Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 20 maj 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: Mario MAURO
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 09.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet

4. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

5. Riktlinjer för sysselsättningspolitiken (debatt)

  Talmannen . − Nästa punkt är betänkandet (A6-0172/2008) av Anne Van Lancker, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2007)0803 DEL V – C6-0031/2008 – 2007/0300(CNS)).

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens strategirapport från december 2007 har sänt ett mycket positivt budskap som fick stöd vid Europeiska rådets vårmöte i mars 2008. Resultaten från den förnyade Lissabonstrategin från 2005 kan ses redan nu vid slutet av den första treårscykeln. Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningstillväxten är imponerande. Det finns mycket som tyder på att de strukturella reformerna har börjat ge resultat.

Även om alla medlemsstater har genomfört reformer sedan 2005, är det vissa som klarar det bättre än andra. En viss trötthet har blivit märkbar inom det här området under det senaste året. EU får emellertid inte stanna upp eller slå av på takten. Tvärtom är viktigt att fortsätta genomföra reformer, och helst med ännu mer entusiasm.

Det är det som är tanken bakom kommissionens förslag om att behålla de huvudsakliga integrerade riktlinjerna – samt de centrala riktlinjerna för sysselsättningen – i nuvarande form till 2010. Kommissionen anser absolut att dessa riktlinjer ger en lämplig ram för den europeiska arbetsmarknadens nuvarande uppgift, och att de fyller sin funktion. Europeiska rådet gav sitt stöd vid sitt vårmöte genom att välja en allmän strategi grundad på stabilitet. Medlemsstaterna måste få möjlighet att avsluta de reformer som påbörjats, och de bör också få en tidsram inom vilken resultaten av reformerna ska presenteras.

Kommissionen fann också att det var nödvändigt att föreslå förändringar, med tonvikt på en del viktiga frågor som måste behandlas inom en snar framtid; klimatförändringar, energifrågor, den sociala dimensionen och flexicurity. Kommissionen uttryckte också sin önskan att lägga mer vikt vid behovet av ökad integration och striktare tillämpning. Detta resulterade i att de överenskomna målen och referensnivåerna togs med i formuleringen av de huvudsakliga riktlinjerna.

  Anne Van Lancker, föredragande. − (NL) Låt mig först och främst tacka ledamöterna som jag har arbetat med i detta betänkande för deras utmärkta samarbete. Jag anser att lite för många ändringsförslag har gjorts till detaljfrågor i betänkandet men, herr kommissionsledamot, trots det måste buskapet vara tydligt: detta europeiska parlament kommer inte att acceptera att ”allt är som vanligt” när det gäller den europeiska sysselsättningsstrategin.

Det stämmer att det fortfarande kvarstår en hel del arbete inom medlemsstaterna för att praktiskt kunna tillämpa riktlinjerna, men det stämmer också att riktlinjerna måste bearbetas för att man ska kunna rätta till ett antal väsentliga brister. Jag skulle vilja nämna tre som är grundläggande. Först och främst måste sysselsättningsstrategin ges en mycket starkare social dimension. Det finns fortfarande alldeles för många grupper i samhället som inte får vara delaktiga i tillväxten och arbetstillfällena. Personer med funktionshinder, invandrare, kvalificerade och icke-kvalificerade arbetstagare lämnas alldeles för ofta till sitt öde även om vi behöver alla i samhället och alla på arbetsmarknaden. Därför måste sysselsättningsstrategin också främja en aktiv social integration för att bekämpa fattigdom och social uteslutning genom att erbjuda en anständig inkomst och kvalitativa tjänster tillsammans med ett aktivt handlingsprogram för hjälp vid arbetssökande och utbildning.

För det andra: arbetskvalitet. Fler arbeten har skapats, men det betyder inte att det alla gånger har varit bättre arbeten. Alltför många människor förblir mot sin vilja bundna till osäkra kontrakt, tillfälliga arbeten, ofrivilliga deltidsarbeten eller arbeten som ofta enbart garanterar en otillräcklig inkomst. Därför måste tonvikten ligga mer på arbetskvalitet och på möjligheter att utvecklas till fasta arbeten med en regelbunden inkomst. Satsningen på utbildning måste också ökas kraftigt och framför allt måste alla arbetstagare, oavsett anställningsstatus, få samhälleliga rättigheter. Flexibilitet är inte det enda som fordras på arbetsmarknaden; arbetstagarna behöver också mer trygghet.

För det tredje: genusperspektivet. Kvinnorna har gjort stora framsteg på arbetsmarknaden, ändå har de fortfarande långt kvar till jämlikhet. Löneklyftan är fortfarande oacceptabelt stor. De har inte samma tillgång till utbildning, inte heller samma möjligheter till att starta företag. De som vill återvända till arbetslivet efter en paus i yrkeslivet upptäcker att det är allt svårare. Att övervinna svårigheter för att kunna förena karriär och familjeliv är alltför ofta ett problem som enbart drabbar kvinnor, och det är också kvinnorna som ofta får känna av konsekvenserna inkomstmässigt när de går i pension. Därför måste sysselsättningsstrategin ägna särskild uppmärksamhet till genusperspektivet för att eliminera all ojämlikhet mellan män och kvinnor.

Slutligen, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Medlemsstaternas och EU:s åtagande att stärka sociallagstiftningen kommer att vara avgörande för sysselsättningsstrategin som metod. Jag hoppas därför att alla medlemsstater inom EU kommer att konsekvent införliva och tillämpa EU-lagstiftningen och jag hoppas också att kommissionen snart – inom ett par månader, kanske till och med inom några veckor – kommer att lägga fram en ambitiös social agenda.

Jag hoppas att både Europeiska rådets junimöte, kommissionsledamoten och kommissionen kommer att lyssna till vårt budskap. Det är för övrigt beklagligt, herr talman, att inte en enda representant för rådets ordförandeskap är här, eftersom detta budskap i första hand är riktat till rådet som vid sitt möte i juni måste fatta ett avgörande beslut om sysselsättningsstrategin. Jag hoppas att någon kommer att lyckas att framföra parlamentets budskap till det innan dess.

  Elisabeth Morin, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr komissionsledamot, fru föredragande! Jag vill först tacka föredraganden, Anne Van Lancker, ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna för den höga standarden på överläggningarna som vi deltog i tillsammans för att komma fram till den här texten som sammanfattar våra delade övertygelser och hur vi skulle vilja vill se sysselsättningsriktlinjerna ändras.

Sysselsättningstillväxten i Europa i enlighet med Lissabonstrategin, borde från och med nu uppnås med hänsyn till tre stora förändringar som inträffat nyligen: globaliseringen av ekonomin, som tvingar Europa till att vara skärpt ekonomiskt sett och med tanke på utvecklingen av sysselsättningen, flexicurity, som är absolut nödvändigt för utvecklingen av våra företag och därigenom för sysselsättningen samt uppbyggandet av ett socialt Europa.

För att uppnå detta har vi infört tre särskilda huvudpunkter i den här uppdateringen av sysselsättningsriktlinjerna.

Först har vi den viktiga kampen för att hindra människor att lämna utbildningssystemen utan någon examen. Att lämna utbildningsväsendet utan examen innebär att man inte är rustad att integreras på en arbetsplats och därmed utan resurser för social integration. Det är vår första uppgift och vi behöver verkligen arbeta flitigt med den.

Den andra punkten som vi måste vara mycket engagerade i är att bibehålla och utveckla ett livslångt lärande, som är det enda sättet att garantera en fortgående anställbarhet och anställdas rörlighet.

Den tredje punkten gäller validering av förvärvade kunskaper som verkligen möjliggör för anställda att utveckla sina karriärer, och som ger företag en möjlighet att på ett effektivt sätt anpassa sig till nya behov.

Vi nådde en överenskommelse på alla dessa punkter, och jag tackar därför ledamöterna i PPE-DE-gruppen för deras stöd i dagens omröstning.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman! När Anne Van Lancker började arbetet med Europaparlamentets yttrande hade hon ambitionen att koncentrera det till några få viktiga punkter eftersom vi visste att både kommissionen och rådet skulle föreslå att riktlinjerna överhuvudtaget inte skulle förändras. Vår taktik var att koncentrera oss på ett fåtal punkter för att de kanske skulle lyssna på oss i någon mån.

Det har inte blivit så. Även om själva inriktningen är densamma har vi nu massor av ändringsförslag, inte bara några få. Jag tror att det hade varit bättre att koncentrera sig på det som Anne Van Lancker sa - att vi tydligt integrerar den sociala dimensionen, en politik för alla dem som står utanför arbetsmarknaden och inte får del av välståndet. Trots en god sysselsättningsutveckling kan vi konstatera att väldigt många av de nya jobben är otrygga och inte går att försörja sig på. Det finns ingen trygghet i arbetet och den diskussion som vi har haft om flexicurity borde återspeglas tydligare i riktlinjerna eftersom den har debatterats under flera år. Samma sak gäller jämställdhetsfrågorna.

Att rådet inte är här tror jag tyvärr beror på att rådet inte kommer att lyssna alls på parlamentet. Man kommer att göra precis som man har bestämt tidigare. Jag tror att vi från Europaparlamentets sida vid nästa treårsöversyn allvarligt måste överväga att ändra taktiken och det sätt vi arbetar på så att parlamentet får ett verkligt inflytande över hur riktlinjerna ska se ut i framtiden.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) Mina gratulationer till föredraganden, Anne Van Lancker, för utarbetandet av detta viktiga betänkande. Jag vill också tacka föredraganden för hennes hjälpsamma samarbete och förståelse genom att godkänna ändringar. Jag anser att det är ett väl avvägt dokument och jag hoppas att det kommer att få majoritetens stöd i morgondagens omröstning.

Jag vill uppmärksamma er på att meddelandet från kommissionen till rådet innehåller ett mycket välkommet förslag som torde uppmuntra utvecklingen av arbetsmarknaden och öka sysselsättningen.

Det handlar om fri rörlighet för kunskap, som skulle läggas till de fyra grundläggande friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Den här femte friheten borde hjälpa till med påskyndandet av EU:s övergång till en modern och kreativ kunskapsekonomi. Den skulle i tur och ordning stärka kunskapstriangeln med forskning, utbildning och innovation inom EU.

Det initiativ som kommissionen föreslagit är utan tvivel mycket bra. Ingen skulle emellertid anföra skäl mot betydelsen av de fyra första friheterna när det gäller att öka sysselsättningen.

Det händer ändå att en del medlemsstater misslyckas med att hålla sig till EU-politiken och till och med bryter mot rättsnormer. I sitt utövande av protektionistisk politik hindrar de den fria rörligheten av kapital och personer och äventyrar utvecklingen inte bara i sina egna länder, utan i EU som helhet.

Jag anser att den fria rörligheten för tjänster inte kommer att garantera utvecklingsfrihet för små och medelstora företag. Låt oss inte glömma Winston Churchills yttrande om att förstör man en fri marknad så skapar man en svart marknad.

Kommissionen och medlemstaterna borde inse att vi kan uppnå mycket mer tillsammans än var och en för sig.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen välkomnar varmt Anne Van Lanckers betänkande eftersom det skulle vara olyckligt om rådet tillkännagav fullödiga reformer om riktlinjer för sysselsättningspolitiken 2008,och sedan skulle säga att det i själva verket inte vill ha en reform!

Herr kommissionsledamot, ni har helt rätt när ni säger att en reformtrötthet har infunnit sig i kommissionen, och särskilt i rådet. Van Lancker-betänkandet gör emellertid rätt prioriteringar. Jag vill särskilt understryka de nya prioriteringarna inom social integrering. Det är absolut nödvändigt att budskapet som går ut är att vi inte kan glömma bort människorna därute och att de är viktiga för oss.

För det andra har vi inom De gröna bidragit avsevärt till att se till att detta betänkande från parlamentet genomgående har en konkret aspekt på jämställdhetsintegrering, och att familjepolitiken inte blandas ihop med politiken för integrering av jämställdhetsaspekter. Jämställdhetsintegrering är ett vidare begrepp som rör kvinnor – inte kvinnor och män, som i familjepolitiken.

Vi inom De gröna kommer dock fortsätta att omdömesgillt granska flexicurity-frågan tills ett socialt skydd garanteras. Jag vill ännu en gång poängtera att vi behöver en reform och inte ett dödläge.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Medlemsstaternas gemensamma sysselsättningspolitik genomgår en prövning. Den producerar alltfler program för tillväxt och sysselsättning för olika åldersgrupper som tar hänsyn till deras specifika behov och resurser samt den överhängande faran med problemet att hitta arbete. Inom ramen för Lissabonstrategin innebär de här programmen framför allt investeringar i människor och i deras utbildning och bättre utsikter på arbetsmarknaden. En ökad sysselsättning med 3,6 miljoner människor 2007 och en förutsedd ökning av sysselsättningen med 4,5 miljoner för 2008-2009 är de märkbara resultaten.

Det här är liktydigt med att främja en inställning till arbete som går ihop med människans livscykel, att bry sig om unga människor som inte fullföljer sin utbildning, att anpassa arbetsvillkoren till familjens behov, och särskilt till plikten som förälder, att eliminera diskriminering på arbetsplatsen, i synnerhet inom ramen för tillgång till utbildning och andra former av vidareutbildning, och att successivt begränsa yrkesaktiviteten bland äldre. Allt detta skulle i framtiden utgöra grunden för handlingsplaner inom det här området.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag intar också min plats i ledet bland dem som vill tacka föredraganden för hennes arbete, för ett betänkande som betonar vikten av en av Europeiska gemenskapens stöttepelare, nämligen den europeiska sociala modellen. Jag välkomnar det faktum att betänkandet poängterar frågor som ökad social integration och kampen mot fattigdom och att det framhäver betydelsen av social integration inom sysselsättningspolitiken. Föredraganden betonar också med rätta behovet av att främja jämställdhet på arbetsplatserna. Trots dessa positiva aspekter anser vår politiska grupp att förslaget till resolution lägger mer tonvikt vid principen om flexibilitet än vid ett verkligt ombesörjande av goda möjligheter till arbete och rätten till ett kvalitativt arbete. Jag hyser medkänsla för föredraganden. Det är svårt att uppnå en kompromiss mellan dessa två alternativ.

Jag beklagar att utskottet antog endast ett av de många förslag som vår politiska grupp lade fram, och under dessa omständigheter måste jag säga att trots alla kompromisser som antogs så kommer vi inte att kunna stödja det slutliga betänkandet. Trots det vill jag säga att det var en ära att få arbeta tillsammans med föredraganden. Framtiden, resultatet av begreppet flexibilitet, de nya sociala erfarenheterna och medborgarna i Europeiska unionen kommer till slut att avgöra vilka av oss som är närmare sanningen i sökandet och genomförandet av ett socialt Europa.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Slutsatsen av detta strategirbetänkande om den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning är att Lissabonstrategin fungerar. Föredraganden pekar emellertid på det faktum att strategin inte fungerar för alla medborgare. Sex miljoner ungdomar i EU lämnar skolan i förtid och 16 procent av den totala befolkningen i EU är fattiga eller lever på gränsen till fattigdom. Det här är bland de viktigaste uppgifterna, men på listan bland dem som är i farozonen har vi tyvärr återigen försummat att ta med anhörigvårdare.

Anhörigvårdarna är den största arbetsstyrkan i Europa. De är inte arbetslösa, utan arbetar hårdare än många andra människor som är i arbetslivet. När jag tog upp frågan om anhörigvårdare i utskottet, sa man att anhörigvårdare – människor som tar hand om våra äldre, personer med funktionshinder och barn – är personer som tar en paus i yrkeslivet. Att kalla vård en ”paus i yrkeslivet” är att visa sin okunnighet om vad anhörigvårdare gör och om värdet av vad de gör.

Herr kommissionsledamot! Jag skulle vara mycket tacksam om ni ställer anhörigvårdarna i fokus och stöder dem. De är nykeln till hur vi tar hand om vår åldrande europeiska befolkning för täcka deras behov och för att stabilisera våra födelsetal. Så prioriera anhörigvårdarna. Förhoppningsvis kommer vi också i detta parlament att titta särskilt på den här frågan.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är nöjda med de 6,5 miljoner nya arbeten som har skapats under de senaste två åren, men för den skull kan vi inte hålla tyst om det faktum att fyra av tio arbetstagare har under tiden levt med otrygga anställningsvillkor. I många länder utökas arbetsförmedlingarna för tillfälliga arbeten och blir de största arbetsgivarna. En ökad globalisering och en omlokalisering av produktionen till länder med lägre löner förorsakar kraftiga arbetsförluster. Tillfälliga arbeten kan bara delvis kompensera den här situationen.

Under tiden måste 78 miljoner europeer leva på gränsen till fattigdom med tillfälliga arbeten, 1 euro-jobb och mini-jobb. Det går emellertid inte att försörja en familj på ett ett lågbetalt arbete utan framtidsutsikter, ett s.k. McJob. Till och med den tidigare garanten för sysselsättning, en bra utbildning, är sällan en hjälp nuförtiden. I Tyskland har till exempel de feta lönerna minskat med nästan 5 procent under tre år, medan levnadskostnaderna har ökat kraftigt sedan införandet av euron. Trots dessa fakta kan vi vara glada över en nettoökning av sysselsättningssiffrorna, men jag anser att de är ett hån för varje individ bland de miljoner arbetslösa och för alla som, trots att de utför ett hederligt arbete, tvingas leva i fattigdom.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! På grund av globaliseringen ändras våra livs- och arbetsvillkor så snabbt att många medborgare inte hinner med. De känner sig undanträngda och osäkra. Lissabonstrategins riktlinjer för tillväxt och sysselsättning måste vara klara och tydliga för dem: konkurrenskraftiga arbetstillfällen, lika möjligheter och social sammanhållning.

Begreppet flexicurity är ännu delvis oklart. Det är inte bara arbetstagarna som i eget intresse måste bli flexiblare för att förbättra sin anställbarhet; företagen måste också bli flexiblare genom att bl.a. utveckla nya marknadsstrategier, förnya produkter och erövra marknadsnischer. Samtidigt behöver arbetstagare effektiva sociala trygghetssystem för att se till att de är integrerade och inte utestängda. Deras arbete bör ge en rimlig avlöning i enlighet med sektorn och regionen och genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, inte genom myndighetsingripande.

Målsättningen med den europeiska sysselsättningsstrategin är att både ge fler människor arbete och att skapa högkvalitativa arbeten. Samtidigt måste man investera i utbildning för att se till att begreppet livslångt lärande verkligen stöds och inbegriper övriga aktörer. Man måste klargöra att både ESF, Europeiska regionala utvecklingsfonden och den nya Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter direkt bör gagna dem som hotas av eller är drabbade av arbetslöshet. De måste bli bättre rustade för förändringar och kunna gå in på nya arbetsområden.

Vi kommer också att bedömas efter i hur hög grad vi har lyckats med att behålla äldre arbetstagare kvar i arbete längre, i stället för att skicka dem till en tidig pensionering. Äldre arbetstagare är mycket motiverade, kan arbeta under press och har gott om sakkunskaper. Man bör genom bra metoder visa hur ung och gammal samarbetar i teamwork och hur båda drar nytta av detta.

Riktlinjerna för sysselsättningspolitiken i detta utmärkta betänkande kommer att godkännas framför allt om subsidiaritetsprincipen upprätthålls genomgående. Anne Van Lancker har rätt: medlemsstaterna måste bevisa att de deltar i detta, på så sätt kommer förtroendet för vår sociala marknadsmodell att öka.

  Rovana Plumb (PSE). - (RO) Jag vill gratulera min kollega Anne Van Lancker för hennes arbete och särskilt betona vikten av detta betänkande. Det bör särskilt uppmärksammas att för närvarande är 78 miljoner EU-medborgare fattiga eller lever med hot om fattigdom, och att 6 miljoner unga människor lämnar skolan. Vi i socialdemokratiska gruppen vill kunna erbjuda alla lika möjligheter till en dräglig försörjning för att stärka den sociala sammanhållningen. Genomförandet av dessa riktlinjer kommer att bidra till en ökning av säkrare och bättre betalda arbeten, att garantera tillräckligt socialt skydd genom tillgång till kvalitativa sociala tjänster och att främja en aktiv social integration för alla EU-medborgare med syftet att bekämpa fattigdom och social uteslutning.

I detta sammanhang skulle jag särskilt vilja betona den omsorg som vi bör erbjuda personer med funktionshinder och äldre för att de ska få tillträde till arbetsmarknaden och vikten av att undanröja all diskriminering mellan kvinnor och män baserad på lön. Jag anser att detta betänkande är ett viktigt hjälpmedel för att uppnå Lissabonstrategins nya mål och att det kommer att bidra till att stärka den sociala dimensionen i Lissabonfördraget som också ratificerats av Rumänien. Jag kommer att stödja och rösta för detta betänkande.

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade kolleger! Riktlinjerna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning för de kommande tre åren kommer att diskuteras vid Europeiska rådets vårmöte. Lissabonagendan har börjat att ge resultat. Det är bra, även om vi troligtvis har fokuserat för dåligt på social integration. Lissabonagendan har verkligen skapat nya arbetstillfällen, även om det inte alltid har varit den bästa sortens arbeten. Det räcker inte med att ställa upp djärva mål; det behövs utbildning, en anpassning av skolsystemen och en ökning av deras utvecklingsmöjligheter så att de kan svara upp till behoven i kunskapsbaserade ekonomier och samhällen.

Det är mycket viktigt att främja en familjevänlig inställning till arbete. Lissabonagendan behöver en förstärkning av sociala åtgärder. Uppmärksamheten bör inte bara fästas på flexibiliteten i arbetsmarknadsrelationerna utan också på flexibel säkerhet. Endast en balans mellan flexibilitet och skydd kan förbättra sysselsättning och socialt skydd. Vi måste arbeta för att se till att en positiv utveckling inom ekonomisk politik, sysselsättnings- och socialpolitik kompletterar varandra Låt mig också få gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Kommissionen hänvisar till att som resultat av den sysselsättningspolitik som man kommit överens om med medlemsstaterna under de senaste två åren, har 6,5 miljoner arbetstillfällen skapats. Det här låter bra, särskilt för de som vill anpassa EU mer och mer till den globala konkurrensen, men det är inte lika bra för dem som har tagit dessa arbeten och som för det mesta knappt kan försörja sig på dem.

Rapporten om fattigdom som publicerades i Tyskland i går har också tydligt visat att fler och fler arbetstagare behöver bidrag utöver sin yrkesinkomst för att inte hamna i fattigdom, och att skillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare blir ännu större. Det är därför synnerligen angeläget att EU:s sysselsättningsstrategi blir mycket mer praktiskt involverad i att bekämpa social uteslutning och fattigdom, skapa bra arbeten, höja inkomsterna och tillhandahålla socialt skydd för arbetstagarna. Denna praktiska inblandning är emellertid inte medvetet planerad, vilka orsakerna än må vara.

EU bör till sist koncentrera sig på begreppet bra arbeten, som EU:s arbetsmarknadsministrar propagerade för redan för ett år sedan för att kunna ta ett ytterligare steg framåt här. Begreppet flexicurity är inte tillräckligt i detta sammanhang.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Om Lissabonstategin har börjat att fungera, varför har då deltidsarbetet ökat från 16,2 procent till 18,1 procent under de senaste fem åren? Varför har andelen personer med ofrivilliga kontrakt för visstidsanställning och utan långsiktig trygghet nått upp till över 6,5 procent?

Föredraganden medger att arbetslösheten inom EU nådde 8,9 procent år 2005. Den ska sjunka till 7,1 procent i år, men kommer den att göra det? I Storbritannien ligger arbetslösheten på omkring 5,8 procent. För att bekämpa arbetslösheten behövs ingen arbetslöshetspolitik. Det behövs en injektion. Apropå detta, uppfanns den hypodermiska metoden av en kommission, ett parlament eller ett utskott? Nej, det gjorde den inte. Någon fick en ljus idé, och bra idéer sprider sig alltid. För att få goda idéer, läs ”goda råd”, och dela mer er av de bästa metoderna. Titta på Storbritanniens nu välkända och överlägsna sysselsättningssiffror. De är bättre därför att våra bästa metoder omfattar ett upprätthållande av våra undantagsklausuler från det värdelösa arbetstidsdirektivet och att inte byta till euro, utan att - mer än någon annan medlemsstat - fortsätta med handel över hela världen utanför EU. Det här är mitt förslag till injektion. Anammar ni det?

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja mitt inlägg med en observation vars samband jag finner nöje och glädje i. Det förnyade Lissabonstrategin börjar visa resultat, och det är särskilt glädjande att det är en stadig ökning av sysselsatta inom EU.

Jag måste emellertid säga att jag i viss mån är oense med föredraganden Anne Van Lanckers åsikt att kvaliteten på de nyskapade arbetstillfällena skulle kunna väcka oro. Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att se till att de arbeten som erbjuds inom EU är av högsta kvalitét, men jag anser att vilket arbete som helst är bättre än arbetslöshet som är förnedrande och ger en känsla av mindervärde. Detta gäller särskilt ungdomar, bland vilka arbetslöshetsnivån fortsätter att vara hög. Därför bör frågan om ungdomarnas framtid bör vara en prioritering under de närmaste åren.

Ett effektivt sätt att öka tillgängligheten till arbete, något som är särskilt viktigt för unga européer, är att kombinera flexibilitet och säkerhet på arbetsmarknaden, ett system kallat ”flexicurity”. Det finns inte en enda universalmodell för flexicurity så detta begrepp bör genomföras med hänsyn till de särskilda omständigheter och traditioner som råder i de olika medlemsstaterna. Det här är också den linje som föreslagits i ändringsförslagen från min politiska grupp. Det finns dock två saker i detta begrepp som praktiskt taget är allmängiltiga och, enligt min åsikt, centrala.

Den första är investeringar i utbildning, och särskilt i en hög nivå av fortbildning som möjliggör för de anställda att anpassa sina kunskaper till snabba förändringar av de ekonomiska tendenserna och tendenserna på arbetsmarknaden.

För det andra har vi en djärvare användning av ”icke standardiserade” anställningsformer som särskilt möjliggör för ungdomar som är beredda att kasta sig in i sina yrkesliv att både skaffa sig praktiska färdigheter och att täcka kostnaderna för deras yrkesutbildning.

  Richard Falbr (PSE). - (CS) Först av allt vill jag uttrycka min beundran för Anne Van Lancker som inte kollapsade under vikten av ändringsförslagen och som inte tillät att hennes betänkande blev urvattnat. Jag borde antagligen vara mer kritisk eftersom jag anser att den förnyade Lissabonstrategin bidrar med väldigt lite. Arbetslösheten har inte minskat märkbart. De arbeten som har skapats är inte högkvalitativa arbeten och vi tillåter att människor i EU:s medlemsstater lider av fattigdom trots förvärvsarbete. Detta betyder att tydligen står allt inte rätt till här. Inte ens grönboken ger svar på de frågor som vi får från arbetstagarna och fackföreningarna. Men allt vi behöver göra är att slå upp den Internationella arbetsorganisationens konventioner. Vi ska komma ihåg att, med få undantag, har nästan alla medlemsstater ratificerated de viktigaste konventionerna. Den ängslan som fackföreningar i EU har känt efter de senaste domarna från EG-domstolen i Viking – Laval – Rüffert-målen är förståelig. Mitt råd är att komma med färre sidor och visa mer respekt för det som har uppnåtts de senaste årtiondena, särskilt i de utvecklade länderna inom EU.

  Nils Lundgren (IND/DEM). - Herr talman! Detta betänkande andas uppskattning av värden som bör prägla en fri arbetsmarknad. Men det finns ett stort invändning: det är fel att fastställa sådana regler på EU-nivå. Då blir de en del av EU:s gemensamma regelverk, acquis communataire – en del av Den Heliga Skrift. Möjligheten till framtida reformer försvinner i hela EU.

Om Tyskland och Frankrike på 1970-talet hade tvingat igenom en gemensam arbetsmarknadspolitik för EU, byggd på de politiska föreställningar som dominerade då skulle Europas ekonomi idag vara på väg mot undergången.

Dagens modeord, flexicurity, återkommer ständigt i betänkandet. Det beror på att det inte har funnits någon gemensam arbetsmarknadspolitik. Därför har Danmark kunnat söka sig fram och utveckla något som idag ser mycket lovande ut. Betänkandet kan med fördel skäras ned till en mening:

”Europaparlamentet rekommenderar medlemsländerna att ta sig en titt på den danska flexicurity-modellen för att se om de har något att lära.” Punkt.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Uppgifterna om sysselsättningstrenderna är mycket positiva och vi måste gå tillbaka ända till 1980-talet för att hitta liknande siffror. Likväl måste vi vara medvetna om att inte alla regioner i Europa har visat samma uppmuntrande resultat. Uppgifterna om kvaliteten på sysselsättningen är inte heller de bästa.

Jag är medveten om att när man talar om socialpolitik finns det alltid en benägenhet att fastställa prioriteringar, och det är inte någon lätt uppgift – man frestas att anse att allt bör prioriteras. Erfarenheterna visar dock att när allt är en prioritet blir resultatet att inget prioriteras.

Därför vill jag uppmana oss alla att försöka se till att vi kan inkludera en definition av roller och ansvar samt tydliga, mätbara mål i dessa samhällsfrågor, närmare bestämt i fråga om sysselsättningspolitiken.

Som ett bidrag vill jag säga att för mig finns det en mycket tydlig prioritet, nämligen att hindra ungdomar från att lämna skolan i förtid – en företeelse som nuförtiden berör 15 procent av ungdomarna mellan 18 och 24 år. Det är mer än 6 miljoner ungdomar.

Scenariot med ungdomar som lämnar skolan i förtid är särskilt allvarligt mot bakgrund av den förväntade demografiska utvecklingen i Europa som fram till år 2030 kommer att ha 18 miljoner färre barn och ungdomar och 52 procent fler personer över 65.

Jag anser att det är oacceptabelt att denna värdefulla, minskande ungdomsbefolkning, på vilka de sociala trygghetssystemen beror, inte skulle vara välutbildad och förberedd på högsta nivå för att med framgång kunna ta itu med de nya förändringarna på arbetsmarknaden. Vi vet alla att de lågutbildade löper större risk att drabbas av arbetslöshet och social uteslutning i informationssamhället och naturligtvis riskerar att hamna utanför samhället.

Jag, liksom vår föredragande Anne Van Lancker, som jag vill gratulera, är fast övertygad om att Lissabonstrategins sociala dimension måste stärkas, särskilt genom en starkare betoning av frågan om integration

  Juan Andrés Naranjo Escobar (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att de huvudsakliga förtjänsterna av det arbete som har gjorts är den grundläggande samstämmigheten om diagnosen av situationen och de behandlingar som behövs sättas in på nationell nivå för att uppnå sysselsättningsmålen i Lissabonstrategin.

Unionen måste vara ytterst stark ekonomiskt sett för att göra politiska framsteg utan att ge avkall på den sociala modell som ligger i dess gener. Den bästa sociala politiken är att göra det möjligt för människor att integreras och göra framsteg genom sysselsättning.

Dessa åtta riktlinjer ger oss en färdplan för de reformer som måste behandlas fram till 2010, och de räcker mer än väl för att starta nationella reformprogram.

Det finns dock några mycket avgörande faktorer som vi måste arbeta med på ett särskilt sätt.

Det första är att uppnå en rörlighetsnivå som öppnar möjligheter till sysselsättning, i huvudsak för undomar. För att lyckas med detta är det absolut nödvändigt att vi garanterar ett effektivt system för överensstämmelse i fråga om kvalifikationer, inte bara för utbildningsbevis, utan också för utbildning som är avsedd för anställda genom hela deras yrkesliv.

Det andra är att modernisera anställningsreglerna för att gå mot ett gradvis och flexibelt pensionssystem Detta skulle förhindra en tillbakagång av förvärvsinkomsterna och framtida fattigdom.

Det tredje är att förbättra den allmänna språkliga kompetensen bland befolkningen därför att, mina damer och herrar, globaliseringen har sina regler. Den som anpassar sig vinner, de andra förlorar.

Om vi vill ha ökad produktivitet, arbetstillfällen med högre kvalitet och bättre kunskap måste vi fortsätta att driva vidare de reformer som omnämns i Lissabonstrategin.

Det stämmer att framsteg har gjorts, men om de kvarstående reformerna försummas kommer allt att misslyckas.

Därför är det nödvändigt att ett förverkligande av initiativ som ”flexicurity” sker genom samverkan.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom Lissabonstrategin har målet att öka sysselsättningen inom EU uppnåtts, men inte alla har gagnats: undomar, kvinnor och marginella samhällsgrupper har det fortfarande svårt. Arbetstillfällenas kvalitet har inte heller förbättrats: antalet visstidskontrakt har ökat och en större flexibilitet har inte kunnat förenas med anställningstrygghet. Därför måste Lissabonstrategins sociala dimension stärkas, genom stöd till livslångt lärande och erkännande av färdigheter.

Välfärdssystem som erbjuder inkomststöd och underlättar rörlighet på arbetsmarknaden måste utformas, med därtill hörande sociala skyddsnät, och målen för en balans mellan arbete och privatliv måste nås.

Förslaget till resolution är ett steg i den här riktningen, och därför stöder vi det.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag håller med om att den återupplivade Lissabonstrategin har lett till fler arbeten, men inte nödvändigtvis arbeten med högre kvalitet.

Behovet av att bekämpa fattigdom och social utslagning bör alltid has i åtanke i alla EU:s strategier. Jag delar däremot inte åsikten att antagandet av gemensamma sociala normer på EU-nivå kommer att bli ett universalmedel för våra problem. Sysselsättnings- och socialpolitiken faller inom medlemsstaternas befogenhet, och alla EU:s åtgärder inom detta område måste anpassa sig till subsidiaritetsprincipen. Utformningen och införandet av strategier som baseras på specifika modeller som flexicurity kommer att skilja sig åt på nationell nivå.

Jag vill framhålla risken med ett endimensionellt synsätt i den här frågan, samtidigt som man förordar ett skapande av en plattform på EU-nivå med syftet att utbyta information om de bästa metoderna.

Enligt min mening kommer ingen specifik sysselsättningspolitisk strategi bli en stor framgång utan en fullständig utjämning av alla existerande hinder för det fria flödet av arbetskraft som ett säkert sätt att stimulera ekonomisk tillväxt och främja sysselsättning.

  Renate Weber (ALDE). - (RO) Jag gratulerar Anne Van Lancker för betänkandet. Personligen är jag bekymrad för arbetstillfällenas kvalitet. Vi har 78 miljoner människor på gränsen till fattigdom också på grund av skillnaderna i arbetstagarnas löner inom medlemsstaterna. Jag vet vilka problem med diskriminering som många rumänier som arbetar lagligt i de övriga medlemsstaterna har; de tvingas acceptera arbeten med uppgifter ämnade för personer med lägre kvalifikationer och med sämre löner än arbetskamraterna, medborgarna i dessa länder. Tyvärr har vi inte på EU-nivå någon mekanism för utvärdera arbetenas kvalitet och det är något vi behöver. Jag anser absolut att principen för ”rätt” lön är ett incitament för tillhandahållandet av kvalitetstjänster. Jag är helt emot de nuvarande tendenserna att underbetala arbetstagana och den fria rörligheten för arbetstagare borde inte på något sätt begränsas till EU.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) I verkligheten finns det bara två sätt att lösa frågan om arbetslöshet: det ena är att människor måste gå dit jobben finns, och det andra är att få jobben dit människorna är. Jag anser att det sista alternativet är det vettigaste, eftersom inget av sätten i alternativ ett (arbetsfördelning, flexibla anställningsavtal, flexiblare arbetstider, etc.) har gett de resultat som man önskat. Min åsikt är att alternativ två erbjuder större möjligheter och passar EU. En av möjligheterna är skapandet av en europeisk offentlig sektor så att EU börjar fungera som en enhet som skapar arbetstillfällen.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag berömma min kollega, Elisabeth Morin, för hennes utomordentliga arbete när hon har talat för ståndpunkterna i vår politiska grupp.

Med risk att avvika från ämnet skulle jag vilja fråga om arbetsmarknadsparternas roll, en fråga som verkar lysa med sin frånvaro i detta betänkande. Vi arbetar enligt artikel 128 vilket betyder att vi kommer att göra rekommendationer till medlemsstaterna, men jag anser att det är dags att gå vidare mot mer handling.

Vad anser kommissionsledamoten om tillämpningen av artikel 139 i EG-fördraget, som föreskriver exakt den här möjligheten, att arbetsmarknadens parter skapar arbetsrätt på gemenskapsnivå? Hur kan vi ha en sysselsättningspolitik utan samordning med social lagstiftning? Jag anser att i enlighet med artikel 138, är det upp till er att stödja arbetsmarknadens parter. Vi måste involvera dem i skapandet av en tillbörlig europeisk social lagstiftning.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Den första etappen av genomförandet av den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning har redan gett betydande resultat: år 2007 skapades 3,5 miljarder tjänster inom EU och arbetslöshetsnivån minskade med 1,6 procent under perioden 2005-2007.

Men det här är bara den ena sidan av saken. I EU i dag lever så många som 14 miljoner arbetstagare i fattigdom. Dessutom ökar konstant antalet människor som tvingas arbeta under visstids- eller deltidskontrakt. Ungdomar i EU står inför mycket svåra problem – omkring 6 miljoner ungdomar lämnar skolan i förtid och antalet sysselsatta är mindre än hälften än generellt inom EU.

Jag vill påpeka att påskyndandet och effektiviseringen av genomförandet av målen i Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning skiljer sig mycket mellan de olika medlemsstaterna. Jag ber kommissionen att garantera ett konsekvent genomförande av den europeiska sysselsättningsstrategin och målen för livslångt lärande i enlighet med EU:s ungdomsprogram, EU:s överenskommelse om jämställdhet mellan könen och EU:s handlingsplan för lika möjligheter för personer med funktionshinder 2006–2007.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Får jag nu uppmärksamma två verksamheter som måste stärkas genom hela EU. En av dem är de råd, den information och den vägledning som ges till ungdomar och arbetstagare i alla åldrar för att göra det möjligt för dem att hitta ett lämpligt arbete, få lämplig utbildning och få möjlighet till livslångt lärande. Den andra verksamheten som som bör stärkas genom hela EU för att gynna värdiga arbetsförhållanden är yrkesinspektionerna som ska kunna ta itu med svart arbetskraft som är ett gissel för legitim sysselsättning.

Sysselsättning, entreprenörskap och samarbete med arbetsmarknadens parter utgör tillsammans kanske vårt bästa hopp under åren fram till 2010.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den nuvarande ekonomiska situationen i EU förbättras. Vi ser att BNP ökar, det kommer nya arbeten, sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.

För att hålla igång den här utvecklingen behöver vi stärka den sociala integrationen och först och främst hjälpa de ungdomar som just nu går ut på arbetsmarknaden att hitta ett arbete. För det andra bör vi göra det enklare för människor som befinner sig under svåra materiella omständigheter att hitta arbete och för det tredje bör vi ge de långtidsarbetslösa en möjlighet.

Dessa områden behöver ett starkare stöd och effektivare åtgärder från EU:s sida. Det är viktigt att anpassa utbildningssystemet så att det uppfyller kraven i Lissabonstrategin och underlättar en ekonomisk utveckling som i sin tur kommer att skapa fler arbeten.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag anser att små och medelstora företag spelar en särskilt stor roll inom sysselsättningen. Två tredjedelar av våra arbetstagare arbetar trots allt i små och medelstora företag som genererar 50 procent av bruttonationalprodukten. Därför bör vi när vi drar upp våra strategier, fokusera på att främja yrkesinriktad fortbildning inom små och medelstora företag, skapa nya möjligheter för avskrivning av kostnader som uppstår och se till att högre nettolöner till sist kommer att bli möjliga för våra arbetstagare.

Slutligen bör vi också skapa en infrastruktur som gör det möjligt för våra arbetstagare att ha trygghet i arbetslivet. EU skulle här kunna tillhandahålla en modell för bästa praxis.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! De strikta reglerna i parlamentets arbetsordning tillåter mig inte att svara på era anföranden i detalj. Låt mig ändå få tacka er för en viktig debatt som gett oss tillfälle att analysera många aspekter av arbetsmarknaden och den europeiska sysselsättningsstrategin, och låt mig tala om några enstaka grundläggande frågor.

För det första har den europeiska sysselsättningsstrategin bidragit med påtagliga resultat. Den nuvarande statistiken för arbetslösheten och sysselsättningen är mycket bättre än de har varit sedan 1980-talet, vilket är en klar framgång. I era debatter uttryckte ni ofta er oro vad gäller arbetstillfällen med kvalitet. Jag vill poängtera att begreppet fler arbetstillfällen och fler arbetstillfällen med kvalitet är en del av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Vad är resultatet? Av de nya miljoner arbetstillfällena är mer än hälften heltidsarbeten och det finns inga tvivel om deras kvalitet. Många av de återstående arbetstillfällena är deltidsarbeten eller visstidsanställningar.

Jag anser att antagandet att inga visstidsanställningar eller deltidsarbeten skulle vara högkvalitativa arbeten inte håller. Det är inte försvarbart. Många av dessa arbeten är högkvalitativa arbeten. Det råder emellertid inga tvivel om att en del av dessa arbeten inte är av högre kvalitet och det är något som vi måste ta itu med. Min personliga åsikt är att problemet med ”de arbetande fattiga”, alltså människor som fortsätter att vara fattiga trots att de har ett arbete, är mycket oroande och något vi måste uppmärksamma mer. Enligt tillgängliga uppgifter står ”de arbetande fattiga”för cirka 8 procent av den arbetande befolkningen, vilket är en ansenlig mängd. Vi talar om miljoner människor och detta är en mycket angelägen fråga.

En annan fråga som ni debatterade är kopplingen mellan sysselsättningspolitik och social integration. Låt mig påpeka att i riktlinje nr 19 läggs tonvikten på en arbetsmarknad för alla och främjandet av en integrering av dem som har det sämst ställt på arbetsmarknaden – detta på grund av kommissionens rekommendation i strategin att inga stora ändringar skulle göras i dessa riktlinjer. Detta baserades på att riktlinjerna hade visat sig vara lyckade och att det har blivit tydligt att för att kunna garantera ett sunt styrelseskick och en bättre balans mellan EU-nivå och nationella nivåer (de flesta medlemsstater har faktiskt uttryckt sådana åsikter), skulle det vara bättre att inte utvidga riktlinjerna. Å andra sidan är det klart att texten inte är ristad i sten, att den kommer att fortsätta att utvecklas och att de ämnen ni nämnt utan tvivel är de ämnen som kommer att kräva lämpliga åtgärder i överensstämmelse med en framtida utveckling.

Jag skulle vilja besvara en annan fråga om tillämpningen av artikel 139 i EG-fördraget. Paradoxalt nog kommer det gemensamma kollektivavtalet för sjöfartssektorn att undertecknas i dag, och det har redan bestämts att man ska införa detta kollektivavtal i EU-lagstiftningen genom artikel 139. Med andra ord så är detta ett konkret steg som visar att denna artikel inte har åsidosatt. Jag ser för övrigt överenskommelsen inom sjöfartssektorn som ett mycket viktigt steg framåt därför att detta är en mycket komplex och internationell sektor och arbetsmarknadens parter har lyckats med att uppnå en hel del.

Naturligtvis fanns det andra frågor i debatten: frågan om utbildning, frågan om det stora antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och frågan om livslångt lärande. Alla dessa ämnen är viktiga och kommer till en viss mån tas med i den nya sociala agendan. Vad gäller integration så vill jag rikta er uppmärksamhet mot kommissionens meddelande om aktiv integration, som är ett av de dokument som anger huvuddragen i kommissionens strategi på det här området. Jag vill betona att trots att arbetsmarknaden är grunden för aktiv integrering så sträcker den sig inte till alla områden där en tillämpning av en följdriktig integrationspolitik behövs. Eftersom det finns många människor som står utanför arbetsmarknaden av naturliga skäl, såsom pensionärer eller människor som befinner sig i olika slags speciella omständigheter, måste integrationspolitiken täcka mer än bara arbetsmarknaden. Den europeiska arbetsmarknadsstrategin måste helt klart ta hänsyn till denna aspekt.

Mina damer och herrar! Jag vill ännu en gång tacka er för denna debatt som, enligt min åsikt, täckte de flesta viktiga frågor som rör den europeiska arbetsmarknaden. Jag anser att de på ett märkbart sätt bidrar till processen med att hitta en bättre och effektivare balans mellan den europeiska sysselsättningsstrategin och verksamheterna i de enskilda medlemsstaterna. Som jag sa tidigare, det gjordes många intressanta uttalanden under den här debattens gång, men parlamentets arbetsordning gör det omöjligt för mig att svara på alla, vilket är anledningen till att jag bara har svarat på några få.

  Anne Van Lancker, rapporteur. − (NL) Först och främst vill jag varmt tacka mina kolleger för deras bidrag till denna debatt. Jag anser att det är tydligt att många av er har lagt tonvikten på lika möjligheter, social integration och arbetskvalitet, och det är mycket viktigt. Jag ber om ursäkt om jag har gjort några av er besvikna genom att inte ta med fler av era ändringsförslag, men jag ville verkligen undvika att göra detta betänkande till en överdekorerad julgran.

Jag vill också svara på en kommentar av Jan Andersson, ordförande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Jag hoppas innerligt att överlämnandet av denna rapport inte är förgäves därför att trots att artikel 128 i fördraget ger detta parlament rätt att bli rådfrågat, riskerar denna rätt i praktiken att undergrävas. Jag inser, herr kommissionsledamot, att det är viktigt att rådet kan fatta ett beslut i början av året så att de nationella reformplanerna kan utvecklas tillsammans med arbetsmarknadens parter. Om parlamentet ska kunna fortsätta med sitt arbete är det därför enligt min mening mycket viktigt att kommissionen lägger fram förslag tidigare under året, så att de tre institutionerna kan utöva sina roller till fullo under arbetets gång enligt fördraget.

Jag vill ännu en gång tacka alla mina kolleger, och låt oss hoppas att rådet fortfarande är lyhört.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Enligt de senaste rapporterna från Europeiska kommissionen hotas 16 procent av EU-medborgarna av fattigdom och i 8 procent av dessa fall trots en heltidssysselsättning. Fattigdom är ett hot för 13 procent av alla vuxna polacker, inklusive de som har heltidssysselsättning.

Mina damer och herrar, regionen Małopolska, som jag representerar i Europaparlamentet, har den lägsta arbetslöshetsnivån i Polen, för närvarande på 8 procent. Detta garanterar dock inte en trygg levnadsstandard, eftersom galopperande mat- och elpriser driver många familjer till fattigdomsgränsen. I den angränsande Świętokrzyskie-provinsen, som jag också representerar i Europaparlamentet, är situationen på gränsen till dramatisk, med dubbelt så hög arbetslöshet som i Małopolska. Enbart genom att ta dessa två provinser som exempel kan vi se en ökning av sociala orättvisor. Som Anne Van Lancker riktigt kommenterar i sitt betänkande om riktlinjer för sysselsättningspolitiken, har vi i EU en situation där fler än 14 miljoner arbetstagare lever i fattigdom.

Antalet kan stiga mycket snabbt om vi inte ändrar Lissabonstrategin för att skapa fler arbetstillfällen med högre kvalitet i EU. Det här problemet berör särskilt de nya medlemsstaterna, där skillnaderna i medborgarnas välfärd är störst jämfört med resten av medlemsstaterna.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Tillväxt och sysselsättning är nyckelfrågor i Lissabonstrategin. Byggandet av ett konkurrenskraftigt och nyskapande Europa är kopplat till förändringarna på arbetsmarknaden. Våra företag behöver arbetstagare som kan möta nya utmaningar och kraven på förändring. Jag håller naturligtvis med om att sysselsättning ska erbjuda stabilitet, säkerhet och trygghet inför framtiden. Samtidigt bör relationen mellan arbetstagaren och arbetsgivaren vara tillräckligt flexibel för att ge entreprenörer en möjlighet att genomföra de förändringar som krävs på grund av situationen på marknaden.

Därför är det viktigt att entreprenörer och arbetstagare ser till att förbättra sina kunskaper, ökar sitt yrkeskunnande och utvecklas yrkesmässigt. Detta ligger i företagens intresse, som kommer att skaffa sig skickliga och starkt motiverade anställda. Det ligger också i arbetstagarnas eget intresse, som med hjälp av sin större kompetens kommer att uppnå en bättre position på arbetsplatsen och, i händelsen av behov av förändring, en försäkran om att tack vare deras färdigheter kommer de inte att ha några problem med att hitta arbete på arbetsmarknaden.

Till sist skulle jag vilja framhålla begreppet rörlighet på den europeiska marknaden. Som vi vet behåller fortfarande många medlemsstater restriktioner när det gäller anställning av medborgare från de nya medlemsstaterna. Detta trots näringslivsrepresentanternas varningar om att det råder brist på arbetskraft inom många av näringslivets olika sektorer.

Så länge som restriktionerna på den europeiska arbetsmarknaden är kvar kommer möjligheten till fri rörlighet för arbetstagare och tjänster inom EU bara att nå halvvägs mot målet för våra ekonomier.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Den reviderade Lissabonstrategin har lett till positiva resultat. Vi bör undersöka de områden där det fortfarande är nödvändigt att öka antalet åtgärder på gemenskapsnivå för att uppnå sysselsättningsmålet.

Jag syftar särskilt på de problem som ungdomar stöter på under sin utbildning och vid inträdet på arbetsmarknaden. Sex miljoner ungdomar i hela EU lämnar utbildningssystemet innan de fyllt 18 år. Det faktum att ungdomarna utgör mer än 40 procent av det totala antalet arbetslösa inom EU är lika allvarligt. Dessutom har de flesta ungdomar som lyckas komma in på arbetsmarknaden mindre förmånliga anställningsvillkor, till exempel deltid, begränsad anställning eller kontraktsanställning för tillhandahållande av tjänster.

Genom de lagstiftande riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, måste vi erbjuda fler lösningar när det gäller de program och fonder som EU upprättar för att stödja medlemsstaternas handlande inom detta område.

  Magda Kósáné Kovács (PSE) , skriftlig. – (HU) Anställningsdirektivet gav medlemsstaterna i den utvidgade unionen långsiktiga riktlinjer och mål och medel för att öka konkurrensen och höja sysselsättningen i den andra perioden av genomförandet av Lissabonstrategin. Sedan dess har det blivit tydligt att en ekonomi inte kan bli konkurrenskraftig och effektiv i en värld som måste leva med konkurrens, och att den inte kan gå framåt snabbare än i övriga världen om den har gått vilse i den sociala öknen och försöker att uppnå detta när den är omgiven av människor som riskerar social utestängning.

Ett värdigt liv kräver ett anständigt arbete. Detta i sin tur kräver en potentiell arbetskraft som har en lämplig utbildning och är i stånd att uppdatera sina färdigheter, en arbetskraft som är välmående och som inte riskerar diskriminering.

De uppenbara behoven hos de nya medlemsstaterna gjorde det nödvändigt att 2006 revidera direktiven. Den här gången låg betoningen på människor som särskilt missgynnas på arbetsmarknaden, den hopplösa arbetsmarknadssituationen för äldre kvinnor, vissa språks isolering, och frågor som rör sysselsättningen för den romska befolkningen.

Under de senaste två åren har antalet arbetstillfällen ökat, anställningsförhållandena har förbättrats och de turbulenta indikatorerna för sysselsättningen har lagt sig. Ökningen av arbeten av traditionell typ – heltid, kontraktsskyddad sysselsättning på en arbetsplats – har varit relativt låg, samtidigt som det har varit en stark ökning av halvtidsarbeten, säsongsarbeten och kontraktsarbeten för tillhandahållande av tjänster.

I den här förändrade situationen ifrågasätter vi inte att eran för dogmatisk arbetslagstiftning är förbi. En omfattande och kraftig ekonomisk utveckling behöver flexibla lagbestämmelser som förebygger relativism inom arbetslagstiftning och en nedskrivning av socialt partnerskap och kollektivavtal.

6. Framsteg inom områdena likabehandling och icke-diskriminering inom EU (införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är betänkandet (A6-0159/2008) av Elizabeth Lynne, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering (införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG) (2007/2202(INI)).

  Elizabeth Lynne, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka de övriga grupperna för deras samarbete, och särskilt några av skuggföredragandena. Jag anser att vi genom vårt samarbete har åstadkommit ett bra betänkande.

Jag har i detta betänkande studerat införlivandet och genomförandet av de befintliga direktiven, med andra ord sysselsättningsdirektivet och rasdirektivet. Jag har koncenterat mig mer på sysselsättningsdirektivet därför att rasdirektivet behandlades av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i ett mycket bra betänkande förra året. Införlivanden och genomföranden växlar över hela EU, i synnerhet med sysselsättningsdirektivet, men det finns även problem med rasdirektivet. Det finns också brister i den information som ges till medborgarna om kompensation i fall av diskriminering.

Kommissionen, medlemsstaterna, fackföreningarna samt offentliga och privata aktörer måste göra allt de kan för att förbättra medvetenheten om rättigheterna i dessa direktiv, och medlemsstaterna måste på ett tillfredsställande sätt hjälpa de oberoende organen att stödja jämlikhet och uppmuntra medlemsstaterna att se till att organens ansvarsområde omfattar all slags diskriminering.

Alltför ofta är det de enskilda offren för diskriminering som är de som lämnas att ta itu med problemen själva, utan uppbackning av advokater eller rättsliga medel för att väcka talan, och detta måste ändras. Medlemsstaterna bör se till att offren för diskriminering automatiskt är tryggade och att de får hjälp under rättsliga förfaranden. Även om jag välkomnar den statistik som kommissionen redan har samlat in om diskriminering så anser jag att vi behöver mer information och en gemensam standard för insamling av den informationen.

Jag välkomnar kommissionens intresse av diskriminering som sker på flera grunder, och det är ett av skälen till varför jag i mitt betänkande efterlyser en övergripande antidiskrimineringslagstiftning. Vi måste komma ifrån ”styckevismetoden”. Det kan inte finnas någon rangordning av diskriminering. Ett nytt direktiv måste omfatta diskriminering och tillgång till varor och tjänster på alla de grunder som inte hittills har omfattats av artikel 13 i fördraget. Det bör omfatta funktionshinder, ålder, religion eller trosuppfattning och sexuell läggning. Ras, kön och sysselsättning omfattas redan.

Jag beklagar att trots att kommissionsledamot Vladimír Špidla har engagerat sig i detta och att kommissionen utlovat ett övergripande direktiv i sitt arbetsprogram för 2008 – och jag lovordar kommissionsledamot Špidla särskilt för detta – förefaller det finnas någon slags fördröjning när det gäller detta inom kommissionen. Kan kommissionen tala om för oss hur långt man hunnit med konsekvensbedömningarna, vad de omfattar och när de kommer att offentliggöras? Som jag har förstått saken så säger kommissionen nu att man kanske bara lägger fram lagstiftning om funktionshinder och inget annat. Det är inte acceptabelt, härav vårt ändringsförslag.

Jag har kämpat under flera år för en lagstiftning enligt artikel 13 på grund av funktionshinder och ålder, men jag är nu övertygad om att vi inte kan lämna någon utanför. Icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är grunden för EU och alla EU-medborgare måste behandlas lika.

Jag uppmanar er att rösta för mitt betänkande och, vad som är viktigare, för ett uttömmande direktiv om icke-diskriminering så att vi kan signalera till dem i kommissionen som inte håller med om detta, och till medlemsstaterna att vi i parlamentet har tagit ställning för att få ett slut på diskrimineringen och på den absurda föreställningen att det är acceptabelt att diskriminera vilken grupp som helst i vårt samhälle.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP:COCILOVO
Vice talman

  Vladimír Špidla, Lledamot av kommissionen. − (CS) Herr ordförande, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka Elizabeth Lynne för hennes detaljerade och aktuella betänkande. Kommissionen håller fullständigt med om dess innehåll. Kommissionen stöder otvetydigt kraven på ett fullständigt införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG. Som ni vet har kommissionen inlett ett antal rättsliga förfaranden som berör några medlemsstater på grund av brott mot lagstiftningen och den kommer inte att tveka att använda sig av sina befogenheter för att se till att EU-lagstiftningen följs i framtiden och för att uppnå en snabb och systematisk förbättring i de fall där lagstiftning ännu inte har genomförts.

Kommissionen erkänner också att övervakningen av genomförandet av båda direktiven måste förbättras. Därför arbetar kommissionen just nu med ett program för att förbättra registreringen av fall av diskriminering. Det verkligt viktiga frågan är den faktiska inverkan på individen, inte bara en abstrakt bild av hur saker skulle kunna fungera.

I betänkandet understryks också med rätta den grundläggande roll som institutioner har i att stödja lika behandling: de spelar en viktig roll genom att övervaka, erbjuda stöd till offren och öka medvetenheten om rättigheter. Jag skulle vilja framhålla den avgörande betydelse som den icke-statliga sektorn har på det här området. Kommissionen stöder en utvidgning av institutionernas roll och av den icke-statliga sektorn så diskriminering på ett större område förutom på grund av etnisk bakgrund och kön omfattas.

Som fastställts i kommissionens arbetsprogram för 2008, kommer jag att lägga fram ett ändringsförslag baserat på artikel 13 i EG-fördraget, som skulle utöka det befintliga skyddet mot diskriminering till områden utanför arbetsmarknaden. Detta kommer att tas med i det bredare programmet för möjligheter, attityder och solidaritet som ska antas i slutet av juni.

Det pågår livliga politiska diskussioner om behovet av ytterligare antidiskrimineringslagstiftning på EU-nivå. Låt oss vara tydliga: de här diskussionerna handlar inte om huruvida man ska bekämpa diskriminering eller inte, utan snarare om hur man ska göra det på bästa sätt. Med tanke på frågans politiska känslighet och den långt ifrån tillmötesgående attityden från en del medlemsstater måste man bereda marken mycket noggrant.

Vid seminariet den 29 april, som hölls före lanseringen av den förnyade sociala agendan, kom vi överens om att vi behövde fler djupgående analyser innan ett beslutsfattande om det bästa tillvägagångssättet. Oavsett vilket beslut kommissionen fattar under de närmsta veckorna, kommer det att vara ett beslut grundat på en detaljerad analys. Det kommer att ta med i beräkningen alla aspekter av diskriminering som sker på flera grunder och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Viktigast av allt är att det kommer att vara utformat för att ge verkliga fördelar till dem som behöver det.

Till sist vill jag nämna att som en uppföljare till Europeiska året för lika möjligheter planerar kommissionen att att lägga fram ett meddelande om att anta konkreta åtgärder för att förbättra skyddet mot diskriminering i EU. Tillsammans med detta meddelande kommer kommissionen också att offentliggöra en rapport om hur EU:s politik bidrar till att förbättra situationen för den romska befolkningen.

  Tatjana Ždanoka, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (EN) Herr talman! Först av allt vill jag som företrädare för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och min politiska grupp tacka föredraganden Elizabeth Lynne, från utskottet för sysselsättning och sociala frågor för hennes utmärkta arbete och hennes utmärkta betänkande.

Tyvärr är diskriminering fortfarande ett av de största och mest spridda problemen för mänskliga rättigheter i EU. Vad gäller de redan gällande anti-diskrimineringsdirektiven, skulle jag vilja understryka att de bara tillhandahåller minimistandarder. Det är skamligt att ett antal medlemsstater inte ens har införlivat och genomfört dessa minimistandarder. Vi anser att kommissionen mer aktivt bör använda sig av fördragsbrottsförfarande mot dessa medlemsstater.

Alla i unionen måste vara säkra på att de inte kan bli utsatta för diskriminering och att de har verksamma rättsliga medel för att slåss mot diskriminering. Medlemsstaterna och kommissionen bör också aktivt främja ökad medvetenhet och utbildning för bekämpning av diskriminering.

Ett annat problem som nämnts just i dag gör mig ännu mer orolig. Det är det faktum att vi verkligen behöver ett övergripande regelverk för att bekämpa diskriminering. Så vitt jag förstod av kommissionsledamotens anförande så kan vi inte just nu vara säkra på att kommissionens arbetsprogram för 2008, som vi har sett fram emot mycket, med ett förslag till direktiv om tillämpning av principen om lika behandling på alla grunder utanför sysselsättningssektorn, kommer att erbjuda detta.

Jag skulle bli väldigt chockad om kommissionen uteslöt några områden från det övergripande skyddet. Det skulle betyda att vi lätt kan ge avkall på våra värderingar och att vi, så snart som Europeiska året för lika möjligheter för alla är över, känner oss fria igen att behandla européer annorlunda. Vi kan inte tillåta detta.

  Edit Bauer, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack, herr talman! Herr talman, mina damer och herrar! Att opponera sig mot diskriminering är ett grundläggande mänskligt värde, detta är vi ense om. Europeiska folkpartiet fäster särskilt stor vikt vid antidiskrimineringspolitiken. Vi anser att medlemsstaterna har ett obestridligt och oundvikligt ansvar för att se till att inte en enda medborgare i EU diskrimineras.

Gruppen är också medveten om att alla problem tyvärr inte kan lösas med hjälp av lagstiftning. För att gradvis sätta stopp för diskriminering behöver vi en lämplig politisk kultur. Vi behöver tolerans i vardagen, på arbetsplatsen, i samhällslivet, i umgänge, i kommunikation, från nationell till lokal nivå, och vi behöver hela det civila samhället för att samarbeta.

Av erfarenhet vet vi att genomförandet av EU-direktiven om diskriminering inte är en lätt uppgift. Hälften av medlemsstaterna har inte lyckats med att införliva direktiven i nationell lagstiftning på ett tillfredsställande sätt eller att tillämpa dem på ett lämpligt sätt. Det är ett faktum att det finns en lucka i EU-lagstiftningen mellan artikel 13 i EG-fördraget och de befintliga direktiven. Detta betyder att inte alla ”skyddade” grupper, med andra ord de som åberopas i artikel 13, garanteras lika rättigheter i europeisk lagstiftning beträffande tillgång till varor och tjänster.

För att fylla denna lucka anser Europeiska folkpartiet emellertid inte att lösningen ligger i att anta ett uttömmande direktiv som skulle vara ineffektivt och svårt att genomföra. Det känns i stället som att ett EU-direktiv behövs snarast möjligt för att på ett icke-hierarktiskt sätt hjälpa till med att sätta stopp för diskrimineringen mot de 84 miljoner funktionshindrade människor som lever i Europa, så att människor som lever med funktionshinder kan åtnjuta samma rättigheter i hela EU.

Om man tänker på att den genomsnittliga livslängden bland befolkningen har ökat och att åldersrelaterade kroniska sjukdomar ofta skadar hälsan, kommer antalet människor som lever med ett funktionshinder att öka i framtiden. Vi är övertygade om att detta tillvägagångssättkommer att ge en effektivare, praktisk hjälp till människor som lever med ett funktionshinder. Vår grupp skulle därför stödja ett initiativ från kommissionen som har detta mål. Tack.

  Magda Kósáné Kovács, för PSE-Gruppen. – (HU) Tack, herr talman! Elizabeth Lynnes utmärkta betänkande grundar sig på det ansvar som uppstår på grund av förekomsten mitt ibland oss av företeelsen negativ diskriminering. Det är inte bara det att diskrimineringen inte har försvunnit från det högkvalitativa EU – enligt en Eurobarometerenkät ökar den, och EU-medborgarna känner det. Jag vill också tillägga att utvidgningen har medfört en ökning av nya former av diskrimineringshot, såsom den diskriminering som drabbar personer med flera funktionshinder och diskrimineringen mot romer som i dag blir allt våldsammare.

Majoriten i utskottet för sysselsättning och sociala frågor röstade för att anta ett övergripande direktiv. Vi kommer alla ihåg spåren av misstro i parlamentet mot den nybildade kommissionen, en misstro som blev majoritens åsikt på grund av en kandidats uttalade åsikter om diskriminering. Kommissionen vid den tidpunkten lovade att agera på grundval av dess befogenhet i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget att lagstifta mot all form av diskriminering och att upprätta en rättslig grund för att ta itu med överträdelser.

Kommissionen har också den angelägna uppgiften att bedöma hur medlemsstaterna införlivat befintlig EU-lagstiftning och även att inleda överträdelseförfaranden för bristfällig tillämpning av de befintliga direktiven. Enligt den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är det oacceptabelt att någon som helst hierarki fastställs, antingen det är i EG-fördraget eller i de förbud mot diskriminering som ska tas med i ändringsförslaget till Lissabonfördraget. Frågan om vilka som lider mest – människor som lever med ett funktionshinder, homosexuella eller äldre personer – är vi inte beredda att ställa.

Vi anser att förslaget i Elizabeth Lynnes betänkande utgör en möjlig rättslig lösning. Vi emotser med andra ord ett allmänt övergripande direktiv från kommissionen, även om det naturligtvis inte utesluter – snarare nödvändiggör - en utformning av särskilda bestämmelser för olika områden och övriga fall.

Jag tror också att detta förslag överensstämmer med åsikterna hos de EU-medborgare som är, eller kanske kommer att bli, offer för diskriminering. Tack så mycket.

  Bernard Lehideux, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar, fru Lynne! Ert arbete och ert engagemang i denna mycket viktiga fråga har varit utomordentligt. Jag var en av de första från din grupp inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor att se detta, och jag tackar er varmt.

En skyddande lag fungerar bara om den är effektivt tillämpad. Därför, Elizabeth Lynne, delar jag er oro över det dåliga genomförandet i vissa medlemsstater av direktiven mot diskriminering. Denna situation är oacceptabel och bör leda till ett kraftfullt och överlagt agerande från kommissionens sida. Vi kan inte tolerera något överseende på detta område.

En skyddande lag är också meningslös om den inte kan användas av dem som den är avsedd att skydda. Därför anser jag, liksom ni, att vi måste se till att offren för diskriminering verkligen har tillgång till information och medel för att försvara sig. Det är medlemsstaternas ansvar och återigen bör inte försumlighet tolereras.

Men även om ert betänkande innebär ett viktigt steg, beror detta i huvudsak på den övergripande strategi mot diskriminering som ni talar om. Jag stöder oförbehållsamt er begäran om ett uttömmande direktiv för att bekämpa all slags diskriminering. Jag är liksom ni övertygad om att ett helhetsgrepp är nödvändigt, som tar upp alla grunder till diskriminering. Innebörden av artikel 13 är inte att vi ska underlåta att vidta åtgärder eller vidta spridda åtgärder. Tvärtom innebär artikeln en inbjudan till handling.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sätt er rädsla och teoretiska diskussioner åt sidan. Att föreslå ett uttömmande direktiv är nödvändigt och rent sunt förnuft. En stor majoritet av oss här anser det och vi ber er, herr kommissionsledamot, att lyssna.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi välkomnar också Elizabeth Lynnes betänkande och stöder till fullo ett engagemang för ett uttömmande direktiv och ser detta som en del av den kulturella omsvängning som Edit Bauer nämnde. Men vi kan höra hur äggskalen krasas sönder när kommissionen undan för undan försöker ta sig fram i det här, och vi ber kommissionen att vara modiga och verkligen föra den här frågan framåt.

Vi anser att det är viktigt med en övergripande lagstiftning Det skulle till exempel få bort några av de kryphål som rasister och främlingshatare använder sig av för att försöka utnyttja religiös diskriminering för att skyla över sina rasistiska åsikter.

Det är viktigt att vi gör oss av med några av de godtyckliga tröskelvärdena, för kontroller och sjukvård till exempel, som snarare baseras på ålder än på beprövad erfarenhet och kunskap.

Och vi kan till fullo stödja föredraganden i hennes begäran om ett aktivt tillvägagångssätt så att människor blir medvetna om sina rättigheter och kan få tillgång till dem genom effektiv rättshjälp och starka, oberoende organ.

Därför välkomnar vi detta betänkande och stöder det i sin nuvarande form.

  Jan Tadeusz Masiel, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gratulerar Elizabeth Lynne för ett mycket praktisk betänkande i detta viktiga ämne. Jag är dock lite förbluffad av framställningssättet som påminner mig lite om det totalitära språkbruket. Om jag inte hade vetat att föredraganden är medlem av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, skulle jag ha trott att detta betänkande hade utarbetats av någon från kommunistsidan. Jag anser att det är farligt att gå in på detaljer, på det sätt som man har gjort här, och redogöra detaljerat för vilken slags diskriminering som inte ska vara tillåten och hur vi ska bete oss. Det ska helt enkelt inte finnas någon diskriminering. Mänskligheten fastställde alla sina ordningsstadgar och förbud i Tio Guds bud, och där sägs det klart och tydligt: Du ska icke dräpa, Du ska inte begå äktenskapsbrott. Vi bör endast säga: Du ska icke diskriminera, och lämna resten till människorättsgruppernas och medlemsstaternas lyhördhet och kompetens. Jag anser dock att detta betänkande är godtagbart, förutsatt att ändringsförslag 7 från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna antas.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Herr talman! Elizabeth Lynnes betänkande belyser behovet av en övergripande rättslig ram som skulle förhindra diskriminering utanför arbetsplatsen och som skulle omfatta många olika ämnen.

Miljoner människor diskrimineras varje dag i EU – äldre såväl som andra grupper – när de försöker få tillgång till hälsovård, utbildning och transport, eller när de ska skaffa sig en försäkring eller ett lån.

Dessa grupper hade problem med sysselsättning före införandet av en kraftfullare lagstiftning på EU-nivå. En effektiv lagstiftning på EU-nivå ändrade arbetsgivarnas hållning. Det var ett europeiskt direktiv som tvingade medlemsstaterna att försöka sätta stopp för diskriminering i arbetslivet – även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. En övergripande lagstiftning måste utarbetas på EU-nivå för att stärka människors rättigheter när det gäller varor och tjänster.

Jag vill berömma föredraganden för hennes betänkande och jag ber mina kolleger att rösta mot ändringsförslag som försvagar skyddet för mänskliga rättigheter.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Under de senaste nio åren har jag suttit i utskottet för sysselsättning och sociala frågor bredvid min utmärkta kollega från västra Midlands i Storbritannien, Elizabeth Lynne.

Vi har nästan undantagslöst funnit att vi är överens i stort sett varje fråga, utan någon som helst anledning att förhandla om kompromissändringsförslag därför att vi redan har haft en nära samstämmighet.

Jag antar att det måste finnas ett undantag till varje regel, och till min stora överraskning så är detta betänkande just detta. Det är uppriktigt sagt mycket tråkigt att ett politisk ställningstagande verkar ha hindrat föredraganden att ta itu med det verkliga problemet.

Låt mig direkt säga, innan några andra från vänstern ställer till med sina vanliga förvrängningar, att alla vi till höger om mitten avskyr diskriminering i alla dess former. Alla vill vi hitta praktiska lösningar för att hjälpa till med att sätta stopp för diskriminering, och vi skulle i princip stödja ett särskilt direktiv för att hjälpa människor med funktionshinder, vilket också nu har föreslagits av kommissionen.

Men vi är på det klara med att ett ”övergripande och brett” EU-direktiv mot diskriminering som i huvudsak är en uppmaning till kommissionen att utan tidsbegränsning framställa ännu fler ”universallösningar” genom EU-lagstiftning på ett område som är mycket känsligt, inte kommer att göra mycket för att lösa nuvarande svårigheter och till och med skulle motverka sitt eget syfte. Vi har lagt fram våra egna ändringsförslag för att betona denna punkt.

Även om vissa aspekter av den diskriminering som förekommer fortsätter att vara ett problem, anser vi att förslaget att en mer generell EU-lagstiftning på något sätt skulle vara en lösning, är att gå för långt. Den nuvarande EU-lagstiftningen om diskriminering är redan svår att genomföra i praktiken. Det måste bli ett bättre genomförande av nuvarande lagar och en bättre förståelse av problemen med att genomföra dem innan vi fortsätter på vägen mot ännu fler EU-direktiv.

Som en brittisk organisation uttryckte sig mycket kortfattat i förra veckan kommer den värsta diskrimineringen inte att lösas med extra lagstiftning. Tiden skulle användas bättre på mångkulturella och mångreligiösa evenemang som ändrar folks åsikter. Vi håller med om detta.

Jag vill tacka kommissionen för dess tankeväckande inledande anmärkningar och säga att vi i vederbörlig ordning verkligen ser fram emot kommissionens svar.

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag anser att Philip Bushill-Matthews genom sin kritik understryker hur bra Elizabeth Lynnes betänkande är! Hon är värd att gratuleras. Elizabeth Lynne har gjort ett mycket gott arbete genom att påpeka den dåliga nivån på genomförandet och införlivandet av de båda direktiv som antogs 2000 om risker och diskriminering i arbetslivet.

Men då, herr kommissionsledamot, erkände ni och utskottet för sysselsättning och sociala frågor i parlamentet att diskriminering inte slutar på kontoret eller i fabriken. Vi insåg då behovet av att handla på ett mer övergripande sätt och införa ett övergripande direktiv för att bekämpa alla former av diskriminering i hela samhället. Ni uttryckte själv offentligen ert stöd för denna tanke. Er ordförande, José Manuel Barroso, tog offentligen ställning för ett sådant övergripande direktiv.

Vi är därför mycket oroade över att höra att man i kommissionen håller på att bromsa in, omvärdera och kanske endast inrikta sig på funktionshinder. Jag har hört att man just nu överväger tre möjliga alternativ i kommissionen: det övergripande direktivet, som fortfarande är aktuellt, ett särskilt direktiv om funktionshinder eller ett direktiv om funktionshinder och en annan form av diskriminering.

Var logiken i det sista alternativet är vet jag helt enkelt inte. Just nu, herr kommissionsledamot, behöver vi en stark förespråkare för det övergripande direktiv som ni förespråkade. Som Elizabeth Lynne sa, kan det inte finnas någon hierarki inom formerna för diskriminering i EU. Alla EU-medborgare är jämställda och måste behandlas så. Vi kan inte tolerera diskriminering på några grunder mot någon grupp av vår gemenskap.

Under ett sammanträde i Bryssel i förra veckan hörde jag sägas – ni själv, herr kommissionsledamot, antydde det i dag och Philip Bushill-Matthews gjorde det nyss – att vi inte bör agera eftersom överträdelseförfaranden har inletts mot ett antal medlemsstater för att de ha underlåtit att följa de tidigare direktiven. Vi kan inte gå med på detta argument. Vi kan inte tillåta medlemsstaterna att tvinga oss att agera med snigelfart när det gäller genomförande och verkställighet. Ni, herr kommissionsledamot, har initiativrätten. Ni måste utöva denna rättighet. Vi måste handla effektivt. Ni måste handla effektivt för att garantera fullständig efterlevnad och inte tillåta medlemsstaterna att ingå en sammansvärjning som skulle medföra att vi rör oss framåt med snigelfart.

Vi måste också fokusera på behovet av åtgärder och verkställighet, stränga åtgärder för att se till att medlemsstaterna verkligen till fullo följer de direktiv som vi enades om 2000. Jag stöder helt och hållet Elizabeth Lynnes betänkande.

  Talmannen. − Jag vill ta en stunds paus för att på allas vägnar här i parlamentet välkomna de olika besöksgrupperna på åhörarläktaren. Låt oss fortsätta med debatten.

  Sophia in 't Veld Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Denna Europeiska kommission fick 2004 grönt ljus från Europaparlamentet, endast efter att högtidligen ha lovat att vara en förkämpe för de grundläggande rättigheterna. Men det räcker inte att bara låtsas stödja jämställdheten. EU-medborgarna måste få de rättsliga instrumenten för att försvara sina rättigheter i domstolen. Nu söker Europeiska kommissionen frenetiskt efter ursäkter för att undvika ett allmänt förbud mot diskriminering, exempelvis att det behövs ytterligare studier – som om vi inte alla kan se att det förekommer diskriminering på alla håll – eller att det inte finns något samförstånd i rådet – men det har aldrig hindrat Europeiska kommissionen från att driva igenom sina förslag inom andra områden, till exempel inom energipolitiken. Låt oss inte glömma att diskriminering redan är förbjuden på grundval av fördragen, men om vi inte stiftar lagar kommer domstolarna att göra det för oss. Därför förväntar jag mig att Europeiska kommissionen tar sitt eget ansvar och står upp för EU-medborgarnas rättigheter, för om det övergripande direktivet måste misslyckas, låt det misslyckas i rådet och inte i kommissionen.

(Applåder)

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi behöver ramdirektivet för att garantera var och en samma skydd mot diskriminering. Det är inte godtagbart att de homosexuella eller de gamla får färre mänskliga rättigheter än människor med invandrarbakgrund. Vi måste omedelbart få slut på denna situation.

Dessutom kan jag inte låta bli att än en gång påminna er om att José Manuel Barroso själv – när han sökte stöd för att parlamentet skulle godkänna kommissionen – här lovade att lansera detta ramdirektiv. Som tysk måste jag säga att jag finner den tyska regeringens uppträdande cyniskt. Det finns en lag i Tyskland enligt vilken alla biologiska egenskaper får samma skydd, men regeringen driver här, utan några rimliga anledningar, en kampanj på EU-nivå mot ramdirektivet. Enligt min åsikt är detta ren populism på bekostnad av de mänskliga rättigheterna.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Kampen mot diskriminering, vare sig den förs på grundval av religion, kön eller funktionshinder, är en av de pelare som EU vilar på. Denna politik är fastställd i alla våra fördrag och i lagstiftningen.

När det gäller kampen mot direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön har denna politik visat sig ha en fullständig framgång i EU. Vi kan nu testa situationen i förhållande till direktiven och fördragen och därefter fastställa att politiken, trots att vi har den mest invecklade lagstiftningsprocessen i världen, inte fungerar bra.

Man kan då välja mellan två handlingssätt. Det handlingssätt som oppositionen väljer är att införa en ny, brett baserad strategi och att på detta sätt lösa problemen. Jag tror inte att det kan göras på detta sätt. Detta visade sig genom lagstiftningen 2000, då överträdelseförfaranden inleddes mot tio medlemsstater, däribland Nederländerna, på grund av bristen på tydlighet i vissa bestämmelser i deras lagstiftning om likabehandling. Det kommer därför inte heller att hjälpa med en ny, brett baserad lagstiftning, vilket innebär att man bara kommer att fortsätta att prata.

Vi bör därför alltmer inrikta oss på mentaliteten och på handlingsprogram och se till att diskriminering, även indirekt diskriminering, inte längre äger rum. Vi måste se till att genomförandet förbättras och sedan måste vi också hitta en lösning på de problem som kan formuleras tydligt, nämligen de funktionshindrades problem.

Jag stöder därför helhjärtat den vädjan som kommer från Edit Bauer och ett antal ledamöter från vår grupp och hoppas att vår utmärkta ramlagstiftning nu verkligen kommer att omsättas i praktiken. Tack så mycket.

  Lissy Gröner (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för hennes betänkande, som kommer precis vid rätt tillfälle. Ett ord till alla ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater: Lönediskriminering mot kvinnor har ingått i EU-fördraget under de senaste 40 åren, men ändå har inget väsentligt ändrats. Om ni i PPE-DE-gruppen vill stå fast vid ert förkastande av ett övergripande direktiv står det helt klart för mig att era värderingar och principer endast har att göra med vackra ord och festigheter i Europeiska unionen. Ni vill inte alls ha någon likabehandling! Ni accepterar till exempel diskriminering av de homosexuella. Ni vill att detta ska vara en politisk kultur. Nej, det kan jag inte gå med på!

Lika möjligheter omfattar alla kriterier i artikel 13 och dubbel diskriminering måste i slutändan också inkluderas. En politik mot diskriminering kan bara vara trovärdig om den själv inte skapar ännu mer diskriminering. Det har varit en ström av förfaranden och åtgärder i EU. Detta var bara propaganda i syfte att undvika vissa minimistandarder. De medlemsstater som har tvärstannat inför detta måste skynda på. Överträdelseförfaranden har inletts, till och med mot mitt eget land, Tyskland.

Jag vädjar nu till kommissionen och till varje enskild kommissionsledamot att uttryckligen förklara att de är för ett tydligt övergripande direktiv och att göra slut på en hierarkisk ordning för de mänskliga rättigheterna i EU. Vi måste genomföra vår EU-politik i enlighet med fördraget. Artikel 13 är en del av fördraget och måste därför omfatta allt detta, vilket framgår av Elizabeth Lynnes betänkande.

  Marco Cappato (ALDE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för hennes arbete. Parlamentet står i begrepp att åter begära ett övergripande direktiv. Det är nionde gången detta har skett, kommissionsledamot Špidla. Eftersom parlamentet för nionde gången kräver att exakt detta steg tas hade vi väntat oss större tydlighet i kammaren från kommissionen i dag, delvis eftersom detta är ett åtagande från ordförande José Manuel Barrosos sida och delvis därför att vi tror på den konsekvensbedömningsprocess som är på gång.

Uppriktigt sagt är det omöjligt att förstå tanken från vissa ledamöter av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att motsätta sig ett övergripande direktiv. Tidigare kritiserades vänstern med rätta för att vilja dela in samhället i företag och företrädare för bolagen. Det verkar emellertid som om detta är precis vad ni försöker göra nu: gärna de funktionshindrade, eftersom detta är mer politiskt korrekt, men låt oss vänta med de andra formerna av diskriminering.

Ria Oomen-Ruijten är inte här, men vänstern tycker ibland också om att säga att det behövs mer än lagar för att ändra attityder. Nu hör vi samma sak från ledamöterna i PPE-DE-gruppen. Låt oss tala om individuella rättigheter och om att vi inte får spela ut en organisation, en minoritet, mot en annan utan i stället garantera icke-diskriminering för alla medborgare. Detta är meningsfullt och det är vad vi ber er att göra. Uppriktigt sagt behöver vi inte åtgärder som är mer vinklade mot en kategori än en annan. Det är inte vad EU-medborgarna behöver.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om en sak: vi är emot alla former av diskriminering. Jag vill klargöra detta redan från början. Emellertid finns det olika strategier för att uppnå detta mål. Jag anser att skydd mot diskriminering slutgiltigt inte kan regleras bättre på EU-nivå än på nationell nivå. Även i detta avseende förväntas vi följa subsidiaritetsprincipen. Många av livets områden regleras för närvarande genom EU-förordningar mot diskriminering. Fyra direktiv mot diskriminering har antagits under de senaste åren: rasdirektivet, sysselsättningsdirektivet, likabehandlingsdirektivet och genusdirektivet.

En mängd överträdelseförfaranden pågår för närvarande mot medlemsstaterna på grund av problem med att införliva fördraget. Strängt taget pågår de nu mot 20 länder, det vill säga tre fjärdedelar av EU:s medlemsstater. Det verkar vara stor rättslig osäkerhet i denna fråga. En ny, bred och alltför förenklande strategi i form av ett ramdirektiv är fel svar på den rättsliga osäkerhet som råder här. De aktuella problemen måste först granskas innan kommissionen föreslår nya direktiv.

Annars blir resultatet mer byråkrati, högre kostnader för medborgarna och mindre tydlighet i rättsligt avseende, vilket inte gagnar någon, framför allt inte kampen mot diskrimineringen. Av denna anledning är jag, liksom min grupp, mot de artiklar i Elizabeth Lynnes betänkande där man kräver ett ramdirektiv, ett övergripande direktiv. Men om de andra grupperna framhärdar och kravet på ett ramdirektiv kvarstår blir jag tvungen att rösta mot betänkandet, inte därför att jag är emot att skydda människor mot diskriminering, utan därför att jag anser att ett ramdirektiv på EU-nivå är ett felaktigt sätt att gå till väga. När det gäller funktionshinder har alla medlemsstater och Europeiska gemenskapen undertecknat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. I det här fallet måste och ska vi uppfylla våra skyldigheter. Vi kommer emellertid inte att hjälpa någon genom att anta ytterligare ett oklart och urvattnat ramdirektiv.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! När jag var Europaparlamentets medföredragande för rasdirektivet 2000 lovade oss det dåvarande portugisiska ordförandeskapet att det inte skulle bli någon hierarki i fråga om diskriminering och att det skulle komma ytterligare lagstiftning.

Den 26 oktober 2004 utlovade ordförande José Manuel Barroso i detta parlament och under denna kommissions mandatperiod ett ramdirektiv om – citat – ”alla former av diskriminering”. Detta löfte upprepades i kommissionens årliga politiska strategi för 2008. Nu är det dags att infria löftet.

Jag vill säga att det inte är någon ursäkt att medlemsstaterna i vissa fall avsiktligen släpar efter med genomförandet av förbud mot diskriminering i arbetslivet, men det är faktiskt en ursäkt och kommissionen får inte tillåta de långsammaste att diktera hastigheten för de övriga.

För två veckor sedan träffade jag förbundsminister Brigitte Zypries i Tyskland och minister Barbara Follett i Storbritannien. De är villiga att tala. Ge dem något att tala om!

Jag är stolt över att vi samlade in 1,3 miljoner underskrifter för lagstiftning till förmån för de funktionshindrade. Men i egenskap av Europaparlamentets ordförande i tvärgruppen för de funktionshindrade vill jag att det ska tas till protokollet att jag stöder ett övergripande direktiv. Man ska inte söndra och härska.

Slutligen tjänar det ingenting till att de konservativa säger att de avskyr diskriminering på grund av religion, ålder eller sexuell läggning för att sedan rösta mot lagstiftning på grund av detta och förvägra EU-medborgarna, homosexuella, unga och gamla och de religiösa minoriteterna lika rättigheter. Organisationen Business Europe bör skämmas över att i sitt bidrag till kommissionens samråd av den 12 oktober 2007 säga följande: ”Business Europe anser att det inte finns något bevis på diskriminering på någon av grunderna i artikel 13”. Kommissionens egen Business Test Panel visade att 89 procent av de 293 granskade företagen sa att de ville ha EU-lagstiftning för lika skydd. De vill ha det. Parlamentet kommer att rösta för det. EU behöver det.

(Applåder från mitten och vänster)

  Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag tackar Elizabeth Lynne för att hon har ägnat tid åt frågan om lagstiftning mot diskriminering och jag håller helt med henne, förutom på en punkt. Kära Elizabeth Lynne, Elisabeth Schroedter, Lissy Gröner och Sophia in ’t Veld! Ni menar väl, men i slutändan gör ni inte er själva någon tjänst om ni nu kräver ytterligare ett direktiv mot diskriminering som går längre än vad vi redan har i EU.

Jag säger det mycket medvetet och rent ut här i egenskap av homosexuell: ni gör inte de människor ni vill skydda någon tjänst. Det kommer till slut att bli en långtgående förordning mot diskriminering riktad mot de människor ni vill skydda. Hur kan det vara så? Om vi utsträcker lagstiftningen mot diskriminering till tillgången till varor och tjänster och till att överflytta bevisbördan kommer vi att skapa ett klimat med dold diskriminering. Mycket få arbetsgivare kommer att öppet vilja diskutera diskriminering. Arbetssökande som utgör en potentiell risk, kanske på grund av sitt passfoto, kommer inte längre att kontaktas av arbetsgivaren om det föreligger tvivel.

När allt kommer omkring gör vi inte människorna någon tjänst. Vi bör i stället oroa oss över att det direktiv mot diskriminering som vi i dag diskuterar håller på att ändras i avvaktan på hur det kommer att bli. Om vi åstadkommer en mängd trasslig byråkrati och rättegångar och dessutom rättslig osäkerhet kommer godkännandet av förordningar mot diskriminering att avta bland människorna i EU.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har så mycket tid att jag hoppas kunna använda den på rätt sätt, eftersom jag är van vid att bara tala i en minut. Jag hörde min kollega Philip Bushill-Matthews säga att han alltid håller med Elizabeth Lynne och att det måste finnas ett undantag för varje regel, men att hans ståndpunkt är denna gång en helt annan.

Jag måste säga till mina käre vän Philip Bushill-Matthews att vi också alltid håller med varandra, men utan att vilja förråda vår vanliga gemensamma åsikt om alla beslut, måste jag denna gång säga att ni står inför ett undantag, eftersom jag är absolut positiv till förslaget till det övergripande direktiv som Elizabeth Lynne har hänskjutit till kommissionen. Hur kan jag låta bli att vara för förslaget när jag under de senaste 40 åren har sett medborgare i Italien, där jag bor, utsättas för diskriminering på grund av sin ålder, gamla som berövas sina rättigheter endast därför att de är gamla?

Jag hänvisar framför allt till att det i Italien finns en lag enligt vilken de funktionshindrade, om de är unga, är berättigade till förmåner, medan om de är gamla och lider av samma funktionshinder, inte har rätt till dessa förmåner. Jag inser inte hur vi ska kunna vänta i åratal innan vi, som Sophia in’t Veld förklarade, har rättslig möjlighet att använda domstolarna för att genomdriva respekt för de rättigheter som enligt artikel 13 beviljas alla medborgare i EU.

  Zita Gurmai (PSE). - (HU) Mina damer och herrar! Den europeiska enheten grundas inte bara på ekonomi utan också på många viktiga värderingar. Dessa värderingar innefattar den mänskliga värdighetens okränkbarhet, frihet, ansvar, solidaritet, mångfald och att man iakttar principen om frihet från diskriminering. De inbegriper också tolerans och ömsesidig respekt.

Jämsides med de politiska uttalandena är det viktigt att dessa principer fastställs i lag på ett sådant sätt att man ser till att inga åtskillnader längre kan göras på grund av diskriminering och att människor skyddas helt och fullt. EU-projektet kan bara bli livskraftligt om vi kan se till att missgynnade grupper i samhället kan utöva sina rättigheter. En heltäckande integrering av dessa grupper ligger i vårt gemensamma intresse och vi måste vidta lämpliga åtgärder för att se till att detta sker.

Därför ligger det i varje medlemsstats intresse att se till att alla bestämmelser i EG-direktiven 2000/43 och 2000/78 i sin helhet införlivas på ett korrekt och effektivt sätt och att de genomförs korrekt i praktiken, så att införlivandet av direktiven i den nationella lagstiftningen verkligen gagnar de missgynnade grupperna.

Lagstiftningen har bara ett värde om den också genomförs i praktiken. Det är en särskilt viktig uppgift att övervaka genomförandet av lagstiftningen och den måste få särskild uppmärksamhet både på medlemsstatsnivå och på gemenskapsnivå. Vi måste utforma kontrollmekanismer som gör det möjligt för oss att genomföra konsekvensbedömningar. Vi måste engagera icke-statliga organisationer som kan ge oss konkret återkoppling och inleda en social dialog med dem. Jag är övertygad om att José Manuel Barroso trodde på vad han sa 2004, i början av sin mandatperiod. Måtte han fortsätta att göra det.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill kommentera två aspekter av Elizabeth Lynnes utmärkta betänkande. Jag stöder helt uppmaningen till medlemsstaterna och andra viktiga aktörer att samla in, sammanställa och offentliggöra heltäckande, korrekt, jämförbar, pålitlig och fristående statistik om diskriminering och att sedan offentliggöra denna statistik på ett sätt som lätt kan förstås av allmänheten. På detta sätt kan säkert medborgarna själva se att det behövs en förändring. Jag stöder helt kravet på ett heltäckande, övergripande direktiv. Detta är ett område där EU kan åstadkomma en strategisk förändring när lagstiftningen är genomförd.

Slutligen, med hänvisning till Lissabonfördraget, gladde det mig att höra kommentarerna från det slovenska ordförandeskapet förra veckan om arbetsprogrammet 2008 när det gäller deras svar på kampanjen med ”En miljon underskrifter” för de funktionshindrade. Detta tyder på att ordförandeskapet, och förhoppningsvis även kommissionen, lyssnar på medborgarna och tar till sig deras bekymmer. Detta är ett mycket hoppfullt tecken för medborgarinitiativet som ingår i Lissabonfördraget, men jag ber er än en gång att ta mitt starka stöd för ett heltäckande direktiv till protokollet. Det får inte finnas någon hierarki för diskriminering.

  Pier Antonio Panzeri (PSE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder det arbete som har utförts av Elizabeth Lynne. Jag måste säga att denna debatt inträffar vid en tidpunkt som är intressant för EU. Jag vill att kommissionen, och även ni herr kommissionsledamot, ska få den fullständiga medvetenhet som ni för närvarande tycks sakna.

Denna fråga handlar inte bara om de framsteg som har gjorts inom området för lika möjligheter och icke-diskriminering när det gäller sysselsättning och arbetsförhållanden. Den centrala frågan är behovet av ett övergripande direktiv om likabehandling som täcker alla grunder för diskriminering. Ett klimat som utmärks av intolerans och fientlighet håller på att växa fram i Europa. Detta ger redan upphov till etnisk diskriminering – se bara på invandringen och romerna. Gud hjälpe oss om vi blundar för detta.

Därför finns det ett brådskande behov av ett övergripande direktiv för alla former av diskriminering för att komplettera paketet mot diskriminering enligt artikel 13 i fördraget. Det kommer också att bidra till att förbättra nivån på de tvärkulturella mötena i EU. Genom sådana möten förbättras kvaliteten på kulturen. De är nödvändiga och behövs verkligen nu.

Därför säger jag till er, herr kommissionsledamot, och till kommissionen. Visa lite mer politiskt mod eftersom ni hittills inte alls har visat något!

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Sysselsättning är en av de viktigaste faktorerna för social integration. Trots detta ligger arbetslösheten hos många grupper, framför allt kvinnor, funktionshindrade, etniska minoriteter, invandrare, de äldre och ungdomar som ger sig in på arbetsmarknaden, fortfarande på en oacceptabelt hög nivå.

Att man i vissa medlemsstater kan se stora brister i införlivandet och genomförandet av direktiv 2000/43/EG och 2000/78/EG och brist på information till EU-medborgare om möjligheten att vidta rättsliga åtgärder i händelse av diskriminering ger anledning till oro. Det är viktigt att medlemsstaternas regeringar så snart som möjligt undanröjer de hinder som beror på diskrimineringen när det gäller arbetsmarknadens rekryteringsprocesser.

De offentliga myndigheterna spelar en viktig roll för att främja jämställdhet och icke-diskriminering, eftersom medlemsstaterna, enligt artikel 13 i EG-fördraget, ska säkerställa ett fullständigt, korrekt och effektivt införlivande och ett lämpligt genomförande av dessa direktiv, så att kampen mot diskrimineringen i EU tillhör sådana åtgärder som är samordnade och anpassade till en konsoliderad strategi för att bekämpa diskrimineringen.

  Metin Kazak (ALDE). - (BG) Herr talman, ärade kolleger! Antagandet och genomförandet av övergripande lagstiftning mot diskriminering i EU:s medlemsstater är ett konkret resultat och visar hur känsligt ett samhälle är när det gäller att respektera principerna för likabehandling av alla medborgare, oavsett etniskt ursprung, religion, kön, ålder, hälsa eller ekonomisk situation.

Jag stöder Elizabeth Lynne när hon i sitt betänkande vädjar om att vi ska anta ett övergripande direktiv utan någon hierarki av principer mot diskriminering. Vi bör emellertid notera att diskriminering av individer som tillhör etniska eller religiösa minoriteter i Europa fortfarande är den vanligaste formen av överträdelse mot deras grundläggande rättighet att behandlas likadant som övriga medborgare från majoritetsgrupperna.

I vissa medlemsstater bedriver man, genom hatspråk, islamofobi och andra former av främlingsfientlighet som underblåses genom stereotyper, fördomar och klichéer från det förgångna, en dold diskriminering mot etniska eller religiösa minoriteter. Därför inriktar sig Europaparlamentet på att dra till sig kommissionens och medlemsstaternas uppmärksamhet…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi är alla ense om att varje tänkbar åtgärd måste vidtas mot diskriminering. Därför har också Europaparlamentet upprepade gånger förklarat att det stöder antagandet av ett nytt direktiv. Det finns redan fyra sådana direktiv och ett är så gott som färdigt i form av utkast. Detta innebär att vi täcker ett mycket brett spektrum genom åtgärder mot diskriminering.

Dessa åtgärder kommer nu äntligen att genomföras. Det finns 28 överträdelseförfaranden, vilket betyder att en vädjan går ut till medlemsstaterna om att slutligen genomföra det som har beslutats här i parlamentet. Jag är emot att genast vidta ett andra steg innan det första har tagits, nämligen att anta ett annat nytt direktiv med en mängd nya hinder som innebär att man kräver inrättande av jämställdhetsmyndigheter. Detta innebär ännu mer byråkrati. Att icke-statliga organisationer måste inkluderas i all lagstiftning gör inte att vi kommer framåt med samråd, etc. Om vi förespråkar åtgärder mot diskriminering måste vi argumentera för att genomföra det som för närvarande en gång för alla är lag i medlemsstaterna.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill säga något om den oacceptabla diskrimineringen av gravida kvinnor, framför allt med tanke på den demografiska kollapsen i EU. Trots rättsliga förbud kräver arbetsgivarna att unga kvinnor som söker arbete visar upp läkarintyg på att de inte är gravida. Om de inte kan visa ett sådant intyg försvinner deras chanser att få arbete. Detta är ett svårt men nödvändigt åtgärdsområde för yrkesinspektionen. Flerbarnsfamiljerna upplever också att de blir diskriminerade. Medelinkomsten per person i sådana familjer är vanligen betydligt lägre än i familjer med ensamstående mödrar. Å andra sidan är familjeförmånerna och socialbidraget vanligen lägre i deras fall och skatterna är högre. När människor talar om diskriminering brukar de inte behandla dessa problem.

  Gabriela Creţu (PSE). - (RO) I väntan på ett övergripande direktiv kan vi se att vi har en EU-lagstiftning och en nationell lagstiftning mot diskriminering, många politiska åtaganden och specifika institutionella mekanismer. Trots att det verkar optimistiskt är graden av införlivande, genomförandet och effektiviteten av antagna åtgärder fortfarande mycket lågt i många medlemsstater. För att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor är det viktigt att arbete betalas korrekt.

Därför föreslår vi att kommissionen gör upp en integrerad plan med åtgärder som är positiva för arbetsmarknaden för att minska den konstgjorda genusuppdelningen på arbetsmarknaden och den strukturella löneklyfta som fortfarande existerar mellan de branscher som betraktas som kvinnliga och dem som betraktas som manliga. I denna plan utgör införandet av genusdimensionen, när de europeiska, nationella och lokala budgetarna görs upp, ett viktigt instrument för att minska de strukturella skillnaderna och genomföra principen med lika betalning för lika arbete.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! I sitt anförande sa föredraganden att alla EU-medborgare måste behandlas på ett likvärdigt sätt. Olyckligtvis verkar inte föredraganden själv vara övertygad om detta. Om hon vore det, så skulle det i betänkandet kraftigt protesteras mot att EU, genom ett undantag, tillåter diskriminering på religiösa grunder i min valkrets Nordirland, mer bestämt diskriminering av protestanter som vill gå in i Nordirlands poliskår.

Ja, det förekommer uttrycklig religiös diskriminering i EU, som godtas på detta sätt. Så när jag lyssnar på de högtravande utfästelserna mot diskriminering tänker jag på alla de unga protestantiska väljare som ville gå in vid polisen. De hade bättre resultat än de katolska sökandena men fick åse hur dessa sökande tillsattes över deras huvuden eftersom diskrimineringen är författningsenlig, den är tillåten i lagstiftningen. Så tills vi uppnår ett allmänt genomförande mot diskriminering...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Herr kommissionsledamot, herr talman, mina damer och herrar! Jämställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är allas mänskliga rättighet – så mycket slås fast i våra medlemsstaters – alla medlemsstaters – författningar. Icke desto mindre är våra medborgare inte förskonade från diskriminering. Exempelvis regleras allmän likabehandling inom anställningsområdet i gemenskapens lagstiftning. Vi har dock lagt mindre tonvikt på genomförandet av lagstiftningen. Hur kan vi annars förklara Eurostats årliga allmänna undersökningar, som visar på stora löneskillnader mellan kvinnor och män i medlemsstaterna? I mitt hemland Estland är skillnaden 27 procent till kvinnornas nackdel. Detta var situationen för mer än tio år sedan, och det är situationen än i dag.

Att se till att denna rättighet skyddas är lika viktigt som att lagstifta på området. Vi måste ta itu med denna fråga och om nödvändigt vidta rättsliga åtgärder vid överträdelse. Vad våra medborgare behöver är rättslig trygghet.

  Neena Gill (PSE). - (EN) Herr talman! Jag gratulerar Elizabeth Lynne till betänkandet om detta direktiv, eftersom jag i detta det europeiska året för interkulturell dialog, som syftar till att främja ömsesidig förståelse och fira Europas mångfald, är upprörd och bestört över vidden av dagens diskriminering – inte bara när det gäller ras, utan även när det gäller funktionshinder, kön, sexuell läggning och ålder. Diskriminering är inte bara ett problem på arbetsmarknaden utan även när det gäller boende, utbildning, offentliga och privata tjänster och även religiösa frågor.

Jag är särskilt oroad över skillnaderna i minoriteternas integrationsnivå i olika medlemsstater, vilket Migrant Integration Policy Index vittnar om. Detta visar på ett misslyckande i genomförandet och tillämpningen av de minimikrav för icke-diskriminering som vi har försökt sprida i hela EU. Jag uppmanar kommissionen att inte bara ta upp denna fråga med medlemsstaterna, utan även att vidta kraftfullare åtgärder inom EU-institutionerna.

Slutligen skulle jag nu före Europavalen vilja fråga hur parlamentet försöker föregå med gott exempel för övriga Europa när det gäller icke-diskriminering. Fortfarande är endast 30 procent av parlamentsledamöterna kvinnor, och endast nio ledamöter är icke-vita.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vad är verkningsfullt mot diskriminering och främjar skyddet av människor med funktionshinder? Kampanjer för att öka medvetenheten, information, åtgärder, men inte en centralisering av rättsfrågor genom ny EU-lagstiftning. Kanske en papperstiger i stället för ett allsidigt övergripande direktiv? Det är viktigt att genomföra de fyra befintliga direktiven. Bara i Tyskland har de fortbildningskurser som krävdes som en del av den allmänna lagen om likabehandling kostat mer än 1,7 miljarder euro om året.

Jag anser att Civil Rights Act är riktig. Den föreskriver regler för företag med 15 eller fler anställda förhindrar en hög administrativ och ekonomisk kostnad. – En skyddsklausul för små- och medelstora företag är därför tillrådlig. Jag anser att våra tvivel, som Elizabeth Lynne olyckligtvis ännu inte har kunnat skingra eftersom hon inte har tagit hänsyn till våra ändringsförslag, börjar bli tydliga: vi kan inte rösta ja till ett betänkande i vilket det sägs att allmänna medel bör användas för att stödja offer för diskriminering. Lynne borde ha lyssnat på oss i fråga om detta, men tyvärr gjorde hon inte det.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) Jag skulle vilja ta upp två frågor. Den första gäller transport. Ungefär en tredjedel av EU:s befolkning har rörlighetsproblem. För att ge människor lika möjligheter när det gäller tillgång till information, arbete och så vidare krävs det betydande insatser för att införa en barriärfri transportstandard. Den andra frågan rör mentalt funktionshindrade människor. Jag anser att det vore värdefullt att se över vitboken för skydd av mental hälsa, eftersom ett stort antal människor i EU lider av stress, vilket också innebär en nackdel för människor när de ska anpassa sig till förhållandena på arbetsmarknaden.

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) För ordningens skull, herr talman, erkänner jag att jag inte har fått ordet, men det som Jim Allister sa angående diskriminering av protestanter inom Nordirlands poliskår är fullkomligt osant. Poliskåren är till 90 procent en protestantisk organisation...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Debatten har visat på betydelsen av att bekämpa diskriminering. Den första fråga som praktiskt taget alla var överens om är behovet av att effektivare genomföra lagstiftningen i alla medlemsstater. Som debatten visade är kommissionen mycket strikt i det här avseendet och tvekar inte att inleda överträdelseförfaranden mot de länder som inte har genomfört lagstiftningen till fullo. Enkel numerisk statistik ger dock inte hela bilden eftersom dessa siffror innefattar olika typer av överträdelseförfaranden, från tekniska och organisatoriska förfaranden till förfaranden som har att göra med skyddets omfattning. I alla händelser kan jag tryggt påstå att alla länder med vilka vi för en diskussion är förberedda, och att det inte kan råda något tvivel om deras beredvillighet att helt och hållet genomföra direktiven mot diskriminering.

Nästa fråga gäller fortsatta framsteg inom lagstiftningen. Jag slog tydligt fast att kommissionen har nått det sista stadiet i beslutsprocessen om vilka slutgiltiga åtgärder som ska vidtas. Detta skede slutar i juni i år, och vi kommer att presentera de väsentliga förslagen. Debatten som nu äger rum i parlamentet är förvisso en viktig källa i beslutsprocessen.

Låt mig också kommentera två anföranden som skilde sig från den mer allmänna debatten genom att talarna använde något ovanliga argument. Ett av dem var upplysningen att en kurs mot diskriminering i Tyskland kostade 1,7 miljarder euro. Jag bestrider inte denna siffra. Jag anser att det skulle kunna vara ganska intressant att exempelvis jämföra den med kostnaden för kurser i skattelagstiftning. Vi skulle kanske upptäcka att liknande övergångskostnader normalt åtföljer ändringar i lagstiftningen. Med andra ord kan rent ekonomiska argument inte ge hela bilden.

Det andra anförandet rörde frågan om polisens verksamhet i Nordirland. Jag vill bara säga att, enligt de uppgifter som jag har tillgång till, har Nordirlands poliskår inlett konkreta åtgärder för att ta itu med det problem som nämndes av Jim Allister.

Mina damer och herrar, tiden som vi har till förfogande tillåter oss inte att fortsätta denna djupgående och mycket intressanta debatt. Jag nöjer mig med att säga att vi har gått in i ett viktigt beslutsfattande skede och att er debatt är en del av denna beslutsprocess.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Elizabeth Lynne, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kollegerna så mycket för deras inlägg. Jag är glad över att vi verkar ha stöd för ett övergripande direktiv av en majoritet i kammaren. Jag hoppas att omröstningen senare i dag kommer att bevisa det.

Jag skulle också än en gång vilja ge kommissionsledamot Špidla ett erkännande, för jag vet att det var hans konkreta initiativ att föra fram ett övergripande direktiv och begära ett övergripande direktiv inom ramen för arbetsplanen. Jag beklagar bara att hans uppfattning inte verkar övertyga resten av kommissionen. Och låt oss hoppas att vi, genom att gå med på begäran om ett övergripande direktiv, ger honom större tyngd i argumentationen för denna sak.

Det är sant att jag bad kommissionsledamot Špidla om att konsekvensbedömningarna skulle offentliggöras. Jag vet att de redan är färdiga. Jag är lite orolig eftersom jag har hört uppgifter om att det har funnits olika konsekvensbedömningar och att dessa just nu omarbetas en smula för att gynna en åsikt i kommissionen framför en annan. Jag skulle vilja se något sorts klargörande när det gäller detta för att se om de rykten jag hört är sanna.

Jag är väldigt glad över att andra ledamöter har understött er begäran om detta övergripande direktiv inom ramen för arbetsplanen. Jag är övertygad om att specifika frågor kopplade till alla områden – funktionshinder, ålder, religion eller övertygelse, och sexuell läggning – kan omfattas av ett övergripande direktiv. Utbildning är inte vägen framåt. Vi har provat det. Jag säger till de ledamöter som har talat om utbildning: det fungerar inte.

Vi talar också om tillgång till varor och tjänster, inte om anställning. Jag vet att alla de tyska delegationerna har problem med det eftersom arbetslivsdirektivet har sockrats av den tyska regeringen. Så bortse ifrån det. Det finns olika medlemsstater som har olika problem: funktionshinder, ålder, sexuell läggning, religion eller övertygelse. Några medlemsstater inriktar sig på vissa problem, andra på andra, och det är därför viktigt att få ordning på detta genom ett övergripande direktiv och inte lämna någon bakom sig.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Iles Braghetto (PPE-DE) , skriftlig. – (IT) Jag skulle vilja uttala min uppskattning av det arbete som utförts av föredraganden om ett ämne som jag anser oerhört viktigt för utvecklingen av en rättvisare och mer effektiv icke-diskrimineringspolitik i EU.

Principen om icke-diskriminering är faktiskt ett av de centrala värden som alltid har bildat underlag för europeisk integration. Man måste därför värna om den principen så att europeiska medborgare, särskilt de som tillhör de mest missgynnade kategorierna, som personer med funktionshinder, effektivt skyddas mot varje form av diskriminering.

Icke-diskriminering är grundläggande i sysselsättningen men den är nödvändig och att föredra i alla sektorer av offentligt liv (som utbildning och socialtjänst) eftersom den kan vara till stor hjälp vid social integration och utveckling av alla europeiska medborgares möjligheter.

Jag skulle vilja avsluta med att uttala mitt stöd för ett snabbt antagande av ett fullständigt och effektivt ramdirektiv om icke-diskriminering som gör det möjligt för medlemsstaterna att samarbeta på detta område och anta en samstämmig och effektiv politik som syftar till att medborgarna kan känna sig verkligt skyddade av en tydlig och begriplig lagstiftning både på europeisk och nationell nivå.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Som ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ger jag mitt fulla stöd till Elizabeth Lynnes betänkande. Jag tvivlar inte på att nu gällande internationella rätt och vår egen EU-lagstiftning formellt sett innebär önskvärda och bra lösningar. Jag beklagar därför att deras ikraftträdande ständigt stöter på ett antal hinder, även i vårt Europa, som borde vara mer demokratiskt och mindre diskriminerande.

Det är förvånande att vi kanske behöver uppmana EU:s medlemsstater att behandla bestämmelserna i direktiv 2000/78/EG med full respekt och att genomföra ständiga och systematiska kontroller av hur man lyckas undanröja alla former av diskriminering i det politiska, sociala och ekonomiska livet.

Detta är särskilt viktigt för medborgarna i mitt land Polen, som tack vare gemensamma marknaden och den personliga rörelsefriheten lever och arbetar i många EU-länder. Jag är ledsen att behöva säga att det finns ökande belägg för att mina landsmän diskrimineras enbart på grund av deras nationalitet. Oroande uppgifter av det slaget börjar dyka upp allt oftare från Tyskland, Storbritannien och Irland. Det vore en paradox om parlamentet skulle bli så starkt och effektivt engagerat i att bekämpa uttryck för diskriminering i världen och ändå vore ur stånd att klara av respekt för mänskliga rättigheter på hemmaplan – dvs. i EU:s medlemsstater. Alla EU- medborgare förtjänar förvisso lika och icke-diskriminerande behandling!

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE) , skriftlig. – (FI) Frågan här gäller lika möjligheter och icke-diskriminering i EU.

Lika möjligheter och icke-diskriminering på arbetet är grundläggande principer för sysselsättningen, och medlemsstaterna borde inte ha några problem att följa dem. Enligt Elizabeth Lynnes betänkande tillämpas emellertid inte direktiven effektivt eller korrekt.

Problemet är allvarligt för, som det framhålls i Elizabeth Lynnes betänkande, att bekämpa diskriminering och att stödja mänskliga rättigheter är prioriterat i EU i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget.

Ett exempel rör en kvinna i Finland som inte var berättigad till arbetslöshetsförsäkring sedan hon upphört att ta hand om sin funktionshindrade son. Det är fel att omvårdnad som utförs i hemmet inte uppskattas ordentligt och att reglerna tillåter detta slags diskriminering. Med detta fall i tankarna stöder jag punkt 36 i Elizabeth Lynnes betänkande som säger att tillämpningsområdet för principerna om jämlikhet och icke-diskriminering ska vara brett och även omfatta social trygghet.

Jag är också för Elizabeth Lynnes krav att parlamentet ska rekommendera medlemsstaterna att satsa mer resurser på och ge lämpliga befogenheter åt institutioner som arbetar för att främja dessa principer. Jag stöder också hennes krav på att stärka de icke-statliga organisationerna så att de också mer effektivt och ändamålsenligt kan åtgärda problem som finns i medlemsstaterna.

  Katalin Lévai (PSE) , skriftlig. – (HU) Det är självfallet betydelsefullt att Elizabeth Lynnes betänkande om lika möjligheter står på dagordningen för debatten i dag. Alldeles nyligen, den 17 maj, uttryckte vi vår solidaritet med transsexuella, bisexuella och homosexuella.

Särskilda dagar och vid särskilda tillfällen händer det ofta att människor ser tillbaka på det förflutna. Tyvärr har vi, som betänkandet visar, fortfarande en hel del att göra när det gäller lika möjligheter. Arbetslösheten är fortfarande oacceptabelt hög bland kvinnor, invandrare, människor med funktionshinder, etniska minoriteter och personer som har mycket specifika eller icke erkända kvalifikationer. På sysselsättningsområdet rekommenderar jag därför att man inför ett europeiskt övervakningssystem för lika möjligheter som skulle kunna ge stöd i form av skattefördelar och/eller PR-möjligheter för arbetsgivare som bemödar sig om att skapa lika möjligheter.

Inom ramen för detta system skulle man också upprätta en “svart lista” på arbetsgivare som underlåter att alls uppfylla kraven. Detta skulle få en motiverande effekt på företag samtidigt som det skulle ge arbetssökande nya perspektiv och klarhet. Tyvärr fortsätter extrem och populistisk politik att spridas i Central- och Östeuropa, men ibland är den bild vi får av Västeuropa också sorglig. Negativ särbehandling av romerna ökar och extremistiska trupper river ned romska bostadsområden. Det är här som det stora behovet av en europeisk handlingsplan för romerna, som socialisterna föreslog, och behovet av brådskande åtgärder på europeisk nivå är mest iögonfallande. Lagstiftningen i medlemsstaterna föreskriver olika nivåer av skydd mot diskriminering.

Det finns ofta ingen enhetlig metod för att genomföra lagstiftningen vilket leder till att genomförandet blir otillfredsställande. Försöken att genomföra lagstiftningen måste samordnas med hänsyn till EU:s övergripande perspektiv och nationella och lokala myndigheter om man vill säkerställa allmän efterlevnad. Innan man antar lagstiftningen är det också viktigt att genomföra undersökningen om social påverkan och den årliga utvärderingen av genomförandet i medlemsstaterna.

  Marianne Mikko (PSE) , skriftlig. – (ET) Icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är grundläggande värden i EU. De bildar den grundval som vi försöker bygga en gemensam framtid på och det får inte finnas utrymme för kompromisser när det gäller dem. Så mycket framgår klart av artikel 13, som måste tjäna som en vägledning i alla frågor som rör europeiska medborgare.

Skydd mot diskriminering på grund av ålder, sexuell läggning, religiös tro eller funktionshinder saknas i dag på områden som social välfärd, varor och tjänster, hälsovård och utbildning. Tyvärr finns det ingen EU-lagstiftning på dessa områden. Om icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är av yttersta vikt för oss råder det inget tvivel om att vi behöver ett enda övergripande direktiv som sätter stopp för hierarkin av rättigheter. Stopp för en situation där diskriminering är olaglig på ett område men tillåten på ett annat. Stopp för en situation där ras och funktionshinder är avsevärt mer skyddade än de andra områden som nämns i artikel 13. Mot bakgrund av detta betänkande uppmanar jag kommissionen att inte ta tillbaka sitt löfte och att utarbeta ett övergripande direktiv för bekämpning av diskriminering i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget.

I ett oväntat utspel har många europeiska organisationer utan vinstsyfte uttalat sig för ett övergripande direktiv för att ge detta skydd. På liknande sätt är flera paraplyorganisationer aktiva på olika områden i Bryssel, som Europeiska kvinnolobbyn, AGE och flera andra. Ett övergripande direktiv om icke-diskriminering som omfattar social välfärd, varor och tjänster, hälsovård och utbildning är enda sättet att främja skydd av mänskliga rättigheter i EU. Det finns mer än nog av vittnesbörd om diskriminering på alla områden. Kommissionen får inte blunda och återskapa en hierarki mellan rättigheter i EU.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE) , skriftlig. – (HU) Som ordförande för tvärgruppen för nationella minoriteter välkomnar jag Elizabeth Lynnes betänkande som inventerar vad som redan har åstadkommits beträffande frihet från diskriminering och i stora drag anger vad som behöver göras.

Gemenskapslagstiftning om frihet från diskriminering är särskilt viktig eftersom skydd av individen inte räcker. Folk drabbas inte av diskriminering som individer utan som medlemmar av en grupp, till exempel för att de tillhör en etnisk minoritet, för att de är gamla, för att de är kvinnor, för att de har ett funktionshinder, för att de tillhör en sexuell minoritet eller för att de är romer. Av detta skäl är det enda sättet att effektivt skydda individer som tillhör de olika minoritetsgrupperna att skydda hela gruppen. I betänkandet påpekas med rätta att de två direktiv som finns endast fastställer minimikrav, och därför behöver vi fortsätta den inslagna vägen mot att utveckla en politik på gemenskapsnivå mot negativ särbehandling och ett övergripande anti-diskrimineringsdirektiv. Mycket viktig är också den punkt i betänkandet som uppmanar kommissionen att arbeta för att fastställa en definition, gemensam för hela EU, av termen ”positiv särbehandling. I betänkandet fäster man också särskild uppmärksamhet vid behovet av ett särskilt socialt skydd för minoritetsgrupper, särskilt romerna. I detta sammanhang skulle jag vilja påminna om punkt 25 i Ždanokabetänkandet, också om detta ämne, där det påpekas hur viktigt det är att traditionella nationella minoriteter är delaktiga i politiken.

Enligt denna punkt behöver nationella minoriteter en gängse rampolicy som gör det möjligt för dem att effektivt delta i beslutsfattandeprocesser som rör deras identitet genom olika former av självstyre eller autonomi.

7. En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är Willi Piecyks betänkande (A6-0163/2008), om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen (2008/2009(INI), för utskottet för transport och turism.

  Willi Piecyk, föredragande. − (DE) Fru talman! Jag är glad över att ni för andra gången sitter som talman för en debatt om havspolitik. Ni var talman för ett år sedan också.

Herr kommissionsledamot! Låt oss börja med den goda nyheten. I kväll kommer det första evenemanget inom ramen för ”Havets dag i Europa” att äga rum i S:t Jakobs kyrka i Lübeck. I denna kyrka finns det internationella minnesmärket för civil sjöfart. Kommissionsledamot Jacques Barrot invigde det förra året. Befälhavare kommer att diskutera sina levnads- och arbetsvillkor där i kväll. Prästerna har litat på att ordförandena för parlamentet, rådet och kommissionen verkligen kommer att förklara den 20 maj för ”Havets dag i Europa” i eftermiddag. Detta är något att glädja sig åt och det borde få Europa att ägna mer uppmärksamhet åt sina hav.

Men de som tror att en dag som denna också i själva verket är havspolitik har verkligen fel. En Havets dag som denna borde inte urarta till enbart symbolik. Det innebär att den måste utgöra en del av en politisk ram. Politik behövs – för sociala förhållanden, sjösäkerhet och miljöskydd. Vi kan ta levnads- och arbetsförhållanden ombord: det är en olycklig anakronism att en hel rad sociala skyddsregler och arbetsskyddsregler inte gäller sjöfolk. Detta måste förändras och kommissionen inser också att det måste förändras. Vi avvaktar kommissionens initiativ i denna fråga.

Internationella arbetsorganisationen antog konventionen om arbete till sjöss år 2006. Tre stater har hittills ratificerat den: Bahamas, Liberia och Marshallöarna. Vilken inställning har européerna i frågan? Om rådet vill förbättra navigations- och sjösäkerheten finns det helt enkelt bara en sak att göra: att till sist anta Erika III-paketet. Det är lite irriterande att rådet behandlar denna fråga om sjösäkerhet på ett så förhalande sätt. Nu har mer än tolv månader gått sedan den första behandlingen i parlamentet och hittills har vi inte en enda gemensam ståndpunkt. Erika- och Prestige-katastroferna borde i själva verket vara en tillräcklig varning och en påminnelse om att man äntligen måste vidta åtgärder.

Klimatskyddspaketet som framlades av kommissionens ordförande José Manuel Barroso i januari hänvisar till möjligheten att kanske inbegripa sjötransport i utsläppshandeln. Detta är för vagt och det är inte tillräckligt. Enligt min åsikt måste havspolitiken nå resultat på åtminstone fyra områden beträffande miljöskyddet. Man måste inbegripa sjötransporter i utsläppshandeln – nu, inte när som helst. Man måste radikalt minska förorenande utsläpp – koldioxid, svaveldioxid och kväveoxid och använda förnybar energi som vind- och solenergi. I hamnarna måste det bli ett slut på fartygsmaskiner som alstrar sin egen energi till skada för folk och natur. Omvänt behöver vi också leverera energi från land vilket innebär att fartygen i hamnarna måste anslutas till ett energiutlopp.

I Nordsjön och Östersjön har vi dussintals gamla vapen och ammunition från tidigare krig. Detta utgör en fruktansvärd risk. Vi behöver därför en handlingsplan för att hitta och avlägsna detta gamla skadliga avfall. Under de senaste månaderna har vi fått veta att pirater har anfallit européer och europeiska fartyg utanför Afrikas kust. Vi behöver därför tydliga internationella regler och ett stödsystem på öppet vatten. Vi måste skydda inte bara kusterna från haven utan också haven från kusterna. Den största risken för haven kommer fortfarande från land: 80 procent av alla förorenande utsläpp orsakas av jordbruket eller industrin. För att hitta ett botemedel måste EU-lagstiftningen till sist införlivas och genomföras här också.

När vi förklarar den 20 maj för ”Havets dag i Europa” efter omröstningen i eftermiddag hoppas jag att vi den 20 maj nästa år ska kunna säga att vi har åstadkommit en hel del under denna tid.

Det var väl en precisionslandning.

(Applåder)

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag tycker det är mycket lämpligt att vi håller debatten under det första firandet av ”Havets dag i Europa”. Det var när allt kommer omkring en parlamentsledamot, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, som först lade fram förslaget till kommissionens ordförande José Manuel Barroso i samband med förberedelserna för grönboken om en framtida havspolitik för EU. Det är också tack vare parlamentet och särskilt dess talman, Hans-Gert Pöttering, som kommer att vara värd för undertecknandet senare i dag av en trepartsförklaring där”Havets dag i Europa” fastställs. Detta firande visar hur långt vi har kommit i att utveckla inte bara den integrerade havspolitiken utan en ny vision för Europas oceaner och hav. Det visar också hur engagerade alla EU:s institutioner har varit under hela skedet. I själva verket har parlamentet varit en ledande aktör i att utveckla den nya integrerade havspolitiken, både genom att organisera ett antal konferenser där givande diskussioner och ingående debatter har hållits och genom att framlägga rapporter som vägleder oss i vårt arbete och ger särskilda riktlinjer för genomförandet av havspolitiken.

Jag vill uttrycka min stora uppskattning av och framföra mitt hjärtliga tack till föredraganden Willi Piecyk för att han har samordnat de olika utskottens centrala åsikter och för att han lagt fram detta imponerande betänkande. Jag vill också tacka de olika utskottsföredragandena och de många andra utmärkta parlamentsledamöterna som under de senaste två åren har varit särskilt engagerade i att utforma parlamentets bidrag till denna nya EU-politik. Jag ber om ursäkt för att jag inte kan nämna dem vid namn.

Låt mig nu övergå till själva betänkandet. Även om det inte omfattar några nya förslag koncentrerar det sig ändå på vissa krav, som framfördes i parlamentet i juli 2007 och som hjälpte oss att bestämma inriktningen och kommer att ge oss inspiration inför det fortsatta genomförandet av havspolitiken.

När det gäller vissa sektorsfrågor välkomnar kommissionen den fortsatta särskilda betydelse som parlamentet tillmäter havspolitikens miljödimension och särskilt klimatförändringens utmaningar. Kommissionen ser fram mot antagandet 2008 av en strategi för anpassning till klimatförändringen, där man kommer att ta itu med dessa problem.

Kommissionen välkomnar också parlamentets bekräftelse av sjötransportens vikt för EU:s ekonomi och parlamentets stöd för ett gemensamt sjötransportsområde och för utvecklingen av motorvägar till sjöss och närsjöfart: alla är de projekt som kommissionen driver.

När det gäller forskning välkomnar kommissionen parlamentets stöd för utveckling av en omfattande havsforskningsstrategi som kommer att utgöra hörnstenen i havspolitiken och bör vara klar för antagande i mitten av 2008.

Kommissionen välkomnar betänkandets positiva inställning till behovet av att säkerställa en hållbar utveckling på fiskeområdet. Vi har vidtagit ett antal åtgärder i den riktningen sedan antagandet av “blå boken”, till exempel antagandet av ett meddelande om ekosystemsstrategin i april 2008 och två förslag om dumpning som kommer att vara klara i slutet av detta år.

Förutom att man i betänkandet särskilt nämner frågor som rör miljön, sjötransport, forskning och innovation, sociala aspekter, fiske och energi, välkomnar kommissionen att man lägger särskild vikt vid den regionala aspekten av havspolitiken genom den exceptionella havsdimension som EU har genom sina vidsträckta kuster, sina öar och sina yttersta randområden. Kommissionen delar helt åsikten att havspolitiken bör ta hänsyn till de olika särdragen hos medlemsstaterna och havsregionerna, inbegripet kustregionerna, öarna och de yttersta randområdena.

Ärade ledamöter, havspolitiken befinner sig i ett tidigt tillämpningsskede, men med fortsatt hjälp av parlamentet kommer vi att bemöda oss om fler åtgärder för att fullfölja den. Som avslutning får jag än en gång gratulera parlamentet och de berörda föredragandena till deras utmärkta arbete. Vi ser fram mot att fortsätta vår nära dialog med er under kommande månader för att främja genomförandet av den integrerade havspolitiken för EU och räknar också med ert stöd för att särskilt engagera EU:s havsregioner under Havets dag 2009.

  Sérgio Marques, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi gratulerar kommissionen till dess meddelande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen och till förslaget om en handlingsplan där de första åtgärderna för att genomföra denna politiken ska fastställas.

Det har självfallet varit några missräkningar mellan grönboken och den aktuella blå boken, särskilt vad beträffar planeringen av havsanvändningen, kustskyddet, EU-flaggan och EU-representanten i Internationella sjöfartsorganisationen, men framsteg har onekligen gjorts, särskilt beträffande den sociala dimensionen, investeringar, innovation, havskluster och sjötransporter. Bokslutet i sin helhet är positivt.

Samtidigt som vi respekterar subsidiaritetsprincipen måste vi nu tillämpar en effektiv integrerad havspolitik som garanterar att det råder samordning mellan de olika sektorernas politik och som kan ge de förväntade synergierna och ett verkligt mervärde. Endast på detta sätt kan politiken bli ett betydelsefullt instrument för att möta de utmaningar som en hållbar utveckling, konkurrens och ekonomisk och social sammanhållning i Europa medför.

Framför allt hoppas utskottet för regional utveckling att den integrerade havspolitiken kommer att få en mycket positiv effekt på utvecklingen och skyddet av EU:s kustregioner, öar och yttersta randområden.

  Pedro Guerreiro, föredragande för yttrandet från fiskeriutskottet. – (PT) Jag ska fatta mig kort. Jag skulle vilja framhålla värdet av att ta med de förslag som framlagts av fiskeriutskottet och där vi betonar att det viktigaste målet för den integrerade havspolitiken för EU på fiskeområdet bör vara att främja industrins modernisering och hållbara utveckling, skydda den socioekonomiska livskraften och resursernas hållbara utveckling, garantera livsmedelskvalitet, livsmedelstrygghet och tillgång på fisk för allmänheten, bevara jobben och förbättra levnadsvillkoren för fiskare. I förslagen betonas också att ett villkor för att skapa fler och bättre jobb till sjöss, särskilt i fiskeindustrin, är att man kan garantera rättvisa och tillräcklig höga inkomster för människor som arbetar i industrin. Det behövs också mekanismer för att kompensera fiskare som påverkas av återhämtningsplaner för fiskbestånden och för att öka stödet för vetenskaplig fiskeforskning i de olika medlemsstaterna, särskilt enligt sjunde ramprogrammet, samt gemenskapsstöd till lämpliga resurser för att hjälpa och undsätta besättningar.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp skulle allra först vilja tacka föredraganden, Willi Piecyk. Han har inlett diskussioner på ett föredömligt sätt i över ett år nu och har beskrivit problemen. Stort tack, herr Piecyk!

Vi stöder också enhälligt betänkandet. Men, herr kommissionsledamot, vi beklagar att handlingsplanen innehåller för få praktiska åtgärder. Willi Piecyk har redan påpekat att samtliga miljöproblem förblir olösta. Det finns inga praktiska åtgärder och det är oklart vilka insatser aktörerna – fartygsägarna till exempel – gör för att bekämpa miljöförändringen och hur de kan existera i den globala konkurrens som de är utsatta för. Detta sträcker sig från åtgärder som minskning av svavel och kväveoxider till sjöss till åtgärder i hamnarna som användning av landenergi.

Jag är i ärlighetens namn lite besviken. När kommissionen säger att den kommer att lägga fram förslag om detta i höst innebär det att vi inte kommer att kunna genomföra dem under denna mandatperiod. Kanske skulle ni kunna lägga lite mer smör på fisken, som folk i Hamburg säger, och sedan satsa lite hårdare.

Den andra punkten rör frågan om övervakning av havsmiljön. Jag anser att vi inte bara behöver ett förbättrat samarbete mellan de nationella kustbevakningarna. Vi behöver inte bara förstärka Frontex – som åtgärdar olaglig invandring – utan vi behöver en europeisk kustbevakning. Det har varit ett av våra intressen i åratal att all verksamhet, det må vara fiskeverksamhet, tullarbete eller polisarbete, centraliseras till medlemsstaterna och att en kraftfull europeisk kustbevakning upprättas för detta. Herr kommissionsledamot, kommer kommissionen att lägga fram ett förslag om kustbevakning under denna mandatperiod eller inte?

En punkt på slutet, som är ny, är ändringsförslaget om pirater. Vi måste erbjuda bättre skydd för våra fiske- och handelsflottor på internationellt vatten och därför behöver vi åtgärder både på EU-nivå och på global nivå. Havens frihet får inte bli piraternas.

  Silvia-Adriana Ţicău, för PSE-gruppen. – (RO) Jag gratulerar vår kollega Willi Piecyk, som jag uppskattar mycket, och jag är glad att vi diskuterar hans betänkande just i dag när trepartsförklaringen undertecknas, där det fastställs att Havets dag i Europa ska firas varje år den 20 maj.

En integrerad havspolitik för EU bör garantera synergi mellan sektorer med särskild ekonomisk betydelse, som varvsindustri, sjö- och flodtransport, hamnverksamhet, fiske, energi, turism, miljöskydd och skydd för marint kulturarv. Från och med den 1 januari 2007 gränsar EU till Svarta havet och EU borde främja sin gemensamma havspolitik i denna region också. Det finns samordnare för TEN-T-projekten för inlandssjöfart och för transport på havskorridorer. Utökningen av TEN-T-nätverket handlar om havskorridorer. Tyvärr nämns inte Svarta havsregionen i de krav på projekt som kommissionen har fört fram för EU:s havskorridorer. Jag uppmanar kommissionen att genomföra studier och projekt för Svarta havsregionen, som måste bli en strategisk region för TEN-nätverket. Jag uppmanar också kommissionen att utarbeta en plan för konkreta åtgärder för skydd av delta- och flodmynningsområden, och här syftar jag särskilt på Donau-deltat.

  Paweł Bartłomiej Piskorski, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag skulle också vilja gratulera Willi Piecyk till ett utmärkt betänkande. Det är viktigt att vi har en diskussion vid denna symboliska tidpunkt, men min önskan är framför allt att dra uppmärksamhet till detta betänkandes praktiska aspekter. Det är verkligen mycket otidsenligt att havsfrågor, bland annan europeisk politik som vi genomför inom gemenskapen, hittills har åsidosatts och inte täcks av en politik för hela gemenskapen.

Vad jag vill påpeka är att detta inte är ett isolerat område; det är ett område med omfattande dimensioner som detta betänkande vittnar om. Det har en ekonomisk dimension eftersom det finns ett stort antal människor som försörjer sig på havet och arbetar där. Det har en mycket stark social dimension, som vi måste komma ihåg när vi talar om att omstrukturera denna industri och när vi talar om vad vi ska göra med de människor som får sin utkomst på havet och från havet. Vår diskussion har en mycket viktig miljödimension som särskilt betonas i detta betänkande och jag skulle vilja tacka föredraganden för det också. Det finns också en mycket viktig regional dimension. – Vi får inte glömma att regioner som försörjer sig på havet och som ligger intill havet utgör en mycket betydande del av vår gemenskap.

Jag skulle också vilja betona en fråga som har uppstått i denna diskussion, nämligen att vi alltid behandlar vårt arbete och vår diskussion som ett slags innehållsförteckning och ledtext för kommissionen. Vi ger vissa svar, vi ställer frågor och vi beskriver våra tvivel, när våra förväntningar på kommissionen i själva verket är mycket stora och vi väntar oss att svar med specifika lösningar ska komma så snabbt som möjligt.

Jag skulle också vilja påpeka att detta för en stort antal länder är en prioriterad fråga med lika stor betydelse som annan EU-politik, såsom jordbrukspolitik.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Fru talman! Alla försök att få sjöfartsindustrin att släppa den gammalmodiga föreställningen att havet utplånar alla spår har hitills misslyckats. Nej, havet minns lika väl som jorden och luften, lika väl som växterna och djuren och den mänskliga kroppen, och sjöfartsindustrins bidrag till föroreningen förblir oerhört stort. Tänk om vi kunde få de större sjöfartsnationerna att förvandla Internationella sjöfartsorganisationen, IMO, till en aktiv aktör i kampen för att rädda den globala miljön i stället för att använda IMO till att bromsa goda initiativ som fallet är för närvarande. Detta betänkande från Willi Piecyk är ett utmärkt tillskott till våra tidigare insatser i parlamentet, men jag hoppas att vi kan stärka det ännu mer genom att vinna stöd för vårt ändringsförslag så att sjöfarten tveklöst kommer att omfattas av systemet för handel med koldioxidutsläpp. Flyget har vi redan inbegripit. Det enda logiska och försvarbara tillvägagångssättet är att sjöfarten också bidrar. Stöd därför, mina damer och herrar, ändringsförslag 1 för att handel med sjöfartens utsläpp ska införas i betänkandet.

  Seán Ó Neachtain , för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Jag skulle först vilja gratulera Willi Piecyk till hans betänkande. Jag kommer ifrån en ö och jag har mycket stor förståelse för betydelsen av havsforskning och havsutveckling.

Jag anser att dagens betänkande ger oss en stor möjlighet att åstadkomma detta. Vi är inte nöjda med den gemensamma havspolitiken i Irland men det är mer än den som står på spel. För en tid sedan besökte vi mitt område i sällskap med fiskeriutskottet och vi såg det fantastiska arbete som utförs av sjöfartsinstitutet i Oranmore i grevskapet Galway. Tillsammans med andra institut som Sjöfartsinstitutet kommer vi att kunna främja den nödvändiga forskningen i hela Europa så att den blå revolution som vi talar så mycket om kan bära frukt och stödja vår plan.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Jag vill bara helt kort poängtera att varje initiativ om havspolitik måste respektera medlemsstaternas överhöghet vad beträffar deras territorialvatten och exklusiva ekonomiska zoner.

Jag skulle vilja understryka att artikel 5 i den portugisiska republikens konstitution föreskriver att staten inte får överlåta någon del av portugisiskt territorium eller av de suveräna rättigheter som den utövar över det – och det inbegriper rätten till angränsande havsbottnar. Dessutom är det nödvändigt att förbättra sjömännens arbetsförhållanden, trygga jobben, respektera principen om lika betalning för lika arbete, minska arbetstiden och inte tillämpa kravet på mångsidiag färdigheter samt motstå alla förnyade försök att liberalisera hamntjänster på EU-nivå, särskilt beträffande sjöfarten inom gemenskapen. Den “sunda ekonomiska basen” för havspolitiken bör inte åstadkommas på bekostnad av Europeiska fiskerifonden och den gemensamma fiskeripolitiken, utan bör vila på principen att nya prioriteringar kommer att kräva nya ekonomiska medel.

  Fernand Le Rachinel (NI). – (FR) Fru talman! Mina damer och herrar! Man måste gratulera Willi Piecyk till hans utmärkta betänkande om en integrerad havspolitik och också min kollega Georg Jarzembowski till hans relevanta kommentarer.

Fru talman! Detta betänkande har den stora förtjänsten att omfatta denna politiks många olika aspekter: miljömässiga, ekonomiska, sociala och säkerhetsmässiga. Särskilt refererar jag till de problem som är knutna till olaglig invandring, terrorism och smuggling som förekommer längs Europas hela 320 000 kilometer långa kust. Kustmedlemsstaterna behöver intensifiera övervakningen och kontrollen av sina hav. Samarbetet mellan dem och de länder som denna olagliga verksamhet utgår från måste absolut genomföras så snabbt som möjligt.

Det är också sant att vetenskapliga upptäckter, teknikens avsevärda framsteg, globaliseringen, klimatförändringen och havsföroreningarna väsentligt förändrar Europas förhållande till haven och oceanerna, med alla de problem och utmaningar som det medför.

Jag är emellertid besviken över att den text som man föreslår oss inte mer detaljerat täcker hamn- och fiskeripolitiken. Detta är som vi vet två särskilt känsliga dossierer. I Frankrike blockerar yrkesfiskare Atlant-, Kanal- och Medelhavshamnarna, givetvis som reaktion på den plötsliga prisökningen på diesel och den fiskekvotspolitik som påtvingas dem från Bryssel.

Sektorn är i kris både strukturellt och ekonomiskt. Fartygschefer vill inte längre investera i sina fartyg så flottan åldras. Genomsnittsåldern på ett franskt fiskefartyg är 25 år. Allt färre personer börjar en bana som fiskare på grund av inskränkningarna i yrket.

En integrerad havspolitik måste ta med dessa sektorshänsyn i beräkningen och snabbt vända på den utveckling som leder till en långsam och smärtsam död för fiskerisektorn.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Fru talman, mina damer och herrar, herr Piecyk! Alla som i dag går förbi Berlaymont-byggnaden lär se ett gigantiskt plakat med texten ”En ocean av möjligheter”, vilket syftar på ”Havets dag i Europa” (som äger rum i dag) och till EU:s havspolitik.

Kommissionen har helt rätt och jag tror också att den investering som vi är beredda att göra i havet skulle kunna ge oss ett utmärkt tillfälle att använda den oändliga resursen på ett ansvarsfullt och konkurrenskraftigt sätt.

Tyvärr är världen översköljd av förlorade tillfällen och goda idéer som havererat. Det får inte bli den europeiska havspolitikens öde. Vi kan inte eller snarare får inte sakna vilja och förmåga att genomföra politiken, vilket Georg Jarzembowski med rätta påpekade.

Kraften i vår tro på detta initiativs potential får inte förbrukas på halvmesyrer eller på att bara uttryck idéer som låter generösa men som i grunden är mycket mindre ambitiösa än vi skulle vilja.

Vår väg till framgång kommer att kräva att vi beslutsamt investerar i blå teknik, att vi främjar ett nätverk av havskluster för att utveckla bästa praxis och den mest avancerade tekniken, att vi utnyttjar havet i kampen mot klimatförändringen och att vi använda det som en källa för förnybar energi, att vi främjar sjötransport och kustturism samt att vi erkänner havsregionerna, särskilt de yttersta randområdena och deras betydelse för säkerhet och skydd mot olaglig invandring, olaglig handel, smuggling och terroristhot. Vi måste naturligtvis också se till att vi har en strategisk och enhetlig vision och en hållbar finansiering för denna politik.

Därför vädjar jag nu direkt till kommissionen och till mina ledamotskolleger för att de ska säga att den ambition de har inte kan vara annat än en ambition att skapa ytterligare ett europeiskt intresseområde baserat på en integrerad havspolitik.

Detta tillfälle, herr kommissionsledamot, kommer inte igen. Jag bara undrar om kommissionen och parlamentet kommer att kunna möta sin egen utmaning.

  Robert Navarro (PSE). – (FR) Fru talman! Ett av målen för den första Havets dag som vi firar i dag är att polera upp bilden av maritima yrken genom att återupprätta deras framtidsutsikter. Utöver förbättring av arbets- och anställningsvillkor för dessa yrken och en omdefiniering av yrkesutvecklingen behöver också ett antal strukturella villkor uppfyllas.

I dag blockerar desperata fiskare hamnar i hela Frankrike eftersom de inte längre tror att de har en framtid. Förutom de fiskerestriktioner som syftar till att skydda fiskbestånden och som jag i princip inte ifrågasätter även om jag betvivlar att de är rättvisa hotar nu också stigande bränslekostnader dem med konkurs.

Detta är redan ett problem i Frankrike, men det är troligt att det också sprider sig till andra delar av Europa inom en snar framtid. EU kan och måste agera på detta område genom att stödja omstrukturering och uppmuntra införande av fartyg med renare, effektivare bränsle. Med hänsyn till hur brådskande frågan är måste EU också hjälpa företag som påverkas av denna ekonomiska kris att hålla sig flytande. Jag uppmärksammar denna sista punkt eftersom vi inte kan låta denna första Havets dag förknippas med utplånandet av en hel näring i medborgarnas sinnen.

  Anne E. Jensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Willi Piecyks betänkande understryker att det måste till mer konkreta åtgärder när vi talar om havspolitik och det håller jag helt med om. Ingenstans är en sådan aktiv havspolitik mer nödvändig än i Östersjön. Den är EU:s mest förorenade havsområde med omfattande föroreningar från land och också från fartyg. Dessutom finns där också vapen och ammunition som dumpats från tidigare krig. Det måste bli en renare miljö i Östersjön och vi skulle också vilja se en stark ekonomisk utveckling i området och en utveckling där kustsjöfartstrafiken får avlasta vägtrafiken. En lösning måste då hittas för att begränsa fartygsutsläppen som inte hindrar utvecklingen av kusttransporterna. Jag menar att en möjlig väg är att kombinera fritt vald metoder för att nå de politiska målen för utsläpp med ekonomiska instrument. Jag hoppas att kommissionen i sin strategi för Östersjön kommer att stärka arbetet med att förbättra miljön och att dra lärdom av de pilotprojekt som parlamentet inbegrep i detta års budget.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). - (EN) Fru talman! Jag företräder Skottland, som är en av Europas främsta sjöfartsnationer. EU har omkring 68 000 kilometers kuststräcka och Skottland har omkring 11 000 kilometer av denna. Så Skottland har en central plats i Europa i termer av sjöfartsintressen. Vi har mycket att vinna och mycket att bidra med när det gäller en strategi och en politik för havsfrågor.

Vi har vatten som är rika på mineraler, energi och biologiska resurser och vi har en idealisk position som sjöfartscentrum för Europa och för världen i stort. Sjöfartsnationer har sina egna prioriteringar när det gäller strategierna och politiken för den resurs som deras hav utgör. All EU-politik bör hjälpa sjöfartsnationerna att uppnå sina mål, till exempel genom att finansiera forskning, underlätta byggande av nya vägar för transport av varor och personer, stödja energilänkar samt förbättra säkerheten på fartyg och öka energieffektiviteten.

Låt mig citera från punkt 34 i Willi Piecyks betänkande, där det uppges att ”den integrerade havspolitiken för EU [bör] utvecklas på ett sätt som gör att man undviker bristerna i den gemensamma fiskeripolitiken såsom alltför hög centralisering”. Med andra ord bör den ge ett mervärde och inte ta över med befogenheter som förevändning.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Kommissionens meddelande om EU:s sjöfartspolitik syftar till att säkra lönsamheten för fartygsägare och för de monopolistiska grupper som är verksamma inom sektorn.

Vad kan man säga om förslagen om en integrerad sjöfartspolitik?

För det första främjar de nya privilegier, och förändringar i gemenskapens internationella handelsrättsliga ram. Utöver allt annat skapar de också på ett splittrande sätt sociala problem för arbetstagarna inom fartygsindustrin och för befolkningen i öregioner.

För det andra klumpas havspolitiken ihop med transport och relaterade sektorer.

För det tredje införs omfattande förändringar inom utbildning och anställningsförhållanden för att ersätta arbetskraften med billigare arbetskraft. Arbetsbördan intensifieras liksom även riskerna för människoliv och miljö.

För det fjärde säljs hamnar till monopolistiska företagskoncerner.

För det femte stärks de undertryckande mekanismerna under förevändning att bekämpa terrorismen.

För det sjätte är bekvämlighetsflaggor en symbol för konkurrens och EU:s arbetarfientliga sjöfartspolitik. Det är inte för inte som 68 procent av kapaciteten hos den grekiskägda flottan och 85 procent av Tysklands fartygskapacitet är under utländsk flagg, trots att de faktiskt är baserade i EU-länder.

  Ashley Mote (NI). - (EN) Fru talman! Min valkrets i sydöstra England inkluderar över halva kuststräckan längs Engelska kanalen, ett namn som detta vattenområde har haft under århundraden.

På de senaste kartorna över Arc Manche-regionen ändras trots detta namnet på Engelska kanalen till ”Nordsjön” medan Bristolkanalen kallas för ”Keltiska havet”. Vem har bestämt att sjömil plötsligt ska bli kilometer på dessa kartor?

Ni kanske anser att detta är småsaker, men det är inte småsaker på den plats jag kommer ifrån. Kommissionen har helt misslyckats med att förstå effekterna av sådant omotiverat och absurt nonsens när det gäller en önation, och de påskyndar den dag då Storbritannien drar sig ur EU och tar sin medlemsavgift på 1,5 miljoner brittiska pund i timmen med sig.

  Struan Stevenson (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Vi har nu en ”Havets dag”, vi har en integrerad havspolitik och vi har GD MARE. Vi har kommit långt och jag anser att vi i parlamenet är skyldiga att gratulera kommissionsledamoten, men även Willi Piecyk, till det hårda arbete och de insatser som de alla har bidragit med för att uppnå detta mål.

EU:s intressen i havsfrågor påverkar miljontals medborgares liv och sysselsättning. 90 procent av vår yttre handel och 40 procent av vår inre handel passerar genom våra europeiska hamnar. Globaliseringen innebär att dessa siffror med säkerhet kommer att öka. Om man tar hänsyn till alla våra kustregioner och de yttersta randområdena, har vi över 320 000 kilometer kuststräcka, och där är en tredjedel av EU:s totala befolkning bosatt. Havsbaserade industrier och tjänster och andra verksamheter i dessa kustregioner står för 40 procent av vår BNP. Men vi förlitar oss på våra havsresurser också för annat än handel. Våra hav är en källa till livsmedel, energi, mineraler och rekreation.

Havet är också en viktig klimatreglerare och vi har redan sett resultaten av klimatförändringarna på fiskbestånden. Samtidigt som det finns en ökande efterfrågan på nyttiga proteiner från havet, fortsätter fiskbestånden att minska. Vi måste nu förlita oss på import från länder utanför EU för mer än 50 procent av den fisk som vi konsumerar. Kritikerna försöker alltid klandra fiskarna för överexploatering av våra havsresurser, men global uppvärmning, miljöföroreningar och många andra faktorer har också spelat en roll.

Om vi ska inse hela den potential som EU:s intressen i havsfrågor har och förverkliga målet med rena, friska, säkra och produktiva oceaner och hav med stor biologisk mångfald, så måste vi genomföra en förvaltningsplan som syftar till hållbarhet inom alla områden. Detta kan göras genom att man överlåter större administrativt ansvar på våra regionala rådgivande nämnder.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) För det första vill jag gratulera kommissionsledamoten och kommissionen till det förslag som presenterats och den metod som antagits. Jag vill också gratulera Willi Piecyk till hans lysande arbete och till det öppna sätt på vilket detta utmärkta betänkande utarbetades.

Jag är född i en gammal sjöfartsnation, Portugal, i öregionen och den yttre randregionen Madeira. Jag stöder bestämt detta betänkande eftersom det, förutom andra grundläggande aspekter, garanterar ett tillräckligt erkännande av de yttre randregionerna i havspolitikens faktiska genomförande, utifrån deras position och breda erfarenhet, även inom områdena innovation, forskning, miljö etc.

För det andra, för att uppnå förbättrad administration och hållbart utnyttjande av havsresurserna och tillräcklig bekämpning av klimatförändringarna, behandlas förbättring av kustområden, stöd till miljövänliga former av sjötransporter och en effektiv hamnpolitik, stöd för havsforskning, främjande av sociala rättigheter i linje med tidigare överenskomna internationella krav, livslångt lärande och stöd för turism, vilket är en av de grundläggande verksamheterna inom denna havspolitik.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för Willi Piecyks arbete. Herr Piecyk! Vi har kommit att förvänta oss mycket bra betänkanden från er, och detta är inget undantag. Stort tack!

Min valkrets är Szczecin, i Pomorze Zachodnie. Vi har en hamn, ett varv, redare, fiskare och en sjöfartsförvaltning. För det första välkomnar jag förklaringen om upprättandet av en ”Havets dag i Europa”. För det andra kommer varvsarbetarna i Szczecin och Gdynia, och även i Malta och i andra länder, till följd av detta betänkande sätta stort hopp till den nya havspolitiken. Varvsindustrin är en global industri. Våra varv måste fungera under villkor som är jämförbara med villkoren runtom i världen, där våra konkurrenter är verksamma.

Vad vi behöver är alltså – och här vänder jag med till er, herr kommissionsledamot – en genomtänkt politik och en klok omsorg om europeiska varv.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är en EU-medborgare från Galicien, vilket utan tvekan är en havsregion, och jag är mycket nöjd över det utmärkta arbete som gjorts av föredraganden, min vän Willi Piecyk. Jag tackar honom och de andra politiska grupperna för att ha stött mina ändringsförslag om den snabba ökningen av företeelsen sjöröveri, som tråkigt nog åter är på tidningarnas förstsidor till följd av två kapningar som nyligen skett.

Det är rätt att vår oro bör framträda i resolutionen, eftersom vi står inför ett allvarligt internationellt säkerhetsproblem som behöver hanteras.

Under de senaste tio åren har 3 200 sjömän kidnappats, 500 skadats och 160 dödats i denna typ av attacker.

Vi ber om något mycket enkelt: en mekanism som möjliggör för ett krigsfartyg från vilket som helst gemenskapsland att på internationellt vatten ge stöd till gemenskapsfartyg, vare sig de är fiske- eller handelsfartyg. Vi ber också om att EU ska stödja FN:s initiativ för att utvidga sjörätten.

Mina damer och herrar! Jag önskar er en trevlig Havets dag!

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Till följd av 2006 års grönbok har den handlingsplan som nu är under övervägande i Willi Piecyks utmärkta betänkande fått ett tillägg med ett antal åtgärder som bör vidtas i samband med EU:s integrerade havspolitik.

Vi måste därför arbeta på en övergripande vision inte bara när det gäller havet som sådant, utan även när det gäller den starka kopplingen till kustområdena och allt som står i samband med dessa: sysselsättning, miljöfrågor, regional utveckling, ekonomisk utveckling, investeringar i havsforskning och utveckling – det vill säga en hel rad sektorspolitiska områden som, om vi nu tar itu med dem samtidigt, kommer att göra det möjligt att uppnå större sammanhållning och framsteg i den politik som genomförs och därmed också större social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet, vilket är helt avgörande.

Just därför betonas i betänkandet behovet av att forskning och innovation spelar en central roll i främjandet av den regionala utvecklingspotentialen till stöd för alla verksamheter som direkt eller indirekt berörs av havspolitiken.

Alternativen för rörlighet på haven och utmaningen med vågenergi är några av de löften som redan utvecklas. De kommer utan tvekan att föra med sig stora förväntningar när det gäller framtida ekonomiska lösningar och naturligtvis är de hållbara och förtjänar att stödjas.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Fru talman! Jag skulle också vilja ansluta mig till de ledamöter som redan med rätta har gratulerat vår föredragande, Willi Piecyk, och som har hyllat det arbete som Europeiska kommissionen redan gjort.

Det är redan fyra år sedan den nuvarande kommissionen gjorde ett av sina kanske viktigaste politiska löften. Man bör påpeka att mycket betydelsefulla steg håller på att vidtas och att kommissionen därför bör gratuleras.

Jag skulle dock vilja betona frågan om den ekosystembaserade strategin för havspolitik. En sådan strategi förefaller mig vara avgörande och, eftersom jag noterade att kommissionens senaste meddelande var ganska förbehållsamt om ett fullt genomförande med hänsyn till de problem som detta utgör för olika europeiska hav, vill jag påpeka att vi behöver betrakta de yttersta randregionerna mot bakgrund av deras egna särskilda kännetecken. Det finns inga problem med en fullt integrerad strategi och jag uppmanar kommissionen att göra detta så snart som möjligt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Sjötransporter, hamnar och varv är relativt bortglömda sektorer, även om de har en avsevärd tillväxtpotential. Ett anpassat synsätt krävs för utvecklingen av konkurrenskraftiga och säkra sjötransporter, hamnar och relaterade sektorer, som skulle garantera en hög grad av sjöfartssäkerhet.

Sjötransporter är ett mycket mer energieffektivt transportsätt än vägtransporter. Låt oss därför ge varven en chans att utvecklas, inklusive de som ligger i Gdynia, Gdańsk och Szczecin. Låt oss komma ihåg att 90 procent av EU:s yttre handel och nästan 40 procent av dess inre handel går genom hamnar.

Europa har varit knutet till havet sedan dess historia började. Det var en nödvändighet, eftersom vår kuststräcka är 70 000 kilometer lång, eller tre gånger så lång som Afrikas kuststräcka. Under många år har havet tjänat våra förfäder och varit en betydande inkomstkälla. Situationen är densamma i dag. Bara en integrerad och samordnad strategi och lämpliga åtgärder kommer att möjliggöra för oss att dra nytta av den potential som våra hav har att erbjuda.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Fru talman! I mitt inlägg skulle jag vilja betona två aspekter som jag ser som mycket viktiga. Den första är floden Donau, som genom sin koppling till båda sidorna av världsdelen, binder samman Nordsjön med Svarta havet. Dess potential utnyttjas inte alls till fullo, delvis eftersom situationen i före detta Jugoslavien – som är beläget vid en central del av floden – har blockerat alla initiativ. Men när en slutlig lösning verkar ligga så nära kommer det att vara svårt att motivera avsaknaden av ett omfattande initiativ för att omforma Donau till just en Europas vattenväg, som främjar den ekonomiska utvecklingen vid sina stränder längs hela sitt lopp.

Den andra aspekten är huvudsakligen politisk. Unionens havsområden delas med länder som inte är medlemsstater. Därför behöver EU se till att dess grannskapspolitik och dess instrument är utformade på så sätt att de främjar ett ambitiöst mål för en integrerad omfattande sjöfartsstrategi.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). - (BG) Havsrummet är definitivt det område där den mest integrerade politiken tillämpas i reala termer. Haven utgör miljön för en kommunikation i många riktningar mellan länder, folk, verksamheter och politikområden. I Bulgarien säger vi: ”Havet för samman allt som är avlägset”. Jag betonar att Svarta havet, som en gräns i öster, och Svartahavsregionen bör få samma behandling som gäller för all annan havspolitik.

Den aktuella utvecklingen skapar allvarliga utmaningar för sjöfartsländer, och inte bara för dessa. Å ena sidan finns det ett behov att skydda miljö, vatten, kustområden, biologisk mångfald och sysselsättning. Å andra sidan finns utmaningen att utnyttja havsresurserna för att utveckla samhället och folket. Det finns många viktiga delar i denna politik. Jag uppmärksammar er på behovet av att man håller sträng uppsikt över sjötransporterna och alla energiprojekt som inbegriper att man korsar hav, samt att man säkrar hållbarhet och förnybara havsresurser.

  Catherine Stihler (PSE). - (EN) Fru talman! Jag är nöjd över att vi i dag kan se betydelsen av en gemensam strategi för havspolitiken. Kopplingarna mellan sjöfarten, klimatförändringarna och hanteringen av föroreningar är avgörande om vi ska kunna bevara den gemensamma resurs som våra hav och oceaner utgör.

Emellertid hoppas jag att vi nästa år kan göra mer av den 20 maj. Jag anser att valen till Europaparlamentet 2009 ger en möjlighet för alla valkandidater att använda den 20 maj för att framhålla betydelsen av våra hav och oceaner och kustsamhällen.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Den aktiva debatten och den bredd av intressanta frågor ni tog upp visar tydligt Europaparlamentets åtagande att gå vidare med dagordningen för unionens integrerade havspolitik.

Jag försäkrar er att kommissionen helt delar detta åtagande. Många talare tog upp frågan om att vi inte har gått tillräckligt långt i våra förslag och att vi skulle ha kunnat och borde ha varit mer ambitiösa. Jag tar dessa kommentarer som ett tecken på er sanna övertygelse om att denna politik kommer att vara framgångsrik och leda till en stor skillnad för de miljontals EU-medborgare och intressenter som påverkas av våra oceaner.

Låt mig upprepa att detta bara är början på en hel process och att vi på det här stadiet främst fokuserar på att se till att vi har de verktyg som behövs på kort sikt för att kunna utveckla och styra processen i rätt riktning. Detta är därför det viktigaste i den handlingsplan som antogs av kommissionen i oktober förra året.

När det gäller finansiering håller jag med Luís Queiró om att finansiering är en nyckelfråga som kommer att påverka hur framgångsrik denna politik blir. Hittills har vi mobiliserat finansiering från besparingar som gjorts inom politikområden såsom fiskeri. Detta var inte till nackdel för fiskeriprogrammen, utan berodde på besparingar och outnyttjade pengar. Frågan om den integrerade havspolitikens framtida finansiering kommer att vara en central fråga i diskussionerna och i de kommande budgetplanerna.

Låt mig nu gå över till några specifika punkter som har tagits upp och som jag genast skulle vilja kommentera. Jag vill dock försäkra er om att vi till fullo kommer att beakta alla de punkter som har tagits upp under denna debatt.

I fråga om utsläpp från fartyg vill jag påminna om den mycket betydelsefulla överenskommelse som just har nåtts inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) om svaveloxider och kväveoxider. Jag skulle nu vilja ha en större fokusering på koldioxid. Vi bör först göra detta inom IMO. Om detta misslyckas skulle vi vara skyldiga att agera själva.

Angående den punkt som togs upp av Georg Jarzembowski om den europeiska kustbevakningen, och som jag ägnade särskild uppmärksamhet, skulle jag vilja understryka att detta är en mycket känslig fråga. Emellertid ser jag en möjlighet att utveckla en samordnad mekanism av nationella kustbevakningar eller övervakningssystem.

När det gäller ökningen av bränslepriset, låt mig upprepa att detta definitivt inte beror på några åtgärder från Bryssels sida. Det är ett internationellt problem och det är en ny realitet. Vi gör vårt yttersta för att hitta lämpliga lösningar för att stödja sektorsstrukturen och för att bemöta denna situation. Vi har just nått en överenskommelse med Frankrike om detta och jag är säker på att detaljerna i denna överenskommelse kommer att offentliggöras under de kommande dagarna.

När det gäller frågan om sjöröveri, är kommissionen naturligtvis djupt oroad över att mängden incidenter tilltar. Vi ser ett behov av och en möjlighet till ömsesidigt stöd och hjälp bland EU:s medlemsstater för att bemöta detta hot och inväntar vidare instruktioner från rådet och från medlemsstaterna själva angående detta.

Jag instämmer också med dem som har efterlyst fler regionala strategier. Vi kommer att verka i denna riktning. Vårt projekt med övervakning i västra Medelhavet grundas på en sådan regional strategi och vi hoppas att det kan tjäna som ett exempel som kan utvidgas till andra regioner. Faktum är att vi kommer att behandla havspolitiken för Östersjön och Svarta havet, som har berörts av ett antal talare under förmiddagen, såsom vi just har börjat göra när det gäller Medelhavet.

Jag hinner inte beskriva de åtgärder som redan vidtagits eller planerats på kort sikt i fråga om fiskeri, såsom IEU, de strukturella fiskemetoderna, den ekosystembaserade strategin, fångst som kastas överbord, hamnstrategin, sjötransporter, havsforskning och sjöfartsforskning, havsmiljön, energi, förvaltning, övervakning eller social utslagning av sjömän, vilka alla är frågor som vi behandlar. Men jag kan försäkra er om att kommissionen garanterar sitt åtagande att gå vidare med denna nya politik tillsammans med parlamentet i synnerhet samt med medlemsstaterna och intressenterna.

  Willi Piecyk, föredragande. − (DE) Fru talman! Detta är tyvärr det slutliga problemet. Jag hoppas att åtminstone kommissionsledamoten kan förstå mig.

Jag skulle först vilja tacka alla dem som har deltagit i denna debatt. Jag är övertygad om att den integrerade havsstrategin, som kommissionen har lagt fram, från varv via fartyg, hamnar och fiskeforskning till turism, kan utgöra en enorm möjlighet för européerna om också de utnyttjar den. Herr kommissionsledamot! Ni har hört: kommissionen har parlamentets fulla stöd för att gå vidare på ett lite djärvare sätt, med lite mer energi. Jag känner till de svårigheter ni har med rådet, men detta bör inte hindra er från att djärvt genomföra er egna idéer och främja dessa.

Ni har vänt er till Internationella sjöfartsorganisationen (IMO). Det är naturligtvis bra om IMO har beslutat sig för något när det gäller klimatskydd och minskningar, men ni vet också hur mödosamt det är för medlemsstaterna att underteckna IMO:s resolutioner.

Georg Jarzembowski har nämnt kustbevakningen. Om vi båda övertygar våra regeringar om att de först bör ha en kustbevakning själva, hoppas jag att vi kommer att uppnå detta. Kommissionen har för övrigt fortfarande ett jobb kvar att utföra här, nämligen att åstadkomma en liten undersökning av detta.

För det sista vet vi fortfarande alldeles för lite om haven. En hel del forskning och medel krävs därför från européernas sida för att få mer kunskap om haven, och om vi nu förverkligar dessa i samband med Havets dag i Europa, så har vi gjort något bra. Som Catherine Stihler har sagt: Nästa år hoppas vi kunna uppvisa en del framsteg.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Vi fortsätter nu med omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. – (MT) Jag instämmer helt i påståendet att Europas hav bör vara ”renast i världen, med... den mest lönande ekonomin, den bästa forskningen och tekniken, den modernaste och renaste sjöfarten... och de mest innovativa idéerna”. Vi måste dock erkänna att kommissionens handlingsplan för en integrerad havspolitik bör vara mycket mer ambitiös om vi ska uppnå dessa mål.

Å andra sidan är det tydligt att handlingsplanen innehåller alltför få praktiska åtgärder och att vi måste medge att EU:s havspolitik inte är redo för klimatförändringarnas konsekvenser, särskilt höjningen av havsytan och den ökade risken för översvämning av hamnar och kustregioner.

Medlemsstaterna måste göra sitt yttersta för att se till att EU:s havspolitik i stor utsträckning bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser. Vidare står nedsmutsningen av haven från land för en betydande andel av alla havsföroreningar. Min slutsats är att kommissionen bör uppmanas att som förberedelse lägga fram en handlingsplan för att minska föroreningarna från land. Medlemsstaterna uppmanas å sin sida att agera snabbt för att införliva lagstiftningen inom detta område i den nationella lagstiftningen.

  Rumiana Jeleva (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Vi i EU måste göra vårt bästa för att se till att det finns en effektiv havspolitik som skyddar och fäster tillräcklig uppmärksamhet vid havsfrågor.

I betänkandet belyses framgångsrika områden, men där påpekas också brister.

Ett mer samordnat samarbete och ett stärkande av de regionala myndigheterna och kustsamhällena är enligt mig nyckelfrågor som bör behandlas för att säkra en sådan förbättring. Dessa lokala aktörer måste införlivas i alla nya strategier eftersom de har hand om det faktiska genomförandet av sådana strategier.

Genom metoden med ökat samarbete mellan olika kustverksamheter måste mer göras för att förbättra miljöskyddet för de lokala ekosystemen.

För att undvika miljöproblem som orsakas av fartygsolyckor, såsom olyckan med oljetankfartyg i Svarta havet för några månader sedan, skulle jag dessutom vilja se tydliga riktlinjer om sjöfart på europeiska och näraliggande kustvatten. Detta innebär att det är nödvändigt med ett ökat samarbete med tredjeländer som bedriver sjöfart. Om det krävs bör EU var redo att stödja dessa länder i uppfyllandet av de strängare riktlinjer som förhoppningsvis införs. Vi skulle alla dra nytta av en sådan utveckling.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Inte alla EU-medlemsstater har tillgång till havet, men det finns allmänt en uppskattning av betydelsen av ett utnyttjande av havet. Sjöfartsindustrin, sjöfartstjänster och verksamhet som är lokaliserad i kustområden beräknas bidra med 40 procent av den totala BNP:n för gemenskapen med 27 medlemsstater. Därför väntas ytterligare praktiska åtgärder för att införa en integrerad havspolitik för EU, åtgärder som följer Europeiska kommissionens grönbok.

Vi noterar insatser för att bättre utnyttja potentialen med närsjöfart och på så sätt avlasta vägarna på land. Tråkigt nog är mitt lands bidrag till detta försumbart. Det förefaller ändå som om ekonomiska problem hamnar i bakgrunden jämfört med miljömässiga eller klimatrelaterade prioriteringar.

Detta är en trend som är karaktäristisk för all EU-politik. Svårigheten är dock att få det ena att stå i samklang med det andra. Den tilltagande konflikten om skyddade områden i Östersjön är bara en illustration av spänningarna mellan ekonomiska intressen hos fiskeindustrin och aspekter som rör skyddet av naturresurser. Ur polsk synvinkel – det vill säga, ett land som ”arbetar sig upp” – är det mycket viktigt att hitta en balans mellan ekonomi och miljö.

Kopplingen mellan betänkandet i fråga och det första firandet av Havets dag i Europa är tilltalande. Det skulle dock vara viktigare att anpassa en gemensam havspolitik till finansiella och rättsliga verktyg, för att se till att det formella högtidlighållandet inte blir det enda som vi har.

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

8. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För resultatet och andra detaljer om omröstningen: se protokollet.)

8.1. Jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna (A6-0132/2008, Jan Andersson) (omröstning)

8.2. Förenkling av förfarandena för förteckning och offentliggörande av information på det veterinära och zootekniska området (A6-0160/2008, Neil Parish) (omröstning)

8.3. Återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (kodifierad version) (A6-0152/2008, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg) (omröstning)

8.4. Det gemensamma företaget för bränsleceller och väte (A6-0145/2008, Pia Elda Locatelli) (omröstning)

8.5. Gemenskapens tobaksfond (A6-0164/2008, Sergio Berlato) (omröstning)

8.6. Utvärdering av Peace-programmet och strategier för framtiden (A6-0133/2008, Bairbre de Brún) (omröstning)

8.7. Kött- och kreatursstatistik (A6-0130/2008, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, föredragande. − (DE) Herr talman! Det har verkligen varit roligt. Med avseende på innehållet är detta ett viktigt betänkande, men jag ville inte kommentera det nu.

Vi har inte fört någon diskussion, så det var överenskommet att jag skulle kommentera i korthet. Detta betänkande gäller medbeslutandeförfarandet. Vi hade en del meningsskiljaktigheter med rådet om kommittéförfarandet. I medbeslutandeförfarandet ville vi ganska självklart ha – som ni förhandlade fram – kontroller. I det föreskrivande förfarandet ville vi att parlamentet skulle kunna ingripa i händelse av en förändring av de administrativa förfarandena. Rådet ville inte bevilja oss detta. Vi har haft några ordväxlingar med rådet men har fått bestämma i slutändan. Om fördraget, som en gång i tiden kallades konstitutionen, träder i kraft, kommer det att krävas ytterligare översyn av kommittéförfarandet. Då kommer vi behöva se till att det som rådet redan har tillämpat inte händer igen och att vi i grunden inte förlorar inflytande här.

Jag säger detta så att grupperna också ska sysselsätta sig med denna fråga.

8.8. Riktlinjer för sysselsättningspolitiken (A6-0172/2008, Anne Van Lancker) (omröstning)

8.9. Beräkningen av parlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2009 (A6-0181/2008, JanuszLewandowski) (omröstning)

8.10. Råvaruhandel (A6-0134/2008, Jens Holm) (omröstning)

8.11. Outermost regions (A6-0158/2008, Margie Sudre) (vote)

8.12. EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 (A6-0155/2008, Lasse Lehtinen) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 3:

  Lasse Lehtinen, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag har upplysts om att det råder en viss förvirring om den franska texten till ändringsförslag 3. Orden ”vid behov” har inte översatts korrekt till franska. Jag skulle bara vilja fråga om detta vid ett senare tillfälle skulle kunna kontrolleras av experter.

  Talmannen. − De kommer att göras.

8.13. Framsteg inom områdena likabehandling och icke-diskriminering inom EU (införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG) (A6-0159/2008, Elizabeth Lynne) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Philip Bushill-Matthews, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vår grupp hade för avsikt att be om ytterligare tre omröstningar med namnupprop, men av någon anledning försvann dessa på vägen.

Jag har kontrollerat med sekretariatet att det var korrekt att be om detta i dag och genom er, herr talman, skulle jag vilja ha dessa tre insatta. De gäller: punkt 2, ändringsförslag 4d, punkt 6 i ursprungstexten, och slutligen, efter punkt 36, vårt ändringsförslag 12. Jag hoppas att ni kommer att observera att detta är en mycket känslig fråga och vi vill att det noteras inte bara vad vi är emot, utan också vad vi är för.

(Talmannen konstaterade att det inte fanns några invändningar mot detta ändringsförslag.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 5:

  Sophia in 't Veld Veld (ALDE). - (EN) Herr talman! Vi har talat om länder som inte korrekt har genomfört eller införlivat antidiskrimineringsdirektivet, men det finns ett land som inte har genomfört det alls och därför skulle jag vilja föreslå följande muntliga ändringsförslag: ”Europaparlamentet uppmanar Tjeckiens regering att till fullo införliva sysselsättningsdirektivet och uppmanar Tjeckiens parlament att åsidosätta den tjeckiske presidentens veto”.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes inte.)

– Före omröstningen om ändringsförslagen 1, 16 och 17:

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! I korthet stöder jag självklart ert omdöme i tolkningen av arbetsordningen, men det förefaller mycket märkligt att PPE-DE-gruppen vill införa omröstning med namnupprop i sista stund efter att tidsfristen har löpt ut, eftersom de säger att de uttryckligen vill förklara sin ståndpunkt, när deras ändringsförslag syftar till att ta bort – ta bort – punkter i detta betänkande. Jag anser att de försöker dölja sprickorna i sin egen grupp snarare än att faktiskt säga något bestämt i kampen mot diskriminering.

  Talmannen. − Herr Howitt! Det är troligen fallet att omröstningen som åsyftades inlämnades för sent, men jag frågade er, och i detta avseende kom ni för sent med er förfrågan om att tala. Om ni hade bett om detta omedelbart, hade vi kanske röstat annorlunda.

8.14. En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (A6-0163/2008, Willi Piecyk) (omröstning)

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Sergio Berlato (A6-0164/2008)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det finns ett antal kontroversiella frågor som omger produktionen och konsumtionen av tobak. Vi måste vara medvetna om att den tobak som odlas i EU faktiskt inte påverkar hur mycket tobaksprodukter som våra medborgare konsumerar. Om vi skulle begränsa eller upphöra med tobaksproduktion i EU skulle detta inte leda till någon minskning av antalet konsumerade cigaretter. Importerad tobak skulle användas. Jag stöder till fullo utvecklingen av ett offentligt informationsprogram för att informera om farorna med rökning, och detta bör betalas av cigarettillverkare och tobaksproducenter.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Jag stöder informationskampanjer om tobakens skadliga effekter och Europaparlaments resolution om en långsiktig plan för att finansiera dessa kampanjer med 80 miljoner euro, som dras av från stöden till EU:s tobaksodlare. Detta innebär att det inte alls kommer att belasta EU:s budget. Fastän produktionen av råtobak i EU är marginell, knappt 4 procent av världsproduktionen, är vi världens ledande importör av råtobak och för större delen av vårt behov förlitar vi oss på leveranser från tredjeländer där tobak produceras lokalt under villkor som är mindre strängt kontrollerade än vad som gäller för europeisk tobak. Emellertid motsätter jag mig subvention av tobaksproduktion i EU, och inte bara som en allmän principfråga. De offentliga medel som tilldelas detta område skulle kunna användas för andra ändamål och på ett bättre sätt.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Vi, PASOK-gruppen i Europaparlamentet, har röstat för Sergio Berlatos betänkande. Vi anser att allmänheten bör fortsätta informeras om frågor som gäller tobak och tobaksprodukter.

Det bör föras en liknande politik med självfinansierade medel för att informera allmänheten om hälsofrågor i samband med andra produkter såsom kött och fett.

Dessutom, i regioner såsom Grekland, där tobaksproduktionen har minskats drastiskt, kan vi inte se varför subventioner inte skulle fortsätta i sin nuvarande form fram till 2013.

- Betänkande: Bairbre de Brún (A6-0133/2008)

  James Nicholson (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Först av allt måste jag be parlamentet om ursäkt. Jag hade inte möjlighet att vara här i går kväll i egenskap av skuggföredragande eftersom mitt flyg var försenat. Så jag ber om ursäkt för detta.

Herr talman! Mycket har skrivits om fredsprocessen i Nordirland och detta är ytterligare ett betänkande som inte avser lagstiftning. Fråga är, har det gjort någon nytta? Ja, det gjorde det. Det innebar att små grupper i Nordirland, särskilt kvinnosammanslutningar, kunde komma igång och göra insatser för sina områden.

Var det rättvist i fråga om fördelning? Svaret är nej, det var det inte. I början var PEACE I definitivt inte rättvist. PEACE II var bättre, och jag ser absolut fram emot PEACE III som ytterligare en förbättring. Unionister får inte en rättvis andel. Större omsorg måste läggas på att se till att de gränsöverskridande organ som finns respekterar balansen i denna region. Det finns ingen poäng med deras existens om de inte gör detta. Ett påfallande exempel på detta är ICBAN, ett gränsöverskridande organ som enligt min åsikt inte bör få någon ytterligare finansiering tills de korrigerar ståndpunkten.

Herr talman! Jag skulle vilja hylla de många människor som sedan inledningen av PEACE-programmet har ägnat sin tid åt att frivilligt arbeta för allas intresse, och jag är säker på att Nordirland kommer att göra framsteg och blomstra. Folket förtjänar detta, och jag varnar för de onda krafter som fortfarande finns i denna region.

- Betänkande: Anne Van Lancker (A6-0172/2008)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande huvudsakligen av två skäl: För det första eftersom det i betänkandet med eftertryck krävs att medlemsstaterna slutligen genomför Lissabonstrategin och därmed också sysselsättningspolitiska åtgärder, och för det andra eftersom det krävs att bra och överkomliga barnomsorgssystem slutligen inrättas i medlemsstaterna. Detta är ett mycket viktigt villkor för att göra det möjligt att förena familjeliv och arbete. Detta ligger särskilt i ensamstående mödrars intresse eftersom anställningsmöjligheter därmed skapas och fattigdom kan bekämpas. Dessa är därför positiva strategier som krävs för att förverkliga de sysselsättningspolitiska åtgärderna.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Sysselsättningen är ett tecken på hur hur utvecklingen går. Det är emellertid svårt att bortse från vissa brister inom den sociala och territoriella sammanhållningen. I EU, som anses vara ett område med välfärd, finns det fortfarande nästan 80 miljoner människor, det vill säga 16 procent av alla EU-medborgare, som lever i eller hotas av fattigdom. Många jobb är av låg kvalitet och det finns ingen hjälp för att sätta unga i arbete eller förlänga arbetslivet för många erfarna anställda, eller för att anställa funktionshindrade personer. Vi måste hålla i tankarna att det är de regioner som ligger mest efter i utvecklingen som måste brottas med de största problemen. Hög arbetslöshet, lågt deltagande av äldre och funktionshindrade personer i arbetslivet, en hög andel av befolkningen som är arbetslösa längre än 12 månader, kvinnor som har det svårare än män på arbetsmarknaden – dessa är bara några av de problem som de står inför.

I Polen uppkommer denna situation i regionerna vid ”östra muren”. Situationen i Tjeckien är berömvärd. De har gjort sänkta trösklar för arbetstagarnas rörlighet till en av prioriteringarna för det kommande ordförandeskapet.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Betänkandet från Anne Van Lancker låter sig läsas som en typ av katalog över goda avsikter och önskningar. Förbättrad och bättre betald tillgång till arbetsmarknaden för kvinnor, funktionshindrade personer och invandrare sägs alltid i ett andetag, trots att det gäller tre mycket olika grupper. En ökning med fem år av den genomsnittliga pensionsåldern i EU senast 2010, perfekta barnomsorgsresurser, knappt några som lämnar utbildningssystemet utan ett jobb, jobb för personer som har varit arbetslösa under fyra år, och så vidare.

Allt detta är mycket bra, men det är inte julafton. Detta är ett parlament och inte en julparad. Anne Van Lancker borde veta bättre. Vi lever båda i ett land där tyvärr 10 miljoner människor i båda landsdelarna kräver en fundamentalt annorlunda strategi för sysselsättningsfrågan i de båda landsdelarna. Vi kräver inte längre enhetlighet på EU-nivå. Tvärtom kräver vi en möjlighet för medlemsstaterna och regionerna att vidta de särskilda åtgärder som krävs på lokal nivå både snabbt och effektivt. Tack.

- Betänkande: Janusz Lewandowski (A6-0181/2008)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Detta är ett första betänkande om parlamentets uppskattning av inkomster och utgifter. Faktiskt är det fullt av denna insitutions självbelåtenhet, medan det borde vara tvärtom i detta första betänkande.

Alla vet att denna institution kastar pengar omkring sig. De två arbetsplatserna kostar en ofantlig summa pengar, utan att faktiskt ge något verkligt mervärde. Varje år förkunnas enorma ökningar i denna institutions operativa kostnader, denna gång kamouflerat som en så att säga nödvändig konsekvens av Lissabonfördraget, vilket såvitt jag vet ännu inte ens har antagits.

Sedan har vi förstås den nya ledamotsstadgan, ett hopkok gjort av EU-fanatiker, avsett att ännu mer kapa förbindelsen mellan parlamentsledamöter och de personer som de företräder, vilket självklart kommer att kosta en hel del, inte sant? På grund av alla dessa skäl, och många fler, har jag med övertygelse röstat emot detta betänkande.

- Betänkande: Margie Sudre (A6-0158/2008)

  Madeleine Jouye de Grandmaison, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! När det gäller betänkandet från Margie Sudre, lade jag med min grupps stöd fram ett antal ändringsförslag som en del av en kompromiss. Dessa ändringsförslag har delvis realiserats. Jag skulle vilka tacka utskottet.

Ändringsförslagen gällde ett erkännande av de yttersta randregionernas mervärde inom områdena rymd, förnybar energi, självförsörjning på energiområdet och biologisk mångfald, vikten av offentlig service för utveckling av de yttersta randregionerna, erkännande av den bristande integrationen av dessa regioner inom det europeiska forskningsområdet, erkännande av fördelen med programmet Net-Biome, och de yttersta randregionernas förmåga att ge ett betydande bidrag till fastställda internationella prioriteringar.

Å andra sidan är jag besviken över att detta betänkande inte helt har integrerat det sociala och kulturella kapitlet om allsidig utveckling och att man inte behöll stödet till och erkännandet av de yttersta randregionernas regionala språk, finansiering av forskning om slaveri och kolonialism och försvar av de infödda folkens rättigheter i Guyana.

Jag är också besviken över att det i betänkandet inte görs något seriöst åtagande för att stärka forskningskapaciteten så att den motsvarar potentialen.

Jag är besviken över att mitt förslag om reglering av priser för post och telekommunikationer mellan de nationella territorierna och de yttre randområdena inte godkändes.

Som en del av min bedömning, är jag besviken över att min förfrågan om en social och miljömässig konsekvensbedömning av den gemensamma organisationen av sockermarknaden och bananmarknaden förkastades.

Jag röstade ändå för detta betänkande, vilket definitivt ger värdefull information och resultat för de yttre randområdena.

- Betänkande: Lasse Lehtinen (A6-0155/2008)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Jag skulle vilja följa upp den politiskt laddade debatt som vi hade i går. Jag stödde inte den socialdemokratiska gruppens förslag om kollektiv prövning eftersom det, enligt min åsikt, är ansvarigt att invänta resultaten från konsekvensbedömningarna för att bedöma hur effektiva kollektiva prövningar är, särskilt när det gäller kostnaderna för konsumenterna. Därför vill jag i dag protestera mot några olämpliga kommentarer under vår debatt i går från min kollega Evelyne Gebhardt, som ger väljarna intrycket att bara socialdemokraterna skyddar konsumentintressena, till skillnad från demokraterna som skyddar industrins intressen. Sådan manipulativ politisk retorik och demagogi är inte förankrad i verkligheten och jag protesterar mot den.

- Betänkande: Elizabeth Lynne (A6-0159/2008)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Jag röstade med stor övertygelse emot Elizabeth Lynnes betänkande eftersom det enligt min mening går mycket längre än oräkneliga betänkanden som tidigare godkänts av Europaparlamentet och som, i sig själva, är högst diskutabla.

Parlamentet ställer nu åter dörrarna på vid gavel för denna typ av helt övergripande europeisk antidiskrimineringspolitik, som knappt lämnar ett enda område orört. Jag har sagt det tidigare här i parlamentet och jag säger det igen: Kampen mot diskriminering är, om den behövs, en kamp som uteslutande faller inom medlemsstaternas befogenhet, och EU får inte inta rollen som polis eller tankepolis i detta avseende.

Alla som läser Elisabeth Lynnes betänkande noga kommer att komma till slutsatsen att det har mindre att göra med den faktiska kampen mot diskriminering än med att undergräva yttrandefriheten ännu mer och i synnerhet göra politisk korrekthet till en rättslig fråga. Jag kan inte instämma i detta och har därför röstat emot detta betänkande med övertygelse.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi håller alla med om att alla tänkbara åtgärder måste vidtas mot diskriminering. Därför har vi också uttryckt vår tilltro till fyra direktiv. Ett femte håller på att utarbetas. Det finns stöd även för detta.

Jag har emellertid röstat emot detta betänkande eftersom det väljer fel strategi. Det förespråkar inte genomförandet av befintliga lagar, utan kräver i stället omedelbart ett annat nytt direktiv, vilket inkluderar nya myndigheter, ny byråkrati och nya testförfaranden. Detta innebär att hinder skapas i stället för lösningar. Allt som allt leder det inte till att diskrimineringen upphävs.

Hela min delegation väljer en annan väg. Min delegation vill att medlemsstaterna slutligen uppmanas att genomföra allt som redan finns i den befintliga lagstiftningen och inte, såsom det föreslås i betänkandet, att ta det andra steget före det första.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Respekten för de mänskliga rättigheterna är en grundläggande uppgift för Europeiska gemenskapen. Tyvärr hanterar EU inte detta på bästa sätt. Situationen inom detta område kommer inte att förändras efter bara två timmars debatt. De åtgärder som vidtas av Europeiska kommissionen och andra byråer i myndighetsställning ger inte heller mycket hopp om förbättring. EU och resten av världen brottas fortfarande med diskriminering på grund av ras, kön, kultur och nationalitet. Handeln med människor, inklusive barn, för pengar, för nöje, för organ, ökar för varje år som går. Antalet våldsdåd ökar, och offren beslutar allt oftare för att hålla tyst, eftersom de inte har någon tillit till att få hjälp från staten.

Jag får intrycket att vi i Europaparlamentet huvudsakligen arbetar för företags och regioners intressen. Vi arbetar alltför lite för vanligt folk, för vilka de viktigaste frågorna är deras levnadsstandard och lika rättigheter. Våra åtgärder ger inte de önskade resultaten. De lugnar bara samvetet genom att få oss att känna att vi gör något. Det är hög tid för några radikala förändringar.

Därför röstar jag emot betänkandet.

- Betänkande: Willi Piecyk (A6-0163/2008)

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Herr talman! Inom GUE/NGL-gruppen finns det stor tolerans för minoriteters åsikter. Det finns fall där dessa minoriteter vill uttrycka i plenum i Europaparlamentet att deras synpunkt skiljer sig från den stora majoriteten inom vår grupp.

Detta var nyligen fallet i omröstningen om mitt betänkande som gällde förhållandet mellan Makedonien och EU. Vi gav vår grupps begränsade talartid till en av våra grekiska medlemmar, som förklarade att EU inte kan godta någon ny medlem, eftersom det skulle vara bättre att avskaffa själva unionen. Möjligtvis ledde denna kommentar till missförståndet att min grupp inte följde mina förslag om att påskynda förhandlingarna med detta kandidatland. Men denna ståndpunkt var bara en åsikt från Greklands kommunistparti, inte från vår grupp som helhet, vilken stödde mina förslag, liksom även den stora majoriteten i Europaparlamentet.

I den sista debatten denna förmiddag hade vi åter en sådan situation. När det gällde Willi Piecyks betänkande om en integrerad havspolitik, var de två talarna från vår grupp den grekiske ledamoten Athanasios Pafilis och den portugisiske ledamoten Pedro Guerreiro. Att ha möjlighet att tala om denna fråga var mycket viktigt för de partier som de företräder här. I deras nationella debatt föredrar dessa två partier att använda Willi Piecyks betänkande som en symbol för allt som är fel med arbetsvillkoren för sjömän och hamnarbetare och även för allt som kan kopplas till Natos avsikt att använda havet för militära syften.

Majoriteten i vår grupp, inklusive de tyska och nederländska delegationerna, intar hållningen att Willi Piecyks betänkande inte har något att göra med dessa frågor. Vi stödde två gånger förkastandet av hamndirektivet men vi är inte emot havspolitik i allmänhet. Vi stöder Willi Piecyks förslag, som fokuserar på nyttiga faktorer såsom vår miljö, skydd av kustområden, utbildning och arbetskvalitet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande av flera skäl. För det första är klimatförändringarna en av de största utmaningar som EU har att brottas med. Detta har även en direkt inverkan på havsområden, särskilt kustregioner som hotas av höjda vattennivåer. För det andra utgör ett stort utnyttjande av havsresurserna, särskilt genom överdrivet fiske, samt klimatförändringarna för närvarande ett allvarligt hot mot havsmiljön. Kopplingarna mellan oceanerna och klimatet behandlas som en stor del av EU:s klimatpolitik. För det tredje har nästan 80 procent av föroreningarna av havsmiljön sitt ursprung på land. Miljöhot såsom fartygsvrak på havsbotten och rester av militär ammunition och kemiska vapen har också stor betydelse. För det fjärde har intensivt fiske rubbat jämvikten i ekosystemet och destabiliserar också den biologiska mångfalden. För det femte spelar oceaner och hav en viktig roll i EU:s strategi för att säkra en trygg energiförsörjning. Å ena sidan är de källor till olja och gas, samt en källa till förnybar energi. Å andra sidan utgör de ett medel och en väg för energitransporter och ger på så sätt en tryggare energiförsörjning. Vi behöver därför skapa en hållbar politik för utvecklingen av hav och oceaner.

Skriftliga röstförklaringar

− Betänkande: Jan Andersson (A6-0132/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min svenska kollega Jan Andersson, enligt det förenklade förfarandet, vilket bekräftar förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upphävande av rådets beslut 85/368/EEG om jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna inom EG, där det begärdes att medlemsstaterna och kommissionen skulle samarbeta om upprättandet av gemenskapens arbetsbeskrivningar för specificerade yrken och sedan matcha de yrkesutbildningskvalifikationer som erkänns i medlemsstaterna med de överenskomna arbetsbeskrivningarna.

Eftersom denna uppdelning var svår att tillämpa var det klokt att upphäva den. Genom den europeiska ramen för kvalifikationer (EQF) bör man hantera begränsningarna i det beslut som ska upphävas, genom att man fokuserar på att göra kvalifikationerna mer öppna för insyn och genom att man inför en decentraliserad strategi för samarbete, som speglar kvalifikationernas ökande komplexitet i EU. Detta beklagliga ärende bekräftar i alla fall behovet av förtydliganden och förenklingar av gemenskapsrätten så att medborgarna kan förstå den och använda den i sina vardagsliv.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) En ökning av sysselsättningen i EU är direkt kopplad till yrkesutbildning och till ömsesidigt erkännande av kvalifikationer. Jag stödde Jan Anderssons betänkande eftersom jag anser att EU:s medlemsstater bör skapa en gemensam modell för kontroll av yrkeskvalifikationer oavsett i vilket land de har förvärvats. Detta kommer att uppmuntra anställda att fortsätta förbättra sin kompetens och uppmuntra studenter att studera, få nya erfarenheter och förbättra sina kunskaper i främmande språk i olika delar av EU.

Som företrädare för Małopolska, den tredje största regionen i Polen i termer av antal studenter, skulle jag också vilja uppmärksamma den särskilda betydelse som erkännandet av akademiska betyg har för unga. Alla akademiska utbyten och möjligheten att jämföra kvalifikationer är av mycket stor vikt för unga som vill få utlandserfarenhet.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) En av de fyra principer på vilka EU:s gemensamma marknad är grundad gäller personers fria rörlighet. Den fria rörligheten för personer ger EU-medborgarna en möjlighet att ta anställning i en annan medlemsstat.

Olika utbildningssystem och regler om yrkeskvalifikationer gör det dock ofta svårt att bli anställd i de yrken där vi är kvalificerade. Därför är det så viktigt att kunna jämföra yrkeskvalifikationer mellan olika medlemsstater. Enligt Europeiska kommissionen och även enligt föredraganden har beslut nr 85/368/EEG, som reglerar denna fråga, inte i tillräcklig grad underlättat jämförbarheten mellan yrkeskvalifikationer till fördel för de arbetstagare som söker jobb i en annan medlemsstat.

Det är detta som ligger bakom beslutet att ersätta det med ett nyare och effektivare instrument, den europeiska ramen för kvalifikationer, som ökar öppenheten och underlättar överförandet av kvalifikationer och bedömningen av studieresultat.

Jag är glad över att detta steg har fått ett brett stöd från olika håll: arbetsmarknadens parter, industrin och branschorganisationer, utbildningsinstitutioner och icke-statliga organisationer. Det garanterar en bred acceptans för de förändringar som genomförs.

Jag är därför positiv till att upphäva beslutet, och jag anser att den europeiska ramen för kvalifikationer, som ett verktyg som möjliggör att kvalifikationer jämförs, kommer att göra det lättare för människor att flytta och möjliggöra att de mål som inte förverkligades genom beslut nr 85/368/EEG uppnås, och på så sätt säkra större rörlighet för arbetstagarna på EU:s arbetsmarknad.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. − (HU) Jag röstade för Jan Anderssons betänkande eftersom jag anser att det är viktigt att undanröja alla tänkbara hinder för en harmonisering av yrkeskvalifikationer. Det är viktigt att upphäva rådets beslut 85/368/EEG eftersom genomförandet av detta beslut inte lyckades uppnå jämförbarhet mellan yrkeskvalifikationer.

Beslutet ersätts nu med andra, nyare och effektivare instrument på EU-nivå såsom den europeiska ramen för kvalifikationer. Den europeiska ramen för kvalifikationer omfattar, som ett instrument för främjande av livslångt lärande, kvalifikationer på alla nivåer, från dem som uppnåtts genom obligatorisk utbildning eller vuxenutbildning till dem som tilldelats inom högre utbildning, yrkesutbildning eller fortbildning. Det är därför viktigt för medlemsstaterna att så mycket som möjligt prioritera utbildning, eftersom detta utgör grunden för sysselsättningen. Utbildning, tillsammans med uppnåendet av allmänbildning och kulturell kunskap, spelar en central roll i utvecklingen av ett tolerant europeisk samhälle. Förutom att lära sig använda energi effektivt och att skydda miljön, måste nästa generation också lära sig att acceptera och respektera skillnader.

Utbildning är också nyckeln till många andra saker. Den ger en möjlighet för minoriteter, till exempel för den romska befolkningen, att bevara sin kultur och säkra sin integration. I minoritetssamhällen finns det nu för tiden ett allt större antal välutbildade unga som kan försvara sina egna intressen gentemot lokala myndigheter och regeringar.

För att detta ska bli normen, behöver vi utveckla språkundervisningen och ägna mer uppmärksamhet år minoritetskulturer i skolorna. Minoriteterna själva behöver också ta mer aktiv del i undervisningen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I praktiken har vi inte alltid lyckats utjämna alla svårigheter när det gäller ömsesidigt erkännande av yrkesutbildningskvalifikationer och att upprätthålla arbetskvaliteten här å ena sidan, utan att å andra sidan skapa onödiga svårigheter. I detta avseende är det oroväckande att tjänstedirektivet gav utländska tjänsteleverantörer en viss frihet att göra vad de vill när det saknas möjligheter till effektiv kontroll och omotiverade sanktioner, medan inhemska tjänsteleverantörer fortfarande strängt måste iaktta lagar och standarder.

Om några år kommer våra inhemska företag att kräva en omvärdering av de bestämmelser som gäller för utländska företag så att de inte går under på grund av skoningslös konkurrens. Att bjuda under konkurrenterna uppmuntras därför fortfarande när det gäller löner, arbetsvillkor och social trygghet. Inte heller bör EU uppmuntra denna utveckling med det ”blå kortet”. Vi har tillräckligt med kompetenta arbetstagare om vi bara är beredda att betala dem en anständig lön.

− Betänkande: Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (A6-0152/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min polska kollega Lidia Joanna Geringer de Oedenberg som innebär att parlamentet i sin första behandling enligt medbeslutandeförfarandet godkänner förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om kodifiering av rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium såsom ändrat av direktiv 96/100/EG (EGT L, den 1 mars 1997) och direktiv 2001/38/EG (EGT L, den 10 juli 2001).

Jag är besviken över att kodifieringsprocessen tar så pass lång tid. Man bör hålla i minnet att det var den 1 april 1987 som kommissionen beslutade att instruera sina avdelningar att gå vidare med kodifieringen av all lagstiftning senast efter dess tionde ändring och betonade att detta var en mindre betydande fråga och att dess avdelningar skulle sträva efter att kodifiera de texter de var ansvariga för inom en ännu kortare tidsrymd. Rådets ordförande (i Edinburgh i december 1992) bekräftade dessa krav.

Europaparlamentet, rådet och kommissionen enades slutligen i ett interinstitutionellt avtal den 20 december 1994 om att ett påskyndat förfarande skulle kunna användas.

  Nicodim Bulzesc (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande eftersom jag håller med om att de kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium bör återlämnas till den rättmätiga ägaren.

Detta betänkande ställer sig bakom tanken på att stödja ett EU-direktiv om inrättande av ett administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för återlämnandet av kulturföremål som olagligen förts bort. Direktivet kommer att föreskriva inrättandet av en central myndighet i varje medlemsstat, som uteslutande handhar denna fråga och samarbetar med liknande myndigheter som finns i andra medlemsstater och med Interpol.

Samtidigt skulle ett sådant direktiv kunna förenkla det administrativa förfarande som för närvarande tillämpas i EU. Personligen ser jag fram emot att detta lagförslag genomförs.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stöder kodifieringen av lagstiftningen om kulturföremål som olagligen förts bort från medlemsstater. Den befintliga lagstiftningen har ändrats ett antal gånger och det är viktigt att vi har en tydlig rättslig ram inom vilken medlemsstaterna kan säkra ett återlämnande av stulen kulturell egendom.

Jag anser också att kulturföremål bör återlämnas till lokalsamhällen inom medlemsstaterna när det finns ett tydligt lokalt stöd för ett sådant initiativ. I detta sammanhang stöder jag till exempel helt och hållet ett återlämnande av de så kallade ”Lewis chessmen” till en plats på Skottlands västra öar och även ”St Ninian’s Isle-skatten” till Shetlandsöarna.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstar för Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium.

Jag anser att det är av grundläggande betydelse att medlemsstaterna ska kunna samarbeta för att lösa tvister mellan nationella regeringar och erkänna vikten av skydd för kulturtillgångar på EU-nivå. Kulturtillgångar och konstverk representerar ett kulturarv för medlemsstaternas medborgare, som har all rätt att kunna besöka och beundra dessa.

Det finns faktiskt skandaler och tvister som gäller stulna konstverk som går flera årtionden tillbaka. Jag anser att det är helt nödvändigt att gemenskapen ingriper för att lösa dessa situationer.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. − (EN) Fastän jag röstade för betänkandet, måste jag uppmärksamma att det i artikel 13 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium uppges att detta direktiv ska gälla från och med den 1 januari 1993.

Låt mig påminna er om att många föremål, efter det olagliga införlivandet av Estland i Sovjetunionen 1940, flyttades från Estland till olika platser i Sovjetunionen och inte har återlämnats, bland dessa objekt presidentkedjan. Jag hoppas att kommissionen inte har glömt detta och snart kommer att ta fram ett förslag till direktiv som behandlar olagliga bortföringar före 1993.

− Betänkande: Pia Elda Locatelli (A6-0145/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min italienska kollega Pia Elda Locatelli, som skrivits under samrådsförfarandet om förslaget till rådets förordning om bildandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas. Det är en utmärkt politik att se till att EU ligger i täten på global nivå för bränslecell- och vätgasteknik.

Bränsleceller är diskreta, effektiva energiomvandlare som avsevärt minskar produktionen av växthusgaser. De ger stor flexibilitet eftersom de kan förbruka vätgas och andra bränslen såsom naturgas, etanol och metanol.

Det blev mycket viktigt att inrätta ett gemenskapsinstrument tillsammans med detta gemensamma teknikinitiativ för att inrätta partnerskap mellan offentlig och privat sektor inom forskningsområdet under det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7). De gemensamma teknikinitiativen, som huvudsakligen är en följd av arbetet vid de europeiska teknikplattformarna, speglar EU:s fasta åtagande att samordna forskningen för att stärka det europeiska forskningsområdet och uppnå europeiska mål i fråga om konkurrenskraft. Jag stöder tanken på att ge mer stöd till små och medelstora företag.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag håller med föredraganden om att vi bör tillämpa det särskilda programmet Samarbete där bränsleceller och vätgas identifieras som ett av de sex områden där ett gemensamt teknikinitiativ skulle kunna ha särskild relevans.

Detta förslag genom vilket det gemensamma företaget för bränsleceller och väte inrättas är ett resultat av arbetet inom den europeiska teknikplattformen för vätgas och bränsleceller och syftar till att bidra till genomförandet av handlingsplanen för miljöteknik.

Bränsleceller är mycket tysta och högeffektiva energiomvandlare som kan producera avsevärda minskningar av växthusgaser och föroreningar eftersom de kan drivas på vätgas och andra bränslen, såsom naturgas, etanol och metanol. Införandet av vätgas som en flexibel energibärare kan positivt bidra till en tryggare energiförsörjning och stabilisera energipriserna, eftersom denna gas kan framställas av alla primära energikällor och därmed ger en mångfald i transportmixen som för närvarande är beroende av olja.

Trots att betydande EU-finansiering har riktats mot forskning om bränsleceller och vätgas är det inte troligt att denna teknik kommer att finnas på marknaden så snart som vi skulle hoppas.

  Teresa Riera Madurell (PSE), skriftlig. − (ES) En omröstning i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi hindrade mig att delta i denna debatt, och därför skulle jag vilja motivera min ja-röst.

Detta gemensamma teknikinitiativ har välkomnats av parlamentet av följande skäl:

Det sammanfaller väl med EU:s prioriteringar, det vill säga med energi och kampen mot klimatförändringar.

Den erfarenhet som har samlats vid behandlingen av de fyra tidigare gemensamma teknikinitiativen har varit till stor hjälp i att forma denna förordning. Kommissionen var redan medveten om våra farhågor när det gällde dessa nya instrument – i termer av finansiering, regler för deltagande, överskådlighet, ökande öppenhet, villkor för kontinuitet, etc.

Föredraganden har gjort ett bra arbete. De föreslagna ändringsförslagenom att placera EU i täten för denna teknik, och garantera prioriterat stöd till långsiktig forskning, verka för att reglerna om användning och spridning anpassas till reglerna för deltagande i FP7, stärka den vetenskapliga kommittén med funktion att sätta de vetenskapliga prioriteringarna och förhindra att förordningen kräver att konsortiets samordnare kommer från en industrikoncern, är frågor som stärker kommissionens förslag.

Gemensamma teknikinitiativ är bra instrument för att förbättra vår kapacitet för forskning och utveckling, givet att de genomförs i enlighet med de mål för vilka de inrättades. Det är vår plikt att se till att detta sker.

− Betänkande: Sergio Berlato (A6-0164/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar Sergio Berlatos betänkande om möjligheten att förlänga finansieringen av gemenskapens tobaksfond till 2012.

EU upplever ett behov av att skydda denna viktiga sektor eftersom ett fullständigt borttagande av stöden skulle orsaka enorm skada på produktionen, med negativa konsekvenser för sysselsättningen i de berörda regionerna.

I vissa områden kan tobaken utgöra 35 procent av jordbruksexporten och en potentiell minskning av produktionen skulle orsaka allvarlig ekonomisk och social skada, särskilt om den lokala ekonomin redan befinner sig i svårigheter.

Det är viktigt att understryka att den finansiering som är öronmärkt för gemenskapens tobaksfond kommer att användas för att täcka alla initiativ, utbildning och medvetenhetshöjande kampanjer om rökningens skadlighet.

Därför hoppas jag att förslaget om att förlänga fonden för kommunikation mot rökning har stöd hos mina kolleger, och att konsumenternas intressen därmed också skyddas.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Gemenskapens tobaksfond som finansieras genom överföringen av en viss summa tobaksstöd för åren 2006 och 2007 främjar initiativ för att öka allmänhetens medvetenhet om rökningens skadliga effekter.

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har föreslagit en förlängning av finansieringen fram till budgetplanens slut och har ökat procentandelen till 6 procent. Tobaksförbrukningen inom EU har inte förändrats och den gradvisa minskningen av EU:s produktion har ersatts av tobaksimport.

Den parallella frågan om att upprätthålla den gemensamma organisationen av tobaksmarknaden och därmed senarelägga 2004 års reform som skulle ha tillämpats från 2010 måste behandlas under hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom frikoppling leder till att produktionen nästan totalt överges utan något hållbart alternativ ur ekonomisk synpunkt och sysselsättningssynpunkt, vilket har haft mycket allvarliga konsekvenser för landsbygdsområdena i fråga med ingen inverkan på folkhälsan.

Jag anser inte att kampen mot rökning och förlängningen av en övergångsperiod som möjliggör för EU:s producenter att hitta alternativ till tobaksodling och minska den negativa inverkan på våra regioner utesluter varandra.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Finansieringen av gemenskapens tobaksfond riktas uteslutande mot att främja informationsinitiativ om tobaksprodukters skadeverkningar. I det förslag som presenterats av Europeiska kommissionen behandlar överföringen av ett belopp som motsvarar 5 procent av det beviljade tobaksstödet för kalenderåren 2008 och 2009. Parlamentet föreslår å sin sida en överföring av 6 procent av det beviljade tobaksstödet för perioden 2009–2012, förutsatt att stödet till producenterna upprätthålls.

Som vi vet har Europeiska kommissionen tyvärr gått i riktning mot att frikoppla produktionsstödet, vilket har bidragit till att minska tobaksproduktionen i Portugal, trots att tobak fortfarande importeras från producentländer. Kommissionen kopplar fortfarande denna fond till stödsystemet för tobaksodlare eftersom det är den enda källa till finansiering som står till buds. I linje med detta, och eftersom informationskampanjer kommer att fortsätta vara av värde, verkar ändringsförslagen vara motiverade.

Det förefaller också relevant att stödja den formella förfrågan som nyligen riktades till kommissionen från nästan alla tobaksproducerande medlemsstater, om att kommissionen skulle föra fram ett förslag om en förordning som förlänger det aktuella stödsystemet för tobaksproduktion till 2013. Detta skulle övervägas som en del av de diskussioner som förs om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot detta betänkande. Jag har redan från början argumenterat emot stöd till tobaksproduktion, och jag anser att det skulle vara förödande att förlänga utfasningen av tobakssubventionerna från 2009 till 2012.

Jag stöder Europeiska kommissionens förslag som anger att det inte finns något berättigande för att tobakssubventionerna ska fortsätta att vara kopplade till tobaksproduktionen. Jag anser att parlamentets betänkande, där man försöker återuppta debatten om utfasningen av subventioner till 2009, är helt oacceptabelt.

Jag ser inget logiskt skäl att fortsätta stödja tobaksproduktionen, särskilt på grund av tobakens negativa konsekvenser för hälsan och för hälso- och sjukvårdskostnaderna.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot Sergio Berlatos betänkande om gemenskapens tobaksfond. EU har i samförstånd med flera medlemsstater försökt att minska tobaksförbrukningen genom åtgärder såsom förbudet mot tobaksreklam. Det är därför rent hyckleri om EU fortsätter att finansiera europeiska tobaksodlare.

  Kartika Tamara Liotard, Erik Meijer, Esko Seppänen, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I Europaparlamentets resolution om tobaksfonden föreslås att man ska förlänga jordbruksstödet till tobak. Vi röstar emot i protest mot hela systemet med tobaksstöd. Att EU ger ekonomiskt stöd till tobaksodling är löjligt, och att använda en del av dessa pengar för att stödja kampanjer mot rökning är hyckleri. Allt jordbruksstöd för tobak bör avskaffas omedelbart. Kampanjer mot rökning är bra men kan lätt finansieras på andra sätt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Sergio Berlatos betänkande om gemenskapens tobaksfond uttrycker en strävan att återuppta debatten om att förlänga tobakssubventionerna till 2012. Det finns inget berättigande för att tobakssubventioner ska ges till jordbrukare, såväl ur ett folkhälsoperspektiv som ur ett ekonomiskt perspektiv. Därför är det helt enkelt onödigt att förlänga dem.

Med tanke på EU:s hållning i tobaksfrågan anser jag faktiskt att förslagen i betänkandet inte bara är hycklande utan också omoraliska. Därför kunde jag inte rösta för betänkandet.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Sergio Berlatos betänkande, i likhet med gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Genom detta betänkande garanteras gemenskapens subventioner till tobaksodlare under en ytterligare period. De ges också skydd mot orättvis diskriminering i förhållande till odlare av andra jordbruksprodukter, för vilka subventioner kommer att fortsätta. Det är särskilt viktigt att använda alla möjligheter som de befintliga resurserna ger. Vi måste förhindra att tobaksodlingen överges. Vi måste också hejda landsbygdsbefolkningens flyr landsbygden under denna övergångsperiod för grödan.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. − (PL) Fastän omröstningen om Sergio Berlatos betänkande gav positivt resultat, löser detta inte problemet med rökning och tobaksproduktion.

Man skulle kunna säga att vi har senarelagt ett beslut om dessa viktiga frågor, med flera år. Detta problem kommer därför att återkomma och kommer att förbli ett problem så länge som folk fortsätter att röka tobak. Det kommer att behöva lösas, men inte på bekostnad av de jordbrukare som har knutit sig till tobaksproduktionen och åtagit sig att göra de investeringar som krävs.

Tobaksodling svarar för tiotusentals familjers försörjning. Ofta har dessa familjer inte något annat sätt att erhålla inkomst, såsom till exempel i polska regioner med dåliga jordar.

Därför behöver vi i dag fatta strategiska beslut som övervägs noga, och inte under press från lobbyister som företräder mellanhänder och handlare som verkar inom ett internationellt system.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Sergio Berlato och uttrycka mitt stöd för hans betänkande.

Betänkandet är extremt balanserat och representerar ett sällsynt och positivt exempel på samverkan mellan EU:s jordbruks- och hälsopolitik. Genom att föreslå att öka procentandelen för avdrag för subventioner som utbetalas till tobaksodlare och frigöra ytterligare finansiering på över 81 miljoner euro för kampanjer mot rökning, lyckas betänkandet tillgodose båda lägren med avseende på vissa känsliga områden.

Å andra sidan utsträcker detta betänkande det delvis kopplade stödet till producenter utan någon merkostnad för EU:s budget, och utan att göra åtskillnad mellan dem och andra jordbrukssektorer, vilket bekräftar den ståndpunkt som parlamentet uttryckte i Strasbourg i mars 2004.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Ni känner till att Europaparlamentet under många år har varit mycket tydligt i sina ansträngningar att framhålla tobaksrökningens hälsorisker.

Ändå har EU under hela denna tid gett miljontals euro i stöd till jordbrukare för att odla just denna produkt.

Det är verkligen ett extremt hyckleri att föra en sådan politik.

I jordbruksutskottets betänkande försöker man att återuppta debatten om att förlänga tobakssubventionerna till 2012. Ändå handlar kommissionens förslag, till vilket betänkandet enligt uppgift utarbetades som ett svar, om att förlänga finansieringen av gemenskapens tobaksfond, vilken som vi vet används för att varna för tobaksrökningens risker.

Jordbruksutskottet försökte här genomföra ett skickligt trick som skulle ha gjort vilken stor trollkarl som helst stolt. Som tur är har detta upptäckts och förhoppningsvis framställts som vad det verkligen är, nämligen ett försök att förlänga subventionerna till tobaksodlarna. Detta måste motarbetas av Europaparlamentet av moraliska, ekonomiska och hälsomässiga skäl.

Kommissionens ståndpunkt är tydlig. Det finns inget berätigande för tobakssubventioner kopplade till produktionen. Det är nu hög tid att parlamentet går på samma linje genom att förkasta jordbruksutskottets hållning i denna fråga. Därför kommer jag att rösta emot.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Över en halv miljon EU-medborgare dör varje år på grund av tobaksberoende. Inga av EU:s skattepengar över huvud taget bör gå till gemenskapens tobaksfond. Gemenskapens tobaksfond bör upphöra att existera.

−Betänkande: Bairbre de Brún (A6-0133/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet från min brittiska kollega Bairbre de Brún om utvärderingen av Peace-programmet (EU:s särskilda stödprogram för fred och försoning i Nordirland) där det betonas att lokalt självbestämmande har varit en central del av fredsbyggandet i Nordirland och att civilsamhällets deltagande i denna process i stor utsträckning har bidragit till att förbättra lokalt beslutsfattande och genomförande.

Jag stöder tanken på att samarbetet mellan deltagarna i program som finansieras av PEACE och IFI (Internationella fonden för Irland) inte bör ta slut när programmen upphör.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Bairbre de Brúns betänkande om Peace-programmet där man med rätta betonar vikten av lokalt självbestämmande i fredsprocessen. Peace-programmen har gett ett värdefullt bidrag till fredsprocessen i Irland och framtida insatser för att bygga vidare på detta bör välkomnas.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder med glädje Peace-programmet och hoppas att det kommer att fortsätta hjälpa samhällen på gräsrotsnivå.

- Betänkande: Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (A6-0130/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet från min tyska kollega, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, där det föreslås att man ska modifiera förslaget om Europaparlamentets och rådets förordning om statistik över köttproduktion och besättningar, men på ett sätt som skulle möjliggöra enighet vid första behandlingen enligt medbeslutandeförfarandet. Kreatursstatistik (två gånger om året för grisar och nötkreatur och en gång per år för får och getter), månatlig slaktstatistik (huvud- och slaktvikt för grisar, nötkreatur, får, getter och fjäderfä) och prognoser för köttproduktionen (kött från grisar, nötkreatur, får och getter) är mycket viktiga för förvaltningen av EU:s marknader, men den gällande lagstiftningen, som hade blivit mycket komplex, behöver behandlas snarast. Det verkar rimligt att utöver statistik för kött från grisar, nötkreatur, får och getter också inkludera fjäderfäkött.

  Constantin Dumitriu (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Förenkling av förfarandena är ett viktigt mål för EU:s institutioner, som är medvetna om att överreglering är en börda som påverkar både deras egen verksamhet och näringsidkares effektivitet och konkurrenskraft. För Rumäniens bönder och jordbruksproducenter är en minskning av den byråkratiska bördan en förutsättning för att de ska kunna dra full nytta av fördelarna med att vara medlem i Europeiska unionen.

Statistikrapporterna ska beaktas av både Eurostat och framför allt nationella institutioner och företag. När det gäller kött ger statistiken en bild av situationen som gör att man i tid kan vidta åtgärder för att reglera marknaden genom att fastställa interventionsmekanismer.

Statistikrapporterna ska vara enhetliga, korrekta och läggas fram i tid, så att det blir möjligt att undvika stora obalanser på gemenskapsmarknaden som drabbar antingen producenter eller konsumenter, eller båda grupperna.

Det är just detta som är målet för detta betänkande och jag välkomnar det! Samtidigt bör nationella myndigheter vidta rigorösa (och om nödvändigt kraftfulla) åtgärder som får uppgiftslämnarna att ta detta på allvar.

Denna fråga bör hanteras med samma omsorg av dem som samlar in och bearbetar de statistiska uppgifterna som av de näringsidkare som lämnar dem. Förutom att att förordningen är rigorös kommer den även att göra uppgifterna enhetliga genom att gemensamma standarder blir tillämpliga i hela Europeiska unionen.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkande om förslaget till en förordning om statistik över köttproduktion och besättningar. Syftet med förordningen är att förenkla den nuvarande lagstiftningen på detta område. Jag röstade för rekommendationerna i betänkandet.

− Betänkande: Anne Van Lancker (A6-0172/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det betänkande som min belgiska kollega Anne Van Lancker har skrivit inom ramen för samrådet om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

Jag välkomnar det utomordentliga arbete som min kollega och vän Elisabeth Morin, föredragande för vår politiska grupp, har lagt ned, särskilt på frågan om flexicurity. Med risk för att avvika något från ämnet, eftersom detta rådsbeslut egentligen bara går ut på att ge medlemsstaterna rekommendationer på grundval av artikel 128 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vill jag uttrycka min besvikelse över att utskottet – trots att det är dess skyldighet enligt artikel 138 i fördraget – inte driver på arbetsmarknadens parter och slår fast att det är dags att med stöd från dessa parter införa en europeisk arbetsrätt på grundval av förfarandet i artikel 139 i EG-fördraget.

Vi kan aldrig få en ambitiös sysselsättningspolitik om vi inte med arbetsmarknadsparternas stöd inför en europeisk arbetsrätt.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonstrategin är, särskilt efter halvtidsöversynen, EU:s viktigaste strategiska åtagande och börjar äntligen leda till konkreta resultat när det gäller tillväxt och sysselsättning.

I detta avseende menar Anne Van Lancker, samtidigt som hon tillstår att strategin har haft det goda med sig att den har bidragit till att skapa arbetstillfällen, att det är nödvändigt att förbättra kvaliteten och tryggheten i sysselsättningen. Det bör faktiskt påpekas att även om antalet arbetslösa stadigt har minskat så har visstidsanställningarna ökat, med de följder och konsekvenser som detta naturligtvis får. Siffrorna visar att enskilda medlemsstater måste övervakas så att de hanterar sysselsättningsfrågorna på ett sätt som är mer balanserat och baserat på flexicurity. Detta betyder nya arbetstillfällen, men också bättre villkor för arbetstagare generellt.

Som föredraganden understryker måste Lissabonagendan emellertid ta större hänsyn till gemensamma sociala mål: idag bör nyckelordet för vår strategi vara integration, och inte bara tillväxt och sysselsättning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Tio år efter de första riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik visar dagens situation att det finns allt mindre sysselsättning med rättigheter, vilket i sig visar att strategin inte är inriktad på att främja sysselsättning med rättigheter. Å andra sidan har de ständiga ändringarna av dessa riktlinjer i kombination med Europeiska unionens alltmer neoliberala ekonomiska riktlinjer lett till mer otrygga anställningsförhållanden.

Även om föredraganden inkluderar en del mildrande åtgärder när det gäller fattigdom och social integration sägs i själva verket inget om att man måste bryta sig loss från de nuvarande makroekonomiska och sysselsättningsrelaterade riktlinjerna, som är helt igenom neoliberala och har konkurrens och flexibilitet som enda mål, och förslagen blir därför inte mer än rökridåer som inte angriper grundorsakerna till problemen.

Andra förslag tenderar till och med att främja flexicurity eller snarare en avreglering av arbetsmarknaden genom att försvara flexibla och tillförlitliga avtalsgrundade överenskommelser som bygger på modern arbetsrätt, kollektivavtal och arbetsorganisation, och det anges att medlemsstaterna bör genomföra egna handlingsplaner i linje med de gemensamma principer för flexicurity som antagits av rådet.

Vi röstade därför emot betänkandet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Anne Van Lanckers betänkande om medlemsstaternas sysselsättningspolitik. I betänkandet understryks helt riktigt att medlemsstaterna behöver tillämpa riktlinjer i syfte att bekämpa diskriminering, vare sig den grundas på kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

I betänkandet krävs också att medlemsstaterna ska ta hänsyn till nationella traditioner i genomförandet av sysselsättningspolitiken. Jag anser att erkännandet av Europas mångfald när det gäller traditioner ska stå i centrum för all EU-politik.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Jag avstod från att rösta om Anne Van Lanckers betänkande om riktlinjer för sysselsättningspolitiken. Betänkandet lyckades dessvärre inte undvika att vara motsägelsefullt. Å ena sidan innehåller det gott om fraser av typen ”det kunskapsbaserade samhället”, ”konkurrenskraft” och ”tekniska utmaningar”. Å andra sidan talas det om behovet av ”sysselsättningstrygghet”, ”stabila anställningsförhållanden” o.dyl. I de förstnämnda fraserna ligger tonvikten på vad man vill uppnå, i de sistnämnda på att bevara status quo. Det går inte att göra framsteg utan att ändra på anställningsstrukturerna. Det har under historiens gång aldrig hänt.

I stället för att tala om sysselsättningstrygghet, med vilket man menar bevara befintliga jobb och typer av sysselsättning, bör vi därför tala om något annat, nämligen om att skapa tillgång till arbete, till jobb som finns nu, i detta ögonblick. Det är detta som bör vara vårt gemensamma intresse.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Sysselsättningssituationen i Europeiska unionen är inte särskilt bra. Arbetslösheten på i genomsnitt 7,3 procent 2007, ej inräknat personer i arbetsmarknadsåtgärder, är högre än i de andra stora ekonomiska blocken. I Nordamerika är den lägre än 5 procent.

De riktlinjer som har lagts fram inför oss förbättrar långt ifrån situationen utan förvärrar den tvärtom. Lissabonstrategin, som föredraganden ser i ett positivt ljus, öppnar upp våra ekonomier för illojal konkurrens från framför allt kommunist-Kina, som verkligen tillämpar social dumpning. Genom att kräva att ”sysselsättningsklyftorna […] mellan medborgare i tredjeland och EU-medborgare” ska minskas är det dessutom uppenbart att betänkandet är ett led i den invandringsvänliga politik som i flera decennier har förts i våra länder och som genom att släppa in mer än 1,5 miljoner utomeuropeiska invandrare håller på att förvandla oss till u-länder.

Att återinföra nationell preferens, som är en rimlig positiv särbehandling, att minska invandringen och därmed också skattebördan på våra företag och arbetstagare, och att tillämpa principen om gemenskapspreferens för att skydda den europeiska marknaden är det vi först och främst måste göra för att skapa sysselsättning i Europa.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar föredragandens försök att stärka Lissabonstrategins sociala dimension. Jag tror att kravet på införandet av en balanserad flexicurity-strategi och en bestämmelse om aktiv integrering kommer att stärka sysselsättningspolitiken i hela Europa. Jag röstade för betänkandet.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. − (PL) Betänkandet om medlemsstaternas sysselsättningspolitik är i flera avseenden motsägelsefullt.

Föredraganden skriver att den nya Lissabonstrategin har lett till resultat i form av bland annat högre BNP i EU de senaste åren och lägre arbetslöshet, och att sysselsättningsriktlinjerna inte behöver revideras i grunden, utan bara ändras på mycket specifika punkter.

Föredraganden konstaterar också att så många som 6 miljoner ungdomar i åldern 18–24 år har lämnat skolan i förtid och avbrutit sin utbildning de senaste åren, och att ungdomsarbetslösheten utgör 40 procent av den totala arbetslösheten i EU, medan arbetslösheten är dubbelt så hög bland invandrare. Dessutom lever 78 miljoner människor i fattigdom, vilket är dubbelt så många som Polens befolkning.

Hon tar även upp den nya sysselsättning som har skapats på bekostnad av sysselsättningens kvalitet, och ökningen av andelen deltids- och visstidsanställningar som ofta omfattas av anställningsavtal som har ingåtts under tvång.

Verkligheten talar sitt tydliga språk, men vi vill inte alltid lyssna. Verkligheten är att samhället inte går mot integration, utan mot segregation. Fattigdomen minskar inte utan ökar för varje år. Diskrimineringen av kvinnor, äldre och invandrare på arbetsmarknaden minskar inte och fördomsfullhet i tanke och handling håller inte på att försvinna.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Innehållet i betänkandet är i stort positivt, men det är hyckleri att tala om socialt ansvarstagande, lokal ekonomi och jämställdhet samtidigt som man i upphandlingsreglerna vill förbjuda att man tar hänsyn till detta. Det vill jag inte bidra till. Betänkandet ger en falsk bild av verkligheten och jag lägger därför ned min röst.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag stöder detta betänkande och Anne Van Lanckers uppfattning att Lissabonagendan i större utsträckning bör spegla medlemsstaternas gemensamma sociala mål. Jag stöder också omvandlingen av den nuvarande Lissabonagendan för tillväxt och sysselsättning till en strategi för tillväxt, sysselsättning och integration. Jag anser att det är mycket viktigt att främja gemensamma sociala standarder på EU-nivå. Det är nödvändigt att skapa kvalitetssysselsättning och samtidigt stärka den europeiska samhällsmodellens värderingar.

En av de viktigaste uppgifterna i EU:s strategi för hållbar utveckling är som jag ser det att skapa ett inkluderande samhälle, där mål och ambitioner att driva en verksamhet prioriteras så att antalet människor som hotas av fattigdom och social utestängning minskas, och där kvinnor, äldre och invandrare har en mycket större roll på arbetsmarknaden och sysselsättning för ungdomar främjas.

− Betänkande: Janusz Lewandowski (A6-0181/2008)

  Richard James Ashworth (PPE-DE), skriftlig. − (EN) I detta betänkande fastställs en del viktiga riktlinjer för budgetförfarandet för 2009 och vi är på det hela taget starkt eniga med föredraganden om att det frivilliga taket på 20 procent för parlamentets utgifter ska respekteras även i fortsättningen.

Det kommer att ske många förändringar under 2009 av hur parlamentet arbetar och vi tror att ett upprätthållande av denna disciplin förutsätter att alla utgiftsförslag granskas noggrant så att skattebetalarna får valuta för pengarna. Vi tänker framför allt inte dra oss för att påminna parlamentet om att den absolut största besparingen man kan göra är att avskaffa systemet med parlamentets två säten. Vi stöder också starkt föredragandens förslag att medel ska avsättas för en asbestsanering av parlamentets byggnader i Strasbourg.

De brittiska konservativa ledamöterna ser fram emot att så småningom få höra mer om föredragandens funderingar och har därför avstått från att delta i den slutliga omröstningen om detta betänkande.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. − (FR) Jag röstade för min polska kollega Janusz Lewandowskis betänkande om beräkningen av parlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2009. I denna budget måste stora utmaningar hanteras, såsom Lissabonfördragets ikraftträdande om det ratificeras av medlemsstaterna, det faktum att valen till Europaparlamentet äger rum 2009 och den nya ledamotsstadgans ikraftträdande.

Även om jag naturligtvis instämmer i att vi måste vara försiktiga när det gäller budgetutgifternas kvalitet, tror jag att vi bör vara överseende i fråga om utgifter som rör flerspråkighet (översättning och tolkning), eftersom flerspråkighet är en förutsättning för Europeiska unionens politiska framgång. Vi bör också tillhandahålla resurser så att parlamentets ledamöter kan ta emot besökare, eftersom dessa besök är mycket uppskattade och bidrar till att medborgarna får bättre kunskap om unionen.

Slutligen bör vi enligt min mening utöka ledamöternas och utskottens personalstyrka så att de kan bedriva ett oberoende arbete med god kvalitet, till exempel när de har att göra med andra europeiska institutioner, lobbygrupper eller nationella parlament.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), skriftlig. − (PL) År 2009 kommer att medföra många utmaningar för Europaparlamentet till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, valet till parlamentet, den nya ledamotsstadgan och övergången till en ny valperiod. Den totala budgeten för 2009 måste göra det möjligt att hantera utmaningarna trots att den är lägre än parlamentets sedvanliga frivilliga begränsning på 20 procentt av de administrativa utgifterna.

Det är värt att lyfta fram att man i det här årets budgetförfarande har använt en pilotprocess som innebär ett närmare samarbete mellan presidiet och budgetutskottet i ett tidigt skede om alla punkter med betydande budgetkonsekvenser. Syftet med det nya sättet att arbeta är att använda tillgängliga medel så förnuftigt som möjligt och se var besparingar kan göras.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över de kloka beräkningarna av kostnaderna för den nya ledamotsstadgan, i synnerhet möjligheten att finjustera beloppet längre fram. Det är också glädjande att se att de 65 nya tjänsterna som har föreslagits för att förstärka parlamentets lagstiftande verksamhet och tjänsterna till ledamöterna ingår i beräkningarna för 2009, samtidigt som 15 procent av dessa anslag har placerats i en reserv. Det är dessutom glädjande att de prioriteringar som slogs fast i 2008 års budget beträffande tolkning och bibliotekets analytiska tjänster kvarstår. För att avsluta det här årets budgetförfarande krävs vidare att det utan dröjsmål hålls debatter och fattas konkreta beslut om parlamentets policy när det gäller fastigheter.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Budgetförfarandet har nu inletts i och med framläggandet av kommissionens förslag till gemenskapens budget 2009.

Under tidigare budgetförfaranden har Europaparlamentets budget utgjort ungefär 20 procent av beloppet under rubrik 5 – (administrativa utgifter) i den fleråriga budgetramen. Föredraganden föreslår ungefär samma nivå i budgeten för 2009.

Detta beslut får inte stoppa eller hindra att det ska finnas ekonomiska resurser tillgängliga för att på ett lämpligt sätt hantera det redan nämnda behovet av att öka antalet anställda och förbättra tolk- och översättningstjänsterna, av respekt för jämlikheten och rätten att använda alla officiella språk i Europaparlamentet och i den verksamhet det bedriver.

Detta har för övrigt varit ett återkommande problem, för behovet av att förbättra tjänster som tolkning och översättning nämns ofta, men utan att det avsätts några anslag. Ofta med hänvisning till regler som är utformade specifikt för att motverka användningen av olika språk. Titta bara på de villkor som har antagits i AVS-EU:s gemensamma parlamentariska församlingar.

Å andra sidan sägs inget i betänkandet om garantier av arbetstagares rättigheter, särskilt när det gäller att Europaparlamentet de senaste åren har lagt ut allt fler tjänster på entreprenad.

  Cătălin-Ioan Nechifor (PSE), skriftlig. − (RO) Europaparlamentet bör uppmärksammas på solidaritetsprincipens betydelse, dvs. att regioner som har hamnat på efterkälken eller är mindre utvecklade bör få stöd, inklusive ekonomiskt stöd, från Europeiska unionens budget. Ungefär ett år efter anslutningen ligger Rumänien tyvärr fortfarande i toppen när det gäller bruttonationalprodukt per capita på regional nivå. Sex av de åtta regionerna tillhör de 15 minst utvecklade regionerna i EU, och den nordöstra utvecklingsregionen som jag kommer från är fortfarande den fattigaste regionen i de 27 medlemsstaterna.

Takten i Rumäniens ekonomiska tillväxt är för närvarande inte tillräckligt hög för att man snabbt ska kunna minska de klyftor som skiljer oss åt, och de skillnader som vi ser överallt och det extremt låga utnyttjandet av strukturfondsmedel är naturligtvis en av orsakerna till att vi ligger i toppen av Europeiska unionens fattigdomslista. Det är därför politiseringen av centralmaktslagen gör Rumänien till en nettobidragsgivare till EU:s budget som förra året betalade omkring 1,1 miljard euro.

Den enda trösten är att vårt land kommer att få tillbaka 16 miljoner euro, eftersom 2007 var det första året med ett budgetöverskott.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Kapitalismens politiska företrädare i Europaparlamentet har entusiastiskt medverkat till de sysselsättningsriktlinjer som EU har utformat i samarbete med mitten-vänster- och mitten-höger-regeringar. De möjliggör det mest barbariska utnyttjande av arbetarklassen för att uppnå Lissabonstrategins mål om en ohämmad vinsttillväxt för plutokrater.

I centrum för EU:s och regeringarnas politik står det ökända begreppet ”flexicurity”, som i praktiken innebär att arbetsmarknadsparternas funktion helt ska slopas. EU utnyttjar arbetslösheten för att skrämma arbetarna. Man avskaffar kollektivavtal och fast heltidssysselsättning. I stället införs individuella anställningsavtal och huvudsakligen deltidsjobb med mycket lite av arbetstagarrättigheter, lönerättigheter, sociala rättigheter, samt försäkrings- och pensionsrättigheter i samtliga medlemsstater. Under de medeltida sysselsättningsförhållanden som EU banar väg för är den perfekta arbetstagare som beskrivs i EU:s sysselsättningsriktlinjer en ”anställbar” person, som arbetar inom ramen för någon av alla upptänkliga former av deltidsanställningar. Han eller hon har inga rättigheter, eftersom de har skolats och omskolats i slit-och-slängkvalifikationer beroende på kapitalismens behov just då. Han eller hon flyttar ständigt i jakten på arbete, arbetar tills de är mycket gamla eller till och med stupar, och skapar omätliga rikedomar som plutokraterna kan roffa åt sig.

− Betänkande: Jens Holm (A6-0134/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min svenske kollega Jens Holms initiativbetänkande om råvaruhandel. Jag instämmer i tanken att det är nödvändigt att trygga Europeiska unionens råvaruförsörjning och tillgång till råvaror på världsmarknaderna, men konstaterar samtidigt att Europeiska unionen för närvarande inte har en sammanhållen strategi som gör att dess ekonomi kan klara av de konkurrensutmaningar som är en följd av den hårdare konkurrensen om tillgången till råvaror.

Jag är besviken över att det inte sägs något i betänkandet om den valutamanipulering i världen som tillsammans med lägre växelkurser snedvrider en rättvis konkurrens. Bland råvarorna kunde olja ha förtjänat en särskild granskning och jag upprepar mitt förslag att det bör inrättas ett europeiskt instrument för en årlig reglering av råoljepriserna, som åtminstone är värt att undersöka – inte för att motverka marknadskrafterna, som vi måste acceptera, utan för att reglera den plötslighet med vilken de påverkar den inre marknaden och för att mildra råoljeprisernas genomslag i kostnads- och priskedjan i de berörda sektorerna (fiske, transport etc.).

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jens Holms betänkande sätter ganska tydligt fingret på de problem som världen för närvarande står inför på grund av råvarukostnadernas makalösa uppgång. För europeiska länder som saknar egna naturresurser leder detta till problem med konkurrensförmågan och i förlängningen med sysselsättning, försörjningstrygghet, ökat beroende och så vidare, medan det för fattigare länder hotar deras utveckling och orsakar upplopp på grund av matbrist och liknande.

Även om en del av orsakerna tas upp, framför allt vissa tillväxtländers, däribland Kinas, rovlystna agerande och liberaliseringen av handeln med jordbruksvaror, hamnar andra – t.ex. spekulationer, Europas maltusianska jordbrukspolitik som drivs från Bryssel, själva principen om global frihandel etc. – helt eller delvis i skuggan.

När det gäller lösningar står det klart att parlamentet i grund och botten tror på en fri, konkurrensutsatt marknads positiva reglerande kraft. Nu börjar dock denna marknad visa sina begränsningar, och det på ett mycket plågsamt sätt. Energi, livsmedel och råvaror är inte vilka produkter som helst: människor är beroende av dem för sin överlevnad. Det är dags att Europa, via Bryssel, i sina internationella handelsförbindelser först och främst försvarar sina egna och medlemsstaternas intressen, i stället för att till varje pris – mänskligt eller socialt – försöka skapa ett globaliserat Utopia.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande behandlas aspekter som ligger utanför den traditionella råvaruhandeln. I det nya världsläget kan olika produktionsfaktorer och komponenter, t.ex. energi, betraktas som råvaror. Prisuppgången på dessa varor är allvarlig för Europas industri som importerar dem från utlandet. Marknaderna svarar på den ökade efterfrågan från fler producenter, som måste ta hänsyn till med natur- och miljövillkor, och reagerar på finansiella spekulationer. Det är oroande att denna internationella situation har stimulerat prisnivåer som kan radera ut den ekonomiska tillväxten i Europa. Så snart denna trend har fått fäste kommer kapplöpningen om resurser att leda till påfrestningar och underskott som förmodligen blir en utmaning för flera generationer företagsledare och helt säkert får följder för samhällsstyrningen i den moderna världen.

Med detta betänkande uppmanar Europaparlamentet kommissionen att ta upp frågan om tillträde till råvarumarknaderna inom Världshandelsorganisationen (WTO). Målet är ömsesidighet och WTO är en lämplig kanal. För att främja integration, utveckling och hållbarhet bör handlingarna om dessa varor aldrig föras på lägre än regional nivå. Vi måste se till att våra handelspartner som besitter dessa resurser får ett rimligt pris för sina råvaror för att kunna förhindra stora spekulationer och konflikter.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi delar inte den syn på råvaruhandeln som presenteras i detta betänkande.

Vi instämmer inte i den kritik som beskriver tredjeländers politik och åtgärder som ”hinder […] för en fri och rättvis tillgång till råvaror i tillväxtekonomier. Detta begränsar EU-företagens (!) tillgång till råvaror”. Det är varje lands oförytterliga och oinskränkta rättighet att besluta hur det vill använda eller handla med sina råvaror. Det är upp till folket i varje land att fatta beslut om användningen av sina resurser och om det välstånd som skapas.

Det sägs inte i betänkandet att det egentligen är EU:s neoliberala modell som är problemet. Stöpt i neokoloniala ambitioner är målet att genom att utnyttja teknik, dominerande ställning och kontroll av marknadsmekanismerna – samt finansiella spekulationer – få många länder att återgå till rollen som råvaruproducenter för EU-länderna och på så sätt uppmuntra beroende och exploatering av de multinationella företagen.

Vad som behövs är man bryter helt med den härskande ekonomiska och sociala modellen och sätter punkt för relationer där den ena parten dominerar och den andra blir dominerad, att man försvarar länders suveränitet, utvecklar varje lands ekonomiska potential och komplementaritet och solidaritet i förbindelserna med omvärlden, samt en produktion inriktad på att tillgodose människors behov och skydda vår planet.

  Jens Holm (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Betänkandet om råvaruhandeln tar upp flera frågor som är viktiga ur ett utvecklingsperspektiv. Betänkandet betonar problemet med spekulationer som driver upp priserna och spär på volatiliteten på marknaderna, vilka behöver regleras.

Det efterlyser också mer stöd till diversifiering i utvecklingsländerna och understryker vikten av att dessa länder har ett politiskt manöverutrymme så att de kan utveckla inte minst sin jordbrukssektor. Betänkandet kritiserar också den ökade köttkonsumtionen och efterlyser metoder att ta itu med detta. Betänkandet tar emellertid också upp frågor som vi anser är mycket problematiska. Det gäller framför allt den upprepade betoningen av internationell konkurrenskraft och den europeiska industrins behov av att säkra billig tillgång till råvaror.

Vi stöder inte denna fokusering och kan bara konstatera att EU än en gång har visat sitt neoliberala ansikte. Betänkandet är på det hela taget ett steg i rätt riktning jämfört med parlamentets tidigare ståndpunkter när det gäller handelspolitiken.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Jens Holms betänkande om råvaruhandeln. En fri och rättvis tillgång till råvaror är viktig för EU:s ekonomi. Man måste emellertid också ta hänsyn till de instabila råvaruprisernas följder för utvecklingsländerna. Jag röstade för betänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det finns nyheter som, även om de egentligen är goda, ändå inger viss oro över konsekvenserna. Detta är delvis fallet med prishöjningarna på råvaror.

De goda nyheterna är att en växande andel av världens befolkning uppnår en konsumtion som tidigare var okänd för dem, vilket framgår av diverse index. Problemet är dock några av konsekvenserna, framför allt de omedelbara konsekvenser som en sådan ökning av konsumtionen – och därmed också av efterfrågan – kan få. Ekonomins lagar gäller även på snedvridna marknader och ökad efterfrågan leder antingen till ett ökat utbud eller, som i det här fallet, till högre priser. Det är detta som har hänt.

Europeiska unionen bör verka för att marknader i allmänhet öppnas upp, så att fler producenter kan dra nytta av den ökade efterfrågan, och för ökad handel. Vi har samtidigt en skyldighet att ge direkt stöd till dem som drabbas hårdast av dessa nya omständigheter: de som inte klarar av prishöjningarna på livsnödvändiga varor. Snedvridningar av marknaden är sällan positiva, i synnerhet inte på sikt, men det finns inget som hindrar att vi ger ekonomiskt stöd till dem som har mindre – tvärtom.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Det är uppenbart att något är fel med råvaruhandeln. För närvarande förekommer det mycket spekulationer i råvarupriser. Mineraler är till exempel ganska dyra. Länder som har gott om mineraler fortsätter trots sina naturtillgångar att vara fattiga eller blir ännu fattigare.

Utvecklingsländerna har dessutom inte själva någon tryggad livsmedelsförsörjning, trots att de producerar stora mängder livsmedel. Problemet är att livsmedel exporteras i enorm skala till alldeles för låga priser. Klimatförändringarna tvingar oss dessutom att hantera denna energislukande marknad annorlunda: utvinning av mineraler ska inte uppmuntras och lokal produktion och konsumtion av livsmedel är bättre än global handel med jordbruksprodukter. Som den är reglerad idag har råvaruhandeln kort sagt en mycket söndrande inverkan och det krävs en multilateral strategi.

Betänkandet om råvaruhandeln var ursprungligen ett rättmätigt klagomål mot den ultraliberala handelspolitik som EU lade fram i slutet av 2006. Sedan dess har betänkandet emellertid tonats ned i så hög grad att jag inte längre kan stödja det. Det innehåller till exempel knappt några betydelsefulla politiska förslag. Än värre är att betänkandet beskriver fri tillgång till råvaror som en rättighet för EU och för fram en bilateral handelspolitik som det bästa verktyget.

− Betänkande: Margie Sudre (A6-0158/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för initiativbetänkandet av min franska kollega och vän Margie Sudre, som hon har skrivit som ett svar på kommissionens meddelande om en strategi för de yttersta randområdena. Jag stöder tanken att hänvisningen till alltmer matematiska beräkningar för att motivera olika åtgärder inte bör användas som en förevändning för att ifrågasätta en del av EU:s politik för att hjälpa de yttersta randområdena eller avskräcka aktörer genom att ställa villkor som är för svåra att uppfylla.

Gemenskapens insatser ska fungera som en katalysator för initiativkraft som förvandlar de yttersta randområdena till spjutspetscentrum inom de sektorer där man kan ta tillvara sina fördelar och sitt kunnande, bland annat i fråga om avfallshantering, förnybar energi, energioberoende, biologisk mångfald, rörlighet bland studerande, klimatforskning och krishantering. Jag stöder slutligen att det i den framtida migrationspolitiken ska tas särskild hänsyn till situationen för de yttersta randområdena, som ju alla utgör EU:s yttre gränser. Jag applåderar Margie Sudres arbete, som oförtrutet och med stor skicklighet, beslutsamhet och inlevelse för de yttersta randområdenas talan.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE) , skriftlig. – (PT) I förslaget till resolution i detta betänkande finns rekommendationer för en utvärdering av strategin för de yttersta randområdena och för dess framtidsutsikter, i synnerhet följande:

– Att den sammanhållning som uppnås ska mätas med hjälp av andra indikatorer än enbart BNI.

– Att sammanhållningspolitiken ska samordnas bättre med övriga gemenskapsåtgärder på ett övergripande sätt så att en förstärkt samverkanseffekt kan uppnås, och att den nuvarande och framtida politiken ska anpassas mer till de verkliga förhållandena i de yttersta randområdena.

– Att politik och åtgärder för dem inte får påverkas av övergångskriterier utan ska anpassas efter deras olika behov och åtgärda de varaktiga problemen i dessa områden.

– Att gemenskapsstöd ska ges till jordbruket i de yttersta randområdena och stödåtgärder fastställas för fiskesektorn i dessa regioner.

– Att transportsektorn ska bli föremål för en differentierad behandling, särskilt i samband med att den civila luftfarten införlivas med det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter.

– Att man i debatten om framtiden för strategin för de yttersta randområden även tar upp genomförandet av Lissabonstrategin i dessa områden.

– Att den framtida gemensamma migrationspolitiken ska ta särskild hänsyn till de yttersta randområdenas situation.

– Att de yttersta randområdena ska stå i centrum för EU:s havspolitik.

– Att framtida gemenskapsfinansiering av strategin för de yttersta randområdena samt kompensation för de nackdelar som beror på dessa områdens perifera läge ska garanteras.

Betänkandet förtjänade mitt och min grupps stöd. Jag krävde att betänkandet skulle antas och röstade för.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi beklagar att en majoritet i parlamentet förkastade våra ändringsförslag, som syftade till att i det förslag till resolution om framtiden för EU:s strategi för de yttersta randområdena som parlamentet idag har antagit inkludera de värdefulla och viktiga förslag till förmån för de yttersta randområdena som godkänts av fiskeriutskottet.

Vissa hävdar att det är en resolution om regionalpolitik snarare än om fiske. Detta är felaktigt. Förslaget till resolution är Europaparlamentets bidrag till gemenskapens framtida insatser för de yttersta randområdena och det är här i parlamentet som vi måste förklara de förslag som har godkänts, framför allt de som har antagits av fiskeriutskottet – precis som i fråga om Europaparlamentets resolution om havspolitiken. Det var därför vi försökte introducera dem igen, samt för att uppnå överensstämmelse med den syn som vi har i Portugal.

Vi beklagar dessutom att vårt förslag som tydligt slog fast att gemenskapens stödåtgärder för de yttersta randområdena bör vara av permanent karaktär förkastades. Föredraganden konstaterar att målet är att åtgärderna så småningom inte ska behövas. Det är i grund och botten ett (pseudo)argument för att skyla över det faktum att de yttersta randområdenas begränsningar är permanenta och kommer att behöva hanteras i varje budget eller gemenskapsram.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Frankrike är mycket oroat över Europeiska unionens strategi för de yttersta randområdena.

Det är viktigt att hänsyn tas till dessa regioners särdrag i mycket större omfattning och på ett mycket bättre sätt än vad politikerna i Bryssel gör idag, bland annat

– genom handelspolitiken, eftersom produktionen i de yttersta randregionerna konkurrerar med produktionen i grannländer som EU gynnar med mycket förmånliga villkor,

– genom migrationspolitiken, eftersom dessa regioner är särskilt känsliga för invandring och strömmen av illegala invandrare leder till ekonomiska och sociala problem som är långt större än vad man kan klara av på lokal nivå,

– genom bestämmelserna om statligt stöd och framför allt genom att dessa regioner får behålla de skattebefrielser som då och då ifrågasätts i EU-lagstiftningens namn.

Jag är särskilt oroad över den rättsliga oklarheten kring Saint-Barthélemy. Denna lilla franska ö har varit en territoriell myndighet sedan 2007 och när dess status ändrades ville man behålla den skattebefrielse som är avgörande för dess ekonomiska överlevnad. EU verkar dock anse att ön tillhör de yttersta randområdena och därmed är ett territorium inom EU som omfattas av gemenskapslagstiftningen. Det vore oacceptabelt om denna oklarhet äventyrade den vilja till självständighet som tydligt uttrycktes av 95 procent av invånarna.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. − (RO) Huvudproblemet för de sju yttersta randområdena är att de, trots att utgör 1 procent av EU:s befolkning, har en vansklig ekonomisk och social situation som förvärras av deras isolerade läge långt från kontinenten, ringa storlek, besvärliga terräng- och klimatförhållanden samt ekonomiska beroende av ett fåtal produkter.

Genom att prioritera de åtgärder som räknas upp av kommissionen och stöds av föredraganden, t.ex. att förbättra konkurrenskraften, minska problemen med tillgänglighet och integrera de yttersta randområdena i den regionala geografiska omgivningen, kan vi bidra till att förbättra den socioekonomiska situationen i dessa områden, få deras utveckling att närma sig utvecklingen i andra regioner i Europeiska unionen och dra nytta av deras tillgångar på ett kompletterande sätt i förhållande till gemenskapens behov.

Det här är också ett av skälen till att jag röstade för betänkandet och låt mig tillägga att hamnar bör uppmärksammas i högre grad, med tanke på att sex av den sju yttersta randområdena är öar. Moderniseringen av hamninfrastruktur kan bidra till att främja och utveckla turistbranschen, produktionssektorn och de lokala marknaderna.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Att stödja de yttersta randområdena i Europeiska unionen ligger helt i linje med EU:s syn på solidaritet och syftar till att minska de nackdelar som beror på att de är svåra att ta sig till. Vi måste framför allt se till att dessa regioner inte förlorar sin förmåga att försörja sig själva med jordbruksvaror, vilket även gäller Europeiska unionen i stort.

Det måste i det här sammanhanget vara vår gemensamma strävan att bevara de små familjejordbruken – och även bergsjordbruken i Österrike, till exempel, och alla enskilda, traditionella små, medelstora och ekologiska jordbruk – så att de kan fortsätta sin för miljön gynnsamma verksamhet och vi inte förlorar vår livsmedelssuveränitet till jättelika jordbruk eller blir beroende av stora jordbrukskoncerner. Jag röstade därför för Sudrebetänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) De yttersta randområdena har särdrag som har beaktats i åtgärder för att främja Europas tillväxt och utveckling. Men mycket återstår att göra för att dessa regioner ska utvecklas ännu mer och för att vi ska kunna dra större nytta av dessa gränsområden till andra globala ekonomiska block.

Sektorsövergripande och komplementära åtgärder till förmån för de yttersta randområdena har förbättrat dessa regioners ekonomiska och sociala situation och det är fortfarande viktigt att arbeta för ökad tillgänglighet, förbättrad konkurrenskraft och mer regional integration. Det finns emellertid fortfarande problem som inte tas med i beräkningen, t.ex. bevarandet av traditionellt jordbruk, ökat stöd till utvecklingen av nyckelsektorer eller upprätthållandet av differentierade skatteordningar. Att utnyttja de yttersta randområdenas specifika tillgångar på bästa sätt är därför den strategi som kommer att garantera en hållbar utveckling i de yttersta randområdena beträffande attraktionskraft och samarbete.

Att göra klimatförändringar, befolkningsförändringar, hantering av invandring, jordbruks- och havspolitiken till nya prioriteringar är en bra åtgärd som behöver kompletteras med en nödvändig diversifiering av de yttersta randområdenas ekonomier, utifrån deras särdrag och genom ett maximalt utnyttjande av gällande regler, samt med hjälp av de verktyg som är lämpligast för att lösa de yttersta randområdenas specifika problem.

− Betänkande: Lasse Lehtinen A6-0155/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om min finländske kollega Lasse Lehtinens initativbetänkande, som är ett svar på gemenskapens meddelande om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013.

Jag håller förstås med om att de 493 miljoner europeiska konsumenterna ska stå i centrum för de tre största utmaningarna för unionen, nämligen tillväxt, sysselsättning och behovet av att skapa närmare kontakter med medborgarna, och att det är de som utgör livskraften i ekonomin, eftersom deras konsumtion motsvarar 58 procent av EU:s BNP.

Men även om det är tack vare konkurrens som vi har lyckats med den inre marknaden, dvs. genom att ägna konsumenterna särskild uppmärksamhet, är jag ändå övertygad om att vi som svar på de nuvarande globala utmaningarna bör sätta producenterna i centrum för våra omsorger. Jag har dessutom stora reservationer, eftersom det saknas en seriös rättslig undersökning, när det gäller det förhastade sätt på vilket betänkandet hanterar frågan om konsumenters kollektiva talan mot producenter genom att kommissionen uppmanas att lägga fram en lösning på EU-nivå som ger alla konsumenter tillgång till en mekanism för kollektiv prövning för att lösa gränsöverskridande tvister.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) För att ge konsumenterna ett bättre skydd föreslås i Lasse Lehtinens betänkande att den nuvarande lagstiftningen på relevanta områden ska förbättras genom att man förenklar den och jämnar ut regionala skillnader. Det är EU:s skyldighet att utforma en verkligt transnationell ekonomisk politik inriktad på att försvara konsumenternas rättigheter och skydda konsumenternas hälsa.

Förslaget i fråga – som jag stöder – syftar till att skapa ett harmoniserat regelverk som garanterar ett stabilt, integrerat system för produktsäkerhet och gör att konsumenterna kan känna ett verkligt förtroende för varorna på den europeiska marknaden, och därmed också bidrar till en allmän ökning av konsumtionen.

För att komma fram till en effektiv konsumentskyddspolitik måste EU emellertid ägna stor kraft åt att förbättra marknadsövervakningen, eventuellt genom att öka det internationella samarbetet, och åt utbildnings- och informationskampanjer riktade till konsumenterna själva. Den europeiska marknaden kommer inte att kunna förverkliga hela sin potential förrän konsumenterna är övertygade om att produkterna på den är helt säkra.

Då kan Europa bli en verkligt konkurrenskraftig marknad som kan tillfredsställa och skydda sina konsumenter och få dem att bli djärvare: riktiga marknadsaktörer, med andra ord.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Jag stödde Lasse Lehtinens betänkande eftersom öppenhet i de regler som skyddar de europeiska konsumenterna gynnar såväl dessa konsumenter som de tillverkare som konkurrerar med varandra. De ekonomiska förändringarna i de nya medlemsstaterna innebär att det har införts nya principer för marknadsaktörernas agerande. Det utbud som idag erbjuds konsumenterna blir allt större i fråga om både varor och tjänster. Ändå tycker jag att konsumenternas ställning fortfarande är ganska svag i förhållande till stora koncerner, särskilt i de nya medlemsstaterna, där den fria marknadens födelse är något vi alla kommer ihåg. Det krävs ökad öppenhet och en modernisering av det relevanta regelverk som ska skydda konsumenternas rättigheter på ett lämpligt sätt.

Jag accepterar också gärna den del av betänkandet i vilken föredraganden talar för de små och medelstora företagen i EU. I min region, Małopolska, utgör dessa företag 95 procent av alla företag och de flesta av dem har inte funnits särskilt länge (30 procent är mindre än fem år gamla).

  Colm Burke och Malcolm Harbour (PPE-DE), skriftlig. − (EN) EPP-ED-gruppen stöder starkt ett omfattande åtgärdsprogram för att ge konsumenterna information och inflytande på Europas inre marknad. Vi vill att konsumenterna ska kunna dra maximal nytta av valmöjligheterna, mångfalden och innovationerna på denna blomstrande marknaden som har nästan 500 miljoner konsumenter och därmed är den största detaljhandelsmarknaden i världen.

Vi vill också att konsumenterna ska ha rätt till snabb och effektiv kompensation om de stöter på problem. Vi stöder en enkel och effektiv möjlighet till prövning, i första hand utanför domstol, kompletterat med en möjlighet till rättslig prövning som en sista utväg.

Vi avstod från att delta i dagens omröstning eftersom PSE har kapat ett mycket positivt betänkande genom att införa ett krav på en helt oprövad och eventuellt mycket kostsam bestämmelse om kollektiv prövning på europeisk nivå. Kommissionen genomför redan omfattande samråd om hela frågan om konsumenters rättigheter. Det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser om vilka ändringar som kan behövas. Det kan räcka långt att förbättra de befintliga prövningsmekanismerna och utöka samarbetet mellan medlemsstaterna.

PSE skadar konsumenternas rättigheter genom att försöka avleda uppmärksamheten från behovet av att förbättra tillämpningen av dessa rättigheter genom mer kraftfulla åtgärder på alla nivåer, medan… (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen).

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) En verklig politik för konsumentskydd måste utgå från en rad principer.

Man måste för det första ha en rättvis inkomstfördelnings- och fördelningspolitik baserad på anständiga löner och tillräcklig avkastning för producenter, särskilt små och mycket små jordbrukare, tillverkare och näringsidkare, för att stimulera marknader nära de områden där mat produceras och främja livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet.

Man måste för det andra ha en effektiv politik för att bekämpa spekulativ kommersiell och finansiell verksamhet, och det måste finnas konsumentupplysning och garantier för insyn.

Dessa frågor ägnas emellertid inte mycket uppmärksamhet i detta betänkande. I stället framförs ståndpunkter som handlar mer om att försvara ekonomiska och finansiella gruppers intressen och avreglera tjänstemarknaden än om konsumenter i stort. Vissa delar innehåller visserligen en del positiva förslag, men det sker inom en fullständigt neoliberal struktur där konsumenterna är den svagaste länken i hela processen.

I betänkandet understryks till exempel att ökad avreglering av framför allt tjänstemarknaden är nödvändigt för att öka konkurrensen och på så sätt erbjuda konsumenterna lägre priser, vilket vi mycket väl vet är oförenligt och bara gynnar företagen. Vi kan därför inte rösta för detta betänkande.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Konsumenter står i centrum för den gemensamma marknaden och bör därför vara de som gynnas mest av den. Enligt min uppfattning måste man emellertid göra en avvägning mellan lagstiftning som ger konsumenterna ett starkt skydd och förutsättningarna för näringsverksamhet.

Ingen underskattar konsumenternas rätt att driva sina anspråk. Jag tror dock att vi framför allt bör ge konsumenterna möjlighet att hävda sina rättigheter snabbt och effektivt. Enligt min uppfattning bör man särskilt när det handlar om konsumenters klagomål lyfta fram möjligheten att lösa tvister utanför domstol. Låt mig här påpeka att statistik från Business Europé visar att så mycket som 90 procent av alla tvister som rör konsumenträttigheter får en lösning utanför domstol. Det finns dessutom en inte obetydlig kostnadsfaktor som talar för detta tillvägagångssätt, eftersom kostnaderna blir betydligt lägre än när domstolar blir indragna.

Jag anser att det ändringsförslag som röstades igenom i parlamentet enligt vilket det bör upprättas ett europeiskt system för kollektiv prövning inte skulle garantera ett effektivare konsumentskydd. Europeiska kommissionen bör behandla denna fråga och vi bör vänta med att fatta ett beslut tills resultaten har offentliggjorts. Kanske är denna fråga redan tillräckligt reglerad i medlemsstaternas lagstiftning. Jag fruktar dessutom att detta system skulle skapa förutsättningar för rättsliga åtgärder som inte skulle gynna konsumenterna utan advokatbranschen, som skulle vinna på en ökning av antalet domstolsärenden.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. − Jag tycker det är bra att EU tar ansvar för konsumenterna och röstade därför ja till betänkandet. Däremot är jag emot tankarna om en harmonisering av konsumentskyddet i EU och uppmaningen till fler länder att gå med i EMU.

  Jens Holm, Søren Bo Søndergaard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I betänkandet föreslås att en konsumentombudsman inrättas i EU. Vi är av flera skäl skeptiska till denna idé. En sådan tjänst kan medföra stora kostnader och riskerar därmed att undergräva finansieringen av konsumentorganisationer.

Det finns också en risk att en tjänst på EU-nivå skulle ligga för långt från medborgarna. Trots detta stöder vi betänkandet eftersom det förbättrar konsumenternas möjligheter till kollektiv prövning, vilket är mycket viktigt för att konsumenterna tryggt ska kunna göra inköp över gränserna.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot Lehtinenbetänkandet om strategin för konsumentpolitiken, för även om det fanns mycket i betänkandet som jag kunde hålla med om förkastar jag i grunden kravet på ökad avreglering av tjänstehandeln. En avreglerad ekonomisk miljö kan visserligen gynna vissa tjänster, och den fria rörligheten för tjänster är en av EU:s fyra grundläggande friheter.

Men jag anser att samhällstjänster ska gagna samhället och de individer som samhället är till för, och inte skapa privata vinster. Tjänster inom hälsa, utbildning och livsviktiga transporter bör vara statliga, underställda en offentlig redovisningsskyldighet och ligga på medlemsstaternas ansvar.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I Lasse Lehtinens betänkande om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 sägs att EU:s konsumenter måste få en starkare ställning, ett högre välbefinnande och starkare skydd i hela EU. Min röst speglar behovet av ett bättre konsumentskydd i EU.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Den utveckling av konsumentskyddet som presenteras i EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 går åt rätt håll, men det måste påpekas att de konkreta åtgärderna inte alls är tillräckliga. Vi måste upprätta en plan för fler specifika och konsekventa åtgärder så att konsumentskyddet blir något som beaktas i alla EU-bestämmelser. Vi måste se till att konsumentskyddet inte blir ett separat område i EU:s politik, utan är något som beaktas i alla EU-åtgärder som syftar till att upprätta en europeisk inre marknad.

Utan ett bra skydd kan det viktiga europeiska projektet att skapa en inre marknad inte fullföljas. Vi måste också komma ihåg att skyddet av EU-konsumenterna har en extern dimension – en påminnelse om detta är inte minst problemet nyligen med importerade kinesiska leksaker. Vårt mål bör vara att få konsumenterna att känna fullt förtroende för alla produkter som saluförs på den inre marknaden.

På en verklig inre marknad bör det dessutom finnas ett europeiskt system för kollektiv prövning. När vi inrättar ett sådant system måste vi dra lärdomar av det amerikanska systemet med grupptalan och alla dess nackdelar.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. − (NL) Herr talman! Jag stöder i princip Lasse Lehtinens betänkande. Såsom det godkändes av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd innehåller det alla viktiga frågor som vi måste ta ställning till som ett svar på kommissionens meddelande: målet med ett övergripande tillvägagångssätt, fokuseringen på avtalsrätt, erkännandet av konsumentorganisationernas betydelse, behovet av balans, små och medelstora företags särskilda situation, vikten av mjuk lagstiftning och en förbättrad kunskapsbas, samt behovet av ökad fokusering på tjänstesektorn. Vi anser också att avsnittet om prövningsmöjligheterna är viktigt. Det är något som ingår i upprätthållandet av lag och ordning. Det är emellertid synd att parlamentet antog en ändring av punkt 40 som förordar grupptalan när det ännu inte föreligger någon analys baserad på den utredning som krävs i betänkandet. Möjligheten till grupptalan är ett stort ingrepp i processrätten. Det är därför oacceptabelt att spänna kärran framför hästen. Jag har därför avstått från att rösta.

− Betänkande: Elizabeth Lynne (A6-0159/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att delta i omröstningen om min brittiska kollega Elizabeth Lynnes betänkande om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering sedan införlivandet av direktiven från år 2000.

Jag instämmer i själva grundprinciperna för betänkandet, i synnerhet när det gäller icke-diskriminering inom utbildning, livslångt lärande, sysselsättning, socialt skydd, bostäder, hälso- och sjukvård, den bild av diskriminerade grupper som förmedlas av medierna och i reklam, funktionshindrade personers fysiska tillgång till information, telekommunikation, elektronisk kommunikation, transportsätt och offentliga platser, sociala förmåner och tillgång till dem samt till varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten etc.

Men jag är inte övertygad om att det behövs ett nytt direktiv på grundval av artikel 13 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Den politiska debatten måste fortsätta. Fortsättning följer…

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Konservativa parlamentsledamöter avskyr diskriminering i alla dess former. Vi har lagt fram egna ändringsförslag till betänkandet för att göra detta glasklart. Men även om vissa aspekter av diskriminering fortfarande kan vara ett problem är det alldeles uppåt väggarna att tro att mer EU-lagstiftning på något sätt skulle vara lösningen.

Storbritannien har redan en komplett samling lagar om diskriminering som fortfarande visar sig vara svåra att tillämpa i praktiken. Det som behövs är en bättre tillämpning av befintliga lagar och en bättre förståelse av tillämpningsproblemen innan vi sätter igång och antar ännu fler EU-direktiv.

I bästa fall utgör detta betänkande, en initiativresolution med krav på ännu ett ”omfattande” EU-direktiv mot diskriminering, ett politiskt poserande, i värsta fall en öppen inbjudan till kommissionen att producera ännu mer EU-lagstiftning av typen ”en storlek passar alla” på ett mycket känsligt område.

Som en medlem i den brittiska handelskammaren uttryckte det kort och koncist: ”Diskriminering kan i de flesta fall inte lösas med mer lagstiftning. Det vore bättre att ägna sig åt multikulturella, multireligiösa satsningar för att ändra människors attityder.” Det tycker vi också.

  Brian Crowley (UEN), skriftlig. − (EN) Detta betänkande försöker överskrida den behörighet som medlemsstaterna har givit EU när det gäller att motverka diskriminering. Det sägs klart och tydligt i fördragen inom vilka områden EU har befogenhet att lägga fram lagförslag och vad medlemsstaterna själva kan göra.

Detta betänkande, som är ett initiativbetänkande, vilket innebär att det inte finns något lagförslag från kommissionen, går längre än vad som är tillåtet enligt de nuvarande fördragen och längre än vad som skulle vara tillåtet om Lissabonfördraget ratificerades. Alla åtgärder för att motverka diskriminering som faller inom ramen för EU:s behörighet är i själva verket en fråga för våra medlemsstatsregeringar och varje regering har vetorätt. Detta är INTE en fråga för Europaparlamentet.

De nuvarande befogenheterna enligt fördragen innebär att alla medlemsstater måste samtycka till lagar mot diskriminering. Irland har faktiskt en samling mycket kraftfulla nationella lagar mot diskriminering, däribland lagen om lika ställning, och det har fungerat mycket bra.

Att förbättra funktionshindrades rättigheter, inte minst deras begränsade tillgång till varor och tjänster är lovvärt. Detta betänkande överskrider emellertid unionens behörighet och Fianna Fáil-delegationen har därför förkastat det.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Elizabeth Lynnes betänkande om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering, eftersom vi måste uppmana Europeiska kommissionen att noggrant kontrollera införlivandet av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG om likabehandling av personer, samt genomförandet av nationella lagar baserade på dessa direktiv.

Jag vill understryka att kvinnor är särskilt sårbara för diskriminering i arbetslivet, i synnerhet när det gäller deras valmöjligheter i samband med moderskap.

Rätten att skyddas mot alla former av diskriminering är en av Europeiska unionens grundläggande principer, men den riskerar att förlora all innebörd på grund av bristerna när det gäller lagarnas effektivitet och tillämpning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns en del positiva aspekter i betänkandet, bland annat kravet att kommissionen och medlemsstaterna ska stoppa all diskriminering som grundar sig på anställningsavtal genom att garantera likabehandling av alla arbetstagare i fråga om hälsoskydd och säkerhet och bestämmelser om arbetstid och viloperioder, föreningsfrihet och frihet att låta sig företrädas av valda ombud, skydd mot uppsägning på osakliga grunder samt rätt att bedriva kollektivförhandlingar och vidta kollektiva stridsåtgärder.

Dessutom poängteras vikten av tillgång till utbildning och fortsatt skydd av erhållna rättigheter genom lagstiftning om utbildningsperioder, bättre vårdmöjligheter och fortsatta grundläggande sociala rättigheter såsom rätten till pension, yrkesutbildning och arbetslöshetsunderstöd vid förändringar i arbetssituationen och övergång från ett anställningsavtal till ett annat eller från lönearbete till egenföretagande och vice versa.

Allt detta fick gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att försöka ändra flera delar av betänkandet, särskilt innehållet i kravet på ett antidiskrimineringsdirektiv. De lyckades inte eftersom omröstningen gick emot dem.

Vi förkastar för vår del PPE-DE-gruppens förslag och stöder föredraganden, även om vi inte håller med om vissa punkter i betänkandet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Lynnebetänkandet om bekämpning av diskriminering i medlemsstaterna, särskilt på sysselsättningsområdet, ligger helt i linje med de texter som parlamentet har antagit i denna fråga. Bakom de allmänna ordalagen och det fåtal ställen där kvinnor eller funktionshindrade nämns är det inte alls svårt att urskilja vad som egentligen, och tvångsmässigt, står i fokus för er uppmärksamhet: invandrarbefolkningen.

För att slingra sig ifrån själva frågan slås allt ihop: diskriminering av kvinnor, unga, äldre, diskriminering på grund av etniskt ursprung etc. men också på grund av nationellt ursprung. Om det är någon typ av diskriminering som kan rättfärdigas helt ur etisk, juridisk och politisk synpunkt, så är det nationell och europeisk preferens när det gäller sysselsättning och sociala förmåner. På motsvarande sätt är era förslag till ”positiv särbehandling”, eftersom ni inte vågar kalla det för vad det egentligen är, verkligen omvänd diskriminering som främst skulle drabba, och redan drabbar, européerna själva i deras egna länder. För er är denna typ av diskriminering dock normal.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Som ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ger jag mitt fulla stöd till Elizabeth Lynnes betänkande. Jag tvivlar inte på att gällande folkrätt och våra egna EU-beslut rent formellt är bra och önskvärda lösningar. Det är därför beklagligt att deras ikraftträdande ständigt stöter på en massa problem, även här i vårt Europa, som borde vara mer demokratiskt och mindre diskriminerande.

Det är häpnadsväckande att vi kan bli tvungna att uppfordra EU:s medlemsstater att respektera bestämmelserna i direktiv 2000/78/EG fullt ut och att kontinuerligt och systematiskt övervaka framstegen med att undanröja alla former av diskriminering från det politiska, sociala och ekonomiska livet.

Detta är särskilt viktigt för medborgare i mitt land, Polen, som drar nytta av den gemensamma marknaden och den fria rörligheten för personer genom att leva och arbeta i flera EU-länder. Jag måste tyvärr säga att det kommer allt fler bevis på att mina landsmän diskrimineras uteslutande på grund av deras nationalitet. Oroande uppgifter om detta kommer allt oftare från Tyskland, Storbritannien och Irland. Det vore paradoxalt om Europaparlamentet engagerade sig så starkt och eftertryckligt för att bekämpa uttryck för diskriminering runt om i världen, men inte klarade av att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras på hemmaplan – dvs. i EU:s medlemsstater. Nog förtjänar väl alla EU-medborgare lika och icke-diskriminerande behandling!

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Låt mig först understryka hur viktigt det är att föra en debatt om och vidta åtgärder för icke-diskriminering och likabehandling.

Som föredraganden själv påpekar har vissa medlemsstater emellertid fortfarande inte helt införlivat direktiven om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG) och om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG). På grund av problemen med genomförandet av direktivens bestämmelser verkar det viktigaste vara att koncentrera sig på att se till att direktivens bestämmelser införlivas ordentligt och tillämpas mer effektivt.

Situationen blir inte bättre av att man genom att anta nya lagar täcker in flera befolkningsgrupper. Det viktigaste är man ökar medvetenheten genom utbildnings- och informationssatsningar, i första hand ute i medlemsstaterna, eftersom det är så dessa problem bör hanteras. Utmaningarna när det gäller diskriminering och likabehandling ser inte likadana ut i alla medlemsstater.

Det är också därför jag är emot att man stiftar ännu fler lagar, eftersom de inte kommer att få bort problemen när det gäller likabehandling och diskriminering. Samtidigt anser jag att diskriminering av funktionshindrade personer, vars särskilda situation gör att man omgående måste anta ett heltäckande förslag som kan genomföras ute i medlemsstaterna, bör behandlas som en separat fråga. Jag hoppas att Europeiska kommissionen mycket snart kommer att ta initiativ till detta.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Elizabeth Lynnes betänkande om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering. Det är min uppfattning att vi inte får skapa en diskrimineringshierarki i EU.

Kollegerna i det konservativa partiet är av en annan mening och jag skulle gärna höra hur de förklarar en ståndpunkt som jag i grunden anser vara oförsvarlig. Vi behöver ett övergripande direktiv baserat på artikel 13 och jag röstade för Elizabeth Lynnes betänkande.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Fine Gael-ledamöterna i PPE-DE-gruppen: Mairead McGuinness, Avril Doyle, Gay Mitchell och Colm Burke avstod från att delta i den slutliga omröstningen om Lynnebetänkandet om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering.

I betänkandet utpekas och kritiseras medlemsstaterna för deras ”bristande införlivande och genomförande” av direktiv 2000/78/EG, och det krävs en strängare övervakning av medlemsstaternas införlivande och genomförande, samt en förstärkning av EU:s lagstiftning på detta område.

Vi stöder kravet på ett fullständigt införlivande och genomförande av EU-direktiven, men konstaterar att överträdelseförfarandena mot vissa medlemsstater fortfarande inte har avslutats.

Vi stöder starkt åtgärder för att stoppa diskriminering, inklusive ytterligare åtgärder, men kan i nuläget inte stödja ett krav på fler EU-direktiv på detta område. Det är viktigt att befintliga EU-direktiv genomförs fullt ut och kommissionen bör fortsätta att se till att medlemsstaterna följer lagstiftningen innan några nya EU-åtgärder övervägs.

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för detta betänkande, som jag tycker är viktigt mot bakgrund av de framsteg som har gjorts men framför allt med tanke på de framtida åtgärder som krävs för att skapa lika möjligheter och bekämpa diskriminering. De bestämmelser som behandlas i betänkandet är några av de mest progressiva i lagstiftningen och gynnar verkligen ett betydande antal europeiska invånare genom att förbättra deras livskvalitet.

Enligt uppgifter från kommissionen anser 51 procent av européerna att det inte görs tillräckligt i deras länder för att bekämpa diskriminering och skapa lika möjligheter.

77 procent av EU-medborgarna anser att kvinnor är underrepresenterade i ledande positioner och 72 procent anser att invånare över 50 år är underrepresenterade i arbetslivet.

Att betänkandet blir en framgång garanteras av två saker: det starka stödet från befolkningen för antagandet av åtgärder för att bekämpa diskriminering och därmed skapa lika möjligheter för alla, samt det politiska starka åtagande som vi europeiska socialdemokrater har gjort om att bygga ett samhälle där ingen stängs ute utan alla har lika möjligheter. Jag gratulerar Elizabeth Lynne till hennes betänkande.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Ett aktivt och energiskt försvar av icke-diskriminering får inte förväxlas med relativisering, som innebär att allt är jämlikt, allt är likvärdigt och alla val, möjligheter och förhållanden har lika värde enligt rättsordningen. En politik för att värna stora familjer är till exempel på intet sätt ett brott mot principen om icke-diskriminering, lika lite som en vägran att fastställa regelverk för alla tänkbara former av förhållanden mellan människor kan jämställas med någon typ av diskriminering. Det som jag stöder, och som jag anser det vara min plikt att stödja, när det gäller icke-diskriminering är framför allt hävdandet av en övergripande princip om individens frihet, inte en kollektivistisk, statlig syn på frihet, där bara det som sanktioneras av staten anses vara icke-diskriminerande. Samhället kan ha och har preferenser, vilka kommer till uttryck i politiken. Det kan och får inte framtvinga eller inskränka ett beteende om det inte står i strid med tredje mans frihet.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Det finns för närvarande inte mindre än fem direktiv om lika möjligheter och icke-diskriminering i Europeiska unionen. Tjugoåtta överträdelseförfaranden pågår mot medlemsstater som inte har införlivat dem. Detta kan bara djupt beklagas.

Men bör vi systematiskt framtvinga jämställdhet mellan könen med våld och genom förtryck?

Det tycker inte jag, snarare tvärtom. Låt oss sluta upp med att stigmatisera samtalet om diskriminering genom att klassificera minoritetsgrupper och minoritetsbefolkningar som ”goda”, särskilt invandrare, och få européer att känna sig skyldiga som om de oupphörligt utövar diskriminering.

Vi måste få stopp på dessa vänstervridna refränger som inte alls hjälper de människor som diskrimineras utan tvärtom stigmatiserar dem.

Låt oss i stället lägga större vikt vid varje människas personliga ansvar för att få slut på alla typer av diskriminering och på nödvändigheten av att särskilt invandrare anpassar sig till våra regler, lagar och värderingar.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Diskriminering, såväl indirekt som direkt, på grund av kön, ålder eller funktionshinder, förekommer fortfarande bland oss i Europa.

Internetportalen Pracuj.pl genomförde en enkät bland förvärvsarbetande och jobbsökande människor, arbetsgivare, studerande och akademiker. Enligt enkäten är de samhällsgrupper som diskrimineras mest på arbetsmarknaden personer över 50 år och funktionshindrade.

Den vanligaste formen av diskriminering på arbetsmarknaden är att arbetsgivare styrs av sina fördomar och förutfattade meningar när de väljer vem de ska anställa – nästan 62 procent av respondenterna ansåg att detta är ett stort problem. Därefter kom bristen på lika tillgång till jobberbjudanden/brist på lämpliga jobberbjudanden (56 procent), en ovilja erbjuda tillsvidareanställning/anställningsavtal (44 procent) och lägre än genomsnittslön i vissa fack eller branscher (43 procent).

Min uppfattning är att en antidiskrimineringspolitik, som en av EU:s grundläggande principer, har en mycket tydlig funktion att fylla på detta område.

− Betänkande: Willi Piecyk (A6-0163/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta för detta initiativbetänkande eftersom det innehåller flera bra skrivningar om att skapa en hållbar ekologisk och ekonomisk förvaltning av EU:s havsområden.

Vi har även valt att stödja skrivningen om en Havens dag i EU. Det finns anledning att vara skeptisk till stora kampanjinsatser från EU:s institutioner, men i detta fall valde vi att stödja detta eftersom miljösituationen i haven är en angelägen fråga.

Vi anser dock att betänkandet innehåller skrivningar som kan tolkas som alltför positivt inställda till yrkesfisket. Fiskeflottorna i EU har idag en överkapacitet och måste minskas med hänsyn till de krympande fiskbestånden. Det är fel att garantera yrkesfiskarna sysselsättning med fiske. Aktiv arbetsmarknadsutbildning är en av flera åtgärder som kan användas för att stärka arbetstagare och regioner som är beroende av fiskenäringen.

  Jean-Pierre audy (PPE-DE), skriftlig. − (FR) Jag röstade för det initiativbetänkande min tyska kollega Willi Piecyk utarbetat om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen som svar på ett meddelande från kommissionen om denna fråga. Europas havsområden (två oceaner – Atlanten och Norra ishavet – och fyra hav – Östersjön, Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet) och den 70 000 kilometer långa kustlinjen är centrala för kontinentens välmåga och välstånd. De är Europas handelsvägar, klimatreglerare, livsmedel-, energi- och resurskällor och populära områden för bosättning och rekreation.

Jag skulle vilja tillägga att de också är vattenreserver, vilket i framtiden kommer att vara en sällsynt tillgång. Med tanke på globalisering och snabb klimatförändring är det viktigt att snabbt agera och upprätta en integrerad havspolitik för Europeiska unionen utifrån konstaterandet att alla frågor som rör Europas oceaner och hav är sammanlänkade. Havsövervakning (som är avgörande för en säker och trygg användning av havsrummet), fysisk planering i kust- och havsområden (som är ett viktigt planeringsverktyg för hållbart beslutsfattande) och en heltäckande och åtkomlig data- och informationskälla – allt detta är mycket intressanta vägar att följa.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Europa måste, delvis på grund av sitt strategiska geografiska läge, föregå med gott exempel internationellt i sin havspolitik, genom att ta tillvara oceanernas och havens ekonomiska potential som en ovärderlig källa till förnybar energi. Det skulle också vara ännu ett steg mot ett hållbart utnyttjande av de marina resurserna att inrätta regionala kompetenscentrum och uppmuntra och stödja de forskningscentrum knutna till universitet som redan finns i kustområden, kombinerat med en handlingsplan baserad på innovation, forskning och skydd av miljön i oceaner och hav.

I betänkandet föreslås också att handlingsplanen med hjälp av rättvisa system för handel med utsläppsrätter, ökad forskning om oceaner och hav som en källa till förnybar energi, samt införande av lika skattebehandling för elektricitet och fartygsbränsle ska bidra väsentligt till att minska utsläppen av växthusgaser. Detta skulle innebära att fartyg i hamn skulle uppmuntras använda en landbaserad elektricitetsförsörjningskälla.

Förslaget om samordning mellan europeiska organ som arbetar med havsövervakning skulle slutligen motverka och förhindra attacker på europeiska fartyg och samtidigt bekämpa olaglig verksamhet som narkotika- och människosmuggling och därmed bidra till att göra de internationella vattnen betydligt säkrare.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Eftersom jag har fått möjlighet att diskutera Willi Piecyks betänkande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen skulle jag vilja ta upp genomförandet av vattenramdirektivet, i vilket förutses insatser för att upptäcka och omhänderta kemiska vapen som har blivit kvar i Östersjön och Nordsjön efter andra världskriget. Jag talar om planerna i samband med NordStream-gasledningen. Byggandet av denna ledning kan rubba vapen på Östersjöns botten som har blivit kvar sedan andra världskriget. Det finns enligt preliminära beräkningar mellan 40 000 och 60 000 ton kemisk ammunition, varav 12 000–13 000 ton är giftig krigsmateriel. Vi vet inte ens exakt var många av dessa vapen är, så katastrofrisken är enorm. När gasledningen tas i bruk kan det dessutom användas kemikalier som är skadliga för miljön. Detta kan leda till en miljökatastrof med mycket allvarliga konsekvenser. Detta utgör ett direkt hot mot människors liv och hälsa i Östersjöns kustområden. I betänkandet sägs att man ska uppnå en situation där Europas oceaner och hav är ”renast i världen”. Jag vill därför vädja till Europeiska unionen att göra särskilda insatser för en integrerad havspolitik och förbjuda byggandet av projekt som hotar de europeiska invånarnas säkerhet.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Poul Nyrup Rasmussen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. − (DA) Sjöfarten måste integreras i handeln med koldioxidkvoter.

Den socialdemokratiska delegationen arbetar för att integrera sjöfarten i handeln med koldioxidkvoter. Sjöfarten står – även om detta transportsätt är mycket miljövänligt i förhållande till mängden transporterat gods – för mycket stora koldioxidutsläpp, som klart överstiger andelarna från till exempel luftfarten, som också snart ska integreras i kvothandelssystemet.

Idag har delegationen därför röstat för den punkt i betänkandet om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen som klart säger att vi måste integrera sjöfarten i handeln med koldioxidutsläpp.

Vi har därför förkastat ett ändringsförslag från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i samma ämne. Det är oklart om det gröna ändringsförslaget hänvisar till en specifik modell för utsläppshandel. Om så är fallet saknar vi en förklaring om exakt vad den innehåller. I nuläget vill vi därför inte anta en bestämd modell, som i värsta fall kan försvåra och försena en överenskommelse om integreringen av sjöfartens koldioxidutsläpp.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi delar fullt ut några av de synpunkter som framförs i detta betänkande, till exempel att det är angeläget att bekämpa svavel- och kväveoxidutsläpp från fartyg och att den gemensamma fiskeripolitiken är alltför byråkratiserad och centraliserad.

De flesta av de förslag som läggs fram är dock negativa. Vi har svårt att se mervärdet av att EU inrättar en årlig dag för havet. Vi ifrågasätter likaså värdet av att EU ska finansiera sjöfartsforskning, att en handlingsplan på EU-nivå för att kartlägga fartygsvrak och arkeologiska platser under vatten ska upprättas och vi är kritiska till att EU-institutionerna ska ha synpunkter på fysisk planering i kustområden.

Betänkandet utgör således ytterligare ett exempel på hur EU-parlamentet försöker få inflytande inom allt fler politikområden. Respekten för den ofta hyllade, men sällan tillämpade, subsidiaritetsprincipen lyser fullständigt med sin frånvaro. Det kan vi inte acceptera. Vi har således röstat nej vid slutomröstningen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi anser att en havspolitik baserad på samarbete mellan medlemsstaterna som tillför ett mervärde och främjar varje lands politik och åtgärder som rör havet kan ha en positiv inverkan.

Samtidigt slår Europaparlamentet ånyo fast mål för den integrerade havspolitiken som vi inte kan godta, även om man inte gör det lika kraftfullt som i det tidigare betänkandet.

Förutom att det genomsyras av en federalistisk och geostrategisk syn på användningen av de enskilda medlemsstaternas exklusiva ekonomiska zoner, förespråkar betänkandet en snabb integrering av den gemenskapsinterna sjöfarten i den inre marknaden, dvs. en avreglering, lyfter fram satsningar som syftar till att inrätta en europeisk kustbevakning, trots att det är ett område som faller inom ramen för medlemsstaternas behörighet, förordar att sjöfarten ska integreras i utsläppshandeln – ännu mer köpslående – och stöder – paradoxalt nog (eller kanske inte) – att rimlig hänsyn tas till havspolitiken i EU:s budget (?) efter 2013, dvs. förespråkar än en gång centraliserad politisk och ekonomisk makt för EU, men utan att ge något i gengäld (även om inget skulle vara acceptabelt).

Europaparlamentets förslag till resolution innehåller visserligen några förslag som vi instämmer i – en del lades fram av oss – men de uppväger inte de negativa delarna av förslaget till resolution.

Vi röstade därför emot det.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Piecykbetänkandet om EU:s havspolitik. Jag välkomnar särskilt avsnittet där man erkänner att den gemensamma fiskeripolitiken har varit en fullständig katastrof och att EU måste lära av sina misslyckanden för att uppnå en integrerad havspolitik.

Mitt eget land, Skottland, befinner sig mitt i Europa när det gäller havsfrågor och vi kan gynnas av en EU-politik som omfattar så skilda områden som miljö, transport, turism och sysselsättning. Det måste emellertid rymmas ett erkännande av mångfalden i Europas havsområden och beslut får inte fattas enligt den ”en storlek passar alla"-modell som har kommit att symbolisera Europas misslyckade fiskeripolitik.

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. − (FR) Jag röstade för denna text eftersom jag anser att det är viktigt att EU förser sig med en integrerad havspolitik så fort som möjligt.

EU kan nämligen ha mycket att vinna på att anta en enhetlig strategi för hur man ska genomföra de olika åtgärder inom sektorspolitiken som inverkar på havsområdet, till exempel vissa sociala, industriella eller miljömässiga åtgärder, för att på så sätt främja upprättandet av ett verkligt ”enhetligt kretslopp”.

Jag välkomnar också viljan att stärka kampen mot klimatförändring och föroreningar genom att inrätta verkliga innovationscenter som dessutom skulle kunna bli en konkurrensfrämjande faktor och bidra till den sociala välfärden i unionens kustområden.

Slutligen stöder jag de förslag som rör säkerhetsaspekterna i havspolitiken, framför allt tanken på att utforma gemensamma regler på området och att dela övervakningsmetoder inom gemenskapens havsområde. Det skulle göra det möjligt både att bekämpa piratverksamhet – en företeelse som dykt upp på nytt de senaste åren – och att skydda naturliga och arkeologiska miljöer i dessa områden för att förebygga eventuella katastrofer som kan få förödande effekter för utvecklingen av EU:s kuster.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Willi Piecyks betänkande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen tar upp de utmaningar som Europas havsnäring nu står inför. Dess rekommendationer kommer att göra det lättare att fatta EU-omfattande beslut på området.

Övergripande frågor som globalisering och klimatförändringar och deras inverkan på våra oceaner kan bara hanteras effektivt genom att man utformar en integrerad havspolitik. Jag röstade för betänkandet.

  Luca Romagnoli (NI) , skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka mitt stöd för Willi Piecyks betänkande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen.

Jag instämmer i att det behövs en integrerad havspolitik, inte bara för att oceanerna och haven är en av EU:s viktigaste ekonomiska och kommersiella resurser och därför måste skyddas, utan även för att effektiva och hållbara samordnade insatser av medlemsstaterna skulle förbättra hur de förvaltas och utvecklas. En av de punkter som jag anser vara grundläggande är att sjöfarten bör regleras och förbättras på ett sätt som överensstämmer med målen för bekämpningen av klimatförändringar och att den marina resursen ska stå i fokus som en potentiell ren, alternativ energikälla.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Våra hav är vår gemensamma resurs. Vi behöver en samordnad strategi för att motverka exploateringen och nedsmutsningen av våra hav. Vi kan bara åstadkomma detta genom att alla EU-länder som berörs av havspolitiken arbetar tillsammans. Jag hoppas att fler EU-medborgare kommer att kunna delta i Havets dag i Europa nästa år. Eftersom denna dag kommer att sammanfalla med de europeiska valen nästa år kommer kanske alla kandidater att utnyttja den 20 maj för att ta upp havspolitiska frågor.

10. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Vilseledande ”katalogföretag” (till exempel European City Guides) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet från Arlene McCarthy för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om vilseledande ”katalogföretag” (till exempel European City Guides) (O-0078/2007 - B6-0152/2008).

  Arlene McCarthy, frågeställare. − (EN) Herr talman! Syftet med denna muntliga fråga är naturligtvis att se till att det vidtas åtgärder för att gottgöra de tusentals småföretag i hela EU som dagligen svindlas på miljontals euro av oseriösa europeiska ”katalogföretag”. Parlamentet har fått hundratals framställningar och mängder av brev via sina lokala kontor från företag som har drabbats av detta utbredda svindleri mot småföretag.

Vi måste förstås inse att den här typen av svindleri har funnits i mer än 40 år, enligt de seriösa katalogföretag som företräds av EADP. Men detta är tveklöst ett svindleri som kräver att EU agerar. Som exempel kan nämnas holdingbolaget Maiwolf, som äger European City Guide och andra liknande företag, vars struktur är en komplicerad härva av europeiska blufföretag som är registrerade, bedriver verksamhet och har sina säten i flera av EU:s medlemsstater och i EES-länderna Schweiz och Liechtenstein. Trots rättsliga åtgärder och att domstolar i flera medlemsstater har utdömt böter fortsätter bolaget att bedriva sin verksamhet på ett sätt som gör det rättsvårdande samarbetet i EU till åtlöje. Det tog inte mindre än sju år i olika domstolar att stoppa företaget i Barcelona, bara för att det genast skulle återuppta sin verksamhet i Valencia. Maiwolf Holding är navet i ett nätverk av svindlarföretag som inte bara verkar inom EU utan även globalt och som tyvärr fortfarande undgår lagens långa arm.

Genom att svara på European City Guide luras företag att tro att de bara svarar på en begäran om information eller om uppdatering eller korrigering av sina uppgifter. De luras att tro att det är en kostnadsfri tjänst för att sedan plötsligt få en faktura på tusentals euro, en summa som om den överhuvudtaget har nämnts bara har förekommit i en finstilt, förvirrande och vilseledande text. Holdingbolaget Maiwolf äger tydligen även de indrivningsföretag som sedan trakasserar, skrämmer och hotar företagen att betala. Webbplatsen ”Stop the European City Guide”, som driver en kampanj mot City Guides bedrägerier, hotades också med rättsliga åtgärder och deras internetleverantör tvingades stänga ned webbplatsen, även om de lyckligtvis nu är igång igen.

En stor del av det här blufföretagets aktiviteter är uppenbara brott mot direktivet om vilseledande reklam från 1984. Vi behöver en bättre och mer samordnad tillämpning av direktivet för att stänga igen de kryphål och luckor som utnyttjas av de här företagen. Jag kan informera ordföranden om att mitt utskott kommer att granska genomförandet och införlivandet av direktivet om vilseledande reklam och naturligtvis också det nya direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Vi är särskilt intresserade av Österrikes införlivande av direktivet om vilseledande reklam, som innebär att företag inte kan bindas till avtal om de inte tydligt och klart har gått med på villkoren. Detta är en modell, herr ordförande, som jag hoppas att ni kommer att följa efter i diskussionerna med övriga medlemsstater.

Småföretag har naturligtvis ingen nytta av direktivet om otillbörliga affärsmetoder eftersom det inte gäller transaktioner mellan företag – inte ens småföretag. Medlemsstaterna måste utnyttja nätverket för gränsöverskridande rättstillämpning för att en gång för alla tvinga dessa cowboyföretag att slå igen. Jag och mina kolleger förstår verkligen frustrationen hos de många småföretag som i åratal, inte några månader, har drabbats av trakasserier och ekonomiska förluster.

Om vi verkligen tror på det vi brukar säga, nämligen att småföretagen utgör ryggraden i EU:s ekonomi, är det dags att vi tar deras parti, försvarar deras rättigheter och skyddar dem mot dessa bedrägerier. Jag välkomnar visserligen kommissionsledamoten Meglena Kunevas intresse och hennes löfte att övervaka deras verksamhet, men bara övervakning räcker inte och siktar inte aktivt in sig på dessa företag. Jag anser att det är oacceptabelt att de klagande företagen verkar tala för döva öron och att den enskilde näringsidkare som står bakom City Guide har fått fortsätta med sina bedrägerier utan att ställas till svars med EU-rättens fulla kraft. Idag uppmanar jag därför medlemsstaterna att agera snabbt, att inse de allvarliga och förödande konsekvenserna av att denne bedragare tillåts fortsätta att svindla våra företag. Jag vill att medlemsstaterna, och även ordförandeskapet, under dagens debatt lovar att vidta åtgärder och inte bara debatterar problem som vi har känt till i flera år.

Jag anmodar därför ordförandeskapet att svara på dessa frågor och att samarbeta med oss för att finna en lösning för de företag som fortsätter att drabbas av dessa bedrägerier.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag vill tacka Arlene McCarthy för hennes fråga. Jag vill även tacka utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag ska försöka svara på frågan utifrån det upplägg som Arlene McCarthy har givit den.

När det gäller den första frågan, dvs. vilka åtgärder medlemsstaterna har vidtagit för att lägga ned dessa oseriösa katalogföretag, måste jag informera er om att rådet ännu inte har mottagit något förslag till lösning från medlemsstaterna. Rådet har heller inte fått någon information om medlemsstaterna har vidtagit några åtgärder för att lägga ned sådana företag eller om behöriga myndigheter har för avsikt att utbyta information om sådana företag.

När det gäller den andra frågan, om att täppa till kryphålen som uppstått i samband med införlivandet av direktivet om vilseledande reklam, är det Europeiska kommissionen som ansvarar för detta direktiv och dess genomförande, vilket fastställs i artikel 211 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Enligt min uppfattning bör Europaparlamentet därför rikta denna fråga till Europeiska kommissionen.

I samband med dessa två frågor bör jag även tillägga att rådet ännu inte har fått någon information om åtgärder från medlemsstaternas sida för att varna näringslivet för oseriösa katalogföretag.

När det gäller frågan om att utvidga räckvidden för direktivet om otillbörliga affärsmetoder kan jag dock bekräfta för Arlene McCarthy att detta direktiv inte omfattar de fall som beskrivs av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det omfattar med andra ord inte fall av bedrägliga affärsmetoder som riktas mot små och medelstora företag.

Skälet till detta är att det berörda direktivet bara gäller transaktioner mellan företag. När det gäller möjligheten att utvidga räckvidden för detta direktiv så att det även omfattar transaktioner mellan företag kan jag bara säga att rådet kommer att ta ställning till denna fråga så snart ett lämpligt lagförslag har lagts fram.

Jag bör dock påminna er om att rådet redan har debatterat frågan om huruvida det relevanta direktivet även bör omfatta affärsmetoder mellan företag i samband med att direktivet antogs. Jag bör påminna er om att inte bara kommissionen, utan även en majoritet av medlemsstaterna, förkastade tanken att direktivet även skulle omfatta otillbörliga affärsmetoder som inte drabbar konsumenter.

Oavsett detta måste jag dock understryka att företag, även små och medelstora företag, inte står utan skydd mot sådana metoder. De skyddas genom direktivet om vilseledande reklam.

Låt mig avsluta med att på ordförandeskapets vägnar uttryckligen instämma i utskottets uppfattning att otillbörliga och bedrägliga affärsmetoder är oacceptabla på alla ekonomiska områden. Även jag anser att åtgärder måste vidtas mot denna verksamhet.

Medlemsstaterna hanterar otillbörliga affärsmetoder i enlighet med sin lagstiftning. European City Guide, som ni tog som exempel i er fråga, har också varit föremål för rättsliga åtgärder i minst en medlemsstat.

Låt mig än en gång tacka er för er fråga och jag ska under alla omständigheter lyssna noggrant på debatten.

  Simon Busuttil, för PPE-DE-gruppen. – (MT) Herr talman! När ni slår upp denna katalog – för det är en stor, tjock publikation – finner ni hundratals sidor, med tusentals företag, ofta mycket små företag som har hamnat i katalogen därför att de har lurats. De har inte velat vara med i den, men har hamnat där mot sin vilja. Parlamentets utskott för framställningar har fått omkring 400 framställningar från småföretag som har lurats på detta sätt. Jag anser att denna fråga har tre aspekter. För det första är de involverade småföretagen offer för bedrägeri. För det andra finns det en gränsöverskridande, transnationell aspekt som därför bör vara av intresse för oss i Europa, i Europaparlamentet, i rådet och i kommissionen. För det tredje profiterar företag som ”European City Guides” på brister i lagstiftningen.

Vad gör Europaparlamentet, utöver det som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd gör och som Arlene McCarthy har informerat oss om? Utskottet för framställningar kommer att lägga fram ett betänkande om denna fråga. Det är jag som är föredragande och mitt betänkande kommer att ha fyra mål. För det första ska det försöka öka medvetenheten om detta problem, som är stort. För det andra kommer det att fortsätta att uppmuntra framför allt rådet och kommissionen att vidta tydliga åtgärder, för om det är omöjligt för dem att agera idag måste det bli möjligt för dem att göra det. För det tredje måste vi också slå fast om det finns brister i lagstiftningen, vilket är en uppgift för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Slutligen måste dessutom offren få goda råd. Utskottet för framställningar kommer att hålla samråd och träffa offer och arbetsmarknadens parter, samt kommissionen, innan betänkandet antas, vilket tros ske före årets slut.

  Genowefa Grabowska, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Man kan bara fördöma den verksamhet som bedrivs av företag som använder sig av ohederliga affärsmetoder. Vi måste verkligen skydda konsumenternas rättigheter mot ett sådant pseudo-marknadsagerande och stödja dem i kampen mot företag som i dagens europeiska verklighet upplever sig helt kunna undgå bestraffning. Tusentals företag över hela Europa luras av den påstått kostnadsfria annonseringen i företagskataloger som i själva verket kostar dem allt ifrån några hundra till några tusen euro. De företag som ger ut dessa ur såväl affärs- som marknadsföringssynpunkt värdelösa kataloger riktar inte bara in sig på specifika branscher, såsom turistorganisationer, hotellägare, restaurangägare och till och med forskarvärlden, utan vänder sig tyvärr också till statliga myndigheter och institutioner. Det är därför EU:s medborgare frågar hur det kommer sig att de som ligger bakom denna verksamhet, som ju faktiskt har identifierats med för- och efternamn som ägare till de företag som ger ut katalogerna, har kunnat göra sig en förmögenhet med hjälp av bedrägliga och ohederliga affärsmetoder som profiterar på små europeiska företagares rädsla för indrivningsföretag och domstolar.

Jag ber därför det slovenska ordförandeskapet – och jag vänder mig till ordförandeskapet mer än till kommissionen – att ta initiativ till en samordning av medlemsstaternas åtgärder, särskilt när det gäller utbyte av information och ömsesidig varning för den här typen av bedrägliga metoder, att skicka ut information om ägarna och styrelserna i dessa företag och även föreslå att det införs strängare straff för den här typen av verksamhet. Om denna situation får fortsätta kommer det att undergräva förtroendet bland EU:s företag och medborgare för tanken om en europeisk gemensam marknad och tyvärr även urholka skillnaden mellan hederliga affärsmän och maffialiknande verksamhet.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Ett stort tack till Arlene McCarthy och utskottet för den inre marknaden för att de har ställt denna fråga. Jag måste erkänna att jag önskar att svaret från rådet var lite kraftfullare.

Situationen är fullständigt oacceptabel och låt mig börja med att göra ett erkännande. I början av 1980-talet arbetade jag som advokat i Storbritannien, men öppnade ett kontor tillsammans med en advokat i Tyskland. Vi började få en massa kravbrev om att vi hade annonserat om vårt kontor i European City Guide och trots att vi var advokater kände vi oss trakasserade och rädda. Och om advokater låter sig skrämmas av de här människorna är jag säker på att vanliga småföretag också gör det.

Men det märkliga är att EU-rätten borde kunna ge ett svar och ändå inte tycks göra det, trots att det här har pågått i 20, 30 år. Om man läser några av breven från dessa människor citerar de till och med EU-rätten för att trakassera de drabbade ännu mer. Och vad får vi av rådet? Jag är ledsen, men det räcker helt enkelt inte: tja, vi kanske tittar lite på vilseledande reklam och vi ska tänka på saken. Efter trettio år krävs det verkligen något mer.

Vad ska människor göra? Vi behöver en grundlig debatt om huruvida vi ska omdefiniera vem och vad en konsument är. Vi försökte ta upp detta i samband med diskussionerna om avtalsrätt. Vi måste gå längre och djupare om vi ska kunna lösa detta problem.

Om medlemsstaterna är för timida eller rädda av sig för att hantera detta, låt mig till sist komma med ett annat förslag som måhända är lite kontroversiellt. Om kommissionen ger oss ett ordentligt system för kollektiv prövning, låt oss kalla det grupptalan, så kanske medborgarna kan agera själva om ingen agerar för dem. Det är något att tänka på.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Fyra år senare har vi till sist en debatt om European City Guides. Jag orkade inte bära ner pärmen med klagomål som jag har, vilket övriga kolleger redan berättat om. EU får på skallen därför att det inte har kontakt med sina medborgare och här har vi ett gyllene tillfälle – och nu riktar jag mig till rådet – att få kontakt med människor som har ett verkligt problem och som vänder sig till sina parlamentsledamöter för att få hjälp.

Det är inte bara företag som drabbas. Jag hört från skolsekreterare som har skrivit på av misstag och som är livrädda och har betalat. Det sorgliga med European City Guides är att det fungerar på grund av att folk hotas och är livrädda. Oavsett om man betalar eller inte fortsätter de att trakassera och bedra människor. Men det är ett europeiskt problem och därför erfordras en europeisk lösning. Jag antar att jag firar lite att vi har den här debatten och att min kollega, Simon Busuttil, kommer att lägga fram ett betänkande och förbereda information, men jag anser att både rådet och kommissionen behöver vara lite mer handlingsinriktade när det gäller det här.

Problemet är mycket speciellt och fem nyckelfrågor måste ställas. Jag anser att det är ett enormt problem men vi måste få veta dess omfattning. Utbyte av information är en mycket bra idé med det kan orsaka frustration om det inte resulterar i ett agerande. Vi måste täta alla kryphål. I Irland har till exempel europeisk lag citerats för dem som har anmält sig till European City Guides. De har blivit upplysta om att de kommer att ställas inför rätta, bötfällas och straffas i en annan medlemsstat. De får ta emot telefonsamtal med en mängd trakasserier mot dem själva och sina medarbetare. Detta är inte acceptabelt. Vi måste absolut omdefiniera begreppet konsument därför, som jag sa tidigare, det här handlar inte bara om affärsmän. Men jag upprepar att vi här har ett gyllene tillfälle att visa människor över hela Europa att vi är aktiva i frågor som drabbar dem direkt. Låt oss fånga ögonblicket och låt oss inte slarva bort det i dag med bara ord och ingen handling.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Styrkan för många av dessa olagliga ”katalogföretag” är att de befinner sig i en annan medlemsstat, så de verkar oåtkomliga såvida inte EU ingriper. De ingjuter också rädsla hos människor, många är mycket små företag utan någon juridisk hjälp eller rådgivning och många ger till sist upp efter år av trakasserier och betalar.

Liksom för många av de andra talarna har också min avdelning översvämmats av klagomål, men oftast från egenföretagare: rörmokare, tandläkare, läkare, människor som har utsatts för European City Guide. Dessa människor känner sig ensamma, de känner att de bara har tagit ett dåligt beslut, att de har råkat illa ut och de nästan klandrar sig själva.

Jag tycker det är otroligt när jag hör att majoriten av medlemsstaterna inte vill ha en utvidgning av direktivet för att göra något åt relationerna mellan företag. Jag bara undrar, är det på grund av att de företag som utsätts är småföretag, att det inte är de stora företagen som drabbas? Jag anser att medborgarna behöver mer och bättre stöd från rådet och kommissionen än vad de nu får. Den nuvarande situationen är inte bra, och jag uppmanar rådet att omedelbart göra någonting åt den.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Låt mig gå rakt på sak. Jag vill vända mig till det slovenska ordförandeskapet, jag anser att de har varit fantastiskt bra. Minister Lenarčič! Låt mig bara presentera fyra saker som jag vill att ni tar upp vid nästa möte med konkurrensministrarna.

Det första är att ni ber kommissionen att ta frågan om Solvit-systemet, som ska handha alla klagomål på den inre marknaden - inte bara de marknadsrelaterade - och beslutsamt sätta upp den på föredragningslistan. Se till att de sprider den information som redan finns på enskilda webbplatser. - Vi borde skämmas över att det är de drabbade som faktiskt själva har tagit upp detta. – Det finns massor av uttömmande information. – Gör detta till en del av kommissionens ansvarsområde. Det skulle kunna ske omedelbart. Det är er första uppgift.

Den andra är att ni bör tala om för alla era kolleger att deras affärsinformationstjänster (för de har tjänster som når ut till små och medelstora företag) också bör spridas på deras eget språk, och att en blygsam summa av er budget bör läggas på att förklara för företagen vad som faktiskt pågår.

Det tredje är att ge informationen till era brottsbekämpande myndigheter. Säg också till kommissionen och till de som sköter ert konsumentskyddssamarbete att föra upp detta på föredragningslistan. Det krävs inte så mycket, informationen finns där. Det är tre saker som ni bör göra.

En fjärde sak som ni också skulle kunna göra är att säga följande till era kolleger: dessa tvivelaktiga metoder är, om de utövas på enskilda konsumenter, absolut olagliga enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Alla känner till att det är så. De företag som drabbas är i hög grad privata konsumenter. I genomförandet av detta direktiv inom de enskilda medlemsstaterna (och jag måste förresten säga att medlemsstaterna inte har gjort bra ifrån sig på den punkten, även min medlemsstat ligger långt efter), skulle ni lätt kunna ta med en klausul som särskilt inbegriper ”katalogföretag” och små företag. Det skulle inte vara så svårt.

Där har vi fyra specifika åtgärder. Jag räknar med er, herr minister. Vi kommer att titta på föredragningslistan, och vi förväntar oss att den här punkten finns med på nästa föredragningslista hos rådet för konkurrenskraft. Hur kan vi gå runt och säga till de små företagen att de ska delta i den inre marknaden om vi inte ens kan ge dem det mest grundläggande skydd genom en enkel handling som denna? Det är en skamlig försummelse av oss alla av våra skyldigheter på den inre marknaden.

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! European City Guide och liknande guider är i själva verket ett gäng skojare, men vår lagstiftning har inte varit bra nog för att vi ska kunna ta itu med dem. Den här frågan skulle också ha kunnat ställas till kommissionen för initiera ett nytt lagstiftningsförslag om att effektivisera relevant lagstiftning så att vi kan ta itu med dem. Men i avvaktan på detta är mitt enkla råd till alla småföretag som ställs inför krav från European City Guide och liknande guider: betala inte, ignorera dem och deras påtryckningar.

Man har startat en organisation som heter ”Stop the European City Guide”, en sammanslutning av dem som råkat ut för den här guiden. Deras webbplats fick tas bort på grund av påtryckningar och hot om rättsliga åtgärder mot deras Internetleverantör för att få dem stänga ner sin webbplats. Därför inhyser jag nu deras webbplats på min så de kan fortsätta att sprida information om hur företag kan skydda sig. Vi behöver vidta bestämda åtgärder och vi behöver göra det snarast.

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera Arlene McCarthy för en utmärkt förberedd muntlig fråga om annonsföretagens oärliga metoder som baseras på ”European City Guides”. Utskottet för framställningar, där jag är ordförande, har utsett Simon Busuttil att utarbeta ett betänkande om detta. Vi har tagit emot en enorm mängd framställningar som klagar på just de här metoderna. Kommissionsledamoten påstod att kommissionen inte har tagit emot sådana klagomål som skulle kunna ge anledning till att starta en utredning om det här problemet. Som jag ser det kommer denna debatt, och den debatt som kommer att hållas om Simon Busuttils betänkande, att tjäna som en fullgod anledning för kommissionen att agera i det här ärendet. Dessa metoder är mycket oärliga. Man trakasserar små företag och vanligt folk – med andra ord människor som inte har en stor hop med advokater som kan skydda dem.

Jag uppmanar kommissionen att agera i denna fråga.

  Brian Crowley (UEN). - (EN) Herr talman! Jag har behandlat 19 fall där människor har blivit orättmätigt utsatta för utgifter fordringar på grund av European City Guides. Av dessa 19, var 17 småföretag med tre anställda eller mindre. Av dessa 17 var sex personer över 60 år, som blev rädda vid åsynen av ett brev från en advokat i brevlådan.

Sanningen om orsaken till vad som hänt, var en förvrängning av Sale of Goods and Supply of Services Act (köplagen) eller direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som Malcolm Harbour talade om. Det är i sig självt ett bedrägeri därför att om man kommer överens om att göra någonting, väntar man sig att få något tillbaka i ersättning. Vad som hände var att en oriktig framställning gavs av den tjänst som erbjöds. Jag anser liksom några av mina kolleger att det här är ett problem som hanteras bäst inom kommissionen. Det vore emellertid rätt att rådet för konkurrenskraft och varje minister uppmärksammas på det och får mandat att införa lagstiftning på nationell nivå, vilket kan vara snabbare att genomföra än att försöka komma fram med ett reviderat europeiskt direktiv i den här frågan.

  Arlene McCarthy (PSE). - (EN) Herr talman! Jag upprepar mina kollegers ord. Vi måste sluta upp med att vältra över ansvaret i den här frågan. Vi måste sluta med att tillåta dessa firmor att ”leka tafatt”. Det är just det spelet som de spelar. Jag lämnar inte kammaren, herr minister, utan något åtagande om handling.

Malcolm Harbour gav er några förslag, men vad jag vill att ni ska göra är att ta upp specifika saker som jag faktiskt tog upp i mitt inlägg i början. Jag vill att ni i rådets arbetsgrupp tar upp den österrikiska modellen där, enligt direktivet om vilseledande reklam, de här metoderna redan förbjuds. Alla medlemsstater gör det inte. Ni kan be andra medlemsstater att göra likadant, dvs. följa den österrikiska modellen och förbjuda de här metoderna genom att införa ändringar i deras nationella lagstiftning.

Jag vill också att ni ber rådet att samtycka till att vi ska ha nätverk för gränsöverskridande tillsyn för konsumenterna. Jag vill att ni beordrar dem att utreda och agera mot ”katalogföretagen” inom ramen för nätverket för gränsöverskridande tillsyn. Jag tror att det kommer att möjliggöra för oss att vidta gränsöverskridande åtgärder och stoppa dessa människor från att fly undan lagens långa arm. Jag ber er, om ni går med på detta så tror jag att vi alla kan gå härifrån lite gladare.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Tack så mycket, herr talman, för att ni låter mig uttala mig. Jag vill också tacka alla våra kolleger som har deltagit i debatten.

Låt mig börja med att klargöra en sak. Ingen i rådet, ordförandeskapet eller i någon medlemsstat stöder fortsatt bedrägligt handlande, eller förekomsten av bedrägligt handlande,inom den inre marknaden som skapats av Europeiska unionen. Tvärtom, och därför är denna debatt så välkommen och därför välkomnar jag den personligen å ordförandeskapets vägnar.

För det andra kan jag försäkra er om att ordförandeskapet har noterat de samstämmiga kraven på ökad aktivitet och omedelbar handling. Ni kan lita på att vi för vidare dessa krav till våra kolleger i rådet.

För det tredje är jag glad över att utskottet för framställningar har beslutat att utarbeta ett särskilt betänkande, och vi ser med glädje fram emot detta betänkande av Simon Busuttil. Detta borde alstra ytterligare drivkraft för lämpliga åtgärder på EU-nivå.

Jag vill emellertid understryka en sak. Fru McCarthy! Ni nämnde Österrike som exempel. Bra exempel tjänar som uppmuntran till andra att följa efter. Jag hoppas och tror också att denna debatt kommer att ha tjäna detta syfte. Jag måste dock betona att kommissionen har ansvaret för att direktiven införlivas.

Som redan har nämnts, och som ni också påpekade i er fråga, omfattas det här problemet av två direktiv. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder täcker inte detta område. En lösning skulle vara att antingen omdefiniera begreppet konsument eller att utvidga direktivets tillämpningsområde. Jag förväntar mig att båda dessa alternativ finns med när ett beslut ska tas.

Vi är medvetna om att direktivet om otillbörliga affärsmetoder inte har funnits länge. Det har bara varit i kraft sedan december och jag tror att vi snart kommer att få utvärdera hur det tillämpas.

För det andra vill jag återigen betona att direktivet om vilseledande reklam täcker detta område. Bedrägerier och svindel av den här sorten inbegriper definitivt vilseledande reklam, vilket betyder att vissa rättsmedel redan finns att tillgå.

Låt mig till sist återigen betona att jag har följt debatten mycket uppmärksamt och att ordförandeskapet kommer att förmedla stämningen i detta plenum till rådets medlemmar.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  James Nicholson (PPE-DE) , skriftlig. – (EN) ”European Cities Guide” och liknande grupper bedriver olaglig verksamhet som särskilt inriktar sig på små och medelstora företag. De försöker övertala företag att skriva på för nummerupplysningstjänster som presenteras som avgiftsfria.

Men på grund av tvetydig och invecklad finstild text övergår dessa firmor till att trakassera folk för att de ska betala, på ett mycket hotfullt och illvilligt sätt. Ironiskt nog citerar dessa olagliga firmor EU-lagstiftningen med syfte att skrämma de utvalda ytterligare.

Denna typ av svindel utgör inte något som helst värde varken för konsumenten eller företaget. De bryter mot ett antal bestämmelser i EU-lagstiftningen, till exempel i direktivet om vilseledande marknadsföring från 1984. Det här är ett problem som finns i hela EU och som därför kräver brådskande åtgärder.

Lösningen ligger i ett samarbete på EU-nivå, nämligen i form av en tuff lagstiftning. Vi måste se till att de EU-direktiv som behandlar den här frågan inte har några kryphål, och att de kan genomföras på ett tillfredsställande sätt i alla medlemsstater.

Jag uppmanar rådet och kommissionen att bistå parlamentet och agera på ett sätt som speglar det allvarliga i situationen. Om vi uppmanar våra små och medelstora företag att konkurrera på den inre marknaden måste vi åtminstone se till att garantera ett dem ett skydd mot dessa skrämmande svindlerier.

13. Villkor för rätten att yrkesmässigt bedriva vägtransporter - Gemensamma regler för tillträde till marknaden för busstransporter (omarbetning) - Gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg (omarbetning) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam diskussion om följande betänkanden:

- (A6-0087/2008) av Silvia-Adriana Ţicău, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg (KOM(2007)0263 - C6-0145/2007 - 2007/0098(COD));

- (A6-0037/2008) av Mathieu Grosch, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till marknaden för busstransporter (omarbetning) (KOM(2007)0264 - C6-0147/2007 - 2007/0097(COD));
och

- (A6-0038/2008) av Mathieu Grosch, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg (omarbetning) (KOM(2007)0265 - C6-0146/2007 - 2007/0099(COD)).

  Radovan Žerjav, rådets ordförande. − (SL) Fru Ţicău, herr Grosch, mina damer och herrar! Europeiska kommissionen utfärdade förslag till rättsakter i juli 2007. Dessa var förslag till en förordning om gemensamma regler för rätten att utöva yrket som transportansvarig, förslag till en förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg och förslag till en förodning om gemensamma regler för tillträde till marknaden för busstransporter.

Det portugisiska ordförandeskapet började arbeta med förslaget till förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter.Det slovenska ordförandeskapet fortsatte detta arbete och påbörjade dessutom arbetet med de två övriga förslagen. Parallellt med arbetet i arbetsgruppen påbörjades också en informell dialog med föredragandena från Europaparlamentet.

Vid aprilmötet i rådet (transport, telekommunikation och energi), förde ministrarna en politisk debatt baserad på ett paket med huvudfrågorna med följande resultat: för det första, angående förslaget till förordning om gemensamma regler för tillträde till den internationella marknaden för godstransporter, kvarstår nyckelfrågan om cabotage som obesvarad. De flesta medlemsstater stödde i huvudsak kompromissbeslutet i vilket tre cabotageresor tillåts inom sju dagar efter lossning i värdmedlemsstaten.

Ganska många medlemsstater har emellertid, med stöd från kommissionen, krävt att cabotage för transporter i transit också ska möjliggöras, för att undvika tomkörningar. Ordförandeskapet strävar för närvarande efter att hitta en kompromisslösning i Europarådet.

För det andra, angående förordningen för villkor för att yrkesmässigt bedriva transporter på väg, måste en kompromiss nås om det nationella elektroniska registret och det nationella registret för transportföretag. Vi kommer snart att vara överens om tidsschemat för upprättandet av detta register.

För det tredje, angående förordningen om internationella busstransporter måste debatten fortsätta på arbetsgruppsnivå. Vi har kommit överens om att lösningarna i de övriga två förordningarna också bör tillämpas parallellt i denna förordning.

Det slovenska ordförandeskapet kommer att sträva efter att nå politisk överenskommelse om dessa tre föreslagna förordningar i rådet (transport, telekommunikation och energi) den 13 juni 2008. Jag vill understryka att vi ska försöka att ta era begärda ändringar under övervägande så långt det är möjligt och följaktligen, så långt det är möjligt, närma era åsikter till varandra.

Det slovenska ordförandeskapet vill hjälpa till med att stärka och fullborda den inre marknaden. Jag är övertygad om att den snabbt växande vägtransportsektorn utgör en av hörnstenarna i den inre marknaden för fri rörlighet för varor och persontrafik och att gemenskapens rättsliga reglering behöver moderniseras för att bli effektivare, för att ha större kontroll och för att garantera ärlig konkurrens.

Det slovenska ordförandeskapet stöder oförbehållsamt de mål som satts upp i förslagen för de tre förordningarna. Jag vill betona att ordförandeskapet är medvetet om de nuvarande restriktionerna på EU:s transportmarknad, vilket betyder att det ser som sin uppgift att inte bara stärka reglerna och kontrollmekanismerna för cabotage, utan också införa enhetliga bestämmelser för rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg.

De elektroniska registren kommer särskilt att bidra till att förbättra effektiviteten och öppenheten inom transportsektorn och att åstadkomma en avsevärd minskning av den administrativa bördan. Avslutningsvis måste jag tacka parlamentsledamöterna och särskilt föredragandena Mathieu Grosch och Silvia-Adriana Ţicău för ett konstruktivt meningsutbyte.

Låt mig återigen säga att det slovenska ordförandeskapet kommer att göra allt det kan för att uppnå en balans mellan de olika intressena, och även se till att de lösningar som vi godtar kommer att göra den europeiska vägtransportindustrin effektivare och mer konkurrenskraftig.

Här vill jag säga att jag hoppas och önskar att vi ska fortsätta den här konstruktiva dialogen, och att Europaparlamentet kommer att uppnå enighet så snart som möjligt.

  Leonard Orban, ledamot av kommissionen. − (RO) Förordningar beträffande tillträde till den internationella marknaden för persontransport och godstransport, tillsammans med förordningen om rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg och yrket som trafikförvaltare bildar ett paket. Dessa frågor är oupplösligt förbundna. Jag är mycket nöjd över att dessa tre texter i dag är föremål för omröstning för att fastställa er ståndpunkt i första behandlingen. Jag tackar era föredraganden, Silvia-Adriana Ţicău och Mathieu Grosch, för deras arbete samt alla ledamöter som har bidragit. En snabb överenskommelse är nödvändig av följande orsaker: Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i mars 2007 sin önskan i detta avseende och sektorn i fråga - som har fler än 900 000 företag - vill harmonisera villkoren för rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg för att få rättvis konkurrens och tydliga regler för detta begränsade men delikata problem, nämligen cabotage.

Femton år efter de första förordningarna om tillträde till vägtransporter fortsätter marknaden att vara splittrad, med 27 nationella versioner av reglerna om kontrollen av rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg och definitionen av det goda anseende som krävs för detta. Jag vill också påminna er ännu en gång om de skilda tolkningarna av begreppet ”tillfällig” när det gäller cabotage. Därför är det på tiden att stimulera utvecklingen av integreringen av den inre marknaden inom området för vägtransporter. En snabb överenskommelse är möjlig. Jag har en känsla av att rådets och era ståndpunkter kan styras ännu mer mot en gemensam ståndpunkt. Med hjälp av det slovenska och franska ordförandeskapet tror jag att det snart är möjligt att nå en överenskommelse. Jag kan försäkra er om mitt stöd, åtminstone principiellt, vad gäller de flesta av de ändringar som föreslagits av utskottet för transport och turism. Eftersom kommissionens detaljerade ståndpunkt om varje framlagt ändringsförslag redan har vidarebefordrats till parlamentets behöriga avdelning, kommer mina förbehåll eller yttranden endast att fokuseras på några få frågor.

Den första, frågan om cabotage verkar vara en viktig punkt i detta paket. Men ingen lösning kommer att vara bra om den inte är kontrollerbar. Det bästa med kommissionens förslag är just tydligheten, enkelheten och möjligheten att kontrollera den mekanism som införts: tre lossningar av last inom sju dagar efter en internationell transport. Denna förbindelse till en internationell transport är i regel allmänt erkänd, och just på grund av detta förstår jag de skäl som anförs i ändringsförslag 17 i Groschbetänkandet, som föreskriver utförandet av cabotagetransporter i transitland på den kortaste vägen tillbaka. Trots det gör den föreslagna formuleringen ändringsförslaget svårt att revidera, och därför kan jag inte stödja det. Å andra sidan, för att undvika ett dödläge, anser jag att vi skulle kunna reglera en bestämmelse som säger att en av de tre lossningarna som sker inom sju dagar kan utföras i ett transitland i högst tre dagar. Jag skulle inte ha något problem med att stödja ett sådant ändringsförslag. Samma sak gäller ändringsförslagen 18, 37, 40, 44 och 47, som föreskriver att restriktionerna i fråga om antalet cabotagetransporter och den tidsperiod inom vilken de får utföras ska gradvis upphävas, ända tills deras fullständiga upphävande år 2014.

Vi måste ta hänsyn till hur marknaden ser ut i olika medlemsstater. De skattemässiga, sociala och lönemässiga förhållandena är fortfarande mycket olikartade på grund av bristen på tillräcklig harmonisering, och jag är rädd att situationen kommer att vara densamma 2014. Det föreslagna paketet kommer säkert bidra till denna harmonisering vad gäller kontrollen av rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg, men det kan inte garantera en tillräcklig harmonisering av sig självt. Under dessa omständigheter skulle en automatisk liberalisering av cabotage resultera i en omformning, och inte i ett befästande av konkurrensvillkor. Därför anser jag att en klausul om en påföljande översikt av denna fråga är lämpligare. Jag vill nämna att, i väntan på denna översikt, är det självklart att förordningen inte på något sätt hindrar medlemsstaterna från att helt öppna sina cabotagemarknader, förutsatt att de gör detta utan diskriminering mot övriga medlemsstater eller i överenskommelser mellan de nationella regeringarna före gällande gemenskapsregler om tillgång till marknaden.

Ändringsförslag 21 utelämnar dessa specifikationer och kan därför inte stödjas av kommissionen. Vad gäller rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg, är frågan om gott anseende och allvarliga överträdelser av lagen grundläggande. Jag anser att det förfarande ni föreslagit när det gäller tillbakadragande av gott anseende i händelse av allvarliga överträdelser av lagen har en mycket avskräckande effekt och fortfarande är lämpligt. Jag välkomnar särskilt ändringsförslag 104 i Silvia-Adriana Ţicăus betänkande, som innehåller en mycket tydlig förteckning över dessa överträdelser. Därför kan vi stödja parlamentets förslag om artikel 6. The European Companies Register har en särskild betydelse när det gäller att garantera kontrollen av gott anseende. I detta avseende stöder vi i princip ändringsförslagen 70, 72–78 och 114, om åtgärder för ett snabbt och reformvänligt införande av sammanlänkning av nationella register.

Förslaget till förordning tillåter avslutningsvis små företag att tillgripa så kallade. externa förvaltare. De är förvaltare som inte arbetar på plats i dessa små företag. Ändringsförslag 27 upprättar inga begränsningar för denna möjlighet, som enligt min åsikt borde vara ett undantag och inte en regel. Därför kan jag inte stödja det. Däremot kan jag stödja ändringsförslag 109 som föreskriver en skälig gräns på 50 fordon. Till sist, vad gäller frågan om de tolv dagarna erinar jag mig det tidigare ändringsförslaget 102 i Silvia-Adriana Ţicăus betänkande som hänvisar till återinförandet av ”tolvdagarsundantaget” för bussar. Jag instämmer i plenarmötets val att rösta om detta ändringsförslag i Mathieu Groschs betänkande om bussar. Kommissionen har ännu inte tagit ställning till innehållet för tillfället. Arbetsmarknadens parter arbetar på det och vi måste vänta på resultatet av de första diskussionerna för att inte lagstifta i all hast. En ny och mer detaljerad granskning kommer att bli nödvändig så snart som en överenskommelse nås mellan dessa parter, men utan att detta kommer att fördröja framåtskridandet för att nå en överenskommelse om cabotage och registret.

  Silvia-Adriana Ţicău, föredragande. − (RO) Jag vill börja med att tacka kommissionen, rådet, mina medföredraganden, särskilt Mathieu Grosch, Dirk Sterckx, Eva Lichtenberger, och alla kolleger som jag har samarbetat med under utarbetandet av detta betänkande. Förslaget till förordning om tillstånd för att driva ett vägtransportföretag är viktigt eftersom det berör 4,5 miljoner arbetstagare inom vägtransportsektorn och över 900 000 europeiska företag. Vi har försökt att ha så omfattande samråd som möjligt med aktörerna inom området. Utskottet för transport och turism anordnade därför en offentlig debatt i oktober i fjol för att samla in så många åsikter som möjligt om förslaget till förordning. Förordningen ersätter direktiv 96/26 som medlemsstaterna tillämpade på olika sätt. I förslaget till förordning fastställs gemensamma villkor för att ett företag ska få tillstånd att yrkesmässigt driva vägtransporter, dvs. en stabil organisation, ett driftscentrum för trafikledning, tillgång till tillräckligt antal parkeringsplatser, kriterier för att styrka företagets ekonomiska ställning, ett gott anseende, den transportansvariges roll och de villkor han eller hon måste uppfylla, och här syftar jag på intyget om yrkesmässig kompetens och gott anseende, såväl som medlemsstaternas skyldighet att skapa nationella dataregister som kan sammankopplas.

193 ändringsförslag lades fram för transportutskottet, vilka har medfört ändringar i kommmissionens förslag. Transportutskottet valde en text som endast tar upp allvarliga och mycket allvarliga överträdelser. De senare beskrivs noggrant i en ny bilaga till förordningen och för de allvarliga överträdelserna ska kommissionen ta fram en förteckning över överträdelser som om de upprepas kan resultera i att tillståndet att driva vägtransportföretag återkallas. Förteckningen kommer att godkännas genom föreskrivande förfarande med kontroll. När det gäller de nationella elektroniska register som ska sammankopplas senast den 1 januari 2012 kommer de att utvecklas från en minimal gemensam struktur som ska presenteras av kommissionen senast den 1 januari 2010. De elektroniska registren kommer att bestå av en offentlig och en konfidentiell del. Den offentliga delen ska innehålla uppgifter om vägtransportföretag och transportansvariga, medan den konfidentiella delen ska innehålla uppgifter om allvarliga överträdelser och sanktioner som vidtagits. Dessa uppgifter kommer endast att vara tillgänglig för relevanta myndigheter i överensstämmelse med normerna för skydd av personuppgifter. Jag vill betona det faktum att dessa konfidentiella uppgifter kan sparas i separata register.

När det gäller att erhålla intyget om yrkesmässig kompetens beslutade Transportutskottet att inte ange ett bestämt antal utbildningstimmar utan i stället ställa krav på ett skriftligt prov, som om en medlemsstat så beslutar även kan följas av ett muntligt prov. Ett annat ändringsförslag föreskriver att straffrättsliga påföljder för en transportansvarig person endast ska kunna utmätas för överträdelser som personen i fråga är ansvarig för. Alla sanktionsbeslut kan alltså bestridas och registreringen av sanktioner i det elektroniska registret kommer att göras först när ett slutligt beslut har fattats i frågan.

Transportutskottet ansåg att det var tillräckligt om företaget visade sin finansiella kapacitet genom sin av revisor eller annan ackrediterad person granskade årsredovisning, eller genom bankgaranti eller annat finansiellt instrument t.ex. försäkring. Därför togs minimigränsen på 80 procent för kassalikviditeten bort och ersattes med en minimitröskel för kapital och reserver. Transportutskottet anser också att det är viktigt att eurons värde fastställs varje år och inte vart femte år som kommissionen föreslog. Vi föreslog också att artikel 22 i kommissionens förslag ska strykas, där vissa prioriteringsrättigheter som var olika för medlemsstaterna fastställdes. Ändringsförslag 52 infördes, enligt vilket personer som kan styrka att de under de senaste 10 åren före förordningens ikraftträdande utan avbrott har lett ett vägtransportföretag kan befrias från examensprov.

Vi föreslog en begränsning av det antal fordon som får hanteras av extern transportansvarig till 50 och antal företag till 4. När det gäller intern transportansvarig föreslår socialdemokratiska gruppen en begränsning av antalet fordon som direkt styrs av en transportansvarig till 250 stycken. Vi menar att detta är nödvändigt för att även den transportansvarige ska ha rimliga arbetsförhållanden.

Två ändringsförslag om 12-dagarsregeln för busschaufförers viloperioder vid internationella persontransporter lades också fram av transportutskottet. Ett avtal mellan arbetsgivare och fackföreningar förväntas i denna fråga. Av den anledningen kommer de två ändringsförslagen att läggas fram igen i Mathieu Groschs betänkande.

  Mathieu Grosch , föredragande. − (DE) Herr talman. Jag vill också tacka föredraganden, skuggföredraganden, rådet och kommissionen för det effektiva samarbetet. Vi har försökt ta fram ett komplett paket för att behålla ett visst sammanhang mellan de tre betänkandena.

Vid en första anblick skulle jag säga att parlamentet till en del visar vägen. Vi hade kanske hoppats att redan ha uppnått något resultat genom en inofficiell ”trialog”, men nu kan parlamentet ange riktningen. Jag är övertygad om att rådet på ett bra sätt kan ta till sig mycket av det som har debatterats här och som kommer att beslutas. Den transportansvarige spelar som vi nyss hört en viktig roll när det gäller att få tillträde till jobben. Jag tror att det är viktigt för oss att framöver känna till hur företagen i en internationell sektor som denna är uppbyggda och vem som tar ansvar, å ena sidan för ekonomi och tillförlitlighet och å andra sidan för att följa de viktiga transportlagstiftningarna. Om vi i framtiden arbetar på en internationell nivå är det viktigt att veta vilken struktur våra samarbetspartner har och att vi kan lita på dem.

Rent administrativt har vi har försökt organisera detta så enkelt och tydligt som möjligt. Vi förlitar oss dock i hög grad på rådets samarbete då det informationsnätverk vi vill skapa måste vara öppet, effektivt och lättåtkomligt. Vi betraktar alla förseningar som onödiga eftersom framsteg kan göras mycket snabbt tack vare dagens informationsteknik.

Förutsättningarna för arbetet står också klara. Vi vill inte ha några speciella villkor för personer som redan har erfarenhet från arbetet och har visat att de är pålitliga. Vi vill däremot gärna att detta fortfarande ska kunna bestyrkas med jämna mellanrum. När det gäller tillträde till marknaden är busstransporter något enklare. Vi har även där försökt få en samstämmighet gällande tillgång till arbete.

Här i parlamentet har vi för närvarande fokuserat på de allvarliga överträdelserna. Ett framtida informationsutbyte mellan länder om mindre allvarliga överträdelser var inte riktigt det vi eftersträvade. Om vi har bra information tillgänglig om de allvarliga överträdelserna ligger vi redan ett steg före.

Enligt vår åsikt ska de befintliga fördragen inte riskeras. Vi menar också att stadstrafiken redan skyddas av egna föreskrifter och att det åligger medlemsstaterna att kontrollera om det finns några problem eller ej inom det området.

12-dagarsregeln är naturligtvis redan föremål för debatt här, och som nyss nämndes har parlamentet redan tidigare ställt kraft på en sådan 12-dagarsregel. Frågan löstes dock aldrig under det brittiska ordförandeskap som då gällde. Parlamentet har alltid klart uttalat sig om detta eftersom vi inte bara är marknadsorienterade. Vi har också tagit hänsyn till säkerhetsfaktorer och vi ville ta upp ämnet igen. Jag hoppas att detta parlament kan finna både rätt tidpunkt och rätt metod för att ta tag i ämnet.

Slutligen, angående tillträde till vägtransporter är naturligtvis det välkända begreppet cabotage väldigt viktigt i sammanhanget. Enkelt uttryckt handlar det i slutändan om att på något sätt reglera det som brukar kallas tjänstedirektivet inom transportsektorn. Hur kan jag, om jag kommer från tredje land, tillhandahålla tjänster i ett annat land? Ska jag kunna göra det i obegränsad omfattning? Ska jag kunna göra det under vilka villkor som helst? Det är den avgörande frågan. Vi talar inte om stora transportföretag utan om mindre företag. Å ena sedan tillgodoser vi miljöaspekten genom att vilja undvika tomkörningar, men å andra sedan borde vi inte – väl medvetna om att de sociala såväl som de ekonomiska förutsättningarna för närvarande i hög grad skiljer sig mellan olika länder – med denna förordning uppmuntra direkt dumpning inom dessa två sektorer.

Att begränsa antalet cabotagetransporter till tre per vecka anser åtminstone jag är ett tydligt ställningstagande. Detta är mycket bättre än ordet ”tillfälligt” vilket i princip skulle innebära att 27 länder har 27 olika lagstiftningar inom några år, vilket definitivt inte hade varit bra för sektorn. Jag tycker att förordningen är tydlig. Att detta nu också måste avslutas inom rimlig tid kommer enligt vår åsikt – och här talar jag för mig själv – att gå lekande lätt i den mån skillnaderna när det gäller löner och skatter avskaffas.

Vi har dessutom undersökt cabotage på ett mer verklighetsnära sätt och det betyder att vi redan kan starta efter den första lossningen. Till skillnad från kommissionen anser jag att cabotage måste vara möjligt på en internationell resa och även på återresan.

Vi vill därför också ha viss samstämmighet för tillträdet till marknaden vid allvarliga överträdelser och informationen om dessa, precis som vi också vill förenkla de administrativa förfarandena.

Slutligen vill jag återigen rikta en önskan till länderna i fråga. Det är inte mycket mening med att utforma alltför detaljerade förordningar av den typ vi har debatterat och antagit här i dag – speciellt när det gäller cabotage – när länderna generellt sett inte har fått tillräckliga medel för att ordentligt kunna övervaka cabotagetransporterna.

Det medför inte en massa arbete. Som vi ser det innebär det att å ena sidan slutgiltigt harmonisera kontrollhandlingarna, och å andra sidan komma till en punkt där de totala utgifterna för cabotage på 2 procent noggrant övervakas på europeisk nivå. För vissa länder innebär detta dock 30–40 procent av arbetet inom sektorn.

Inte förrän då kommer det vi gör här att verka vettigt. Vissa punkter som vi nu inte tar hänsyn till kommer då också att verka vettiga.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag på min grupps vägnar gratulera de båda fördragande, först och främst Silvia-Adriana Ţicău men också min kollega Mathieu Grosch. De har gjort ett mycket bra arbete när de har försökt förena de många olika åsikterna inom utskottet för transport och turism.

Vår grupp stöder i princip kommissionens föreslagna nya förordningar om de villkor som måste uppfyllas för att driva vägtransportföretag, för att få tillträde till marknaden för busstransporter och tillträde till den internationella vägtransportmarknaden. Genom våra ändringsförslag uppmanar vi dock till ytterligare steg mot harmonisering och liberalisering. Får jag påpeka att vi fortfarande siktar mot en inre marknad i Europa, vilken faktiskt föreslogs införas 1958. Rådet har länge varit motvilligt, men EG-domstolen yttrade 1985 att vi även måste etablera en europeisk inre marknad för transportmarknaden, så vi måste bli lite djärvare i den här frågan.

Jag vill ge en kort kommentar om att ha tillstånd för att inneha ett yrke. Kravet att kommissionen ska ta fram ett samordnat register över överträdelser av vägtransportlagstiftningen senast 2010 är mycket viktigt eftersom medlemsstaterna måste kunna besluta om t.ex. återkallande av tillstånd enligt gemensamma kriterier. Vi måste överväga inte bara hur man ger tillstånd utan också hur återkallandet av ett sådant tillstånd kan ske. Om vi vill få bort det svarta fåret måste vi ha gemensamma villkor när vi beslutar om återkallande av tillstånd, och i detta hänseende hoppas jag att kommissionen kommer att arbeta med att senast 2010 ha tagit fram ett samordnat register.

När det gäller tillträde till marknaden för busstransporter menar jag att vi äntligen bör förverkliga den inre marknaden, steg för steg. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att stödja oss i att avskaffa kravet på tillstånd från en annan medlemsstat för gränsöverskridande tjänster som inte sträcker sig mer än 50 km förbi gränsen. Det här är inget annat än protektionismen som sticker fram huvudet.

När det gäller tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg, måste vi stoppa cabotaget vid någon punkt. Det fyller ingen vettig funktion på en gemensam inre marknad. Meningen med en gemensam inre marknad är att alla företag ska kunna erbjuda sina tjänster överallt inom gemenskapen. Av miljöskäl vill jag säga till Eva Lichtenberger att om jag vill få stopp på meningslösa returresor måste jag hitta ett vettigt sätt att göra det möjligt för aktörerna att utföra transporter inom andra länder. Kom inte till mig med några villkor! Vi talar om att avskaffa cabotage 2014. Det är fortfarande sex år dit. Om vi inte klarar att harmonisera villkoren i någon mån på sex år så kommer vi aldrig att klara det, och ni kommer fortfarande att arbeta för en cabotageförordning år 3000. Jag känner till sådana här historier från Hamburg. Vi trodde alltid att våra grannar utanför Hamburg skulle betala otroligt låga löner. Vi måste se till att skapa en inre marknad.

Min viktigaste punkt är frågan om 12-dagarsregeln. Här måste vi dra upp klara riktlinjer. Vi behöver 12-dagarsregeln för enstaka gränsöverskridande busstransporter. Det underlättar inte att aktörer och fackföreningar nu säger: ”Vi kommer snart att nå en överenskommelse.” Vi måste få ett lagstiftningsbeslut. Vi måste bana väg för granskning av kör- och vilotider. Jag är mer än villig att diskutera detaljer om införandet med fackföreningar och aktörer senare, men det är upp till parlamentet att lagstifta om villkoren för kör- och vilotider. Vi har tydliga förslag som stöds av en majoritet i utskottet och jag ber er att rösta i enlighet med dessa i morgon.

ORDFÖRANDESKAP: GÉRARD ONESTA
Vice talman

  Willi Piecyk, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Jarzembowski! Anledningen till att staten Hamburg nu har en svartgrön regering är att de konservativa ska lära sig ett och annat om allt det här. Det är utmärkt.

Först vill jag gratulera Silvia-Adriana Ţicău eftersom detta är hennes första betänkande. Hon har gjort ett utmärkt arbete. Det har naturligtvis även Mathieu Grosch, från vilken parlamentet alltid väntar sig bra betänkanden. Jag blev lite förvånad över frågorna som ställdes utifrån. Vi försöker inte omskapa vägtransporterna med dessa tre betänkanden, utan snarare bestämma hur man bäst kan organisera trafiken och också i slutändan höja säkerhetskriterierna eftersom det är väldigt många företag som vill använda vägarna. Slutligen är vi också intresserade av hur socialt skydd står i samband med detta.

Att lätta på reglerna för cabotage bör inte heller innebära några problem. Som redan har sagts är transporter utan last inte till nytta för någon. Det är ingen mening med dem alls. Men vi måste försäkra oss om att situationen inte blir helt okontrollerbar. Därför menar vi att det vore klokt att i morgon besluta att vi år 2012 ska kontrollera vad som dittills har skett och hur allting har utvecklat sig så att vi så att säga kan bygga in vissa reserver. Det finns ett ändringsförslag med denna inriktning i Mathieu Groschs betänkande, vilket vi stöder. Till år 2014, när allting är tänkt att startas upp, bör man också lägga till en säkerhetsklausul. Om allvarlig splittring skulle uppstå på marknaden kan en medlemsstat då säga ”Vi trycker på nödstoppet och vänder oss till kommissionen. Det här är något som måste rättas till.”

Min sista punkt gäller 12-dagarsregeln. Jag har alltid stöttat den, och vi stödde den då när det gällde. Nu däremot har en ny situation dykt upp där fackföreningar och åkerier har gjort en överenskommelse. Det skulle kunna skapa problem för ändringsförslagen. Därför ser vi väldigt gärna att man i morgon skjuter upp antagandet av den del av betänkandet som handlar om bussar med en månad och behandlar det i juni när det är helt klart. Det vore förnuftigt att göra så och branschen skulle också involveras.

  Dirk Sterckx , för ALDE-gruppen. – (NL) Jag vill gärna citera från vitboken: ”I dag tillåts lastbilar utföra internationella transporter av gods till och från utlandet, inte som tidigare endast till utlandet. De tillåts till och med utföra inrikes godstransporter i en medlemsstat där de inte är etablerade. Därmed har en cabotageverksamhet inom vägtransportsektorn skapats.” Så sa kommissionen år 2001.

Sedan dess har ett antal medlemsstater återigen infört flera restriktioner och alltså har vi återigen en fragmenterad marknad som vi inte hade 2001. Vad säger kommissionen i dag? Vi måste omforma denna fragmentering till regler så att den blir lika för alla. Jag är därför mycket besviken över kommmissionens förslag, vilket jag till och med sa till kommissionsledamot Jaques Barrot, eftersom det innebär ett steg tillbaka i jämförelse med 1993 års direktiv. Lyckligtvis har vi kunnat göra något åt detta, men enligt min mening räcker det inte på långa vägar.

Vad är det då vi gör? Vi betalar miljarder euro via Galileo för att se till att vi vet var transporten befinner sig. Det betyder att ett transportföretag kan organisera sin verksamhet effektivt över hela den europeiska marknaden och sedan säger vi: nej, stopp, byråkrati. Du måste skicka in papper även om du har mycket att göra. Du måste göra allt möjligt som gör att du inte kan arbeta lika effektivt och kanske till och med gör att dina lastbilar kör tomma. Det är vad kommissionen säger i dag, och jag ser det som en stor besvikelse att kommissionen till och med vågar fästa det på pränt.

Därför anser jag att man i detta fall är väldigt snabb med att använda de sociala aspekterna som en slags ursäkt. Varför skulle annars de franska myndigheterna fråga de belgiska transportföretagen om de inte utför cabotage, eller utför för mycket cabotage i Frankrike? Lönerna i Belgien är högre än i Frankrike, inte lägre. Det här är inte en social fråga, det handlar om att skydda landets egen marknad.

Resultatet kommer därför att bli större miljöskador som inom ett par veckor följs av ett förslag från kommissionen om gröna transporter. Gratulerar! Lyckligtvis har vi och föredraganden kunnat åtgärda detta på flera olika sätt. Jag hoppas att våra förslag går igenom. Det finns en möjlighet att få en öppen marknad 2014, men det räcker inte anser jag. Jag skulle vilja att vi nådde dithän senast 2012. Jag tror inte heller att vi behöver några nya undersökningar. Denna gång måste vi verkligen öppna upp marknaden – jag instämmer i ert ändringsförslag, herr Piecyk – för att se till att åtgärder vidtas om marknaden skulle splittras. Dessa åtgärder måste dock vidtas på en öppen marknad, inte genom att skapa ännu fler hinder på en marknad där det redan finns hundratals.

När det gäller Silvia-Adriana Ţicăus betänkande håller jag fullständigt med om de strikta reglerna för personer som startar en verksamhet inom denna bransch. På tal om det så har jag stramat upp kraven ännu mer på några punkter. Jag tackar föredraganden för att ha diskuterat denna fråga med mig. Om vi är strikta mot aktörerna på marknaden måste vi också se till att marknaden verkligen är öppen.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Cabotage låter som en bra idé. Genom att förhindra körningar utan last kan man också minska utsläppen, och transportsektorn har när allt kommer omkring också en skyldighet att äntligen börja minska sina utsläpp. Det är bara synd att den här förordningen tidigare ofta missbrukats för att kringgå sociala normer och för att dumpa priserna för att skaffa sig marknadsandelar. Föredraganden har generöst nog valt en strategi som tar detta i beaktande. Det är mycket viktigt att allt som beslutas här övervakas noga – och det är också min vädjan till medlemsstaterna. I annat fall kommer det inte att fungera. Jag instämmer därför med den här delen av paketet.

Detsamma gäller dock inte betänkandet om busstransporter, där en del medlemmar av utskottet för transport och turism vill återinföra den famösa 12-dagarsregeln om kör- och vilotider och den mycket välorganiserade busslobbyn har i månader överhopat oss med information för att åstadkomma detta. Alltför lite har dock gjorts för att undersöka vad de anställda inom näringen tycker.

Jag kan inte ge mitt stöd till förordningen, och det beror enbart på ändringarna. Men jag skulle kunna tänka mig att godkänna förordningen om arbetsmarknadens parter kan komma överens – och då menar jag bussbolagen och övriga berörda parter, då detta även innefattar människor som inte är med i något fackförbund eftersom den fackliga anslutningen är särskilt låg inom denna sektor. Vi får helt enkelt vänta och se. Det är inte mer än rätt, om vi erkänner det sociala partnerskapets roll. Låt oss därför vänta med denna del och hitta en bättre, förståndigare lösning senare, så att vi inte behöver omförhandla i efterhand och hamna i en situation där vi kanske inte kan komma längre.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Min grupp anser att fortsatt och förbättrat skydd för arbetstagare och konsumenter är viktigare än att ständigt öka friheten för företagen inom EU-marknaden. Detta val är ännu viktigare för de gränsöverskridande långa transporterna med buss och lastbil än för många andra branscher.

Det har sedan april 2007 funnits regler för transportsektorn som kräver att bussar står stilla var sjätte dag under en långresa för att undvika att chauffören blir uttröttad. Vi ställer oss uttryckligen bakom syftet med denna åtgärd. Däremot inser vi att metoden för att genomföra detta syfte skapar problem, inte bara för bussbolagen och deras kunder, utan också för chaufförerna själva. Jag har redan tidigare tryckt på om en bättre tillämpning av detta genom överenskommelser med facket, Europeiska. transportarbetarfederationen. Det är bättre att chaufförerna garanteras vila i hemmet än att de tvingas ta sin vila under resan bland förvånade och missnöjda passagerare. Överenskommelser om detta är bra, men vi tillbakavisar alla försök att ensidigt ta bort detta skydd.

Det råder stor irritation inom vägtransportsektorn eftersom varje land har olika regler om huruvida gods kan få transporteras när man kör tillbaka hem från utlandet. Följden blir att lastbilar alltför ofta körs hem i stort sett tomma. Det är ännu för tidigt att i hela EU införa det system som för närvarande fungerar någorlunda mellan Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Ett sådant system kan bara användas mellan länder med likartade inkomster och sociala förhållanden. Vi har inget att invända mot gränsöverskridande lösningar om de kan garantera alla chaufförer rimliga löner, godtagbar milersättning och adekvata säkerhetsåtgärder. Däremot är vi emot ett sådant system om det innebär att de nuvarande stora löneskillnaderna mellan olika medlemsstater missbrukas för att minska lönekostnaderna. Det skulle leda till att alla som idag har en ordentlig inkomst skulle förlora jobbet och att de som blir kvar i branschen kommer att arbeta enligt de arbetsvillkor som idag gäller i exempelvis Polen och Rumänien.

Min grupp har därför tillfogat ändringsförslag 45 och 46 till betänkandet om godstransporter för att inte cabotagemarknaden ska kunna öppnas utan samtidig utveckling av lika arbetsvillkor och bestämmelser om en utvärdering 2012.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Jag vill tacka Mathieu Grosch och Silvia-Adriana Ţicău för deras arbete och kommentera tre saker.

Min första kommentar gäller ändringen i Ţicăus betänkande av förteckningen över de överträdelser som kan leda till återkallande av transportföretagets tillstånd. Förteckningen är en central del av paketet och utgör en potentiell begräsning av den inre marknaden. Därför vore det bättre om förteckningen kunde ändras genom medbeslutandeförfarandet hellre än kommittéförfarandet. Jag har föreslagit en ändring i den riktningen som jag hoppas att ni alla kommer att stödja.

För det andra vill jag understryka vikten av noggrann övervakning av förteckningen över överträdelser. De förslag som diskuteras här i eftermiddag är avsedda att förbättra den inre marknaden. Det innebär också att det är viktigt att skapa lika villkor. Alla medlemsstater måste genomföra förordningens regler på samma sätt och därför ber jag kommissionen noga övervaka att medlemsstaterna tillämpar förordningen på rätt sätt.

Min tredje kommentar är att det mycket riktigt finns medlemsstater som försöker begränsa cabotagetrafiken till ett minimum. Detta strider helt emot den inre marknadens principer och dessutom bidrar det indirekt till miljöförstöring. Jag tänker därför verkligen stödja ändringsförslaget som syftar till att ta bort restriktionerna mot cabotage från och med 2012.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mathieu Groschs förslag syftar till en enhetlig och strikt tillämpning av vägtransportförordningarna, vilket jag stöder. Jag håller med om att det bör fastställas kriterier som måste uppfyllas innan åtgärderna kan verkställas och att tillsynen från de behöriga myndigheternas sida bör trappas upp genom ett enhetligt system för erkännande av dokument och ett system för påföljder samt att man måste inhämta tillstånd från de länder som transporterna går igenom.

Det enda jag skulle vilja tillägga till mina medledamöters utmärkta arbete är att jag anser det vara omöjligt att förkorta tidsfristen för internationellt cabotage så länge det inte finns någon helt igenom rättvis och jämlik strategi för att fastställa regler så att vi kan förhindra dumpning, som oftast i slutändan gynnar några aktörer på bekostnad av de andra. Jag anser att tidsfristen 2014 är lämplig och till och med kan förlängas.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Här väntar man på ett betänkande om buss- och lastbilstrafik och så kommer det tre på en gång. Frågan är om de alla går åt rätt håll? När det gäller cabotage är jag en av parlamentets främsta förespråkare för liberalisering och särskilt rent allmänt i fråga om cabotage. Men jag vill ju naturligtvis vara helt säker på att villkoren är lika för alla för att detta ska kunna fungera. I Storbritannien har vi olika normer för fordon och trafiksäkerhet, vi har geografisk isolering, vi har ett särskilt skattesystem som skiljer sig från vissa andras och så har vi arbetslöshetsfrågan – allt detta är saker som också måste beaktas.

Så även om jag finner kommissionens förslag mycket klart och tydligt och välkomnar det, anser jag att vi måste vara mycket försiktiga med att öppna marknaden på det sätt som föreslås.

Den övergripande effekten av cabotage är något tveeggad och jag vet att många åkare, folk i branschen, är mycket bekymrade. Jag tror därför det är viktigt att vi går tillväga försiktigt och balanserat och jag skulle verkligen vilja se en översyn av förslaget efter fyra års tillämpning med ett fullständigt samråd med branschen under tiden.

Jag tror att det är enda sättet för att skapa jämlika villkor och för att få en bra effekt av en fullständig liberalisering.

Jag vill bara tillägga en sak om ett annat av betänkandena. Det bekymrar mig till exempel om EU-lagstiftningen börjar utsträckas till att omfattas frivilligarbetares transporter av äldre.

Att lagen ska tillämpas på sådana grupper är väl både onödigt och föga hjälpsamt. EU-lagarna bör alltid sträva efter att främja rörlighet och tillgänglighet. Jag tror att vi i detta fall, i Storbritanniens vackra regioner som min egen valkrets Yorkshire, inte vill se några hinder för att kunna njuta av landskapet. Vägtrafikpaket får inte i kombination med regleringen av chaufförernas körtider leda till att de allmänna transportmedlen på landsbygden förpassas till historien.

  Inés Ayala Sender (PSE). - (ES) Herr talman! Jag vill särskilt rikta ett tack till mina kolleger Silvia-Adriana Ţicău och Mathieu Grosch för deras tålamod och deras förmåga att samla alla skuggföredragande kring förslag som ibland har fått ett brett stöd och ibland varit mer kontroversiella.

Sanningen är att parlamentet har passat på att stöpa om dessa texter om vägtransporter för att försöka förbättra lagstiftningen och gå mot en större liberalisering i fråga om cabotage, i princip av skäl som har med sammodalitet att göra, samtidigt som vi arbetar med andra frågor för att främja den fria rörligheten och förstås för att förhindra att lastbilar körs tomma.

Därför har vi föreslagit möjligheten att införa en klausul som kan se till att marknadens liberalisering inte leder till snedvridning.

Jag vill understryka att huvudskälet vore social dumpning och det är också därför som vi fastställer 2014 som deadline för en fullständig liberalisering av cabotagetrafiken.

Texten blir i viss mån mer trovärdig tack vare att vi i huvudsak fokuserat på allvarliga överträdelser, eftersom det är dessa som faktiskt kan övervakas.

Vi avvisar naturligtvis förslagen om specifik privilegierad bilateral cabotagetrafik mellan grannländer eftersom detta skulle splittra marknaden ytterligare, som en av mina medledamöter så mycket riktigt påpekade.

I fråga om texten om bussar vill vi gärna informera om att socialistgruppen kommer att begära, eller redan har begärt skulle jag säga, att omröstningen om enbart den här lagtexten ska skjutas upp. Som vi redan har hört så anser vi nämligen att om arbetsgivarna och arbetstagarnas företrädare och fackföreningar kan komma överens om en översyn av exempelvis 12-dagarsregeln, så måste man – trots att en del av mina medledamöter inte vill det – erkänna att det i viss mån öppnar för en översyn bakvägen, något som inte har förklarats eller klargjorts tillräckligt och därför kräver den garanti som en överenskommelse mellan arbetsgivare och facket innebär.

I annat fall kommer allmänheten inte att kunna förstå varför vi i morgon röstar om en text som redan är oanvändbar eftersom det finns en utomparlamentarisk överenskommelse.

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (NL) Diskussionerna om cabotage har fått känslorna att svalla i många år. De befintliga förordningarna anses vara otydliga på grund av att man använt ordet ”tillfälligt” vilket en del medlemsstater använt som ursäkt för att illegalt fortsätta att skydda sin egen marknad.

För att klargöra denna fråga en gång för alla lade kommissionen fram en ny förordning förra året och som Dirk Sterckx just påpekade hade jag höga förhoppningar angående denna. Märkligt nog föreslog kommissionen dock en noggrann kontroll över möjligheter till cabotage. Kommissionens nuvarande förslag skulle innebära att transportföretagen ställs inför fler begränsningar snarare än större frihet. Detta är verkligen anmärkningsvärt, eftersom de befintliga förordningarna även av Europeiska kommissionen uppfattats som ett steg framåt mot total frihet sedan de antogs 1993.

Naturligtvis behöver vi en europeisk strategi. Branschen ska helst inte en enda dag till vara utsatt för en massa nationella hopkok som är utformade för att begränsa möjligheterna till cabotage till ett minimum. Kommissionens förslag i sig självt är dock ärligt talat inte alls tillräckligt i linje med den inre marknadens eller Lissabonstrategins principer och mål. De argument som kommissionsledamoten framhöll i sitt anförande, som trafiksäkerhet, miljön och minskade administrativa bördor finns varken här eller där.

En fri marknad är helt enkelt en nödvändighet för att planeringen ska kunna bli så effektiv som möjligt. Varje begränsning leder när allt kommer omkring till ökade transporter, oavsett om det som här gäller cabotagetrafiken eller exempelvis den fullständigt absurda blandningen av olika körförbud. Som Dirk Sterckx mycket tydligt nyss framhöll är därför ALDE-gruppen angelägen om att åstadkomma en helt fri marknad, helst redan från och med den 1 januari 2012. Medlemsstaterna måste också vara fullständigt fria att komma överens om obegränsade avtal för cabotage innan dess om de så önskar. Dessutom bör det framför allt vara helt klart att tillstånd som beviljats innan förordningen trätt i kraft ändå kommer att fortsätta vara giltiga.

Vi vill inte gå på linjen ”en studie till och sen får vi se”. Tillsättandet av ytterligare kommittéer och studie nr 250 kan knappast tillföra något mer, utom kanske ytterligare förvirring, kostnader och fler dåliga skämt, något vi alla redan alltför väl känner till. En fri marknad skulle gynna branschen och även konsumenterna, och den bör införas så fort som möjligt.

Jag vill avsluta med att säga ytterligare en sak. Det finns, med all rätt, en klar majoritet i parlamentet för att stryka hänvisningarna till ”upprepade mindre överträdelser”. Det finns ingen plats för dessa i förordningen.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! De tre förordningar som vi diskuterar idag har ett nära samband med den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. När de fyra friheterna fastslogs 1957 hade ingen riktigt förutsett övergångsbestämmelserna för Europeiska unionens nya länder. Vi är förstås begränsade av vad som fastställts i anslutningsfördragen för de tio nya medlemsstaterna. Även efter öppnandet av Schengengränsen måste dessa länder följa övergångsbestämmelser för transport av personer och varor. Dessa bestämmelser kan sammanfattas som förbud mot, eller strikta begränsningar av cabotage. Mot bakgrund av debatten om minskade utsläpp och särskilt om effektivare vägtransporter framstår som vi ser det vissa av kraven i de aktuella förordningarna som något futuristiska.

Jag minns de böter för tomkörning med lastbil och de så kallade ”transportcentralerna för full lastkapacitet” som fanns i folkdemokratierna. Kanske måste vi återgå till någonting liknande. I grunden är det så att vi gör det rätta när vi inom den gemensamma marknaden försöker harmonisera tillämpningen av de befintliga reglerna, utöver de gemensamma CMR-dokumenten. Om tillträdet till marknaden förenklas kommer cabotagebegränsningarna att delvis mildras och de grundläggande arbetsvillkoren inom branschen att harmoniseras. Både när det gäller sysselsättning och de enskilda medlemsstaternas attityder till att stärka EU-lagstiftningen är detta något som kommer att välkomnas av företagare såväl som anställda inom branschen. Med tanke på de aspekter jag just nämnt kommer följaktligen GUE/NGL-gruppen att stödja de aktuella förslagen.

  Dieter-Lebrecht Koch (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Så länge stamgästerna vid långtradarchaufförernas bord, åkarna och den allmänna ordningens väktare inte kritiserar vårt förslag om att ersätta och förenkla de befintliga reglerna är vi på rätt väg. Jag ser det som en bra väg, eftersom den leder till flera viktiga framsteg. För det första ökar trafiksäkerheten, eftersom kontrollerna och det ökade informationsutbytet är viktigare än lagstiftning, men också eftersom vi får enhetliga kvalitetskrav för yrkesbehörighet och utfärdande av tillstånd.

För det andra elimineras konkurrenssnedvridande faktorer, eftersom det blir möjligt att sätta stopp för de svarta fåren inom transportindustrin, bekämpa diskriminering och höja yrkets status. För det tredje förbättrar vi miljöskyddet och sparar energitillgångar genom att tomkörningar minskas. För det fjärde blir bussturismen mer attraktiv, eftersom man på nytt kommer att kunna erbjuda tolvdagarsresor. För det femte kommer de byråkratiska kraven att minska eftersom de nationella elektroniska registren sätts i nätverk och blir mer lättåtkomliga. Dessutom planeras förenklade mallar för gemenskapslicenser och förartillstånd. För det sjätte leder denna väg till en modernisering av branschen.

Jag tror att rättssäkerheten för cabotagetransaktionerna blir särskilt viktig i framtiden, även om de för närvarande bara utgör 2-3 procent av transportmarknaden. Varje enhetlig reglering inom Europa är bättre än det lapptäcke av bestämmelser vi har idag. Ur miljösynpunkt borde vi öppna för cabotagetrafik omedelbart, men ur social och ekonomisk synvinkel är det för närvarande klokare att begränsa den. Målet måste dock vara att en fullständig eliminering av alla begränsningar av cabotagetrafiken mellan EU-företag, så länge de uppfyller de nya tillståndskraven. Jag förväntar mig konkreta steg i denna riktning före 2014. Dessutom bör vi inte förhindra bilaterala avtal som kan öppna marknaden snabbare.

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Först av allt vill jag tacka föredragandena för deras arbete. Det här är ett viktigt åtgärdspaket som har en stor och mycket speciell påverkan på många människor i Europa.

Det mest framträdande är förstås allt som är relaterat till cabotage. I det avseendet är och förblir det nödvändigt att klarlägga ett antal frågor för att sätta ribban lika högt för alla. Befintliga regler för cabotage har tolkats på ett sätt som har varierat alltför mycket mellan olika medlemsstater. Detta gör att det krävs regler. För att vara fullkomligt tydlig kan mer cabotage leda till effektivare vägtransporter, vilket är bra för såväl ekonomin som miljön och därför måste uppmuntras på alla sätt. Trots detta måste det stå klart att det inte får leda till social utslagning och därför måste den gradvisa liberaliseringen av marknaden gå hand i hand med att vi skapar sociala spelregler som är lika för alla. Skillnaderna i beskattnings- och arbetsvillkor måste jämnas ut så långt som möjligt, det vill säga helst så att de sämsta villkoren uppdateras till samma standard som de bättre villkoren.

Kompromissen att öppna marknaden 2014 verkar därför berättigad, under förutsättning att vi antar ändringsförslagen 47 och 48, att i synnerhet kommissionen tar undersökningen av skillnaderna i sociala villkor och arbetsvillkor från 2012 på allvar och att medlemsstaterna i fortsättningen, även efter 2014, ska ha en typ av larmförfarande till sitt förfogande som kan användas i händelse av allvarliga störningar av den nationella transportmarknaden. I väntan på detta behövs en tydlig definition av vilka verksamheter som är tillåtna och vilka som inte är tillåtna, och givetvis krävs det lämplig tillsyn.

Med tanke på bussförarnas körtider och viloperioder verkar det också logiskt för mig – vilket flera ledamöter redan nämnt – att skjuta upp omröstningen så att den kompromiss som arbetsgivarna och arbetstagarna utformade i fredags kan inarbetas i lagstiftningen i sin helhet. Kompromissen är på gång men måste ändå transponeras till lagspråk. Resultaten från diskussionerna bevisar att den sociala dialogen kan fungera på EU-nivå. Vi har nått en god balans när man beaktar bussektorns särdrag.

  Paweł Bartłomiej Piskorski (ALDE). – (PL) Herr talman! Under ett så här kort anförande kan jag bara att ta upp grundläggande frågor som berör de dokument som är under diskussion. Vi ska ha i minnet att vårt mål är en fri marknad och en fri marknad även när det gäller dessa tjänster – det vill säga vägtransporttjänster. Ur den aspekten är de dokument som vi diskuterar i realiteten en typ av tjänstedirektiv, men med skillnaden att de avser just denna speciella marknad.

Den andra punkt som vi bör tänka på i detta sammanhang är att alla restriktioner och indirekta lösningar som vi tillämpar – till exempel när det gäller övergångsperioder, cabotage och årtalet 2014 – är dellösningar som inte får föra oss bort från vårt huvudmål som är största möjliga liberalisering av marknaden.

Slutligen vill jag betona att vissa speciella begränsningar som är kopplade till denna specifika marknad, exempelvis arbetstid och lösningar som har att göra med miljö och med trafiksäkerhet, visserligen är av stor betydelse, men att vi måste komma i håg var gränserna går mellan säkerhetsfrågor och förhandlingar om sociala frågor.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Vi kan inte på allvar diskutera frågan om godstransporter på väg utan att gripa oss an problemen med farliga material. I det förslag som framlagts för oss idag, liksom i övrigt inom EU:s lagstiftning, är detta problem underskattat eller illa hanterat. Men om det finns något område där vi behöver större insatser från EU:s sida och fler begränsande gemenskapsförordningar, så är det detta.

Eftersom många företag förvarar sitt farliga material på vägarna för att deras anläggningar inte ska klassificeras som “Seveso-fall”, har strömmen av farliga material som cirkulerar inom EU stadigt ökat, vilket ökar risken för en allvarlig katastrof.

När det gäller transporter av farliga material på vägarna har vi en enorm brist på utbildning och en allvarlig brist på utrustning, exempelvis parkeringsområden som på säkert sätt kan ta emot de aktuella fordonen i enlighet med gemenskapens förordningar.

Riskerna med blandade laster är allvarligt underskattad. Varor som i och för sig är ofarliga kan bli farliga om de finns inom samma parkeringsområde och för närvarande är man helt omedveten om dessa faror.

Jag menar att vi bör inrätta en europeisk byrå för säkra landtransporter av farliga material som kan gynna en verkligt heltäckande säkerhetspolitik på gemenskapsnivå.

  Philip Bradbourn (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill först klargöra att jag särskilt vill tala om Silvia-Adriana Ţicăus betänkande. Även om vi har ett i stort sett oproblematiskt förslag vill jag kommentera frågan om sanktioner.

Det är viktigt att förstå att vi behöver gemensamma sanktioner, men vi måste också ta itu med frågan om gemensam verkställbarhet. Även om jag är emot mer byråkrati måste vi hitta ett system som gör det lättare att väcka åtal mot chaufförer och deras företag när de orsakar olyckor i andra medlemsstater. För närvarande kan sådana företag och deras chaufförer undkomma åtal för sina överträdelser, till exempel i Storbritannien, eftersom det krävs en så omfattande pappersexcersis för att ställa dem inför rätta. Detta är särskilt oroväckande om man betänker att antalet trafikolyckor som orsakas av förare från andra medlemsstater har ökat med 75 procent under de senaste fem åren, och detta bara i en del av min valkrets, enligt information som jag fått ta del av.

Jag får ofta ta emot klagomål från människor som blivit ganska svårt skadade av kommersiella fordon och deras förare, och det är otillfredsställande att våra poliskontroller i sin nuvarande utformning inte kan eller inte vill ställa dessa förare till svars. Jag ser därför fram emot ytterligare åtgärder inom det här området så att det ska bli lättare att ställa dessa vårdslösa individer inför rätta.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman! Vi diskuterar den här frågan vid en ganska speciell tidpunkt – det vill säga när vi har förlorat en bra kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor och jag menar förstås Jacques Barrot – en tidpunkt när vi väntar på en ny kommissionsledamot. Jag frågar mig om den utsedda kommissionskandidaten lyssnar till vår diskussion idag – det vore ju faktiskt på alla sätt motiverat.

Vi talar här om vägtransportsektorn, en sektor som har gjort det möjligt att uppnå en 40-procentig ökning av handelsutbytet mellan EU:s medlemsstater under de senaste fem åren. Vi talar om en sektor som de facto håller Europa i rörelse. Min åsikt är att vi här behöver så mycket frihet som möjligt, också när det gäller cabotage. Man samtidigt behöver vi så mycket fasthet som möjligt, särskilt när det gäller att bekämpa sådana fenomen som skurkaktiga bussföretag, som faktiskt skadar marknaden. Sanktioner med indragna licenser går inte att tillämpa eftersom de inte har och aldrig har haft några licenser.

I hela den här sektorn kan jag faktiskt se flera allvarliga hot: det ökade bränslepriset, det sätt på vilket externa transportkostnader internaliseras och det sätt på vilket arbetstiden genomförs. Dessutom har jag ett intryck av att transportbolagens lönsamhet generellt är på väg neråt. Därför vill jag uttrycka mitt särskilt entusiastiska stöd för Willi Piecyks betänkande för att kunna diskutera frågan om busstrafik och för att rösta i juni.

Jag stöder Dirk Sterckxs ställningstagande om behovet av en ny undersökning av konsekvenserna av att öppna marknaden, men detta bör också kopplas till en bedömning av det ekonomiska välståndet inom vägtransportsektorn.

  Luis de Grandes Pascual (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill först diskutera Silvia-Adriana Ţicăus betänkande. Det här förslaget är viktigt för att modernisera situationen för personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg genom enhetlig tillämpning av gemensamma regler i alla medlemsstater för att bevilja tillträde till yrket.

I detta avseende vill jag applådera och välkomna kommissionens förslag. Jag skulle dock vilja upprepa en fråga som jag ställde i utskottet för transport och turism under debatten om detta betänkande. Det gäller uttrycket “gott anseende”, som jag föreslog, och som jag därefter drog tillbaka i samstämmighetens intresse och föreslog att det skulle ersättas med “etiska normer”. Jag ifrågasätter inte på något sätt detta krav, tvärtom håller jag med om att man ska kräva att transportansvariga inte får ha dömts för några allvarliga trafikförseelser eller blivit föremål för sanktioner på grund av överträdelser av gemenskapens lagstiftning om vägtransporter.

Jag rekommenderar emellertid att uttrycket ändras eftersom vi förutsätter oegentligheter inom en profession som är en nyckelsektor i den europeiska ekonomin, som alstrar välstånd, skapar sysselsättning och garanterar rörlighet för personer och varor.

Vi bör tänka oss noga för innan vi förutsätter att någon inte har tillräckligt gott anseende för att utöva en verksamhet om detta inte har bevisats.

För det andra vill jag understryka vikten av Mathieu Groschs betänkande om gemensamma regler för behörighet för vägtransportmarknaden. Förslaget till förordning ger en definition av cabotage, och gör slut på den rådande rättsosäkerheten. Det medger upp till tre på varandra följande transporter under en internationell godstransport på sju dygn. Vi bör emellertid gå längre för att avskaffa alla begränsningar av cabotage och uppnå större liberalisering av nationella marknader.

Slutligen välkomnar jag den minskning av byråkratin som det nya förslaget till förordning medför när det gäller de nya förenklade formaten för gemenskapslicens, kopior av denna licens och av förarintygen. Det kommer att bidra till att minska förseningar som orsakas av vägkontroller.

Mina damer och herrar! Vi nåste göra transportsektorn effektivare och mer konkurrenskraftig.

  Rovana Plumb (PSE). - (RO) Jag gratulerar de båda föredragandena till deras arbete, och välkomnar Silvia-Adriana Ţicăus förslag att införa gemensamma regler när det gäller de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg, detta i syfte att höja kvalifikationsnivån hos företag med tillstånd och inte för att begränsa deras möjlighet att utföra yrket. Vare sig vi talar om människor eller varor representerar personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg en verksamhet som är oumbärlig för unionens ekonomiska utveckling i enlighet med Lissabonfördragets mål att stimulera den europeiska ekonomin.

Jag tror att införandet av denna reglering kommer att öka antalet arbetstillfällen, och medverka till att vägtransporterna inom Europeiska unionen genomförs på ett säkrare och korrektare sätt. Jag gratulerar ännu en gång föredragandena.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Här i Europeiska unionen är vi alltid stolta, och med all rätt, över att vi för det mesta försöker hitta en gyllene medelväg och samarbeta för att hitta en lösning, något som vi ofta lyckas med. Men det är inte alltid lätt. Dagens gemensamma debatt om Silvia-Adriana Ţicăus och Mathieu Groschs betänkanden ger oss några goda exempel på detta, men också några extremt dåliga: 12-dagarsregeln och cabotage har nämnts fler än en gång.

12-dagarsregeln är bra och förhoppningsvis bidrar den också till samhällsvinster. För en viss sektor av marknaden för lågpristurism har den dock blivit ett ökande problem – dessutom vill vi även ta konsumentens intressen i beaktande. Vi har hört att försök har gjorts för att uppnå en bra kompromiss. Det kan dock behövas lite mer tid. Det handlar om en begränsad tid, och vi borde nog ta oss den tiden.

Detsamma gäller reglerna för cabotagetransporter. Vi är alla eniga om att vi behöver utnyttja olika infrastrukturer på ett bättre sätt. Detta påverkar naturligtvis många områden, särskilt transportindustrin. Medlemsstaternas intressen skiljer sig mycket åt i denna fråga. Kanske finns det lite ”euromytologi” med i spelet när det gäller ämnet cabotage, helt enkelt på grund av att det har diskuterats i så många år. Jag skulle vilja veta om det verkligen finns så många fordon utan last i de långa lastbilsköer som vi måste köra om på motorvägarna – eller i vissa fall inte får köra om – som vi alltid har fått höra. Kanske skulle en flagga som markerar ”Jag kör tom” kunna komma till pass här.

Kärnan i dagens debatt är emellertid inte de lagar som vi antar utan vad medlemsstaterna kommer att införa och tillämpa.

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Först vill jag tacka de båda föredragandena för det utmärkta arbete som de har utfört. Sedan hoppas jag att det under det franska ordförandeskapet finns en framtid för detta mycket viktiga vägtransportpaket och att man hittar en lösning. Jag vill börja med att fokusera på två saker.

Den första gäller cabotage och den tidpunkt som Europeiska parlamentet ansåg riktig att fastställa för automatisk liberalisering, nämligen 2014. Idag finns en naturlig obalans mellan länderna i periferin och transitländerna. Länder som Frankrike, Tyskland och förmodligen Österrike är av naturliga skäl de länder som har mest cabotage. Det faktum att vi just har bestämt oss för en definition av cabotage som inbegriper cabotage som genomförs efter en internationell resa, är något bra, men det betyder att det definitivt kommer att uppstå obalans på den sociala marknaden, eftersom det vid vägtransporter är ursprungslandets regler som gäller när man är på väg. Därför anser jag att det skulle ha varit mycket klokare att i enlighet med tidigare planer vänta på en rapport från kommissionen. Då skulle vi ha kunnat göra en inventering av situationen när det gäller sådana skevheter innan vi beslutar om automatisk liberalisering.

Min andra synpunkt har att göra med undantaget för bussars körtid. Utan att fördjupa mig ytterligare i ämnet anser jag, som jag redan har sagt, att detta förfarande är avskyvärt. Efter påverkan från påtryckningsgrupper har ett ändringsförslag lämnats in som avser en text som inte är ett original. Denna fråga borde lösas med ett nytt förslag från kommissionen, ett ändringsförslag till det som vi här kallar Markovbetänkandet. Jag vill också påminna er om att vi lägger fram ett ändringsförslag till Markovbetänkandet i form av en förordning när Markovbetänkandet var ett direktiv. Mina damer och herrar, jag är inte – oh, det var en förordning, det har ni rätt i – men hur som helst anser jag att formen bör vara densamma och att vi inte ska vänja oss vid att som en eftergift för påtryckningsgrupper lägga fram ändringsförslag till andra texter än originaltexter.

  Ari Vatanen (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Utan att uttala några preferenser för Silvia-Adriana Ţicău eller Mathieu Grosch vill jag liksom Gilles Savary tala om cabotage. Diskussionen om cabotage har pågått i många år. Enligt en av de berörda parterna ”uppför sig rådet som en snigel”. Rådet har alltså rört sig långsamt framåt i denna fråga, medan parlamentet till slut har tagit itu med saken. Cabotage är viktigare än vi inser, och jag måste säga att jag inte kan hålla med min käre vän, Gilles Savary, när han befarar att det ska leda till obalans på den sociala marknaden.

Vilka skulle konsekvenserna bli om vi inte tillät cabotage? Det skulle innebära att transportkostnaderna blir onödigt höga, och att lastbilar åker omkring tomma utan last.

Vad handlar EU om? EU handlar helt och hållet om en öppen marknad. Och vi måste värna om EU-medborgarna. Om vi får ner transportkostnaderna betyder det att EU-medborgarna tjänar på det – det blir ett mervärde i deras dagliga liv.

Överallt frågar människor vad EU egentligen uträttar. Vanliga människor får kämpa för sitt levebröd eftersom priserna blir allt högre.

Samtidigt kan vi inte tillämpa protektionism. Vi måste tillåta människor att få ett bättre liv, och om vi kan sänka kostnaderna kommer vår ekonomi att förbättras och det kommer vanliga människor att tjäna på. Låt mig ta ett exempel: All transport i handeln mellan Finland och Ryssland har tagits över av ryska lastbilsförare. Och det tjänar finnarna på. Jag kan inte förstå varför inte Frankrikes medborgare – jag står med en fot i båda läger – skulle kunna tjäna på cabotage. Vi måste säga ”ja” till framtiden!

  Radovan Žerjav, Rådets ordförande. − (SL) Naturligtvis håller jag med alla dem som anser att frågan måste lösas snabbt.

Cabotage är obestridligen en känslig fråga, också för varje enskild medlemsstat. Det har blivit tydligt i dagens diskussion. Det finns de som stöder total liberalisering, andra som förespråkar delvis liberalisering, medan ytterligare andra huvudsakligen är emot liberalisering.

Det är naturligtvis viktigt för oss att våra synpunkter är i linje med varandra, trots de skillnader som finns. Vi måste också – och detta står jag helhjärtat för – ta de små och medelstora företagen i beaktande och inte minst ta miljömässiga hänsyn. Här tänker jag framför allt på så kallad transitcabotage, även om jag skulle vilja lämna detta åt sidan.

Det skulle vara absurt, för att inte säga helt oacceptabelt, att ha lastbilar som kör tomma. Eftersom åsikterna skiljer sig åt här, anser jag att vi behöver en övergångsperiod innan vi liberaliserar cabotagesektorn helt och hållet.

Jag hoppas naturligtvis att parlamentet i morgon kommer att anta de föreslagna ändringarna, som bidrar till att harmonisera cabotagetransporterna i Europeiska unionen, och särskilt – som jag redan betonat och än en gång upprepar – kommer att anta det föreslagna avskaffandet av resor utan last. Cabotage bör alltså också vara tillåtet på återresan.

Jag anser inte att åsikterna skiljer sig åt så mycket mellan parlamentet och rådet att de utgör hinder för framsteg, eller för enighet i en förhållandevis nära framtid.

Jag håller även med dem som betraktar tillsyn och kontroll som mycket betydelsefullt inom detta område. Detta skulle, anser jag, kunna tillgodoses genom det elektroniska register som ännu inte har införts. Och här – det måste jag betona – är vi mycket nära att uppnå enighet när det gäller tidsplan och ett faktiskt införande av ett sådant elektroniskt register. Detsamma gäller även traditionella kontrollmetoder som digitala färdskrivare och färdblad, som ni sannolikt känner till.

När det gäller överträdelser kan sådana leda till körförbud. Här måste vi tydligen gå varsamt fram och framför allt vara följsamma gentemot företagen.

12-dagarsregeln för busstransport har nämnts ett antal gånger. Rådet har inte beslutat om detta heller. Emellertid är vi också medvetna om, vilket vi tydligt måste fastslå, att arbetsmarknadens parter för en dialog. Vi är naturligtvis redo att diskutera detta, så att rådet och parlamentet ska kunna enas så snart som möjligt.

Jag skulle ännu en gång vilja tacka de båda föredragandena, Silvia-Adriana Ţicău och Mathieu Grosch, för deras konstruktiva meningsutbyte.

Det slovenska ordförandeskapet kommer att göra allt för att ena olika intressen. Vi kommer även att säkerställa att den slutgiltiga kompromisstexten bidrar till att göra den europeiska vägtrafiksektorn mer effektiv och framför allt – och jag betonar detta – mer konkurrenskraftig.

Det är min önskan och min förhoppning att denna produktiva dialog kommer att fortsätta och att enighet kommer att uppnås med Europaparlamentet så snart som möjligt.

  Leonard Orban, ledamot av kommissionen. − (RO) Det gläder mig att vi står inför en överenskommelse när det gäller de viktiga delarna av vägtrafikpaketet. Jag hänvisar särskilt till registret och återkallelsen av vissa tillstånd vid fall av allvarliga överträdelser av lagen. Å andra sidan är det tydligt att ämnet cabotage är mer problematiskt än så. Icke desto mindre skulle jag vilja påminna er om att begreppet tillfällig cabotage, som nu gäller, skapar stora juridiska oklarheter. Det innebär en situation som inte är acceptabel för transportsektorn. Ingen regel är perfekt, men den regel som kommissionen har föreslagit – tre transporter inom sju dagar efter en internationell resa – är åtminstone tydlig och mycket enklare att kontrollera.

Detta medför inte mer eller mindre cabotage i var och en av medlemsstaterna. Men det medför att cabotagen utförs på ett bättre sätt och att logistiken blir mer effektiv. Till dem som vill ha mer cabotage säger jag att den inre marknaden byggs upp successivt och måste gå hand i hand med harmonisering. Jag vill påminna er om att vissa frågor som har med skatter, löner och social harmonisering att göra är kopplade antingen till medlemsstaternas befogenheter eller kan uppnås genom enhällighet. I detta sammanhang kan vi säga att total öppenhet utan några garantier eller skyddsåtgärder skulle skicka oss tillbaka till dagens rättsosäkerhet eftersom cabotage definitionsmässigt är något tillfälligt,.

Följaktligen accepterar Europeiska kommissionen att liberaliseringen av cabotage är ett långsiktigt mål. Å andra sidan borde vi övervaka utvecklingen noga. Vi är redo att avge en rapport om detta år 2012.

Sammanfattningsvis noterar jag den oro som uttryckts vid ett flertal tillfällen när det gäller frågan om 12 dagar för turistresor. Om parlamentet är för att omröstningen om internationell passagerartransport skjuts upp, kommer Europeiska kommissionen inte att motsätta sig detta eftersom vi verkligen behöver en överenskommelse om registret och om cabotage så snart som möjligt. Men samtidigt behöver vi också en så bred överenskommelse som möjligt mellan arbetsmarknadens parter när det gäller 12-dagarsregeln.

  Silvia-Adriana Ţicău, föredragande. − (RO) Först vill jag tacka alla mina kollegor för deras synpunkter. Jag tror att regleringen av de villkor som ska uppfyllas av personer som yrkesmässigt bedriver transporter på väg kan bidra till att förbättra den harmonisering av kvalitetskriterier som används av medlemsstaterna, särskilt när det gäller den ekonomiska kapaciteten och den professionella kompetensen. Detta kommer att underlätta en ömsesidig förståelse för denna yrkesverksamhet, och därigenom kommer vägtransportservicen att bli mer professionell med ökad säkerhet och kvalitet.

När det gäller undantaget från EU:s kör- och vilotidsregler, som innebär att busschaufförer som kör internationell passagerartransport kan köra upp till 12 dagar, förväntas en överenskommelse nås mellan arbetsgivare och fackföreningar. De två ändringsförslagen till betänkandet om tillträde till marknaden för busstransporter kommer att skickas in på nytt i en form som parterna på arbetsmarknaden har enats om.

Jag vill ännu en gång tacka mina kollegor för deras inlägg, och även tacka kommissionen och rådet för samarbetet.

  Talmannen . – Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.

14. Romernas situation i Italien (debatt)

  Talmannen . – Nästa punkt är kommissionens uttalande om romernas situation i Italien.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen fördömer starkt all form av våld mot romer och begär att medlemsstaternas myndigheter garanterar den personliga säkerheten för alla människor inom deras territorier. Händelserna i Ponticelli förra veckan är inte något unikt. Rasistiskt våld, underblåst av politisk populism, hattal och medias överdrivna rapportering, förekommer i många medlemsstater.

Kommissionen avvisar kategoriskt all slags stigmatisering av romerna eller ett likställande av dem med brottslingar. Medlemsstaternas myndigheter ska inte bara avhålla sig från sådant, utan de ska även statuera exempel i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. De är skyldiga att undersöka rasistiska attacker och att straffa dem som uppmanar till eller begår sådana.

Jag skulle vilja lyfta fram en sak. Själva poängen med Europeiska unionen är att övervinna sådant som under flera århundraden har karakteriserat Europas historia: rasistiskt hat, förföljelser och förstörelse genom bränder. I Europa förespråkar man rättigheten för varje man, kvinna och barn att skyddas från förföljelse och diskriminering. Det inbegriper social solidaritet, demokrati och rättsstatsprincipen liksom respekt för varje person med ett annat ursprung, religion, hudfärg eller livsstil.

Vi får inte blunda för de verkliga problem som romerna står inför i Italien och i andra länder. Alla kan se den extrema fattigdom, det sociala utanförskap, den återkommande arbetslöshet och den låga utbildningsnivå som de är offer för. Denna situation leder till mänskligt lidande, sociala spänningar och en marginalisering av romerna. Det innebär en förlust av begåvning och potential som är både grym mot romerna och en förlust för Europa.

Varför ser det ut på detta sätt? Romerna är inte mindre intelligenta än majoriteten av befolkningen, och inte heller är de tiggare eller födda till brottslingar. Vad kan vi göra för att förändra situationen? Låt oss vara ärliga om vad det är som kommissionen kan göra och vad respektive medlemsstaters regeringar måste göra. Medlemsstaterna och unionen måste, vilket med rätta underströks i Europeiska rådets slutsatser av december 2007 och vilket ert parlament välkomnade, göra allt i som står i deras makt för att förbättra integreringen av romer.

Direktiv 2004/38 baseras, med hänsyn till den fria rörligheten för medborgare inom Europeiska unionen, på unionsrättens väletablerade principer. Många av dess bestämmelser har redan tillämpats i flera decennier. I direktivet införlivas också rättspraxis för Europeiska gemenskapernas domstol när det gäller dessa frågor. Som en följd av Rumäniens anslutning till Europeiska unionen åtnjuter rumänerna samma rörelsefrihet som unionens övriga medborgare. Rumäner är inte längre invandrare från tredje land utan medborgare i unionen. De får inte under några omständigheter behandlas sämre än unionens övriga medborgare. Kommissionen kommer att säkerställa att deras rättigheter respekteras.

Enligt direktivet tillåts medlemsstaterna att neka sådana unionsmedborgare som är inaktiva och inte har tillräckliga tillgångar rätten att uppehålla sig inom deras territorier för att undvika att de blir en belastning för det sociala biståndssystemet. Bedömningen av dessa tillgångar får inte ske automatiskt utan måste ta individens personliga omständigheter i beaktande.

Reglerna för fri rörlighet är inte utformade så att brottslingar ska kunna dra nytta av dem. Direktivet medger utvisning av människor vars beteende representerar ett verkligt, pågående och tillräckligt allvarligt hot mot samhällets grundläggande intressen. Kampen mot brott måste bedrivas med full respekt för rättsstaten. Ett beslut om uteslutning kan bara tas från fall till fall, garantier för förfarandet måste ges och grundläggande villkor respekteras. Vid fall av omedelbar utvisning måste åtgärden vederbörligen motiveras. Utvisning av unionens medborgare är en extrem åtgärd. Det är en begränsning i en av fördragets grundläggande friheter.

De flesta av de viktigaste aspekterna när det gäller integreringen av romerna i samhället, exempelvis utbildning, arbete, allmänhälsa, förbättrade infrastrukturer och bostäder, ligger under medlemsstaternas befogenheter. Europeiska unionen är icke desto mindre beredd att axla sin roll att samordna, stödja och underlätta för den nationella politiken. Om vi alla hjälps åt att påverka varandra kommer vi att kunna uppnå resultat.

Jag åtar mig att se till att gemenskapslagstiftningen tillämpas inom det område där Europeiska unionen tydligt har befogenhet, kampen mot diskriminering. Direktiv 2000/43 är ett viktigt verktyg med ett brett tillämpningsområde. Dess tillämpning på nationell nivå måste icke desto mindre kompletteras med initiativ för att höja medvetenheten om rättigheter och skyldigheter. Att de organ som ansvarar för jämställdhet bedriver en aktiv övervakning av klagomål och att det civila samhället införlivas i denna övervakningsprocess är grundläggande villkor för att situationen ska förbättras.

Den senaste veckans händelser i Italien kräver förenade ansträngningar från oss. Våra romska medborgare behöver vår solidaritet för att bryta den onda cirkel av utanförskap och våld som bottnar i en känsla av hopplöshet. Jag tolkar detta våldsutbrott som ett rop på hjälp. Som politiska ledare är det vår plikt att erbjuda varje individ en förhoppning om en hållbar lösning på dessa problem. Det är möjligt att bekämpa socialt utanförskap genom riktade, skräddarsydda program finansierade genom EU:s strukturfonder, särskilt genom Europeiska socialfonden. Ett sådant program skulle kunna förbättra livsvillkoren för hela befolkningen, för minoriteter såväl som för majoriteten.

Som ett svar på Europeiska rådets och Europaparlamentets uppmaning undersöker vi för närvarande vilka gemenskapsinstrument och vilka handlingsprogram som kan användas för att främja romernas integration. Jag inbjuder den italienska regeringen tillsammans med andra medlemsstaters regeringar att diskutera resultatet av och dra lärdom av detta.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: LUISA MORGANTINI
Vice talman

Tack så mycket, kommissionsledamot Špidla! Jag önskar att parlamentet var mer inställt på värderingar som förknippas med social solidaritet, demokrati och rättsstatsprincipen!

  Lívia Járóka, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack, fru talman! Mina damer och herrar! Situationen för romerna i Italien – liksom i övriga Europa – är fruktansvärd. Och så har det varit under många decennier. Vi har gjort extremt lite, och de regeringar som vi vägleder eller stöder, till och med regeringar som har samma politiska sammansättning som oss, gör väldigt lite för att få ett slut på detta.

Varken vänsterpartier eller högerpartier har lyckats få tillstånd någon förändring under de senaste decennierna när det gäller acceptansen av romer. Det är därför som jag anser att det är utomordentligt viktigt att denna fråga med jämna mellanrum tas upp på dagordningen och i parlamentets debatter. Vi ber om ett ännu starkare engagemang från de politiska grupperna. Jag anser att det behövs program och att det behövs en äkta och korrekt genomförd integration av romerna i Europa, så att de inte faller offer för grymheter till följd av denna masshysteri.

Jag tror inte att det räcker med att hålla tal i plenum. Det är fullständigt verkningslöst att behandla denna fråga som en partipolitisk fråga, eftersom varken socialistiska, liberala eller konservativa regeringar har kunnat göra någonting. Vi invänder mot att man inte i dagens EU agerar med anledning av den romska frågan, precis som vi motsätter oss varje form av hänvisning till – eller praktiserande av – principen om kollektiv skuld på samma sätt som vi motsätter oss brott.

Jag anser att det är nödvändigt att den italienska regeringen gör allt den kan för att uppfylla sitt löfte och garanterar att det planerade säkerhetspaketet inte är riktat mot någon särskild etnisk grupp, liksom att man undviker massdeportering. Och än viktigare är emellertid enligt min mening att Europeiska kommissionen fullgör ansvaret för att säkerställa att ett minimum av krav uppfylls, och att vi sänder ut ett budskap från EU till andra länder att medlemsstaterna har uppnått enighet i sina planer på att omedelbart förändra situationen för Europas romer.

Jag anser också att det är nödvändigt för EU:s ställning, såväl moraliskt som konkurrensmässigt, att sluta med tomt prat och i stället fokusera på handling. Vi måste sätta seriösa planer i verket. Det är det vi borde fokusera på och det är vår uppgift att främja och att kräva detta. Tack!

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Europaparlamentets socialistiska grupp önskade denna debatt, och jag tackar er, kommissionsledamot Špidla, för att ni har fokuserat på det viktigaste. Jag är också mycket tacksam för era mycket tydliga ord.

Jag vill inledningsvis vädja till oss alla. De på vänster och de på höger sida i kammaren delar samma värderingar, och jag är mycket tacksam över att många av de konservativa parlamentsledamöterna håller med oss om att vi måste närma oss problemen på ett humanitärt sätt.

Mänsklig värdighet i Europeiska unionen är inte något förhandlingsbart. Att bränna ner läger, jaga människor längs gatorna är oacceptabelt! En sådan inställning löser ingenting. Tack, kommissionsledamot Špidla, för att ni har placerat den europeiska politikens kärnvärden i centrum av ert anförande.

Vi vill bidra till att lösa problem, så jag vill tydliggöra en sak. Problemet som vi talar om idag är inte ett italienskt problem, utan snarare ett problem som faktiskt har uppträtt överallt i Europeiska unionen på senare år. Problemet är att minoriteter inte är tillräckligt väl integrerade i Europeiska samhällen, och att särskilt romska grupper lider av detta i alla EU-länder.

Händelser liknande de som uppstod i Italien, mot vilka vi idag har uttryckt vår vrede, har även ägt rum i andra EU-länder. Därför är det som sagt inte rätt tidpunkt att hötta med fingret åt Italien. Det är i stället dags att tänka på hur vi tillsammans med myndigheterna i Italien kan lösa problemet, huvudsakligen i den romska gruppens intresse. Romerna behöver omedelbar och direkt hjälp. Frågan bör även lösas på ett sätt som ligger i de lokala myndigheternas intresse, liksom i de små städernas (vissa av dem är överväldigade av det integrationsarbete som krävs av dem). Borgmästarna där behöver också vår hjälp. Därför var det mycket klokt av er, kommissionsledamot Špidla, att föreslå att vi ska fundera över hur vi omedelbart kan vara till hjälp för sådana kommuner genom att använda tillgängliga EU-fonder.

Låt oss rikta våra ansträngningar åt ett och samma håll. Låt oss inte i detta läge bråka om vem som ska beskyllas för vad och vem som har underlåtit att göra vad. Låt oss göra en gemensam ansträngning och på basis av det som har hänt nyligen konstatera att den romska gruppen har behov av att alla EU:s medlemsstater och alla EU-medborgare är villiga att integrera den. Vi måste också insistera på att romerna går med på att integreras i vårt samhälle. Med total respekt för gruppens kulturella identitet måste detta vara möjligt.

Jag har idag pratat i telefon med Italiens utrikesminister Franco Frattini för att klargöra att vi i den socialistiska gruppen, tillsammans med kommissionen och rådet, vill uppnå en lösning på de mest akuta problemen. Jag anser inte att vi bör låta romerna bli måltavla för attacker av människor som vill bedriva högerpopulistisk politik på grundval av de problem som finns. Detta är vår gemensamma uppgift, och anledningen till att vi önskade denna diskussion.

(Applåder)

  Viktória Mohácsi, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag gratulerar kommissionsledamot Schulz för ett mycket bra anförande om detta ämne. Jag skulle vilja uttala mig om de antiromska förföljelser som ägde rum i Neapel den 13 maj i år och den utveckling som därefter följde i Italien. Jag bestämde mig för att besöka Rom och Neapel förra helgen som ett slags fältstudie och jag pratade personligen med människor som bor där. Jag begärde också att de italienska myndigheterna skulle göra ett akut ingripande för att säkerställa grundläggande rättigheter och skydda romerna i landet från ytterligare våldshandlingar, rasistisk aggression och för att få bukt med det anti-romska klimatet som råder i Italien. Jag hade skrivit ett brev till Silvio Berlusconi den 23 februari. Tillsammans med 88 andra frivilligorganisationer var vi allvarligt oroade över att man, i den politiska kampanj som hade bedrivits, hade associerat till negativa stereotyper i sin beskrivning av romer, och att hela det romska samfundet användes som syndabockar i valet, något som helt går emot europeiska värderingar. Nu kan vi se resultatet av denna kampanj.

Undantagstillståndet med avseende på romerna utlystes när en 16-årig romsk flicka hade försökt kidnappa en 6-månaders baby från sin mor i Neapel. Jag har, genom mitt uppdrag att ta reda på fakta i saken, kommit fram till att denna historia är falsk. Det finns inte något polisprotokoll om detta och det förekommer inte någon utredning av fallet.

Den 13 maj använde en folkhop på ungefär 60 personer molotovcocktails för att sätta eld på fem romska läger i Neapel. Liknande våldsutbrott har även förekommit i andra italienska städer, exempelvis i Milano. Vad som verkligen är oroande är att det inte, enligt den information som jag har fått från polistjänstemän i Neapel, finns någon polisutredning om detta fall heller. Jag måste konstatera följande: Den italienska regeringen verkar vara stark mot dem som är svaga och svag mot dem som är starka. När de väl aktualiserar frågan om säkerhet borde de väl först utreda de organiserade brott som begåtts av Camorran. Regeringen verkar prata om invandringen och ”den romska frågan” för att avleda uppmärksamheten från Italiens verkliga problem. Jag hoppas att de italienska myndigheterna säkerställer en adekvat och effektiv undersökning av de händelser som ägde rum i Neapel och Milano och att man med alla lagliga medel åtalar alla ansvariga personer, inklusive offentliga tjänstemän som uttalar sig fientligt om romerna, något som underblåser det rasistiska hatet.

Jag uppmanar de italienska myndigheterna att samarbeta fullt ut med mellanstatliga institutioner, internationella organisationer och det inhemska civila samhället för att snabbt och effektivt få ett slut på detta brott mot mänskliga rättigheter i Italien. Jag uppmanar också kommissionen att utarbeta en strategi i syfte att prioritera integreringen av romer och att leda och samordna medlemsstaterna i deras uppgift att säkerställa respekten för de romska medborgarnas rättigheter.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Parlamentet är inte rätt plats att polemisera mot en enskild regering. Det är ett forum där vi diskuterar, undersöker och söker efter gemensamma lösningar på frågor som berör och oroar europeiska medborgare. Och det som händer i Italien berör många européer.

Incidenterna är oerhört olika vad gäller graden av allvar. Det har varit alltifrån attacker på romer, som lever nedvärderade och fattiga i områden som helt kontrolleras av kriminella gäng och där italienare och invandrare bråkar om småsaker, till den tragiska sopkrisen och slutligen de otroliga uttalanden, som gränsar till främlingsfientlighet, som nyligen gjorts av Italiens nya, vackra jämställdhetsminister.

Låt oss därför, utan kylig polemik, hålla oss till fakta och titta på vad vi kan göra för att förbättra situationen i stället för att göra den värre. Vi får inte förneka fakta. Varför har vi samlats för att diskutera romernas situation i Europa och Italien? Det är för att romerna är den mest diskriminerade minoriteten i Europa. Parlamentet har brottats med denna fråga i åratal. Vi är inga välgörare, men det har förekommit episoder med extremt våld, intolerans och rasism, vilka måste benämnas med sina rätta namn om vi vill sätta igång att ställa saken tillrätta.

Vi är som sagt inga välgörare. I kärnan av den lösning som vi alla söker finns lagligheten. Med detta menar jag respekt för alla regler, det vill säga regler som förhindrar människor från att stjäla, att ockupera offentlig egendom, att tvinga barn att tigga eller kvinnor att bli slavar. Men också de regler som förbjuder diskriminering och förföljelse av fattiga, och det förtryck som pågått i flera decennier av människor som inte längre vet vilken nationalitet de är och inte är resande av eget val, utan efter att ha flytt så många gånger att det enda som finns kvar är livet på vägen. Mina damer och herrar! Detta är verkligheten för många romer i Italien och Europa.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja tacka kommissionsledamot Špidla för hans bidrag, för att han modigt tog ställning och klargjorde några av de punkter i direktiv 2004/38/EG, som vi alltid har betonat, och hur direktivet på vissa ställen har missuppfattats av den italienska regeringen. Jag hoppas att hans arbete att bringa klarhet kan fortsätta, med vårt stöd.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman! Mina damer och herrar! Kanske borde allvaret i den ekonomiska, liksom den energi- och säkerhetsmässiga situationen för alla EU-medborgare ha övertygat detta parlament om att åta sig uppdraget att stävja den våg av skräck som verkar svepa genom alla EU-länder.

Igår valde man emellertid med sitt partipolitiska beslut en annan väg, trots att det kanske bara var till gagn för massmedia. Det är uppenbart att grunden för beslutet inte är politiskt utan partipolitiskt, eftersom detta är en debatt utan resolution. Detta talar sitt tydliga språk! Vi delar påvens uppfattning om solidaritet. Innan det kan bli någon solidaritet måste det emellertid finnas respekt för lagen. Italien är känt för sin generositet. Medan andra länder har skjutit på medborgare i tredje land och avvisat båtar med flyktingar eller låtit människor drunkna, fastklamrade vid fiskenät eller vrakdelar, har Italien alltid välkomnat icke-EU och EU-medborgare med stor vänlighet och generositet.

Det har naturligtvis också förekommit grymheter, och dessa måste fördömas, vilket nuvarande regering också har gjort. Vi undrar emellertid varför romernas situation i Italien inte togs upp av Viktoria Mohácsi förra året, för fem månader sedan, och inte heller för ett och ett halvt år sedan. Varför pratar parlamentet om detta idag, fem veckor efter valet, när man misslyckades med att ordentligt ta itu med frågan när den var uppenbart akut. Nej, Martin Schulz, om rubriken på denna debatt skulle ha varit “Situationen för romerna i Europa” skulle vi ha trott att detta var ett allmänt problem. Detta är en partifråga och det är politiska lösningar som behövs.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag håller med kommissionsledamot Špidla om att det vi har sett är politiska handlingar och händelser utan motstycke. Europaparlamentets direktiv och deklarationer måste gälla för alla, till och med för Italien. Vi säger detta till den nuvarande regeringen, vars handlande och regeringsförklaring verkligen har oroat och chockerat oss. Det har vi också sagt till den förra regeringen.

Kampen mot diskriminering och åtagandet att integrera romerna är helt i enlighet med vad parlamentet röstat för. Rätten till fri rörlighet och bosättning är grundpelare i det europeiska medborgarskapet. EU måste underlätta tillämpandet av de beslut man tagit. Romerna är en europeisk minoritet som förföljdes av nazisterna och deras rätt till medborgarskap måste erkännas.

Jag betraktar det som hänt nyligen som extremt allvarligt. Det handlar om politisk exploatering av rädsla – i detta fall fobi för romer – för att vinna enighet inför valet. Det handlar om rädsla som grund för att vinna röster. I denna process kvävs politiken och demokratin, förgiftas fredlig samexistens och förstörs själva den civilisation som EU är kallat att uppmuntra till. Denna diskussion måste utmynna i konkreta resultat: kontroll av medlemsstaternas lokala agerande och kontroll av romernas livsvillkor.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Det som händer i Italien är ett exempel på vad som kan hända när verkligheten kolliderar med Europeiska unionens utopiska idealism. EU:s idealism består i att man tror sig kunna skapa en stor, ny, gränslös stat genom obegränsad, okontrollerad och urskillningslös invandring. I verkligheten medför en sådan oreglerad massinvandring massiva sociala problem. Jag och mitt parti fördömer helt och hållet det våld mot grupper på grund av deras etniska ursprung som vi nyligen har sett utövas i Italien.

Som bekant är det möjligt för grupper att integreras i sina värdsamhällen. Men hur ska det kunna ske när det stora antalet invandrare inte möjliggör detta? EU:s uppdrag är att skapa en stor, gränslös stat, och detta har medfört enorma rörelser av människor i Europa på senare år, säkerligen utan motstycke sedan romarrikets fall. Franco Frattini, den nya italienske utrikesministern, vill få tillstånd hårdare immigrationslagar. Detta är samme Frattini som, när han var kommissionsledamot, sa att Europa behövde åtminstone 20 miljoner nya invandrare från Afrika och tredje världen. När nu Frattini har klivit ner från EU:s elfenbenstorn och arbetar i den politiska verkligheten låter det på ett annat sätt.

EU:s öppna gränspolitik innebär att ingen medlemsstat kan kontrollera vem som kan och inte kan komma in i landet. I Storbritannien har detta lett till outhärdliga slitningar på infrastrukturen, den offentliga förvaltningen, socialtjänsten och i bostadsområden. Det har medfört en ökning av sjukdomar och brottslighet. Den största delen av Londons organiserade brottslighet, mitt eget valdistrikt, utförs nu av främmande etniska gäng. Varje land borde kunna ha en kontrollerad invandringspolitik och få välja vilka invandrare som de vill ha, i ett antal som motsvarar deras behov. De förfärliga våldsscenerna I Italien är ett direkt resultat av att Europeiska unionen tagit på sig att kontrollera sådant som borde kontrolleras på regional eller statlig nivå.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Om jag inte misstar mig kommer de upprepade anklagelserna mot Italien och invändningarna mot dess suveräna rätt till inre säkerhet från spanska socialister. Från dem som noga bevakar sin kustlinje, från dem som fortfarande har Ceuta- och Melilla-affären i färskt minne, från dem som handskas med katalansk och baskisk separatism genom att likställa politisk polemik med terrorism.

Vet spanska och europeiska socialister hur generöst Italien har varit mot romerna? Vet de hur mycket vällfärd, ekonomiskt stöd, utbildning och hälsovård romerna får, något som inte ens kommer italienska medborgare till godo? Vet de vilken procentandel brott begås av dessa “resanden”? Jag skulle vilja fråga kommissionsledamot Špidla, som värnar om barnen som tigger ute på gatorna, de som säljer rosor och rengör bilrutor vid trafikljus i italienska städer, kort och gott utnyttjade barn vilkas föräldrar ofta är okända: Varför tar man exempelvis inte itu med att göra DNA-analyser på alla dessa barn, dels för att skydda minderåriga, dels för att ta reda på deras ursprung? Jag tror att jag har rätt när jag säger att det finns ett liknande fall i Argentina med de så kallade desaparecidos barn.

Jag anser inte att det bör finnas några romska läger i Italien, och inte heller i Rumänien eller i något annat av Europeiska unionens länder. Jag föreslår faktiskt att EU, för att romerna verkligen ska få ge uttryck för sin egen identitet – och för deras egen säkerhet och bättre möjlighet till självstyre – ska förespråka bildandet av en romsk stat, kanske i Östeuropa, eftersom ett stort antal romer kommer från denna region.

Detta skulle innebära slutet på deras liv i förskingring. De skulle kunna vara autonoma, deras livskvalitet och välfärd skulle förbättras och, om ni tillåter mig att säga det, även vår.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En minut är sannerligen inte tillräckligt för täcka detta ämne. Det har sagts att den italienska regeringen inte har anklagats, men i de anföranden som jag har hört har populistisk högerpolitik ofta nämnts.

Viktoria Mohácsi sa att incidenten med sex-månadersbabyn i Neapel var falsk. Monica Frassoni skyllde på den italienska jämställdhetsministern. En regering som utnämndes för bara sex dagar sedan blir måltavla för hårda anklagelser från spanska ministrar, när mycket allvarligare händelser har ägt rum i Spanien.

Jag tror – jag är faktiskt övertygad om – att det skulle ha varit rimligare om kommissionsledamoten skulle ha talat om solidaritet med medborgare i allmänhet, i stället för med bara vissa av dem. Vi är, och jag är, för universell solidaritet. Jag anser emellertid att en regerings plikt är att garantera säkerheten för alla medborgare och inte bara för några av dem. Det är dess plikt att säkerställa att alla barn kan leva under samma villkor, och inte bara vissa av dem. Det är dess plikt att sträva efter integration, men inte genom att, som i vissa fall, erbjuda sig att bli en tillflyktsort för brottslingar. Regeringen måste försvara alla.

Fru talman! Ni har varit mycket generös, så var snäll och låt mig avsluta denna tankegång. Jag anser inte att man kan och inte ska anklaga en regering, som för övrigt röstades fram av en i Italien aldrig tidigare skådad majoritet. Jag anser att detta är en fråga som är oerhört känslig och oerhört viktig – det håller vi alla med om – och en fråga som måste hanteras uppriktigt och inte med politiska utspel. Jag har alltid stött tanken att parlamentet, Europeiska unionen, en gång för alla måste överge politisk positionering och föra en trovärdig europeisk invandringspolitik utan att attackera enskilda regeringar.

  Gianni Pittella (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Špidla hade rätt när han sa att de nyligen utförda attackerna mot romska läger i Rom och Neapel var mycket allvarliga händelser som varken kan hanteras genom att frikänna Europa från skuld eller genom att söka efter syndabockar. Inte heller genom att använda ett diskriminerande eller förödmjukande språk. Jag ber Luca Romagnoli, som vi just har hört, om ursäkt, men denna typ av respons riskerar att underblåsa ett farligt klimat som skulle kunna leda till våldsutbrott och rasism.

Denna debatt, Stefan Zappalà, är inte en rättegång mot Italien eller dess regering; kommissionsledamoten har sänt ut en tydlig signal om samarbete. Vi förväntar oss övertygande och konkreta svar från den italienska regeringen i linje med två huvudsakliga krav: integration och säkerhet, samt mottagande, integration och säkerhet i enlighet med lagen och genomfört av staten – inte av militär eller av medborgargarden, som tar oss tillbaka till en mörk tid i vårt lands historia som vi inte vill ha tillbaka. Några tidningsrubriker idag löd: ”Europa ställer Italien inför rätta”, eller ”Kamrat Schulz, Berlusconis fiende, går emot Italien”. Detta är löjligt!

Italien, ett land som är högt skattat och älskat för sina civiliserade värderingar, ber Europa att uppfylla sin roll att stärka säkerheten och ta sig an integrationen.

  Marco Pannella (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Trots att dessa incidenter är allvarliga, vilket jag tror att alla här håller med om, finns det ett särskilt tankesätt och en okunnighet om situationen i Italien och i Europa som skrämmer mig. Det är alltid någon annans fel. Därför frågar jag efter skyldigheten och rättigheten till självrannsakan. Vi har suttit vid makten i Rom och Neapel i 15 år! I Rom, Neapel och i hela Italien har en skamlig tv-kampanj pågått. Den procentuella andelen sändningstid med program som pekar ut brott och skapar en psykos av rädsla har ökat från 10 till 24 procent.

Fru talman! Om det inte finns någon demokrati finns det ingen fred för romerna, eller ens för italienarna. Italien är inte någon demokrati och där finns ingen rättsstatsprincip. Vi kan börja från denna utgångspunkt och kämpa, och vi kan hoppas. Men inte med den lättköpta moral som alltför många av oss har.

  Elly de Groen-Kouwenhoven (Verts/ALE). - (EN) Fru talman! Jag är djupt besviken över att ordförande Barroso inte har engagerat sig tillräckligt i frågan om romerna. Under denna valperiod har vi antagit två gemensamma resolutioner om romer och framställt en rapport om romska kvinnor. Och vi har haft ett antal möten med kommissionen. Under tiden har den anti-romska stämningen ökat och tydligen också allmänhetens acceptans för rasism. Det är hög tid att agera.

Fallet med romerna i Italien är ett tydligt exempel på regeringssponsrad rasism. Våldet mot de romska syndabockarna i Italien påminner mig om de anti-judiska och de anti-romska förföljelserna på 1930-talet. Berlusconis politiska strategi påminner om de strategier som användes vid Miloševićs etniska rensning i före detta Jugoslavien.

Jag vill uppmana er till solidaritet när det gäller att utöva påtryckningar på kommissionen och rådet för att utforma en EU-politik med avseende på romerna. Jag är övertygad om att EU:s ordförandeskap har hört denna debatt och kommer att undersöka frågan om romerna mer grundligt under nästa EU-toppmöte.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja reda ut eventuella missförstånd. Varje våldshandling eller diskriminerande handling måste fördömas i tydliga ordalag. Men vi måste beakta hur situationen ser ut och särskilt undvika dubbelmoral eller, ännu värre, politisk exploatering. Jag ber om ursäkt för min trubbighet, men jag skulle vilja skyla över de försök som gjorts av flera i denna kammare idag att skylla romernas nuvarande situation på Silvio Berlusconi.

Kanske Walter Veltroni och Antonio Bassolino vet mer om beskyllningar, särskilt när det gäller eländet i illegala romska läger. Jag skulle emellertid vilja be alla att anstränga sig och agera ansvarsfullt och uppriktigt. Vi behöver det efter alla förseningar och alla rop på lösningar som har talat för döva öron.

Vi måste intensifiera våra insatser, och stå upp för de människor som lever i romska läger under villkor som är absolut inhumana och oacceptabla. Vi måste glömma mamman vars baby nästan blev bortförd och familjen till fru Reggiani, som blev våldtagen och dödad för mindre än ett år sedan, vilket sorgligt nog är ett fall som har upptagit detta parlament.

De förslag som vi har lagt fram i åratal är tydliga. De har införlivats både i Europaparlamentets senaste resolution om romernas situation i Europeiska unionen och i Europeisk strategi för barnets rättigheter. För det första: Lös problemet med romska läger, vilka varken präglas av hälsa eller säkerhet. För det andra: Föreslå drastiska åtgärder, som att frånta föräldraskapet för föräldrar som tvingar sina barn till tiggeri, prostitution och barnarbete. För det tredje: Se till att andelen romska barn som hoppar av skolan, som idag är 75 procent i vissa medlemsstater, sänks. För det fjärde: Låt gemenskapsfonderna bli tillgängliga för alla medborgare med romskt ursprung som arbetar, vill integreras och som skickar sina barn till skolan, men isolera samtidigt och skicka tillbaka dem som gör sig skyldiga till upprepade brott.

Slutligen riktar jag denna vädjan till hela Europeiska unionen, mot bakgrund av att problemet berör alla medlemsstater, vilket Europarådet, bland andra, nyligen påpekade och beklagade.

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Špidla! Jag är mycket oroad över de senaste händelserna I Italien. Det råder ett klimat som liknar häxjakt mot rumäner och romer, med ett stort antal bestraffningsexpeditioner och anlagda bränder mot resandes läger. Italienska regeringen bedriver en tvångsmässig säkerhetskampanj som ifrågasätter Europa, Schengenfördraget och fri rörlighet i EU.

När det gäller säkerhetsfrågan måste man, trots att det handlar om en kris, åter utgå ifrån ett rättskulturellt perspektiv. Enligt rättsstatsprincipen ligger ansvaret för brott hos individen – det kan inte infogas i kollektiva kategorier. Avsteget från denna princip sätter ett farligt prejudikat som kommer att leda till kriminalisering av hela etniska grupper. Kravet på säkerhet är legitimt, men vi kan inte utnyttja detta för att i politiska syften ge bränsle åt hat och främlingsfientlighet.

I stället för att kriminalisera illegal invandring bör den italienska regeringen mer effektivt använda EU-fonder för sin integrationspolitik. Kort och gott behöver vi på nytt, i en europeisk kontext, starta debatten om utvisning av romer och bekräfta att de existerande lagarna tillämpas, utan att den fria rörligheten för EU-medborgare ifrågasätts, något som är det europeiska medborgarskapets omistliga rättighet.

  Roberto Fiore (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att detta är en anklagelse mot en regering som för två år sedan har tillåtit hundratusentals människor komma in i dess land, och som samtidigt har låtit dessa människor leva i absolut misär, vilket har lett till ett subproletariat. De som inte tog ett moratorium i beaktande när Rumänien och andra länder anslöt sig till EU bör också anklagas.

Jag tror inte att Italien klarar av att tackla detta problem mitt ibland andra trängande frågor som sophantering, sysselsättning och bostäder. Frågan om romerna är ett oöverstigligt problem med tanke på den ”solidaritet” som lägren uppvisar, vilket visades i gårdagens Porta a porta [italienskt samhällsprogram]. Detta är teoretiskt sett lagligt, men i lägren förekommer ett kontinuerligt utnyttjande av barn och de sanitära förhållandena är absolut vidriga.

Jag tror att det enda som Italien, med stöd av Europa, kan göra är följande: 1) gå ur Schengensamarbetet i åtminstone sex månader. Eftersom parlamentet erkänner att undantagstillståndet med avseende på romerna utgör ett problem, borde Schengenfördraget tillfälligt upphöra att gälla; 2) kriminalisera illegal invandring till Italien liksom man gjort i andra länder; 3) förhandla med Rumänien, Bosnien, Makedonien och Serbien – med andra ord både med EU-medlemsstater och tredje länder – för att få tillstånd en human repatriering av Italiens romska befolkning.

  Mario Mauro (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag betvivlar inte att Martin Schulz vill närma sig mottagandet av romerna samt det faktum att de, liksom alla andra, oundvikligt måste följa regler om de ska delta i det projekt för samexistens som vi kallar Europeiska unionen, på ett konstruktivt sätt.

Den pågående urholkningen av dessa människors rättigheter och värdighet, och de italienska offer som är inblandade i det våld som eskalerat under de senaste 18 månaderna, är exempel på motsägelser hos de regeringar och institutioner som å ena sidan predikar förståelse och å andra sidan tillåter människor att leva i misär och bli rånade, våldtagna och dödade av ett pöbelvälde.

Men låt oss, Martin Schulz, om vi verkligen vill hitta en lösning, erkänna att inte bara Romano Prodis regering har kollapsat, utan att både vänster och höger måste anstränga sig att acceptera varandra. Detta kommer att göra det lättare att axla ett problem i vilket vi annars skulle ha hållits som gisslan av gamla skolans politiker och skulle ha behövt demonisera Silvio Berlusconi för att känna oss förlåtna för våra misstag. Tack!

  Adrian Severin (PSE). - (EN) Fru talman! I Italien, ett land som är värt vår respekt och kärlek, har den populistiska retoriken förenats med extremhögerns doktriner och eldat på hatet mellan etniska grupper, uppmuntrat till anti-romska pogromer och lagt grunden för raslagar. På ett absurt sätt har fobin mot romer kombinerats med en fobi mot rumäner. Medan vi vilt protesterar mot inhumant beteende och diskriminering i Burma eller på andra avlägsna plaster, överskred igår antalet parlamentsledamöter som ansåg att händelserna i Italien kräver mer än ett artigt enminutsanförande bara med sex det antal som anser att man kan fortsätta som vanligt.

Problemet i Italien är inte romskt problem eller ett rumänskt problem, som Joseph Daul sa igår. Rumäner och romer är bara offer. Italienare är också offer. Händelserna och utvecklingen i Italien är bara ett chockerande uttryck för en tendens som finns latent på många andra platser i Europa. Och därför kan den sprida sig till hela Europa. Detta är ett europeiskt problem. För att förebygga detta problem och hantera utmaningen med romerna är det inte mer förföljelse vi behöver utan mer integration. Vi behöver inte fler poliser utan mer rättvisa, och särskilt social rättvisa. Vi behöver också fungerande stater, massmedier som inte blandar ihop kriminalitet med etnicitet och en europeisk union som är i stånd att frambringa och utveckla en verkligt heltäckande och starkt framträdande europeisk strategi för romerna i synnerhet och för interkulturella relationer i allmänhet. Om vi inte klarar testet kommer lågorna i Neapel att sätta hela Europa i brand.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Fler än 10 miljoner sinter och romer lever i samhällets utkant i Europeiska unionen. Årtiondet för integrering av den romska befolkningen, som inleddes 2005, har än så länge inte ändrat mycket på detta. Incidenterna i Italien visar tydligt att de åtgärder som hittills vidtagits mot utanförskap och diskriminering inte har haft någon stor effekt och inte har genomförts.

I januari uppmanade vi än en gång till en integrationsstrategi för romerna och idag har vi debatterat och antagit ett ramdirektiv om antidiskriminering. Förföljelserna i Italiens romska områden visar att vi snabbt behöver en genuin, heltäckande politisk lösning. Vi behöver inte konfrontation. Verklig integration av romerna i vårt samhälle skulle vara ett bra bevis på att det är demokratins hörnstenar, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna som bildar grund för EU.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som ni vet är det upp till folket i vårt land att begära att regeringen ska ta itu med brottsligheten inklusive romernas brottslighet på ett realistiskt sätt och utan att inta en välgörarattityd.

Mänskliga rättigheter ska försvaras med alla medel. Det skulle man ha gjort i Ceuta. Men i stället teg Socialistinternationalen konspiratoriskt. Håller du med, kamrat Schulz? Man bör framför allt försvara ärliga medborgare från andras olagligheter, inklusive romernas. Jag kommer personligen att bedriva en kampanj för att regeringen i vårt land ska kriminalisera medlemskap i kriminella gäng, liknande de typiska romska gängen som stjäl, gör inbrott och även begår allvarligare brott.

Främlingsfintligt våld är inte karakteristiskt för vårt land, om man undantar Kampanien och Neapel. Det är kopplat till Camorran, som vi måste bekämpa. Människor kräver säkerhet, och de vet att detta inte utesluter humanitära och solidariska åtgärder. Säkerhet är emellertid det som först ska prioriteras, och det är viktigt att garantera detta.

Kommissionens ädla tal har inte övertygat oss. Medborgare i Italien och Europa kräver skydd från okontrollerad invandring och från inflödet av människor som inte emigrerar för att arbeta, utan ofta är brottslingar som emigrerar snarare än invandrare som begår brott.

  Vito Bonsignore (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den svåra situationen när det gäller lag och ordning och allmänhetens naturliga reaktion på de många våldsepisoder som har skakat den allmänna opinionen i mitt land har lett till att den italienska regeringen har vidtagit nya säkerhetsåtgärder. Jag anser att vi tydligt måste motsätta oss dem som fastställer bestämmelserna i det säkerhetspaket som för närvarande ratificeras av den italienska regeringen som rasistiskt och inte i enlighet med EU-direktiven.

Stränga åtgärder mot husockupation, utvisning av invandrare utan visum och högre straff för dem som begår samhällsfientliga brott är i överensstämmelse med europeisk lag. Italien är och kommer att vara ett mottagarland som utvecklar en ny integrationspolitik, men det är inte längre berett att tolerera att illegala invandrare befinner sig i landet.

Alla EU- och icke EU-medborgare är välkomna förutsatt att de iakttar reglerna för fredlig samexistens. Europeiska unionen och var och en av dess 27 medlemsstater måste bidra. Och vi måste övervaka situationen för att försäkra oss om att medborgerliga rättigheter respekteras överallt i Europa.

  Claudio Fava (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska hålla mig till fakta. Fakta säger oss att Silvio Berlusconis regering återinför begreppet ras i det italienska lagsystemet och snabbt marginaliserar Italien i EU, systematiskt kränker de principer som ligger till grund för direktiv 2001/38/EG och sist men inte minst den grundläggande principen om rätten till fri rörlighet för personer.

Detta får två konsekvenser. Den första kunde vi bevittna i Neapel för några dagar sedan, när Camorran utsågs att tillfälligt övervaka lagens efterlevnad och drev bort alla som uppehöll sig i stadens romska läger med molotovcocktails. Den andra fick vi höra om från Luca Romagnoli, som har kommit med ett förslag vars ursprung är omöjligt att försköna. Detta förslag är inte alls unikt, och handlar om att återuppbygga, eller bilda en stat till vilken alla romska medborgare är hänvisade. Jag tycker mig minas att samma förslag lades fram om zigenare och judar av Goebbels i 1930-talets Tyskland innan kriget bröt ut. Och zigenarnas och judarnas stat ersattes av ett krematorium. Det är det som är budskapet bakom det förslag som vi har hört idag.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hade planerat att hålla ett anförande, men jag ska tala igen, naturligtvis efter Claudio Fava. Jag är mycket ledsen, men från vad jag har hört idag tror jag att det egentliga syftet med denna debatt var att attackera, förfölja, anklaga och straffa en medlemsstat och en regering som blivit vald av en överväldigande majoritet. Oturligt nog för vissa råkar den emellertid vara skyldig till att inte vara en vänsterregering.

Det är inte vårt fel om man nästan uteslutande lägger märke till romerna i Italien genom stöldbrott, rån, utnyttjande av barn och tiggeri. Det är denna bild som man har av zigenare i Italien. Det är denna bild som romerna har skapat, trots våra bästa föresatser. Jag letar fortfarande efter en rom i Italien – och om någon känner till någon, var snäll och meddela mig – som är lagligt anställd och betalar skatt.

Anklaga mig inte för rasism. Var snälla och använd ert förnuft. Jag försvarar bara ärliga européer – var tyst och gå tillbaka till din åhörarläktare, gå tillbaka till din åhörarläktare! Fru talman! Jag blev avbruten. Anklaga mig inte för rasism. Var förnuftiga! Jag försvarar bara ärliga européer och ärliga romer. Varje medlemsstat borde sätta sina medborgares säkerhet först. Annars kommer medborgarna att tycka sig vara i sin fulla rätt att ta rättvisan i egna händer.

Därför skulle jag sammanfattningsvis önska att de spanska parlamentsledamöterna kunde behärska sig, vara tysta och hålla lite mer ordning i sina egna hus.

  Talmannen. − Romano Maria La Russa och Marco Pannella! Vi är inte i det italienska parlamentet. Var snälla och uppför er ordentligt – och sluta gestikulera! Har ni förstått? Låt oss få ett slut på detta, annars måste jag tillkalla kontrollanterna!

  Csaba Sógor (PPE-DE). - (HU) Tack, fru talman! Det fyller mig med bestörtning att se att vi, efter Tibet och Kosovo, nu har hamnat på europeisk mark. Låt oss inte glömma att romerna är medborgare i Europeiska unionen: också de är EU-medborgare. Sociala frågor och främlingsfientlighet är alltid sammankopplade. Jag skulle ha blivit glad om era socialistvänner också hade höjt sina röster när socialisten och före detta kommunisten, premiärministerkandidaten Walter Veltroni fortfarande var borgmästare och högljutt ropade efter deportering av oönskade element och blandade ihop romer med rumäner.

För det andra får vi inte glömma att minoritetsfrågan är mångfacetterad: vi har romerna, nya invandrare och nationella minoriteter. Men de har alla det gemensamt att varje europeiskt land måste hitta en lösning på deras problem. Det minsta man kan göra är att inrätta en kommitté för minoriteters mänskliga rättigheter från och med 2009 och säkerställa att lagstiftningen är enhetlig i hela Europeiska unionen.

Sammanfattningsvis vill jag bra säga ett ord eller två som handlar om förebyggande strategi: EU:s roll får inte bara vara att släcka bränder. EU måste snarare inrikta sig på att inta en position som innebär följande: Om det inte finns social trygghet, respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och kulturell och territoriell självständighet för minoriteter – då finns det inte något Europa. Tack!

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman! Först vill jag tacka kommissionsledamot Špidla för hans tydliga anförande och för att kommissionen har reagerat så snabbt. Låt mig tala å en tidigare parlamentsledamots vägnar. Det handlar om den första spanska zigenare som blev parlamentsledamot för femton år sedan, Juan de Dios Ramírez Heredia. Han har skickat ett brev till mig som lyder såhär:

”Ni är väl medvetna om de tragiska händelser som de senaste dagarna har orsakat så mycket sorg för de hundratals oskyldiga zigenarfamiljer som har blivit offer för rasistiskt våld. Vi i Union Romani välkomnar denna debatt, så att ingen ska vara ovetande om att vi till varje pris måste försvara mänskliga rättigheter och det faktum att lagen alltid har företräde framför politiska passioner.

Som europeiska zigenare tror vi på Europa. Ingen har mer än zigenarna ständigt försvarat ett gränslöst Europa. Därför anser vi att en godtycklig begränsning av den fria rörligheten av personer inom europeiskt territorium skulle vara ett allvarligt steg bakåt för den europeiska integration som vi drömmer om.”

Fru talman, låt mig sammanfatta genom att rikta mig till kommissionsledamot Špidla. Tillsammans med vice ordförande Franco Frattini lade han här i parlamentet fram en färdplan för laglig invandring för tre år sedan. Jag tycker att Franco Frattini gjorde ett bra jobb som kommissionsledamot och jag hoppas att han också kommer att hjälpa till att förbättra situationen i Italien.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). - (HU) Tack, fru talman! I Neapel har den sociala verkligheten, som tillfälligt har varit dold av en förvaltning som lindrat symptomen, brutit fram med förvånande kraft. Inom EU-27 kan man inte längre hantera problemen på medlemsstatsnivå – det behövs mycket komplexare gemenskapsåtgärder.

Problemet är inte en fråga om relationer mellan två nationer, eller mellan gamla och nya medlemsstater, och inte ens mellan romsk och icke-romsk befolkning. Krisen har synliggjort den hopplösa situation i vilken en miljon europeiska medborgare lever, i samhällets utkant, i förorter till arbetslöshetsdrabbade städer, i provisoriska bostäder, under osanitära förhållanden, och som obemärkt kämpar för överlevnad utan någon egentlig hjälp eller något stöd till utveckling.

Europaparlamentets socialistiska grupp har inte varit tyst. De har inte bara pratat utan agerat, och de har också fastslagit att det, i det förenade Europa, är absolut oacceptabelt att skylla den nuvarande säkerhetssituationen på den romska befolkningen.

Vilka slutsatser vi kan dra utifrån de händelser liknande dem i Neapel, och hur vi bäst kan använda tillgängliga gemenskapsresurser för att lösa problemen, är upp till oss. I egenskap av den som rapporterar till Europaparlamentet om romska frågor erbjuder jag kommissionsledamoten vårt samarbete och ber mina kamrater i parlamentet att göra detsamma.

  Giuseppe Gargani (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter att noga ha lyssnat på hela debatten skulle jag vilja lägga fram en sista åsikt.

Debatten har på det stora hela varken levt upp till samma nivå som kommissionsledamotens rapport, eller till Martin Schulzs uppmaning att ignorera de särskilda problem eller beteenden som kännetecknar ett visst land, i detta fall Italien, och i stället beakta de allmänna problemen som – vilket vi säkerligen alla håller med om – är mottagandet och solidariteten med dem som kommer till främmande länder. Det handlar om romerna och deras särskilda problem, och samtidigt om säkerheten och lagligheten, eftersom dessa ligger till grund för det mottagande och den solidaritet som vi måste erbjuda.

Vi borde ha svarat kommissionsledamoten som frågade: Vad kan kommissionen göra? Jag tror att Barón Crespo nyligen sa att kommissionen med stöd av parlamentet kan utfärda riktlinjer, europeiska direktiv, när sådana är införlivade. På samma sätt som med avfallsproblemet, liksom med frågan om icke EUmedborgare eller EU-medborgare, skulle ett direktiv kunna vara lösningen. Dock inte när parlamentet, kommissionen och rådet misslyckas med att dra fördel av deras solidaritet, när de använder den för att föra en manipulativ debatt som enbart handlar om Italien och om en regering som bara har suttit vid makten i några få timmar, några få dagar.

Om å andra sidan hela parlamentet fokuserar på solidaritet – vilket förespråkas av kommissionsledamoten – tror jag att vi skulle kunna hitta lösningar och se resultat.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Fru talman! När Rumänien var ett kandidatland läxades vi bland annat vi upp av människor som före detta kommissionsledamot Franco Frattini angående den absoluta nödvändigheten att respektera minoriteters rättigheter, däribland romernas.

Nu är vi medlemmar och många romer har, i egenskap av europeiska medborgare, etablerat sig i andra länder, exempelvis Italien. Där har man anslutit sig till andra romer, varav vissa bor i läger som redan är 40 år gamla.

Jag håller med om att vissa av dessa har begått brott och måste straffas på ett korrekt sätt. Men att generalisera och framkalla aggressiva, negativa känslor mot alla romer, exempelvis genom falska rapporter i media, är inte acceptabelt. Om vi tolererar en sådan omfattande kränkning av kärnan i de europeiska värderingarna, som vi så gärna vill åberopa, och blundar för vilka som är ansvariga, inbjuder vi bara till det värsta. Detta skulle snart vara fullständigt okontrollerbart med oöverskådliga negativa konsekvenser för hela unionen.

  Renate Weber (ALDE). - (RO) Jag anser att denna debatt skulle ha benämnts: “Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter I Italien”, eftersom vi faktiskt har att göra med den italienska regeringens brist på agerande när en grupp i landet har blivit föremål för oerhört våld. Och detta möjliggjordes olyckligtvis av de senaste månadernas rasistiska uttalanden i delar av den italienska pressen, liksom från vissa topp-politiker. Detta påminner oss om den värsta perioden i Europas nutidshistoria.

Den italienska regeringen måste undersöka vilka som är upphovsmän till dessa våldsamma handlingar. Dessa bör ställas inför rätta för att låta italiensk rättvisa avgöra i saken. Annars kränker den italienska regeringen på ett allvarligt sätt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen. De icke-statliga aktörerna, brottslingarna, måste svara inför den italienska rättvisan, medan den italienska regeringen måste svara inför Europeiska unionen. Detta är andan i fördragets artikel 6.

  László Tőkés (Verts/ALE). - (HU) Fru talman! Enligt uppskattningar har Rumänien har flera miljoner romska medborgare och i stället för att föra en ansvarsfull social- och minoritetspolitik riktad mot dessa människors outhärdliga situation, tenderar världen att höra om deras öde genom medias sensationsjournalistik. Vi blev vittnen till detta i samband med de kriminella handlingar som begicks av rumänska romer i Italien.

Det är beklagansvärt och oroande att det bara är de chockerande händelserna i Italien som har lyckats få Europaparlamentet att reagera. Det är ännu sorgligare att vissa politiska krafter betraktar detta som inblandning i Italiens inhemska affärer och försöker skaffa sig politiska poäng på den ”romska frågan”.

Vi måste i stället motsätta oss att vissa politiska krafter använder sig av och underblåser de anti-rumänska och anti-romska stämningar som finns hos allmänheten. För det första är den situation som har utvecklats i Italien inte en inhemsk, italiensk fråga. Och inte heller är det främst en fråga som är kopplad till rumänska romer. Det är en fråga som rör alla romer som lever i Europeiska unionen, och en fråga som kräver och motiverar mer än ett agerande från fall till fall, eller en behandling av symptomen.

  Giusto Catania (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En politisk kampanj och en mediekampanj pågår i syfte att kriminalisera invandrare och romer I Italien. Ett antal italienska parlamentsledamöter har exponerat den italienska regeringens sanna jag här idag, exempelvis Roberto Fiore, Mario Borghezio och Romano Maria La Russa, vilka, enligt vad vi alla hörde, tydligt sa att man tillfälligt behövde gå ur Schengensamarbetet, att illegal invandring var en kriminell handling och att alla romer skulle förvisas. Det är detsamma som att likställa romerna med brottslingar.

Detta är den verkliga italienska regeringen. Kampanjen är uppenbar med utgångspunkt i att man just har tillkännagivit utnämningen av en speciell kommissionär för romerna. Det följdes av en razzia bland romerna i stället för att arrestera dem som satte eld på de romska lägren i Italien. Uttalanden av det slag som vi har hört här uttalas ofta av olika ministrar i den italienska regeringen.

Därför, Cristiana Muscardini, har vi inte haft denna debatt förrän nu. Sammanfattningsvis vill jag säga en sak: Det finns 200 000 romer i Italien. Av dessa är 80 000 italienska medborgare. Av de återstående 120 000 föddes 50 000 i Italien. Om vi beviljade medborgarskap skulle detta antagligen lösa en stor del av problemet med romerna i Italien.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Tack för att ni ger mig möjlighet att tala efter att ha lyssnat på er debatt. Låt mig mycket kortfattat beröra flera frågor. Europas historia visar tydligt att rasism, etniskt hat och intolerans alltid förr eller senare slutar med katastrof. De som inte lär av historien kan tvingas uppleva katastrofen igen. Tanken om mänskliga rättigheter är Europas svar på historiens läxa. De mänskliga rättigheterna är odelbara och måste skyddas med alla konstitutionella system i Europa, i alla medlemsstater. Varje medlemsstat måste följa detta och göra adekvata ansträngningar för uppfylla denna plikt.

Det finns en annan sak som jag vill nämna i detta sammanhang. I morse debatterade vi fattigdom och socialt utanförskap. Det är sant att fattigdomen i Europa har blivit väldigt individualiserad och på många sätt kopplad till personliga omständigheter. Det finns dock ett enda undantag. Om du hör till den romska minoriteten är du med några få undantag utesluten ur samhället och fattig, praktiskt taget i hela Europa. Det är verkligheten. Å andra sidan är det tydligt att situationen för romska medborgare inte är densamma i alla länder och att det förekommer effektiva projekt och tillvägagångssätt som förbättrar deras situation. Debatten visade också tydligt att minoritetsfrågan är mycket komplex och, som jag tidigare sa, en fråga som huvudsakligen måste skötas av medlemsstaterna, även om det också behövs insatser från Europeiska unionen och Europeiska kommissionen. Därför, mina damer och herrar, kan jag med glädje säga att så tidigt som i juni kommer vi att lägga fram ett idédokument till rådet som ett försök till översyn av vår hittills ineffektiva politik. Detta är den tråkiga sanningen, och denna fråga kräver en hel del ansträngning från vår sida.

Debatten visade också hur lätt det är att använda denna typ av extrema frågor som poliska verktyg. En sådan manipulation gör det omöjligt att effektivt angripa frågan, trots att en av skyldigheterna för alla demokratiska krafter är att förebygga detta.

Mina damer och herrar! Tack för att ni uttryckt era åsikter, som tydligt visade hur mångfacetterad denna fråga är. Jag kanske ska tillägga ytterligare en sak: Ni uttryckte ett antal olika åsikter och många av dessa håller jag inte med om. Det är normalt, precis som att vissa av er inte håller med om vad jag tycker. Vi hörde emellertid en åsikt som är helt oacceptabel. Jag kan inte minnas vem som gav röst åt åsikten, men jag tror att ni också lade märke till den.

  Talmannen . − Debatten är avslutad.

Tack, Vladimír Špidla. Jag önskar att denna fråga kunde diskuteras lugnt, med mänsklighet och värdighet, som talman Pöttering ofta brukar säga.

Luca Romagnoli, jag har inte glömt er. Ni har framfört en personlig begäran baserat på artikel 145, så ni får möjlighet att tala nu när debatten är avslutad. Ni får en minut. Jag måste bara påminna er om att enligt artikel 145 får ni inte komma in på debattens sakfrågor, utan enbart påpeka om någonting har sagts om er personligen som ni anser vara felaktigt.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag trodde att detta var ett forum för fri och kultiverad debatt. Men om oförskämdheter och förolämpningar som kanske är ogrundade tolereras stämmer inte det.

Personligen har jag alltid fördömt och fördömer fortfarande allt slags våld och diskriminering, oavsett när och i vilken form det sker, mot såväl individer som grupper. Men jag anser att om vi ger självbestämmanderätt till palestinierna måste detta också kunna tillämpas för andra. Detta är vad jag menade när jag uttryckte min åsikt om romerna.

Jag är ledsen om någon förvrängde mina ord. Jag är ledsen över att några av mina kamrater bland parlamentsledamöterna kallade mig fula saker. Jag förtjänar inte detta – det skulle alla som känner mig hålla med om. Ingen vill ifrågasätta de mänskliga rättigheterna. Jag är ingen rasist eller främlingsfientlig person, men jag insisterar, liksom alla här, på rätten att upprätthålla ordning i samhället. Jag insisterar också på Italiens rätt till fullständig suveränitet.

  Talmannen. − Det var begäran. Sekretariatet kontrollerar, eftersom det inte angavs vilken typ av fråga detta var. Som ni alla vet är det ingen resolution och ingen omröstning.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman, jag förstår mycket väl att det ofta inte är möjligt att tillåta alla att tala i enlighet med “catch the eye”-förfarandet.

Jag förstår dock inte varför urvalet ska ske genom att fördela rätten att tala till varje grupp. Det rubbar avsevärt den politiska balansen i Europaparlamentet och innebär att de små grupperna ständigt väger mycket tyngre. Det är en legitim politisk tanke, men det är inte det som enligt arbetsordningen är syftet med ”catch the eye”.

Jag skulle också vilja be om att den som anmäler sig att tala i enlighet med arbetsordningen hädanefter faktiskt också får tillfälle att tala.

  Talmannen . − Vi har fem minuter kvar av vår anvisade tid. Detta bestämdes vid talmanskonferensen och det är ett korrekt tidsutrymme. Jag ska emellertid notera dina kommentarer.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Titus Corlăţean (PSE) , skriftligt. – (RO) Det ökade våldet mot rumänska invandrare och mot den romska befolkningen i Italien är ett direkt resultat av de extremistiska anföranden av fascistisk typ som framförts av höger- och extremhögerpartier i den italienska nyligen avslutade valkampanjen.

De italienska myndigheterna bör ta i beaktande det faktum att de lagändringar som de har för avsikt att anta helt måste överensstämma med EU:s normer och inte medföra massutvisningar eller fortsätta att främja en främlingsfientlig attityd gentemot EU-medborgare som bor i Italien.

Huvudproblemet är faktiskt inte kopplat till kriminalitet. Detta inbegriper ett individuellt ansvar och måste sanktioneras som ett sådant av den italienska rättvisan, i enlighet med italienska lagar. Det som bör prioriteras är en integrationspolitik som är samstämd med det italienska samhället och som har stöd från italienska staten. Man bör även använda sig av EU:s fonder.

Vi beklagar den hållning som tidigare uttryckts av den liberala regeringen i Bukarest och av ALDE-gruppen i Europaparlamentet, när man vägrade att förlänga mandatet för den kommissionsledamot för minoritetsfrågor i Europa och för frågor kopplade till romerna som utnämnts av Rumänien.

Därigenom har Rumänien förlorat en viktig politisk arm och en möjlighet att generera europeiska lösningar på problemet med romernas integrering i det europeiska samhället.

  Corina Creţu (PSE) , skriftlig. – (RO) Jag välkomnar att Europaparlamentet beslutade sig för att hålla en debatt om situationen för den romska minoriteten i Italien. Det skickar en signal om att denna fråga börjar betraktas på rätt sätt, som en europeisk fråga. Romerfrågan är så komplex att vi endast genom att mobilisera hela EU kan komma fram till konkreta lösningar på denna historiskt betingade situation. Just därför behöver vi en europeisk strategi och samlade åtgärder på EU-nivå. Jag uppmanar de behöriga kommissionsledamöterna att så snabbt som möjligt lägga fram en arbetsplan på området.

Jag anser dessutom att det är de europeiska forumen plikt att kraftigt fördöma de italienska myndigheternas extrema åtgärder. Åtgärder som att sätta tältläger i brand, nattliga räder, gripanden utan arresteringsorder och hot om att mobilisera armén för att bekämpa brottsligheten speglar en atmosfär av smärtsam intolerans på 2000-talet och hotar EU:s framtid.

Om vi lyckas lagstifta om klimatet för etiskt och rasistiskt hat anser jag att det är EU:s skyldighet att överväga att införa sanktioner mot en regering som bryter mot ett enat Europas grundvärderingar.

  Rovana Plumb (PSE) , skriftlig. – (RO) De senaste händelserna i Italien och den främlingsfientliga inställning som företrädare för höger- och extremhögerpartier – som utgör den nya italienska regeringen – ger uttryck för gentemot den romska befolkningen visar tyvärr att vi fortfarande 2008 har ord och handlingar av fascistisk karaktär i Europa.

Att göra kriminalitet till en etnisk fråga är oerhört farligt. Detsamma gäller det faktum att politiker och massmedier – medierna genom att täcka de brott som begås av romer – ger näring åt uppfattningen att alla brottslingar kommer från den romska befolkningen. Brott begås av individer och bör straffas i enlighet med den italienska statens lagar.

På grund av dess eventuella konsekvenser är det ökade våldet mot den romska befolkningen i Italien, både i ord och handling, ett europeiskt problem. För att lösa problemet måste de italienska myndigheterna föra en integrationspolitik gentemot den romska befolkningen. EU tillhandahåller flera fonder för att finansiera sådana integrationsprogram och den italienska regeringen kan och bör använda sig av dessa.

För det andra bör gemenskapens verkställande organ vidta åtgärder mot diskrimineringen av vissa etniska grupper på den italienska arbetsmarknaden eftersom Italien just nu är långt ifrån att uppfylla sitt mål om full sysselsättning.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Jag välkomnar att Europeiska kommissionen, genom kommissionsledamot Vladimír Špidlas, har fördömt våldet mot de romska befolkningsgrupperna, oavsett var de befinner sig.

Jag betonar dessutom att det behövs en europeisk strategi för att inkludera den romska befolkningen i det ekonomiska, sociala och politiska livet i de länder där de bor.

I avsaknad av en sådan europeisk strategi kommer varje land att försöka lösa sina egna problem med den romska befolkningen, i bland med politiska medel och åtgärder som är oförenliga med grundläggande mänskliga rättigheter och den fria rörligheten för personer inom EU. Jag påminner därför Europeiska kommissionen om att Europaparlamentet i november 2007 antog en resolution om en europeisk strategi för romer.

Mitt hemland Rumänien har gjort stora ansträngningar för att integrera den romska befolkningen. Det har börjat ge resultat men det krävs mer tid innan man kan avgöra hur effektiva de pågående programmen är. I dessa program skulle jag framför allt vilja framhålla utbildning av specialister ur den romska befolkningen till den offentliga förvaltningen och polisen, minskningen av romska barn som hoppar av skolan och integreringen av romer på universiteten.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE) , skriftlig. – (RO) En av EU:s grundläggande principer är den fria rörligheten för personer. Området med frihet, säkerhet och rättvisa ska garantera EU-medborgarnas säkerhet och framför allt respektera deras rättigheter.

Genom den romska befolkningens nuvarande situation i Italien ifrågasätts just de grundläggande värderingar som EU bygger på. Den 14 december 2007 undertecknades och antogs Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. EU erkänner de värderingar som anges i stadgan. I ingressen anges att unionen bygger på ”de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet” och att den ”sätter människan i centrum för sin verksamhet genom att inrätta ett unionsmedborgarskap och skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”. I artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anges dessutom uttryckligen att kollektiva utvisningar är förbjudna.

Jag uppmanar den italienska regeringen att se till att de rumänska medborgarnas rättigheter upprätthålls i Italien, och att deras säkerhet garanteras. Jag uppmanar den italienska regeringen att vidta åtgärder mot alla former av diskriminering på grund av nationalitet eller etnicitet.

Jag uppmanar kommissionen att som fördragens väktare kraftfullt bestraffa överträdelser av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter och inte tillåta att det antas lagar eller åtgärder som skulle inskränka den fria rörligheten för personer.

ORDFÖRANDESKAP: Diana WALLIS
Vice talman

15. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B6-0156/2008).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Första delen

  Talmannen. − Fråga nr 29 från Linda McAvan (H-0306/08)

Angående: Metoder för handel med biobränsle

Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att stoppa de metoder som rapporterats för handel med biobränsle, där jordbruksbidrag från USA utnyttjas?

Metoden innebär att biodiesel fraktas från Europa till USA där en liten mängd bränsle läggs till. Då har handlare rätt att kräva 11 pence per liter i bidrag från USA. Sedan fraktas den tillbaka och säljs för priser som är lägre än de inrikes priserna. Man beräknar att ungefär 10 procent av exporten av biobränsle från USA till Europa säljs på detta oseriösa sätt. Det är inte olagligt men det äventyrar den europeiska biobränsleindustrin. Det innebär även onödig frakt över Atlanten vilket leder till ökade utsläpp av växthusgaser.

Kommer de hållbarhetskriterier som kommissionen föreslagit att lösa detta problem och göra det olagligt att sälja biobränslen som hanterats enligt denna metod på den europeiska marknaden?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen vet inte hur omfattande den praxis som beskrivs i frågan är men kommissionen delar oron över hur amerikanska bidrag påverkar EU:s industri.

Bidraget verkar omfatta all biodiesel som exporteras från och säljs i Förenta staterna, oavsett varifrån den kommer.

Enligt branschuppgifter ökade den amerikanska exporten till EU från 100 000 ton 2006 till 1 miljon ton 2007, vilket motsvarar ungefär 15 procent av den europeiska marknaden.

Min kollega, kommissionsledamoten Peter Mandelson, har vid flera tillfällen tagit upp denna fråga med sin amerikanska motpart, handelsföreträdaren Susan Schwab. Han har förespråkat en ändring av den amerikanska lagstiftningen, exempelvis en begränsning av bidraget till varor som säljs i Förenta staterna, som en möjlig lösning på problemet. Hittills har vi inte sett några reaktioner från den amerikanska sidan och bidraget tillämpas fortfarande.

Kommissionen är beredd att överväga en antibidragsutredning om det mottar ett väldokumenterat klagomål från den europeiska industrin som innehåller tillräckligt med bevis för utjämningsbara subventioner och skador.

Den ärade ledamoten frågar om de hållbarhetskriterier som kommissionen föreslog i det förslag till direktiv om främjande av förnybara energikällor som kommissionen antog i januari i år kommer att lösa det problem som den handelspraxis som det hänvisas till i frågan ger upphov till.

Det hållbarhetsprogram som fastställs i direktivet om förnybar energi handlar om att garantera hållbara biobränslen. Det är utformat för att främja användningen av hållbart framställda biobränslen och samtidigt motverka användningen av dåliga bränslen. Ni kommer säkert ihåg 35-procentsdiskussionen. Den handelspraxis som den ärade ledamoten hänvisar till i sin fråga kan därför inte hanteras inom ramen för hållbarhetsprogrammet.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Fru kommissionsledamot! Det gläder mig att ni arbetar med frågan. Jag anser att det är en skandal och ett hån mot allt arbete som vi lägger ned för att få bukt med klimatförändringarna. Jag har en fråga om hållbarhetskriterierna. Om vi har ett kriterium om att minska utsläppen av växthusgaser, bryter då inte dessa former av biobränslen mot detta kriterium eftersom de har forslats fram och tillbaka över Atlanten, vilket medför extra utsläpp av växthusgaser i form av fartygsutsläpp, som i nuläget står för 5 procent av världens koldioxidutsläpp?

Om vi måste vänta på ett klagomål från industrin, och på att det väcks en talan om olagliga bidrag, hur lång tid kommer det att ta? Jag är rädd att när vi väl har fått gjort något har den europeiska industrin gått i konkurs.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Den metod för att beräkna utsläpp av växthusgaser från biobränslen jämfört med utsläpp från fossila bränslen som ingår i direktivet om förnybar energi följer vad vi kallar en livscykelmodell. Denna modell tar även hänsyn till hur mycket utsläpp som produceras under transport av biobränslen både inom och utanför EU. Låt mig än en gång få påminna om att minskningen av transportsektorns andel av utsläppen av växthusgaser är en av de vägledande principerna i vår biobränslepolitik.

  Talmannen. − Fråga nr 30 från Johan Van Hecke (H-0332/08)

Angående: Det europeiska programmet för livsmedelsbistånd till de sämst ställda

År 2005 antog Europaparlamentet en förklaring, där det kräver att det europeiska programmet för livsmedelsbistånd till de sämst ställda ska permanenteras. I förklaringen pläderar parlamentet inte enbart för ett bestående livsmedelsbiståndsprogram och en årlig budget, utan kräver också att programmet ska utvidgas. För att garantera att balanserade livsmedelsransoner delas ut krävde Europaparlamentet att programmet skulle utvidgas till nya sektorer såsom svin, fjäderfä och ägg.

Mariann Fischer Boel, kommissionär med ansvar för jordbruk och landsbygdsutveckling, fick i uppdrag att följa upp förklaringen. Tre år efter förklaringen kan man konstatera att det inte ens är tal om en ny förordning, och att endast ytterst små åtgärder vidtagits. Och det är absolut inte klart vilka budgetmedel som står till förfogande.

Livsmedelsbistånd är en viktig fråga inom EU, där 16 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Kan kommissionären garantera ett livsmedelsbiståndsprogram på europeisk nivå? Bör hon i så fall inleda en dialog med de europeiska frivilligorganisationer som är aktiva på detta område?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) I 20 års tid har det europeiska programmet för livsmedelsbistånd på ett avgörande sätt bidragit till att förse undernärda personer i gemenskapen med mat.

Den 4 april 2006 antog Europaparlamentet en förklaring där man uttryckte sitt stöd för det europeiska programmet för livsmedelsbistånd till de sämst ställda i gemenskapen. I denna förklaring uppmanas kommissionen och rådet att tillhandahålla fleråriga budgetanslag och införa en rad flexibilitetsåtgärder i förvaltningen av programmet. Att trygga en balanserad kost för de behövande personerna betonas också starkt.

Detta program startade faktiskt som en nödåtgärd redan 1987 då det fanns ett överskott av jordbruksprodukter. Under de första åren förlitade sig programmet för livsmedelsbistånd till största delen på produkter från interventionslagren. Eftersom dessa lager till följd av de successiva reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken har minskat de senaste åren införde kommissionen en rad ändringar för att trygga programmets fortlevnad. I dessa ändringar ingår möjligheten att inhandla sådana produkter på marknaden som inte finns i våra interventionslager, utbyte av produkter inom samma ”familj” och möjligheten att blanda eller införliva interventionsprodukter och produkter som har köpts på marknaden.

Budgeten har dessutom anpassats, framför allt för att ta hänsyn till EU:s senaste utvidgning. Budgeten har ökat från 213 miljoner euro 2004 till 305 miljoner i år, 2008. Kommissionen har därför gjort allt den kan för att fortsätta driva ett program som är baserat på interventionslager trots att dessa håller på att försvinna. Vi kan faktiskt säga att vi har drivit programmet så långt det är möjligt.

Nu måste vi ompröva framtiden för detta program utan att förlora själva syftet med programmet. Med detta som mål håller kommissionens tjänsteavdelningar redan på att utarbeta en konsekvensbeskrivning där man undersöker vilka framtida alternativ som finns. Internetkonsultationen har varit mycket populär och fått mer än 12 000 svar, vilket visar hur intresserade EU-medborgarna är av detta initiativ.

Frivilligorganisationer har faktiskt spelat en avgörande roll vid genomförandet av programmet och de kommer även i framtiden att vara centrala aktörer. I ett seminarium som vi anordnade i april uttryckte de sin önskan om att generaldirektoratet för jordbruk ska fortsätta att förvalta programmet om livsmedelsbistånd och de betonade också behovet av att införa någon form av fleråriga anslag och tillhandahålla ett större utbud olika produkter. Vi behandlar just nu frivilligorganisationernas önskemål och kommer att hålla nära kontakt med dem.

När konsekvensbeskrivningen har avslutats har jag för avsikt att i september förelägga Europaparlamentet ett förslag som gör det möjligt att fortsätta detta program på en solid grund i framtiden. Tack så mycket för ert intresse och för att ni uppmärksammar detta viktiga program.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Fru talman! Låt mig först och främst tacka kommissionsledamoten för hennes mycket tydliga och fullständiga svar, som även erbjuder möjligheter att låta programmet för livsmedelsbistånd leva vidare, baserat på den utvärdering som snart ska komma.

Jag skulle bara vilja veta om denna utvärdering även tar hänsyn till att många människor uppenbarligen fortfarande är beroende av detta program för livsmedelsbistånd och att nästan 16 procent av Europa befolkning lever under fattigdomsgränsen. Jag skulle dessutom vilja veta om utvärderingen även tar hänsyn till den pågående livsmedelskriden och de kraftigt stigande livsmedelspriserna.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi tar hänsyn till alla uppgifter som vi får in från vårt mycket breda sätt att se på denna process. Enligt tillgänglig statistik använder sig för närvarande 13 miljoner människor i EU av det särskilda programmet för de sämst ställda. Så vitt vi kan bedöma sjunker inte efterfrågan för tillfället.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) I många fall drabbas barn hårdast av fattigdom. Brist på mat hindrar inte bara deras fysiska utveckling utan även deras förmåga att koncentrera sig och klara skolan. Detta kan även påverka hur ett barn lyckas lägre fram i livet. Inom ramen för det planerade programmet för livsmedelbistånd, vilka åtgärder har vidtagits på detta problemområde för att exempelvis få det att fungera i skolor?

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Jag är säker på att det kommer att bli ett bra förslag, framför allt eftersom ni även tog upp behovet av en balanserad kost. Det är viktigt att behandla detta som en central fråga. I detta sammanhang skulle kommissionen också kunna lägga till en annan central punkt, nämligen att man bör koncentrera sig på färska ekologiska produkter. Alla har rätt att äta produkter som visserligen kan vara lite dyrare men samtidigt är mycket hälsosammare. Hur mycket hänsyn kommer att tas till detta?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Låt mig först säga att vi just nu håller på att utvärdera alla idéer och all information som vi har samlat in.

Vi försöker bedöma om vi bör styra våra pengar åt något särskilt håll. Vi har inte slutfört våra interna diskussioner än. Men jag kan ändå säga detta om barn. Det är oerhört viktigt att vi först och främst ser till att våra ungdomar får i sig tillräckligt med näring. Därför kommer vi i år även att lansera en idé (och jag hoppas att vi kommer att få fullt stöd för detta) om att tillsammans med medlemsstaterna finansiera ett fruktprogram i skolorna. I detta program kommer barn i en viss ålder att erbjudas möjligheten att få en bit frukt i skolan. Jag tror rent allmänt att det är en bra idé att ge ungdomar en god vana som förhoppningsvis följer dem livet ut.

När det gäller att särskilt prioritera ekologiska produkter tror jag att det är ett val mellan pest och kolera. Om vi väljer ekologiska livsmedel får vi mindre mat att fördela och den avvägningen kommer att vara svår att göra.

  Talmannen. − Fråga nr 31 från Alain Hutchinson (H-0338/08)

Angående: Spekulationer och livsmedelskris

Den ekonomiska spekulationen har en framträdande plats bland de olika orsakerna till prisökningarna och livsmedelskrisen i världen. Framför allt råvarumarknaden drar i allt större utsträckning till sig investeringsfonderna.

Kan kommissionen acceptera att ris eller vete blir säkra placeringar till fördel för några få, samtidigt som miljoner människor svälter ihjäl?

Tänker kommissionen vidta några konkreta åtgärder för att få stopp på all ekonomisk spekulation som direkt utgör ett hot mot livsmedelsförsörjningen för miljoner människor?

Tänker kommissionen främja införandet på internationell nivå av en mekanism för att hindra vissa länder från att begränsa sin livsmedelsexport trots att de förfogar över avsevärda lager och, i ett bredare perspektiv, att fullfölja all politik som direkt hindrar de svagaste befolkningsgrupperna från att utöva sin rätt till att få mat?

Andra delen

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen är faktiskt väldigt bekymrad över följderna av de nuvarande höga priserna, både inom EU och i en mer global kontext. U-länder och de mest utsatta befolkningsgrupperna har drabbats oproportionerligt hårt och riskerar hungersnöd, undernäring och social oro.

I det meddelande som kommissionen har lagt fram här i dag försöker vi analysera de grundläggande orsakerna till de höga priserna. Kommissionen har lagt fram en rad initiativ för att bekämpa de kortsiktiga effekterna av de stigande livsmedelspriserna, öka tillgången på jordbruksprodukter, trygga livsmedelsförsörjningen på lång sikt och bidra till de globala ansträngningarna för att hantera prisstegringens effekter för fattiga befolkningsgrupper.

Många olika faktorer ligger tillsammans bakom att den globala tillgången på livsmedel minskar. Det har varit ogynnsamma väderförhållanden i de viktigaste spannmålsproducerande och spannmålsexporterande länderna, framför allt i Ryssland och Ukraina, som tidigare kallades Sovjetunionens kornbod. Australien har haft ogynnsamma väderförhållanden tre år i rad. Energikostnaderna har ökat. Avkastningen har ökat långsammare än ökningen av den globala konsumtionen. Dessa direkta effekter på tillgång och efterfrågan bidrar starkt till priset på jordbruksråvaror och den senaste tidens stigande priser.

Mot bakgrund av de stigande livsmedelspriserna, och efter krisen på de finansiella marknaderna, har spekulanterna blivit mer aktiva på de råvarurelaterade finansiella marknaderna för att reducera sin exponering mot prisförändringar eller för att diversifiera sin investeringsportföljer. Detta leder till ökade prissvängningar och högre volatilitet på termins- och spotmarknaden för råvaror, vilket har förvärrat de underliggande prissvängningarna. Det ännu oklart hur detta kommer att påverka prisbildningen på lång sikt. I dagens meddelande åtar sig kommissionen att noga övervaka spekulanters verksamhet på de råvarurelaterade finansiella marknaderna och deras effekter för prisrörelser.

I meddelandet konstateras att exporterande länder har reagerat på de stigande priserna genom att begränsa sin export. Indien har infört exportförbud, Vietnam och Thailand risexportbegränsningar, Indonesien exportavgifter på palmolja och Kazakstan ett förbud mot export av vete. Sådana avgifter och exportförbud är avsedda att skydda de inhemska marknaderna för kortsiktiga nedgångar i tillgången och prischocker. De gör emellertid de internationella jordbruksmarknaderna ännu mer slutna, vilket framför allt missgynnar livsmedelsimporterande u-länder. På medellång sikt skickar detta helt klart felaktiga signaler till marknaden. Det minskar jordbrukarnas incitament till att investera och öka sin produktion och bidrar till obalans på de regionala marknaderna.

Exportrestriktionernas starkt negativa effekter bör tas upp vid relevanta WTO-sammanträden i framtiden eller i andra internationella forum. Kommissionen är fortfarande övertygad om att u-länderna har mycket att vinna från Doha-rundan när det gäller nya marknadsmöjligheter som skulle kunna skapa extra exportinkomster, stimulera jordbruksproduktionen och underlätta tillgången på livsmedel och på så sätt mildra effekterna av den senaste tidens prisstegringar. Kommissionen kommer därför att fortsätta arbeta för en heltäckande och balanserad Doha-överenskommelse.

Kommissionen litar på att den har parlamentets stöd för den politiska inriktning som anges i dagens meddelande som en grund för att bekämpa de utmaningar som vi står inför, med priser som stiger okontrollerat på vissa områden.

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Tack för detta relativt långa och intressanta svar. När det gäller en av de faktorer som har utlöst denna kris med finansiell spekulation i jordbruksprodukter skulle jag ändå vilja fråga er en sak. Efter vissa europeiska bankers skandalösa beteende – särskilt KBC och Deutsche Bank – som, det känner ni säkert till, bedrev en fullständigt ”oetisk” annonskampanj för spekulation i jordbruksprodukter … Vad planerar kommissionen att göra åt detta?

Tillsammans med min kollega Marie-Arlette Carlotti skrev jag den 6 maj ett brev till kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Jag har ännu inte fått någon reaktion på detta men jag hoppas att få ett svar någon gång. I brevet begärde vi och föreslog att det ska vidtas åtgärder för att förbjuda erbjudande om, spridning av eller främjande av finansiella instrument inom EU, inklusive investeringsförsäkring och i synnerhet försäkringsprodukter kopplade till investeringsfonder, om deras avkastning är direkt kopplad till spekulation i stigande priser på livsmedelsråvaror.

Vad planerar kommissionen att göra?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag kommer att vara väldigt kortfattad eftersom som jag snuddade vid frågan i mitt första inlägg. Det var kanske därför som det var ganska långt. I det meddelande som kommissionen har lagt fram i dag åtar sig kommissionen att noga övervaka spekulanters verksamhet på de råvarurelaterade finansiella marknaderna och spekulationernas inverkan på priserna.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Som konsumenter drabbas vi direkt av alla prisstegringar. På grund av spekulationerna finns det emellertid vinnare och förlorare längs priskedjan, där jordbruksproducenterna för det mesta är förlorarna.

Vad anser ni att man kan göra för att se till att de stigande priserna på jordbruksråvaror följer den allmänna prisökningen. Med andra ord, hur ser man till att råvarupriserna är rättvisa och jordbrukarna kan föra ett anständigt liv?

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag inser de goda motiv som driver frågeställaren och hur komplex denna fråga är. Skulle kommissionsledamoten trots detta kunna bekräfta att hon eller hennes kommissionskolleger inte har för avsikt att blanda sig i hur råvarumarknaden bedrivs, eftersom detta skulle kunna göra mer skada än nytta?

Till frågeställaren skulle jag vilja säga att vi håller med om målet men inte om medlen för att nå dit.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag instämmer helt i frågan om konsekvenserna för den primära producenten, jordbrukaren. Vi har faktiskt sett prisstegringar, särskilt på spannmålssidan. När vi talar om de ovanligt höga priserna brukar jag ofta titta lite i backspegeln för att se hur prisutvecklingen har sett ut. Och de 30 senaste åren har faktiskt priserna från de primära producenterna hela tiden sjunkit.

Detta innebär inte att priserna inte har ökat i detaljhandeln. Men om man jämför priset på spannmål 1975 med dagens pris och tittar på de fasta priserna var priset dubbelt så högt 1975 som i dag. Vi ser en situation där människor är vana vid att man i EU i genomsnitt spenderar 14 procent av sin inkomst på mat. Även denna siffra har stadigt minskat under hela denna period.

När det i meddelandet talas om vad som kommer att göras är det uppenbart att vi måste se på hela kedjan. Det är kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens som har ansvar för att utreda situationen och vi vet inte än om utredningen kommer att komma fram till ett positivt eller negativt resultat. Men vi kommer att hålla ett öga på alla orsaker till den prisökning som har ägt rum sedan augusti förra året.

  Talmannen. − Fråga nr 32 från Avril Doyle (H-0271/08)

Angående: Kommunikation och Lissabonfördraget

Kan kommissionen, mot bakgrund av Plan D och meddelandet ”Debattera EU – Bygga vidare på erfarenheterna från Plan D som i demokrati, dialog och debatt” som kom nyligen, redogöra för sin kommunikationsstrategi när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget? Vilka konkreta åtgärder har kommissionen vidtagit för att se till att ratificeringen av Lissabonfördraget går smidigt?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) På frågan om plan D och meddelandet ”Debattera EU” skulle jag vilja säga att jag ser det som vår plikt att tillsammans med medlemsstaterna och de andra EU-institutionerna informera medborgarna om all vår politik och alla våra ståndpunkter. När det gäller fördraget har givetvis medlemsstaterna det största ansvaret men även kommissionen måste vara beredd att informera och förklara.

Syftet med meddelandet ”Debattera Europa”, som vi nyligen lade fram, är att uppmuntra till dialog mellan medborgare och beslutsfattare. Även utan att direkt hänvisa till Lissabonfördraget, eller endast till Lissabonfördraget, kan de åtgärder som vidtas enligt ”Debattera Europa” kopplas till kommunikation om fördraget.

Fördraget är en av våra kommunikationsprioriteringar under 2008. Vår verksamhet har decentraliserats och differentierats för att passa de faktiska förhållandena i var och en av medlemsstaterna. Detta är ett konkret exempel på när ”handla lokalt” fungerar i praktiken.

Våra företrädare har arbetat tillsammans med alla medlemsstater och parlamentets informationskontor i alla medlemsstater för att utarbeta nationella kommunikationsplaner som möter olika behov. Det har bland annat rört sig om samband med nationella aktörer, utbildning för journalister, informationsstafetter och kunskapsspridning, diskussioner med civilsamhället och evenemang på skolor och universitet.

Vi har förberett ett omfattande stödmaterial som innefattar PowerPoint-presentationer, delar som kan användas i anföranden, frågor och svar och faktablad på olika områden. Syftet med samtliga åtgärder är att förse kommunikatörerna med fakta.

Som ni säkert känner till har kommissionen dessutom lanserat en ny webbplats om fördraget på de 23 officiella språken. Dessutom har vårt Internetforum ”Debattera Europa” nyligen lanserats på nytt och här har diskussioner om fördraget visat sig vara ett av de populäraste områdena, med tusentals inlägg.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Tack fru kommissionsledamot! Så varför fungerar inte ”Debattera Europa”? I Irland hotar den överdrivet stora tid som läggs ned på att försvara sig i ett stort antal frågor – ofta i sig själva viktiga men totalt irrelevanta för innehållet i Lissabonfördraget och som i stället medvetet eller omedvetet skapar rädsla och förvirring – allvarligt att leda till att Lissabonfördragets positiva sidor försvinner. Och kunskap har betydelse i EU-folkomröstningar. Valmanskårens tillit till sina kunskaper om de frågor som rör Lissabonfördraget är centrala för att denna folkomröstning ska få ett positivt resultat, för att de ska rösta ”ja”. När de nu väl har bestämt sig för att rösta.

Nivån på kunskaperna om fördraget tyder på att den allmänna opinionen [i Irland] mer liknar Nice 1 än Nice 2. Det är inte mina egna ord utan något som professor Richard Sinnotts har sagt. Fru kommissionsledamot! Trots ”Debattera Europa” har kommissionen och medlemsstaterna hittills gruvligt misslyckats med att kommunicera vad EU är och hur det fungerar. Över 90 procent av våra medborgare förstår inte EU:s nuvarande fördrag. Hur ska vi nu kommunicera ändringar av just dessa fördrag, ändringar av EU, för att se till att det finns tillräckligt med kunskap för att ratificera Lissabonfördraget? Vi har misslyckats att kommunicera vad EU är. Hur ska vi kommunicera ändringar av ett EU som ingen förstår?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) För det första är partnerskap ett nyckelord. Vi kan inte göra det från Bryssel. Kommissionen kan inte göra det själv. Vi måste samarbeta för att kommunicera beslut som vi har fattat tillsammans. Jag anser att kommissionen och institutionerna har tilldelats olika roller jämfört med exempelvis ministrar, som givetvis också måste vara ute överallt både i Irland och i alla övriga medlemsstater för att hjälpa, förklara, lyssna och kommunicera vad detta verkligen handlar om.

Om man börjar kommunicera om ändringar är jag rädd att man redan har tappat publikens intresse. Min erfarenhet är att om man tydligt kommunicerar sakfrågorna är det mycket enklare och detta är just vad vår representation i Irland försöker göra: kommunicera de olika sakfrågorna. Efter en anbudsinfordran tror jag att de har deltagit i 20 olika lokala möten, där de även har samarbetat med politiker, irländska politiker, för att försöka sprida informationen och samarbetat med dem i olika sakfrågor. Det kanske inte är tillräckligt men vi måste fortsätta längs dessa linjer. Jag anser givetvis att en av de viktigaste sakerna är att samarbeta med medierna. Samtidigt är det viktigt att respektera de särskilda lagar och andra författningar som ni har i Irland när det gäller debatter inför en folkomröstning. Och vi försöker givetvis även göra detta.

Men vi har en skyldighet att kommunicera och föra en diskussion med medborgarna om institutionernas politik och ståndpunkter. Och jag hoppas att vi kan göra detta tillsammans.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Finns det några resultat från marknadsundersökningar och opinionsundersökningar som visar vilken information om det reformerade fördraget som EU-medborgarna verkligen behöver? Riktar undersökningarna även in sig på politiker i Europa, allt från kommunnivå till EU-nivå? Vilken information krävs och vad kommer ni att göra på huvudstädernas informationskontor för att förbättra det informationsutbud som erbjuds?

  Justas Vincas Paleckis (PSE). - (EN) Fru kommissionsledamot! Ni har nämnt folkomröstningen i Irland, och om tre veckor kommer man att ha en mycket viktig, kanske avgörande, omröstning i detta land. Vi kommer alla ihåg resultatet av folkomröstningen om Nicefördraget i detta mycket EU-vänliga land för ungefär tio år sedan.

Vad har vi dragit för lärdomar av denna olycksaliga erfarenhet, och på vilket sätt deltar kommissionen i diskussionerna och debatten inför folkomröstningen i Irland?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Tack så mycket för dessa relevanta frågor. Hur ser den allmänna opinionen ut? Vi har ju våra opinionsundersökningar via Eurobarometern och dessa ger oss bra vägledning och gör det även möjligt för oss att identifiera en del av informationsbehovet. Utöver detta genomförs givetvis olika opinionsundersökningar i varje medlemsstat för att få fram fler detaljer och göra undersökningen mer landsspecifik. Så jag tror att vi kan säga att vi har ganska bra kunskap om vad medborgarna förväntar sig och vad de behöver när det kommer till information. Även detta kan givetvis variera lite från en medlemsstat till en annan.

Jag tror att en av lärdomarna som Irland drog var behovet av ett omfattande samarbete i stor skala och därför skapades det nationella forumet. Jag tror att efter att både jag själv, och nu nyligen ordförande Barroso, har besökt forumet har vi försökt samarbeta och lyssna till det nationella forumet och deras behov och via vår representation försöker vi möta dessa behov. Samtidigt respekterar vi att situationen alltid är mycket speciell när man håller en folkomröstning. Man måste exempelvis även respektera den McKenna-lagstiftning som gäller i Irland. Detta begränsar givetvis, eller sätter tydliga gränser för, vad ministrar eller regeringen kan göra.

Samtidigt har vi en allmän skyldighet att samarbeta och tillhandahålla information. Det är något som vi inte kan undslippa och jag tror att det är därför som vi har lärt oss att samarbeta med det nationella forumet och även att göra mer med hjälp av medierna och framför allt ungdomar och kvinnor eftersom vår erfarenhet visar att det ofta är dessa som känner sig avfjärmade och utanför debatten. Därför måste vi också använda oss av moderna kommunikationsredskap som Internet. En annan viktig sak vi har lärt oss är att vi måste samarbeta via Internet.

  Talmannen. − Fråga nr 33 från Justas Vincas Paleckis (H-0301/08)

Angående: Förstärkt samarbete mellan Europaparlamentets och Europeiska kommissionens representationer

Europeiska kommissionen vill att EU:s medborgare mer aktivt ska delta i debatter som rör EU-frågor. Man tillkännagav i början av april i år ett nytt initiativ, ”Debattera EU”. Initiativet har till syfte att främja verksamheter på lokal nivå i EU:s medlemsstater, d.v.s. samråd med medborgarna, utbyte av information, kunskap och idéer om EU samt möten mellan EU:s tjänstemän och väljarna.

I medlemsstaternas huvudstäder talas det om att parlamentets och kommissionens representationer i medlemsländerna är dåliga på att samarbeta för att uppnå målet att hjälpa EU:s medborgare att få en bättre förståelse av vad som pågår inom EU, dess program och institutioner samt dess medlemsstater. Representationerna för kommissionen och parlamentet arbetar ofta åtskilda, deras arbetsuppgifter överlappar varandra och de genomför inga stora gemensamma projekt.

Finns det planer på att förbättra samarbetet mellan kommissionens och parlamentets representationer i de olika medlemsstaterna i samband med att valet till Europaparlamentet 2009 närmar sig? Om ja, hur ska detta samarbete konkret genomföras?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) 2008 är ett viktigt år för alla institutioner eftersom vi måste förbereda oss inför valet till Europaparlamentet nästa år. Det ligger i allas intresse att vi samarbetar för att få så stort valdeltagande som möjligt i juni 2009. Det arbete som vi nyligen lanserade i meddelandet ”Debattera Europa”, som går ut på att främja aktiv dialog mellan medborgare och beslutsfattare i EU-frågor, borde bidra till detta arbete.

Men både kommissionen och parlamentet har redan ett nära samarbete i dessa frågor, både i Bryssel och vid våra representationer och informationskontor i medlemsstaterna. Förra månaden inrättade våra tjänsteavdelningar en ny arbetsgrupp för att maximera effekterna av våra gemensamma aktiviteter och även försöka få till stånd ett närmare samarbete mellan kommissionens och parlamentets representationer och informationskontor. Vi håller på att se över uppförandekoden från 2001 om arbetsförhållandena för att hitta nya samarbetsformer och för att underlätta gemensam användning av resurser som audiovisuell utrustning eller pressövervakningsinstrument.

Vi arbetar även för att uppfylla målet med gemensamma lokaler i medlemsstaterna – de så kallade EU-husen – och redan nu har vi kontor i samma byggnader i 25 av 27 medlemsstater. Som ni säkert vet genomför vi ett pilotprojekt i tre av dessa Europahus – i Madrid, Dublin och Tallinn – med ett gemensamt rum som vi kallar ett ”offentligt europeisk rum”, Vi har lyckats bredda vår verksamhet till kulturella aktiviteter och även vetenskapliga evenemang och ungdomsevenemang. Det finns nu en första rapport om detta pilotprojekt med det offentliga europeiska rummet. Resultaten verkar mycket positiva och vi kommer att fortsätta längs dessa linjer.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). - (EN) Tack fru kommissionsledamot! Tack för ert omfattande och tydliga svar. Jag är säker på att ni är en optimist av naturen. Å andra sidan måste ni vara optimistisk på er position i kommissionen. Jag är säker på att ni räknar med att alla länder ska ratificera Lissabonfördraget i år.

Jag skulle vilja veta vad ni anser kommer att skilja valkampanjen inför valet till Europaparlamentet 2004 från nästa års valkampanj, med tanke på att kampanjen med största säkerhet kommer att äga rum efter ratificeringen av Lissabonfördraget?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) För att gå rakt på sak tror jag att även vi i kommissionen måste delta mycket mer, via våra representationskontor, för att mobilisera väljarna och se till att vi får ett högre valdeltagande. Vi får inte vara för försiktiga. Jag tror att alla vill att EU-medborgarna ska utöva sin rösträtt. Och det är på detta sätt som vi kommer att samarbeta med medlemsstaterna – återigen i form av partnerskap. Vi kommer inte att ta politisk ställning utan bara mobilisera väljarna.

Tillsammans med Europaparlamentet, via den interinstitutionella gruppen för information och kommunikation, tittar vi på hur vi kan åstadkomma detta. Parlamentet har redan lagt fram en genomarbetad och detaljerad plan för valet till Europaparlamentet och vi kommer att ge vårt bidrag till denna så bra vi kan, med hjälp av alla våra redskap och särskilt våra representationskontor. Tillsammans med parlamentet kan vi se till att valdeltagandet ökar.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag skulle vilja påpeka att det är oerhört viktigt för ett informationsföretag att utarbeta sitt material på samtliga EU-språk. Jag hoppas verkligen …

(EN) Jag ska tala engelska. Ni kanske inte hör mig. Jag ser att kommissionsledamoten är upptagen.

Jag ville bara säga att det är svårt att få information i Litauen, eftersom jag företräder Litauen här. Om man ringer gratisnumret till Europe Direct och försöker ställa en fråga på litauiska ombeds man vänta i en halvtimme. Det är svårt att hitta böcker på litauiska, till och med här i parlamentets butik för besökare, för broschyrerna finns bara på de största språken.

Jag förstår att det är ett jättestort problem med tolkning och ett ekonomiskt problem. Men ni kanske har fastställt vissa prioriteringar. Skulle ni kunna kontrollera hur Europe Direct fungerar på olika språk, som exempelvis kommissionsledamoten Meglena Kuneva gör?

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Jag anser att situationen är glasklar. Om man har något att säga till medborgarna lyssnar och hör de. Vi hade en debatt om europeiska stadsguider i dag men vi fick inte mycket till reaktion från rådet och jag tror att vi måste vara mycket tydligare med att visa medborgarna vad vi gör här i EU och att vi faktiskt är här för deras skull, inte bara för att prata om dem.

Jag skulle ha föredragit att parlamentets representation snarare än kommissionen gick i bräschen på medlemsstatsnivå. Men det är klart att jag anser det. Och jag uppmanar till respekt och försiktighet när det gäller ratificeringsprocessen i Irland. Vi lever i turbulenta tider och nyheterna från WTO-förhandlingarna hjälper oss inte. Vi måste ta hänsyn till våra väljares genuina oro.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Det är givetvis en konstant kamp för att se till att vi kan tillhandahålla information – att vi kan tillhandahålla tolkning och översättning till alla 23 officiella språk. Ibland klarar vi inte riktigt detta eftersom vi exempelvis saknar tolkar eller ännu inte har tillräckligt med personal för att uppfylla detta önskemål. Men jag har tagit del av er kommentar och vi kommer även att undersöka frågan.

Dessutom kommer jag snart att besöka Litauen och jag är säker på att jag kommer att få höra mer om detta. Men detta beror inte på bristande vilja från kommissionens sida. Utgångspunkten för all kommunikation är att man kan kommunicera, förhoppningsvis på sitt eget språk, och förstå vad som sägs, även det på sitt eget språk. Vi kommer därför att fortsätta våra ansträngningar för att tillhandahålla alla resurser som krävs för att uppfylla detta mål. Jag förstår till fullo er fråga och jag anser att den är mycket viktig.

Den andra delen var mer av en kommentar och det är sant att vi måsta starta där medborgarna är. Vi måste reagera på deras frågor och sanningen är givetvis att de väldigt sällan startar med att fråga om fördragsbestämmelserna eller en ändring av dessa. De startar med att fråga, vad gör ni när det gäller invandringen? Vad gör ni när det gäller klimatförändringarna? Hur bekämpar ni de problem som vi ser som gränsöverskridande problem, och hur hanterar ni detta?

Och vi måste svara på samma sätt, och på ett vardagligt språk. Jag tror att vad som faktiskt har hjälpt – och detta är något som jag tar åt mig äran för – är att vi nu har startat med kortfattade sammanfattningar till alla förslag som vi lägger fram. Även i vårt arbetsprogram kommer vi att ha en kort sammanfattning. Jag tycker detta är mycket användbart och vi måste fortsätta längs dessa linjer.

  Talmannen. − Fråga nr 34 från Stavros Arnaoutakis (H-0316/08)

Angående: Kommissionens plan D för dialog, demokrati och debatt och ”Debattera EU”

Den plan D för dialog, demokrati och debatt som kommissionen lade fram i oktober 2005 utgjorde ett svar på den period av eftertanke som EU utlyste efter de två folkomröstningar där befolkningarna röstade mot konstitutionen. Anser kommissionen nu, två och ett halvt år senare, att den har uppfyllt planens mål? Om inte, varför inte? Vad har hindrat den från att göra det? Kommissionen presenterade i april 2008 sitt projekt "Debattera EU" som syftar till att minska avståndet mellan medborgarna och EU och dess institutioner. Kan kommissionen komma med närmare uppgifter om utgifterna för stödet, det belopp som kommer att stå till förfogande per medlemsstat och organisation, och de mottagare som kommer att genomföra de EU-övergripande samrådsprojekten med medborgarna? Hur ämnar kommissionen sätta ramar för samarbete mellan EU:s institutioner och i synnerhet med Europaparlamentet? Hur avser den att bidra till att lansera webbaserade nätverk i vilka Europaparlamentets ledamöter och ledamöterna av nationella och regionala parlament deltar? Hur kommer den att utveckla europeiska offentliga platser i medlemsstaternas huvudstäder? Hur ämnar den arbeta ännu mer lokalanpassat?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Jag kan säga att plan D spelade en central roll för att testa nya sätt för civilsamhällets organisationer att få alla typer av medborgare att delta i debatter om EU:s framtid.

Det gav oss exempel på samrådsformer som vi aldrig hade haft förut, att bjuda in slumpmässigt utvalda medborgare från alla medlemsstater att sitta ned och diskutera EU:s agenda. Det var verkligen en spännande erfarenhet. En av de viktigaste lärdomarna från detta var att vi behöver stärka kontakterna mellan medborgarna och EU:s beslutsfattare. Om vi lovar att lyssna bättre, vad gör vi med det som vi hör? Det är det som de vill veta.

Vi beslutade att förlänga plan D till tiden inför valet till Europaparlamentet i juni nästa år. Denna nya fas kallas ”Debattera Europa”. Vi har anslagit 7,2 miljoner euro till Debattera Europa, varav 2 miljoner euro går till att medfinansiera transnationella projekt och 7,2 miljoner euro går till att medfinansiera decentraliserade förslagsinfordringar och åtgärder som stöder lokala projekt som representationerna administrerar.

Vi beslutar inte på förhand hur mycket pengar varje medlemsstat ska få eller vem som ska driva dessa paneuropeiska samrådsprojekt. Det beror på resultaten från de förslagsinfordringar som kommissionen nyligen har utlyst, både centralt och via våra representationer.

Vi anser att Debattera Europa även bör tillhandahålla en effektiv ram för interinstitutionellt samarbete. En modell var den slutkonferens som hölls om plan D:s första fas i december förr året. Här deltog inte bara parlamentet och kommissionen utan även Regionkommittén och Europeiska sociala och ekonomiska kommittén. Detta var ett bra komplement när det gäller att upp medborgarnas särskilda problem och jag tycker att denna typ av samarbete bör bli regel inom ramen för Debattera Europa, även på nationell eller regional nivå.

Vi hoppas även få med ledamöter av Europaparlamentet mycket mer i dessa lokala och regionala aktiviteter. Jag har precis informerat denna grupp – den s.k. IGI-gruppen – om att parlamentet önskar delta i ett pilotinformationsnätverk. Vi har utarbetat resultatet av vårt projekt och kommer inom kort att lägga fram det inför Europaparlamentet. Vi kommer att göra förberedelser för ett sådant nätverk, där nationella parlamentsledamöter och Europaparlamentsledamöter deltar, och vi hoppas även kunna bjuda in journalister att delta i debatten om EU-frågor.

Jag har redan nämnt de offentliga sektorerna, de offentliga europeiska rummen, i pilotprojektet. Vi kan fortsätta plan D längs dessa linjer, lära oss av de erfarenheter vi hittills har gjort och arbeta tillsammans med medborgarna i en rad projekt och modeller som vi förhoppningsvis kan göra permanenta – inte bara som något som bedrivs under sex månader eller så. Så att vi kan få beslutsfattarna att samarbeta med medborgarna på dessa sätt.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Problemet för oss alla är att EU är avskärmat från vanligt folk. Trots alla goda insatser som kommissionen och vi Europaparlamentsledamöter har gjort kan vi tydligt se att informationen inte når fram till vanliga medborgare.

Jag skulle vilja veta vilka kontor som kommer att föra medborgarna närmare EU, i enlighet med målen i Debattera Europa-planen.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Ett av de nya initiativen är givetvis att vi behöver en europeisk politisk kultur, och som ni känner till är det just detta som vi har lagt fram. Parlamentet har antagit detta och åtagit sig att samarbeta med politiska stiftelser som kan bidra till debatten. Vi måste ha delta i de vanliga politiska diskussionerna på alla nivåer. EU-frågor måste integreras bättre. Jag tror att detta initiativ, som tillåter europeiska politiska stiftelser, kommer att hjälpa.

Vi måste göra det via medierna. Vi måste få de europeiska medierna att rapportera om EU-frågor. Därför har vi en ny Internetstrategi och en ny audiovisuell strategi för att vara bättre rustade när det gäller att få in EU-frågor i medierapporterna runt om i EU.

Vi måste tillhandahålla mötesplatser, offentliga rum, och därför har vi vissa pilotprojekt i detta syfte. Jag tror att dessa transnationella projekt där vi samråder med medborgarna kan ge oss värdefulla lärdomar och användbara erfarenheter som vi förhoppningsvis en dag kan göra permanenta.

Men vi måste använda alla dessa kanaler för att inte skärma av utan engagera medborgarna. Vi måste lyssna till dem, förklara för dem och framhålla vad vi gör på EU-nivå.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Före inremarknadsprogrammet 1992 hade vi Cecchini-betänkandet om kostnaderna för avsaknaden av EU.

Har europeiska kommissionen för avsikt att förbereda ett särskilt meddelande om kostnaderna för att inte ratificera Lissabonfördraget? Vad kommer kostnaderna att bli för EU om ratificeringen av Lissabonfördraget inte slutförs?

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Det är just detta som är det svåra. Att säga vad som händer om vi gör det ena eller det andra. Vi vill aktivt presentera fördelarna, varför vi anser att vi behöver ett nytt fördrag. Hur kan vi bli effektivare? Kommissionen har försökt att utforma och formulera frågor och svar, våra olika bakgrundsmaterial och vad vi har lagt ut på Internet på ett sådant sätt att vi argumenterar aktivt. Vi har gått på offensiven när det gäller varför vi behöver ett nytt fördrag och vilka problem som behöver lösas.

Det har varit vår utgångspunkt men kommissionen har även försökt förklara vad priset skulle bli om vi inte kommer överens. Jag tror nämligen att detta också påverkar människors förtroende och tillit till att vi verkligen kan hantera de stora problem och utmaningar som ligger framför oss.