Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 4 juni 2008 - Bryssel

17. Årsrapport 2006 om GUSP – Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (fortsättning på debatten)

  Talmannen. − Vi återupptar nu den gemensamma debatten om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski om årsrapporten från 2006 gällande Gusp, och betänkandet av Helmut Kuhne om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Det är med glädje jag talar inför dessa delegationer, eftersom vi har så nära förbindelser med dem. Kan ni tänka er, herr höge representant, att det är precis på södra Kaukasus som jag skulle vilja fästa min uppmärksamhet. Vi hörde den goda nyheten att ni åker till Georgien under några dagar i morgon. Det var hög tid att detta ägde rum, och jag tackar er för det. Ni kommer även att åka till Abchazien, och i fråga om det förklarade ni att helgen kanske inte räcker för att lösa problemet. Om ni lyckas göra det över helgen så kommer jag att vara den första att gratulera. Vi vet att detta är en svår uppgift, men det viktigaste är att EU engagerar sig i den. Enligt min åsikt är detta närmast ett prov på mognaden hos EU:s utrikespolitik. Vi vet att Ryssland, som är en av våra samarbetspartner, nu är inblandat i konflikten. Enligt FN-rapporten har Georgien gått med på att ställa in flygningar med obemannade luftfarkoster (Unmanned Aerial Vehicles – UAV) över Abchazien. I går fick vi dock reda på att Ryssland uppenbarligen har grupperat sina militära styrkor för att bygga järnvägar. Om detta är sant anser jag att det är för tidigt att tala om fredsbevarande styrkor.

Detta är således en svår uppgift. Ni sa att ni kommer att stödja Georgiens fredsplan, så min fråga till er, herr höge representant, är följande: kommer ni inom ramen för fredsplanen även att stödja etableringen av en abchazisk-georgisk civil poliskår, kontrollerad av EU eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)? Det vore ett verkligt framsteg och något som vi har väntat på länge från EU:s sida i den här konflikten, eftersom det rör sig om ett grannland. Således lyder frågan som uppstår i dag, och som våra kolleger just har ställt, på följande sätt: kommer vi att utveckla grannskapspolitiken som en del av vår utrikespolitik?

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Låt mig påminna er om att parlamentet i förra årets rapport från rådet, om de viktigaste aspekterna och grundläggande vägvalen på Gusp-området, uttryckte djup oro över den dåvarande ryske presidenten Vladimir Putins tillkännagivande av att Ryssland drar sig ur fortsatt deltagande i avtalet om konventionella styrkor i Europa. Trots Europaparlamentets uttryckliga förklaring skred inte EU-myndigheterna till handling i denna fråga. Hur som helst antog den ryska duman i juli 2007 enhälligt en rättsakt som upphävde Rysslands deltagande i avtalet.

Det råder inget tvivel om att detta är av grundläggande betydelse för säkerheten i Europa, eftersom Ryssland innehar den största potentialen vad gäller konventionella styrkor på vår kontinent. Därför anser jag att frågan om att få Ryssland att återansluta sig till detta internationella avtal är en viktig prioritet. Myndigheterna i EU och dess medlemsstater borde använda alla medel som står till deras förfogande för att åstadkomma detta, inte minst eftersom Rysslands försvarsutgifter har ökat med 700 procent under den senaste tiden.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). - (ES) Herr talman! Mohamed el-Baradei, som inte kan anklagas för att vara radikal, sa vid den senaste Münchenkonferensen om säkerhetspolitik att 1 procents minskning av försvarsutgifterna skulle kunna lösa hungerproblemen i världen.

Bidraget som EU lämnar till att nå det här målet är att be medlemsstaterna att öka försvarsutgifterna, och som en följd har denna kultur nått den omoraliska situationen att ha världens högsta försvarsutgifter under 2006, högre än under det kalla kriget: 17 gånger mer än vi lägger på internationellt samarbete.

Jag anser att vi är på väg i fel riktning. Militariseringen av säkerheten har skapat en orättvisare, våldsammare värld. Ni kanske minns att man sa att den omoraliska invasionen av Irak skulle lösa Mellanösternproblemet och sänka oljepriserna. Resultatet talar för sig självt. Jag anser att vi är på fel väg. Vi behöver avmilitarisera säkerheten och återvända till de gamla värderingarna hos ett Europa i vilket, mitt under det kalla kriget, personer som Willy Brandt och Olof Palme inom ramen för utrikespolitiken lade fram nollrustningsmålet.

Angående vår sammanlänkning med den nordamerikanska säkerhetspolitiken beror det på vilken administration vi talar om. Eller har våra principer och värderingar varit desamma som Bushadministrationens? Minns ni CIA-flygningarna, tortyren i Guantánamo, dödsstraffet och de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter över hela världen?

Nej, mina damer och herrar, jag anser att vi bör inrikta oss på en självständig, kärnvapenfri säkerhetspolitik, och ett system som skapar tillräcklig säkerhet för att lösa de grundläggande problem som förutom terrorism är hunger, fattigdom och diskriminering.

  Hélène Goudin (IND/DEM). - Herr talman! Dagens debatt var en föraning av vad som komma skall om Lissabonfördraget blir antaget. Ökad militarisering, ökad överstatlighet och ökade kostnader för EU på bekostnad av medlemsstaternas självständighet. EU ska nu företräda oss alla. Tjugosju viljor ska bli en. Med häpnad ser jag att därför på hur detta EU-parlament – som säger sig vara demokratins försvarare – väljer att gå federalisternas väg utan att respektera vare sig Irlands folkomröstning eller mellanstatligt samarbete. Lissabonfördraget innebär ytterligare ett steg mot en gemensam utrikesminister, gemensam militär och gemensam underrättelsetjänst, kort sagt en gemensam försvars- och utrikespolitik. Irlands medborgare, ni är de enda som har givits möjlighet att stoppa denna farliga utveckling. Jag uppmanar er att rösta nej den 12 juni, så som vi i parlamentet bör göra i morgon.

  Roger Helmer (NI). - (EN) Herr talman! Jag har en fråga till er. Hur kommer det sig att den höge representanten Javier Solana kan komma till kammaren och uttala en direkt osanning? Jag satt här och hörde honom säga att alla vill ha ett starkare EU och en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). Jag företräder 4,2 miljoner människor från East Midlands i Storbritannien. Inte en enda av dem har någonsin sagt att de vill ha ett starkare EU eller en starkare Gusp, men många har talat om för mig att de skulle vilja att vårt land lämnade EU.

Om ni är övertygad om att det är detta som Europas befolkning vill ha, varför låter ni dem inte rösta om den europeiska konstitutionen och Lissabonfördraget, som har arbetats fram för att uppnå detta? Har ni glömt att fransmännen röstade emot det och att nederländarna röstade emot det? Känner ni inte till att 80 procent av mina väljare vill ha en omröstning och att om den hölls så skulle 80 procent av dem rösta nej?

Det brittiska folket som jag företräder vill ha handel och samarbete i Europa, men de är fullkomligt emot en politisk union och en europeisk armé.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Samarbetet mellan parlamentet och rådet har väsentligt förbättrats under de senaste åren, vilket medges i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande, särskilt tack vare etableringen av flexibla mekanismer och framträdandena av rådets ordförande, den höge representanten och de särskilda representanterna.

Det fastslås dock även i betänkandet, i likhet med vad ordföranden för min grupp gör, att samarbetet mellan parlamentet och rådet kan förbättras, särskilt i fråga om timing. Betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, som jag skulle vilja gratulera för hans arbete, innehåller ett konkret initiativ: att etablera ett interinstitutionellt avtal från början av nästa år, så att man på grundval av riktlinjerna i det nya fördraget kan införa stabila och dynamiska kriterier för samarbete. Herr höge representant, jag skulle vilja få en uppfattning om er bedömning av detta förslag i betänkandet.

För det andra skulle jag även vilja tacka den andre föredraganden Helmut Kuhne för hans betänkande om den europeiska säkerhetsstrategin. Jag anser att vad vi behöver är en långsiktig strategi som möjliggör för oss att hantera de nya hot som vi ställs inför, och som kan omarbetas när förhållandena förändras, i varje fall var femte år, vilket sammanfaller med parlamentets valperioder.

Det har hållits några mycket anmärkningsvärda anföranden. Jag anser inte att det är en fråga om att lägga ut mer pengar, men så länge vi har 3 parallella satellitsystem – och Karl von Wogau har redan hänvisat till det i dag –, 5 telekommunikationssystem, 23 pansarfordonssystem och 87 olika rustningsprogram kommer vi inte att kunna fortsätta göra framsteg i önskad riktning.

Med sina 27 medlemsstater har EU uppskattningsvis två miljoner soldater, 10 000 stridsvagnar och 3 000 stridsflygplan. Jag anser att detta är en tillräckligt stor styrka för att vi ska kunna skrida till allvarlig handling.

Vi har dock ytterligare problem med att skicka en bataljon till konflikter som den i Tchad, där målet inte är att föra krig utan att ge skydd i krissituationer och medla i konflikter.

Därför anser jag, att vi måste bidra med och mobilisera alla våra resurser för att inte EU, med alla dess resurser, inte fortsätter att spela en fullständigt betydelselös roll på den internationella scenen.