Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2575(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0244/2008

Debatter :

PV 21/05/2008 - 10
CRE 21/05/2008 - 10

Omröstningar :

PV 22/05/2008 - 9.7
CRE 22/05/2008 - 9.7

Antagna texter :

P6_TA(2008)0231

Debatter
Onsdagen den 21 maj 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

10. Den tragiska situationen i Burma (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om den tragiska situationen i Myanmar.

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Vi är fortfarande skakade av det mänskliga lidande som den förödande cyklonen Nargis har orsakat den fattiga och förtryckta befolkningen i Myanmar.

Vi uttryckte EU:s djupaste deltagande i flera uttalanden som offentliggjordes efter katastrofen. Dessutom lovade EU omedelbart akut bistånd till de humanitära behoven. Hittills har EU:s åtaganden överstigit en summa av 60 miljoner euro. Samtidigt bör man understryka att det belopp som har utlovats kompletterar EU:s redan befintliga bistånd, vilket inte är något litet belopp.

Trots detta fortsätter nyckelfrågan att vara tillträde till områden som har drabbats och hur man distribuerar hjälpen snabbt. I tisdags kallade ordförandeskapet, i samarbete med kommissionsledamot Louis Michel, till en extra session i Europeiska unionens råd. Vid detta tillfälle enades utvecklingsministrarna om att det var risk för en ännu större tragedi om myndigheterna i Myanmar inte var redo för ett bättre samarbete.

Situationen är fortfarande kritisk. Därför uppmanade Europeiska rådet myndigheterna i Myanmar att vidta omedelbara åtgärder för att underlätta tillgången till hjälp för människor i förfärliga trångmål. Rådet såg positivt på kommissionsledamot Louis Michels insatser för att övertyga myndigheterna Myanmar om att den humanitära hjälpen brådskar och är neutral. Samtidigt beklagar vi att myndigheterna i Myanmar inte var beredda att utnyttja all hjälp som EU och det internationella samfundet är beredda att erbjuda.

Dessutom har rådet uttryckt sitt fulla stöd för FN:s generalsekreterare och alla initiativ som FN:s organ lagt fram som skulle kunna bidra till att tillgodose de humanitära behoven. Vi ser även positivt på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons besök i Myanmar, som är planerat för morgondagen.

Rådet har tagit upp frågan om situationen i Myanmar vid alla politiska möten som har hållits på senare tid med dess asiatiska partner. De asiatiska länderna har uppmanats att använda sitt inflytande för att övertyga myndigheterna i Myanmar om att det internationella humanitära biståndet är neutralt och opartiskt till sin karaktär.

Den 19 maj möttes Asean-staternas utrikesministrar i Singapore. EU hade tidigare lagt fram en démarche till denna grupp där man bad länderna i regionen att utöva påtryckningar på myndigheterna i Myanmar för att öppna gränserna för humanitärt bistånd och biståndsarbetare.

Den 26 maj kommer rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att ha diskutera den humanitära situationen i Myanmar och det nekade tillträdet för biståndsexperter och biståndsleveranser till det drabbade området.

Myamar är fortsatt ett prioriterat ämne i rådets diskussioner på grund av den politiska situationen i landet. Att militärjuntan, trots den humanitära katastrofens stora omfattning, inte har ställt in folkomröstningen är en orsak till oro. Vi anser att detta kan leda till oegentligheter i antagningsförfarandet för den nya konstitutionen.

Vi är också bekymrade över rapporter om eskalerande hotelser under förberedelseperioden inför folkomröstningen. Jag bör understryka att EU också är besviket på att myndigheterna inte har tagit hänsyn till FN:s uppmaningar om en mer integrerad och legitim övergång till demokrati. Jag vill bekräfta att EU kommer att fortsätta att stödja FN:s insatser.

Slutligen vill jag nämna att EU den 29 april granskade den gemensamma ståndpunkt som antogs i november 2007. Denna ståndpunkt, som var ett svar på undertryckandet av fredliga protester, kommer hädanefter att inbegripa strängare restriktiva åtgärder mot Myanmar.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel , ledamot av kommissionen. (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka er för att ni satte Myanmar på dagordningen för detta sammanträde.

Med hänsyn till den stora omfattningen av katastrofen efter cyklonen Nargis den 2 maj föreslog vi att ordförandeskapet skulle sammankalla EU:s utrikesministrar till en extra session i rådet. Rådsmötet sammankallades så fort som möjligt av det slovenska ordförandeskapet, som jag vill tacka, och ägde rum den 12 maj.

Vid mötet uppmanade EU myndigheterna i Myanmar till ett ökat samarbete för att möjliggöra tillträde och utdelning av internationellt humanitärt bistånd. Jag bestämde mig för att följa upp denna uppmaning direkt genom att besöka Myanmar den 15–16 maj. Under detta uppdrag, som jag klargjorde var strikt humanitärt och icke-politiskt, fick jag träffa myndigheterna i Myanmar och företrädare för humanitära organisationer i Myanmar, och jag besökte de drabbade områdena runt Rangoon. Jag hade två och en halv timme av intensiva möten och diskussioner med ministern för fysisk planering – som uppenbarligen hade mest auktoritet och sannerligen var den mest auktoritära av de tre som jag träffade – ministern för social välfärd och hälsoministern.

Det som framkom mycket tydligt under mitt uppdrag var att myndigheterna i Myanmar fortfarande är mycket ovilliga att skapa de operativa förutsättningar som normalt krävs för en internationell humanitär insats för att tillgodose de lokala behoven. Det står också klart att ett tillvägagångssätt där man försöker påtvinga myndigheterna i Myanmar humanitärt bistånd, med tillbörlig hänsyn till våra nuvarande metoder, är dömt att misslyckas och skulle till och med kunna få motsatt effekt. Alla de humanitära organisationerna i Myanmar påpekade detta för mig och bekräftade att problemet uppenbarligen inte är en brist på organisationer på plats, eller ens en brist på medel, eftersom en brist på möjligheter också i hög grad beror på tillgång till internationella experter och yrkesmänniskor, utan på en brist på tillträde.

Mitt uppdrag var ett blygsamt bidrag till att skapa en liten möjlighet att gradvis åstadkomma ett minimalt humanitärt utrymme för internationellt humanitärt bistånd. Myndigheterna i Myanmar tillmötesgick delvis flera specifika krav. Till exempel förlängdes visumen för experter som arbetar för kommissionen med två veckor. De hade fått tredagarsvisum, som nu förlängdes med två veckor. Vi hade begärt en månad.

Vi redde också ut en situation som tycktes oerhört allvarlig. På vissa platser krävde de lokala myndigheterna ett tillstånd, och därmed skriftligt godkännande, även av lokala arbetare, det vill säga anställda inom våra byråer, FN eller frivilligorganisationer, och i de flesta fall var detta förstås omöjligt. Detta reddes ut, och givetvis krävs inget godkännande av lokala arbetare. Det krävs inte längre något godkännande för att komma in i katastrofområdena, särskilt Patheins flygplats. Jag begärde även att en andra flygplats skulle öppnas för flygplan som levererar utrustning, med andra ord Patheins flygplats som är en militärflygplats. Jag fick höra att detta inte var möjligt eftersom de tekniska standarder som användes av kontrolltornet skiljde sig från internationella standarder och att det i vilket fall som helst inte skulle underlätta arbetet eftersom vägarna mellan Rangoon och deltat, det värst drabbade området, var i mycket bättre skick och mycket lättare att använda. Dessvärre hade jag ingen tillåtelse att kontrollera denna typ av uppgifter själv.

Jag anser att det är viktigt att fortsätta med internationella påtryckningar, både från grannländer och det internationella samfundet som helhet. Jag bör nämna att jag vid mina diskussioner med myndigheterna också ställde ett specifikt krav – jag ställde faktiskt fem specifika krav som jag ska berätta om snart – att läkare och medicinsk personal från grannländerna skulle få placeras ut i de värst drabbade områdena, vilket godkändes samma dag som jag åkte. Detta innebär att 140 läkare utplacerades, liksom medicinsk personal från Laos, Kambodja, Indien, Bangladesh och Thailand. De kunde därmed besöka de värst drabbade områdena. Grannländerna har en avgörande roll, och jag fick också tillfälle att ha en ganska lång diskussion med generalsekreterare Ban Ki-moon medan jag väntade på att mitt flygplan skulle återvända till Bangkok. Jag delgav honom all denna information och berättade om mina åsikter i frågan samt hur uppdraget hade gått.

FN:s generalsekreterare instämde i denna analys men hade två egna specifika förslag: att utplacera en gemensam koordinator för humanitärt bistånd från FN/Asean och att snabbt anordna en konferens under ledning av FN och Asean den 24–25 maj i Bangkok. Som en uppföljning av FN:s koordinator för humanitärt bistånd John Holmes besök nyligen ska generalsekreterare Ban Ki-moon besöka Myanmar i morgon för att diskutera hur det internationella biståndet kan ledas in.

När det gäller behoven är den humanitära situationen i Myanmar fortfarande mycket allvarlig. Det finns risk för att den första katastrofen som orsakades av cyklonen förvärras av en andra humanitär katastrof: risken för svält eftersom skördar förstördes samt epidemier bland överlevande vars levnadsförhållanden är bedrövliga. Det finns risk för epidemier. När vi var där kunde Världshälsoorganisationen inte se någon risk för kolera, men ett stort antal barn hade diarré och så vidare. Detta innebar att det fanns risk för en epidemi på grund av förorenat vatten. Det är också risk för svält. I regionen lagras stora mängder ris, och all mat i förråden har förstörts.

Det finns ett praktiskt problem, nämligen att denna mark bör besås för att säkerställa en skörd i oktober. Tidsfristen är därför högst tre till fyra veckor. Många personer i de tillfälliga lägren, som de kallas, vill inte återvända till sina egna områden av olika skäl, medan andra vill återvända men behöver särskild säd eftersom all jord har blivit saltskadad, och därför behöver de tåligare grödor och även gödsel. Jag försökte därför föra en konstruktiv, praktisk dialog med myndigheterna i denna fråga. Det var tänkt att systemet för mikrokrediter inom FN:s utvecklingsprogram skulle användas som finansieringsmekanism. Diskussionerna om detta pågår fortfarande. Jag måste säga att det inte är någon snabb process.

Kommissionen reagerade snabbt och vidtog en nödåtgärd på 2 miljoner euro den 5 maj. Som ni vet har jag befogenhet att dela ut 3 miljoner euro direkt utan officiella förfaranden. Självklart, eftersom vi inte hade någon identifiering, började vi med att dela ut 2 miljoner. Vi fattade sedan beslut om ett anslag på 5 miljoner euro i livsmedelsstöd och även ett ytterligare nödanslag på 10 miljoner euro. Vi är förstås beredda att göra mer på grundval av en behovsanalys och säkerhet när det gäller biståndskontroll.

Efter den två och en halv timme långa diskussionen med myndigheterna skickade jag en särskild skrivelse med de olika krav som jag hade ställt. Mitt första krav rörde förlängda visum för dem som arbetar tillfälligt inom uppdraget, nämligen kommissionens personal. Vi fick en två veckors förlängning.

Jag bad också om ett slutgiltigt förtydligande och att våra lokala myndigheter skulle informeras om att arbetare från Myanmar vid våra byråer och andra aktörer inte längre behöver något officiellt godkännande eller resetillstånd. Denna punkt har uppenbarligen retts ut.

Jag bad om visum för flera inresor under en sexmånadersperiod för att EU-finansierade frivilligorganisationer som arbetar där ska kunna tredubbla sin internationella personal. När jag lämnade Myanmar fanns det ett hundratal visumansökningar från FN:s organ under behandling, och drygt hundra ansökningar från frivilligorganisationer. Jag bad om att hållas underrättad regelbundet. Några har utfärdats sedan dess, men det är långt ifrån vad som begärdes.

Jag begärde även visum och resetillstånd för att besöka deltat och för att se till att tillräckligt med personal kunde mobiliseras. Som jag nämnde begärde jag sedan att tillstånd snabbt skulle utfärdas till läkare i området och lokal medicinsk personal. Det verkar som att de hade full förståelse för detta.

När det gäller Patheins flygplats, som hade kunnat fungera som ett sorts distributionsnav för produkter som anländer i flygplan från det internationella samfundet, var svaret blankt nej. Anledningen var, enligt dem, att kontollutrustningen och metoderna inte var förenliga med internationella standarder och att det var mycket enklare att åka via Rangoon. Jag tvivlar på detta eftersom Rangoon när jag var där redan var överbelastat och hade ett antal problem som sedan korrigerades i viss mån. Jag är inte säker på att det var min förtjänst att dessa löstes. Det var helt enkelt så att de inte kunde hitta ett sätt att sköta Rangoons flygplats heller. Jag får också en känsla av att operationerna sköttes på detta sätt på grund av institutionell bekvämlighet.

På det hela taget var det ett oerhört frustrerande uppdrag, kan jag tala om. Jag upplever att de hyser en total misstro till det internationella samfundet. Det finns en del mycket djupt rotade angelägenheter sedan tidigare i landet. Man får ibland det bestämda intrycket att ingen lyssnar på någon. Det är oerhört svårt att nå samvetet och tankesättet hos den vi talar med. Samtalen gick bra eftersom vi hade en genuin diskussion i två och en halv timme, mycket artig men bestämd också, men en gnagande fråga kvarstår: varför säga nej till den internationella personal som krävs för att bistå med operationerna?

Jag nämde också ansvaret att skydda, särskilt på detta sätt, och även detta ledde till ett principproblem. Denna gång fick jag höra att vissa frågor inte krävde några svar. Så gick uppdraget. Naturligtvis var jag ledsen att jag inte hade säkrat något mer specifikt, men jag kan inte hymla med att jag var glad att återvända till Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Hartmut Nassauer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamoten har gett oss en övertygande och grafisk skildring av hur den sittande militärregeringen i Myanmar cyniskt och brutalt sviker sitt eget folk.

Jag vill vända mig till Sammanslutningen av sydostasiatiska nationer och Asean-staterna. Europaparlamentet har i många år upprätthållit vänskapliga förbindelser med parlamentarikerna från Asean-staterna. För inte så länge sedan undertecknade dessa länder en ny Asean-stadga där de uttryckligen bekräftar sitt kvarhållande vid principen om att respektera och skydda de mänskliga rättigheterna. Det behöver knappast nämnas att Asean har ett visst ansvar för Myanmar, som är ett av dess medlemsländer, och att Asean-staternas globala rykte kommer att påverkas om man fortsätter att låta militärjuntan i Myanmar agera som den gör för tillfället.

Jag vädjar till Asean-staterna att det är i deras eget bästa intresse och för deras goda och vänskapliga förbindelser med EU:s skull att de gör sitt yttersta för att övertala militärjuntan i Myanmar att den måste låta resten av världen hjälpa landets befolkning. Som jag har påpekat ligger detta inom Asean-staternas befogenheter och ansvarsområde. De kommer att tillfrågas hur de tar detta ansvar. Huruvida de utnyttjar sina möjligheter till åtgärder i denna fråga kommer att påverka våra förbindelser med Asean. De behöver inte agera genom upprop – det finns andra sätt – men EU förväntar sig att Myanmars grannar i synnerhet ska göra sitt yttersta för att förändra attityden hos den styrande regimen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Jag vill börja med att berömma kommissionsledamoten på min grupps vägnar. I dag har han tydligt förklarat att han gör vad han kan under mycket svåra omständigheter. Han hänvisade själv till en dialog för döva öron. Vi måste lägga märke till att situationen i Myanmar tar bisarra former. Det är nästan tre veckor sedan cyklonen drabbade landet, och regeringen släpper fortfarande knappt in någon hjälp utifrån. Myndigheterna själva verkar förbli mer eller mindre passiva. Landet har varit stängt för biståndsarbetare, experter och medier i veckor. Det är något Kafkaliknande att juntan lät en folkomröstning för att stärka sin egen ställning genomföras för en och en halv vecka sedan.

Enligt ett antal källor är den officiella dödssiffran runt åttiotusen. Tiotusentals saknas fortfarande, och antalet människor på flykt är över två miljoner. Detta börjar gradvis anta Pol Pot-proportioner, eller det är vad vi tror för informationen som kommer ut ur landet är lika begränsad som biståndet som kommer in. Före detta FN-koordinator Jan Egeland sa i början av veckan att vägran att ta emot bistånd är mord. Myanmars regering gör sitt ansvar att skydda till rena farsen. Kontrasten mot Kina, som tragiskt drabbades av en kraftig jordbävning i förra veckan, är anmärkningsvärd. Den utbredda förödelsen doldes inte, utan kunde ses på tv överallt, även i Kina, och den kinesiska regeringen vädjade om internationell hjälp.

Myanmars regerings image kan inte bli mycket sämre. Den har mer eller mindre nått bottenrekord. Med sin ställning kan Kina göra mycket mer för att uppmana regeringen att ta emot bistånd. Det kan även Ryssland och Indien som måste sätta press på juntan antingen inom ramen för FN eller Asean. Jag håller med Hartmut Nassauers kommentar på denna punkt.

I måndags nåddes en överenskommelse inom Asean om internationellt bistånd i Myanmar. Allt bistånd ska koordineras av Asean. Detta är ett steg framåt, men direkt bistånd från västvärlden är fortfarande uteslutet. En konferens för biståndsgivare ska hållas i nästa vecka. Jag vädjar till EU att bidra generöst och helhjärtat, men endast om det finns garantier för att vårt bidrag faktiskt kommer till rätt plats och att journalister också släpps in i landet, så att vi kan få en ordentlig bild av situationen där.

 
  
MPphoto
 
 

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Hur många gånger har vi stått i denna kammare och talat om Myanmar? Flera gånger om året står vi här, och det är fortfarande ett hopplöst fall.

Situationen i Myanmar har dock förvärrats sedan förra gången vi talade om det. Antalet offer som fortfarande inte fått någon hjälp uppgår till 1,4 miljoner. Trettiotusen barn lider av akut undernäring. Hundratusentals är hemlösa och riskerar att drabbas av kolera, lunginflammation och smittsamma sjukdomar. Såvitt jag har förstått har så många som åtta utländska läkare från Läkare utan gränser under morgonen fått tillträde till katastrofområdet.

Jag vill i alla fall stödja den vädjan som Hartmut Nassauer gjorde till Asean. De måste nu till slut visa beslutsamhet, eftersom det är tydligt att juntan är mer intresserad av överlevnaden av sin egen regim genom folkomröstningen som inte är värd sitt namn – vilket Jan Marinus Wiersma kallar Kafkaliknande – än överlevnaden av sitt eget folk. Generalerna anser att utlänningar som kommer in i landet skulle vara ett hot mot militärregimens överlevnad.

Det står dock klart att Läkare utan gränser, Oxfam samt de brittiska, franska och amerikanska fartygen för med sig biståndsartiklar, inte någon regimförändring, hur mycket jag än hade önskat det själv. Men vi kan tydligen inte övertyga juntan om detta, så vi måste hitta alternativ. Jag anser att det bästa alternativet är säkerhetsrådet. Europa och Förenta staterna måste insistera på att situationen i Myanmar sätts upp på dagordningen. Alla FN:s medlemsstater har gett sitt samtycke till följande två principer: att ta på sig ansvaret för att skydda medborgarna och, om ett land inte längre kan eller vill göra det, att det internationella samfundet har rätt att ingripa vid katastrofer.

FN måste agera. Jag förstår problemen, och jag är stolt över kommissionsledamot Louis Michel som i stället för att vrida sina händer och sammankalla arbetsgrupper tog itu med saken under mottot ”handlingar, inte ord”. Det är imponerande. Jag anser också att det stöd som EU utlovar är exemplariskt. Jag anser att den franska ministern Bernard Kouchner har rätt när han säger att juntan har gjort sig skyldig till ett brott mot mänskligheten. Jag undrar varför vi, EU:s övriga 26 medlemsstater, inte lyssnar uppmärksamt.

Herr talman! Bistånd måste ges till Myanmars befolkning, med eller utan juntans samtycke. Att undanhålla livsnödvändigt stöd är ett brott mot mänskligheten. Jag vill se att EU tar initiativet för att få FN och säkerhetsrådet att hänvisa detta mål till åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Nu får det vara nog, tålamodet tryter. Jag säger: dra juntan inför Internationella brottmålsdomstolen. Det är vad vi vill. Såsom situationen ser ut nu är det de som hör hemma bakom lås och bom, inte dissidenterna i Myanmar!

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE- gruppen. – (FR) Fru talman! Jag anser att vi bör vara något mer precisa i hur vi talar om denna fråga, till exempel när det gäller begreppet neutralitet. Vi är inte neutrala. Om vi är för befolkningen i Myanmar betyder det att vi är mot militärjuntan. Eftersom militärjuntan inte tänker hjälpa människorna i Myanmar är vi mot militärjuntan. Vi kan inte stödja den, och det är exakt så vi uppfattas.

Louis Michel förde diskussioner i två och en halv timme. Hela historien har en surrealistisk ton. Han säger att han åkte dit, talade med dem i två och en halv timme, fick veta att en viss flygplats inte kunde mobiliseras på 24 timmar, medan man kunde skaffa tekniska resurser för att öppna en flygplats i Sarajevo. Detta är inte det egentliga problemet.

Det är därför uppenbart att detta är en oerhört avgörande tidpunkt, och jag håller med: ansvaret att skydda innebär att militärjuntan begår ett brott mot mänskligheten, mot sin egen befolkning. Detta är ett faktum. Vi kommer att se hur läget utvecklas i den offentliga debatt som följer. Det är dock sant att detta uppenbara fall måste överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Det som är mest intressant är att vi genom att göra detta vänder oss till säkerhetsrådet, och Myanmars beskyddare, Kina, sänder faktiskt ett ganska obegripligt budskap.

Man skulle kunna säga att Kina kan ha gjort det rätta genom att öppna sina gränser, men samtidigt fortsätter landet att skydda Myanmar och fortsätter att skydda en regering som massakrerar sitt eget folk.

Därför anser jag att det i denna situation är självklart att ingen kan införa livsmedel. Vi måste ändå utöva påtryckningar, alla påtryckningar vi kan. Till och med en potentiell lösning som omfattar militär hjälp skulle ge oss och länderna i Asien en chans att sätta press på Myanmar. Jag tycker att Louis Michels anförande i dag var ganska tydligt: tala gärna med mig, jag lyssnar, men jag struntar i vilket. Det är vad han sa på sitt diplomatiska sätt, som jag har största respekt för.

I dag vänder myndigheterna i Myanmar dock dövörat till. De kommer inte att lyssna, de är inte intresserade av en folkomröstning om konstitutionen, som har nämnts. De skrattar åt oss alla. Därför måste påtryckningarna hädanefter ökas till det maximala, och vi måste be att följderna överlämnas till FN:s säkerhetsråd och Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley (UEN)(EN) Herr talman! Nästan tre veckor har gått sedan cyklonen Nagris drabbade Myanmar och förstörde hamnar och deltaområdet kring Irrawaddy. Den förstörde hus och byar, dödade tusentals människor och gjorde återigen tusentals hemlösa.

(EN) Historien har lärt oss att om vi inte reagerar omedelbart när människor lider, kommer deras lidande att multipliceras till ofattbara nivåer.

På många sätt är Myanmar-regimens underlåtenhet att agera en återspegling av vad vi här i parlamentet de senaste åren har sagt om militärjuntan, som för närvarande styr i Myanmar. Men trots våra invändningar mot denna militärjunta måste vi hitta mekanismer – hur de än tas fram – för att leverera bistånd direkt till människor. Jag ser positivt på – och det trodde jag inte att jag skulle säga i dag – att militärjuntan nu har låtit fem FN-helikoptrar dela ut mat, trots att ett franskt örlogsfartyg och amerikanska örlogsfartyg finns i bukten redo att leverera livsmedel och medicinsk hjälp till människor.

Det åligger oss alla att se till att vi kan göra bästa möjliga insatser för att hjälpa människor i nöd. När det gäller Myanmars stora beskyddare, Kina, kan Myanmar ta lärdom av hur Kina reagerade på sin senaste naturkatastrof genom att vädja om internationellt bistånd och hjälp från Japan och andra länder. Förhoppningsvis kan vi bland dessa olika allianser skapa rätt förutsättningar för att kunna leverera bistånd och hjälp.

Frågan om Internationella brottmålsdomstolen bör tas upp en annan dag. Vårt främsta och mest omedelbara mål och uppdrag, i linje med vad Louis Michel redan har sagt, är att se till att vi har tagit fram rätt mekanismer för att leverera detta bistånd och återuppbygga infrastruktur och bostäder och framför allt sätta stopp för fortsatt lidande bland Myanmars befolkning.

 
  
MPphoto
 
 

  Jim Allister (NI). - (EN) Fru talman! En regim som lättfärdigt låter sina egna medborgare lida i onödan medan den ägnar sig åt sin egen främlingsfientliga paranoia är inte bara omoralisk utan ondskefull, och tyvärr regerar en sådan junta i Myanmar. Med tanke på att regimen är oberörd av det egna folkets svåra situation är det osannolikt att den skulle påverkas av vad som sägs i Europaparlamentet, men vi måste tala ut för mänsklighetens skull.

Vi försöker inte kontrollera Myanmar. Vi försöker bara hjälpa dess befolkning, men sanningen är att utan ett regimskifte kommer inte mycket att förbättras på lång sikt för Myanmars befolkning. Ja, vi måste maximera det humanitära biståndet och betrakta luftlandsättning av livsmedel och resurser som en nödvändig taktik. Men i slutändan är återinförandet av demokrati det enda sättet för detta en gång så blomstrande land att återfå sin ställning och sätta människors behov före bevarandet av juntan.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Gacek (PPE-DE). - (EN) Fru talman! För det första vill jag uttrycka min innerliga sympati för alla i Myanmar som har mist någon eller drabbats av effekterna av cyklonen Nargis. Myanmars befolkning finns i många européers tankar och böner. Men våra sorgebetygelser räcker tyvärr inte. Vi måste diskutera praktiska åtgärder och se hur vi kan genomföra dem så att vi lindrar lidandet hos de överlevande.

Många länder och internationella organisationer är både villiga och kapabla att ge omedelbart humanitärt bistånd. Det har de varit i ett antal veckor nu. Tyvärr anser de styrande militära myndigheterna att bevarandet av sin egen makt är viktigast. Lidandet hos deras eget folk verkar ha föga betydelse. De är rädda för alla typer av utländsk inblandning i Myanmar, även om det handlar om biståndsarbetare. Kommissionsledamotens förstahandsrapport av diskussionerna med de militära myndigheterna var oroväckande att lyssna till, och det finns inte mycket hopp om att myndigheterna i Myanmar ska ändra sin hållning. Så medan vi talar och vrider våra händer i förtvivlan över det omöjliga i att få myndigheterna i Myanmar att ta emot hjälp och över Asean-ländernas kraftlöshet lider hundratusentals människor.

FN:s säkerhetsråd kan och bör åberopa sin princip om ansvar att skydda och ge bistånd utan myndigheterna i Myanmars samtycke. Jag uppmanar starkt Storbritanniens regering – som för närvarande är tjänstgörande ordförande i säkerhetsrådet – att sanktionera omedelbara luftlandsättningar av bistånd. Myndigheterna i Myanmar har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten, men vi kan inte sitta passivt och låta dem fortsätta med detta brott. Jag håller med om att luftlandsättningar inte är det bästa sättet att få bistånd till ett land – vi skulle hellre ha utbildade biståndsarbetare som delade ut biståndet – men det är bättre än inget, så låt oss få in lite hjälp och låt oss göra det nu.

 
  
MPphoto
 
 

  Libor Rouček (PSE).(CS) Mina damer och herrar! Jag vill ansluta mig till dem som uttryckt sina innerliga sympatier för de familjer som har mist någon bland de tiotusentals offren för den dödliga cyklonen Nargis i Myanmar. Jag vill också uttrycka min fulla solidaritet med de hundratusentals människor som har förlorat sitt uppehälle och tak över huvudet till följd av denna naturkatastrof. Jag ser positivt på hur snabbt Europeiska kommissionens humanitära bistånd erbjöds, och jag uppskattar också kommissionsledamot Louis Michels snabba åtgärder. Tyvärr kan jag inte samtycka till agerandet hos regeringen och myndigheterna i Myanmar. Det var inhumant och grymt att de hindrade sitt eget folk, offer för denna fruktansvärda katastrof, från att ta emot humanitärt bistånd från utlandet. Följaktligen vill jag uppmana regeringen och de högre tjänstemännen i Myanmar att öppna gränserna helt för utländskt bistånd och släppa in varor och arbetare från utländska humanitära organisationer i landet. Jag uppmanar även Kina, Indien och Singapore och andra länder i regionen, bland annat Asean-länderna, att använda sitt inflytande för att övertala Myanmar att ta emot utländskt bistånd. Inget land i världen kan klara av en naturkatastrof av denna storlek på egen hand.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Fru talman! Situationen i Myanmar efter den katastrofala cyklonen nyligen är tragisk och blir värre för varje dag. De civila som överlevde när cyklonen drog fram riskerar nu att bli sjuka och dö till följd av svält, brist på boende och lämplig sjukvård. Ändå förblir de militära diktatorerna som styr Myanmar i stort sett apatiska inför det trängande behovet att låta ordentlig hjälp nå offren.

Dessa hjärtlösa militärgeneraler bryr sig mycket mer om att hålla fast vid makten och mycket mindre om ödet för de överlevande från katastrofen. Sättet som regimen i Myanmar har agerat på och fortsätter att agera på är oacceptabelt och brottsligt. Det internationella samfundet, och EU i synnerhet genom kommissionsledamot Louis Michel, har gjort sitt bästa för att övertyga juntan i Myanmar att ta reson, men tyvärr utan önskad effekt.

Jag tror att det nu inte finns något annat sätt än att gå vidare med någon form av påtvingad biståndsleverans till den drabbade regionen. En sådan operation kan inledas med omedelbart godkännande från FN och med nödvändig logistik från lämpliga militära försörjningssystem i nära samarbete med andra länder, som Förenta staterna.

Detta är verkligen en exceptionell åtgärd att ta till som en sista utväg, men jag anser att den är absolut nödvändig för att rädda livet på tusentals oskyldiga. Vi kan inte bara förbli passiva och se på när folkets lidande och död fortsätter längre.

 
  
MPphoto
 
 

  Frithjof Schmidt (Verts/ALE).(DE) Fru talman! Omfattningen av krisen i Myanmar är fasansfull: 100 000 döda, 200 000 saknade och två miljoner hemlösa i ett land med 54 miljoner invånare. Irrawaddy-deltat är Myanmars största risproducerande region och har en nyckelroll i livsmedelsproduktionen. Flodvågen svepte in över land i drygt 35 kilometer, översvämmade fält och lämnade många av dem kraftigt saltskadade. Med andra ord kommer den nuvarande humanitära katastrofen på medellång sikt att försvåras av en kris inom livsmedelsproduktionen i Irrawaddy-deltat.

Myanmars befolkning har ett trängande behov av både omedelbar och långsiktig hjälp från det internationella samfundet. Denna hjälp måste tyvärr påtvingas mot generalernas vilja, vad som än händer. En regering som blockerar nödhjälp är en skandal utan dess like i historien av internationella förbindelser. Cyklonens offer hålls som gisslan av en paranoid och mordisk grupp soldater som har styrt Myanmar i årtionden.

I september krossades brutalt den populära demokrativänliga rörelse som leddes av buddistiska munkar. Tusentals mördades eller kidnappades, och nu dör tiotusentals för att regeringen inte släpper in bistånd. Dess vägran att tillåta bistånd till folket dödar dem. Denna mordiska regim platsar längst upp på FN:s svarta lista, och juntans medlemmar hör hemma i Internationella brottmålsdomstolens förhörsbås.

 
  
MPphoto
 
 

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN).(PL) Mänskligheten har ännu inte lärt sig hur man förhindrar tragiska konsekvenser av naturkatastrofer. Dessa konsekvenser är ännu mer dramatiska i länder som styrs av diktatorer. Den svåra situation som Myanmars befolkning befinner sig i är ett aktuellt exempel på detta. Människor i Myanmar har lidit både till följd av cyklonen och till följd av agerandet hos den makthavande militärregimen. Det blev tydligt hur hjärtlösa de styrande generalerna var när de vägrade ta emot internationellt bistånd för att rädda befolkningen, trots att generalerna själva inte kunde göra det. Detta beslut är ett överlagt brott mot hela nationen. Trots ett utbrett fördömande från omvärlden fortsätter generalerna med sitt brottsliga agerande. Det humanitära biståndet verkar hamna i händerna på militären och deras familjer, eller bli en bytesvara. Samtidigt behövs det mer än någonsin på grund av utbredningen av svält och sjukdomar.

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid situationen hos Myanmars föräldralösa barn. Mer och mer tyder på att människosmugglare vänder sig till dessa föräldralösa barn i sitt sökande efter sexslavar till bordeller världen över.

Respekt för mänskliga rättigheter innebär inte bara att nationella myndigheter bör avstå från tortyr, mord och gripanden. Underlåtenhet att hjälpa katastrofoffer eller avsiktligt hindra hjälp är detsamma som att begå folkmord.

 
  
MPphoto
 
 

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans arbete hittills i denna fråga. Det står nu klart att mer än 125 000 människor har dött till följd av den cyklon som drabbade de södra regionerna av Myanmar den 2 och 3 maj. Förenta nationerna beräknar att mer än 2,4 miljoner människor är direkt drabbade av denna tragedi. Många är allvarligt skadade och det är troligt att ett sjukdomsutbrott kommer att ske på grund av brist på mat och rent vatten. Det kan redan ha fått fäste i området.

Militärjuntans strävan att förhindra att humanitära biståndsarbetare får tillgång till de drabbade områdena är unik. Dessa biståndsarbetare och de myndigheter som de arbetar för har den expertis som behövs för att inleda en omfattande hjälpoperation som ger bistånd till ett stort antal personer på kort tid. Måste ytterligare lika många dö innan militärregimen släpper in biståndsorganen?

Ett gemensamt arbete av EU, Kina, Indien, alla länder i Sydostasien och FN har makten att tvinga myndigheterna i Myanmar att häva restriktionerna. Det är genom samarbete som vi kan ändra inställningen hos denna korrupta regering. Vi måste särskilt få med oss Kina och Indien för att tvinga fram förändringen.

Det har nu gått 18 dagar sedan cyklonen drabbade området. Det internationella samfundet måste fortsätta att arbeta så att varje person som påverkas av katastrofen får mat, rent vatten, nödvändig sjukvård och tak över huvudet. Låt oss fortsätta att lägga press på Myanmars ledare och tvinga dem att tillåta de internationella biståndsorganen att utföra sitt arbete. Låt varje land inom EU, och EU självt, fortsätta att utöva diplomatiska påtryckningar. Det är här omedelbara åtgärder behövs. Vi får inte tillåta att ytterligare 18 dagar passerar innan åtgärder vidtas. Tiden för att häva restriktionerna är inne.

 
  
MPphoto
 
 

  Thijs Berman (PSE).(NL) Två veckor efter katastrofen har en del av Myanmars befolkning äntligen fått ris, bönor och läkemedel, men detta bistånd når fortfarande inte en fjärdedel av alla offer och det kommer fram kriminellt sent, vilket är juntans fel. FN:s världslivsmedelsprograms företrädare säger att det kunde ge ris och bönor till 212 000 av de 750 000 personer som har drabbats hårdast. Därför behövs en särskild biståndsfond för FN, vilket socialdemokraterna också ber om. Jag är tacksam mot kommissionen för allt dess värdefulla arbete i Myanmar och även från Bryssel.

Miljontals människor lämnas dock i hunger, törst och sjukdom. Det är en form av tortyr, det är mord och ett totalt misslyckande för skyldigheten att skydda. Dessa åtgärder gränsar till folkmord. Därför är armén ansvarig för brott mot mänskligheten. För vår grupp, och i morgon för detta parlament, är det en fråga som vilar på Internationella brottmålsdomstolen. Säkerhetsrådet måste inleda en undersökningsperiod av regimens brott. Vad anser kommissionen om det?

Som föredragande om Myanmar frågar jag mig när man når gränsen för respekten för ett lands suveränitet. Gränsen var trots allt något närmare i Irak. När blir respekten för grundläggande mänskliga rättigheter okränkbar för samma internationella samfund? Nu har de mänskliga rättigheternas trovärdighet skamfilats över hela världen av vägran, framför allt av grannländerna, att ta itu med Myanmars regering, och oviljan att komma till människors hjälp utan generalernas samtycke. Suveränitet ger inte rätten att kväva sitt eget folk.

Av detta följer begäran till Europeiska unionens råd, och särskilt till Storbritannien som nuvarande ordförandeland i säkerhetsrådet, om att situationen i Myanmar på nytt ska diskuteras i säkerhetsrådet. Kina och Ryssland måste förstå att situationen där nu är ännu mer brottslig, ännu mer allvarlig, än den var kort efter cyklonen.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Mann (PPE-DE).(DE) Fru talman! 130 000 döda och mer än två miljoner hemlösa – det är den bittra verkligheten i Myanmar. Dessutom hotar utbredd svält. Översvämningarna gör att diarrépatogener, exempelvis salmonella, sprids som en löpeld. Det finns hög risk för sjukdomar såsom tyfus, kolera, malaria och denguefeber. Barn, som också har svagare immunsystem och vars kroppar torkar ut snabbare, är särskilt hotade. De som har överlevt katastrofen behöver rent dricksvatten, vilket inte kan erbjudas på ett hållbart sätt utan goda reningsverk. De behöver nödbostäder, inte minst för att förhindra spridningen av sjukdomar i andningsvägarna.

Militärjuntan är fortfarande ovillig att släppa in biståndsarbetare från västvärlden, som kommissionsledamot Michel just bekräftade i sitt kraftfulla anförande. Den äventyrar därmed tiotusentals människors existens. Vilken strategi är den mest ansvarsfulla? Att utöva påtryckningar på brottmålsdomstolen i Haag? Absolut! Finns det dock inte även ett behov av att ändra folkrätten till att begränsa den nationella suveräniteten i händelse av en humanitär kris? Det skulle vara svårt att uppnå, och Kina skulle säkert lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd.

Kina är en av Myanmars diktatorers få allierade. Kina måste dock göra allt man kan – och det måste även medlemsländerna i Asean, som Hartmut Nassauer sa – för att se till att de internationella expertteamen och biståndsmaterialen, som nu har funnits på plats en tid, tillåts komma in i landet. En av orsakerna till att Myanmar blockerar de många biståndsoperationer som har genomförts av det internationella samfundet är uppenbarligen en önskan att påverka givarkonferensen för att skaffa fram mångmiljonbelopp och kunna använda dem på ett sätt den finner lämpligt.

Precis som regimens hånfulla och brutala behandling av fredliga demonstranter under buddistmunkarnas revolt i september 2007 och dess senare införande av ett nyhetsembargo som varade i flera månader är detta en totalitär åtgärd som är direkt riktad mot folkets intressen. Detta påstådda utövande av nationell suveränitet är föga statsmannamässigt och fullständigt omänskligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Ana Maria Gomes (PSE).(PT) Mer än 63 000 personer döda och saknade och två och en halv miljon hemlösa är nu slutresultatet av cyklonen och grymheten av juntan, som misshandlar och förtrycker Myanmar och som har förhindrat att internationellt bistånd har nått fram till de behövande. Vilken kontrast till Kinas öppenhet och skyndsamhet när man hjälpte de överlevande i Sichuan!

FN:s säkerhetsråd kan inte längre avstå från att hålla militärjuntan ansvarig för skyddet av sin befolkning, genom att tillåta internationella humanitära icke-statliga organisationer och organ att komma in i landet för att hjälpa den övergivna befolkningen i Irrawaddy-deltat. Det kan inte heller avstå från att föra militärjuntan i Myanmar till Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten.

Detta parlament hoppas att de europeiska regeringarna omedelbart kommer att sätta press på FN:s säkerhetsråd. Det är dags att alla medlemmar i rådet, inklusive Kina, som har gett sitt stöd åt diktaturen i Myanmar, tar sitt ansvar gentemot Myanmars offrade befolkning.

 
  
MPphoto
 
 

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE).(LT) I dag talar vi om den tragiska situationen i Myanmar i kölvattnet av den cyklon som svepte över landet i början av månaden. De katastrofala följderna av tragedin är att hundratusentals människor är döda, sjuka och saknade, och enormt många har förlorat sina hem och behöver mat och vatten. Varje dag ser vi på tv oförglömliga scener från ett land som har ruinerats av denna cyklon, och det är omöjligt att förbli likgiltig.

Det stämmer att människan fortfarande är maktlös inför naturkatastrofer, särskilt när de sker utan förvarning. Situationen i Myanmar nyligen är dock annorlunda, eftersom vi vet att den indiska regeringen varnade Myanmars ledare för den annalkande cyklonen två dagar innan den nådde landet, så de hade blivit informerade.

Cyklonen drabbade dock landets folk med all sin kraft, eftersom generalerna med ansvar för landet inte orkade varna sitt folk om den katastrof som stod för dörren. En sådan regering förtjänar att fördömas, eftersom dess handlingar visar total ineffektivitet i förhållande till medborgarna, vilket är ett uppenbart brott mot de mänskliga rättigheterna. De ansvariga generalerna är skyldiga till att ha gett sin välsignelse till att denna naturkatastrof utvecklades till en katastrof av så stora proportioner.

På listan över de brottsliga handlingar som har begåtts av Myanmars ledare, som aldrig kommer att glömmas, finns att internationella biståndsarbetare förbjöds att komma in i landet, att de som sökte hjälp vägrades denna hjälp och en total likgiltighet inför det internationella samfundets strävan att hjälpa de nödlidande. Generalernas skamliga försök att hålla en folkomröstning om författningen under sådana omständigheter gör bara listan längre.

Jag anser verkligen att Europeiska unionen måste följa varje tänkbar väg – jag upprepar: varje tänkbar väg – för att samarbeta med regeringarna i Indien, Kina och andra asiatiska länder och utnyttja alla institutioner i Förenta nationernas nätverk för att se till att Myanmars folk får så mycket hjälp som möjligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE). - (EN) Fru talman! I dagens debatt vill jag ta upp tre frågor. För det första är det problemet med en ny författning. Juntan i Myanmar tillkännagav att en pro-militär författning har vunnit ett överväldigande stöd i den folkomröstning som hölls trots utbredd kritik och behoven på grund av den nationella tragedin. Människorättsgrupper har avfärdat omröstningen som ett hån. En folkomröstning som hålls under sådana omständigheter måste ha tvivelaktig trovärdighet. Det kommer troligen att bli omöjligt att hålla den andra röstomgången i de flesta områden i Irrawaddy-deltat den 24 maj.

För det andra finns ett mer allmänt problem med sanktioner, särskilt EU-sanktioner. Fungerar de verkligen? De personer som har drabbats hårdast är befolkningen som helhet. Vissa observatörer – härdade journalister, diplomater, före detta EU-ambassadörer i Sydostasien – säger att det inte hjälper att isolera Myanmar på det här sättet.

För det tredje, och sist men inte minst, är det dags för FN:s säkerhetsråd att agera. Förenta nationernas säkerhetsråd bör insistera på att biståndsleveranser och humanitära biståndsarbetare får fritt tillträde till Myanmar. De EU-länder som ger bistånd bör insistera på att kontrollera att biståndet når de offer för cyklonen vars behov är störst.

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (PSE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Under de få sekunder som står till mitt förfogande vill jag rikta parlamentets uppmärksamhet mot det nödrop som har nått mig från frivilliga som arbetar för den internationella organisationen Rädda barnen, vilka informerar oss om den överhängande risken för en tragedi mitt i tragedin.

Räddningsmanskap har rapporterat att över 30 000 barn i sumpmarken i Irrawaddy-deltat dör av nöd, barn som har överlevt cyklonen Nargis och, i många fall, sina egna föräldrar, som nu är offer för hunger och törst, sjuka i dysenteri och utmattade av regn och kyla.

Herr kommissionsledamot! I detta sammanhang är den politik om att vägra ta emot bistånd som har antagits av regimen under ledning av Than Shwe och hans militära medhjälpare galenskap. Det finns ingen tid att förlora! Med den näringsbrist som redan råder, bristen på dricksvatten, spektret av sjukdomar och avsaknaden av hjälp kommer dessa barn inte att överleva särskilt länge – antingen ingriper vi genast, eller så kommer vi att ha det på vårt samvete att vi inte har gjort tillräckligt!

 
  
MPphoto
 
 

  Neena Gill (PSE). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka och berömma de åtgärder som har vidtagits av kommissionsledamot Michel. Vi har hört i dag att cyklonen Nargis har fört med sig förödelse till två och en halv miljon människor i Myanmar och, som kommissionsledamoten sa, situationen har förvärrats av regimens orubblighet i dess vägran att ta emot utländskt bistånd, så att bara en fjärdedel av dem som behöver brådskande hjälp faktiskt har fått det. Detta är ofattbart och en hjärtskärande vägran av folkets mest grundläggande mänskliga rättighet. Det gränsar dock även till brottslig försumlighet

Vi har nyligen hört talas om en del begränsad flexibilitet av juntan, men jag uppmanar kommissionen och rådet att vara försiktiga när det gäller detta uppmjuknande, eftersom det här är den regim som hänsynslöst har förtryckt sin egen demokratirörelse. Jag vill betona att det är mycket viktigt att behålla påtryckningarna på juntan så att alla FN-organ med den erfarenhet och de logistiska kunskaper som behövs för att hantera situationen släpps in. Jag är särskilt oroad över att det, som kommissionsledamoten betonade, är barnen som lider mest. Därför måste Unicef släppas in, för att mildra hotet om sjukdomar och näringsbrist.

Avslutningsvis uppmanar jag dem som har inflytande på Myanmar, det vill säga grannländerna och EU:s partner – Indien, Kina och Asean-länderna – att uppmuntra juntan att ta emot hjälp från andra. Jag uppmanar även kommissionen och andra att vidta åtgärder för att klargöra för juntan att demokrati och engagemang i omvärlden är de enda fungerande vägarna ut ur krisen. Jag hoppas att kommissionsledamot Michel kommer att besvara frågorna ”Vart ska vi gå härifrån?” och ”Hur går vi vidare?”.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Mauro (PPE-DE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Själva misslyckandet för det uppdrag som beskrivs av kommissionsledamot Michel, som jag emellertid tackar för hans stora uppriktighet, ger oss en förståelse av hur det vid denna tidpunkt är lämpligt att inrikta sig på doktrinen om humanitärt ingripande för att främja inte bara förbindelserna med myndigheterna i Myanmar, utan även med de kinesiska myndigheterna, som för närvarande visar en annorlunda typ av känslighet med tanke på de allvarliga störningar och katastrofer som även har ägt rum i deras eget land.

Att inrikta sig på förbindelserna med Kina kan öppna för humanitära insatser, som kan vara allt från inrättandet av en flygförbudszon för att släppa ner direkta förnödenheter till öppnandet av en genuin humanitär korridor.

Jag har även en fråga till rådet: Europeiska unionen utnämnde en representant till Myanmar. Jag tackar kommissionsledamot Michel för hans hängivelse och för att han besökte det som han har kallat ett område av frustration, men samtidigt undrar jag vad representantens syfte är. Vad ska han uppnå?

 
  
MPphoto
 
 

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Det finns en mänsklig prioritet – att få fram internationellt humanitärt bistånd till de miljontals människor som har pressats till gränsen för utrotning. Det är en militärjunta som bär ansvaret för att först inte varna befolkningen i tid om den kommande cyklonen och sedan för att ha vägrat att släppa in humanitärt bistånd i landet.

Jag anser att det nu är dags att föra detta gäng, som har begått brott mot mänskligheten, till Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, men detta kräver en koncentrerad internationell insats. Under tiden bör alla upptänkliga påtryckningar utövas på Myanmars ledare och deras allierade, däribland Kina, så att de engagerar sig först i den humanitära hjälpfasen innan de inleder den självutnämnda återuppbyggnadsfasen.

 
  
MPphoto
 
 

  Glyn Ford (PSE). - (EN) Fru talman! Tragedin i Myanmar har bara utvidgats av militärjuntans vägran att tillåta leveranser av bistånd och hjälp. De har vägrat mer än symbolisk hjälp från en amerikansk insatsstyrka, med hemmabas i Okinawa, som tillfälligtvis var placerad utanför Thailand. Samtidigt som hundratusentals människor har dött i den inledande katastrofen, kan det multipliceras flera gånger av vägran att ta emot bistånd och därigenom kontrollera utbrottet av sjukdomar. Oxfam har beräknat att upp till två tredjedelar av en miljon människor kan vara hotade under de rådande omständigheterna.

Vi måste uppmana alla – Kina, Europeiska unionen, andra grannar – att utöva så mycket påtryckningar som möjligt på regimen för att mildra dess inställning och öppna dess dörrar för bistånd och biståndsarbetare som för närvarande finns på plats i Bangkok och Thailand.

 
  
MPphoto
 
 

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag vill tacka alla deltagare i denna debatt, vilken får mig att tro att det i detta parlament finns en stor enighet när det gäller vissa grundläggande element, som även är de grundläggande beståndsdelarna i rådets strategi för situationen i Myanmar.

Vi är mycket oroade, för det första över den humanitära situationen i Myanmar, och för det andra över myndigheterna i Myanmars ansvar för att motverka effekterna av den katastrofala cyklonen, och i detta sammanhang över deras ansvar för att säkra tillträdet så att det humanitära biståndet kan nå dem som behöver det.

Jag vill betona att Europeiska rådet är fast beslutet att fortsätta sitt arbete för att säkerställa att det humanitära biståndet når dem som behöver det. I detta syfte kommer det att ta till alla medel, alla tänkbara mekanismer som står till dess förfogande. I första hand gäller det våra egna mekanismer och jag vill åter, på rådets vägnar, erkänna och ge vårt stöd åt kommissionsledamot Michels arbete.

Å andra sidan kommer Europeiska unionen att fortsätta sitt arbete inom Förenta nationerna och de regionala organisationerna, exempelvis Asean. Jag vill betona att före mötet med utrikesministrarna i Aseans medlemsländer, som hölls i förrgår, överlämnade Europeiska unionen en demarsch till Asean-länderna, där unionen angav sina förväntningar och förslag när det gäller situationen i Myanmar. Den 19 maj, efter Asean-mötet i Singapore, togs sedan ett uttalande emot, vilket innehöll vissa uppmuntrande delar. Jag ska ange några av dem.

För det första har utrikesministrarna i Asean enats om att inrätta en humanitär samordningsmekanism under Aseans beskydd. För det andra har myndigheterna i Myanmar enats om att erbjuda hjälp i form av medicinska team från andra Asean-länder. För det tredje har Myanmars myndigheter uttryckt sin villighet att acceptera experthjälp från de internationella och regionala myndigheterna för att motverka effekterna av denna katastrof.

Jag vill också nämna det gemensamma beslutet av Asean-länderna och Förenta nationerna att urfärda en inbjudan till givarkonferens, vilken ska hållas söndagen den 25 maj i Rangoon.

Jag vill avsluta genom att uttrycka min tacksamhet för de åsikter som jag har hört under denna debatt. Jag försäkrar att de kommer att vara mycket användbara i våra förberedelser inför debatten, som förväntas äga rum under mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndag.

Tack.

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag förstår och delar naturligtvis till fullo den allmänna känsla som har uttryckts i parlamentet – en självklar känsla av kritik och frustration.

Nästan alla talare nämnde säkerhetsrådet, begreppet ansvar att skydda, rätten att ingripa i viss utsträckning, gränserna för den nationella suveräniteten och sanktioner i allmänhet. Det är faktiskt det här vi har att göra med. Jag vill dock tala om de medel som står till det internationella samfundets förfogande för att vidta alla åtgärder som ni nämner och säkerställa respekten för alla dessa principer. Denna fråga är något svårare eftersom den i princip väcker den allvarliga frågan om respekt för den internationella humanitära rätten, ett ämne som Europeiska kommissionen och parlamentet redan har beslutat att diskutera avseende särskilda fall i september. Det finns därför en bred enighet när det gäller analysen – vi är alla överens om att det är oacceptabelt, och vi är alla överens om att tillträdet måste bli större och så vidare.

Det jag vill föreslå – och detta är naturligtvis en personlig åsikt – är att vi på kort sikt ska sträva efter att utnyttja eller åtminstone dra största möjliga fördel av det som framkommer vid den givarkonferens som arrangeras på initiativ av generalsekreterare Ban Ki-moon, där givarna är Europeiska unionen och Asean, och att inom ramen för detta initiativ eller förslag utse en gemensam samordnare för EU och Asean. Detta gäller på mycket kort sikt.

Det kommer naturligtvis att bli en mycket svår uppgift. Om det internationella samfundet vill säkerställa en viss grad av sammanhållning, om inga resultat kommer av de två initiativen, blir det svårt att agera som om det inte fanns något annat att göra, och då bör det internationella samfundet, oavsett om det handlar om FN eller andra institutioner, inrikta sig på lite andra metoder.

Jag säger detta eftersom – och nu ska jag avsluta – det som naturligtvis till viss del är mest frustrerande av allt, som misskrediterar eller i alla händelser försvagar den moraliska skyldigheten att ingripa och själva konceptet eller tillämpningen av konceptet ansvar att skydda är att utöver de principförklaringar som vi alla leds att göra, eftersom det är så här vi känner, det här är vår kultur, det här är vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter och så vidare, så har vi medel till vårt förfogande, eller medel som vi har politisk förmåga att genomföra.

Det här är sanningen. Det är detta politiska mod som måste eftersträvas. Det är nämligen alltför enkelt att säga ”vi måste göra något, vi måste skicka denna, vi måste tvinga dem, vi måste göra ditt eller datt”. OK, men var finns medlen? Är våra länder kapabla och politiskt villiga att acceptera de slutliga konsekvenserna – att använda tvång om det blir nödvändigt – och har vi förmågan att agera så här? Det är den verkliga frågan.

Jag håller med om allt som har sagts här, men man måste dra slutsatser av vår generösa inställning. Jag vill förklara varför vi känner att den här debatten har två delar. Det finns en allmän debatt om hur väl vi alla är överens, och det finns den omedelbara sakfrågan. Jag anser att den sistnämnda består av att ge fullt stöd och placera en generalsekreterare på den bästa platsen för att dialogen ska bli vettig, och tillåta honom att dra största möjliga nytta av sina två initiativ. Det är mer eller mindre detta som jag skulle föreslå.

Jag tvivlar på att uttalanden, hot eller hårda ord, här och nu – även om de är nödvändiga – kan förändra situationen. Tyvärr tror jag inte det. Jag känner därför att vi bör gå med på generalsekreterare Ban Ki-moons två initiativ, och stödja dem till fullo.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: LUISA MORGANTINI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Jag har tagit emot sex förslag till resolutioner(1)som har lagts fram i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE) , skriftlig. – (SK) Jag är chockerad av den förskräckliga tragedi som har drabbat Myanmars befolkning. Det är föraktligt att generaler som har ett fast grepp om landet inte vacklar av det enorma antalet offer för den destruktiva cyklonen Nargis, vars antal fortfarande kan öka på grund av bristen på dricksvatten, mat och medicinsk hjälp. Jag förstår inte den typ av människor som struntar i sitt lands olycka och håller Myanmar helt isolerat, trots att det är uppenbart att landet inte kan hantera detta på egen hand. Maktens arrogans har förmodligen inga gränser. I en så extraordinär krissituation är frågan om staters suveränitet ett helt omänskligt koncept.

Den humanitära organisationen Oxfam har varnat för att antalet offer, om inte hjälpen snabbt når fram till de drabbade, kan bli så högt som 1,5 miljoner. Enligt FN har katastrofen drabbat upp till 2 miljoner hjälpbehövande människor. Detta är alarmerande röster och vi måste snabbt inta en tydlig ståndpunkt. Vi kan inte fortsätta att vänta och hjälplöst titta på när hungern skördar fler offer.

Jag kommer att rösta för Europaparlamentets resolution om den tragiska situationen i Myanmar. Jag är övertygad om att EU inte får vara likgiltigt. Unionen måste använda alla tillgängliga medel för att hjälpa befolkningen. Med tanke på katastrofens enorma omfattning måste EU också använda verkställighetsåtgärder eftersom ”de nationella myndigheterna uppenbarligen misslyckas med att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten”.

 
  

(1)Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy