Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 4 juni 2008 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 22 maj 2008.

2. Uttalande av talmannen

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Jag vill påminna er om att Litauen firade 20-årsjubileum av grundandet av den litauiska självständighetsrörelsen Sąjūdis i går. Grundandet av denna rörelse var inte bara inledningen till ett återupprättande av Litauens självständighet utan också till Sovjetunionens sönderfall. Jag gratulerar er på det varmaste!

(Applåder)

Jag vill uppmärksamma er på Gröna veckan, som äger rum i Bryssel denna vecka och i Luxemburg och Strasbourg de två kommande veckorna. De centrala ämnena kommer att vara koldioxidutsläpp och de klimatförändringar som är knutna till dessa. Vi har åtagit oss att minska Europaparlamentets koldioxidutsläpp med 30 procent fram till 2020. För att uppnå detta håller ett ansett konsultföretag på att utarbeta en koldioxidbedömning åt oss, som kommer att vara färdig i september och presenteras för presidiet. Projektet kommer att övergå i en handlingsplan som omfattar både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, så att Europaparlamentet kan uppnå det mål man har satt upp. Jag vore tacksam för ett aktivt intresse från er sida.

3. Välkomsthälsning

  Talmannen. − Jag vill rikta ett varmt välkomnande till Hans Eminens metropolit Galaktion de Stara Zagora i Bulgarien, som befinner sig på hedersplats på åhörarläktaren tillsammans med en delegation från den ortodoxa kyrkans prästerskap.

(Applåder)

Ers Eminens, det var ett nöje att få tala med er i morse.

Det gläder mig också mycket att i dag få välkomna vinnarna i den första Karlspreistävlingen för ungdomar till Europaparlamentet. Priset delas ut gemensamt av stiftelsen för Aachens internationella Karlspreistävling och Europaparlamentet. Prisutdelningen ägde rum den 29 april i Aachen. Våra unga vänner har varit på besök i Europaparlamentet sedan i går och befinner sig just nu på hedersplats på åhörarläktaren.

(Applåder)

Jag välkomnar vinnarna av första pris, som företräder projektet ”Students Without Boundaries”, Emöke Korzenszky från Ungern, Ilona Mikoczy från Slovakien, Agota Demeter från Rumänien och Zoltan Csadi från Slovakien. Lorenzo Marsili från Storbritannien företräder projektet Londons Europafestival, som vann andra pris. Sist men inte minst välkomnar jag vinnaren av tredje pris, som tilldelades det grekiska Byrongymnasiet, som ligger i en förort till Aten. Paraskevi Christodoulopoulou! Ni är varmt välkommen.

Jag vill på Europaparlamentets vägnar tacka er för era bidrag till att gynna framväxten av en europeisk integration bland ungdomar i Europa.

(Applåder)

Jag vill också välkomna en delegation från parlamentet i Navarra, Spanien, som befinner sig på hedersplats på åhörarläktaren. Delegationen leds av parlamentets talman, Elena Torres Miranda. Ni är varmt välkomna!

(Applåder)

I dag och i morgon kommer de 10 medlemmarna i delegationen att träffa olika företrädare för Europaparlamentet, och även jag kommer att ha nöjet att få träffa dem. Jag önskar er ett framgångsrikt och positivt besök i Bryssel och Europaparlamentet. Bienvenidos!

4. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. − Protokollet från sammanträdet torsdagen den 22 maj 2008 har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka personalen i parlamentet för att ni anordnade prisutdelningen för miljöpriset Energy Globe Awards, för det utgjorde ett mycket bra exempel för världen och gav ett utmärkt intryck av parlamentet. Tack till alla som deltog i detta.

  Talmannen. − Detta tack är tillåtet. Det stod inte med i protokollet, men det spelar ingen roll.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

5. Parlamentets sammansättning: se protokollet

6. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

7. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

8. Rättelser (artikel 204 a i arbetsordningen): se protokollet

9. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

10. Inkomna dokument: se protokollet

11. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

12. Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

13. Arbetsplan: se protokollet

14. Försämringen av situationen i Georgien (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

15. Årsrapport 2006 om GUSP – Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, för utskottet för utrikesfrågor, om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller Gusp – 2006, som läggs fram för parlamentet i enlighet med punkt G.43 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 (2007/2219(INI)) (A6-0189/2008), och

– betänkandet av Helmut Kuhne, för utskottet för utrikesfrågor, om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (2008/2003(INI)) (A6-0186/2008).

  Jacek Saryusz-Wolski , föredragande. − (EN) Herr talman! Under denna debatt, som är mer än bara en rutinmässig årlig debatt om utrikespolitik och en lägesrapport om utrikespolitiken i unionen, vill jag kommentera och uttrycka parlamentets åsikter om utrikespolitiken. Det faktum att Javier Solana är närvarande visar att detta är en speciell debatt. Tack för att ni kom, herr Solana.

För det första befinner vi oss vid en mycket viktig tidpunkt, för att inte säga en vändpunkt, när det gäller utrikespolitik, på grund av de nyskapande inslagen i Lissabonfördraget. Vi måste som vanligt se tillbaka för att göra en utvärdering, men vi måste också ha en framsynt strategi. Vi har ett högt och växande medborgarstöd för en utrikespolitik som är verklig och robust. Medlemsstaternas uppfattningar ändras i allt högre grad, eftersom man inser att det enda sättet att uppnå en effektiv utrikespolitik i unionen är att uppträda enat och agera gemensamt.

När det nya kapitlet om EU:s utrikespolitik nu inleds går vi mot en kvalitativ förändring. Den nya utrikespolitiken bör inte bara erhålla legitimitet från sin mellanstatliga källa, utan också genom granskning från Europaparlamentets sida, och följaktligen, som kommer vi att få se, från den växande betydelse och roll som Europaparlamentet har i fråga om att forma denna politik, som vi krävde i betänkandet. Vi behöver inta en integrerad och holistisk hållning till utrikespolitiken, med sammanhållning, konvergens och komplementaritet från alla de inblandade institutionernas sida, inklusive medlemsstaterna.

Europeiska unionen bör hålla fast vid sin roll som fredsmäklare och medlare, en mjuk makt som hjälper till att stabilisera, omstrukturera och reformera, en leverantör av stöd och humanitärt bistånd, som en normativ makt, som främjar och ger värde till demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Men samtidigt måste vi komplettera denna mjuka sida med en hårdare, genom att utveckla dimensionen för europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och våra militära resurser för att också vara förberedda på maktprojektion.

Vi borde komplettera vår korrigeringspolitik på området för utmaningar på kort och medellång sikt med en mer långsiktig strategi och en definition av europeiska intressen på lång sikt, genom att ta itu med de verkliga orsakerna och inte bara effekterna av vissa förändringar omkring oss som t.ex. Darfur, som är en situation som handlar om både klimat och konflikt.

Vi borde fortsätta att vara aktiva i fråga om olika geografiska prioriteringar, men också anta nya utmaningar och horisontella frågor som t.ex. klimatsäkerhet, energisäkerhet, rymdsäkerhet, cybersäkerhet, migrationsflöden och många andra.

Även om vi strävar efter att bli en global makt och en global aktör borde vi förändra balansen mellan att vara den som betalar, som vi är och vill vara, och att vara en nyckelaktör på världsarenan. Det nya fördraget erbjuder en enorm potential för en gemensam och effektiv utrikespolitik, men vi vet alla att genomförandet kommer att vara avgörande. Vi behöver en kollektiv vilja och ett samarbete, inte bara inom den institutionella triangeln utan också med medlemsstaterna, och vi måste undvika rivalitet.

Vi försökte lägga fram en konstruktiv strategi i detta betänkande. Vi är bekymrade över vissa misslyckanden på området för utrikespolitik, men vi ser framåt i högre grad. Vi medger att det finns en positiv utveckling, framsteg och framgångar. Vi rekommenderar att utmana misslyckandena, men också att bygga vidare på positiva insatser, och att söka utrymme för vidare framsteg.

Europaparlamentets ambition är inte bara att granska utrikespolitiken, att göra rekommendationer på vilka lösningar och val för den verkställande avdelningen grundas, utan också att investera i vårt eget utarbetande av utrikespolitiken, som jag kallar ”parlamentarisk diplomati” eftersom den drivs inom vårt behörighetsområde på parlamentsnivå.

I fråga om prioriteringar anser vi att det krävs fokuserade åtgärder och ett begränsat antal prioriteringar. Vi understryker behovet av en värdedriven utrikespolitik, inte för att vi är omåttligt idealistiska eller naiva, utan för att en värld omkring oss som delar våra egna starka universella värderingar bäst kommer att tjäna våra intressen i fråga om säkerhet och välstånd.

Parlamentet betraktar unionens utrikespolitik som ett bidrag till en stärkt europeisk identitet och också som ett mervärde för EU:s medborgare och som en del av Europeiska kommissionens plan för ett resultatens Europa.

Vi betraktar utrikespolitiken som en central europeisk politik att utrusta med en ordentlig institutionell organisation som Lissabonfördraget skapar, ordentliga instrument och en tillräcklig finansiering ur EU-budgeten. Vi behöver en uppsättning instrument, och det är en uppgift som vi har framför oss.

  Helmut Kuhne, föredragande. − (DE) Herr talman! I vårt betänkande ville vi undvika ett upprepande av yttranden från tidigare betänkanden om den europeiska säkerhetsstrategin. Vi kanske inte har uppnått detta helt, men jag anser att vi kan fortsätta att följa denna väg i framtiden.

En punkt som vi fattade beslut om i tidigare betänkanden och som vi inte tog upp igen just av den anledningen, men som borde nämnas här, är t.ex. Europaparlamentets stöd för den europeiska säkerhets- och försvarsakademin. Vi vill att den ska bli en riktig institution, inte bara en virtuell. Mätt med europeiska standarder har tiden gått väldigt snabbt sedan december 2003, när den europeiska säkerhetsstrategin antogs – kanske inte nödvändigtvis mätt med objektiva normer, men den europeiska säkerhetsstrategin har gjort betydande praktiska framsteg under denna tid. Det finns vissa prestationer vi kan skryta med, men jag ska inte räkna upp de olika civila och militära uppdragen här.

Vad vi strukturellt kan visa är dock att vi under det senaste året eller så har haft ett civilt kontroll- och planeringsinstrument på rådets sida och att det nu finns en tydlig kontrollkedja från byggnaden där borta ned till dem som måste utföra operationerna på plats. Ur ett militärt perspektiv har vi stärkt den operativa kapaciteten utöver användningen av Natos kapacitet i enlighet med Berlin Plus-avtalet. Vi har gjort de taktiska insatsstyrkorna, som ska fungera enligt ett roterande system, praktiskt manövrerbara. Vi har också genomfört operationer som vi kan förklara framgångsrika, såsom uppdragen på området för rättsstatsprincipen i Georgien och andra liknande uppdrag.

Det finns dock vissa uppgifter som måste utföras där det, enligt min uppfattning, fortfarande råder brister, och det gör inte säkerhetsstrategin sämre att vi räknar upp dessa saker. När det görs mätningar efter befolkningstal för medlemsstaterna i EU råder en obalans i bidragen till uppdragen, framför allt på det civila området. Därför föreslår vi att medlemsstaterna ska vara skyldiga – endera moraliskt eller på andra sätt – att utfärda handlingsplaner i vilka man anger detaljerat hur mycket personal man kan tillhandahålla Europeiska unionen om det skulle krävas, inklusive yttranden om yrkesplaner för personer som återvänder till sitt land efter att ha tjänstgjort i EU-uppdrag. På lång sikt kan vi inte hantera den orosmekanism som det utgör att tillhandahålla trupper för militära insatser i exempelvis Darfur och Tchad, som vi har gjort hittills. Därför föreslår vi alternativ.

Vi ger också en rad förslag till hantering av helikopterkrisen och en ökning av helikoptrarnas tillgänglighet. På lång sikt är det meningslöst för oss i Europeiska unionen att flyga runt i 24 olika sorters helikoptrar.

Dessutom finns det ny utveckling som vi måste ta hänsyn till när vi funderar vidare på säkerhetsstrategin. Terroristverksamheten har lett till en utsuddning av gränserna mellan inre och yttre gränser. Vi måste ta itu med att säkra energiförsörjningen genom diplomatiska, ekonomiska och tekniska – och jag utelämnar medvetet militära – insatser. Skyddet av viktig infrastruktur mot elektroniska angrepp är något som vi har blivit medvetna om. Allt detta måste inkluderas i övervägandet av aspekter i säkerhetsstrategin, som kan behöva utvecklas.

Javier Solana, EU:s höge representant, har tilldelats ett särskilt mandat från rådet för att överväga sådana saker. Vi stöder honom i detta. Vi hoppas kunna se resultatet av dessa överläggningar i slutet av året i form av en vitbok, så att det finns en gemensam referenspunkt för den europeiska diskussionen, inte bara för en diskussion mellan Solana och regeringarna, inte bara mellan Solana och oss, inte bara inom de nationella parlamenten, utan också i den europeiska allmänhetens intresse, från Polen till Portugal.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för att jag blivit inbjuden till denna viktiga debatt om Europeiska unionens utrikespolitik, säkerhet och försvar vid Europaparlamentets plenarsammanträde.

Innan jag går in på ämnet vill jag dock omedelbart fördöma terroristattackerna mot den danska ambassaden i Islamabad i måndags, och framföra mitt deltagande med danskarna och pakistanierna och de anhöriga till de döda och sårade. Låt oss minnas dem, och framför allt dem som drabbades av attentatet. Jag var i Islamabad för inte så länge sedan, och jag skulle vilja rapportera om den resan om det finns tid till det.

Jag vill tacka de två föredragandena, Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne, för deras betänkanden. Jag anser att dessa betänkanden innehåller många utmärkta punkter om hur vi skulle kunna stärka Europeiska unionens övergripande inflytande runtom i världen, i linje med våra värderingar och i linje med våra intressen. Jag vill gratulera dem och försäkra dem, och er alla, om att vi kommer att ta så många av dessa kommentarer som möjligt i beaktande, för jag anser att de är mycket konstruktiva och mycket positiva, och jag kommer följaktligen att beakta dem.

Detta är ett mycket viktigt sammanträde, och jag vill ta upp några av de frågor som behandlas i båda betänkandena. Under den tid som tilldelats mig vill jag tala om de punkter som är mer relevanta i dag på dagordningen för internationella frågor, för att se hur vi kan bidra till en lösning av dagens problem.

Jag vill säga ett par ord om det fördrag som föredragandena har hänvisat till. Det finns många hänvisningar till Lissabonfördraget i båda betänkandena, och det är tydligt varför. I betänkandena efterfrågas större effektivitet. Den huvudsakliga punkten i fördraget handlar om att göra Europeiska unionens arbete mer effektivt, mer synligt, framför allt på området för utrikes- och säkerhetspolitik. Jag är övertygad om att fördraget kommer att lösa många av de problem som tas upp framför allt i Kuhnebetänkandet.

Den främsta prioriteringen för oss alla är att få fördraget ratificerat. Vi måste alla fortsätta att arbeta för det ändamålet under de kommande dagarna. Jag vill understryka att det slovenska ordförandeskapet vid Europeiska rådet i december tilldelades mandatet att driva arbetet för att förbereda så att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft på ett smidigt sätt.

Detta arbete har, som ni vet, vägletts av några grundläggande principer som vi delar. Startpunkten för hela denna diskussion är själva fördraget. Det måste respekteras till fullo. För det andra är det övergripande målet att fördraget ska träda i kraft enligt tidigare överenskommelse, vilket innebär den 1 januari 2009 om saker och ting går som de ska.

Många aspekter i fördraget är av grundläggande intresse för er, för Europaparlamentet, och – eftersom vi talar om utrikes- och säkerhetspolitik – när det gäller just denna fråga. Både ordförandeskapet, kommissionen och jag själv har haft möjlighet att diskutera många av dessa frågor med några av er, och jag kan garantera att jag kommer att fortsätta med det från denna stund och till dess att fördraget träder i kraft. Enligt min uppfattning är det av avgörande betydelse att de tre centrala institutionerna samarbetar för att se till att fördraget genomförs på ett smidigt sätt.

Jag vill säga ett par ord om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag har, som ni vet, enligt förklaring 15 i fördraget befogenhet att som hög representant i tjänst utföra ett förberedande arbete tillsammans med kommissionen och medlemsstaterna. Det håller jag på med. Jag genomför detta mandat med det tydliga målet att få beslutet om att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder antaget så snart som möjligt sedan fördraget trätt i kraft.

Kuhne nämnde den europeiska säkerhetsstrategin. Jag vill framföra några kommentarer om hur jag ser på den nuvarande situationen. Enligt det mandat som jag beviljades, mandatet från rådet i december, ska jag ha utarbetat ytterligare en rapport till december 2008. Jag kommer att följa upp med diskussioner med er alla för att få till stånd de nödvändiga ändringarna på bästa sätt.

Denna strategi har visat sig vara mycket användbar. Det har föredraganden erkänt, och det tackar jag honom för. Det är ett instrument som enligt min uppfattning har varit till stor nytta under de senaste fyra åren. Dokumentet är kort, men det är samtidigt ett dokument som är läsbart, och jag anser följaktligen att det har uppfyllt detta syfte.

Jag anser att denna strategi speglar våra värderingar, speglar våra principer, speglar hur vi borde återgå till utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt min uppfattning handlar den uppgift som tilldelades av Europeiska rådet i december inte om att förändra texten, utan mer om att förbättra texten och komplettera den där det är möjligt.

Det är viktigt att reflektera över den internationella situation som rådde då den skrevs – kom ihåg att det var 2003. Det har skett saker sedan dess – förmodligen inte tillräckligt fundamentala för att ändra innehållet i strategin – men de kompletterar frågorna från denna period. Vi har lärt oss saker, och det har förts debatter i parlamentet och institutionerna. Därför betraktar jag parlamentets insats, bl.a. genom det mycket välkomna betänkandet av föredraganden, Kuhne, som mycket värdefull.

Jag kommer att rapportera muntligen till Europeiska rådet om denna fråga, om hur arbetet utförs, om två veckor. Vid det tillfället kommer jag att få gensvar från medlemsstaterna om tankarna när det gäller denna fråga, och jag kommer att lyssna på er och till de kommentarer som ni gett i dag. Sedan kommer ytterligare diskussioner att äga rum, och ett informellt sammanträde med utrikesministrarna – Gymnichmötet – i september, och vi kommer att fortsätta att tala om dessa frågor med varandra här i parlamentet.

Jag anser att tidsplaneringen är mycket viktig. I december 2008 fyller den europeiska säkerhetsstrategin fem år. Vid den tidpunkten kommer Lissabonfördraget förhoppningsvis att ha ratificerats, och sammanhållningen i fråga om våra åtgärder följaktligen att ha förbättrats. I fråga om de centrala hot som begrundas i strategin anser jag att de som fastställdes 2003 var de rätta. Jag tror att vi kan enas om det. Massförstörelsevapen, terrorism, organiserad brottslighet, regionala konflikter – de har i grunden inte ändrats. De är, som jag sa, lika relevanta i dag, och vi måste fortsätta att kämpa aktivt i denna riktning.

Strategin baserades på en analys av de stora globala utmaningarna vid den tidpunkten, men i dag är, som jag redan nämnt, vissa mer relevanta än andra för fem år sedan, och det har också kommit nya. Glöm inte bort – som föredragandena redan har nämnt – att klimatförändringarna och deras effekter på den internationella säkerheten, på energisäkerheten – som nu måste beaktas noggrant – inte beaktades i strategin. Samma sak gäller invandring – framför allt olaglig invandring – och informationssäkerhet. De beaktades inte då, men det borde de nu. Vi måste ta hänsyn till denna utveckling.

Jag vill också säga ett par ord om ESFP, som föredraganden nämnde. Jag tror att vi utan att överdriva kan säga att den har varit en framgång. Den har varit en viktig och mycket synlig del av Gusp. Under de senaste fem åren har vi – och det är bra att inse det – placerat ut över 15 uppdrag – i själva verket 17. Nu är 14 av dem – civila och militära – verksamma på tre kontinenter: Europa – på Balkan, Afrika och Mellanöstern och Asien. Det framgår tydligt i betänkandena, och det uppskattar jag verkligen.

I Kuhnes betänkande belyses dock några av de utmaningar och tillkortakommanden som vi står inför i ESFP, och jag instämmer i det mesta av det som sagts.

Vi arbetar på det: vi tar hänsyn till det vi lärt oss från uppdragen. Vi anpassar strukturerna, både på den civila och på den militära sidan. Vi försöker få till stånd en högre grad av civilt och militärt samarbete osv. för att få en heltäckande strategi, vilket jag också tror är syftet med betänkandet.

Det gjordes bra framsteg vid rådets möte med utrikes- och försvarsministrarna förra veckan. Det fattades ett viktigt beslut. Föredraganden Kuhne nämnde nyckelordet ”helikoptrar” som, som ni vet, är en av de svårigheter som det internationella samfundet står inför nu i fråga om krishanteringsoperationer. Den kapacitet som vi behöver finns inte här, och den kapacitet vi har är inte redo, eller är inte den mest lämpliga för dagens utmaningar.

Beslutet om att Europeiska försvarsbyrån ska fokusera på den taktiska frågan beträffande helikoptrar gäller från och med i dag, och jag hoppas verkligen att ni kommer att få information från militären i Europeiska unionen. Det är något som jag hoppas kommer att hanteras på ett sammanhängande sätt.

Jag vill säga några ord om situationen i världen i dag: brännpunkterna och de saker som vi försöker finna lösningar på. Jag börjar med västra Balkan. Det finns, som ni vet, fortfarande olösta frågor på västra Balkan. Det som skedde vid valet i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i söndags är något som vi borde fundera över. Men jag vill rapportera att det har skett två viktiga saker i Serbien sedan vi senast talades vid: stabiliserings- och associeringsavtalet har undertecknats med Serbien och ett val har gått av stapeln. Enligt min uppfattning har resultatet i valet till viss del påverkats av vårt agerande, och vi får hoppas att vi kan få en regering i Serbien som kommer att fästa avseende vid det europeiska perspektivet för Serbien.

Jag vill säga några ord om Kosovo. Som ni vet kommer det globala lagstiftningspaketet, inklusive den konstitution som utlovades från dagen för Kosovos självständighet, att gälla från och med den 15 juni i Kosovo. Vid det laget skulle vi vilja att situationen på ort och ställe rörde sig i rätt riktning, dvs. att Eulex rörde sig i rätt riktning. Vi befinner oss i ständig kontakt med FN:s generalsekreterare för att se hur detta ska kunna göras, och jag hoppas verkligen att jag om några dagar kommer att kunna rapportera om framsteg till er.

Det är bara naturligt att säga några ord om Georgien nu. Jag reser till Georgien i morgon bitti. Jag kommer att besöka Tbilisi och myndigheterna där. Jag kommer också att besöka Abchazien. Det är mycket viktigt att vi också besöker Abchazien för att försöka upprätta direkt kontakt för ögonblicket mellan de båda sidorna inom ramen för gruppen av vänner till FN:s generalsekreterare, för att se om ett annat arrangemang kan införas. Jag tror inte att vi kommer att kunna lösa allt denna vecka, men jag hoppas verkligen att vi kommer att ge ett positivt och konstruktivt bidrag.

Jag bör dessutom rapportera om situationen i Libanon, där viktiga händelser också har ägt rum nyligen. Jag hade, tillsammans med parlamentets talman, förmånen att befinna mig där den söndagen. Det var ett mycket rörande ögonblick då överenskommelsen nåddes. General Suleiman är nu president efter 18 månader av instabilitet. Den byggnad som vi var i den eftermiddagen hade varit stängd och var nu öppen. Jag hoppas att det beslut som fattades i Doha i Qatar kommer att innebära en utveckling mot fred i Libanon och mot ett val 2009.

Denna överenskommelse är, som ni vet, inte perfekt: den innehåller positiva element, men också element som inte är så positiva. Låt oss hoppas att vår hjälp och en samstämmighet i vårt agerande under de kommande månaderna kommer att bidra till att driva processen framåt, för den är inte fullständig i nuläget. Premiärministern har återtillsatts. Fouad Siniora är en värdig man, en man som vi borde respektera. Nu leder han regeringen. Vi får hoppas att han utan problem tar sig fram till valet i mitten av 2009.

Jag skulle vilja tala om mycket annat också, men med detta tal har jag åtminstone – och jag tror att jag har överskridit min talartid – gett er en uppfattning om de frågor som jag kommer att ta itu med under de kommande månaderna.

Jag vill också tala om att jag kommer att resa till Teheran. Jag har inte varit där sedan i juni 2006. Sedan dess har jag haft många möten med ledarna i Teheran. Jag har dock, tillsammans med de sex länder som deltar i dessa förhandlingar, beslutat mig för att åka tillbaka till Teheran för att träffa ledarna. Jag kommer att ha med mig ett erbjudande som förbättrats sedan vi utformade det 2006. Jag förväntar mig inga mirakel, men jag anser att det är viktigt att vi fortsätter att sträcka ut en hand och klargöra att vi har en dubbel strategi: förhandlingar för att lösa de grundläggande frågorna, framför allt kärnvapenfrågan, men samtidigt en fortsatt användning av vad säkerhetsrådet har att erbjuda.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack herr höge representant, för ert tal, och vi önskar er lycka till under alla era farliga resor. Den säkraste platsen för er att befinna er på är nog Europaparlamentet. Det måste alltid vara trevligt för er att vara här!

  Günter Verheugen , kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredragandena, Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne, till den konstruktiva, heltäckande och framtidsorienterade strategi som båda betänkandena grundas på.

Med tanke på det stora antal ämnen som täcks av de båda betänkandena vill jag begränsa mig till en rad aspekter som är av särskild betydelse för kommissionen, som utgörs av genomförandet av ändringsfördraget från Lissabon, den europeiska säkerhetsstrategin, grannskapspolitiken och frågan om gemensamma åtgärder, i synnerhet kommissionens roll inom ramen för krishantering.

Kommissionen hoppas, liksom de flesta av er, att det nya ändringsfördraget kommer att ratificeras i år. Fördraget är av avgörande betydelse för att vi ska kunna företräda alla EU-medborgares intressen på världsarenan på ett bättre sätt. Ett säkert, ekonomiskt hälsosamt, socialt balanserat och stabilt Europa som samtidigt spelar en ledande roll på en världsarena som speglar dess ekonomiska inflytande behöver en stark europeisk utrikespolitik. Därför bör allt som i slutändan kommer att leda till en sammanhängande utrikespolitik stödjas. Detta är inte huvudsakligen ett institutionellt problem eller ett problem med förfarande, och det är inte heller ett problem i fråga om rättsprinciper – det är ett politiskt problem. För att EU:s utrikespolitik ska vara effektiv måste alla medlemsstater uppbringa den politiska vilja som krävs för att stödja Europeiska unionens gemensamma intressen. Detta skulle i vilket fall som helst vara i allas intresse. United we stand, divided we fall. Vi kan göra ett val.

I nuläget förbereder kommissionen sitt bidrag till omarbetningen av den europeiska säkerhetsstrategin. I dag kan vi se nya risker och utmaningar som den snäva idén om säkerhet från 2003 inte längre kan svara ordentligt på. Nu måste idén om hot omformuleras, och det bör fästas större vikt vid länkarna mellan säkerhet och utveckling, säkerhet och energi, säkerhet och klimatförändringar och till och med till de problem som vi upplever för ögonblicket, såsom prisökningarna, tillgång till råvaror, risken för livsmedelsbrist och hela migrationsfrågan.

I detta avseende omfattar årsrapporterna från Gusp och den europeiska säkerhetsstrategin/ESFP många punkter som kommissionen är eniga om. Jag förväntar mig att dessa punkter också kommer att godkännas av Europeiska rådet i december 2008.

Främjande av demokratisering i andra länder måste fortsätta att utgöra en central del av vår utrikespolitiska strategi. Vi har erfarenhet av detta. Utvidgningen av Europeiska unionen, under vilken vi har fått betydelsefull erfarenhet som vi kan tillämpa till förmån för EU:s grannskapspolitik, är ett framgångsrikt exempel.

Grannskapspolitiken är nu ett av våra viktigaste instrument – om inte det viktigaste – för att stärka freden och stabiliteten i vår del av världen och för att bidra till välstånd och säkerhet. Vårt mål måste också fortsättningsvis vara att uppnå en så stor integration som möjligt i gemenskapspolitiken. För att våra partnerländer verkligen ska kunna gynnas av detta erbjudande krävs en fredlig lösning på fortsatta konflikter, som Javier Solana nyss talade så gripande om, vare sig de pågår i Kaukasus, Moldavien, Mellanöstern eller västra Sahara.

Den övergripande utvecklingen, och därmed det globala inflytandet från Europeiska unionen, är beroende av en optimal användning av resurser och instrument. Lyckligtvis behöver vi inte starta från noll. Vi har redan använt oss av en rad gemenskapsinstrument, inklusive utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, för att stödja EU:s krishanteringsåtgärder – från Afghanistan till Kosovo, från Mellanöstern till Tchad.

Dessutom har den budget som förvaltas av kommissionen för Gusp höjts kolossalt, nästan tiofaldigats sedan 2002. För närvarande pågår 11 ESFP-uppdrag på områdena för politik, rättsstatsprincipen och övervakning, och ytterligare två uppdrag på det militära området. Kommissionen är nu självskrivet delaktig i planeringen av dessa uppdrag från början. Det var fallet med operationerna i Kosovo, Tchad och Centralafrikanska republiken.

Jag vill i samband med detta säga några ord om stabilitetsinstrument. Denna viktiga nya finansieringsmekanism i EU har lagts till instrumenten för krishantering och konfliktförebyggande och har tilldelats ett genomsnitt på över 200 miljoner euro per år för perioden 2007–2013. Kommissionen anser att stabilitetsinstrumentet har visat att det var värt mödan att genomföra det, både vad gäller förvaltningen av medel och kvaliteten på de åtgärder som vidtagits.

Kommissionen skulle verkligen välkomna ett närmare interinstitutionellt samarbete i förhållande till Europeiska unionens externa verksamhet om detta skulle garantera större samstämmighet, effektivitet och öppenhet i EU:s utrikespolitik. Kommissionen anser att vi borde samla våra energikällor. Det är vad Europa behöver. Det är vad Europas folk – och också det internationella samfundet – förväntar sig av oss.

Tack för er uppmärksamhet.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr Solana, mina damer och herrar! Om Lissabonfördraget, som vi hoppas, träder i kraft den 1 januari 2009 kommer det att utgöra inledningen av en ny era för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Denna politik var en chansning, men det är precis det som gör att Europeiska unionen kan bevisa att man är en global aktör. Trots betydande framsteg har Europa fortfarande långt att gå innan man, som en ekonomisk jätte men politisk dvärg, kan bli en global politisk makt i sin viktklass.

Som Jacek Saryusz-Wolski antydde i sitt utmärkta betänkande, så befinner sig Europas roll i världen fortfarande långt ifrån sin verkliga potential. Våra samtalspartner kräver mer av Europa både i Israel, Palestina och över hela världen. Vi borde hörsamma deras krav. För att vara trovärdig för dessa partner måste unionen inte bara uppträda enat utan också ha tillgång till de nödvändiga instrumenten för att göra sig hörd. Dess utrikespolitik måste ha demokratisk legitimitet, vilket den parlamentariska kontroll som införs med Lissabonfördraget kommer att ge.

Vi vill ha ett trovärdigt försvar i Europa. Inte för att vi ska kunna starta krig naturligtvis, men för att vi ska kunna garantera fred och, vilket är ännu viktigare, hjälpa de fattigaste i världen. Vår gemensamma säkerhet begränsas inte längre till ett militärt skydd mot en attack utifrån. Den omfattar också energiförsörjning, klimatförändringar, migrationshantering och främjande av mänskliga rättigheter och civila friheter.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är engagerad i att se till att alla aspekter av denna gemensamma säkerhet beaktas. Vi är av den åsikten att EU:s utrikespolitik först och främst måste fokuseras på våra närmaste grannar. Det är anledningen till att vi ber kommissionen och rådet att arbeta för att stärka den europeiska grannskapspolitiken och ge stabilitet till situationen på västra Balkan. Det är framför allt nödvändigt att fortsätta dialogen med Serbien medan vi fortsätter att stödja Kosovo. Samarbetet mellan rådet och parlamentet har inte alltid varit lätt när det gäller dessa frågor. Rådet har inte alltid varit tillräckligt öppet för oss, men våra förbindelser har trots detta gjort stora framsteg. Ordförandeskapet för rådet och Javier Solana erkänner nu att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kommer att bli starkare och mer rättvis om den får parlamentets stöd.

Jag vill, på PPE-DE-gruppens vägnar, be rådet att gå längre än så, att föra diskussioner med parlamentet om utnämnande av den förste höge representanten och kommissionens vice ordförande och att inleda ett lämpligt samråd med oss. I egenskap av parlament vill vi också rådfrågas om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska upprättas. Vad gäller genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin uppmanar vår grupp den höge representanten att offentliggöra en vitbok för att utvärdera den strategi som infördes 2003.

Inom ramen för det framtida fördraget kräver vi en förstärkning av parlamentets budgetbefogenheter på alla EU:s utgiftsområden. Vi driver också lobbyverksamhet för instrument för parlamentskontroll och samarbete med rådet.

I en värld där regionalmakten härskar måste Europeiska unionen ta vara på de unika tillfällen som de nya instrumenten i fördraget utgör för att etablera sig som en politisk makt som både är mer homogen, och därför bättre kan göra sig hörd på den internationella arenan, och fastare gentemot sina partner. En ökad parlamentarisk kontroll kommer att göra denna politik ännu effektivare, eftersom den kommer att vara mer demokratisk och öppnare.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Helmut Kuhne till hans betänkande, i synnerhet eftersom en heltäckande definition av säkerhet tillämpas, och ett omfattande urval av säkerhetspolitiska instrument därför definieras, som naturligtvis omfattar militären, även om den inte uteslutande baseras på militära åtgärder. Jan Marinus Wiersma kommer att gå in på detta mer i detalj. Jag vill också varmt tacka Jacek Saryusz-Wolski för det effektiva samarbete som vi nyligen hade med honom i utskottet för utrikesfrågor.

Jag vill ta upp två saker. Den första, som Martin Schulz redan har nämnt – och vi har redan diskuterat den i vår grupp i dag – är frågan om energisäkerhet och en gemensam energipolitik. Vi är inte intresserade av att kritisera bilaterala avtal som slöts under en tidsperiod då en gemensam säkerhetspolitik inte diskuterades. Sådana avtal sluts dock fortfarande, och det är viktigt, framför allt inför framtiden, att klargöra att sådana avtal måste inbäddas i en gemensam säkerhetspolitik och en gemensam energipolitik när de sluts.

I dag talade jag med en ledande företrädare från Azerbajdzjan som är här i parlamentet. Han sa: ”Mina vänner, ni uppträder på ett helt annat sätt än Kina och Ryssland.” Detta är inte acceptabelt! Vi måste agera enat om vi vill kunna nå gemensamma mål, och han gjorde rätt i att påpeka detta.

Detta för mig till den andra punkten, som vi kommer att ta itu med mer noggrant i Brokbetänkandet. Det talas mycket om Medelhavsunionen i nuläget. Vi kräver från grupps sida också en union för Svartahavsregionen. Detta är också en betydelsefull region, där vi har mycket att uträtta, framför allt i vårt eget intresse. Jag vill tacka Saryusz-Wolski för att han tog upp denna fråga.

Förslaget, som det har formulerats av Polen och Sverige, är bra. Vi stöder det, men det går inte tillräckligt långt. Vi måste gå längre om vi verkligen vill företräda våra politiska intressen, framför allt i denna region. Vi stöder naturligtvis detta i samband med detta betänkande, och vi kommer att diskutera det mer i samband med Brokbetänkandet, så att våra gemensamma grannar i öst och syd blir medrådgivare, och delaktiga i att tillsammans med oss hantera och genomföra de europeiska målen.

Slutligen en kommentar om diplomattjänsten, som den höge representanten, Javier Solana, också nämnde. Det förekommer mycket diskussioner om den, och vi kommer också att utarbeta en rapport om den, men jag vill klargöra en sak: vi behöver en diplomattjänst som är livskraftig och som kommissionen, rådet och medlemsstaterna godkänner. En diplomattjänst som är effektiv och inom vilken det politiska ansvaret verkligen tas på allvar, inklusive ansvaret gentemot parlamentet. För oss handlar det om att verkligen klargöra att man inom denna tjänst – hur den än är organiserad – naturligtvis är ansvarig inför Europaparlamentet genom den höge representanten.

Ett sista ord om Irak: jag önskar er lycka till i Iran, herr Solana! Vi antar naturligtvis samma strategi, som går ut på att vara flexibla, men att tydligt klargöra att vi inte vill ha några fler atomvapen, framför allt inte i den regionen. De skulle leda till större osäkerhet, inte större säkerhet. Lycka till alltså, med att fastställa dessa grundläggande principer på ett framgångsrikt sätt.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Solana! Betänkandena av Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne är viktiga arbeten, och det skulle vara omöjligt att diskutera alla aspekter av dem på så kort tid. Därför ska jag fokusera på tre aspekter.

För det första på parlamentets roll i utrikes- och försvarsfrågor, för det andra på det stora ansvar som medlemsstaterna har för att upprätta en sammanhängande och effektiv utrikes- och säkerhetspolitik och, slutligen, behovet av att fortsätta bekämpa spridningen av kärnvapen och att arbeta för att uppnå en allmän vapenkontroll. Det faktum att vi för denna debatt med dessa deltagare här i dag är ett ypperligt bevis på i vilken grad vi i Europaparlamentet har lyckats inta en mer betydelsefull roll i utrikes- och säkerhetspolitiken, även om detta, enligt befintliga fördrag, inte var meningen inledningsvis. Det är tack vare vår ihärdighet, samt den förståelse som har vi har fått från både kommissionen och den höge representanten och som har lett till ett interinstitutionellt avtal som möjliggör sådana här debatter. Vi ska naturligtvis utnyttja varje möjlighet som erbjuds genom Lissabonfördraget för att fortsätta att spela vår roll fullt ut. Det är för övrigt också tack vare att vi aldrig har gått för långt, att vi inte har ”spelat ett för högt spel”, som man säger, som vi har kunnat spela denna roll.

Det står klart att en effektiv utrikes- och säkerhetspolitik bara är möjlig, som Hannes Swoboda betonade, om alla 27 medlemsstaterna och regeringarna i dessa medlemsstater, också de stora, vidtar gemensamma åtgärder. Vi kan verkligen säga vackra ord i detta sammanhang, alla kan säga vackra ord i detta sammanhang, men om stats- och regeringscheferna, premiärministrarna eller utrikesministrarna sedan agerar annorlunda på världsarenan så går det inte, kommer det inte att lyckas. Medlemsstaternas ansvar är därför särskilt stort, inte bara på det område som jag har nämnt, utan också i fråga om att se till att deras ord följs av handling. Vi har plågsamma erfarenheter av detta sedan förberedelserna för ingripandet i Tchad, till exempel. Beslutet blev jakande, och sedan tog det flera veckor att samla trupperna och allt material. Sådana saker skadar vår trovärdighet på ett betydelsefullt sätt, och därför hoppas jag att vi alla ska anstränga oss enormt för att minimera risken för att detta ska kunna hända igen i framtiden.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska inte upprepa alla gratulationer eller återigen betona de punkter som vi faktiskt är eniga om: det vill säga kravet på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, såsom Jacek Saryusz-Wolski har formulerat den, och naturligtvis frågan om granskning och öppenhet i parlamentet. När vi återvänder till de nationella medlemsstaterna märker vi i alla diskussioner att vi, ju mer Europeiska unionen blir inblandad i utrikes- och säkerhetspolitiken, desto mer vill och måste främja dessa instrument för öppenhet och legitimitet hos befolkningen i vårt eget land.

Jag vill ta upp de omtvistade frågor som ingen ännu har nämnt. Herr Verheugen! Under den första debatten diskuterade vi förslaget till Helmut Kuhnes betänkande med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner. Hon betonade, liksom min grupp, att det är fördelaktigt att fortsätta att tänka på detta, att inte bara diskutera en omarbetning av den europeiska säkerhetsstrategin utan också försöka utforma ett gemensamt verksamhetsmål, nämligen frågan om mänsklig säkerhet och skyddsansvaret. Alla som har följt med i vad som hänt sedan dess känner till den märkliga alliansen mellan de konservativa under Karl von Wogau och kommunisterna under Tobias Pflüger. Det relevanta stycket har tagits bort, med stöd av båda grupperna, och vi kommer på nytt att begära att det ska tas med, eftersom vi, om vi inte möter denna politiska utmaning, kommer att förlora vår trovärdighet när det gäller det sätt som vi hanterar detta ämne, dvs. förebyggande av konflikter, på, men också när det gäller vad vi gör åt Darfur, Tchad och andra konflikter som vi borde vara vaksamma på.

Den andra saken som jag anser vara absurd, även om vi inte har nått någon överenskommelse om den, är att de konservativa under von Wogau kräver att vi i framtiden ska beakta den amerikanska nationella säkerhetsstrategin inom ramen för den europeiska säkerhetsstrategin och vår omarbetning av den. Det är helt absurt, eftersom denna politik har gått på grund och vi vet att de amerikanska myndigheterna har misslyckats med denna upptrappning, denna unilateralism, och att det har kostat många liv. Att då säga att vi borde ta till oss den i vår framtida europeiska utrikespolitik tycker jag är mer än absurt!

För det tredje vill jag ta upp en oerhört viktig fråga: spridning. Herr Solana! Också jag önskar er stort lycka till. Vi behöver föra en dialog, också med Iran, men jag skulle vilja ställa följande fråga till mina kolleger i parlamentet: när vi talar om energisäkerhet, som trots allt utgör en del av en mer övergripande säkerhet – är det då rätt svar när Nicolas Sarkozy, som nästa ordförande för Europeiska rådet, tillkännager att han vill placera kärnkraftstekniken på världsmarknaden utan några begränsningar och utan några övervakningsmetoder? Hur kommer detta att påverka vår trovärdighet? För det första leder det inte till en kärnvapennedrustning, vilket det är meningen att vi ska arbeta för. För det andra sprider vi denna teknik, fastän vi vet att den alltid kan missbrukas utifrån en militär aspekt. Enligt min uppfattning begår vi ett misstag här, och därför kommer vi att lägga fram ett ändringsförslag.

  Brian Crowley , för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Samarbete och samordning mellan EU-medlemsstaterna i fråga om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) är viktigt. Det finns nya globala hot, och jag anser att Lissabonfördraget och Gusp kommer att göra det lättare för oss att bekämpa dessa hot. Gusp är mer än ett genomförande av en politik. Den innebär att 27 medlemsstater ska samarbeta för att garantera fred, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och demokrati över hela världen. Lissabonfördraget omfattar samma principer, och de är helt förenliga med irländska värderingar.

(EN) När vi gratulerar båda föredragandena till deras arbete på detta specifika område och tar hänsyn till den erfarenhet vi har från de senaste åren är det särskilt viktigt att vi är medvetna om att Europa alltför ofta har sagt många vackra ord, men inte lyckats leva upp till förväntningarna. Det är anledningen till att vi, när vi ser fram emot utvecklingen av en ny politik, utan att på något sätt föregripa resultatet av den irländska folkomröstningen – som jag hoppas kommer att bli positivt när det gäller antagande och ratificering av Lissabonfördraget – aldrig får glömma att det kommer att uttalas vackra ord, men att ingenting kommer att kunna uträttas om inte medlemsstaterna i enat agerande kan gå med på gemensamma ståndpunkter och på att gå framåt.

Det senaste exemplet på detta är det som skedde i Tchad. Trots det fruktansvärda vi såg i fråga om flyktingarna vid gränsen mellan Tchad och Sudan, trots alla medlemsstaters vilja att göra något, så belyste vårt misslyckande att tillhandahålla den logistik som hade behövts för att få in styrkorna i Tchad våra brister.

När vi talar om framtida hot, möjligheter och, inte minst, faror, så måste vi alltid vara medvetna om att Europa är det största fredsprojektet av alla. Det arbete som vi utför, och det som vi har uppnått och byggt upp i Europeiska unionen sedan 1958, har visat att ett gemensamt agerande, ett samarbete som bygger på tolerans och förståelse för olika åsikter, är en mycket större makt och ett mycket mäktigare verktyg än några vapen som vi kan ställa till vårt förfogande. Därmed inte sagt att vi ska vara naiva och säga att vi inte behöver ha tillgång till några resurser. Men vi måste komma ihåg att alla medlemsstater måste agera enhälligt när det gäller att finna en ny utrikes- och försvarspolitik för framtiden, och att ett land, om det säger ”nej”, inte kan förminskas eller svärtas ned som en följd av detta.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! De två betänkanden som vi diskuterar i dag är ett tydligt tecken på det framskridna skede som Europeiska unionens militarisering har nått.

Jag vill ta upp flera aspekter, till exempel det mycket nära samarbetet mellan EU och Nato, som är helt ödesdigert. Nato är också en allians som för krig, och vi motsätter oss detta nära samarbete mellan Europeiska unionen och Nato.

Jag vill återigen tacka för klargörandet av att Lissabonfördraget kommer att medföra grundläggande förändringar på det militära området. Det är en väsentlig anledning till att vi är emot Lissabonfördraget, och jag vill påpeka att det inte har ratificerats än, och att jag hoppas på ett ”nej” på Irland den 12 juni.

En del av Lissabonfördraget – som också framgår av Helmut Kuhnes betänkande – går ut på att det bör inrättas en oberoende militärbudget i EU, kallad startfonden. Vi anser att detta skulle leda till en hel drös problem.

Det finns inga garantier för någon parlamentarisk granskning av ESFP-uppdrag. EU:s insatsstyrkor ska kunna placeras ut inom 5–30 dagar, och den tyska förbundsdagen kan inte involveras inom den tidsramen. Det gick inte att nå enighet mellan alla grupper i fråga om parlamentarisk granskning, delvis för att vi krävde att alla grupper, inklusive de mindre, skulle erhålla lämplig information. Parlamentet vill tydligen inte att de ska få det.

I betänkandet uppmanar man till vidare militära projekt. Vi anser att det är fel. Först måste tidigare EU-uppdrag utvärderas noggrant. Det skulle ha skett för länge sedan. Franska soldater som deltog i operation Artemis i Kongo tillämpade tortyr. Operationen i Tchad är en katastrof, och uppdraget Eulex i Kosovo – som ska vara ett uppdrag i enlighet med rättsstatsprincipen – har ingen rättslig grund.

Dessa två betänkanden går i helt fel riktning. Därför har vi som grupp lagt fram en reservation. Det franska ordförandeskapets planer på det militära området har nu blivit uppenbara. Man kommer att driva på militariseringen ytterligare. En marin insatsstyrka och en luftstridsstyrka har redan nämnts. Vi vill inte ha en militär union. Vi vill inte ha en militär allians. Vi vill ha en civil union. Av dessa orsaker säger vi bestämt ”nej” till dessa två betänkanden.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I båda dessa betänkanden förutsätts att Lissabonfördraget/europeiska konstitutionen kommer att ratificeras, trots att resultatet av den irländska folkomröstningen inte kommer att vara klart förrän den 12 juni. Men parlamentet har naturligtvis redan beslutat att man ska ignorera den irländska folkomröstningen om resultatet blir ett ”nej”.

Europeiska unionen vill inte att dess utrikespolitik och militära ambitioner ska bli föremål för beslut av folket i Europas nationalstater genom folkomröstningar, för man vet mycket väl att folket kommer att förkasta dessa ambitioner om man får ett val. Och vilka ambitioner sedan. Dessa betänkanden visar hur EU tänker gå till väga för att bygga upp sina militära styrkor genom att kombinera multinationella styrkor, bygga gemensamma kontroll- och befälsstrukturer, anta gemensam utrustning och politik för systemupphandling och upprätta gemensamma kommunikationssystem. Man räknar med att kunna kombinera befintliga multinationella styrkor och att det ska finnas en permanent styrka under EU:s ledning. Och detta är början på en europeisk permanent armé. Dessa planer hotar Nato och undergräver nationalstaternas ställning inom Förenta nationerna – som Europeiska unionen försöker tillskansa sig.

Jag deltog nyligen i en säkerhetskonferens i Bryssel, där någon ställde frågan: vem är rädd för Europeiska unionen? Vilket naturligtvis betyder att ingen kommer att ta EU:s anspråk på utrikespolitik på allvar utan hotet från en militär styrka. Under den senare delen av andra världskriget sa en av Stalins medarbetare att påven motsatte sig vissa av hans utrikespolitiska åtgärder. På detta svarade Stalin: ”och hur många divisioner har påven?”

Europeiska unionen avser att använda sina divisioner till att driva igenom sin vilja och bli fruktad på världsarenan. Och om vi vill veta hur det kommer att se ut behöver vi bara föreställa oss en upprepning av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskepolitiken med vapen, stridsvagnar och flygplan.

Det enda europeiska folk som får yttra sig i fråga om detta är irländarna i folkomröstningen den 12 juni. En av de nyckelfaktorer som påverkar irländarna kommer att vara bevarandet av deras historiska neutralitetspolitik. Men inser de att en ratificering av Lissabonfördraget kommer att innebära slutet på neutraliteten och att de kommer att utgöra en del av Europeiska unionens utrikespolitik och militära ambitioner? De kommer inte bara att förlora sin neutralitet; de kommer också att upptäcka att de hjälper till att betala för soldater och krigsmateriel för militära operationer som de kanske inte samtycker till.

De bör allvarligt överväga dessa saker innan de beslutar hur de ska rösta i folkomröstningen. Den brittiska regeringen och parlamentskamrarna har på ett skamligt sätt förrått det brittiska folket genom att neka dem en folkomröstning om Lissabonfördraget. Irlands neutralitet står på spel, men det gör också Storbritanniens förmåga att försvara sig självt.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Irena Belohorská (NI). - (SK) Mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag välkomnar årsrapporten för 2006 och de framsteg som gjorts i strukturen av rapporten. Europaparlamentet måste inta en mer bestämd ståndpunkt och agera enat i de aktuella frågor som rådet borde hantera på ett systematiskt sätt. I detta avseende välkomnar jag bestämmelserna om ett närmare samarbete mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten liksom ett ökat ansvar för de nationella parlamenten och medlemsstaternas regeringar i fråga om strategiska beslut.

Jag tror att också företrädarna för de nya medlemsstaterna kommer att finna sin plats i den nya strukturen inom de europeiska diplomattjänsterna. Enligt min uppfattning kommer Europa tack vare Lissabonfördraget att presentera en mer enad front på området för yttre förbindelser. Det är viktigt att medlemsstaterna har tätare samråd med sina partner och med EU:s höge representant, i synnerhet när det gäller att anta grundläggande beslut. Unionens enhetliga juridiska person kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att sluta internationella avtal och gå med i internationella organisationer. När dessa bindande beslut antas bör de europeiska medborgarnas bekymmer och förväntningar beträffande frågor av internationell natur också beaktas.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (ES) Herr talman! Jag vill i min tur kort gratulera dem som har talat på parlamentsgruppernas vägnar. Enligt min uppfattning har det i stort rått bred enighet om många av de frågor som vi har tagit upp under den första delen av debatten, även om det inte har rått enhällighet.

(FR) Jag vill först och främst tacka Joseph Daul från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Ni uttryckte er tydligt beträffande målen med översynen av den europeiska säkerhetsstrategin och om syftena med Lissabonfördraget i allmänhet. Jag delar er ståndpunkt helt och fullt, och jag anser att det är av avgörande betydelse att stärka unionens röst och mänskliga dimension.

Jag anser ärligt att Europa bär ett ansvar inte bara gentemot sina invånare utan också gentemot människor utanför Europa. Hela världen uttrycker förhoppningen om att Europa ska anta en tydligare strategi och vidta effektivare åtgärder. Därför instämmer jag helt i de kommentarer som PPE-DE-gruppen framfört, och jag kommer att göra allt för att få till stånd ett effektivt samarbete med alla institutioner från och med nu och fram till ikraftträdandet av fördraget. Detta är det mandat som jag tilldelades inom ramen för artikel 15 i fördraget, och jag kommer att försöka uppfylla denna skyldighet.

(EN) Jag vill också svara Hannes Swoboda – inte för att gå emot det han säger, utan tvärtom för att säga att jag kan hålla med om mycket av det han sa och att jag skulle vilja se saker och ting gå i den riktningen. Enligt min uppfattning är det samarbete som ni nämnde mellan civila och militärer grundläggande. Detta handlar om krishantering och inte någonting annat. Inom krishantering bör Europeiska unionen ha tillgång till alla instrument för att kunna göra det mesta av sin förmåga.

Men jag upprepar att det viktigaste är att ha den politiska viljan. Vi kanske har förmågan, men utan den politiska viljan har vi ingenting. Vi kanske inte har förmågan i alla fall. Därför måste vi arbeta i båda riktningar, med förmåga men också med politisk vilja. Uppbyggande av politisk vilja är något som alla i denna vackra byggnad måste arbeta på, tillsammans med de andra institutionerna i Europeiska unionen.

Jag vill säga ett par ord om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski. Det finns punkter i detta betänkande som jag instämmer hundraprocentigt i. Jag vill exempelvis understryka punkterna om Afghanistan, för Afghanistan är en mycket viktig fråga, där vi har ansvar. Jag hade inte möjlighet att nämna i inledningsanförandet att Afghanistan enligt min uppfattning – och förhoppningsvis enligt vår uppfattning – är en av de aktuella utmaningarna för oss och att vi måste kunna utarbeta en lösning som är politisk. Därför är det som ni skriver i betänkandet om polisuppdraget mycket viktigt. Vi behöver personer från polisväsendet där. Vid det senaste mötet med rådet (utrikes frågor) enades vi, som ni vet, om att fördubbla antalet personer i detta uppdrag.

Men jag vill också understryka det ni sa om kvalitet. Det stämmer att vi, när vi talar om rättsstatsprincipen, poliserna och domarna, inte har tillgång till dessa – de arbetar med andra frågor i de nationella medlemsstaterna, och därför får vi se hur vi ska kunna ta oss härifrån till den tidpunkt då vi kommer att ha tillgång till en europeisk grupp poliser, grupp domare och grupp av samhälleliga aktörer som kan sättas in snabbt. Det skulle kunna vara möjligt med militären, för den kan lyckligtvis vara tillgänglig om den inte befinner sig i en krishanteringsoperation. Vi måste tänka på detta, och inte bara tänka, utan också finna svar på dessa frågor.

Jag vill säga att anförandena på det hela taget har varit mycket konstruktiva. Jag vill framföra några kommentarer om punkten om mänsklig säkerhet. Fru Beer! Ni vet mycket väl att jag är mycket engagerad i detta koncept. Marie Colvin är en vän till mig, och jag har skrivit några av styckena tillsammans med henne. Jag anser att det är ett koncept som belyser mycket av vårt moderna tänkande när det gäller säkerhet. Därför spelar det ingen roll vad vi kallar det; det viktiga är vad vi gör. Namnet är viktigt, men vad vi gör är viktigare. Jag anser att alla betänkanden är belysta av den övertygelsen: att säkerhet är något som går bortom ett klassiskt koncept.

Men jag motsätter mig, om ni ursäktar, vissa av kommentarerna, till att börja med kommentaren från företrädaren för kommissionen. Jag anser verkligen inte att säkerhetsstrategin måste revideras för att den haft ett mycket snävt säkerhetskoncept. Jag anser inte att detta är ett bra yttrande. Jag anser, beträffande den säkerhetsstrategi som utarbetades 2003, att de flesta begränsningarna i den utgör samma element, samma utmaningar, samma problem som vi har i dag. Vi kanske måste komplettera och vi kanske måste agera, men jag betecknar inte strategin som en snäv säkerhetssyn. Den är tvärtom den mest vidsynta strategi som Europeiska unionen någonsin har haft när det gäller detta problem.

Jag vill klargöra att jag inte anser att det som behöver göras är att skriva en ny text, utan att så mycket som möjligt av kärnan ska bevaras, dvs. det mandat som vi har, och att vi ska försöka tillföra nya element. Många av er har till exempel tagit upp frågan om energisäkerhet – som är viktig – och frågan om följderna av klimatförändringarna i alla dess dimensioner, frågan om hur vi ska kunna hantera det ansvar som vi har när det gäller katastrofer med naturlig orsak som inte orsakats av människor, som vi har resurser till som har införts för att vi ska kunna bekämpa sådana dramatiska händelser.

Vad gäller spridning så har jag talat om det nästan varje gång jag fått tillfälle till det – de risker och den betydelse som denna fråga utgör för oss alla. Jag tror att om vi skulle välja två horisontella frågor som vi måste ta itu med så skulle den ena vara klimatförändringar och den andra spridning och nedrustning. Dessa är de två huvudfrågor som skulle kunna utgöra en risk för mycket av det som vi värderar högt i livet. Jag håller därför med om detta.

Jag vill säga några ord till min käre vän Brian Crowley. Enligt min uppfattning är det viktiga att prestera resultat, och jag håller med honom. Men titta på exemplet Tchad. Jag vet inte om det var det bästa exempel som ni hade kunnat välja. Jag var i Tchad för några veckor sedan. Jag åkte till huvudstaden, till den näst största staden och till Goz Beida, där den irländska divisionen är stationerad, vid mycket gott mod och med en enorm professionalism. Det är något som borde göra oss stolta. Jag är stolt över det arbete som den irländska divisionen uträttar mitt på slätten, där de med oerhörd generositet försöker hjälpa de fördrivna personerna i flyktinglägren. Jag applåderar de irländska soldater som befinner sig där, som har en mycket generös inställning och som är fast beslutna att förbättra saker och ting på ort och ställe, vilket är målet med detta uppdrag.

Jag vill tacka er, herr talman, och alla parlamentsgrupper, och jag hoppas verkligen att vi, under den tid som vi har framför oss nu när vi närmar oss slutet av 2008, kommer att kunna arbeta på ett konstruktivt sätt för att uppfylla den dröm som så många invånare i Europeiska unionen har – ett genomförande av fördraget, för att få ett Europa som har en betydelse i det internationella samfundet, i världen, som motsvarar våra idéer, våra principer, vår förmåga och vår levnadsstandard.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr Solana! Jag vill först och främst tacka Helmut Kuhne för hans betänkande och för hur han uträttade arbetet med det, vilket innebar att vi kunde uppnå enighet på nästan alla punkter.

Herr Solana! För några månader sedan närvarade ni vid Gilles Polins begravning i Bayonne. Han var den förste soldaten att förlora livet i en europeisk operation. Jag blev mycket berörd av denna händelse, den var mycket sorglig, och den fick mig att återigen fundera noggrant över vid vilka tillfällen som vi faktiskt engagerar soldater och under vilka förhållanden.

Detta är samtidigt mitt svar till Angelika Beer och på konceptet mänsklig säkerhet. Konceptet mänsklig säkerhet är verkligen intressant – också i fråga om utvecklingsbistånd. Utan säkerhet, ingen utveckling. Jag är emellertid inte säker på att detta koncept är lämpligt för Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik, eftersom det skulle kunna tolkas som att vi borde ingripa i vartenda fall, i hela världen. Det väcker förväntningar som kanske inte kommer att kunna uppfyllas. När människor behöver hjälp söker de det inte hos den som har bäst avsikter utan hos den som faktiskt kan hjälpa dem. Det är svagheten i detta koncept, och inget skulle vara värre än att väcka falska förhoppningar i detta sammanhang. Därför kommer min grupp att rösta mot att nämna denna princip.

Det franska ordförandeskapet ligger framför oss, och med det förmodligen några viktiga beslut att fatta. Jag har redan tillkännagivit detta: alltfler soldater sänds iväg på farliga uppdrag. Vi har ansvar för att se till att de också har den utrustning som krävs, bästa möjliga utrustning för dessa operationer. Så är ännu inte fallet på många områden. Det råder brister inom telekommunikation och – detta är mycket viktigt – på det civila området och i fråga om civila operationer. Det finns brister i spaning och navigation. På detta område förväntar jag mig konkreta förslag, så att det i framtiden kommer att finnas ett närmare samarbete och så att sådana projekt och brister kan lösas gemensamt på europeiskt sätt.

I betänkandet framför oss krävs att Eurocorps ska inrättas som en permanent styrka under EU:s ledning. Detta skulle enligt min uppfattning vara ett stort steg framåt jämfört med stridsenheter, som står till EU:s förfogande under högst sex månader. Jag kräver att den europeiska säkerhets- och försvarsakademin som Kuhne nämnde ska bli mer än bara en virtuell akademi, så att den tilldelas medel att utföra sina uppgifter med.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja framföra ett antal anmärkningar när det gäller den europeiska säkerhetsstrategin i betänkandet av min kollega Helmut Kuhne. Han arbetade naturligtvis på det med det fulla stödet från min grupp, och vi anser att resultatet är utmärkt. Inte desto mindre skulle jag även vilja göra den höge representanten uppmärksam på ett antal iakttagelser.

Säkerhetsstrategin är på sin plats och togs fram 2003 som en betydande nyhet. Strategins grunddrag är naturligtvis även i fortsättningen på sin plats. Vad vi diskuterar nu är anpassningar till en förändrad internationell dagordning. Effektiv multilateralism är en viktig princip. Kombinationen av civila och militära aspekter är av stor betydelse. Modern hotbildsanalys är också viktig. Det finns många positiva exempel på hur EU under ledning av Javier Solana har hanterat detta under de senaste åren. Det är i själva verket samma tillvägagångssätt, men en bredare agenda. Alla säger att man inte bara kan tala om terrorism och om traditionella säkerhetsproblem, utan att man även bör undersöka hur problem kopplade till trygg energiförsörjning och klimathot påverkar vårt säkerhetsprogram. I det ligger den breda agendan.

Inte desto mindre skulle jag vilja slå ett slag för den smala agendan. Det handlar inte bara om staters säkerhet. Det handlar även om människors säkerhet. Jag tycker att det är bra att Helmut Kuhne har försökt dra igång denna debatt här i parlamentet, samtidigt som vi hade en stor diskussion om ”ansvaret att skydda” i FN, en annan diskussion som rör människor. Vi måste verkligen titta på hur detta kan införlivas i vårt koncept, och jag anser därför att det är synd att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater inte vill vara med om att formulera dessa idéer. När vi talar om mänsklig säkerhet menar vi inte att man automatiskt bör ingripa i varje situation då det föreligger ett möjligt hot mot den mänskliga säkerheten, utan snarare att vi vill att man tar mer hänsyn till denna viktiga faktor.

Vad gäller denna breda agenda är det också viktigt att EU tack vare Lissabonfördraget – och låt oss hoppas och tro på att Irland den 12 juni röstar ja till detta fördrag, vilket vi också förutsätter – kommer att kunna arbeta med en bred agenda, eftersom den nye höge representanten, som måste kallas så på grund av mitt eget land, även kommer att vara vice ordförande i Europeiska kommissionen och därför kommer att effektivt samordna denna breda agenda.

Slutligen har jag en sista iakttagelse vad gäller Förenta staterna. Det ska hållas val, och vi vet inte vilka de två kandidaterna kommer att bli. I alla händelser är det klart att med vem det än blir – och jag hoppas förstås att det blir Barack Obama – kommer det att vara lättare att samarbeta i ett antal säkerhetsfrågor. Ett konkret exempel är frågan om icke-spridning av kärnvapen. John McCain har gjort intressanta uttalanden i den frågan. Kanske kommer det i slutet av året att bli dags att presentera ytterligare initiativ, nya avtal: när det gäller exempelvis multilateraliseringen av kärnbränslecykeln. Jag hoppas att den höge representanten är beredd att anstränga sig för att uppnå detta.

  István Szent-Iványi (ALDE). - (HU) Herr talman, herr höge representant, herr kommissionsledamot! Till att börja med skulle jag vilja gratulera Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne till deras uttömmande betänkanden. De har gjort ett utmärkt arbete. En av de viktigaste slutsatserna i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är att stabiliteten på västra Balkan för närvarande är EU:s främsta prioritet. Jag håller fullkomligt med om detta.

I fråga om Kosovo står inget mindre än trovärdigheten hos den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på spel. Föregående händelser är inte alltför uppmuntrande: även om alla medlemsstater har uttalat sitt stöd för Ahtisaariplanen har de fortfarande inte kunnat enas om de ska erkänna Kosovo eller inte. Men ett ännu större problem är att det fortfarande inte finns någon överenskommelse om huruvida befogenheterna som hör till Förenta nationernas interimistiska uppdrag i Kosovo (Unmik) bör lämnas över till EU:s rättsstatsuppdrag i Kosovo (Eulex). Men om detta inte sker kan inte EU uppfylla sina egna löften, och det undergräver dess trovärdighet. Mycket viktiga uppgifter för Eulex-uppdraget är att skapa grundlagsenlighet, införa en fungerande marknadsekonomi, förstärka Kosovos etniska mångfald och bygga upp ett förtroende mellan folkgrupperna i landet.

EU kan inte låta Kosovo klara sig på egen hand. Vår politik för västra Balkan måste vila på tre pelare. För det första måste vi erbjuda dessa länder trovärdiga utsikter inom EU, vi måste noggrant studera villkoren och vi måste vara konsekventa. Det vore ett stort misstag om vi tillfälligtvis inte tog politiska hänsyn vad gäller villkoren eller om vi på ett inkonsekvent sätt gjorde eftergifter till länder som inte samarbetar med oss – eftergifter som vi inte gör till dem som samarbetar. Dessa frågor kommer säkerligen fortsätta att hota EU:s trovärdighet.

EU vill med rätta spela en global roll, men detta kommer endast att förbli ett önsketänkande så länge vi inte klarar av att garantera möjligheterna till fred, stabilitet och framåtskridande i vår egen omedelbara närhet. Tack.

16. Välkomsthälsning

  Talmannen. − Jag vill välkomna parlamentsdelegationerna från Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien och Ukraina till åhörarläktaren, tillsammans med företrädare för den demokratiska oppositionen i Vitryssland.

Delegationen från Georgien leds av talmannen i Georgiens parlament, Nino Burjanadze.

Delegationerna har kommit till Bryssel för att delta i konferensen om den europeiska grannskapspolitiken, som hålls i Europaparlamentet i dag och i morgon.

Vi välkomnar dem varmt och är glada över att kunna hälsa dem välkomna till denna gemensamma debatt.

(Applåder)

17. Årsrapport 2006 om GUSP – Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (fortsättning på debatten)

  Talmannen. − Vi återupptar nu den gemensamma debatten om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski om årsrapporten från 2006 gällande Gusp, och betänkandet av Helmut Kuhne om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Det är med glädje jag talar inför dessa delegationer, eftersom vi har så nära förbindelser med dem. Kan ni tänka er, herr höge representant, att det är precis på södra Kaukasus som jag skulle vilja fästa min uppmärksamhet. Vi hörde den goda nyheten att ni åker till Georgien under några dagar i morgon. Det var hög tid att detta ägde rum, och jag tackar er för det. Ni kommer även att åka till Abchazien, och i fråga om det förklarade ni att helgen kanske inte räcker för att lösa problemet. Om ni lyckas göra det över helgen så kommer jag att vara den första att gratulera. Vi vet att detta är en svår uppgift, men det viktigaste är att EU engagerar sig i den. Enligt min åsikt är detta närmast ett prov på mognaden hos EU:s utrikespolitik. Vi vet att Ryssland, som är en av våra samarbetspartner, nu är inblandat i konflikten. Enligt FN-rapporten har Georgien gått med på att ställa in flygningar med obemannade luftfarkoster (Unmanned Aerial Vehicles – UAV) över Abchazien. I går fick vi dock reda på att Ryssland uppenbarligen har grupperat sina militära styrkor för att bygga järnvägar. Om detta är sant anser jag att det är för tidigt att tala om fredsbevarande styrkor.

Detta är således en svår uppgift. Ni sa att ni kommer att stödja Georgiens fredsplan, så min fråga till er, herr höge representant, är följande: kommer ni inom ramen för fredsplanen även att stödja etableringen av en abchazisk-georgisk civil poliskår, kontrollerad av EU eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)? Det vore ett verkligt framsteg och något som vi har väntat på länge från EU:s sida i den här konflikten, eftersom det rör sig om ett grannland. Således lyder frågan som uppstår i dag, och som våra kolleger just har ställt, på följande sätt: kommer vi att utveckla grannskapspolitiken som en del av vår utrikespolitik?

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Låt mig påminna er om att parlamentet i förra årets rapport från rådet, om de viktigaste aspekterna och grundläggande vägvalen på Gusp-området, uttryckte djup oro över den dåvarande ryske presidenten Vladimir Putins tillkännagivande av att Ryssland drar sig ur fortsatt deltagande i avtalet om konventionella styrkor i Europa. Trots Europaparlamentets uttryckliga förklaring skred inte EU-myndigheterna till handling i denna fråga. Hur som helst antog den ryska duman i juli 2007 enhälligt en rättsakt som upphävde Rysslands deltagande i avtalet.

Det råder inget tvivel om att detta är av grundläggande betydelse för säkerheten i Europa, eftersom Ryssland innehar den största potentialen vad gäller konventionella styrkor på vår kontinent. Därför anser jag att frågan om att få Ryssland att återansluta sig till detta internationella avtal är en viktig prioritet. Myndigheterna i EU och dess medlemsstater borde använda alla medel som står till deras förfogande för att åstadkomma detta, inte minst eftersom Rysslands försvarsutgifter har ökat med 700 procent under den senaste tiden.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). - (ES) Herr talman! Mohamed el-Baradei, som inte kan anklagas för att vara radikal, sa vid den senaste Münchenkonferensen om säkerhetspolitik att 1 procents minskning av försvarsutgifterna skulle kunna lösa hungerproblemen i världen.

Bidraget som EU lämnar till att nå det här målet är att be medlemsstaterna att öka försvarsutgifterna, och som en följd har denna kultur nått den omoraliska situationen att ha världens högsta försvarsutgifter under 2006, högre än under det kalla kriget: 17 gånger mer än vi lägger på internationellt samarbete.

Jag anser att vi är på väg i fel riktning. Militariseringen av säkerheten har skapat en orättvisare, våldsammare värld. Ni kanske minns att man sa att den omoraliska invasionen av Irak skulle lösa Mellanösternproblemet och sänka oljepriserna. Resultatet talar för sig självt. Jag anser att vi är på fel väg. Vi behöver avmilitarisera säkerheten och återvända till de gamla värderingarna hos ett Europa i vilket, mitt under det kalla kriget, personer som Willy Brandt och Olof Palme inom ramen för utrikespolitiken lade fram nollrustningsmålet.

Angående vår sammanlänkning med den nordamerikanska säkerhetspolitiken beror det på vilken administration vi talar om. Eller har våra principer och värderingar varit desamma som Bushadministrationens? Minns ni CIA-flygningarna, tortyren i Guantánamo, dödsstraffet och de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter över hela världen?

Nej, mina damer och herrar, jag anser att vi bör inrikta oss på en självständig, kärnvapenfri säkerhetspolitik, och ett system som skapar tillräcklig säkerhet för att lösa de grundläggande problem som förutom terrorism är hunger, fattigdom och diskriminering.

  Hélène Goudin (IND/DEM). - Herr talman! Dagens debatt var en föraning av vad som komma skall om Lissabonfördraget blir antaget. Ökad militarisering, ökad överstatlighet och ökade kostnader för EU på bekostnad av medlemsstaternas självständighet. EU ska nu företräda oss alla. Tjugosju viljor ska bli en. Med häpnad ser jag att därför på hur detta EU-parlament – som säger sig vara demokratins försvarare – väljer att gå federalisternas väg utan att respektera vare sig Irlands folkomröstning eller mellanstatligt samarbete. Lissabonfördraget innebär ytterligare ett steg mot en gemensam utrikesminister, gemensam militär och gemensam underrättelsetjänst, kort sagt en gemensam försvars- och utrikespolitik. Irlands medborgare, ni är de enda som har givits möjlighet att stoppa denna farliga utveckling. Jag uppmanar er att rösta nej den 12 juni, så som vi i parlamentet bör göra i morgon.

  Roger Helmer (NI). - (EN) Herr talman! Jag har en fråga till er. Hur kommer det sig att den höge representanten Javier Solana kan komma till kammaren och uttala en direkt osanning? Jag satt här och hörde honom säga att alla vill ha ett starkare EU och en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). Jag företräder 4,2 miljoner människor från East Midlands i Storbritannien. Inte en enda av dem har någonsin sagt att de vill ha ett starkare EU eller en starkare Gusp, men många har talat om för mig att de skulle vilja att vårt land lämnade EU.

Om ni är övertygad om att det är detta som Europas befolkning vill ha, varför låter ni dem inte rösta om den europeiska konstitutionen och Lissabonfördraget, som har arbetats fram för att uppnå detta? Har ni glömt att fransmännen röstade emot det och att nederländarna röstade emot det? Känner ni inte till att 80 procent av mina väljare vill ha en omröstning och att om den hölls så skulle 80 procent av dem rösta nej?

Det brittiska folket som jag företräder vill ha handel och samarbete i Europa, men de är fullkomligt emot en politisk union och en europeisk armé.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Samarbetet mellan parlamentet och rådet har väsentligt förbättrats under de senaste åren, vilket medges i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande, särskilt tack vare etableringen av flexibla mekanismer och framträdandena av rådets ordförande, den höge representanten och de särskilda representanterna.

Det fastslås dock även i betänkandet, i likhet med vad ordföranden för min grupp gör, att samarbetet mellan parlamentet och rådet kan förbättras, särskilt i fråga om timing. Betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, som jag skulle vilja gratulera för hans arbete, innehåller ett konkret initiativ: att etablera ett interinstitutionellt avtal från början av nästa år, så att man på grundval av riktlinjerna i det nya fördraget kan införa stabila och dynamiska kriterier för samarbete. Herr höge representant, jag skulle vilja få en uppfattning om er bedömning av detta förslag i betänkandet.

För det andra skulle jag även vilja tacka den andre föredraganden Helmut Kuhne för hans betänkande om den europeiska säkerhetsstrategin. Jag anser att vad vi behöver är en långsiktig strategi som möjliggör för oss att hantera de nya hot som vi ställs inför, och som kan omarbetas när förhållandena förändras, i varje fall var femte år, vilket sammanfaller med parlamentets valperioder.

Det har hållits några mycket anmärkningsvärda anföranden. Jag anser inte att det är en fråga om att lägga ut mer pengar, men så länge vi har 3 parallella satellitsystem – och Karl von Wogau har redan hänvisat till det i dag –, 5 telekommunikationssystem, 23 pansarfordonssystem och 87 olika rustningsprogram kommer vi inte att kunna fortsätta göra framsteg i önskad riktning.

Med sina 27 medlemsstater har EU uppskattningsvis två miljoner soldater, 10 000 stridsvagnar och 3 000 stridsflygplan. Jag anser att detta är en tillräckligt stor styrka för att vi ska kunna skrida till allvarlig handling.

Vi har dock ytterligare problem med att skicka en bataljon till konflikter som den i Tchad, där målet inte är att föra krig utan att ge skydd i krissituationer och medla i konflikter.

Därför anser jag, att vi måste bidra med och mobilisera alla våra resurser för att inte EU, med alla dess resurser, inte fortsätter att spela en fullständigt betydelselös roll på den internationella scenen.

18. Välkomsthälsning

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Det är med glädje som jag kan upplysa er om att en delegation från det japanska parlamentet har anlänt till åhörarläktaren. Vi skulle vilja hälsa dem varmt välkomna. De deltar i det 29:e interparlamentariska mötet mellan EU och Japan, som hålls i Bryssel och Wien den 2–6 juni.

Den japanska delegationen leds av Taro Nakayama, en stor vän av EU, och består av sju ledamöter från underhuset och två ledamöter från överhuset.

Det interparlamentariska mötet har inriktats på klimatförändringar i syfte att främja en gemensam strategi grundad på tillämpningen av Kyotoprotokollet och vad som följer efter detta.

Vi är mycket glada över detta fruktbara, stabila och fortsatta samarbete med Japan, ett land med vilket vi delar de grundläggande demokratiska värderingarna, respekten för mänskliga rättigheter och principen om multilateralt samarbete. Därför hälsar jag våra japanska vänner välkomna!

(Applåder)

19. Årsrapport 2006 om GUSP – Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (fortsättning på debatten)

  Talmannen. − Vi återupptar nu den gemensamma debatten om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski om årsrapporten från 2006 gällande Gusp, och betänkandet av Helmut Kuhne om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag skulle vilja gratulera Helmut Kuhne till hans utmärkta betänkande och särskilt för fasthållandet vid att införa principen om mänsklig säkerhet i förening med principen om ansvaret att skydda – en princip som även Javier Solana har hävdat här.

Dessa måste vara de båda pelarna bakom en EU-strategi för krishanteringsuppdrag. Å ena sidan måste ett beslut att ingripa i ett land i enlighet med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) vara grundat på en tolkning av FN-stadgan som betonar ansvaret att skydda: plikten att förhindra folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

Å andra sidan är det nödvändigt, om unionen blir inblandad i en kris som kräver bruk av militära medel, att bruket av maktmedel vägleds av principen om mänsklig säkerhet. Detta skulle innebära att de europeiska trupperna snarare skulle behöva inrikta sina ansträngningar på att upprätta tillflyktsorter för den icke-stridande civilbefolkningen än att besegra fienden militärt.

Dessa två principer ger EU en enhetlig krishanteringsstrategi för 2000-talets början. Ändringsförslag 1 av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet speglar därför de moraliska, juridiska och operativa krav vi ställs inför i Afghanistan, Tchad och Libanon, och som vi kommer att ställas inför i framtiden.

Av dessa skäl finner jag det beklagligt att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater samt gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster förkastade ändringsförslaget. Denna reaktionära allians framhärdar i att blunda för de mänskliga rättigheternas företräde – en princip som skulle förstärka legitimiteten hos och det allmänna stödet för ESFP-uppdragen.

  Andrew Duff (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag är rädd att det finns två problem med eftermiddagens debatt. Det första är de publikfriande klyschor vi hör från extremhögern vad gäller Lissabonfördraget. Det andra är att det finns en viss självbelåtenhet hos alla dem, inklusive mig själv, som starkt försvarar den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Syftet med en stor europeisk säkerhetsstrategi är inte att bli beundrad, utan att bli åtföljd, och alltför ofta har rådet och medlemsstaterna misslyckats med att följa sin egen utmärkta strategi.

Storbritannien och Frankrike har inte uppfyllt sina löften från Saint-Malo-avtalet. Somliga andra har yrkat på den snåla och självförgörande politiken att militära kostnader bör betalas av dem som har behovet. Vad är poängen med en sådan politik när målet är att dela på bördan? Faktum är att endast 20 procent av våra väpnade styrkor är i stridsdugligt skick. Flera av ESFP-uppdragen är försvagade. Frånvaron av ett europeiskt högkvarter för ESFP splittrar befälen och försämrar föreningen av resurser.

Det sorgliga problemet är att vi alltför sällan lär av våra misstag, och att bara vrida på säkerhetsstrategin kommer inte att göra någon skillnad.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat till Gusp-programmet, men det känns lite skrattretande att det kommer från ett EU som inte ens klarar av att kontrollera sina egna yttre gränser, som varje dag överträds av tusentals illegala invandrare, människosmugglare och maffiamedlemmar. En säkerhetspolitik utan grundval – om det finns en sådan, herr Solana, var vänlig och berätta vad denna grundval består av!

I betänkandena nämns hela tiden klimatförändring, medan hotet från möjliga militära anfall, terroristattacker med biologiska vapen eller till och med kärnvapen ignoreras, trots att denna fara är långt allvarligare och kanske verkligare, med tanke på hoten som har uttalats av islamistiska terrorister.

EU är fattigt på politiska slutsatser. Titta på Svarta havet till exempel, som är ett sorts schackbräde för vilket det saknas en EU-politik. Så förhåller det sig trots att vår framtid vad gäller energi och säkerhet avgörs på detta schackbräde. Var är EU:s politiska strategi på detta schackbräde?

Lissabonfördraget kommer inte att erbjuda något mer än det lilla som har åstadkommits: bristen på perspektiv hos ett EU som saknar en geopolitisk vision. Herr Solana, detta är ett tomrum på tio år i fråga om ledning av utrikespolitiken. Under dessa sista tio år är allt som ni har åstadkommit ett tomrum!

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! I de två betänkandena presenteras tydligt upptrappningen av EU:s aggressivitet och imperialistiska planer. Man fastställer en rad prioriteringar för 2008, vilkas mål är att ekonomiskt, politiskt och militärt befordra europeiskt kapital i världen. EU riktar även in sig på att plundra människor och länder, antingen på egen hand eller, där detta inte är möjligt, med hjälp av USA och Nato.

I det första betänkandet är en av de springande punkterna att ingripa och starta krig bakom den lagenliga rökridån av förevändningar i stil med kampen mot terrorismen och ”skyddet av mänskliga rättigheter och demokrati”. Punkt 15, herr Solana, innehåller den typiska, oacceptabla och farliga distinktionen mellan demokratier och icke-demokratier. Men vem har givit er rätten att beskriva folk som demokratiska eller odemokratiska? I det här sammanhanget använder ni även den nya termen ”mänsklig säkerhet” som en förevändning för krig i förebyggande syfte.

Vidare ger båda betänkandena, och särskilt det andra, stöd åt EU:s ökade militarisering genom den nya satsningen på stridsenheter och bildandet av en permanent EU-styrka. Detta möjliggörs genom utveckling av Europakåren, permanent strukturerat samarbete och genom att anpassa medlemsstaternas väpnade styrkor till EU:s aggressiva planer. Detta följer i Natos fotspår genom att öka EU-budgetens bidrag till vapen och militära utgifter. Samarbetet mellan EU och Nato trappas upp under förklädnad av militära uppdrag, förment civila poliskårer och ordningsstyrkor. Det är fackmän som i själva verket förbereder och hanterar EU:s militära insatser. Ni skryter med de 17 militära uppdrag som redan har utförts och efterlyser fler.

Det EU som ni bygger är en union för krig, aggression och imperialism. Av det skälet måste befolkningen beträda vägen till motstånd, olydnad och ohörsamhet.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Vi diskuterar i dag ett befogenhetsområde som hittills varit förbehållet självständiga europeiska stater. I dag håller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik på att bli verklighet på ett aldrig tidigare skådat sätt, särskilt efter införandet av den nya EU-konstitutionen från Lissabon.

Som polsk ledamot vill jag inte och kan inte gå med på att Bryssel snarare än Warszawa beslutar om polsk utrikespolitik, medan tyska generaler i militära högkvarter utanför Berlin eller Bryssel tar hand om vår säkerhet. Inte heller vill jag att polska soldater med en EU-flagga på uniformerna agerar å utländska intressens vägnar på olika platser i Europa och i världen.

Dagens tendenser och den nu öppna strukturen hos den enhetliga EU-staten är oacceptabla. Självfallet kan ni lura era egna befolkningar genom att inte ens fråga dem vad de anser om byggandet av ett super-EU, men förr eller senare kommer det här projektet att falla sönder.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Dagens budskap borde vara att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) mer än någonsin bör grundas på gemensamma europeiska värderingar. På de hela tiden tilltagande utmaningarna mot säkerheten finns ett övertygande svar: solidaritet och förbättrad samordning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. De värderingsgrundade målen borde vinna företräde framför bilaterala förbindelser, och Javier Solana gjorde rätt i att betona att vad som verkligen betyder något är politisk vilja.

Vad gäller trygg energiförsörjning så skulle jag vilja uppmana kommissionen och rådet att noga beakta parlamentets ställningstagande om trygg utländsk energiförsörjning från september i fjol, vilket även erbjuder ett par institutionella förbättringar.

I betänkandet uppmanas också kommissionen att fokusera sina samlade ansträngningar på att framgångsrikt färdigställa Nabuccoledningen. Jag anser inte att det ena utesluter det andra: vi bör bygga vår egen ledning på ett praktiskt och effektivt sätt.

Slutligen är det hög tid att kraftfullt ta itu med de nya utmaningarna på it-området, som föredraganden Helmut Kuhne nämnde. Jag skulle vilja använda begreppet ”it-terrorism”. För ett år sedan mobiliserades en miljon datorer över hela världen för att blockera statsinstitutioner och banker i Estland. Jag anser att även Europaparlamentet behöver utarbeta ett konkret ställningstagande till hur hoten från den nya tekniken ska bemötas, vilka fram till i dag verkar överträffa de framsteg som gjorts genom Lissabonstrategin.

  Adrian Severin (PSE). - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en principfråga, nämligen parlamentets nykonservativa tendenser vad gäller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Somliga av oss tror uppenbarligen att det väsentliga i en utrikespolitik är beroende av inriktningen hos den politiska styrelse som för den. Därför tycks det som om vårt huvudsakliga mål har blivit att exportera vår politiska modell. Olyckligtvis innehar EU varken de beslutsfattande mekanismerna eller medlen för att effektivt kunna verka för en interventionistisk politik.

Vi måste förändra denna inställning och anta en realistisk grundval för våra yttre åtgärder. Det innebär att tydligt definiera ramarna för vår utrikespolitik i enlighet med EU-medborgarnas gemensamma existentiella intressen, att balansera ramarna med resurserna, i det att vi medger att det i världen finns aktörer som är annorlunda än vi och inte nödvändigtvis delar våra värderingar,. att lära oss att hantera dem, och överge narcissism för att istället söka förhandlingar och samarbete med våra motståndare, och inte bara med våra vänner.

Helt klart borde vi försöka göra så många som möjligt av våra utländska samtalspartner till vänner, men innan vi gör det och medan vi gör det anser jag att vi måste lära oss att hantera dem som inte är som vi. Jag tror att vi skulle kunna vara mer tilltalande genom våra metoder, genom vårt uppförande i att verka för våra mål hellre än genom målsättningarna själva, och därigenom i slutänden verka för vår modell i världen.

  Paweł Bartłomiej Piskorski (ALDE). – (PL) Herr talman! Det finns flera aspekter som vi borde ta i beaktande när vi diskuterar EU:s gemensamma utrikespolitik i dag. Betänkandena av Helmut Kuhne och Jacek Saryusz-Wolski är verkligen mycket bra, men ett par beståndsdelar saknas.

Jag skulle vilja framhålla att vi borde ägna mer uppmärksamhet åt att förklara EU:s utrikespolitik, inklusive dess försvarsaspekt, för allmänheten. Våra medborgare, vår allmänhet, är fullkomligt medvetna om vad som kommer från oss, från EU – jordbrukspolitik, infrastrukturpolitik – men de är aldrig på det klara med EU:s utrikes- och försvarspolitik och vad den är kopplad till. Låt oss inte glömma att EU i begynnelsen instiftades kring andra problem än det här.

Det är också viktigt att ta Lissabonfördraget i beaktande, vilket förhoppningsvis kommer att träda i kraft så snart som möjligt och utgöra grundvalen för nya EU-åtgärder, och se till att ett av dess resultat blir en uppsättning instrument som är så effektiva som möjligt. Flera av talarna här har ägnat sig i huvudsak åt militära frågor. Stridsenheter och allting relaterat till EU:s försvarsidentitet är säkerligen mycket viktigt, men det är inte mindre viktigt att diskutera modellen för EU:s diplomati i termer av hur denna diplomatiska tjänst ska fungera.

Det är viktigt att man i betänkandet understryker att EU:s utrikes- och försvarspolitik är sammanflätad med många mycket viktiga livsområden inom EU. Det är viktigt att understryka att vi även inför tanken på en gemensam energipolitik och trygg energiförsörjning som en del av vår gemensamma EU-tanke.

Avslutningsvis är det viktigt att vi uppfattar utrikes- och säkerhetspolitik som en förlängning av områdena säkerhet, stabilitet och demokrati. I det sammanhanget noterar jag med stort gillande den starka betoningen på både Balkan och Georgien.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Att säkerställa säkerheten för de människor som lever i Europa är en av EU:s viktigaste uppgifter. Om vi tittar objektivt på gemenskapspolitiken under de senaste åren finner vi att vi utöver politisk handling är militärt lättviktiga. Vissa europeiska länder försöker i strävan att främja sina egna ambitioner konkurrera politiskt och militärt med Nato, som de är medlemmar av. Att inrikta sig på att etablera gemensamma stridsenheter, i synnerhet utvidgade kommandon, istället för att professionalisera utvalda enheter i enskilda medlemsstater är ett misstag. Det är också ett misstag att inte i större utsträckning använda sig av existerande Nato-strukturer.

Gemenskapens styrka borde ligga i starka nationella arméer. EU måste lösa konflikter i Europa som för närvarande är fastlåsta, inte bara genom förklaringar utan även genom verklig politisk handling. De nyligen uppkomna problemen i Georgien har delvis provocerats fram på grund av EU:s stöd för Kosovo.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, som vi kommer att anta i morgon, är ett väldigt omfattande betänkande som på ett välavvägt sätt tar upp praktiskt taget alla områden i världen som påverkas av EU:s utrikespolitik. Eftersom jag endast har två minuter till förfogande tänker jag bara nämna några av de övergripande aspekter som betänkandet med rätta innehåller.

I dag kan utrikespolitiken inte beskrivas endast ur en geografisk synvinkel. Det finns frågor som har en global, övergripande aspekt, och de är av en så stor betydelse att huvudaktörerna i unionens utrikespolitik borde vara inblandade i dem. Jag syftar i första hand på kampen mot terrorismen och den organiserade brottsligheten. Dessa är frågor som borde ägnas särskild uppmärksamhet inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

En annan fråga av stor betydelse är frågan om migration och kampen mot illegal invandring. Vi behöver få till stånd ett samarbete med ursprungsländerna och transitländerna, och unionen borde vara kraftfullt inblandad genom sina yttre åtgärder. Kort sagt, om vi vill etablera en sfär av säkerhet, frihet och rättvisa i EU är den yttre dimensionen grundläggande, vilket fastslås i betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski. Detta är något som inte bara inrikesministrarna eller kommissionsledamoten för rättvisa kan vara ansvariga för.

En annan prioriterad övergripande aspekt är trygg energiförsörjning. I ljuset av medlemsstaternas stora yttre beroende behöver vi inrikta oss på en gemensam utrikespolitik för unionen i fråga om energiförsörjning. På grund av klimatförändringarnas uppenbara globala karaktär krävs dessutom yttre åtgärder av unionen för att finna ett effektivt svar på detta hot.

Jag anser att det är väsentligt att göra framsteg inom alla dessa områden och att unionens utrikespolitik utgör en del av detta. Det är frågor som berör medborgarna, och medborgarna anser att EU ska hjälpa till att effektivt främja dem, eftersom staternas suveränitet delas just för att man ska kunna hantera de utmaningar som överskrider enskilda stater och således är globala utmaningar.

Genom att göra framsteg inom dessa områden kommer därför EU att bättre kunna rättfärdiga sin existens och därigenom öka sin legitimitet i den allmänna opinionens och medborgarnas ögon.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). - (EN) Herr talman! Jag gratulerar båda föredragandena, och håller med om betydelsen av bedömningarna i Lissabonfördraget i värderingen av Gusp-betänkandet.

Om vi skulle ha fört den här diskussionen om tio dagar, efter den avgörande omröstningen – och jag är övertygad om att väljarna på Irland kommer att rösta ja – så skulle debatten ha varit ännu mer konkret och optimistisk.

I dagens läge, när hoten ökar och smyger sig på från alla håll, är det avgörande att EU, även om det inte kan uppträda enat, åtminstone uppträder på ett samordnat och kraftfullt sätt. Jag instämmer fullkomligt i Javier Solanas bedömning.

Det kommer inte att bli lätt att inleda förhandlingar om avtalet mellan EU och Ryssland. Efter en fördröjning på ett och ett halvt år finns en risk att vi förlorar lika mycket eller ännu mer tid om vi inte är fokuserade på de mest grundläggande frågorna. Det är därför de 27 länderna måste samordna sina intressen och koncentrera sig på dem som är gemensamma och viktiga för alla. Om förhandlingarna försenas eller misslyckas betyder det att Moskvas bilaterala förhandlingar med Rom eller Vilnius, Berlin eller Budapest, Paris eller Sofia ökar i omfattning. Detta är inte något tilltalande alternativ, särskilt inte för de nya medlemsstaterna.

Svaret från kommissionen och rådet kom i rättan tid – med tanke på klimatförändringshotet – i det att man identifierar detta som en central fråga. Europaparlamentet borde löpande följa och granska det sätt på vilket planer och åtgärder genomförs för att bemöta hotet.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Herr talman! I betänkandet betonas vikten av mänskliga och civila rättigheter, vilket är bra. Trenderna inom trygg energiförsörjning anses också vara av avgörande betydelse. I betänkandet tar man också avstånd från det sätt på vilket tredje part, framför allt Ryssland, använder energiförsörjning som ett politiskt redskap och hur medlemsstater undertecknar bilaterala energiförsörjningsavtal utan samordning med EU.

Man måste i EU verkligen ta sig en titt i spegeln. Ryssland samarbetar direkt med EU:s medlemsstater eftersom EU inte har någon sammanhängande eller samordnad energipolitik. Man undrar om medlemsstaterna verkligen vill ha någon. Rysslands roll som en viktig energipartner för EU, kanske dess viktigaste, måste erkännas. I fråga om energisamarbetet mellan Ryssland och EU behöver vi inrikta oss på en situation där båda sidor står som vinnare. Jag är övertygad om att det även är möjligt att nå denna situation som alla parter vinner på genom politisk vilja och mycket färre fördomar.

En energipolitik som genomförs samfällt av Ryssland och EU bör vara grundad på samarbete, inte konfrontation. För närvarande försöker vissa kretsar, inklusive några inom EU, att hindra samarbete genom att agera på ett konfliktartat sätt. Ryssland vill sedan länge bli EU:s jämlika partner. Må så vara. Vi vet säkert att Ryssland inte är lätt att förhandla med.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik behöver få större inflytande i internationell politik. Jag förordar starkt att parlamentet utövar påtryckningar på rådet för att verka för tanken att EU ska ha en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Så länge EU inte har en sådan plats kommer det att vara svårt att uppträda enat.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Det aktuella dokumentet är i huvudsak grundat på den europeiska säkerhetsstrategi som antogs av rådet i december 2003, och på resolutionen från maj 2007 om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag uppskattar det arbete som gjorts av föredraganden Jacek Saryusz-Wolski, ordförande i utskottet för utrikesfrågor, som har försett oss med en uttömmande och högkvalitativ text att rösta om.

Jag skulle vilja betona ett antal aspekter av EU:s utrikespolitik som inte kan genomföras utan ett strategiskt samarbete med vår starkaste allierade, Förenta staterna. Detta uttrycks på ett bra sätt av det transatlantiska partnerskapsavtalet mellan EU och USA, vilket även omfattar ekonomiska förhållanden. Frågan är även nära förknippad med militärt samarbete, inte bara med USA utan även inom ramen för Nato. Självfallet är det nödvändigt att klargöra och fastslå en gång för alla huruvida säkerhetsparaplyet som skapas av radarsystemet i Polen och Tjeckien effektivt kommer att tjäna och skydda gemensamma europeiska intressen, eller om det endast är ett ensidigt initiativ för att skydda mot hot från Asien. Jag tänker särskilt på Irans agerande i Mellanösternområdet.

Vi känner alla till att Iran ger militärt och ekonomiskt stöd till Syrien och i synnerhet till terroristgrupperna som är aktiva i området, grupper som utgör ett konstant hot mot stabiliteten och freden genom Hizbollahs operationer i södra Libanon och Syrien. Iran gör inte någon hemlighet av sin önskan att uppnå en ledarställning, och dess kärnvapenprogram syftar till att hjälpa landet att nå det målet. Jag måste dock ställa mig frågande till om det är möjligt att i dokumentet för yttre åtgärder som diskuteras hänvisa till Lissabonfördraget, vilket görs på ett antal ställen, eftersom fördraget ännu inte har trätt i kraft, då ratifikationsprocessen inte har avslutats av alla medlemsstater. Jag har ytterligare en fråga: på grundval av vilken lagbestämmelse har EU skickat Eulex-uppdraget till Kosovo? Var det inte i själva verket en handling ante legem? Jag är säker på att det inte finns någon FN-resolution som rättfärdigar ett sådant steg.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Herr talman! Världen i vilken EU uppmanas att driva på sin integration mot en verkligt gemensam utrikespolitik blir för var dag allt mer komplex. Den förväntade ekonomiska konjunkturnedgången, som drivs på av den nuvarande ekonomiska krisen och stigande energikostnader, de transatlantiska förbindelsernas otillfredsställande tillstånd och Rysslands ökande självmedvetenhet, som allt oftare konfronterar EU med gammaldags geopolitiska utmaningar för vilka det inte längre är utrustat, är endast en spegling av dagens internationella miljö.

I detta sammanhang, mot bakgrund av EU:s ökande beroende av rysk försörjning, tenderar energin att bli lackmusprovet för framgång eller misslyckande i fråga om att uppnå målet med EU:s gemensamma utrikespolitik, eftersom det är en stor skillnad mellan om EU går med på att skapa en enhetlig energimarknad och följaktligen på ett enat sätt inleder förhandlingar med leverantörerna, i första hand Ryssland, eller om EU håller fast vid att bevara dagens nationella skiljelinjer och prioritera bilaterala förmånsberättigade försörjningskontrakt, ämnade att tillfredsställa dess ökande energibehov. I dag handlar politik först och främst om gas och olja.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag stödjer utvecklingen av Gusp, inklusive ESFP, liksom de förändringar inom dessa politikområden som Lissabonfördraget kommer att medföra. Detta är även den irländska regeringens ståndpunkt. Medan förändringarna kommer att göra det möjligt för EU att utveckla sin förmåga inom konfliktförebyggande och krishantering, kommer det samtidigt att vara möjligt att se till att eventuella nya arrangemang är helt förenliga med Irlands traditionella militära neutralitetspolitik.

Till de anhängare till Sinn Fein som sprider desinformation om Lissabonfördraget vill jag säga att Irland har ett trippellåssystem när det gäller beslut att sätta in trupper: det måste för det första finnas ett FN-beslut, det måste för det andra finnas ett regeringsbeslut, och det måste för det tredje godkännas av det nationella parlamentet Dáil Éireann. Detta kommer inte att förändras i och med Lissabonfördraget.

Det nuvarande FN-sanktionerade EU-uppdraget i Tchad, där Irland spelar en ledande roll, är ett bra exempel på EU:s verksamhet på detta område. Jag besökte nyligen Tchad och EU:s fredsbevarande bas i landets östra del och är övertygad om att detta uppdrag kommer att skapa säkerhet så att det blir möjligt att ge humanitärt bistånd till hundratusentals flyktingar och fördrivna, och även skydda den humanitära hjälppersonalen ute på fältet. ESFP-uppdraget i Tchad är första gången EU har inlett ett fredsbevarande uppdrag i nästan fullständig harmoni med alla aktörer.

Andra uppdrag som Irland har deltagit i har handlat om polisutbildning i de palestinska territorierna, övervakning av fredsprocessen mellan rebeller och regeringen i Indonesien, och stöd till polismyndigheterna i Bosnien.

Mer än 20 liknande uppdrag har genomförts sedan 2003, och EU får allt fler förfrågningar om bistånd och stöd inom dessa områden. Det viktigaste med alla dessa initiativ är att syftet är att effektivisera EU:s fredsbevarande insatser och krishantering.

Ur nationell synvinkel behåller vi vår vetorätt om vi ogillar utvecklingen, och vi har kvar vår suveräna rättighet att fatta beslut om deltagande i alla krishanteringsuppdrag i enlighet med våra egna lagstadgade krav. Det här är ett av flera skäl till varför irländarna bör gå och rösta ”ja” den 12 juni.

  Talmannen. − Innan vi går vidare vill jag välkomna alla våra gäster på åhörarläktaren, särskilt en grupp från min egen valkrets i Yorkshire och Humber.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr höge representant! Jag vänder mig direkt till er med en fråga om förföljelserna av kristna i Algeriet. Vilka åtgärder har Europeiska unionen vidtagit beträffande förföljelserna av kristna i en stat som vi har nära förbindelser med? Religionsfrihet fastställs i artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som även ålägger alla stater att se till att dessa rättigheter respekteras. Algeriet är medlem i Förenta nationerna, men struntar i denna grundläggande rättighet. Kristna är också medborgare och har samma rätt att utöva sin religion som andra religiösa grupper. Därför ber jag er, herr höge representant, att utnyttja alla direkta och indirekta diplomatiska kanaler för att sätta stopp för förföljelserna av kristna. Det handlar om Europeiska unionens trovärdighet.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Solana! Jag anser att debatten mycket tydligt har visat att Europeiska unionen bara på vissa villkor verkligen kan vara en politisk union. För det första, på villkor att Lissabonfördraget ratificeras och, för det andra, på villkor att det finns en faktisk europeisk säkerhets- och försvarspolitik värd namnet, dvs. när den utvecklas till något bättre. Först då kan Europeiska unionen gå från att vara en global betalare till att bli en global aktör.

Det råder ingen tvekan om att våra första insatser i Tchad inte var vår stoltaste stund, men det är ett exempel som vi inom Europeiska unionen har kunnat dra lärdom av, eftersom bristerna helt enkelt blev så uppenbara. Det visade än en gång att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken förutsätter kompatibla system och nya mekanismer för att snabbt sätta in trupper. Det är dags att sluta debattera och börja agera!

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Herr talman! Jag vill gratulera Helmut Kuhne till hans utmärkta betänkande. Han har helt rätt i att 2008 kommer att vara ett avgörande år för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inte bara på grund av Lissabonfördraget, utan också på grund av att Kosovo kommer att bli det största provet på om EU är redo för en lämplig politisering av Kosovo. Tyvärr finns det fortfarande inget avtal mellan FN och EU, och vi har dessvärre inte heller förberett oss tankemässigt eftersom vi inte har dragit lärdom av vår närvaro i Bosnien och Hercegovina.

När det gäller det andra betänkandet anser jag att den antiryska vinklingen i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är olycklig. Ryssland får och ska kritiseras men är samtidigt en ofrånkomlig strategisk partner, och en fördjupning av samarbetet ligger i båda parters intresse. Det är inte på grund av att EU:s medlemsstater ingår bilaterala avtal som det inte finns någon gemensam energipolitik, men eftersom det inte finns någon gemensam energipolitik finns det inget som medlemsstaternas intressen kan stämmas av mot eller anpassas till, så kritiken i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är oacceptabel. Tack för uppmärksamheten.

  Monika Beňová (PSE). - (SK) I likhet med andra före mig vill även jag uttrycka min tacksamhet över det arbete som Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne har gjort, dvs. den balans som de har uppnått mellan sociala, rättsliga och ekonomiska aspekter i betänkandet. Jag tror att det i framtiden är mycket viktigt att vi lägger större vikt vid och är bättre förberedda på att hantera våra två största samarbetspartner: USA och Ryssland. Ryssland har en ny president. Snart kommer USA att få en ny regering. Det är därför alldeles riktigt att fokusera på just dessa två länder i vår gemensamma utrikespolitik.

När det gäller de ekonomiska aspekterna måste behovet av en trygg energiförsörjning i Europeiska unionen ha särskild prioritet. Jag förutsätter att förhandlingarna med Ryssland i denna fråga kommer att gå framåt. Eftersom vi nu diskuterar våra två samarbetspartner, låt mig säga att det skulle vara till hjälp om vi agerade som en jämlik och lika kompetent partner i våra förbindelser med båda dessa parter, såväl USA som Ryssland, och om politiken var balanserad. Låt mig slutligen säga att jag välkomnar hänvisningarna till Lissabonfördraget. Genom att hänvisa till fördraget i betänkandet visar vi att parlamentet räknar med att det kommer att ratificeras och står bakom det till hundra procent.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) Tack, herr talman! Javier Solana har inte synts till bland oss på länge, och jag var orolig för hans hälsa. Nu ser jag att han är frisk och kry och att han inte gick och hängde sig som Judas Iskariot efter Kosovo. Det betyder att jag kan fråga honom om han kände till att Hasim Thaci och hans kumpaner hade deltagit i smuggling av mänskliga organ från serbiska fångar. Kände han till det eller inte?

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill ge båda föredragandena mitt fulla erkännande. Dessa dokument är bra. Jag vill dock ta upp flera frågor som rör utrikes- och försvarspolitiken. Det jag tänker på är Europas potential inom följande områden.

Demografi – här håller potentialen på att krympa. Den ekonomiska potentialen är inte dålig, men vi hotas av finansiella kriser. Militär potential – oenighet och splittring – vi ser hur det ligger till. Energipotential, potential när det gäller tillgång till vatten och livsmedel. Vi har talat om andra hot, och låt mig till dessa lägga bl.a. epidemiologiska hot och informationssäkerhet. Dagens utrikespolitik bör som jag ser det handla om att gå samman med länder som står oss nära i fråga om civilisation, att samarbeta med alla som vill samarbeta och inta en fast hållning gentemot resten.

  Csaba Sógor (PPE-DE). - (HU) För 88 år sedan idag fattade de europeiska supermakterna en del säkerhetspolitiska beslut i Trianonfördraget, som satte punkt för första världskriget, vilka innebar att nationella minoriteters rättigheter ignorerades eller bara garanterades på papperet. Problemen löstes inte heller genom Parisfördraget efter andra världskriget. Den säkerhetspolitiska frågan inskränktes till en garanti av gränsers okränkbarhet. Många av de gränser som drogs då är borta, och Tjeckoslovakien och Jugoslavien har upphört att existera.

Frågan om minoriteterna finns kvar. Vi ungrare har hamnat i åtta olika länder, varav bara Slovenien hittills har lyckats lösa frågan om den ungerska befolkningsgruppens rättigheter på ett betryggande sätt. Enligt betänkandet måste framsteg göras i linje med europeiska standarder för att trygga ett effektivt skydd av minoriteters rättigheter.

Men vilken typ av europeiska standarder? Det vore bra om vi inom EU pressade västra Balkan att göra det vi förväntar oss. Det finns ett latinskt talesätt som lyder: ”Om du vill ha fred, förbered dig för krig.” Det vi vill ha idag är ett säkert Europa. Minoriteters rättigheter måste lösas både inom och utanför EU med hjälp av instrumenten för regional och kulturell autonomi som har visat sig fungera i den västra halvan av Europa. Tack.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman! Jag tror, som Javier Solana redan har sagt, att denna debatt har visat att det finns ett brett samförstånd om den europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens grundläggande inriktning, och det är jag mycket glad över.

Jag vill helt kort kommentera tre saker. För att återvända till frågan om definitionen av säkerhet tror jag för det första inte alls att vi står långt ifrån varandra. Inget av de stora globala problem som vi måste hantera idag eller inom en nära framtid saknar samband med den säkerhetspolitiska dimensionen. Till och med kriserna på finansmarknaderna har en säkerhetspolitisk dimension, liksom livsmedels- och råvarusituationen, för att inte tala om de vanliga orosmomenten.

Det finns emellertid ingen risk att vår utrikespolitik blir militariserad eller att Europeiska unionen blir militariserad, för ett militärt svar på dessa risker är bara ett alternativ i ytterst sällsynta fall. Om detta alternativ överhuvudtaget väljs så är det normalt bara för att skapa en säker omgivning så att den verkliga uppgiften kan utföras, och den uppgiften är av politisk karaktär och rör civilsamhället. Vi måste emellertid ha möjligheter att göra båda. Vi måste ha beredskap för båda, och det är i just den riktningen som den europeiska politiken utvecklas. Vi är dessutom på ett unikt sätt förutbestämda att hantera kriser i världen eftersom vi förfogar över ett stort antal instrument för att genomföra våra strategier.

Europeiska unionen kan inte bara använda sig av Gusp och ESFP, utan också av olika gemenskapsinstrument, t.ex. instrumenten för stabilitet och utvecklingssamarbete i allmänhet, samt mekanismen för humanitärt bistånd och räddningstjänstmekanismen.

Vi måste försäkra oss om att vi alltid väljer rätt instrument och att det finns ett logiskt samspel mellan de olika inblandade parterna. Det kan inte råda något tvivel om att en av de största fördelarna med Lissabonfördraget – när det träder i kraft – är att detta harmoniska och effektiva samspel blir betydligt enklare.

Låt mig avsluta med att sammanfattningsvis säga att det viktiga här är vår gemensamma politiska vilja att dra nytta av de möjligheter som vi har. Möjligheterna finns; det enda vi behöver göra är att vilja dra nytta av dem. Vi måste dra nytta av dem på ett sätt som innebär att vi hjälps åt. Faktum är att vi i dagens situation inte har något val. Vi har helt enkelt inte råd att agera inkonsekvent eller använda våra medel ineffektivt. Vi måste i stället slå samman och koncentrera våra resurser och instrument för att uppnå en gemensam, trovärdig och konsekvent utrikespolitik för EU. Bara då kan vi klara av utmaningen och infria vår medborgares och samarbetspartners välgrundade förväntningar.

Tack så mycket.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag vill svara på de två eller tre frågorna som har ställts direkt till mig. Först frågan från José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra.

(ES) Herr Salafranca Sánchez-Neyra! Jag svarar ja på de två frågor som ni har ställt till mig, men låt mig säga att vi först måste se om fördraget antas. Frågor som förutsätter att fördraget ratificeras måste vänta, och avtalen måste förmodligen komma senare.

(FR) Fru Záborská! Vi håller på att undersöka denna fråga. Eftersom Anna Záborská inte är här sparar jag mitt svar till senare.

(EN) På byrån arbetar vi mycket hårt med interoperabilitet. Det var något ni frågade om, och svaret är ”ja”. Beträffande övriga frågor besvarade jag dem i mitt förra inlägg.

Jag har noga lyssnat till alla inlägg och hoppas att vi med tiden – när vi närmar oss sanningens ögonblick – efter ratificeringen av fördraget tillsammans kommer att kunna förverkliga några av de idéer som har lagts fram här. Innan de tar till orda vill jag återigen gratulera de två föredragandena, vilket jag även har gjort offentligt tidigare.

Låt mig slutligen säga att jag instämmer fullständigt i vad Günter Verheugen sa i sitt senaste inlägg och inte har något ytterligare att tillägga.

  Jacek Saryusz-Wolski, föredragande. – (FR) Herr talman! Det är svårt att sammanfatta denna debatt i några få ord, men jag är nöjd med innehållet. Behovet av samarbete mellan parlamentet, rådet, kommissionen och medlemsstaterna är den viktigaste slutsats som vi kan dra av detta. För det andra råder det ganska bred enighet kring innehållet. För det tredje inser vi att många ytterst värdefulla saker redan har uppnåtts. Och slutligen betonar vi att vi måste fördubbla våra ansträngningar.

Kommissionsledamoten och vice ordföranden Günter Verheugen påminde oss med rätta om det enorma bidrag som gemenskapens program, förvaltade av Europeiska kommissionen, ger. Jag delar hans ståndpunkt, eftersom en integrerad utrikespolitik skulle vara ofullständig utan de resultat som uppnås genom gemenskapens program.

Jag tror att det är första gången vi har en debatt som banar väg för utnämningen av en framtida EU-utrikesminister med två hattar.

(EN) Detta leder till frågan: vad gör vi utan dessa kreativa spänningar?

(FR) … i framtiden, när det bara finns en institution. Jag håller med om att vi behöver en starkare utrikespolitik för institutionerna i fråga om innehåll. En trygg energiförsörjning är den fråga som nämns oftast. Det land eller den geografiska plats som har nämnts oftast verkar vara Afghanistan, som om det var ett test för Europeiska unionen och världssamfundet i stort. På flera punkter gick åsikterna isär. Utan dessa åsiktsskillnader som bränsle för våra debatter kan de bli lite långtråkiga. Jag hoppas därför att debatterna i framtiden blir lika livliga och sammansatta som denna. Vi har emellertid nått en överenskommelse om själva grundprinciperna som verkar mycket lovande, och jag hoppas att rådet, den höge representanten och kommissionen, naturligtvis med parlamentets mycket blygsamma bidrag, i framtiden lyckas skapa en utrikespolitik för unionen som är ännu starkare, bättre och mer ambitiös.

  Helmut Kuhne, föredragande. − (DE) Herr talman! Den här sista chansen att tala ger mig möjlighet att göra något jag inte fick tillfälle till tidigare – att tacka kommissionsledamot Günter Verheugen och Javier Solana för det fantastiska samarbetet med deras tjänstemän, som fanns tillgängliga för diskussioner och genom vilka jag fick reda på mycket. Det hade en mycket positiv effekt på betänkandet.

Jag vill även tacka utskottets alla ledamöter, särskilt utskottets ordförande och föredraganden av det andra betänkandet, Jacek Saryusz-Wolski. Vi skickade då och då lappar till varandra som skolpojkar när vi hade överlappande frågor i våra betänkanden så att vi skulle formulera oss på samma sätt. Det fungerade också mycket bra.

Låt mig lägga till tre punkter:

(EN) Först på engelska, eftersom några av talarna tog upp frågan om den irländska folkomröstningen.

När det gäller texten om militarisering innehåller mitt betänkande en fullständig lista med förslag om vapenkontroll och nedrustning – en hel sida. För det andra har varje medlemsstat enligt Lissabonfördraget kvar rätten att inte delta i EU-uppdrag, i synnerhet militära uppdrag. Denna rättighet påverkas inte på något sätt av Lissabonfördraget. Det var mycket intressant att höra självutnämnda Nato-anhängare uttrycka sin oro över neutrala Irlands självständighet inom ESFP. Jag tyckte att det var mycket intressant.

(DE) En sista punkt, som togs upp av Tobias Pflüger, gäller frågan om parlamentarisk granskning. Jag vet inte om det rör sig om ett avsiktligt missförstånd, men i texten i både Jacek Saryusz-Wolskis och mitt eget betänkande utesluts inte att grupper får tillgång till konfidentiell information. Formuleringen är öppen. Vi måste först här i parlamentet göra vår hemläxa och utarbeta något slags förhandlingsposition gentemot rådet. Vilket slags sekretessnivå ska beviljas till hur många ledamöter? Det kan mycket väl hända att vi bestämmer att alla grupper ska beviljas en viss sekretessnivå, en del grupper en annan nivå och så vidare. Det här är något vi måste komma fram till själva först, och det finns inget i någotdera av våra förslag som hindrar grupperna från att delta i detta arbete.

Jag vet inte om detta var ett avsiktligt missförstånd eller om texten var så pass obegriplig – det tror jag inte att den var – men vi bör först sätta oss ned tillsammans här i parlamentet och arbeta fram en egen förhandlingsposition gentemot rådet.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 5 juni 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag vill betona hur viktigt detta betänkande är och tacka föredraganden för att han har tagit med alla mina förslag i slutversionen. När det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget och Europaparlamentets behörighet i framtiden är det nödvändigt att sammanfatta verksamheten inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och sätta upp prioriterade mål för 2008 och 2009.

Förstärkningen av den europeiska grannskapspolitiken måste vara ett viktigt mål 2008. När det gäller kvaliteten på betänkandet beträffande frågorna om samarbete med Svartahavsregionen vill jag betona hur viktigt det är att samarbetet kommer igång snart. Om 2007 var det år då EU fastställde sin politik på detta område måste 2008 inriktas på att i praktiken uppnå synergieffekter för Svartahavsområdet. Det är också mycket viktigt att mobilisera alla krafter för att så snabbt som möjligt genomföra energiprojektet Nabucco på ett framgångsrikt sätt, samt lösa konflikterna i regionen.

Även länderna på västra Balkan och deras närhet till EU måste slutligen vara en prioritering i EU:s utrikespolitik. Bland de många frågor som noga måste följas upp i denna region vill jag särskilt betona behovet av ett effektivt skydd av minoriteters, däribland rumänsktalandes, rättigheter.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Först vill jag gratulera Jacek Saryusz-Wolski som utarbetat ett verkligt bra betänkande. Jag skulle vilja trycka på några av de tankar som framförs i det här betänkandet. Det som är mest oroväckande är EU:s växande beroende av energileverans från länder som är instabila och odemokratiska. Den totala bristen på samordning när det gäller medlemsstaternas ingående av bilaterala energiavtal hotar EU:s intressen och gör att man måste ifrågasätta EU:s strategiska projekt. Åtgärder av detta slag från några medlemsstaters sida försvagar avsevärt Europeiska unionens förhandlingskraft och dess ansträngningar att utforma en gemensam utrikespolitik.

Jag vill om igen betona Nabucco-gasledningens strategiska betydelse för EU:s energisäkerhet och uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att göra allt de kan för att påskynda arbetet med detta projekt.

Med hänvisning till den tvådagarskonferens om EU:s grannskapspolitik som pågår under den nuvarande parlamentssessionen och för vilken jag är medarrangör skulle jag vilja betona hur viktigt det är med insatser för att stödja denna politik. Olösta pågående konflikter i länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken utgör ett allvarligt hot mot EU:s säkerhet.

Sammanfattningsvis menar jag att förstärkt grannskapspolitik, åtgärder för att få slut på konflikterna utanför vår östra gräns och garantier för energisäkerhet bör vara prioriteringar för EU:s utrikespolitik.

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. – (EN) Betänkandet ger en riktig bild av hur vi vill att Gusp ska utvecklas i framtiden. Gusp är ett mycket centralt inslag i EU:s utrikespolitik. Jag välkomnar de förbättringar inom området yttre åtgärder som Lissabonfördraget medför. Fördragets genomförande skulle göra Gusp effektivare och mer konsekvent. De nya tjänster som inrättas genom fördraget skulle göra EU synligare, men jag tror att det är mycket viktigt att de olika rollerna avgränsas så att deras olika funktioner kan bidra till en konsekvent och effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Om vi vill att EU ska vara en aktiv kraft för internationell fred och stabilitet måste vi ha tillgång till alla de verktyg och instrument som behövs, men det förutsätter en starkare politisk vilja från medlemsstaternas sida.

EU får en allt större global närvaro, och EU-uppdrag pågår över hela världen. Genom att bidra till att skapa säkerhet och stabilitet i världen i stort bidrar EU också till en tryggare tillvaro för den egna befolkningen. Det är det bästa sättet att försvara den egna säkerheten och föra fram de egna värderingarna.

Jag anser att dessa åtgärder är ett steg i rätt riktning.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Jag stöder det betänkande som har lagts fram. Det är som jag ser det ett balanserat och icke-konfrontativt dokument.

Behovet av att EU:s utrikespolitik utvärderas är särskilt stort just nu, inte minst med tanke på de förändringar som föreslås på detta område i Lissabonfördraget. Jag tvivlar inte på att detta fördrag, genom att stärka den höge representantens roll, kommer att möjliggöra en mer framsynt och långsiktig hållning i EU:s utrikespolitik. Eftersom Europeiska unionen som helhet baseras på gemensamma värderingar måste dessa värderingar komma till uttryck i dess utrikes- och säkerhetspolitik. Bara då kan EU få trovärdighet på den internationella arenan. Gusp kräver å ena sidan politisk enighet bland medlemsstaterna och, å den andra, respekt för solidaritetsprincipen, framför allt när EU:s nya politiska strategier utformas.

Jag instämmer därför i den besvikelse och oro som uttrycks i betänkandet beträffande bristen på framsteg i utformningen av en gemensam europeisk energipolitik. Inte heller jag kan acceptera att vissa medlemsstater ingår egna, bilaterala avtal om energileveranser från Ryssland. Det försvagar kraftigt hela Europeiska unionens förhandlingsposition och dess ansträngningar att utforma en gemensam energipolitik, vilket är desto sorgligare som det inte var så länge sedan samma stater kritiserade enskilda länders viseringsavtal med USA och anklagade centraleuropeiska stater som hade ingått sådana avtal för att försvaga den gemensamma europeiska viseringspolitiken.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Europeiska unionen håller på att bli en global aktör på den internationella arenan, vilket bäst bevisas av den geografiska spridningen när det gäller gemenskapens engagemang. Man behöver bara gå till rådets operativa beslut från 2007 och början av 2008, vilka nämns i Helmut Kuhnes betänkande: polisuppdraget i Afghanistan, den militära operationen i Tchad, omformningen av trupper i Bosnien och förberedelserna för uppdrag i Kosovo och Guinea-Bissau.

Engagemangets spridning i världen går dessvärre inte hand i hand med ett åtgärdande av de tillkortakommanden som sedan länge varit uppenbara: avsaknaden av en civil fredskår i EU, bristen på transporter och skillnaderna mellan olika länders engagemang.

Information som nyligen har mottagits gör att debatten om Europas säkerhet måste få en ny dimension. Jag talar om säkerheten för EU-institutionerna i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. Avslöjandet av terroristgrupper som har haft EU-institutionerna som mål för sina attacker innebär att säkerhetsfrågan inte längre är teoretisk. Vi är tvungna att ompröva våra nuvarande principer. Vi vet att det ligger i Europaparlamentets karaktär att vara tillgängligt, och det är svårt att hitta en gyllene medelväg mellan institutionens öppenhet och kraven på skärpt säkerhet. Men detta börjar bli nödvändigt och bör därför avspeglas i budgeten för 2009. Frågan är inte lika allvarlig som andra problem som tas upp i betänkandet, men förtjänar icke desto mindre att uppmärksammas.

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (ET) Mina damer och herrar! En effektiv utrikes- och säkerhetspolitik är inte något som enskilda medlemsstater kan uppnå var för sig. En bilateral strategi när det gäller energifrågor och utrikespolitik har en destruktiv inverkan på i vilken grad vi tas på allvar. Det är oacceptabelt att Europeiska unionen hittills ofta har haft mindre tyngd i internationella förbindelser än vissa medlemsstater. Europeiska unionen måste uppträda enat gentemot världens stora länder, särskilt Ryssland, med alla 27 medlemsstaternas gemensamma intresse som utgångspunkt. Det är först då som vi kommer att betraktas som en jämbördig partner i både Amerika och Asien.

Jag välkomnar att Jacek Saryusz-Wolskis betänkande tar upp förstärkningen av den europeiska grannskapspolitiken som det viktigaste målet för 2008. Konferensen om den europeiska grannskapspolitiken i öst, som hålls i Europaparlamentet idag och imorgon, visar att vi tar vårt eget mål på allvar. Europeiska unionens säkerhet förutsätter omedelbara insatser för att demokratisera våra grannländer och lösa konflikter. Vi måste hjälpa Moldavien att lösa konflikten i Transnistrien.

Som ordförande i delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien måste jag även påpeka att utsikten till ett medlemskap i Europeiska unionen är mycket viktig för både Moldavien och Ukraina. Det är det som är drivkraften bakom ekonomiska reformer och demokratisering. Det kommer naturligtvis att ta tid att uppfylla de tre Köpenhamnskriterierna, även om Moldavien och Ukraina har visat sig vara redo att bli en del av Europa. Det fjärde Köpenhamnskriteriet, dvs. EU:s absorptionsförmåga, får under inga omständigheter bli ett hinder för dessa två europeiska länders anslutning till Europeiska unionen. Utvidgningen måste tveklöst fortsätta.

  Sirpa Pietikäinen (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Mitt tack går till föredraganden för ett utomordentligt och utförligt betänkande. Jag håller med honom om att det är viktigt att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under de kommande åren blir mer inriktad på utvecklingen av strukturer och förfaranden som gör det möjligt för unionen att reagera snabbare och mer effektivt på internationella kriser. Civil krishantering, fredsbevarande och skydd av de mänskliga rättigheterna är hörnstenarna i Gusp.

I och med Lissabonfördraget får EU:s utrikespolitik en ny ledargestalt i form av unionens höge representant. De förändringar som blir följden av fördraget skapar möjligheter att utforma en effektivare och mer konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik. EU måste tala och agera mer konsekvent på den internationella arenan.

Min förhoppning är dock att parlamentet i sina framtida årsrapporter intar en fastare ståndpunkt för en mer samstämmig och starkare roll för EU i Förenta nationerna. EU är en ekonomisk och politisk supermakt. Under årens lopp har unionen sett sin betydelse växa internationellt, och det viktigaste uppdraget nu måste vara att skapa en global organisation som respekterar människor och miljö.

EU måste satsa tid och kraft i Medelhavs-, Östersjö- och Svartahavsregionerna för att etablera ett ekonomiskt samarbete, politisk stabilitet och demokrati. I framtiden kommer det att krävas mer resurser för att genomföra Östersjöstrategin, öka sammanhållningen i regionen och lösa miljöproblemen. Stöd till och närmare integration med Svartahavsregionen inom ramen för EU:s grannskapspolitik är ett sätt att skapa politisk stabilitet i både EU och Svartahavsområdet i stort.

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Kuhnebetänkandet om tillämpningen av den europeiska säkerhetsstrategin är välstrukturerat med tanke på att det tar upp konkreta frågor och innehåller förslag till möjliga lösningar. Jag tror att den här typen av operativ ”checklista” gör det lättare att följa upp framstegen. Beträffande innehållet har jag följande synpunkter:

1. De borde ha nämnt Europeiska säkerhets- och försvarsakademin, eftersom den spelar en viktig roll i utarbetandet av ett gemensamt avtal om den europeiska säkerhetsstrategin genom att erbjuda utbildning på strategisk nivå, inte minst eftersom ordföranden i underutskottet för säkerhet och försvar, Karl von Wogau, skickade ett brev till generalsekreteraren/den höge representanten Javier Solana, i vilket han uttryckte stöd för Europeiska säkerhets- och försvarsakademins arbete.

2. Uttalandet om förbindelserna mellan EU och Nato kunde ha haft ett starkare budskap med tanke på Natos uttalande vid toppmötet i Bukarest.

3. De borde ha nämnt vikten av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Nato. En formulering om att ”ett starkare EU främjar den gemensamma säkerheten” kan kombineras med principen om de allierades odelbara säkerhet, som därmed utvidgas till att omfatta även EU.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) I Jacek Saryusz-Wolskis betänkande sägs att Europeiska unionen står fast vid sitt åtagande för FN:s millenniemål, men det är en fras som har förlorat en del av sin innebörd. Den används flitigt i diskussionerna om EU:s utvecklingspolitik, men i praktiken görs mycket små framsteg och millenniemålen är fortfarande utom räckhåll.

Av alla medlemsstater är det bara Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige som ger mer än 0,7 procent av sin BNP i offentligt utvecklingsbistånd, trots att 0,7-procentmålet antogs redan den 24 oktober 1970 som en del av den internationella utvecklingsstrategin för Förenta nationernas andra utvecklingsårtionde.

Jag är övertygad om att det bör vara ett viktigt inslag i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att säkra EU:s trovärdighet som global aktör. Att fullgöra de åtaganden som vi har gjort vore en mycket bra början.

EU och dess medlemsstater måste omsätta sina mångordiga deklarationer om att man står fast vid sina åtaganden i harmoniserad och samlad effektiv handling. Detta är som jag ser det bara möjligt om man slår ihop sina resurser och inrättar en enda EU-institution med ansvar för insamling, fördelning och utbetalning av offentligt utvecklingsbistånd.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) I och med Lissabonfördraget kommer EU att bli militariserat, eftersom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att få ytterligare en komponent i form av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Det kommer att bli svårare för de alliansfria länderna att behålla sin alliansfria status. Så blir det när medlemsstaterna åtar sig att öka sina militära utgifter. Så blir det när en ny militär kärna skapas för EU i form av permanent, strukturellt samarbete. Det ska komma igång under det franska ordförandeskapet.

Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är dessvärre positivt till militariseringen av EU. Betoningen i betänkandet av en trygg energiförsörjning är också mycket aggressiv och sedd ur Polens mycket ensidiga synvinkel.

20. Toppmötet EU/Förenta staterna

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om nästa toppmöte mellan EU och USA.

  Dimitrij Rupel, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Låt mig säga något om det kommande toppmötet mellan EU och USA. Med er tillåtelse kommer jag att tala på mitt modersmål.

(SL) Trots att förhållandet mellan Europeiska unionen och USA i grunden är bilateralt är det ett förhållande som får globala effekter. Det transatlantiska partnerskapet upphörde för länge sedan att vara uteslutande ekonomiskt. Europeiska unionen och USA arbetar nära tillsammans både bilateralt och inom internationella organisationer för att lösa ouppklarade frågor, däribland de mest akuta regionala frågorna som rör t.ex. Afghanistan, Mellanöstern och västra Balkan.

Precis som i alla förhållanden har Europeiska unionen och USA naturligtvis ibland olika åsikter i vissa frågor, men tack vare en konstruktiv inställning och ömsesidig förståelse lyckas vi lösa dem. Europeiska unionen och USA är ett viktigt, kanske det viktigaste, system som har en betydande inverkan på de internationella förbindelserna. Vi har våra meningsskiljaktigheter, men lyckas oftast arbeta tillsammans som allierade och vänner. Vi har många gemensamma värderingar och ett historiskt band, som löpte genom hela 1900-talet och gjorde att vi till sist stod sida vid sida när det kalla kriget tog slut och de euroatlantiska förbindelserna började expandera.

Eftersom det är svårare för Europeiska unionen att nå enighet än för USA är förbindelserna naturligtvis inte okomplicerade. Men det är inte alltid det går att nå samförstånd i USA heller. Vi behöver bara titta på rapporterna från valkampanjen för att se att det är svårt att nå samförstånd till och med inom ett och samma parti. Europeiska unionen är förenat i mångfald och, kan jag tillägga, stolt över att vara det. Det är också utgångspunkten för Lissabonfördraget som jag hoppas kommer att träda i kraft i början av nästa år.

Slovenien har under sitt ordförandeskap i Europeiska rådet ägnat stor uppmärksamhet åt att stärka de transatlantiska förbindelserna, och framför allt de strategiska aspekterna av dem. Jag vill poängtera att vi redan har haft ett stort antal viktiga möten, t.ex. trojkamötet mellan EU:s och USA:s utrikesministrar, mötet mellan politiska rådgivare, trojkamötet mellan EU:s och USA:s justitie- och inrikesministrar, samt mötet i maj mellan europeiska och amerikanska lagstiftare i Ljubljana. Den viktigaste händelsen för de transatlantiska förbindelserna blir emellertid toppmötet mellan EU och USA som Slovenien kommer att stå som värd för i Brdo pri Kranju den 10 juni.

Det är med glädje jag kan meddela att vi tror att toppmötet kommer att vara väl förberett och att mycket arbete har redan gjorts. Toppmötet kommer även att vara en chans att för den breda allmänheten förklara hur viktigt partnerskapet mellan Europeiska unionen och USA är och demonstrera våra gemensamma värderingar, vår produktiva dialog och våra förenliga intressen i hanteringen av akuta regionala och globala problem.

Toppmötet kommer att vara indelat i fyra delar: mötet mellan statscheferna, plenarmötet, lunch samt en presskonferens. Statscheferna kommer att diskutera de mest akuta regionala frågorna, t.ex. Mellanöstern, Balkan, Centralasien och så vidare, Kaukasus och Iran, medan andra regionala frågor kommer att diskuteras under plenarmötet och lunchen. Samtalen kommer även att beröra andra globala frågor som klimatförändringarna, energi, förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen (WTO), utveckling, hälsa och säkerhet, frihandel och fri rörlighet för personer.

Under plenarmötet kommer deltagarna att få ta del av den första presentationen av lägesrapporten från transatlantiska ekonomiska rådet, som inrättades i samband med toppmötet mellan EU och USA i Washington 2007 och där Europaparlamentet också spelar en viktig roll som rådgivande organ genom den transatlantiska dialogen mellan lagstiftare.

Lägesrapporten från transatlantiska ekonomiska rådets möte i Bryssel den 13 maj kommer att presenteras av rådets medordförande, Daniel Price, rådgivare till USA:s president i internationella ekonomiska frågor, och Günter Verheugen, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och vice ordförande i kommissionen, som är här idag. Den presskonferens som hålls efter samtalen är en viktig del av toppmötet, eftersom det blir ett tillfälle att sända ett positivt budskap till allmänheten i Europa och internationellt om framstegen i de transatlantiska förbindelserna och om planerade gemensamma projekt.

Det dokument som ska antas under toppmötet har varit föremål för många månaders samtal mellan Europeiska unionen och USA. Vi arbetar med en deklaration som ska omfatta hela vidden av det transatlantiska samarbetet. Den ska bland annat ta upp regionala frågor, global säkerhet, det transatlantiska ekonomiska partnerskapet och globala utmaningar som klimatförändringarna och energifrågorna. Vår avsikt och ordförandeskapets mål är att utarbeta ett dokument som är kort och koncist och förmedlar ett tydligt politiskt budskap, och jag hoppas att vi lyckas med detta.

Även när det gäller klimatförändringarna, där vi har olika uppfattningar, hoppas jag att vi har hittat en kompromisslösning. Den föreslagna kortfattade och sakliga texten om klimatförändringarna innehåller fortfarande några av de mål som är viktigast för Europeiska unionen, men samtidigt tas hänsyn till USA:s ståndpunkter – jag ska inte upprepa sådant som redan är väl känt för parlamentet. Deklarationen håller på att justeras i arbetsgruppen för transatlantiska förbindelser (COTRA), och framstegen i samtalen presenterades även för kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik den 20 maj, vid mötet i Ständiga representanternas kommitté (Coreper) den 21 maj och vid mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) förra veckan, den 26 maj.

Vi försöker fastställa ett datum för undertecknandet av avtalet om luftsäkerhet – som nu är föremål för de sista justeringarna – och vi vill åtminstone kunna underteckna det innan vårt ordförandeskap är över, dvs. före utgången av juni månad. Vi stöder dessutom att ett gemensamt luftrum fastställs så snart som möjligt, vilket skulle innebära en ytterligare liberalisering av den transatlantiska luftfarten och markera en ny fas i förbindelserna mellan Europeiska unionen och USA som gynnar människor på båda sidor om Atlanten.

Det slovenska ordförandeskapet är medvetet om att vissa medlemsstater ännu inte har tagits med i programmet för visumfrihet, som möjliggör resor utan visum till USA. Vi har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet i alla kontakter med USA och i våra förberedelser av toppmötet. Det slovenska ordförandeskapet har uppnått en kompromiss som innebär att medlemsstaterna i Europeiska unionen ska ingå bilaterala överenskommelser utom när det gäller frågor för vilka kommissionen har ansvar.

Mina damer och herrar! Jag försäkrar er om att det slovenska ordförandeskapet kommer att ägna stor kraft åt sina förberedelser inför toppmötet och är förvissat om att toppmötet i Slovenien kommer att bli en succé.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionen är idag en viktig partner som uppskattas i många länder. I en allt mer flerpolig värld har vi ingått strategiska partnerskap med våra viktigaste partner. Men vi har mer gemensamt med Förenta staterna än med alla andra av Europeiska unionens strategiska partner. Vi tar en stor del av det gemensamma ansvaret för en mer rättvis värld där vi alla får del av välståndet och där vår säkerhet är fast förankrad politiskt, ekonomiskt, socialt, ekologiskt och även militärt.

Detta partnerskap är både ambitiöst och arbetskrävande. Det krävs att vi européer visar mer solidaritet på den internationella arenan, men det krävs också att våra amerikanska vänner tänker om, liksom det krävs att de accepterar att ledarrollen i världen måste delas. I denna situation behövs en öppenhet som är mer än enkla proeuropeiska eller proamerikanska, antieuropeiska eller antiamerikanska reaktioner.

Vad vi behöver är en stor medvetenhet om att det inte är så mycket som skiljer oss åt, utan mycket mer som förenar oss. En lång rad viktiga frågor kommer att diskuteras vid toppmötet EU–Förenta staterna. På det utrikespolitiska området kommer diskussionen att vara fokuserad på samarbete mellan EU och Förenta staterna på västra Balkan, särskilt Kosovo, och i Mellanöstern. På dagordningen står också en diskussion om hur vi ska samarbeta för att ta itu med klimatförändringen. Det är ett besvärligt ämne där EU och Förenta staterna fortfarande står långt från varandra.

Trots allt har den politiska debatten i Förenta staterna förändrats avsevärt, och den förändras i vår riktning. Vårt europeiska mål är att uppnå ett ambitiöst, betydande avtal för perioden efter 2012 inom ramen för den globala förhandlingsprocessen i Förenta nationernas regi. Det bör vara ett avtal där vi har världens viktigaste industrination, Amerikas förenta stater, med oss.

Energipolitik står också på dagordningen. Vi vill gå vidare med samarbete inom naturvetenskap och teknik samtidigt som vi behöver en konstruktiv, öppen dialog med våra traditionella och potentiella energileverantörer. Det är klokt av oss att utbyta erfarenheter i en transatlantisk kontext.

Vårt samarbete i kampen mot internationell terrorism blev en central gemensam angelägenhet den 11 september 2001, ja kanske tidigare än så. Vi vill förbättra möjligheterna att utbyta personuppgifter för att spåra efterlysa personer. Men det förutsätter att vi utvecklar och tillämpar gemensamma principer för skydd av uppgifter.

Det var ofrånkomligt att viseringsfrihet skulle bli en fråga vid det här toppmötet. Förra året öppnade reformen av Förenta staternas program för viseringsundantag vägen för att hitta en lösning. Här samarbetar medlemsstaterna och kommissionen – vilket jag är mycket glad över – och kommissionen koncentrerar sig på gemenskapsbefogenheter.

Jag måste klart och tydligt fastslå att det politiskt sett är obegripligt att vi européer, som samarbetar i Schengensystemet, behandlas på olika sätt när vi reser in i vårt viktigaste partnerland. Därför vill vi påminna Förenta staternas president om det löfte han gav att om att häva viseringskravet.

Låt mig nu komma in på ekonomiska förbindelser, som rådets ordförande har yttrat sig om. Förra året skapades transatlantiska ekonomiska rådet (TEC), vilket innebär att vi fick ett politiskt instrument för att vidareutveckla den transatlantiska ekonomiska integrationen. Denna ekonomiska tillväxt är motorn för den globala ekonomin. Den är tyngdpunkten för handel och investeringar i hela världen och kommer att förbli så i många år till. Därför är vi fast beslutna att använda oss av TEC för att hitta lösningar på frågor som har varit oavgjorda i åratal – en del av dem i 10, 15 eller till och med 20 år – och som utgör avsevärda hinder för transatlantisk handel.

”Betyget” efter det första året är bra. Vi lyckades framgångsrikt ta itu med de första, svåra frågorna. Framförallt har vi lyckats skapa en anda av samverkan och ömsesidigt förtroende som vi aldrig tidigare har upplevt. Jag är glad över att vi kan räkna med helhjärtat stöd från Europaparlamentet som deltar i varje steg av detta samarbete. Vi har bra samarbete med alla nuvarande transatlantiska dialogpartner, och jag är även tacksam för rådets stöd som kommer att fortsätta att vara viktigt även i framtiden.

Det finns en rad påtagliga resultat: vi har gått vidare när det gäller produktsäkerheten för importerade varor, vi har fått Förenta staternas godkännande av europeiska standarder för finansiell rapportering, vi har en gemensam ståndpunkt när det gäller att främja en öppen miljö för globala investeringar, om vilket toppmötet också kommer att göra ett uttalande. Vi har redan ett nära samarbete om lagstiftningsförslag, och vi vill sträva mot gemensamma europeiska och amerikanska standarder, så att vi inte behöver konkurrera med varandra om våra standarder på världens marknader.

Vi är ett stort steg närmare ett ömsesidigt erkännande av säkerhetsbestämmelser för elektriska apparater, något som vi européer har bett amerikanerna om i många år. Amerikanerna har tagit upp just det ärendet igen, något som vi inte hade väntat oss skulle ske så snart. Vi har börjat samordna våra ekonomipolitiska intressen gentemot tredjeländer och i internationella sammanhang.

Än så länge har inte något genombrott skett när det gäller 100-procentig skanning av godscontainrar. Detta är mycket oroande. Följaktligen vill jag be er, mina damer och herrar, att utnyttja era kontakter i kongressen, eftersom detta var ett beslut som fattades av den amerikanska kongressen, inte av den amerikanska regeringen, vilket gör att mina ansträngningar att hitta en lösning i samtal med den amerikanska regeringen inte ser särskilt lovande ut. Kongressen måste alltså agera eftersom regeringen inte kan göra det. Jag hoppas på att era kontakter i kongressen kommer att bli till hjälp för oss.

I samband med arbetet i transatlantiska ekonomiska rådet har kommissionen lagt fram två förslag om importförbudet mot amerikanska kycklingar. Vi föreslår att importförbudet mot kycklingar hävs. Det är inte juridiskt eller vetenskapligt hållbart. Jag inser att debatten om detta ibland har varit mycket känsloladdad, uppenbarligen utan fullständig kännedom om bakgrunden och omständigheterna. Jag ber alla som vill uttala sig i den här frågan att först informera sig grundligt.

Förresten har jag upptäckt att detta är en fråga som godtyckligt har lyfts bort från parlamentsdebatterna under många år. Vi får inte låta protektionismen föra talan, och vi bör inte heller inta den arroganta ståndpunkten att våra lösningar är de enda som är bra för konsumenterna, och att det sätt som andra människor gör saker och ting på automatiskt är dåligt. Det kan mycket väl vara så att ett annat sätt inte är sämre än vårt sätt att göra det. Detta måste bedömas i varje enskilt fall. Bara det att något är annorlunda innebär inte att det inte är lika bra.

Om vi inte löser detta problem, vilket i grund och botten är ett mycket litet problem, men som är mycket viktigt för amerikanerna, kommer vi inte att ha den minsta chans – och jag säger detta på fullaste allvar – att föra fram de viktiga jordbrukspolitiska frågor som vi vill diskutera med amerikanerna till förhandlingsbordet. Vi kommer till exempel ingen vart med de krav vi vill framföra till amerikanerna på jordbruksområdet. Jag riktar detta konstaterande till de europeiska jordbruksministrarna som ansåg att det var på sin plats att säga nej till detta initiativ innan de ens hade tittat på det. Detta har skadat dem själva avsevärt.

Jag gör mig inga illusioner: alla frågor som behandlas i transatlantiska ekonomiska rådet är svåra, och det finns inga snabba lösningar på dem. Men med erforderlig klokhet och framsynthet kan alla dessa frågor lösas av båda sidor. Detta instrument är alltför viktigt, och alltför värdefullt att ödslas bort. Värdet av det får dessutom inte heller underskattas med hänsyn till att Dohaförhandlingarna har kört fast, även om vi har stort intresse av att världshandelsrundan ska få en framgångsrik avslutning med resultat som är gynnsamma för alla inblandade.

Vid toppmötet kommer vi att kunna uppnå en skyndsam avslutning på förhandlingarna om det andra steget i luftfartsavtalet, vilket kommer att ge den transatlantiska ekonomin ytterligare fart.

På det hela taget är utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Förenta staterna mycket glädjande. Trots de skilda inriktningar som ofrånkomligen förekommer så är våra förbindelser konstruktiva och framtidsinriktade. Vi hoppas på att detta toppmöte kommer att sända ytterligare en tydlig signal om att vi är partner som är fast beslutna att ta ansvar för den transatlantiska regionen och lösa globala frågor oberoende av de skilda valperioder och mandatperioder som gäller för regeringen, rådet, parlamentet och kommissionen.

Jag skulle vara mycket tacksam om Europaparlamentet energiskt kunde fortsätta att stödja och främja denna process.

  James Elles, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! För några dagar sedan var vi i samband med den transatlantiska lagstiftningsdialogen i Ljubljana, och vi uppskattade verkligen det slovenska ordförandeskapets varma mottagande där.

De diskussioner som vi förde med våra kolleger i kongressen visade vilken omfattande dagordning som nu gemensamt har utarbetats av den amerikanska kongressen och Europaparlament inom denna transatlantiska ram: ekonomiska frågor, som vi nyss hörde kommissionsledamoten tala om, politiska frågor, som också kan vara ekonomiska, såsom klimatförändring, men även svåra frågor som Afghanistan och det allmänna säkerhetskonceptet. Därför välkomnar vi denna debatt före toppmötet mellan EU och Förenta staterna nästa vecka.

Jag har tre korta reflexioner att tillföra den här debatten. För det första måste vi, när vi har en så omfattande dagordning med så många olika frågor, som är av en helt annan art än den för tio år sedan, verkligen börja skapa något slags gemensam linje för en säkerhetsdimension, en säkerhetsstrategi. Vi förde nyligen en debatt om den europeiska säkerhetsstrategin. Vi måste börja avpassa den till den amerikanska säkerhetsstrategin på lång sikt så att vi sedan får en bredare bas för att ta itu med dessa problem.

För det andra saknas verkligen lagstiftningsdialogen i den här debatten. Vi skjuts så att säga åt sidan i Ljubljana, och sedan hålls toppmötet i Ljubljana två veckor senare. Hela organisationen påminner om 1800-talet eftersom det inte förekommer någon verklig kontakt mellan förvaltningens och lagstiftningens dialoger. Som det antyds i detta resolutionsförslag måste vi nu verkligen planera för en transatlantisk församling där de viktigaste lagstiftarna från båda sidor av Atlanten kan få tillfälle att tala med varandra och tillsammans komma fram till gemensamma initiativ.

Min sista punkt är en personlig reflexion: Eftersom såväl EU, Förenta staterna som Nato tillsammans kommer att behandla dessa frågor skulle det kanske vara bra om det i anslutning till Natos toppmöte i Kehl, som ska hållas våren 2009, hölls ett toppmöte mellan EU och Förenta staterna för att visa att Nato, EU och Förenta staterna gemensamt tar itu med dessa problem.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! På min grupps vägnar vill jag tacka ministern och kommissionsledamoten för deras inledande anföranden. Jag instämmer i kommissionsledamot Günter Verheugens slutsats att atmosfären är positiv, bättre än den var för några år sedan. Vi förväntar oss naturligtvis att den förbättras ytterligare när en ny regering tillträder i början av nästa år. Jag anser att båda kandidaterna vill ha förändring och att de vill att Förenta staterna gör större investeringar i internationellt samarbete och multilaterala institutioner. Det öppnar också möjligheter till ännu större förbättringar av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Naturligtvis förlåter ni mig att jag föredrar en av de två kandidaterna, och idag har det visat sig vilka dessa kandidater kommer att bli.

Men det återstår många problem på dagordningen. Jag ska inte diskutera ekonomiskt samarbete eftersom kommissionsledamot Verheugen redan har berört den punkten, och vi hade en omfattande debatt om frågan för några veckor sedan. En punkt som jag vill ta upp igen, liksom jag gjorde i den förra debatten, är frågan om icke-spridning av kärnvapen. Det är dags för ett nytt initiativ. Jag anser att Förenta staterna borde göra en välvillig gest, till exempel genom att underteckna fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar. Nu finns det dock nya möjligheter att sluta avtal om multilateraliseringen av kärnbränslecykeln. Jag är nöjd med vad presidentkandidaten John McCain redan har sagt om tillbakadragande av taktiska kärnvapen från Europa, en antydan om att han tar denna dagordning på allvar.

Den andra punkten är frågan om antirobotförsvarssystemet. Min kollega Libor Rouček kommer att säga mer om detta ämne, som alltjämt är viktigt för oss eftersom vi anser att det inte kan regleras unilateralt i de bilaterala förhandlingar som pågår med ett antal medlemsstater i Nato. Det är ett europeiskt problem som påverkar säkerhetsläget i Europa. Det borde åtminstone ha diskuterats multilateralt med vederbörande europeiska organ. Jag instämmer i kritiken av den bristande överensstämmelsen i fråga om visum och programmet för viseringsundantag. Vi anser naturligtvis att alla EU:s medlemsstater, och särskilt de stater som bildar Schengenområdet, bör integreras fullt ut i programmet. Nu när kommissionen själv kan delta i förhandlingarna hoppas jag att den kommer att göra framsteg i det här avseendet.

Avslutningsvis en iakttagelse till: vi är alltjämt missnöjda med det amerikanska svaret på våra klagomål rörande CIA:s metoder när det gäller de extraordinära överlämnandena och Guantánamos fortsatta existens. Att en gång för alla få ett slut på dessa företeelser är alltjämt en viktig punkt på dagordningen för de gemensamma överläggningarna.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det är viktigt att ha ett öppet diskussionsforum och samarbete mellan Amerikas förenta stater och Europeiska unionen. Kommissionsledamot Günter Verheugen betonade också vikten av samarbete med kongressen. Även jag hade för ungefär en vecka sedan tillfälle att delta i ett möte med Europeiska kommissionens delegation till Förenta staterna. Detta slags kontakt är viktig. Där liksom uppenbarligen på andra håll förs öppna diskussioner om svåra frågor, och varje sida försöker säkerligen att verka för de frågor som rör deras egen del av världen. Av dessa samtal framgår tydligt att när Förenta staterna försöker plädera för säkerhetsfrågor så gäller det ofta protektionism i fråga om ekonomi och handel.

Jag instämmer helt med Jan Marinus Wiersma, och även jag beklagar att EU:s medlemsstater inte har fått en rättvis och likvärdig behandling i fråga om visum. När den amerikanska regeringen byts ut kan EU förhoppningsvis uppträda enat gentemot Förenta staterna i detta sammanhang, och då kan alla medlemsstater behandlas på exakt samma sätt.

Personligen och slutligen vill jag säga att vi här i Europa och alla i hela världen har följt denna första runda i kampen om Vita huset. Det ger utan tvekan en utmärkt bild av den amerikanska demokratiprocessen. Det skulle inte skada om EU såg sig själv i spegeln här. Vi talar här om urval till höga EU-befattningar. Det finns inget öppet forum, än mindre någon riktigt demokratisk process, när dessa tjänster utses före valet. Kan ni föreställa er att de viktigaste administrativa och politiska befattningarna i Förenta staterna skulle fördelas före valet, så som det sker här i EU? Med andra ord har vi otvivelaktigt något att lära oss av Förenta staterna på många områden, inte minst när det gäller demokratifrågor.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi vill ha goda förbindelser mellan Amerikas förenta stater och Europeiska unionen. Men förutsättningen för detta är också att Europeiska unionen uppträder enat. Utmaningar och kriser på västra Balkan, i södra Kaukasusregionen, i Mellanöstern och i Afghanistan, kampen mot terrorism som nu förs i medier och livsmedelskrisen som nu är påtaglig, frågor om trygg energiförsörjning, klimatförändring, ekonomisk lågkonjunktur liksom frågor om öppenhet och reglering på finansmarknaderna – i alla dessa frågor behöver vi varandra och måste samarbeta. Men vi vill också förstärka den parlamentariska dimensionen genom att involvera den amerikanska kongressen och Europaparlamentet.

En punkt som är ytterst viktig för våra medborgare är – och jag säger detta helt medvetet som en person som ser sig själv som transatlantisk – stängningen av fängelset i Guantánamo Bay och av alla andra hemliga fängelser i världen. Det är viktigt att vi förklarar för våra amerikanska vänner att de kvarvarande fångarna antingen måste åtalas lagligen eller friges, och eventuellt få skälig ersättning. Men vi kan även göra en insats genom att ta emot de fängslade uigurerna i Europeiska unionen och därigenom också bidra till att få ett slut på denna skandal så fort som möjligt.

En annan punkt är som är viktig för våra gemensamma demokratiska värderingars allmänna anseende är att vi å ena sidan är överens om att det finns ett terroristhot, men att vi å andra sidan också måste betona att denna debatt även förs med konstitutionella medel. Detta är just vad som inte gäller för de rådande metoderna med listor över terroristorganisationer både i Europeiska unionen och i Förenta staterna. Denna fråga måste därför också skyndsamt prövas. Jag vill än en gång betona att terrorism och organiserad brottslighet måste angripas utifrån grundläggande rättigheter och gemensamma konstitutionella principer. Detta gäller också utbytet av personuppgifter mellan Förenta staterna och Europeiska unionen.

En annan viktig punkt är slutligen frågan om klimatförändringen eftersom den påverkar många aspekter, från livsmedelstrygghet och energi till vattenförsörjning. Denna fråga måste därför få hög prioritet vid toppmötet. Båda parter bör enas om en gemensam strategi för att hejda klimatförändringen. Det måste vara vårt mål att begränsa temperaturökningen till maximalt två grader i förhållande till förindustriella värden. Vi kräver att de industrialiserade länderna tar sitt ansvar.

  Brian Crowley , för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande Dimitrij Rupel och kommissionsledamot Günter Verheugen för deras inledning av debatten. Det vi ser hända är att USA:s och EU:s ideal och målsättningar på flera sätt sammanstrålar. Alltför ofta fokuserar vi på det som skiljer oss åt. Geografiskt åtskiljs vi av Atlanten, men det som förenar oss är det vi har inom oss, i våra hjärtan och vårt sinne, i våra värdesystem och i våra uppfattningar om demokratisk kontroll och främjandet av demokratiska institutioner över hela världen.

Vi behöver verkligen fokusera på nyckelfaktorerna i den sorts vision som USA och EU kan ge till världen under 2000-talet. Uppenbarligen har mina kolleger nämnt flera av de utmaningar som vi står inför, vare sig det gäller klimatförändringen, utvecklingsmålen eller något annat. Men först och främst måste vi fokusera på att åstadkomma fred och stabilitet inom regioner och områden.

Därför är det alldeles lämpligt att nästa toppmöte mellan EU och USA äger rum i Ljubljana, eftersom vi därifrån kan blicka mot väst och se att det råder stabilitet och fred i Europeiska unionen. Vi kan blicka mot sydost och se en potentiell splittring och fara i de västra Balkanländerna. Vi kan blicka längre österut och se en potentiell fara och splittring i den situation som råder i Mellanöstern. Därför anser jag att det är viktigt att vi, när vi verkligen möts och diskuterar olika frågor, ser till att vår dagordning – även om den är vittomfattande – är inriktad på de viktigaste och mest centrala faktorerna.

Dessa viktiga och centrala faktorer bör enligt min åsikt basera sig på följande: att vi tillser att kvartetten fortsätter sitt arbete när det gäller fredsprocessen i Mellanöstern, att vi främjar och stöder Dohaavtalet mellan parterna i Libanon angående den libanesiska situationen, att vi garanterar att Kosovo och andra områden i länderna på västra Balkan får de säkerhetsgarantier som de behöver för att kunna utveckla sina demokratier mot en stabil och fredlig framtid. Men viktigast av allt är att vi går samman för att vägleda resten av världen, i synnerhet inom områdena för klimatförändring, energi och livsmedel. Den mest utmanande fråga som så många länder över hela världen står inför just nu, inte bara utvecklingsländer utan också utvecklade länder, är priset på livsmedel och de svårigheter det kommer att medföra.

USA och EU kan gemensamt upprätthålla en stark position, men vi kan också visa ett gott ledarskap för framtiden.

  Dimitrios Papadimoulis , för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Kan ni uppge vilka specifika punkter ni är oense om?

Europaparlamentet kräver att Guantánamo ska stängas, och det har nyligen kommit avslöjanden om så kallade interneringsfartyg, som med all sannolikhet även har anlöpt europeiska hamnar. Tänker ni säga något om detta till nordamerikanerna, eller kommer ni att stödja de nordamerikanska medborgarnas krav i denna fråga? Tänker ni säga något till dem för att förhindra att de undergräver den globala överenskommelsen om klimatförändringen, uppmana dem att överge sin ensidiga strategi för biobränslen och nå en enkel kompromiss för att kunna motverka den nuvarande livsmedelskrisen, som driver upp livsmedelspriserna? Herr Verheugen! Ni har spelat en ledande roll för att upphäva det förbud mot klorerad kyckling som har funnits i EU sedan 1997. Därför vill jag säga er att alla vi som är av en annan åsikt än er – och vi är många till antalet – inte är det på grund av okunskap, utan därför att vi anser att skyddet av folkhälsan är viktigare än kommersiella intressen. Av 27 medlemsstater är det 21 som inte håller med er, och det gör inte heller ett enhälligt Europaparlament eller det berörda utskottet. Det finns också starka invändningar inom kommissionen. Detta bör inte nonchaleras, herr Verheugen, utan ni bör lägga fram några argument.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Partnerskapet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna är en hörnsten i EU:s utrikespolitik, vilket med rätta påpekas i den gemensamma resolutionen. Ett sådant partnerskap innebär ett antal självklara överenskommelser, såsom principen om att vi inte blandar oss i den andra partens inre angelägenheter. Jag måste tyvärr konstatera att våra nordamerikanska partner, under senare år och även helt nyligen, inte alltid har hållit denna överenskommelse. Till exempel har presidenten och utrikesministeriet gång på gång förklarat sig vara oförbehållsamt positiva till Turkiets anslutning till Europeiska unionen, och de har även utövat påtryckningar för detta ändamål. Ett sådant beteende är oacceptabelt. Det är som om Europeiska rådet eller kommissionen skulle anstränga sig för att Mexiko skulle anslutas till eller integreras med Förenta staterna. Bara för att Turkiet är en Natomedlemsstat innebär det inte att landet också ska ha rätt att ansluta sig till Europeiska unionen. Nato är viktigt för EU, men det är inte detsamma som EU. Detta handlar om två olika frågor, och nästa veckas toppmöte är ett gynnsamt tillfälle att påminna våra partner om detta på ett vänligt men bestämt sätt.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag anser att det är helt uppenbart, och det har också tydligt påtalats i de olika anförandena, att EU och USA tillsammans kan bidra – som ingen annan – till att skapa fred och frihet i världen på grundval av sina värderingar.

Vi vet emellertid att vi ibland har olika uppfattningar. Om vi dessutom upplever USA:s ensidighet som ytterst oangenäm från stund till annan är denna ensidighet också delvis förankrad i vår egen svaghet. Därför är en bättre europeisk politik i förbindelserna till Förenta staterna, samt inre styrka och ett enat uppträdande i utrikes- och säkerhetspolitiken, förutsättningar för att skapa ett genuint partnerskap. I och med det translantiska ekonomiska rådet har vi numera ett instrument för att befästa våra gemensamma intressen inom ett specifikt område.

Av detta skäl gör det mig mycket beklämd att saker och ting redan håller på att misslyckas i kycklingfrågan, att USA:s president är tvungen att ringa telefonsamtal angående kycklingfrågan, och att vi inte ens visar något slags villighet att kompromissa om denna fråga. Vi bör fundera över om inte mycket har överdrivits i det här sammanhanget, och vi är således i ett läge där vi kan skapa en grund för att utveckla en transatlantisk marknad. En sådan marknad skulle göra det möjligt för oss att fastställa våra gemensamma intressen i världen, införa standarder och – som James Elles med rätta sa – låta parlamentet delta i detta. Kommissionsledamot Günter Verheugen har redan nämnt att lagstiftningen inom flera sektorer redan har berörts, och därför bör parlamenten på båda sidor göras delaktiga i förebyggande syfte för att få kontroll över situationen och gemensamt införa dessa standarder i världen.

Om vi ska lyckas med detta och om vi kan upprätthålla denna drivkraft till efter årets val i USA och nästa års val i EU kanske vi kommer att ha byggt en grund för att förstå att klimatförändringen, den organiserade brottsligheten, migrationen och mycket annat bara kan motverkas gemensamt till fördel för en bättre värld. Därför bör vi föra ett närmare samarbete med våra amerikanska vänner.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I mitt anförande kommer jag att ta upp en aspekt av förbindelserna mellan EU och Förenta staterna, och det är det nordamerikanska antimissilsystemet. I mitt hemland Tjeckien, där en radaranläggning kommer att installeras som en del i skyddssystemet, är två tredjedelar av medborgarna ihärdiga motståndare till denna plan. Den tjeckiska befolkningen anser att missilskyddet inte bara gäller bilaterala förbindelser mellan USA och Tjeckien eller Polen utan att frågorna om missilskyddet och icke-spridningen av vapen berör säkerheten i EU som helhet. Jag vill således uppmana rådet än en gång att slutligen skapa en plattform för att samtliga EU-medlemsstater ska kunna delta i debatten om denna fråga. Jag vill också ta tillfället i akt och uppmana Förenta staterna att i dagsläget avstå från att underteckna avtalen om installering av sina missilskyddsanordningar i Europa. USA och EU står inför en mängd problem som är mycket mer brådskande, nämligen kampen mot terrorismen, energiförsörjningstryggheten, den globala uppvärmningen, Afghanistan och mycket annat. Låt oss därför arbeta tillsammans (och jag menar tillsammans, som partner) för att finna lösningar på dessa problem. Vi kan senarelägga de frågor som inte är brådskande och som för närvarande snarare splittrar än förenar oss.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Günter Verheugen har just uppmanat Europaparlamentet att dra nytta av sina kontakter med kongressen i frågan om en hundraprocentig granskning av containrar. Det är utmärkt, och jag tror att vi med nöje kan tillmötesgå honom. Men i gengäld tror jag att parlamentet skulle vilja vara mer nära delaktigt i sådana frågor som till exempel ramarna för det transatlantiska uppgiftsskyddet. Detta har nämligen under de senaste arton månaderna skötts av civila tjänstemän bakom stängda dörrar, som om det handlade om en rent teknisk fråga snarare än en fråga som berör våra medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter. Detta är inte en fråga för diplomater. Det är dags att kommissionen och rådet för över den till Europaparlamentet.

En annan fråga gäller ett ärende som häromdagen meddelades av de nordamerikanska myndigheterna, nämligen det elektroniska systemet för resetillstånd. Jag skulle vilja veta huruvida rådet och kommissionen ämnar ta upp detta vid toppmötet med USA. Jag får intrycket att vi vid det här laget har ett lappverk av säkerhetsåtgärder som berör resenärer – det elektroniska resetillståndet, PNR-uppgifter, API, biometriska pass, fingeravtryck, system för inresa och utresa, datoriserat automatiskt målsökningssystem (ATS), visum, undantag från viseringskrav – och EU bara kopierar allt detta helt utan eftertanke. Det är dags att vi istället börjar tala om ett sammanhängande, effektivt och proportionerligt ramverk för säkerhetsåtgärder.

I samband med detta vill jag veta huruvida kommissionen och rådet ämnar ta upp följande frågor med de nordamerikanska myndigheterna. Dessa myndigheter har meddelat att de – jag antar från och med augusti – kommer att kräva att transportföretag som bedriver lufttrafik eller fartygstrafik samlar in 10 fingeravtryck och en ansiktsskanning från samtliga resenärer, och att de inom 24 timmar vidarebefordrar denna information till Förenta staternas Department of Homeland Security. Jag kommer att lägga fram en parlamentsfråga om detta, och jag vill veta huruvida rådet och kommissionen håller med mig om att transportföretag inte ska utföra brottsbekämpning och säkerhetsuppdrag, och huruvida de ämnar ingripa.

När det slutligen gäller undantaget från viseringskrav vill jag belysa en särskild fråga. Vi har ställt denna fråga vid ett flertal tillfällen men aldrig fått något svar: tänker ni ta upp frågan om det oacceptabla reseförbudet till Förenta staterna för patienter som bär på hiv-smitta?

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! För inte så länge sedan antog Europaparlamentet en resolution där Förenta staterna uppmanades att upphäva viseringskravet för medborgare från EU:s samtliga medlemsstater och att respektera ömsesidighetsprincipen.

Nordamerikanska medborgare kan fritt resa in i samtliga EU-länder, men de enda personer som inte behöver ansöka om amerikanskt visum är medborgare från några av de rikaste länderna i EU. Detta röjer en obalans i behandlingen av vissa fullvärdiga EU-medlemsstater. Tyvärr har denna fråga hittills inte fått tillräcklig uppmärksamhet från EU:s institutioner som ofta uppvisar en överdriven entusiasm i andra frågor. Vi upplever en underlig situation där till exempel polska medborgare fortfarande behandlas som potentiella ekonomiska invandrare, trots att det är evigheter sedan deras mål var USA. De kan, när allt kommer omkring, arbeta i EU:s länder där man har öppnat arbetsmarknaden för dem. Det finns inga ekonomiska och förvisso inga politiska skäl till att de skulle behöva visum för att resa till Förenta staterna.

Vi får hoppas att EU:s länder, vid nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna, kommer att ta upp detta problem på ett bestämt sätt och slutligen lösa det.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Mot bakgrund av att kommissionsledamot Günter Verheugen med eftertryck talade om välstånd förväntar jag mig att man under toppmötet först och främst kommer att söka efter ett sätt att hejda de stigande livsmedelspriserna. Jag förväntar mig ett politiskt korrekt svar på det faktum att tiotals miljoner människor kommer att dö av hunger detta år, och att ytterligare hundra miljoner kommer att glida djupare ned i fattigdom. Samtidigt blir mjölk i Europa just nu uthälld till ingen nytta, medan den raps och de sockerrör som nu blommar på fälten kommer att ösas ner i fordonens bränsletankar. Höga bidrag och importtullar gör det mer lönsamt att hellre odla bränsle än spannmål, trots att det är väl känt att priset för vete omedelbart skulle falla med tio procent och priset på majs med så mycket som 20 procent om länderna fastställde ett moratorium för biobränslen. Herr talman! Jag anser att det under mötet i Ljubljana om en vecka kommer att stå klart huruvida EU och USA avser att ta itu med sina globala skyldigheter eller bara fortsätta att tala om dem på ett populistiskt sätt. Mot bakgrund av att den befintliga jordbrukspolitiken leder till (bokstavligen) dödliga resultat borde man snarast möjligt avskaffa de meningslösa jordbruksstöden, kvoterna och tullavgifterna, samt upphöra med att främja biobränslen.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi talar med EU:s viktigaste partner. Vi har visserligen olika åsikter i många frågor, men faktum är att vi står närmare USA än något annat främmande land. Samtidigt har vi emellertid, på ett övergripande plan, olika strategier när det gäller vissa nyckelfrågor som berör hela vår planet.

EU har gjort kampen mot den globala uppvärmningen till paroll för all sin verksamhet – dessa är preferenserna för samtliga ordförandeskap, både tidigare och framtida. Förenta staterna håller med om att det framför allt är människors handlingar som har lett till förändringar av klimatet, men samtidigt vill man inte ta på sig bördan för att bekämpa klimatförändringen. Däremot har vi i EU antagit ett mycket hårt program för att begränsa utsläppen. Detta program kommer att leda till stränga konsekvenser för vår ekonomi. Vi har beslutat att göra detta för att få andra att göra gemensam sak med oss. Detta är vårt syfte, för vi kan inte på egen hand rädda planeten.

Förenta staterna är praktiskt taget det land som släpper ut mest växthusgaser i världen. Att övertyga det land som står för de största utsläppen att åta sig gemensamma förpliktelser skulle kunna leda till ett globalt samförstånd i Poznań och Köpenhamn, och det är först när vi lyckas nå ett sådant samförstånd som vårt program för att begränsa utsläppen kommer att ha varit mödan värt. Jag anser därför att diskussionen med Förenta staterna om denna fråga, samt presentationen av våra projekt och möjligheten att övertyga dem om att agera samfällt med oss på den internationella arenan under kommande sammanträden för klimatkonventioner, är en av de viktigaste och kanske den odelat viktigaste frågan för EU idag.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Det sista toppmötet mellan EU och Förenta staterna under epoken Bush kommer att äga rum den 10 juni. Denna epok har för evigt fläckats av den olagliga invasionen i Irak och de skamliga gärningarna på Abu Ghraib, Guantánamo och de hemliga fängelserna. Vi kommer att dra en lättnadens suck efter åtta års tillbakagång. Åtta förspillda år uttryckt som något som kunde ha blivit en effektiv kamp mot terrorismen förenlig med demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Förspillda år när det gäller fredssträvan i Mellanöstern, kampen mot den organiserade brottsligheten samt nedrustning och icke-spridning av kärnvapen.

Vi vet i alla fall att Barack Obama kommer att bli det demokratiska partiets kandidat, och att hoppet återvänder. Barack Obama har utlovat sitt stöd för att stärka icke-spridningsavtalet och till och med försvarat målet om en fullständig nedrustning av kärnvapen. Detta har redan lett till en kedjereaktion hos den republikanska motparten, senator John McCain, som har slutit sig till Obamas ståndpunkt och tillagt att han stöder ett tillbakadragande av taktiska kärnvapen från Europa. Detta bevisar att det finns en kritisk massa i USA som är redo för en ändrad strategi.

EU bör snarast möjligt närma sig den nya administrationen för att utarbeta gemensamma strategier för konferensen 2010 om utvärdering av fördraget om icke-spridning av kärnvapen samt strategier för alla de ramverk inom vilka den globala säkerheten och i synnerhet icke-spridningen av massförstörelsevapen står på spel, däribland förhandlingarna med Iran. Med detta i åtanke är kontakterna mellan Europaparlamentets och den nordamerikanska kongressens ledamöter av största betydelse, och dessa bör genast stärkas.

Det nordamerikanska ledarskapet är inte längre tillräckligt för att bekämpa dagens hot och förhindra nya i framtiden. Det är emellertid fortfarande absolut nödvändigt. Vi är säkra på att president Barrack Obama – och jag hoppas att det blir han – kommer att klara utmaningen och att EU kan utnyttja varje tillfälle för att bidra till en bestående förstärkning av det multilaterala systemet.

  Dariusz Maciej Grabowski (UEN). – (PL) Herr talman! Över hela världen ökar problemen. Ett exempel är den förvärrade ekonomiska situationen. Ett andra är det politiska utnyttjandet av tillgången på råmaterial, och råmaterialens prisökning, däribland det stigande livsmedelspriset. Ett tredje problem är terrorismen. Ett fjärde är lokala väpnade konflikter. Ingen enskild stat har förmågan att lösa dessa problem, så det krävs dialog och samarbete mellan EU och Förenta staterna.

Detta mynt har emellertid också en annan sida, och det är den ekonomiska och politiska konkurrensen mellan EU och Förenta staterna. Därför krävs det lämpliga åtgärder i de viktigaste frågorna för att förhindra att denna konkurrens får en splittrande verkan. Åtgärder är särskilt nödvändiga i ekonomiska frågor. Världen får inte bli gisslan för spekulativt kapital och monopol på råmaterial. EU bör inte stå tillsammans med Al Gore som förespråkare för idén om en global uppvärmning på bekostnad av sina egna företag.

Med anledning av Förenta staternas förestående presidentskifte bör EU göra sina egna politiska prioriteringar, och klart och tydligt lägga fram sina egna förslag för att lösa problemen.

  Dushana Zdravkova (PPE-DE). – (BG) Som företrädare för en ny EU-medlemsstat och som ledamot av delegationen för förbindelserna med Förenta staterna vill jag tala om den viktiga uppgift som åligger den transatlantiska lagstiftningsdialogen, som utgjorde en del av det möte som för bara några dagar sedan hölls i Ljubljana.

Jag vill uttrycka min tacksamhet för de frågor som fanns med på dagordningen. De visade nämligen tydligt att de utmaningar som några av de nya EU-medlemsstaterna står inför i stor utsträckning förkommer på EU:s och de europeiska institutionernas dagordning, vilket ger oss en känsla av säkerhet och skydd av centrala intressen.

Vad jag emellertid främst har i åtanke är den fråga som gäller de säkerhetsåtgärder som har offentliggjorts i vida kretsar. Dessa omfattar viseringsåtgärder, samt kravet på en hundraprocentig granskning av lastcontainrar.

Å ena sidan påverkar dessa åtgärder den fria rörligheten för medborgare från mitt hemland, och i första hand de ungas förutsättningar till lika rättigheter och möjligheter som personer i deras ålder har i andra länder. Å andra sidan skapar dessa åtgärder ekonomiska problem för länder som Bulgarien, som har relativt små hamnar och som blir tvungna att axla den tunga finansiella bördan för att tillhandahålla den nya kontrollutrustningen.

Åtgärderna kommer att medföra att dessa hamnar avstår från att hantera sådan last som istället kanaliseras till större hamnresurser. Detta kommer definitivt att försämra de ekonomiska intressen som finns i regioner likt min hemregion, dvs. staden Varna, och andra Svartahavsregioner.

Under de sammanträden som har hållits för att diskutera viseringsfrågor har jag informerat våra kolleger från den nordamerikanska kongressen om att situationen i Bulgarien är fundamentalt annorlunda än vad den var för 10 eller 15 år sedan, när ett stort antal unga människor åkte till Förenta staterna och när också andelen avslag på viseringsansökningar var mindre. Detta är skälet till att vi bör inleda en ny dialog mellan de två länderna.

Jag anser ändå att Bulgarien bör förbli lojalt mot EU:s gemensamma politik och insistera på att åtgärder ska tillämpas för att skydda EU:s samtliga medborgare på grundval av principen om ömsesidighet. Samtidigt måste våra nordamerikanska kolleger förstå att vi alla står inför gemensamma säkerhetsproblem som vi är tvungna att lösa genom att samarbeta snarare än genom att hindra varandra. Därför stöder jag resolutionen och det kommande sammanträdet.

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! En fundamentalt positiv förbindelse med Förenta staterna utesluter inte olika intressen och ståndpunkter. Jag anser att ett partnerskap på lika villkor är möjligt på en sådan grundval. Bara därigenom kan vi på ett övertygande sätt motarbeta antiamerikanismen.

Av denna anledning förespråkar vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet en direkt dialog om säkerhetspolitik med Förenta staterna beträffande de frågor där EU har jurisdiktion. Jag ska nämna två exempel på detta, nämligen de västerländska värderingarnas trovärdighet i kampen mot terrorismen och frågan om stabilisering och återuppbyggnad.

Av precis dessa orsaker motsätter vi oss EU:s öppna eller dolda förbindelser till Förenta staternas nationella säkerhetsstrategi, som förekommer i ett av ändringsförslagen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater till betänkandet om en säkerhetsstrategi, som vi kommer att rösta om i morgon. Det är nämligen fullständigt uppenbart att ingen nordamerikansk president någonsin kommer att acceptera att en tredje part, vare sig det är EU eller inte, blir medundertecknare till denna nationella säkerhetsstrategi. Varför ska vi således binda oss till detta genom en blankofullmakt? Detta är inte jämlika villkor, och därför motsätter vi oss en sådan ståndpunkt.

  Atanas Paparizov (PSE). – (BG) Herr talman! Jag vill uttala mitt stöd för den föreslagna gemensamma resolutionen och beröra två frågor som diskuterades under lagstiftningsdialogen i Ljubljana, nämligen klimatförändringen och energin, där båda parter, dvs. Förenta staterna och EU, bör samarbeta i större utsträckning.

Jag hoppas att det kommer fler liknande tillfällen i kölvattnet av det nordamerikanska presidentvalet. Jag litar i synnerhet på att den nordamerikanska kongressens lagstiftningsåtgärder kan göra det möjligt att nå globala lösningar under Köpenhamnskonferensen. I annat fall skulle länder likt Bulgarien påverkas allvarligt av den förlorade konkurrenskraften på deras produkter och exportvaror om de blir de enda som införlivar kommissionens förslag om klimatförändringen.

Vad beträffar energisektorn borde vårt samarbete inte begränsas enbart till ren teknik och därtill hörande kapital, utan det borde också omfatta kärnenergi som uppenbarligen ökar i betydelse över hela världen, särskilt i länder som Kina och Indien. Vi skulle kunna bli partner på det här området om bara EU kunde införliva kärnenergifrågor på ett mer oförbehållsamt sätt i sin politik.

  Peter Skinner (PSE). – (EN) Herr talman! Jag ska inrikta mig på tre punkter. För det första håller jag med om det som kommissionsledamoten framhöll, dvs. låt oss följa upp det transatlantiska ekonomiska rådet och det arbete som vi kan utföra där. Vi behöver visa att vi kan ta mycket allvarligt på vissa frågor, och göra de förändringar som krävs för att kunna upphäva eventuella onödiga hinder, vilket är ett grundläggande skydd för den nationella säkerheten. Detta omfattar även fjäderfän, och det är tråkigt att höra en kommentar här i parlamentet om att vi inte borde avskaffa detta förbud.

För det andra är vi tvungna att främja en positiv agenda samt utmana varandra i sådana svåra frågor som t.ex. klimatförändringen. Ekonomi är en mycket positiv sak att tala om, och jag hoppas att försäkring kommer att läggas till listan över de framsteg som hittills har gjorts på det här området.

Slutligen blev den senaste transatlantiska dialogen i Ljubljana ännu bättre än den förra. Fler frågor diskuterades och man enades om mer, och i likhet med mina kolleger kan jag hålla med om att vi nu behöver föra upp detta på den nivå som man enades om i den gemensamma Houstonförklaringen från 1997.

  Corina Creţu (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp några frågor som jag hoppas kommer att finnas med på dagordningen för toppmötet den 10 juni.

För det första, när det gäller Kosovo är det uppenbart att det inte ligger i någons intresse att få en ny misslyckad stat på Balkan, och därför har Rumänien deltagit under flera års tid i de ansträngningar som gjorts för att stabilisera regionen. Våra farhågor gäller i huvudsak den organiserade brottsligheten, prostitutionen och människohandeln, narkotika och vapen, och jag anser att de nya myndigheterna i Kosovo bör öka sina insatser för att kontrollera denna verksamhet.

Jag anser också att det är mycket viktigt att grundligt övervaka hur den lokala kulturen bevaras, särskilt de ortodoxa klostren i området.

En annan fråga som jag vill ta upp gäller visumreglerna för alla de europeiska medborgare som reser till Förenta staterna. Jag vill tacka kommissionsledamot Günter Verheugen och minister Dimitrij Rupel för att ha tagit upp denna fråga. Som ni har sett här i parlamentet finns det en mycket stark sammanhållning, oavsett våra politiska färger. Jag måste säga att jag blev mycket överraskad över att våra kolleger från den nordamerikanska kongressen, under mötet i Ljubljana, lade hela ansvaret för denna fråga på USA:s utrikesministerium, medan däremot president Bush brukar säga att hela ansvaret vilar på kongressen. Jag hoppas att ni till sist får ett svar under detta toppmöte i Ljubljana.

Slutligen vill jag ta upp frågan om priset på livsmedel och fattigdomen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! När utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd besökte Washington i juli 2007 blev jag medveten om betydelsen av samarbete mellan Förenta staterna och EU.

Jag anser att en gemensam europeisk och nordamerikansk politik på områden som tullavgifter, immateriell egendom, ömsesidigt erkännande, ömsesidig förståelse och harmonisering av standarder kan leda till upprättandet av ett nytt transatlantiskt handelsområde till fördel för både entreprenörer och konsumenter, på båda sidor om Atlanten. Eftersom leksaksdirektivet för närvarande håller på att diskuteras i parlamentet skulle det vara fördelaktigt att hitta en gemensam politik även på området för leksakssäkerhet. Jag är säker på att kommissionsledamot Günter Verheugen, som företräder EU i den transatlantiska dialogen, kan uppnå en hel del i den här frågan.

Jag hoppas att USA:s program för viseringsundantag, till följd av det förestående toppmötet mellan EU och USA, kommer att utvidgas till att omfatta samtliga EU-medborgare, däribland mitt hemland Slovakien.

  Stolojan, Theodor Dumitru (PPE-DE). – (RO) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Günter Verheugen för att på dagordningen för toppmötet mellan EU och USA ha fört upp den fråga om visum som bekymrar medborgarna i mitt hemland, och som jag företräder här i Europaparlamentet. Dessutom insisterar jag på att USA ska ansluta sig till EU:s insatser för att bemöta utmaningarna med klimatförändringen. I annat fall kommer samtliga europeiska företag att missgynnas när det gäller konkurrensen med USA.

  Dimitrij Rupel, rådets ordförande. – (SL) Låt mig besvara de tre frågor jag anser vara de viktigaste.

Till att börja med vill jag bemöta frågan från Libor Rouček om antirobotskölden. Libor Roučeks fråga går på ett sätt längre än att vara en EU-fråga eftersom det gäller avtal mellan två enskilda EU-länder och Förenta staterna, och särskilt två länder, Tjeckien och Polen, som sluter bilaterala avtal med Förenta staterna.

Jag skulle personligen vilja att dessa frågor diskuteras inom Nato eller EU, men det är för närvarande inte möjligt. Som jag sa är det en bilateral fråga som förstås faller inom de länders behörighet som sluter dessa avtal.

När det gäller programmet för viseringsundantag som har kritiserats en hel del och diskuterats många gånger här vill jag säga följande: När det handlar om att utöka programmet, programmet för viseringsundantag, hoppas vi att framsteg snart ska göras i enlighet med avtalet om en tvåspårsstrategi – den strategi som antogs vid mötet mellan EU:s och Förenta staternas ministrar med ansvar för rättsliga och inrikes frågor.

Hittills har man enats om att Förenta staterna ska förhandla med de enskilda medlemsstaterna i frågor som faller inom nationell behörighet och med kommissionen i frågor som faller inom EU:s behörighet. Detta sa jag tidigare i mitt inledande anförande. Därför väntar vi oss att detta program utökas till att omfatta fler EU-medlemsstater till slutet av 2008. I dag omfattas elva länder ännu inte av programmet.

Jag vill gärna säga ett par ord om klimatförändringarna om det går för sig, herr talman. Frågan var om vi har arbetat tillräckligt med denna fråga eller detta problem. Jag är glad att två viktiga möten om klimatförändringar och energi har hållits under vårt ordförandeskap, först ”Dialogen på hög nivå om klimatförändringar, ren energi och hållbar utveckling” och sedan ”Strategisk energiöversyn”.

Vi vill ändå att Förenta staterna visar ett större åtagande på detta område, och vi i EU ska försöka övertyga våra amerikanska vänner om betydelsen av att agera globalt och i samförstånd mellan européer och amerikaner. Just nu är det mycket som skiljer oss åt.

Jag menar också att EU har den starka uppfattningen att bekämpningen av klimatförändringarna måste hanteras inom ramen för Förenta nationerna. Så mycket kan jag bidra i den diskussionen.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill kort ta upp två frågor. Jag börjar med samarbete i säkerhetsfrågor som Sophia in ’t Veld har sammanfattat mycket koncist och som gäller hur vi ska hitta rätt balans mellan våra amerikanska vänners säkerhetskrav och vårt eget behov av våra medborgares individuella fri- och rättigheter.

Jag kan säga direkt till er, fru in ’t Veld, att kommissionen helt delar era farhågor, och jag ska självklart informera min berörda kollega om den kritik ni uttryckt mot brist på öppenhet och insyn i processen och be honom skapa mer öppenhet och insyn.

Vi ska tala med amerikanerna innan vi kan godta någonting som handlar om de principer som ska förmå oss att samarbeta i dessa frågor. Om ingen förståelse finns för dessa principer kan det knappast finnas någon förståelse för individuella frågeställningar. Detta är förstås en av de frågor vi ska ta upp vid nästa veckas möte i Ljubljana.

Jag finner inget nöje i att säga något mer om fjäderfä, men frågan har dryftats av många talare här. Det är alltid bra att veta vad vi faktiskt talar om. Därför är det också viktigt att veta att detta inte handlar om livsmedelssäkerhet. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som är behörig i frågan, har i flera år nu förklarat att importerade amerikanska fjäderfän inte ger upphov till finns minsta risk för konsumenthälsan. Vi talar inte om ett veterinärt problem utan om en ren handelspolitisk fråga som ska hanteras utifrån frågeställningen vilka våra intressen är och hur vi bäst försvarar dem. Det var vad jag behövde säga.

Kommissionen hyser inte heller någon annan uppfattning. Kommissionen har förklarat från början hur denna något bisarra dispyt inte ska tillåtas bli en belastning och hur vi ska göra oss kvitt problemet.

  Talmannen. − Jag har mottagit sju resolutionsförslag,⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Magor Imre Csibi (ALDE), skriftlig. – (RO) Som vice ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmuntrar jag EU:s företrädare att delta i mötet med tjänstemännen från Förenta staterna för att analysera lösningar i frågan om klimatförändringarna.

Klimatförändringar är en global utmaning som vi bör förbereda ett globalt svar på. EU tar steg i den riktningen. Vi förväntar oss samma sak av våra grannar på andra sidan havet. Jag är glad att Förenta staterna ska delta i det internationella samfundets ansträngningar efter 2012 efter det att Kyotoprotokollet löpt ut.

Jag värdesätter också att Förenta staternas president i slutändan medgivit att vi behöver lagstiftning för att minska utsläppsnivåerna av växthusgaser. Jag vill uppmuntra EU:s företrädare att diskutera en reell minskning i procent för att faktiskt få ett slut på den globala uppvärmningen. Vi kan inte godta att vi erkänner behovet av lagstiftning men backar så fort vi kommer till siffror.

Samtidigt måste framtida debatter om ramen för samarbete om klimatförändringar baseras på verkliga studier om förnybara energikällor. Jag avser främst den första generationens biobränslen. Det är nödvändigt att hålla användningen av dem nere på en låg nivå liksom bidragsnivåerna. På så vis skyddar vi den biologiska mångfalden och undviker prisökningar på livsmedel för att allt mindre mark används till jordbruk.

  András Gyürk (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Toppmötet mellan EU och Förenta staterna som äger rum om några dagar är ett bra tillfälle för oss att granska hur de transatlantiska förbindelserna utvecklas på de viktigaste områdena. Vi anser att samarbete om energipolitik ska inta en framträdande plats på dagordningen.

En säker energiförsörjning är fortsatt det främsta målet på båda sidor Atlanten. Det är allmänt känt att de flesta fyndigheterna är belägna i länder som inte alltid motsvarar kraven för en demokrati. Just därför behövs gemensamma åtgärder och fortsatta ansträngningar för att värna om de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Det är viktigt för oss att betona att spridningen av demokratins principer också betyder säkrare energiförsörjning.

Därutöver måste framtida samarbete än mer fokusera på bekämpningen av klimatförändringarna. Det är en mycket välkommen utveckling att Förenta staterna har åtagit sig att lägga grunden för det system som träder in efter Kyotoprotokollet. EU:s medlemsstater och Förenta staterna måste spela en ledande roll för att de mest utvecklade länderna ska vara ense om de viktigaste hörnstenarna i det internationella avtalet före årets slut. Åtgärdspaketet för att minska utsläpp som nyligen introducerades i amerikansk lagstiftning är den senaste tecknet på att Washington vill ikläda sig en aktiv roll i kampen mot klimatförändringarna.

Oljepriserna som ligger på sådana extrema nivåer som tidigare var otänkbara fäster vår uppmärksamhet vid vikten av gemensamma internationella åtgärder på energipolitikens område. Vi är övertygade om att Förenta staterna och EU inte har något annat val än att ta sitt ansvar.

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Förbindelserna mellan EU och Förenta staterna har i många avseenden genomgått grundliga förändringarna de senaste åren och går nu in i en fas av konsolidering av många av de frågor som samarbetet avser. Fallet nyligen med förhandlingar om upphävda viseringskrav för resenärer från EU är ett utmärkt exempel – trots det positiva resultatet – och visar att de framgångsrika samtalen mellan Förenta staterna och EU förutsätter att vi undviker att bara hantera bilaterala avtal som faktiskt undergräver EU:s förhandlingskapacitet som helhet.

En paketöverenskommelse som omfattar de 27 medlemsstaterna och bygger på fördelningen av behörigheter mellan EU och medlemsstaterna var mycket riktigt avgörande för ett stöd för EU:s gemensamma viseringspolitik. Det är helt nödvändigt att se till att, där gemenskapsbehörighet råder, vi säkrar EU-omspännande avtal med våra strategiska partner, t.ex. Förenta staterna. Enligt min åsikt är det i båda parters intresse. Det är också enda sättet att se till att programmet för undantag från viseringskrav medför ömsesidigt resande utan viseringskrav och lika behandling av alla våra medborgare när det gäller statusen för deras pass, precis som för medborgare från Förenta staterna.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Tiden är inne att tydligt betona med fullt ansvarstagande att partnerskapet mellan EU och Förenta staterna inte bara är en hörnsten i EU:s trovärdiga och effektiva utrikes aktiviteter utan att endast ett nära samarbete och samordning mellan båda partner gör det möjligt för dem att spela nyckelroller i en värld av globalisering och garantera stabilitet och demokrati.

EU har ingen annan partner i världen som man delar de grundläggande värderingarna för frihet, rättsstaten och försvaret av de mänskliga rättigheterna med.

Det är hög tid att återupprätta det normala samarbetet och ömsesidiga förtroendet efter skadan som följde efter invasionen av Irak. Denna händelse splittrade även EU dramatiskt.

Därför uppmanar jag starkt båda partner att utan dröjsmål fortsätta arbetet i det transatlantiska ekonomiska rådet. En gemensam strategi mot klimatförändringsproblemet kommer i grunden att förbättra möjligheterna att lösa detsamma. Detsamma gäller för Iran. Både Förenta staterna och EU behöver enas om en gemensam strategi för Iran för att effektivt stoppa utvecklingen av kärnvapen där.

Slutligen behöver vi ett starkare, omdefinierat partnerskap mellan EU och Nato som också kommer att förbättra vårt samarbete i Afghanistan.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill ta upp två frågor som EU behöver fokusera på vid toppmötet. Globala utmaningar betyder att västvärlden framför allt behöver visa upp enighet och ansvarskänsla.

För det första bör EU ha en konstruktiv debatt om Amerikas roll i klimatpolitiken. Världen har halvtannat år på sig att ändra kurs före Köpenhamn. Å ena sidan behöver vi uppmuntra Förenta staterna att ta fram nödvändiga planer för klimatlagstiftningen. Vi ska betona att lösningen på problemet med den globala klimatförändringen är en världsekonomi som bygger på liten användning av kol. Det betyder att kolmarknadens mekanismer för olika länder bör enhetliggöras och med tiden integreras med varandra. Amerikas regionala system för handel med utsläppsrätter inger hopp.

Å andra sidan behöver vi förstå att vår partner i kampen mot klimatförändringarna är bättre än sitt rykte. EU bör söka vägledning från Förenta staterna och erkänna deras givande ansträngningar att utveckla ren teknik. Här har EU en del att kvar att göra. Förenta staterna visar vägen framåt genom att föreslå inrättandet av en internationell fond för miljövänlig teknik. Samarbete mellan EU och Förenta staterna kommer också att vara mycket viktigt för att införa åtgärder för anpassning till klimatförändringarna.

För det andra bör man under toppmötet lyfta fram de grundläggande värderingar vi står enade bakom: demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Vi måste våga ställa oss frågan hur vår värdegrund genomförs i västvärldens politik. Tar sig världens ledare bra ut när det gäller t.ex. bekämpningen av terrorismen? Terrorism är ett hot mot både EU och Förenta staterna, och medlen för att motverka den behöver därför tåla en genomlysning.

Ibland verkar global politisk retorik och världen till vardags glömma bort att vår värdegrund inte i första hand ålägger andra att göra något utan snarare oss själva, oavsett om vi talar om Mellanöstern, västra Balkan eller Afrika.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna kommer att ge båda transatlantiska partner en gemensam grund i frågor som gäller på båda sidor Atlanten. Våra kontinenter har en gemensam civilisation och historia. Vi måste se till att detta relationsband är så starkt som möjligt så att vi kan nå målen som inte bara är viktiga för båda sidor utan är globala betingelser. Det växande och extrema behovet av energi i tillväxtekonomierna, ökande livsmedelspriser och konflikter runtom i världen är bara några av de frågor som partnerskapet mellan EU och Förenta staterna måste arbeta med för fred och hållbarhet och för att bana vägen för mänsklig värdighet på hela jorden. En framgångssaga med dessa förbindelser är Nato, en organisation vi alla bör stödja och stärka eftersom den har säkrat freden i Europa och utvecklat djupare band mellan EU och Förenta staterna.

(1) Se protokollet.

21. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Emmanouil Angelakas (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det har i EU hörts allt fler högljudda rop på sista tiden för en utvidgning av kärnenergi för fredliga ändamål, främst för att möta EU:s energibehov.

Problemet är den okontrollerade prisutvecklingen för olja, den ökande efterfrågan från ett antal länder med snabbt växande ekonomier, regionala störningar i oljeproducerande länder samt det faktum att förnybara energikällor eller naturgas endast kommer att täcka en bråkdel av EU:s energibehov. Därför har byggandet av kärnkraftverk tagits upp till diskussion.

Många frågor oroar EU-medborgarna. Kan man garantera en säker drift av kärnkraftverk? Finns det lämpliga system för tidig varning för att garantera tillräckliga förvarningar i händelse av driftproblem? Hur säker är slutligen hanteringen av kärnavfall? Av alla dessa skäl menar jag att med hjälp av Europaparlamentets initiativ och samarbete med kommissionen kan en meningsfull dialog föras som kan leda fram till tydliga, entydiga slutsatser för EU-medborgarna. Jag uppfordrar det franska ordförandeskapet att göra denna fråga till en verklig prioritet på sin dagordning.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Herr talman, bästa kolleger! Jag vill fästa er uppmärksamhet vid en fråga som gör oss ansvariga för EU:s och hela världens framtid. Det är handeln med barn.

Dessa problem kvarstår under 2000-talet, en era av avancerad teknologi och framsteg, och det är alltför inhumant och brutalt för att ignoreras eller sammanblandas med andra problem. Handel med barn existerar. Det är ett övergrepp inte bara på de mänskliga rättigheterna utan även på framtiden.

Varje barns liv är en välsignelse, och att förgöra det är ett brott mot mänskligheten. Handeln med barn får ohyggliga konsekvenser. Det kallas modernt slaveri. Följderna blir fysisk och psykisk misshandel, sexuellt utnyttjande, mord.

Vi behöver samla våra krafter och samarbeta inom en gemensam politik för att minska och minimera dess existens. Europeiska kommissionen bör ta fram ett särskilt program och en handlingsplan inom ramen för strategin för barn och vidta de åtgärder som behövs för att gemensamma strukturer och en gemensam politik ska inrättas.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE). – (RO) Herr talman, kära kolleger! EU:s beroende av importerade vätebaserade bränslen har ökat, oljepriserna har nått en alarmerande hög nivå och EU är alltmer sårbart i förhållande till OPEC-länder och Ryssland.

Det finns ett behov av gemensamma ansträngningar i de yttre förbindelserna på energins område. De bilaterala avtalen mellan medlemsstaterna och tredjeländer måste syfta till att stärka den gemensamma EU-strategin och inte till att försvaga den. De avtal som Italien, Ungern och Bulgarien undertecknat med Ryssland om byggnationen av South Stream, en rörledning som är utformad för att undvika en medlemsstat, t.ex. Rumänien, utan några ekonomiska skäl inverkar allvarligt på en sammanhållen EU-energipolitik och är en politisk strategi som måste undvikas mellan medlemsstaterna. Jag väntade mig en starkare ståndpunkt från Europeiska kommissionen som kunde ha fördömt situationen.

Med tanke på lagstiftningen om energisäkerhet som ska antas under andra halvåret anser jag att vi bör ge prov på en ambitionsnivå som är jämförbar med den vi hade i fallet med lagstiftningen om energi och klimatförändringar. Principen att uppträda enat måste tillämpas i praktiken, och kommissionen bör föreslå en mekanism för avtal med tredjeländer, möjligen med inspiration hämtad från kärnenergiområdet. Om vi vill lyckas måste vi agera tillsammans.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! I söndags misshandlade reaktionära nationalister brutalt homosexuella under en fredsdemonstration i Moskva, vilket åter hamrar in bilden av ett ofritt Ryssland i vårt medvetande. Fortfarande diskrimineras homosexuella män och kvinnor på bred front. Volker Beck, politiker för De gröna i Tyskland, har misshandlats och gripits vid möten under senare år. Det kan inte ofta nog framhävas hur illa organiserat det civila samhället är i Ryssland.

I slutet av juni ska ett nytt avtal mellan EU och Ryssland slutligen förhandlas fram i Sibirien. Vi är skyldiga folket i Ryssland och i andra autokratiska regimer att inte låta frågan om energisäkerhet överskugga alla andra sektorer. Mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska friheter måste utgöra grunden för detta nya avtal.

  Dariusz Maciej Grabowski (UEN). – (PL) Herr talman! Den polska varvsindustrin står under hot om total nedläggning på grund av att Europeiska kommissionen kräver återbetalning av avkastning på medel som utbetalats som statligt stöd. Följderna blir att tusentals anställda vid Östersjön förlorar sina jobb och att tiotusentals anställda i fabriker som arbetar med varven, både i Polen och andra EU-länder, också förlorar sina jobb.

Europeiska kommissionen hukar sig bakom mottot om fri konkurrens och vill inte medge att vissa delar av ekonomin behöver skyddas, som de asiatiska länderna gör, i tider av mycket kraftiga prisökningar i global skala. Europeiska kommissionen vill inte minnas att delstaterna i det forna Östtyskland fick över halvannan miljard mark i stöd från den tyska regeringen, däribland varv vid Östersjön.

Jag undrar om det folk och den plats där solidaritetsrörelsen startade – Berlinmurens fall, Europas befrielse – måste offras för godtyckliga beslut som fattas i Bryssel till förmån för personer som spekulerar och vill bli rika på varvens slitsamma arbete. Vi kräver att kommissionen fattar beslut som gör att varvsindustrin i Polen kan bärgas och utvecklas.

  Věra Flasarová (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Jag skulle önska ert stöd för en översyn av kommissionens förordning (EG) nr 318/2007, eller för att man återgår till det ursprungliga materialet från 2005 på begäran av uppfödningsorganisationer som handlar med exotiska fåglar i Tyskland, Nederländerna, Belgien och Tjeckien. Ändringen gäller främst förbudet mot import av vilda exotiska fåglar till EU. Med tanke på den praktiska situationen för uppfödning av småfåglar är villkoren för import av dem svåra att uppfylla. Det är uppenbart att mediehysterin kring fågelinfluensan användes för att driva igenom denna standard. EU har ett system av karantänanläggningar som syftar till att förhindra att fågelsjukdomar som utgör ett hot mot människor sprids. Uppfödare har vid ett antal tillfällen hjälpt till med att återföra olika djurarter till ett liv i vilt tillstånd. De respekterar den lag som skyddar de mest hotade arterna enligt förteckningen i CITES. Ett förbud skapar endast motsättningar och försök att kringgå det. Den svarta marknaden kommer att ta fart, smugglingen blomstra och priserna på fåglar stiga. Det kan även resultera i hälsorisker. Om standarden och prövade och testade veterinära restriktioner respekteras, även Washingtonkonventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, behövs inte denna förordning.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag vill använda Europaparlamentet som forum för att protestera mot fonden Narodowy Fundusz Ochrony Środowiska [nationella fonden för miljöskydd], som är ett underorgan till den polska regeringen, vilken på ett orättmätigt sätt upphävt sitt kontrakt med stiftelsen Lux Veritatis för att genomföra en geotermisk investering för Toruń, samtidigt som man meddelar att ingen återbetalning sker av de rundliga belopp som stiftelsen lagt ned på denna investering. Omständigheterna tyder på att beslutet har dikterats av politiska överväganden, och det strider mot inte bara nationell polsk lag men också gemenskapslagstiftningen, vilket bevisar att man med förevändning om kampen mot människor som uppfattas som politiska motståndare inte respekterar lagen och inte tillåter stöd för förnybar energi, något som också strider mot den grundläggande principen i EU om förbud mot diskriminering på politiska eller religiösa grunder. De tidigare styrande i fonden Narodowego Funduszu Ochrony Środowiska i Gospodarki Wodnej [nationella fonden för miljöskydd och vattenförvaltning] hävdar att ansökan från stiftelsen Lux Veritatis noggrant kontrollerades och befanns helt oklanderlig.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Mina damer och herrar! Jag vill informera er om en sak som inträffade nyligen i Storbritannien. En slovakisk medborgare som arbetade lagligt överskred tidsgränsen för omregistrering av sitt fordon med fyra dagar, och den brittiska polisen hotade att förstöra hans fordon på grund av överträdelsen. När polisen företog sina undersökningar gav man prov på ett främlingsfientligt och förolämpande beteende och drog fördel av hans begränsade kunskaper i engelska språket. Alla hans dokument beslagtogs utan anledning, han fick en pappersbit utriven ur en tidning i stället för ett officiellt intyg på fordonsbeslaget och hans handlingar, t.ex. hans europeiska bilförsäkring (grönt kort) eller slovakiska tillstånd godtogs inte heller av de brittiska myndigheterna. För denna förseelse, och då menar jag verkligen förseelse, hotade den brittiska polisen och myndigheterna att skrota hans fordon.

Jag vill tacka min kollega Chris Davies för hans hjälp i undersökningarna av detta olyckliga fall och även andra brittiska ledamöter som intresserat sig för fallet. Jag utgår ifrån att sådana handlingar från den brittiska polisens sida är en isolerad händelse och att denna inställning mot medborgare som lagligen arbetar i Storbritannien snarare är ett undantag än en regel. Tidsgränsen för återlämnande av fordonet var igår, och ännu vet vi inte om fordonet har förstörts eller inte. Hur som helst har vår medborgare inte sitt fordon, trots att de brittiska myndigheterna mottagit all nödvändig dokumentation.

  Petya Stavreva (PPE-DE). – (BG) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Om tio dagar, den 14 juni 2008, hedrar Bulgarien minnet av Aleksandăr Stambolijskis livsgärning, en statsman, samhällsförbättrare och ledare för jordbruksrörelsen i landet.

Han kom till makten i Bulgarien 1919 efter två landsomfattande katastrofer och ägnade sin kraft åt nationens sak, moderniseringen och förnyelsen av demokratin i landet. Han störtades i en statskupp 1923. Han mördades på brutalaste sätt men vann odödlighet genom sina tankar om ett fritt och oberoende Bulgarien på vägen till uppbyggnad och integration i Europa.

Lärdomarna från Stambolijskis statsmannaskap är särskilt relevanta i dag, 85 år efter hans tragiska död, när Bulgarien är medlem av EU. Skyddet av nationella intressen i den stora europeiska familjen, bevarandet av den nationella identiteten jämte den snabba anpassningen till en ny verklighet bör ge stadga åt allas våra ansträngningar, vi medborgare av ett enat Europa för vilka värderingarna inte bara är tomma begrepp utan en samling regler för förhållningssätt, inställning och socialt gensvar.

  Iliana Malinova Iotova (PSE). – (BG) Herr talman! De bulgariska operativa programmen inom ramen för EU-fonderna var bland de första att godkännas av kommissionen för perioden 2007–2013.

Vi måste medge att som ny medlemsstat ställs vi inför olika svårigheter som gäller deras specifika genomförande. Problemen sträcker sig från otillräcklig information till oegentligheter och även missbruk av EU-medlen – ”oordning” som inte någon EU-medlemsstat är förskonad från.

Den bulgariska regeringen betraktar absorptionen av medel som en mycket stor uppgift. Detta har föranlett radikala reformer i alla institutioner som ansvarar för EU-medlen. En vice premiärminister har utsetts att tillse att hela processen samordnas.

De otillfredsställande resultaten av absorptionen av medel hittills blir till argument i en häftig kampanj från oppositionen i landet som upprepade gånger har försökt misskreditera landet även här, i Europaparlamentets kammare.

Hänvisningarna till anonyma källor som förutspår en apokalyptisk rapport från kommissionen om Bulgarien i juli innan den ens börjat skrivas är enbart antydningar för nationella politiska syften, men de bidrar inte till att lösa problem. Beklagligt nog svärtar det bara ned mitt lands goda namn. Jag vill mycket klart deklarera att den bulgariska staten vidtar radikala åtgärder på respektive område och är fast besluten att komma till rätta med problemen.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Ni vet säkert att Europaparlamentets byggnader i Strasbourg innehåller asbest i större omfattning än vad man räknat med från början. Moderniseringsarbeten och avlägsnande av asbest nyligen har utförts sedan 2004 – uppenbarligen medan byggnaderna varit i bruk. Detta är både oklokt och riskabelt att göra eftersom allt arbete med material som innehåller asbest oundvikligen frigör cancerframkallande fibrer i luften.

Jag anser att Europaparlamentet i Strasbourg inte får användas såvida inte och tills all asbest avlägsnats på lämpligt sätt och byggnaderna grundligen sanerats. Jag begär att talmannen i folkhälsans och öppenhetens intresse avger ett tydligt uttalande i frågan om avlägsnande av asbest från Europaparlamentet i Strasbourg så snart som möjligt.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Hela EU står inför en omfattande fiskekris som kräver ett snabbt agerande från EU:s institutioner. Jag anser att vi måste bilda en trepartskommitté där offentliga myndigheter, fackförbund och skeppsredare deltar.

Om vi ska kunna ta itu med krisen en gång för alla får vi inte skyla över bristerna. Vi måste formulera ett färdigt strukturellt förslag som omfattar varje aspekt av krisen inom sektorn. Vi förespråkar naturligtvis ansvarsfullt fiske, vi måste lösa saluförandet av produkten, ta itu med bristen på besättningar inom flottan och se till att arbetstagarna erbjuds rättvisa anställningsvillkor och en väg ut ur sin ovissa situation.

Jag anser att det är mycket viktigt att Europaparlamentet nu hjälper till att hitta en väg ut ur denna kris eftersom den även påverkar kvalitativ sysselsättning, och vi måste kunna hantera de omständigheter som uppstår.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! En invånare i min valkrets i London, Budd Margolis, gjorde mig uppmärksam på att en litauisk släkting till honom, Rachel Margolis, hade publicerat sin självbiografi där hon berättar om sina erfarenheter av andra världskriget. Hon flydde från gettot i Vilnius och arbetade sedan med partisanerna som bekämpade nazisterna. De litauiska myndigheterna använder nu hennes självbiografi som bevis för att åtala överlevande judiska partisaner som krigsförbrytare. Bland dem märks Yitzhak Arad, den tidigare föreståndaren för Israels centrum för forskning kring förintelsen, och Fania Brancovskaja, bibliotekarien vid institutionen för jiddisch vid universitetet i Vilnius.

Litauen är skyldigt att åtala överlevande krigsförbrytare från andra världskriget, men har hittills inte lyckats få en enda fälld inför domstol. Judiska partisaner som kämpade mot tyskarna och deras kollaboratörer betraktas av somliga i Litauen som förrädare.

På många av de judiska och icke-judiska invånarnas vägnar i min valkrets frågar jag: Hur kan det vara rättvist att förfölja judiska partisaner som kämpade mot nazisterna samtidigt som många av dem som mördade judar förblir obestraffade?

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Över hela Europa har det förekommit berättigade protester från fiskare angående det skyhöga priset på bränsle. Vissa regeringar har agerat ansvarsfullt och tagit itu med detta medan andra, som regeringen i mitt hemland, inte har gjort det.

Det är meningen att vår fiskeripolitik ska vara gemensam, men i många regioner i Europa är den strategi som används långt ifrån gemensam. I min lokala valkrets har ägarna till små trålare bränsleräkningar som uppgår till mer än 2 000 euro per dag. När de vädjat om kortsiktigt stöd har de mötts av döva öron, trots att det faller inom den lokala ministerns behörighet att betala stöd av mindre betydelse enligt de statliga reglerna. Hon har skamligt nog vägrat att göra detta. I Frankrike och Spanien har regeringarna emellertid vidtagit åtgärder.

Hur kan man ha en genomförbar gemensam fiskeripolitik om skillnaderna i fråga om en sådan basvara som bränsle är så stora? Jag anser att minister Michelle Gildernews likgiltighet är förkastlig och efterlyser inte bara kortsiktigt stöd utan en långsiktig bränslestrategi för vår fiskerinäring.

  Jim Higgins (PPE-DE). - (GA) Herr talman! Den irländska regeringen är i färd med att lansera ett nationellt bredbandssystem. Bredband är otillgängligt i 10 procent av landet, och den största delen av dessa 10 procent ligger i den region jag kommer ifrån, dvs. de västra och centrala delarna. Bredbandsanvändningen ökar visserligen, men ökningstakten är inte tillfredsställande och överensstämmer inte med genomsnittet för EU.

I Irland är tillgången till bredband 86 procent i tätorterna, men tillgången till bredband är mycket lägre i landsbygdsområdena. Någonting måste göras. Vi avundas de norra delarna av landet där bredband är tillgängligt i alla områden. Jag vill att Europeiska kommissionen utövar påtryckningar mot den irländska regeringen så att vi kan uppnå målen med Lissabonagendan.

  Cătălin-Ioan Nechifor (PSE). – (RO) Inom kort kommer Europeiska kommissionens rapporter om de framsteg Rumänien och Bulgarien har gjort när det gäller reformen av rättsväsendet att publiceras.

Idag, ett och ett halvt år efter införlivandet, säger allt fler som är missnöjda sin mening på EU-nivå, vilket har lett till att de framsteg som uppnåtts hittills betraktas som obetydliga i jämförelse med de mål som ställdes upp. Trots att vissa experter anser att Rumänien och Bulgarien borde ha blivit godkända som medlemmar i EU mycket tidigare anser jag att dessa två nya medlemsstater behöver ytterligare hjälp och stöd från kommissionen och parlamentet.

Med tanke på att valet till Europaparlamentet äger rum nästa år är jag övertygad om att de kommande månaderna kommer att vara nödvändiga för att Bulgarien och Rumänien fullt ut ska kunna bevisa att de förtjänar ett EU-medlemskap.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta upp en fråga som rör språklig diskriminering inom parlamentet, nämligen det faktum att gränssnittet på parlamentsledamöternas datorer endast fungerar på engelska. Det är endast möjligt för oss att navigera oss fram i våra operativsystem och få tillgång till filer på våra datorer om vi behärskar det engelska språket.

Jag upplever detta som mycket diskriminerande för de parlamentsledamöter som, trots att de inte behärskar engelska, vill sköta sitt arbete direkt på sina egna datorer. Detta är ett problem som rör språkligt erkännande som våra vänner i esperantorörelsen försöker ta itu med i FN, och det skulle inte förvåna mig om de fransktalande även hanterar denna fråga. Jag hoppas att detta problem kan åtgärdas och att det även finns en åtgärd mot den tekniska diskriminering jag utsattes för när jag lade fram en skriftlig fråga den 2 juni i ett öppet format – ODF-format (Open Document Format) – som skiljer sig från det Microsoftformat som för närvarande används. Från den ansvariga avdelningen fick jag då svaret att det inte är möjligt att lägga fram frågor i ett öppet format.

Jag hoppas att denna form av språklig och teknisk diskriminering snabbt kan åtgärdas.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Priset ökar på alla konsumtionsvaror, transporter och tjänster på massmarknaden samtidigt som låga löner och pensioner samt drastiska nedskärningar av sociala förmåner gång på gång påverkar medborgarnas inkomster negativt medan företagskoncerner med monopol gör stora vinster.

För vanliga familjer i medlemsstaternas arbetarklass har priserna ökat på ett okontrollerbart sätt. De som försöker skylla de höga priserna på några dåliga spekulanter lurar folket. De döljer det faktum att höga priser understöds av de vinster monopolföretagen gör, av bestämmelserna för den fria marknaden och konkurrens, som är mycket centrala för EU och dess politik som har formats och genomförts av medlemsstaterna och deras regeringar. De höga priserna har sitt ursprung i monopol på tillverkning och handel som domineras av de företagskoncerner som stjäl människors inkomster och krossar tusentals små företag.

Vi uppmuntrar arbetstagarna att intensifiera sin kamp för riktiga löneökningar, pensioner, sociala förmåner och avskaffandet av mervärdesskatt på vanliga konsumtionsvaror, tjänster av allmänt intresse och bränsle, i ett försök att sänka priserna för samhällsservice.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Péter Olajos (PPE-DE). - (HU) Den 15 maj upprättades en lag i USA som blivit en milstolpe i den kris med olaglig skogsavverkning som förekommer över hela världen. Den amerikanska kongressen var först i världen med att anta en lag av denna typ som innebär att importen av olagligt avverkad skog förbjuds. År 2006 uppgick 10 procent av importen till USA av olagligt avverkad skog. Analyser som genomförts sedan lagen antogs visar tydligt att lagen främjar de amerikanska fabrikernas konkurrenskraft, skyddar arbetstillfällen och sänder ut ett tydligt budskap som skogssamhällena kommer att lyssna på.

Jag skulle vilja ställa följande fråga: Hur länge ska Europeiska unionen vänta, och vad väntar man på? Det är skamligt och skandalöst att vi bara sitter och väntar med armarna i kors. Men det finns något vi parlamentsledamöter kan göra. Jag rekommenderar att alla undertecknar framställning 23, som presenterades för några månader sedan och vars syfte är att övertyga kommissionen om att i likhet med USA äntligen införa lagstiftning på detta område, medan vi ännu har skogar kvar. Tack så mycket.

  Neena Gill (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på den belägenhet en invånare i min valkrets, Alan Jones, från Knighton, en stad på landsbygden i West Midlands, befinner sig i. Han är ett tydligt exempel på en entreprenör i Europa som drabbats av bristen på höghastighetsbredband i landsbygdsområden. Han vill starta ett litet webbföretag som erbjuder inramning av foton. För honom, som har ett funktionshinder och arbetar hemifrån, vore det idealiskt att starta ett företag. Det finns emellertid bara en Internetleverantör i staden, och denna leverantör har följaktligen monopol på bredband där, och trots att företaget växer är uppkopplingen mycket långsam och inte lämplig för företag.

Kommissionen har en plan för att överbrygga den digitala klyftan och utöka bredbandsmöjligheterna i landsbygdsområdena, och den måste skyndsamt lösa problemen med Internetleverantörerna och se till att det finns tillräckliga resurser så att inga områden hamnar på efterkälken när det gäller kvalitet, hög hastighet och låga kostnader.

Det jag vill att ni, herr talman, ska göra är att se till att kommissionen garanterar att entreprenörer som Alan Jones inte hindras eller motverkas från att starta företag eftersom det leder till att mycket efterfrågade sysselsättningstillfällen i landsbygdsområdena hindras.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Europeiska kommissionen och medlemmarna i Världshandelsorganisationen försöker snabbt slutföra Dohasamtalen om jordbruk och marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter (Nama). Det stora inflytande den aktuella situationen med valet i USA har är uppenbar. Jämfört med uppskjutandet av Doharundan 2006 innebär Nama naturligtvis ett steg bakåt. Industriländerna lyckas upprätthålla en nästan oförändrad miljösituation. EU:s tullavgifter på textil och beklädnad kommer att minska från 12 till 4 procent. Marknaderna i tillväxtekonomier kommer inte att öppnas eftersom det inte är tullavgifterna utan kraven på maximitullar som bör sänkas. Dessutom kommer en 18 år lång övergångsperiod att tillämpas för Kina, det land som överöst Europa och resten av världen med varor av låg kvalitet. Det Nama-projekt som lagts fram är oacceptabelt för Litauen och andra EU-länder eftersom det kan äventyra deras konkurrenskraft. Det råder en uppenbar balans mellan jordbruk och Nama. EU bör inte gå för skyndsamt fram när det gäller att slutföra Dohasamtalen bara av ekonomiska skäl. Jag vill uppmana kommissionen att ta sig tid och företräda EU-ländernas intressen på ett rättvist sätt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag vill lyckönska fiskarna från olika EU-länder, framför allt Portugal, i deras kamp för att skydda den strategiska fiskerinäringen och värna om arbetstillfällen, drägliga löner och levnadsförhållanden för tusentals fiskare och deras familjer.

Fiskarna, som upplever hur den gemensamma fiskeripolitiken och EU är likgiltiga inför den långvariga kris denna sektor genomgår, en kris som har blivit alltmer akut på grund av prisökningarna och de ekonomiska spekulationerna när det gäller bränsle – diesel och bensin – har slutligen visat att det finns lösningar och åtgärder som borde ha vidtagits för länge sedan. Lösningar och åtgärder som innebär att Europeiska unionen inte längre kan slå dövörat till utan måste anta ny politik som skyddar och främjar fiskerinäringen, i stället för dess utdragna lidande och undergång. Det finns en framtid för fisket.

Jag kan inte avsluta detta korta inlägg utan att nämna de tusentals arbetstagare som imorgon demonstrerar i Lissabon för att försvara sina resultat och rättigheter som arbetstagare.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Utvidgningen av Schengenområdet var en fantastisk nyhet för medborgarna i mitt land, en symbol för att de tjeckiska medborgarna har samma värde som de andra EU-ländernas medborgare. Dessvärre är dagens tidningar fulla av rubriker om tjeckiska förare som trakasseras av den tyska och österrikiska polisen. Sedan april har systematiska och noggranna kontroller av bussar och privatbilar med tjeckiska nummerplåtar genomförts i Tyskland och Österrike. Efter bara en månad av allmänna kontroller meddelade Österrike att landet avsåg att genomföra kontroller med början i juni i samband med Europamästerskapet i fotboll. Det är rimligt. Jag vänder mig emellertid starkt mot att allmänna kontroller av tjeckiska förare genomförs i Tyskland. Detta är ett ensidigt beslut som är svårt att motivera och som skadar förbindelserna mellan länderna. Jag får brev från medborgare som ber de tjeckiska myndigheterna att ge igen. Detta är ingen lyckad situation, och den kommer även att påverka det politiska klimatet före ratificeringen av Lissabonfördraget. Jag har redan lämnat in ett överklagande, och jag ber nu mina tyska kolleger att undersöka ärendet hemma i Tyskland.

  Rovana Plumb (PSE). – (RO) Ärade kolleger! Jag välkomnar det program som Europarådet tagit initiativ till, vars syfte är att få slut på alla former av våld mot barn, och jag är övertygad om att fysisk bestraffning kommer att förbjudas över hela världen under 2009.

Jag vill trots detta understryka behovet av att genomföra en gemensam kampanj på EU-nivå för att göra barnen medvetna om det faktum att våld mot dem är ett brott mot lagen och att de måste berätta om de utsätts för någon form av illa behandling. I vissa EU-medlemsstater betraktar föräldrarna fysisk bestraffning som en del av en normal uppfostran och även barnen tror att detta är något normalt.

EU:s framtid är beroende av hur barns rättigheter respekteras, och i deras uppfostran måste alla inslag av våld vara förbjudna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Eurofound rapporterade nyligen att 25 procent av friställningarna i Portugal mellan 2003 och 2006 berodde på omlokaliseringar av företag. Det finns register som visar att flera multinationella företag har genomfört omlokaliseringar efter att ha mottagit miljontals euro i gemenskapsstöd och efter att ha gjort miljonvinster, vilket är oacceptabelt.

Det finns exempel på arbetstagare som fortfarande inte har fått den ersättning de har rätt till. Så är till exempel fallet i Vila Nova de Gaia och Brax, vars arbetstagare igår vände sig till domstolen för att begära den ersättning de hade haft innestående i fem år.

Arbetslösheten fungerar också som motivering för ännu mer osäkra anställningsvillkor, vilket regeringen hanterar genom att göra fler försök att inskränka arbetstagarnas rättigheter. Därför välkomnar jag den aktion som CGTP (Allmänna portugisiska arbetarförbundet) anordnar imorgon i Lissabon i Portugal.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill bara uppmärksamma kammaren på den konferens om den globala livsmedelskrisen som äger rum i Rom. Här i kammaren har vi uttryckt vår oro när det gäller denna fråga i den resolution om livsmedelspriser som nyligen upprättades.

Ett av de största problemen är bristen på investeringar inom jordbruket, i både industriländerna och utvecklingsländerna. Problemets omfattning blev tydlig för mig vid en konferens i Irland så sent som förra veckan, när missionären syster Nora MacNamara från en romersk-katolsk orden berättade att när hon var engagerad i jordbruk för många år sedan i Afrika så gjordes investeringar där. Hon påpekade även att Afrika – eller snarare jordbruk – senare blev ett fult ord när man ansökte om finansiering för att stödja projekt i detta område. Vi måste gå tillbaka till våra rötter när det gäller investeringar i jordbruk.

Låt mig bara säga att detta fördrag i debatten om Lissabonfördraget i Irland faktiskt kommer att förbättra Europeiska unionens roll i utvecklingsländerna och, enligt min åsikt, bidra till att vi kan ta itu med den livsmedelskris som vi nu står inför inte bara i Europa, utan även globalt.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) I februari i år höll Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ett mycket kontroversiellt tal i Köln där han kallade assimilation ett brott mot mänskligheten. Utifrån perspektivet att individen är fri att välja sin identitet är detta uttalande oacceptabelt. Det är ett viktigt mål att bevara den kulturella mångfalden, men individen får inte fråntas beslutsrätten.

För turkarna i Västeuropa kanske den naturliga situationen är en slags dubbelidentitet. Erdogans krav på ett universitet för turkisktalande i Tyskland är orealistiskt eftersom det i många av unionens länder finns infödda nationella minoriteter som levt där i flera hundra år och som fortfarande inte har något eget statligt universitet, till exempel ungrarna i Transsylvanien som förvägrades ett oberoende statligt universitet under kommunistdiktaturen.

Det är viktigt att Turkiet inte manipulerar de invandrarminoriteter som lever i Västeuropa av inrikespolitiska skäl. Det vore även bra om premiärminister Erdogan fick ordning på sitt eget parlament när det gäller kurdernas situation, erkännandet av det armeniska folkmordet och lika rättigheter för kvinnor.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman! De europeiska socialdemokraterna hoppas att Europa ska bli en förebild för hela världen när det gäller livskvalitet. De 27 medlemsstaterna bygger nu ett nytt socialt Europa som kommer att skapa välstånd för alla medborgare i Europeiska unionen.

Av EU:s budget för 2008 anslås nästan 45 procent till tillväxt, innovation, skapande av sysselsättning samt ekonomisk och social sammanhållning, och 42,6 procent anslås till jordbruket. Landsbygdsområdena utgör 90 procent av Europeiska unionens territorium.

Trots att 41 miljoner euro anslogs till jordbruket under 2008 ledde de ökade kostnaderna för jordbruket och de ökade energipriserna till att även priserna på jordbruksprodukter ökade, vilket i sin tur resulterade i att den ekonomiska situationen försämrades. Jag anser att stödpolitiken för jordbruket och tillräckliga villkor för främjande av investeringar på området är en del av lösningen på de utmaningar unionen kommer att ställas inför under de kommande åren.

Ett utvecklat jordbruk kommer att innebära att alla europeiska medborgare kan få tillgång till nyttiga livsmedel i tillräcklig mängd och till överkomliga priser. Sund näringstillförsel är en grundläggande aspekt av livskvaliteten.

  Talmannen. − Punkten är härmed avslutad.

22. Allmänna preferenssystemet under perioden 1 januari 2009-31 december 2011 (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Helmuth Markov, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets förordning om tillämpning av Allmänna preferenssystemet under perioden 1 januari 2009–31 december 2011 samt om ändring av förordningarna (EG) nr 552/97, (EG) nr 1933/2006 och av kommissionens förordningar (EG) nr 964/2007 och (EG) nr 1100/2006 (KOM(2007)0857 – C6-0051/2008 – 2007/0289(CNS)) (A6-0200/2008).

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig först av allt be om ursäkt på Peter Mandelsons vägnar eftersom han inte har möjlighet att vara här och diskutera förordningen om Allmänna preferenssystemet med kammaren. Han har bett mig att tala i hans ställe.

Jag tackar er för ert arbete och för era värdefulla kommentarer om förslaget till en förordning om Allmänna preferenssystemet för 2009–2011. Kommissionen ansåg att det var viktigt att parlamentet fick yttra sig, och vi uppskattar verkligen de ansträngningar ni har gjort för att undersöka förslagen och tillhandahålla ett yttrande, trots den knappa tiden. Vi välkomnar därför yttrandet och möjligheten att samtala med er och förklara kommissionens ståndpunkt.

Allmänna preferenssystemet är ett viktigt instrument som främjar utvecklingen av EU:s handelspolitik. Kommissionen uppskattar därför det faktum att EU:s allmänna preferenssystem i yttrandet beskrivs som det viktigaste systemet i sitt slag i industriländerna och som ett system som fortsätter att bidra till att främja utvecklingen och minska fattigdomen i utvecklingsländerna.

Vi delar parlamentets målsättning att systemet bör fortsätta att fungera på ett stabilt, öppet och förutsägbart sätt. Dessa aspekter är viktiga för förmånsländerna genom att både de och de ekonomiska aktörerna inom EU får ett mer stabilt underlag för det egna beslutsfattandet när det gäller handels- och investeringsmöjligheter.

Kommissionen anser att systemets samtliga tre beståndsdelar – standardvarianten Allmänna preferenssystemet (GSP) för alla förmånstagare, GSP+ för de länder som gör särskilda åtaganden när det gäller att tillämpa internationella normer i fråga om gott styre och hållbar utveckling samt ”Allt utom vapen”-initiativet för de minst utvecklade länderna – fungerar väl och överensstämmer med de övergripande politiska inriktningar som fastställts för perioden 2006–2015. Detta är orsaken till att den grundläggande strategi som ger stöd åt förslaget till förordning för 2009–2011 i huvudsak bygger på kontinuitet i kombination med viss teknisk uppdatering.

Vi samarbetar aktivt med medlemsstaterna i rådet för att nå en överenskommelse om den slutliga förordningen. Ordförandeskapets målsättning är att uppnå detta före slutet av juni. Kommissionen stöder denna målsättning eftersom ett snabbt beslut är viktigt för att se till att förmånsländerna och alla andra berörda parter, däribland företagsaktörer, informeras om ändringarna i tillräckligt god tid för att kunna genomföra dem i januari nästa år.

En annan mycket viktig anledning till att ett snabbt beslut behövs är att alla de länder som vill lämna in en ansökan till GSP+ måste göra det före slutet av oktober och så snart som möjligt behöver få bekräftat vilka relevanta kriterier och vilken process de måste följa.

Jag konstaterar att några av parlamentets kommentarer och förslag i själva verket rör frågor som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, även om de definitivt är viktiga ur ett utvecklingsperspektiv.

Reformen av EG:s förmånsursprungsregler, som har betydelse för bland annat Allmänna preferenssystemet, sker separat under ledning av kommissionsledamot László Kovács.

Flera kommentarer rör även behovet av att se till att utvecklingsländerna får tillgång till tillräckligt stöd av hög kvalitet för handel så att de kan bygga upp kapacitet för handel och utnyttja sin handelspotential för att kunna styra sin egen ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling. Här har Europeiska unionen redan visat sitt starka engagemang och genom ”Aid for Trade”-strategin från oktober 2007 skapat en bas för att kunna genomföra ytterligare förbättringar.

Låt mig sammanfattningsvis upprepa att vi verkligen uppskattar det intresse parlamentet visat genom dessa förslag.

  Helmuth Markov, föredragande. − (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Utvecklingssamarbete och handel är vanligen de viktigaste yttre krafterna som bidrar till ett lands utveckling. Icke-ömsesidiga förmånstullar för utvecklingsländer är ett viktigt och internationellt erkänt instrument som Europeiska unionen har använt i många år.

Tre olika slags ordningar tillämpas för närvarande. För det första den allmänna ordningen som alla förmånsländer omfattas av.

För det andra den särskilda stimulansordningen (GSP+-ordningen), som innebär extra förmåner för länder som tillämpar vissa internationella normer i fråga om mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter, miljöskydd, narkotikabekämpning och gott styre.

För det tredje den särskilda ordningen för de minst utvecklade länderna, som i praktiken erbjuder dem tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för ”Allt utom vapen”. Enligt min personliga åsikt är det ytterst allvarligt att det fortfarande inte finns någon lagligt bindande förordning som förbjuder vapenexport från Europeiska unionen till dessa länder.

Det finns inga handelsförmåner i världen som hjälper om våldsamma konflikter förstört förutsättningarna för en fungerande nationalekonomi.

Betänkandet framför oss innehåller förbättringar av kommissionens förslag till ett allmänt preferenssystem för perioden januari 2009–december 2011 när det gäller följande:

För det första förbättringar när det gäller tillämpning och effektivitet. Här ingår även att förkorta fristerna för ändringar och test från treårsperioder till ettårsperioder.

För det andra att skapa regler för en omarbetningsprocess där förmånstagarna medverkar på lämpligt sätt.

För det tredje att systemet anpassas till WTO:s multilaterala ram och därmed naturligtvis till målen med Dohautvecklingsrundan. Lika viktigt som detta är att en nödvändig konsekvensanalys av EU:s handelspolitiska instrument genomförs samt det faktum att en reform av EU:s ursprungsregler sker samtidigt som det nya Allmänna preferenssystemet träder i kraft och framför allt att reglerna när det gäller de krav som ställs på förmånsländerna förbättras. Jag tänker till exempel på möjligheten till interregional och mellanregional kumulation. Det innebär att en produkt som tillverkas vid en regional gränsöverskridande produktionsprocess inte ska gå miste om att omfattas av Allmänna preferenssystemet på grund av betydelselösa ursprungsregler.

För det fjärde att säkra den demokratiska och parlamentariska kontrollen av genomförande och vid behov anpassningar av den gällande förordningen. Här skulle jag vilja nämna att jag välkomnar det faktum att kommissionen nu tar hänsyn till parlamentet i samrådsprocessen, men att parlamentet i framtiden måste fatta gemensamma beslut om dessa frågor på någorlunda regelbunden basis. Jag utgår från att kommissionen kommer att ta våra ändringsförslag på allvar i stället för att till stora delar ignorera dem, vilket var fallet med initiativbetänkandet om reform för två år sedan.

Jag har en kommentar om den särskilda stimulansordningen inom GSP+. Jag anser att det är ytterst viktigt att inte olika normer gäller för olika länder vid bedömningen av situationen när det gäller mänskliga rättigheter och gott styre – inte bara i fråga om handelsförbindelser. Samtidigt är det emellertid uppenbart att ett förhastat avskaffande av handelsförmåner kan få katastrofala följder för befolkningen i ett utvecklingsland, till och med för situationen när det gäller mänskliga rättigheter.

Fastställandet av hur bra eller dåligt de internationella avtalen som anges i bilagan till den aktuella förordningen i själva verket genomförs och beslutet om huruvida förmånerna bör avskaffas bör därför prövas ytterst noggrant.

Jag stöder ändringsförslag 37 som lagts fram här, och som påminner oss om att varje möjlighet bör kontrolleras så att de länder som inte tillhör de minst utvecklade och som inte har undertecknat något ekonomiskt partnerskapsavtal kan dra nytta av ett nytt system för handel som erbjuder handelsförmåner som åtminstone motsvarar dem i Cotonouavtalet.

Jag vill passa på att tacka alla skuggföredragande och utskottet för utveckling – samt Filip Kaczmarek där borta – för deras samarbete och kompromissvilja. Utskottet för internationell handel har enhälligt kunnat godkänna detta betänkande, däribland innehållet i yttrandet från utskottet för utveckling.

Det har nåtts omfattande överenskommelser med rådet och kommissionen – vi har även genomfört regelbundna debatter om detta – och jag hoppas därför att förordningen kan träda i kraft som planerat vid lämplig tidpunkt och att det inte blir några skillnader mellan den nuvarande och den nya preferensperioden.

  Filip Kaczmarek, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (PL) Herr talman! Det internationella samfundet erkänner att handeln är en grundläggande faktor när det gäller utveckling. Att på ett mer aktivt sätt inkludera utvecklingsländerna i de multilaterala förbindelserna är ett mycket viktigt steg mot avskaffandet av fattigdomen i världen. Allmänna preferenssystemet främjar därför inte utvecklingen av EU:s handel. Dess viktigaste syfte är att stödja utvecklingsländerna, däribland de minst utvecklade. De viktigaste målsättningarna med systemet bör därför vara att minska fattigdomen och underlätta hållbar utveckling och gott styre i utvecklingsländerna samt att genomföra millenniemålen.

Som föredragande för utskottet för utveckling vill jag betona att Helmuth Markovs betänkande är mycket bra, och jag vill tacka både föredraganden och utskottet för internationell handel för att de godkänt yttrandet från utskottet för utveckling. Dessa två utskott har inte alltid samarbetat i sådant samförstånd som när det gäller detta ärende, så jag vill framföra ett uppriktigt tack.

Följande frågor är några exempel på vad vi gemensamt ansåg vara viktigast: att stärka parlamentets roll i systemets beslutsprocess – för att skapa ökad insyn, rättssäkerhet och demokratisk kontroll, att göra det lättare att fastställa principen om ursprungsland – för att optimera tillämpningen av förmåner genom exempelvis interregional kumulation, som samtidigt främjar regionalt samarbete i fattiga länder, att alla länder som ansöker om att omfattas av GSP+ behandlas lika, oavsett när de uppfyller systemets kriterier, och sist men inte minst att en så genomträngande, fullständig och detaljerad analys av systemets effekter som möjligt genomförs före den kommande översynen för åren 2013–2014.

Parlamentet vill ha information om systemets effekter och hur det fungerar. Det innebär att det krävs kunskaper om i vilken omfattning preferenssystemet bidrar till att begränsa fattigdomen.

  Godelieve Quisthoudt-Rowohl, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Syftet med det system som debatteras här är att bekämpa fattigdom och underutveckling. För mig förefaller tre punkter viktiga. För det första bör det, eftersom detta är en fortsättning, finnas ett visst mått av flexibilitet både när det gäller att bli en del av systemet och att lämna det, om parametrarna skulle ändras i en stat. Med andra ord: måste en stat som en gång varit ett förmånsland alltid förbli det? Så bör inte vara fallet enligt min åsikt. Vi får inte glömma att EU också har en skyldighet gentemot de egna medborgarna, arbetstagarna och konsumenterna. Det måste finnas ömsesidiga fördelar; det får inte alltid vara ensidigt.

För det andra välkomnar vi att Europaparlamentet kommer att hållas informerat under nästa valperiod. Vi skulle emellertid även vilja ha en bedömning av detta system. Bedömningen bör innehålla en jämförelse med andra preferensåtgärder, till exempel de ekonomiska partnerskapsavtalen. Vi kan konstatera att klyftan mellan rika och fattiga rent statistiskt fortsätter att växa, trots EU:s olika åtgärder och medlemsstaternas åtgärder. Leder våra välmenande insatser fortfarande till rätt resultat? Vi borde medvetet ställa oss själva denna fråga.

För det tredje bör preferensåtgärder såsom Allmänna preferenssystemet som vi diskuterar här kopplas till följande kriterier, och när det gäller detta måste vi vara fasta. Först av allt främjande av demokrati och rättssäkerhet. Därefter skapandet av en minimiram för sociala normer och miljönormer i förmånsländerna. Vi vill hjälpa till med detta, vilket tydligt anges i betänkandet. Vi bör emellertid inte ge vika, för vår egen trovärdighets skull.

Jag vill tacka föredraganden för ett effektivt samarbete.

  Kader Arif, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När parlamentet gav uttryck för sina åsikter om tillämpningen av Allmänna preferenssystemet för perioden 2005–2008 ansåg kommissionen inte att det var lämpligt att införliva förslagen. Vi står fast vid dessa prioriteringar än idag, framför allt det faktum att parlamentet måste vara mer involverat i fördelningen och övervakningen av de olika allmänna preferenssystemen.

Företrädarna för det civila samhället, och framför allt arbetsmarknadens parter, måste få en starkare roll. De utgör en viktig källa till information då det sker kontroller av huruvida de viktigaste konventionerna som styr tilldelningen av GSP+ har genomförts. När det gäller detta gläder det mig att den nya förordningen kommer att vara strängare när det gäller respekten för bestämmelser om gott styre i fråga om arbetstagares rättigheter, mänskliga rättigheter och miljö. Unionen måste tro på dess värden och uppmuntra handelspartner att inte bara ratificera dess konventioner utan att även genomföra dem konkret.

Därför ber vi kommissionen att införliva ett av våra förslag som är nödvändigt för att GSP+ ska kunna fortsätta att fungera som en stimulansåtgärd. För närvarande måste ett land som inte kan omfattas av GSP+ från och med 2009 vänta till 2012, då nästa förordning införs, för att kunna ansöka på nytt. Vi vill att det ska bli möjligt att lämna in nya ansökningar varje år så att utvecklingsländerna verkligen blir motiverade att genomföra dessa konventioner så snart som möjligt för att kunna omfattas av GSP+.

Avslutningsvis vill jag påminna alla om behovet av en reform av ursprungsreglerna för att få ett globalt, förenklat och harmoniserat system som bygger på ett stärkande av den regionala integrationen, vilket är dess viktigaste syfte. Vid beräkningar av nationellt mervärde måste därför de fattiga ländernas särskilda situation beaktas, eftersom dessa länder inte kan gynnas om ursprungsreglerna är alltför restriktiva. Genom Allmänna preferenssystemet har unionen ett medel, inte bara när det gäller att främja utvecklingsländernas integration i världshandeln, utan även när det gäller att sprida gott styre.

Parlamentets förslag ger förutsättningar för framsteg i båda dessa hänseenden. Vi hoppas att de införlivas av kommissionen.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! EU är den största givaren av ekonomiskt stöd till tredje världen. Länderna i tredje världen behöver emellertid mer än bara pengar. Det är ytterst viktigt att ekonomierna i dessa länder utvecklas och stärks. Jag stöder verkligen handel mellan Europa och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet.

Jag är inte positivt inställd till samtalen om världshandeln i Genève. Den lösning som erbjuds kommer inte på något sätt att gynna det europeiska jordbruket; den kommer inte att bidra till livsmedelssäkerheten i Europa – eller för den delen i Irland. Vi är emellertid inte de enda som är missnöjda. USA är också missnöjt. Och av de 152 länder som är engagerade i den globala handeln förefaller endast två vara nöjda.

Jag vill ta tillfället i akt att välkomna beslutet från de irländska jordbrukarnas förbund om att godkänna och stödja Lissabonfördraget. Om ungefär en vecka kommer omröstningen om fördraget att äga rum i Irland. Jag vill också påpeka att vi vill att fördraget ska godkännas och antas så att vi kan bli starkare och mer enade i processen med de framtida samtalen om världshandeln.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Av första intrycket att döma borde jag stödja detta betänkande vars syfte är att hjälpa underutvecklade nationer. Trots allt innebar Brittiska samväldets preferenssystem enorma fördelar för de mindre välbärgade medlemmarna av Brittiska samväldet, men jag tror inte att ni är intresserade av att höra om hur ett grymt före detta imperium faktiskt hjälpte sina fattiga grannar.

Problemet är att EU-program alltid visar sig ha motsatt effekt än den avsedda. Den gemensamma fiskeripolitiken, vars avsikt är att bevara fiskebestånden, är en katastrof på grund av att EU, genom kammarens omröstningar, har utfärdat licenser för fiskeflottor inom EU så att dessa kan plundra farvatten i det ena landet efter det andra i tredje världen och orsaka fattigdom och svält där människor tidigare åtminstone levde på existensminimum. Överskottsproduktionen av socker dumpas i tredje världen, när lösningen uppenbarligen vore att minska den europeiska produktionen i stället för att försöka hitta alternativa användningsområden. Tobak av låg kvalitet som varje år odlades inom EU med hjälp av 18 miljoner av våra skattebetalares pengar dumpades där den gjorde störst skada. Nu informeras vi om att dessa pengar kommer att ägnas åt propaganda mot rökning, och inte åt stöd till tredje världen.

EU:s stödprogram är ett klassiskt exempel på att ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra. Den gemensamma jordbrukspolitiken innebär att importerna begränsas, och har en hämmande effekt på utvecklingsländerna samtidigt som överskottet dumpas i tredje världen. Fattiga lokala jordbrukare görs alltså sysslolösa, och precis de länder som Allmänna preferenssystemet är avsett att hjälpa förlorar stöd och hjälp. Livsmedelspriserna ökar så kraftigt att f.d. Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, varnar för en livsmedelsrevolution. Samtidigt som allt detta pågår främjar EU biobränslemål, som kommer att påverka livsmedelsproduktionen i tredje världen mer än någon annanstans.

Oavsett hur mycket kammaren talar sig varm för hur EU:s allmänna preferenssystem kommer att hjälpa mindre utvecklade länder är sanningen den att EU-politiken endast ser till att de fattiga förblir fattiga, att de hungriga förblir hungriga och att de mindre utvecklade länderna förblir outvecklade.

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill upprepa att Allmänna preferenssystemet är viktigt för utvecklingen av handeln och ekonomin i förmånsländerna.

Parlamentets ändringsförslag har bidragit avsevärt till att förbättra förslaget till förordning som omfattar perioden 2009–2011. Förslagen är inriktade på aspekter som kan förbättra villkoren för dessa förmånsländers användning av systemet, till exempel att EU tillhandahåller tekniskt bistånd, vilket är grundläggande för att förmånsländerna på ett bättre sätt ska kunna dra nytta av Allmänna preferenssystemets handelsförmåner.

Något som också är värt att nämna är möjligheten för vissa länder att ansöka om att omfattas av den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling, GSP+, som är mer fördelaktig, och dessutom att de kan göra det varje år. Jag anser emellertid att några av de ändringsförslag som antagits i utskottet för internationell handel går för långt.

Ändringsförslag 8, om möjligheten för länder att omfattas av de mer gynnsamma ordningarna GSP+ och ”Allt utom vapen”, även om länderna inte är slutdestinationsländer, skulle kunna vara negativt för de länder som verkligen förtjänar att omfattas av dessa ordningar. Det kan leda till en allmän ökning av förvirringen kring tillämpningen av Allmänna preferenssystemet och ursprungsreglerna. Detta är en fråga som bör lämnas öppen fram till nästa granskning av ursprungsreglerna.

I likhet med några av mina kolleger anser jag att det finns ett behov av att framhäva betydelsen av att Europeiska kommissionen presenterar undersökningar där Allmänna preferenssystemets inverkan på förmånsländerna bedöms. Jag anser emellertid att dessa undersökningar endast bör vara inriktade på handelsaspekterna och inte omfatta andra områden som inte faller inom denna förordnings tillämpningsområde.

Slutligen vill jag upprepa det som ordföranden för utskottet, Helmuth Markov, påpekade, nämligen att våra ändringsförslag stärker Europaparlamentet i tillämpningen av förordningen. Det som beaktas i förordningen är Europaparlamentets framtida roll inom handelspolitiken efter att Lissabonfördraget har antagits, vilket jag hoppas kommer att ske.

  Erika Mann (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill bara kortfattat uppmärksamma kommissionsledamoten på en fråga. Kommissionsledamoten nämnde helt riktigt att GSP+ handlar om hållbarhet, och precis som ordföranden för utskottet för internationell handel sa är den kopplad till millenniemålen. Detta är mycket viktigt, och jag minns mycket väl att vi, när vi diskuterade den här typen av system för första gången, sa att vi regelbundet måste bedöma hur värdefullt det är för länderna och för oss själva.

Det finns ett ämne som jag verkligen vill uppmärksamma er på, som kan komma att bli komplicerat och krångligt i framtiden, och som rör de länder som ingår i systemen men vars miljö är komplicerad. Sri Lanka skulle till exempel mycket gärna uppfylla målen, men på grund av flera olika omständigheter – som jag inte vill gå in på i detalj – kanske landet inte har kapacitet att göra det.

Jag hävdar inte att vi bör ändra vårt system. Jag ber bara kommissionen – precis som min kollega Kader Arif redan har gjort – att vara mycket försiktig vid bedömningen av varje enskilt fall. Jag vill be er att återkomma till vårt utskott och till utskottet för utrikesfrågor när ni har genomfört bedömningen och att sedan även återkomma till kammaren och låta oss genomföra en bedömning och en diskussion om det ämne jag nämnde.

  Christofer Fjellner (PPE-DE). - Jag ska börja med att säga att jag tycker att GSP, det generella systemet för preferenser, är ett väldigt bra instrument för utveckling, för det binder samman handel och utveckling på ett väldigt tydligt sätt och ger de länder som anstränger sig tullättnader och därför tillträde till europeiska marknader. Det viktigt också att vi använder det som just ett utvecklingsverktyg.

Nu är det här en teknisk översyn och då är det viktigt att vi inte försämrar för dem som behöver utvecklingshjälpen allra mest, utan tvärt om stärker utvecklingsdimensionen. Jag tycker på många sätt att den här översynen gör det på ett väldigt bra sätt och att den för verktyget i rätt riktning, men den når inte riktigt hela vägen fram.

Jag tänker t.ex. på Vietnam. Vietnam är väldigt beroende av en produktgrupp, nämligen skor. Som ni säkert vet så finns det i GSP-systemet ett tröskelvärde som säger att man måste vara över 50 procent av värdet på den export man har för att garanteras GSP-status. Just nu hamnar Vietnam precis under 50 procent. Det beror i sin tur – det ska vi vara medvetna om – på just oss, på Europa och på att vi har straffat Vietnam med tullar på just skoexport. De är oavsett detta fortfarande väldigt beroende av just sin skoexport, inte minst fattiga kvinnor i Vietnam.

Därför undrar jag: Varför kan de inte ha kvar sin preferens? Det är ju bara 3,5 procent. Det är inte så att de förlorar, att de får helt tullfritt tillträde, utan de får lite lägre tullar. I framtiden vill vi ju dessutom ha ett frihandelsavtal med Vietnam. Därför undrar jag: Varför slänga ut dem nu när vi runt hörnet vill ta in dem och ta in den här exporten genom ett frihandelsavtal?

Därför hoppas jag att ni tittar på detta under nästa förordningsperiod, så att inte något land hamnar i den här situationen, i det här limbot som jag tycker vi placerar Vietnam i inom GSP-systemet.

  Francisco Assis (PSE). – (PT) Allmänna preferenssystemet har visat sig vara ett avgörande handelspolitiskt instrument när det gäller att främja utveckling och avskaffa fattigdom i världens mest sårbara länder och regioner genom att de fortlöpande integreras i det internationella handelssystemet.

Det har redan påpekats att Europeiska unionen har tre typer av ordningar vars syfte är att främja en sådan utveckling. Till största delen fungerar de gällande mekanismerna väl, men de skulle naturligtvis kunna finslipas ytterligare, och Europaparlamentet måste aktivt delta för att se till att denna finjustering verkligen sker. I huvudsak är denna målsättning tydlig i betänkandet.

De förslag det innehåller om viktiga frågor som reform och förtydligande av ursprungsregler förefaller mycket relevanta när det gäller att främja principen om aggregering på regional nivå, att bedöma vilken inverkan resultatet av den aktuella Doharundan har och att efterlysa ökat tekniskt bistånd till de minst utvecklade länderna så att de fullt ut kan dra fördel av detta stöd.

Allt detta pekar i en och samma riktning: att göra dessa instrument mer användbara för de fattigaste länderna, och därmed på ett bestämt sätt bidra till att de uppnår sitt slutmål att bekämpa underutveckling, fattigdom och den totala orättvisa som underutvecklingen fortfarande leder till i världens länder.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Precis som många av mina kolleger i kammaren idag välkomnar jag de ändringar som är avsedda att förbättra kommissionens förslag i enlighet med föredragandens förslag. Det är inte ofta vi i utskottet för internationell handel kan säga detta, och att vi dessutom har nått en form av samförstånd över partigränserna. Hans förslag handlar om att utforma ett mer effektivt system som på ett bättre sätt tillgodoser förmånsländernas intressen, att utveckla regler för en mer reglerad omarbetningsprocess, att säkra att förordningen överensstämmer med demokratisk kontroll och parlamentets granskning, att se till att Allmänna preferenssystemet överensstämmer med WTO och Doharundan, och att även förbättra insynen i Allmänna preferenssystemet.

Jag vill uppmana mina kolleger att stödja en global partiöverskridande kampanj med krav på verklig handel och som jag tillsammans med Abdi Abdirahman, som är talman i den östafrikanska lagstiftande församlingen, är ordförande för. Vi efterlyser fem saker: låt oss avskaffa jordbruksstöden, låt oss avskaffa jordbrukstullarna, låt oss liberalisera ursprungsreglerna, låt oss upphöra med att stödja korrupta regeringar genom direkt budgetstöd och genom att lägga större tonvikt vid bistånd till handel, så att vi kan investera i sådant som infrastruktur, och låt oss skapa stimulansåtgärder så att låginkomstländer kan avlägsna hinder mellan varandra.

Vi bör emellertid även uppmuntra regeringarna i fattiga länder att överväga att göra samma sak när det gäller basvaror. Det är moraliskt fel att fattiga människor betalar mer för livsmedel och mediciner på grund av regeringarnas importtullar. Ja, EU:s marknader bör öppnas, men detta värdefulla arbete undergrävs ofta om regeringarna begränsar tillgången och sätter höga priser av ideologiska skäl.

Så vi bör alla samarbeta för att bekämpa handelstullar som har en förödande effekt på de fattiga. Vi bör upphöra med regeringsunderstöd som stimulerar förtryck, och vi bör alltid erbjuda vår vänskap till dem som vill arbeta sig ur fattigdom, för med vår hjälp kommer de att få ett slut på världshungern.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Idag debatterar vi en ändring av förmånstullsatserna för utvecklingsländerna under de kommande tre åren. Jag stöder helhjärtat Helmuth Markovs efterlysning av ökad flexibilitet i betänkandet. Godelieve Quisthoudt-Rowohls ändringsförslag är viktiga. Europeiska kommissionen måste åta sig att genomföra en mycket mer detaljerad analys av vilken inverkan allmänna preferenser har på utvecklingsländernas ekonomier och undersöka deras effekter på den europeiska ekonomin och på konsumentskyddet. Det gäller inte bara Allmänna preferenssystemet utan även icke-tariffära åtgärder, humanitärt bistånd eller – tvärtom – påföljder vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller internationella avtal som påverkar utvecklingen i de fattigaste länderna. Följaktligen måste vi insistera på att seriösa och ingående analyser genomförs av den inverkan alla dessa åtgärder har på utvecklingsländerna. Inte förrän vi har resultaten bör vi ändra tullavgifterna, på ett mer flexibelt sätt än idag. Detta bör inte vara en isolerad process. Ändringarna bör gå hand i hand med alla andra åtgärder. Vi bör även förbättra sättet att samordna vår utvecklingspolitik med USA och andra länder.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Om syftet med våra åtgärder är att minska fattigdomen i tredje världen och skapa ekonomisk integration är Europeiska unionens preferensprogram verkligen rätt sätt att gå tillväga. Samtidigt måste vi komma ihåg att det är nödvändigt att sträva efter maximal insyn i tullsystemet.

Det är därför jag anser att det är nödvändigt att övervaka denna process, och i slutet av varje skede kan det vara värt att här i kammaren under de påföljande debatterna titta närmare på vilka resultat de lösningar som för närvarande genomförs haft.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är imponerad av de spännande frågor som de ledamöterna ställt, framför allt eftersom nästan alla innehåller konstruktiv kritik. Alla är engagerade i hela förfarandet och gör sitt yttersta för att det ska bli ett bra förslag.

Jag kan försäkra er om att Peter Mandelson kommer att uppmärksamma era synpunkter – om detta råder det inget tvivel – och att han kommer att ta ändringsförslagen på allvar och inte ignorera dem. Jag känner Peter väl. Han är inte den typen av person som ignorerar sådana förslag och tankar, men han vill betrakta varje fråga från båda sidor – hans önskan är att hjälpa utvecklingsländerna (framför allt de minst utvecklade länderna som Filip Kaczmarek nämnde). Målsättningen är emellertid att både vara objektiv och förutsägbar.

När det gäller Erika Manns inbjudan att återkomma (och jag är säker på att det är Peter Mandelson hon ber återkomma, även om jag mycket gärna skulle komma tillbaka), är jag säker på att han kommer att tacka ja.

Seán Ó Neachtain vidgade perspektivet, och jag är nöjd med WTO-samtalen i Genève. Peter Mandelson kommer inte att bli överraskad över ledamotens åsikter. Och Syed Kamall bad oss göra vårt yttersta och erbjuda vår vänskap till dem som vill arbeta. Jag tackar er återigen för alla förslag.

Förslaget har nu överlämnats till rådet där medlemsstaterna kommer att ta ställning till parlamentets ändringsförslag för att se till att stabilitetsriktlinjerna för Allmänna preferenssystemet upprättas för 2005–2015.

Vad är anledningen till att kommissionen inte inför större ändringar? Efter endast ett års användning är det för tidigt att göra några definitiva iakttagelser, men detta är något som vi utan tvekan kommer att återkomma till.

Angående de frågor som Filip Kaczmarek och Jean-Pierre Audy ställt: det stämmer att slutmålen med systemet är utbildning och avskaffande av fattigdom. Samtidigt erbjuder EU stimulansåtgärder för en hållbar utveckling, gott styre och mänskliga rättigheter samt framför allt arbetsnormer och barnarbete.

När det gäller stöd: förmånstullarna inom Allmänna preferenssystemet ger industriländerna tillgång till marknaden. Stödprogrammen styrs av EU:s gemensamma ”Aid for Trade”-strategi, vars syfte bland annat är att göra det möjligt för utvecklingsländerna att gynnas av Allmänna preferenssystemet.

Erika Mann och Christofer Fjellner nämnde Sri Lanka. För närvarande omfattas Sri Lanka av GSP+. Det finns ingenting som tyder på att landet kommer att upphöra att omfattas av GSP-ordningarna i framtiden. Varje lands situation bedöms noggrant, öppet och enligt bestämmelserna i förordningarna. I en fråga framfördes önskemålet att ansökningsprocessen för GSP+ bör ske oftare än vart tredje år – detta har jag redan berört – så låt oss komma överens om att det bör vara flexibelt, men vi bör inte hålla oss till bara ett år.

Erika Mann frågade hur ansökan om att omfattas av GSP+ bedöms. Övervakningen och bedömningen av efterlevnad av kraven för att omfattas av GSP+-ordningen bygger på slutsatserna inom ramen för de övervakningsmekanismer som fastställs av den berörda internationella organisationen, till exempel Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen samt andra organ, samt på den valutamekanism som framhävs i konventionerna och offentliggörs av dessa organ. Detta ger enhetliga och opartiska granskningsprocesser.

Jag vill besvara Kader Arifs fråga om kommissionens ståndpunkt när det gäller GSP+-förmånsländernas genomförande av konventioner om mänskliga rättigheter och motsvarande normer. Jag kan försäkra er om att kommissionen noggrant följer utvecklingen i de aktuella GSP+-förmånsländerna när det gäller deras efterlevnad av de internationella konventioner som är relevanta för GSP+.

Jag nämner bara exemplet El Salvador (som är ett GSP+-förmånsland, vilket ni känner till) där kommissionen i samråd med EU-medlemsstaterna nyligen startade en utredning om efterlevnad av kraven för GSP+. Jag kan försäkra er om att rätt genomförande av EU:s handelsavtal är en av kommissionens prioriteringar. Vi är mycket uppmärksamma på GSP+-förmånsländernas efterlevnad, och dessa frågor tas regelbundet upp vid våra bilaterala kontakter med de berörda länderna.

När det gäller de nya ursprungsreglerna och hur de kommer att bidra till målsättningarna med Allmänna preferenssystemet diskuteras de för närvarande utifrån en allmän bred reform av ursprungsreglerna. Generaldirektoratet för skatter och tullar ansvarar för detta, så detta är en fråga för min kollega kommissionsledamot László Kovács. Syftet är att göra ursprungsreglerna mer utvecklingsvänliga och att processen ska styras i samråd med utvecklingsländerna.

Den sista punkten gäller skor i Vietnam, som var ett av exemplen. Undantaget – eller graderingen, för det är lämpligt att använda detta ord när det gäller vietnamesiska produkter som omfattas av avsnitt 12 (jag talar nu om skodon inom den kombinerade nomenklaturen enligt förmånerna i den föreslagna förordningen om Allmänna preferenssystemet för åren 2009–2011) – har alla berörda kommissionsavdelningars fulla uppmärksamhet. Kommissionen har även haft täta kontakter med Vietnam i denna fråga för att kunna tillhandahålla nödvändigt stöd och sakkunskaper.

När det gäller graderingen av produkter från Vietnam i fråga om avsnitt 12 härrör denna från den tekniska och objektiva ansökan om bestämmelser för Allmänna preferenssystemet och speglar det faktum att vietnamesisk export av dessa produkter är mer konkurrenskraftig på EU-marknaden. Dessutom har Vietnam med lyckat resultat varierat sin exportbas. Det är en positiv aspekt som innebär att skodon inte längre dominerar lika mycket. Det är ytterligare ett viktigt tecken på ökad konkurrenskraft. Så kommissionens förslag om gradering av produkter från Vietnam bygger på omfattande målsättningar och statistiska analyser som tillämpas på samma sätt för alla GSP+-förmånsländer.

  Helmuth Markov, föredragande. − (DE) Herr talman! Vi skulle kunna säga att det rådde stor samsyn i kammaren angående det faktum att GSP+-systemet är väldigt positivt. Jag skulle emellertid naturligtvis gärna ha frågat kommissionen eller Peter Mandelson, som inte är här, hur han kan utöva påtryckningar på länderna i Anderna, till exempel två länder som mycket gärna vill behålla Allmänna preferenssystemet, om att de ska ingå frihandelsavtal som en del av partnerskaps- och associeringsavtalen. Ecuador och Bolivia vill behålla GSP+. Då ska vi kunna engagera oss i detta. Det kommer verkligen att leda dem någonstans.

Den andra frågan gäller huruvida vi ska överväga att utveckla GSP+-systemet ytterligare till ett GSP++-system. De utmaningar vi står inför är helt nya. Vi har klimatförändringarna och de ökade livsmedelspriserna. Kanske skulle vi kunna överväga att införa nya punkter och nya bedömningsnormer. Det gläder mig verkligen, fru kommissionsledamot, att ni har gjort några tydliga uttalanden angående Sri Lanka eftersom detta var en fråga som även mitt utskott oroade sig för, och Erika Mann har ännu en gång hanterat detta med beslutsamhet.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka alla dem som jag behövde samarbeta med. Vi hade ett bra samarbete. Jag anser att vi tagit ett litet steg framåt och att detta GSP+-system är mycket värdefullt och nödvändigt som en del av Europeiska unionens handelsavtal. Jag anser också att vi inte alltid behöver koncentrera oss på endast frihandelsavtal.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. – (RO) Ända sedan Allmänna preferenssystemet fastställdes har det varit ett av de viktigaste verktygen för EU:s handels- och utvecklingspolitik. De viktigaste målsättningarna med EU:s och Allmänna preferenssystemets utvecklingspolitik är att bidra till att minska fattigdomen samt främja hållbar utveckling och gott styre, principer som erkänns i internationella konventioner och verktyg såsom millenniedeklarationen, Riodeklarationen från 1992 och IOM:s deklaration från 1998.

Genom att börja tillämpa Allmänna preferenssystemet 1971 förenklade EU den internationella handeln med utvecklingsländerna och de mindre utvecklade länderna, och försåg dem med nödvändigt tekniskt bistånd för att kunna följa de internationella konventionerna och bygga upp en nödvändig institutionell och reglerande ram samt kunna dra nytta av internationell handel och Allmänna preferenssystemet. Samtidigt kan Europeiska gemenskapen efter det kontrollerade meddelandet och efter Europaparlamentets meddelande använda sig av påföljden att tillfälligt upphäva preferenser för de länder som bryter mot inkluderingskriterierna på förteckningen över förmånsländer.

I betänkandet understryks den offentliga samrådsprocessens betydelse, engagemanget från de förmånsländer systemet riktar sig till och stärkandet av Europaparlamentets demokratiska kontroll.

Eftersom både Allmänna preferenssystemet och förteckningen över förmånsländer granskas vart tredje år ombes rådet att inte fördröja sitt förslag så att det kan godkännas av Europaparlamentet och klyftor inom den internationella handeln kan undvikas.

Jag gratulerar föredraganden.

23. Arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen under 2007 (debatt) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Alain Hutchinson, för utskottet för utveckling, om arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen under 2007 (2007/2180(INI)) (A6-0175/2008).

  Alain Hutchinson, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det betänkande jag utarbetat för utskottet för utveckling granskas arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen under 2007. De av er som är aktivt engagerade i det här arbetet eller som helt enkelt är intresserade av det vet att det inte endast är en formell eller symbolisk struktur, utan faktiskt det motsatta, eftersom församlingen alltmer fungerar som en riktig parlamentarisk församling. Ledamöternas engagemang har ökat, inflytelserika personer försöker komma underfund med församlingen och det har lett till att den fått en ökad politisk betydelse. Detta är det första jag vill framhålla.

Församlingens ökade politiska betydelse beror även på det faktum att inte bara de grundläggande frågor som rör samarbete mellan AVS- och EU-länderna diskuteras utan även frågor som är aktuella både för länderna i Europa och AVS-länderna. Så är till exempel fallet med avtalet om ekonomiskt partnerskap som förhandlats fram mellan unionen och AVS-länderna. I denna fråga har den gemensamma parlamentariska församlingen genom Kigaliförklaringen bekräftat att de berörda ledarna tydligt vill att Europeiska kommissionen ska ge AVS-länderna tillräckligt med tid för att förhandla fram regionala utvecklingsavtal. Kigali innebär inte bara en möjlighet att visa att det finns ett verkligt motstånd mot dessa avtal, i deras nuvarande form, utan även att detta motstånd grundar sig på en oro som är fullt berättigad och som måste beaktas.

På samma sätt är det endast genom att delta i församlingens arbete som många parlamentsledamöter i AVS-länderna har fått kännedom om att det finns nationella strategiska dokument där samarbetsområden mellan EU och deras egna länder anges. Detta är en påminnelse om det faktum att församlingen för många parlamentsledamöter i AVS-länderna ibland är det enda möjliga forumet för demokratisk yttrandefrihet.

Jag vill också betona att vi under 2007 upplevde ett ökat engagemang från det civila samhället i AVS-länderna vid utmärkta möten och initiativ som anordnades i anslutning till varje session med den gemensamma parlamentariska församlingen. I kampen för utveckling av det civila samhället i AVS-länderna innebär församlingen även en utomordentlig möjlighet för utbyte och möten. I detta hänseende måste unionen både tekniskt och ekonomiskt stödja närvaron av dessa organisationer och icke-statliga organisationer i den gemensamma parlamentariska församlingens arbete.

Avslutningsvis vill jag understryka att vi i vårt betänkande uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att stärka rollen för dess utskott för politiska frågor. Tanken bakom detta är att göra det till ett forum för att förebygga och lösa konflikter och uppmuntra nära samarbete mellan AVS-ländernas och EU-ländernas parlamentsledamöter i arbetet som valobservatörer inom ramen för EU:s valobservation.

Ni bör även känna till att församlingen sammanträdde 2007 i Wiesbaden och därefter i Kigali. Nio resolutioner antogs. De ständiga utskotten sammanträdde fyra gånger, två gånger i anslutning till sessionerna och två gånger mellan sessionerna i Bryssel. Dessa utskott, som ansvarar för uppföljningen av resolutionerna, har sedan 2007 anordnat utfrågningar av de ansvariga tjänstemännen inom motsvarande områden.

Förutom flera betänkanden antogs även en resolution om situationen i Darfur vid sessionen i Wiesbaden. Det hölls en mycket konstruktiv och viktig debatt om situationen i Zimbabwe. Seminarierna om invandring, klimatförändringar och läkemedel för försummade sjukdomar lockade samtliga till sig ett stort antal deltagare och väckte ett starkt intresse. Vid sammanträdet i Kigali antogs tre resolutioner som ingick i betänkandena från de ständiga utskotten, utskotten och två brådskande resolutioner om naturkatastrofer i AVS-länderna och situationen i Demokratiska republiken Kongo.

Så här ligger det till. Jag har kortfattat sammanfattat ett formellt betänkande som jag ville ge ett politiskt innehåll för att kunna förklara och mer effektivt stödja arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Tack så mycket, men jag kan försäkra er om att jag verkligen tycker att det är trevligt att vara här, och jag vet att min kära kollega beklagar att han inte kan vara här och delta i diskussionen. Denna typ av utbyte av åsikter ligger honom mycket varmt om hjärtat, men jag kan försäkra er att han inte slösar bort sin tid: han är på väg till ett viktigt möte utanför Bryssel.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är en unik institution. Louis Michel är min granne i kommissionskollegiet, och imorse förklarade han allt om hur församlingen fungerar för mig, så jag kan nu hävda att jag känner till lite grann om detta.

Han nämnde att den gemensamma parlamentariska församlingen är den plats där partnerskapsandan, som är central för Cotonouavtalet, kan upplevas direkt genom att 156 folkvalda företrädare från Europeiska unionen och från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet tillsammans diskuterar de frågor som är centrala för deras samarbete. Det är en verklig dialog mellan nord och syd, en dialog som grundar sig på jämlikhet och ömsesidig respekt och som går utöver det traditionella förhållandet mellan mottagare och givare. Det är en parlamentarisk form av ägande och kontroll.

Under de senaste åren har den gemensamma parlamentariska församlingen blivit alltmer parlamentarisk när det gäller storlek och utförande, vilket speglar den mognad som präglar samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Dessa debatter är öppnare och regionala konflikter mer sällsynta. Det är verkligen ett värdefullt resultat.

Församlingen har sannerligen blivit ett forum för en öppen politisk dialog där det är möjligt att diskutera ytterst känsliga och politiskt relevanta frågor såsom gott styre, tillgång till sjuk- och hälsovård, effekter av utländska direkta investeringar, yrkesutbildade arbetstagares migration och ekonomiska partnerskapsavtal.

I det utmärkta betänkandet av Alain Hutchinson och utskottet för utveckling presenteras denna utveckling på ett välformulerat sätt, och på Louis Michels och mina egna vägnar vill jag tacka föredraganden för hans arbete. Resultaten och utmaningarna presenteras, och möjligheterna med den framtida utvecklingen utforskas.

Ett resultat var den ledande roll som den gemensamma parlamentariska församlingen spelade i övervakningen av förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, då ett tvåvägsinformationsflöde garanterades tack vare diskussioner med chefsförhandlarna och min kollega Louis Michel i denna fråga under året.

Ett annat stort steg var kommissionens överförande av de nationella och regionala strategiska dokumenten till församlingen. Det visar att det finns en tillit till att församlingen kan spela en mer politisk roll och innebär dessutom en möjlighet för församlingen att visa ytterligare tecken på mognad.

För att kunna förbättra den parlamentariska granskningen bad kommissionsledamot Michel kommissionens delegationer att även överföra dessa strategiska dokument till de nationella parlamentens talmän via Europeiska utvecklingsfondens (EUF) nationella utanordnare i förmånsländerna. Som ni känner till kan kommissionen inte överföra dem direkt eftersom den nationella utanordnaren enligt Cotonouavtalet är vår officiella kontaktpunkt för alla frågor som rör programplanering och genomförande av EUF.

Samtidigt har den gemensamma parlamentariska församlingens sekretariat även överfört dessa dokument till företrädarna för respektive land i den gemensamma parlamentariska församlingen. Vi har därför anledning att tro att de nationella parlamenten informeras och kan delta i övervakningen och kontrollen av utvecklingsprogrammen.

Det är sant att de nationella parlamentens kapacitet när det gäller att spela sin roll fullt ut i förberedelserna inför och genomförandet av EUF ofta är begränsad. Därför finansierar EUF institutionellt stöd i många AVS-länder.

Förutom granskningen av de nationella strategiska dokumenten är det bästa sättet att garantera parlamentarisk kontroll av EUF-medel att inrätta allmänna eller sektorsvisa budgetstödprogram. På så sätt integreras de externa medlen helt och hållet i det nationella budgetförfarandet där de nationella parlamenten har en avgörande roll. Det är en av orsakerna bakom kommissionens beslut att anslå omkring 45 procent av tionde EUF till budgetstöd i 44 länder, jämfört med endast 25 vid början av nionde EUF, så det är en uppåtgående trend.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt och gratulera regeringen och parlamentet i Rwanda och det tyska ordförandeskapet för deras utmärkta organisation av förra årets sessioner i församlingen.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Alain Hutchinson och gratulera honom till hans betänkande som är mycket bra. Jag delar föredragandens åsikter, iakttagelser och tillfredsställelse i frågor som ett djupare engagemang från församlingens medlemmar i arbetet, kvaliteten på debatterna och den mer relevanta karaktären på debatterna. Jag instämmer med att det ökade engagemanget från de icke-statliga organisationerna i församlingens arbete är mycket positivt.

Jag kan emellertid inte tiga still om några tråkigare aspekter som framkommit vid granskningar av det arbete som den gemensamma parlamentariska församlingen utför. Jag anser att det är synd och skam att inte alla ämnen hanteras med en lika ingående dialog och lika stark önskan om att hitta en gemensam ståndpunkt vid diskussioner, debatter och förhandlingar om gemensamma projekt mellan AVS och företrädarna för Europaparlamentet. Mitt intryck är att AVS-länderna koncentrerar sig mest på ekonomiska frågor och ägnar mindre uppmärksamhet och engagemang åt politiska frågor.

Under 2007 visades prov på en ovanlig entusiasm och beslutsamhet vid diskussioner av ekonomisk karaktär, framför allt när det gällde förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, och naturligtvis är det inget fel med det. Det är emellertid svårt att se tecken på en lika stark motivation när det gäller att lösa svåra men viktiga politiska problem. Alain Hutchinson erinrade om att vi debatterade situationen i Zimbabwe, men ändå upprättades ingen resolution. Denna trend att inte anta resolutioner fortsätter emellertid. I år anordnade vi en debatt om Tchad. Där antogs en kompromisstext till en resolution, men själva resolutionen förkastades av våra AVS-partner.

För mig förefaller det som om vårt mål borde vara att uppnå en större balans mellan ekonomiska och politiska mål. Jag inser att det ibland är lättare att koncentrera sig på ekonomiska frågor, eftersom de förefaller viktigare och lättare att utveckla politiskt. Vi européer bör emellertid koncentrera oss på att visa att det inte kan ske någon fortsatt utveckling utan fred, stabilisering, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och bättre förvaltning.

  Marie-Arlette Carlotti, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill först av allt gratulera Alain Hutchinson till hans utmärkta betänkande.

Under 2007 bekräftades det att den gemensamma parlamentariska församlingens roll stärkts och fått en ökad betydelse för de huvudsakliga utmaningarna i dialogen mellan nord och syd. När det gäller politiska krissituationer har till exempel våra viktiga debatter möjliggjort en ingående konstruktiv dialog utan några tabun i frågor som situationen i Haiti, Zimbabwe och Etiopien. Jag tror att införandet av den gemensamma parlamentariska församlingens regionala möten (det första hölls i Namibia) kommer att fördjupa den politiska dialogen ytterligare.

Vid genomförandet av EUF har de nationella och regionala strategiska dokumenten överlämnats till regeringarna i AVS-länderna sedan slutet av 2007. Den gemensamma parlamentariska församlingen måste nu anta en strategi och en arbetsmetod för att garantera att dessa medel följs upp och övervakas på bästa sätt.

När det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap (EPA) har den gemensamma parlamentariska församlingen genom diskussioner och möten med ekonomiska aktörer och företrädare för det civila samhället och genom en öppen politisk dialog med våra kolleger i parlamenten i de sydliga länderna gjort EPA till en politisk prioritering under 2007. Kigaliförklaringen, som Alain Hutchinson nämnde tidigare, är ett exempel på detta.

Jag beklagar att Europaparlamentet avfärdade denna förklaring, trots att den förhandlades fram och enhälligt röstades igenom av företrädare för de olika politiska grupperna. Det förefaller som om det ibland är svårare för vissa att genomföra en ståndpunkt som antas i Afrika när vi återvänder till Europa.

Jag beklagar också att Europeiska kommissionen ignorerar de åsikter AVS-ländernas parlamentsledamöter i den gemensamma parlamentariska församlingen har och att den föredrar att tillämpa en översittarattityd genom att vägra att ta ställning till en omförhandling eller nyorientering av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Förslaget om att inrätta ett nytt parlamentariskt organ inom ramen för avtalet med Västindien bidrar ytterligare till förvirringen.

Avslutningsvis kan jag inte komma över det faktum att det officiella utvecklingsbiståndet från hela EU för första gången sedan 2000 minskade under 2007. Det är min övertygelse att när det gäller internationell solidaritet så är det viktigaste av allt att vi håller vad vi lovat och flera medlemsstater – bland annat min – håller inte vad de lovat. Under 2008 bör den gemensamma parlamentariska församlingen vaksamt och bestämt fortsätta kampen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, bedriva lobbyverksamhet för en ordentlig omförhandling av interimsavtalen – för dem som vill ha sådana – i enlighet med kommissionsledamot José Manuel Barrosos löfte och inför tionde EUF, som nu går in i en aktiv genomförandefas, men som riskerar att se sina anslag omdirigeras för att finansiera avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är ett unikt forum och ett unikt verktyg i dialogen mellan nord och syd. Den erbjuder en möjlighet till rättvis, hållbar och gemensam utveckling. Min kollega Alain Hutchinson har redan nämnt allt detta, och jag vill återigen gratulera honom.

  Juan Fraile Cantón (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Alain Hutchinson till den tydliga beskrivningen av det arbete som den gemensamma parlamentariska församlingen utfört under 2007 i hans betänkande.

Församlingen är på väg att bli den starkaste stöttepelaren i samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Jag vill framhäva att det är den enda internationella församlingen där folkvalda företrädare från olika länder regelbundet möts för att främja det ömsesidiga beroendet mellan nord och syd.

Den gemensamma parlamentariska församlingen har visat vägen med avtalen om ekonomiskt partnerskap, som är verktyg i den regionala utvecklings- och integrationspolitiken för AVS-länderna och ett medel för att fortlöpande inkludera dem i den globala ekonomin på ett hållbart sätt.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap kan emellertid inte förhandlas fram endast som frihandelsavtal. Min grupp hävdar bestämt att det finns en möjlighet att omförhandla frågor i dessa avtal, såsom tjänster, immateriell egendom och de så kallade Singaporefrågorna: investeringar, befogenheter och offentliga marknader samt föreskrifter om sysselsättning och sociala frågor och andra frågor som rör hållbar utveckling.

  Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar Alain Hutchinson till hans arbete och till betänkandets politiska strategi som jag stöder. Jag välkomnar valet av en väg som präglas av dialog och samarbete.

Jag vill framhålla en punkt. För att kunna tillgodose behoven hos människorna i AVS-länderna och uppnå de ambitiösa millennieutvecklingsmålen är det nödvändigt att förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap på nationell och regional basis blir mer öppna för demokratiskt deltagande och övervakning. Jag bekräftar därför att de åtaganden vi gjorde i Kigali vid den gemensamma parlamentariska församlingens fjortonde session är centrala för vårt agerande.

Jag välkomnar även hänvisningen till behovet av att skydda och försvara demokratiska organ och mänskliga rättigheter vid förhandlingar om och tillämpning av de nya avtalen. Våra insatser kan inte och får inte inskränkas till ekonomiskt bistånd.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Alain Hutchinson till hans utmärkta betänkande.

För mig förefaller det viktigt att vi ser på betydelsen av kontakter av denna typ mellan parlament, mellan grupper av parlament och mellan Europaparlamentet och både AVS-länderna och EUROLAT-länderna i en världsomfattande dialog. Jag anser att det är denna form som bör vara dominerande i våra kontakter. Det som fastställs mellan regeringar är av en annan karaktär. Dialogen som äger rum mellan parlamenten är mycket bredare. Den omfattar bredare debatter, och för mig förefaller det som om den på ett bättre sätt speglar intressen och angelägenheter hos de länder som deltar i dialogen. Därför betraktar jag denna typ av dialog som särskilt värdefull. De politiska aspekter vi vill upprätthålla är också viktiga, dvs. att bevara freden, respektera mänskliga rättigheter och ha ett fungerande civilt samhälle.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på de anföranden som ledamöterna hållit. Jag tycker inte att det är lämpligt att kommissionen reagerar på eller lägger sig i er dagordning och era prioriteringar, så jag ska inte nämna vilka tankar vi har ännu. Det är upp till er.

När det gäller att återuppta förhandlingarna måste det vara uppenbart att interimsavtalen är det enda sättet att bevara handelsflödena efter den 1 januari 2008, så förhandlingarna kan inte återupptas. Diskussionen och därmed förhandlingarna om fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap – regionala och heltäckande – pågår.

  Alain Hutchinson, föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för era svar och kommentarer. Jag vill bara påpeka att den gemensamma parlamentariska församlingen i själva verket är en fråga för parlamentsledamöterna men att kommissionen naturligtvis spelar en viktig roll för utvecklingspolitiken på EU-nivå, och därför är det min önskan att kommissionen inte betraktar – och jag tror att åtminstone kommissionsledamot Louis Michel tillhör dem som gör det – församlingens arbete som anekdotiskt, att den inte betraktar församlingen som ett slags säkerhetsventil där spänningarna mellan oss diskuteras, utan att den tar hänsyn till de åsikter som uttrycks där eftersom det för många av våra kolleger i AVS-länderna dessvärre är det enda forum där de kan ge uttryck för sina åsikter.

När det gäller detta vill jag kommentera det faktum att ni har lagt märke till att det inte har förekommit någon debatt i AVS-ländernas parlament om vare sig avtal om ekonomiskt partnerskap eller nationella strategiska dokument. Trots att vi stöder de folkvalda företrädarna – genom att finansiera val till höger och vänster, och försöka exportera vår demokratiska modell – har vi inte tid att rådfråga dessa folkvalda parlament, och några av era kolleger tillämpar, som Marie-Arlette Carlotti påpekade, en översittarattityd när det gäller allt. Jag hoppas därför att kommissionen verkligen tar hänsyn till detta arbete och erkänner hur utmärkt det är.

Jag har mottagit gratulationer för mitt betänkande. Jag vill tacka mina kolleger, och jag skulle också vilja gratulera Glenys Kinnock som inte är här eftersom hon i egenskap av vice ordförande för församlingen faktiskt befinner sig någonstans i Västindien. Jag skulle vilja gratulera henne till det utomordentliga arbete hon utför som vice ordförande i denna gemensamma församling.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum imorgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Goda förbindelser mellan Europeiska unionen och AVS-länderna ligger mig mycket varmt om hjärtat, och därför är jag mycket glad över att den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fortsätter att få en mer politisk form och kvalitet.

Vid förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap och rent allmänt i samarbetet mellan EU- och AVS-länderna måste frågor såsom hållbar utveckling, mänskliga rättigheter, demokrati och upprättandet av fungerande konstitutionella system definitivt finnas med på dagordningen.

Vi får på inga villkor ignorera miljöskyddet och särskilt inte kampen mot klimatförändringarna. Även i AVS-länderna kan klimatförändringarna få katastrofala följder.

Här måste EU föregå med gott exempel och uppfylla målsättningarna och skyldigheterna från 2007. Först då kan vi förvänta oss detsamma av AVS-länderna.

En annan fråga vi definitivt måste hantera är vatten. Vattenbrist och torka är ett stort problem i AVS-länderna, och det krävs lösningar så att ingen migration orsakad av miljöförändringarna sker.

24. Konkurrens - Branschutredning om banktjänster till privatpersoner och mindre företag – Grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Gianni Pittella, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om konkurrens: branschutredning om banktjänster till privatpersoner och mindre företag (2007/2201(INI)) (A6-0185/2008),

- betänkandet av Othmar Karas, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om grönboken om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden (2007/2287(INI)) (A6-0187/2008).

  Gianni Pittella, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tack vare det noggranna utredningsarbete som Europeiska kommissionen har utfört har vi kunnat rikta uppmärksamheten på den strikta reglering som är kännetecknande för banktjänster till privatpersoner och mindre företag. Detta utredningsarbete har även vi engagerat oss i tillsammans med Othmar Karas, och hittills har det behöriga utskottet präglats av ett brett samförstånd, nästan enhällighet. Jag vill därför ta tillfället i akt och framföra ett särskilt tack till kommissionsledamot Neelie Kroes för att hon alltid varit tillgänglig för debatter med parlamentet i denna känsliga fråga.

Förhållandet mellan konsumenterna och bankerna i Europa förblir komplicerat på grund av de snedvridningar som är kännetecknande för sektorn. Förhållandet har emellertid en grundläggande betydelse, och vi borde försöka förbättra det genom att påpeka brister och ineffektivitet, fastställa de huvudsakliga problemen och möjliga strategier för att lösa dem. I såväl mitt som Othmar Karas betänkande anges att åtgärder av denna typ framför allt ska riktas mot underlättad konsumentrörlighet, så att bankerna indirekt drivs att bli mer effektiva.

Det är därför jag i mitt betänkande begär att det ska vara lätt och billigt för konsumenter att byta bank. Att byta bank är fortfarande på många platser i Europa ett långsamt och svårt förfarande. Vi motsätter oss även alla former av varaktiga avtalsförbindelser som inte är uppenbart nödvändiga och som förhindrar eller försvårar konsumentrörligheten. Vi rekommenderar den europeiska banksektorn att förbättra förfarandena för att avsluta konton, och att endast berättigade avgifter tas ut samt att se till att denna tjänst utförs snabbt och att inga dubbla kostnader uppstår.

Vi uppmanar även kommissionen att agera för att se till att bankerna tillhandahåller information som är av bättre kvalitet och mer lättillgänglig för konsumenterna, genom ett informationspaket under utgiftsposter i en form som gör jämförelser enkla. Jag har själv ett bankkonto, och när jag får informationspaket hemskickade kastar jag dem eftersom de inte är begripliga, och detsamma gäller miljontals andra medborgare. Detta kan inte längre accepteras. Fru Kroes och herr McCreevy, om bankerna inte börjar agera enligt dessa förslag uppmanar jag Europeiska kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag i denna fråga.

Jag efterfrågar också en bedömning av genomförbarheten för en europeisk sökmotor, som gör det möjligt för konsumenterna att jämföra de tjänster som erbjuds på olika bankers webbplatser. Det måste vara möjligt för oss att slå på en dator, ansluta oss till Internet och få tillgång till en it-plattform så att vi kan säga: här finns det ett bättre alternativ för mig. Idag har vi inte den möjligheten.

Avgifterna för förmedlingsavgifter är ett annat ärende. När det gäller den ståndpunkt som Europeiska kommissionen intagit i denna debatt har jag kommit med ett förslag: att kriterier en gång för alla överlämnas till aktörerna genom någon form av riktlinjer för hur man beräknar förmedlingsavgifter så att sektorn garanterat fungerar på ett korrekt och öppet sätt.

Jag ska nu avsluta, så att jag inte överskrider mina fyra minuter. Jag hoppas att kommissionen när det gäller dessa förslag, som parlamentet förhoppningsvis antar imorgon bitti, kommer att genomföra en omedelbar uppföljning som åtminstone är snabb och specifik.

  Othmar Karas, föredragande. − (DE) Herr talman, herr och fru kommissionsledamot, herr Pittella! Jag vill först av allt återigen betona att kommissionens förslag, medlemmarnas målsättningar och krav i de två betänkandena och konsekvenserna av dessa betänkanden för Europas medborgare förtjänar mer tid för att debatteras och en större publik.

I och med dessa betänkanden och debatten med kommissionen inleder vi nästa fas i stärkandet av sektorn för finansiella tjänster. Jag vill tacka Gianni Pittella, Olle Schmidt och Margarita Starkevičiūtė för deras effektiva samarbete. Den breda majoriteten i utskottet visar att vi närmat oss varandra samtidigt som vi börjat ställa ytterligare krav.

Vad vill vi? Vi vill fortsätta att utveckla den inre marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag och göra den till en inhemsk marknad för alla konsumenter samt små och medelstora företag. Jag säger detta trots att jag vet att marknaden för banktjänster till privatpersoner och mindre företag är och kommer att förbli en mer lokal än global affär. Det finns emellertid en stor potential eftersom bara 1 procent av EU-konsumenterna inhandlar gränsöverskridande finansiella tjänster på distans, medan samma siffra för tjänster inom länderna är åtminstone 26 procent.

Det finns – vilket kommissionens rapporter och parlamentets betänkanden visar – omotiverade hinder, trots skillnaderna när det gäller ansvar, vilket inte innebär att ingenting skulle ha hänt i det förflutna. Jag vill påpeka att liberaliseringen av kapitalrörligheten inom Europa har fortsatt sedan 1988. Införandet av euron har inneburit fördelar för den köpande allmänheten och för ekonomin: handlingsplanen för finansiella tjänster, vitboken om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) och det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) – denna utveckling gynnar konsumenterna och leverantörerna. Detta är inte slutet, utan vi rör oss målmedvetet längs den inslagna vägen.

Kommissionens båda rapporter – och kanske även våra betänkanden – har naturligtvis svaga punkter. En av dessa finns i grönboken där det nästan uteslutande talas om konsumenter. Denna fråga rör såväl den inre marknaden för privatpersoner och mindre företag samt små och medelstora företag. Dessutom räcker det fortfarande inte med konsumentskyddsåtgärder för att uppmuntra några leverantörer – och detta vet vi – att ägna sig åt gränsöverskridande verksamhet. Vid undersökningen av sektorerna är den svaga punkten utan tvekan det faktum att vi endast utnyttjar en liten mängd data. Vi misstänker en potentiell utestängning från marknaden endast baserat på priserna.

I vårt betänkande ber vi därför kommissionen att genomföra en omfattande konsekvensstudie som måste innehålla en korrekt kartläggning av de ursprungliga förhållandena på marknaden och en bedömning av integrations- och konkurrensförhållandena på marknaden samt konsekvenserna av ett initiativ och att denna konsekvensstudie inte enbart utförs utifrån en enda indikator utan baseras på ett så brett urval variabler som möjligt.

Vi stöder emellertid även kommissionens målsättning att enbart driva sådana initiativ som bevisligen gagnar medborgarna konkret, som är gediget underbyggda genom grundliga lönsamhetsberäkningar och som har varit föremål för ingående konsekvensstudier.

Jag skulle kunna framhålla andra svaga punkter, men jag vill begränsa mig till det som vi specifikt har betonat i betänkandena. Ett viktigt budskap från parlamentet är att vi tydligt erkänner den decentraliserade sektorn. Vi behöver sparbanker och kooperativa föreningar, liksom aktiebolag. Vi behöver lokala aktörer inom gränsöverskridande verksamhet, inte bara globala aktörer. De ansvarar för lokalt tillhandahållande av tjänster, ekonomisk utveckling i de enskilda regionerna och säker tillgång. Dessutom behöver vi en balans mellan tillgång och efterfrågan. Vi behöver även harmonisering av formaliteterna när det gäller licensiering och registrering. Försäkringsbolag och banker som bedriver gränsöverskridande verksamhet kontrolleras av flera olika finansiella myndigheter. Detta område bör harmoniseras, och samma tillträdeskrav bör gälla överallt.

Vi bör utöka e-handeln. Främjandet av företagens distanstjänster måste bidra till användningen av en säker elektronisk signatur, och direktivet om penningtvätt bör omarbetas om det utgör ett hinder för dessa tjänster.

Andra punkter behandlas. Ombud och mäklare är viktiga för den ökade konkurrensen inom sektorn för finansiella tjänster. Vi behöver enklare tillgång till kreditregister och kreditkortsregister, och vi behöver en förlängning av förordningen om gruppundantag eftersom vi inte anser att samarbete begränsar konkurrensen på detta område om villkoren tydligt fastställs.

Jag ber kommissionen och mina kolleger i parlamentet att granska betänkandet i dess helhet samt att anta och stödja de andra faktorerna – de 44 förtydligandena och åtgärderna i mitt betänkande.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det är ett stort nöje för mig att tillsammans med er idag samtala om kommissionens granskning av, och åsikter om, Pitellabetänkandet.

Låt mig dock först av allt gratulera Gianni Pittella and Othmar Karas till ett fantastiskt arbete och även tacka parlamentet för dess intresse i denna fråga.

Vi delar många åsikter om denna fråga, och det är en bra utgångspunkt. Tillsammans med min kollega Charlie McCreevy och generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster och mina avdelningar har jag ägnat mycket arbete åt att studera banktjänster till privatpersoner och mindre företag, och i likhet med er frågar vi oss själva vad som kan förbättras. Det vore naturligtvis dumt att säga att allt är perfekt, så ”Vad kan förbättras?” är vår huvudsakliga inställning när det gäller denna fråga.

I vår branschutredning ägnade vi stor uppmärksamhet åt betalkortssektorn som omfattar 1 350 miljarder euro om året. Det är inte direkt kaffepengar – 1 350 miljarder om året. Vi undersökte även möjligheten att förbättra kreditregister, lämpligt och olämpligt samarbete mellan bankerna, samt bankernas avgifter.

Utifrån framför allt en specifik punkt i Pittellabetänkandet kan jag dra slutsatsen att vi är överens om många frågor och oeniga om en fråga. När det gäller konsumentrörlighet ligger bollen nu hos branschen. Branschen måste utveckla en uppförandekod, och det kan komma att inrättas lagstiftning om den inte tar denna möjlighet och antar denna utmaning.

När det gäller konsumentinformation och öppenhet: prisjämförelser och offentliggörande av produktinformation är avgörande för konsumenterna. Men branschen motsätter sig häftigt förslag till ändringar, så jag är rädd för att det inte kommer att ske några framsteg. Min kollega kommissionsledamot Meglena Kuneva sammanställer uppgifter om avgifter för banktjänster till privatpersoner och mindre företag som en del av uppföljningarna av resultattavlan för konsumentmarknaderna. Hon kommer definitivt att kunna bedöma skillnader och genomblickbarhet när det gäller bankernas avgifter och motsvarande nivå av konsumentmedvetenhet. Denna sammanställning av fakta är första steget mot förändring.

När det gäller kreditregister har jag goda nyheter. Det första mötet för expertgruppen för kredithistorik är planerat att äga rum i september 2008, och det är inte långt dit. Experterna kommer att presentera sina rekommendationer för kommissionen senast den 1 maj 2009.

Låneförmedlare, till exempel lånemäklare, är en sektor på uppåtgående med många sårbara kunder, så kommissionens studie av dem kommer att bli mycket intressant. Resultatet av studien förväntas finnas tillgängligt i oktober 2008.

När det gäller samarbete mellan bankerna skaffar generaldirektoratet för konkurrens fortfarande fram fakta till vår branschutredning, så det är för tidigt för mig att komma med detaljerade kommentarer i frågan vid denna tidpunkt.

Det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) är fortfarande nytt, och det krävs konkurrens för att det ska fungera fullt ut. Här är jag helt enig med parlamentet. Men jag är säker på att det fungerar så väl som vi kan förvänta oss i detta skede.

Det område där det tycks föreligga meningsskiljaktigheter är – vilket nämndes tidigare – begäran om att kommissionen ska utfärda riktlinjer för multilaterala förmedlingsavgifter. Jag måste vara ärlig mot er och säga att jag inte är övertygad om att upprättandet av riktlinjer är rätt åtgärd i detta skede och, baserat på våra erfarenheter i denna fråga, ska jag försöka förklara varför.

Efterlysningen av riktlinjer och tydlighet från kommissionen – och jag förstår frågan från föredraganden och hans grupp – är en väntad uppföljning av ärendet med MasterCard. Detta beslut – beslutet om MasterCard – baserades emellertid endast på fakta som var specifika för det ärendet. Med endast ett ärende att basera riktlinjer på riskerar vi att skapa dåliga riktlinjer som undergräver våra ansträngningar att hjälpa konsumenterna (och detta är återigen något vi har gemensamt: vi – parlamentet och kommissionen – vill hjälpa konsumenterna). Det går inte att skapa en magisk lösning baserat på ett enda ärende.

En annan orsak till att riktlinjer kanske inte skulle fungera är att det både finns betalkortssystem med multilaterala förmedlingsavgifter och betalkortssystem utan multilaterala förmedlingsavgifter i EU. Beslut om ett kortsystems affärsmodell och finansieringsmekanismer bör fattas inom systemen själva. Kommissionen kan naturligtvis inte föreskriva specifika affärsmodeller. Bedömningen av de multilaterala förmedlingsavgifterna i ett utvecklat system som MasterCard är inte nödvändigtvis likadan som bedömningen av de multilaterala förmedlingsavgifter som nytillträdda aktörer på marknaden vill tillämpa för att kunna börja konkurrera. I detta skede har kommissionen endast bedömt de multilaterala förmedlingsavgifterna i system såsom Visa och MasterCard. Inom den nya ram som fastställs i förordning (EG) nr 1/2003 är det parternas ansvar att bedöma lagenligheten i det egna agerandet enligt EG:s konkurrensregler.

En icke-konfidentiell version av beslutet om MasterCard finns på vår webbplats, så vi är öppna och vi är tydliga. Kommissionens bedömning av MasterCards multilaterala förmedlingsavgifter kan användas av andra betalkortssystem som vägledning, även om bedömningen i beslutet gäller MasterCards multilaterala förmedlingsavgifter och inte alla andra multilaterala förmedlingsavgifter. Men det är ett förslag jag erbjuder för att bistå marknaden i takt med att denna fråga utvecklas – det är en gest från min sida. Mina avdelningar är redo för ytterligare diskussioner med marknadsaktörer och alla berörda parter och har redan nu täta kontakter med betalningsbranschen i denna fråga.

Men låt mig avsluta i en positiv anda. Kommissionen välkomnar verkligen parlamentets tydliga stöd för behovet av åtgärder för att förbättra effektiviteten och driftskompatibiliteten inom sektorn för banktjänster till privatpersoner och mindre företag, som fortsätter att vara fragmenterad utifrån de nationella gränserna.

Jag är fast besluten att samarbeta med er i hanteringen av frågan om multilaterala förmedlingsavgifter. Jag hoppas att vi kan dra slutsatsen att framtiden är vår.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig gratulera utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och framför allt Othmar Karas och Olle Schmidt, till deras utmärkta arbete med att framställa ett noggrant och konsekvent betänkande.

Jag välkomnar helhjärtat ert breda stöd för vår strategi för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, samt ert viktiga bidrag till överläggningar om ett brett urval frågor. Det är inte möjligt att inom den tid som anslagits beskriva våra åsikter i samtliga frågor i detta omfattande betänkande. Därför koncentrerar jag mig på två frågor som är av särskild betydelse för området banktjänster till privatpersoner och mindre företag, vårt beaktande av ramen för investeringsprodukter som riktar sig till privatpersoner och mindre företag och vårt arbete om rörlighet när det gäller bankkonton.

Jag börjar med investeringsprodukter som riktar sig till privatpersoner och mindre företag. Jag är tacksam över ert stöd för vårt pågående arbete med att se till att reglerna för försäljning av investeringsprodukter som riktar sig till privatpersoner och mindre företag ger ett högt investerarskydd. Jag är övertygad om att konkurrensen mellan investeringsprodukter som riktar sig till privatpersoner och mindre företag kan skapa verkliga fördelar för konsumenterna. Vi måste emellertid vara säkra på att försäljningen av alla investeringsprodukter åtföljs av ett offentliggörande av produktinformation och regler för försäljningsstället. Endast på detta sätt kan vi garantera att konsumenterna behandlas rättvist och kan fatta riktiga beslut.

Jag välkomnar er tydliga ståndpunkt angående dessa frågor i era betänkanden. Som ni känner till ligger det emellertid inte för mig att fatta beslut utan att först vara fullständigt övertygad om att det krävs förändring. Harmonisering eller uppstramning av bestämmelser för offentliggörande av information och distribution skulle vara en kostsam och nedbrytande process. Det kan finnas objektiva orsaker till varför viss differentiering krävs mellan produkttyper eller distributionskanaler.

Av dessa skäl anser jag att det är alldeles för tidigt att dra slutsatsen att det finns brister i de befintliga systemen för investerarskydd som innebär att det krävs en ny horisontell lagstiftning. Senare i år kommer jag att lägga fram ett meddelande där beläggen från vår forskning stärks. Vi kommer att identifiera områden där det krävs ytterligare arbete för att undersöka och tydligt ta itu med bestyrkta brister i befintliga skydd.

Jag övergår nu till rörlighet när det gäller bankkonton. Att skapa en konkurrenskraftig och effektiv marknad för bankkonton är en central aspekt av vår strategi för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag. Många konsumenter stöter regelbundet på hinder när de försöker byta från en leverantör till en annan. Vi kan inte tillåta att denna situation fortgår, och vi är därför glada över att få ert stöd vid denna tidpunkt.

Jag välkomnar er uppmaning till den finansiella tjänstesektorn om att den bör försöka uppnå målen i grönboken genom självreglerande åtgärder och på så sätt minska behovet av bindande rättsakter. Detta speglar vårt upprepade engagemang i granskningen av den inre marknaden om att använda självreglerande åtgärder där så är lämpligt eller om de kan ge önskat resultat, i stället för att tillgripa lagstiftning.

I detta sammanhang bjöd vi i november förra året in den europeiska banksektorn för att utveckla en europeisk uppförandekod till mitten av 2008. Denna kod skulle innehålla en färdig bytestjänst som skulle bli tillgänglig för kunderna när de byter bank. Banksektorn behöver inte börja om från början. I stället kan de vidareutveckla befintlig bästa praxis i vissa medlemsstater.

Avslutningsvis kommer banksektorns tillhandahållande av en uppförandekod av hög kvalitet att vara avgörande för att visa fördelarna med självreglering. Låt mig tala klarspråk idag. Om koden inte uppfyller kommissionens förväntningar måste alternativ som lagstiftningsförslag övervägas.

  Zuzana Roithová, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Herr talman! Jag välkomnar min kollega Othmar Karas betänkande som handlar om ett mycket viktigt ämne, nämligen om enkel tillgång till banktjänster för alla medborgare och företag inom EU. Detta kommer att öppna, eller snarare fullborda, vår inre marknad. Jag vill emellertid uppmärksamma er på det mycket allvarliga problemet med bankernas höga avgifter i många medlemsstater. I vissa av dessa länder – och mitt land Tjeckien är en av de största bovarna i dramat – kan bankernas avgifter vara löjligt höga. Detta kräver verkligen internationell konkurrens. Det är bara Polen som är värre än Tjeckien i detta avseende. Å andra sidan är banktjänster billigare i till exempel Nederländerna och Österrike.

De instrument som snabbt kan förändra denna situation (och detta gäller även de otroligt höga avgifterna för utfärdande av kreditkort) ligger i kommissionens och parlamentets händer. Ett undanröjande av hinder mot gränsöverskridande elektronisk bankverksamhet skulle förbättra situationen för konsumenterna och företagskunderna som skulle gynnas av en sund konkurrens. Förutom behovet av att sänka bankernas avgifter och göra dem mer genomblickbara kommer det även att vara nödvändigt att koncentrera sig på att förbättra kvaliteten på banktjänster och förbättra konsumenternas samt de små och medelstora företagens ekonomiska kunskaper. Sist men inte minst måste Europeiska unionen uppmärksamma föreskrifterna för de så kallade mikrokrediterna som kan ge ett kraftigt uppsving till den elektroniska handeln (och inte bara denna typ av handel). Mina damer och herrar, det ligger i våra händer.

  Antolín Sánchez Presedo, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, kommissionsledamot Kroes, kommissionsledamot McCreevy, mina damer och herrar! Banktjänster till privatpersoner och mindre företag spelar en avgörande roll i vardagen för familjer och den stora majoriteten europeiska företag. De har stor ekonomisk betydelse, genererar omkring 2 procent av gemenskapens BNP, tillhandahåller fler än 3 miljoner arbetstillfällen och utgör den största banksektorn med bruttointäkter som uppgår till mer än 50 procent av EU:s sammanlagda intäkter.

För att få en uppfattning om denna sektors betydelse kan vi tänka på att en av de tjänster som är kännetecknande för den, nämligen lån, utgör den huvudsakliga ekonomiska risken som EU-medborgarna tar, med utestående skulder på omkring 50 procent av EU:s BNP, och att mängden aktie- eller obligationsfonder i medlemsstaterna uppgår till mellan 4 och 24 procent av den inhemska ekonomin.

Trots framstegen med regleringen av sektorn och de förbättringar som införandet av euron har inneburit tycks inte integrationen av gemenskapens marknader för finansiella tjänster och främjandet av konkurrens inom sektorn ha nått sin fulla potential.

Endast 1 procent av konsumenterna i EU inhandlar gränsöverskridande finansiella tjänster; det förekommer stora skillnader i priserna mellan enheter; valmöjligheterna är begränsade, det finns fortfarande strukturella hinder som gör det svårt att tillhandahålla tjänster och att få dessa tjänster att fungera väl mellan olika länder. Lönsamhetsnivåerna för banktjänster till privatpersoner och mindre företag varierar stort, och inrättningar i de nordiska länderna, Spanien och Irland ligger över genomsnittet.

Alla dessa frågor hanteras i betänkandena på ett någorlunda balanserat sätt. Jag gratulerar föredragandena Gianni Pittella och Othmar Karas, och jag vill uttrycka min tillfredsställelse över inkluderandet av aspekter såsom erkännandet av den roll som banktjänster till privatpersoner och mindre företag spelar för att de penningpolitiska villkoren ska överföras till marknaden på lämpligt sätt, värdet i att pluralism och mångfald i fråga om modeller för handel med affärsbanker, kooperativa banker och sparbanker berikar banktjänster till privatpersoner och mindre företag, den samarbetsinriktade miljön som främjar konkurrens mellan oberoende enheter, behovet av en lämplig ram för förmedlare av finansiella tjänster och den förbättrade jämförbarheten mellan olika finansiella produkter.

Genom att banksektorn fungerar bättre kommer den att bli effektivare och bidra till att utveckla alla de europeiska regionernas inneboende potential och underlätta tillgången till finansiella tjänster samtidigt som överensstämmelsen med täckningsvillkoren för våra medborgare ökar.

  Margarita Starkevičiūtė, för ALDE-gruppen. – (LT) Den viktigaste punkten i dagens debatt handlar om vad som ska göras för att se till att EU-medborgarna fullt ut kan dra nytta av de fördelar som den inre marknaden för finansiella tjänster erbjuder, eftersom den blir alltmer fragmenterad. Hur kan vi ta itu med detta problem? Det finns tre sätt. För det första genom att uppmuntra konsumentrörligheten. Hur kan detta uppnås? Först och främst bör information om alla tillgängliga produkter standardiseras och genomblickbarhet när det gäller kostnaden för dessa finansiella produkter riktade till privatpersoner och mindre företag garanteras så att kunden får möjlighet att tillämpa vissa metoder – kanske, som Gianni Pittella föreslog, en sökmotor på Internet. Vi instämmer emellertid inte i att det är nödvändigt att standardisera alla produkter, eftersom de bör spegla sociala och kulturella skillnader mellan de olika länderna. Därför bör standardisering tydligt definieras. Dessutom skulle det göra det möjligt för konsumenter att öppna bankkonton i andra länder. Nu när vi har Schengenområdet, som gör det möjligt för alla att flytta från land till land utan problem, är dataregistrering inte längre ett problem. Bankerna har emellertid ett problem med att öppna bankkonton för medborgare i andra länder. Jag anser att detta är oacceptabelt i en tid som präglas av modern teknik. Jag tror inte att dessa problem kan lösas endast genom självsamordning, med tanke på det antal banker som erbjuder tjänster till privatpersoner och mindre företag och de svårigheter de upplever när det gäller att samordna sin verksamhet. Kan kommissionen föreslå ett initiativ i denna riktning?

Ett annat sätt vore att främja leverantörernas rörlighet och göra det möjligt för dem att erbjuda sina tjänster via Internet eller textmeddelanden. Under alla omständigheter bör ekonomiskt styre fastställas i förväg, så att det tydligt anges vem som ansvarar för vad om någonting går snett. Jag vill avsluta genom att säga till kommissionsledamot Neelie Kroes att vi förväntar oss genomblickbarhet från kommissionen. När det gäller kostnaderna för betalkort införs redan nu nya kostnader, i enlighet med ert förslag. Konsumenterna i butikerna kanske inte är medvetna om ökade kostnader eftersom bankerna håller på att anpassa sig till de nya kraven. Kanske bör information om kostnader för betalkort offentliggöras i större utsträckning och oftare, så att konsumenterna kan jämföra dem och få ökade möjligheter till självbestämmande i sina kontakter med bankerna.

  Roberto Fiore (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är tydligt att det finns en vilja i parlamentet när det gäller att harmonisera den europeiska bankvärlden. Jag tror emellertid att familjer samt små och medelstora företag, framför allt i mitt land Italien, är särskilt oroade över vissa rutiner som för närvarande genomgår en sträng och omfattande granskning av allmänheten.

Jag talar till exempel om högsta övertrasseringsavgift och ränta på ränta. Dessa företeelser har lett till konflikter med den konstitutionella domstolen och kassationsdomstolen. Jag förstår därför inte hur människor kan tala om genomblickbarhet eller tydlighet när det gäller hur avgifter betalas när det i länder som Italien fortfarande råder allvarliga konflikter mellan bankerna och de lagstiftande myndigheterna.

Detsamma gäller flexibiliteten på lån. För närvarande råder en särskild oro för att tusentals eller hundratusentals står inför allvarliga problem i fråga om låneflexibilitet. Jag anser därför att parlamentet framför allt bör se till att de nationella bankerna blir mer enhetliga när det gäller mer rättvisa kriterier.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Herr talman! Både Karasbetänkandet och Pittellabetänkandet visar att det fortfarande återstår mycket att göra för konsumenterna inom sektorn för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, till exempel i fråga om bankkonton, lån och försäkringar. Bankerna, vars marknadsvolym påverkas av verksamheten för tjänster till privatpersoner och mindre företag med upp till 50 procent, är inte längre intresserade av konsumentrörlighet och dessvärre endast i begränsad utsträckning intresserade av genomblickbara riktlinjer. Även detta i grunden goda, men ofta feltolkade förtroendeförhållande mellan banker och deras kunder har en mindre koppling till och bidrar mindre till konsumentrörlighet och främjande av konkurrens.

Själva konkurrensen kan därför främst anpassas av välinformerade kunder. I slutändan har vi också inkluderat en budgetpost i EU-budgeten för expertkunskaper om finansmarknaderna inom konsumentorganisationers och små och medelstora företags organisationer. Jag vill bara påminna er om detta.

Vidare bör konsumentskyddsnivåerna inte försvagas genom avlägsnandet av hinder. Dessutom är kravet på kollektiv rättshjälp i gränsöverskridande rättstvister som gäller finansiella produkter, som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd enats om, ett lämpligt stöd för rättvisa marknadsvillkor. I allmänhet måste emellertid nya finansiella produkter införas på ett objektivt och korrekt sätt.

Kommissionen ombes förankra lagkraven när det gäller information, saluförande och organisation av jämförbara produkter för privatkunder i alla lagbestämmelser på finansmarknaden. Principerna om bästa praxis från direktivet om marknader för finansiella instrument bör också tillämpas, till exempel när det gäller fondlivförsäkring och andra långsiktiga besparingsprodukter. Att hjälpa konsumenten, kunden, och därigenom skapa en blomstrande marknad måste vara den princip vi agerar utifrån.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först av allt tacka Giovanni Pittella och Othmar Karas för deras betänkanden. Jag delar den slutsats som genomsyrar hela betänkandet om att varje medborgare i EU ska ha tillgång till banktjänster. Låt mig emellertid komma med tre kommentarer.

För det första vill jag påpeka att när det gäller konsumentrörlighet så stämmer det att det är vår målsättning att på en växande och välfungerande inre marknad se till att varje kund också har tillgång till gränsöverskridande banktjänster. Ansvaret binds emellertid också genom denna rättighet. Jag är därför något tveksam till kravet att om en kund informerar sin bank om att han vill byta bank så lämnar vi risken hos den nuvarande banken om kunden inte i tid får uppgifterna om sitt nya bankkonto. Detta är inte rätt! Kunderna bör ta ansvar för sitt eget agerande och måste även ta detta ansvar personligen med de rättigheter de har fått. Vi bör inte göra som dem som alltid räddar kunderna, trots att det är kundernas eget fel att de hamnat i ett dilemma.

För det andra kundinformation. Jag kan inte göra annat än att instämma med föregående talare Harald Ettl. Vi måste fortfarande göra detta många gånger när det gäller jämförbara produkter som konkurrerar med varandra och som inte har samma genomblickbarhet eftersom de omfattas av olika skyldigheter i fråga om att tillhandahålla information. Detta är inte rätt! Jag är verkligen positiv till att kunderna ska få information, men här är det faktiskt så att vi inte bör kasta ut barnet med badvattnet och inte dränka kunderna i information. Kunderna behöver den information som är nödvändig för att de själva ska kunna fatta ansvarsfulla beslut, men kvalitet är viktigare än kvantitet här.

Avslutningsvis vill jag återgå till bankstrukturerna. Jag instämmer med Othmar Karas om att vi faktiskt har olika historiskt utvecklade bankstrukturer i de enskilda medlemsstaterna. I ett land finns det bara privata banker, i andra finns det även sparbanker, kreditföreningar, statliga banker m.m. Det är inte vår uppgift att omorganisera bankväsendet. Medlemsstaterna bör göra detta – om de inte redan gör det. Det är emellertid inte heller vår uppgift att föra traditioner vidare. Jag anser att marknaden bör besluta om strukturerna ska förbli som de är eller om de bör ändras. Tjänster, produktutbud, tjänster som aktörer på enskilda marknader erbjuder sina kunder – det är marknaden som bör besluta, och vi bör inte fatta beslut centralt i denna fråga.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill kortfattat kommentera delar av debatten.

Frågan om att utbilda kunden är mycket viktig. Konsumenterna måste förstå finansiella tjänster, och vi måste framför allt rikta in oss på ungdomar som använder kreditkort som om de höll på att bli omoderna.

Men låt mig bara säga att de av oss som trodde att de var kunniga har varit benägna att råka ut för vissa finansiella incidenter. Räck upp handen alla som gick på erbjudandet om inteckning i livförsäkring! Jag borde räcka upp båda händerna när det gäller detta. Trots utbildning och kunskap görs det misstag, och felaktiga produkter säljs till konsumenten.

Jag är inte säker på hur länge kommissionen ska pröva uppförandekoderna innan den lagstiftar. Jag är ingen förespråkare för lagstiftning om sådan inte behövs, men ibland behöver vi bättre lagstiftning som är effektiv ur konsumentens synvinkel. Vi har en kreditkris nu. Inom det irländska banksystemet, där vi tidigare delade ut pengar och 100-procentiga livförsäkringar var normen, gäller nu det motsatta med inskränkningar av finanserna. Detta är en fråga som påverkar oss alla, och jag hoppas att denna debatt bidrar till bättre finansiella tjänster för den europeiska konsumenten.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill återigen tacka parlamentsledamöterna för deras arbete i denna fråga. Det har förts fram synpunkter om att vi behöver genomblickbarhet och en tydlig översikt över vad detta innebär för konsumenten. Kvalitet är viktigare än kvantitet, men ibland behöver man en viss kvantitet för att få kvalitet.

Kommissionen välkomnar verkligen ert tydliga stöd för behovet av åtgärder. Vi är medvetna om att vi måste förbättra effektivitetsnivån och att vi måste förbättra sektorn för banktjänster till privatpersoner och mindre företag, som fortsätter att vara fragmenterad enligt nationella gränser. Det överensstämmer inte med den inre marknad vi alla tror på. Därför är sektorn för banktjänster till privatpersoner och mindre företag – som är en öppen dörr – av avgörande betydelse för oss alla, för alla konsumenter och hela ekonomin. Parlamentets betänkande visar den betydelse som även ni fäster vid detta område.

Zuzana Roithová talade om situationen i hennes land, men nämnde att det inte bara var i hennes land som de höga avgifterna ofta är resultatet av en fragmenterad marknad med endast ett fåtal aktörer. Situationen som framkom av branschutredningen, och som jag redan har berört, är uppenbar.

Vi tror och vi förväntar oss att införandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) kommer att bli en lösning på många av problemen eftersom det kommer att underlätta konkurrens över gränserna, och detta behövs. Det är en marknadsvänlig strategi som bör fungera. Därför stöder vi verkligen detta initiativ och samarbetar med branschen för att bidra till att målen med det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) uppnås. Antolín Sánchez Presedo sa med rätta att främjande av konkurrens är avgörande för hela denna strategi, för om det inte finns någon konkurrens vet vi alla att bankerna försöker lura oss.

När det gäller den faktiska kostnaden för betalkort, som Margarita Starkevičiūtė frågade om, delar vi ledamotens önskan om ökad genomblickbarhet på marknaden. Att vara för konkurrens innebär att vi bör vara medvetna om vad som händer på marknaden, och det faktum att det inte var uppenbart varför konsumenterna gynnades av detta var en av anledningarna till att MasterCards förmedlingsavgifter förbjöds – det var klart och tydligt. Vår målsättning är att ha avgifter med tydliga och bevisliga fördelar för konsumenterna.

Wolf Klinz talade med rätta om rättigheter, och dessa kombineras alltid med ansvar, inte bara för kunderna utan för oss alla – bankerna och alla andra aktörer. Vi behöver mer insyn; vi måste vara tydliga med vad vi framhäver. Marknadsförändringarna leder förhoppningsvis i denna riktning.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Som jag nämnde tidigare är dessa betänkanden utmärkta. De är noggranna och konsekventa och kommer att utgöra ett viktigt bidrag till vårt pågående arbete om banktjänster och finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag.

Jag inser att vissa vill att vi ska gå snabbare fram med några av initiativen, men snabbhet är inte alltid detsamma som likställighet. Vi står fast vid våra principer för bättre lagstiftning, genom bland annat noggranna konsekvensbedömningar. Vissa av våra initiativ, till exempel om bankkonton, har varit igång i flera år och bör bära frukt i år. Andra, såsom vårt arbete om investeringsprojekt som riktar sig till privatpersoner och mindre företag, är fortfarande nya och kommer att kräva mer forskning innan några fasta slutsatser kan dras.

Zuzana Roithová nämnde bankernas avgifter, och min kollega Neelie Kroes har hanterat denna fråga. Jag vill bara påpeka att vi inte kan reglera avgifter i sig, men att det vi verkligen behöver är riktig konkurrens och möjligheten för konsumenter att enkelt byta leverantör om de är missnöjda med den aktuella leverantören. Vi vill naturligtvis underlätta för dem att välja och ha en rad aktörer på marknaden. Detta kommer i sig att leda till att priserna sänks. Margarita Starkevičiūtė tog upp en rad frågor. Jag har antecknat alla hennes förslag, och vi kommer att följa dem så långt det är möjligt. Harald Ettl talade om bankerna som erbjuder tjänster till privatpersoner och mindre företag. I den grönbok som vi nyligen offentliggjorde hanteras några av dessa viktiga frågor.

Jag brukar ofta dela min vän Wolf Klinz’ åsikter, men om jag inte missförstått det hela var han inte så ivrig när det gäller byte av bankkonto. Det vi försöker göra är att göra det möjligt för konsumenterna att enkelt byta bankkonto inom medlemsstaterna. Jag vill bara påpeka att det inte direkt är raketvetenskap det är fråga om. Andra medlemsstater har inlett arbetet med uppförandekoder och har gjort det utan några större problem. Vi har gett bankbranschen en möjlighet till självreglering på detta område. Jag har träffat några av dem. En del kommer med alla upptänkliga fantastiska och förunderliga ursäkter till varför det inte kan göras, men jag kan försäkra dem om att det inte är astrofysik det handlar om. Det är ganska enkelt att använda, och det är en möjlighet för dem att visa att självreglering är den bästa metoden. Men som jag sa i mina tidigare kommentarer finns det inga andra alternativ för oss om vi inte gör detta.

Jag är emellertid överens med Wolf Klinz om den andra punkten han tar upp, nämligen bankstrukturerna i olika medlemsstater. Det är helt upp till varje medlemsstat att organisera dem, och det finns olika bankstrukturer i alla medlemsstater. En medlemsstat kan själv organisera strukturerna på det sätt den önskar, men om den kommer in på den fria marknaden måste den följa bestämmelserna i fördraget, och detta kan ibland leda till konflikter. Organisationen av bankstrukturerna i en medlemsstat är emellertid något som bara rör den berörda medlemsstaten.

Jag är överens med Mairead McGuinness när det gäller uppförandekoder. Hon nämnde den fantastiska perioden då inteckning i livförsäkring var i ropet. Jag var själv lite tveksam till detta och stod emot i flera år, men till slut föll jag tillsammans med en annan person till föga. Jag var en av dem som hade tur. Vid slutet av perioden hade jag gjort en vinst, vilket kom som en överraskning för mig och för alla andra, med tanke på min tidigare tveksamhet till detta.

Jag anser emellertid inte att någon kan ges skulden för det som skedde när det gäller inteckning i livförsäkring. Det var populärt då. Alla trodde på att det skulle göras på detta särskilda sätt och det förekom en hel del aggressiv försäljning. Men jag tror att så länge som konsumenten är medveten om många av fallgroparna så är det vad uppförandekoder eller all annan form av konsumentskydd bör innebära. Jag säger alltid till människor på företag, oavsett om de arbetar på små eller stora företag – och vi bör vara lika medvetna som konsumenterna – att om något verkar för bra så är det för bra.

  Gianni Pittella, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill helt kort tacka alla ledamöter som har talat och återigen tacka kommissionsledamöterna och Othmar Karas.

Jag vill snabbt säga något om förmedlingsavgifter. Mitt förslag till riktlinjer grundas på övertygelsen – och på den punkten kan vi vara oense, Nellie Kroes – om att förmedlingsavgifter är värdefulla för utvecklingen av betalningsinstrumentet och dess effektivitet. Även om det inte finns någon förmedlingsavgift finns risken att konsumenterna får stå för kostnaderna.

När det gäller vilken metod som är bäst för reglering av finansmarknaderna anser jag – och det har jag ofta sagt till kommissionsledamot Charlie McCreevy – att underreglerade och illa reglerade finansmarknader och banksektorns vanligtvis ineffektiva självreglering får negativa effekter som tydligt har visats av den pågående finansiella krisen.

Jag anser därför att det skulle vara fel att tro att en verklig integration när det gäller grundläggande finansiella tjänster kan genomföras enbart genom självreglering inom sektorn. Marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag kommer att kunna säga sig vara ordentligt integrerad först när den fullständiga harmonisering som konsumentskyddsreglerna syftar till har uppnåtts och säkerställts. Detta sker bäst genom ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen.

  Othmar Karas, föredragande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill upprepa de tack som jag framförde i inledningen till alla inblandade och be kommissionen att ta med parlamentets förslag i dess helhet i sina överläggningar om lagstiftning.

Det andra jag vill ta upp är ett tips. Jag vill påpeka för mina kolleger i parlamentet att betänkandet om konsumentutbildning – vi har talat ganska mycket om det i dag – när det gäller finanstjänster debatteras i parlamentet och kommer att diskuteras i plenum under hösten.

En annan fråga som vi inte får glömma bort är att medlemsstaternas olika skattesystem är ett stort hinder för tillhandahållande av gränsöverskridande finansiella tjänster och att detta också leder till låg samkörningsförmåga, särskilt när det gäller finansiella produkter som marknadsförs med skattefördelar. Jag skulle vilja vädja till sektorn och bankerna att ägna sig åt självreglering i förberedelse för syftet med denna grönbok. När det gäller standardisering och produktmångfald måste vi säga ja till standardisering så länge inte produktmångfalden äventyras. Zuzana Roithová tog upp bankavgifterna, och där har kommissionen redan hänvisat till det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA).

Det finns emellertid många andra hinder, nämligen att rättigheter i ett land ofta inte kan överföras till ett annat land och att det går att öppna ett bankkonto endast om man uppger bostadsadress. Dessutom saknas en definition av e-handel – gränsöverskridande penningöverföringar fungerar, men det finns hinder för att öppna bankkonton och för andra rättigheter, som vi måste ta bort. Vi har tillräckligt med arbete att göra för att få fram förslag. Vi bör kunna se resultat och fortsätta arbeta konsekvent.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) En väl fungerande integrerad finansmarknad är en nödvändig förutsättning för att nå Lissabonstrategins mål. Bankerna spelar en avgörande roll för att överföra penningpolitikens villkor, särskilt till de små och medelstora företagen och till konsumenterna. Många kunder är intresserade av gränsöverskridande finansiella tjänster, men det är förenat med så mycket byråkrati att öppna ett konto i en bank i en medlemsstat att de ofta blir avskräckta.

Banksektorn inom EU bör förbättra och förenkla förfarandena för avslutande av konton. Kontoutdragen är fortfarande mycket komplicerade och många konsumenter begriper dem inte. De finansiella produkternas komplexitet gör det svårt för konsumenterna att fatta välinformerade beslut. Konsumenterna belastas också av oproportionerligt höga bankavgifter för tjänster och utfärdande av kreditkort.

EU borde se till att banksektorn är konkurrenskraftig i stället för att reglera bankavgifter. Välinformerade konsumenter är en avgörande del i den ekonomiska konkurrensen mellan banker.

Jag anser att konsumentorganisationerna spelar en viktig roll eftersom de kan fastställa vilken information de anser vara nödvändig för att hjälpa konsumenterna att göra riktiga val i fråga om bankprodukter. De kan samordna finansiella utbildningar som syftar till att konsumenterna ska kunna göra mer medvetna val när det gäller förvaltning av pengar. De hjälper också mer sårbara konsumenter.

Jag tror att det kommer en tid i EU då konsumentorganisationerna inte längre behöver kämpa för sin existens. När de väl har blivit ansvariga för konsumentpolitiken kommer de att förstå hur viktigt det är med ekonomi.

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (EN) Kommissionen lägger fram tre strategier i grönboken om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag för att främja integrering av marknaden för dessa tjänster – lägre priser och större valfrihet, att stärka konsumenterna och att förbättra konsumentskyddet.

Först och främst vill jag betona stärkandet av konsumenterna, och jag vill lyfta fram behovet av att höja nivån på kunskaperna om finansiella tjänster. Vid utfrågningen nyligen om finansiell utbildning kunde vi se ett antal konkreta exempel på sådan utbildning för konsumenter. Ytterligare insatser kan göras för att ta del av bästa metoder på detta område i olika medlemsstater, särskilt med tanke på de nya medlemsstaterna.

När det gäller konsumenternas val är det uppenbart att konsumenter som vill byta tjänsteleverantör också måste kunna göra det med minsta möjliga kostnad och rättsliga hinder.

När det gäller konsumentinformation är det inte tillräckligt att ge kunderna så mycket information som möjligt. Ett informationsöverflöd kommer att få motsatt effekt. Tillräcklig information som hjälper konsumenten att göra välinformerade val måste dock tillhandahållas.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Enligt Gianni Pittellas betänkande analyserade revisionssektorn konkurrenssituationen beträffande betalningssystem, inklusive kortsystem, kreditinstitut, samarbete mellan banker samt policy när det gäller priser och bankavgifter. Revisionen visar att det finns betydande skillnader mellan de avgifter som betalas för bankkort. Det framkom att majoriteten av de nationella kreditkortnätverken tar ut avgifter för transaktioner mellan banker som är betydligt lägre än de internationella nätverken och att majoriteten banker i de flesta medlemsstater beviljar inteckningslån, personliga lån och lån till små och medelstora företag som öppnar ett checkkonto.

Vanligtvis har inte kunden samma förhandlingsposition när han inleder en avtalsförbindelse med den bank där han blir kund. Kunden undertecknar ett avtal som han inte alltid läser och även om så är fallet och han skulle föreslå ändringar är detta inte möjligt. Av den anledningen anser jag att den behöriga tillsynsmyndigheten bör övervaka alla typer av avtal som bankerna erbjuder för att skydda både kundernas och bankens intressen. Jag anser att en kund som öppnar ett konto obligatoriskt i förväg ska få en kort beskrivning av de tillämpliga kostnaderna för hela användningsperioden.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

25. Gemenskapssystem mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Marie-Hélène Aubert, för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (KOM(2007)0602 – C6-0454/2007 – 2007/0223(CNS)) (A6-0193/2008).

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden för hennes arbete med detta betänkande. Jag är glad att kunna konstatera ett starkt stöd från fiskeriutskottet för detta viktiga förslag för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, s.k. IUU-fiske.

Som ni känner till utgör IUU-fiske ett stort hot mot hållbarheten för fiskbestånden och den marina biologiska mångfalden, som urholkar själva kärnan i den gemensamma fiskeripolitiken. Det är inte nödvändigt att ytterligare utveckla de förödande globala miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av IUU-fiske, för dem känner ni väl till. Det är dock viktigt att ha i åtanke att IUU-fiske förekommer världen över och drabbar särskilt utvecklingsländerna. Det är därför förslaget går ut på ett icke-diskriminerande instrument som är tillämpligt på all gemenskapshandel med fiskeriprodukter från IUU-fiske i alla vatten och på alla gemenskapsmedborgare som sysslar med eller stöder IUU-fiske vilket flagg det än sker under.

Internationellt samarbete är nyckeln för att effektivt undanröja IUU-fiske. Det är därför som kommissionen redan har inlett bilaterala kontakter med tredjeländer. Kommissionen har också fastställt ett arbetsprogram, i nära samarbete med GD Bistånd och EuropeAid, till stöd för utvecklingsländerna för att hjälpa dem att genomföra förordningen på ett smidigt och framgångsrikt vis, särskilt avseende fångstcertifieringssystemet. I detta arbetsprogram ingår seminarier och workshoppar i ett stort antal tredjeländer.

Kommissionen kan instämma i nästan alla ändringsförslag som lagts fram, som omfattas antingen av förslaget eller som har infogats i ordförandeskapets kompromisstext.

Jag är oerhört glad över att man i betänkandet stöder särskilt att förordningen ska tillämpas för alla fartyg, fångstcertifieringssystemet och harmoniseringen av sanktioner.

Det är viktigt att gemenskapsfartygen också omfattas, och detta kommer att säkerställa icke-diskriminering och överensstämmelse med WTO-reglerna. Det är också viktigt att gemenskapen visar att man menar allvar med kampen mot IUU-fiske genom att förslaget omfattar alla fartyg som bryter mot bevarande- och förvaltningsregler.

Systemet för fångstcertifiering är det instrument som kommer att säkerställa kontrollen av fiskeriprodukternas spårbarhet. I likhet med nuvarande praxis i regionala fiskeriorganisationer och tullbestämmelser måste systemet tillämpas på alla fiskeriprodukter, inklusive bearbetade produkter, för att vara verkningsfullt. Produkter från vattenbruk och produkter som inte är föremål för omfattande gemenskapshandel kommer emellertid att undantas från tillämpningen. Detta kan vi göra under slutförhandlingarna i rådet.

Harmoniserade sanktioner kommer att förbättra medlemsstaternas förmåga att vidta åtgärder för att förebygga IUU-fiske och säkerställa att de böter som utdöms gott och väl överstiger de ekonomiska fördelarna. Det är kommissionens fasta övertygelse att ett system med avskräckande, proportionella och harmoniserade sanktioner och därmed sammanhängande åtgärder är nyckeln till att förordningen efterlevs.

Jag vill återigen tacka Marie-Hélène Aubert för betänkandet och utskottet för dess uppmärksamhet i denna mycket viktiga fråga. Detta betänkande är ett mycket viktigt bidrag till en verkligt effektiv kamp mot IUU-fiske.

  Marie-Hélène Aubert, föredragande. – (FR) Fru talman! De händelser som framkommit just i dag i Bryssel visar oss omfattningen av hotet mot det europeiska fiskets framtid om inte EU kan genomföra en hållbar förvaltning av fiskbestånden och en genomgripande reform av den politik som förs. Kampen mot IUU-fiske är en viktig del i denna mera krävande och sammanhållna politik. Globaliseringen av handeln, den fria rörligheten för kapital och framstegen inom transporter och kommunikation har sammantaget lett till en väsentlig ökning av det olagliga fisket de senaste åren.

Situationen är i dag ohållbar. Europeiska fiskare, liksom alla berörda parter inklusive icke-statliga organisationer, är eniga om att man måste angripa problemet på ett mer effektivt sätt, och det är bråttom eftersom resurserna förstörs och det leder till illojal konkurrens för dem som följer reglerna. Medlemsstaterna har inte kunnat övervaka och straffa olagligt fiske, som de borde ha gjort, och revisionsrätten publicerade för några månader sedan en graverande rapport om detta.

Det är anledningen till att kommissionens ambitiösa förslag, som tillkännagavs i oktober förra året, togs särskilt väl emot av fiskeriutskottet, som med en överväldigande majoritet redan hade antagit ett initiativbetänkande om EU:s handlingsplan från februari 2007 för att bekämpa IUU-fiske. Vi är mycket glada över att de flesta av våra rekommendationer finns med i kommissionens lagförslag. Där ingår publicering av en förteckning över IUU-fartyg, förstärkt hamnstatskontroll, obligatoriska fångstintyg för flaggstaten och därmed nej till import av fiskeriprodukter från IUU-fiske till EU, förstärkta och harmoniserade sanktioner samt ett varningssystem på gemenskapsnivå. Därmed är det inte mycket som fattas i kommissionens förslag.

Som ni vet finns det dock tre frågor som har varit föremål för en animerad debatt inom rådet, särskilt vad gäller förordningens tillämpningsområde. Jag för min del är mycket glad över att vi slutligen lyckades säkerställa det tillämpningsområde som ni har föreslagit, som innebär att fartyg från både gemenskapen och tredjeländer omfattas. Fångstintyget har ansetts vara alltför betungande och komplicerat, och även sanktionernas art och nivå har varit föremål för en häftig debatt.

Dessa frågor har också tagits upp inom utskottet. Jag menar dock att våra ändringsförslag i slutändan har bidragit till att göra texten tydligare samtidigt som ambitionen och de huvudsakliga målen för den nya förordningen bibehålls. Betänkandet antogs enhälligt, och jag vill tacka mina kolleger för deras stöd, som bidrog till att detta resultat uppnåddes. Europaparlamentet vill i dag – med en sektor i kris – sända en mycket kraftfull signal, särskilt till rådet som inte tillräckligt skyndsamt har tagit sitt ansvar på detta område.

Kampen mot IUU-fiske är ändå bara en del av en större politik som omfattar kontrollförordningen och förordningen om allvarliga förseelser. Denna uppdelning har inte bidragit till att bringa klarhet i diskussionen, för att uttrycka sig milt. Vi väntar fortfarande på förtydliganden från er, herr kommissionsledamot, om hur dessa tre nya förordningar ska utformas. Likaså är farhågorna över fångstintygens komplexitet bara en ursäkt för att vattna ur texten eller skjuta upp den. Vi behöver förfaranden som kan förstås av alla, som kan tillämpas av ett tillräckligt antal pålitliga, effektiva och kompetenta medarbetare, och som är tillgängliga för utvecklingsländerna, som för övrigt är de som drabbas främst av IUU-fisket. Även här förväntar vi oss förtydliganden och engagemang från er.

Slutligen räknar vi med er föresats, herr kommissionsledamot, som vi vet är betydande, att skyndsamt sätta stopp för det olagliga fisket, som främst drabbar den blåfenade tonfisken och torsken, högt värderade arter som för närvarande är föremål för ett omfattande överfiske. Detta skulle åtminstone innebära ett konkret svar på de allvarliga problem som fiskeindustrin för närvarande står inför. Det är fortfarande mycket arbete kvar, som ni vet, för att säkerställa en hållbar framtid för det europeiska fisket. Ett viktigt steg kommer dock att tas den kommande veckan, och jag är lika glad över det som ni.

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. − (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna debatt äger rum under den mest allvarliga kris i gemenskapens fiske som vi någonsin har varit med om.

Det finns flera olika skäl till att man inte får täckning för sina kostnader och till att det för närvarande inte är lönsamt att fiska. Fiskimport och fisk från olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) som kommer in i EU finns med bland dessa skäl. Därför stöder vi förslaget och betänkandet, men de räcker inte till.

Jag vill ta tillfället i akt att tala ut i Europaparlamentet och be kommissionen och rådet att göra någonting snarast, och inte låta sektorn dö. Om det fortsätter på samma sätt som hittills kommer det att bli ett sammanbrott i sektorn.

Jag ber kommissionsledamoten och rådet att förbereda och anta en gemensam åtgärdsplan som också omfattar åtgärder på medellång och lång sikt. Frankrike går i täten, och det förestående franska ordförandeskapet innebär ett gyllene tillfälle att agera.

Kommissionen behöver utöva sin initiativrätt mer aktivt – med bistånd, ersättning, omstrukturering och innovationer – för att mildra branschens kostnader och stävja illojal konkurrens vid import. Tiden håller på att ta slut.

Vi ville att utskottet för internationell handel skulle delta i denna debatt, för det är inte någon större mening med att förbjuda IUU-fiske om EU öppnar sina marknader för det.

Är det att begära för mycket, att bara lagligt fångad fisk ska få säljas i EU?

Vi behöver mera av kontroller, spårbarhet och mera och bättre märkning – kort sagt, flera garantier för vad som kommer in i EU. Detta kan inte göras enbart av EU utan måste ske över hela världen, genom multilaterala och bilaterala kanaler.

Partnerskapsavtal bör också vara ett verktyg för att uppnå detta, med åtföljande tekniskt bistånd och utbildning, inte för att skapa nya handelshinder utan snarare åtgärder som är verksamma för alla inblandade parter.

På detta bygger framtiden för en hel sektor – en sektor som i EU är starkt koncentrerad till regioner som i stor utsträckning är beroende av den, och de sociala återverkningarna är därför enorma.

På detta bygger också hållbarheten när det gäller fiskeresurserna, som är en förstklassig källa till hälsosam mat, i en tid av livsmedelskris.

  Ioannis Gklavakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för hennes betänkande.

Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske är ett av huvudproblemen i sektorn. Framför allt gör det stor skada på miljön vilket är ett avgörande problem för vår planet. Det snedvrider konkurrensen. De som ägnar sig åt olagligt, orapporterat och oreglerat fiske har fördelar framför dem som fiskar lagligt, som det är vår uppgift att skydda. Orapporterat fiske innebär att staten går miste om inkomster.

En av åtgärderna i det förslag till förordning som vi röstar om är inrättandet av ett system för hamnstatskontroll, som skulle innebära att det blir förbjudet för fartyg från tredjeländer som sysslar med olagligt fiske att angöra medlemsstaternas hamnar. Förslaget innebär ett förbud mot import av olagligt fångad fisk, inrättande av en förteckning över fartyg som sysslar med olagligt och orapporterat fiske, utarbetande av ett varningssystem på gemenskapsnivå när det finns misstanke om att olagligt fångad fisk har upptäckts samt ett förbud mot import av fisk från länder som inte samarbetar med EU-systemet.

Det finns vissa kontroversiella punkter i förordningen, såsom dess tillämpningsområde. Vissa medlemsstater efterfrågar en begränsning av den till att gälla gemenskapsfartygens ansvar utanför gemenskapsvattnen, eftersom det redan finns så många bestämmelser för att kontrollera fisket inom gemenskapens vatten. Dessutom väntas en översyn av grundförordningen om fiskekontroll senast vid slutet av 2008. Jag menar att det kommer att bli dubbla förordningar och att det inte kommer att underlätta förenklingen av den gemensamma fiskeripolitiken

Låt mig sammanfattningsvis säga att detta verkligen är en allvarlig fråga och att vi också bör behandla den så. Vi måste ta oss an den med disciplin och beslutsamhet, och alltid tillsammans med fiskarna, vars åsikter och samarbete är nödvändiga för oss.

Hur som helst stöder vi Marie-Hélène Auberts betänkande och tackar henne för hennes arbete.

  Luis Manuel Capoulas Santos, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Aubertbetänkandet om olagligt fiske antogs enhälligt i fiskeriutskottet, vilket föredraganden – som jag vill gratulera – redan har nämnt. Enbart detta belyser förmodligen frågan mer än någonting jag kan säga här.

Man kan dock aldrig upprepa tillräckligt många gånger att olagligt fiske är ett brott mot naturen och mot ekonomin, som tyvärr ofta passerar ostraffat och som vi måste agera mot med beslutsamhet och mod. Jag skulle därför vilja tacka kommissionsledamot Joe Borg och kommissionen för den snabba reaktionen på de farhågor som parlamentet uttryckte i februari 2007. De lägger nu fram ett förslag till förordning som överstiger alla förväntningar och som med rätta förtjänar en applåd från oss.

Men utan medlemsstaternas engagemang och tillgång till tillräckliga mänskliga resurser och utrustning är det inte lätt att nå framgång i en kamp där man hindras av oerhört svåra villkor, hur stora förbättringar som än har gjorts i regelverket. Därför måste vi också få med medlemsstaterna.

Hur som helst, med detta betänkande och den därav följande lagstiftningen tar EU ett mycket viktigt steg och föregår med ett gott exempel som vi kan vara stolta över. Jag är säker på att kommissionen även i fortsättningen kommer att välkomna parlamentets insatser för att förbättra dess förslag.

Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag ber om ursäkt om jag nu inte följer protokollet, men jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att framföra en vädjan. Fiskerisektorn genomgår en mycket svår tid på grund av de stigande bränslepriserna. Alla drabbas just nu, men allra hårdast de som är mest sårbara.

Jag vet att flera medlemsstater, inklusive mitt hemland Portugal, har för avsikt att be eller redan har bett, om ert stöd för att hitta lösningar inom EU, nämligen genom en flexibel användning av Europeiska fiskerifonden för att vidta åtgärder som kan mildra de sociala konsekvenserna av den pågående krisen. Jag vet att det inte behövs, men låt mig vädja om er solidaritet och det öppna sinne som ni alltid har visat inför sektorns problem, för att bidra till att hitta en tillfredsställande lösning så snart som möjligt.

  Elspeth Attwooll, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! ALDE-gruppen vill uttrycka sitt helhjärtade stöd för Marie-Hélène Auberts utmärkta betänkande. De ändringsförslag som föreslås är klargörande och innebär i vissa fall att kommissionens förslag utvecklas i vissa avseenden, inklusive vissa användbara tillägg om bidrag eller sanktioner vid force majeure.

Betoningen av behovet av icke-diskriminering vid tillämpningen av förordningen är också välkommen, för det råder inget tvivel om att IUU-fisket måste angripas globalt och att EU-åtgärder är ett viktigt steg i denna riktning.

Förra veckan hade jag förmånen att delta då en delegation från fiskeriutskottet besökte Norge. Vi fick höra att IUU-fisket i området hade minskat avsevärt under de senaste tre åren, särskilt sedan ett system infördes för hamnstatskontroll för Nordostatlantiska fiskerikommissionen i maj 2008. Systemet omfattar alla EU-medlemsstater samt Norge, Island, Färöarna och Ryssland. Norges fiskeri- och kustminister uttryckte sig uppskattande om EU-samarbetet i detta avseende.

Men man är också överens om att lokala åtgärder kan få till följd att problemen flyttas snarare än löses. Därför är det särskilt tillfredsställande att se ändringsförslagen 5, 6 och 54, där man strävar efter att göra mera för att minimera de negativa effekterna för utvecklingsländer. Jag vill också tillägga att vi har ett särskilt ansvar för att bidra till att förbättra systemen för inspektion och kontroller i utvecklingsländerna och inte bara i de länder med vilka vi har partnerskapsavtal om fiske.

Vidare hoppas jag att kommissionen, parlamentet och rådet kommer att agera för att en bindande konvention antas om hamnstatskontroll på FN-nivå. Förberedelserna har redan börjat i FAO, och om den rätta viljan finns skulle ett antagande kunna ske i mars 2009.

  Ian Hudghton, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka min kollega från gruppen, Marie-Hélène Aubert, för hennes framgångsrika arbete med detta betänkande.

Det ligger uppenbarligen i alla fiskenationers och fiskesamhällens intresse att undanröja det olagliga fisket. När allt kommer omkring så är det fiskesamhällena själva som kommer att tjäna på att man lyckas bevara resurserna. Internationellt samarbete är nödvändigt för att lyckas undanröja olagligt fiske av pirater och organiserade brottslingar som verkar över hela världen.

Inom den gemensamma fiskeripolitiken har alltför stor uppmärksamhet ägnats den nyligen utkomna rapporten från revisionsrätten om kontroll och tillsyn. Den rapporten grundades på uppgifter som skulle ha samlats in från de sex främsta fiskemedlemsstaterna. De uppgifter som medlemsstaterna tog med gällde dock Storbritannien (England och Wales). Skottland svarar för omkring 70 procent av Storbritanniens fiske och ingick inte i uppgifterna. Jag vill bara framhålla att det finns en tydlig, separat organisation för kvoter, förvaltning och tillsyn i Skottland.

Vi har gjort vissa framsteg i min fiskenation också de senaste åren och förbättrat kontrollerna. Det finns registrering av köpare och säljare och särskilt angivna hamnar för landning. En god kontroll är självfallet viktig, men det är lika viktigt med en klok förvaltning som stimulerar bevarande genom garantier för att exempelvis skotska fiskare långsiktigt kommer att tjäna på de bevarandeåtgärder som de återkommande måste tillämpa. Den gemensamma fiskeripolitiken har inte gett någon sådan garanti.

Det gladde mig att höra kommissionsledamot Joe Borg säga nyligen att han var välvilligt inställd till en genomgripande reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Jag instämmer. Jag säger: Låt oss lämna tillbaka den löpande förvaltningen och kontrollen av resursen till fiskenationerna själva, som har fiskerätt i logiska fiskeområden såsom Nordsjön, och låt oss överge den ogenomförbara föreställningen att vi kan få lika tillgång till vatten och resurser.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Bortsett från att vi har reservationer i vissa avseenden välkomnar vi initiativet att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, och vi instämmer i betänkandets huvudinriktning.

Bland annat betonar vi betydelsen av att reglerna i detta initiativ tillämpas på alla fartyg, antingen de kommer från EU-länder eller tredjeländer. Vi vill emellertid framhålla att för att få dessa förslag att stämma överens med en framtida översyn av gemenskapsreglerna om kontroll så krävs att medlemsstaternas behörighet garanteras, dvs. förfaranden och genomförande av inspektioner. Dessutom menar vi att hela skalan med frågor som rör sanktioner ligger inom varje medlemsstats behörighet.

Slutligen vill jag bara betona att om kommissionen kunde svara på sektorns rättmätiga krav lika snabbt som den kom med detta initiativ så skulle sektorn inte stå inför den konstanta försämringen av sin socioekonomiska situation.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Fru talman! Förordningen som diskuteras i dag är både omfattande och komplex och jag vill passa på att betona ett par punkter.

För det första: Förslaget att fiskare som ertappas med att svartfiska ska återbetala de subventioner som de har erhållit från EU är mycket bra. Vi kan inte tillåta att skattebetalarna tvingas subventionera brottslig verksamhet. Däremot bedrivs svartfiske från alla typer av båtar. Därför borde förslaget omfatta alla fartyg, både EU-fartyg och tredjelandsfartyg.

För det andra: Det föreslagna fångstintyget är positivt. Certifieringsprocessen har en nyckelroll i bekämpningen av svartfisket. Gemensamma maximiböter ställer jag mig dock mer tveksam till. Medlemsstaterna ska kunna ta sitt ansvar genom avskräckande avgifter.

Avslutningsvis anser jag att den gemensamma europeiska fiskepolitiken har visat sig vara ett misslyckande och måste reformeras. För att verkligen kunna bekämpa det olagliga fisket behöver vi samarbeta internationellt, både med regionala fiskeorganisationer och med andra internationella organ.

  Jim Allister (NI). - (EN) Fru talman! Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske bör verkligen utrotas. Därför finns mycket i detta betänkande som jag instämmer i, men jag måste tillbakavisa de angrepp som görs på subsidiariteten när man kräver att EU ska fastställa sanktioner och att en EU-kår med inspektörer ska inrättas. Likaså motsätter jag mig den onödiga extra byråkrati som det innebär att förordningen ska tillämpas på EU-flaggade fartyg, eftersom de redan omfattas av de stelbenta bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

Vi behöver inte mer lagstiftning för våra egna fiskare för att ta itu med tredjeländer som fortsätter med sitt tjuvfiske. De senaste månaderna har jag varit med om att lokala brittiska fiskare har fått böter, och jag avvisar påståendet om att vi behöver mer och hårdare lagstiftning och påföljder mot våra egna flottor.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för hennes betänkande. Jag anser att det tydligt uttrycker parlamentets politiska vilja att stödja de åtgärder som krävs för att utrota olagligt fiske i alla sammanhang och att, för att inleda med det som berör oss, stänga gemenskapen för import av och handel med olagliga fiskeriprodukter.

Vi kan dock inte komma ifrån det ansvar som ligger på hamnstaten och kommissionen själv enligt detta förslag. Vi talar om en förordning som är mycket ambitiöst formulerad, som kommer att tvinga medlemsstaterna att vara oerhört vaksamma och inte skona någon utrustning eller några mänskliga resurser – en av de svaga punkterna i hela kontrollpolitiken – för att omsätta ord i handling. Tyvärr innebär detta återigen att vi måste få andra politiska viljor att gå i samma takt som vår egen.

Den skada som det olagliga fisket leder till varje dag, inte bara på biologiska resurser utan också för lagliga fiskare, har varit omfattande under många år. Nu befinner sig en stor del av sektorn i ett upproriskt tillstånd eftersom man ännu en gång står inför en enorm nedgång i lönsamheten, och ett av de mest allvarliga skälen till det är stigande dieselpriser. Det finns dock också andra faktorer som bidrar till förlusterna. Den massiva lågprisimporten av tvivelaktigt ursprung som kommer in över våra gränser är, under dessa omständigheter, särskilt upprörande.

Ett exempel: Bara de senaste fem månaderna i år har dieselpriserna i Spanien gått upp med 38 procent medan priset på svärdfisk, som är en förträfflig importerad art, har gått ned med 40 procent. Inget företag i någon bransch kan överleva i en sådan ekonomisk situation. Ändå är det bevisligen så att de priser som gemenskapstillverkare får ut omedelbart har gått upp igen, när det har funnits en politisk vilja att övervaka importen noga, vilket har skett förr. Om detta kan jag vittna.

Jag ber därför er, herr kommissionsledamot, och medlemsstaterna, att stå fast och genomföra denna förordning snarast möjligt.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för hennes förstklassiga arbete med detta betänkande.

EU måste slutligen inse att ju längre vi låter denna okontrollerade situation utvecklas, desto mer intecknar vi framtiden för havsfisket och det globala marina ekosystemet. EU borde genast avancera och agera, inte bara som en union med byråkratiska och komplicerade förordningar som oftast inte ens tillämpas av dess medlemsstater. EU borde ta globala initiativ, utan rädsla för de stora intressen som står på spel, och inte falla till föga för internationella eller andra påtryckningar. Hela det världssamhälle som sysslar med fiske kommer att kunna förstå, acceptera och slutligen gå med på att minimera det olagliga och orapporterade fisket. En förutsättning för ett sådant initiativ är naturligtvis att man i hela världen går med på en överenskommelse om bevarande av fisket. Också jag vill, tillsammans med mina kolleger i parlamentet, uttrycka min oro över den omfattande krisen för europeiska fiskare. Herr kommissionsledamot! Vi måste genast utreda dessa frågor och ta itu med problemen.

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Rådets förordning är ett intressant exempel på förebyggande lagstiftning, en förordning som riktas mot olagliga fångster, något som hotar en hållbar nivå på fiskbestånden. De lösningar som föreslås är tydliga, och det är huvudanledningen till att just detta dokument kan bli verkningsfullt – en noggrann definition av lagstiftarens intentioner.

Fördraganden har på ett utmärkt sätt fångat förordningens särskilda art och gett ovanligt hjälpsamma tolkningar som kort och gott förenklar uttolkningen av de viktigaste bestämmelserna. Regeringar i länderna runt södra och östra Östersjön har i stor utsträckning svarat på detta viktiga lagstiftningsinitiativ. I expertkretsar fortsätter dock dispyterna om de kriterier som rådet har föreslagit för att straffa fiskare med olagliga fångster.

Frågan inställer sig ännu en gång: Tar man hänsyn till skillnaderna i fångstmöjligheter i de europeiska vattnen när man eftersträvar en garanti för effektiva påföljder genom långtgående formalisering? Bör man inte i lagstiftningen ha i åtanke att det går att anpassa nivån på påföljderna efter fiskbestånden och bindande fångstkvoter för de arter som fiskas? Jag menar att den nyligen ändrade utvärderingen från Internationella havsforskningsrådet (ICES) av Östersjöns ekosystem står för en islossning i fiskeripolitiken, i den anpassning som pågår av EU:s revolutionerande åtgärder för att bevara bestånden.

Europaparlamentets fiskeriutskott var förutseende nog att utarbeta ett särskilt ändringsdokument som behandlar det första året då förordningen tillämpades som en övergångsperiod, en anpassningsperiod, som möjliggör för medlemsstaterna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att rätta in sig i ledet.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Fisket i världen är i kris. EU:s fiske är i kris, vilket ytterligare förvärras av en 30-procentig prisökning på fartygsbränslet de senaste månaderna. Fiskarna är ute på gator och torg i Bryssel och i våra medlemsstater. Man väntar ivrigt på ert svar, herr kommissionsledamot. Vi går nu från ett ohållbart ekonomiskt tryck till ett ohållbart miljötryck, och experterna säger att 75 procent av fisket leder till överexploatering och till att resurserna förbrukas. Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske är ett världsproblem som förvärrar den nuvarande krisen inom fisket.

Enligt FAO står det samlade IUU-fisket för upp till 30 procent av de totala fångsterna i vissa viktiga fiskevatten, och fångsterna av särskilda arter kan uppgå till tre gånger den tillåtna mängden. IUU-fiske urholkar det hållbara fisket, skadar och förstör marina livsmiljöer och hotar försörjningen för ansvarsfulla fiskare och samhällen som är beroende av fisket. Olagligt fiske äventyrar också livsmedelsförsörjningen, särskilt för dem som i stor utsträckning är beroende av fisk som källa till animaliskt protein.

Bifångster, som huvudsakligen orsakas av storskaligt industriellt bottentrålfiske, ofta oreglerat, olagligt och orapporterat, som genomförs av långväga fiskeflottor, har förödande effekter för de lokala fiskarna och fiskbestånden. Mer än en tredjedel av världens fångster kastas helt enkelt överbord eftersom storleken på fisken inte är lämplig eller på grund av oväntade fångster. Missriktad fiskelagstiftning från EU har uppmuntrat till fullständigt ohållbara metoder. Man slänger enorma mängder över bord eftersom det – märkligt nog – är olagligt att landa bifångster, när det skulle vara ovärderligt för forskarna att undersöka dessa.

De flesta djuphavsfiskbestånden är oerhört känsliga för snabb utfiskning vilket innebär att detta fiske kanske inte längre finns kvar när förordningarna väl tillämpas. Jag skulle vilja fråga om kommissionsledamoten har studerat möjligheterna till satellitspårning av fartyg, elektroniska dokumentationssystem för fångster och lokal-tv ombord som tänkbara åtgärder mot olagligt fiske, som man gör i andra rättssystem.

En korrekt tillämpning av denna förordning kommer att kräva en hög grad av integration på gemenskapsnivå av dem som är ansvariga för inspektion och kontroll. Det kommer också kräva att fiskare och andra berörda aktörer tar ansvar för och tillägnar sig politiken.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU har en uppgift och ett ansvar att spela en väsentlig roll i kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, och gör det genom ett paket med initiativ om tillsyn, förstärkta kontroller, inspektioner och sanktioner.

Det mest ambitiösa målet är emellertid förebyggande: att möjliggöra och garantera spårbarheten för produkter, från fångst till slutmål. Sådan olaglig verksamhet orsakar ekonomisk skada och skadar den marina miljön allvarligt. Lika viktiga är dock målen för konsumentskyddet, nämligen en produkt av hög kvalitet, och att bevara fiskarnas sysselsättning. Dessa arbetstillfällen hotas mer än någonsin av många skäl – några har med ekonomi att göra medan andra är strukturella.

Dessa viktiga sociala mål är vägledande för EU i arbetet med att förebygga, avskräcka och undanröja olagligt fiske, vilket är syftet med denna förordning och förstärker unionens engagemang för att se till att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken i gemenskapsvattnen följs.

Den enhälliga omröstningen till förmån för Aubertbetänkandet är en viktig signal om viljan att omsätta de föreslagna åtgärderna i praktiken.

  Petya Stavreva (PPE-DE). - (BG) Fru talman, ledamöter av Europaparlamentet! Detta betänkande berör en mycket viktig fråga om skyddet för haven och åtgärderna för att bekämpa olagligt fiske.

Behovet av förändring av den befintliga lagstiftningen har sitt ursprung i den ökande omfattningen av denna företeelse som hotar ekosystemen och fisket i gemenskapen. Föredraganden noterar också det avgörande förhållandet att medlemsstaterna inte bryr sig om att följa den gemensamma fiskeripolitiken.

Vilka sanktioner som finns varierar från en medlemsstat till en annan, vilket diskriminerar vissa fiskare i EU. Därför är det mycket viktigt att förbättra samarbetet, samordningen och utbytet av god praxis mellan de europeiska länderna för att förebygga och motverka olagligt och orapporterat fiske.

Inrättandet av ett kontrollsystem som anpassas efter fiskesektorns behov är ett viktigt steg framåt. Olagligt fiske skadar miljön och leder till ekonomiska och sociala konsekvenser för lagligt fiske som drabbas av förluster som uppgår till miljarder euro.

Förbudet mot import av fiskeprodukter från olagligt, orapporterat och oreglerat fiske till EU kan också påverka vinsterna från olagligt fiske. Kontrollpolitiken och de allvarliga påföljderna för brott ligger till grund för en bättre förvaltning av fiskbestånden.

Fiskare i Bulgarien protesterar eftersom de har stora svårigheter. Därför måste vi fatta ansvarsfulla beslut om branschens framtid. Jag stöder Marie-Hélène Auberts betänkande.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Fru talman! jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för detta betänkande.

Den fråga som måste betonas är konsumenternas bristande kunskaper om problemet med oreglerat, orapporterat och olagligt fiske, och det måste vi tala mera om.

Som andra har sagt, den lagliga fiskesektorn står inför ett allvarligt hot och konsekvenserna av detta olagliga, orapporterade och oreglerade fiske är bara en del av problemet. Bränslekostnaderna är en stor fråga för dem, och vi måste få någon reaktion från kommissionen på den här krisen, där fiskare ger bort fisk i medlemsstaterna och ger sig ut på gatorna i protest. En del av problemet med den olagliga sidan av fisket kanske är att den lagliga sektorn är överreglerad – men det är möjligen en annan debatt.

Ja, vi behöver världsomfattande överenskommelser om detta, men vi måste börja med oss själva. Vi anklagas ofta för att bara lägga på mera byråkrati. Här måste vi se till att de förordningar vi inför är verkningsfulla och angriper problemets rot, så att vi inte förstör både lönsamheten och miljön.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Fru talman! Här har vi verkligen ett utmärkt betänkande – lyckönskningar till vår föredragande. Förslaget är bra – det har redan sagts från kommissionen. Jag vill ändå betona det budskap som framfördes av föredraganden för yttrandet från utskottet för internationell handel, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, nämligen att detta är precis den sortens instrument som på ett verkningsfullt sätt kan möta en kris som den vi nu upplever i fiskesektorn.

Det beror nämligen på att reglerna om hållbarhet inte respekteras i fisket, att fiskarna hamnar i denna kris, och det är en grundläggande läxa som jag hoppas att vi alla lär oss av detta. Problemet är att klockan tickar på och tiden stannar inte för vår lagstiftningsprocess. Därför måste åtgärder vidtas snarast, vilket redan har sagts här, för annars kommer vi att missa båten och inte anta våra utmaningar.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Om ingen lyckas fånga talmannens uppmärksamhet under fem minuter med ”catch-the-eye”-förfarandet kan även de som har deltagit i debatten ställa en fråga till kommissionsledamoten. Det har jag gjort flera gånger sedan det förfarandet infördes. Därför skulle jag, med er tillåtelse, vilja ställa en specifik fråga till kommissionsledamoten.

  Talmannen. − Det har sagts mig att jag bara får släppa in två talare. Jag är beredd att ge er ordet.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill inte ha någon särbehandling, men det finns möjligheter till fem minuter med ”catch-the-eye”-förfarandet.

Kan kommissionsledamot Joe Borg kommentera användningen av statliga subventioner av fartygsbränsle i vissa medlemsstater och inte andra, med ett opartiskt förhållningssätt till statligt stöd? Hur kan detta stämma överens med den gemensamma fiskeripolitiken – med betoningen på ”gemensamma” – och hur stämmer det överens med konkurrensreglerna? Vi måste hjälpa fiskesamhällena som just nu befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris, särskilt med den 30-procentiga prisökningen på fartygsbränsle. Kan ni svara särskilt på denna fråga, som flera talare har ställt?

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först och främst vill jag säga att nivån på debatten om denna viktiga fråga visar att vi har ett gemensamt starkt engagemang för att ta itu med frågan om IUU-fiske på ett effektivt och mångsidigt sätt. Sanningen är att IUU-fisket hotar inte bara hållbarheten hos fiskbestånden utan även framtiden för ärliga fiskare inom och utanför EU.

Om vi ska lyckas med våra insatser måste vi se till att tre avgörande principer respekteras. Den första är att tillämpningsområdet för förslaget förblir omfattande. För det andra måste systemet med intyg vara effektivt och samtidigt säkerställa att inga onödiga belastningar införs. Dessutom måste det sanktionssystem som vi föreslog vara av en sådan art att det kan fungera som verkningsfulla påföljder och därigenom vara avskräckande till sin natur.

När det gäller dessa tre principer har jag fått bekräftat att ni har lyckats lösa olika frågor med medlemsstaterna angående tillämpningsområdet, certifieringssystemet och sanktionerna. Det har ni gjort utan att urvattna eller förminska förslagets verkan. Jag vill särskilt ta upp frågan om sanktioner och säga att ett av de stora problemen med kontrollen är att de sanktioner som medlemsstaterna tillämpar är så skiftande att man inom sektorn själv ständigt har efterfrågat lika spelregler på detta område. Det är av den anledningen som vi, åtminstone, har föreslagit nivåer som bör tillämpas på ett proportionerligt och verkningsfullt sätt.

När det gäller den mer omfattande frågan om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken kan jag bekräfta att vi har börjat fundera över den, och vi kommer att ha en riktlinjedebatt i rådet under de kommande månaderna. Tanken är faktiskt att hålla ett informellt ministermöte i september. Vi tar också upp frågan om överreglering, med avsikten att förenkla den befintliga regleringen.

Låt mig också säga att jag fullständigt instämmer i Marie-Hélène Auberts kommentar att kampen mot IUU-fisket, om den är verkningsfull, kommer att hjälpa fiskarna att möta de problem och svårigheter de nu står inför på ett bättre sätt. Detta har också tagits upp av andra ledamöter i debatten. Jag instämmer dock också i att detta inte är tillräckligt.

När det gäller utvecklingsländerna har vi åtagit oss att hantera den frågan effektivt, som jag sa i mitt inledningsanförande. Det är centralt med åtgärder för att bistå utvecklingsländerna om vi ska kunna lösa problemet och inte bara flytta på det.

I fråga om kontroller vill jag försäkra föredraganden att kommissionen kommer med ett kraftfullt förslag under det tredje kvartalet i år, som också kommer att införlivas eller harmoniseras med det IUU-förslag vi har framför oss. På så vis kommer de att sammanfalla och nå samma resultat.

När det gäller bränslekrisen har vi redan vidtagit åtgärder på medellång till lång sikt, och detta får kombineras med omstruktureringen av sektorn. Vi kommer att studera de befintliga marknadsåtgärderna – denna punkt togs upp av några ledamöter i debatten – som verkar på så sätt att ökade kostnader bärs av fiskarna och inte förs över på konsumenterna, som i andra sektorer. Därför behöver vi se närmare på detta, för att ta reda på varför.

Det finns system som leder till en situation där det är fiskarna som drabbas, som tvingas bära de ökade kostnaderna själva snarare än att föra över dem på konsumenterna.

Vi erbjuder också vissa möjligheter till omedelbart stöd för fiskarna, om detta kopplas samman med omstrukturering, i form av räddnings- och omstruktureringsstöd. Här måste jag dock säga att jag också tittar närmare på detta och diskuterar det med mina kolleger, för att försöka finna andra vägar och medel för att hjälpa fiskare att möta denna nya verklighet på kort sikt. Men jag måste understryka att vi bara kan göra detta om det finns ett fast och tidsbestämt åtagande om omstrukturering, för problemet är också att det finns en överkapacitet. Om vi inte tar itu med problemet med överkapacitet så kommer vi att ha ett återkommande problem så länge bränslepriserna är som de är eller – ännu värre – om de fortsätter att stiga, vilket det finns tecken på.

Detta är vad vi har gjort tillsammans med Frankrike, som kommissionen och Frankrike har kommit överens om i ett åtgärdspaket för att hjälpa den franska fiskesektorn att omstrukturera. Jag måste medge att detta inte var tillräckligt och inte tillfredsställde de franska fiskarna.

Jag måste understryka, som ett svar från kommissionen, att vi också behöver medlemsstaternas samarbete och aktiva engagemang. Vi kan inte agera på egen hand. Jag förstår att krisen i detta avseende kommer att tas upp till diskussion på det kommande rådsmötet i juni, och personligen välkomnar jag det.

Avril Doyle tog upp en fråga alldeles på slutet om tillämpningen av statligt stöd i vissa medlemsstater och inte andra. Den information som kommissionen har är att dessa subventioner som har beviljats av olika medlemsstater antingen ligger under miniminivån (och varje medlemsstat kan bevilja stöd så länge de inte överstiger miniminivån) eller också ingår i omstruktureringsprogram, som jag talade om förut. Det finns ett meddelande om räddnings- och omstruktureringsstöd, och om en överenskommelse nås – om kommissionen ger klartecken för ett omstruktureringsprogram – så finns det vissa möjligheter till stöd, statligt stöd, som annars inte skulle vara möjligt.

När vi har fått information om andra stöd som inte ligger under miniminivån eller ingår i omstruktureringsprogram så undersöker vi det. Det har exempelvis nyss lämnats en anmälan till Frankrike om att det belopp som betalades ut i form av en försäkring måste återtas. Vi vidtar alltså åtgärder för att se till att EU:s konkurrensregler följs. Slutligen vill jag säga att den omedelbara krisen är av den arten att vi måste hantera den på ett mycket noggrant sätt för att finna vägar och medel för att finna skyndsamma lösningar som också beror av ett starkt engagemang på kort sikt för omstrukturering av fiskesektorn, för att kapacitetsnivåerna ska stämma överens med ett hållbart havsfiske.

  Marie-Hélène Aubert, föredragande. – (FR) Fru talman! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamoten och alla som har deltagit i debatten. Vi har uppenbarligen också behandlat bakgrunden till den allvarliga kris som drabbar sektorn. Jag vill tacka kommissionsledamoten för att ha försökt ge detaljerade svar på de frågor som ställts, även om det är svårt att gå in i detalj på vissa områden. Det är i alla fall olyckligt att EU – eller Bryssel – systematiskt får skulden för allt. Jag anser faktiskt att detta skulle vara ett bra tillfälle att visa att EU – Bryssel – inte är en del av problemet utan av lösningen. När vi ser den förbittring som finns mot EU inser vi hur medlemsstaterna och ett antal näringslivsföreträdare har dragit sig undan sitt ansvar under åren. De har prioriterat kortsiktiga intressen och trott att de kan tjäna på det ett tag men vägrat att se att de därigenom har fört en hel bransch mot ruinens brant.

Här är vi nu. Hur kan vi hitta lösningar på en situation som har pågått i åratal? Det är inte lätt. Ni har kommit med några förslag. Men vi kommer inte att lyckas om vi inte vidtar stränga och drastiska åtgärder, om vi inte använder alla de medel som krävs, för dessa texter kommer inte att efterlevas utan ekonomiska och mänskliga resurser, genom att man antar mycket mer avskräckande sanktioner än de som finns nu mot olagligt fiske. Det kommer åtminstone inte att bli alltför svårt, med tanke på det låga antal böter som dömts ut på senare tid.

Vi behöver också ge mycket mer stimulans och belöningar för intelligent och hållbart beteende och metoder. De fiskare och fiskeföretag som använder metoder som är både oerhört tillmötesgående och innovativa i fråga om fiskeförvaltning känner att de inte har något för det. De får inget erkännande och tjänar ingenting på det. Jag menar också, när det gäller kampen mot olagligt fiske och andra områden som har tagits upp såsom slöseri eller resurshantering och kvoter, att vi måste lägga fram en mycket mer lönande strategi, en framåtsyftande strategi som är ett steg i rätt riktning, och så verkar det inte vara för tillfället.

Sammanfattningsvis menar jag att detta betänkande är en möjlighet för oss att ta upp alla dessa frågor. Det är uppenbart att enbart denna diskussion inte löser problemet. Jag tänker mig att denna diskussion kommer att fortsätta i nästa betänkande, men det är dags för ett brett samråd i stället för förhandlingar uppifrån och ned, mellan kommissionen, regeringar och näringslivsföreträdare, och ett mycket bredare, mer övergripande, tvärsektoriellt samråd. Det skulle ge oss svar, och EU och Europaparlamentet skulle åter få möjlighet att fullgöra sin roll och sin plikt att finna lösningar för denna sektor i kris.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 5 juni 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har ännu en gång slagit till mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, som är ett verkligt internationellt problem.

De antagna åtgärderna kompletterar på ett verkningsfullt sätt den befintliga mekanismen. Jag talar särskilt om införandet av ett system för hamnstatskontroll för fartyg som angör hamnen, där ett fångstintyg utfärdas, och förbudet mot angöring av IUU-fartyg. Jag välkomnar också förbudet mot import av IUU-fisk och offentliggörandet av en förteckning med fartyg som sysslar med IUU-fiske.

Mervärdet av dessa nya EU-regler ligger också i utvecklingen av ett varningssystem på gemenskapsnivå när det finns misstanke om att IUU-fiske har upptäckts. Sanktionssystemet har också förstärkts, inklusive förbudet för IUU-fartyg att få tillgång till offentligt stöd eller bidrag och återbetalning av offentligt stöd eller bidrag som utbetalats, där så är nödvändigt.

Ännu viktigare är att jag framgångsrikt har bedrivit lobbyverksamhet i Europaparlamentet för att fokusera på de yttersta randområdena i kampen mot olagligt fiske, eftersom deras ekosystem är så oerhört känsliga. Detta sänder ut en kraftig signal till de samvetslösa flottorna och kommer att göra det lättare att ta hårda tag mot den illojala konkurrens som sakta men säkert slår ut våra fiskare.

26. Skydd av känsliga marina ekosystem (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Duarte Freitas, för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om skydd av känsliga marina ekosystem mot de negativa verkningarna av fiske med bottenredskap på öppet hav (KOM(2007)0605 – C6-0453/2007 – 2007/0224(CNS)) (A6-0183/2008).

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Duarte Freitas betänkande berör ett förslag som öppnar för införandet av principen om miljökonsekvensbeskrivningar på fiskeområdet. Jag kan inte nog betona hur viktigt detta är – ett systemskifte och en anpassning av fiskelagstiftningen till många andra marina verksamheter.

Denna princip innebär också att man uppfyller ett mycket specifikt mål – att förebygga skador på känsliga marina ekosystem. I förslaget konkretiseras det ekosystembaserade tillvägagångssättet, som kommissionen har förbundit sig att tillämpa enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

I och med detta förslag antar vi uppmaningarna från FN:s generalförsamling 2006 att vidta verksamma åtgärder för att förhindra att känsliga marina ekosystem ute på öppet hav förstörs eller skadas allvarligt av bottenfiske. När det gäller fartyg som är verksamma i områden utan system för bevarande och förvaltning är det upp till flaggstaten att reglera sina fartygs verksamhet, för att säkerställa detta skydd. Eftersom EU utövar befogenheten att utforma bestämmelser såsom flaggstat enligt internationell rätt måste vi vidta lämpliga åtgärder för att efterkomma denna uppmaning från FN före årets slut.

Den förordning som föreslås kommer alltså att tillämpas på fartyg med EU-flagg som är verksamma i områden på öppet hav som inte bevakas av regionala fiskeriorganisationer. Vi har för närvarande en betydande flotta som är verksam i Sydvästatlanten, som är ett sådant område. Texten är utformad för att skapa åtaganden för flaggmedlemsstater, nämligen att se till att inga fisketillstånd ges för fiske med bottenredskap om inte en bedömning av eventuell påverkan klart visar på låg risk för känsliga marina ekosystem. Detta innebär att kommissionen inte går in på detaljerna, hur medlemsstaterna ska genomföra sådana bedömningar, utan snarare fastställer en minimistandard när det gäller vetenskaplig information. Sedan är det upp till medlemsstaterna hur de uppnår det resultat som krävs.

I vårt förslag stadgas att bottenredskap inte får användas under ett djup på 1 000 meter. Argumentet att den föreslagna regeln saknar vetenskaplig grund kan inte godtas. Å ena sidan håller vi fortfarande på och utvecklar vår kunskap om djuphavsområden och det finns en så stor osäkerhet att det är berättigat att tillämpa försiktighetsprincipen fullt ut. Den föreslagna begränsningen av djupet är ett rimligt val eftersom den inte slår mot EU-flottans nuvarande verksamhet, som sker på mycket grundare områden. Å andra sidan strävar man genom den regeln efter att få tid att pröva hur denna nya regleringsmetod fungerar innan vi tillåter våra fiskare att gå vidare på djupare vatten.

Det handlar om att bibehålla vår verksamhet på nuvarande nivå, tills vi vet tillräckligt för att känna oss tryggare och kunna utvidga den på ett säkert sätt. Kommissionen är beredd att återkomma till denna specifika punkt inom två år, när vi överlämnar en rapport till rådet och denna församling om genomförandet och effekterna av denna förordning . Det är av dessa anledningar som kommissionen inte kan acceptera att denna regel tas bort, vilket föreslås i betänkandet.

I Duarte Freitas betänkande föreslås också en ändring av den bestämmelse som innebär att det finns observatörer på alla fartyg och i stället föreslås ett urvalssystem. Det är svårt för kommissionen att acceptera också detta förslag eftersom det enda kontrollverktyg som återstår för att övervaka att fartygen följer sin godkända fiskeplan, om det inte finns några observatörer, blir ett satellitbaserat fartygsövervakningssystem (VMS). Det är inte tillräckligt, och det är sannolikt orealistiskt att förvänta sig några nationella fiskeövervakningscentrum för individuell övervakning i realtid av varje enhet i flottan. Dessutom kommer den mycket viktiga regeln om att ett fartyg ska lämna platsen om fartyget oavsiktligt råkar på ett ekosystem som inte är kartlagt inte att fungera utan en observatör ombord, eftersom det är omöjligt att övervaka om regeln efterföljs med hjälp av VMS. Precis som i föregående fall kan denna punkt ses över inom två år när effekterna har utvärderats.

De flesta av de återstående ändringsförslagen är godtagbara för kommissionen, och många liknande förslag har redan förts fram under diskussionerna i rådet.

Jag vill tacka parlamentet för dess stöd för kommissionen i våra insatser för att komma med en verkningsfull åtgärd på detta område.

  Duarte Freitas, föredragande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera kommissionen till att ha tagit initiativ till detta förslag, och det av två anledningar. För det första därför att det är i linje med EU:s initiativ och proaktiva hållning i denna fråga i FN:s generalförsamling, och för det andra därför att det grundas på en mycket viktig princip, nämligen att man gör konsekvensbedömningar av fisket innan man ens ger tillstånd till det.

Vi talar här om områden där det för närvarande inte finns någon regional fiskeriorganisation. Det ligger till så i kustområdena att det är kuststaterna som ansvarar för att vidta åtgärder för att skydda känsliga ekosystem från fiske med bottenredskap. På internationella vatten fastställs skyddet av havsmiljön i allmänhet genom regionala havskonventioner, när sådana finns, medan regionala fiskeriorganisationer ansvarar för antagandet av åtgärder för bevarande och förvaltning av levande havsresurser och regleringen av fiskets inverkan på känsliga ekosystem. Det finns dock områden ute på öppet hav som inte bevakas av någon fiskeorganisation, vilket i praktiken öppnar dörren för destruktiva fiskemetoder.

Det var med denna verklighet i åtanke som FN:s generalförsamling med, som förväntat, EU i täten, kom fram till att någonting måste göras för att skydda havsbotten, där det för närvarande inte finns någon som helst kontroll.

Detta är i högsta grad positivt, och vi bör framhålla och välkomna denna insats liksom kommissionens eget förslag. Men vi kan också säga att kommissionens förslag är generöst, eftersom vi ska tvinga fartyg under medlemsstaternas flagg att iaktta en uppsättning regler som vi, via diplomatiska kanaler, måste se till att andra tredjeländer som fiskar i de områden vi talar om – djuphavsbotten – också följer. I annat fall är det ingen större poäng i att EU går före och tvingar sina fartyg att genomföra dessa undersökningar och uppfylla en uppsättning krav, om andra fartyg under annan flagg använder destruktiva fiskemetoder i det område som vi vill skydda.

Därför finns det ett område i detta generösa förslag – som vi måste gratulera kommissionen till – som måste få konsekvenser i fråga om diplomatiska insatser, som grundas på överenskommelsen med FN:s generalförsamling, så att vi verkligen kan ta ett steg framåt i denna fråga.

Jag vill ta upp en fråga som har nämnts, nämligen den om djupet 1 000 meter. Vi har i fiskeriutskottet haft en utfrågning med experter, herr kommissionsledamot, och jag har där kunnat lyssna till ett antal experter vars samstämmiga uppfattning är att 1 000 meter – eller 800, eller 500 eller 1 200 – inte är något tekniskt mått utan enbart ett politiskt val. I och med detta förslag tvingar vi dem som vill fiska i ett visst område att på förhand genomföra studier av havsbotten och riskerna där, och jag är övertygad om att dessa studier kommer att omfatta alla djup från 800 till 1 100, eller till 1 500. Därför finns det inget behov av att fastställa en tydlig gräns på 1 000 meter, eftersom detta skydd redan är ordnat på annat sätt.

Vi väntar dock fortfarande på ytterligare motiveringar, möjligen av teknisk art, som de specialister vi lyssnade till inte kunde slå fast. Men jag menar att det som kommissionsledamoten har sagt hittills inte utgör tillräcklig grund för oss att anta att 1 000-metersförslaget är befogat. Vi fortsätter ändå att vänta, och vi hoppas i själva verket att Europaparlamentets förslag kan beaktas efter morgondagens omröstning.

  Marios Matsakis, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − (EN) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande.

Många marina ekosystem i öppet hav är unika och känsliga och behöver definitivt skydd för de ibland katastrofala effekterna av fiske med bottenredskap.

Den föreslagna förordningen är otvivelaktigt ett bra steg i rätt riktning, men mycket mer behöver göras i framtiden i och med att våra marinbiologiska kunskaper och erfarenheter rörande djuphavet utökas. Tillämpningen av försiktighetsprincipen, som en grund för utformningen av vissa parametrar i förordningen, bedöms vara både nödvändig och klok. Som alltid beror framgångarna med en förordning i stor utsträckning på hur väl den tillämpas, och här kommer observatörer ombord att bidra.

Det finns stora förväntningar om att denna förordning ska bli lyckosam både i teorin och i praktiken, trots vissa oundvikliga inneboende svagheter i detta avseende.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE gruppen. – (ES) Fru talman! Det är uppenbart att vi alla är för att känsliga marina ekosystem ska skyddas från destruktiva fiskemetoder.

Jag är faktiskt så mycket för det att jag till och med skulle kunna förespråka att man bör skydda dem mot alla destruktiva metoder, även andra än fiske. Till syvende och sist vet vi dock att det i sådana fall är upp till fiskesektorn att gå före och statuera exempel.

Som jag redan har sagt rörande Rosa Miguélez Ramos betänkande om djuphavsbestånd anser jag att vi huvudsakligen bör inrikta oss på att skydda alla känsliga ekosystem som har identifierats som sådana, var de än ligger, inte bara dem som har turen att ligga längre ned än ett djup på 1 000 meter.

Som Duarte Freitas redan har sagt har FN-organet FAO avfärdat det kriteriet som godtyckligt och icke vetenskapligt. De regionala fiskeriorganisationerna, inklusive Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen (NAFO), har till och med avfärdat 2 000-metersregeln, utan att ens överväga en 1 000-metersregel, eftersom de anser att gränsen inte tjänar något syfte. De har följaktligen tagit bort den.

Min fråga till kommissionsledamoten är dock följande: Ni har sagt att detta kommer att tillämpas för de flottor som fiskar vid patagoniska kontinentalsockeln. Nyligen var företrädare för Havsforskningsinstitutet här och lade fram undersökningar som visade att de inte hade upptäckt några känsliga marina ekosystem i detta område. Jag vill därför fråga er om ni kommer att vidhålla att förslaget ska tillämpas på den gemenskapsflotta som fiskar i detta område.

Slutligen vill jag diskutera frågan om observatörer, där jag menar att Duarte Freitas betänkande står för en mycket rimlig inställning. Jag menar – och där instämmer jag i betänkandet – att det är viktigt med observatörer som är forskare, eftersom de ska bedöma känsliga marina ekosystem, och det kan inte vilken observatör som helst göra.

Forskarna själva har dock sagt att det verkar orimligt att ha en person per båt eftersom det skulle avfolka våra havsforskningsinstitut. Det är ingen mening med att ha en observatör per båt utan det är mycket viktigare med planerade och organiserade urvalssystem över en längre tid, vilket kommer att ge oss en god överblick över detta fiske.

Jag skulle vara tacksam om ni, herr kommissionsledamot, kunde besvara mina frågor. Jag uppmanar till stöd för betänkandet av Duarte Freitas.

  Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera vår föredragande till detta utmärkta betänkande. Vad vi här talar om är skyddet för havsbotten, bland annat djuphavskorallrev, undervattensberg, hydrotermiska källor och svampdjur – ovärderliga skatter i våra ekosystem.

Jag vill också erinra om att skyddet för dessa ekosystem sedan länge har garanterats i den autonoma regionen Azorerna, och det var inte förrän 2003 som EU-institutionerna satte detta skydd på spel, när de omdömeslöst beslutade att öppna för fiske i denna region, utan att ta hänsyn till behovet av skydd för dessa ekosystem.

Det viktigaste för mig är att vår lagstiftning är helt och hållet konsekvent. Problemet med 1 000-metersgränsen är att det verkar obegripligt att man inte skulle få fiska under 1 000 meters djup utanför EU-vatten medan man kan fiska på djup under 1 000 meter i EU-vatten. Det blir helt obegripligt om man menar att lagstiftningen ska vara miljömässigt hållbar. Det som jag anser är viktigast är att denna FN-resolution – den centrala resolutionen 61/105 av den 8 december 2006 – omfattar flera andra åtgärder, nämligen åtgärder för skydd av havssköldpaddor som lever på ytan. Kommissionen har tyvärr, i stället för att införliva detta beslut i sin helhet, beslutat att börja först flera år senare, med en sak och en sektor i taget. Detta verkar inte vara den bästa metoden för lagstiftning. Det skulle vara bättre om hela FN-beslutet införlivades på EU-nivå, vilket skulle innebära en oerhörd förenkling och göra lagstiftningen mycket mer funktionell både inom och utanför gemenskapsvatten.

  Josu Ortuondo Larrea, för ALDE-gruppen. – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att det krävs åtgärder för att undanröja destruktiva fiskemetoder som hotar känsliga marina ekosystem.

Med detta i åtanke instämmer vi i tanken att unionsfartyg som är verksamma i djuphavsområden där det inte finns några regionala fiskeriorganisationer eller avtal bör omfattas av gemenskapsförordningar om de villkor som måste uppfyllas för att erhålla särskilt tillstånd på dessa djup, där det specificeras vilka regler de måste iaktta, vilken information de måste tillhandahålla osv.

Men vi står inte bakom de inskränkningar som kommissionen föreslår i artikel 6, där maximidjupet 1 000 meter anges för användande av bottenredskap. Kommissionen menar att denna gräns utgör en lämplig skyddsnivå, men det finns inga bekräftade uppgifter som stöder detta. Det finns inga vetenskapliga studier som visar om känsliga ekosystem finns ovanför eller under 1 000 meters djup.

Vi anser att vi måste föra arbetet framåt och på ett bättre sätt dokumentera havsbotten i varje område så att vi identifierar var de känsliga områdena finns, innan vi anger något maximidjup för användningen av bottenredskap. Vi menar att det skulle vara bra om ett fartyg, som det råkade hamna i ett eventuellt känsligt marint ekosystem, skulle vara skyldigt att sluta fiska och informera berörda myndigheter. Med detta i åtanke instämmer vi i förslaget om att ett representativt urval av fartyg, som varje medlemsstat har utfärdat ett särskilt fisketillstånd för, bör ha med en vetenskaplig observatör ombord, och att man säkerställer en lämplig rotation mellan alla fartyg för fisketurerna.

Slutligen instämmer vi också i att kaptenen, vid eventuella tekniska problem med det satellitbaserade positioneringssystem som varje fartyg måste ha, ska meddela fartygets geografiska läge med tvåtimmarsintervaller och att fartyget, när det återvänder till hamnen, inte får gå ut till havs innan det kontrollerats att positioneringssystemet fungerar ordentligt igen.

Dessa förslag syftar inte enbart till en större hållbarhet för den marina miljön utan också till att skydda fisket, som är nödvändigt för vår livsmedelsförsörjning.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Jag vill gratulera Duarte Freitas till hans utmärkta betänkande. Skyddet av känsliga ekosystem är en central del i havsförvaltningen. Omfattande insatser har gjorts de senaste åren för att åstadkomma detta. Jag är mycket glad över att EU nu åtar sig denna pionjärinsats för att skydda miljön – det kommer vi alla att tjäna på.

Ekosystempolitiken är internationellt accepterad, och nu är det upp till oss att tillämpa den i största möjliga utsträckning. Ett system som består av små steg är bra när denna politik ska tillämpas. Vi kan lära oss något från varje litet steg innan vi går vidare med nästa – evolution, inte revolution, är nyckeln.

Skyddet för känsliga ekosystem är komplicerat. Det finns ett fantastiskt exempel på det på Irland. Djuphavskorall finns utanför landets västkust. Det har tillkännagetts i Natura 2000 att denna kustregion har fyra sådana platser, och det finns en gräns för fisket där, för att skydda djuphavskorallen.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Samtidigt som vi vill uttrycka vårt breda stöd för förslagen i betänkandet med syftet att skydda känsliga marina ekosystem ute på öppet hav, vill vi betona att åtgärder på detta område måste vila på vetenskaplig forskning om fisket och vidtas på lämpligt sätt, dvs. med hänsyn till de många olika förhållanden som råder.

Detta är angeläget när det gäller definitionen av känsliga marina ekosystem, och i betänkandet framhålls behovet av en definition enligt bästa tillgängliga vetenskapliga uppgifter. Likaså behöver vi skilja mellan de olika konsekvenserna av användandet av olika redskap och göra en bedömning av redskapens eventuella effekter på havsresurser och havsbotten genom vetenskaplig forskning på fiskeområdet. Slutligen vill vi återigen framföra att vi anser att frågor om inspektioner eller bristande övervakning ligger inom medlemsstaternas behörighet.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Forskare inom fiskeindustrin vet nu att det kryllar av liv ute på öppet hav och i djuphavsområden, som för det mesta är outforskade områden. I själva verket är omkring 50 procent av djuren eller växtlivet som samlats in från områden under 3 000 meters djup nya arter. Forskare har spekulerat i att så mycket som 10 miljoner arter befolkar djuphavsområden – en biologisk mångfald som kan jämföras med världens rikaste tropiska regnskogar. Långsamt upptäcker de fantastiska ekosystem, ofta med arter som inte återfinns någon annanstans på planeten.

Jag välkomnar därför kommissionens förslag om att det ska krävas tillstånd för fiske på öppet hav med bottenredskap, och att den ansvariga myndigheten ska fastställa att det inte finns några väsentliga skadliga konsekvenser för ekosystem på öppet hav innan tillstånd ges. Åtgärder borde ha vidtagits på detta område för länge sedan, och jag tackar Duarte Freitas för hans betänkande.

Bottentrålfiske orsakar skador helt utan motstycke på djuphavskorall och svampdjurssamhällen. Oreglerade bottenredskap kan också nå ned till undervattensberg, när de går fram som bulldozrar över havets golv och förstör allt liv i sin väg. Arter kan utrotas innan forskare ens haft en chans att bestämma dem.

Tyvärr befinner sig EU i epicentrum för bottentrålning i djuphavsområden. År 2001 stod medlemsstaterna, inklusive våra nya medlemmar från Baltikum, för ungefär 60 procent av fångsten från bottentrålning i djuphavsområden. Samma år stod Spanien ensamt för omkring två tredjedelar av den inrapporterade EU-fångsten och 40 procent av den inrapporterade totala fångsten i världen från bottentrålning i djuphavsområden.

Jag håller med föredraganden om att kommissionen måste använda sin makt över fiskesektorn för att främja samlade insatser till skydd för känsliga ekosystem. Vår strategi måste vägledas av två centrala principer: försiktighetsprincipen, som kräver att vi agerar när det inte finns vetenskaplig information eller när det råder osäkerhet och, framför allt, ekosystembaserad förvaltning.

Är siffran 1 000 meter en godtycklig siffra, herr kommissionsledamot? Jag tror att det handlar om ifall det finns känsliga ekosystem ovanför detta djup och inte precis nedanför, som vissa kolleger just har tagit upp.

  Marios Matsakis. − (EN) Fru talman! Flera talare har hävdat att det inte finns vetenskapliga bevis – eller bevis över huvud taget – som stöder gränsen vid ett djup på 1 000 meter. Det stämmer inte. För att ta ett exempel: Det finns vetenskapliga bevis från fiske på ett djup mellan 840 och 1 300 meter väster om Irland. Kol-14-datering visade att vävnad från kallvattenkoraller som togs som bifångst var minst 4 550 år gammal.

Det finns alltså känsliga ekosystem – vilket bekräftas av vetenskapliga bevis – på detta djup. Förutom att man använder försiktighetsprincipen menar jag att det är klokt att ha en sådan gräns.

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! EU är aktivt i sökandet efter globala lösningar på frågan om användande av bottentrålredskap. I stället för att förbjuda användandet helt vill man införa stränga restriktioner för det.

Den förordning vi diskuterar är en form av kompromiss. Lagstiftningseffekterna grundas dock inte alltid på en tydlig och övertygande bestämmelse. I mindre fiskemiljöer där det saknas möjligheter till regelbundna och detaljerade undersökningar är man helt enkelt orolig för att man inte kommer att kunna uppfylla kraven och utarbeta en fångstplan, och inte heller specificera på vilket djup trålredskapen kommer att användas, eller – vilket har särskilt stor betydelse för de fattigare områdena – hur havsbotten ser ut.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag välkomnar de många synpunkter som har framförts, som understryker hur viktigt ni anser det är att ta itu med destruktiva fiskemetoder.

Som jag sa tidigare är vårt förslag en uppföljning av en uppmaning från det internationella samfundet, och vi måste visa att vi är fast beslutna att möta den utmaningen.

När det gäller den föreslagna gränsen på 1 000 meters djup vill jag säga att det är helt avgörande att vi tillämpar försiktighetsprincipen. Gränsen har fastställts för att vi ska vara säkra på att fisket i ett visst område inte helt plötsligt ökar. Samtidigt påverkar inte denna gräns, i nuläget, pågående fiske. Om det är så förstår jag inte varför det finns ett sådant motstånd mot 1 000-metersgränsen. Men jag ska se över frågan igen, och jag hyser förhoppningar om att frågan kan lösas på ett tillfredsställande sätt vid rådets möte i juni.

Jag håller inte med om att vi borde tillåta obegränsat fiske med bottenredskap innan vi har identifierat känsliga ekosystem, för när skadan en gång är skedd kan den inte göras ogjord. Då är det för sent. Det är därför vi vidhåller försiktighetsprincipen.

I frågan om observatörer vill jag säga att det är centralt, om vi ska visa att vi menar allvar med skyddet av känsliga marina ekosystem på öppet hav. Det är centralt för kommissionen med full täckning. Jag är säker på att vi kan hitta en lösning på denna fråga också vid rådets möte i juni, utan att överge principen om full observatörstäckning.

  Duarte Freitas, föredragande. − (PT) Allra först beklagar jag att kommissionsledamoten inte har brytt sig om vad praktiskt taget alla ledamöter har sagt och vad som står i betänkandet om 1 000-metersgränsen.

Det finns inga – jag upprepar det – inga vetenskapliga bevis för att siffran 1 000 meter är lämplig. Varför 1 000? Varför inte 800 eller 1 200? Det finns inga vetenskapliga bevis, och vi har haft en utfrågning med specialister där vi kunde lyssna till den ansvarige för Azorernas institution för oceanografi och fiske, som har genomfört många bra, internationellt erkända undersökningar av havsbotten, tillsammans med andra personer som jag talade med – andra tekniska experter: Det finns inga vetenskapliga bevis för att siffran 1 000 meter är rimlig.

I själva verket kan siffran 1 000 meter ha hämtats från diskussionerna om Medelhavet. Men vi håller inte på med samma område – vi talar faktiskt om helt skilda områden! Så låt oss vänta och se, mina vänner, om vi gör rätt i att tvinga EU att gå före i arbetet med att skydda havsbotten, vilket är en god sak, och förhoppningsvis få andra med oss på tåget. Vi har detta miljöansvar, men vi måste också vara en smula objektiva och resonliga. Om vi kräver att flottor, för att kunna fiska i de områden som vi talar om, ska genomföra vetenskapliga undersökningar, som kommissionen inte har kunnat tala om vad de kostar och heller inte om medlemsstaterna kommer att kunna bedöma kvaliteten och bemöta dessa vetenskapliga studier – om vi ändå kräver att flottorna ska genomföra sådana undersökningar för att säkerställa om havsbotten är känslig eller inte – då måste vi själva vara resonliga! Låt oss då inte tala om 1 000 meter.

Om det finns känsliga djuphavsekosystem kanske de ligger på 800 eller 1 200 meters djup, men de undersökningar vi ålägger flottorna att genomföra för att få fisketillstånd kommer att visa att det faktiskt är så enkelt, och därför anser jag att det handlar om att vara resonlig i denna fråga.

Sammanfattningsvis vill jag bara än en gång peka på hur viktig denna fråga är. Det har sagts att vi vet mer om månens yta än om havsbotten. Därför bör vi här i parlamentet hålla oss framme och hjälpa till att ytterligare utforska botten i djuphavsområdena.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 5 juni 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Styrkan i förordningsförslaget ligger i införandet av försiktighetsprincipen och utfärdandet av ett fisketillstånd, med tillämpning av en bedömning som intygar att verksamheten inte har negativa effekter för marina ekosystem. Som skuggföredragande ansåg jag att dessa bedömningar måste grundas på anpassade kriterier på gemenskapsnivå, som kommissionen har reviderat för att få en enhetlig utvärdering av alla medlemsstater.

Dessutom föreslog jag ett elektroniskt kartläggningssystem för att skapa en databas om känsliga marina ekosystem, vilket skulle minska kostnaderna och insatserna för bedömning och utfärdande av fisketillstånd. Med andra ord, de inslag som förslås syftar till att förbättra systemets effektivitet och se till att den marina biologiska mångfalden skyddas på bästa möjliga sätt.

Det är också viktigt att kommissionen, senast vid 2008 års slut, upprättar en förteckning med områden som ska vara stängda, med utpekande av de bekräftade platserna, samt de områden där det sannolikt finns känsliga marina ekosystem. Vi får heller inte glömma medlemsstaternas roll i skyddet av havsfaunan genom åtagandena enligt direktivet om bevarande av livsmiljöer samt utpekande av marina ekosystem i nationell lagstiftning i Natura 2000-nätverket.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

27. Att genomföra handelspolitiken genom ändamålsenliga regler och förfaranden för import och export (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Jean-Pierre Audy, för utskottet för internationell handel, om genomförande av handelspolitiken med hjälp av effektiva regler och förfaranden för import och export (2007/2256(INI)) (A6-0184/2008).

  Jean-Pierre Audy, föredragande. – (FR) Fru talman herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tullunionen, som firar sin 40- årsdag 2008, var en av den europeiska integrationens första etapper. Den har lett till att alla tullavgifter mellan EU-medlemsstaterna har avskaffats och en gemensam yttre tullsats införts. Tullunionen är avgörande för en väl fungerande inre marknad och en korrekt tillämpning av unionens handelsavtal. Det är avgörande att förfarandena för import och export inom tullunionen fungerar, för att unionen ska vara konkurrenskraftig och för att medborgarna ska skyddas.

Kommissionen offentliggjorde nyligen tulluppgifter för 2007 som visar på ”nya och oroväckande tendenser”. Ni sa då, herr kommissionsledamot, att förfalskningar fortsätter att hota vår hälsa, säkerhet och ekonomi. Det finns många punkter som rör konsumentskydd, och mitt betänkande innehåller förslag som gäller överensstämmelse med EU-standarder, särskilt i fråga om hälsa och säkerhet.

Ett annat exempel gäller cigarettsmuggling, som togs upp i parlamentet i september förra året. I denna fråga var jag föredragande för min politiska grupp. Där framhävdes omfattningen av problemet och svagheterna i vårt transiteringssystem i gemenskapen. Det är anledningen till att utskottet för internationell handel ifrågasätter kvaliteten i vårt tullsystem och dess förmåga att klara av de utmaningar som ligger i globaliseringen av handeln, på ett område där våra medborgare förväntar sig att unionen ska skydda dem. Detta är åtminstone vad som föreslås i Lissabonfördraget, som för närvarande håller på att ratificeras av medlemsstaterna. Där stadgas i artikel 1.4 att unionen i sina förbindelser med omvärlden ska bidra till skyddet av EU:s medborgare.

På internationell nivå består den främsta osäkerheten i utgången av WTO-förhandlingarna i Doharundan, där en överenskommelse förefaller avlägsen. Vi vet alla att om de multilaterala handelsförhandlingarna bryter samman så står vi där med bilateral konkurrens – som vi alla vet styrs av lagen om den starkastes överlevnad – och då kommer vi att behöva en stark och effektiv tullunion. Även inom Världstullorganisationen kan vi se att framstegen i fråga om effektivitet och global harmonisering av tullförfaranden är mindre, till följd av den oro för säkerheten som vuxit sedan den 11 september i Förenta staterna .

I betänkandet framhålls dock, när det gäller internationell handel, att om regler och förfaranden för import och export är alltför strikta så kan detta innebära ett icke-tariffärt handelshinder. Jag uppmanar kommissionen att särskilt inrikta sig på små och medelstora företag, som anser alltför betungande tullregler och -förfaranden som ett av de centrala hindren för internationell handel. Tullsystemet måste utnyttjas för att underlätta handel, och det föreslås i betänkandet att denna fråga blir föremål för ett internationellt avtal, som ska hanteras separat från agendan för Doharundan.

I betänkandet behandlas också de många frågor som hör samman med varors tullklassificering, värde och ursprung – både förmånsursprung och icke-förmånsursprung – med förhoppningen att kommissionen ska lyssna på kraven från de berörda branscherna.

Slutligen vill jag betona att den fortsatta bristande harmoniseringen förefaller vara en uppenbar orsak till försvagningen av det europeiska tullsystemet. Jag förstår, herr kommissionsledamot, att reformen av tullkodexen är en prioritet för kommissionen och det rör sig om en tillräckligt komplex uppgift i sig utan att man dessutom tillför en institutionell reform. Men jag vill ändå öppna för en debatt genom att föreslå en utredning av möjligheten att skapa en integrerad samordning av de nationella tullförvaltningarna, för att gå i riktning mot en gemensam förvaltning med ansvar för tullunionen. Tanken att fortsätta att driva på harmoniseringen av tullreglerna förutsätter att tullfunktionen blir identisk i hela unionen.

Med hänsyn till de långa tidsfrister som krävs för en utveckling på EU-nivå, särskilt när den rör medlemsstaternas befogenheter, anser jag att det är dags att ta itu med denna fråga – en fråga som är både symbolisk, eftersom den kröner 40 år av ständigt närmare integration på tullområdet, och pragmatisk, eftersom den ställs i syftet att skapa en effektivare tullorganisation i en värld som blir alltmer komplex, som utvecklas snabbt och som inte väntar på oss.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag är tacksam över tillfället att få yttra mig över det betänkande som utarbetats av Jean-Pierre Audy och enhälligt antagits av utskottet för internationell handel den 6 maj. Jag gratulerar föredraganden, som på ett förträffligt sätt har framhållit den stora betydelsen av tullagstiftningen och tullförvaltningarna för ett effektivt genomförande av vår gemensamma handelspolitik, och som också har pekat på de viktiga utmaningar som unionen står inför på detta område.

Kommissionen gör sitt bästa för att se till att man i förordningar eller avtal om internationell handel fullt ut beaktar begrepp och förfaranden på tullområdet, som innebär en viktig insats men också utgör begränsningar. Kommissionen försvarar också aktivt gemenskapens intressen i internationella organisationer som hanterar tullfrågor, särskilt Världstullorganisationen och Världshandelsorganisationen (WTO).

Detta gäller särskilt ursprungsreglerna, både de som omfattas av förmånsbehandling och de som inte gör det. Den 27 maj informerades utskottet för internationell handel om läget när det gäller reformer av dessa regler för det allmänna preferenssystemet (GSP). Jag är säker på att kommissionen, på grundval av de olika insatser som gjorts, kommer att kunna finna stöd från medlemsstaterna för att genomföra denna reform.

Detta gäller även för WTO-förhandlingarna om underlättande av handel. Kommissionen är i detta läge fortfarande övertygad om att ett avtal om underlättande av handel bör förbli en av grundpelarna för slutsatserna från Doharundan och inte separeras därifrån. Självfallet bör de resultat som hittills uppnåtts i förhandlingarna om underlättande av handel tas till vara.

Viktiga steg har tagits för att bemöta hoten i form av förfalskningar, piratkopior och farliga produkter. Nya förfaranden har införts i tullagstiftningen för att garantera säkerhet och garantier. Den moderniserade tullkodexen, som offentliggörs i dag, och beslutet om elektronisk tull från januari, utgör viktiga milstenar i den ständigt pågående, dynamiska insatsen från tullagstiftningen både för skyddet av EU-medborgare och för vår ekonomis konkurrenskraft genom att underlätta legitim handel. De utgör exempel på ett gott interinstitutionellt samarbete.

I betänkandet framhålls också, med rätta, behovet av ytterligare harmonisering och enhetlig tillämpning av tullagstiftningen samt av ytterligare förbättringar av tullförvaltningarnas organisation och arbetsmetoder.

Enligt min åsikt kan vidare harmonisering av tillämpningen av tullagstiftningen uppnås genom följande initiativ: Det pågående arbetet med genomförandet av den moderniserade tullkodexen och det s.k. e-tullbeslutet, ett nytt program för riktad övervakning av en korrekt och enhetlig tillämpning av tullagstiftningen samt en bedömning, i samarbete med medlemsstaterna, av behoven och möjligheterna att föra tullbrott och sanktioner närmare varandra. Åtgärdsprogrammet Tull 2013 utgör också ett viktigt verktyg i detta avseende.

Slutligen vill jag ta upp det som sägs i betänkandet angående det amerikanska initiativet om hundraprocentig genomsökning. Kommissionen använder alla tänkbara kanaler för att få de amerikanska myndigheterna att förstå att de har slagit in på fel väg för att säkra leverantörskedjan. Kommissionen överlämnade i april en gedigen rapport till den amerikanska regeringen, som utarbetats tillsammans med medlemsstaterna. Där betonas den negativa inverkan av denna åtgärd för de europeiska hamnarna, den internationella handeln och sjöfarten.

  Zuzana Roithová, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Fru talman! Jag välkomnar initiativbetänkandet från min kollega Jean-Pierre Audy, där betydelsen av en strikt tillämpning av tullförfaranden för den inre marknadens funktion behandlas. Tyvärr blir vår marknad alltmer snedvriden på grund av olaglig import av varor från tredjeländer. Detta rör inte bara smuggling, förfalskning och undandragande av tullavgifter, utan vår marknad översvämmas också av varor som inte uppfyller EU-standard i fråga om säkerhet, även om många av dem har överensstämmelsemärkning. Tullmyndigheterna har tyvärr inte tillräckliga resurser för att genomföra tillräckliga gränskontroller. Vårt utskott kunde i Antwerpen se hur bara en halv procent av containrarna kontrolleras varje dag. Allt detta urholkar tilliten till den inre marknaden och skadar konsumenterna samt också EU:s tillverkare, som inte klarar av sådan illojal konkurrens på egen hand. Trots att vår tullunion har funnits i 40 år så tillämpar medlemsstaterna fortfarande inte tullförordningarna på ett tillräckligt enhetligt sätt. Det finns exempelvis stora skillnader mellan reglerna om varors tullklassificering, värde och ursprung – både förmånsursprung och icke-förmånsursprung. Jag instämmer med föredraganden i att situationen skulle gagnas av en mer omfattande harmonisering. Kommissionen borde också bemöta de motiverade invändningarna avseende enhetlig tillämpning av mervärdeskriteriet, bland annat invändningarna från textilindustrin. Överdrivet strikta och komplicerade tullförordningar hindrar särskilt små och medelstora företag från att få tillgång till internationell handel. Det är uppenbart att EU:s konkurrenskraft skulle gagnas av förenkling, modernisering och harmonisering av regler och förfaranden avseende import och export av varor.

  Francisco Assis, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Jean-Pierre Audy till den utmärkta kvaliteten på det betänkande han har utarbetat, både när det gäller idéer och förslag.

Precis som det sägs i betänkandet är tullen faktiskt i dag ett flerfunktionellt verktyg. Dess ursprungliga roll gäller skatter, men den spelar också en ekonomisk roll som blir allt större när det gäller att skydda europeiska företags och konsumenters säkerhet.

Ur ekonomisk synvinkel måste tullen naturligtvis underlätta internationell handel, och Europeiska unionen har allt intresse av att detta sker. Men tullen behöver även koncentrera sig på sin säkerhetsroll genom att hindra och bekämpa förfalskning och piratkopiering, bekämpa situationer med fullständigt orättvis konkurrens som underminerar viss europeisk verksamhet, särskilt i svagare sektorer och när det gäller att skydda miljön och folkhälsan – tillgångar som våra samhällen i allt större utsträckning uppskattar. Vi måste därför se till att göra framsteg.

Vi anser att föredragandens förslag är bra eftersom det följer linjen med att främja harmonisering av tullsystemet. Vi har en handelspolitik i gemenskapen liksom en tullpolitik, men vi har också en rad nationella myndigheter som inte alltid samarbetar på lämpligaste sätt. För att skydda europeiska producenters och kunders intressen skulle det vara en fördel om vi kunde göra större framsteg för att snabbare nå en harmonisering, framsteg genom nya tillämpningar som leder till bättre samordning och skapar förutsättning för en effektiv harmonisering av tulladministrationen på gemenskapsnivå. Vi ska därför göra de europeiska medborgarna en bra tjänst, både ur producenters och konsumenters synvinkel.

Det finns en annan fråga som jag anser är mycket viktig och som har att göra med små och medelstora företag, och den tas också upp i betänkandet och nämndes av föregående talare. Våra små och medelstora företag är särskilt sårbara i situationer av otillbörlig konkurrens, och vårt tullsystem är inte alltid berett att framgångsrikt hantera sådana risker. Vi behöver därför göra stora investeringar i detta och förbättra samordningen med de små och medelstora företagen själva. De är inte alltid experter på regler och förfaranden, vilket är en nackdel för dem när det gäller deras möjligheter att få tillgång till internationell handel.

Jag ska sluta som jag började genom att gratulera betänkandets författare som jag anser har gjort Europa en tjänst inom detta specifika och mycket viktiga område av tullsystemet.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! När jag nu får ordet för UEN-gruppens räkning i den här debatten vill jag uppmärksamma tre frågor.

För de första: många länder som bidrar till att underlätta internationell handel, även de som är medlemmar i WTO, misslyckas med att respektera sociala och miljömässiga standarder, vilket leder till att deras tillverkningskostnader sjunker avsevärt samtidigt som de utestänger rättvis konkurrens. När vi ökar tillträdet till den europeiska marknaden för varor från sådana länder måste vi beakta denna aspekt, annars kommer mycket tillverkning i Europa att rutinmässigt elimineras.

För det andra: den europeiska marknadens ökande öppenhet för jordbruksvaror från tredjeländer i utbyte mot att dessa länder öppnas för export av europeiska industrivaror och tjänster innebär egentligen att vi genomför kommissionsledamot Peter Mandelsons idé om att Europeiska unionen måste göra eftergifter till andra länder som en del av WTO-förhandlingarna, eftersom Europeiska unionen tjänar mer på export av industrivaror än vad den lägger ut på sitt svaga försvar av jordbruket. Tyvärr innebär detta emellertid att Europas jordbrukspotential fortsätter att försvagas.

För det tredje och sista: Europeiska kommissionen måste agera mycket mer bestämt än hittills mot överträdelser som begås av tredjeländers exportörer när det gäller avtal om tillträde till den europeiska marknaden, och om export från sådana länder stävjar europeisk produktion måste kommissionen reagera utan dröjsmål och inte först efter att flera månader har förflutit.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är som en tullkväll här i kväll med Helmuth Markovs betänkande om Allmänna preferenssystemet (GSP) och Jean-Pierre Audys betänkande om icke-tariffära handelshinder, med andra ord dessa import- och exportregler och förfaranden som vi kallar administrativ protektionism, våra självrättfärdigande tullhinder. Även om WTO talar mycket om att sänka Gatt-tarifferna har vi också en obestämbar protektionism i form av kvoter, höga tariffer – Europa har över 110 höga tariffer, Canada har visserligen 430 – och gradvisa importavgifter som hindrar små länder från att bli industrialiserade, för att inte tala om en förteckning över känsliga produkter och GSP som är beroende av respekt för mänskliga rättigheter och den subjektiva situationen för tullregler när det gäller ursprung, värde eller tullposition. Europa har över 5 000 tullpositioner. Enbart inom jordbruket har vi 2 726. Japan har visserligen 1 890 och USA 1 799, så vad gör vi med varor när det gäller tullpositioner? Hur klassificerar vi exempelvis en mumie som kommer hit från Egypten för en utställning? Jo, vi klassificerar den som torkad fisk!

Jean-Pierre Audys betänkande omfattar alla dessa problem, och där erkänns att USA har återgått till McCarthyism när det gäller tullen, med en häxjakt inom säkerhet/osäkerhet. Epoken med ett fredligt synsätt som hos påven Johannes Paulus II med sin berömda predikan 1978 (”Öppna staternas gränser, politiska och ekonomiska system, bredda utrymmet för civilisationer och kulturer till hans ära. Var inte rädda!”) är över, och Doharundan pågår fortfarande, 10 år efter att den inleddes, medan Uruguayrundan bara tog 8 år, om jag får vara så djärv och säga det.

Vad är då roten till problemet? Jo, det hela beror på att tullavgifter är 2 000 år gamla och går tillbaka till det gamla Rom, till Roms tullar. Det här är emellertid 2000-talet, och vi behöver därför en ny tullteknik, herr kommissionsledamot. Lyckligtvis har denna nya tullteknik tagits fram av vetenskapsmän och innefattar avdragsgilla tullavgifter som kan anpassas i förhållande till produktionskostnadsdifferensen, är återbetalningsbar, kan handlas med som utbyte och ändras för att hjälpa utvecklingsländer.

Detta, herr kommissionsledamot, är vad ni borde lägga på WTO:s förhandlingsbord – denna nya tullteknik – så att vi kan överge vårt ålderdomliga tullsystem.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Fru talman, herr kommissionsledamot, kära kolleger! Vi diskuterar ett mycket viktigt betänkande i dag. Den effektiva handelspolitiken är ett instrument för att uppnå regional eller bredare integration.

Import och export gör, mot bakgrund av tillförlitliga regler och förfaranden, att vi kan skydda det europeiska inre ekonomiska området. Betänkandets anda är objektiv och kritisk, men ändå konstruktiv. Det är inriktat på flera teorier, bland annat bilaterala, regionala och multilaterala ömsesidiga fördelar, de gemensamma regionala framtidsutsikterna och en förbättrad konkurrenskraft för Europeiska unionen genom marknadsbaserade instrument för att förebygga undanträngandet av europeiska produkter från marknaden.

Handeln påverkar en stor del av den ekonomiska tillväxten i flera länder. I den meningen är import- och exportregler av överlägsen betydelse. Deras genomförande och kontroll har särskild betydelse, särskilt för vissa nya medlemsstater som Bulgarien, där högre exportnivåer påverkar handelsunderskottet.

I detta fall blir tillträdet till tredje marknader avgörande. Det svåra med att ta in varor från de nya länderna till externa marknader, även när dessa produkter helt uppfyller alla krav, bidrar till en orättvis behandling. Vad vi behöver är därför en fullständigt konsekvent lagstiftning och regler för dess genomförande.

Arbetet inom de nationella tullmyndigheterna är avgörande för att ett effektivt handelssystem ska fungera korrekt, särskilt i samband med deras utökade uppgift att bekämpa förfalskning och bedrägeri, och skydda immaterialrättigheter och konsumenter.

Nationella tullmyndigheter behöver samarbeta på ett välorganiserat sätt. Det är lika viktigt att vidta åtgärder för korrekt motivering av tullmyndigheterna inom ramen för de administrativa lösningarna i respektive medlemsstat, som att skydda och stödja tullmyndigheternas uppdrag.

Det är möjligt att överväga inrättandet av specialiserade center i länder av nyckelbetydelse för handeln med tredjeländer respektive regioner. Detta borde vara användbart för att främja en effektiv handelspolitik i Europeiska unionen.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Fru talman! Det finns en fråga som ännu inte har diskuterats. Jag vill fråga kommissionsledamoten vilka steg Europeiska unionen hittills har tagit när det gäller förordningarna som tillämpas av USA. Vilka är, enligt honom, de bästa sätten att samordna handelsförfaranden inom ramen för transatlantiska förbindelser, och kan han egentligen se någon möjlighet att uppnå en god balans mellan säkerhetsåtgärder och behovet av mer flexibla ekonomiska förbindelser mellan Europa och USA? Jag tänker på kraven för containrar, vilka också nämns i betänkandet av min kollega Jean-Pierre Audy.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill till att börja med tacka för ert intresse och ert bidrag till att förbättra vår lagstiftning och vår praxis på tullområdet. Jag vill betona att de två rättsliga dokumenten – den moderniserade tullkodexen och beslutet om e-tull – kommer att göra att Europeiska unionens tulltjänster fungerar bättre, snabbare och till och med billigare. Jag står naturligtvis till parlamentets förfogande när det gäller att hålla er informerade om den viktigaste utvecklingen inom tullagstiftningen och dess genomförande.

Den 1 april antog kommissionen ett nytt meddelande om en strategi för utveckling av tullunionen, med stöd av en resolution från rådet. Det framtida tullinitiativet som härrör ur detta meddelande kommer att stödja tullen när det gäller att tillhandahålla lämplig och balanserad respons på den dubbla utmaning den står inför – å ena sidan garantera säkerhet och säkerhetskontroll för varor vid de yttre gränserna och å andra sidan underlätta handeln. För detta ändamål planerar man att inom initiativet övergå från det nuvarande transaktionsbaserade synsättet på tullformaliteter och kontroller till ett systembaserat synsätt som är inriktat på de ekonomiska aktörernas interna kontrollsystem och leverantörskedjor. Ett sådant nytt synsätt innebär nya arbets- och kontrollmetoder och en förvaltningsstrategi för framtida tullrisker. Det kommer också att erbjuda en plattform för samarbete med medlemsstaterna om de lämpligaste operativa strukturerna som kan inrättas i framtiden för att tullunionen ska fungera effektivt.

Så till Zuzana Roithovás fråga om den amerikanska kongressens hundraprocentiga skanningsinitiativ: till och med innan det antogs av kongressen hade vi gjort ett stort antal ansträngningar för att ändra förslaget, men lyckades inte göra det. Den amerikanska administrationen visade stor förståelse eftersom de också insåg att införandet av sådana åtgärder skulle vara ett ensidigt steg och därmed strida mot vårt bilaterala och multilaterala synsätt. Den amerikanska administrationen förstod att det definitivt inte skulle öka säkerheten utan tvärtom skapa en falsk känsla av säkerhet, vilket skulle leda bort resurser och uppmärksamhet från de verkliga säkerhetsåtgärderna.

Vårt koncept är ett framtida erkännande av säkerhetsstandarder, säkerhetskontroller, resultatet av säkerhetskontroller och även ömsesidigt erkännande av partnerskapet inom tullhandel: tull- och handelspartnerskapet mot terrorism på amerikansk sida och ”godkänd ekonomisk aktör” på EU:s sida. Jag nämner detta eftersom det, i anslutning till små och medelstora företag, hänvisades till att denna godkända ekonomiska aktör är ett mycket bra system för att göra livet bättre och enklare för små och medelstora företag.

Vi lämnade helt nyligen information till den amerikanska administrationen när vi i april lade fram en rapport för Michael Chertoff och för Customs and Border Protection i USA där vi förklarade vilka slags svårigheter vi räknar med på grund av införandet av hundraprocentig skanning: avbrott i handeln, störningar i sjötrafiken och även i de bilaterala handelsförbindelserna. Jag ska bara ge er en siffra: under ett enda år tar USA emot över tio miljoner sjöcontainrar. Vi sänder cirka två miljoner containrar från EU, och detta system kommer, om det införs, att omfatta över 700 hamnar över hela världen, så ni kan tänka er vilka slags problem det kommer att skapa. Vi hoppas att inte bara den amerikanska administrationen utan även lagstiftarna, steg för steg, kommer att förstå att det definitivt inte kommer att öka säkerheten utan skapa mycket allvarliga problem i bilateral och multilateral handel.

Avslutningsvis är 2008 det år tullunionen firar sitt 40-årsjubileum, något som också betonas i betänkandet. Det kommer också att bli året för en nystart för gemenskapen och medlemsstaterna på detta område.

  Jean-Pierre Audy, föredragande. – (FR) Fru talman, kommissionsledamot Kovǎcs! Tack för era svar. Jag vill utvidga vårt tack till kommissionens personal som jag har samarbetat med, liksom tjänstemän inom utskottet för internationell handel, exempelvis Philippe Musquar, och föredragandena från de politiska grupperna, bland andra Francisco Assis. Jag är också glad att se hans kollega Marusya Ivanova Lyubcheva här i dag, eftersom vi nyligen samarbetat i en annan fråga.

Fru Roithová! Ni gjorde rätt i att fästa uppmärksamheten på problemet med hundraprocentig skanning, och jag vill tacka er, herr kommissionsledamot, för den föresats ni visat när det gäller att försvara oss. Det är inte första gången som EU attackeras av Förenta staterna i dessa frågor eftersom vi också var tvungna att försvara vårt tullsystem i ett fall som togs upp av WTO:s tvistlösningsorgan och som vi vann, delvis på grund av er personals ansträngningar, herr kommissionsledamot. Ni gjorde alltså rätt i att försvara oss.

Jean-Claude Martinez har förklarat sin teori om inverterade tariffer för oss. Han förklarade också detta för mig i december 2005, när vi var i Hongkong tillsammans. Jag förstår dem fortfarande inte, men jag lever på hoppet att jag en dag ska kunna se hur dessa inverterade tariffer tillämpas på mumier och torkad fisk.

Jag vill tacka alla politiska grupper för det stöd de visat för detta betänkande. Jag tror att människorna i dag kan se att världen, som blir allt mer komplicerad och går allt snabbare, tidigare skulle ha löst konflikten genom ett militärt krig. I dag har vi ett ekonomiskt och socialt krig, snarare än ett militärt. I stället för döda har vi arbetslösa. I vilket fall som helst vet vi inte längre riktigt vem fienden är. Det är i detta klimat av världsomspännande ekonomiskt och socialt krig som vi behöver ha en stark tullunion och import- och exportmekanismer som skyddar – och jag talar om skydd, inte protektionism – våra företag, medborgare och Europeiska unionen rent generellt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

28. Tvångsprostitution och handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Anna Záborská, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om tvångsprostitution och handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande (O-0062/2008 – B6-0160/2008).

  Corien Wortmann-Kool, frågeställare. − (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Med dessa muntliga frågor vill utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ännu en gång be att man uppmärksammar det enorma problemet med handel med kvinnor och tvångsprostitution i Europeiska unionen. Exakta siffror finns inte, men enligt grova bedömningar berörs hundratusentals kvinnor och flickor av handel varje år via kriminella gäng och hamnar sedan i tvångsprostitution i våra medlemsstater. Detta är ett förnedrande problem, och tyvärr har Europeiska unionens och medlemsstaternas synsätt knappast någon effekt.

Det är ett välkänt faktum att storskaliga händelser, såsom stora fotbollsmästerskap, drar till sig kriminella gäng som tillämpar dessa nedvärderande metoder, och därför lanserade utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män en kampanj på internationella kvinnodagen den 8 mars 2006 för att uppmärksamma allmänheten på behovet av att förebygga och bekämpa handel med kvinnor och tvångsprostitution under fotbolls-VM 2006. Denna kampanj – ”Rött kort för tvångsprostitution” – var en stor framgång när det gällde att öka medvetandet inte bara bland publik och supportrar utan även i samhället om att handeln med kvinnor och tvångsprostitution måste bekämpas aktivt. Resultatet av Europeiska unionens och större delen av medlemsstaternas synsätt är tyvärr ändå fortfarande en besvikelse. Vi vill därför ta upp frågan igen och göra klart för publik och samhälle under fotbolls-EM 2008 den här månaden att denna typ av våld mot kvinnor och flickor är oacceptabelt.

Under 2005 antog kommissionen och rådet en detaljerad handlingsplan om utbyte av bästa praxis, standarder och förfaranden för att bekämpa och förebygga handel med kvinnor. Det är viktigt att medlemsstaterna verkligen genomför handlingsplanen. En av våra frågor är också inriktad på detta. En samordnad politik krävs trots allt inom intilliggande områden, såsom könsspecifika strategier för förebyggande, inbegripet i de länder som dessa kvinnor och flickor kommer ifrån, och även medvetandehöjande åtgärder och utvärdering av deras effektivitet. Kan kommissionen därför besvara följande frågor:

Har handlingsplanen genomförts när det gäller handeln med kvinnor för sexuellt utnyttjande, vilket är i så fall resultatet och hur effektivt har det varit? Vilka specifika åtgärder har rapporterats av medlemsstaterna för att bekämpa handeln med kvinnor för sexuellt utnyttjande? I vilken utsträckning har medlemsstaterna korrekt införlivat och genomfört direktiv 2004/81/EG, och vilka åtgärder har kommissionen vidtagit om detta inte har skett? Är den undersökning av kopplingar mellan lagstiftning om prostitution och omfattningen av handeln med kvinnor och flickor för sexuellt utnyttjande, som Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män krävt sedan 2005, nu tillgänglig? Kan kommissionen ange om och hur den avser att uppmuntra medlemsstaterna att bygga upp och ytterligare utveckla gränsöverskridande polissamarbete när det gäller kampen mot människohandel och tvångsprostitution? Hur kan kommissionen stödja utskottets kampanj ”Rött kort för tvångsprostitution”? Är behörig kommissionsledamot också beredd att skriva till regeringarna i Österrike och Schweiz för att uppmana dem att bekämpa handeln med kvinnor och tvångsprostitution under fotbolls-EM 2008 och stödja vår kampanj ”rött kort”?

Det är allmänt känt att stora fotbollsmästerskap är en källa till stort nöje och glädje för publik och supportrar, men detta är ändå ett problem som utgör en mörk sida av evenemangen och som måste uppmärksammas, och inte bara i ord, trots allt, för att citera en välkänd fotbollssång: ”geen woorden maar daden” [handling är viktigare än ord]. Jag hoppas att kommissionsledamoten också vill stödja detta.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Även om frågan inte hör till mitt bord känner jag mig privilegierad att kunna ersätta min goda vän och kollega Jacques Barrot och delta i debatten eftersom jag är övertygad om att detta är en mycket viktig fråga.

Jag vill försäkra er om att kommissionen är helhjärtat engagerad i kampen mot handeln med människor som är ett brutalt övergrepp mot mänskliga rättigheter och en mycket allvarlig straffbar gärning, och vi är särskilt engagerade i att bekämpa tvångsprostitution.

När det gäller de verkligt relevanta frågorna, som omfattar hela den komplexa frågan, ska jag börja med fråga nr 1. EU:s handlingsplan från 2005 om bästa praxis, standarder och förfaranden som lanserades av rådet innehåller en mycket ambitiös samling åtgärder för att bekämpa människohandeln. Utifrån den information som medlemsstaterna har lämnat är vår uppfattning att även om vissa resultat har uppnåtts är situationen otillfredsställande både när det gäller brottsliga förfaranden och stöd till offer, vilket är särskilt viktigt.

Kommissionen kommer att lämna en rapport om genomförandet i slutet av året. Denna inventering skulle kunna utgöra en grund för att besluta om vilka åtgärder som ska genomföras i framtiden och i vilken form.

Fråga 2: Att skydda offren för människohandeln är en skyldighet enligt de mänskliga rättigheterna. Dessutom är det en förutsättning för att framgångsrikt kunna åtala människohandlare eftersom offrens vittnesmål är avgörande för en fällande dom. I direktiv 2004/81/EG följs denna linje genom att man erbjuder en reflektionsperiod som gör det möjligt för offret att hämta sig och komma undan människohandlarnas påverkan samtidigt som de kan få uppehållstillstånd.

Alla medlemsstater som omfattas av ovanstående direktiv har officiellt anmält till kommissionen att de fullständigt införlivat det rättsliga instrumentet, med undantag för Spanien och Luxemburg. Kommissionen har beslutat att hänskjuta dessa två medlemsstater till EG-domstolen.

När det gäller analys av det påtagliga införlivandet och genomförandet inledde kommissionen i januari 2007 en studie för att utvärdera införlivandet i nationell lagstiftning av tio direktiv inom området asyl och invandring, inklusive detta direktiv.

Slutresultatet av undersökningen, som inom kort kommer att göras tillgängligt för kommissionen, kommer att ligga till grund för en systematisk övervakning av befintligt regelverk inom detta område, i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget.

Fråga 3: Kommissionen har även inlett en undersökning för att utvärdera medlemsstaternas lagstiftning och situationen för människohandeln. Resultatet av undersökningen förväntas i slutet av februari 2009.

Fråga 4: Tvångsprostitution och människohandel är en överträdelse av grundläggande rättigheter och en form av organiserad brottslighet. Ansträngningarna för att bekämpa kriminella nätverk måste absolut vara internationella. Gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaternas polisstyrkor har en privilegierad kanal i Europol. Dessutom är kampen mot människohandel ett prioriterat område i det finansiella programmet ”Förebyggande och bekämpande av brott” som stöder gränsöverskridande samarbetsprojekt som innefattar myndigheter som upprätthåller lag och ordning, liksom icke-statliga organisationer.

Fråga 5, avslutningsvis. Kampanjen ”Rött kort för tvångsprostitution” som lanserades inför fotbolls-VM 2006 var ett bra steg i riktning mot att höja medvetandet om människohandel för sexuellt utnyttjande. Även om den bedömning som genomfördes av Tyskland visar att rädslan för att tvångsprostitution och människohandeln skulle öka inte förverkligades under 2006 välkomnar vi alla initiativ för att informera allmänheten, öka medvetenheten, förebygga sådana avskyvärda brottsliga fenomen och hjälpa offren.

  Manolis Mavrommatis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På lördag börjar fotbolls-EM i Österrike och Schweiz. Detta är det näst största idrottsevenemanget efter VM. Det har visat sig att ungefär 2,5 miljoner idrottsfans från hela Europa kommer att bevista matcherna. Det har emellertid också rapporterats att, vilket inträffar vid sådana stora händelser, ett stort antal kvinnor, uppskattningsvis 25 000, kommer att resa från andra delar av världen till de städer där matcherna spelas, tyvärr inte i första hand för att stödja fotbollslagen utan för att de tvingas till prostitution. Jag är säker på att det internationella samfundet, och särskilt EU och Europaparlamentet, inte kan förbli oberörda av detta.

Som vi har hört åstadkom Europaparlamentets ingripande 2006 i samband med VM i Tyskland positiva resultat. Vid det tillfället var antalet kvinnor som rapporterades ha tvingats till prostitution mellan 40 000 och 60 000. Det skulle därför vara värt besväret för oss att vidta åtgärder igen, som vi gjorde 2006, som ett resultat av den muntliga frågan från Corien Wortmann-Kool. Jag föreslår att Europaparlamentets talman och behörig kommissionsledamot sänder en skrivelse, i likhet med den skrivelse som Franco Frattini sände till Angela Merkel 2006. Den ska vända sig både till organisationskommittén och till Uefa, och redogöra för vår oro när det gäller den fara som hotar att omvandla idrottsevenemang till okontrollerad underhållning med kvinnor som offer.

Jag är säker på att om vi står enade och fäster allmänhetens uppmärksamhet på det vi säger kommer vi att avvärja faror som varken gör oss eller samhället något gott, utan snarare tillåter att mänskligt lidande utnyttjas.

  Lissy Gröner, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Några dagar innan fotbolls-EM startar visar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män – och jag hoppas hela Europaparlamentet – rött kort för tvångsprostitution ännu en gång. Upp till 800 000 kvinnor i hela världen faller offer för människohandel för sexuellt utnyttjande varje år. Detta är en av de värsta överträdelserna av mänskliga rättigheter i dag, och till och med vid stora idrottsevenemang är snabbsex kring fotbollsarenorna också kopplade till detta slaveri av i dag.

Vid fotbolls-VM i Tyskland för två år sedan inledde vi en bred debatt här i parlamentet och lanserade en kampanj för att säkerställa att den stora vågen av tvångsprostitution som experterna inledningsvis fruktade och motsvarande negativa spin-off-effekter kunde förebyggas tack vare stödet från fans via den välunderrättade allmänheten. Frågan försvinner emellertid därefter ur sikte.

Vi har infört rättsliga initiativ, och med vår erfarenhet från den tyska kampanjen, som stöddes mycket omfattande av kvinnoorganisationerna, har vi lyckats införa åtgärder för att skydda offren och visa på belägenheten för de kvinnor som vanligtvis kommer från Central- och Östeuropa. De befinner sig i en förfärlig situation som brottslingar å ena sidan eftersom de inte har något uppehållstillstånd och som offer å andra sidan eftersom de obarmhärtigt utnyttjas av människohandlare.

Vi har gått ett steg längre med åtgärder för att skydda offren, genom samarbete över gränserna och legitimt utfärdande av uppehållstillstånd. Vi vill nu använda allmänheten vid matcherna i Österrike och Schweiz för att belysa frågan igen. I Tyskland har den socialdemokratiska justitieministern aviserat mycket stränga straff för tvångsprostitutionens kunder.

Det finns emellertid fortfarande många kryphål, och parlamentet måste se till att de täpps igen. Jag skulle vilja be kommissionen att stödja oss i detta.

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det verkar finnas en symbolisk betydelse i att vi diskuterar ljuskänsliga frågor en mörk natt. Varje år utnyttjas hundratusentals kvinnor i den europeiska sexindustrin. Det är en snabbt växande industri som sammanför ny teknik, brottslighet, narkotika och stora pengar, även om dess beskaffenhet kan sammanfattas i ett enda ord: våld.

Det är allmänt känt att de flesta kvinnorna lockas in i sexhandeln på grund av dåliga sociala förhållanden, framför allt fattigdom och arbetslöshet. De flesta prostituerade kommer från just de områden där arbetslösheten är högre, vilket för Europeiska unionens del innebär de fattigaste östeuropeiska länderna. Det visar att Europeiska unionen och medlemsstaterna enskilt måste agera i första hand för att förbättra de yrkesmässiga kunskaperna hos kvinnor i riskgrupper och använda aktiva arbetsmarknadsåtgärder för dem.

Det råder inga tvivel om att kampanjer för att öka medvetenheten om frågan om prostitution, såsom ”Rött kort för tvångsprostitution” är viktiga och att de under en viss period påverkar samhällets medvetenhet om frågan. Jag anser emellertid att målsättningen för tvångsprostitution och det kommersiella sexuella utnyttjandet av kvinnor hela tiden behöver stå i främsta ledet i samhällets och allmänhetens fokus. Ganska ofta är det effektivare och billigare för ekonomin att finansiera förebyggande åtgärder än att konstant hantera konsekvenserna av problemet.

Utöver förebyggande åtgärder är det viktigt att göra polissamarbetet mellan medlemsstaterna effektivare, särskilt inom Schengenområdet. Jag uppmanar kommissionen och de politiska partierna som finns företrädda här att vara bestämda och bidra till att göra prostitutionen till något som hör till det förgångna samt stödja ett förbud mot köp av prostitutionstjänster i hemländerna. Att frysa efterfrågan kommer också att leda till att vi uppnår vår slutliga målsättning. Avslutningsvis är det också viktigt att betona att det måste finnas en nolltoleranspolitik i hela Europeiska unionen för prostitution och människohandel. Vi borde börja fatta beslut och agera.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Vi vet att handeln med kvinnor för sexuellt utnyttjande måste kriminaliseras och bekämpas i hela världen. Det är en skandal som inte är värdig ett Europa med värderingar och mänskliga rättigheter. Vi vet också att handeln med kvinnor inte längre slutar vid gränserna. Vi behöver därför en europeisk global lösning på problemet, men en som måste gå betydligt längre än enbart gränskontroller och tvångsåtgärder.

I princip är det ett positivt tecken att denna fråga har varit på dagordningen i närmare tio år, men fokus ligger alltför ensidigt på gränskontroller. Förebyggande och skydd av offer försummas tyvärr alltför mycket. Vi kan inte heller blåsa faran över. Fler och fler människor – flickor och kvinnor – blir offer för sexuellt utnyttjande även om, som Lissy Gröner redan har nämnt, det inte fanns några tecken på den fruktade ökningen vid VM 2006. Vad vi däremot vet är att det uppskattade antalet oanmälda fall är högt. Det förekommer alltför få kraftåtgärder mot människohandlare och alltför få rättegångsförfaranden mot samvetslösa brottslingar. Europeiska kommissionen har också bekräftat detta i sitt svar på en fråga som jag tog upp i parlamentet.

Vi fokuserar på bättre skydd av offren, inte bara i Tyskland utan i hela Europa. I detta hänseende är det beklagligt att kommissionen uppenbarligen endast kan hitta vackra ord att säga och egentligen inte gör något för att förbättra situationen. Kommissionens agerande för att genomföra direktivet om skydd av offren för människohandel i medlemsstaterna är inte öppet, och genomförandet övervakas inte heller. Det är högst beklagligt att kommissionen snarare pekar på en undersökning som svar på min andra fråga i parlamentet om hur direktivet om skydd av offren för människohandel genomförs i Tyskland.

Jag vill avslutningsvis be kommissionen att inta en mycket bestämd ståndpunkt när det gäller om direktivet har genomförts korrekt, inte bara i Tyskland, utan även i övriga medlemsstater. Det kan därför inte vara sant att kommissionen inte vet om dess egen lagstiftning har genomförts korrekt! Det skulle vara ett tecken på otillräcklighet.

När det gäller migration borde vi titta inte bara på den påföljande förflyttningen av familjemedlemmar utan även på möjligheterna för kvinnor att flytta lagligt så att de inte måste hamna i händerna på människohandlarna.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Hundratusentals kvinnor och barn transporteras som varor inom EU. De utnyttjas sexuellt, misshandlas, hotas, förbrukas och fråntas allt människovärde. Vad är då deras brott som dömer dem till en sådan tillvaro? Jo, det är fattigdom och brist på sociala rättigheter och att det finns män som anser att de med sina pengar har rätt att förbruka kvinnor och barn som varor. Oftast luras unga flickor med falska förespeglingar om arbete och goda inkomster men sedan börjar mardrömmen.

Det är en skam för EU och medlemsstaterna att denna handel fortsätter och dessutom ökar. Ingen kan längre urskulda sig med att vi ingenting visste. Vi vet, men alltför lite görs. Därför måste vi nu få svar från kommissionen på våra frågor med anledning av kampanjen ”rött kort mot tvångsprostitution”.

Jag påstår att sexslavhandeln är en form av terrorism. EU och medlemsstaterna har varit synnerligen effektiva i att besluta om mer eller mindre bra åtgärder mot terrorismen. Men den terrorism som pågår och drabbar kvinnor och barn har inte fått denna prioritet, varken av EU eller medlemsstaterna.

Vi behöver också att allt fler män engagerar sig i denna tragiska handel. Män måste inte bara själva avstå från att köpa sexuella tjänster. De måste också visa andra män att det inte är okej att köpa kvinnors kroppar. Det är männen som ska se till att efterfrågan minskar och därmed också handeln med kvinnors kroppar. Så länge det finns en efterfrågan och en marknad med stora ekonomiska vinster så kommer handeln att fortsätta. Jag återupprepar: Kvinnor är inte till salu. Vi måste stoppa det här.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I resolutionen om framtiden för professionell fotboll, som antogs förra året här i kammaren, uppmanar vi uttryckligen rådet att vidta åtgärder för att bekämpa brottslig verksamhet inom professionell fotboll, exempelvis tvångsprostitution. Vi sa det uttryckligen i texten. Låt mig uttrycka mig tydligt: det är inte fotbollsmyndigheternas fel att dessa företeelser uppstår i utkanten av stora turneringar. De är nästan karaktäristiska för alla storskaliga internationella evenemang. Idrottsvärlden har emellertid alla skäl att vilja hantera detta problem effektivt och noggrant eftersom det inte spelar så stor roll om vi argumenterar för och arbetar i riktning mot ett mer rättvist spelande på stadion och argumenterar mot och bekämpar rasism på arenorna om man samtidigt på och kring dessa tolererar slaveri. Kampanjen ”Rött kort för tvångsprostitution” fungerade utmärkt under VM i Tyskland 2006. Omkring 1 000 lokala och regionala aktionsgrupper och föreningar var inblandade i denna förebyggande kampanj, och det hade en tydlig effekt på människohandlare och andra brottsliga nätverk. Resultatet – och kommissionsledamoten har redan nämnt detta – var att tvångsprostitution under VM 2006 i Tyskland begränsades till endast några tiotal fall, och dessa var i allmänhet inte direkt kopplade till VM.

Det är därför uppenbart att kampanjer för att öka medvetenheten och förebygga fungerar. De är mycket effektiva, och vi måste därför använda dem ännu en gång, alltså även under det EM som inleds denna vecka. Vi ber därför Europeiska kommissionen, herr kommissionsledamot, att i detta ärende skriva till aktuella regeringar, Österrike och Schweiz, vilket Corien Wortmann-Kool nyss med rätta slog fast. Jag upprepar vår fråga. Kan ni uppfylla vår begäran och bekräfta här och nu att ni kommer att stödja detta initiativ?

Jag har ytterligare en kommentar: enbart förebyggande kommer inte att räcka. Medlemsstaterna kom 2005 överens om att de skulle förebygga och bekämpa människohandel, men på nationell nivå är den handlingsplan ni hänvisade till, herr kommissionsledamot, mer död än någonsin. Nu är det därför dags att erinra myndigheterna om denna handlingsplan. Så långt tillbaka som för två år sedan sa den dåvarande kommissionsledamoten Franco Frattini att Europols och Eurojusts roll i detta hänseende behövde stärkas, och parlamentet krävde uttryckligen samma sak i sin resolution. Vi förlitar oss därför på, herr kommissionsledamot, att kommissionen och rådet inför denna turnering anstränger sig mer än någonsin för att omsätta dessa löften i praktiken.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Människohandeln är som vi har hört ett brott mot mänskligheten, särskilt mot kvinnor – en ny form av slaveri och en högst lönsam verksamhet som är mycket utvecklad med en årlig omsättning på över 44 miljarder euro enligt OSSE. Det är värt att diskutera detta utförligare och även betona de olika sidorna av detta.

Vi har i dag att göra med kvinnohandel och tvångsprostitution efter kampanjen som vi bedrev vid VM i Tyskland 2006. Vi hade också ett betänkande här i parlamentet som jag hade nöjet att utarbeta och som handlade om tvångsprostitution, och där vi krävde olika åtgärder från kommissionen. Responsen var just handlingsplanen. Frågan om genomförande har redan ställts flera gånger i dag, och jag vill betona att det gäller uppehållstillstånd för offer och utbildningssatsningar vid skolor för polisutbildning, institut för sociala studier och liknande. Det gäller även undervisning i ursprungsländerna och undervisnings- och utbildningsmöjligheter för kvinnor lokalt, men även för unga män. Även de påverkas i allt högre grad.

Den 18 oktober är visserligen EU- dagen mot människohandel, en dag som vi första gången genomförde förra året. För övrigt kan jag fortfarande inte se många tecken på kampanjen. Uppmärksamheten för frågan har också minskat sedan kampanjen med rött kort vid VM. Vi vill därför ge den en ny skjuts. Det handlar inte om förbud mot prostitution eller diskriminering av sexarbetare. Tvärtom! Det är fråga om att öka medvetenheten och även här försöka tillbakavisa stigmatisering och bygga upp ett socialt nätverk för att också skydda sexarbetare i deras verksamhet.

Övertygelsen om tvångsprostitution är våldsam. Fotbolls-EM i Österrike och Schweiz ger oss möjlighet att uppmärksamma detta. Jag kan garantera att de österrikiska myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder. De är glada att inbjuda er till ett stort EM och hoppas på fair play och fair sex.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Många är överlyckliga över fotbolls-EM i juni 2008. Vi ska emellertid inte glömma att utöver matcherna ökar människohandel, tvångsprostitution för kvinnor och utnyttjande av barn, och de brott som begås av människohandlare överstiger alla gränser.

Matcherna kommer att äga rum i Österrike och Schweiz, och närliggande centraleuropeiska länders roll som transitländer ökar för denna extremt lukrativa brottsliga handel. EU ombeds här vidta förebyggande åtgärder, övervaka gränserna och förstärka lagen för att vara bättre organiserat och samordnat. De europeiska mekanismerna för gemensam undersökning måste förbättras. Samtliga medlemsstater ombeds skydda offren effektivare och aktivt utnyttja dessa instrument. Detta är det enda sättet för oss att kunna ta fast förövarna och visa dem rött kort.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är grundläggande att vi utnyttjar fotbolls-EM 2008 för att ännu en gång informera allmänheten om att prostitution och den högst lukrativa människohandeln med kvinnor för sexuellt utnyttjande är oacceptabel, eftersom det handlar om våld mot kvinnor, flickor och barn.

Det är därför grundläggande att åtgärder vidtas för att bekämpa denna människohandel effektivt och samtidigt stödja offren för denna situation i de olika medlemsstaterna, med information om resultatet av de åtgärder som vidtas.

Vi ska ändå inte förlora ur sikte de allt värre skillnaderna, farligt och dåligt betalt arbete, arbetslöshet och fattigdom som tvingar tusentals kvinnor och unga flickor in i prostitution och som gör människohandlarens liv enklare. Detta leder därför till en annan fråga: hur kommer EU:s ledare att bekämpa de grundläggande orsakerna till dessa allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna för hundratusentals kvinnor och unga människor och sätta stopp för dessa nya former av slaveri?

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Fru talman! Under VM 2006 uppmärksammades också en hjälptelefonlinje för offren för handeln med kvinnor och tvångsprostitution. I Turkiet har exempelvis redan en hjälptelefonlinje varit aktiv i några år, och kvinnor kan ringa dit för att rapportera fall av kvinnohandel. Under 2006 bad Europaparlamentet att en sådan hjälptelefonlinje skulle inrättas där man kunde tala med offren för människohandeln på flera språk och erbjuda stöd. Fortfarande, två år senare, har ännu ingen sådan hjälptelefonlinje inrättats.

För två veckor sedan deltog jag i kommissionsledamot Meglena Kunevas lansering av en hjälptelefonlinje för besvikna konsumenter under fotbolls-EM 2008. Vilket bra initiativ att inrätta ett enda telefonnummer! Det kan alltså genomföras, men varför erbjuder man hjälp till konsumenterna men inte till offren för kvinnohandeln? Denna nya konsumentlinje visar hur snabbt åtgärder kan vidtas och hur lite ansträngning som kan behövas. Nu är det dags att kombinera dessa initiativ och ge offren för kvinnohandeln en möjlighet att be om hjälp. För att använda Barack Obamas ord: ”Vi kan göra det; ja det kan vi.”

  Anna Hedh (PSE). - Fru talman! På lördag är det avspark igen för fotbolls-EM och festen kan börja. Men medaljen har en baksida. Vid sportarrangemang av den här storleken ökar alltid den illegala handeln med kvinnor och unga flickor till prostitution. Därför är det viktigt att vi reagerar och agerar precis som vi gjorde för 2 år sedan med kampanjen ”rött kort mot tvångsprostitution”. Det är mycket viktigt att vi tillsammans i EU ser till att vi får en nollvision gällande människohandel. Därför vädjar jag till alla EU:s regeringar som ännu inte har gjort det att omedelbart implementera den handlingsplan som EU tog fram 2005 för att bekämpa sexslavhandel.

Jag skulle önska att fler länder hade en sexköpslag, för det är helt klart en preventiv åtgärd för att minska sexslavhandeln. Dessutom ser jag fram emot utredningen som kommissionen ska presentera om hur prostitution ser ut i medlemsländerna, och hoppas att vi snart kan få ta del av den.

Jag vill att fotbolls-EM både på planen och utanför ska präglas av de värderingar som idrottsrörelsen andas, nämligen kamratskap, hälsa och rent spel. Att inte ta avstånd från den vedervärdiga människohandeln för prostitution är att ge den sitt indirekta stöd.

  Gabriela Creţu (PSE). - (EN) Fru talman! Människohandeln må vara en illegal marknad, men det är ändå en marknad med både utbud och efterfrågan. Ett land där efterfrågan är betydande spelar en lika aktiv roll i människohandeln som ett ursprungsland. Utöver att vara en rest från slaveriet i vår tid utgör människohandeln en fortsatt utmaning och överträdelse av lagen och är kopplad till annan olaglig verksamhet såsom penningtvätt, våld, smuggling, prostitution, skatteflykt, bedrägeri och tvångsarbete.

Människohandeln åstadkommer farliga omsvängningar när det gäller värderingar i vårt samhälle, bevarar gammal ojämlikhet – kvinnor och barn ses som varor – och skapar nya. De pengar människohandlarna tjänar underminerar tron på värdet av arbete och rättvis verksamhet.

Samtliga medlemsstater måste snarast ratificera Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel och tillämpa de åtgärder de samtyckt till, och börja med att bekämpa roten till människohandel för prostitution, vilket är en manlig efterfrågan på kvinnor och flickor.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) I och med Uefas fotbolls-EM 2008 som börjar i Österrike och Schweiz nu på lördag påminns vi återigen om frågan om tvångsprostitution. De som uppskattar bra fotboll kommer definitivt att ha roligt. Tyvärr innebär dessa idrottsevenemang även en grogrund för maffiaverksamhet och innebär en högre risk än vanligt för ökad människohandel för sexuellt utnyttjande.

Jag instämmer med övriga talare i att kampanjen ”Rött kort för tvångsprostitution” som lanserades av utskottet för kvinnors rättigheter och lika möjlighet för kvinnor och män i mars 2006 var framgångsrik eftersom den förde fram en av de mest brännande sociala frågorna i ljuset.

Jag är övertygad om att endast en bra informationskampanj under fotbolls-EM 2008 om behovet av att förebygga kvinnohandel och tvångsprostitution kommer att öppna allmänhetens ögon och exponera denna horribla typ av våld mot flickor och kvinnor.

  Britta Thomsen (PSE). – (DA) Fru talman! Jag har en direkt fråga till kommissionen när det gäller vilka specifika initiativ som tagits för att förebygga kvinnohandel i anslutning till fotbolls-EM 2008 i Österrike och Schweiz. Vi har trots allt hört här i kväll, och tidigare erfarenheter har också visat det, att kvinnohandel äger rum i anslutning till detta slag av stora idrottshändelser. Jag har följande frågor. För det första: har regeringarna i de två länderna kontaktats och uppmanats att stödja parlamentets kampanj ”Rött kort för tvångsprostitution”? För det andra: har de uppmärksammats på behovet av att intensifiera polisens ansträngningar i anslutning till mästerskapet? Avslutningsvis: har de två regeringarna uppmanats att vidta åtgärder för att stödja offren?

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Såsom många talare har sagt – och jag också har nämnt – har liknande initiativ och förslag lagts fram och åtgärder antagits av parlamentet och kommissionen före VM 2006 i Tyskland. Som tur var blev inte de tyska myndigheternas och de europeiska institutionernas oro och rädsla verklighet.

Men det är definitivt inget skäl att dra slutsatsen att vi inte bör göra någonting nu och att vi kan sitta passiva. Det är mer än rimligt att vi har den här debatten eftersom det definitivt är bättre att vara på den säkra sidan och vara bättre förberedd än nödvändigt. Det är också rimligt att utnyttja denna möjlighet för att intressera sig för åtgärder och göra det möjligt för parlamentet att lämna förslag till kommissionen, och det är också en bra möjlighet att öka allmänhetens medvetenhet.

Jag förstår att många talare är besvikna. I mina inledande kommentarer nämnde jag hur många konkreta rapporter som kommissionen har inlett, och vi väntar på utredningar och slutsatser som är under utarbetande och utifrån vilka ytterligare åtgärder och handlingsprogram kan byggas.

Emine Bozkurt nämnde frågan om telefonjourer, och jag tycker att det är en bra idé, även om den inte är så lätt att uppnå. När det gäller den andra telefonjouren för konsumentskydd är det en helt annan fråga. Jag tror därför inte att den telefonjour som inrättats eller initierats av min kollega kommissionsledamot Meglena Kuneva kan användas, exempelvis för att skydda offer, eftersom det är en helt annan fråga. Det är mycket mer komplicerat.

Hiltrud Breyer nämnde också skydd av offer, vilket jag tycker är en mycket viktig nyckelfråga. Jag skulle vilja påpeka att det kommer att finnas ett separat kapitel om stöd till offer i utvärderings- och övervakningsrapporten rörande handlingsplanen, vilken kommer att vara färdig i oktober eller november 2008, och vi kommer att bedöma det verkliga genomförandet av åtgärder för att skydda offren.

Den första EU-dagen mot människohandel som inföll den 18 oktober 2007 utfärdade GLS rekommendationer om identifiering av offer och remitteringstjänster. Jag vill försäkra er om att vi är fast beslutna att följa upp detta på lämpligt sätt, och jag vill försäkra parlamentets ledamöter om att kommissionen är beredd att intensifiera kampen mot människohandel, tvångsprostitution och den organiserade brottsligheten bakom detta.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Urszula Gacek (PPE-DE), skriftlig. – (EN) När nu fotbollsfans över hela Europa väntar på att fotbolls-EM 2008 ska börja är det dags att reflektera över farorna för kvinnor, särskilt från de f.d. Sovjetrepublikerna, som faller offer för människohandel och riskerar tvångsprostitution för att möta efterfrågan på sexuella tjänster i anslutning till fotbollsmatcherna.

Det som blir ett härligt firande av de bästa europeiska idrottstraditionerna för många kommer också att bli en tid av fysiskt och psykiskt lidande för de olyckliga unga kvinnor som i sin naivitet tror att de attraktiva arbeten de erbjuds inom servicesektorn är begränsade till att arbeta som värdinna eller på en bar.

Det är dags att upprepa uppmaningen till de återstående 17 medlemsstater i Europeiska unionen som hittills inte har ratificerat Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel att utan ytterligare dröjsmål göra det.

EU:s medlemsstater som kämpar för mänskliga rättigheter har definitivt inga ursäkter för att inte anta denna konvention som antogs i Warszawa för över tre år sedan.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. – (EN) Kan kommissionen förklara för parlamentet vilka framsteg som har gjorts när det gäller 2005 års plan för att bekämpa och förebygga människohandel i Europa?

När det gäller medlemsstaternas försenade genomförande av denna plan ber jag kommissionen att ange hur detta kan påverka kampanjen ”Rött kort för tvångsprostitution” i medlemsstaterna. Kan kommissionen även informera oss om vilken kampanj den inrättar för att höja medvetenheten om människohandel i prostitutionssyfte under Uefas fotbolls-EM 2008?

Jag är mycket oroad över att även om idrottsevenemang gör miljoner lyckliga över hela värden används de också obarmhärtigt som ett tillfälle att utnyttja kvinnor och flickor.

Jag är chockad över att cirka 100 000 kvinnor omfattas av människohandel i prostitutionssyfte i Europa varje år. Det jag fördömer mest är att flickor så unga som 14 år omfattas av detta.

Vi kan helt enkelt inte låta denna form av modernt slaveri fortsätta. Sexuellt utnyttjande är inte bara ett brott; det är också en grov överträdelse av mänskliga rättigheter.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Unionen är ansvarig för att på varje möjligt sätt förebygga sexuellt utnyttjande och människohandel som uppstår i anslutning till idrottsevenemang som arrangeras på vårt territorium. Fotbolls-EM 2008 är ett idrottsevenemang som samlar ett betydande antal människor och där det förekommer en tillfällig ökning av efterfrågan på sexuella tjänster. Det är därför av grundläggande betydelse att vi skyddar oss genom att använda tillfälliga kampanjer i likhet med den som initierades av Anna Záborská under VM i fotboll 2006, vilket också förtjänar att fortsätta denna gång. För att initiativet ska nå så många som möjligt tycker jag emellertid att det behövs mer omfattande publicitet i medier (inklusive på den officiella webbplatsen för EM) med deltagande av politiker, idrottschefer och supportrar (enligt modellen för programmet ”Ungdom mot rasism”).

En tillfällig kampanj är emellertid inte nog i sig själv. För att kunna vidta avgörande åtgärder mot människohandel behöver direktiv skapas, men framför allt är det nödvändigt att så snart som möjligt instämma i dem som redan finns. Jag vill fästa kommissionens uppmärksamhet på att många länder brister när det gäller att införliva och tolka direktiv, och genomförandet försenas ytterligare. Av detta skäl är det särskilt viktigt att vi får ett korrekt svar på Anna Záborskás fråga om direktiv 2004/81/EG.

Även om gränskontroller spelar en viktig roll när det gäller att filtrera ut sexuellt utnyttjande och människohandel från idrottsevenemang som äger rum inom unionen anser jag att vi kan uppnå detta, inte genom att göra inre gränskontroller mer stringenta, utan genom att förstärka externa kontroller i lämpligt samarbete med gränsvakter. På så sätt försvårar vi inte för laglydiga medborgare att delta i europeiska evenemang

  Lívia Járóka (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Mina damer och herrar! Tillåt mig att följa upp Anna Záborskás fråga genom att återigen fästa er uppmärksamhet på romska kvinnors försvarslöshet när det gäller människohandel och tvångsprostitution. Social utslagning och ofta en brist på officiella handlingar göra romska flickor särskilt sårbara och ”lätta mål” för dem som utnyttjar människohandel. Deras situation förvärras av de rasfördomar de möter från hela samhället, de sexuella fördomar som uppstår i deras egna samhällen och romers allmänna misstro mot rättssystemet.

Individuella program krävs för att hjälpa dem som har blivit offer för människohandel, liksom deras familjer, och hindra tonårsflickor från att tvingas att leva och arbeta i en utnyttjande miljö. Skapandet av mer rådgivande nätverk och centrum är nödvändigt, både från icke-statliga organisationer och medlemsstater liksom insamling och analys av tillförlitliga statistiska uppgifter om förhållandet mellan romska samhällen och människohandel. Inom det senare området kan vissa icke-statliga organisationer och internationella organisationer visa en del resultat, men Europeiska kommissionen och medlemsstaterna behöver också spela en större roll.

Den huvudsakliga grund där människohandel och sexuellt utnyttjande kan frodas är emellertid den fattigdom som förminskar människors liv till en daglig kamp för överlevnad och där faran för olaglig verksamhet ökar avsevärt på grund av bristen på ekonomiska och utbildningsmässiga möjligheter. Vår viktigaste gemensamma skyldighet är därför att, utöver program för att öka medvetenheten och hjälpa dem som redan har fallit offer, sätta stopp för människors fattigdom.

29. Uppgifter om ekonomiska intressen: se protokollet

30. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

31. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.45.)