Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 22 maj 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Libanon (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

4. Stigande livsmedelspriser i EU och utvecklingsländerna (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

5. Förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om viseringsundantag (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

6. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (omarbetning) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Bernard Lehideux, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (omarbetning) (KOM(2007)0443 – C6-0243/2007 – 2007/0163(COD)) (A6-0131/2008).

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar Europaparlamentets arbete med förslaget att omarbeta förordningen om inrättandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen, och jag vill särskilt tacka utskottet för sysselsättning och sociala frågor och dess föredragande Bernard Lehideux.

Som ni vet inrättades Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen 1990 för att stödja genomförandet av Phareprogrammet för extern hjälp på området för yrkesutbildning. För närvarande ingår länderna i de tidigare programmen Tacis, Cards och Meda. Europeiska unionens politik när det gäller utbildning och yrkesutbildning samt yttre förbindelser har utvecklats, och förordningen om Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen måste därför uppdateras för att ta hänsyn till den utvecklingen. Resultatet är det förslag från kommissionen som ni har arbetat med.

Vårt förslag innehåller inga nya aktiviteter för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen. Det är snarare ett försök att definiera stiftelsens uppdrag tydligare på grundval av ett bredare tematiskt mandat som även omfattar personalutveckling, framför allt utbildning och yrkesutbildning som syftar till livslångt lärande.

Förslaget syftar dessutom till att utvidga stiftelsens geografiska täckning i linje med EU:s nya instrument för yttre förbindelser. I det nya sammanhanget måste därför Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens uppdrag anpassas, samtidigt som det fortfarande styrs av klart angivna prioriteringar.

Jag är tacksam mot Europaparlamentet för att det har närmat sig kommissionens förslag på ett positivt sätt. Tack vare ett bra samarbete mellan de tre institutionerna har vi lyckats hitta lösningar som tillfredsställer alla tre, bland annat när det gäller sådana känsliga frågor som styrelsens sammansättning och det sätt på vilket Europaparlamentet kan bidra med sin speciella sakkunskap. Kommissionen accepterar därför utan invändningar den konsoliderade text som är resultatet av förra veckans konstruktiva trepartssamtal.

Låt mig avsluta med att för min kollega Jan Figeľs räkning understryka hur viktigt det är att vårt samarbete blir framgångsrikt, eftersom det så småningom gör det möjligt för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen att utnyttja sin nya rättsliga grund till att ge mottagarländerna ett effektivt stöd, vilket trots allt är syftet med detta förfarande.

  Bernard Lehideux, föredragande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När jag var i Turin kunde jag personligen konstatera att stiftelsen utför ett fantastiskt arbete. Den är ett viktigt och mycket effektivt instrument för att främja utvecklingen av olika yrkesutbildningssystem i EU:s partnerländer. Genom kommissionens förslag uppdateras Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens uppdrag och styrelseformer för att se till att dess aktiviteter bygger på en solid rättslig grund. Jag anser att den kompromiss vi har nått med rådet innebär framsteg i två viktiga riktningar.

För det första kommer den nya förordningen att göra det möjligt för stiftelsen att verka i alla EU:s partnerländer, inklusive de länder som inte omfattas av grannskapspolitiken och föranslutningsprogrammen. Detta är en viktig punkt. Unionen fattar till exempel beslut som får direkta konsekvenser för AVS-ländernas ekonomi. Jag behöver inte påminna kommissionsledamot Louis Michel om att detta skedde nyligen när det gällde reformeringen av den gemensamt organiserade marknaden för socker, vilket tvingade de länderna att radikalt diversifiera sitt näringsliv. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen hade kunnat lämna nyttiga bidrag till den utvecklingen och kan göra det i framtiden i liknande fall.

Den andra fördelen med kompromissen, som jag tycker är speciellt viktig, är att den verkligen medför att parlamentsledamöterna engageras i granskningen av stiftelsens aktiviteter. Den frågan ligger emellertid utanför ramarna för stiftelsens uppdrag. Parlamentet har bara ett tillfälle, ofta mycket kortvarigt, att undersöka hur byråerna arbetar, nämligen under budget- och ansvarsfrihetsförfarandet. Det kan inte längre vara rimligt, framför allt med tanke på Lissabonfördraget som snart träder i kraft, att parlamentet inte har mer att säga till om i de frågor som byråerna ansvarar för. När det gäller denna stiftelse kommer parlamentet därför i fortsättningen att utse tre företrädare, visserligen utan rösträtt, det är sant, men tre företrädare i styrelsen, under förutsättning att de har särskild erfarenhet av stiftelsens verksamhetsfält. Parlamentet har rätt att antingen utse externa personer eller parlamentsledamöter. Europaparlamentet har självt ansvaret för beslutet när det gäller valet av företrädare i styrelsen. Det viktiga i det här skedet är att det valet finns i fortsättningen och att diskussionen om Europaparlamentets engagemang har inletts.

Med tanke på det växande antalet byråer är det mycket viktigt att samtliga europeiska institutioner granskar olika sätt att övervaka deras aktiviteter. I det sammanhanget är jag övertygad om att vi måste skapa en konkret koppling mellan parlamentet och byråerna. På samma sätt syftar den nya förordningen till att formalisera utfrågningarna av stiftelsens direktör i parlamentets utskott. Under flera år nu har direktören kommit till parlamentet en gång per år på inbjudan av utskottet för sysselsättning, men den inbjudan var inte officiell tidigare. Slutligen kommer styrelsen att utse direktören för en period på fem år, på grundval av en förteckning över minst tre kandidater som ingetts av kommissionen. Innan han eller hon utses måste den kandidat som väljs av styrelsen göra ett uttalande inför Europaparlamentets behöriga utskott och besvara frågor från medlemmarna i de utskotten.

Låt oss säga som det är. När det gäller parlamentets deltagande är den kompromiss vi har nått fram till inte riktigt vad vi hade hoppats på. Men vi måste vara realister. Som det verkar just nu är ingen egentligen beredd att gå längre. Därför är det rimligt att stödja det förhandlade paketet så att stiftelsen kan börja fungera så snart som möjligt på fast grund.

Jag uppmanar därför ledamöterna att anta kompromissändringsförslag 11, som är resultatet av det trepartssamtal som kommissionsledamot Michel nämnde för ett tag sedan, att anta det i dess helhet och att inte ge efter för frestelsen att föreslå ändringar som skulle rubba den balans som vi har uppnått.

Jag vill tacka det slovenska ordförandeskapet och kommissionen för kvaliteten i diskussionerna kring dessa frågor, och jag vill naturligtvis också tacka samtliga skuggföredragande för deras stöd.

  Gabriele Stauner, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka för de konstruktiva förhandlingarna med rådet och kommissionen. Den vi i första hand har att tacka för detta är naturligtvis vår föredragande, Bernard Lehideux.

I utskottet och i trepartssamtalen kom vi fram till en kompromiss för stiftelsen i Turin. Den ska få helt nya förutsättningar genom den nya förordningen. Vårt huvudsyfte för omstruktureringen av den Turinbaserade byrån är att stärka banden mellan stiftelsen och Europaparlamentet och att förbättra stiftelsens totala operativa effektivitet. Europaparlamentet lägger stor vikt vid att främja yrkesutbildningen i Europa, och vi tycker inte längre vi bara ska granska stiftelsens arbete i efterhand, som ett slags revisionsorgan. Vi bör snarare spela en roll tidigare i processen när det gäller att bestämma innehållet i och formen för dess program och kunna bidra med våra synpunkter.

Därför anser vi att två punkter är särskilt viktiga. Den första är styrelsens sammansättning, och den andra är förfarandet för att utse stiftelsens direktör. I den senare frågan har vi kommit fram till en bra lösning i utskottet på grundval av förslaget från PPE-DE-gruppen. Som föredraganden sa kommer direktören enligt artikel 10 i den nya förordningen att väljas från en slutlista på minst tre kandidater som läggs fram av kommissionen. Innan han eller hon utses ska kandidaterna hålla ett anförande och besvara frågor i Europaparlamentets behöriga utskott.

En svårare fråga, och en som inte har besvarats på ett sätt som min grupp kan acceptera i den nuvarande kompromissen, gäller styrelsens sammansättning. Det arrangemang som beskrivs i artikel 7, varigenom parlamentet kan utse tre företrädare utan rösträtt, är olämpligt. Vi vill få en chans att bli effektiva aktörer i styrelsens beslutsprocesser och inte bara dekorationer. Vi anser därför att det är viktigt att parlamentet ska kunna skicka tre särskilda företrädare för att arbeta i styrelsen. Det behöver knappast sägas att de måste ha samma rösträtt som alla övriga styrelsemedlemmar.

För att styrelsen ska arbeta effektivt anser vi att man måste begränsa antalet styrelseledamöter. Vi ser inget behov av att låta samtliga EU:s medlemsstater skicka en företrädare. I stället bör vi nöja oss med en företrädare från två tredjedelar av medlemsstaterna och tillämpa de rotationsregler som anges i Lissabonfördraget. Med tre företrädare från vardera kommissionen, parlamentet och partnerländerna skulle medlemsstaterna fortfarande ha majoriteten. En styrelse är trots allt inget årsmöte, utan styrelsens uppdrag är att företräda samtliga andelsägare i det dagliga beslutsfattandet och fatta snabba beslut.

Jag vill därför än en gång uppmana rådet – vars företrädare dessvärre inte är här – att ompröva sin ståndpunkt. För att öka den operativa effektiviteten ber jag kammaren stödja ändringsförslag 10.

  Ole Christensen, för PSE-gruppen. – (DA) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden Bernard Lehideux för hans samarbete och arbete med betänkandet om Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen i Turin. Jag har varit den socialdemokratiska gruppens skuggföredragande i Europaparlamentet, och vi har fört en del tuffa förhandlingar med rådet, men jag tycker att vi har kommit fram till ett bra kompromissförslag. Även om stiftelsens arbete är inriktat på länder som inte är medlemmar av EU och därför inte har antagit Lissabonmålen, så är det ändå meningsfullt att diskutera målen i sammanhanget. Trots allt är Lissabonmålen i realiteten bara ett sätt att uppnå framsteg och tillväxt, och man behöver inte vara medlem av EU för att tycka det är bra.

Utbildning är en av de faktorer som stöder tillväxt och utveckling inom EU. Investeringar i bättre utbildning kan hjälpa EU att uppnå Lissabonmålen och göra Europa till en bättre plats att leva på. Ett annat viktigt redskap för att uppnå Lissabonmålen är flexicurity på arbetsmarknaden, och det finns ett nära samband mellan utbildning och flexicurity. Genom utbildning skapas en bättre och mer konkurrenskraftig arbetsstyrka, vilket i sin tur gör det möjligt att uppnå bättre tillväxt.

Det är viktigt att vi betraktar EU:s framtid på lång sikt. Därför är Europeiska utbildningsstiftelsen en mycket viktig byrå. EU får inte bli en privat klubb. Det är viktigt att vi hjälper de potentiella nya medlemsstaterna så mycket vi kan. Vi måste naturligtvis kräva att de nya medlemsstaterna uppfyller vissa krav och normer, men vi måste också hjälpa dem att göra det. Jag tror att den nya struktur som vi har infört för stiftelsen i Turin medför stora fördelar inför kommande utmaningar, och jag är övertygad om att stiftelsen ska kunna hjälpa potentiella nya medlemsstater att ansluta sig till EU.

Det gläder mig också att stiftelsens nya struktur stärker banden mellan Europaparlamentet och stiftelsen. Vi får en chans att utse tre experter till styrelsen. Det visar att rådet har börjat acceptera att Europaparlamentet också måste få mer att säga till om på detta område.

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt mig tacka Bernard Lehideux för hans betänkande. Jag delar helt hans åsikt när det gäller att utöka Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens mandat.

Stiftelsen fungerar som ett instrument för EU:s utrikespolitik och kan möta de utmaningar som t.ex. Afrika, Västindien och Stillahavsområdet står inför. De stora erfarenheter som stiftelsen har skaffat sig under åren skulle nu kunna riktas in mot områden som är i desperat behov av yrkesutbildning för att förbättra tillgången på utbildning och social integrering.

De flesta av AVS-länderna står just nu inför drastiska ekonomiska reformer, och för att de ska lyckas krävs det mänskliga resurser. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen borde ha det mandat och de resurser som krävs för att reagera på sådana behov. Låt mig gå ännu längre: när vi utvidgar stiftelsens mandat bör vi planera för tillfälliga sambandstjänstemän på områden dit byråernas aktiviteter koncentreras. Sådana tjänstemän skulle göra det möjligt för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen att organisera sina aktiviteter bättre, och det skulle ge dess verksamhet i tredjeland en tydligare profil. Jag stöder helt föredragandens krav på mer öppenhet, och jag stöder hans förslag att låta parlamentsledamöter ingå i stiftelsens styrelse.

Avslutningsvis anser jag att Europeiska unionen bör ha en bredare strategi när det gäller mänskliga resurser. Vi vill inrätta ett system med ”blå kort” som gör det möjligt för skickliga arbetare från utlandet att arbeta legalt i Europa. EU bör också bidra till att utbilda dessa skickliga yrkesmänniskor. Men som jag redan har sagt behövs dessa skickliga arbetare verkligen i sina egna länder om vi ska få se en verklig utveckling av de regionerna. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens roll kommer därför att bli helt avgörande.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att berömma Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen för det värdefulla arbete den har utfört sedan 1994.

Byråernas och stiftelsernas arbete betraktas ofta som enbart en kostnad. Men jag är fast övertygad om att vår stiftelse i Turin lämnar ett mycket viktigt grannskapsstöd, oavsett om det sker på Balkan, i Östeuropa eller i Nordafrika. Det praktiska stöd som Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen ger våra partnerländer för att utveckla och skapa utbildningssystem av god kvalitet kan knappast överskattas. Låt mig därför framföra mitt tack och min uppskattning till stiftelsens ledning.

Jag måste tala klartext och rikta kritik mot rådet, vars förhandlingstaktik bland annat innebar att man ökade antalet företrädare för rådet till 27, efter det att man uppnått enighet i första omgången. Sedan kunde man inte inse varför vi i Europaparlamentet också ville vara företrädda i styrelsen. Slutligen gick rådet med på tre specialister, men som ledamöter utan rösträtt. Rådets attityd var helt enkelt obegriplig.

Jag kan bara upprepa att rådet visade prov på en stelbent, defensiv attityd som jag inte alls förstår. Detta är ytterligare ett bevis på de svårigheter som regeringarna i våra medlemsstater ställs inför när det gäller att bedöma vilken betydelse de ska tillmäta Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution.

Mitt tack går till föredraganden.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Ytterligare en gång ligger kommissionen steget före lagstiftningen. EU har ingen behörighet när det gäller utbildning, åtminstone inte innan Lissabonfördraget har ratificerats, och det beror på den irländska folkomröstningen. Är resultatet av den folkomröstningen en självklarhet eller kommer ett ”nej” där att viftas bort, som man gjorde med folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna?

Hur som helst, vilken struktur ska den här yrkesutbildningsstiftelsen ha? Jag ser av vårt förslag att den ska ledas på olika sätt av sex företrädare från medlemsstaterna, plus sex från kommissionen och bara tre från parlamentet, eller detta plus företrädare från partnerländerna som utses av kommissionen. I det senare fallet kommer ansvaret delvis att ligga i händerna på länder som inte är medlemsstater, vilket ger den icke valda kommissionen en majoritetsröst. Knappast demokratiskt.

Enligt ändringsförslag 7 skulle kommissionen föreslå kandidater till posten som direktör för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen, och detta väcker oro på många håll. Det har resulterat i flera förslag på hur stiftelsens styrelse ska vara utformad, till och med att den skulle bestå av en företrädare för varje medlemsstat.

Att få så många motstridiga förslag på hur yrkesutbildningsstiftelsens styrelse ska vara sammansatt är knappast en bra start, men det väcker följande fråga: Varför tror någon att vi behöver en sådan stiftelse? Jag vill påstå att en yrkesutbildningsstiftelse inte bara är onödig, utan den kommer även att motverka sitt syfte. Om man gör sig besväret att se hur det är i Europas länder utanför EU, så kommer man att hitta en mängd olika yrkesutbildningsprogram. Kvaliteten varierar, men sammantaget skapar de många olika typer av kunskap, och det är därför som Europa har ett så rikt arv. Ni förstår, varje land har alltid producerat sina egna konstnärer, kompositörer, författare etc. Till och med de små länderna kan uppvisa till exempel världsberömda kompositörer. Varje land producerar sina egna ledare och experter, sina tekniker, banktjänstemän, idrottsmän och -kvinnor och alla de övriga specialister som är resultatet av riktad utbildning.

Det finns med andra ord en mängd olika specialkunskaper, och varje land bidrar på sitt eget sätt. Om vi försöker pressa in allt detta i en europeisk yrkesutbildningsstiftelse så skulle det ta död på utbildningssystemen i många länder. En gemensam europeisk yrkesutbildningsstiftelse skulle sakna det värde som ligger i den nationella anknytningen. Vi behöver mångfald, inte ett harmoniserat, enkelspårigt system.

Vi kommer med andra ord att förlora mer än vi vinner på ett sådant system. Glöm bort det, och låt länderna i Europa själva bidra till helheten! Det skulle kanske till och med skapa viss entusiasm för EU-projektet, för en sådan saknas verkligen om man ska döma av nej-rösterna från två av grundarstaterna och de ständiga försöken att sälja EU till dess befolkningar.

  Jan Andersson (PSE). - Tack fru talman! Jag vill börja med att tacka Bernard Lehideux för ett utmärkt arbete, för utmärkta kontakter med ordföranden och samordnarna under processens gång och att vi har nått en uppgörelse under första behandlingen Jag vill också tacka representanterna från Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen för deras insatser, ett viktigt arbete med många vidare kopplingar. Utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande blir allt viktigare. Det är viktigt i EU, men också i partnerskapsländerna. Det behövs ett samarbete mellan Cedefop och Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen.

Detta förslag till ny förordning innebär några saker som innebär förbättringar. För det första utökas uppdraget till att inte längre bara gälla yrkesutbildning utan även omfatta livslångt lärande som ett vidare begrepp. Det är ett begrepp som vi använder oss av allt mer och som är viktigt i vår politik. För det andra blir antalet länder flera som Bernard Lehideux sa. Det omfattar samtliga partnerskapsländer, inte bara de som ingår i grannskapsprogrammen och föranslutningsprogrammen, utan alla partnerskapsländer. För det tredje knyts banden med parlamentet än starkare. Vi har haft ett gott samarbete som nu kan utvecklas genom den nya förordningen. Jag tycker att vi har fått fram en ganska bra uppgörelse, dels när det gäller det sätt på vilket vi kommer att utse direktören för stiftelsen, men också att vi får utse tre experter utan rösträtt i styrelsen. Vi fick inte som vi ville fullt ut, men det är ändå en bra kompromiss som bådar gott inför framtiden. Det är en bra grund att stå på. Vi kan utveckla det livslånga lärandet mellan parlamentet och de stiftelser som arbetar med dessa frågor. Det är viktigt.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman! Låt mig först av allt uttrycka min tacksamhet för de olika inläggen, som samtliga har gett uttryck för stöd till Bernard Lehideux’ betänkande. Även jag stöder naturligtvis betänkandet, eftersom jag anser att det verkligen innebär ett stort framsteg. Jag kan redan ana att nya framtidsperspektiv öppnar sig här, oavsett vad vissa tycker, och jag gläder mig därför åt att vi utan tvekan kommer att uppå en bred enighet om förslaget. Låt mig besvara två av de invändningar som har framförts.

För det första ändringsförslag 10 till artikel 7. Jag vill bara påminna Gabriele Stauner om att det föreligger en risk för intressekonflikter, eftersom Europaparlamentet är den myndighet som beviljar ansvarsfrihet för budgeten. Det skulle helt klart föreligga en intressekonflikt, åtminstone rent juridiskt.

För det andra tycker jag det är klokt att skilja på befogenheterna. Jag var parlamentsledamot under flera år, och jag hävdade aldrig att jag hade några befogenheter utöver dem som en parlamentsledamot har. En parlamentsledamots uppgift är inte att styra måste jag dessvärre säga. En parlamentsledamot har i första hand till uppgift att granska och stifta lagar, och naturligtvis att övervaka regeringar eller verkställande organ. Jag kan därför inte förstå den förskjutning av tyngdpunkten som vissa personer verkar finna normal. Jag talar för mig själv, men vi för en debatt i parlamentet och jag anser att om parlamentet skulle blanda ihop sin övervakande roll med en styrande roll, vilka är oförenliga med varandra, så skulle det försvaga dess möjligheter att fullgöra sitt ursprungliga uppdrag. Det är så man kan förstöra ett parlament. Om ett parlament vill bli ett slags styrande församling, så skulle det vara oförenligt med den ädla demokratiprincipen. Jag säger detta eftersom jag anser att en separering av befogenheter är viktig.

Jag är övertygad om att den kompromiss vi har uppnått är effektiv, i första hand eftersom den garanterar parlamentets självständighet när det gäller att utföra sin övervakande funktion.

Jag medger att jag ibland blir förvånad över vissa synpunkter som framförs, men trots allt är det därför vi är här. Jag tror det var Derek Roland Clark som sa att kommissionen överskred sina befogenheter och att Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen skulle motverka sitt eget syfte. Detta strider helt mot verkliga förhållanden, våra erfarenheter och de helt fristående utvärderingar som gjorts av stiftelsens fantastiska arbete.

Som kommissionsledamot med ansvar för utveckling kan jag redan ana en framtid präglad av effektivitet – tack vare det viktigaste ändringsförslaget, som utan tvekan kommer att antas. Positiva framtidsutsikter kommer att erbjudas, framför allt i länder inom mitt ansvarsområde där yrkesutbildning är en avgörande faktor, något som flera talare har påpekat. Jag tänker till exempel på centret för migrationsförvaltning och information i Mali, ett pilotprojekt som snart kommer att starta. Jag kan föreställa mig vilken nyttig roll stiftelsen skulle kunna spela här.

Jag kan med andra ord inte annat än välkomna resultatet, och jag tillbakavisar helt kritiken att stiftelsen skulle motverka sitt syfte. Men människor är som de är. De som inte tycker om EU överdriver ibland, och det – låt mig säga detta med all respekt för den ledamot det gäller – är att gå för långt. Det är därför totalt meningslöst.

  Bernard Lehideux, föredragande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag tror att vi alla, eller nästan alla, är eniga när det gäller den centrala frågan, och jag vill tacka kommissionsledamoten för vad han just har sagt om stiftelsens framtidsutsikter.

Det återstår naturligtvis en fråga att klara ut, och jag vill gärna kommentera den. Det gäller PPE:s ändringsförslag 10. Dialogen mellan de europeiska institutionerna är absolut avgörande. En sådan dialog har ägt rum. Min kollega Sepp Kusstatscher säger att rådets attityd under den dialogen inte var riktigt vad vi hade väntat oss. Han har rätt, men i slutändan genomfördes trepartssamtalet, vi träffades flera gånger och som avslutning meddelade vi att vi var överens. Jag tror inte det är möjligt att föra en dialog mellan våra olika institutioner om man efter att vi kommit överens tar tillbaka det man sagt ett par dagar senare genom att lägga fram ett ändringsförslag. Så vi diskuterade, vi var inte helt överens om allting, alla tog ett steg för att komma närmare de andra och i slutändan hade vi uppnått en kompromisstext.

Jag ber grupperna, samtliga grupper, acceptera tanken att vi visar solidaritet i de beslut vi har fattat, i överenskommelsen vi gav till rådet och kommissionen efter trepartssamtalen, och jag ber dem att återspegla den solidariteten i sina omröstningar. När man ber om förändring måste man också veta hur långt man kan gå. Jag sa för ett tag sedan att jag skulle ha föredragit att gå ännu lite längre, men att jag inte trodde att alla var mentalt redo för det ännu. Som föredragande för detta dokument har jag lyckats uppnå en hel del, och jag har fått stöd i arbetet av mina kolleger. Jag vill uppmana dem att fortsätta visa solidaritet med vårt kompromissavtal till dess det blir dags att rösta.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

7. Uppföljning av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Johan Van Hecke, för utskottet för utveckling, om uppföljningen av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet (2008/2048(INI)) (A6-0171/2008).

  Johan Van Hecke, föredragande. − (NL) För tre år sedan gjorde över hundra givar- och partnerländer ett åtagande i Paris att göra biståndet till utvecklingsländerna effektivare, bland annat att sträva efter mer harmonisering, demokratisk kontroll, ömsesidigt ansvarstagande och ökad insyn.

Till skillnad från de tidigare Monterreyförklaringarna innehöll Parisförklaringen tydliga mål, som omtolkades till tolv åtgärder och indikatorer, vilket i själva verket var ett viktigt framsteg. I december i år, i Accra, ska en första utvärdering göras av vad det har blivit av alla dessa fina löften.

Det måste sägas att Europeiska kommissionen under senare år har gjort stora ansträngningar för att genomföra den nya biståndsagendan. Kommissionen kan känna stolthet över vad den har uppnått i fråga om arbetsfördelning, bättre samordning och respekt för lokala bidrag. På initiativ av kommissionsledamot Louis Michel gick kommissionen till och med ännu längre under 2006 än åtagandena i Paris. Den godkände en ambitiös arbetsplan, konceptet arbetsfördelning och resultatstyrning. Men mycket arbete återstår. Många goda avsikter återstår fortfarande att omsätta i praktisk handling.

Bidragen är till exempel fortfarande inte tillräckligt väl anpassade till de nationella systemen, och det finns fortfarande alltför många olika betalningssystem. När det gäller frikopplingen av bidragen har vi knappast kommit någonstans ännu. Det tekniska samarbetet är fortfarande alltför givarstyrt. Givaratlasen är i stort behov av uppdatering och utvidgning. Därefter behövs en tydligare fokusering på de mest försummade länderna och sektorerna.

Dessutom är det ett problem med godkännandet av uppförandekoden för fördelning av arbetet, i första hand eftersom medlemsstaterna inte uppfyller sina löften. Medlemsstaterna släpar efter, både vad gäller målsättning och effektivitet. För första gången sedan 2000 har den procentuella andel som gått till officiellt bistånd minskat, från 0,41 procent 2006 till 0,38 procent 2007. Det måste ske en radikal kursändring om vi ska uppnå millenniemålen. Om rådet vill bevara sin trovärdighet måste det snarast bekräfta sina löften. Medlemsstaterna måste binda sig för en tidsplan för hjälpens omfattning och också dess kvalitet. Kvalitet och kvantitet hänger faktiskt intimt samman.

Den stora utmaningen med en kvalitativ reform är och förblir att förstärka de egna bidragen och den ömsesidiga ansvarigheten. Men för det krävs en regelbunden dialog med det civila samhället, med lokala myndigheter och framför allt med parlamenten. Ökad insyn är absolut avgörande. Ökat budgetstöd kräver en effektiv parlamentarisk granskning av alla medel som utlovats och betalats. Därför argumenterar jag i detta betänkande för att man ska komplettera Parisförklaringen med indikator nummer tretton. Om de europeiska och afrikanska parlamentens roll när det gäller att garantera ökad effektivitet är så viktig, varför inte ange det i form av en extra indikator?

Som största givare måste unionen ta sitt ansvar i Accra. Den måste i första hand se till att få ordning på hemmaplan. Först då kan den på ett trovärdigt sätt ta ledningen i Accra och lägga fram en ambitiös plan. Unionen har inte bara de expertkunskaper som krävs, utan dessutom en möjlighet att bli den effektivaste givaren. Det som krävs nu är att löftena förvandlas till åtgärder på marken. Det är det centrala i detta betänkande, och för den tanken ber jag om ert stöd.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden Johan Van Hecke och utskottet för utveckling för detta utmärkta betänkande. Det gläder mig dessutom att vi har exakt samma förhållningssätt och att vi vill kämpa för att nå samma resultat.

De närmaste sex månaderna kommer att bli mycket viktiga när det gäller att testa EU:s verkliga beslutsamhet att nå konkreta framgångar inom utvecklingspolitikens tre huvudpelare: för det första att uppnå millenniemålen, för det andra att öka biståndsvolymerna och för det tredje att förbättra biståndseffektiviteten. Under mötet i Accra i september kommer man att bedöma hela processens trovärdighet och alla deltagande aktörer. Processen kommer antingen att få en verklig skjuts eller somna in för evigt.

Dagens debatt är därför mycket viktig eftersom den kan föra vidare ett kraftfullt budskap till rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) som sammanträder nästa vecka. Rådet kommer att diskutera kommissionens förslag i förhållande till målen. Jag hoppas att rådet i sin tur skickar ut ett budskap som är lika ambitiöst som det som finns i Van Hecke-betänkandet. Genom att samarbeta åstadkom vi européer något i Paris 2005. Vi måste vara lika ambitiösa i dag och se till att vi i Accra går från retorik till handling när det gäller alla våra åtaganden.

Jag har hört för många röster i våra medlemsstater som vill förvandla mötet i Accra och denna debatt till en teknisk diskussion om genomförbarhet, effektivitet osv. Det är ingen teknisk diskussion. Accra är inget tekniskt möte. Det är ett politiskt möte under vilket vi kommer att upptäcka om medlemsstaterna har den politiska viljan att leva upp till sina åtaganden.

Kampen är långt ifrån vunnen. Kommissionen kan inte agera på egen hand. Det är därför jag uppmanar er att mobilisera alla era resurser och kontakter för att se till att detta toppmöte blir en verklig succé. Bevisbördan ligger nu hos medlemsstaterna och icke-europeiska stödländer. Det är därför nödvändigt med en allians mellan parlamentet och kommissionen.

Jag kommer inte att upprepa vad som står i betänkandet. Jag stöder det till nästan 100 procent. Vi behöver konkreta framsteg på viktiga områden, och jag kommer nu att nämna några. Det första handlar om biståndets förutsägbarhet. Jag är mycket tacksam för parlamentets stöd för ett avtal om millennieutvecklingsmålen. Detta är ett av de förslag jag kommer att lägga fram i Accra. Partnerländerna måste naturligtvis spela sin roll när det rör detta avtal, och vi måste självklart upprätta övervakningsmekanismer.

För det andra har vi frågan om att i större grad använda partnerländernas förfaranden. Det är därför jag har sagt att budgetstöd bör vara huvudinstrumentet för att kanalisera bistånd då detta är möjligt. Det är intressant att se – och jag anser att det är viktigt att ni kommer ihåg de siffror jag nämner – att Tanzania hittills har tvingats att utarbeta ungefär 2 400 rapporter för de olika biståndsgivarna och, lyssna noga, över 8 000 revisionsberättelser för de multilaterala utvecklingsbankerna. Ni måste hålla med om att detta är häpnadsväckande och att det är ett verkligt problem.

I betänkandet betonas helt riktigt behovet av ökad öppenhet och ökat ansvarstagande angående utvecklingsbiståndet, även om detta uppenbarligen är omöjligt med ett sådant virrvarr av rapporter. Det kan bara göras om vi stärker den parlamentariska tillsynen över utvecklingsfinansieringen och dess inbegripande i den nationella budgeten, som föredraganden sa. Vi måste uppmuntra till ”demokratiskt ägarskap”, och vi kommer att stödja partnerländerna i deras strävanden att stärka detta ägarskap och denna tillsyn. Det är tydligt att parlamenten och det civila samhället spelar en nyckelroll i sammanhanget.

Min tredje punkt handlar om arbetsfördelning. Uppförandekodexen måste bli verklighet. Ytterligare ett exempel: i Mali deltar 26 biståndsgivare i landsbygdsutveckling, samtidigt som fem biståndsgivare i Burkina Faso deltar i hälften av landets alla områden och hälften av biståndsgivarna deltar i en tredjedel av alla områden. Det är alltså där förbättringsmarginalerna ligger i de olika länderna avseende effektivitet, och jag skulle verkligen vilja ha parlamentets stöd när det gäller att försöka övertyga medlemsstaterna om behovet av en bättre arbetsfördelning. Det skulle medföra en oerhörd förbättring av biståndseffektiviteten.

Min fjärde punkt handlar om sårbara situationer. Ett exempel är att under 2006 kom 65 procent av biståndet till Elfenbenskusten, Liberia och Centralafrikanska republiken från endast tre bilaterala biståndsgivare. Vi har här redan föreslagit försöksländer vilka inbegriper det största antalet medlemsstater. I förfarandemässiga termer har jag uppmanat kommissionen att vara så flexibel som möjligt enligt gällande bestämmelser för att förbättra vår förmåga att handla. Vi får alltså inte glömma att frågan om biståndseffektivitet inte bara berör biståndsgivarna; tvärtom så måste den också vara hörnstenen i partnerländernas åtgärder och spela stor roll i vår dialog med dem. Endast partnerländerna kan tvinga oss att tillhandahålla ett effektivare bistånd genom att aktivt fastställa inte bara deras utvecklingsmål utan även medlen för att nå dem. Det är bara på detta sätt vår dialog kan utvecklas på basis av partnerskap som grundas på lika rättigheter och skyldigheter.

Jag vill ta upp en sak till innan jag avslutar. Parlamentet uppmanar kommissionen att ge delegationerna ett lämpligt handlingsutrymme. Ni har helt rätt! Vi försöker att göra detta genom vår decentraliseringsprocess. Vi kräver mycket av våra delegationer. Som ni vet är resurserna begränsade och, i slutändan, är också vår kapacitet att använda våra delegationer beroende av budgetmyndigheten.

Jag vill återigen be er att övertyga våra medlemsstater – något som också Johan Van Hecke tog upp – att de har en moralisk plikt och en skyldighet att respektera de åtaganden de gjorde 2005 angående det biståndsbelopp de fördelar. Vi bör glömma bort 2007 så snabbt som möjligt eftersom vissa länder inte levde upp till sina åtaganden, vilket förmörkade andras goda beteende, vilka för sin del visade att de kunde göra det.

Det är därför vi kommer att föreslå, först och främst, att de upprepar sina åtaganden från 2005 och, för det andra, lägger fram en dagordning, en färdplan, en plan med olika faser som visar hur de ska uppfylla de mål som de har åtagit sig. Som jag sa inledningsvis har vi har inte nått ända fram ännu, eftersom jag har fått veta att de preliminära sammanträdena visar att vissa medlemsstater t.o.m. kan vara beredda att vägra att upprepa sina åtaganden från 2005, vilket naturligtvis är oacceptabelt, samtidigt som andra tydligen inte heller är beredda att planera enligt olika faser. Jag behöver därför er övertygelseförmåga och, om jag får kalla det så, er förmåga att vara fräcka, för att se till att alla tar sitt ansvar.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Betänkandet om biståndseffektivitet är viktigt av tre skäl. För det första handlar det om kommissionens ansvar att förvalta EU-medborgarnas medel på ett lämpligt sätt. För det andra gör det oss uppmärksamma på att man måste få en bättre struktur på utvecklingsprogrammen. Slutligen uppmanar föredraganden till politiskt mod att övervaka budgeten och bekämpa missbruk av den.

Jag gratulerar min kollega Johan Van Hecke till betänkandet, genom vilket han understryker EU:s dubbla ansvar: både externt och internt. Om vi vill vara en trovärdig aktör i samband med våra yttre förbindelser måste vi tillhandahålla utvecklingsländerna den volym finansiering som vi har lovat och fördela den som vi sa att vi skulle. Vi vet alla hur svårt det är att bedöma om det ekonomiska stödet har använts på ett effektivt sätt eller inte. Ofta tvingar de politiska och kulturella omständigheterna i utvecklingsländerna givarna att inta ett kreativt och flexibelt förhållningssätt till budgeten. Kreativiteten och flexibiliteten får dock inte försämra öppenheten och ärligheten.

Vi är ärliga om vi erkänner att EU:s offentliga medel ofta inte bär den förväntade frukten och att vi bör stoppa det potentiella missbruket. För att kunna bevisa att utvecklingsbiståndet har varit effektivt bör vi erhålla mottagarens underskrift som bekräftar att projektet verkligen har fungerat under en längre period. Jag anser att kommissionens och parlamentets viktigaste ansvar handlar om det inhemska ansvaret att vara ärliga mot EU:s medborgare. EU finansierar utvecklingsbiståndet med våra skatter, och vi känner till väldigt lite om dess effektivitet. Jag gratulerar min kollega Herbert Bösch som nyligen kritiserade det sätt på vilket EU fördelar det utvecklingsbistånd som finansieras genom skattebetalarnas pengar. Biståndseffektivitet är inte bara ett nödvändigt sätt att använda budgeten; den är också ett prov på det politiska modet att påpeka att skattebetalarnas pengar måste användas på ett effektivt sätt.

  Pierre Schapira, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under de senaste veckorna har vår debatt om biståndseffektivitet genomsyrats av de dramatiska nyheterna om matkrisen i världen. Denna kris är en brutal påminnelse om att våra insatser inom utvecklingsbiståndet kommer att vara förgäves om vi inte kan garantera den mest grundläggande rättigheten, dvs. rätten till liv och tillräckligt med mat.

I detta betänkande påpekar Johan Van Hecke, vars arbete jag vill berömma, att en långsiktig strategi är det enda sättet för oss att verkligen stödja våra partnerländers utveckling. När det gäller mat, på samma sätt som för folkhälsa och utbildning, behöver vi hållbara lösningar om vi ska kunna ta itu med de djupt rotade orsakerna till den nuvarande krisen.

Genom de många ändringsförslag som PSE-gruppen har lagt fram stöder vi föredragandens ståndpunkt och stärker den i vissa avseenden. Vi påpekade att vårt främsta mål måste vara att uppfylla millennieutvecklingsmålen, av vilka det första är att utrota fattigdomen och svälten. För att nå detta mål och för att göra biståndet effektivare måste det lokala inflytandet vara större och ske så lokalt som möjligt med lokalbefolkningens fromma för ögonen. Det är därför jag tog upp behovet av mer frekventa samråd med nationella parlament, det civila samhället och lokala myndigheter när det gäller att formulera, genomföra och utvärdera utvecklingspolitiken.

Det är på liknande sätt nödvändigt att vi effektivt bekämpar korruptionen och gör biståndet mer genomblickbart. Rent konkret ber vi kommissionen att utarbeta en matris avseende alla de medel som har fördelats till lokala myndigheter för att kontrollera politikens sammanhållning och om medlen förvaltas på ett sunt sätt.

Slutligen, eftersom man inte kan skilja en diskussion om förbättring av biståndseffektiviteten från frågan om biståndets belopp, låt mig återigen – som gjordes för en stund sedan – ta upp och fördöma den orättfärdiga minskningen av det offentliga utvecklingsstödet mellan 2006 och 2007, när det föll från 0,41 procent till 0,38 procent i EU.

Toppmötet i Accra kommer verkligen att bli politiskt, som kommissionsledamoten sa. Det kommer att erbjuda biståndsländerna en unik möjlighet att upprepa sina åtaganden. Det är upp till oss att vara närvarande vid detta möte och inte göra våra partnerländer besvikna.

  Toomas Savi, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka min kollega Johan Van Hecke för ett utmärkt betänkande. Jag stöder helt och fullt punkt 1 i betänkandet. Medlemsstaterna och kommissionen kan emellertid bara göra sina åtgärder mer harmoniserade, genomblickbara, förutsägbara och kollektivt effektiva om de samlar resurserna i en enda institution som blir ansvarig för utvecklingsbiståndet. Detta är min första punkt.

Biståndseffektiviteten ligger i våra egna händer eftersom vi ganska ofta använder alldeles för mycket pengar på den förvaltning som är ansvarig för utvecklingsbiståndet i målländerna. Vi bör spara in på t.ex. personalutbildning, förvaltning och utgifter så att mer utvecklingsbistånd faktiskt når mottagarna.

För närvarande finns det ingen lämplig samordning mellan medlemsstaterna när det gäller fördelningen av deras medel. Enligt subsidiaritetsprincipen ska den verkställande makten ligga på lägsta möjliga nivå om inte fördelningen av befogenheter till en högre nivå ger avsevärda fördelar.

Det finns ingen universallösning på problemet med låg biståndseffektivitet, men ett steg bör vara omfattande och snabba förändringar av förvaltningsramen genom ytterligare centralisering, eftersom vi ständigt förlorar tid och människoliv.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Fru talman! Jag vill tacka både kommissionsledamot Louis Michel och Johan Van Hecke för ett bra betänkande. Det är utmärkt att man är överens om innehållet och att EU:s bistånd både ska ökas och förbättras. Bistånd ska vara bistånd. Vi ska inte försvaga det genom att använda det till andra syften som t.ex. skuldavskrivning, där pengarna bara flyttas från en post till en annan i givarländerna. Pengarna ska användas till dem som har användning av dem, och vi ska kunna se att de går till detta syfte. Det är naturligtvis det enda sättet att få européerna att öka tillväxten av biståndet – de måste kunna se att det är effektivt, som Jeffrey Sachs sa så tydligt nyligen. Det är därför viktigt att vi antar ändringsförslag 1.

Biståndet måste också fortsätta att öka upp till 2015 som vi har sagt vid ett oräkneligt antal tillfällen. Det är småaktigt och pinsamt att EU:s bistånd minskade mellan 2006 och 2007. Utan ytterligare pengar är det inte möjligt att göra biståndet tillräckligt effektivt. Vi kommer inte att nå våra mål om vi inte lever upp till våra många löften.

Det skulle också vara bra om Europaparlamentet tog itu med EU:s jordbrukspolitik. Det finns många analyser från Världsbanken, IMF, FN och andra som dokumenterar det faktum att den gemensamma jordbrukspolitiken undergräver de möjligheter som finns för utvecklingsländerna att växa, och jag talar här inte om exportstödet, som är tillräckligt groteskt, men som bara står för en liten del av den förstörelse som orsakas av denna politik. Som det ser ut nu ger vi med en hand och tar tillbaka med den andra – och ibland tar vi tillbaka lite mer än vi har gett. Vi kan alltså inte vänta på att Förenta staterna drar tillbaka sitt jordbruksstöd. Amerikanernas jordbruksstöd är värre än vårt, och EU bör gå i spetsen och visa vägen.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill också först och främst tacka Johan Van Hecke och kommissionsledamoten för detta betänkande.

Afrika söder om Sahara erhåller mer internationellt bistånd än någon annan region i världen; ändå håller fattigdomen sig envist kvar på höga nivåer. Undersökningar har visat att biståndet kan och har varit framgångsrikt när det gäller att minska fattigdomen i länder med en sund ekonomisk förvaltning och sunda offentliga institutioner. Om det fördelas på ett lämpligt sätt kan biståndet hjälpa miljontals personer att slippa leva ur hand i mun.

Nu är det emellertid så att det faktiskt finns korruption i många utvecklingsländer, och samtidigt som vi måste fortsätta att främja en sund förvaltning i dessa länder har vi ett allt mer angeläget ansvar att hjälpa de många miljoner människor som håller på att dö av svält och sjukdomar i världen.

Vi måste uppfylla de åtaganden som vi har gjort avseende millennieutvecklingsmålen. Hur kan vi nonchalera de tre miljarder personer som lever på motsvarande tre dollar per dag eller de fem miljoner barn i Afrika som dog i fjol innan de blev fem år gamla?

Vi har ett ansvar inför EU:s skattebetalare att se till att deras pengar når de mest behövande och att de används på ett effektivt sätt. I detta avseende anser jag att EU bör fundera på mer riktade program, som t.ex. den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria, de mest förödande sjukdomarna i världen vilka dödar över sex miljoner personer per år. Den globala fonden har varit en mycket effektiv organisation med minimal byråkrati och maximal genomslagskraft. Den står för ett innovativt förhållningssätt till internationell finansiering av hälsovård.

Den globala fattigdomen är framför allt ett landsbygdsproblem. Tre fjärdedelar av de extremt fattiga i utvecklingsländerna bor på landsbygden. Om vi ska lyckas rida ut stormen med klimatförändringar och ökade livsmedelspriser måste vi förbättra jordbruksproduktionen genom att rikta jordbruksspecifika program så att de kan få en kraftfull påverkan på fattigdomsminskningen. Den presentation som professor Jeffrey Sachs gjorde i utskottet nyligen var ett utmärkt exempel på hur man kan rikta dessa pengar.

Enligt Världsbankens rapport om utvecklingen i världen i fjol är BNP-tillväxt som härrör från jordbruket fyra gånger effektivare när det gäller att minska fattigdomen än tillväxt inom andra områden. Istället för att skeppa livsmedelsbistånd till utvecklingsländerna måste EU visa vägen och hjälpa afrikanska jordbrukare att odla mer livsmedel genom att tillhandahålla lämpligt utsäde, konstgödsel och vattenförvaltningsteknik till småbrukare. Men det finns naturligtvis många andra sätt, och, som kommissionsledamoten sa, många av dessa måste vara landsspecifika.

Tiden håller på att rinna ut för Afrika. Vi måste dra lärdomar från tidigare erfarenheter så att vi kan rädda framtida generationer från sjukdomar och svält. Jag menar att mötet i Accra är ett politiskt tillfälle, och jag stöder det som andra talare har sagt om det. Det är inte bara ett tekniskt möte för att diskutera tekniska områden; det är en politisk möjlighet. Vi får se om det blir verkliga effekter när det gäller fattigdomsbekämpningen.

Vi har gjort väldigt många åtaganden. En del av dessa infrias inte under den närmaste tiden. Vi har kommit halvvägs genom tidsramen för millennieutvecklingsmålen, och det är dags att vi verkligen försöker att uppfylla dem. Vi måste få ordning på biståndet. Vi måste samarbeta med afrikanska regeringar; vi måste bekämpa korruptionen; vi måste förbättra förvaltningen, och vi måste hjälpa världens fattiga.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är alla medvetna om att det fortfarande finns mycket att göra när det gäller att effektivisera EU:s utvecklingspolitik. De rekommendationer som finns i Johan Van Heckes utmärkta betänkande, som jag stöder fullständigt, är verkligen ett steg i rätt riktning.

Samtidigt som vi debatterar detta betänkande lägger Concord, Confederation for Coordination of Relief and Development, fram sin årsrapport om biståndsåtaganden som har gjorts av regeringar i EU. I rapporten granskas de framsteg som respektive medlemsstat har gjort, och den bild som växer fram består av luckor och inkonsekvenser i vår politik för att bekämpa fattigdomen och öka biståndseffektiviteten. Kommissionsledamot Louis Michel sa t.ex. till mig att man i rapporten har uppmärksammat att det biståndsbelopp som gavs av de 27 medlemsstaterna under 2007 inte ökade som det borde ha gjort, utan minskade. Samtidigt visar rapporten att många av de problem som förknippas med utvecklingspolitiken fortfarande finns kvar, t.ex. bristen på öppenhet avseende kopplat bistånd.

Vi bör respektera åtaganden som görs på internationell nivå. Vi kan inte grusa folks förhoppningar i länderna på södra halvklotet, vilket även gäller för dem i de s.k. nordliga länderna som arbetar så hängivet för att se till att orättvisor, fattigdom och livsmedelskrisen, som Pierre Schapira just tog upp, hanteras på ett handfast sätt.

Jag håller med kommissionsledamoten: vi måste upphöra med retoriken och vidta åtgärder. Jag vill också tacka Louis Michel för hans passion, engagemang och mod. I och med de två konferenserna i Accra och Doha kan och bör 2008 bli en verklig vändpunkt och ge ett enastående tillfälle för EU att visa att det kan axla sitt ansvar som den ledande biståndsgivaren i världen. Det känns nästan överflödigt att säga att vi måste öka biståndets kvantitet och kvalitet. Dessa två idéer står inte i strid med varandra. Vi får inte använda behovet av att effektivisera biståndet som en ursäkt för att skära ned det.

Samtidigt är alla nu medvetna om att det inte räcker med att bara öka biståndets kvantitet. Det är nödvändigt, som vi alla har sagt, att ha ett mål för kampen mot fattigdomen istället för geopolitiska och strategiska mål. Som vi alltid säger måste handels-, migrations- och säkerhetspolitiken vara förenlig med utvecklingsmålen.

Det europeiska samarbetet får inte bara grundas på vårt egenintresse, utan även på de sydliga ländernas verkliga prioriteringar enligt de lokala myndigheterna, och även enligt parlamenten och det civila samhället, och det är också nödvändigt att öka öppenheten och ansvarigheten inom EU:s biståndsprogram. I detta sammanhang bör parlamentet få möjlighet att utöva verklig demokratisk kontroll, och jag välkomnar kommissionsledamotens uppmaning att arbeta hårt för att se till att EU-länderna uppfyller sina åtaganden.

Jag har några frågor om uppmaningarna till förslag. De icke-statliga organisationer som vill delta i kommissionens upphandlingsförfaranden anser att de är för långa och besvärliga, vilket gör att deras verksamhet blir verkligt svår och i själva verket tränger bort många små lokala föreningar. Varför frågar vi inte dessa organisationer direkt hur man kan effektivisera förfarandena? Jag har lagt fram ett ändringsförslag med detta i åtanke som man ska rösta om i dag.

Sedan har vi frågan om att frikoppla biståndet som tas upp i Van Hecke-betänkandet. Det har skett framsteg, men allt bistånd måste frikopplas fullständigt för att förhindra att pengar kommer tillbaka till givarländerna istället för att minska fattigdomen i mottagarländerna.

Slutligen vill jag nämna de stater som fortfarande redovisar för höga siffror för det offentliga biståndet. Under 2007 använde EU-länderna omkring 8 miljarder euro, dvs. ca 17 procent av det totala europeiska biståndet, på viktiga områden, men inte på utvecklingsområdet. Skuldavskrivning, utgifter för flyktingar, bidrag till utländska studenter utgör utgifter som inte bör tas med i siffrorna för utvecklingsbiståndet. Jag uppmanar er sålunda att stödja de relevanta ändringsförslagen.

Jag har också höga förväntningar på 2008 och på att åtagandena ska vända utvecklingen. Jag håller helt och hållet med kommissionsledamoten när han talar om delat ansvar mellan givarna och länder där alla måste spela en roll: rättigheter och skyldigheter. Det är vår styrka!

  Maria Martens (PPE-DE). - (NL) Man kan och bör använda utvecklingspengarna på ett bättre sätt. Vi kan dra denna slutsats från föredragandens oerhört välavvägda betänkande. Låt mig gratulera honom. Betänkandet lades fram vid rätt tidpunkt. Det verkar som om EU börjar bli trött på utvecklingsutgifter. Denna trend är mycket oroande, och vi bör inte underskatta den. Till och med i länder som Nederländerna, som alltid varit känt för sin internationella solidaritet, finns det de som vill minska utvecklingsutgifterna. Det enda svaret är att man ser till att arbetet sker öppet, effektivt och resultatinriktat.

EU kan åstadkomma mycket på denna punkt, särskilt genom sammanhållning, komplementaritet och samordning. Kommissionsledamoten har ofta påpekat detta och försöker att genomföra det. Vi kan också göra mer när det gäller spridningen av projekt och program. Om något inte går bra är den bästa lösningen inte alltid ett nytt program. Det är bättre för oss om vi gör några saker bra än att allt blir halvmesyrer.

EU är den största givaren, så vi har ett stort ansvar. I och med det nya fördraget växer dessutom våra möjligheter att få mer sammanhållning, kompletterande politik och bättre samordning. Det är viktigt att vårt bistånd är effektivt, inte bara för att rättfärdiga utvecklingsländerna här hemma, utan främst för att kunna bekämpa fattigdomen i dessa länder. I slutändan är det resultatet som räknas mer än avsikten. I samband med 2009 års budget för utvecklingssamarbete ska jag lägga fram förslag om att även utvärderingen ska vara mer resultatinriktad. Vi måste koncentrera oss mer på resultaten än på vaga indikatorer.

Jag vill till sist ställa följande frågor till kommissionsledamot Louis Michel. Kommissionsledamot Mariann Fischer Boel sa att kommissionen ville använda en del av de oanvända pengarna från EU:s budget för 2008 för att hjälpa länder som påverkas av de stora höjningarna av livsmedelspriserna, med andra ord till livsmedelskrisen. Hur reagerar kommissionsledamoten på detta? Kan kommissionsledamoten även säga hur man kommer att använda dessa extra pengar?

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För första gången i historien, i vår historia – som kommissionsledamoten sa – har den totala volymen av EU:s offentliga utvecklingsbistånd minskat. Om vi fortsätter med det kommer EU mellan 2005 och 2010 att ha beviljat miljardtals euro mindre än vad man har åtagit sig. Detta är ett betydande steg bakåt när det gäller att uppnå målet på 0,7 procent till utveckling, men även – och detta är mycket viktigt – när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen och mer allmänt avseende den kamp vi säger att vi vill föra mot fattigdomen i världen.

Den process vi inledde 2006 för att förbättra vårt utvecklingsbistånds effektivitet och som vi går vidare med i och med Johan Van Heckes betänkande, som jag tackar honom för, kan inte användas av medlemsstaterna som en ursäkt för att inte respektera sina åtaganden att öka detta bistånd. I själva verket är det tvärtom eftersom alla i dag håller med om att det krävs ytterligare resurser förutom de utlovade beloppen om vi ska kunna uppfylla de många åtaganden som vi har gjort och dem vi, utan tvekan, måste göra framöver. Det är därför nödvändigt med biståndseffektivitet, eftersom ett effektivare bistånd också innebär mer bistånd. Alla måste inse det.

Låt mig i detta sammanhang påpeka att det är på tiden att vi når mycket konkreta framgångar vid tillämpningen av innovativa finansieringsinstrument för utvecklingsbiståndet, vilket nämndes i Parisförklaringen.

Vi ville också att man i betänkandet skulle ta upp spridningens roll inom utvecklingssamarbetet. EU är fortfarande alldeles för nervöst när det gäller detta, trots att man kommer att tjäna mycket på ett större och nära samarbete med medborgarna från partnerländer som bor i EU. Detta skulle vara ett annat sätt att integrera snarare än att stänga ute många människor, och detta budskap ligger mig varmt om hjärtat nu när många européer intar ståndpunkter som är häpnadsväckande och vidtar åtgärder som är chockerande.

Slutligen vill jag påpeka att, som kommissionsledamoten ofta har sagt, biståndet aldrig kommer att bli verkligt effektivt utan en verklig sammanhållning mellan EU:s olika politikområden och om biståndet styrs av strategier som inte har något att göra med utveckling. Händelser den senaste tiden visar att vi ännu inte har sammanhållning överallt. Denna situation kommer att fortsätta så länge som OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, som är den behöriga myndigheten, fortsätter att tillämpa en oerhört bred definition av utvecklingssamarbete. Detta är en annan anledning till att förbättra vår biståndseffektivitet.

För två år sedan lade jag fram ett första betänkande om biståndseffektivitet i just denna kammare. Hur långt har vi kommit efter alla dessa ord som har upprepats i all oändlighet? Kommissionsledamoten kan emellertid räkna med att den socialdemokratiska gruppen fortsätter vår gemensamma kamp att förbättra biståndseffektiviteten till förmån för de fattigaste människorna i världen.

  Olle Schmidt (ALDE). - Herr talman! Ett tack till Johan Van Hecke för ett bra och viktigt betänkande! Jag gick en gång i tiden in i politiken för att se till att mitt eget land, Sverige, skulle uppnå det s.k. enprocentsmålet. Folkpartiet liberalerna - mitt parti på hemmaplan - är och har alltid varit pådrivande i denna fråga, och Sverige uppfyller faktiskt detta mål.

Idag, nästan 40 år senare, måste jag dock erkänna att besvikelserna har varit många. Misskötsel, korruption och bristfälliga projekt har tyvärr varit vanligt. Men utvecklingen har också ofta gått i rätt riktning. Miljontals människor världen över har fått ett värdigare liv och demokratierna har blivit fler. Visst finns det utrymme för optimism! Men om legitimiteten och stödet bland EU:s medborgare ska fortsätta att vara starkt måste vi förbättra våra möjligheter att agera snabbt och effektivt. Biståndet måste användas på ett sätt som garanterar kvalité och långsiktighet så att vi klarar millenniemålen.

Biståndspolitiken måste dessutom i större utsträckning formuleras underifrån. De länder som tar emot hjälp måste anförtros ett större ansvar för det som man kan kalla för problemformuleringsprivilegiet i hjälparbetet. Det finns gott om uppgifter som, enligt kommissionsledamoten, tyder på att fattiga länder tvingas skapa mer dyr byråkrati för att kunna tillgodose den administration som är villkoret för att biståndspengar ska betalas ut. Så var det inte tänkt! Det är också mycket viktigt att man i större utsträckning talar om hur man ska samordna biståndsinsatserna. Ett annat perspektiv som inte kan och får glömmas bort är kvinnornas betydande roll i fattigdomsbekämpningen.

Att kritisera hur kraven formuleras idag innebär inte att man inte behöver motsätta sig att det ställs villkor för biståndet. Att lyssna på rösterna nedifrån innebär också att våga tala om att vissa militära insatser borde kunna klassas som bistånd eftersom fredsbevarande åtgärder kan vara livsviktiga. Ta situationen i Tchad som exempel, där flyktingarna behöver skydd, liksom även hjälpsändningarna.

Avslutningsvis vill jag ta upp den känsliga frågan om vår jordbrukspolitik som Margrete Auken var inne på. I betänkandet uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att stödja alla åtgärder som kan bidra till att stabilisera råvarupriserna för utvecklingsländerna. Här har jag ett förslag i linje med Margrete Aukens: en effektiv, men möjligen också besk medicin – skrota EU:s jordbrukspolitik! Det har ju kommissionen för övrigt glädjande nog redan börjat med.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE). - (ES) Herr talman! När vi nu ser över Parisförklaringen kan vi se att ordet ”avsikter” fortfarande bara är det, bara ett ord.

Även om kommissionen arbetar hårt och vidtar åtgärder för att se till att biståndet når sitt slutmål kan vi inte göra några framsteg om medlemsstaterna inte bidrar med det de har utlovat.

Vi vet att både givar- och partnerländerna är ansvariga för att biståndet blir effektivt, men vårt största ansvar är att se till att biståndet verkligen bidrar till att hjälpa utvecklingsländerna att klara av de utmaningar de står inför.

Vi måste se till att vi uppfyller vår del av avtalet och att vi inte behöver skämmas därför att vi inte gör det vi har lovat att göra.

I idealsituationen får biståndet en positiv effekt på utvecklingen och den offentliga förvaltningen, men det kan också göra mycket skada om det inte fördelas på ett lämpligt sätt. Utvecklingsländerna måste därför ta ansvar för att genomföra sin egen politik och vi givare måste respektera detta, ge dem vårt stöd och ge dem det utrymme som är nödvändigt i sammanhanget, istället för att finansiera våra egna prioriteringar som vissa givare gör.

Slutligen vill jag betona behovet att se till att våra egna politikområden hålls samman.

Alla utvecklingsinsatser är bortkastad tid om målen för handeln, penningpolitiken osv. undergräver eller är oförenliga med dem.

För tillfället genomför vi inte våra ord i praktiken.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Jag vill gratulera föredraganden. Betänkandet är heltäckande och uttömmande. Jag måste dock erkänna att jag tappade bort det viktigaste målet när jag läste betänkandet. Föredraganden angav emellertid tydligt detta mål och betänkandets huvudsyfte i sin presentation i början av debatten.

Jag beslutade mig för att tala eftersom det har dykt upp några nya frågor under de senaste åren. Klimatförändringarna har fått dramatiska konsekvenser i vissa utvecklingsländer. Det som är viktigt är att vi, när vi tillhandahåller bistånd, bör betona att vi gör detta nu eftersom EU uppmärksammar att det hot som klimatförändringarna utgör är en utmaning för vår civilisation samtidigt som det är civilisationens ansvar. Vi bör därför, mot bakgrund av riskerna med den globala uppvärmningen, avsevärt öka finansieringen och stärka givarnas åtgärder. En sådan ståndpunkt och sådana aktiviteter kommer att visa vår strategis karaktär när det gäller EU:s prioritering att ”bekämpa klimatförändringarna”. Vi bör också inrikta vårt stöd på förnybara energikällor i utvecklingsländerna (kampen mot svälten är naturligtvis viktigast, men jag avser här kompletterande medel), såväl som på att klara av de direkta effekterna av den globala uppvärmningen, för anpassningsåtgärder i samband med t.ex. översvämningar i kustområden, markförsaltning och en nivå av översvämningar och torkperioder som inte har funnits tidigare.

Låt oss komma ihåg att vårt mål, och EU:s politiska prioritering, är att nå en global överenskommelse om att bekämpa den globala uppvärmningen. Förhandlingar kommer att äga rum i Poznan 2008 och i Köpenhamn 2009. Om vi behöver övertyga andra länder måste vi minska utsläppen och utveckla ny teknik i EU och tillhandahålla särskild hjälp till utvecklingsländerna.

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Herr talman! Om vi talar så mycket om effektivitet är vi tvivelsutan övertygade om att vi har ett allvarligt effektivitetsproblem.

Förmodligen är det första villkoret för att säkerställa ökad effektivitet att vi ställer upp en fast och bindande plan för att tillhandahålla bistånd. Det är mycket svårt att göra något effektivt om det inte finns en minimal säkerhet beträffande vilka resurser som kommer att vara tillgängliga.

Kvalitet är också beroende av kvantitet, och precis som mina kolleger beklagar jag minskningen av de resurser som Europas länder har anslagit till utvecklingsbistånd. Jag hoppas att ni inte har något emot att jag säger det, men det finns ett märkbart undantag, och det är mitt land, Spanien, som nu ligger högst upp efter att ha ökat utvecklingsbiståndet med 33 procent det senaste året.

Herr kommissionsledamot! Vi har ett tillfälle i Accra, och vi måste göra allt vi kan för att se till att 20 procent av biståndet används till utbildning, hälsovård, tillgång till vatten och grundläggande sanitär utrustning.

Jag vill också förvissa er om utvecklingsutskottets stöd till era ansträngningar att samordna de olika aktörerna. Det finns endast några få resurser, och de måste, som ni själv ofta har sagt, delas mellan många aktörer, och denna utspädningsprocess minskar effektiviteten.

Jag skulle också – liksom fallet är i betänkandet – vilja framhålla det nödvändiga i att förenkla förfarandena för att tilldela bistånd. Vart vi än går finner vi samma problem: det råder inget tvivel om att den tid det tar från det att vi säger att vi tänker göra något till den tidpunkt då det blir gjort undergräver varje försök att gynna en effektiv resursförvaltning.

  Renate Weber (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag skulle först och främst vilja gratulera och tacka min kollega Johan Van Hecke för hans utomordentliga arbete. I hans betänkande framhålls det att strategin för utvecklingsbistånd behöver reformeras. Jag kan bara hålla med och betona att denna reform borde börja med att man omprövar från grunden – nämligen utvecklingspolitiken – och uppåt. Jag är synnerligen övertygad om att bistånd inte längre borde begränsas till hjälp, understöd eller bistånd. Vi borde ändra vår inställning och betrakta vårt bidrag till utvecklingsländer som en investering i ordets vidaste bemärkelse. Det borde vara en investering som vi åtar oss för lång tid framöver, inte bara för att säkerställa att dessa länder överlever, utan för att de verkligen ska kunna utvecklas som fungerande ekonomier och demokratier.

Då vi investerar behöver vi också komma in på kärnfrågor som verkligen kan utrota fattigdomen. För ett par veckor sedan underströk professor Geoffrey Sachs under sitt besök i parlamentet hur stort inflytande – i positiv bemärkelse – användningen av outnyttjad mark i Afrika skulle ha på livsmedelspriser. I stället för att tillhandahålla understöd i form av livsmedel till Afrika borde vi överföra know-how inom jordbruk, så att kontinenten kan föda sin egen befolkning och, i ett positivt scenario, rentav tillhandahålla livsmedel på global nivå.

Jag är djupt bekymrad av en annan fråga som understryks i denna rapport: att penningflöde programmeras till mottagarländer. Enligt min erfarenhet kan projekt inte tjäna sina ändamål om resurser inte kommer i tid och om de understiger det belopp som inledningsvis planerats. Det är där som Europeiska unionen kan göra ett grovt misstag. Under 2007 sjönk EU:s biståndsnivå. Många projekt påverkades, och målen med dem kunde inte uppnås.

Sist men inte minst borde man betrakta det som en prioritering att våra egna medborgare får utbildning i utveckling och en ökad medvetenhet i detta ämne. I egenskap av parlamentsledamöter har vi en väsentlig roll att spela i detta hänseende.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). - (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vissa experter, ekonomer, politiker och aktiva inom icke-statliga organisationer som är inblandade i utveckling har en tendens att säga att allt som behövs för samarbete i fråga om utveckling är att skjuta till mer pengar för att uppnå de ambitiösa utvecklingsmålen. Livet är emellertid inte så enkelt. Det finns många sociala och ekonomiska problem som inte omedelbart kan lösas bara genom att man ger mer pengar. Givetvis är pengar till hjälp i problemlösningsprocessen, men penningmedel är inte den enda frågan då det gäller framgång inom utvecklingspolitik.

En annan, mycket viktig fråga är biståndseffektiviteten. Dåligt organiserad hjälp kan leda till beroende eller, som vissa säger, en modernisering av beroendet. Att biståndet är effektivt är precis lika viktigt för mottagarna som det är för dem som tillhandahåller biståndet. När allt kommer omkring är pengar inte är något mål i sig, utan för biståndsmottagarna är syftet med detta bistånd att förändra verkligheten och påskynda att millenniemålen uppnås. Det är lätt att ge ut pengar, men knepet är att ge ut dem på ett meningsfullt sätt.

Å andra sidan är effektivitet viktigt för givare, därför att de måste visa för skattebetalarna att utvecklingsutgifterna används på ett klokt sätt. Dessa båda processer, en ökning av utgifterna för utveckling och en ökning av kvaliteten i dessa utgifter, är således inte något oförenligt utan kan uppnås samtidigt.

Johan Van Hecke har sammanställt ett utmärkt betänkande, och han förtjänar att vi tackar honom för det. Jag hoppas att Europeiska unionens företrädare vid högnivåforumet i Accra kommer att ha en klar och entydig inställning.

Det förefaller som om ett särskilt viktigt ansvar för Europeiska unionen i detta hänseende borde vara en fortsatt harmonisering av biståndet för medlemsstaterna och EU. Detta är viktigt, eftersom denna fråga blott och bart angår oss. Samordning inom EU beror inte på våra internationella partner, inte heller på dem som vi tillhandahåller bistånd, och kostnaderna för icke samordnat bistånd är mycket höga.

  Ana Maria Gomes (PSE). - (PT) Jag gratulerar Johan Van Hecke till detta viktiga betänkande.

För att förbättra effektiviteten i europeiskt bistånd är det nödvändigt att investera i mänsklig och finansiell kapacitet och överbrygga den bristande överensstämmelsen mellan olika slags politik och den institutionella uppbyggnaden. Lissabonfördraget ger en möjlighet genom skapandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Förutom att stödja den framtida höga representanten måste denna avdelning vara utrustad för att föra EU:s utvecklingspolitik framåt parallellt med GUSP och ESFP.

Det är inte nödvändigt att åter uppfinna hjulet för att garantera biståndseffektivitet. Det är beroende av att man fullföljer löften som redan givits. Som kommissionsledamot Louis Michel har framhållit måste medlemsstaterna öka det offentliga utvecklingsbiståndet till de nivåer som utlovades 2005, utan att driva upp värdet på dem genom att avskriva skulder, och man måste på ett effektivt sätt inrikta det på att uppnå millennieutvecklingsmålen, särskilt under en period då ökande olje- och livsmedelspriser gör det ännu mer angeläget att bekämpa fattigdomen i världen.

Det som står på spel är Europeiska unionens trovärdighet och dess effektivitet som global aktör snarare än biståndseffektiviteten.

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Johan Van Hecke till detta betänkande. För några veckor sedan besökte jag IMF och Världsbanken för utvecklingsutskottets räkning, och vid det mötet frågade jag hur världen skulle se ut mellan 2030 och 2050. Det svar jag fick var att Kina kommer att bli världens mäktigaste land, att många av utvecklingsländerna kommer att vara förändrade, att Amerika fortfarande kommer att vara mäktigt men inte så mäktigt som det är i dag och att Indien och Brasilien kommer att vara mycket mäktiga.

Aldrig tidigare har våra själviska intressen och våra osjälviska intressen sammanfallit så som de nu gör med behovet att bistå utvecklingsländerna. Tidigare brukade man säga till mig att jag tillbringade alltför mycket tid med individuella invånare i min valkrets, som hade dåliga bostadsförhållanden. Mitt svar på detta var att man inte kan säga till någon som det brinner hos att vi håller på att bygga en brandstation. Man måste planera för brandstationen, men man måste samtidigt hjälpa individen. Detta ska bli vårt sätt att närma oss utvecklingsländerna. Om inte vi gör det kommer Kina och andra att göra det. Det ligger i vårt själviska intresse lika väl som i vårt osjälviska intresse att göra det.

Jag kommer från ett land som för inte så länge sedan led av hungersnöd, där befolkningen i dag borde vara över 20 miljoner. Den har passerat sexmiljonersstrecket för första gången sedan mitten av 1800-talet. Vi har ett postkolonialt förflutet. Om man ser på Irlands historia, vad vi har varit i stånd att göra med investeringar i infrastruktur, till stor del från Europeiska unionen – som vi nu håller på att, Gud vare lov, bli en nettobetalare till – är en indikation på vad som kan göras om man ger människor de redskap som de behöver för att utföra arbetet.

Jag uppmanar enträget kommissionsledamoten, då han beger sig till mötet i Accra, att se till att Europeiska unionen framhåller samma sak. Lissabon kommer att ge oss de instrument som behövs för att spela en mer effektiv roll i världen. Se till att vi gör det inom utvecklingsbiståndsområdet. Det ligger i vårt intresse likaväl som i intresset för folket i utvecklingsländerna.

(Applåder)

  Anne Van Lancker (PSE). - (NL) Jag vill framföra gratulationer till föredraganden, Johan Van Hecke, för ett bra betänkande. Jag tackar också kommissionsledamoten för ett synnerligen väl utarbetat arbetsdokument inför Accra.

Tre punkter. För det första, för ett mer effektivt bistånd krävs det verkligen att givarländerna samordnar biståndet bättre på grundval av en inhemsk strategi, där partnerländerna i söder tar täten. Emellertid innebär detta att det som ska prioriteras också måste avgöras demokratiskt i dessa länder, dvs. i samarbete med de nationella parlamenten och icke-statliga organisationer, något som för närvarande inte sker. Enligt min uppfattning är det absolut nödvändigt att engagera kvinnor i dialogen.

För det andra måste givarländerna helt och hållet upphöra med att fastställa otaliga villkor för biståndet och sätta mycket på spel för att få mätbara resultat. I synnerhet de ekonomiska villkor som åläggs av Internationella valutafonden och Världsbanken måste tas bort, eftersom de ofta är oförenliga med millenniemålen. Därför säger jag till föredraganden att punkt 28 i betänkandet måste utgå.

För det tredje är bättre bistånd ingen ursäkt för mindre bistånd. För närvarande minskar inte bara utvecklingsbiståndet, utan siffrorna blir också hopblandade med vad som förmodas vara bistånd men i själva verket inte är så mycket hjälp till partnerländerna, exempelvis pengar som betalas till studerande eller flyktingar i Europa eller skuldavskrivning Det är därför avgörande för givarländerna att hålla sina löften på 0,7 procent och besluta om konkreta tidsscheman. Jag hoppas, herr kommissionsledamot, att rådet lyssnar till detta budskap på måndag.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Ibland är vägen till helvetet täckt med goda avsikter. En sådan avsikt var den som myndigheterna i de länder som mottar utvecklingsbiståndet hade, nämligen att få beslutsprocessen att komma närmare dem, vilket motiverades med att de bäst vet vilka deras behov är. Beslutet är riktigt i sig självt, men det har framkallat en ond cirkel med negativa effekter för kvinnor. Eftersom de inte är närvarande i beslutsdokumenten i någon större utsträckning anses deras behov vara mindre, och förmågan att beakta könsaspekten hos dem som sitter vid makten är låg, ännu lägre än vår, och den uppmärksamhet som ägnas program som är avsedda för dessa behov, särskilt sexuella och reproduktiva rättigheter, har minskat. Således bevittnar vi en dramatisk situation.

Det enda utvecklingsmål där inga framsteg har registrerats är mödradödlighet som förorsakas av att elementära villkor saknas, t.ex. möjligheten till kejsarsnitt, grundläggande antibiotika, p-piller eller kvalificerad personal. I vissa fall har läget försämrats. Dödligheten bland mödrar är huvudorsaken till dödligheten hos kvinnor i många länder med en bräcklig situation.

Vi begär övervakningsmekanismer för att säkerställa att investering i infrastruktur innefattar infrastruktur för hälsa, och att myndigheterna blir ansvariga för att åtgärder vidtas på detta område.

  Paul Rübig (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det som vi diskuterar i dag är särskilt viktigt, eftersom det gäller ett särskilt ansvar för Europeiska unionen.

I Europa hyser vi inget tvivel om att våra små och medelstora företag representerar en högst framgångsrik strukturmodell, och vi måste se till att BNP per capita kan växa på basis av denna modell i de minst utvecklade länderna. I detta sammanhang fäster man stor vikt vid konceptet att hjälpa människor att hjälpa sig själva.

Vi måste också se till att våra strategier beträffande energieffektivitet och livsmedelssäkerhet står i centrum av dessa ansträngningar. Dessa länder behöver inkomster av anställning, och små företag och familjeföretag kan bidra till att de får det, och de behöver köpkraft för konsumenter. Jag tror att denna ”hönan-och-ägget-princip” helt enkelt måste fullföljas och få ett lyckligt slut.

  Marianne Mikko (PSE). - (ET) Kolleger! Jag gratulerar föredraganden till ett gott arbete. Otillfredsställande samordning av bistånd och ett överflöd av program har medfört minskad biståndseffektivitet. Samtidigt har biståndet fokuserats på s.k. ”attraktiva länder”, och många regioner har därigenom blivit helt bortglömda. Fragmentering har lett till en mångfald av biståndsåtgärder, som i många fall helt och hållet står i motsats till varandra.

Emellertid är det av stor vikt för Europeiska unionen och för medlemsstaternas politik för utvecklingssamarbete att de kompletterar och stärker varandra. Medlemsstaterna måste samordna sina aktiviteter. Man måste ta i beaktande att många medlemsstater just har börjat som biståndsgivare, även om de är medvetna om biståndseffektivitet. Så har till exempel Estland, som ännu inte tillträtt Parisförklaringen, blivit framstående i trepartsprojekt för samarbete. För att förhindra att biståndshjälp splittras upp och att givarnas fokus blir orimligt tillämpas möjligheten med en tyst partner.

Mer än hälften av världens formella utvecklingsbistånd kommer från Europeiska unionen. Det är viktigt att säkerställa att Europeiska unionen är närvarande i svaga länder och särskilt i ”bortglömda” länder. Då vi lämnar bistånd bör vi, Europeiska unionen, vara generösa så att biståndet kan mottagas med värdighet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Att hjälpa fattiga och behövande är av stort värde. Europeiska unionen är ledande då det gäller att hjälpa länder som råkat ut för sådana naturkatastrofer som torka, översvämning, hunger eller ständigt nya former av katastrofer som är en följd av klimatförändringar.

Emellertid är det alltid ett dilemma att skicka medel och resurser till utvecklingsländer, till fattiga länder för att hjälpa dem att utvecklas. Hur mycket av dessa resurser ska avsättas för att minska dagens fattigdom, och hur mycket pengar ska avsättas för utvecklingsändamål av typ utbildning, att inrätta olika institutioner, att införa ett rättssystem eller att bygga upp en infrastruktur av typ vägar eller Internet, som skulle bidra så att entreprenörskap kan utvecklas på dessa områden, speciellt vad gäller att inrätta små och medelstora företag, även jordbruk?

Det bistånd som lämnas måste kopplas till skapandet av socialt medvetande, demokratiska institutioner och utbildningssystem, så att det lokala samhället kan vara förberett på att ta kontroll över en pågående utveckling för dessa regioner och länder.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Min första fråga har redan ställts av Marianne Mikko: är det ett problem med tävlan eller brist på samordning bland de olika icke-statliga organisationerna, och spelar kommissionen sin roll då man försöker samordna det utmärkta arbete som var och en av dem utför?

Min andra fråga: då jag gick i skolan fanns det en organisation i England som hette Voluntary Service Overseas [frivillig utlandstjänst].Har kommissionen något program för att uppmuntra unga som vill vara till hjälp för att utbildas, kanske, men även för att delta i dessa program för utvecklingsbistånd? Har kommissionsledamoten något stödprogram för unga som skulle vilja göra det?

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Tack för ert stöd till strategin och den stora tilliten till vår politik. Jag skulle vilja återkomma till ett par punkter och svara kort.

Först och främst, då man beaktar livsmedelsbistånd, särskilt det ökande priset på spannmål och frågan om jordbruksprogram, låt mig säga till er att vi just har utarbetat ett meddelande om europeisk utvecklingsstrategi för att bemöta livsmedelskrisen. Ni kommer snart att få information om detta dokument.

För det andra skulle jag vilja korrigera några av de saker som sagts, och jag förstår inte varför de ständigt hävdas. Ensidiga attacker mot den gemensamma jordbrukspolitiken, som bygger på några få verkliga argument, skadar Europeiska unionen, förmedlar oriktig information och ger våra partner föreställningen att den gemensamma jordbrukspolitiken är orsak till alla deras olyckor. Jag säger och jag upprepar: det är inte sant! Vi har skrotat systemet med jordbruksstöd sedan 1996, och resultaten av vår gemensamma jordbrukspolitik kan numera inte betraktas som orsaken till utvecklingsländernas svårigheter. Jag är beredd att diskutera denna fråga i detalj vid ett annat möte, därför att denna anklagelse upprepas som ett slags refräng, som om den vore sann. Folk säger saker och ting som inte stämmer med sanningen. Europa har i stor utsträckning ordnat upp detta problem, även om det fortfarande finns några frågor som återstår. Jag medger att det råder visst tvivel på hur vår utvecklingspolitik hänger samman. När det gäller jordbruket är det emellertid så att om det finns någon sektor där vi har gjort verkliga framsteg, då är det den. Jag tycker att det är ganska orättvist att en del personer fläckar ned vår image utan att det finns några goda skäl till det.

Jag har lyssnat till förslaget som, enligt vad jag tror, gäller en global fond. Jag vet att professor Geoffrey Sachs, som för övrigt är en utomordentlig person, kämpar och driver kampanj för en global livsmedelsfond. För min del stöder jag den inte. Jag känner stark tvekan i detta sammanhang. När allt kommer omkring tog det lång tid för den globala fond, som Eoin Ryan syftade på och som han ansåg vara ett universalmedel, att arbeta på ett öppet och effektivt sätt. Varför ska man inrätta ytterligare en fond då vi har sådana instrument som Världslivsmedelsprogrammet (WFP), FAO och andra? Att uppfinna nya redskap och instrument för att hantera globala politiska svagheter är sannerligen inte det rätta svaret. Redskapen finns. De behöver bara ha adekvat finansiering.

Vi behöver reformera WFP, men hur? WFP måste ha en förutsägbar årlig budget, och dess finansiella arbetssätt måste ändras. Jag har nyligen talat om det. Det är ett stort problem. Men vi får inte heller uppfinna dåliga svar till bra frågor. Jag gillar inte att en ny fond inrättas, därför att den helt enkelt skulle leda till en massa byråkrati, en massa förfaranden. Låt mig säga några ord om ämnet förfaranden.

Låt mig när det gäller jordbruket bara säga er att vi kommer att öka från 650 miljoner euro i den nionde Europeiska utvecklingsfonden till 1 250 000 miljarder euro i den tionde Europeiska utvecklingsfonden. Jag håller med om att detta är mycket i kvantitativa och procentuella termer, men det är inte någon verklig ökning när det gäller andelen finansiering via EUF. Den positiva aspekten är att vi har förflyttat oss från fyra länder som väljer att ha fokus på jordbrukssektorn till 24 länder, dvs. mer eller mindre en tredjedel. Detta visar att saker och ting har gått framåt, att det finns ett större medvetande. Låt mig dock erinra er om, eftersom detta är viktigt, att valet av prioriterade sektorer i princip bygger på ägande: det är våra partner som bestämmer vilken sektor de vill att vi ska fokusera vår finansiering på. Det är viktigt att komma ihåg detta.

Därefter fick jag en intressant fråga: vad kommer ni att göra med de oanvända pengar som var avsedda för jordbruk? I själva verket kommer vi att få tillbaka en stor del av dessa pengar och anslå dem till att lösa problemet med ökande priser och livsmedelskrisen. Jag föredrar att tala om en livsmedelskris i stället för ökande priser. Vid kommissionens senaste möte för en vecka sedan föreslog jag – ett förslag som mottogs mycket väl – att vi borde försöka kanalisera dessa resurser på sådant sätt att vi ger småbrukare i fattiga länder tillgång till utsäde och gödningsmedel, därför att det är ett av de största problem som de står inför i dag. Om vi vill att de ska bli självförsörjande behöver de uppenbarligen bättre tillgång till utsäde och gödningsmedel, vilket skulle hjälpa dem att steg för steg bli självförsörjande när det gäller livsmedel. Jag är starkt för att perioden med utdelning av bistånd minskas så mycket som möjligt. Jag tror att det är mycket viktigare att förse jordbrukarna med produktionsmedel. Vi instämmer alla i – som jag sa i mitt inledningsanförande – och jag behöver inte upprepa det: Accra är en politisk mötesplats, och jag ber er, i vetskapen om att ni alla är medvetna om att vi måste göra detta – att mobilisera våra medlemsstater så att de infriar sina åtaganden och går med på att följa en kalender som visar, som jag tror Josep Borrell sa, att de har en verklig politisk lösning och kommer att hålla sina löften.

Folk pratar hela tiden om besvärliga förfaranden och ber mig att göra dem enklare. Jag måste medge att jag verkligen inte har några befogenheter i detta avseende. Förfarandena finns, och jag måste iaktta dem; jag kan inte göra något annat. Jag kan föreslå flexibilitetsåtgärder, men ni vet mycket väl att det skulle ta åratal innan de träder i kraft. Det är inte allmänt känt, men vid slutet av min ämbetsperiod har jag för avsikt att lägga fram alla de läxor jag har lärt i fråga om förfaranden. Jag hörde Maria Martens säga: ”Vi behöver ökad öppenhet” – och jag är redo för all den öppenhet ni önskar – ”men vi behöver också större effektivitet”. Låt mig säga er, hur oförskämt och chockerande det än kan låta, att om ni vill ha ännu större öppenhet, vilket innebär ännu mer kontroller, ännu fler granskningar, ännu mer konsultationer osv., så får ni mindre effektivitet. Det är det jag vill säga till er. Ni kan förkasta det, men jag är övertygad om att så är fallet. Det krävs nu så mycket öppenhet att kommissionen har blivit en kedjad jätte, ännu en Gulliver. Personligen är jag beredd att samtala, och det finns sätt att uppnå en effektiv nivå för öppenhet, men jag ber er, håll inte på att tala om ”öppenhet”, ”kontroll”, om hur saker och ting borde vara … Allt detta är gott och väl, men vi måste se till fakta … Jag skulle vilja ha möjlighet att spåra hur ett ärende har färdats. Jag kan säga till er att detta inte är något skämt. Ibland håller även jag på att helt förlora spåren efter dess färd, och då måste ni komma ihåg de avdelningsövergripande enheterna och alla andra som är inblandade. Det är en extremt komplicerad sak. Jag vill inte karikera det, men jag måste säga att det är ett verkligt problem.

Jag tror att Alain Hutchinson talade om samordning, sammanhållning och komplementaritet. Han hade helt rätt. Jag tror att vi i hög grad skulle kunna öka effektiviteten i vårt bistånd om vi hade bättre uppdelning av arbetet, om vi var mer sammanhängande, mer samordnade, och om vi verkligen kunde skära ned på några delkontroller, som ofta är helt onyttiga. Jag har tidigare givit er några siffror: Tanzania ska ta fram 8 000 revisionsberättelser! Jag är inte säker på vilken sorts börda detta innebär för ett land som Tanzania, som faktiskt har kapacitet för styrning. Det kommer en tid då surrealism närmar sig vansinne. Det finns gränser. Jag har ingenting emot förfaranden, men nu får det vara nog. Jag vill inte har fler förfaranden. Herr Hutchinson, när det gäller uppdelningen av arbete gjorde ni rätt i att understryka vikten av folk i förskingringen. Vi försöker att arbeta med dem, men det är just på grund av förfarandena vi inte kan göra det. Det finns ett annat exempel! Ni frågade om det finns några projekt för att uppmuntra ungdomar att åka och arbeta i utvecklingsländer. Nej, min herre, det kan jag inte göra, förfarandena ger mig ingen rätt att göra det. Jag har t.ex. fått veta att det finns vissa icke-statliga organisationer som ni inte kan arbeta tillsammans med. Mycket riktigt, jag kan inte arbeta med vissa icke-statliga organisationer, därför att förfarandena inte tillåter mig att göra det. Våra nya medlemsstater kan känna sig frustrerade, och det med rätta, därför att deras icke-statliga organisationer i de flesta fall, även om de är lika bra som andra, inte kan arbeta därför att de inte uppfyller de normer som uppfunnits genom kommissionens förfaranden. På ett sätt är de därför uteslutna från vårt samarbete och vårt bidrag, vilket inte är rättvist. Vi arbetar med detta, men det kommer att ta lång tid att lösa.

Jag håller också med om att vi behöver mer. Jerzy Buzek talade om att bekämpa klimatförändringar. Det är klart, om vi anpassar medlen för utveckling för att försöka påverka klimatförändringarna kommer vi att lova bort allt det vi har gjort eller haft för avsikt att göra när det gäller traditionell utvecklingspolitik. Det betyder att vi behöver nya, extra resurser för att hantera klimatförändringar. Låt mig hänvisa till en idé som jag och Josep Borrell lagt fram, nämligen att ta upp ett internationellt lån som skulle vara kopplat till mängden koldioxidutsläpp. Detta projekt gör goda framsteg. Tekniskt sätt är det slutfört. Vi har arbetat med Världsbanken. Jag ska återkomma till detta ämne senare, därför att det delvis även skulle kunna lösa frågan om ökad finansiering genom att det skulle kunna hjälpa medlemsstaterna att uppnå sina mål och åtaganden på ett sätt som skulle vara mindre smärtsamt för deras budgetar i det långa loppet.

Uppenbarligen får jag, i likhet med Josep Borrell, framför allt gratulera Spanien, eftersom det är sant att det i en viss bemärkelse är orättvist. Några länder har gjort verkliga ansträngningar och anslagit ökade budgetmedel: i förhållande till landets BNP har Spanien verkligen gjort en stor ansträngning. Samtidigt är det vissa andra länder som verkligen varit i fritt fall, vilket i viss bemärkelse har förmörkat de åtgärder som vidtagits av vissa andra. Jag måste säga att detta är ett viktigt problem som återkommer gång på gång: 20 procent till utbildning, hälsovård, vatten etc. Ni vet svaret.

För det första har jag redan svarat. Även om jag håller med i fråga om målet har jag sagt att man måste försöka upprätta något där utgifterna för budgetstöd – eftersom ordet budget användes – verkligen fungerar, därför att detta ofta är de sektorer som ges medel. Det är tyvärr mycket svårt att ge definitiva siffror.

För det andra är det våra partnerländer som väljer vilken sektor de vill fokusera på, inte vi. Därför kan jag inte tvinga dem och säga åt dem att de ska satsa på, låt oss säga, utbildning. Jag kan föreslå, men jag kan inte tvinga. Givetvis håller jag med Gay Mitchell att – för att säga det rakt på sak – vi måste öka vårt bistånd av själviska orsaker. Det är mer eller mindre sant. Jag framhåller det ofta vid möten. Låt dem som verkligen inte vill ge mer bistånd av osjälviska orsaker åtminstone göra det för sina själviska intressens skull. I detta sammanhang, och om man särskilt ser på Afrika, finner vi att vissa tillväxtländer har en extremt stor närvaro där. Jag ifrågasätter inte det legitima eller värdet i deras närvaro där, men jag säger bara att det vore i Europas intresse att ha en något starkare närvaro på en kontinent som är vår granne och som Europa kan ge mycket mervärde, samtidigt som Europa även tar mervärde därifrån.

Jag tror att jag nu har täckt allting. Jag har besvarat två frågor från den sista talaren, vilka, om jag så får säga, var mycket relevanta. Jag är verkligen glad över att vara i Europaparlamentet. Det är verkligen den plats som har den mesta dynamiken och den största beslutsamheten att driva all denna politik framåt, som vi tror på med sådan övertygelse.

  Johan Van Hecke, föredragande. − (NL) Denna konstruktiva debatt på hög nivå har avslöjat en bred konsensus, både i parlamentet och mellan parlamentet och kommissionen, beträffande den åtgärd vi måste vidta för att förbättra kvaliteten hos vårt bistånd. Man måste fästa större vikt vid ländernas egna prioriteringar. Biståndet behöver bli mer förutsägbart. Tekniskt bistånd måste skäras ned ytterligare. Mer budgetstöd behövs, men även större öppenhet och att parlamenten, lokala organisationer och lokala myndigheter involveras. Uppförandekoden måste bli mer effektiv, och givaratlasen måste utökas etc.

Emellertid är det enligt min uppfattning ett krux att vi, parlamentet och kommissionen – och varför skulle vi inte inbegripa de nationella parlamenten likaväl? – måste sätta tryck på medlemsstaterna så att de först och främst håller sina löften och, för det andra, godkänner en plan där de mycket klart anger vad som kan och ska göras inom vilken tidsperiod. För det tredje måste de också själva tydligt gå in i den arbetsfördelning som föreslagits av kommissionen. Jag tror att vi tillsammans med våra vänner och kolleger i de nationella parlamenten, oavsett partigränser, borde ta ett initiativ att öka trycket på regeringarna, vilket verkligen gäller inte bara det gemensamma utan även det individuella ansvaret för ett antal medlemsstater.

Detta betänkande innehåller en hel serie konkreta rekommendationer. Jag hoppas uppriktigt att kommissionen och rådet tar dessa med sig till Accra. Parlamentet uppträder enat här i dag, något som inte alltid händer, och det uttrycker en önskan att Europeiska unionen i Accra också kommer att uppträda enat och tala med en klar och hög röst, och framför allt en trovärdig röst.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Eftersom det inte är möjligt att kommentera de skiftande, viktiga ämnen som lyfts fram i detta betänkande, både positiva och negativa, ska det noteras att det icke desto mindre framhålls, låt vara i kvalificerad form, att EU:s ”utvecklingsbistånd” uppvisar negativt resultat.

Även om man inte kritiserar hur ofta utvecklingsbistånd endast används som ett lindrande medel, en (falsk) motsvarighet och ett villkor för att avreglera marknader eller som ett instrument för ingripande – med välkända negativa syften och resultat, sådana som EU:s ”Europeiskt samförstånd” om utveckling, avtalen om ekonomiskt partnerskap, har EU för avsikt att införa eller komma med finansiell spekulation kring livsmedel, vilket innebär ett ifrågasättande av de syften som deklarerats för utveckling – framhålls i betänkandet inte överraskande de otillfredsställande resultaten av ”utvecklingsbiståndet” och dess typiska minskning inom EU: 0,38 procent 2007 jämfört med 0,41 procent 2006, klart under de 0,7 procent av BNP som angivits av FN.

I betänkandet märker man också en ton av försiktighet mot den ökade användningen av ”utvecklingsbistånd” för syften som inte har någonting att göra med utveckling (såsom militära utgifter), och mot det faktum att det ”ofta utbetalas enligt givarnas egna prioriteringar och tidsplaner”.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) År 2005 fastställdes genom Parisförklaringen särskilda åtaganden för att gynna ökad effektivitet i utvecklingsbiståndet, på grundval av dialog och ömsesidig ansvarsskyldighet. Den internationella ramen är väsentlig för EU, som tillhandahåller mer än 55 procent av världens totala utvecklingsbistånd.

I syfte att ytterligare förbättra kvaliteten och effektiviteten i detta bistånd vädjar också Europaparlamentet om en förenkling av förfaranden, mått och steg för att bekämpa korruption och för att biståndet ska utbetalas i linje med partnernas egna prioriteringar. Dessa åtgärder är alla desto mer nödvändiga vid en tidpunkt då medlemsstaternas utvecklingsbistånd har minskat något, från 0,41 till 0,38 procent av EU:s BNP mellan 2006 och 2007.

Vid en tidpunkt då livsmedelskrisen påverkar de svagaste utvecklingsländerna och tillgången till vatten och utbildning förblir begränsad är det förståeligt att EU måste fördubbla sina ansträngningar för att uppnå medlemsstaternas syfte att avsätta 0,7 procent av sin BNP till utvecklingsbistånd fram till 2015. För att garantera att biståndet får formen av långsiktig och förutsägbar finansiering är det samtidigt väsentligt att frigöra extra resurser genom innovativa finansieringsmekanismer och att mobilisera nationella placeringsfonder för produktiv investering.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

8. Uttalande av ordförandeskapet

  Talmannen. − Som svar på ett förslag från arbetsgruppen för Mellanöstern har talmanskonferensen bett mig att göra ett uttalande om Libanon.

Europaparlamentet har med djup oro följt den senaste politiska utvecklingen i Libanon, där framstegen tycks ha stagnerat och våld och blodspillan har blivit allt mer förhärskande.

Det är därför med en djup känsla av lättnad och optimism som vi välkomnar den omfattande och grundläggande överenskommelse som har slutits i Doha av de libanesiska ledarna vid en tidpunkt då Europaparlamentet håller på att anta en resolution om Libanon. Det finns en kompromisstext, som inom kort kommer att läggas fram för omröstning, med Gérard Onesta som talman.

Detta betydelsefulla politiska genombrott, som har uppnåtts genom skicklig och effektiv medling av Arabförbundet och särskilt av Qatars regering, banar väg för att general Michel Suleiman ska kunna väljas till Libanons president under de närmaste dagarna, att en nationell enhetsregering ska kunna bildas och att en förbättrad vallag ska kunna antas.

I syfte att få en gynnsam reaktion från grannstaterna och andra berörda länder uppmanar Europaparlamentet alla parter att tillämpa överenskommelsen till fullo. Vi understryker ånyo vårt osvikliga stöd till legitima konstitutionellt inrättade politiska institutioner i Libanon och Libanons väpnade styrkor och till deras ansträngningar att garantera stabilitet, suveränitet och territoriell integritet för Libanon.

Vi ser fram emot att återuppta interparlamentariska förbindelser med våra libanesiska motparter, med ett libanesiskt parlament som sammanträder regelbundet, utövar sina demokratiska rättigheter och fullgör sina demokratiska skyldigheter.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

9. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

9.1. Ändringsbudget nr 2/2008 (A6-0188/2008, Kyösti Virrankoski) (omröstning)

9.2. Översyn av industripolitiken efter halva tiden – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi (A6-0167/2008, Romana Jordan Cizelj) (omröstning)

9.3. Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (omarbetning) (A6-0131/2008, Bernard Lehideux) (omröstning)

- Före omröstningen om kommissionens förslag

  Bernard Lehideux, föredragande. − (FR) Herr talman! Vi har haft en hel rad samtal med kommissionen och rådet i syfte att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Omröstningen om detta ändringsförslag innebär att denna överenskommelse ifrågasätts. Vi blir tvingade att fortsätta med en andra behandling som det ser ut, och rådet har underrättat oss om att det inte kommer att godta denna hållning.

Jag beklagar denna situation, och med tanke på detta problem rekommenderar jag röstnedläggelse, vilket inte syftar till att förkasta en ansenlig del av den text vi antog med det första ändringsförslaget, utan till att hålla vårt ord till rådet.

  Talmannen. – Vi har vederbörligen noterat det ni sa, men icke desto mindre fortsätter vi omröstningen.

9.4. Libanon (omröstning)

- Före omröstningen:

  Jana Hybášková (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag begär en språklig korrigering, därför att resolutionen har framförhandlats på franska språket. På franska, där det står ”notamment du Hezbollah” i den första meningen i punkt 5 ska det på engelska stå ”especially Hisbolah” och på tjeckiska ”a zejména Hizballáhu”. Jag kan inte vara ansvarig för andra språkversioner.

- Efter omröstningen om punkt 1:

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ändringsförslaget ersätter punkt 1 i originaltexten enligt följande:

(EN) ”Europaparlamentet välkomnar det avtal som slutits i Doha när det gäller valet under de närmaste dagarna av general Michel Sleiman till president i Libanon, inrättandet av en ny nationell samlingsregering och antagandet av vallagen. Parlamentet uppmanar parterna till avtalet att fullt ut genomföra detta avtal. Parlamentet betonar betydelsen av den positiva reaktionen från det internationella samfundet. Parlamentet lyckönskar de libanesiska partierna till detta avtal, liksom Staten Qatar och Arabförbundet till den framgångsrika medlingen.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

9.5. Stigande livsmedelspriser i EU och utvecklingsländer (omröstning)

- Efter omröstningen om punkt 6:

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag ska ordagrant läsa det muntliga ändringsförslag som läggs fram av min grupp, PSE-gruppen:

”Europaparlamentet erinrar om att jordbrukspolitikens viktigaste mål är att garantera marknadsstabilitet, säker tillgång och rimliga priser för konsumenter och betonar behovet av en jordbrukspolitik efter 2013 i syfte att säkerställa EU:s politik för hållbar livsmedelsförsörjning, samtidigt som man upprätthåller jordbruksprodukternas hållbarhet, säkerhet och kvalitet.”

Jag skulle vilja säga att vi drar tillbaka den avslutande delen av ändringsförslaget, vilket har begärts av PPE-gruppen, i utbyte mot deras stöd till detta ändringsförslag.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 31:

  Mairead McGuinness , för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill ta bort orden ”fri och” från detta ändringsförslag. Resten är oförändrad.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

9.6. Viseringsundantag (omröstning)

- Före omröstningen om punkt 1:

  Stavros Lambrinidis , för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå en ändring av punkt 1, genom att lägga till frasen ”på grund av” enligt följande: ”Europaparlamentet anser att all direkt eller indirekt diskriminering mellan EU-medborgare på grund av deras nationalitet bör förbjudas.”

- Före omröstningen om ändringsförslag 8:

  Urszula Gacek , för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det fullständiga muntliga ändringsförslaget finns i omröstningslistan. Det syftar i huvudsak till att korrigera ett faktafel påpekat av grekiska kolleger. Det innehåller en hänvisning till tröskeln för visumavslag, vilket utgör grund för att fortsätta med att låta länder stå utanför undantaget från viseringskrav. När det gäller Grekland är avvisningsfrekvensen faktiskt bara 1 procent, så det vi gör är att rätta ett faktafel, och jag vill be er att stödja detta ändringsförslag.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

9.7. Den tragiska situationen i Burma (omröstning)

- Före omröstningen:

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). - (EN) Herr talman! Det är inte jag som har skrivit detta betänkande, men jag skulle vilja att de kolleger som har haft hand om denna fråga tänker på att vi idag röstar om två betänkanden, ett om Kina och ett om Burma, som handlar om en katastrof och olika reaktioner på den. Betänkandet om Kina inleds med följande mening: ”Europaparlamentet uttrycker sitt djupaste deltagande och sin solidaritet med Kinas befolkning och med alla offer. Parlamentet beklagar också dem som har drabbats av jordbävningens följdverkningar”, men i betänkandet om Burma finns det bara politiska överväganden.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr Guardans Cambó! Jag har inget emot er och jag respekterar er, men jag måste följa gällande förfarande. Tyvärr kan jag inte lämna ordet fritt igen för en jämförande analys av två resolutioner. Ni har säkert förståelse för det.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Jag lägger fram ett muntligt ändringsförslag, som parlamentet bör godta eller förkasta, som uttrycker deltagande med befolkningen i exakt samma ordalag som för Kina. Det är mitt muntliga ändringsförslag: Deltagande med befolkningen.

(Applåder)

  Talmannen. – Så här föreslår jag, eftersom ni talade innan vi hade kommit fram till den punkten: Om jag förstår saken rätt vill ni föra in det tillägget före punkt 4. Kan ni specificera exakt punkt?

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (FR) Det muntliga ändringsförslaget ska vara den första punkten och lyda så här:

”Europaparlamentet uttrycker sitt djupaste deltagande och sin solidaritet med Burmas befolkning och med alla offer. Parlamentet beklagar också dem som har drabbats av katastrofens följdverkningar.”

(Applåder)

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

- Före omröstningen om punkt 10:

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). - (DE) Herr talman! På vår omröstningslista finns det inga ändringsförslag alls till resolutionen om Burma. Den enda omröstningen är den om resolutionen i sin helhet.

  Talmannen. – Det här handlar inte om ett ändringsförslag utan en delad omröstning, på begäran av ALDE-gruppen.

9.8. Naturkatastrof i Kina (omröstning)

9.9. Globalt fördrag om förbud mot uranvapen (omröstning)

- Före omröstningen:

  Stefano Zappalà , för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som företrädare för min grupp Europeiska folkpartiet vill jag ge mitt personliga stöd till förslaget till resolution som har lagts fram idag av andra grupper. PPE godkänner alltså skrivningen i sin helhet.

  Talmannen. – Det låter bra. Det innebär att det gemensamma förslaget till resolution som lagts fram av sex politiska grupper, inklusive PPE, ersätter alla andra förslag till resolution i denna fråga, utom B6-0223/2008.

9.10. Reach (utkast till förordning om upprättande av testmetoder) (omröstning)

9.11. Strategi för djurhälsa (2007-2013) (A6-0147/2008, Janusz Wojciechowski) (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 12:

  Lutz Goepel , för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig få läsa upp texten: ”Parlamentet framhåller de potentiellt ökade riskerna i samband med långa transporter av levande djur och anser i detta sammanhang att mer frekventa och grundliga kontroller bör ske så att endast helt friska djur transporteras och menar att möjligheten bör övervägas att låta transporten av djur till slakt eller gödning” – här kommer skillnaden – ”begränsas till en restid om högst nio timmar”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Ni kan inte välja sida. Ni får inte uppmana personer att ställa sig upp. De vet själva när de bör göra det.

(Applåder från PPE-gruppen)

  Talmannen. – Jag påpekade bara – och ni har ju märkt min grupps inställning, så jag har inte på något sätt valt sida här – att ledamöterna måste ställa sig upp och stå kvar, för om de bara står upp i en bråkdels sekund och sedan sätter sig igen är det omöjligt för oss att räkna. Jag uppmanade dem alltså inte att ställa sig upp utan att förbli stående när de väl hade rest sig.

Jag gick tillväga på precis samma sätt med den andra omröstningen för en stund sedan, för den andra sidan av kammaren.

9.12. EU:s strategi inför det tredje partsmötet för Århuskonventionen (omröstning)

- Före omröstningen:

Talmannen. – Jag tror att Miroslav Ouzký har begärt ordet, för gårdagens debatt var mycket kort. Kanske ni kan förklara för oss varför.

  Miroslav Ouzký (PPE-DE). - (CS) Jag vill bara passa på tillfället när jag har ordet att understryka vikten av denna resolution. Igår debatterades inte resolutionen, eller mer bestämt den muntliga frågan. Mitt utskott har redan fått svar från kommissionsledamoten, och därför gläder det mig att denna fråga finns kvar på föredragningslistan och att en omröstning ska ske.

  Talmannen. – Jag påpekade bara att denna debatt stod på gårdagens föredragningslista, men eftersom ingen begärde ordet blev det ingen debatt. Därför är det viktigt att låta berörd utskottsordförande få ordet.

  Inés Ayala Sender (PSE). - (ES) Herr talman! Det jag ville säga var att det fanns talare, och att vi var närvarande i plenum. Det var Miroslav Ouzký som inte var närvarande, och talmannen beslutade att frågan inte skulle behandlas. Talarna var förberedda, och en ledamot från kommissionen var också närvarande.

  Talmannen. – Det var rätt av er att påpeka det. Talare fanns närvarande, men berört utskott hade dragit in denna punkt.

9.13. Uppföljning av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet (A6-0171/2008, Johan Van Hecke) (omröstning)

10. Datum för sammanträdesperioderna

  Talmannen. – Innan vi fortsätter med röstförklaringarna vill jag meddela att talmanskonferensen har beslutat att ändra årets sammanträdeskalender, i enlighet med artikel 127.3 i arbetsordningen. Talmanskonferensen har beslutat att kalla till ett extra plenarsammanträde tisdagen den 24 juni 2008, kl. 9.00–11.00, om resultatet av Europeiska rådets möte den 19–20 juni 2008 och resultatet av det slovenska ordförandeskapet.

11. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Förslag till resolution (B6-0217/2008)

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). - (PL) Herr talman! Livsmedelspriserna har stigit och kommer att fortsätta att stiga, och problemen med livsmedelsförsörjningen kommer att förvärras. Det finns ett stort antal förklaringar till varför det kommer att uppstå livsmedelsbrist och att fler människor kommer att behöva mat, till och med svälta. Den främsta anledningen är att befolkningsökningen är större i utvecklingsländerna. Den andra anledningen är den otillräckliga livsmedelsproduktionen och den dåliga distributionen. Den tredje anledningen är att flera intressegrupper agerar på marknaden. Den fjärde anledningen är den gemensamma jordbrukspolitiken, som har gett upphov till en väsentligt minskad livsmedelsproduktion i medlemsstaterna. Om inte denna politik ändras och vi gör livsmedelsproduktionen och våra reserver fria, kommer även det att bidra till livsmedelsbrist och högre priser. Den femte anledningen gäller alla olika naturkatastrofer som vi inte kan råda över, men som tyvärr resulterar i stora förluster och komplikationer.

Det finns bara en slutsats: Livsmedelsproblemet är det största problemet, eftersom det till syvende och sist drabbar den biologiska överlevnaden. Saken kräver högsta solidaritet, inte bara i Europeiska unionen, utan i hela världen. Därför stöder jag resolutionen.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag förordade att den nya punkten skulle läggas till efter punkt 12, som uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ”att erkänna EU:s beroende av import av vegetabiliskt protein från tredjeländer”, med det mycket viktiga resultatet att först upprätta ”fungerande importbestämmelser som baseras på tröskelvärden för genmodifierade organismer” och i andra hand minska ”de onödiga dröjsmålen i EU:s system för godkännande av genmodifierade organismer”.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) På senare tid har vi kunnat konstatera en oroväckande ökning av livsmedelspriserna på världsmarknaden. När både livsmedelspriserna och energipriserna stiger ger det upphov till högre inflation. Politiker och ekonomer försöker analysera situationen och hitta orsakerna. De huvudsakligaste faktorerna tycks vara följande: förändrad världsekonomi, inklusive högre energipriser, sämre skördar och framställning av biobränsle.

Ökad efterfrågan på livsmedel och fler invånare i snabbt växande länder som Indien och Kina har också påverkat de stigande livsmedelspriserna. Högre livsmedelspriser drabbar både producenter och konsumenter.

Förändringar på världsmarknaden för livsmedel tvingar oss att allvarligt överväga vår livsmedelssäkerhetsstrategi, eller kanske till och med ompröva den helt och hållet. Men det viktigaste är dock att vidta åtgärder för att förbättra situationen på livsmedelsmarknaderna, inte bara tillfälliga sådana, utan åtgärder som leder till långvarig stabilitet.

Stabila produktionsnivåer och bibehållande av lämpligt anpassade reserver har fått alldeles för liten uppmärksamhet. Detta skulle kunna begränsa effekten av fluktuerande produktionsnivåer på grund av klimatförändringar eller andra faktorer.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! När det gäller betänkandet om stigande livsmedelspriser i Europeiska unionen röstade jag för ändringsförslag 21 och mot ändringsförslag 28. Tyvärr fungerade inte omröstningsapparaten just då.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att det är oacceptabelt att ha produktionsgränser och kvoter för livsmedelsproduktion i ett Europa där barn går hungriga. Jag tänker be kommissionen att ta upp den här frågan igen. Inom ramen för parlamentsarbetet har det utarbetats ett betänkande av Gabriele Zimmer om fattigdom i Europa, särskilt om barnfattigdom, inklusive undernäring hos europeiska barn. Sådant får inte förekomma.

- Förslag till resolution (B6-0233/2008)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Rådet undantog 2001 amerikanska medborgare från viseringskrav. Tyvärr gäller inte samma undantag för alla EU-medborgare. Förenta staterna har fortfarande kvar viseringskravet för medborgare i vissa medlemsstater (för närvarande Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Estland, Grekland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Rumänien och Slovakien). Mer än tio procent av visumansökningarna avslås. Enligt de sökande grundar sig ärendet ofta på oklara kriterier.

Å ena sidan är det rådet som har ansvar för vilka regler som ska gälla för EU:s visumpolitik sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999. Å den andra sidan brukar Förenta staterna som regel endast förhandla bilateralt om vilka länder som ska omfattas av undantaget från viseringskrav, eftersom det är i enlighet med USA:s lagstiftning. Det är endast enskilda länder – inte internationella sammanslutningar – som kan omfattas av viseringsundantaget.

Jag välkomnar Europaparlamentets resolution om förhandlingar mellan EU och Förenta staterna, vilket är resultatet av intensiva debatter i Europaparlamentet. Jag litar på att resolutionen kommer att skingra alla tvivel om det berättigade hos de nya medlemsstaternas ansträngningar att utplåna skillnaderna mellan de gamla och de nya medlemsstaterna i Europeiska unionen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Principerna om solidaritet, samarbete och icke-diskriminering när det gäller nationalitet är fundamentala för EU. Förenta staternas viseringspolitik med tillhörande krav har på sätt och vis dock ruckat på dessa principer. Medlemsstater tvingas föra separat förhandlingar i frågor som till stora delar faller inom gemenskapens behörighetsområde.

Frågan om visumrestriktioner påverkar särskilt de nya medlemsstaterna som inte kan räkna med ömsesidiga villkor från Förenta staternas sida fast de själva inte tillämpar några restriktioner eller andra krav gentemot det landet.

Denna fråga är inte en sådan som kan lösas enskilt av varje land för sig. Det som krävs här är detaljerade bestämmelser som täcker alla EU-länder. Jag vill påpeka att om Förenta staterna inte ändrar sin visumpolitik kommer det nog att påverka de transatlantiska förbindelserna.

– Betänkande: Janusz Wojciechowski (A6-0147/2008)

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). - (PL) Herr talman! Problemet med djursjukdomar växer, och det finns flera skäl till det. Det främsta skälet är att anläggningarna har blivit större och djuren mer koncentrerade. Det andra skälet är bristen på åtgärder för att bekämpa djursjukdomar effektivt.

Vi skulle kunna lösa det första problemet genom att begränsa uppfödningen på stora anläggningar med stora djurbesättningar med hjälp av rättsliga och administrativa åtgärder och genom att införa ett stödsystem för mindre gårdar, särskilt familjedrivna gårdar.

Det andra problemet är naturligtvis avhängigt av att medel skjuts till från EU:s budget för bekämpning av djursjukdomar. Det finns naturligtvis också andra mycket viktiga orsaker som inte bör underskattas, till exempel djurtransporter, otillfredsställande tidiga varningssystem och för få förebyggande åtgärder, vilket inkluderar vaccinering.

I Janusz Wojciechowskis betänkande behandlas dessa problem, och av den anledningen röstade jag för betänkandet.

  Bogdan Golik (PSE). - (PL) Herr talman! Jag vill lyckönska Janusz Wojciechowski både för hans betänkande och för resultatet av dagens omröstning. Kommissionens initiativ att förändra strategin för djurhälsan och den tidigare strategin har utan tvivel visat att det är viktigt att arbeta med att förbättra bestämmelserna på detta område, för att öka samstämmigheten med andra politikområden och göra lagstiftningen effektivare.

De nya formerna för det som har föreslagits i strategin kommer att göra det möjligt att minska riskerna för att infektionssjukdomar bryter ut hos djur. Jag känner till detta problem mycket väl, även i min egenskap av veterinär. Strategin kommer också att gynna ekonomins tillväxt, göra EU:s jordbrukare, uppfödare och företag mer konkurrenskraftiga och öppna nya vägar till exportmarknader.

Lämpliga standarder för djurhälsa och djursäkerhet är dessutom en garanti för en riktig handelspolitik inom gemenskapen.

Handelspolitiken, som har förändrats på grund av en rad allvarliga kriser och sjukdomsutbrott under de senaste åren, har visat att en noggrann analys av hittills vidtagna åtgärder måste göras.

Jag är säker på att Europeiska unionen tack vare detta betänkande kommer att kunna främja vetenskap, innovation och forskning för att förbättra möjligheten till bättre åtgärder för att bekämpa djursjukdomar.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! När det gäller Janusz Wojciechowskis betänkande beklagar jag att det bara fattades tio röster för att ändringsförslaget om villkoren för djurtransporter skulle bli antaget. Jag tycker att det var oförnuftigt av oss. Jag hoppas att denna typ av dokument kommer att korrigeras i framtiden.

Skriftliga röstförklaringar

– Betänkande: Kyösti Virrankoski (A6-0188/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) På grund av förseningen med att genomföra de nya strukturprogrammen och tillhörande operativa program som medlemsstaterna har ansökt om, har totalt 3 525 miljoner euro från 2007 års gemenskapsbudget för Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska fiskerifonden (EFF) inte utnyttjats.

Delar av denna summa har redan förts över till budgetåret 2008, men det finns fortfarande 2 034 miljoner euro som inte har utnyttjats.

Detta förslag till ändringsbudget innebär bland annat att en del av de medel som inte utnyttjats förs över till innevarande budgetperiod (772 miljoner euro) och att återstående belopp förs över till senare år.

Sådana förseningar får allvarliga återverkningar på genomförandet, och det är uppenbart att det bland annat är mikroföretag, små- och medelstora företag samt småskaliga jordbruk och familjejordbruk som får lida för konsekvenserna, om man också tar hänsyn till den försämrade finansiella och socioekonomiska krisen till följd av den nyliberala politiken.

Med hänsyn till de stigande livsmedels- och bränslepriserna och nedskrivningen av den ekonomiska tillväxten i flera EU-länder borde dessutom dessa belopp användas till att främja offentliga investeringar för att stimulera ekonomin och få till stånd en angelägen förbättring av arbetstagarnas inkomster.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Den andra ändringen av budgeten för 2008 innehåller, som vanligt, flera delar som inte har något logiskt samband med varandra. Detta är ofta kännetecknande för ändringsbudgetar, och det gör det svårare att bedöma förslaget. Huvudfrågan är dock vilka förklaringarna är liksom om förslaget har handlagts i överensstämmelse med budgetförordningen. Det är fullkomligt berättigat att föra över de outnyttjade medlen från strukturfonderna ERUF, EJFLU och EFF till budgetåret 2008 (totalt 771,6 miljoner euro), vilket överensstämmer både med texten och med andan i det interinstitutionella avtalet för 2006, då vi förutspådde förseningar i genomförandet av den nya budgetplanen. Då vi röstar om denna ändringsbudget kan vi med viss tillfredsställelse konstatera att mer än 500 av 580 operativa program för 2007–2013 redan har blivit godkända, vilket innebär att vi håller på att gå in i ett realiseringsskede i innevarande sjuårsperiod. Parlamentets föredragande stöder också en ändring av ramprogrammen för två decentraliserade organ, nämligen Europeiska läkemedelsmyndigheten och Europeiska sjösäkerhetsbyrån, i enlighet med meddelandet från kommissionen, vilket utgör en kompletterande del till det första förslaget till ändringsbudget nr 2/2008. Detta slag av komplettering är lättare att godta än tendensen mot ett ökat antal verkställande organ och tillsynsmyndigheter inom EU.

– Betänkande: Romana Jordan Cizelj (A6-0167/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Det strategiska försöket att ge ny kraft åt EU:s konkurrenskraft, föreslaget i Lissabonstrategin och nyligen upprepat vid Europeiska rådet (konkurrenskraft) i november 2007, har fått EU att intensifiera sina ansträngningar att framhäva Europas möjligheter till innovation och tillväxt i förhållande till världens konkurrenskraft.

Små och medelstora företag är nyckeln till en genuint ny kraft åt forsknings- och utvecklingsverksamhet eftersom dessa företag gärna sporras till innovationer i sin kamp för överlevnad på marknaden. Men det kan ibland vara ganska svårt att få tillgång till forsknings- och utvecklingsverksamhet ur ekonomisk och byråkratisk synvinkel.

Därför stöder jag detta betänkande, i vilket EU:s behov att tillämpa principen ”tänk småskaligt först” och att öka möjligheterna till innovation och originalitet för de små och medelstora företagen understryks, vilket fortfarande är en av den europeiska ekonomins största drivkrafter.

Jag tycker att en politik som gynnar små och medelstora företag borde innehålla bidrag och stöd till forskning: exempel på detta är programmet ”Bästa praxis”, vilket har underlättat ett utbyte av bästa praxis mellan små och medelstora företag, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och de sju övergripande politiska initiativen. Men jag tycker också att det är viktigt att vidta en rad åtgärder i syfte att främja entreprenörskap, som till exempel att minska hindren till den inre marknaden, undanröja byråkratiska hinder och underlätta banklån till små och medelstora företag.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Fine Gael-delegationen i PPE-DE välkomnar Romana Jordan-Cizelis betänkande om översyn av industripolitiken efter halva tiden. När det gäller punkt 7 i betänkandet erkänner vi rätten för de medlemsstater som vill stärka den europeiska marknaden för försvarsutrustning och förbättra den totala konkurrenskraften för EU:s försvarsindustri, under förutsättning att Irlands militära neutralitet (så som den uttryckligen har beskrivits i en förklaring till fördragen) respekteras fullständigt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) I Europaparlamentets betänkande, som för övrigt följer kommissionens meddelande, glöms de befintliga industriernas enorma sociala effekt bort, och ett nyliberalt synsätt framhålls som kan ge stora vinster för storföretag men som inte garanterar några arbetstillfällen med rättigheter och förbättringar av människors livskvalitet.

Det stämmer att EU:s industriföretag står för över 80 procent av den privata sektorns utgifter för forskning och utveckling och att dessa företags innovativa produkter svarar för omkring 75 procent av EU:s export, men i betänkandet förespråkas skapandet av en öppen och konkurrenskraftig inre marknad för tjänster och industri. Detta är bara intressant för de stora ekonomiska grupperna, eftersom det kan innebära risker för mikroföretag och små och medelstora företag och en stor andel av arbetstillfällena. Detta i sin tur kan drabba arbetstagarnas inkomster och många småskaliga rörelseidkare, och därmed deras aktiviteter som konsumenter.

Slutligen är vi också emot att stärka rollen för EU:s försvarssektor, även om det kan få vapenindustrin att växa. Vårt förslag till framgång och social utveckling är snarare förenat med fred än krig.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det lägger vikten vid frågor som jag tycker är grundläggande, dvs. främjandet av små och medelstora företag i Europeiska unionen.

Eftersom små och medelstora företag utgör mer än 90 procent av Europas affärsverksamhet har de inte bara en ekonomisk roll inom EU utan också en social roll tack vare deras betydande bidrag till sysselsättning och tillväxt.

Initiativ som kommissionens arbete med att minska den onödiga byråkratin för dessa företag med en fjärdedel och främja investeringar i arbetskraftskvalitet och forskning är därför välkomna.

Industrisektorn i EU har fortfarande stora möjligheter att förbättras, både genom att förvandla forskning och innovation till affärsmöjligheter och genom att förekomma sådana möjligheter för en snabbare anpassning till marknadens förändringar.

Att förbättra lagstiftningen, särskilt när det gäller patent, så att den underlättar tillträdet till den inre marknaden och att gynna en europeisk företagaranda är nyckelfaktorer för att höja vår industris konkurrenskraft. I detta sammanhang tycker jag att främjandet av regionala sammanslutningar också är mycket positivt.

En framgångsrik industri i EU är naturligtvis avgörande för att uppnå Lissabonmålen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Industripolitik är av stor vikt för att kunna uppnå Lissabonstrategins mål. Den bör skapa en ram för företagstillväxt, industriella investeringar, innovation och fler arbetstillfällen.

Det gläder mig i detta sammanhang att de små och medelstora företagens behov har uppmärksammats särskilt. De utgör ju 99,8 procent av företagen i Europa. Det är bara dessa företag som drabbas hårdast av överdriven byråkrati. Om man gör en beräkning per capita bär småföretag i medeltal tio gånger högre kostnader än de stora företagen när det gäller att uppfylla lagstadgade skyldigheter.

Små och medelstora företag upplever dessutom större svårigheter än stora företag att få tillträde till marknader. Vi får inte glömma att det är de små och medelstora företagen, och deras innovationsförmåga och flexibilitet, som ger den ekonomiska tillväxten en skjuts framåt och förbättrar den europeiska affärsverksamhetens konkurrenskraft. Av den anledningen är det ytterst viktigt att utarbeta lösningar som lättar på de administrativa bördorna, förbättrar små och medelstora företags tillträde till den inre marknaden och offentliga upphandlingar och hjälper dem att möta nya utmaningar. Stadgan för småföretag som kommissionen har aviserat kommer att innehålla sådana förslag.

Jag delar föredragandens uppfattning att en förbättrad lagstiftning på EU-nivå måste kombineras med medlemsstaters engagemang. Utan nationella åtgärder för att minska den administrativa bördan kommer det inte att vara möjligt att uppnå mätbara ekonomiska resultat.

– Betänkande: Lehideux (A6-0131/2008)

  Sylwester Chruszcz (NI), skriftlig. − (PL) Jag har beslutat mig för att rösta emot betänkande A6-0131/2008. Det är ytterligare ett dokument på samma linje som dem som syftar till att skapa institutioner som inte har någon mening och som tar pengar från gemenskapens budget. Trots att det finns fyra strukturfonder, sju sammanhållningsfonder, ett ramprogram och ett dussintal EU-organ vars enda jobb är att mjölka EU:s fonder på pengar, har vi här ytterligare en organisation som säkerligen kommer att kosta de europeiska skattebetalarna pengar, men i betänkandet nämns ingenting om riktiga åtgärder mot arbetslöshet eller hur man gör livet lättare för arbetsgivare (eller åtminstone inte gör det svårare).

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det som hände idag i samband med omröstningen vid plenarsammanträdet var tråkigt. PPE-DE-gruppen lade fram ett ändringsförslag som innebar ett ifrågasättande av den redan ingångna överenskommelsen med rådet och som syftade till att förbättra den och att stödja en bedömning och analys av nationella och lokala arbetsmarknader. När det gäller rådets samspel med Europaparlamentet var avsikten med ändringsförslaget att se till att Europaparlamentet medverkade närmare i överenskommelses verkställande och kontroll.

Antagandet av förslaget från PPE-DE-gruppen, även om det skedde med knapp marginal, underminerade hela grunden för det konsensus som hade uppnåtts. Tvärtemot förväntningarna, och därför kommer en andra behandling att begäras, vilket innebär att betänkandet kommer att diskuteras med utskottet för sysselsättning och sociala frågor igen, eftersom det här är ett lagstiftningsområde som kräver ett medbeslutandeförfarande.

Därför bestämde vi oss för att lägga ner våra röster.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen spelar en viktig roll i utvecklingen av yrkesutbildningssystem i tredjeländer. Jag tycker att Europaparlamentet borde medverka till att Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen inrättas, och jag har därför stött föredragandens ställningstagande.

- Förslag till resolution: Libanon (B6-0271/2008)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan sympatiserar med många delar av betänkandet. Vi välkomnar utvecklingen av ett fredligt och demokratiskt Libanon och ser gärna att EU:s medlemsländer aktivt medverkar i fredsprocessen. Vi anser dock att detta arbete ska ske inom ramen för varje medlemslands självständiga utrikespolitik, särskilt då den politiska situationen i Libanon rör känsliga frågor som medlemsstaternas regeringar i vida utsträckning är oense om. EU bör lämna plats åt FN i frågor som dessa, istället för att försöka konkurrera för att utveckla en egen utrikespolitik. FN är den internationella organisation som har bäst förutsättningar för att skapa en varaktig lösning av konflikten i Mellanöstern och komma till rätta med den politiska situationen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Den senaste händelseutvecklingen i Libanon kan inte analyseras fristående från den förvärrade situationen i Mellanöstern, där Förenta staternas och dess allierades inblandning, ingripande och militära ockupation eskalerar i syfte att få kontroll över detta strategiska område.

Förutom skönmålandet av den libanesiska regeringens roll i den senaste försämringen av situationen i Libanon, skönmålas i denna resolution – vars ursprungliga förslag händelserna hann ifatt – också Israels och Förenta staternas inblandning i, försök till blockad av och påtryckningar på landets inre angelägenheter, exempelvis israeliska militärmanövrar, Förenta staternas stationering av sin sjätte flotta i regionen och den föreslagna bojkotten av toppmötet i Damaskus. Det bör också påpekas att samtidigt som Förenta staternas och dess allierades roll i regionen förskönas pekar Europaparlamentets majoritet än en gång finger åt Syrien och Iran.

I resolutionen fokuseras det också på politiska ställningstaganden som syftar till att lägga sig i Libanons inre angelägenheter, utan hänsyn till att den förvärrade situationen i Mellanöstern i huvudsak beror på Israels militära ockupation av palestinskt, syriskt och till och med libanesiskt territorium.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Situationen i Libanon är oroväckande. Överenskommelsen i Doha mellan regeringen och oppositionsledarna har gett landet en möjlighet att förhoppningsvis ta ett steg framåt mot relativ fred och stabilitet.

Då omröstningen om att utnämna general Michel Sleiman till president ännu inte har hållits finns det uppmuntrande tecken på att alla sidor är beredda att förhandla. Jag tycker att EU bör fortsätta att stödja åtgärder som syftar till att vi slipper bevittna det våld och den politiska oro som drabbat det libanesiska folket. Jag röstade för förslaget till resolution.

- Förslag till resolution: stigande livsmedelspriser i EU och i utvecklingsländerna (B6-0217/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta för resolutionen eftersom de ökande livsmedelspriserna utgör ett problem för livsmedelsförsörjningen i världen.

Vi beklagar dock att parlamentet blundar för att EU:s protektionistiska jordbrukspolitik bidrar till att stora delar av världen saknar en väl fungerande livsmedelsproduktion.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Den världsomspännande livsmedelskrisen (prisökningar med 83 procent) som för närvarande tar sig uttryck i hungerkravaller i utvecklingsländerna och de mest blygsamma europeiska konsumenternas minskade köpkraft har enligt min mening följande samband:

- Den exempellösa spekulationen i priserna på baslivsmedel på aktiemarknaderna, som innebär att spänningarna och de mycket volatila jordbruksmarknaderna exploateras på ett oacceptabelt sätt.

- Den ökade odlingen av grödor för energiändamål, på bekostnad av viktiga livsmedelsgrödor.

- Den svaga europeiska utvecklingspolitiken.

- Det faktum att exportgrödorna har stötts i utvecklingsländerna på bekostnad av livsmedelsgrödor och självförsörjning på livsmedel.

- De nuvarande världshandelsreglerna som ger upphov till villkor som är särskilt orättvisa för små och medelstora jordbruk, i synnerhet i utvecklingsländerna.

När vi rapporterar om den gemensamma jordbrukspolitikens hälsa måste vi utöver nödåtgärderna omdefiniera det sätt på vilket vi ingriper på världsmarknaderna (infrastruktur, interventionslager, riskhantering, framtidsutsikter och ekonomiska modeller för prisförändringar etc.), ompröva frikopplingen av stödet och globalt sett göra om våra modeller för jordbruksproduktionen så att de blir produktiva och varaktiga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Jag måste påtala en motsägelse mellan den här resolutionen från Europaparlamentet och den föreslagna översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken som kommissionsledamoten med ansvar för jordbruksfrågor presenterade här i veckan.

Det var särskilt chockerande att kommissionsledamoten totalt bortsåg ifrån den sociala dramatiken och den stora inverkan som de kraftigt stigande livsmedelspriserna de senaste månaderna har haft – som har förvärrats av att mark har övergivits och att många tusentals jordbruk har lagts ned – och driver på för att få till stånd en sänkning av det magra stöd som omkring 70 000 portugisiska småjordbrukare får genom att föreslå en minimitröskel och samtidigt glömma att sätta ett tak.

Att den senaste reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken fick negativa konsekvenser är väl känt, särskilt att stödet frikopplades från produktionen. Därför är det särskilt allvarligt att man under rådande omständigheter har utannonserat en total indragning av de produktionsanknutna betalningar som fortfarande finns (med am- och dikor, getter och får som enda undantag). Dessa betalningar har överförts till det samlade gårdsstödet, samtidigt som det görs framsteg med att successivt nedmontera betydande gemensamma organisationer av marknaden och systemet med mjölkkvoter och med att dra in stödet till sådant som durumvete, ris och grisfoder, så att mer mark och fler jordbruk överges.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade särskilt för denna resolution för att stödja punkterna 16 och 35 som innehåller en uppmaning till den utvecklade delen av världen att bromsa jordbruksstöden.

Uppmaningen från Frankrikes jordbruksminister, Michel Barnier, till Europa att införa en livsmedelssäkerhetsplan och inte göra fler nedskärningar i Europas jordbruksbudget är ett tankefel. Efter att ha arbetat i Europaparlamentets budgetutskott i åtta år, där jag blev duktig på den gemensamma jordbrukspolitikens brister, tycker jag att ett sådant drag skulle vara kontraproduktivt. Det skulle höja livsmedelspriserna i världen i dessa tider av kris och inte tjäna någonting till för det europeiska jordbrukets långsiktiga överlevnad.

Frankrike kommer snart att ta över ordförandeskapet, och det har länge varit dags för en genomgång av EU:s budget. President Nicolas Sarkozy måste passa på tillfället och börja med en riktig förändring av jordbruksstöden inom den gemensamma jordbrukspolitiken och låta EU uppfylla sina skyldigheter gentemot utvecklingsländerna.

Storbritanniens regering gjorde å andra sidan rätt i att förorda ett handelsavtal så att fattigare länder skulle kunna få bättre tillgång till marknaderna i den utvecklade delen av världen. Detta skulle kunna hjälpa världens hundra miljoner människor i fattiga länder som annars skulle sjunka allt djupare ner i fattigdomen. Men det återstår fortfarande mer att göra på EU-nivå.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Den ekonomiska tillväxten i världen och biobränslepolitiken har skapat en paradox. Med tanke på det välstånd som råder i världen är det oanständigt att många familjer kämpar för att få tillräckligt att äta. Marknaden betingas av aldrig tidigare skådade befolkningskoncentrationer i tätorterna, att jordbruket överges till förmån för tjänstesektorn och att baslivsmedel används i andra sammansatta element i livsmedelskedjan, såsom animalisk produktion.

Biobränslena har blivit som en tjuv på landsbygden och en oväntad gäst vid bordet. Konkurrensen mellan energikällor och livsmedel styr prissättningen.

Vi har fått problem med tillgång, hållbarhet, säkerhet och miljö. Självförsörjningspolitik införs som svar på att strategiska reserver försvinner, och det finns risk för krig. Med tanke på de restriktioner för veteförsäljningen som har utannonserats kommer skördarnas storlek i år att bli avgörande. Spekulationen är så stor att centralbankerna påtalar den underliggande inflationsrisken, och i Indien har handeln med terminsavtal för livsmedel förbjudits.

Situationen måste snarast åtgärdas till fromma för jordbrukarna, som fortfarande inte vet vad de kommer att skörda, särskilt de minsta, som är offer för perversa och inkonsekventa jordbrukspolitiska åtgärder. Den teknik och vetenskap som tidigare pekade åt olika håll har således fått en ny möjlighet som kommer att gynna oss alla.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) På grund av trycket från den alltmer intensiva kapitalistkrisen i hela världen är den resolution som har antagits, om än med begränsningar, ett fördömande av konsekvenserna av EU:s jordbrukspolitik och avslöjar de verkliga och oacceptabla målen för GJP- och WTO-avtalen.

I resolutionen diskuteras dock inte ansvaret för den oerhört allvarliga situation som råder för närvarande, och man drar inte rätt slutsatser av diagnosen eftersom man inte ifrågasätter den underliggande politiken. Några exempel:

Suveränitet på livsmedelsområdet görs inte till en central fråga för att garantera rätten till mat.

Stigande inkomster för småskaliga jordbruk och familjejordbruk betraktas inte som en viktig förutsättning för att bevara jordbruket, landsbygden och livsmedelssäkerheten.

Man försöker inte se till att jordbruket undandras från WTO och att livsmedelsprodukter från jordbruket upphör att bara behandlas som varor. Man försöker heller inte få till stånd en översyn av Blair House-avtalet.

Man kräver inte att den gemensamma jordbrukspolitiken ska upphöra, att stödet ska frikopplas mer från produktionen, att ett verkligt tak ska tillämpas eller differentiering till förmån för småskaliga jordbruk och familjejordbruk. Man kräver inte en rättvis omfördelning mellan länder och produkter som främjar full utveckling av varje lands jordbruksmark och djuruppfödning.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Vi har gått in i en period som kännetecknas av livsmedelsosäkerhet. Priserna har stigit dramatiskt, och efterfrågan på livsmedel stiger snabbare än utbudet. En kombination av klimatfaktorer (såsom långa torkperioder) och användningen av vete för att producera biobränsle har förvärrat situationen ytterligare.

Denna situation är särskilt oroande för utvecklingsländerna. I fattigare länder som Haiti har livsmedelsbristen redan lett till upplopp och inre oroligheter. Som man framhåller i den här resolutionen bör världssamfundet prioritera åtgärder för att se till att utvecklingsländerna blir självständiga och självförsörjande på livsmedelsområdet.

De stigande livsmedelspriserna påverkar dock inte bara de fattigare länderna. Nu måste EU vidta åtgärder för att stabilisera läget. Först och främst bör vi uppmuntra våra jordbrukare att producera mer. Dessutom måste vi skapa en bättre balans mellan användningen av vete som livsmedel respektive energiproduktion. En översyn av hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken skulle vara ett idealiskt forum för dessa frågor.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. − (PL) Jag röstade för resolutionen om stigande livsmedelspriser i Europeiska unionen och utvecklingsländerna. Detta är ett problem som påverkar hela världen. Det finns många orsaker till den här situationen. Några av dem är ökad efterfrågan på livsmedel, stigande bränslepriser, naturkatastrofer (särskilt torka), minskade arealer för växter som används för produktion av livsmedel och foder (priset för att öka de arealer som används för energigrödor) och så vidare. Av det skälen stöder jag FN:s förslag om ett moratorium för biobränslen.

Det finns också en ekonomisk spekulation på livsmedelsmarknaderna. En annan bidragande faktor är frågan om felaktiga och onödiga kvoter som begränsar jordbruksproduktionen, till exempel de mjölkkvoter som begränsar produktionen av mjölk och mjölkprodukter i Polen. Tragiska konsekvenser i de fattigaste länderna leder till att livsmedel från våra överskott delas ut gratis eller säljs till symboliska priser. Den sortens stöd är bara till hjälp i katastroflägen. Annars förgör det deras jordbrukare fullständigt, eftersom det inte är mödan värt för dem att vare sig odla grödor eller hålla djur. Snabbt stigande livsmedelspriser i kombination med arbetslöshet kan också leda till social instabilitet i dessa länder.

Vi hörde nyligen talas om en dramatisk händelse i Afghanistan, där någon sålde sin dotter för att kunna försörja resten av familjen. Vi bör ha de inflationsdrivande effekterna av stigande livsmedelspriser i minnet. Låt oss hoppas att de inte sätter igång en spiralformig och plötslig ökning av alla priser.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) 850 miljoner människor i världen är hungriga varje dag. Den här krisen kräver snabba och effektiva åtgärder från EU:s och medlemsstaternas sida. Jag instämmer i kraven på en konsekvensbedömning av detaljisternas roll i livsmedelskedjan och på att kommissionen och medlemsstaterna ska analysera skillnaderna mellan de priser som jordbrukarna tar för sina produkter och de som de stora detaljistkedjorna tar ut.

Den här krisen är verkligen global, och mycket måste göras i utvecklingsländerna. Därför bör vi inrikta oss på att hjälpa utvecklingsländerna på områden som jordbruk, landsbygdens utveckling och lantbruksekonomi. Jag röstade för resolutionen.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I tider med oerhört oroande kraftiga prisökningar på livsmedel är det mer nödvändigt för Europaparlamentet att anta en resolution än någonsin.

För det första är det verkligen så att den livsmedelsbrist som är utbredd i många länder i världen är oacceptabel. Vi måste föreslå nödåtgärder för att sätta stopp för den hungersnöd som i detta ögonblick plågar de mest sårbara människorna i utvecklingsländerna. Som komplement till dessa nödåtgärder, som inte kan lösa problemet på lång sikt, måste EU utarbeta en strategi i samarbete med internationella organisationer som Världsbanken, IMF, FAO och WTO. Den ska vara en grundstrategi som tar upp alla orsakerna till krisen: ändrade livsmedelsvanor i Asien, den snabba ökningen av odlingen av biobränslen etc.

För det andra gör den bekymmersamma ökningen av priset på konsumenternas matkasse att vi bör fundera ordentligt på att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Vid en tidpunkt när vi bedömer den gemensamma jordbrukspolitikens hälsa måste vi lägga fram konkreta förslag om hur den inflation som vi ser också på den inre marknaden ska stoppas och för att se till att EU är självförsörjande på livsmedel.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. − (EN) När jag deltog i valobservatörsuppdraget i Nigeria i april blev jag chockerad över att Nigeria, som en gång exporterade jordbruksprodukter, hade börjat importera livsmedel. Den demografiska situationen i utvecklingsländerna har ökat efterfrågan på livsmedel drastiskt, men pågående militära konflikter, kampen mot dödliga sjukdomar som hiv/aids, malaria och tuberkulos samt en ineffektiv administration har distraherat deras regeringar från att tillfredsställa detta behov.

Jag stödde Europaparlamentets resolution om stigande livsmedelspriser i Europeiska unionen och utvecklingsländerna och hoppas att Europeiska unionen fortsätter att förbättra sin utvecklingspolitik och engagera sig mer i rättvis internationell handel.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Resolutionen om stigande matpriser i världen hade kunnat bli ett värdefullt tillskott till den aktuella debatten om EU:s jordbrukspolitik och dess konsekvenser.

Ändå blev resultatet en besvikelse. I första delen slår man fast att viljeriktningen går mot ökad reglering och nya varulager – trots att de höga matpriserna för första gången på länge gjort jordbruket till en verkligt lukrativ sektor.

I andra delen talar man om "rätten till mat" i tredje världen och vikten av att prioritera föda framför bränsle. Samtidigt spretade slutresultatet i omröstningen vad gäller fördelar och nackdelar med biobränslen åt alla håll!

Politik består av målkonflikter och det viktigaste för en politiker är att kunna hitta en balans och prioriteringsordning dem emellan. Det gjorde inte den här resolutionen. Därför lade jag ned min röst.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Prisökningarna på livsmedel måste absolut stoppas, annars får vi allvarliga problem. Vi behöver strategier på fler plan som får fart på livsmedelsproduktionen dels genom åtgärder som tillfälligt upphävande av arealuttagsbidragen och dels genom att möjliggöra en bättre samordning och distribution av livsmedel. De fattiga länder som drabbas hårdast av stigande priser måste få hjälp med att klara krisen så snabbt som möjligt på ett välorganiserat och framför allt hållbart sätt. Därvidlag måste stora exportörer av jordbruksprodukter som Argentina och Förenta staterna agera globalt och inte bara inrikta sig på sitt eget välbefinnande.

I debatten om biobränslen får man inte glömma bort att produktionen av biobränsle i Europa, där bränslegrödor odlas på två procent av all odlingsbar mark, har en oerhört liten inverkan på livsmedelspriserna. Biobränslen får inte odlas på bekostnad av livsmedel, och därför måste vi göra ihärdiga ansträngningar för att stödja produktion av andra generationens biobränslen, baserade på biomassa, som egentligen är organiskt avfall som praktiskt taget inte går att använda till någonting annat.

- Förslag till resolution: förhandlingar mellan EU och Förenta staterna om undantag från viseringsskyldighet (B6-0233/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Efter genomförandet av den amerikanska lagreform som innebar att säkerhetskraven höjdes inom ramen för programmet för visumfrihet beslutade USA att föreslå separata samförståndsavtal med varje medlemsstat i ett försök att söndra och härska.

Dessa avtal är oacceptabla, inte bara på grund av att de inte respekterar gemenskapens behörighet på området, utan också för att de underminerar principen om rättvis konkurrens och ger upphov till ojämlik behandling av medborgare i olika medlemsstater i viseringsfrågor.

Jag välkomnar att kommissionen (inom ramen för gemenskapens behörighet) har fått i uppdrag att förhandla fram ett avtal mellan EU och USA som innebär enhetlig behandling och att samma villkor för undantag från viseringsskyldighet gäller för alla EU-medborgare som vill resa in i USA (i likhet med dem som unionen redan tillämpar på alla amerikanska medborgare som vill resa in i EU).

Dessa förhandlingar måste föras skyndsamt och i en anda av europeisk enhet, så att alla medlemsstater kan delta i USA:s reformerade program för visumfrihet 2009.

Jag tror dock bara att det finns förutsättningar för detta om de bilaterala avtal som har ingåtts under tiden annulleras. Därför ser jag fram emot yttrandet från Europaparlamentets rättstjänst, som jag hoppas kommer att ge stöd för detta.

  Urszula Gacek (PPE-DE), skriftlig. − (EN) PPE-DE välkomnar antagandet av resolutionsförslaget om förhandlingar mellan EU och Förenta staterna om undantag från viseringsskyldighet.

Det är en viktig fas i samordningen av medlemsstaternas och Europeiska kommissionens aktiviteter i förhandlingarna med Förenta staterna. I resolutionsförslaget erkänner man att det är oacceptabelt att en stor grupp EU-medborgare diskrimineras, och de medlemsstater som redan är med i programmet visar solidaritet med de medlemsstater som fortfarande har besvärliga och ibland förnedrande förfaranden för viseringsansökningar. Det faktum att skälen till att viseringsansökningar avslås inte är genomblickbara uppmärksammas. En snabb minskning av andelen avslag i en del länder och inte i andra ger upphov till misstankar om att Förenta staterna inte behandlar länderna utanför det visumfria området på samma villkor.

Jag som företräder Polen, ett land som står utanför systemet för visumfrihet, hoppas att resolutionen kommer att leda till att det snabbt sluts ett tillfredsställande avtal som gör att alla EU-medborgare kan resa till USA på samma villkor. EU och medlemsstaterna har gjort gemensamma ansträngningar för att lösa problemet. Vi hoppas att Förenta staterna kommer att bemöta det här initiativet med ett öppet och positivt svar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Dessa är våra slutsatser av den här resolutionen:

Trots att EU har undertecknat ömsesidighetsavtal med åtskilliga tredjeländer men inte med USA – vilket är anledningen till att kommissionen 2006 föreslog att visumkraven för innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass tillfälligt skulle återinföras för att påskynda upprättandet av ömsesidighet med det landet – har inte rådet följt upp detta förslag, som beskrivs som symboliskt i resolutionen.

Situationen blev komplicerad rättsligt sett när USA reformerade sitt system för visumfrihet baserat på det så kallade kriget mot terrorn och förstärkte säkerheten (däribland tillgången till uppgifter och information om medborgare i tredjeländer) och krävde att andra länder som ville delta i systemet för visumfrihet skulle underteckna ett bilateralt samförståndsavtal med bindande tillämpningsföreskrifter.

EU:s medlemsstater var splittrade till USA:s krav, vilket i slutändan vittnar om deras prioriteringar.

Resolutionen är en del av ett försök att begränsa skadan, men enligt vår mening värnar den inte om principer som vi anser vara grundläggande, såsom staternas suveränitet och medborgarnas rättigheter, friheter och trygghet.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. − (PL) Jag stöder Europaparlamentets resolution om viseringsförhandlingar med USA. De bör föras för alla EU-medlemsstaters räkning. Den amerikanska regeringen och regeringarna i de länder som redan har gett sig in i bilaterala förhandlingar bör ta hänsyn till EU:s ståndpunkt och behörighet att underteckna fördrag.

Det som behövs är tydliga riktlinjer för bilaterala diskussioner om resor till Förenta staterna utan visum, men det finns frågor som tillhör EU:s befogenheter. Det som krävs här är ömsesidighet. När det gäller Polen, som ensidigt tog bort visumkraven för amerikanska medborgare så tidigt som den 15 april 1991, finns det tyvärr en påtaglig asymmetri. Jag godtar inte argumentet att detta beror på den ganska höga andelen avslagna viseringsansökningar.

Enligt min uppfattning beror dessa avslag ofta på godtyckliga beslut fattade av amerikanska konsulära tjänstemän som förutsätter – ofta av oklara skäl – att man kan komma att förlänga sina besök i USA olagligen. Sådana antaganden är knappast objektiva och ibland helt enkelt förolämpande. Växelkursen mellan dollarn och zlotyn ger inte heller längre stöd åt argumentet om olagligt arbete. I dag är det turistresor, affärsresor och resor för att besöka vänner och familj som människor vill göra. Jag anser också att Förenta staterna förlorar på den här policyn, att stänga gränserna för deras allierade men släppa in potentiella terrorister. Hur kan man utveckla ett transatlantiskt samarbete om man inte litar på sina allierade? Det är inte bara en retorisk fråga. Många av mina väljare har tagit upp den.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Europas medborgare har samlats för att utnyttja fördelarna med en europeisk union som kan uttala sig både i och utanför Europa. Detta visar sig allra mest tydligt i hur dess medborgare behandlas när de reser utomlands. Redan nu kräver USA inte visum av många EU-länder. Jag inser att USA har en laglig rätt att fatta egna beslut i frågan, men tycker att det finns rationella argument för att den rätten ska utvidgas till att omfatta alla EU-medborgare. Jag anser att ett ordentligt framförhandlat avtal med USA bör återspegla den icke-diskrimineringslinje som parlamentet kräver.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om förhandlingar mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om programmet för visumfrihet.

Jag röstade för det muntliga ändringsförslag som parlamentets socialdemokratiska ledamot Stavros Lambrinidis lade fram, eftersom han kräver att alla former av direkt och indirekt diskriminering av europeiska medborgare ska upphöra, också på grund av medborgarskap. Således påtalas konsekvenserna av den bristande samordningen mellan gemenskapens institutioner och medlemsstaterna i internationella förhandlingar.

Jag röstade också för ändringsförslag 8, som ändrades muntligen av vår kollega Urszula Gacek. Den nya texten uttrycker Europaparlamentets missnöje med den nuvarande situationen där det bara är medborgare i 12 medlemsstater, bland andra Rumänien, som inte är undantagna från Amerikas förenta staters viseringskrav.

Jag röstade för ändringsförslag 1 från den socialdemokratiska gruppen, i vilket man kräver att kommissionen enligt principen om lojalt samarbete ska garantera att alla medlemsstaters medborgare behandlas lika när det gäller visumfriheten. Jag röstade för ändringsförslag 2 från den socialdemokratiska gruppen eftersom det där står att USA vid sammanträdet med justitie- och inrikesministertrojkan den 13 mars 2008 erkände gemenskapens behörighet att förhandla om ett internationellt avtal om viseringspolitiken.

- Förslag till resolution: Den tragiska situationen i Burma (B6-0244/2008)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om Burma eftersom den dramatiska situationen i landet gör det viktigt att snarast återupprätta demokrati och trygga respekt för mänskliga rättigheter.

Jag beklagar de burmesiska myndigheternas agerande som svar på den cyklon som förödde landet och gjorde att tusentals människor dödades eller förflyttades, och jag fördömer starkt den burmesiska regimens svar på den här tragedin, att förhindra humanitära stödgrupper att komma in i landet och förvägra offren hjälp.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Den humanitära katastrof som inträffat i Burma är en enorm tragedi och Junilistan instämmer i att den burmesiska regeringens hantering av situationen har varit under all kritik. Hjälp måste nå fram till de hundratusentals drabbade människorna. Det är prioritet nummer ett. Vi sympatiserar därför starkt med resolutionen i dess kritik mot Burmas regering, som har satt sin egen makt före medborgarnas överlevnad. Däremot är det inte EU:s uppgift att fördöma och uppmana andra länder att sätta tryck på Burma att öppna sina gränser. Inte heller är det upp till EU att uppmana Internationella brottmålsdomstolen att åtala Burmas regering. Det är det globala samfundet som genom FN ska hantera dessa centrala folkrättsliga frågor. Tyvärr finns en tendens hos EU att ta katastrofer till hjälp för att flytta fram sin egen position inom utrikespolitiken.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi vill framföra våra uppriktiga kondoleanser till offren för den cyklon som den 2–3 maj drabbade flera regioner i Myanmar (Burma).

Vi är fast övertygade om att alla diplomatiska bemödanden måste göras, i synnerhet inom ramen för FN:s organ, för att snabbt ge offren hjälp och stöd, försöka minimera antalet dödsfall, lösa de problem som folket har och påbörja arbetet med att återuppbygga de enorma mängder infrastruktur som har förstörts i samarbete med de burmesiska myndigheterna, vilket också betonas i resolutionen.

Vi ställer oss dock inte bakom initiativ som, på grundval av så kallade humanitära insatser, kommer att fortsätta att hindra och ifrågasätta de bemödanden som FN:s organ, Asean och olika länder i regionen för närvarande gör för att hitta lösningar som bidrar till att undanröja de nuvarande hindren och minimera de drabbade människornas lidande.

Dessa initiativ, som innebär att den dramatiska situation som tusentals och åter tusentals människor upplever exploateras på ett oacceptabelt sätt, syftar primärt till att utnyttja den humanitära katastrofen i politiska syften och som en chans att nå geostrategiska mål, vilket i slutändan äventyrar det humanitära stöd som de hävdar att det finns ett så trängande behov av. I grund och botten leder detta till situationer som kan göra att krigets tragedi läggs ovanpå naturens.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stöder resolutionen om den tragiska situationen i Burma till fullo. Den första naturkatastrofen i samband med cyklonen har nu följts av den katastrof som den burmesiska regeringens svar har skapat. Den burmesiska regeringen har en moralisk och lagstadgad skyldighet gentemot medborgarna och måste släppa in internationellt stöd för att förhindra att situationen blir ännu mer allvarlig.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Den tragiska situationen i Burma måste skyndsamt uppmärksammas. Genom att hittills ha tillbakavisat internationellt stöd har den burmesiska regimen visat att den inte bryr sig om allvaret i den aktuella situationen. För offren för cyklonen Nargis handlar det inte om politik utan om överlevnad. Jag gör gemensam sak med mina kolleger och uppmanar militärregimen att acceptera erbjudanden om hjälp från världssamfundet.

Våra asiatiska partner har verkligen också en roll när det gäller att sätta press på regimen i Rangoon. Jag upprepar att jag tror att Rangoon skulle möta starka påtryckningar om att erkänna de rättigheter och friheter som befolkningen har fordrat och fortfarande fordrar om landet uppmanar andra Asean-länder att överväga medlemskap för Burma igen. Jag gör som mina kolleger och röstar för det här förslaget.

- Förslag till resolution: Naturkatastrof i Kina (B6-0242/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Herr talman! Jag vill ge kommissionen erkänsla för dess snabba reaktion i den nödsituation som uppstod efter jordbävningen den 12 maj. Enligt tidningarna kollapsade fabriker, skolor och bostadshus, och i vissa områden förstörde jordbävningen 80 procent av byggnaderna. I en del städer kollapsade skolbyggnader och begravde eleverna, och tyvärr har kemiska fabriker spritt ut tonvis med förorenande ämnen i marken.

Den här gången kan vi följa förödelsen, i all dess bryska verklighet, i pressen och genom de kinesiska myndigheternas uttalanden – de verkar inte försöka undanhålla oss något. Det är remarkabelt att Kina den här gången, i skarp kontrast till galenskapen hos grannlandet Burmas regim, visar en öppenhet för hjälp och internationellt stöd. Som kommissionsledamoten flera gånger har sagt måste Europa göra sin humanitära insats i den ödelagda Sichuanprovinsen.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Hjälp och pengar till de människor i Kina som drabbats av naturkatastrofen är ett måste för att hantera denna tragiska situation. Men sådan hjälp kan medlemsländerna själva erbjuda, direkt till den olycksdrabbade regionen. Hjälpen behöver inte gå via EU. Det finns andra internationella organisationer som är bättre skickade att samordna den humanitära hjälpen. FN är, med sin långa erfarenhet och globala räckvidd, ett tydligt exempel på detta. Vi anser att denna resolution är ännu ett försök av EU att agera utrikespolitiskt och använda sig av en katastrof för att ta ytterligare steg mot en federal stat som bedriver utrikespolitik.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi framför vårt uppriktiga deltagande till offren för den jordbävning som drabbade flera provinser och autonoma regioner i Folkrepubliken Kina den 12 maj, och vår solidaritet med kineserna, som har visat ett sådant mod och stöttat varandra i denna svåra tid.

Som har framhållits har de kinesiska myndigheterna mycket snabbt och effektivt påbörjat det brådskande arbetet med att ge offren hjälp och stöd, försöka minimera antalet dödsfall, lösa de problem som folket har och börja återuppbygga de enorma mängder infrastruktur som har förstörts.

Därav behovet av att olika medlemsstater och EU snabbt tillhandahåller resurser och nödhjälp som bidrag till de kinesiska myndigheternas enorma ansträngningar att hjälpa dem som har drabbats av jordbävningen.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag instämmer med kollegerna och prisar Kinas bemödanden att hjälpa sitt folk efter jordbävningen i Sichuanprovinsen. Det vi ser i Kina är ett exempel för andra länder i regionen som drabbas av den massiva förödelse som sådana naturkatastrofer orsakar.

Jag håller också med om att EU aktivt bör hjälpa Kina med återuppbyggnaden. Jag röstade för resolutionen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om naturkatastrofen i Kina. Jordbävningar är katastrofer som tar väldigt många liv och orsakar enorma egendomsskador.

Jordbävningen i Kina, som hade en magnitud på 7,8, blev en chock för människor i hela världen Denna förödande jordbävning fick ett stort antal offer och har skapat oerhört svåra förhållanden för de drabbade, särskilt i Sichuanprovinsen. Jag vill uttrycka min djupaste sympati för och solidaritet med det kinesiska folket och de många offren för denna tragedi.

Vi välkomnar att de kinesiska myndigheterna reagerade snabbt på katastrofen genom att vidta nödhjälpsåtgärder. Det ska noteras att Kina också var berett att ta emot erbjudanden om hjälp från externa källor. Dessutom är det glädjande att se att kinesiska och utländska medier tilläts sända detaljerad och korrekt information om katastrofen.

Enligt mina beräkningar har EU redan tillhandahållit mer än 10 miljoner euro i stöd. Kina behöver dock européernas praktiska erfarenheter på det här området ännu mer än det behöver ekonomiskt stöd. De nödhjälpsåtgärder som har vidtagits för civilbefolkningen måste därför inkludera beprövade rutiner för att mildra konsekvenserna av dylika händelser. EU måste ställa den kunskap som har förvärvats från seismologisk forskning till förfogande för att bidra till att fastställa skälen till byggnadernas otillräckliga strukturella stabilitet. Jordbävningsregionen Sichuan måste omvandlas till ett utomhuslaboratorium där potentiella lösningar kan testas och resultaten användas för att återuppbygga provinsen.

- Förslag till resolution: Globalt fördrag om förbud mot uranvapen (B6-0219/2008)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Ett förbud mot denna typ av vapen måste genomföras på ett globalt plan, genom FN, och på initiativ av nationalstater, inte av Europaparlamentet. Vi är emot en gemensam europeisk säkerhetspolitik som leder till ett Europas förenta stater. Därför har vi röstat emot resolutionen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi är fullständigt medvetna om resolutionens retroaktiva verkan och röstade för den, främst på grund av texten i punkterna 7 och 8, som lyder som följer:

Europaparlamentet upprepar bestämt sin uppmaning till alla EU:s medlemsstater och Nato-länder att införa ett moratorium för användningen av vapen med utarmat uran och fördubbla sina strävanden mot ett globalt förbud, och att systematiskt stoppa produktionen och anskaffningen av denna typ av vapen.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och rådet att ta initiativ till utarbetandet av ett internationellt avtal för att införa ett förbud mot utveckling, tillverkning, lagring, överföring, testning och användning av uranvapen, och förstörelse eller återvinning av befintliga lager (även om vi anser att parlamentet har ställt oacceptabla villkor när det gäller det kravet).

Vi måste emellertid betona att en majoritet i parlamentet har undvikit att utpeka ansvariga för användningen av utarmat uran för militära ändamål. Med andra ord försöker parlamentet rentvå de brott som Nato och USA och dess allierade begått i Kosovo, Afghanistan och Irak (där även splitterbomber eller bomber med vit fosfor har använts förutom vapen av utarmat uran).

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stöder kraven på ett internationellt fördrag med förbud mot vapen med utarmat uran till fullo. Användningen av dessa vapen leder till dödliga sjukdomar både för militär personal och civilbefolkningen. EU har en moralisk skyldighet att ta ledningen i den här frågan och arbeta för att dessa vapen avskaffas helt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) EU:s medlemsstater och rådet måste ta ledningen i förhandlingarna om ett internationellt fördrag som syftar till att införa ett förbud mot att utveckla, producera, lagra, överföra, testa och använda uranvapen.

Och jag anser att fördraget måste gå längre. Stater får inte ges möjlighet att fortsätta att använda gamla lager av dessa vapen, vilkas effekter på hälsa och miljö enligt min mening är ovissa. Befintliga lager måste förstöras eller återvinnas. Jag röstade för resolutionen.

– Förslag till resolution – Reach (B6-0237/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Denna resolution ger kontinuitet till Reach-processen, och vi lade därför ned våra röster eftersom vi anser att konsumenternas och de små och medelstora företagens rättigheter och berättigade farhågor inte beaktas, och resolutionen bidrar inte heller till att skydda arbetstagarna eller miljön. Vi anser att den balans som krävs mellan skyddet av arbetstagarnas hälsa, miljöskyddet och utvecklingen av industrin inte nås fullständigt eftersom konsumenternas rättigheter inte garanteras på lämpligt sätt till följd av begränsningen av arbetstagarnas rätt till information och hälsa. I resolutionen beaktas inte heller mikroföretag och små och medelstora företag på lämpligt sätt – eftersom förslaget oundvikligen medför ökade kostnader för att registrera ämnen utan att tillhandahålla lämpligt stöd – och man tar inte ens hänsyn till de stora företagen, som nu har uttryckt sin önskan att ersätta farliga kemikalier.

Nu hänvisar man till åtgärderna för att rationalisera och påskynda kommissionens interna förfaranden för validering och lagstiftningsmässigt godkännande av nya alternativa testningsmetoder, där kommissionen kommer att sörja för en öppnare process där berörda aktörer hörs inför varje förslag om att anpassa förordningen om testmetoder till den tekniska utvecklingen. Vi står fast vid vår ståndpunkt, i hopp om att insynen verkligen kommer att ökas.

- Betänkande: Janusz Wojciechowski (A6-0147/2008)

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet av Janusz Wojciechowski om en ny strategi för djurhälsa. Som vald ledamot från distriktet Centre massif-central är jag särskilt oroad över den nuvarande spridningen av den epizootiska sjukdomen blåtunga, som har mycket allvarliga konsekvenser när det gäller varaktighet, överföring och spridning av sjukdomens olika serotyper till hittills smittfria områden, och de allvarliga socioekonomiska följderna av att begränsa transporter av och handel med djur. Jag anser att kommissionen bör utforma en handlingsplan för djurhälsa för att förbättra förmågan att reagera på sådana allvarliga epizootiska djursjukdomar genom att finansiera forskning, ersätta förluster, ge förskott på betalningar etc.

Jag röstade mot ändringsförslag 12 om att långa transporter av djur kan öka riskerna och att djur avsedda för slakt inte ska transporteras längre än nio timmar. Däremot röstade jag för ändringsförslag 3 om att kvaliteten på transporten är viktigare för djurens välbefinnande än transportens varaktighet. Det finns en särskild mycket sträng förordning om denna fråga, och det vore klokt av oss att övervaka genomförandet av förordningen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi anser att en rad positiva åtgärder lyfts fram i betänkandet som man bör bygga vidare på och som kommissionen även bör gå vidare med. Det gäller särskilt

- behovet av ett betydande gemenskapsbidrag för stora sjukdomar för att garantera lika behandling och lika möjligheter när de resurser som berörda länder och producenter förfogar över inte är tillräckliga för att garantera detta,

- insikten om att EU:s producenter konfronteras med högre kostnader på grund av de högre EU-standarder som gäller och att de måste skyddas från importerade djurprodukter som produceras i enlighet med lägre standarder,

- behovet av hjälp från kommissionen för att uppfödarna ska klara av de höga kostnaderna för att skaffa nödvändig utrustning för att registrera djur.

Vi är fortfarande kritiska mot en del punkter, särskilt på området för offentlig finansiering, som måste ökas för att undvika att privata försäkringar används för att ersätta förluster till följd av sjukdomsutrotning. Vi kan inte hålla med om att uppfödarna ska bära hela ansvaret för sjukdomsutrotning genom att betala för privata försäkringar.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag stöder kommissionens förslag till en strategi för djurhälsa 2007–2013, eftersom jag anser att debatten mellan EU-institutionerna måste inledas snabbt för att utarbeta framtida lagstiftningsförslag.

Åtgärder på EU-nivå måste prioriteras, en modern lagstiftningsram för djurhälsa måste inrättas och förebyggande, övervakning och vetenskaplig forskning måste förbättras.

Jag samtycker därför till betänkandet av Janusz Wojciechowski, även om jag när det gäller begränsningar av transporten av slaktdjur måste betona att jag är emot alla typer av ytterligare krav, eftersom den befintliga lagstiftningen redan innehåller tillräckliga bestämmelser för att minimera djurens lidande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta betänkande behandlar en mycket viktig fråga. Men som alltid föreslår jordbruksutskottet höjda anslag i olika sammanhang från EU till jordbruket. Därför tvingas vi rösta nej till betänkandet i dess helhet, även om vi principiellt är för åtgärder för ökad djurhälsa inom unionen.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot punkt 52 i Wojciechowskibetänkandet som syftar till att stödja principen om elektronisk märkning. Förslagen på det här området har inte varit proportionerliga, och kommissionen måste göra om sin strategi. Fåruppfödning spelar en viktig roll på en stor del av den skotska landsbygden, och EU måste agera på ett sätt som gör att dessa landsbygdsekonomier skyddas, inte lägga på fårfarmarna fler bördor.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en ny strategi för djurhälsa för EU eftersom jag är ytterst positivt inställd till hållbart jordbruk och inte kan göra annat än att stödja alla politiska åtgärder eller metoder för att främja sådan politik.

Husdjurens hälsa är viktig för att trygga folkhälsan genom produktion av hälsosamma livsmedel. Djurhälsan är nära kopplad till människors hälsa på grund av risken för direkt eller indirekt överföring av vissa sjukdomar.

Extremt hög djurtäthet inom intensiva djurbesättningar kan öka risken för sjukdomsspridning och hindra sjukdomskontrollen. Även om jag håller med om att vi måste främja åtgärder för att garantera biologisk säkerhet ute på jordbruken, måste vi även se till att vi inte överdriver vikten av kriterierna för ekologiska villkor.

Jag beklagar däremot att kommissionen inte fäster större vikt vid veterinärexperter i sitt meddelande, som enligt min mening är de som är bäst lämpade för att genomföra en effektiv strategi för skydd av djurhälsan.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Janus Wojciechowskis betänkande. Det innehåller både åtgärder för att förbättra livsmedelssäkerheten och djurens hälsa. Det har förekommit krav från våra kolleger inom Skotska nationalistpartiet (SNP) och konservativa ledamöter att rösta emot ett obligatoriskt införande av elektronisk och DNA-baserad genetisk identifiering och registrering av djur på EU-nivå.

I tider när hotet om att nya och befintliga djursjukdomar ska bryta ut är akut och förväntas förvärras på grund av klimatförändringarna framstår det som vettigt att ha ett säkert och stabilt system för förflyttning av djur med dylika metoder för identifiering och registrering. Dessa synpunkter återspeglas i hur jag röstade.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Efter en hetsig debatt och ett stort antal ändringsförslag i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling föreslår man i det antagna betänkandet av Janusz Wojciechowski betydande ändringar av kommissionens förslag. Dessa ändringar genomsyrar betänkandet och gör det mycket balanserat och utgör en möjlighet att verkligen ändra och förbättra den rättsliga ramen för djurhälsa i EU.

När det gäller frågan om hög djurtäthet inom intensiva djurbesättningar har jordbruksutskottet genom sin omröstning mildrat föredragandens inledande ståndpunkt genom att erkänna att detta kan visa sig vara problematiskt i fall där olämpliga åtgärder för sjukdomskontroll vidtas.

Genom det ändringsförslag som lagts fram av PPE-DE-gruppen i plenum om långa transporter av djur får EU dessutom en möjlighet att begränsa onödigt lidande för djur som är avsedda för slakt, samtidigt som utmärkta hygieniska förhållanden upprätthålls.

De återstående åtgärder som föreslås i betänkandet, särskilt att främja användning av nödvaccinering, att öka jordbrukarnas ansvarskänsla och att klargöra rollen för samtliga aktörer i finansieringen av den framtida strategin, går i rätt riktning och är utmärkta hjälpmedel för att stärka EU:s lagstiftning om djurhälsa.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar det här betänkandet, som belyser vad som behöver göras för att skapa en god djurhälsostatus i EU. Det kan bara uppnås genom en handlingsplan från EU. När det gäller djurtransporter får vi bara skapa lagstiftning på det området på grundval av vetenskapliga rön. Försöken att specificera restider är trångsynta och missriktade. Vi måste se till att befintliga transportbestämmelser efterlevs. Det avgörande är transporternas kvalitet, inte längd. Därför välkomnar jag att ingen specifik restid anges i det här betänkandet. Slutligen måste EU insistera på att få våra standarder för djurhälsa och djurens välbefinnande accepterade internationellt och på att WTO tar hänsyn till dessa frågor.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Det här är en fråga som är oerhört viktig för många miljoner europeiska medborgare, särskilt i sydöstra England. Det mest kontroversiella har varit transporten av djur som är en funktion av det här betänkandet.

Jag välkomnar allt som kan göras för att förbättra djurens välbefinnande under transporter. Ett inslag i detta är naturligtvis att veterinärerna får ordentliga resurser för att genomföra kontroller och kan vara säkra på att de har en förbättrad veterinärfond att lita till för denna verksamhet.

På samma sätt bör de jordbrukare som ägnar sig åt boskapstransporter kunna utnyttja försäkringsinstrument som skyddar dem mot indirekta förluster.

- Förslag till resolution – Strategi inför det tredje mötet mellan parterna i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (B6-0238/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Genomförandet av Århuskonventionen har diskuterats sedan den trädde i kraft den 30 oktober 2001. Eftersom de flesta av de 35 parterna till konventionen är EU-medlemsstater har de ett särskilt ansvar för att inrätta de mekanismer som krävs för att genomföra konventionen.

Det är lika viktigt att garantera särskilda bestämmelser – som de rättigheter som redan anges i konventionen – för att förbättra det regionala och globala offentliga deltagandet i andra konventioner och avtal på miljöområdet.

Parlamentet och rådet har redan antagit tre rättsakter för att genomföra Århuskonventionen, men svårigheterna kvarstår. Även om vissa aspekter av parlamentets resolution är något oklara stöder vi den generellt eftersom vi anser att det är viktigt att bidra till att införa allmänna villkor för tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

Vi hoppas därför på att man når positiva resultat vid det tredje partsmötet, som ska hållas i Riga i Lettland den 11–13 juni 2008.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan stödjer Århuskonventionen, men vi anser att de nationella parlamenten på egen hand ska avgöra sina respektive ståndpunkter under konferensen om Århuskonventionen i Riga.

De medlemsländer som inte har ratificerat Århuskonventionen ska självfallet självständigt fatta beslut om de vill ratificera eller inte. Europaparlamentet ska enligt vår uppfattning inte komma med uppmaningar om det.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Jag har varit aktivt involverad i Århuskonventionen sedan 2000, när vi diskuterade konventionens första pelare, medborgarnas rätt till miljöinformation, och kort därefter den andra pelaren, möjligheter till offentligt deltagande i beslutsprocessen. När jag mötte lokala miljöaktivister i Kazakstan fick det som verkade självklart i väst en helt ny dimension i mina ögon.

Århuskonventionen är ett stort framsteg i arbetet för att förbättra allmänhetens deltagande och rätt till tillgång till information och är en komponent som bör ingå i alla framgångsrika demokratiska system. Jag har därför full förståelse för parlamentets ståndpunkt, men anser att även det saknade elementet, allmänhetens rätt att överklaga, bör återinföras. Jag kan emellertid förstå att rådet fruktar att medborgarnas rättigheter kan överträdas vid överklaganden i syfte att fördröja projekt eller förhindra lika villkor för organisationers penninginsamlingskampanjer. Rådet gör rätt i att oroa sig över detta utnyttjande av demokratin. Det är emellertid viktigt att frågan tas upp igen: världen och vårt samhälle förändras ständigt, och alla politiska beslut måste hålla för nutidens granskning.

Det är just av det skälet som jag tycker att en av punkterna i vår resolution inför partsmötet är så bra, där parlamentet förklarar sin önskan att utöka konventionens tillämpningsområde till alla principer för hållbar utveckling. På så vis uppfylls kriterierna för hållbar utveckling tack vare konventionens principer om öppenhet, möjligheter till deltagande och ansvarsskyldighet. Det är faktiskt tanken bakom Århuskonventionen, att den ska ge upphov till ett heltäckande och aktivt tänkesätt i miljöfrågor, särskilt bland allmänheten, och på så sätt skapa nya möjligheter för att förbättra de befintliga metoderna. Rigamötet kommer att bli ett utmärkt tillfälle för en halvtidsutvärdering av konventionen, och jag är övertygad om att vi är inne på rätt spår.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. − (IT) Herr talman! I Århuskonventionen erkänns att var och en har rätt att leva i en miljö som är förenlig med hälsa och välbefinnande och har en skyldighet att skydda miljön, och även att medborgarna för att kunna utöva denna rättighet och fullgöra denna skyldighet måste ha tillgång till information, rätt att delta i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

I artikel l i konventionen anges att varje part ska garantera rätten att få tillgång till information och allmänhetens rätt att delta i beslutsprocesser. Ökat deltagande i denna process från institutioner på nationell nivå och EU-nivå som företräder medborgarna är mycket viktigt, både för att få fullständig tillgång till information i miljöfrågor och särskilt för att kunna garantera att den information som lämnas framför allt är korrekt. Det vimlar av motstridiga teorier, med mer eller mindre vetenskapliga grunder. Det är nödvändigt att fastställa regler för att förhindra alarmerande och ibland överdrivna uttalanden och göra miljöskyddet till ett ansvar för alla, både för medborgarna och för institutionerna.

För UEN-gruppens räkning, som kommer att rösta för resolutionen, vill jag betona att det är viktigt att EU:s delegation till partsmötet för konventionen, som planeras till den 11–13 juni 2008, har en så bred representation som möjligt från parlamentet.

– Betänkande: Van Hecke (A6-0171/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vissa aspekter i resolutionen är viktigare än andra.

Viss politik styr alla andra politiska åtgärder på grund av dess strukturella vikt. Följande är exempel på sådan politik.

Genom att inte ifrågasätta de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA), utan endast nämna vikten av att inte bara bevilja utvecklingsstöd till länder som godtar ökad avreglering av sina marknader, urholkas alla positiva aspekter som stödet skulle kunna ge upphov till.

I EPA-avtalen ställs villkor för ländernas suveränitet, den valda modellen gynnar EU:s multinationella företag och produktionen görs inte beroende av de många olika behoven hos ländernas folk, utan görs tvärtom beroende av kraven från den alltmer avreglerade marknaden.

Därför är det visserligen positivt att militära utgifter ska undantas från utvecklingsstödets tillämpningsområde, att effektiva resurser ska avsättas för att utveckla och förbättra samhällsservicen och att man en gång för alla slutar att bevilja stöd för mål som inte har med utveckling att göra överhuvudtaget, men dessa åtgärder kommer endast att vara effektiva om vi samtidigt avvisar avregleringen av handeln och de instrument för dominans och intervention som EPA-avtalen innehåller.

Endast genom att övervinna denna motsägelse kommer det att bli möjligt att skapa ett verkligt solidariskt bistånd med respekt för den nationella suveräniteten.

  Jens Holm och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag tror att det fortfarande går att göra mycket för att göra stöd från EU och dess medlemsstater mer ändamålsenligt, och det finns en del viktiga insikter i Johan van Heckes betänkande. Jag vill dock understryka att jag inte stöder formuleringen i punkt 1, där det står att EU ska tala med en röst och att det behövs mer harmonisering.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE), skriftlig. − (ES) Jag röstade för betänkandet om biståndseffektivitet, även om jag inte håller med om allt som sägs i det. Det beror för det första på att medlemsstaterna inte håller vad de lovar, vilket innebär att allt arbete som genomförs av EU-institutionerna blir värdelöst. Dessutom framgår det inte tydligt i betänkandet att medlemsstaterna åtar sig en roll (att stödja partnerländerna i genomförandet av biståndet), men egentligen spelar en helt annan roll (de finansierar endast de initiativ som är prioriterade för deras egna ekonomier), utan att ägna uppmärksamhet åt den sociala och ekonomiska utvecklingen i partnerländerna (mindre populära länder i biståndshänseende).

För det andra krävs ökad effektivitet och insyn när finansieringen av projekt diskuteras. Vi vill naturligtvis ha effektivitet. Insyn betyder emellertid fler revisioner, samråd, kontroller – kort sagt, mer slöseri med tid och pengar på byråkrati, och detta fördröjer snarare än underlättar arbetet för MÅNGA människor. Insynen minskar därför effektiviteten. Jag skulle vilja att insyn används som ett verktyg för att nå effektivitet och att effektiviteten alltid sätts i främsta rummet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Johan Van Heckes uppföljning av Parisförklaringen om biståndseffektivitet från 2005. Stödsystemet måste fortsatt ha som primärt mål att minska fattigdomen. För att stödet ska vara ändamålsenligt måste man använda lokala system och samarbeta med mottagarna till fullo.

Jag stöder också kravet på att kommissionen och EU:s medlemsstater ska göra omfattande bemödanden för att nå den målsättning som beskrivs i millennieutvecklingsmålen att 0,7 procent av EU:s BNP ska avsättas till offentligt utvecklingsstöd 2015. Jag anser att betänkandet återspeglar dessa åsikter och röstade för.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Genom Parisförklaringen från 2005 inrättas ett program för effektivt internationellt bistånd som främst inriktas på åtgärder för att utrota fattigdomen. Förklaringen innehåller särskilda skyldigheter i syfte att öka biståndseffektiviteten på grundval av internationellt samarbete. Man skulle kunna tro att detta medför effektivt bistånd i ordets fulla bemärkelse, och att de som behöver biståndet kommer att motta det utan att behöva betala något.

Tyvärr händer det att de som mottar ”bistånd” måste betala för det. I många fall fungerar biståndet som ett instrument för att göra de svaga ekonomiskt beroende av de starka och de fattiga beroende av de rika. I början av 1960-talet, vid ett möte i FN:s världslivsmedelsprogram, utropade en indier som såg hur ”biståndet” gavs av utvecklade länder till hans eget land, ”för guds skull, sluta hjälp oss”. Jag hoppas att situationen kommer att vara annorlunda den här gången.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag gör nästan vad som helst för att tjäna det här parlamentet, men det finns en gräns till och med för mig. Den gränsen nåddes nästan igår kväll när jag prioriterade debatten om Århuskonventionen framför sparrisätande den berömda sparriskvällen. Jag gick före desserten, bara för att upptäcka att debatten hade ställts in. Min fråga är: har vi rätt att foga våra oanvända anföranden till protokollet för sessionen, eftersom kommissionsledamotens svar ändå finns där?

12. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokoll

(Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

13. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

14. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

14.1. Sudan och den internationella brottmålsdomstolen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Sudan och den internationella brottmålsdomstolen.⁽¹⁾

  Jean Lambert, författare. − (EN) Fru talman! Än en gång återkommer vi till ämnet Sudan och vad som kan göras för att ställa regeringen där till ansvar för folkets lidande och inte minst effekterna på grannländerna.

Eftermiddagens resolution handlar särskilt om Internationella brottmålsdomstolen och det faktum att två arresteringsorder utfärdades, för över ett år sedan nu, av den domstolen för Ahmad Haroun, dåvarande inrikesministern som nu är minister för humanitära frågor – vilket säkert många av oss anser vara djupt chockerande – liksom för en av de tidigare ledarna för Janjaweed-milisen, Ali Muhammad Ali Abd-al-Rahman.

Vi har inte sett något samarbete från den sudanesiska regeringens sida över huvud taget med att överlämna dessa människor till Internationella brottmålsdomstolen, trots att regeringen är väl medveten om att medlemskap i Förenta nationerna medför vissa skyldigheter. Det råder en kultur av straffrihet, där ingen någonsin verkar ställas till ansvar för de mest ohyggliga brott.

Vi anser att alla regeringar bör agera kraftfullt i den här frågan, och i resolutionen står det att vi bör uppmana rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att i juni anta riktade bestraffningsåtgärder från EU:s sida mot en klart identifierad grupp sudanesiska statstjänstemän som bär ansvaret för denna brist på samarbete, och att dessa åtgärder ska inkludera tydliga ekonomiska sanktioner. Folkets klagan fungerar inte, men det verkar som att ett stopp för pengaflödet kan göra det.

Min grupp rekommenderar kammaren att anta den här resolutionen. Vi ser fram emot kraftfulla åtgärder och att dessa män, och andra, förhoppningsvis ställs inför rätta.

  Erik Meijer, författare. − (NL) Fru talman! För ett år sedan hade vi också en brådskande debatt om Sudan. Sedan dess har situationen förvärrats, inte förbättrats. Överenskommelsen mellan den muslimska norra delen och den icke-muslimska södra delen efter ett långt inbördeskrig är utsatt för tryck. Det tillfälliga samarbetet i en övergångsregering och förberedelserna för folkomröstningen om självständighet för södern 2011 är under press eftersom gränserna för dessa områden inte slutgiltigt har fastställts. Kontrollen av den oljerika mellersta delen orsakar nu mer våld.

Fredsuppgörelsen gäller inte heller västra Darfur, eftersom arabiska nomader och soldater har drivit bort större delen av den svarta befolkningen till det närbelägna Tchad. Det här är inte en konflikt mellan dem som stöder islam respektive kristendomen, utan mellan nomader och den bofasta jordbruksbefolkningen om kontrollen över ofruktbar mark som producerar mycket lite. På grund av befolkningsökning och ökenutbredning förlorar människor sina traditionella utkomstkällor och vänder sig mot varandra. Regeringen är också ansvarig för fördrivningen av den ursprungliga icke-arabiska befolkningen. Nu pågår det strider ända från Darfur till huvudstaden Khartoum.

Också när det som nu är Sudan kallades Angloegyptiska Sudan var det diskutabelt om detta enorma område med mycket olika befolkningsgrupper borde bli självständigt som en enda stat. En enad stat skulle huvudsakligen vara den arabiska befolkningens stat i de norra, östra och mellersta delarna. Det skulle bli svårt för den svarta muslimska befolkningen i väst och de svarta kristna och animisterna i söder att bli jämställda. De regioner som vid den tidpunkten var mycket mindre utvecklade låg långt från havet och fick mycket lite internationell uppmärksamhet. I slutändan tog ingen någon notis om dem, och nu ser vi resultaten av kolonial kortsynthet.

Staten bär ansvar för många brott, men samtidigt är den till stor del ett instrument för en av de stridande parterna. Det gör det svårt för den att samarbeta med bestraffningsåtgärder. Naturligtvis försöker vi hålla möjligheterna till sådana öppna i resolutionen, men i dagens läge finns det ingen större anledning till optimism.

  Filip Kaczmarek, författare. − (PL) Det är verkligen chockerande att den sudanesiska regeringen har utsett Ahmad Haroun (den förre inrikesministern som ansvarade för Darfur 2003–2004) till minister för humanitära frågor. Det är ett sjukt skämt att han har fått ansvar för livet och säkerheten för invånarna i Darfur, han som tidigare förföljde dem, och att beslut om den största humanitära insats som den internationella fredsstyrkan Unamid gör ligger i hans händer. Låt oss inte glömma bort att syftet med denna insats är att skydda civila mot brott, det vill säga just sådant som Ahmad Haroun var inblandad i.

Världssamfundet, Europeiska unionen, Afrikanska unionen, FN, Arabförbundet – alla dessa organisationer bör sätta maximal press på den sudanesiska regeringen så att dessa människor äntligen ställs till svars inför Internationella brottmålsdomstolen.

  Leopold Józef Rutowicz, författare. − (PL) Fru talman! Sudan är ett enormt land med en yta på 2,5 miljoner kvadratkilometer och en befolkning på omkring 42 miljoner människor, ett land som har förötts av två inbördeskrig som fick miljontals offer och som resulterade i funktionshinder, förnedring och förstörd egendom för ytterligare många miljoner invånare. En fråga som låg till grund för brodermordskonflikterna var etniska skillnader – 52 procent av befolkningen är afrikansk, 39 procent arabisk – och religiösa skillnader – 70 procent är sunniter och 30 procent animister.

Under dessa krig utsattes befolkningen för alla möjliga grymheter från dem som hade vapen och makt, däribland mord, tortyr, våldtäkt, rån och fördrivande, brott som Internationella brottmålsdomstolen handlägger och utmäter straff för. Tyvärr har Internationella domstolen inga medel för att ställa förövarna inför rätta. I resolutionen presenteras den europeiska synen på dagens situation, och jag stöder den. Jag anser dock att det under dessa omständigheter vore mödan värt att överväga att använda en mer radikal strategi, till exempel att använda FN:s specialstyrkor för att föra de anklagade till ICC och sedan fängsla dem som befinns skyldiga och internera dem på livstid, utan rätt att återvända, på någon avlägsen ö med ett talande namn, såsom Djävulsön. Det tror jag skulle hjälpa.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Fru talman! FN uppskattar att konflikten i Sudan har lett till omkring 300 000 dödsfall och skapat cirka 2,5 miljoner flyktingar.

Det har kommit mängder av rapporter om outsägligt barbariska handlingar i regionen de senaste åren. Den oskyldiga civilbefolkningen har lidit oerhört. De som utpekas som ansvariga för att ha uppviglat till eller begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten bör ställas inför rätta och straffas om de befinns skyldiga.

Det är inte bara nödvändigt av naturliga rättviseskäl, utan också för att se till att dessa individer inte kan upprepa sina brott och att det statueras exempel för andra potentiella brottslingar för att förhindra att de begår liknande brott.

Internationella brottmålsdomstolen bildades för att se till att de som begår krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte förblir ostraffade. Sudan har undertecknat Romstadgan genom vilken Internationella brottmålsdomstolen skapades, men har ännu inte ratificerat den.

Det är ingen ursäkt för att inte samarbeta till fullo med domstolen i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1593. Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat två arresteringsorder mot Sudans förre inrikesminister Ahmad Haroun och milisledaren Ali Mohammed Ali Abd-al-Rahman. Dessa avser 51 anklagelser om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Under mer än ett år har nu de sudanesiska myndigheterna vägrat att överlämna dessa individer och obstruerar således Internationella brottmålsdomstolens arbete.

Detta är fullkomligt oacceptabelt. Ett sådant beteende gör att den sudanesiska regeringen blir medskyldig till dessa påstådda brott. Vi uppmanar Sudan att tänka över den allvarliga position som landet har hamnat i genom att skydda dessa påstådda massmördare från den internationella rättens arm en gång till, och göra det snabbt. Vi hoppas att regimen tar sitt förnuft till fånga och hörsammar Internationella brottmålsdomstolens krav omedelbart.

  Tadeusz Zwiefka, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Det är ganska skandalöst när ett land som är medlem i Förenta nationerna inte hörsammar uppmaningar som FN:s säkerhetsråd riktar till det att bistå Internationella brottmålsdomstolen. Vad kan världssamfundet göra när Sudans utrikesminister vägrar att samarbeta och också förklarar att domstolen inte har någon rätt att döma sudanesiska medborgare och att Sudans regering inte kommer att tillåta att sudanesiska medborgare lagförs och döms utanför landets egna domstolar?

Det här är verkligen en svår situation, eftersom Sudan i viss utsträckning inte är beroende av stöd vare sig från Europeiska unionen eller Förenta staterna eller de andra västdemokratierna, utan har byggt sin utveckling på hjälp från Kina. Kina är ett land som tyvärr inte bryr sig om mänskliga rättigheter, ens inom sina egna gränser. Den enda reaktion som är möjlig från vår sida är att kräva att de sudanesiska ledarnas tillgångar fryses.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Sedan 2003 har konflikten i Sudan krävt 300 000 offer. Två och en halv miljoner människor har lämnat sina hem för att fly från våldet. Trots den stabilisering som delvis har skett i landet inträffar det ständigt sammanstötningar mellan regeringsstyrkor och rebeller, vilket gör det svårt att använda FN:s fredsbevarande styrkor och ge humanitärt stöd. Det är inte möjligt att lösa konflikten i Sudan på ett varaktigt sätt utan att FN deltar och utan att FN ökar antalet soldater i regionen. Rekryteringen av barn till armén och våldshandlingar mot civilbefolkningen, särskilt mot kvinnor, är klara brott mot internationella normer och mänskliga rättigheter.

Någonting som är särskilt oroande är att regeringen inte samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen och att krigsförbrytare får sitta kvar vid makten. Det låter som ett sjukt skämt, men de är nu bland annat ansvariga för att distribuera humanitär hjälp och för kontakterna med de fredsbevarande styrkorna. Sudan bör uppmanas att omedelbart börja samarbeta med domstolen så att krigsförbrytelserna tas upp. Detta är en nödvändig förutsättning för att skapa demokrati och en rättsstat. Alla försök att störa fredsavtalet och den militära hjälpen från tredjeländer, till båda sidor i konflikten, bör fördömas.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Sedan 2003 har Sudan varit ett slagfält på grund av religiösa och etniska skillnader. Konflikten i Darfur resulterade i att över två och en halv miljoner människor fick fly. Civila offer för denna konflikt har mördats, slagits och våldtagits. Hungern är utbredd, och den grundläggande hygienen brister. Föräldralösa, vilsna barn har inga möjligheter att få utbildning eller en anständig framtid. Humanitär verksamhet blir föremål för allt fler restriktioner. Konflikten i Sudan har lett till att civilisationen i Darfur och Tchad har brutit samman.

Den sudanesiska regeringen har vägrat att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen, och hånar domstolen som har utfärdat arresteringsorder för krigsförbrytare och inte kan eller bara inte vill göra något åt situationen. Efter attacken mot Omdurman den 10–11 maj förlorade ytterligare 200 människor livet.

Vi uppmanar myndigheterna i Sudan att omedelbart börja samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen. Vi förväntar oss att Europarådet vidtar beslutsamma åtgärder för att spärra tillgången till banker i Europeiska unionen för dem som har identifierats som finansiärer till konflikten i Darfur och frysa deras tillgångar.

  Jana Hybášková (PPE-DE). - (CS) Efter att ha deltagit i Europaparlamentets undersökningsgrupp i Darfur och Tchad 2004 är jag en ansvarig politisk resenär. Jag var närvarande när en tolvårig våldtagen mor fick frågan vad hennes barn hette, och svarade: ”Jag vet inte, barnet har inget namn.” Därför uppmanar vi Sudan att ratificera Romstadgan, att utan dröjsmål samarbeta i enlighet med resolution 1593 och att omedelbart överlämna Ali Kushayb och Ahmad Harun. Mest av allt uppmanar vi dock européerna att i sina förhandlingar med Arabförbundet, och i synnerhet med Kina, kräva att Kina och Arabförbundet håller en strikt linje i förbindelserna med Sudan. Det är dessa partner som kan hjälpa oss. Vi uppmanar rådet och kommissionen att hålla oss informerade om sina förhandlingar.

  Marianne Mikko (PSE). - (ET) Kolleger! Sudan är ett land som har utövat sin rätt att vara annorlunda. Ett land där våld, terror och våldtäkter i stor skala är vardagshändelser som inte kan bestraffas. Ett land som bygger på andra värden än mänskliga rättigheter. Situationen är kritisk: under de fem år som har gått sedan konflikten i Darfur började har över 200 000 människor förlorat sina liv. Individer som har begått brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser lever i frihet, och en del av dem har respektabla ämbeten i Sudan.

Rättssystemet i Sudan kan och vill inte hantera situationen i Darfur. Det behövs reformer, och systemet måste bygga på internationellt erkända normer för mänskliga rättigheter. Straffriheten måste upphöra. Det finns ett desperat behov av att den sudanesiska regeringen samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen. Den måste ratificera Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och ställa krigsförbrytarna inför rätta. Situationen måste inte förändras nu, den måste förändras just precis nu.

  Marcin Libicki (UEN). - (PL) I dag, liksom vid många tillfällen när vi har diskuterat dödande och brott mot mänskliga rättigheter i världen, talar vi om vilka som är ansvariga där borta, på plats. Jag tycker dock att situationen kräver en mer ingående analys, eftersom det alltid är handel med vapen och olja som ligger bakom dessa konflikter. Denna handel med vapen och olja organiseras inte bara av människor på dessa platser, som vi ofta behandlar som sämre människor, utan av människor i den grupp nationer som har en mer utvecklad ansvarskänsla och bör ha en mer utvecklad känsla av ansvar gentemot andra. Om det inte vore för dessa människors intressen är det mycket sannolikt att de brott som vi vanligen diskuterar på torsdagseftermiddagarna, såsom vi i dag diskuterar Sudan, inte skulle existera.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Fru talman! Åter och återigen diskuterar vi Sudan på torsdagseftermiddagarna eftersom de fruktansvärda brotten mot mänskliga rättigheter fortsätter: mord, våldtäkter, bortföranden, bortföranden av barn och konfiskation av egendom. Den dåliga säkerheten är fortfarande ett problem för männen, kvinnorna och barnen i Sudan, men också för människor som arbetar med humanitära frågor.

Detta nonchalerande av Internationella brottmålsdomstolens behörighet har lett till att brottslingar har fått gå lösa, i synnerhet människor med hög profil som den förre inrikesministern och en tidigare ledare för Janjaweed-milisen. Vi måste uppmana Sudan att ratificera Romstadgan, med alla maktmedel vi har.

Jag uppmanar än en gång med kraft EU och resten av världssamfundet att ta sitt moraliska och sociala ansvar genom att vidta beslutsamma åtgärder – inklusive att konfrontera Kina med den roll landet spelar i Sudan och vapenhandeln som håller den här situationen igång – för att skydda Sudans folk och flyktingarna i grannlandet Tchad och få slut på den här konflikten.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman! År 2004 uppmanade Europeiska unionen Förenta nationerna att tillsätta en undersökningskommitté för de grymheter och brott som har begåtts i Darfur. På grundval av denna kommittés rekommendationer bad Europeiska unionen FN:s säkerhetsråd att hänvisa situationen i Darfur till Internationella brottmålsdomstolen, vilket rådet gjorde genom att anta resolution 1593 år 2005.

De senaste månaderna har Europeiska unionen flera gånger uppmanat Sudans regering att samarbeta villkorslöst med Internationella brottmålsdomstolen.

Den 31 mars 2008, årsdagen av säkerhetsrådets hänskjutning av situationen i Darfur till Internationella brottmålsdomstolen, antog EU:s ordförandeskap en förklaring på Europeiska unionens vägnar vari det uttryckte sin indignation över att Sudans regering inte samarbetade med domstolen. Europeiska unionen förklarade sig också beredd att stödja antagandet av nya lämpliga åtgärder mot de personer som bar ansvaret för att Sudan inte samarbetade med Internationella brottmålsdomstolen om Sudans regering skulle fortsätta att inte följa FN-resolutionen.

Den 6 maj 2008 deltog jag i ett möte mellan givarna och Sudans regering – Sudankonsortiet – som hölls i Oslo. Vid det mötet påminde jag, när jag talade till konferensen, mina sudanesiska samtalspartner om att vårt utvecklingsstöd är avsett att stödja utvecklingen i Sudan under förutsättning att en genuint demokratisk omvandling sker i landet, i enlighet med det heltäckande fredsavtalet. Jag betonade att principerna bakom det heltäckande fredsavtalet också måste gälla för Darfur och att det fanns ett trängande behov av att återställa säkerheten, sätta in Förenta nationernas styrkor och underlätta tillgången till humanitär hjälp. Våldsutbrottet i Abyei, en region som kämpar med komplicerade problem och som är en av de största utmaningarna vid förverkligandet av det heltäckande fredsavtalet i Sudan, nyligen understryker vikten av att till fullo genomföra avtalet. Jag skrev för en kort tid sedan ett pressmeddelande i vilket jag kräver att båda parter ska respektera samtliga bestämmelser i det heltäckande fredsavtalet, inklusive genomföra ett omedelbart eldupphör och dra tillbaka andra väpnade grupperingar från staden Abyei.

Den sudanesiska regeringen måste veta att världssamfundet som helhet kommer att hålla fast vid visionen i det heltäckande fredsavtalet om ett fredligt, stabilt och demokratiskt Sudan som visar respekt för rättsstatsprincipen och för mänskliga rättigheter. Detta budskap riktar sig inte bara till Sudans regering – det måste också förstås av de olika väpnade rebellrörelser vilkas politiska syften, vilka de än kan vara, inte rättfärdigar att brott begås. Domstolen har utfärdat ett antal arresteringsorder, däribland en för Ali Kushayb, ledare för Janjaweed-milisen.

Sammanträdet i FN:s säkerhetsråd, som kommer att hållas den 5 juni i närvaro av åklagare Luis Moreno-Ocampo vid Internationella brottmålsdomstolen, kan bli ett viktigt tillfälle för världssamfundet att visa upp en enad front och skicka ut en stark signal till stöd för domstolens arbete. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) kommer med stor sannolikhet att ta upp frågan vid sitt möte i slutet av juni.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag vill instämma i fördömandet av Sudans konsekventa vägran att samarbeta med den internationella brottmålsdomstolen (ICJ) och att överlämna Ahmad Harun och Ali Kushayb till ICJ.

Hittills har konflikten i Sudan krävt 300 000 offer och gett upphov till två och en halv miljoner internflyktingar. Ändå fortsätter vi att tillhandahålla bistånd via Ahmad Haruns ministerium för humanitära frågor. Jag ber kommissionen och medlemsstaterna att upphöra med sådana tillhandahållanden via detta ministerium och att sätta press på Sudans regering så att den avskedar honom från hans uppdrag och omedelbart fängslar honom och överlämnar honom till ICJ.

Det är helt i sin ordning att klandra Kina för att landet inte har gjort någonting för Darfur, men i detta fall är EU lika viljesvagt som alla andra.

(1) Se protokollet.

14.2. Fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland.⁽¹⁾

  Marcin Libicki, författare. − (PL) I dag diskuterar vi ännu en gång brotten mot de grundläggande mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Som det så ofta är i sådana fall noterar vi vad det är diktatorer brukar göra. Uppenbarligen kämpar diktatorer alltid mot den organiserade religionen eftersom denna mycket ofta är befolkningens viktigaste språkrör. De måste också kämpa mot fackföreningarna. Fackföreningarna i Vitryssland är faktiskt ganska svaga, så ur denna synvinkel skulle Alexander Lukasjenko kunna framstå som en ganska positiv person. Han har nämligen inte någon att bekämpa eftersom man ännu inte har lyckats skapa fackföreningar i Vitryssland. Dessutom bekämpar diktatorer alltid den opposition som vill ha demokrati.

Men det finns en sak som vi bör komma ihåg. Vi bör komma ihåg att Vitryssland är en viktig granne till Europeiska unionen i öst och bör behandlas som sådan. Vi har en viss tendens att behandla Ryssland som vår enda granne i öst och glömma bort att även Vitryssland bör vara en partner för EU i öst eftersom det är ett stort land med lovande framtidsutsikter.

  Věra Flasarová, författare. − (CS) Mina damer och herrar! Alexander Lukasjenkos regim i Vitryssland förtjänar kritik för att den använder repressiva metoder, fängslar politiska motståndare, tillämpar auktoritära regeringsmetoder och censur och för att den isolerar landet. Vägran att bevilja inresevisum för ledamöter av Europaparlamentet och nationella parlament innebär dessutom att de hindras från att bilda sig en uppfattning om situationen på egen hand. Allt detta påpekas i min grupps resolutionsförslag. Jag anser emellertid att vår kritik av brott mot de mänskliga rättigheterna måste mätas genom absoluta kriterier i stället för att följa en politisk skala som är avhängig av vem som för närvarande spelar första fiolen i världspolitiken. Detta är inte rätt. Vi rör oss fortfarande i cirklar. Vi har inte på länge kunnat ta något steg i riktning mot objektivitet. Romarna hade alltid rätt, och deras krönikörer utmålade det som ett felsteg när en angripen motståndare var djärv nog att försvara sig.

Men låt mig återgå till Vitryssland. Lukasjenkos regim innebär först och främst ett försök att visa misstro mot de euro-atlantiska initiativens inriktning. Alexander Lukasjenko spelar på sin egen smala planhalva och ignorerar att medelstora stater inte får uppföra sig på detta sätt eftersom det övernationella kapitalet inte kommer att tillåta det. Om man inte lyder kommer man att bli isolerad, och det internationella samfundet kommer att stödja oppositionen inom landet. Det är så det fungerar, och det vet vi alla. Förr eller senare kommer Alexander Lukasjenko och hans partiapparat att få betala dyrt för att de agerar på detta sätt. Vitryssland befinner sig i ett område som är strategiskt viktigt för Förenta staterna och för Nato. Den nuvarande USA-administrationen och regeringarna i en del andra länder skulle gärna vilja att Vitryssland anslöts till Nato tillsammans med Ukraina och Georgien, vilket skulle skada Ryssland.

Vår oro för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland skulle inte vara så intensiv om det inte i själva verket handlade om Ryssland. Frågan är dock om försök att försvaga Ryssland bidrar till säkerheten i världen. Jag är ganska rädd för att sådana försök kanske släpper loss krafter som ingen kommer att kunna kontrollera. Ryssland har undertryckt dem sedan urminnes tider.

  Jacek Protasiewicz, författare. − (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! De ledamöter av Europaparlamentet som är engagerade i Vitrysslandsfrågan och som följer situationen i Vitryssland ställs inför motsägelsefull information. Å ena sidan finns den offentligt och officiellt uttalade önskan att normalisera förbindelserna med Europeiska unionen. Öppnandet av Europeiska kommissionens representationskontor i Minsk är ett symboliskt uttryck för denna önskan.

Å andra sidan gick polisen under samma månad till brutalt angrepp mot demonstranter som ville fira nittonårsdagen av landets självständighet. Nästa dag skickade myndigheterna särskilda KGB-styrkor till oberoende journalister. En månad senare dömdes aktivister till långa fängelsestraff, och detta är inte ens oppositionen utan bara människor som vågade demonstrera till försvar för medborgarnas och småföretagens rättigheter. Bland dem återfanns män som Andrej Kim och Sergej Parsukiewicz. Vi har också nyligen hört att Alexander Milinkiewicz fängslades och dömdes till böter bara därför att han hade träffat vitryska medborgare och diskuterat allmänpolitiska frågor med dem. Alexander Kazulin, den viktigaste politiska fången, en samvetsfånge i dagens Europa, befinner sig fortfarande i fängelse.

Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Vitryssland ser jag fram emot den dag då vi kan lägga fram en resolution för Europaparlamentet, en resolution där det med tillfredsställelse noteras att det har skett förändringar i Vitryssland så att landet ska kunna bli en del av den civiliserade europeiska gemenskapen.

Tyvärr kommer detta inte att ske i dag. Utan några garantier för den grundläggande rätten till fria och demokratiska val, rätten att uttrycka sina politiska åsikter, pressfrihet och frihet att utöva sin religion är det inte möjligt för Europeiska unionen att någonsin erkänna regimen i Vitryssland som ett land som är värt att samarbeta med, som ett land som är värt att få hjälp. Vi kommer aldrig att stödja den politik som bedrivs av Alexander Lukasjenko. Däremot kommer vi att stödja oberoende medborgargrupper och enskilda medborgare från Vitryssland i deras kontakter med Europeiska unionen i hopp om att landet en dag kommer att återgå till normala förhållanden.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Fru talman! Vitryssland är ett vackert och viktigt land med en stor potential för framsteg som kan leda till ett avundsvärt välstånd för landets medborgare. För närvarande är tyvärr grundläggande demokratiska normer i farozonen i detta land. Detta beror framför allt på att myndigheterna inte respekterar sådana nödvändiga demokratiska principer som till exempel yttrandefrihet. Sådan respekt är ett ofrånkomligt krav på varje icke-diktatorisk regering.

Från Vitryssland kommer det rapporter om godtyckliga fängslanden av medlemmar av det civila samhället och av aktiva regimmotståndare, om överdrivet våld mot fredliga demonstranter och om repression som riktas mot oberoende mediejournalister. Allt detta är exempel på företeelser som omedelbart bör och måste upphöra. Vi uppmanar Vitrysslands regering att visa förnuft, att ändra sin taktik och att välja frihetens och demokratins väg i stället för förtryckets och totalitarismens väg, en väg som bara kan leda till att konflikten med det egna folket och med det internationella samfundet förvärras.

  Milan Horáček, författare. − (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Användandet av våld mot icke-statliga organisationer, aktiva regimmotståndare och oberoende journalister i Minsk och andra vitryska städer i slutet av mars tyder på en drastisk försämring av den politiska situationen i ett land som redan behärskas av en auktoritär och diktatorisk regim.

Den enda tyska politiska institution som hade tillåtits att verka i Minsk har tvingats stänga. Tidningsredaktioner utsätts för räder för att skrämma kritiska röster inom pressen. I fråga om fria val och församlings- och åsiktsfrihet råder allvarliga begränsningar. Oppositionspolitiker förföljs systematiskt och döms till långvariga fängelsestraff. Myndigheterna vidtar repressiva åtgärder mot rörelser inom det civila samhället, antingen genom att åberopa oklara lagar om icke-statliga organisationer eller lagstiftning mot extremism eller genom att med våld skingra fredliga möten.

Även vi måste verka för den politiska pluralismens kultur i Vitryssland. För landets framtid är det särskilt viktigt med möten med demokratiska strukturer, särskilt för unga människor. Det var en klok åtgärd att åter öppna Europeiska humanistiska fakulteten i Vilnius, ett vitryskt exiluniversitet som erbjuder en tillflykt för studenter som blivit offer för politisk förföljelse.

Nästa steg måste vara att underlätta utfärdandet av visum, något som Europaparlamentet vid flera tillfällen har krävt. Det är inte rätt att EU ytterligare begränsar människors rörelsefrihet genom att ta ut en avgift på 60 euro för utfärdandet av visum. Detta är nästan en tredjedel av en månadsinkomst i Vitryssland, och många människor har därför inte råd med det. Vad vi har lyckats med när det gäller Ukraina, Moldavien och Ryssland bör vi också klara av när det gäller Vitryssland.

(Applåder)

  Eija-Riitta Korhola, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Fru talman! Vitryssland är det enda europeiska land som fortfarande har en totalitär regim och som fortfarande tillämpar dödsstraff. President Alexander Lukasjenko fortsätter att hålla ett vakande öga på det civila samhället och är inte villig att släppa sitt hårda grepp om landet.

Trots allt har landets regering sagt att den vill upprätta närmare förbindelser med Europeiska unionen. Ännu en gång är det dags för oss att tydligt förklara samarbetsvillkoren för Vitryssland.

Som det framgår av resolutionen är de grundläggande förutsättningarna för nära samarbete inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken avskaffande av dödsstraffet, fria medier, yttrande- och mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för demokratiska värden och omedelbar frigivning av de politiska fångarna. Denna resolution, som innehåller krav på omedelbar frigivning av de medlemmar av oppositionen som har fängslats, är samtidigt ett sätt att visa stöd för och solidaritet med alla dem som lider under den nuvarande vitryska regimen.

I nästa vecka kommer företrädare för den politiska oppositionen i Vitryssland att besöka Europaparlamentet. De har inlämnat en petition där de kräver en ändring av den lag om inskränkning av religionsfriheten som trädde i kraft 2002. De kommer att be om EU:s stöd för denna petition som har avvisats av Lukasjenko. Jag hoppas att denna viktiga resolution och nästa veckas gemensamma debatt kommer att övertyga den vitryska regeringen om att detta ligger i dess eget och dess medborgares intresse.

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (ET) Kolleger! På den internationella dagen för de mänskliga rättigheterna den 10 december började tv-stationen Belsat sin verksamhet i Polen i syfte att sända oberoende information till vitryssarna om vad som händer i Vitryssland, i Europa och i resten av världen. Kanalen, som huvudsakligen sänder på vitryska, når nu omkring 10 procent av vitryssarna via satellit.

Stationen arbetar under ständigt tryck. I slutet av mars genomförde KGB och polis en räd för att skrämma Belsats lokala reportrar. Deras viktigaste redskap, dvs. bärbara datorer och sändningsutrustning, beslagtogs. Oberoende reportrar lever i ständig fruktan för att förhöras och fängslas. Situationen i Vitryssland, en direkt granne till Europeiska unionen, är lika bister som den var bakom järnridån. Som ordförande för delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien och som estländare hävdar jag här att medborgarna i Vitryssland, som också utgjorde en del av Sovjetunionen, i dag är i lika stort behov av oberoende information som av syre. Belsat är en utmärkt början, men bra television är inte billig.

De journalister som arbetar för Belsat Belarus kämpar för demokrati. De besökte oss i Europaparlamentet i mars, och de behöver vårt helhjärtade stöd. Jag uppmanar Europeiska kommissionen och alla våra medlemsstater att stödja Belsat ekonomiskt och moraliskt. Låt oss inte glömma att en fri press är demokratins hörnsten.

  Janusz Onyszkiewicz, för ALDE-gruppen. – (PL) För några månader sedan frigav Alexander Lukasjenko alla politiska fångar med undantag av Alexander Kazulin som erbjöds möjligheten att lämna landet. Detta påminner om de metoder som de kommunistiska myndigheterna använde mot oppositionen i Polen. Det verkade som om resultatet skulle kunna bli att situationen förändrades till det bättre, men som hjälten i Ilja Ehrenburgs välkända novell sa: ”Om de friger några betyder det att de sätter in några nya i stället.” I dag är fängelserna ännu en gång fulla av fångar som sitter fängslade för sina politiska övertygelser som de har uttryckt i olika demonstrationer.

Jag anser att det bara finns ett enda korrekt svar på detta, och det är att utöka listan på personer som förbjuds att komma in i EU-länderna. Denna lista finns redan, men den omständigheten att Alexander Lukasjenko själv inte kan komma in i Europeiska unionen är inte särskilt övertygande. Vi borde göra listan betydligt längre.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi talar ännu en gång om situationen i Vitryssland. Alexander Kazulin, Alexander Lukasjenkos medtävlare om posten som Vitrysslands president, sitter fortfarande fängslad trots att han är sjuk. De demonstranter som ville fira nittonårsdagen av Vitrysslands kortvariga självständighet och som greps den 25 mars 2008 sitter fortfarande fängslade. Oppositionen utsätts för repression, och journalister får sin egendom beslagtagen, de misshandlas och skickas i exil.

Nyligen uttryckte Alexander Lukasjenko sin önskan att ännu en gång ställa upp i presidentvalet. För första gången försökte han dessutom att utöva utpressning mot Europeiska unionen genom att påminna om att 50 procent av oljan, 50 procent av oljeprodukterna och 30 procent av den gas som kommer till Europeiska unionen passerar genom Vitryssland. Han syftade på naturgasledningen Jamal–Europa och oljeledningen ”Vänskap”. Trots detta, och faktiskt just på grund av detta, kan Europeiska unionen inte upphöra att försvara de mänskliga rättigheterna. Vi bör stödja det civila samhälle som håller på att växa fram i Vitryssland, och detta innefattar materiellt stöd och tillgång till oberoende information.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Det har nu gått sjutton år sedan förändringarna i samband med Sovjetunionens sammanbrott och upplösning i fria oberoende stater, men Vitryssland finns kvar som en relik som den sista diktaturen i Central- och Östeuropa. I detta land verkar respekten för de mänskliga rättigheterna vara mycket långt borta. Manipulationer med valresultat, eliminering av den politiska oppositionen, gripanden, misshandel, inskränkningar av yttrandefriheten och pressfriheten, inskränkningar av mötesfriheten och framför allt en massiv övervakning av befolkningen genom en högt utvecklad säkerhetsapparat – detta är den dagliga verkligheten för medborgarna i Vitryssland.

Jag vill också rikta uppmärksamheten mot den försämrade situationen för många människor som bor nära gränserna, däribland företrädare för polska minoriteter som bor där. Sedan Polen anslöts till Schengenområdet har de funnit det mycket svårt att hålla kontakt med sina familjer som bor i Polen, särskilt med tanke på de höga viseringskostnaderna. Denna situation, som fortfarande är ett problem, kräver beslutsamma åtgärder av EU-länderna. Man bör också beakta vilka metoder som är bäst för att ge verklig hjälp till dem som är i störst behov av den.

  Urszula Gacek (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Den vitryska regimen fortsätter att ignorera alla de institutionella garantier som är centrala för en demokrati. Den beskär friheten att bilda och ansluta sig till politiska partier, yttrandefriheten, rätten till alternativa informationskällor och rätten till fria och rättvisa val.

Fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland innebär att alla dessa grundläggande friheter kränks. Den brittiske 1800-talspolitikern Benjamin Disraeli sa en gång: ”Ingen regering kan vara säker under lång tid utan en respektingivande opposition.” Eftersom Alexander Lukasjenko undertrycker all opposition, låt oss hoppas att Disraelis ord visar sig vara en profetia för den vitryska regimen och att undertryckandet av oppositionen kommer att vara orsaken till regimens slutliga fall.

(Applåder)

  Józef Pinior (PSE). - (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Här i Europaparlamentet kommer vi ständigt tillbaka till frågan om Vitryssland, ett land som geografiskt sett faktiskt ligger mitt i Europa och som gränsar till Europeiska unionen. Utifrån EU:s normer är det ett exceptionellt land genom att det inte har någon liberal demokrati eller rättssäkerhet och genom att det har censur. Dagens debatt äger rum på årsdagen av Pragvåren 1968, en årsdag som markerar den tidpunkt då människor i Europa äntligen sa ”det är nog” till censur och presskontroller.

I dag ville jag ägna mitt anförande just åt denna fråga om Vitryssland. Vi har utsatts för en mycket egendomlig hackerattack på oberoende Internetmedier: på Charter 97, Radio Liberty och Belarus Partisan. Vad som var egendomligt var att hackerattacken började dagen före den oppositionsdemonstration som skulle äga rum på årsdagen av Tjernobylkatastrofen.

Internetmedierna i Vitryssland är i själva verket de enda oberoende medierna eftersom flertalet medier helt kontrolleras av den vitryska regimen. Charter 97 besöks av omkring 9 000 surfare om dagen, och genom Belarus är över 3 miljoner familjer anslutna till Internet, dvs. över 30 procent av den sammanlagda befolkningen. Detta visar dynamiken och vitaliteten i det vitryska samhället.

Herr kommissionsledamot! Europeiska unionen måste allvarligt överväga vilka åtgärder som måste vidtas för att hjälpa vanliga människor i Vitryssland.

  Eugenijus Gentvilas (ALDE). – (LT) När Alexander Lukasjenko började känna av trycket från Vladimir Putin när det gäller gas uttryckte han sin önskan om närmare förbindelser med EU. Men i dag kan vi se att detta bara var tom retorik som inte följdes upp av respekt för de mänskliga rättigheterna, pressfrihet och andra europeiska värden. Det förekom ingen reaktion på det icke-officiella dokumentet ”Vad EU skulle kunna erbjuda Vitryssland”. Fängslanden och förtryck av politiska orsaker fortsätter.

EU bör utan dröjsmål sända sina experter för att övervaka förberedelserna inför höstens parlamentsval, för att se hur vallagarna ändras och om oppositionen får någon chans att agera. Vi kan inte begränsa oss enbart till valövervakning. Det skulle vara ett enormt misstag. Naturligtvis måste vi först och främst se till att EU:s diplomater och parlamentariker får tillstånd att fritt komma in i Vitryssland. Europeiska kommissionen och EU-medlemsstaterna bör göra allt som står i deras makt för att åstadkomma detta.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). - (PL) Fru talman! Vitryssland som är vår granne ligger mycket nära oss, särskilt eftersom det bor många polacker där. Det är viktigt både för oss polacker och för andra angränsande länder att det råder en stabil politisk och ekonomisk situation i regionen eftersom detta är förutsättningen för utveckling och för en förbättring av våra invånares livskvalitet. Vi måste också komma ihåg att Vitryssland i likhet med Polen glömdes bort och överläts till sovjetisk dominans efter andra världskriget och att landet inte kunde räkna med något stöd utifrån. Men detta land lyckades bli självständigt och kan nu skryta med en BNP-tillväxt på över 8 procent, ja till och med 9,9 procent under åren 2003–2006.

Vi kan inte frånta president Alexander Lukasjenko rätten att välja politisk inriktning för sitt land. Men det som bekymrar oss är att man allt oftare hör talas om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Vitryssland, vilket innebär brott mot demokratins regler. Detta berör inte bara etniska vitryssar utan även andra folkgrupper, däribland polacker. Därför är detta en förnuftig resolution, och den stöds av gruppen Unionen för nationernas Europa.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Fru talman! Vi i EU har kommit närmare en del av de forna sovjetstaterna vid vår östra gräns. Vitryssland har emellertid motstått alla försök till dialog.

Eftersom Vitryssland är en diktatur har de medborgare som skulle vilja se en mer öppen och västinriktad dialog inga lagliga möjligheter att föra fram sina åsikter. När människor kräver demokrati eller riktar uppmärksamheten mot regimens maktmissbruk riskerar de att hamna i fängelse.

Vi måste fortsätta att kräva att den vitryska regimen inte längre ska hålla sina medborgare i ett järngrepp. Ett sätt att åstadkomma detta är att rikta allmänhetens uppmärksamhet mot dem som sitter fängslade av politiska, sociala och religiösa skäl. När man ser tillbaka på historien är det dessa fångar som kommer att vara Vitrysslands frihetshjältar när friheten äntligen uppnås.

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Fru talman! Jag tror att detta redan är nionde gången som vi har talat om Vitryssland, och vi blir tvungna att fortsätta med det ända tills ledamöter från Vitryssland sitter tillsammans med oss här i Europaparlamentet i Strasbourg.

Vi måste snarast göra framsteg på tre ytterst viktiga områden. För det första riktar vi en kraftfull uppmaning till Vitrysslands regering att äntligen frige sina politiska fångar – inte bara de politiska fångar som redan har suttit fängslade under ganska lång tid, till exempel Alexander Kazulin, utan också de många nya fångar som nyligen har satts i fängelse för att ha utövat sådana elementära och grundläggande rättigheter som frihet att utöva sitt yrke som journalister, yttrandefrihet och demonstrationsrätt.

För det andra kräver vi en ändring av religionslagen och absolut religionsfrihet. Det finns europeiska kristna som förtrycks i hjärtat av Europa, och detta kan vi i Europaparlamentet inte tolerera. Vi måste därför motsätta oss detta med all kraft.

För det tredje är det absolut nödvändigt att se till att Vitryssland äntligen öppnar sina gränser för oss som ledamöter av Europaparlamentet och som EU-medborgare, att den vitryska regimen öppnar den isoleringsmur inom vilken den systematiskt har stängt in sina medborgare, att vi kan vara närvarande där och diskutera olika frågor och att vi kan bidra till att skapa någonting som skulle kunna vara en vitrysk vår 40 år efter Pragvåren.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Vårt budskap till Alexander Lukasjenko men också till det internationella samfundet är att Europaparlamentet hyser oro och ständigt kommer att hysa oro över situationen i Vitryssland, den sista diktaturen i Europa.

Detta gäller särskilt fängslandet av fredliga medborgare på politiska grunder. Regimen i Minsk har nyligen antytt att den vill förbättra förbindelserna med Europeiska unionen. Men det finns ett mycket normalt villkor för att en meningsfull dialog ska kunna inledas: att man friger alla politiska fångar, att man avstår från godtyckliga gripanden, att man garanterar yttrandefriheten och självständighet för domstolsväsendet och att man tillåter oppositionen att på ett normalt sätt delta i det politiska livet.

Avslutningsvis vill jag instämma i Marianne Mikkos vädjan till EU att utöka det politiska och i synnerhet det materiella stödet till den oberoende tv-stationen Belsats verksamhet. Det är genom denna kanal som situationen i Vitryssland kan förändras, inte nödvändigtvis genom våra resolutioner.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Kära kolleger! Jag beklagar verkligen att situationen i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet inte har förbättrats i Vitryssland. Alexander Lukasjenkos maktfullkomliga arrogans känner inga gränser. Den vitryska regeringens nyligen uttalade önskan att förbättra förbindelserna med Europeiska unionen är som ett grovt hån mot den demokratiska världen.

Jag tror att det symboliska datumet den 25 mars 2008, när Alexander Lukasjenko skickade polis för att bekämpa fredliga vitryska medborgare, kommer att markera början till slutet för den totalitära regimen i Vitryssland, i många avseenden på samma sätt som den historiska ljusmanifestationen i Slovakien den 25 mars 1988. Jag vill uttrycka min solidaritet med den förenade demokratiska oppositionen i Vitryssland och med alla Vitrysslands medborgare.

Jag uppmanar rådet och kommissionen att på nytt granska möjligheterna att sänka avgifterna för Schengenvisum för medborgarna i Vitryssland. Detta är det enda sättet att förhindra att Vitrysslands medborgare blir mer och mer isolerade.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! För att åstadkomma demokratisering och ekonomiska förändringar måste myndigheterna i Vitryssland inleda en dialog med alla politiska krafter och anordna fria val. Länderna i Central- och Östeuropa, bland dem Polen, kan tjäna som exempel.

För att skapa ett förändrat medvetande hos människorna i Vitryssland och visa dem principerna om demokrati och fri marknad är det av största betydelse att öka kontakterna mellan det vitryska samhället och EU-länderna. Detta kräver en avsevärd förenkling och liberalisering av viseringsförfarandet, med sänkta visumavgifter för medborgare i Vitryssland.

EU-länderna bör öppna sina universitet och andra högre utbildningsanstalter för studenter från Vitryssland och ge dem stipendier från EU och från nationella, lokala och privata fonder. EU bör öppna sig för Vitryssland, även om de nuvarande myndigheterna inte önskar det.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). - (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! När det gäller dessa angelägna politiska och ekonomiska frågor vill jag lägga till en punkt. Eftersom kommissionsledamot Louis Michel inser vikten av utbildning både inom EU och utanför dess gränser och eftersom jag själv har kontakt med många studenter från Vitryssland som vi utbildar vid det katolska universitetet i Lublin vill jag säga följande: Herr kommissionsledamot! Jag vill rekommendera er att så mycket som möjligt öka både ekonomiska och andra stödinsatser för detta syfte eftersom en investering i de vitryska studenternas utbildning kommer att vara till hjälp för landet självt, och det kommer också att visa sig vara en investering för EU.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). - (PL) Fru talman! Vitryssland, Vitryssland 2008, är en skamfläck för oss alla. Det är skamligt att det i början av 2000-talet finns en totalitär stat i Europa. Under våra torsdagssammanträden i Strasbourg diskuterar vi brott mot de mänskliga rättigheterna runtom i världen. Men Vitryssland är Europeiska unionens närmaste granne.

Jag har ett intryck av att de västliga demokratierna fram till 1989 gjorde allt de kunde för att befria många förtryckta länder från sovjetisk ockupation. I dag är Vitryssland fortfarande som det var. Jag har ett intryck av att vi gör mindre, även om det inte längre finns många länder utan bara ett. Vi gör förvisso inte tillräckligt. Det är uppenbart att vi inte kan ha något direkt politiskt och ekonomiskt inflytande på vad som händer i Vitryssland, men vi kan ha ett inflytande genom att verka för tv-sändningar med oberoende information till Vitryssland, information som kommer att stimulera människorna i Vitryssland att kämpa för oberoende.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Den positiva utveckling som inleddes i Vitryssland genom frigivningen av fem av de sex politiska fångarna verkar ha gått i stå. Tyvärr har denna positiva atmosfär ödelagts av ett ökat tryck på det civila samhället och av ett antal synnerligen stränga och oproportionerligt hårda straff. Vi fortsätter att fördöma de politiska fängslandena och det sätt på vilket det civila samhället och de oberoende medierna behandlas.

Samtidigt måste vi få Vitryssland att förstå att vi menar vad vi säger när vi föreslår ett partnerskap som förutsätter att det görs framsteg i fråga om respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Men för att göra sådana framsteg måste Vitryssland vidta ett antal åtgärder som är viktiga för oss. Bland dessa åtgärder ingår en villkorslös frigivning av alla politiska fångar, bland dem Alexander Kazulin.

Bland åtgärderna ingår också genomförande av det parlamentsval som har planerats äga rum i september, ett val som måste följa demokratiska principer. I detta sammanhang kräver vi att observatörerna från OSSE/ODIHR garanteras fritt tillträde. De vitryska myndigheterna har informerat oss om sin avsikt att släppa in observatörer som verkar under både kortare och längre tid. Vi kommer förvisso att se till att de håller sitt ord. Närvaron av valobservatörer från Europaparlamentet skulle naturligtvis tillföra ytterligare värdefull sakkunskap. Det är också av största vikt att oppositionspartierna deltar i valet på ett rättvist sätt. Vi kommer att beakta alla tänkbara förslag från Europaparlamentet i detta avseende.

Det skulle emellertid vara ett ovedersägligt bevis för att det har gjorts framsteg om oppositionen vore närvarande här i Europaparlamentet, vilket för närvarande inte är fallet. Om så vore fallet skulle Europeiska unionen vara beredd att svara positivt på samma sätt som unionen så sent som för en månad sedan bekräftade i ett uttalande om sanktioner och om de framsteg som skulle förmå oss att lätta på sanktionerna.

Jag kommer nu att ta upp en fråga som vi fäster mycket stor vikt vid: kontakter med Vitrysslands folk. Hur beklaglig situationen i Vitryssland än är måste vi utöka våra kontakter. Naturligtvis bibehålls fortfarande inskränkningarna när det gäller kontakter med de vitryska myndigheterna på ministernivå. Ändå anser jag att det är nödvändigt att göra en åtskillnad mellan de politiska och de tekniska nivåerna. Följaktligen håller kommissionen sammanträden för att diskutera sådana tekniska frågor som energi, transport och miljö med sakkunniga från den vitryska administrationen. Dessa kontakter ger oss naturligtvis tillfälle att föra fram olika budskap i frågor som vi fäster stor vikt vid.

Genom att vi för närvarande har en delegation i Minsk kommer vi också att kunna knyta närmare band med den vitryska administrationen och med det civila samhället, lokala icke-statliga organisationer, oberoende medier och studenter. Vi har en skyldighet att bistå alla dessa, något som ni med rätta har framhållit i ert betänkande och som åtskilliga talare har påpekat. Dessutom ges stöd till Europeiska humanistiska fakulteten som för närvarande befinner sig i exil i Vilnius och kommer att fortsätta sin verksamhet där så länge fakulteten inte har möjlighet att återvända till Vitryssland.

Avslutningsvis vill jag dryfta ett ämne som kommer upp gång på gång: visum. Som både ni och jag känner till kan vi som situationen nu är inte inleda förhandlingar med Vitryssland om att lätta på visumrestriktionerna – detta har rådet beslutat – men detta hindrar oss inte från att dra nytta av den bestämmanderätt som medlemsstaterna enligt Schengenreglerna har som en del av sina konsulära befogenheter.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Tack, fru talman. Vi har tyvärr varit i den här situationen tidigare med godtyckliga arresteringar av alla som opponerar sig mot den regerande regimen. Parlamentet har diskuterat Vitryssland för ofta: många ord och för lite meningsfull handling.

Vi måste uppmärksamma faktumet att Alexander Lukasjenkos regim är öppet fientlig gentemot EU och att våra krav när det gäller mänskliga rättigheter och demokratisering i Vitryssland sker helt och hållet för döva öron. Vi intensifierar våra kontakter med det civila samhället och med de interna rörelserna i sökandet efter förändring: Sacharovpriset var det första konkreta beviset på detta.

Det krävs dock ytterligare steg framåt i denna riktning. Jag besökte nyligen Vitryssland och märkte en ökad medvetenhet bland medborgarna till förmån för en förändring, en förändring som garanterar frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati. Jag uppmanar kommissionen att rikta särskild uppmärksamhet mot Vitryssland, ett land som är strategiskt beläget för att säkerställa fred och säkerhet på hela europeiska kontinenten.

(1) Se protokollet.

14.3. Den ökande spänningen i Burundi (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om den ökande spänningen i Burundi.⁽¹⁾

  Alain Hutchinson, författare. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först ville vi inte att parlamentet skulle ta upp situationen i Burundi just nu, eftersom de burundiska myndigheterna som ni vet just nu förhandlar med Nationella befrielsefronten (FNL). De har kommit till ett viktigt skede som äntligen visar ett positivt synsätt och som vi hoppas leder till att de avtal som trädde i kraft i Dar es-Salaam genomförs i praktiken, vilket kommer att göra slut på de stridigheter, det våld och den osäkerhet som påverkar landet. Som vi vet nu kan en fjärils vingslag i Strasbourg ibland utlösa en orkan tusentals mil bort.

Å andra sidan hade det varit otänkbart att inte tala om situationen i detta lilla land som har varit eftersatt utvecklingsmässigt och blivit berövade sina naturresurser av det slag som ofta lockar biståndsgivare. I samförstånd med andra politiska grupper vill vi därför göra den här resolutionen till en uppmaning om positiva åtgärder när det gäller landet i det utsatta området kring de stora sjöarna. Vi vill upprepa EU:s beslutsamhet, speciellt från parlamentet och från er själv, herr kommissionsledamot, att försöka hitta nya lösningar till utvecklingsbistånd som är mer effektiva i de länder som är försvagade av konfliktsituationer, till exempel inbördeskrig. Det är länder där frågor som den demokratiska återuppbyggnadsprocessen, återupprättande av ödelagda offentliga tjänster och återupptagande av politiken i så grundläggande frågor som hälsa och utbildning kan lyftas fram och stödjas på ett mer effektivt och snabbare sätt. Vi ville att denna resolution skulle utgöra en del av åtgärdsplanen som har valts ut – vilket vi är glada över – som ett av tre pilotländer för den här nya strategin. Vi har därför tydligt lagt fram våra önskningar. Vi vill att Burundi blir en utvecklingsmodell, och för att uppnå detta vill vi att myndigheterna i detta lilla land ska förses med finansiella resurser och det stöd som krävs för civil, politisk och ekonomisk återuppbyggnad.

Parlamentet kommer att övervaka utvecklingen mycket noga men vill också uppmana burundiska parlamentsledamöter från alla politiska grupperingar att snabbt söka tillvägagångssätt för att institutionerna ska kunna fortsätta sin verksamhet efter att ha förhindrats att genomföra sitt arbete i flera månader. Syftet är att kunna föra debatter och rösta samt att ge den burundiska regeringen möjlighet att införa projekt med inriktning på återuppbyggnad som den efterlängtade reformen av rättsväsendet och hälsovårdssystemet, två av de områden som kräver omedelbara åtgärder.

Till sist vill vi påpeka att Burundi som är ett av världens fattigaste länder får den proportionellt lägsta summan utvecklingsbistånd per capita. Så kan det inte fortsätta. Vi föreslår att extra finansiella resurser frigörs snabbt för att finansiera utvecklingsprogram och framför allt återuppbyggnaden av den förstörda infrastrukturen. Tillsammans med EU är bara fem medlemsstater representerade i Burundi, ett land där allt återstår att göra. Vi hoppas att dessa länder samordnar sina insatser effektivt innan några beslut fattas i Europas huvudstäder och att delegationerna på plats i Burundi som har fått förtroendet att genomföra utvecklingspolitiken fortsätter att arbeta tillsammans och att de ökar sin personalstyrka.

Till sist vill jag lyfta fram den punkt i vår resolution som handlar om att upprätthålla och om möjligt öka det välbehövliga humanitära biståndet. Jag vill också betona att detta bistånd enbart dras in i samband med en intensifiering av utvecklingspolitiken, vilket är mer komplicerat att genomföra. I detta sammanhang ville vi försäkra oss om att synliggörandet av de åtgärder som har vidtagits lokalt av burundiska myndigheter med stöd från Europeiska unionen och medlemsstaterna är väl bekräftade. Förutom att lösa konflikten med FNL och få en högre säkerhet behöver det burundiska folket snabbt märka att förbättringarna i landets utveckling återspeglas i deras svåra vardag.

  Raül Romeva i Rueda, författare. – (ES) Fru talman! Återupptagandet av fientligheterna i Burundi är ett bakslag i ett redan ömtåligt skeende.

Dussintals döda och ytterligare tusentals fördrivna människor är ett tecken på att de fredsskapande insatserna åtminstone för ögonblicket långtifrån är tillräckliga. Alla bör ta på sig ansvaret för detta.

Det är mycket beklagligt att Nationella befrielsefronten (FNL) återigen har gripit till vapen, men det kan också konstateras att de burundiska väpnade styrkorna och den burundiska polisen åtskilliga gånger har anklagats för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är också uppenbart att det instabila läget i Burundi kan få allvarliga och betydande konsekvenser för regionen, framför allt i Demokratiska republiken Kongo och i Rwanda.

Jag håller med om att läget i Burundi har stabiliserats sedan den nya författningen trädde i kraft och allmänna val hölls. Detta innebär emellertid också att behovet har ökat av en kommission för fred och försoning som en förtroendeskapande åtgärd. EU måste ge ekonomiskt och logistiskt stöd till ett sådant initiativ.

I detta sammanhang och framför allt mot bakgrund av att EU som bekant har utsett Burundi till pilotland för genomförandet av en prioriterad handlingsplan som syftar till att ge ett snabbare och effektivare stöd, anser jag att resolutionen måste tas under mycket noggrant övervägande. Detta gäller inte endast kommissionen, utan den måste även gås igenom grundligt av medlemsstaterna, särskilt i fråga om två av förslagen.

För det första handlar det om förslaget om en ökning av EU:s stöd till Burundi i samband med halvtidsöversynen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF).

För det andra bör program för bättre styrelseskick och demokratisk statsförvaltning framför allt få stöd inom ramen för den handlingsplan som måste genomföras. Detta gäller också hälsopolitiken, genom att vårdcentraler inrättas och den nödvändiga återuppbyggnaden av sjukhusnätet genomförs, samt beslutet av Burundis regering att göra den grundläggande utbildningen kostnadsfri. Det fortsatta arbetet med att modernisera infrastrukturen i landet ingår också.

  Erik Meijer, författare. − (NL) Herr talman! Burundi är precis som Sudan, som vi diskuterade tidigare i eftermiddags, ett etniskt splittrat land med en långvarig oenighet mellan olika befolkningsgrupper.

De problem som har uppstått till följd av detta är mycket mer svårlösta i Burundi än i övriga afrikanska länder. Det är svårt att geografiskt avgränsa de olika områdena och exakt ange vilket territorium som tillhör de olika etniska grupperna. Det liknar mer det kastsystem som tidigare fanns i Indien. Även före den tyska och belgiska koloniseringen var hutuerna i majoritet i Burundi och Rwanda, och tutsierna utgjorde en minoritet. Tutsierna, som även utseendemässigt skiljer sig från hutuerna, var de härskande. Hutuerna befann sig under deras överhöghet.

Under den europeiska kolonialtiden gjordes försök att förändra situationen, men syftet var inte jämställdhet och lika rättigheter för hutuerna. Det viktigaste målet vid denna tidpunkt var att spela ut de båda grupperna mot varandra för att stärka den nederländska eller belgiska förvaltningen. Även efter självständigheten kvarstod problemet med att finna en varaktig lösning på de gamla meningsskiljaktigheterna. Burundi slapp att utsättas för den massiva kampanj som bedrevs av hutumajoriteten i det norra grannlandet Rwanda och som syftade till att utplåna den besvärliga tutuminoriteten. Detta kan också hänga samman med att frigörelsen bland hutuerna var mindre utbredd.

När vi i resolutionen talar om ett inbördeskrig som har pågått i 14 år, om fredsförhandlingarna och motståndsrörelsen FNL samt avväpnandet av rebellgrupperna och de stridigheter som återigen bröt ut den 17 april, måste vi känna till bakgrunden och de olösta problemen. Det huvudsakliga syftet med resolutionen är att våldet ska upphöra och ett avtal uppnås. Jag är införstådd med detta, men jag ser framför allt i detta avseende föga anledning till optimism. I resolutionen uppmanas även till europeiskt stöd för ett demokratiskt styrelseskick, utbildning och sjukvård. Vi kan själva bidra till detta.

  Filip Kaczmarek, författare. − (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi är mycket glada över att förhandlingarna och fredssamtalen mellan de nationella befrielsestyrkorna och regeringen i Burundi har återupptagits. Detta är inte rebellernas och regeringens första försök att uppnå ett avtal. Vi har gott hopp om att ett avtal ska innebära ett slut på den blodiga konflikten.

Konflikten har inte endast medfört att oskyldiga människor har offrats utan framför allt att den bräckliga balansen rubbas och att spänningarna växer i landet, där fredsavtalet 2003 ledde till positiva resultat. Burundi har nått viss framgång i försöken att efter många års konflikt återuppbygga landet och återvända till den internationella arenan.

Det som är ännu mer motsägelsefullt är att Burundis nuvarande problem inte är en följd av stamkonflikter mellan hutuer och tutsier utan har orsakats av en enskild, mycket radikal fraktion av hutuer och företrädare för FNL, som inte godtog fredsavtalet och fortfarande försöker bekämpa koalitionsregeringen, där även hutuer ingår. Världssamfundet bör stödja fredsavtalet och se till att få ett slut på konflikten.

  Marcin Libicki, författare. − (PL) Vi diskuterar återigen brott som begås i olika länder i världen, och diskussionerna, som kan pågå i oändlighet, kommer inte att upphöra förrän EU har en gemensam utrikespolitik. En gemensam utrikespolitik kan för övrigt endast fungera om EU har en militärstyrka. Lissabonfördraget, där det talas om något slags utrikesministerium, kommer inte att innebära någon lösning på problemet eftersom ingen militärstyrka kommer att upprättas.

President Lech Kaczyński framhöll på sin tid att EU bör ha en egen armé. Även president Nicolas Sarkozy talade nyligen om detta. Jag anser att frågan bör föras upp på dagordningen och debatteras offentligt inom EU. Detaljerade förslag till politiska lösningar bör läggas fram och följas av juridiska lösningar. Utan militärstyrka kan det inte finnas någon utrikespolitik. Om EU:s integritet och styrka är viktiga för oss måste EU ha en egen armé för att kunna ingripa i situationer som den i Burundi.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Fru talman! Läget i Burundi har varit bekymmersamt i många år. De barbariska scener som utspelade sig på 1990-talet mellan hutuer och tutsier kommer för evigt att vara inristade i vårt medvetande och kommer alltid att sitta som en tagg i samvetet. Otaliga försök av världssamfundet och regionala aktörer har fortfarande inte lett till den mycket efterlängtade och varaktiga freden och stabiliteten i området, även om betydande framsteg uppenbarligen har gjorts.

De senaste militära sammanstötningarna mellan den nationella armén och Nationella befrielsefronten (FNL) är ytterst oroväckande och har lett till att oskyldiga människor har mist livet. Båda sidor måste inse att meningsskiljaktigheterna ska lösas vid förhandlingsbordet och inte på slagfältet. Båda måste inse att våld endast föder mer våld. Rebellgruppen måste ta avstånd från våldet och lägga ned vapnen, men regeringen i Burundi måste även sluta upp med att bevilja straffrihet och hålla brottslingar i säkerhetsstyrkorna om ryggen, när de gör sig skyldiga till tortyr och olaglig internering.

Låt oss hoppas att förnuftet till slut segrar och att de båda huvudaktörerna i de våldsamma inre stridigheterna i Burundi lyckas lösa sina meningsskiljaktigheter på fredlig väg och bana väg för trygghet och säkerhet för människorna i landet.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag ser framför mig ett vackert land. Jag ser människor som kämpar för att ta sig ur efterdyningarna av inbördeskrigets fasor. Jag ser allt som påminner om våldet. Jag ser fattiga människor som gör allt för att klara sig. Jag ser ett Bujumbura som på grund av våldet hålls stängt på natten när man försöker ta sig tillbaka innan utegångsförbudet träder i kraft. Jag ser hälsoproblemen, malarian, andningsproblemen och hygienproblemen. Jag ser flyktinglägren – människor som återvänder och inte säkert vet var deras hem låg, människor som återvänder från Tanzania och människor som kommer över från Kivu i Kongo.

Och nu möter vi givetvis återigen våldet och ett FNL som bryter mot avtalen. Vi ställs återigen inför anklagelser om tortyr och hårdhänt behandling. Burundi behöver vår hjälp. Landet behöver även ålägga sig självbehärskning för att inte på nytt hamna i intoleransens och omänsklighetens utförsbacke.

  Glyn Ford, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Vi beklagar den senaste tidens sammandrabbningar mellan de nationella försvarsstyrkorna och FNL i Burundi. Vi uppmanar båda sidor att respektera den vapenvila som slöts den 7 september förra året och kräver särskilt att FNL-ledaren Agathon Rwasa fullt ut ska medverka i fredsprocessen. Vi ber kommissionen att dels ställa resurser till förfogande för att underlätta FNL-truppernas integrering i samhället, dels hjälpa till med stöd till flyktingarna och framför allt med att demobilisera de barnsoldater som vi finner i landet.

Vi måste kräva att regeringen i Burundi respekterar rättsstaten, avskaffar straffriheten och ser till att de skyldiga omgående ställs inför rätta. Detta är vad vi förväntar oss av kommissionen och regeringen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! Vi har nyss hört att kriget i Burundi, som har pågått i 14 år, har resulterat i ett mycket stort antal flyktingar i det egna landet, liksom i en brist på livsmedel samt ett besinningslöst våld som även begås av dem som förutsätts skydda människorna.

Trots att de senaste väpnade sammandrabbningarna har inneburit att strävandena efter enighet återigen har kommit på skam och har fått en att undra om de båda parterna har tillräcklig tilltro och politisk vilja till fredssamtal verkar det ändå som om betydelsefulla steg i rätt riktning har tagits. Till följd av långa och hårda förhandlingar, där flera parter deltagit, har rebelltrupperna gått med på att senast i början av maj frige ett stort antal barnsoldater.

Burundi måste, vilket framhålls i resolutionen, omgående få hjälp av EU:s medlemsstater i den humanitära krisen, och jag uppmanar därför alla att stödja den.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Fru talman! Den ökande spänningen i Burundi bör, liksom våldet och inbördeskriget mellan olika etniska grupper, omedelbart stoppas. Hundratals döda och skadade är det pris som den obeväpnade civilbefolkningen betalar i denna konflikt. Vapenvilan måste till varje pris respekteras och fredsbevarande styrkor sättas in. Det ekonomiska stöd som EU ska ge Burundi måste övervakas noggrant och vara direkt inriktat mot humanitära ändamål, framför allt hälso- och sjukvård, säkerhet och utbildning för barnen.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! EU:s viktigaste krav var att dialogen mellan parterna skulle återupptas, eftersom detta är det enda sättet att ta ett steg närmare fred och försoning, vilket människorna i Burundi först och främst förväntar sig. Kommissionen gläder sig därför mycket åt att en delegation från Palipehutu-FNL – det vill säga det hutuiska folkets befrielseparti-FNL – återvände till Bujumbura, och jag hoppas att båda parter kommer att kunna återuppta aktiva samtal.

Jag väljer att avstå från min på förhand förberedda replik, eftersom jag har lyssnat till ett antal synpunkter och anser att det är min uppgift att klargöra vissa fakta.

Jag skulle för det första vilja framhålla – helt kort och utan att återge de utmärkta inlägg av framför allt Ian Hutchinson, Filip Kaczmarek och John Bowis som jag har lyssnat till – att dagens situationen i Burundi inte har något samband med etniska problem, och att påstå att detta är en etnisk kris är att anlägga ett annorlunda och ytterst farligt perspektiv. Jag är därför böjd att hålla med Ian Hutchinson, även om jag i viss mån beklagar att debatten äger rum just här och nu. Den kommer ganska olägligt, eftersom jag anser att vi nu måste ge den politiska dialogen en chans. Att som ni, herr Meijer, tala om ett etniskt problem är mycket riskabelt och helt gripet ur luften.

För det andra fastslog Ian Hutchinson att vi inom världssamfundet, och detta gäller både Världsbanken – jag har diskuterat frågan med Bob Zoellick – och kommissionen, är fast i förfaranden som innebär att vi, när ett land abrupt övergår till formell demokrati, är förhindrade att frigöra medel för att visa att freden innebär vinster. Detta är en av anledningarna till att Burundi har svårt att komma på fötter igen, vilket även är fallet med exempelvis Liberia och Demokratiska republiken Kongo, liksom med vilket annat land som helst som kan betecknas som ett land som är på väg att resa sig ur en konflikt. Vi är fast i våra förfaranden, vi saknar flexibilitet, och vi kan därför inte snabbt tillgodose ländernas behov av återuppbyggnad, eftersom det är här som Burundis verkliga problem finns.

Jag ska givetvis avstå från att kommentera det inlägg där man krävde att europeiska militärstyrkor skulle sättas in – jag menar inte att detta är en fristående fråga, men det är helt klart en fråga som inte hör hemma i denna diskussion. Vi fortsätter att både politiskt och ekonomiskt aktivt stödja Burundi i dess fredsskapande och socioekonomiska återhämtningsinsatser. Jag vill påpeka att våra samarbetsåtaganden för perioden 2008–2013 för närvarande uppgår till 188 miljoner euro, och det har antytts att finansieringen kan komma att öka ytterligare i samband med halvtidsöversynen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att finansieringsnivån som regel endast kan öka om Burundi har utnyttjat samtliga medel som tilldelats landet inom ramen för det ursprungliga stödpaketet. Sådana är bestämmelserna, och jag hoppas att landet kommer att kunna dra nytta av halvtidsöversynen.

I strategin för den nya perioden ingår en ökning av vårt budgetstöd, och man anger två områden som särskilt bör uppmärksammas, nämligen i första hand återuppbyggnaden och landsbygdsutvecklingen, som givetvis är mycket viktiga för befolkningens överlevnad, och i andra hand sjukvården. Våra insatser för att stödja landet i dess socioekonomiska återhämtning syftar till att visa människorna i Burundi vad fredsvinsterna kan leda till i form av stimulansåtgärder för att förbättra situationen. Burundi har som sagt utsetts till pilotland för rådets slutsatser i november 2007, och det gläder mig att landet har valts ut att vara med om detta. Vi har även tillsammans med FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) enats om att genomföra ett pilotprojekt i Burundi, framför allt på utbildningsområdet och när det gäller matsalar för skolbarnen, eftersom barnen naturligtvis kommer att vilja återvända till skolan om de får gratis måltider. Vi kommer också att genomföra en pilotfallstudie, som kommer att innefatta Burundi.

Jag ska dessutom besöka Burundi inom den närmaste framtiden, eftersom kommissionen är intensivt engagerad i alla medlingsinsatser. Jag kan tillägga att jag som utrikesminister personligen deltog i Arushaförhandlingarna med president Nelson Mandela och att detta följaktligen är ett ämne som jag är tämligen väl insatt i. Jag kan även upplysa er om, herr Meijer, att såväl den burundiska författningen som Burundis rättssystem och Burundis parlament – nationalförsamlingen och senaten – tillhandahåller de institutionella lösningar som krävs för att det etniska problemet ska hanteras effektivt. Detta är alltså inte en etnisk fråga, utan en fråga om ett missnöje inom en etnisk grupp snarare än ett missnöje som riktar sig mot den andra gruppen, och detta är tveklöst ett annat problem än det som berör FNL. FNL måste nu komma till förhandlingsbordet och uppträda som ett verkligt politiskt parti och delta i landets återhämtning och återuppbyggnad.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

15. Parlamentets sammansättning: se protokollet

16. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

16.1. Sudan och den internationella brottmålsdomstolen (omröstning)

16.2. Fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland (omröstning)

16.3. Den ökande spänningen i Burundi (omröstning)

17. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

18. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

19. Beslut om vissa dokument: se protokollet

20. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

21. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

22. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

23. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.25.)

Vilken bedömning gör rådet av reformprocessen i Montenegro, särskilt när det gäller förvaltning, rättsväsende, utbildningspolitik, minoriteter och privatskolor?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

På grundval av den lägesrapport som har upprättats av kommissionen noterade rådet i december 2007 de framsteg som Montenegro har gjort under förra året, däribland antagandet av en författning och inrättandet av den rättsliga ram och de institutioner som behövdes efter självständighetsförklaringen. Rådet betonade behovet av att Montenegro genomför den nya författningen i enlighet med EU:s normer och fortsätter sitt arbete för att utvidga enigheten om grunddragen för att bygga upp en stat. Det uppmuntrade Montenegro att fortsätta att förbättra sin administrativa kapacitet och sträva efter att uppnå betydande reformresultat, framför allt genom att stärka de rättsstatliga principerna och bekämpa korruption och organiserad brottslighet.

Av förståeliga skäl är den administrativa kapaciteten en svag punkt för ett nybildat land. Myndigheterna i Montenegro försöker hantera bristerna. Regeringen fortsätter att arbeta för att öka den administrativa kapaciteten och slutföra reformen av den offentliga förvaltningen. Trots att den rättsliga ramen har slutförts återstår en hel del arbete att utföra. Lämpliga medel behövs för att uppnå regeringens mål. De övergripande framstegen på detta område har varit långsamma och därför är den offentliga förvaltningen fortfarande svag och ineffektiv.

Den nya författningen har inneburit förändringar för lagstiftaren, som därför har blivit mindre beroende av parlamentet. Bestämmelserna i författningen måste dock ändå genomföras. Trots vissa framsteg är reformen av rättsväsendet i Montenegro ännu i sin linda.

Utbildningspolitiken förs också långsamt upp till EU-standard. Tillgången till grundskolor är nästan optimal i Montenegro.

Den nödvändiga ramen har upprättats för skydd av minoriteter. Efter självständighetsförklaringen undertecknade Montenegro ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Författningen utgör en fast grund för skyddet av minoriteter, men genomförandet vacklar på vissa områden. Ställningen för flyktingar och fördrivna personer, däribland ett stort antal romer från Kosovo, skapar allvarlig oro.

I svaret på min fråga av den 6 februari i samma ärende (H-0121/08(1)) förefaller rådet att redogöra för ett ”höna-och-ägg”-scenario där rådet inte vill diskutera någon möjlig reform utan ett formellt förslag från kommissionen samtidigt som kommissionen inte är beredd att lägga fram ett förslag såvida det inte finns något större samförstånd bland medlemsstaterna om den typ av reform som de är beredda att acceptera.

Hur anser rådet att detta dödläge bäst kan lösas?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Ledamoten känner säkert till att kommissionen i december 2006 offentliggjorde en grönbok och startade breda offentliga diskussioner med intressentgrupper (industri, handlare, konsumentorganisationer osv.) om hur handelsskyddsåtgärder ska fungera.

En av slutsatserna från dessa diskussioner är att det finns ett brådskande behov av ett väl fungerande system med handelsskyddsåtgärder för att skydda industrier i gemenskapen från orättvis handel eller subventionerade importer och för att säkerställa allmänhetens förtroende för en rättvis handel. Samtidigt fastställdes det att det skulle bli nödvändigt att omforma vissa delar av detta system.

De inledande diskussionerna, som ägde rum i rådets förberedande organ 2007, visade att ett samförstånd kunde nås om vissa delar av grönboken, exempelvis behovet av större rättssäkerhet, förutsebarhet och öppenhet samt självständigt beslutsfattande. Dessa diskussioner avslöjade dock även skilda åsikter på vissa punkter.

I mitten av januari 2008 uppgav kommissionsledamot Peter Mandelson att mer tid behövs för att fortsätta samråden med intressentgrupper om hur man ska gå vidare med översynsprocessen för handelsskyddsåtgärder, och han försäkrade att varje förslag skulle avspegla alla berörda parters legitima intressen. Rådet har ännu inte tagit emot något förslag från kommissionen.

Ordförandeskapet fortsätter sitt informella arbete för att nå ett samförstånd mellan medlemsstaterna i denna fråga, och nästa ordförandeskap kommer att fortsätta detta arbete. Vi stöder Europaparlamentets arbete i detta avseende och välkomnar eventuella rekommendationer avseende reformen av gemenskapens handelsskyddsåtgärder från utskottet för internationell handel som ett betydande bidrag till de interna diskussionerna.

Det bör även noteras att som en del av världshandelsförhandlingarna i Genève i samband med WTO:s utvecklingsagenda från Doha äger diskussioner rum om att ändra den nuvarande ordalydelsen i avtalen om antidumpning, subventioner och utjämningsåtgärder. Dessa diskussioner äger rum i en ”Regelgrupp”, och resultaten från diskussionerna i Genève kommer även att påverka den grundläggande EU-lagstiftningen om handelsskyddsåtgärder. Ett av EU:s mål är att stärka det regelbaserade internationella handelssystemet och att säkerställa att alla regler som antas av handelspartner tillämpas mer konsekvent.

Gemenskapens förstainstansrätt har i två färska domar (T-253/04 och T-229/02) strukit det kurdiska arbetarpartiet PKK och dess efterföljare Kongra-Gel från förteckningen över personer och organisationer med terroristsamröre, där de figurerat sedan 2002 respektive 2004. Förteckningen upprättas och förnyas genom ett beslut av rådet i enlighet med förordning (EG) nr 2580/2001(1) om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism.

PKK och Kongra-Gel finns alltjämt kvar i rådets gällande förteckning (rådets beslut 2005/930/EG(2)), med följder både för organisationerna och för deras medlemmar. Kan rådet med tanke på detta bekräfta att det finns tillräckliga argument (”adequate statement of reason”) för att behålla dessa organisationer i förteckningen? Vilka rättigheter har medlemmarna i dessa båda organisationer som blivit föremål för medlemsstaternas åtgärder?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Såsom har sagts upphävde förstainstansrätten den 3 april 2008 rådets beslut 2002/460/EG av den 17 juni 2002, i den mån det rör PKK, samt rådets beslut 2004/306/EG av den 2 april 2004, i den mån det rör Kongra-Gel, på grund av avsaknaden av motivering.

De beslut som förstainstansrätten upphävde gäller inte längre och de ersattes av ett annat beslut. Det rådsbeslut som gäller för närvarande antogs i december 2007 (2007/868/EG) och ändrades den 29 april 2008 (2008/342/EG och 2008/343/EG). PKK (och Kongra-Gel, som är ett annat namn på PKK) angavs i bilagan till detta beslut. Domstolens senaste domar påverkar inte giltigheten hos detta beslut, och det bör noteras att de sökande inte ville bestrida det i detta förfarande, trots att domstolen bjöd in dem att göra det.

När det gäller det förfarande som rådet tillämpade vid antagandet av beslut 2007/868/EG genomförde rådet under första halvåret 2007 en grundlig översyn och konsolidering av sina förfaranden för att ta upp och avlägsna personer, grupper och enheter från listan i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2580/2001. Det använder nu ett tydligare och öppnare förfarande. Det innebär att det nu lämnar en motivering när det gäller personer eller organisationer vars tillgångar har blivit frysta.

De nya förfarandena tillämpades för första gången 2007 som en del av en normal översyn som slutade i juni 2007 med publiceringen av en uppdaterad lista.

Hänsyn togs även till de nya förfarandena i antagandet av det beslut som gäller för närvarande och därför informerades PKK/Kongra-Gel officiellt om orsakerna till att det fanns med på den ovan nämnda listan. Dessutom studerade rådet nyligen ytterligare information om PKK/Kongra-Gel och ändrade därför motiveringen den 29 april 2008, och lämnade sedan information om den ändrade motiveringen till PKK/Kongra-Gel och bjöd in det att avge sina yttranden.

Avslutningsvis bör det nämnas att personer, grupper och enheter på listan kan göra följande:

begära att rådet tar upp deras fall till ny prövning, på grundval av stödjande dokumentation,

bestrida beslutet av den nationella behöriga myndigheten i enlighet med nationella förfaranden,

om de är föremål för restriktiva åtgärder enligt rådets förordning (EG) nr 2580/2001 bestrida rådets beslut vid Europeiska gemenskapens förstainstansrätt, i enlighet med villkoren i artikel 230.4 och 230.5 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen,

om de är föremål för restriktiva åtgärder enligt rådets förordning (EG) nr 2580/2001 begära humanitära undantag för att täcka sina grundläggande behov.

Ordförandelandets parlament har ratificerat Lissabonfördraget. Alltså är ordförandelandet säkert också på det klara med vilka säkerhetsgarantier som skrivits in i fördragets avdelning om säkerhets- och försvarspolitik. Ingår det i dem också en skyldighet att ge militärt stöd om ett medlemsland råkar ut för ett väpnat angrepp, eller ingår denna skyldighet bara i den så kallade solidaritetsklausulen (artikel 222)?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Ledamotens fråga omfattas inte av rådets behörighet eftersom rådet inte deltog i den mellanstatliga konferensen som upprättade förslaget till Lissabonfördraget. Varken rådet eller ordförandeskapet kan lämna en tolkning av Lissabonfördraget, som ännu inte har trätt i kraft.

Därför informerar ordförandeskapet bara om att områdena gemensam säkerhets- och försvarspolitik styrs av avsnitt 2 i kapitel 2 i avdelning V i den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska unionen. Den faktiska frågan om stöd till en medlemsstat vid ett väpnat angrepp på dess territorium styrs av artikel 42.7 i den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska unionen.

I samband med att det görs en åtskillnad mellan å ena sidan systemansvariga för näten och å andra sidan leverantörer av el och gas (direktiv 2003/54/EG(1) och 2003/55/EG(2)) inställer sig frågan om medlemsstaternas mervärdesbeskattning av den verksamhet som bedrivs av nätföretagen respektive leveransföretagen efter att de skilts åt. Somliga använder "modellen med skatteombud", där leverantören (transportföretaget) ska bära upp moms i alla led och betala in den till skatteverket. Om den sedvanliga modellen med skatteombud används kan momsen från leverantörer och mellanliggande leverantörer hanteras oberoende av varandra. Om denna modell inte (längre) är tillåten, då måste den moms som leverantören betalar på sina avgifter till transportören debiteras precis samtidigt som leverantören debiterar kunden moms på sina leveranser. Leverantören måste på sina räkningar uttryckligen ange, inte bara momsen på sina leveranser utan också momsen på transportkostnaderna för leveranserna. Detta inbördes beroende mellan leverantör och transportör blir särskilt betungande i händelse av betalningsförsummelse, flyttning eller byte till ny leverantör.

Kan rådet bekräfta att den ovannämnda "modellen med skatteombud" är tillåten enligt gemenskapslagstiftningen i samband med att det görs en åtskillnad mellan å ena sidan systemansvariga för näten och å andra sidan leverantörer? Ämnar rådet företa några ändringar i förslagen till Europaparlamentet i samband med det så kallade tredje energipaketet från 2007?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

När det gäller ledamotens första fråga vill vi påpeka att kommissionen är ansvarig för att säkerställa en korrekt tillämpning av gemenskapsrätten.

När det gäller den andra frågan vill vi rikta ledamotens uppmärksamhet mot att kommissionens förslag i samband med det tredje energipaketet för 2007 inte innehåller några bestämmelser om skatt.

Lambert van Nistelrooij känner säkert till att rådet fattar beslut på grundval av förslag från kommissionen. Hittills har rådet dock inte tagit emot något förslag från kommissionen när det gäller den fråga som han nämner.

Vid Europeiska rådets möte den 13–14 mars 2008 fattades ett beslut om att stödja och lansera ett initiativ som går under namnet "Barcelonaprocessen: en Medelhavsunion", vars syfte är att skapa en union bestående av EU-medlemsstater och tredjeländer för att fördjupa EU:s förbindelser med länderna i Medelhavsområdet.

Samtidigt har Europaparlamentet vid upprepade tillfällen uttalat sig för att EU bör utveckla det regionala samarbetet inom ramen för Svartahavssynergin, partnerskapet EU-Medelhavsområdet och den nordliga dimensionen på samma nivå.

Inom ramen för beslutet att bilda en Medelhavsunion och med tanke på att samarbetet mellan EU och Svartahavsområdet är mindre utvecklat, är det mycket viktigt att fördjupa det regionala samarbetet i detta område, som omfattar EU-medlemsstater, tills det når samma nivå. Avser rådet eventuellt att granska denna situation och vad föreslår det för att få EU att i mycket större utsträckning engagera sig i Svartahavsområdet?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Sedan Rumäniens och Bulgariens anslutning har EU haft två medlemsstater med direkt gräns mot Svartahavsområdet. Därför är EU inte längre en extern aktör i området. Upprättandet av närmare band mellan EU och länderna i Svartahavsområdet ligger i EU:s och Svartahavsländernas intresse. Detta område får allt större strategisk betydelse för Europeiska unionen eftersom det har stor ekonomisk potential, som en marknad med 190 miljoner personer, och det är även en betydelsefull transitväg.

Europeiska unionen har redan upprättat bilaterala förbindelser med alla länderna i Svartahavsområdet, nämligen i samband med följande:

– föranslutningsprocessen med Turkiet

– Europeiska grannskapspolitiken (fem handlingsplaner inom Europeiska grannskapspolitiken – Moldavien, Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien)

– det strategiska partnerskapet med Ryssland

– utnämnandet av två särskilda EU-representanter i området, för södra Kaukasus 2003 och för Moldavien 2005

– EU:s gränsövervakningsuppdrag till Ukraina och Moldavien (EUBAM)

– EUSR:s gränsstödgrupp i Georgien.

EU kommer att fortsätta att utveckla de bilaterala förbindelserna med olika länder. För närvarande är det dock de länder som står inför särskilda utmaningar som behöver samordnade åtgärder på regional nivå.

Initiativet ”Svartahavssynergin”, som kommissionen inledde i april 2007, är utformat för att främja samarbetet i området och mellan EU och regionen som helhet.

”Svartahavssynergin kommer att stödjas av Europeiska grannskapspolitiken och annan EU-politik som gäller för förbindelserna med länderna i området.

Andra huvudpunkter som är värda att notera är följande:

För det första är stabiliteten i Europeiska grannskapspolitiken ett strategiskt nyckelmål för EU:s säkerhetsstrategi. EU förknippar detta med inbäddandet av demokrati och rättsstatliga principer, främjandet av mänskliga rättigheter, god förvaltning, socioekonomisk utveckling och minskad fattigdom, med andra ord att göra övergångs- och reformprocesserna i området mer ”europeiska”.

På grund av behovet av skilda energikällor och distributionsvägar för energi har för det andra de fördelar för EU som följer av en större närvaro i området ökat på senare tid. Svartahavsområdet är ett produktions- och transitområde av strategisk betydelse för EU:s trygga energiförsörjning. Det har stor potential när det gäller mångfald inom energiförsörjningen och är därför en viktig del av EU:s yttre energipolitik. Mångfalden i en trygg energiförsörjning är intressant för partnerna i området och EU. Därför är stabilitet och trygghet ännu viktigare för EU, och unionen skulle vilja se en lösning av tvisterna i området, som kanske fortfarande utgör det största hindret för en varaktig fred och hållbar utveckling. Dessutom är goda grannförbindelser och ett nära samarbete mellan länderna i området fortfarande mycket viktigt för EU. En förbättring av förbindelserna inom området bygger upp ett ömsesidigt förtroende och öppnar vägen för varaktiga framsteg.

EU föreslår inte bildandet av nya institutioner eller administrativa strukturer. Svartahavsområdets länder kommer att fortsätta att vara EU:s huvudkontakter både på bilateral nivå och i diskussioner på regional nivå. EU är dock naturligtvis villigt att stärka kontakterna med de regionala organisationerna.

”Svartahavssynergin” är inte begränsad till ett ekonomiskt samarbete. Dess mål är även att upprätta en region som kännetecknas av hållbar demokrati, god förvaltning, rättsstatliga principer och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

EU strävar särskilt efter att se till att möjligheterna att lösa befintliga tvister i området utnyttjas. Alltför många liv har redan ödelagts av det hat, den fattigdom och hopplöshet som dessa tvister orsakar. Det är oacceptabelt att Europeiska unionen blundar för detta lidande på dess tröskel på 2000-talet. EU kan och måste spela en roll för att hitta en väg ut ur dessa svarta hål av förtvivlan.

Utrikesministrarna i EU:s medlemsstater träffade sina kolleger från det större Svartahavsområdet för första gången i Kiev den 14 februari 2008. Mötet samordnades av Ukraina, som vid denna tid innehade ordförandeskapet i organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet (BSEC) (utrikesminister Volodymyr Ohryzko), och Europeiska unionen (Sloveniens statssekreterare Andrej Šter och kommissionsledamoten för yttre förbindelser och Europeiska grannskapspolitiken Benita Ferrero-Waldner). Det gemensamma uttalande som antogs i slutet av mötet är ett viktigt politiskt dokument som ger ledning inför det framtida arbetet.

På grund av Svartahavsområdets strategiska betydelse för EU bjöd rådet i maj 2007 in kommissionen att se över utvecklingen av initiativet ”Svartahavssynergin”, på vars grundval rådet kommer att kunna fortsätta att undersöka sin verksamhet med hänsyn till området som helhet.

Ingår studier om växthuseffekten i rådets planer?

En fråga som i hög grad oroar människor i dag är koldioxidutsläppen och det stora hot som följer av detta genom växthuseffekten. Detta är en av EU:s prioriterade frågor. Tyvärr är frågan inte tillräckligt analyserad och tvivel finns bland många vetenskapsmän och länder.

Beaktar rådet möjligheten att studera denna fråga närmare och genomföra en grundlig vetenskaplig analys?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) upprättar vetenskapligt material som är av avgörande betydelse för att forma politiken. Panelen inrättades 1988 genom en resolution av FN:s generalförsamling för att ge beslutsfattare en opartisk källa till information om klimatförändringarna. Dess roll är att på omfattande, objektiv och öppen grund analysera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska information som publiceras i hela världen, vilket bidrar till att skapa en förståelse för risken med klimatförändringar som har skapats av människan, deras faktiska och potentiella effekter och möjligheter till anpassning och mildrande.

De analysrapporter som IPCC har publicerat sedan 1990 visar framsteg inom den vetenskapliga förståelsen av klimatförändringarna och deras påverkan. I IPCC:s fjärde analysrapport (AR4, 2007) presenteras den mest omfattande och pålitliga analysen av klimatförändringarna hittills. I rapporten står det att ”uppvärmningen av klimatsystemet är otvetydig” och ”det mesta av den globala genomsnittliga uppvärmningen de senaste 50 åren beror med största sannolikhet på människors ökade utsläpp av växthusgaser”.

Rådet har flera gånger hänvisat till IPCC:s rön, exempelvis i sina slutsatser av den 30 oktober 2007 (14178/07, s. 10).

Kan rådet utförligt redogöra för det aktuella politiska läget i Kenya?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Europeiska unionen välkomnade bildandet av en koalitionsregering i Kenya. Den bildades tack vare beslutsamheten hos de politiska aktörerna i Kenya och även hos det internationella samfundet, som enhälligt stödde panelen av framstående afrikanska personer under ledning av Kofi Annan.

EU anser att koalitionsregeringen gör att ledarna i Kenya kan fortsätta den nationella försoning och dialog som man enades om den 28 februari. Ett återgång till det normala är av största vikt för det kenyanska folket, som vill ha fred och välgång, och även för hela området från Sudan till Somalia, inklusive området kring de stora sjöarna, som inte har kunnat undvika följderna av händelserna i Kenya.

Europeiska unionen har upprepat sitt åtagande om att stödja en genuin maktdelning och att samarbeta med den nya kenyanska regeringen för att åter föra Kenya till vägen mot utveckling och stabilitet. EU kommer att stödja den kenyanska regeringen i genomförandet av en samordnad och omfattande reformplan för att hantera de bakomliggande orsakerna till den återkommande konflikten och bidra till ett bättre, tryggare och mer utvecklat Kenya.

Kan rådet redogöra för vad EU gör i praktiken för att kontrollera och minska livsmedelspriserna i världen? Känner rådet till att priset för ris under de senaste två månaderna har nått historiska nivåer och stigit med cirka 75 procent totalt, och att priset för vete har ökat med 120 procent under det senaste året och mer än fördubblat priset för en limpa bröd i de flesta fattiga länder?

Känner rådet till att det under den senaste tiden förekommit upplopp på grund av höga matkostnader i Haiti, Kamerun, Niger, Burkina Faso, Indonesien och Filippinerna?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet känner till att livsmedelspriserna stiger världen över, vilket hotar de senaste framstegen med att minska fattigdomen och näringsbristen och äventyrar genomförandet av millennieutvecklingsmålen. Det kan även orsaka instabilitet, vilket framgår av upproren mot livsmedelspriserna i länder världen över.

Rådet anser att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att erbjuda kortsiktigt stöd till de fattigaste länderna och de mest sårbara grupperna i samhället och samtidigt hålla livsmedelspriserna nere genom åtgärder på medellång sikt, särskilt en ökning av jordbruksproduktionen.

Problemet med livsmedelsprisernas kraftiga ökning skapar dessutom en ny utmaning för utvecklingspolitiken. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) om utveckling i maj kommer även att diskutera frågan och anta slutsatser på kort, medellång och lång sikt för att lösa problemet med stigande livsmedelspriser. EU har redan ökat sitt tillhandahållande av livsmedelsbistånd och humanitär hjälp till de hårdast drabbade länderna och frigjort ytterligare medel för att hjälpa de mest sårbara grupperna i samhället. Under 2008 har kommissionen tillhandahållit 223 miljoner euro för humanitärt stöd och livsmedelsbistånd. Till följd av höjningen av kostnaderna för de befintliga programmen för humanitär hjälp och för att finansiera nya måste EU öka de tillgängliga medlen. Ytterligare medel kommer även att erbjudas av många medlemsstater. På medellång sikt kan andra instrument för utvecklingssamarbete och andra lämpliga kommissionsinstrument användas för att hantera de negativa effekterna av krisen till följd av ökade livsmedelspriser. I sin dialog med tredjeländer kommer EU att försöka avråda länder från att införa förbud mot livsmedelsexport och i stället främja en utvecklingsvänlig användning av de medel som erhålls till följd av höga livsmedelspriser. På lång sikt kommer EU att uppmuntra utvecklingsländerna, särskilt de mindre utvecklade, att genomföra en lämplig jordbrukspolitik, särskilt när det gäller ökad livsmedelssäkerhet. Rådet är övertygat om att nyckeln till att öka livsmedelsproduktionen och den globala livsmedelsförsörjningen är att öka det bistånd som ges till utvecklingsländerna för att utveckla deras egen jordbrukspolitik och skapa positiva effekter på lång sikt, eftersom det gör att dessa länder kan utnyttja sin potential för jordbruksproduktion mer effektivt. I detta sammanhang kommer EU att ta hänsyn till slutsatserna av FAO:s högnivåkonferens som ska hållas i början av juni.

Rådet (jordbruk och fiske) diskuterade de stigande priserna på livsmedels- och jordbruksprodukter vid sitt möte i april och tog åter upp frågan vid sitt möte i maj. Europeiska rådet kommer att analysera situationen vid sitt möte i juni och införa ytterligare operativa riktlinjer i denna fråga, särskilt inom den bredare ramen för millennieutvecklingsmålen. Rådet diskuterar även detta problem med sina partner i relevanta internationella fora.

I praktiken har EU redan vidtagit åtgärder för att öka produktionen och dämpa prisökningarna som en del av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det tillfälliga avskaffandet av kravet på uttag av jordbruksmark har gjort att jordbrukare i EU kan avsätta 10 procent extra mark för produktion (särskilt produktion av spannmål). Ökningen av mjölkkvoten med 2 procent från april 2008 gör också att mjölkproducenterna i EU kan producera mer mjölk. Dessutom har EU avskaffat importtullarna på spannmål och har för avsikt att utvidga detta arrangemang till nästa verksamhetsår.

”Hälsoundersökningen av den GJP-reform som för närvarande pågår kommer att ge nästa möjlighet att anta särskilda kortsiktiga lösningar som exempelvis ett slutgiltigt avskaffande av kravet på uttag av jordbruksmark, en ytterligare höjning av mjölkkvoterna, ett ytterligare frigörande av bistånd från produktionen i andra sektorer med bundet stöd samt avskaffandet av premien för energigrödor. På medellång sikt bör det noteras att de nya medlemsstaternas anslutning ökade EU:s jordbruksområde med cirka 40 procent. De nya medlemsstaternas produktionskapacitet ökar för varje år. Detta löfte, och den ständiga förnyelsen och rationaliseringen av jordbruksproduktionen i alla medlemsstater, kommer att göra att EU kan bidra ännu mer till världens livsmedelsproduktion och därmed till större livsmedelssäkerhet i världen.

På lång sikt bör EU samordna projekten för forskning och utveckling inom jordbruket på ett bättre sätt i hela sitt territorium för att utveckla ny teknik som kommer att öka produktiviteten inom jordbruket.

Kan rådet ge politiska garantier för att Europeiska unionen kommer att utnyttja alla viktiga internationella forum i år för att ta upp det brådskande internationella behovet av att tackla problemet med fattigdom bland barn i världen?

Håller rådet med om att det krävs en mer strukturerad internationell kampanj, tillsammans med andra viktiga FN-organ, för att i större utsträckning betona behovet av åtgärder mot barnarbete i världen?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Främjandet och skyddet av barnets rättigheter är en viktig aspekt på EU:s inre och yttre politik. I december 2007 antog rådet EU:s riktlinjer för främjandet och skyddet av barnets rättigheter, där det upprepade EU:s ovillkorliga åtagande att främja och skydda barnets rättigheter som ges genom viktiga internationella och europeiska instrument, normer och standarder för mänskliga rättigheter, samt politiska åtaganden med relevans för att främja och skydda barnets rättigheter.

EU har i många år strävat, och kommer att fortsätta att sträva, efter att stödja främjandet av barnets rättigheter som ges genom multilaterala åtgärder, varav de viktigaste är följande:

genomförandet av EU:s riktlinjer från 2003 om barn och väpnade konflikter

en ökad medvetenhet bland tredjeländer, särskilt i den politiska dialogen, om barnets rättigheter

finansiering, särskilt som en del av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, av projekt för att främja och skydda barnets rättigheter

övervakning av framstegen med att påskynda främjandet av mänskliga rättigheter i utvidgningsprocessen och stöd för reformen av skyddet av barn i kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna

årlig sponsring av EU, tillsammans med länderna i Latinamerika, av en resolution om barnets rättigheter inom Förenta nationerna och en regelbunden uppmaning till länder att underteckna, ratificera och genomföra konventionen om barns rättigheter och de frivilliga protokollen till denna konvention

stöd för arbetet av de behöriga internationella och regionala aktörerna avseende främjandet av barnets rättigheter, särskilt arbetet av FN:s generalsekreterare, FN:s säkerhetsråd, FN:s fördragsorgan, särskilt kommittén för barns rättigheter och FN:s mekanismer för särskilda förfaranden, lämpliga FN-organ, särskilt Förenta nationernas barnfond (Unicef), Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR), Internationella arbetsorganisationen (ILO), Världshälsoorganisationen (WHO) och Förenta nationernas befolkningsfond (UNFPA), samt även regionala mekanismer, särskilt Europarådet, OSSE, det europeiska nätverket av ombudsmän för barn och det civila samhällets organisationer

det europeiska samförståndet om utveckling, som en del av EU:s utvecklingspolitik (ett gemensamt uttalande av rådet, företrädare för medlemsstaternas regeringsmöten inom ramen för rådet, Europeiska rådet och kommissionen, om Europeiska unionens utvecklingspolitik, antaget av rådet den 22 november 2005), som innefattar respekt för barnets rättigheter i medlemsstaterna. I dokumentet hänvisas till de viktigaste ramarna för mänskliga rättigheter och millennieutvecklingsmålen.

Kan rådet redogöra för det aktuella läget för den politiska situationen i Kosovo?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Den 17 februari 2008 antog Kosovos församling en resolution där Kosovo förklarades självständigt. Rådet upprepade Europeiska unionens beredskap att spela en ledande roll för att stärka stabiliteten i området, och erinrade om Europeiska unionens åtaganden i slutsatserna av Europeiska rådet den 14 december 2007, samt överenskommelsen om gemensamma åtgärder, med inrättandet av ett uppdrag för ESFP-polis och rättsstatliga principer och utnämnandet av en särskild EU-representant i Kosovo. I sina slutsatser av den 18 februari noterade rådet att medlemsstaterna skulle besluta om sina förbindelser med Kosovo i enlighet med sin nationella sed och folkrätten. Rådet upprepade EU:s efterlevnad av principerna i FN-stadgan och den slutgiltiga rättsakten från Helsingfors, däribland principerna om suveränitet och territoriell integritet och alla resolutioner av FN:s säkerhetsråd. Det underströk sin övertygelse att Kosovo med tanke på konflikten på 1990-talet och den förlängda perioden med internationell förvaltning enligt SCR 1244 utgör ett sui generis-fall som inte orsakar ett ifrågasättande av dessa principer och resolutioner.

Som en del av sin omfattande strategi för Kosovo beslutade EU att den 16 februari 2008 inleda ett civilt uppdrag, Eulex Kosovo. Uppdragets mål är att stödja Kosovos myndigheter genom att övervaka, vara mentor för och ge råd om alla områden som hör samman med rättsstatliga principer, särskilt polis, domstolar, tullar och fängelser. Det innebär att uppdraget kommer att assistera institutionerna och de rättsskipande myndigheterna på deras väg mot ansvarsskyldighet och med att vidareutveckla och stärka ett oberoende multietniskt rättssystem och multietnisk polis och tull. Uppdragets huvudprioriteringar är att möta oron avseende minoritetssamhällen, korruption och kampen mot den organiserade brottsligheten.

Efter självständighetsförklaringen attackerades byggnader vid två gränskorsningar mellan Kosovo och Serbien. På vissa ställen avgick etniska serbiska medlemmar i Kosovos polisstyrka i protest. Den 14 mars ockuperade en stor grupp demonstranter i norra delen av staden Mitrovica i Kosovo olagligt Unmiks domstolsbyggnad. Unmik gjorde försök att övertala demonstranterna att lämna byggnaden fredligt, men lyckades inte. Därför inleddes med Unmiks stöd en polisinsats för att återta domstolsbyggnaden den 17 mars. Operationen blev fredlig, men situationen urartade när polisen försökte ta med sig de demonstranter som hade ockuperat byggnaden olagligt till förhör. Medlemmar i Unmiks polisstyrka och Kfor attackerades sedan, bland annat med dödliga vapen. En ukrainsk medlem i Unmiks polisstyrka avled senare av sina skador och mer än tio poliser och Kfor-soldater skadades.

Den 9 april 2008 antog Kosovos församling, i enlighet med självständighetsförklaringen, en författning som hade bekräftats på förhand av den internationella civila representanten. I denna åtog sig Kosovo att uppfylla bestämmelserna i det utförliga förslaget för Kosovo och andra former av internationell närvaro under ledning av Eulex-uppdraget och det internationella civila kontoret (ICO), som kommer att ha en särskild övervakande roll. Författningen träder i kraft den 15 juni 2008. Antagandet av lagstiftning om skydd av minoriteters rättigheter i enlighet med det utförliga förslaget fortsätter.

Med undantag för händelserna i Mitrovica i mars är situationen i Kosovo fredlig och fri från större etniskt motiverade händelser. Till och med de lokala (och parlamentariska) val som republiken Serbien trots Unmiks varningar höll i Kosovo den 11 maj, i samarbete med vissa grupper av kosovoserber, gick i huvudsakfredligt till och utan större incidenter. Unmik förklarade de lokala valen ogiltiga och utan rättslig verkan eftersom de hölls i strid mot Unmiks exklusiva mandat att certifiera val enligt UN SCR 1244. Serbiska parlamentsval hölls också i Kosovo. Som FN:s generalsekreterare noterade i sin rapport i mars visade majoriteten av Kosovos befolkning återhållsamhet i förhållande till reaktionerna av en del av den serbiska befolkningen, och Kosovos myndigheter har flera gånger manat till lugn, tålamod och förtroende för den internationella närvaron i Kosovo. Premiärminister Hashim Thaçi har besökt kosovoserberna många gånger.

Kosovo och den internationella allmänheten väntar på att Kosovos nya författning, som Kosovos församling antog den 9 april, ska träda i kraft den 15 juni, samt på de konsekvenser som detta kommer att få för omkonfigureringen av den internationella närvaron i Kosovo, särskilt när det gäller den framtida rollen för Förenta nationernas uppdrag. Intensiva samtal om denna fråga pågår mellan alla intressenter och de internationella aktörerna i Kosovo i syfte att tillhandahålla en tydlig plan för att organisera samarbetet mellan Unmik och Eulex-uppdraget.

I förordning (EG) nr 725/2004(1) nämns inte konventionen om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (SUA). Utöver konventionen finns även ett antal olika protokoll från 2005. De så kallade SUA-protokollen kompletterar Internationella koden för sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar (ISPS), som avser genomförandet av konkreta åtgärder för att förbättra den internationella sjösäkerheten och säkerheten i hamnarna med tanke på terroristverksamhet, och som är bindande enligt SOLAS-konventionen. De nämnda instrumenten utgör den rättsliga ramen vid en eventuell terroristattack. De utökar avsevärt listan över straffbara brott enligt fördragen och innehåller nya regler för tillåten bordning av fartyg, vilket är en viktig åtgärd eftersom det ger länderna den rättsliga grund som behövs för att stoppa terroristverksamhet som planeras eller genomförs till sjöss.

Avser rådet att införliva de så kallade SUA-protokollen i gemenskapsrätten? Anser rådet att införlivandet av SUA-protokollen skulle kunna bidra till att man i EU kan ingripa på ett effektivare sätt mot handlingar liknande den som begicks då det baskiska företaget Playa de Bakio och dess 26 besättningsmän kapades i Somalias vatten?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

När frågor som regleras av SUA-fördragen omfattas av gemenskapens ansvar men inte täcks av gällande gemenskapslagstiftning får kommissionen överlämna förslag till Europaparlamentet och rådet som den anser nödvändiga för att komplettera den gällande gemenskapsrätten.

Om gemenskapen inte är ansvarig för dessa frågor, såsom verkligen är fallet när det gäller möjligheten till brottsliga handlingar, vilken tas upp i frågan, är möjligheterna till ingripande av EU begränsade till dem som är tillgängliga inom ramen för EU:s rättsakter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Enligt internationella pressuppgifter, särskilt i The Guardian av den 20 april 2008, http://www.guardian.co.uk/world/2008/apr/20/armstrade.iran, håller försäljningen av vapen, missilteknik och kärnvapendelar från Europa till den iranska regimen ständigt på att öka.

Den brittiska tullens utredare har identifierat ett flertal affärer som gjorts av företag i Storbritannien samt upptäckt att Malta används som omlastningsort för vapnen. Utredarna har även kommit fram till att de inblandade iranska företagen enbart är bulvanföretag för det iranska flygvapnet, det iranska försvarsministeriet eller de revolutionära styrkorna.

Känner rådet till dessa eller andra liknande transaktioner som EU-medlemsstater varit inblandade i?

Vilka åtgärder ämnar rådet vidta mot något som förefaller vara den iranska regimens upprepade och allvarliga brott mot de sanktioner som FN infört mot landet?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet känner till detta, men har ännu inte inlett de utredningar som nämns i denna artikel.

Uppmärksamhet måste dock riktas mot att artikeln i The Guardian rör ett försök till brott mot EU:s kontrollsystem i samband med export till Iran. I artikeln beskrivs särskilt ett misslyckat försök av en brittisk exportör att kringgå exportkontrollerna i transporten av begagnade varor till Iran via Malta (inget tillstånd krävs för at exportera begagnade varor från Storbritannien till Malta, eftersom det utgör en överföring inom gemenskapen). De maltesiska myndigheterna förhindrade, med rätta och i enlighet med EU:s politik, försöket att transportera varorna vidare till Iran. I Storbritannien åtalades exportören med framgång, och dömdes till tre års fängelse för försöket till brott mot exportkontrollsystemet. Detta exempel visar oss att trots att det exportkontrollsystem som drivs av EU:s medlemsstater har brister är det ändå robust och effektivt. Artikeln i The Guardian riktar inte på något sätt uppmärksamhet åt ett framgångsrikt försök att bryta mot EU:s kontrollsystem.

I allmänna ordalag föreskrivs FN-sanktioner, EU-sanktioner och nationella sanktioner för export av vapen och annat relevant material till Iran. I enlighet med det första kriteriet i Europeiska unionens uppförandekod om export eller överföring av vapen måste varje stat respektera sina internationella förpliktelser, vilket även omfattar FN:s sanktioner. EU:s medlemsstater har i enlighet med sina nationella rättssystem exklusiv behörighet när det gäller bestraffandet av juridiska och fysiska personer som åsidosätter dessa skyldigheter.

Det portugisiska ordförandeskapet ägnade stor uppmärksamhet åt skydd av brottsoffer, särskilt som den nya tekniken, såsom vi sett, kan äventyra barns och ungdomars säkerhet. Vi vet också att globaliseringen kräver effektivare samarbete mellan rättssystemet och polisen, särskilt för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Men detta arbete kan inte enbart utföras av Europol och Eurojuist, vars betydelse inte kan understrykas nog.

Det är nödvändigt och brådskande att bekämpa brottslighet, skydda brottsoffer och garantera de grundläggande rättigheterna. Vilka nya åtgärder och initiativ ämnar rådet vidta som kan omvandlas till en effektiv kamp mot nya former av brottslighet och till ett ändamålsenligt skydd av brottsoffer, särskilt barn och minderåriga?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet arbetar för närvarande inte med några förslag i det sammanhang som avses i frågan, även om det fäster stor vikt vid dem.

Rådet vill emellertid påpeka att många lämpliga rättsakter har antagits på detta område. Bland dessa finns rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden, direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer och rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.

Alltsedan början av år 2008 har ett tiotal ledare för arbetarfackföreningsrörelsen brutalt torterats och mördats i Colombia utöver det ”rekord” med hundratals aktiva fackföreningsmedlemmar och journalister som hänsynslöst dödats för att de försvarade de mänskliga rättigheterna. Flera hundratals andra har torterats hänsynslöst. Regeringen själv, de beväpnade styrkorna, paramilitära grupper och stora landägares privata miliser bär ansvaret för våldet. Gärningarna riktas öppet mot själva fackföreningsrörelsen och bidrar till den skräckstämning som den colombianska befolkningen lever i även om befolkningen har reagerat vid till exempel de lokala val och presidentval som nyligen hölls.

Fördömer rådet dessa handlingar som äger rum med den colombianska regeringens tysta godkännande och deltagande trots den colombianska befolkningens motvilja?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet fördömer starkt trakasserierna av och mordet på fackföreningsmedlemmar och försvarare av de mänskliga rättigheterna, oavsett var dessa handlingar äger rum och vem som begår dem. Rådet har bekantat sig med de extra resurser som den colombianska regeringen har tillhandahållit till skydd för människorättsaktivister, vittnen, journalister, fackföreningsmedlemmar och andra personer i risk. Trots detta fortsätter angreppen på dessa personer.

I Colombias fall har rådet redan riktat de statliga myndigheternas uppmärksamhet mot dessa problem ett antal gånger, och diskuterat frågan med dem. Ledarna för EU:s uppdrag diskuterar frågan regelbundet. I ett politiskt samarbetsinitiativ som vidtogs av ledarna i EU:s medlemsstaters uppdrag till Bogotá och deras huvudstäder den 15 april 2008 överlämnades ett omfattande ärende om den människorättsliga situationen i Colombia till representanten för utrikesministern med ansvar för multilaterala frågor. På dagen efter överlämnandet av ärendet träffade ledarna för EU:s uppdrag i Bogotá företrädare för de relevanta icke-statliga organisationerna, för att diskutera de rådande problemen med de mänskliga rättigheterna. EU kommer att fortsätta sin verksamhet för att skydda de mänskliga rättigheterna. Dessutom enades ordförandeskapet den 19 maj, på EU:s vägnar, om ett uttalande med ett fördömande av de mord som har begåtts och de dödshot som har framförts mot ledare för sociala organisationer och människorättsaktivister i Colombia de senaste veckorna.

Rådet välkomnar att den colombianska regeringen i mer än ett år har fört en regelbunden dialog med fackföreningsmedlemmar, och ställt ytterligare resurser till förfogande för att skydda dem och även människorättsaktivister, vittnen och journalister, i syfte att reglera denna alarmerande situation. Oberoende utredare och observatörer talar om en definitiv betydande förbättring av den allmänna säkerheten och en tydlig minskning av alla typer av brottslighet i Colombia. Med tanke på ökningen av hot och brottsliga handlingar 2008 har Europeiska rådet uppmanat den colombianska regeringen att göra allt i sin makt för att se till att den colombianska befolkningen och de organisationer som kämpar för att förbättra den människorättsliga situationen kan representera sina intressen fritt och utan rädsla. Vidare uppmanar EU den colombianska regeringen att se till att de som begår våld, hot och mord ställs till ansvar oavsett vilken ställning de har.

Till följd av den pågående globaliseringen som bl.a. leder till att språken i kulturellt och ekonomiskt sett svagare länder trängs undan av språken i de dominerande länderna har det uppstått ett behov av att skydda dessa språk i lagen. En förutsättning för att det ska kunna vidtas nödvändiga åtgärder är att det upprättas en trovärdig rapport om språkens situation som innehåller den senaste statistiken om de pågående förändringarna i användningen av samtliga europeiska språk. Finns det en sådan rapport och går det att få tillgång till den?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

För att få mer detaljerad information kan det vara bättre att vända sig till Europeiska kommissionen. Rådet vill å sin sida rikta ledamotens uppmärksamhet mot de många rapporter, studier och meddelanden som nyligen har offentliggjorts av kommissionen, som innehåller statistiska och andra uppgifter om användning av och undervisning i europeiska språk. Ett nytt meddelande om flerspråkighet förväntas från kommissionen hösten 2008.

Vi förväntar oss att hänsyn kommer att tas denna rapport till besluten av utbildningsministerrådet vid årets möte i maj. Besluten är baserade på de synpunkter som uttrycktes vid ministerkonferensen om flerspråkighet under rubriken ”Främjad språklig mångfald: vårt gemensamma ansvar", som anordnades i Bryssel den 15 februari 2008 av Sloveniens ministerium för utbildning och idrott och Europeiska kommissionen.

Vi är övertygade om att flerspråkigheten i EU bara kan utvecklas på grundval av en balanserad och stabil ställning för alla EU:s officiella språk, oberoende av antalet användare. De språk som har ett större antal användare har därför ofta en fördel, eftersom de har ett starkare stöd på den bredare marknaden i språkbranschen, så att de är bättre rustade att möta utmaningarna med moderna specialistspråk. Vi anser att den nya strategin för flerspråkighet på EU-nivå också bör hantera dessa frågor. Vi är övertygade om att de gemensamma rekommendationerna till medlemsstaterna att förbättra sin språkpolitik även kan bidra till att förbättra situationen för varje modersmål.

Europeiska företag fortsätter att olagligt utvinna naturtillgångar och uppträda på ett oetiskt sätt i utvecklingsländer. I Belgien har den nationella kontaktpunkten uppmärksammat på ett antal belgiska företag, däribland Nami Gems och Cogecom, som har brutit mot OECD:s riktlinjer för multinationella företag i Kongo.

OECD:s riktlinjer för multinationella företag är inte bindande vilket innebär att företagen inte kan tvingas att följa dessa riktlinjer och kan således inte heller straffas för att inte följa dem. Ansträngningar för att hindra otillåten exploatering av naturtillgångar i utvecklingsländerna, vilket exempelvis är fallet i Kongo, är av ytterst stor och avgörande betydelse för dessa länders framtid.

Kommer rådet att utöva påtryckningar, åtminstone av moraliskt slag, för att förmå europeiska företag att utöva sin verksamhet i enlighet med OECD:s riktlinjer? Skulle Europa inte kunna inta en aktivare roll för att inrätta ett internationellt regelverk eller en uppförandekod för dem som utövar affärsverksamhet i utvecklingsländerna? Kommer rådet att inom en snar framtid diskutera ratificeringen av Internationella arbetsorganisationen, ILO:s grundläggande arbetsnormerna och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD:s relevanta riktlinjer?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet håller helt med om synpunkten från parlamentsledamot Johan Van Hecke, nämligen att etiskt godtagbar verksamhet måste stödjas, och rådet arbetar för att bekämpa olaglig verksamhet i EU och i våra förbindelser med partnerländer. Hållbar utveckling är därför den viktigaste delen av EU:s utvecklingspolitik, och i det europeiska samförståndet om utveckling, den policyförklaring som undertecknades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 20 december 2005, anges följande tydligt:

EU ska bidra till att stärka den sociala dimensionen av globaliseringen, och på detta sätt främja sysselsättning och ett anständigt arbete för alla

EU ska leda det globala arbetet för att avskaffa konsumtions- och produktionsmodeller som inte är hållbara

vi ska hjälpa utvecklingsländerna att genomföra multilaterala miljööverenskommelser och stödja miljöinitiativ på de fattigas vägnar

EU har förpliktat sig att vidta åtgärder för att förbättra det politiska sammanhanget i utvecklingens intresse och med hänsyn till målen för utvecklingspolitiken inom alla politiska områden som kan påverka utvecklingsländerna, däribland handel, miljön och den sociala dimensionen av globalisering, sysselsättning och anständigt arbete.

När det gäller anständigt arbete betonades i rådets slutsatser av den 1 december 2006 om anständigt arbete för alla att sociala partner, affärsvärlden och det bredare civila samhället måste inkluderas i initiativ till stöd för anständigt arbete, och företag och andra relevanta aktörer uppmanades att främja anständigt arbete genom åtgärder inom området för socialt ansvarsfullt företagande, det vill säga åtgärder som kompletterar rättsstatliga principer och kollektivavtal och med hänsyn till internationellt avtalade normer, särskilt från Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention. Rådet stöder även ILO:s trepartsdeklaration om principer avseende multinationella företag och socialpolitik och OECD:s initiativ som främjar större efterlevnad av OECD:s riktlinjer för multinationella företag och rekommendationerna om sysselsättning och om relationerna mellan branschens två sidor.

Bestämmelserna om etisk styrning är den viktigaste delen av våra partnerskapsavtal med tredjeländer, särskilt utvecklingsländer.

I partnerskapsavtalet från Cotonou mellan EU och AVS-länderna definieras ansvarsfull styrning som en öppen och ansvarsfull hantering av mänskliga, naturliga, ekonomiska och finansiella resurser för en rättvis och hållbar utveckling. Avtalet innehåller även särskilda bestämmelser om hanteringen av allvarliga fall av mutor och korruption, och bestämmelser om samarbete inom miljöskydd och en hållbar användning och hantering av naturresurser.

Syftena med det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika, som avtalades vid toppmötet mellan EU och Afrika i december 2007, omfattar samarbete mellan Afrika och EU inom ramen för internationella initiativ mot olaglig handel och främjande av en rättvis och öppen hantering av naturresurser, vilket bekräftar Kimberleyprocessen. Bland dessa initiativ finns skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt) och utvinningsindustriernas initiativ för öppenhet (Eiti). Afrika och EU kommer även att gemensamt hantera frågor som hör samman med kampen mot mutor, korruption, förfalskningar, pengatvätt och skatteflykt, samt andra aspekter på ekonomisk förvaltning. Inom denna ram har åtgärder vidtagits för att påskynda revisioner och återlämna olagligt förvärvade tillgångar och medel till de länder som de kom ifrån. Det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika är redan igång, även om det får sin form genom den första handlingsplanen för 2008–2010, som omfattar åtta utvalda partnerskap och prioriterade åtgärder.

Cotonouavtalet och partnerskapet mellan EU och Afrika genomförs i nära samarbete med partnerländerna, och i fullständigt uppfyllande av principen om autonomi.

För att måla färdigt bilden måste ytterligare en viktig del nämnas, nämligen rekryteringen av personal från utvecklingsländer i enlighet med etiska principer. I maj 2007 antog rådet det europeiska handlingsprogrammet för att hantera den kritiska bristen på sjukvårdsarbetare i utvecklingsländerna (2007–2013). I samband med dess genomförande undersöker kommissionen och medlemsstaterna för närvarande möjligheten att införa en uppförandekod för EU för rekryteringen av sjukvårdsarbetare, baserad på etiska principer och modellmetoder från medlemsstaterna.

De egyptiska säkerhetsstyrkorna har vidtagit oacceptabla åtgärder för att häva de massiva folkliga protesterna i städerna Almahalla Alkobra, Alexandria med flera. Flera personer dödades, ett dussintal skadades och många arbetare, kommunister och andra progressiva aktivister arresterades. Arbetare och fattiga bönder gick ut på gatan för att kräva bättre löner och arbetsförhållanden, för att få stopp på spekulationerna och den skandalösa prisökningen för basvaror.

Fördömer rådet våldsupptrappningen, provokationerna och förföljelserna av fackföreningsmedlemmar, kommunister och andra progressiva grupper i Egypten, som har kämpat i flera år mot ett system med förbud och kränkningar av varje demokratisk rätt och frihet? Kommer rådet att kräva ett omedelbart frisläppande av de personer som arresterades och ett stopp för alla repressiva åtgärder gentemot de egyptiska arbetarnas berättigade krav?

(EN) Detta svar, som har upprättats av ordförandeskapet och inte är bindande för rådet eller medlemsstaterna, lämnades inte muntligt under frågestunden till rådet vid Europaparlamentets sammanträde i maj 2008 i Strasbourg.

Rådet har noggrant iakttagit den senaste sociala oron i Mahala och andra städer i Nildeltat som ledamoten nämner. Dessa oroligheter uppstod framför allt på grund av den plötsliga stora prisökningen på livsmedel, som hör samman med det stigande vetepriset på världsmarknaden. I ett antal fall var människor de olyckliga offren för polisvåld.

Vi diskuterade dessa frågor i det fjärde mötet i associeringsrådet mellan EU och Egypten den 28 April 2008, där EU tydligt uttryckte sin oro och uppmanade Egypten att tillåta föreningsfriheten.

Den omfattande diskussionen i denna fråga kommer att fortsätta i underutskottet för politiska frågor, som troligen kommer att sammanträda i början av juni. En del av diskussionerna kommer att handla om mänskliga rättigheter.

Främjandet av respekt för mänskliga rättigheter, som är universella, odelbara och oförytterliga, är det främsta målet med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Om Lissabonfördraget ratificeras införs det så kallade medborgarinitiativet, som innebär att en miljon medborgare från ett antal medlemsstater kan begära att kommissionen ska lägga fram nya förslag till lagstiftning. Hur tror kommissionen att detta nya förfaringssätt kommer att fungera i praktiken, och vilka förberedelser gör kommissionen inför det?

(EN) Som ledamoten påpekar utgör den nya bestämmelsen i Lissabonfördraget för medborgarinitiativ en viktig innovation i unionens institutionella arrangemang. För första gången kommer det att vara möjligt för en miljon medborgare från ett betydande antal medlemsstater att direkt uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag inom ramen för sina befogenheter. Det är i praktiken en ny medborgarrätt och den kommer att stärka demokratin i Europa.

Förfarandearrangemangen för inlämnande av ett medborgarinitiativ kommer att fastställas av parlamentet och rådet genom ett förslag från kommissionen, när Lissabonfördraget väl har trätt i kraft.

Kommissionen vill att medborgarinitiativet ska börja gälla mycket snabbt efter det nya fördragets ikraftträdande. Den har därför för avsikt att lämna in ett förslag till förordning om upprättande av ramen för det nya medborgarinitiativet så snart som möjligt efter att det nya fördraget träder i kraft. Kommissionen har redan inlett en del förberedande arbete i detta avseende och står i kontakt med parlamentets utskott för konstitutionella frågor om det bästa sättet att gå vidare. Vid framställningen av detta förslag kommer kommissionen även att lyssna på alla intressenters åsikter.

Hur ser den närmaste tidens planering ut för den informationskampanj som ska gå ut till EU-medborgarna om ändringsfördraget från Lissabon och om EU:s framtid i största allmänhet? Vilka belopp kommer att tillhandahållas för Greklands vidkommande, och hur och av vilka aktörer ska de användas? Anser kommissionen att det humankapital som finnas bland grekiska Europaparlamentsledamöter, EU-forskare och specialiserade journalister används likvärdigt av institutionernas representationer i Grekland?

(EN) Att kommunicera med medborgarna om Europas framtid i allmänhet är medlemsstaternas och EU-institutionernas skyldighet. Medlemsstaterna ska ha huvudansvaret för att ratificera Lissabonfördraget, men kommissionen måste naturligtvis vara redo att lämna information och förklaringar till EU-medborgarna.

Lissabonfördraget, särskilt dess bidrag till ett mer ansvarsfullt beslutsfattande och de tydligare reglerna om rättsliga och inrikes frågor samt Relexområdet⁽¹⁾, är en av kommissionens kommunikationsprioriteringar för 2008. Kommissionen började planera sitt kommunikationsarbete för Lissabonfördraget redan i september 2007 genom att inrätta en projektgrupp, med ansvar för att planera och samordna kommunikationen. Kommissionen lanserade även en webbsida för Lissabonfördraget på de 23 officiella språken. Nylanseringen av onlineforumet "Debate Europe"⁽²⁾nyligen bör också bidra till att medborgarna kan diskutera fördraget och andra frågor kring Europas framtid.

Det mesta av kommissionens kommunikationsverksamhet är baserad på en decentraliserad strategi. Kommissionens representationer i medlemsstaterna strävar efter att tillhandahålla grundläggande och faktabaserad information om Lissabonfördraget. Representationerna har i nära samarbete med medlemsstaternas regeringar och parlamentets informationskontor upprättat nationella kommunikationsplaner för att möta medborgarnas behov med skräddarsydd information.

Bland dessa aktiviteter finns utbildning för journalister, informationscentra och -multiplikatorer, publicering av broschyrer, anordnande av diskussioner med det civila samhället och lokala myndigheter samt åtgärder på skolor och universitet.

När det gäller aktiviteter som organiseras av kommissionens representation i Grekland bjuder representationen in alla lämpliga talare, i så stor utsträckning som möjligt, för att säkerställa närvaro, kompetens och djupgående kunskap hos alla de grupper som nämns i frågan i lika stor utsträckning. Representationen uppmuntrar även aktivt informationscentrumen EUROPE DIRECT att i så stor utsträckning som möjligt bjuda in parlamentsledamöter att delta i lokala evenemang.

Inom den globala budgeten på 11,4 miljoner euro som har avsatts för representationerna för att täcka utgifterna för decentraliserad kommunikation 2008 bör en beräknad budget om 2,7 miljoner euro absorberas av de åtgärder som främst kommer att vara inriktade på Lissabonfördraget. En detaljerad uppställning av alla dessa pågående aktiviteter – däribland aktiviteter i Grekland – kommer att vara tillgänglig i slutet av 2008.

Kommunikationen med EU-medborgarna har påståtts vara en av kommissionens viktigaste angelägenheter. Under de senaste åren har ett stort antal projekt genomförts utifrån de strategiska principerna att lyssna på medborgarna, informera om hur EU-politiken påverkar medborgarnas vardag och upprätta kontakt med medborgarna genom ”lokalt engagemang”.

Kan kommissionen kortfattat beskriva vilka särskilda åtgärder som har vidtagits för att sprida positiva nyheter om EU?

Har kommissionen några uppgifter om hur dess nya kommunikationsstrategi har förbättrat medborgarnas kännedom om EU-frågor och påverkat medborgarnas inställning till EU?

Är kommissionen nöjd med de resultat som hittills uppnåtts på ovanstående områden? Hur planerar den att utveckla strategin framöver?

(EN) Denna kommission har antagit ett antal kommunikationsinitiativ. Genom dessa initiativ upprättas en långsiktig plan för att blåsa nytt liv i Europeiska unionens kommunikation. Dessa instrument syftar även till att bidra till tillkomsten av en europeisk allmän sfär, där medborgare får den information och de redskap som de behöver för att delta aktivt i Europeiska unionens aktiviteter och överta ägandet av det europeiska projektet. I detta sammanhang understryker kommissionen även betydelsen av en partnerskapsstrategi mellan EU:s institutioner och huvudintressenterna, däribland det civila samhället.

2005 års handlingsplan⁽¹⁾garanterar en effektivare kommunikation genom en modern och per professionell strategi i alla avdelningar, inklusive en effektivare organisation och en bättre användning av både mänskliga och ekonomiska resurser och kommunikationsredskap och -tjänster.

Plan D⁽²⁾ har stimulerat en bredare debatt mellan EU:s institutioner och medborgare. Det nyligen antagna meddelandet om "Debate Europe"⁽³⁾, uppföljningen av plan D, är inriktad på att skapa ett ägande bland medborgarna av EU:s politik och göra EU:s institutioner ansvariga för dem, stimulera till en bred och permanent debatt om Europeiska unionens framtid mellan EU:s institutioner och befolkning, både på nationell nivå och EU-nivå och stärka medborgarna genom att ge dem tillgång till information så att de kan hålla en informerad debatt om EU-frågor.

Det övergripande syftet med kommissionens meddelande ”Samarbete för kommunikation om Europa”⁽⁴⁾är att stärka sammanhanget och synergierna mellan de aktiviteter som genomförs av de olika EU-institutionerna och medlemsstaterna, för att erbjuda medborgarna bättre tillgång och en bättre förståelse av effekten av EU:s politik på europeisk, nationell och lokal nivå.

Som svar på det höga allmänna intresset för ny teknik antog kommissionen Internetstrategin⁽⁵⁾för att gå igenom webbsidan EUROPA – en av de största i världen, och för att uppmuntra intresset för EU-frågor på andra webbsidor i syfte att bredda debatten om Europeiska unionen.

Kommissionen antog även en audiovisuell strategi för att underlätta en större täckning av EU-frågor på befintliga och nya audiovisuella plattformar, för att uppmuntra yrkesverksamma i den audiovisuella sektorn att skapa och delta i europeiska audiovisuella nätverk, samtidigt som det fullständiga redaktionella oberoendet behålls, samt att öka kommissionens egen produktion och spridning av videofilmer och dokumentärer för att illustrera eller förklara EU:s politik.

Trots att denna utveckling också är beroende av andra faktorer visar de standardundersökningar under Eurobarometer som genomfördes våren och hösten 2007 ett ökat stöd bland medborgarna för medlemskapet i EU och ett ökat förtroende för dess institutioner, jämfört med 2006.

Många av de nyligen antagna initiativen (EU:s radionätverk EuRaNet, Internet) förväntas leverera det mesta av sina resultat de närmaste månaderna och kommissionens kommunikationsstrategi kommer därmed att vara inriktad på genomförande inom en nära framtid.

Kommissionen arbetar också med nya initiativ, däribland inrättandet av ett tv-nätverk (från och med 2009) och lanseringen av en inbjudan att lämna förslag för informationscentrumen Europe Direct. Nya ledningspartnerskap med medlemsstaterna kommer att finnas från och med 2008, och förhandlingar pågår för att utvidga systemet ytterligare 2009. Kommissionen kommer även att utforska det bästa sättet att bidra till förberedelserna av EU-valet 2009.

För att bedöma och förbättra effektiviteten i sin kommunikationspolitik har kommissionen genomfört omkring 30 utvärderingsstudier sedan 2002, vilka omfattar en mängd olika aktiviteter (webbsidor, informations- och kommunikationscentra, kommunikationskampanjer...). I linje med kommissionens standardpraxis och handlingsplanen kommer detta utvärderingsarbete att fortsätta och förstärkas i framtiden.

Det finns många indikationer på att kommissionen och rådet låter sitt arbete styras av en strategi att undvika allt som kan förstärka det irländska folkets EU-skepsis och därmed öka sannolikheten för ett nej i den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget. Slutdatumet för ”allmänna konsultationer” om EU:s långtidsbudget har nu flyttats från 15 april till 15 juni. Vilken är orsaken till detta? Beror det på att EU-budgeten är en politiskt känslig fråga och att mindre pengar till lantbruket kan stärka nejsidan i den irländska folkomröstningen?

(EN) Genom sitt beslut att lansera ett brett samråd om budgetöversynen har kommissionen valt en helt ny och innovativ syn på budgetreformen. Syftet är att stimulera en genuin debatt för hela Europa bortom de institutionella kretsarna och bygga upp ett nytt samförstånd om den framtida inriktningen för EU:s finanser.

Denna inbjudan till aktivt engagemang fortsätter att skapa ett stort intresse över hela Europa. Kommissionen har hittills fått mer än 200 svar och den tar emot fler bidrag. Kommissionen har även informerats om att vissa intressenter fortfarande håller på och formulerar sin inställning.

Mot denna bakgrund, och för att se till att alla som vill bidra får möjlighet att göra det, beslutades det att tidsfristen för samråd skulle förlängas med två månader. Denna förlängning kommer inte att ha någon betydelse för tiden för budgetöversynen. Den inbjudan som lämnades till kommissionen genom det interinstitutionella avtalet om inrättande av budgetramen 2007–2013 innebar att rapportera inom tidsramen "2008–2009", och denna tid kommer att respekteras.

Kommissionen vill även upprepa att den kommer till översynen utan förutfattade meningar och med en genuin önskan att samråda och debattera kring alla frågor som uppstår. Det skulle vara förhastat av kommissionen att inta en ståndpunkt om föremålet för översynen och kommissionen har aldrig haft för avsikt att göra det under första halvåret 2008.

Irland kommer att hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget den 12 juni. Stämmer det att Margot Wallström har lovat Irlands regering att kommissionen är villig att tona ner eller försena budskap som kan vara ofördelaktiga inför den irländska folkomröstningen?

(EN) Kommissionens vice ordförande med ansvar för institutionella förbindelser och kommunikation har inte gjort det uttalande som tillskrivs henne och hon har offentligt tagit avstånd från anklagelserna.

I vitboken KOM(2008)0165 föreslås ett nytt system för ersättning till konsumenter och företag som drabbas av överträdelser av EG-fördragets bestämmelser om restriktiva handelsåtgärder och missbruk av dominerande ställning på marknaden. Tittar kommissionen på möjligheten att, utöver sekundärrätt om skadeståndstalan för de drabbade och enhetliga skadestånd, även ta ett lagstiftningsinitiativ för att harmonisera den straffrättsliga bedömningen av handlingar eller underlåtenheter som rör skyddet av konsumenter och små och medelstora företag mot överträdelser av konkurrensbestämmelserna? Anser kommissionen att skyddet av den fria konkurrensen och av konsumenterna är av sådant överordnat gemenskapsintresse att det i händelse av överträdelser krävs effektiva straffrättsliga sanktioner på grundval av EG-domstolens dom av den 13 september 2005 i mål C-176/03 (kommissionen mot rådet)?

(EN) Ledamoten nämner i sin fråga kommissionens nya vitbok om skadeståndstalan vid antitruståtgärder och möjligheten att genom gemenskapslagstiftning garantera en effektiv upprättelse för offer för överträdelser av konkurrensrätten. Kommissionen vill utnyttja detta tillfälle att betona vikten av dessa effektiva mekanismer för upprättelse som måste garantera att offren för överträdelser av konkurrensrätten kan ersättas till fullo för den skada de har lidit. Därför innehåller vitboken konkreta förslag för att komma förbi hindren för effektiv upprättelse. Kommissionen hoppas att parlamentet kommer att fortsätta att ge sitt stöd till detta viktiga initiativ för EU:s medborgare och företag.

När det gäller kriminaliseringen av konkurrensrätten hänvisar kommissionen ledamoten till artiklarna 23 och 24 i förordning 1/2003, enligt vilka den kan ålägga böter eller viten mot företag som överträder EG:s konkurrensregler. Dessa sanktioner är inte av straffrättslig art (se artikel 23.5 i nämnda förordning). Enligt artikel 5, sista strecksatsen, i samma förordning kan de nationella konkurrensmyndigheterna ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Vissa medlemsstater har straffrättsliga sanktioner för brott mot EG:s konkurrensrätt. Samtidigt som kommissionen välkomnar denna typ av sanktioner, precis som andra typer av sanktioner som har avskräckande effekt på överträdelser av konkurrensrätten, har den inga aktuella planer för att vidta ett lagstiftningsinitiativ i syfte att kriminalisera överträdelser av konkurrensrätten för hela Europeiska unionen.

I fallet med Azorerna förklarade man att kommissionen vanligtvis klassificerar som stöd skatteregler som tillämpas i vissa regioner eller territorier och som är mer fördelaktiga än de normala skattereglerna i en medlemsstat.

Kan kommissionen redogöra för sina argument? Anser inte kommissionen att det med hänsyn till konkurrenspolitiken är ologiskt att vägra en autonom region eller en region som Skottland eller Baskien status som referensram och samtidigt bevilja exempel Luxemburg eller Malta sådan status?

(EN) Ledamoten hänvisar till målet med Azorerna (C-88/03).

Kommissionen vill betona att i den nämnda domen tillämpade domstolen beslut 2003/442/EG, genom vilket kommissionen hade angett att den 30-procentiga sänkningen av företagsskatten för företag etablerade i Azorerna, till skillnad från den nationella skattesats som gäller i Portugal, var ett selektivt statligt stöd. Kommissionen hade dragit slutsatsen att skattesänkningen utgjorde en fördel för vissa företag i en viss region i Portugal. För kommissionen var skattesänkningen inte motiverad enligt det portugisiska skattesystemet eftersom den nämnda skattesänkningen inte var tillgänglig för andra företag som genomförde jämförbara investeringar eller verksamheter som dem som genomfördes av förmånstagarna i andra områden i Portugal.

Genom det ovan nämnda beslutet hade kommissionen även beaktat frågan huruvida den särskilda skatterättsliga status som beviljas regionen Azorerna kunde motivera den aktuella skattesänkningen. Kommissionen hade dock slagit fast att sänkningen inte var ett uttryck för en effektiv skattemässig autonomi, utan ett incitament av den centrala portugisiska regeringen för att främja investeringar i Azorerna. Det var även en följd av konstaterandet att skattesänkningen i Azorerna inte rörde ett system genom vilket alla lokala myndigheter i Portugal tilläts ange de lokala skattesatserna, utan en ad hoc-åtgärd genom vilken bara Azorerna kunde sänka den företagsskatt som hade fastställts av den centrala regeringen med 30 procent, så att skattesänkningens faktiska belopp inte beslutades av Azorerna utan av den centrala regeringen.

Ledamoten frågar vidare varför kommissionen inte erkänner den skattemässiga autonomin i nationella territorier som Skottland eller Baskien medan den betraktar medlemsstater som Luxemburg och Malta som självständiga nationella territorier.

Kommissionen vill först understryka att medlemsstater, hur små de än må vara, inte får blandas samman med regioner, hur autonoma dessa regioner än må vara.

Vid tillämpningen av begreppet statligt stöd på en skatteåtgärd anser kommissionen att det främsta kriteriet är att bekräfta om åtgärden ger ett undantag till tillämpningen av skattesystemet till förmån för vissa företag i en medlemsstat. Det gemensamma referenssystemet bör därför fastställas först, antingen lokalt eller centralt.

Vid granskningen av lokala skatteåtgärder ska det ovanstående fastställandet ske mot bakgrund av de kriterier som fastställs av domstolen i den nämnda domen avseende Azorerna. Kommissionen avgör framför allt om en åtgärd vidtogs av ett organ i utövandet av dess autonoma befogenheter och om den aktuella åtgärden verkligen gäller för alla företag som är etablerade i territoriet eller för all produktion av varor i territoriet som följer med detta organs befogenhet (punkt 62 i domen).

Avslutningsvis ska begreppet regional selektivitet i skatteåtgärder klargöras ytterligare i mål som för närvarande pågår i domstolen, främst avseende Baskien (mål C428/06 till C-434/06) och Gibraltar. Generaladvokatens förslag till avgörande i målet om Baskien utfärdades den 8 maj 2008.

Bakom kulisserna till Kosovos "självständighet" har "Kosovos befrielsearmé" fungerat. Den påminner om en terroristorganisation och dess ledare verkar nu på ansvarsfulla poster i de styrande organen i området. Enligt uppgifter i pressen har organisationen ända fram till de senaste åren finansierat sin verksamhet med att driva internationell handel med inre organ från etniskt serbiska fångar.

Har kommissionen undersökt dessa påståenden och, om inte, varför inte då? Om uppgifterna är sanningsenliga, tänker kommissionen då fortsätta samarbetet med Kosovos nuvarande ledare, som bär ansvaret för dessa brott?

(EN) Europeiska kommissionen fick kännedom om påstådda brott i form av olaglig handel med organ från pressen, efter publiceringen av en bok av Carla del Ponte, före detta chefsåklagare vid internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty). Så allvarliga anklagelser får inte ignoreras, men de bör bevisas med fakta.

Icty avslutade alla sina utredningar i slutet av 2004 utan att hitta tillförlitliga bevis för dessa påståenden.

Kommissionen vill därför föreslå att allt relevant material, däribland material i Ictys och de serbiska myndigheternas besittning, bör förmedlas till Unmik⁽¹⁾och till domstolsmyndigheterna i Kosovo, vilka i nära samarbete med de albanska myndigheterna bör fastställa om de utgör grund för att inleda nya utredningar.

Eftersom kommissionen för närvarande hanterar påståenden i stället för bevisade fakta överväger den inga förändringar av sitt samarbete med Kosovos myndigheter i detta skede.

Kommissionen välkomnar parlamentets stöd i kampen mot organhandel och organturism, vilket framgår av rapporten ”Organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå”, i vilken en rad åtgärder föreslås för att hantera dessa frågor.

Särskilt när det gäller organhandel kommer kommissionen noggrant att övervaka all utveckling både inom EU och globalt i samarbete med våra internationella partner – Europarådet och Världshälsoorganisationen. I detta syfte kommer en studie snart att inledas avseende bedömningen av olika typer av olaglig handel, däribland organhandel.

Den 28 januari 2008 fattade Europeiska rådet beslut om Eulex Kosovo. Under den inledande fasen får man emellertid räkna med svårigheter med tanke på att den serbiska befolkningen i norra Kosovo har förvarnat om våldsamt motstånd mot Eulex. Samtidigt är FN:s fredsuppdrag Unmik fortsatt stationerat i Kosovo.

Genom vilka åtgärder har kommissionen för avsikt att förhindra att stabila parallella strukturer utvecklas i norra Kosovo för Unmik, Eulex och de serbiska myndigheterna?

Ett annat problem är att andelen kvinnor bland de EU-medarbetare som hittills befinner sig i Kosovo inte uppgår till mer än 28 procent (jfr Europeiska unionens planeringsgrupp EUPT 2007). Enligt FN:s resolution 1325 bör andelen kvinnor i områden som varit krigshärjade ökas markant.

Genom vilka åtgärder har kommissionen för avsikt att öka andelen kvinnor i det Eulex-uppdrag som nu håller på att förberedas?

(EN) Kommissionen håller med om att inrättandet av parallella serbiska strukturer i norra Kosovo skulle innebära en utmaning för det internationella samfundet.

Det finns ett starkt åtagande bland EU:s medlemsstater när det gäller användningen av Eulex⁽¹⁾i hela Kosovo. Det är upp till rådet att besluta om den exakta tidtabellen och de funktionella och geografiska parametrarna för uppdragets användning, med hänsyn till utvecklingen av situationen i Kosovo och i samarbete med Förenta nationerna.

När det gäller kommissionen hjälper den till att skapa en bättre miljö för en fullständig användning av Eulex genom de instrument som ligger inom våra befogenheter, exempelvis hjälpprogram som syftar till att skapa förtroende mellan medlemmarna i det serbiska samfundet i Kosovo.

Dessa program, både pågående och planerade, omfattar följande: a) kommunalt stöd genom infrastrukturprojekt och teknisk hjälp, b) skydd av kulturarv, c) stöd för återvändande och återintegrering av flyktingar och d) stöd för ekonomisk och regional utveckling.

Kommissionen lägger största vikt vid respekten för jämställdheten mellan kvinnor och män. Kommissionen tillämpar principen om jämställdhet mellan kvinnor och män i sin interna politik för rekrytering och befordringar.

När det gäller Eulex har de flesta av de experter som har rekryterats inom dess ram hämtats från EU-medlemsstaternas regeringar i enlighet med nationella förfaranden och principer, vilket inte ligger inom kommissionens beslutsområde.

Det är synnerligen viktigt att EU-medborgarna informeras om en klar strategi när det gäller EU:s framtida utvidgning. När man inom Europaparlamentet diskuterar EU:s utvidgningsstrategi är det inte bara fråga om en strategi gentemot de länder för vilka en anslutning är möjlig, utan allt oftare förs diskussioner om EU:s politik gentemot länder för vilka en anslutning är mycket osannolik. Till dessa politikområden hör den europeiska grannskapspolitiken. Vissa kräver att det införs intermediära etapper mellan grannskapspolitiken och utvidgningsprocessen. Andra kräver ett närmare samarbete mellan generaldirektoratet för utvidgning och generaldirektoratet för yttre förbindelser.

Anser kommissionen att EU:s utvidgningspolitik klart ska åtskiljas från EU:s utrikespolitik, såsom grannskapspolitiken eller Barcelonaprocessen: en union för Medelhavsområdet? Eller anser kommissionen att länder som inte ännu är redo för en anslutning till unionen, i framtiden bör beviljas någon form av intermediär status?

Anser kommissionen att EU bör ompröva sin utvidgningspolitik? Anser den att EU:s utvidgningsstrategi, som huvudsakligen grundar sig på en rad etapper (stabiliserings- och associeringsavtal – kandidatlandstatus – anslutningsförhandlingar - anslutning), är realistisk?

(EN) EU:s utvidgningspolitik har medlemskap som slutmålet för de berörda länderna, och den skiljer sig därför från den europeiska grannskapspolitiken och Barcelonaprocessen: unionen för Medelhavet. Att ett europeiskt land deltar i grannskapspolitiken eller Barcelonaprocessen påverkar dock inte dess eventuella framtida utsikter till anslutning. Utvidgnings- och grannskapspolitiken har ett antal viktiga principer gemensamt eftersom de båda syftar till att öka framgången, stabiliteten och den goda förvaltningen och främjar EU:s värderingar i de länder som gränsar till EU. Det är därför som kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen och hans tjänster har ett nära samarbete med kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser och EU:s grannskapspolitik och hennes tjänster i generaldirektoratet Relex⁽¹⁾ i utvecklingen och genomförandet av dessa politiska områden.

Ett annat mellansteg mellan status som eventuell kandidat och anslutning förefaller varken lämpligt eller användbart. Under detta avgörande år för västra Balkan och Turkiet måste kommissionen vara rättvis i tillämpningen av villkoren samtidigt som vi håller våra åtaganden när det gäller utsikterna till medlemskap för alla länder som är inblandade i processen. Förhandlingar pågår med Kroatien och Turkiet med anslutning som slutmål. I sitt strategidokument 2005 beskrev kommissionen de steg som västra Balkan måste vidta på sin väg mot EU.

Utvidgningsstrategin ses regelbundet över för att hantera de utmaningar som har drabbat de berörda länderna och anpassa sig till omständigheterna. Det sker särskilt i de årliga utvidgningsstrategidokumenten, i vilka kommissionen lägger fram rekommendationer för politiska justeringar. Kommissionen anser att de grunder som anges i det förnyade samförstånd om utvidgningen som stats- och regeringscheferna enades om i december 2006 fortfarande är giltiga.

I östra Tchad står FN:s livsmedelsprogram (WPF) nu inför den stora utmaningen att på förhand, före regnperioden, distribuera livsmedel för sex månader till upp till 500 000 flyktingar och internflyktingar, eftersom vägarna stängs när regnen börjar. Det behövs omgående givarbidrag för att garantera att livsmedelsinköpen görs under de kommande månaderna och når fram till Tchad i tid. En eventuell försening kan försvåra livet för alla de människor som är fullständigt beroende av stödet från WPF för att överleva.

Vilket är kommissionens bidrag till denna brådskande begäran om proviantering? Vilka åtgärder vidtar kommissionen för närvarande för att underlätta genomförandet av det avtal av den 13 augusti 2007 som den själv deltog i att förhandla fram? Det förefaller som om kommissionen inte är beredd att involvera den beväpnade politiska oppositionen i försoningsprocessen såvida denna inte går med på ett eldupphör – vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att få dessa grupper att lägga ned vapnen? Hur garanterar kommissionen att den nationella undersökningskommission som tillsatts för att undersöka händelserna efter rebellupproret tidigt i februari kan fortsätta sitt arbete på ett objektivt och opartiskt sätt?

(EN) Det humanitära bistånd som lämnas av kommissionen till flyktingar och internflyktingar i Tchad kommer att uppgå till 30 miljoner euro 2008. Genom den globala planen för Tchad, värd 17 miljoner euro, och beslutet om livsmedelsbistånd, värt 13 miljoner euro, finansierar kommissionen verksamhet inom områdena vattenförsörjning, livsmedelsbistånd och livsmedelssäkerhet, skydd, tillflyktsorter och utbildning, som genomförs av FN-organ, Röda korset-organisationer och internationella icke-statliga organisationer. När det gäller livsmedelsbiståndsarbete under Världslivsmedelsprogrammet (WFP) i Tchad bidrog kommissionen med 7 miljoner euro 2007 och detta belopp bör öka till 8,5 miljoner euro 2008.

Problemet för WFP i Tchad är i detta skede inte ekonomiskt. Enligt information som har lämnats av WFP självt har nödverksamheten för östra Tchad för närvarande 75 procent av den finansiering som den behöver. Kommissionen har sagt sig vara villig att bidra med ytterligare 7 miljoner euro i livsmedelsstöd. Hittills har WFP inte bett den att göra det.

WFP:s problem förefaller vara av en mer politisk och logistisk karaktär, eftersom den libyska distributionslinjen (som står för 37 000 miljoner ton livsmedel av de 68 400 ton som behöver positioneras i förväg) blockerats på grund av frågor som rör skatt på olja. För att påskynda leveransprocessen har WFP öppnat en bas vid Faya Largeau, och kommissionen har sagt sig vara villig att bidra med 1,5 miljoner euro till kostnaden för denna verksamhet, men WFP har inte begärt denna finansiering.

Det bör även påpekas att ytterligare leveransproblem sannolikt kommer att uppstå på försörjningsvägen i Kamerun, där vägtransporterna delas av WFP, Eufor⁽¹⁾och Minurcat.⁽²⁾

Det är i alla händelser svårt att se WFP:s problem i Tchad utifrån ekonomiska begränsningar. I detta skede handlar det mer om logistiska och organisatoriska svårigheter.

Kommissionen bekräftar att den har ett humanitärt åtagande att hantera denna kris och just nu diskuterar de tillgängliga alternativen för att uppfylla humanitära behov som för närvarande inte täcks av WFP. Den bekräftar också att den är villig att söka den finansiering som WFP begär, när WFP har begärt att den ska göra det.

I syfte att stärka kommissionens roll som observatör och ledare av avtalet av den 13 augusti 2007 innefattar dess program bestämmelser, under nionde EUF⁽³⁾och instrumentet för stabilitet, om ekonomiskt och logistiskt stöd för valprocessen. Denna hjälp har till syfte att garantera att fria och rättvisa parlamentsval kan hållas i slutet av 2009 – en nyckelmålsättning med avtalet av den 13 augusti 2007.

När det gäller frågan om det väpnade politiska motståndet uppmuntrar kommissionen tillämpningen av det nya Dakaravtalet, som hanterar förbindelserna mellan Sudan och Tchad. Tillämpningen av avtalet skulle bidra till att skapa vapenvila för alla rebellstyrkorna, vilket skapar utrymme för en omfattande dialog för att uppnå försoning i Tchad.

Precis som Frankrike och den internationella organisationen för den franskspråkiga världen har kommissionen observatörsstatus för den nationella undersökningskommission som har inrättats för att undersöka händelserna i början av februari 2008 och försvinnandet därefter av oppositionsledare. Kommissionen har redan noterat att Tchads myndigheter har godtagit dess önskemål avseende detta organs objektivitet och opartiskhet, och den kommer att göra allt den kan för att se till att dessa värderingar råder i den strategi som antas av den nationella undersökningskommissionen samt dess slutsatser.

Kan kommissionen klargöra förhållandet mellan sig själv, artikel 133-kommittén och rådet (allmänna frågor)? Nu när WTO-förhandlingarna fortsätter råder viss förvirring bland allmänheten när det gäller insynen i förhandlingsprocessen inför ett nytt WTO-avtal. Kan kommissionen förklara hur effektivt systemet är, när överläggningarna i 133-kommittén inte är offentliga och förhandlingarna därför inte är öppna för allmänhetens insyn? Vilka garantier finns för att enskilda medlemsstaters befogade oro beaktas i processen?

(EN) I Avdelning IX, del III, i EG-fördraget (artiklarna 131–134) upprättas en gemensam handelspolitik. I artikel 133 föreskrivs att kommissionen ska lägga fram förslag för rådet om hur denna politik ska genomföras och förhandla med andra stater eller internationella organisationer i samråd med en särskild kommitté som utses av rådet för att biträda kommissionen i denna uppgift. Denna kommitté – dem så kallade ”artikel 133-kommittén” – biträder därmed kommissionen i förhandlingar om handelsavtal och ger råd till kommissionen om den gemensamma handelspolitiken. Alla medlemsstater deltar varje vecka i denna kommitté, då de informeras om pågående frågor och kan reagera och ge uttryck för sitt stöd och/eller sin oro. Ordförandeskapet i kommittén innehas av det roterande ordförandeskapet och den sammanträder i rådets byggnad.

Artikel 133-kommittén ger en viktig plattform för politiska råd och för att kommissionen ska kunna få en god översikt över medlemsstaternas åsikter. Den antar inte juridiskt bindande inställningar till kommissionens förslag, eller fattar formella beslut i den mening som avses i artikel 249 i EG-fördraget.

När en formell handling behövs (exempelvis tillstånd att inleda förhandlingar) föreslås den av kommissionen och beslutas sedan av ministerrådet, normalt i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och i princip genom kvalificerad majoritet. Enhällighet krävs inom områdena audiovisuella tjänster, utbildning, transport, kultur och hälsa, tjänster eller handelsrelaterade aspekter på immateriell egendom, när handelsavtalet innehåller bestämmelser för vilka enhällighet krävs för antagandet av interna regler. Kommissionen arbetar dock hårt för att skapa samförstånd i alla viktiga frågor. Detta är nödvändigt för att säkerställa en enkel hantering av frågorna i rådet, men även för att ha en sammanhängande och fullt godkänd gemenskapslinje för handelsförhandlingar som genomförs eller förbereds – gemenskapen är starkare när den är enad. Kommissionen arbetar därför alltid hårt för att ta hänsyn till alla medlemsstaters oro och känslighet, och söker en tillfredsställande medelväg som avspeglar gemenskapsintresset i stället för att isolera enskilda medlemsstater.

Parlamentets roll är fortfarande begränsad enligt det gällande fördraget. Det är dock kommissionens etablerade praxis att informera parlamentet på jämn fot med rådet, genom INTA-utskottet⁽¹⁾. Kommissionen välkomnar dessutom att Lissabonfördraget kommer att öka parlamentets befogenheter i handelsfrågor med utvidgningen av medbeslutandet för lagstiftningsakter och systematisk användning av samtyckesförfarandet när det gäller internationella avtal.

Den gemensamma handelspolitiken gör att EU:s 27 medlemsstater kan tala med gemensam röst på den internationella scenen. Det ger EU världens största handelsblock, en mycket stark roll inom den internationella handeln. De internationella mekanismerna för samordning och beslut garanterar att kommissionens förhandlingspositioner är legitima och ansvarsskyldiga.

Har kommissionen betänkligheter avseende de priser som irländska konsumenter betalar för bredband? Anser kommissionen att dessa höga priser beror på bristande konkurrens i Irland eller på andra faktorer?

(EN) Kommissionen har samlat in uppgifter om bredbandspriser sedan 2007 för att övervaka marknadsutvecklingen. Uppgifter samlas in två gånger per år och ger en översikt över de priser som tas ut av bredbandsleverantörer i detaljledet, som täcker cirka 80 procent av varje nationell marknad.

Enligt de senaste uppgifter som står till kommissionens förfogande är konsumentpriserna i Irland för typiska bredbandsprodukter, med nedladdningshastigheter på mellan 1 och 2 megabyte per sekund, bland de lägsta i hela EU.

Det stämmer överens med de uppgifter som har publicerats av den irländska telekommunikationsmyndigheten⁽¹⁾. Trots att metoderna för att mäta priserna är olika tyder Comregs uppgifter även på att bredbandspriserna i Irland ligger klart under EU:s genomsnitt. Kommissionen har därför ingen särskild oro över de priser som betalas av irländska konsumenter för bredband.

Snaror och saxar används urskillningslöst för att fånga och döda djur. De gillras ofta av lantbrukare och jägare i avsikt att fånga rävar, men är kommissionen medveten om att grävlingar, uttrar, husdjur, boskap, utrotningshotade djur och andra vilda djur fortsätter att bli skadade och dödade av dessa fällor?

Användningen av sådana fällor är nu förbjuden i flera av EU:s medlemsstater, bland annat Estland, Danmark och Ungern, och många andra länder planerar förbud.

Håller kommissionen med om att det vore både grymt och ineffektivt att fortsätta att använda sådana fällor? Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att få till stånd ett förbud i hela EU?

(EN) I juli 2004 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om införande av humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter⁽¹⁾, för genomförandet av skyldigheter och åtaganden till följd av ett internationellt avtal om internationella normer för humana fångstmetoder som har undertecknats av EG, Kanada och Ryska federationen, samt ett avtalat protokoll med USA i samma ämne. Dessa skyldigheter och åtaganden omfattar införande av normer för humana fångstmetoder för att förbättra de fångade djurens välfärd. Dessa harmoniserade fångstnormer som beskrivs i förslaget omfattar även snaror för fångst av de 19 djurarter som anges i avtalet. Syftet med att införa de fångstnormer som även är tillämpliga på snaror var att förbjuda användningen av otillräckliga och inhumana fällor.

Kommissionens förslag till direktiv förkastades dock av olika skäl av parlamentet under första behandlingen. Bland dessa skäl fanns en brist på de senaste vetenskapliga resultaten som grund för förslaget, bristande behörighet för EG att hantera vilda djurs välfärd, krav på tillämpning av subsidiaritetsprincipen med hänsyn till genomförandet i EU av normerna för humana fångstmetoder, allmän kritik mot avtalet om normer för humana fångstmetoder, krav på mer frihet att hantera nationell och regional oro när det gäller fångst, krav på mer förmåner när det gäller djurs välfärd och krav på en konsekvensanalys.

För att hantera parlamentets oro såsom den vetenskapliga grunden för de föreslagna normerna och konsekvensanalysen inledde kommissionen en studie om beskrivningen av toppmodern forskning, vetenskap och tillämpning av normer för humana fångstmetoder, som nämns i avtalet om internationella normer för humana fångstmetoder och beskrivs i kommissionens förslag, i syfte att identifiera de förbättrade fångstnormer som minskar onödig smärta, oro och lidande för fångade djur så mycket som det är tekniskt möjligt. Därför är en viktig uppgift för studieavtalet att identifiera de fällor, däribland snaror, som minskar onödig smärta, oro och lidande så mycket som möjligt och som är selektiva. Mot bakgrund av resultaten av studien, som förväntas under första halvåret 2009, kommer kommissionen att besluta om ytterligare åtgärder för att hantera denna fråga.

Företaget STAF, i Sinterama-gruppen, som tillverkar textilier åt industrin ställde nyligen sju av sina anställda vid företagets anläggning i Hénin Beaumont i Frankrike inför följande dilemma: Antingen acceptera en flytt till Brasilien med en bruttolön på 315 EUR, till Turkiet med 230 EUR i bruttolön eller helt enkelt avsked. Det bör noteras at detta företag har fått åtskilligt i stöd från offentliga medel.

Med tanke på företagens sociala ansvar, anser inte kommissionen att man bör ta initiativ till ett direktiv som gör det möjligt antingen att förbjuda sådan behandling av anställda, eller att i sådana fall kräva tillbaka offentliga medel som företaget fått som stöd?

(EN) Kommissionen uppfattar företagens sociala ansvar som att företagen inkluderar sociala och miljömässiga hänsyn i sin affärsverksamhet och sina förbindelser med intressenterna. Företagen uppför sig på ett socialt ansvarsfullt sätt när de går längre för att uppfylla sociala behov än de lägsta juridiska kraven och de skyldigheter som åläggs dem genom arbetsrättsliga avtal. Det är därför inte kommissionens politik att ha ett direktiv om företagens sociala ansvar. Om företagen respekterar principerna om socialt ansvar kommer de emellertid att behandla sina anställda rättvist i processen för att hantera industriella förändringar. Detsamma gäller för en korrekt användning av offentliga medel som företagen fått som stöd.

Kommissionen inser vilken negativ effekt som en omstrukturering av företag kan få för de berörda arbetstagarna, för deras familjer och de berörda regionerna. Det ankommer dock inte på kommissionen att uttrycka en åsikt i sådana fall eller blanda sig i företagens beslutsfattande, om ingen överträdelse av EU-rätten har skett.

Det bör noteras att det finns olika bestämmelser i EU-rätten som garanterar arbetstagarnas rättigheter vid en omstrukturering. Direktiven 2002/14/EG,⁽¹⁾ 94/45/EG⁽²⁾och 98/59/EG⁽³⁾ är alla relevanta. Kommissionen vill påminna parlamentet om att det framför allt är medlemsstaternas ansvar att tillämpa dessa direktiv på ett korrekt och effektivt sätt.

Kommissionen förbereder ett antal nya initiativ, som sannolikt kommer att antas inom en nära framtid, för att uppmuntra till en socialt ansvarsfull hantering av förändring och omstrukturering – som en fortsättning på kommissionens meddelande om detta från 2005⁽⁴⁾.

I samband med att det görs en åtskillnad mellan å ena sidan systemansvariga för näten och å andra sidan leverantörer av el och gas (direktiv 2003/54/EG(1) och 2003/55/EG (2)) inställer sig frågan om medlemsstaternas mervärdesbeskattning av den verksamhet som bedrivs av nätföretagen respektive leveransföretagen efter att de skilts åt. Somliga använder "modellen med skatteombud", där leverantören (transportföretaget) ska bära upp moms i alla led och betala in den till skatteverket. Om den sedvanliga modellen med skatteombud används kan momsen från leverantörer och mellanliggande leverantörer hanteras oberoende av varandra. Om denna modell inte (längre) är tillåten, då måste den moms som leverantören betalar på sina avgifter till transportören debiteras precis samtidigt som leverantören debiterar kunden moms på sina leveranser. Leverantören måste på sina räkningar uttryckligen ange, inte bara momsen på sina leveranser utan också momsen på transportkostnaderna för leveranserna. Detta inbördes beroende mellan leverantör och transportör blir särskilt betungande i händelse av betalningsförsummelse, flyttning eller byte till ny leverantör.

Kan kommissionen bekräfta att den ovannämnda "modellen med skatteombud" är tillåten enligt gemenskapslagstiftningen i samband med att det görs en åtskillnad mellan å ena sidan systemansvariga för näten och å andra sidan leverantörer? Ämnar kommissionen företa några ändringar i förslagen till Europaparlamentet i samband med det så kallade tredje energipaketet från 2007?

(EN) Enligt artikel 28 i momsdirektivet⁽¹⁾ 2006/112/EG, får en beskattningsbar person som deltar i ett tillhandahållande av tjänster, i eget namn men för någon annans räkning, ta emot och tillhandahålla tjänsterna i fråga. I sådana fall anses den som har tillhandahållit tjänsterna själv ha (tagit emot och) tillhandahållit tjänsterna i fråga. Det innebär att när energileverantören handlar i eget namn och för det nätbolag som överför energin kan kunden få en enda faktura för energidistributionen, vilken omfattar både energileverantörens och nätbolagets leverans.

Varken det gällande eldirektivet 2003/54/EG eller gasdirektivet 2003/55/EG innehåller några bestämmelser eller riktlinjer om skattefrågor, vilket ligger utanför deras tillämpningsområde. Samma omständigheter gäller även för det tredje energipaketet, som för närvarande diskuteras i parlamentet, och därför planerar kommissionen inga ändringar när det gäller skattefrågor.

Kommissionens meddelande om lagstiftnings- och arbetsprogrammet för 2008 omfattar en rad initiativ som betraktas som strategiska eller prioriterade. Meddelandet om skydd av kritisk kommunikations- och informationsinfrastruktur är ett av dessa prioriterade initiativ. Förutom detta initiativ, som syftar till att se till att det finns adekvata och enhetliga skydds- och flexibilitetsnivåer för kritisk informationsinfrastruktur för att garantera kontinuitet, undrar jag vilka andra initiativ - även lagstiftningsinitiativ - kommissionen har planerat före juni 2009 för att förbättra skyddet av kommunikationsnät och datasystem?

(EN) Ledamotens fråga avsåg en grundläggande fråga, nämligen en bättre säkerhet för nät och system för information och kommunikation.

År 2006 la kommissionen fram sina förslag för det europeiska programmet för skydd av kritisk infrastruktur. Det meddelande där den övergripande strategin presenterades åtföljdes av ett förslag till direktiv om identifiering och angivande av kritiska europeiska infrastrukturer. Direktivet diskuteras för närvarande i rådet.

Genom det europeiska programmet för skydd av kritisk infrastruktur införs en sektorsspecifik syn på skydd av kritisk infrastruktur. Det som kommissionen tillkännagav i sitt lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008, och kommer att lägga fram 2009, kommer att vara den specifika politiken för IKT-sektorn för att garantera en hög säkerhetsnivå och återhämtningsförmåga hos kritiska kommunikationsnät och informationsinfrastrukturer – exempelvis Internet – och garantera kontinuitet för tjänsterna. Initiativet kommer att syfta till att förbättra beredskapen och reaktionsförmågan på EU-nivå som fortsättning på nationell verksamhet och verksamhet i den privata sektorn. Målet kommer att vara att engagera relevanta offentliga och privata intressenter så att tillräckliga och konsekventa nivåer inom åtgärder för förebyggande och upptäckt, samt nödåtgärder och åtgärder för återhämtning, sätts i drift.

Detta initiativ följer ett antal andra viktiga åtgärder som hör samman med nätsäkerhet, vilka nyligen har föreslagits av kommissionen. För det första föreslås åtgärder i samband med lagstiftningsförslagen för att reformera regelverket för eCommunications⁽¹⁾, åtgärder föreslås för att alla intressenter, inklusive telekomoperatörer och myndigheter, ska kunna reagera snabbare och på ett mer samordnat sätt på säkerhetsbrott och skadliga angrepp. Mer exakt skulle beslutsfattarna behöva ha större kännedom om den faktiska nivån på nätsäkerheten för att kunna fatta bättre politiska beslut. De skulle behöva större klarhet när det gäller de säkerhetsåtgärder som telekomoperatörerna vidtar för att garantera att de nät och tjänster som de tillhandahåller är säkra, pålitliga och kan stå emot säkerhetsbrott. Dessutom skulle de tjänsteleverantörer som drabbas av säkerhetsbrott behöva berätta för sina kunder när deras personuppgifter har komprometterats så att de kan vidta lämpliga säkerhetsåtgärder.

För det andra har kommissionen föreslagit en omedelbar förlängning av ENISA:s⁽²⁾uppdrag, vilket skulle ge tillräcklig tid för en djupgående debatt om framtiden för nät- och informationssäkerheten på gemenskapsnivå, utan att det påverkar resultatet av denna debatt.

Slutligen har kommissionen just inlett ett antal forskningsprojekt på området för säkra och pålitliga nät- och tjänsteinfrastrukturer under rubriken ”Informations- och kommunikationsteknik” (IKT) i EU:s sjunde ramprogram för forskning och utveckling 2007–2013.

Europa behöver ny innovativ teknik för att få fart på ekonomin. Men om det inte finns ett tydligt och icke-diskriminerade europeiskt standardiseringssystem kan de små och medelstora företagen inte utnyttja den inre marknaden. En del innovativa små och medelstora företag har stött på svåra hinder i samband med att nya standarder tas fram. Standardiseringen får inte fungera som ett sätt att hindra konkurrenter från att komma in på marknaden. Har kommissionen för avsikt att vid översynen av direktivet om byggprodukter (rådets direktiv 89/106/EEG(1)) undersöka hur öppet, opartiskt och effektivt det europeiska standardiseringssystemet för innovativa produkter är, särskilt Europeiska organisationen för tekniskt godkännande och dess kopplingar till stora etablerade företag?

Europa behöver innovativ teknik för att kunna nå sina minskningsmål för koldioxidutsläppen fram till 2020. Denna nya teknik, som ofta utvecklas av små och medelstora företag, omfattas av europeisk standardisering. Det verkar som om vissa innovativa små och medelstora företag som tillverkar energibesparande produkter har haft stora problem med det europeiska standardiseringssystemet. Istället för att bidra till att skapa nya marknader för att klara de nya utmaningarna – exempelvis de som den globala uppvärmningen medför – hindrar systemet nya konkurrenter från att ta sig in på de befintliga marknaderna.

Skulle kommissionen, inför översynen av rådets direktiv 89/106/EEG(1), 21 december 1988, kunna undersöka hur insynsvänligt, opartiskt och effektivt det europeiska standardiseringssystemet är med avseende på innovativa produkter (och särskilt uppmärksamma EOTA – den europeiska organisationen för tekniskt godkännande – och dess kontakter med stora bolag) för att försäkra sig om att systemet inte är snedvridet?

(EN) Kommissionen delar till fullo ledamotens åsikt om att ny innovativ teknik är av avgörande betydelse för att uppnå målen med minskade utsläpp av koldioxid till 2020. Ett öppet och ej diskriminerande europeiskt standardiseringssystem är naturligtvis en nödvändig förutsättning för dessa mål, samt för det fortsatta arbetet för att skydda den stora innovativa potentialen hos europeiska små och medelstora företag (SMF). Det är nödvändigt att detta system fungerar effektivt även för dem, precis som kommissionen har betonat i sitt senaste meddelande om standardisering och innovation⁽¹⁾.

Kommissionen delar dock åsikten att SMF bör vara bättre representerade i arbetet av nationella och europeiska standardiseringsorganisationer och har redan börjat diskutera denna fråga.

Inom det mer specifika sammanhanget med översynen av byggproduktsdirektivet⁽²⁾ har kommissionen nyligen antagit ett förslag till förordning om att ersätta byggproduktsdirektivet. I detta förslag kommer de förfaranden som för närvarande samordnas av EOTA⁽³⁾att omstruktureras i grunden, i syfte att väsentligt förbättra dem, göra dem öppnare och även göra det möjligt för tillverkarna att spela en avgörande roll i dem. Dessutom införs nya och strängare kriterier för utnämnandet av de tekniska analysorganen, som utför det praktiska arbetet. Utöver att klargöra det nuvarande systemet syftar alla dessa förändringar just till att öka systemets tillgänglighet, särskilt för SMF, och därmed till att stärka dess totala trovärdighet.

Enligt uppgifter i Washington Post har en revisionsrapport avslöjat att Unesco betalat för att förstöra 100 000 böcker, bland annat vissa volymer av General History of Africa och General History of Latin America och studier om antika monument. Bokförstörelsen ägde rum 2004 och 2005, i samband med att Unescos boklager flyttade från Paris till Bryssel.

Bokförstörelsen skedde alltså på EU:s territorium och jag vill därför fråga följande: Anser kommissionen att förstörelsen hade kunnat undvikas? Kände kommissionen till på förhand att Unescos boklager skulle flytta från Paris till Bryssel på grund av platsbrist, och hade kommissionen informerats om mängden böcker och om hur de skulle flyttas mellan de båda städerna? Om ja, vilken Unesco-enhet lämnade denna information, och till vilken kommissionsenhet?

(EN) Kommissionen känner inte till den situation som ledamoten nämner, och saknar befogenhet att besvara en fråga om den administrativa verksamheten i en internationell organisation, i detta fall Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Med tanke på att ledamotens ursprungsland självt är medlem i UNESCO föreslår kommissionen att Grekland ställer frågan direkt till denna organisations sekretariat.

Har kommissionen för avsikt att göra något åt de konkurrensbegränsningar som råder inom jordbruket, då det ställts upp gränser för produktionen av en rad jordbruksprodukter?

Om marknaden för biobränslen öppnas kan det uppstå en obegränsad efterfrågan på sådana jordbruksprodukter som kan användas inom industrin. I den nya situation som råder, med stigande livsmedelspriser, leder produktionsbegränsningar till att konsumenterna får det sämre.

Om marknaden öppnas för konkurrens skulle denna försämring bli mindre märkbar. Vad tänker Europeiska unionen vidta för åtgärder på den här punkten?

(EN) Sedan 1992 har huvudtemat för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) varit att stärka konkurrenskraften för EU:s jordbruk och öka marknadsinriktningen genom att gå från en politik med pris- och produktionsstöd till ett direkt producentstöd.

I samband med GJP-reformen 2003 kan avskiljandet av direktbetalningar från produktionen förväntas stärka sektorns konkurrenskraft ytterligare.

Kortsiktiga politiska justeringar i GJP har gjorts avseende de gränser som har införts för jordbruksproduktionen. Det obligatoriska uttaget av jordbruksmark från den odlingsbara produktionen har satts till noll för marknadsåret 2008/2009 och mjölkkvoterna kommer att höjas med 2 procent från den 1 april 2008.

Olika justeringar diskuteras i lagstiftningsförslag för ”hälsokontrollen” av GJP-reformen 2003, vilka antogs den 20 maj 2008. Det borttagna uttaget av jordbruksmark och utfasningen av mjölkkvotsystemen kommer särskilt att öppna marknaden för ytterligare försörjning.

Kommissionen anser att sådana justeringar kommer att ge mer mark- och försörjningspotential, vilket behövs för att möta en högre efterfrågan och bidra till att dämpa prisökningen.

Folkkulturen i regionerna, särskilt i de länder som just gått med i Europeiska unionen, är en del av hela det europeiska arvet och förtjänar därför att särskilt dokumenteras och försvaras. Den dör snabbt ut till följd av de förändringar i samhället som globaliseringen för med sig, såsom att folk flyttar bort, jordbrukens struktur förändras, ägandet koncentreras och samhällskänslan försvinner. Gamla yrken försvinner, liksom hantverkskunskaper, vilka ur gårdsbruksturismens synvinkel betraktat vore en attraktion och kunde spela en stor roll för att ge svagt utvecklade områden en ökad betydelse.

Tänker kommissionen göra upp program och anslå medel för dokumentation och försvar av den regionala folkkulturen?

(EN) Att skydda, bevara och utveckla det europeiska kulturarvet är viktiga frågor för oss alla. I artikel 151 i fördraget anges att gemenskapsåtgärder på detta område ska bidra till att utveckla medlemsstaternas kulturer, samtidigt som deras nationella och regionala mångfald respekteras, och det gemensamma kulturarvet samtidigt sätts i förgrunden. Kommissionen upplyser ledamoten om att kulturprogrammet stöder samarbetsprojekt inom alla områden av konst och kultur, genom årliga inbjudningar att lämna förslag. Detta program kan ge ekonomiskt stöd till projekt inom området för bevarandet av arv.

Under politiken för landsbygdens utveckling avser en specifik åtgärd skyddet av kulturarvet i landsbygdsområden. I åtgärden ”Bevarande och uppgradering av natur- och kulturarvet på landsbygden” anges att stöd ur EJFLU⁽¹⁾kan ges för ”utredningar och investeringar i samband med underhåll, restaurering och uppgradering av kulturarvet, t.ex. byars kulturella särdrag och landsbygdslandskapet”.

Annan gemenskapspolitik rör även frågan om kulturarv. Exempelvis planerar Europeiska regionala utvecklingsfonden, under konvergensmålet, investeringar i kultur, inklusive skydd, främjande och bevarande av kulturarv, utveckling av kulturinfrastruktur till stöd för socioekonomisk utveckling, hållbar turism och mer attraktiva regioner, samt stöd för att förbättra tillhandahållandet av kulturtjänster genom nya tjänster med högre mervärde.

Dessutom omfattar, under det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling 2007–2013, forskningsområdet under samarbetsprogrammet för forskning i socioekonomisk vetenskap och humaniora kulturell mångfald.

Kommissionen erinrar dock om att det är medlemsstaternas ansvar att anta regler för att skydda specifika exempel på kulturarv inom sina territorier.

Kan kommissionen redogöra för de nya insatser man för närvarande stöder för att bidra till att bekämpa den olagliga narkotikaimporten till Europeiska unionen? Kan kommissionen också redogöra för alla nya initiativ man stöder för att bidra till att konfiskera kriminellas tillgångar inom EU27?

(EN) Inom ramen för EU:s narkotikastrategi 2005–2012 upprättar kommissionen för närvarande ett förslag till en ny handlingsplan för narkotika för EU 2009–2012, vilken kommer att omfatta nya politiska åtgärder som avspeglar de nya utmaningarna inom narkotikahandeln i EU.

Inåt har EU upprättat en rad olika åtgärder för att bekämpa narkotikarelaterad organiserad brottslighet, bland annat via Europol⁽¹⁾ (projekten MUSTARD⁽²⁾, COLA⁽³⁾, SYNERGY⁽⁴⁾), Eurojust, specialgruppen med polischefer (Cospol-projekt⁽⁵⁾), gemensamma utredningsgrupper och nya gemensamma tullaktioner för narkotika.

Kommissionen stöder även ekonomiskt ett stärkt samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna och kampen mot heroinhandel längs Balkanvägen till Europeiska unionen (Cospol-projekt, gemensamma tullaktioner och gemensamma utredningsgrupper).

Utåt samarbetar EU bilateralt och regionalt med tredjeländer för att hantera drogproblemet och har blivit en viktig internationell aktör. Betydande medel avsätts för att kontrollera narkotikatillgången. Dessutom bör även det stöd som ges åt tredjeländer för att stärka deras kapacitet för gränshantering och kampen mot organiserad brottslighet nämnas.

Inom denna ram fästs särskild vikt vid de viktigaste handelsvägarna (för heroin/kokain) till EU. Följande exempel ger en mer konkret indikation på den typ av löpande verksamhet som finansieras av kommissionen på området för genomdrivande av narkotikalagstiftningen och utbyte av underrättelser:

För att hantera den ökande kokainhandeln till EU via Västafrika medfinansierar kommissionen (800 000 euro) UNODC:s⁽⁶⁾projekt för att främja utbytet av underrättelser mellan Latinamerika och Västindien och Västafrika. Projektet kommer att pågå i tre år, har sin bas i Colombia och Dakar, och tar bland annat emot stöd från en EU-polistjänsteman.

Ett annat pågående projekt (875 605 euro) som finansieras under den tidigare budgetkategorin för droger från norr till söder är arbetsgruppen för utbyte av narkotikaunderrättelser (ISWG) mellan EU och Latinamerika och Västindien (LAC) – mekanismen för utbyte av underrättelser mellan de deltagande länderna i samordnings- och samarbetsmekanismen för narkotika mellan EU och LAC, vilken har genomförts av Storbritanniens FCO⁽⁷⁾. Det är ett regelbundet forum där företrädare för brottsbekämpande myndigheter och domstolsväsendet i EU och LAC-länderna antar bästa praxis för att dela operativa underrättelser i syfte att inrikta sig på handeln med olagliga droger genom LAC-området och mellan LAC och EU.

Kommissionen lägger också särskild vikt vid att hantera den utmaning som narkotikahandeln medför längs Balkanvägen och olika projekt för att stärka kapaciteten hos de berörda länderna inleds under de olika geografiska finansiella instrumenten.

Olika initiativ utvecklas för att öka samarbetet mellan EU:s medlemsstater inom området för att minska tillgången till narkotika:

Under programmet för förebyggande och bekämpande av brottslighet har kommissionen lämnat ett bidrag om 661 000 euro till MAOC-N (Maritime Analysis and Operations Centre – Narcotics), med bas i Lissabon. Det är ett initiativ av sju EU-medlemsstater som matchar aktuella underrättelser med militära och brottsbekämpande tillgångar för att snabbt reagera på narkotikahandlare som försöker föra in kokain i EU. Dess huvudfokus ligger på icke-kommersiella fartyg och flygplan, främst från de sydamerikanska och västafrikanska regionerna. Kommissionen har observatörsstatus sedan den 1 januari 2008.

Några liknande regionala initiativ utvecklas i andra regioner, såsom Medelhavsområdet. Europeiska kommissionen har även bidragit med 95 000 euro till en konferens om ett franskt initiativ som liknar MAOC-N, men är specifikt inriktat på handeln genom Medelhavet (CECLAD-M).

Inom ramen för programperioden 2009/2011 för stabilitetsinstrumentet har kommissionen särskilt för avsikt att hantera kampen mot narkotikahandeln längs kokain- och heroinvägarna. Dessa initiativ syftar till att ge ett transregionalt och omfattande svar och att genom utveckling av synergier och lösningar stärka EU:s inre och yttre säkerhet.

Förverkande av egendom

I handlingsplanen för Haagprogrammet anges det att kommissionen ska granska och i lämpliga fall föreslå ett instrument för att stärka EU:s gällande lagstiftning om förverkande av egendom som härrör från brott. Kommissionen planerar ett meddelande om intäkter från brottslighet till hösten 2008. Detta meddelande kommer att vara inriktat på de politiska åtgärder som kan stärka lagstiftningsramen och förfarandena för att förverka och återfå intäkterna från brottslighet i Europeiska unionen. Detta meddelande kommer att stödjas av resultaten av en studie med en analys av medlemsstaternas praxis inom förverkande av kriminell egendom, vilken kommer att vara inriktad på det som har visat sig effektivt på nationell nivå i syfte att främja och utbyta bästa praxis.

Som en del av denna process utfärdade kommissionen i december 2007 en genomföranderapport om rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, vilket visade att de flesta medlemsstater är långsamma i sitt arbete med att införa åtgärder för att möjliggöra ett mer utbrett förverkande.

Kommissionen stöder även genomförandet av rådets beslut 2007/845/RIF om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar, vilket bör möjliggöra snabbast möjliga identifiering och spårning av vinning som härrör från brott. Exempelvis finansierade kommissionen i mars 2008 en högnivåkonferens om inrättandet av kontor för återvinning av egendom.

Handelsfartyget Don Pedro, som tillhör rederiet Iscomar, sjönk den 12 juli 2007 i Ibizas hamn. Ekosystemet skadades allvarligt då fartygets tank gick sönder och läckte ut råolja och bunkerolja, vilket förorsakade utsläpp av ett tjockt tjärliknande material på tre av öns stränder som fick hållas stängda under några dagar. Den spanska regeringen beordrade att de läckor som upptäckts i det sjunkna fartyget skulle förseglas, men i slutet av augusti började råolja åter dyka upp till följd av de stormar som drabbade ön, liksom nya bränslesjok. Detta förorsakade nya skador på miljön i naturparkens skyddade område. Fartyget har ännu inte bärgats och befinner sig på 43 meters djup, med alla de föroreningsrisker detta innebär.

Vilken roll har kommissionen, Europeiska sjösäkerhetsbyrån och CleanSeaNet haft i detta ärende? Har den spanska staten och Balearernas regering ansökt om hjälp från CleanSeaNet, och vilken teknisk lösning erbjöd CleanSeaNet i så fall?

Skulle kommissionen eller Europeiska sjösäkerhetsbyrån kunna tvinga eller råda den spanska regeringen eller Balearernas regionala regering att av miljö- och hälsoskäl bärga fartyget?

(EN) De spanska myndigheterna sökte inte kommissionens hjälp i samband med att Don Pedro sjönk.

Europeiska sjösäkerhetsbyrån övervakade dock området i flera veckor i nära samordning med de spanska myndigheterna och med hjälp av dess tjänst CleanSeaNet. Ingen oljeförorening kunde upptäckas på satellitbilder, troligen på grund av att området ligger så nära kusten.

Tjänsten CleanSeaNet – som har utvecklats i enlighet med direktiv 2005/35 om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser – erbjuder upptäckt av möjliga oljeföroreningar till havs med hjälp av satellitbilder.⁽¹⁾Den förefaller dock inte erbjuda några specifika tekniska lösningar för att hantera sådana föroreningar.

Kommissionen vill påpeka att ansvaret för att hantera vraket vilar på kuststaten, vilken måste ta hänsyn till hotet mot säkerheten till havs och mot havsmiljön.

EU spelar en viktig roll i processen i Colombia, och har ett särskilt ansvar i den politiska processen och i fredsprocessen.

De colombianska myndigheterna och det colombianska folket erkänner den viktiga roll som EU spelar och önskar även i framtiden få stöd av EU.

Hur förhåller det sig med de s.k. fredslaboratorierna i Colombia som EU stöder? Kommer stöd att ges till fler fredslaboratorier?

På vilka andra sätt ämnar kommissionen stödja utvecklingen i Colombia i framtiden?

På vilket sätt engagerar sig kommissionen för tillfället i fredsprocessen i Colombia?

(EN) Fred och stabilitet är nödvändiga förutsättningar för Colombias utveckling. EU:s politik tidigare, nu och i framtiden gentemot Colombia är därför inriktad på att säkra stöd för inrättandet av en solid och hållbar grund för fred. Detta mål har utvecklats, främst genom EG:s samarbetsprogram för Colombia. I landsstrategidokumentet 2007–2013 anslås 70 procent av den totala finansieringen under det första nationella angivande programmet 2007–2010 till området för fred och stabilitet.

EG:s nuvarande stöd till de tre fredslaboratorierna – som uppskattas mycket av alla aktörer (centralregeringen, departement och kommuner, parlamentet och det civila samhället) – kommer att fortsätta fram till 2009 för de första två och fram till 2010–2011 för det tredje laboratoriet. Därefter ska ett nytt program, som ska avtalas senare under 2008, ta över stafettpinnen.

Detta program om 28 miljoner euro, med titeln ”Regional utveckling för fred och stabilitet”, kommer att ytterligare befästa de pågående processer som redan genomförs genom de befintliga fredslaboratorierna. Det kommer även att förbereda inför, och möjliggöra en övergång till, en potentiell framtida åtgärd med EG-stöd där de strategier som framgångsrikt har utvecklats inom ramen för fredslaboratorierna tillämpas på en mer systemisk, helst nationell, nivå.

Den 19 april 2008 utförde storskaliga jordgubbsodlare och deras hantlangare ett mordattentat i Nea Manolada (Ilia) mot migrerande jordbruksarbetare som deltog i en strejk och mot medlemmar av PAME (militant fackligt nätverk) och KKE (Greklands kommunistparti), som gav sitt stöd till deras rättvisa kamp. Polisens och de rättsliga myndigheternas eftergivenhet och faktiska stöd till de stora jordgubbsodlarna var provokativt. Sådana händelser uppmuntras och främjas genom den exploatering av invandrare som utövas av regeringen och Europeiska unionen i Grekland, Italien och andra medlemsstater.

Fördömer kommissionen de blodiga angreppen mot migrerande arbetstagare som arbetar under bedrövliga förhållanden, utan försäkringsskydd, och mot arbetare som visade dem sin solidaritet?

(EN) Kommissionen kan inte inta en ståndpunkt om händelser som den bara har hört talas om i pressen. Utöver den specifika händelse som nämns av ledamoten fördömer kommissionen dock allt våld mot och utnyttjande av invandrare, oavsett deras rättsliga status. Medlemsstaterna måste se till att de grundläggande rättigheterna, och därmed mänskligt liv och personers integritet, respekteras.

EU:s gemensamma invandringspolitik är inriktad på en omfattande strategi som rör alla aspekter på migrationsflöden. Laglig migration ska styras av tydliga, öppna och rättvisa regler. Samtidigt behövs kraftfulla åtgärder för att förhindra och minska den olagliga invandringen.

Det har länge varit gällande politik att invandrare med giltiga uppehållstillstånd och arbetande invandrare skall åtnjuta samma socioekonomiska rättigheter som medlemsstatens egna medborgare. 2003 års direktiv om personer som varit bosatta i landet under lång tid och det aktuella förslaget till ramdirektiv om migrerande arbetstagare med giltigt uppehållstillstånd i en medlemsstat är exempel på denna strategi.

Såsom tillkännagavs i 2005 års politiska plan om laglig invandring kommer kommissionen snart att lägga fram ett förslag till direktiv om villkor för säsongsarbetares inresa och uppehälle. Förslaget kommer bland annat att innehålla bestämmelser om vissa rättigheter för säsongsarbetare, exempelvis rätten till icke-diskriminering när det gäller arbetsförhållanden, inklusive lönenivåer.

Samtidigt måste EU mer kraftfullt bekämpa den olagliga invandringen och ej deklarerat arbete, eftersom dessa inte bara undergräver möjligheterna att hantera den lagliga invandringen, utan även ofta leder till exploaterande arbetsförhållanden för de berörda personerna. Detta är ett komplext fenomen med flera drivkrafter, och därför måste även responsen vara komplex.

I detta sammanhang är det viktigt att nämna kommissionens förslag till direktiv om påföljder för arbetsgivare till arbetstagare från tredjeländer som uppehåller sig i EU illegalt. Förslaget har till syfte att bidra till att minska den olagliga invandringen. Enligt förslaget skulle medlemsstaterna införa liknande förebyggande åtgärder och påföljder mot arbetsgivarna, och genomdriva dem effektivt. Påföljderna bör omfatta böter och andra administrativa sanktioner. Det bör även finnas straffrättsliga påföljder i allvarliga fall, exempelvis när de medborgare i tredjeländer som uppehåller sig illegalt har anställts under särskilt exploaterande arbetsvillkor.

Kommissionen hoppas att dessa förslag om både illegal och olaglig invandring kommer att antas snart, eftersom en starkare EU-lagstiftning kan bidra till att förhindra situationer som den som ledamoten nämner.

Organisationerna för funktionshindrade barn i Grekland kritiserar staten för att inte ge något stöd åt familjer med funktionshindrade barn eller barn med särskilda behov och att de därmed lämnas till sitt öde. De poängterar att myndigheterna måste ge ett heltäckande stöd åt barn med särskilda behov och deras familjer hela livet ut. De minimistöd som utbetalas för närvarande räcker inte ens till familjernas grundläggande behov. De känner sig därför mycket otrygga och de låga bidragsnivåerna skapar avsiktligt möjligheter att dra fördel av människors lidanden.

Vilka åtgärder avser kommission att vidta för att stödja barn med särskilda behov och deras familjer i deras ansträngningar att säkerställa att sådana statliga infrastrukturer inrättas och förstärks som uppfyller dagens behov, särskilt för utvecklingsstörda barn? Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att förhindra att en del drar fördel av dessa personers hälsa och livsvillkor under hela deras livstid?

(EN) Ansvaret för skydd av barn, däribland stöd för barn med särskilda behov, exempelvis barn med psykiska funktionshinder och deras familjer, vilar på medlemsstaterna. Kommissionen leder därför inga särskilda åtgärder för att hjälpa barn med särskilda behov och deras familjer i deras strävan att säkerställa inrättandet och befästandet av offentlig infrastruktur som uppfyller deras aktuella behov.

Kommissionen är dock inte och har aldrig varit likgiltig för situationen för barn med särskilda behov och deras familjer. Inom detta område stöder kommissionen medlemsstaternas åtgärder, till stor del genom strukturfondernas insatser.

Ekonomisk hjälp via den europeiska socialfonden, främjandet av tillgång till stöd och vårdtjänster av hög kvalitet, åtgärder för att öka medvetenheten och inrättandet av plattformar för utbyte av goda arbetsmetoder finns bland de verktyg som EU använder för att främja den sociala integreringen av barn med särskilda behov och deras familjer.

Europeiska regionala utvecklingsfonden lämnade också, genom de operativa program som den medfinansierar under den tredje gemenskapsstödramen för Grekland 2000–2006, ekonomiskt stöd till projekt i syfte att stödja personer med särskilda behov, däribland barn. För att bara nämna de viktigaste exemplen är åtgärd 5.1 i det operativa programmet ”Utbildning och inledande yrkesutbildning 2000–2006” uteslutande inriktad på att förbättra den fysiska infrastrukturen för utbildningsinrättningar för elever med särskilda behov, med en total offentlig budget om 7 629 562 euro.

På liknande sätt finansieras genom det operativa programmet ”Hälsa och välfärd 2000–2006” flera projekt till stöd för grupper med särskilda behov, däribland sällsynta och allvarligt funktionsnedsättande sjukdomar, exempelvis cancer bland barn. Ett sådant projekt omfattar exempelvis anskaffning av utrustning för strålbehandling av barn, avsedd för användning på barnsjukhuset P. & A. Kyriakou i Aten (total offentlig budget om 7 miljoner euro). Slutligen omfattar de flesta av Greklands tretton operativa program åtgärder som är avsedda att förbättra vårdinfrastrukturen och främja sociala stödtjänster, och de kan även finansiera åtgärder för personer med särskilda behov, däribland barn.

Under strukturfondernas fjärde programperiod 2007–2013 omfattar dessutom alla Greklands fem regionala operativa program prioriterade områden som är inriktade på att förbättra medborgarnas livskvalitet, och som bland annat kommer att finansiera infrastruktur och tjänster inom sjuk- och socialvård, däribland relevanta åtgärder för personer med särskilda behov. Kriterierna för att utvärdera projektförslag som har utarbetats av de grekiska myndigheterna för att välja ut projekt som ska finansieras under de nämnda operativa programmen innehåller faktiskt tydliga och omfattande hänvisningar till funktionshindrade personers behov.

I juni 2003 lanserade kommissionen sitt europeiska åtgärdsprogram för trafiksäkerhet. Meningen var att minska antalet trafikoffer i EU med hälften fram till 2010. I sin resolution av den 18 januari 2007 (P6_TA(2007)0009), som lades fram till följd av lägesrapporten om programmet efter halva tiden, pekade Europaparlamentet på riskerna med drograttfylleri.

I oktober 2006 initierade kommissionen också det 4-åriga DRUID-forskningsprojektet (Driving under the influence of drugs, alcohol and medicines) för att undersöka konsekvenserna av användningen av alkohol, droger och mediciner i trafiken.

Dessa initiativ understryker riskerna med drograttfylleri och vikten av åtgärder som kan minska droganvändningen.

Finns det redan – eventuellt preliminära – resultat från DRUID-projektet?

Finns det på EU-nivå konkreta initiativ till en effektiv drogtest för förare?

(EN) Forskningsprojektet DRUID (Driving under the influence of drugs, alcohol and medicines) tar emot cirka 19 miljoner euro i ekonomiskt stöd från kommissionen – cirka 80 procent av dess totala budget. Projektet samordnas av det tyska federala motorvägsforskningsinstitutet (BASt) och involverar 37 partnerforskningsorgan från omkring 20 EU-medlemsstater.

Dess främsta mål är att föra forskningen framåt inom effekterna av narkotika på nervsystemet och på personers förmåga att köra bil, samt att utveckla forskningen till mer effektiva metoder för att utföra drogtester på vägarna, med utnyttjande av resultaten av Rosita II-projektet⁽¹⁾, som gemenomfördes gemensamt av EU och USA.

Det skulle därför i detta skede vara förhastat att lämna slutgiltiga förslag till specifika åtgärder när det gäller drogtester av bilförare, eftersom de anordningar som för närvarande är tillgängliga varken är tillräckligt pålitliga eller tillräckligt effektiva. När DRUID-projektet – som ska pågå i fyra år – lämnar sina slutsatser i oktober 2010, bör det dock presentera detaljerade lösningar i detta avseende.

Mellan nu och 2010 – och jag tror att det besvarar ledamotens första fråga – kommer preliminära förslag att offentliggöras på projektets webbsida⁽²⁾.

Den grekiska regeringen har beslutat att riva två neoklassiska byggnader i närheten av det nya Akropolis-museet för att skapa utrymme runt museet. Dessa byggnader, som kan vara mer än 100 år gamla, skyddades i de specifikationer som fastställdes till de två första upphandlingarna för det nya Akropolis-museet, och museet byggdes för övrigt därför utan att de behövde rivas. De har dessutom exproprierats med hänsyn till museet och ägs av kulturministeriet.

Anser kommissionen att kulturarvet och det arkitektoniska arvet bör skyddas och att man bör bevara den arkitektoniska kontinuiteten i ett område som det som ligger i närheten av Akropolis, som är ett historiskt minnesmärke av internationell betydelse direkt är kopplat till stadens historia? Anser kommissionen också att åtgärder bör vidtas för att förhindra en kommersialisering av minnesmärken i syfte att öka markvärdet och tvinga priserna för tjänster i höjden, vilket sist och slutligen snarare avskräcker än tilltalar invånarna?

(EN) Kommissionen noterar ledamotens åsikt om beslutet att riva neoklassiska byggnader i närheten av Akropolis-museet. Den vill påpeka att enligt villkoren i artikel 151 i fördraget är gemenskapens roll när det gäller skyddet av Europas kulturarv att bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för deras nationella och regionala mångfald samtidigt som den ska framhäva det gemensamma kulturarvet. Av detta följer att kommissionen inte har någon direkt befogenhet inom det område som avses i frågan. Den föreslår därför att ledamoten tar upp frågan med de behöriga nationella myndigheterna.

Till följd av importen till Spanien av solrosolja som förorenats med mineraloljor från Ukraina försäkrade kommissionen att de nationella myndigheterna hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder.

Flera spanska jordbruksorganisationer har emellertid anklagat regeringen för att inte säkerställa tillräckliga kontroller av import från tredjeländer, vilket äventyrar livsmedelssäkerheten i Spanien.

Planerar kommissionen att pröva de kontroller som genomförs vid den spanska gränsen, i syfte att förhindra att det på nytt uppstår situationer som i likhet med solrosoljefallet sätter befolkningens livsmedelssäkerhet på spel? Finns det något sätt att kompensera de spanska producenterna för de ekonomiska förluster de drabbats av till följd av den förorenade oljan?

(EN) Systemet för snabb varning för livsmedel och foder tog den 23 april 2008 emot ett meddelande från de behöriga myndigheterna i Frankrike avseende förekomsten av mineralolja i solrosolja med ursprung i Ukraina.

Utredningar avseende föroreningskällan pågår fortfarande, men föroreningen kan vara kopplad till en olaglig tillsats av mineralolja till rå solrosolja.

Om förekomsten av mineralolja i solrosolja hör samman med bedrägeri kan en sådan förorening inte förutses. Det är därför mycket svårt att förhindra att sådan förorenad olja kommer in i livsmedelskedjan, även om man har ett mycket strikt kontrollsystem.

Efter upptäckten av mineralolja i solrosolja med ursprung i Ukraina bad kommissionen dock myndigheterna i Ukraina att garantera att alla framtida leveranser var fria från oacceptabla nivåer av mineralolja i solrosolja baserat på provtagningar och analyser.

Kommissionen bad de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att kontrollera förekomsten av mineralolja i alla leveranser av solrosolja med ursprung i Ukraina innan de släpps ut på marknaden.

En förstärkning av kontrollerna av förekomsten av mineralolja i alla vegetabiliska oljor som importeras till EU begärdes också.

Dessutom åtog sig FEDIOL, som representerar EU:s industri för vegetabiliska oljor, att kontrollera alla importerade leveranser av vegetabiliska oljor av alla ursprung för att undersöka förekomsten av mineralolja.

Dessa åtgärder bör minimera risken för att en sådan förorening kan uppstå igen.

Gemenskapens budget ger ingen möjlighet att kompensera de spanska producenterna för en eventuell ekonomisk förlust som uppstår på grund av importen av förorenad olja.

I slutet av april meddelade de tyska medierna att experter i de partier som ingår i regeringskoalitionen, CDU/CSU och SPD, hade kommit överens om att till 2011 förlänga övergångsperioden för tillträde till den tyska arbetsmarknaden för medborgare från de nya medlemsstaterna. Den tyske arbetsmarknadsministern Olaf Scholz har bekräftat beslutet. Allt tyder således på att den tyska regeringen inom kort kommer att fatta ett beslut med denna innebörd.

Ett sådant beslut från Europeiska unionens största medlemsstat Tyskland, som samtidigt kräver ett snabbt ikraftträdande för Lissabonfördraget, där det redan i ingressen står att Europeiska unionen ska bekämpa diskriminering, skulle innebära en uppenbar diskriminering på arbetsmarknaden på grund av nationalitet.

Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta visavi den tyska regeringen för att få denna att snarast möjligt öppna sin arbetsmarknad för medborgare från de nya medlemsstaterna?

(EN) Ledamotens uppmärksamhet riktas mot att medlemsstaterna enligt anslutningsfördragen har rätt att inte bevilja fritt tillträde till sina arbetsmarknader för arbetstagare från en del av de medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007 och detta utgör inte en diskriminering i strid mot EG-rätten.

Enligt de övergångsarrangemang som anges i anslutningsfördragen för de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 och 2007 får de övriga medlemsstaterna tillfälligt begränsa den grundläggande friheten att flytta till andra EU-medlemsstater genom att göra tillträdet till arbetsmarknaderna för arbetstagare från de medlemsstater som nyligen anslöt sig till föremål för nationell lag. Att dessa arbetstagare behandlas annorlunda jämfört med andra EU-arbetstagare utgör inte diskriminering i strid mot EG-rätten på grund av nationalitet – EG-fördraget innehåller ett förbud mot diskriminering på grundval av nationalitet, men utan att det påverkar särskilda fördragsbestämmelser, exempelvis övergångsarrangemangen i anslutningsfördragen.

En medlemsstat som begränsar tillträdet till sin arbetsmarknad måste emellertid uppfylla de villkor som anges i övergångsarrangemangen i anslutningsfördragen. Den totala övergångsperioden om sju år är indelad i tre faser (2+3+2 år) och olika villkor gäller under varje fas – under den första och andra fasen är det upp till varje medlemsstat att besluta om huruvida den ska öppna sin arbetsmarknad för arbetstagare från dessa länder eller ej.

I princip ska dock begränsningarna av tillträdet till arbetsmarkanden upphöra efter dessa två faser, det vill säga fem år efter anslutningen (den 30 april 2009 för arbetstagare från de medlemsstater som anslöt sig 2004). Begränsningarna får fortsätta att gälla i ytterligare två år efter detta datum, dock endast om det sker en allvarlig störning av arbetsmarknaden, eller ett hot om en sådan störning, och kommissionen måste få meddelande om detta före utgången av det femte året efter anslutningen.

Från den 30 april 2009 får medlemsstaterna därför inte längre besluta efter eget gottfinnande om att fortsätta att begränsa tillgången till sina arbetsmarknader fram till 2011, och kommissionen ska uppfylla sin roll som fördragens väktare genom att säkerställa efterlevnaden av de villkor som anges i anslutningsfördragen. Eftersom övergångsarrangemangen utgör ett undantag från en grundläggande frihet och eftersom villkoren för undantag från grundläggande friheter måste tolkas strikt förväntar sig kommissionen dessutom att medlemsstaterna presenterar bevis på hög nivå om en allvarlig störning av arbetsmarknaden, eller ett hot om en sådan störning.