Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2007/0224(CNS)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0183/2008

Ingivna texter :

A6-0183/2008

Debatter :

PV 04/06/2008 - 26
CRE 04/06/2008 - 26

Omröstningar :

PV 05/06/2008 - 6.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0246

Debatter
Onsdagen den 4 juni 2008 - Bryssel EUT-utgåva

26. Skydd av känsliga marina ekosystem (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Duarte Freitas, för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om skydd av känsliga marina ekosystem mot de negativa verkningarna av fiske med bottenredskap på öppet hav (KOM(2007)0605 – C6-0453/2007 – 2007/0224(CNS)) (A6-0183/2008).

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Duarte Freitas betänkande berör ett förslag som öppnar för införandet av principen om miljökonsekvensbeskrivningar på fiskeområdet. Jag kan inte nog betona hur viktigt detta är – ett systemskifte och en anpassning av fiskelagstiftningen till många andra marina verksamheter.

Denna princip innebär också att man uppfyller ett mycket specifikt mål – att förebygga skador på känsliga marina ekosystem. I förslaget konkretiseras det ekosystembaserade tillvägagångssättet, som kommissionen har förbundit sig att tillämpa enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

I och med detta förslag antar vi uppmaningarna från FN:s generalförsamling 2006 att vidta verksamma åtgärder för att förhindra att känsliga marina ekosystem ute på öppet hav förstörs eller skadas allvarligt av bottenfiske. När det gäller fartyg som är verksamma i områden utan system för bevarande och förvaltning är det upp till flaggstaten att reglera sina fartygs verksamhet, för att säkerställa detta skydd. Eftersom EU utövar befogenheten att utforma bestämmelser såsom flaggstat enligt internationell rätt måste vi vidta lämpliga åtgärder för att efterkomma denna uppmaning från FN före årets slut.

Den förordning som föreslås kommer alltså att tillämpas på fartyg med EU-flagg som är verksamma i områden på öppet hav som inte bevakas av regionala fiskeriorganisationer. Vi har för närvarande en betydande flotta som är verksam i Sydvästatlanten, som är ett sådant område. Texten är utformad för att skapa åtaganden för flaggmedlemsstater, nämligen att se till att inga fisketillstånd ges för fiske med bottenredskap om inte en bedömning av eventuell påverkan klart visar på låg risk för känsliga marina ekosystem. Detta innebär att kommissionen inte går in på detaljerna, hur medlemsstaterna ska genomföra sådana bedömningar, utan snarare fastställer en minimistandard när det gäller vetenskaplig information. Sedan är det upp till medlemsstaterna hur de uppnår det resultat som krävs.

I vårt förslag stadgas att bottenredskap inte får användas under ett djup på 1 000 meter. Argumentet att den föreslagna regeln saknar vetenskaplig grund kan inte godtas. Å ena sidan håller vi fortfarande på och utvecklar vår kunskap om djuphavsområden och det finns en så stor osäkerhet att det är berättigat att tillämpa försiktighetsprincipen fullt ut. Den föreslagna begränsningen av djupet är ett rimligt val eftersom den inte slår mot EU-flottans nuvarande verksamhet, som sker på mycket grundare områden. Å andra sidan strävar man genom den regeln efter att få tid att pröva hur denna nya regleringsmetod fungerar innan vi tillåter våra fiskare att gå vidare på djupare vatten.

Det handlar om att bibehålla vår verksamhet på nuvarande nivå, tills vi vet tillräckligt för att känna oss tryggare och kunna utvidga den på ett säkert sätt. Kommissionen är beredd att återkomma till denna specifika punkt inom två år, när vi överlämnar en rapport till rådet och denna församling om genomförandet och effekterna av denna förordning . Det är av dessa anledningar som kommissionen inte kan acceptera att denna regel tas bort, vilket föreslås i betänkandet.

I Duarte Freitas betänkande föreslås också en ändring av den bestämmelse som innebär att det finns observatörer på alla fartyg och i stället föreslås ett urvalssystem. Det är svårt för kommissionen att acceptera också detta förslag eftersom det enda kontrollverktyg som återstår för att övervaka att fartygen följer sin godkända fiskeplan, om det inte finns några observatörer, blir ett satellitbaserat fartygsövervakningssystem (VMS). Det är inte tillräckligt, och det är sannolikt orealistiskt att förvänta sig några nationella fiskeövervakningscentrum för individuell övervakning i realtid av varje enhet i flottan. Dessutom kommer den mycket viktiga regeln om att ett fartyg ska lämna platsen om fartyget oavsiktligt råkar på ett ekosystem som inte är kartlagt inte att fungera utan en observatör ombord, eftersom det är omöjligt att övervaka om regeln efterföljs med hjälp av VMS. Precis som i föregående fall kan denna punkt ses över inom två år när effekterna har utvärderats.

De flesta av de återstående ändringsförslagen är godtagbara för kommissionen, och många liknande förslag har redan förts fram under diskussionerna i rådet.

Jag vill tacka parlamentet för dess stöd för kommissionen i våra insatser för att komma med en verkningsfull åtgärd på detta område.

 
  
MPphoto
 
 

  Duarte Freitas, föredragande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera kommissionen till att ha tagit initiativ till detta förslag, och det av två anledningar. För det första därför att det är i linje med EU:s initiativ och proaktiva hållning i denna fråga i FN:s generalförsamling, och för det andra därför att det grundas på en mycket viktig princip, nämligen att man gör konsekvensbedömningar av fisket innan man ens ger tillstånd till det.

Vi talar här om områden där det för närvarande inte finns någon regional fiskeriorganisation. Det ligger till så i kustområdena att det är kuststaterna som ansvarar för att vidta åtgärder för att skydda känsliga ekosystem från fiske med bottenredskap. På internationella vatten fastställs skyddet av havsmiljön i allmänhet genom regionala havskonventioner, när sådana finns, medan regionala fiskeriorganisationer ansvarar för antagandet av åtgärder för bevarande och förvaltning av levande havsresurser och regleringen av fiskets inverkan på känsliga ekosystem. Det finns dock områden ute på öppet hav som inte bevakas av någon fiskeorganisation, vilket i praktiken öppnar dörren för destruktiva fiskemetoder.

Det var med denna verklighet i åtanke som FN:s generalförsamling med, som förväntat, EU i täten, kom fram till att någonting måste göras för att skydda havsbotten, där det för närvarande inte finns någon som helst kontroll.

Detta är i högsta grad positivt, och vi bör framhålla och välkomna denna insats liksom kommissionens eget förslag. Men vi kan också säga att kommissionens förslag är generöst, eftersom vi ska tvinga fartyg under medlemsstaternas flagg att iaktta en uppsättning regler som vi, via diplomatiska kanaler, måste se till att andra tredjeländer som fiskar i de områden vi talar om – djuphavsbotten – också följer. I annat fall är det ingen större poäng i att EU går före och tvingar sina fartyg att genomföra dessa undersökningar och uppfylla en uppsättning krav, om andra fartyg under annan flagg använder destruktiva fiskemetoder i det område som vi vill skydda.

Därför finns det ett område i detta generösa förslag – som vi måste gratulera kommissionen till – som måste få konsekvenser i fråga om diplomatiska insatser, som grundas på överenskommelsen med FN:s generalförsamling, så att vi verkligen kan ta ett steg framåt i denna fråga.

Jag vill ta upp en fråga som har nämnts, nämligen den om djupet 1 000 meter. Vi har i fiskeriutskottet haft en utfrågning med experter, herr kommissionsledamot, och jag har där kunnat lyssna till ett antal experter vars samstämmiga uppfattning är att 1 000 meter – eller 800, eller 500 eller 1 200 – inte är något tekniskt mått utan enbart ett politiskt val. I och med detta förslag tvingar vi dem som vill fiska i ett visst område att på förhand genomföra studier av havsbotten och riskerna där, och jag är övertygad om att dessa studier kommer att omfatta alla djup från 800 till 1 100, eller till 1 500. Därför finns det inget behov av att fastställa en tydlig gräns på 1 000 meter, eftersom detta skydd redan är ordnat på annat sätt.

Vi väntar dock fortfarande på ytterligare motiveringar, möjligen av teknisk art, som de specialister vi lyssnade till inte kunde slå fast. Men jag menar att det som kommissionsledamoten har sagt hittills inte utgör tillräcklig grund för oss att anta att 1 000-metersförslaget är befogat. Vi fortsätter ändå att vänta, och vi hoppas i själva verket att Europaparlamentets förslag kan beaktas efter morgondagens omröstning.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − (EN) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande.

Många marina ekosystem i öppet hav är unika och känsliga och behöver definitivt skydd för de ibland katastrofala effekterna av fiske med bottenredskap.

Den föreslagna förordningen är otvivelaktigt ett bra steg i rätt riktning, men mycket mer behöver göras i framtiden i och med att våra marinbiologiska kunskaper och erfarenheter rörande djuphavet utökas. Tillämpningen av försiktighetsprincipen, som en grund för utformningen av vissa parametrar i förordningen, bedöms vara både nödvändig och klok. Som alltid beror framgångarna med en förordning i stor utsträckning på hur väl den tillämpas, och här kommer observatörer ombord att bidra.

Det finns stora förväntningar om att denna förordning ska bli lyckosam både i teorin och i praktiken, trots vissa oundvikliga inneboende svagheter i detta avseende.

 
  
MPphoto
 
 

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE gruppen. – (ES) Fru talman! Det är uppenbart att vi alla är för att känsliga marina ekosystem ska skyddas från destruktiva fiskemetoder.

Jag är faktiskt så mycket för det att jag till och med skulle kunna förespråka att man bör skydda dem mot alla destruktiva metoder, även andra än fiske. Till syvende och sist vet vi dock att det i sådana fall är upp till fiskesektorn att gå före och statuera exempel.

Som jag redan har sagt rörande Rosa Miguélez Ramos betänkande om djuphavsbestånd anser jag att vi huvudsakligen bör inrikta oss på att skydda alla känsliga ekosystem som har identifierats som sådana, var de än ligger, inte bara dem som har turen att ligga längre ned än ett djup på 1 000 meter.

Som Duarte Freitas redan har sagt har FN-organet FAO avfärdat det kriteriet som godtyckligt och icke vetenskapligt. De regionala fiskeriorganisationerna, inklusive Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen (NAFO), har till och med avfärdat 2 000-metersregeln, utan att ens överväga en 1 000-metersregel, eftersom de anser att gränsen inte tjänar något syfte. De har följaktligen tagit bort den.

Min fråga till kommissionsledamoten är dock följande: Ni har sagt att detta kommer att tillämpas för de flottor som fiskar vid patagoniska kontinentalsockeln. Nyligen var företrädare för Havsforskningsinstitutet här och lade fram undersökningar som visade att de inte hade upptäckt några känsliga marina ekosystem i detta område. Jag vill därför fråga er om ni kommer att vidhålla att förslaget ska tillämpas på den gemenskapsflotta som fiskar i detta område.

Slutligen vill jag diskutera frågan om observatörer, där jag menar att Duarte Freitas betänkande står för en mycket rimlig inställning. Jag menar – och där instämmer jag i betänkandet – att det är viktigt med observatörer som är forskare, eftersom de ska bedöma känsliga marina ekosystem, och det kan inte vilken observatör som helst göra.

Forskarna själva har dock sagt att det verkar orimligt att ha en person per båt eftersom det skulle avfolka våra havsforskningsinstitut. Det är ingen mening med att ha en observatör per båt utan det är mycket viktigare med planerade och organiserade urvalssystem över en längre tid, vilket kommer att ge oss en god överblick över detta fiske.

Jag skulle vara tacksam om ni, herr kommissionsledamot, kunde besvara mina frågor. Jag uppmanar till stöd för betänkandet av Duarte Freitas.

 
  
MPphoto
 
 

  Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera vår föredragande till detta utmärkta betänkande. Vad vi här talar om är skyddet för havsbotten, bland annat djuphavskorallrev, undervattensberg, hydrotermiska källor och svampdjur – ovärderliga skatter i våra ekosystem.

Jag vill också erinra om att skyddet för dessa ekosystem sedan länge har garanterats i den autonoma regionen Azorerna, och det var inte förrän 2003 som EU-institutionerna satte detta skydd på spel, när de omdömeslöst beslutade att öppna för fiske i denna region, utan att ta hänsyn till behovet av skydd för dessa ekosystem.

Det viktigaste för mig är att vår lagstiftning är helt och hållet konsekvent. Problemet med 1 000-metersgränsen är att det verkar obegripligt att man inte skulle få fiska under 1 000 meters djup utanför EU-vatten medan man kan fiska på djup under 1 000 meter i EU-vatten. Det blir helt obegripligt om man menar att lagstiftningen ska vara miljömässigt hållbar. Det som jag anser är viktigast är att denna FN-resolution – den centrala resolutionen 61/105 av den 8 december 2006 – omfattar flera andra åtgärder, nämligen åtgärder för skydd av havssköldpaddor som lever på ytan. Kommissionen har tyvärr, i stället för att införliva detta beslut i sin helhet, beslutat att börja först flera år senare, med en sak och en sektor i taget. Detta verkar inte vara den bästa metoden för lagstiftning. Det skulle vara bättre om hela FN-beslutet införlivades på EU-nivå, vilket skulle innebära en oerhörd förenkling och göra lagstiftningen mycket mer funktionell både inom och utanför gemenskapsvatten.

 
  
MPphoto
 
 

  Josu Ortuondo Larrea, för ALDE-gruppen. – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att det krävs åtgärder för att undanröja destruktiva fiskemetoder som hotar känsliga marina ekosystem.

Med detta i åtanke instämmer vi i tanken att unionsfartyg som är verksamma i djuphavsområden där det inte finns några regionala fiskeriorganisationer eller avtal bör omfattas av gemenskapsförordningar om de villkor som måste uppfyllas för att erhålla särskilt tillstånd på dessa djup, där det specificeras vilka regler de måste iaktta, vilken information de måste tillhandahålla osv.

Men vi står inte bakom de inskränkningar som kommissionen föreslår i artikel 6, där maximidjupet 1 000 meter anges för användande av bottenredskap. Kommissionen menar att denna gräns utgör en lämplig skyddsnivå, men det finns inga bekräftade uppgifter som stöder detta. Det finns inga vetenskapliga studier som visar om känsliga ekosystem finns ovanför eller under 1 000 meters djup.

Vi anser att vi måste föra arbetet framåt och på ett bättre sätt dokumentera havsbotten i varje område så att vi identifierar var de känsliga områdena finns, innan vi anger något maximidjup för användningen av bottenredskap. Vi menar att det skulle vara bra om ett fartyg, som det råkade hamna i ett eventuellt känsligt marint ekosystem, skulle vara skyldigt att sluta fiska och informera berörda myndigheter. Med detta i åtanke instämmer vi i förslaget om att ett representativt urval av fartyg, som varje medlemsstat har utfärdat ett särskilt fisketillstånd för, bör ha med en vetenskaplig observatör ombord, och att man säkerställer en lämplig rotation mellan alla fartyg för fisketurerna.

Slutligen instämmer vi också i att kaptenen, vid eventuella tekniska problem med det satellitbaserade positioneringssystem som varje fartyg måste ha, ska meddela fartygets geografiska läge med tvåtimmarsintervaller och att fartyget, när det återvänder till hamnen, inte får gå ut till havs innan det kontrollerats att positioneringssystemet fungerar ordentligt igen.

Dessa förslag syftar inte enbart till en större hållbarhet för den marina miljön utan också till att skydda fisket, som är nödvändigt för vår livsmedelsförsörjning.

 
  
MPphoto
 
 

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen.(GA) Herr talman! Jag vill gratulera Duarte Freitas till hans utmärkta betänkande. Skyddet av känsliga ekosystem är en central del i havsförvaltningen. Omfattande insatser har gjorts de senaste åren för att åstadkomma detta. Jag är mycket glad över att EU nu åtar sig denna pionjärinsats för att skydda miljön – det kommer vi alla att tjäna på.

Ekosystempolitiken är internationellt accepterad, och nu är det upp till oss att tillämpa den i största möjliga utsträckning. Ett system som består av små steg är bra när denna politik ska tillämpas. Vi kan lära oss något från varje litet steg innan vi går vidare med nästa – evolution, inte revolution, är nyckeln.

Skyddet för känsliga ekosystem är komplicerat. Det finns ett fantastiskt exempel på det på Irland. Djuphavskorall finns utanför landets västkust. Det har tillkännagetts i Natura 2000 att denna kustregion har fyra sådana platser, och det finns en gräns för fisket där, för att skydda djuphavskorallen.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Samtidigt som vi vill uttrycka vårt breda stöd för förslagen i betänkandet med syftet att skydda känsliga marina ekosystem ute på öppet hav, vill vi betona att åtgärder på detta område måste vila på vetenskaplig forskning om fisket och vidtas på lämpligt sätt, dvs. med hänsyn till de många olika förhållanden som råder.

Detta är angeläget när det gäller definitionen av känsliga marina ekosystem, och i betänkandet framhålls behovet av en definition enligt bästa tillgängliga vetenskapliga uppgifter. Likaså behöver vi skilja mellan de olika konsekvenserna av användandet av olika redskap och göra en bedömning av redskapens eventuella effekter på havsresurser och havsbotten genom vetenskaplig forskning på fiskeområdet. Slutligen vill vi återigen framföra att vi anser att frågor om inspektioner eller bristande övervakning ligger inom medlemsstaternas behörighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Forskare inom fiskeindustrin vet nu att det kryllar av liv ute på öppet hav och i djuphavsområden, som för det mesta är outforskade områden. I själva verket är omkring 50 procent av djuren eller växtlivet som samlats in från områden under 3 000 meters djup nya arter. Forskare har spekulerat i att så mycket som 10 miljoner arter befolkar djuphavsområden – en biologisk mångfald som kan jämföras med världens rikaste tropiska regnskogar. Långsamt upptäcker de fantastiska ekosystem, ofta med arter som inte återfinns någon annanstans på planeten.

Jag välkomnar därför kommissionens förslag om att det ska krävas tillstånd för fiske på öppet hav med bottenredskap, och att den ansvariga myndigheten ska fastställa att det inte finns några väsentliga skadliga konsekvenser för ekosystem på öppet hav innan tillstånd ges. Åtgärder borde ha vidtagits på detta område för länge sedan, och jag tackar Duarte Freitas för hans betänkande.

Bottentrålfiske orsakar skador helt utan motstycke på djuphavskorall och svampdjurssamhällen. Oreglerade bottenredskap kan också nå ned till undervattensberg, när de går fram som bulldozrar över havets golv och förstör allt liv i sin väg. Arter kan utrotas innan forskare ens haft en chans att bestämma dem.

Tyvärr befinner sig EU i epicentrum för bottentrålning i djuphavsområden. År 2001 stod medlemsstaterna, inklusive våra nya medlemmar från Baltikum, för ungefär 60 procent av fångsten från bottentrålning i djuphavsområden. Samma år stod Spanien ensamt för omkring två tredjedelar av den inrapporterade EU-fångsten och 40 procent av den inrapporterade totala fångsten i världen från bottentrålning i djuphavsområden.

Jag håller med föredraganden om att kommissionen måste använda sin makt över fiskesektorn för att främja samlade insatser till skydd för känsliga ekosystem. Vår strategi måste vägledas av två centrala principer: försiktighetsprincipen, som kräver att vi agerar när det inte finns vetenskaplig information eller när det råder osäkerhet och, framför allt, ekosystembaserad förvaltning.

Är siffran 1 000 meter en godtycklig siffra, herr kommissionsledamot? Jag tror att det handlar om ifall det finns känsliga ekosystem ovanför detta djup och inte precis nedanför, som vissa kolleger just har tagit upp.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis. − (EN) Fru talman! Flera talare har hävdat att det inte finns vetenskapliga bevis – eller bevis över huvud taget – som stöder gränsen vid ett djup på 1 000 meter. Det stämmer inte. För att ta ett exempel: Det finns vetenskapliga bevis från fiske på ett djup mellan 840 och 1 300 meter väster om Irland. Kol-14-datering visade att vävnad från kallvattenkoraller som togs som bifångst var minst 4 550 år gammal.

Det finns alltså känsliga ekosystem – vilket bekräftas av vetenskapliga bevis – på detta djup. Förutom att man använder försiktighetsprincipen menar jag att det är klokt att ha en sådan gräns.

 
  
MPphoto
 
 

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski (PPE-DE).(PL) Fru talman! EU är aktivt i sökandet efter globala lösningar på frågan om användande av bottentrålredskap. I stället för att förbjuda användandet helt vill man införa stränga restriktioner för det.

Den förordning vi diskuterar är en form av kompromiss. Lagstiftningseffekterna grundas dock inte alltid på en tydlig och övertygande bestämmelse. I mindre fiskemiljöer där det saknas möjligheter till regelbundna och detaljerade undersökningar är man helt enkelt orolig för att man inte kommer att kunna uppfylla kraven och utarbeta en fångstplan, och inte heller specificera på vilket djup trålredskapen kommer att användas, eller – vilket har särskilt stor betydelse för de fattigare områdena – hur havsbotten ser ut.

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag välkomnar de många synpunkter som har framförts, som understryker hur viktigt ni anser det är att ta itu med destruktiva fiskemetoder.

Som jag sa tidigare är vårt förslag en uppföljning av en uppmaning från det internationella samfundet, och vi måste visa att vi är fast beslutna att möta den utmaningen.

När det gäller den föreslagna gränsen på 1 000 meters djup vill jag säga att det är helt avgörande att vi tillämpar försiktighetsprincipen. Gränsen har fastställts för att vi ska vara säkra på att fisket i ett visst område inte helt plötsligt ökar. Samtidigt påverkar inte denna gräns, i nuläget, pågående fiske. Om det är så förstår jag inte varför det finns ett sådant motstånd mot 1 000-metersgränsen. Men jag ska se över frågan igen, och jag hyser förhoppningar om att frågan kan lösas på ett tillfredsställande sätt vid rådets möte i juni.

Jag håller inte med om att vi borde tillåta obegränsat fiske med bottenredskap innan vi har identifierat känsliga ekosystem, för när skadan en gång är skedd kan den inte göras ogjord. Då är det för sent. Det är därför vi vidhåller försiktighetsprincipen.

I frågan om observatörer vill jag säga att det är centralt, om vi ska visa att vi menar allvar med skyddet av känsliga marina ekosystem på öppet hav. Det är centralt för kommissionen med full täckning. Jag är säker på att vi kan hitta en lösning på denna fråga också vid rådets möte i juni, utan att överge principen om full observatörstäckning.

 
  
MPphoto
 
 

  Duarte Freitas, föredragande. − (PT) Allra först beklagar jag att kommissionsledamoten inte har brytt sig om vad praktiskt taget alla ledamöter har sagt och vad som står i betänkandet om 1 000-metersgränsen.

Det finns inga – jag upprepar det – inga vetenskapliga bevis för att siffran 1 000 meter är lämplig. Varför 1 000? Varför inte 800 eller 1 200? Det finns inga vetenskapliga bevis, och vi har haft en utfrågning med specialister där vi kunde lyssna till den ansvarige för Azorernas institution för oceanografi och fiske, som har genomfört många bra, internationellt erkända undersökningar av havsbotten, tillsammans med andra personer som jag talade med – andra tekniska experter: Det finns inga vetenskapliga bevis för att siffran 1 000 meter är rimlig.

I själva verket kan siffran 1 000 meter ha hämtats från diskussionerna om Medelhavet. Men vi håller inte på med samma område – vi talar faktiskt om helt skilda områden! Så låt oss vänta och se, mina vänner, om vi gör rätt i att tvinga EU att gå före i arbetet med att skydda havsbotten, vilket är en god sak, och förhoppningsvis få andra med oss på tåget. Vi har detta miljöansvar, men vi måste också vara en smula objektiva och resonliga. Om vi kräver att flottor, för att kunna fiska i de områden som vi talar om, ska genomföra vetenskapliga undersökningar, som kommissionen inte har kunnat tala om vad de kostar och heller inte om medlemsstaterna kommer att kunna bedöma kvaliteten och bemöta dessa vetenskapliga studier – om vi ändå kräver att flottorna ska genomföra sådana undersökningar för att säkerställa om havsbotten är känslig eller inte – då måste vi själva vara resonliga! Låt oss då inte tala om 1 000 meter.

Om det finns känsliga djuphavsekosystem kanske de ligger på 800 eller 1 200 meters djup, men de undersökningar vi ålägger flottorna att genomföra för att få fisketillstånd kommer att visa att det faktiskt är så enkelt, och därför anser jag att det handlar om att vara resonlig i denna fråga.

Sammanfattningsvis vill jag bara än en gång peka på hur viktig denna fråga är. Det har sagts att vi vet mer om månens yta än om havsbotten. Därför bör vi här i parlamentet hålla oss framme och hjälpa till att ytterligare utforska botten i djuphavsområdena.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 5 juni 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig.(RO) Styrkan i förordningsförslaget ligger i införandet av försiktighetsprincipen och utfärdandet av ett fisketillstånd, med tillämpning av en bedömning som intygar att verksamheten inte har negativa effekter för marina ekosystem. Som skuggföredragande ansåg jag att dessa bedömningar måste grundas på anpassade kriterier på gemenskapsnivå, som kommissionen har reviderat för att få en enhetlig utvärdering av alla medlemsstater.

Dessutom föreslog jag ett elektroniskt kartläggningssystem för att skapa en databas om känsliga marina ekosystem, vilket skulle minska kostnaderna och insatserna för bedömning och utfärdande av fisketillstånd. Med andra ord, de inslag som förslås syftar till att förbättra systemets effektivitet och se till att den marina biologiska mångfalden skyddas på bästa möjliga sätt.

Det är också viktigt att kommissionen, senast vid 2008 års slut, upprättar en förteckning med områden som ska vara stängda, med utpekande av de bekräftade platserna, samt de områden där det sannolikt finns känsliga marina ekosystem. Vi får heller inte glömma medlemsstaternas roll i skyddet av havsfaunan genom åtagandena enligt direktivet om bevarande av livsmiljöer samt utpekande av marina ekosystem i nationell lagstiftning i Natura 2000-nätverket.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy