Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2005/0167(COD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0339/2007

Ingivna texter :

A6-0339/2007

Debatter :

PV 17/06/2008 - 4
CRE 17/06/2008 - 4

Omröstningar :

PV 18/06/2008 - 3.4
CRE 18/06/2008 - 3.4
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0293

Debatter
Tisdagen den 17 juni 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

4. Gemensamma regler och förfaranden för att återsända medborgare i tredje länder som vistas olagligt i medlemsstaterna (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande (A6-0339/2007) av Manfred Weber, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (KOM(2005)0391 – C6-0266/2005 – 2005/0167(COD)).

 
  
MPphoto
 
 

  Dragutin Mate, rådets ordförande. (SL) Det gläder mig verkligen att vi är här i dag och talar om återvändandedirektivet, som praktiskt taget är det första dokument som vi – parlamentet och rådet – har lyckats framställa tillsammans på området migration. Vi har inte upplevt något liknande tidigare, och jag måste säga att utomordentligt stora ansträngningar gjordes, både av rådet och parlamentet, och särskilt av Manfred Weber, för att vi skulle nå den punkt där vi är i dag.

De ståndpunkter som vi samordnade i rådet tog en hel del tid. Vi behövde mer än två år för att samordna vissa grundprinciper, och på grundval av dem kommer vi faktiskt att lyckas inleda det politiska trepartsmötet. Vi inledde det politiska trepartsmötet alldeles i slutet av förra året och fortsatte i år, och den strategi som vi valde och som också fick stöd av föredraganden Manfred Weber, vilket jag tackar honom för, gick ut på att vi först uppnådde en majoritet av medlemsstater som var för yttrandet och försökte harmonisera texten, och först därefter eftersträvade vi en kvalificerad majoritet i rådet för stöd till den text som vi harmoniserat.

Vissa punkter var oerhört svåra, eller snarare svåra att säkerställa, och ett område som är av yttersta vikt – både för parlamentet och naturligtvis för rådet – är hur lång period som vi får fördröja eller begränsa rörligheten för personer som anländer till Europeiska unionens territorium på olaglig väg. Det måste sägas mycket tydligt: bara tio länder har en period på mindre än sex månader. Bara tio länder av 27 medlemsstater har en period som varar mindre än sex månader, och alla andra länder kommer att anpassa sin lagstiftning till sexmånadersperioden, som vi föreslog i detta direktiv, vilket innebär en stor förbättring av våra tillgängliga valmöjligheter och naturligtvis på området begränsning av rörligheten.

Det ska också påpekas att detta har innefattat en utomordentlig utveckling och en standardiseringsprocess som alla länder kommer att tvingas arbeta utifrån. Hittills har varje land arbetat enligt sin egen lagstiftning, och jag hoppas naturligtvis bestämt att vi kommer att kunna nå en lämplig enighet här i dag i parlamentet, genomföra en första behandling och en omröstning vid första behandlingen.

Rent praktiskt var det svåraste i alla våra samtal frågan om att erbjuda rättsligt bistånd till individer. Här i rådet tog vi hänsyn till och ansvar för parlamentets argument och åsikter, må hända med stort besvär, genom förhandlingar fram till den sista dagen. Slutförhandlingarna om denna punkt avslutades pratiskt taget morgonen före Europeiska rådets möte, och vi lyckades också övertyga ministrar i Europeiska rådet att anta den typ av regler som parlamentet ville, även om detta kommer att innebära en betydligt större arbetsbörda och också att enskilda medlemsstater måste göra större finansiella investeringar. Saken är den att vi måste vara medvetna om att situationen för illegal invandring varierar kraftigt – från Medelhavet, där det dagligen finns stora problem, och de förvärras under sommarhalvåret, till vissa länder som ligger långt från migrationsströmmarna och som naturligtvis kan bemöta invandringen på ett helt annat sätt.

Jag måste säga att det naturligtvis gläder mig att vi har funnit kompromisser som kommer att bidra till att förbättra invandrarnas situation, att vi fokuserar på de mest sårbara invandrargrupperna – familjer och barn – och att vi ger dem betydligt större rättigheter än de som finns i många nationella lagstiftningar för närvarande, och detta anser jag är en oerhört viktig utveckling och en mycket viktig prestation för förhandlarna från parlamentet när vi diskuterade dessa frågor.

Men jag måste naturligtvis nämna några andra saker. Jag måste nämna att den kompromiss som nåddes i rådet uppnåddes med stor möda. Förhandlingarna, som jag själv tillsammans med andra ministrar deltog i fram till den sista dagen, var oerhört svåra och mödosamma, och det finns nu en tydlig, bestämd åsikt i rådet att detta är en text som rådet kan godta. Alla typer av omarbetningar av eller ändringsförslag till denna text kommer att innebära oenighet från rådets sida, något som i sin tur naturligtvis kommer att innebära att direktivet inte antas vid första behandlingen.

Vilka konsekvenser får detta? Vi kommer inte att få gemensamma standarder, vi kommer inte att förbättra den situation som vi alla vill förbättra, och antagningsförfarandet för detta direktiv kommer att förlängas och förhalas markant. Om vi är mycket optimistiska kan vi godta att vi inte kommer att lyckas samordna ett återvändandedirektiv under åtminstone de närmaste tre åren, och på detta sätt kommer vi naturligtvis också att förvärra situationen avsevärt för alla dem som vi skulle kunna förbättra situationen för betydligt.

Men detta blir inte den enda följden om detta direktiv inte antas. En annan konsekvens innebär att det kommer att påverka andra direktiv som vi antar i medbeslutandeförfarandet, där den förhandlingsmetod som tillämpades i detta förfarande skulle kunna vara ett bra exempel och i hög grad bidra till att i första hand förbättra arbetet med direktivet om grönt kort och om vissa andra rättigheter för arbetstagare som kommer till EU. Jag anser att den väg som vi har stakat ut är den rätta, och att det är på detta sätt som vi kommer att kunna fungera.

Avslutningsvis, när det gäller det konstruktiva och givande samarbetet skulle jag, förutom föredraganden Manfred Weber, vilja tacka samtliga skuggföredragande, som ständigt närvarade vid alla politiska förhandlingar, och naturligtvis vice ordföranden och hans personal från kommissionen, som vid så många tillfällen hjälpte oss att finna kompromisslösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Jag i min tur skulle vilja tacka Dragutin Mate, rådets ordförande. Jag skulle först vilja säga att detta ärende är ett riktigt bevis på att medbeslutandeförfarandet fungerar, till och med när det gäller komplexa och svåra frågor.

Europeiska kommissionen rekommenderar en integrerad strategi för migration, och denna sammanhängande strategi kräver konsolidering av de rättsliga invandringskanalerna, den lokala integreringen av invandrare samt ett effektivt och generöst asylsystem. Om vi godtar detta regelverk med villkoren för tredjelandsmedborgares inresa i Europeiska unionen måste vi naturligtvis också tillhandahålla regler för dem som inte uppfyller eller inte längre uppfyller kraven.

I annat fall skulle vår migrationspolitik förlora sin legitimitet. Vi måste erkänna att det finns en risk för att hamna i en ond cirkel här. Genom att inte göra något åt den illegala invandringen försvårar vi livet för dem som riskerar att utnyttjas av samvetslösa arbetsgivare, och vi försvårar också integrationen av lagliga invandrare. Jag anser därför att vi måste bryta denna onda cirkel och finna den balans som Dragutin Mate talade om.

Genom direktivet införs de tillämpliga bestämmelserna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna i gemenskapsrätten. Antagandet av direktivet gör det möjligt för oss att tillämpa gemenskapens kontrollmekanismer som syftar till att övervaka efterlevnaden av gemenskapens regelverk. Oavsett om det handlar om den prioritet som frivilligt återvändande får, rättigheterna för personer som vistas olagligt och som riskerar att sändas tillbaka, upprätthållandet av dessa villkor, skyddet av barnens bästa intressen, respekt för familjelivet inom ramen för återvändande eller respekt för principen om non-refoulement, minskar direktivet antalet gråzoner och gör det möjligt att mer effektivt bekämpa det utnyttjande av barn som tredjelandsmedborgare som vistas olagligt här utsätts för.

Genom direktivet åläggs medlemsstater skyldigheten att antingen fatta beslutet att sända hem en tredjelandsmedborgare eller erbjuda personen rätten att stanna. Denna linje innebär att den rättsliga säkerheten kan förbättras för alla berörda. Direktivet har därför också den fördelen att det ger kommissionen möjlighet att övervaka genomförandet av det, och jag kan försäkra er att kommissionen och jag själv, som ansvarig för detta ärende, kommer att garantera efterlevnad av de grundläggande principerna om respekt för invandrares rättigheter. Vi kommer särskilt att bedöma hur vissa bestämmelser om frihetsberövande påverkar förbudet mot återinresa och rättshjälp.

Som Dragutin Mate sa kommer direktivet att tvinga alla medlemsstater att särskilt uppmärksamma barns rättigheter. Genomförandet av dessa regler borde följa Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter. Kommissionen kommer i synnerhet att övervaka detta för att se till att den särskilda situationen för dessa mest sårbara personer beaktas på lämpligt sätt.

Låt mig särskilt tacka Manfred Weber och skuggföredragandena samt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för det oerhört viktiga arbete som de har gjort med att framställa ett direktiv som jag anser tillhandahåller en effektiv kontroll samtidigt som de mänskliga rättigheterna noga respekteras.

Kommissionens ambition är att införa denna sammanhängande europeiska ram för en återvändandepolitik som både är effektiv och respekterar rättigheter, och även står under demokratisk kontroll.

Om jag får vill jag som avslutning hänvisa till de tre uttalanden som utgör den kompromiss som man enades om med medlagstiftarna, och som anges i bilagan till kompromissändringsförslaget av er föredragande, Manfred Weber.

 
  
MPphoto
 
 

  Manfred Weber, föredragande. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice ordförande! Vi har diskuterat detta direktiv om återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt inom EU i två och ett halvt års tid nu. Innan vi går in på det praktiska skulle jag vilja framföra mitt tack. Detta var ett komplext och mycket känsloladdat ämne som många i EU känner mycket starkt för, och det innefattar användningen av ett nytt förfarande, medbeslutandeförfarandet, så tack. I utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor fick vi stöd av en stor majoritet för våra idéer om ett stabilt, fungerande förslag. Som parlament kan vi nå enhällighet. Jag vill tacka er för ert ärliga samarbete, och dessutom tack till det slovenska ordförandeskapet, eftersom det var det enda ordförandeskapet under hela perioden på två och ett halvt år som verkligen har fört in lite drivkraft i debatten.

Nu till saken: vi talar inte om asyl, som folk fortsätter att hävda. Asyldirektivet är ett helt annat lagstiftningsärende. Vi talar om människor som för närvarande vistas olagligt inom EU – miljoner människor vistas olagligt inom EU, och vi vill ändra på deras illegala status. Det befintliga slaveriet på detta område måste få ett slut inom Europeiska unionen. Detta kan åstadkommas genom lagstiftning, genom att utfärda ett lagligt uppehållstillstånd, men det kan också göras genom att personen återsänds till sitt eget land.

I dag skulle jag vilja vända mig till dem i kammaren som fortfarande är skeptiska; de som fortfarande ställer frågor. Man har framfört anklagelser i samband med längden på förvarstiden i avvaktan på förflyttning: sex månader, som kan förlängas med ytterligare 12 månader. Folk säger att det finns länder som har 30 dagar, eller 40 dagar. Europeiska rådet har försäkrat att de inte ska använda direktivet som ett argument för att godkänna försämrande villkor, det vill säga att de höga standarderna ska bibehållas. Varför ser ingen att vi har nio medlemsstater inom EU som för närvarande inte har någon begränsning för förvarstiden? Vi förbättrar situationen i dessa länder.

Varför ser ingen att vi har skrivit ett helt avsnitt, en hel artikel särskilt för barn och familjer, för att fastställa minimistandarder? Detta syftar först och främst till hjälpa barn utan medföljande vuxen, vilka är i särskilt stor behov av vår hjälp. Vi har fastställt minimistandarder på detta område. Varför ser ingen kraven på garanterad tillgång till hälsovård och utbildning för barn? Varför märker ingen de nyckeluttalanden som gjordes när det gäller förvarstiden i avvaktan på avlägsnande, som vi vill hålla så kort som möjligt, och att en person bara kan kvarhållas om ett återvändande är möjligt i rättsligt avseende? Detta innebär att den taktik att trötta ut myndigheter som för närvarande tillämpas kommer att förbjudas inom EU i framtiden.

Varför ser ingen att vi har rättshjälp, att frivilligorganisationerna har tillgång, att rätten att inge en protest finns? Detta direktiv är ett stort framsteg. Vi har begränsat de länder som människor kan förflyttas till. Europaparlamentet har genomfört principen med frivillig avresa, så att det som för närvarande inte finns i alla medlemsstater i framtiden kommer att bli en princip. Jag läser i dagstidningarna att Europarådet har framfört kritik. Alla Europarådets riktlinjer om återvändande ingår nu i detta direktiv och kommer därför att vinna rättskraft i framtiden, så varför kritiserar Europarådet sina egna riktlinjer? Detta direktiv innebär stora framsteg, däribland det femåriga förbudet mot återinresa. Snälla – tänk tillbaka. Det var kommissionen som föreslog att kravet på ett femårigt förbud mot återinresa skulle förkunnas. Vi lyckades få detta krav struket. Från Europaparlamentets sida lyckades vi garantera att det nu finns bättre lagstiftning.

Det kommer åter att framföras en mängd kritik här i dag. Många ledamöter kommer att ta ordet och beskriva hur fruktansvärda förvarsenheterna är, hur förfärlig situationen är i dessa enheter, hur inhumant Europeiska unionens återsändande är nu för tiden. Vi har diskuterat detta i två och ett halvt år nu, och jag vill tacka er för åsiktsutbytet, men i dag ska jag rent ut säga att om ni röstar mot detta direktiv, om ni röstar mot resultatet från trepartsmötet, hindrar ni Europeiska unionen från att göra framsteg när det gäller standarden för dessa mänskliga rättigheter. Jag skulle därför vilja uppmana till att vi visar oss själva att vi är i stånd att vidta åtgärder. Särskilt mot bakgrund av att Irlands medborgare har förkastat EU:s ytterligare utvidgning har vi med denna fråga för första gången möjlighet att visa att vi är i stånd att vidta åtgärder, att vi vill ha ett starkt, humanitärt EU på detta aktuella område, tack vare medbeslutande.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att framföra mina uppriktiga gratulationer till min kollega Manfred Weber.

Detta förslag till direktiv är en kraftfull och bestämd åtgärd för den gemensamma invandringspolitiken som vi behöver. Direktivet är ett grundläggande rättsligt instrument som syftar till att skydda invandrarnas grundläggande rättigheter och är en förutsättning för att göra framsteg när det gäller att reglera laglig invandring. Genom förslaget fastställs frivillig återresa för invandrare som olagligt vistas i medlemsstaterna som ett prioriterat mål som är att föredra, vilket ger dem de nödvändiga resurserna för att se till att de återsänds till sina länder på ett lämpligt sätt och utan omkostnader för dem.

Alternativet med påtvingade återsändanden anses vara en sista utväg, och alltid med sträng respekt för de grundläggande rättigheterna. Rättslig och språklig hjälp för invandrare och möjligheten att överklaga beslutet om återvändande inför en juridisk eller administrativ myndighet som inrättats i detta syfte är exempel på hur man inom ramen för förslaget har försökt att prioritera frivillig återresa framför påtvingat återvändande.

Att fastställa en längsta period för frihetsberövande är ett grundläggande element i direktivet. Det är svårt att förstå hur det i dag kan finnas platser i Europeiska unionen där invandrare kan kvarhållas på obestämd tid, men inga medlemsstater kan använda direktivet för att skärpa sina invandringslagar, särskilt inte när det gäller förvarstider.

Dessutom finns det en tydlig skillnad mellan återvändande och asyl. Tydliga rättsliga garantier fastställs när det gäller frihetsberövande åtgärder. I den nya artikel 15a fastställs fler och bättre villkor för minderåriga och deras familjer, och slutligen ges EG-domstolen möjlighet till behörighet på detta område genom direktivet.

Av alla dessa anledningar, och än en gång med uppskattning för föredragandens, rådets och kommissionens ansträngningar, ber jag att återvändandedirektivet ska få stöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! I dag diskuterar vi en aspekt av att införa en europeisk invandringspolitik, och vi vill redan göra en iakttagelse: här är vi, vi bygger ett EU som är isolerat i sig självt, trots att vi för att försöka bekämpa olaglig invandring bör inrätta verktyg som gör det möjligt för invandrare att komma hit på laglig väg.

Min grupp godtar inte den kompromiss som ordförandeskapet och föredraganden med möda kom fram till, inte för att vi motsätter oss en europeisk återvändandepolitik, utan för att vi anser att resultatet är mycket olämpligt när det gäller att skydda de grundläggande rättigheterna. Vi har i själva verket alltid sagt att vi är för ett återvändandedirektiv, eftersom vi har bevittnat alltför många ohyggligheter vid våra besök på förvarsenheter. Men vi vill inte ha ett direktiv till vilket pris som helst. Jag har hört att detta direktiv skulle göra det möjligt för människor att komma ut från sina hemliga gömställen. Detta är ett allvarligt missförstånd, eftersom man i detta direktiv bara fastställer bestämmelser för organiserat återvändande och inte under några omständigheter ger rätt att stanna.

Föredraganden anser att denna kompromiss är balanserad, eftersom den tillhandahåller ett antal rättigheter. Men de rättigheter som ges i texten, såsom tillgång till utbildning för minderåriga och tillgång till rättshjälp, är inte helt obligatoriska.

Dessutom kommer inte direktivet att leda till några förbättringar när det gäller frihetsberövande inom EU. Att exempelvis förlänga förvarstiden till 18 månader verkar vara en förbättring i nio av de 27 medlemsstaterna. Men av dessa medlemsstater kommer tre inte att påverkas – Storbritannien, Irland och Danmark – för de är inte delaktiga i detta direktiv. Det kommer att ske få förbättringar i länder som Malta, där majoriteten av dem som kvarhålls är asylsökande, och alltså inte omfattas av direktivet. De som frihetsberövas i Grekland är huvudsakligen människor som hindrats från att olagligen passera en yttre gräns. Dessa människor utesluts också från direktivets räckvidd.

Det är därför som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lade fram ett begränsat antal ändringsförslag som syftade till att fastställa en mänsklig dimension i denna text. Detta är det första medbeslutande i Europaparlamentet om kampen mot illegal invandring, och det är därför som vi, som parlamentsledamöter, är skyldiga att kämpa för en tydlig lagstiftning som inte blir föremål för olika tolkningar i medlemsstaterna eller EG-domstolens utslag. Det är också av denna anledning som jag uppmanar Europaparlamentet att använda all sin lagstiftande makt för att tillåta antagandet av en lagstiftning som kommer att förbättra för alla frihetsberövade. Det är vår plikt som parlamentsledamöter.

Detta kommer inte att befria oss från att tänka på en bredare, mer filosofisk fråga: tillhör jorden alla människor? Ska verkligen en del av dessa människor överlämnas till att leva i fattigdom? Anser ni inte att detta är den verkliga frågan?

 
  
MPphoto
 
 

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Förhandlingarna med rådet har varit långdragna, intensiva, komplicerade och hårda. Utgångspunkten för de flesta medlemsstater var: ”hur blir vi av med detta direktiv, för vi inte vill ha EU-standarder när det gäller tredjelandsmedborgare som vistas här olagligt?” Tydligen hade rådet och parlamentet mycket olika uppfattningar om vad som borde vara ett seriöst återvändandedirektiv med tillräckliga garantier. Parlamentet tvingades kämpa för varenda litet ord och kommatecken.

Det borde nu vara kristallklart för alla, och för PSE-gruppen i synnerhet, att det med kompromisspaketet införs bestämmelser där det för närvarande inte finns några. Medlemsstater där mer gynnsamma villkor gäller bör behålla dessa, eller införa dem om de så önskar. Nationella parlament har en uppgift att se till detta då direktivet genomförs. Dessutom säkerställde vi också en politisk förklaring från rådet om att detta direktiv inte ska och inte kan användas som en ursäkt för att sänka befintliga standarder. Erfarenheter från tio andra asyl- och invandringsdirektiv visar att ängslan för att det finns en trend bland medlemsstaterna att utnyttja införlivandet av sådana direktiv som en förevändning för att göra sin nationella lagstiftning mer repressiv inte kommer att bli verklighet.

För närvarande finns det ingen europeisk lagstiftning om återvändande för tredjelandsmedborgare som illegalt vistas inom EU. Genom antagandet av paketet kommer gemenskapens kontrollmekanismer att bli tillgängliga. Överträdelseförfaranden, EG-domstolens behörigheter, kommissionens rapportering, Europaparlamentets övervakning: allt detta kommer att finnas tillgängligt.

Tre år av debatt har visat att det inte finns mer manöverutrymme, och det är uppenbart att inga ytterligare förbättringar kommer att äga rum vid andra behandlingen. Ja, jag erkänner att det är beklagligt, men det är sant. Rådet kommer att börja lägga fram en förteckning över omöjliga förslag. Pandoras ask kommer med säkerhet att öppnas.

Tydligen kommer det aktuella politiska klimatet i de flesta medlemsstater inte att vara till någon hjälp. Så hur ska man införa gemensamma minimiregler där det nu inte finns några? Hur ska man se till att gemenskapens kontrollmekanism finns tillgänglig? Hur ska man se till att Europarådets riktlinjer blir rättsligt bindande för alla medlemsstater?

I detta skede är den grundläggande frågan: vill vi ha ett direktiv eller inte? Vill vi ha ett direktiv som inte är perfekt, men som otvivelaktigt är ett första steg i rätt riktning, eller vill vi inte ha något direktiv över huvud taget, eftersom vi anser att den aktuella situationen är tillfredsställande?

Till och med nu skulle många medlemsstater dra en lättnadens suck om direktivet dog ut på grund av parlamentets felsteg. Så, ironiskt nog stöder i själva verket de parlamentsledamöter som försöker att slå sönder kompromisspaketet de medlemsstater som inte ville ha europeiska garantier för återvändande från första början.

Kompromisspaketet bör ses som ett mycket blygsamt, men viktigt första steg. Återvändandepolitiken kan inte ses som en avskild väg, utan bör ses som en nödvändig del av ett fullständigt paket för invandring, inklusive laglig sådan, och asyl. Enligt min uppfattning är det verkligen hög tid att vi tar vårt ansvar, efter närmare tre år av debatter och förhandlingar.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden för detta ärende för den integritet och öppenhet som han tagit sig an frågorna med. Jag skulle också vilja tacka våra kolleger. Tillsammans har vi gjort vårt bästa för att finna en gemensam strategi, erkänna behovet att behandla människor som individer i återvändandeprocessen och behovet av ett vederbörligt förfarande och en tydlig lagstiftning.

Diskussioner med rådet har tydligt visat de tillkortakommanden som för närvarande finns i vissa medlemsstater och som drabbar deras egna medborgare, särskilt när det gäller rättshjälp – något som är avgörande om människor ska få tillgång till lagstiftningen och visst försvar mot makthavarna – och även där inga effektiva system finns för att på ett adekvat sätt kunna företräda ensamma barn och ungdomar när det gäller deras egna rättigheter. Detta har skapat vissa problem i diskussionerna med rådet.

Jag beklagar att min grupp inte kan godta den position som framförhandlats här, efter så långa överläggningar. Samtidigt som vi i teorin inte motsätter oss ett sådant direktiv uppfyller det verkligen inte de standarder som vi fastställde från början. Varför inte? Eftersom det enligt vår uppfattning befäster många av de problem som vi har bekämpat i våra egna medlemsstater.

En av frågorna är längden på förvarstiden. Medan man i det föreslagna direktivet begränsar detta vet vi vad långa förvarstider gör med personers mentala hälsa och med barn som frihetsberövas. Vi har sett det själva, och det finns forskning. Vi har sett vilka förhållanden många människor hålls under, och samtidigt som man i det föreslagna direktivet klargör att förvarsenheter inte ska vara fängelser står det inte alltid klart för oss vad skillnaden mellan dessa enheter och fängelser är.

Vi har också frågor om inreseförbudet, och i artikel 9 klargörs det att det bör vara den allmänna regeln för alla som återsänds ofrivilligt. Så medlemsstater som skriver under måste svara på de frågor som väljarna ställer, som en av mina väljare, Serwa Nouri Yousef, gjorde, som har flyktingstatus, är gravid i åttonde månaden och vars make har återsänts med tvång till Irak och nu saknas. Enligt detta direktiv skulle han också mötas av ett inreseförbud. Så vad händer med familjelivet, trots kraven på humanitärt skydd?

Vi har också frågor om artikel 3c om vart människor bör återsändas, och anser att om hänvisningen till ”övriga arrangemang” omfattar de metaforiska handskakningar som vi har sett på senare tid mellan Silvio Berlusconi och Muammar Khaddafi är detta oacceptabelt eftersom sådana överenskommelser görs utanför skriftliga offentliga avtal.

 
  
MPphoto
 
 

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det problem som vi diskuterar här i dag har till stor del väckts av EU:s medlemsstater. Om vi granskar de anföranden som företrädarna för vissa politiska partier som är representerade här framför visar det sig att dessa kretsar tidigare har uppmanat till en lagstiftning som gör det möjligt att liberalisera bestämmelserna om inresa för tredjelandsmedborgare.

Även i dag hör vi ofta röster i parlamentet som uppmanar till rättsliga förordningar som undergräver den traditionella familjen, eller Europas kristna traditioner. Om vi väntar några år till kommer vi att få höra mängder av uppmaningar och resolutioner som uppmanar oss att vi ska rädda vår kontinents identitet, eftersom det som en gång gjorde Europa till ett föredöme i hela världen håller på att dö ut.

Förslaget i utkastet som handlar om att inrätta nya enheter som ska ta itu med återvändanden är inte rätt väg framåt. Dessa uppgifter bör tillämpas inom ramen för fungerande institutioner som hur som helst redan har utökats.

 
  
MPphoto
 
 

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Detta direktiv är en skam och en förolämpning mot EU:s rättskultur. Det är helt oacceptabelt och riskabelt att upphäva den välkomnande kultur som vi har haft i årtusenden, och de djupa rötterna i en europeisk identitet som har skapats genom gästfrihet. Direktivet är ännu ett monument över Fästning Europa, förverkligandet av en reaktionär utopi som syftar till att hämma mäns och kvinnors fria rörlighet.

Rätten till rörlighet kan inte kontrolleras genom att man stänger in män och kvinnor bakom taggtråd eller i en motbjudande förvarsenhet. Herr Mate! Vi talar om 18 månader – den maximala förvarstiden – inte 6 månader, som ni sa. Detta är 18 månader utan att ha begått något brott!

Jag skulle därför vilja hänvisa till några ord av ärkebiskop Agostino Marchetto i migrantrådet vid Conferenza Episcopale Italiana [den italienska biskopskonferensen], som sa att en person inte kan frihetsberövas enbart på grund av en administrativ förseelse och att personer inte kan kvarhållas i inhumana och förnedrande förvarsenheter som dem som parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor besökte.

Dessutom är detta direktiv inhumant, eftersom det innehåller bestämmelser om återvändande till ett transitland. Libyen kommer troligtvis att bli en destination för massdeportationer av invandrare. I direktivet föreskrivs kvarhållande och utvisning av minderåriga utan medföljande vuxen, det innehåller ett förbud mot återinresa, vilket innebär en systematisk kränkning av asylrätten, och godtycklig rättshjälp föreskrivs. Detta är direktivets sanna natur.

Dessutom införs direktivet av regeringar. I parlamentet har vi varit en del av rådets diktatur. Rådet har sagt till parlamentet: ”passar det inte, så får det vara”, och till och med utfärdat hot mot idén om någon form av fortsättning på invandringsdebatten. Europaparlamentet underkastar sig passivt detta beslut. Jag vädjar till Europaparlamentets värdighet. Detta är inte något medbeslutande. Det som vi ser på är att ge samtycke till rådet. Sanningen är att regeringar omedelbart vill aktivera de 700 miljoner euro som anslagits ur återvändandefonden. Detta är direktivets sanna natur.

Det som vi emellertid borde göra är att lyssna på samhället, på människorna utanför parlamentet, statscheferna i tredjeländer, Amnesty International, kyrkorna, de europeiska biskopskonferenserna, fackföreningarna och Europarådet: de talar alla om för oss att vi inte ska anta detta direktiv. Till och med FN:s flyktingkommissarie, som enligt Amsterdamfördraget ska rådfrågas i alla frågor om asyl och invandring som Europeiska kommissionen har hand om, talar om för oss att vi inte ska anta detta direktiv.

Repressiv politik som denna är den verkliga orsaken till Europeiska unionens största tragedi: dödsfallen till havs. I går dog 150 personer, och under de senaste tio åren har det förekommit 12 000 sådana dödsfall. Europeiska unionen besudlar sig själv med ett oacceptabelt brott, och detta direktiv gör den till en ännu större medbrottsling i dessa mord som förvandlat Medelhavet till en kyrkogård. Det skulle förmodligen vara en bra idé att inte anta detta direktiv, som en hyllning till dessa martyrer.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – När alla dörrar är stängda är det lätt att man tar bakvägen. Tiotusentals människor försöker varje år att komma in i ett EU som bygger högre och högre murar runt sina gränser. Försöken blir mer och mer desperata, och media rapporterar återkommande om hur många som har fått betala med sina liv.

Dagens debatt handlar om dem som lyckats att ta sig in, men som vi nu ska kasta ut. Flera människorättsorganisationer kritiserar det föreslagna direktivet, bland annat Caritas och Amnesty International. Vi måste lyssna på deras varningar, eftersom det föreslagna direktivet bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Ett europeiskt mervärde skapas inte av att vi tillsammans bestämmer att människor, som inte begått något brott, kan tas till förvar upp till 18 månader. Längre fångenskap leder inte till att fler återvänder. Det är endast en inhuman och dyr lösning på ett komplext problem. Följderna av ett tillträdesförbud till EU på upp till fem år kommer att bli att den olagliga invandringen ökar. Desperata människor tvingas att vända sig till människosmugglare, och vi kommer att få läsa allt oftare om hur flyktingar far illa, vilket underbygger ett hat mot vår del av västvärlden.

Människorättsorganisationerna har varnat oss. Nu är det upp till oss att sätta ner foten och försvara de mänskliga rättigheterna och göra det på nationell nivå!

 
  
MPphoto
 
 

  Frank Vanhecke (NI).(NL) Herr talman! Situationens allvar när det gäller fullständig brist på bestämda åtgärder mot gisslet med miljoner illegala invandrare inom EU har blivit tydligt i de hysteriska reaktionerna från de politiskt korrekta vänstervridna opinionsbildarna på detta återvändandedirektiv. Jag ber om ursäkt, men detta är inte ett återvändandedirektiv. Det tvingar till och med medlemsstater att ge fri rättshjälp till illegala invandrare i syfte att bestrida deras utvisning. Dessutom tvingas åtminstone sju medlemsstater att förkorta sina förvarstider.

Vidare mer eller mindre jämställs de två alternativen – utvisning och legalisering – i direktivet, som om det handlade om ett neutralt val, medan den masslegalisering som utförts i åtskilliga medlemsstater under senare år har fungerat som en massiv dragningskraft och även lagt en tung börda på de övriga EU-länderna.

Sammanfattningsvis önskar jag att det fanns ett riktigt återvändandedirektiv, som skulle kunna sätta stopp för lockelsen på illegala invandrare en gång för alla, men tyvärr är det inte så. Jag är långt ifrån övertygad om att detta kommer att bli ens ett litet steg i rätt riktning.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Busuttil (PPE-DE).(MT) Jag skulle vilja börja med att gratulera min kollega Manfred Weber till hans mycket användbara arbete med denna lagstiftning, denna kompromiss som vi har lyckats nå. Resultatet från förra veckans folkomröstning på Irland visar att folket känner att Europeiska unionen inte bryr sig om deras bekymmer i tillräckligt stor omfattning, och om vi också granskar de pågående intervjuundersökningarna, som exempelvis Eurobarometern, ser vi att invandringen är ett av EU-medborgarnas största bekymmer. EU-medborgarna vill ha mer Europa, inte mindre, men det svar som vi hittills har gett är inte tillräckligt bra.

Därför kommer inte Europeiska unionen att tas på allvar på området invandring om den inte visar att den kan ge ett tydligt och effektivt svar på detta område. Vad är utgångspunkten i detta direktiv? Utgångspunkten är att det är tillämpligt på alla som befinner sig i en illegal situation. Om man befinner sig i en illegal situation finns det ingen annan lösning än att man måste åka tillbaka till den plats man kom ifrån. Detta är målet med denna lagstiftning, och alla som röstar mot den kommer att säga och sända ut budskapet att den illegala situationen kan förbli, och vi kan godta den. Detta är inte godtagbart och bör inte vara det.

För de som måste skickas tillbaka innehåller denna kompromiss en rad villkor som varierar med utgångspunkt i frihetsberövande, behandling, bruk av våld, hälsovård och andra faktorer. Det som ligger framför oss är en kompromiss. Det är inte perfekt, men det är en bra kompromiss som för oss framåt. Vi vill visa att vi kan ge ett svar på denna kompromiss.

 
  
MPphoto
 
 

  Claudio Fava (PSE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill vända mig till rådet, eftersom det inte är vårt direktiv eller kommissionens förslag som vi diskuterar, utan det sätt på vilket rådet har tömt det på all mening.

Detta direktiv återspeglar den allmänna riktning som invandringsdebatten har tagit inom EU. Det faktum att det har godkänts enhälligt av rådet förminskar inte, utan förstärker det budskap som företräds. Det är ett budskap som talar om ett EU byggt på principen om misstro. Frågan är inte om det är tillrådligt med ett direktiv som syftar till att skapa ett gemensamt, delat system. Frågan är vad som fastställs i detta direktiv.

Dagen efter att 150 illegala invandrare har drunknat i Medelhavet ber ni oss att tala om för överlevarna att från och med i morgon kommer de som redan befinner sig i våra länder, i likhet med dem, att ställas inför en bestämmelse som föreskriver en förvarstid på upp till 18 månader. Vi godkänner en förödande rättsprincip som skapar utrymme för att beröva en individ friheten i upp till 18 månader genom en administrativ åtgärd och utan att han eller hon har begått något brott. Det som vi aldrig skulle tolerera i våra länder, om det tillämpades på en EU-medborgare, tillåter och stöder vi när det gäller illegala invandrare.

De 18 ändringsförslag som syftar till att återställa tecken på politisk civilisation i denna åtgärd, som vår grupp lade fram, är ett försök att i rättslig mening återställa värdigheten i en bestämmelse som vi anser är förödmjukande för både Europeiska unionen och medlemsstaterna. Om de inte antas kommer det att bli många röster mot, inbegripet min, herr talman!

Jag anser inte att det finns en bred enighet, herr Weber. Det finns ingen enighet om det godtycke och det bedömningsutrymme som vi ger våra länder när det gäller hur de viktigaste punkterna i detta direktiv kommer att hanteras. Parlamentet skyddar inte abstrakta regler. Det är ett parlament som genom fördragen tilldelas plikten att skydda särskilda principer, särskilda principer som avser lagen och den politiska civilisationen. Rådet ber oss att ge upp dessa principer för att agera snabbt. Vi anser att det begås ett fruktansvärt misstag på denna punkt. Här ber man oss inte att agera snabbt; man ber oss att göra fel gärningar: fel för invandrare, fel för EU, fel för våra medlemsstater, och det är ett ansvar som vi inte vill dela med er.

 
  
MPphoto
 
 

  Gérard Deprez (ALDE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det står klart att vi i dag diskuterar en mycket ömtålig fråga – en fråga där det råder meningsskiljaktigheter inom parlamentet – och samtidigt en mycket känslig, för att inte säga tragisk, fråga, eftersom den eventuellt kan få fundamentala följder för levnadsvillkoren och till och med livet för de personer som försöker komma till Europa, även om det sker på olagligt sätt, för att finna den framtid som hemlandet inte kan ge dem.

Jag ska inte upprepa det som tidigare talare redan har sagt, men jag vill belysa fyra särskilda punkter.

Den första är riktad till min kollega och vän, Giusto Catania. Det är inte rättvist, Giusto, att tala om Fästning Europa som om ingen släpptes in på dess territorium och som om Europa ställde sig likgiltigt till miljontals människors fattigdom. Enligt inofficiella uppgifter kommer för närvarande 1,5–2 miljoner invandrare lagligt till Europeiska unionen varje år, endera genom legalisering, familjeåterförening eller erkännande som politiska flyktingar. Det innebär att 45–60 miljoner människor kommer att komma till Europeiska unionen på lagligt sätt om vi fortsätter i den takten under de kommande 30 åren – och jag motsätter mig inte detta.

För det andra är detta direktiv, trots sina brister, och jag accepterar att det har några sådana, inte en förordning. Det är faktiskt praktiskt taget ett ramdirektiv, som ger medlemsstaterna rörelseutrymme enligt vad de själv tycker är rimligt – förutom i fråga om de miniminormer som fastställs och de begränsningar som anges och som inte kan överskridas – och det ger varje enskild medlemsstat möjlighet att ha en lagstiftning som motsvarar vad den demokratiska majoriteten i dessa länder beslutar. I direktivet fastställs också att kommissionen ska rapportera till parlamentet var tredje år och att kommissionen kan lägga fram ändringsförslag. Läs direktivet!

För det tredje, och jag riktar mig till vissa av mina socialdemokratiska vänner här inne, måste vi sluta sprida stora osanningar. Frihetsberövande föreskrivs inte alls i direktivet. I artikel 14 i direktivet ges möjlighet till frihetsberövande i särskilda fall, och dessutom föreskrivs mycket stränga rättsliga kontroller av sådana åtgärder. Det är bara att läsa artikel 14.2. Att säga att frihetsberövande föreskrivs, och att sådana åtgärder åläggs medlemsstaterna, är helt enkelt osanning. Ni borde inte egga upp den allmänna opinionen. Det finns tillräckligt många verkliga problem utan att ni behöver hitta på problem som helt enkelt inte existerar.

Min fjärde och sista kommentar är ett meddelande till Manfred Weber och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Jag kommer att rösta för detta direktiv, trots alla brister som jag erkänner finns i det. Jag skulle dock vilja be PPE-DE-gruppen att inte försöka använda sig av förfarandemässiga intriger för att lösa frågor som i huvudsak är politiska och som skulle kunna splittra parlamentet. Hur parlamentet än röstar under förmiddagen anser jag att resultatet bör respekteras.

 
  
MPphoto
 
 

  Hélène Flautre (Verts/ALE).(FR) Herr talman! Det är en sak som verkligen besvärar mig. Varför beslutade sig föredraganden, Manfred Weber, för att förneka Europaparlamentets befogenheter genom att göra sitt bästa för att få oss att anta rådets gemensamma ståndpunkt vid första behandlingen – dessutom en ståndpunkt som i grund och botten var oacceptabel – vid en tidpunkt då vi har svårigheter att övertyga medborgarna om värdet av att ge Europaparlamentet ökade befogenheter? Ni måste förklara detta beslut för mig, herr Weber.

Jag hoppas verkligen att vi alla kommer att leva upp till den europeiska befolkningens förväntningar i morgon och visa att vi garanterar skyddet av mänskliga rättigheter och Europeiska unionens värderingar. Varför? Jag tycker inte att vi ska kunna acceptera att ensamkommande barn ska kunna låsas in och utvisas till länder där de inte har någon släkt, inga band och ingen rättslig företrädare. Detta går under alla omständigheter helt och hållet emot respekten för barnets bästa. Jag tror inte heller att vi kan acceptera att invandrare ska behöva genomlida de traumatiska och destruktiva villkor som en förvarstid på 18 månader utgör när de inte har begått något brott. Detta är ett orimligt frihetsberövande, som beskrivs som sådant i EG-domstolens rättspraxis. Vi kan inte heller acceptera att invandrare återsänds utifrån osäkra avtal om återinträde, till länder som de inte har några band med och, herr Weber och herr Deprez, där vi inte har möjlighet att garantera deras fysiska eller mentala säkerhet. Vi har ingen som helst möjlighet att ge några garantier för principen om att ingen som riskerar att utsättas för förföljelse ska avvisas, även om den framträder tydligt i er text.

Därför uppmanar jag samtliga medlemsstater att i morgon förkasta något som egentligen bara är en förlängning av den repressiva, trångsynta politiken i medlemsstaterna. Europa behöver andra ambitioner för internationell invandring.

 
  
MPphoto
 
 

  Roberta Angelilli (UEN).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med ”återvändandedirektivet” är enligt min uppfattning i korthet att göra utvisningar säkra och att motverka illegala handlingar och utnyttjande. Därför vill jag gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete, som har lagt grunden till den kompromiss som nåtts tillsammans med rådet.

Texten är balanserad och grundas på vissa grundläggande antaganden: vi ska äntligen få en gemensam invandringspolitik. Vi har talat länge om det – alltför länge. Det innebär att vi ska utrusta oss själva med gemensamma bestämmelser som är nödvändiga för ett fullständigt skydd av rättigheterna för lagliga invandrare, som utgör en mycket positiv resurs förutsatt att vi intar en obeveklig ställning mot olaglig invandring.

Det finns några andra utmärkande punkter som jag särskilt vill betona: först och främst främjas frivillig återresa. Det fastställs en kortare tidsperiod för återresa om det föreligger en risk för att den berörda personen avviker eller om personen utgör ett hot, och framför allt har ett fast tidsschema äntligen fastställts när det gäller vistelsen på förvarsenheter för alla nödvändiga kontroller. Detta är inte en prestation utan betydelse. Jag vill påpeka att varje enskild medlemsstat hittills – liksom många av mina kolleger i parlamentet redan har sagt – har kunnat bestämma fritt huruvida man ska införa en tidsbegränsning på vistelsens längd.

Dessutom bör mänskliga rättigheter uppmärksammas särskilt, i synnerhet för utsatta individer och framför allt för underåriga, med hänsyn till barnets bästa. Detta är en revolutionerande punkt, i vilken det tas hänsyn till vad som faktiskt sker på förvarsenheter.

Slutligen förbudet mot återinresa som gäller i hela EU: jag betraktar detta som gemensamma, rättvisa och öppna bestämmelser som skulle kunna utgöra en del av en strategi eller en pakt för integration som EU:s kommande rådsordförande har benämnt det, som skulle medföra upptrappade kontroller vid unionens yttre gränser, ett utarbetande av en ny asylpolitik som skulle ge ny stimulans åt det diplomatiska samarbetet, men också, och framför allt, till utvecklingssamarbetet med tredjeländer.

Avslutningsvis bör Europa axla sitt ansvar i fråga om en europeisk kod för integration av lagliga invandrare, man bör vara auktoritativ och trovärdig, man bör bli ett Europa med rättigheter och regler som efterlevs. Det är vår plikt att anta denna text som, naturligtvis, skulle kunna förbättras ytterligare. Allt kan förbättras. Medlemsstaterna kan hur som helst göra det, men efter tre år vore det fruktansvärt att blockera det i ytterligare månader eller år för att finna en annan, oändligt liten kompromiss som i vilket fall som helst skulle betraktas som ett steg bakåt. Medan vi lever i en gyllene värld, som egentligen utgörs av oändliga kompromisser, finns det så många människor som utnyttjas, som dör på grymma och omänskliga sätt, vilket skedde i Italien i går. Låt oss ta mer ansvar och använda färre ord!

 
  
MPphoto
 
 

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). - Herr talman och kollegor! På fredag är det den internationella flyktingdagen då situationen för flyktingar uppmärksammas världen över. Att då godkänna Webers betänkande är ett cyniskt steg i helt fel riktning, varför GUE/NGL-gruppen kommer att rösta mot betänkandet. Vi är emot byggandet av ”Fästning Europa”. Genom förslagen i Webers betänkande bygger EU än högre murar för flyktingar, men låser också murarna och kastar bort nyckeln.

Istället för att underminera de mänskliga rättigheterna borde EU-länderna verka för att återupprätta flyktingars rätt enligt flyktingkonventionen för att skapa lagliga vägar att söka sig till Europa och för att uppnå, en i alla fall grundläggande, respekt för de mänskliga rättigheterna. Varken tredjelandsmedborgare eller medborgare i medlemsstaterna ska utsättas för kränkningar av den personliga friheten eller få fängelsestraff p.g.a. administrativa överträdelser.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten (IND/DEM).(EN) Herr talman! Detta förslag skulle göra det mycket svårare för medlemsstaterna att förflytta illegala invandrare och sända tillbaka dem till deras hemland. På vilket sätt kommer detta att påverka Storbritannien, och i synnerhet min valkrets, London? London bär redan en oproportionerlig börda av lagliga och olagliga invandrare och asylsökande. Det har framhållits att Storbritannien inte ska ingå i gemenskapslagstiftningen på detta område, och slutsatsen av detta är att det inte kommer att påverka oss – men är detta sant?

När olagliga invandrare väl fått tillåtelse att stanna i en medlemsstat så kan de resa till andra medlemsstater. De kan bara utestängas om de utgör ett faktiskt hot mot säkerheten, folkhälsan eller den allmänna ordningen. Och vem i Storbritannien ska verkställa detta, om jag får fråga? De brittiska systemen för invandring och politik befinner sig i totalt kaos. Om Storbritannien verkligen undantas från denna lagstiftning kanske europeiska illegala invandrare inte kommer att kunna resa in via huvudingången, men i och med detta förslag får de nyckeln till bakdörren.

Sedan är det förstås hela frågan om Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande mänskliga rättigheterna. Kan lagstiftning om mänskliga rättigheter användas för att genomdriva delar av detta förslag i Storbritannien? Vem vet? För detta kommer inte att bestämmas av den brittiska regeringen eller parlamentet eller domstolarna, utan av Europeiska gemenskapernas domstol.

 
  
MPphoto
 
 

  Roberto Fiore (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att protestera mot vice ordförande Jacques Barrots obetänksamma och oförklarliga ord i går beträffande möjligheten att betrakta olaglig invandring som en förvärrande faktor i fråga om brott, som den italienska regeringen framhållit. Enligt min uppfattning har detta inte någon rättslig grund, och det skulle verkligen inte få något positivt mottagande från allmänheten.

I fråga om Weberbetänkandet vill jag säga att jag anser att olaglig invandring borde betraktas som ipso facto när det gäller möjligheten att personer kan avvika. Det står ganska klart att en invandrare som reser in i ett land på olagligt vis är benägen att avvika. Jag vill också säga att kommissionen och parlamentet måste överväga betydelsen av att, när allt kommer omkring, få de länder som dessa invandrare kommer från – som t.ex. Libyen, när det gäller Italien – att betala. De borde betala de enorma kostnader som den olagliga invandringen ger upphov till för närvarande.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Gacek (PPE-DE).(EN) Herr talman! Manfred Weber förtjänar verkligen gratulationer till och tack för sitt hårda arbete när det gäller att hantera detta komplicerade, emotiva och känsliga ämne.

Syftet med återvändandedirektivet är att införa gemensamma grundläggande normer för hur olagliga invandrare ska hanteras. Särskild betoning har lagts på aspekterna för mänskliga rättigheter på detta område.

Vi är fullt medvetna om att många olagliga invandrare är dubbla offer. Först luras de i hemlandet, genom att ofta få överlämna sina livsbesparingar och mer därtill för att kunna försäkra sig om en resa till och ett arbete i Europeiska unionen. I stället för att finna ett land där man inte behöver lida brist på någonting blir de moderna slavar i Europa. Om de upptäcks i unionen fängslas de ofta, och tills detta direktiv träder i kraft kan de hållas fängslade under långa perioder medan deras fall hanteras.

Frivillig återresa kommer att uppmuntras inom ramen för detta direktiv, och frihetsberövande kommer bara att tillåtas i sådana fall där det föreligger en tydlig risk för att den illegala invandraren ska avvika, samt i andra berättigade fall. Det har fastställts en maximal förvarstid, det rättsliga skyddet förbättras – i synnerhet för särskilt utsatta grupper – och icke-statliga organisationer kommer att få tillgång till de starkt kritiserade förvarsenheterna, vilket kommer att öppna för ökad kontroll samt garantera att de frihetsberövade själva får tillgång till ytterligare tjänster och stöd.

Jag har ett förslag till dem av mina kolleger som har uttalat sig mot detta direktiv: efter omröstningen kanske de under veckan skulle vilja förklara direkt för de olagliga invandrare i många länder som inte har något skydd och som är frihetsberövade på obestämd tid utan tillgång till rättshjälp, varför de röstade mot direktivet, i stället för att ställa sig och förklara det i en allt tommare kammare. De kanske kan tala om för dem att de röstade mot direktivet för att de tänkte på deras bästa.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Lambrinidis (PSE).(EL) Fru talman! Det oroar mig verkligen att ministerrådet har blockerat utvecklingen i tre år genom att köpslå om bestämmelser. Dessa bestämmelser rör skyddet av grundläggande rättigheter, inklusive rättigheter för illegala invandrare, och bör betraktas som icke förhandlingsbara. Det är följaktligen någonting som gått mycket fel i vissa europeiska regeringar.

I Europa bör ett icke förhandlingsbart krav vara att ingen ska kunna vara frihetsberövad i 18 månader, i synnerhet när det inte är på grund av något som de har gjort eller inte har gjort, utan för att myndigheterna i deras hemland vägrar, utan att de bär skuld till detta, att samarbeta i samband med återvändandeförfarandet. Det bör, när det fattas beslut om den högsta repressiva åtgärden frihetsberövande för dem, vara ett icke förhandlingsbart krav att våra olyckligt drabbade medmänniskor åtminstone ska ha rätt till rättshjälp, utan undantag eller kryphål i lagen, och till ett beslut om frihetsberövande av en domare. Det bör vara ett icke förhandlingsbart krav att ensamkommande barn inte ska utvisas till ett tredjeland. Om de inte till slut tryggt kan återvända till hemlandet bör vi behålla dessa barn och skydda dem här i Europa. Samtidigt bör den europeiska solidariteten också vara icke förhandlingsbar. De länder, framför allt i södra Europa, som har störst tillflöden av invandrare bör få ett betydande ekonomiskt stöd från andra länder för att kunna garantera ovan nämnda mänskliga rättigheter. Vaga tillkännagivanden om ett förmodat framtida stöd från kommissionen räcker inte.

Men trots de stora ansträngningarna från föredraganden och skuggföredragandena i parlamentet har just dessa självklara krav blivit förhandlingspunkter i rådet. Slutresultatet har uppenbarligen till viss del blivit positivt, åtminstone i fråga om länder som i nuläget inte alls erbjuder något skydd. På vissa centrala punkter har samma länder dock ålagt de andra en kompromiss med ”minsta gemensamma nämnare”. Detta är i många avseenden oerhört problematiskt och dunkelt, eftersom tillämpningen lämnas åt regeringarnas godtycke, som å sin sida har visat bristande känslighet.

Detta är en harmonisering som i slutändan inte harmonierar eller är förenlig med de grundläggande europeiska principerna och värderingarna.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Alvaro (ALDE).(DE) Fru talman! Jag vill också tacka föredraganden, Manfred Weber, även om han kanske skulle vilja förbise mig, och framför allt min kollega Jeanine Hennis-Plasschaert, som tillsammans med de andra föredragandena har drivit denna svåra process framåt under de tre senaste åren, genom svår sjögång och in i lugna vatten.

Nu vill jag bara säga att jag anser att det är illasinnat och skamligt att vissa personer knyter de tragiska dödsfallen i Medelhavet till detta direktiv, eftersom dessa saker i själva verket inte har någonting med varandra att göra. Detta kan inte tillåtas! Genom detta direktiv skapas rättslig säkerhet för människor där en sådan inte finns. Ödet för de människor som för närvarande lever under ovärdiga förhållanden, som inte vet när de kommer att återsändas till hemlandet och som inte har tillgång till en rättsinstans kommer att förbättras. Det fastställs miniminormer för 27 medlemsstater, och för en tredjedel av medlemsstaterna, som inte har några normer alls, är detta en förbättring av den nuvarande situationen. Det är det första steget mot en gemensam asylpolitik och en europatäckande respekt för mänsklig värdighet som det finns ett akut behov av. Jag anser att alla som vill ta detta steg med oss borde ta detta ansvar på allvar och rösta för detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE).(FR) Fru talman! Liksom föregående talare ställer jag mig personligen bakom den gamla europeiska idén om harmonisering i förening med förbättring: det vill säga en ökad harmonisering. Jag undrar därför varför en tillnärmning till de föreskrifter som innebär bäst skydd för de personer som befinner sig i en svår situation förkastas. Jag anser att det bör påpekas att rådets förklaringar inte är rättsligt bindande och att vi, om vi är så medvetna om risken för en tillnärmning nedåt, borde inkludera en rättslig mekanism i själva direktivet. Jag tror också att det krävs och bör upprättas en europeisk solidaritetsfond för att vi ska kunna hjälpa länder som befinner sig i svåra omständigheter – framför allt ekonomiskt – i fråga om rättshjälp.

Jag vill framföra ytterligare en kommentar om detta förfarande. Herr Barrot! Det medbeslutandeförfarande som vi har är snedvridet. Jag är en av 780 parlamentsledamöter. Detta är den enda gång i dag som jag har fått chansen att tala och att lägga fram ändringsförslag, och om vi vill att frihetsberövande bara ska ske i undantagsfall så borde ni, herr Deprez, läsa ändringsförslagen 82 och 95, där det t.ex. klargörs vad som menas med risk för avvikande. Läs ändringsförslagen och rösta för ändringsförslagen 79 och 98, där de villkor specificeras inom ramen för vilka ensamkommande barn kan utvisas från Europeiska unionens territorium. De ändringsförslag som lagts fram syftar till att förbättra texten, och enligt min uppfattning kan inte parlamentet ställas inför ett skenbart samtyckesförfarande, vilket i själva verket är vad som sker i nuläget.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (UEN).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den europeiska invandringspolitiken har en grundläggande brist: dess enda utgångspunkt är ett koncept för försvar av mänskliga rättigheter, när det också är nödvändigt att beakta skyddet av folkens rättigheter, deras frihet, säkerhet och rätt att inte invaderas.

Vänstern utarbetar en icke-politik för återsändande av illegala invandrare med sina idealistiska ändringsförslag. Det kommer ren demagogi från Europeiska ombudsmannainstitutet. Vill vi också ge ombudsmannen till de illegala invandrarna? En seriös politik är en politik med vilken man bekämpar globalismens intressen, som syftar till att rycka upp folk med rötterna från deras territorier för att man betraktar dem endera som varor eller som slavar eller nya konsumenter. Vi motsätter oss detta.

Om Medelhavet är en kyrkogård så ligger det moraliska ansvaret hos dem som öppnat portarna för olagliga fartyg. Vi har alltid kritiserat denna råa handel med människokött, till exempel från Lampedusa. Det är skamligt. Om dessa ändringsförslag från vänstern skulle antas skulle den europeiska politiken för återsändande av invandrare vara förlorad innan den ens inletts.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL).(EL) Fru talman! Förslaget till direktiv är oacceptabelt, och det döljer på ett cyniskt sätt EU:s och den europeiska politikens verkliga omänsklighet.

Vi stiftar lagar om en förvarstid på 18 månader för invandrare som befinner sig i en hopplös situation, inklusive underåriga barn, i koncentrationsläger där levnadsförhållandena är en skam för den mänskliga civilisationen. Ni förbjuder också alla former av återinresor, också lagliga sådana, på EU:s territorium i ytterligare fem år. Besluten om frivillig återresa är ett stort skämt, eftersom det inte rör sig om något annat än tvång. Ni tillkännager att de endera måste ge sig av frivilligt eller fängslas och därefter utvisas efter 18 månader.

Ni behandlar personer som är offer för er egen politik som brottslingar. Ni bombar Afghanistan och klagar över flyktingar. Ni plundrar länderna i tredje världen och klagar över de ekonomiska flyktingar som får kapitalisternas plånböcker att svälla.

Med dessa nya åtgärder kommer ni bland annat att öka förtjänsterna för slavhandlare och ligor för människosmuggling, eftersom priserna stiger med strängare åtgärder. Ni kommer att förvärra situationen ytterligare för invandrare och andra arbetstagare, som kommer att tvingas arbeta utan några rättigheter i och med dessa nya tvingande åtgärder som baseras på hot om utvisning.

Ni kan vara övertygade om att arbetstagarna inte kommer att acceptera dessa åtgärder, vare sig de är tredjelandsmedborgare eller av europeisk nationalitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Carlos Coelho (PPE-DE).(PT) Fru talman, vice ordförande Barrot, mina damer och herrar! Behöver vi en europeisk strategi på dessa områden eller inte? Vi svarar i allmänhet ja på detta allihop. Hur ska vi då gå till väga? En stor majoritet här i kammaren skulle vilja att vi reglerade laglig invandring och bekämpade olaglig invandring.

En politik för återvändande är en avgörande del av denna strategi, som kommissionsledamot Jacques Barrot redan har sagt. Vi har ett direktiv om miniminormer. Behöver vi mer än så? Vill vi ha bättre normer? Jag är övertygad om att vi alla skulle vilja ha bättre normer, men vi har kolliderat med rådets omedgörlighet och den politiska frågan är därför följande: är det bättre att ha dessa miniminormer än inga normer alls?

Mitt svar är att jag anser att det är bättre att ha dessa miniminormer, och jag skulle vilja gratulera min kollega Manfred Weber till hans arbete och till de förhandlingar som han har fört.

Jag ska ge två specifika exempel: förbudet mot återinresa, som har fastställts till fem år. Jag är övertygad om att det finns de som skulle föredra andra tidsgränser, men det finns för närvarande medlemsstater utan några restriktioner alls, som t.ex. Österrike, Danmark och Frankrike.

Vad gäller frihetsberövande … Nio medlemsstater har ingen maximal tidsperiod för frihetsberövande. Det är bara sex länder som har kortare tidsgränser än de som föreskrivs i detta direktiv. Ett av dessa är mitt eget land, Portugal, som har en tidsgräns på två månader och som redan har tillkännagivit att man kommer att hålla fast vid den. Man har med andra ord inga avsikter att använda direktivet för att urvattna normerna.

Avslutningsvis vill jag understryka det som kommissionsledamot Barrot redan har sagt om barn. Här måste vi vara särskilt försiktiga och se till att direktivet tillämpas på ett humant sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Moreno Sánchez (PSE).(ES) Fru talman, mina damer och herrar! Detta direktiv är ett steg mot en gemensam invandringspolitik. Detta är ett nödvändigt steg, som från och med nu måste åtföljas av andra steg som en del av en övergripande europeisk strategi.

Vi måste utveckla rättsliga och ekonomiska instrument som gör det möjligt för oss att på ett beslutsamt sätt öppna dörren för lagliga invandrare och hjälpa dem att integreras i våra samhällen. På samma sätt måste vi hindra illegal invandring och illegalt arbete och hjälpa till att avveckla de maffialiknande nätverk som handlar med människor.

Allt detta kan bara uppnås genom ett nära samarbete med ursprungs- och transitländerna. Därför uppmanar vi kommissionen att använda sin initiativrätt, och vi ber rådet att så snart som möjligt anta alla de direktiv som man ännu inte antagit, för utan en uppsättning åtgärder kan medborgarna inte förstå detta direktiv. Syftet med direktivet är att förena 27 olika lagar för att vi ska kunna försäkra oss om effektiva återvändandeförfaranden samt värdighet och respekt för invandrarnas grundläggande rättigheter.

Socialdemokratiska gruppen vill genom sina ändringsförslag anpassa direktivet till de mest utvecklade och skyddande lagarna. Vi spanska socialdemokrater lägger särskild betoning på att skydda och ta hand om underåriga, och vi vill att de ska ha tillgång till utbildning och tas emot på särskilda mottagningsenheter. Vi vill också främja frivilligt återvändande och förbättra de rättsliga garantierna för ett sådant förfarande.

Avslutningsvis välkomnar jag förkastandet av förslaget från föredraganden, Manfred Weber, som ville få till stånd en genväg i förfarandet, som skulle ha försvagat parlamentets medbeslutanderätt och trovärdighet.

I nuläget krävs ett starkt parlament som axlar sitt ansvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE).(EN) Fru talman! Jag tvekar inte att rösta för detta direktiv, inte för att det är idealiskt, utan för att det bidrar till att höja normerna i vissa medlemsstater. Och det är faktiskt så, underligt nog, att just det faktum att Storbritannien inte ska delta i direktivet ger en bra uppskattning av dess värde. Man vill inte begränsas av de högre normerna i direktivet, inte minst i fråga om tidsgränserna och villkoren för frihetsberövande, som t.ex. att tillfälligt frihetsberövade tredjelandsmedborgare ska hållas permanent avskilda från dömda brottslingar, vilket inte alltid är fallet i Storbritannien för närvarande, och att tvångsmedel måste vara proportionerliga och ske med respekt för grundläggande rättigheter och individens värdighet, vilket alltsammans utgör värdefulla delar av denna text.

Det har förekommit en hel del vilseledande information, och jag beklagar att någon gav felaktig information till Bolivias president, som skrev en artikel i den brittiska tidningen The Guardian i går. Arton månader är inte den normala förvarstiden. Enligt direktivet ska den inte överstiga sex månader förutom om det är sannolikt, trots att alla rimliga åtgärder vidtagits av medlemsstaterna, att det kommer att dröja längre innan avlägsnandet kan genomföras, till följd av samarbetsvägran från den berörda tredjelandsmedborgarens sida eller dröjsmål med erhållandet av nödvändiga dokument från tredjeländer.

Jag anser att bestämmelserna om att ta hänsyn till barnets bästa, familjeband, hälsotillstånd, principen om att ingen som riskerar att utsättas för förföljelse ska avvisas och särskilda bestämmelser för ensamkommande barn är särskilt värdefulla och kommer att vara till hjälp för invandrare som hotas av avvisning. Bestämmelserna om skäl till frihetsberövande och överklagande och rättslig prövning är av avgörande betydelse. Men även om jag har för avsikt att stödja detta direktiv, som har brister men som är nödvändigt för att höja normerna, så måste jag betona att det bara är en del av hela bilden. Vi måste ha ett rimligt system för mottagande av flyktingar och en ordentlig politik för laglig invandring.

 
  
MPphoto
 
 

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL).(ES) Fru talman, mina damer och herrar! Det är skamligt, rent ut sagt skamligt, att försöka utvisa över 8 miljoner människor på grundval av konceptet administrativt frihetsberövande.

Om ett sådant beslut fattas, vilket olyckligtvis skulle kunna bli fallet, skulle det innebära slutet för det skyddande Europa. Många av oss européer har upplevt administrativt frihetsberövande under diktaturer, och detta är det koncept som kommer att råda vid utvisningen av 8 miljoner människor.

Ett Europa som inte ger något skydd ska därför befästas. Samma medlemsstater som ska försöka ge nytt liv åt detta koncept är de som under detta budgetår för första gången har minskat stödet till internationellt samarbete.

Det kommer inte att vara möjligt att uppnå millenniemålen, och detta kommer att bli bidraget från det gamla Europa, det gamla Europa med värderingar om solidaritet, till svälten och livsmedelskrisen. En utvisning av 8 miljoner människor utan någon som helst garanti: det är skamligt!

Jag tror på och uppmanar till en mobilisering av Europa och av de medborgare som motsätter sig den här sortens lagstiftning.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). - (RO) Kära kolleger! Europeiska kommissionen har konstaterat att det fanns omkring 8 miljoner olagliga invandrare i Europeiska unionen 2006. Unionen kan inte längre bortse från detta problem. Vi måste finna lösningar. Vi kan inte sätta dessa människors liv på spel, men det är uppenbart att denna situation inte kommer att lösas av sig själv.

De instrument som kommissionen nyligen föreslog för kontroll av olaglig invandring kan inte ge någon positiv effekt om inte problemet med olagliga invandrare också får en lösning. Vi lever i ett Europa där de inre gränserna har utplånats, vilket är en anledning till att vi behöver detta direktiv så att vi kan ta ett första steg mot en gemensam politik om återsändande av olagliga invandrare.

Det finns icke-statliga organisationer som anser att Europeiska unionen har antagit en mer repressiv politik än någonsin på området för invandring och som betraktar återvändandedirektivet som ett ”skamligt direktiv”. Jag har förståelse för dessa icke-statliga organisationers intresse av att skydda människor utan handlingar, men jag uppmanar dem att betrakta situationen ur en realistisk synvinkel. Vilka skulle lösningarna vara för de olagliga invandrare som reser in i unionen genom Malta, Kanarieöarna, Grekland, Italien eller, under den senaste tiden, över de yttre gränserna i öst och som försöker bosätta sig i Europeiska unionen? Det finns en risk för att dessa invandrare faller offer för svartarbete, illegal människohandel eller till och med terroristanknuten radikalisering. Detta är ett verkligt hot, och det är anledningen till att det är viktigt att reglera deras situation, endera genom återförvisning eller genom att bevilja asyl eller uppehållstillstånd.

Förhandlingarna med rådet har lett till lösningar som oförbehållsamt kan accepteras, framför allt på känsliga områden som skydd av sårbara personer och ensamkommande barn, villkor för återförvisning till ursprungsländer eller länder med vilka Europeiska unionen har slutit bilaterala avtal på detta område. Jag anser att de ansträngningar som gjorts av föredragandena och rådet bör uppskattas och att direktivet bör antas i den form som det har lagts fram vid denna första behandling.

 
  
MPphoto
 
 

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE).(DE) Fru talman! Jag ska frångå mina anteckningar. Jag hade förberett mycket annat att säga, men jag måste påpeka att vi verkligen inte har uppnått allt vi kan här. Också jag hade hoppats på fler eller bättre bestämmelser. Jag ser detta utifrån två synvinklar: å ena sidan vill jag uppnå det bästa, och å andra sidan anser jag att det måste fattas ett beslut här på EU-nivå, däribland om miniminormer som bör tillämpas i länder där det inte finns några normer alls. Vi bör var och en titta på hur förhållandena är i vårt eget land, på vad som sker där, vilka normer som våra länder har. Är de verkligen så fantastiska?

Europaparlamentet kan bara fastställa miniminormer. Det faktum att rådet har lyckats nå en överenskommelse över huvud taget är så gott som ett mirakel, för fyra eller fem stater, däribland min egen inrikesminister, ville inte ha någon lagstiftning alls, utan sa att de var nöjda med hur de hade det i sina länder. Nu består utmaningen för de nationella parlamenten och regeringarna av att göra det mycket bättre. Det är ingen som hindrar dem från att finna bättre lösningar – var står det skrivet? När jag var student lärde jag mig att ”det är lättare att finna en lag om man letar i lagstiftningen”. Gérard M.J. Deprez har rätt: om ni läser alla artiklar i en följd så blir det tydligare vad vi kan uppnå. Det är ju inte så att vi ska finna de vises sten. Ingen har någonsin funnit den – tvärtom. Jag vill dock se denna kompromiss användas som grund, så att Europeiska unionen kan göra det bättre i framtiden. Mina kolleger i förbundsdagen, andra kammaren i det tyska parlamentet, och i alla Tysklands delstater måste ta sitt ansvar, eftersom förvarstiden i avvaktan på avlägsnande är 18 månader i vårt land. Vi har ett förbud mot återinresa som är mycket längre, och i många delstater har det fattats beslut som inte är acceptabla. Om jag säger att detta är skamligt – då kan jag bara avråda från att se detta som rätt väg att gå. Om jag bara skulle motsätta mig det hela tiden – det skulle Gud bevare oss inte på minsta sätt hjälpa de människor som måste arbeta inom detta område, eller dem som befinner sig i de länder som inte har några riktlinjer.

 
  
MPphoto
 
 

  Marco Cappato (ALDE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Föredraganden, Manfred Weber, frågade varför parlamentet inte såg några av de positiva åtgärder som introduceras med detta förslag till direktiv.

Föredraganden talar dock till oss som om parlamentet stod inför den slutgiltiga omröstningen, under den sista behandlingen, med skyldigheten att ta det yttersta ansvaret för att anta eller förkasta det. Så är inte fallet. Detta är första behandlingen. Därför är det svårt att förstå varför vi, med tanke på de förslag till förbättring som det råder bred enighet om i parlamentet, sannerligen från högern och vänstern, om ytterligare garantier som kan ges i fråga om underåriga, tredjeländer som är transitländer och förbud mot återinresa, inte ska ta till vara på den möjligheten.

Ni säger att det är för att rådet har bestämt sig och regeringarna har bestämt sig. Detta är – som Pierre Jonckheer sa – en förnekelse av våra befogenheter som medlagstiftare. Det innebär – och jag säger detta med all respekt för det arbete som utförts under de tre år långa förhandlingarna – att vi befinner oss i en situation där vi inte utövar våra befogenheter för att förbättra direktivet.

Europas regeringar behöver parlamentet just för att Europa inte ska bli en plats där man behöver vara rädd, en plats med effektivare instrument till skydd för invandring, utan en plats för integration av invandring.

 
  
MPphoto
 
 

  Patrick Gaubert (PPE-DE).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! Många organisationer och politiska partier underblåser en absurd ideologisk kampanj mot denna text, som de utnyttjar och förvränger för politiska syften.

Med detta direktiv erbjuder vi människor i utsatta situationer garantier för att se till att återresan sker med full respekt för deras rättigheter och deras värdighet. Det har ingenting att göra med asylrätten, herr Catania. Jag får intrycket av att ni inte har förstått detta än.

Vi kommer inte att låta våra medborgare tro att deras företrädare är ansvariga för en text som felaktigt har stämplats som det ”skamliga direktivet”. Vi behöver inte skämmas över en text där nya garantier införs. Den verkliga skammen är de som är blinda och inte kan se, eller inte vill se, de framsteg som den möjliggör.

Vill vi införliva principen om frivillig återresa? Vill vi låta vissa medlemsstater upprätthålla en förvarstid utan tidsbegränsning? Vill vi ha rättfärdigade beslut? Vill vi att rättsliga myndigheter ska kontrollera villkoren för frihetsberövande? Vill vi ha kostnadsfri rättshjälp och icke-statliga organisationer till hands? Vill vi införliva principerna om familjesammanhållning, barnets bästa och läkarvård? Alla texter kan förbättras, men detta direktiv innebär ett framsteg i jämförelse med hur det ser ut i dag, då varje enskild medlemsstat gör som man vill, ibland på ett oacceptabelt sätt – stämmer inte det, fru Roure och fru Hennis-Plasschaert?

Mina damer och herrar! Jag uppmanar er att rösta för denna kompromiss för att inte ge vika för vissa personers politiska manipulationer i fråga om denna text, och för att erinra om de konkreta förbättringar som den medför.

 
  
MPphoto
 
 

  Inger Segelström (PSE). - Fru talman! Jag vill börja med att tacka Manfred Weber och alla andra som möjliggjort denna diskussion om ett första steg till gemensamma regler och förfaranden om återvändande. Jämfört med utskottet och parlamentets diskussioner tidigare anser jag att vissa centrala frågor ger en utveckling åt fel håll och ett omänskligare EU.

För det första: 18 månader för att hålla människor inlåsta är inte acceptabelt. Man kan bli tokig, och dessa människor är inte brottslingar eller kriminella, utan människor som söker ett bättre liv för sig och sin familj undan fattigdomen. För det andra: om rådet och föredraganden inte tror på det frivilliga återvändandet kommer barnen att slitas upp från skolor och förskolor, bostäder lämnas akut och vi gör mer skada än kanske hela väntan tidigare, speciellt för barnen. För det tredje: efter att parlamentet antog barnstrategin i januari kan vi nu inte backa och låsa in barn eller behandla dem som föreslås. Det kan ge barn skador för livet och det vill inte jag medverka till. För det fjärde: 5 år är en för lång tid att inte få återvända om man har skäl. Inte ens i den bästa av världar kan man klumpa ihop grupper utan det är individuella skäl som gäller, och de måste avgöras och prövas, t.ex. kvinnor och barn i människohandel.

Många organisationer som bevakar mänskliga rättigheter har inkommit med synpunkter och de är oroliga och tycker att kompromissen är otillräcklig och människosynen okänslig. Bifall till socialistgruppens ändringsförslag. Tack fru talman.

 
  
MPphoto
 
 

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE).(EL) Fru talman! Vi vill ställa en fråga: är illegal invandring ett problem i EU i dag eller inte? Svaret måste bli att det är ett problem, och ett allvarligt sådant. Vi måste också ställa frågan om detta problem borde hanteras på EU-nivå eller om det borde fortsätta att vara varje enskild medlemsstats problem. Svaret på den andra frågan är nej: problemet måste hanteras av EU. Vi har tillkännagivit vår ståndpunkt i denna fråga. Har en heltäckande, allmän EU-politik tillämpats hittills för att hantera detta problem? Svaret är tyvärr återigen nej. Vi tar itu med problemet på ett fragmentariskt sätt, och den debatt som vi för i dag skrapar bara på ytan av det enorma problem som den illegala invandringen utgör. Men vi kan trots allt bara ta ett steg framåt i taget.

Vi måste också ställa en annan fråga i dag, då vi diskuterar en kompromiss: är detta en perfekt kompromiss mellan rådet och parlamentet? Svaret är nej. Ser den ut som vi hade velat? Absolut inte! Är det en kompromiss som vi skulle kunna diskutera under den tid vi har på oss samtidigt som vi känner tillfredsställelse över att faktiskt komma någon vart? Svaret är återigen nej. Parlamentet har diskuterat frågan med rådet i två och ett halvt år.

Jag gratulerar Manfred Weber till det arbete han uträttat och det resultat han uppnått, men det är inte ett resultat som jag är helt nöjd med. Frågan är hur som helst om det är en förbättring av situationen. Svaret är ja, det är det. Detta leder till följande fråga: kan vi få till stånd vissa förbättringar med tiden, i stället för att låta situationen stagnera? Mitt svar är ja, vi för en dialog, och det kan inte vara annat än positivt. ”Jorden tillhör alla människor” är en strategi som har berört mig. Jag är rörd av uppfattningen att vi inte kan behandla dessa människor orättvist. Vi måste dock vara realistiska. Det finns organiserade samhällen, och vad som än sker måste vi skydda de mänskliga rättigheterna samtidigt som vi skyddar organiserade samhällens och organiserade staters intressen och rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman! Miljontals människor uppehåller sig illegalt i Europa, och de tolereras för att de är en källa till billig arbetskraft, inte kräver pensionsrättigheter eller rätt till sjukvård och för att de inte frivilligt kan skaffa sig dessa rättigheter i en domstol. Det råder ingen tvekan om att varje enskild person, oavsett rättslig status, har rätt till värdighet och till en human behandling. Därför gläder det mig att välkomna Europeiska kommissionens förslag, som syftar till att harmonisera principer på detta område.

Jag är övertygad om att alla i parlamentet vill ha öppna och tydliga gemenskapsprinciper och -förfaranden i fråga om återresa, utvisning och förbud mot återinresa för illegala invandrare. Vi har väntat ett bra tag på dessa. Parlamentet har redan arbetat i två år på dessa lösningar. Låt oss inte glömma att vi måste vänta ytterligare två år på att detta direktiv ska träda i kraft, eftersom genomförandeperioden i medlemsstaterna är två år. Även om jag har vissa invändningar mot direktivet – t.ex. mot förvarstiden för invandrare, förvar av ensamkommande barn och förbudet mot återinresa i Europeiska unionen – vill jag ställa frågan om illegala invandrare måste få fortsätta att vänta på en harmoniserad invandringspolitik, inklusive miniminormer? Måste de bevittna en diskussion som visar att Europa inte kan nå en överenskommelse i denna fråga? Jag tycker inte det.

 
  
MPphoto
 
 

  Stefano Zappalà (PPE-DE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag fick direkt kännedom om detta fenomen, tillsammans med många kolleger i parlamentet som under förmiddagen har deltagit i och nu deltar i denna debatt här i kammaren, i början av denna valperiod när jag besökte många delar av Europa och många tillfälliga mottagningsenheter.

Jag förstår att det är ett komplicerat fenomen, och att det har olika aspekter. Var och en av oss riskerar, till följd av vår kultur, personlighet och politiska ståndpunkt, att se det ur en särskild synvinkel. Vi måste dock ta övergripande hänsyn till, och detta är enligt min uppfattning absolut nödvändigt, att vi inte talar om ett fåtal invandrare i detta sammanhang, vilket var fallet för 100 år sedan. Vi talar inte om små eller isolerade fenomen, utan om invandring av hela befolkningar. Vi talar om många miljoner personer som flyttar, till följd av olika orsaker, varav mycket få har att göra med asylsökande, och mycket få med politiskt relaterade behov, men oerhört många med sökande efter bättre levnadsvillkor och bättre arbetsvillkor.

Jag kan inte, trots att tiden tyvärr är mycket begränsad, underlåta att tacka Manfred Weber. Jag kan inte underlåta att tacka Gérard M.J. Deprez, nuvarande ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, den tidigare ordföranden Jean-Marie Cavada, och alla ledamöter som vi har tillbringat mycket tid med under arbetet med detta fenomen. Jag är av den uppfattningen att en lag som kan förbättras är bättre än ingen lag alls. Jag är övertygad om att Europa gör rätt i att ta hand om alla, men i fråga om det komplicerade och allvarliga fenomen som vi upplever här gör man framför allt rätt i att ta hand om sina egna medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Frieda Brepoels (PPE-DE).(NL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att särskilt tacka vår föredragande för ett fantastiskt hårt arbete och för hans uthållighet i detta oerhört viktiga ärende. Det är naturligtvis svårt att tillföra några nya aspekter så här i slutet av debatten, men jag instämmer verkligen med de ledamöter som har sagt att detta direktiv bara är ett första, men ändå nödvändigt, steg mot en bred invandringspolitik. Vi står alla inför samma problem och utmaningar, och det är tydligt att våra medborgare bara kommer att acceptera och också förstå den lagliga invandringen om politikerna fastställer mycket tydligt att olaglig invandring inte är acceptabel under några omständigheter. Vi har konstaterat att en tredjedel av medlemsstaterna fortfarande inte har några bestämmelser alls på detta område, och därför kommer i själva verket den lagstiftning som vi antar här att utgöra ett framsteg för dessa länder i fråga om skydd av de olagliga invandrarna själva.

Jag vill bara säga till motståndarna till detta direktiv att det verkligen kommer att bli små eller obefintliga förändringar i de länder som redan erbjuder tillräckligt skydd, och att rådet dessutom tydligt har försäkrat att direktivet inte kommer att användas till nackdel för skydd som sträcker sig längre än direktivets innehåll, vilket är fallet i några länder. Slutligen måste det också klargöras att det står medlemsstaterna fritt att gå längre än vad som föreskrivs i direktivet.

Vad gäller genomförande och uppföljande anser jag att det är mycket viktigt att inte bara kommissionen utan också de nationella parlamenten bär ett stort ansvar för detta, eftersom det säger sig självt att dessa utvisningar också måste genomföras på ett effektivt sätt.

Avslutningsvis hoppas jag att majoriteten av ledamöterna i parlamentet kommer att se bortom politiska trossatser och manipulation och vara beredda att bidra till en realistisk, resolut, tydlig och human lösning, inte bara för EU:s bästa utan i ännu högre grad för de olagliga invandrarnas bästa.

 
  
MPphoto
 
 

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE).(EL) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera min kollega Manfred Weber till ett utmärkt arbete och till resultatet av detta, och också Marie-Arlette Carlotti till det konstruktiva samarbete som vi har haft i utskottet för utveckling.

Medelhavsländerna drabbas hårdare av problemet med olaglig invandring än andra, vars gränser inte är så utsatta. Förra året reste exempelvis 112 000 olagliga invandrare in i mitt land, Grekland, och 58 000 beslut om avlägsnande fattades. Dessa siffror är ett rekord för EU, som därför måste anta en gemensam strategi för att hantera detta problem. Kompletterande åtgärder måste vidtas för att integrera invandrare, och det måste fastställas rimliga villkor för avlägsnande av olagliga invandrare.

EU måste tillhandahålla en politik för återvändande som grundas på solidaritetsprincipen och på ett delat ansvar med utvecklingsländerna. Jag stöder undantaget för tillämpning i direktivet: det baseras på familjeförbindelser, barnets bästa och invandrarnas hälsotillstånd. Barnets bästa måste garanteras av behörig socialtjänstmyndighet eller av en advokat.

Slutligen har protesten från utskottet för utveckling mot frihetsberövande av underåriga godtagits, och jag är övertygad om att alla mina kolleger kommer att acceptera det.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE).(EL) Fru talman! Som Manolis Mavrommatis sa reste 112 000 olagliga invandrare in i Grekland förra året. De flesta av dem ville emellertid inte stanna där utan ville resa vidare till andra europeiska länder. Detta innebär att migrationsproblemet är europeiskt. Det rör oss alla, och vi måste hantera det gemensamt.

Det är anledningen till att Grekland är för en gemensam invandringspolitik. Manfred Webers rekommendationer löser verkligen inte problemet helt och hållet, men det är ett mycket positivt framsteg, så jag gratulerar honom helhjärtat. Om vi fortsätter att driva den politik som har stakats ut i detta direktiv tror jag att vi förr eller senare kommer att befinna oss i en bättre situation än vi befinner oss i för närvarande.

Ingen accepterar en inhuman behandling av invandrare eller överträdelser av mänskliga rättigheter. Greklands enda reservation har rört medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla kostnadsfri rättshjälp. Vet ni varför? Det finns två orsaker: för det första skulle kostnaderna vara enorma och oöverkomliga för Grekland, och för det andra skulle en sådan rättshjälp till viss del vara orättvis. Om vi skulle ge kostnadsfri rättshjälp till olagliga invandrare, varför då inte till fattiga, lagliga invandrare som kommer till vårt land, och varför inte till våra egna fattiga invånare?

Enligt min uppfattning innebär det tillägg som gjorts till den aktuella artikeln en lösning på frågan, och Greklands reservation har upphävts. Därför kommer vi definitivt att stödja förslaget och rekommendationen.

 
  
MPphoto
 
 

  Pierre Pribetich (PSE).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! De förhandlingar som förts för att nå en överenskommelse vid första behandlingen har inneburit ett bakslag för många av de fördelar som uppnåtts med hjälp av parlamentets arbete.

Som det ser ut nu är denna kompromisstext oacceptabel. Det är oacceptabelt att behandla underåriga som vuxna, att lämna dem utan tillgång till utbildning, att låta dem sändas tillbaka till ett land där de skulle befinna sig långt ifrån sina släktingar. Det är oacceptabelt att anpassa gemensamma bestämmelser och förfaranden till den lägsta standarden i Europa och att sänka detta direktiv. Det är oacceptabelt att lämna så många dörrar öppna för allvarliga risker för brott mot mänskliga rättigheter, för opassande förvarstider och att lämna så många människor i sådana situationer utan rättsligt skydd.

Hur kan ett upplyst Europa acceptera något så fruktansvärt? Hur har den dröm som de som skapade Victor Hugos Europas förenta stater hade kunnat förvandlas till en mardröm efter så mycket hopp?

 
  
MPphoto
 
 

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) De problem som är knutna till invandrare som uppehåller sig olagligt i EU kräver öppna, tydliga och rättvisa regler. Med hänsyn till hur aktuellt detta problem är – i nuläget lever omkring 8 miljoner olagliga invandrare i EU – och hur komplicerat det är anser jag att en gemensam rättslig ram oundvikligen måste upprättas.

I direktivet klargörs det att olagliga invandrare måste lämna Europa. Vi måste dock reflektera över de förhållanden som detta sker under och se till att mänskliga rättigheter, framför allt rätten till personlig frihet, respekteras till fullo.

Eftersom barn är en oerhört utsatt grupp i denna situation välkomnar jag särskilt att den grundläggande rättsprincipen för barnets bästa uttryckligen nämns i direktivet. Vi kan inte bara begränsa problemet med olaglig invandring till pragmatisk tvångsutvisning och ett förbud mot återinresa. I slutändan måste vi tillämpa en bredare politisk dimension i fråga om att skära ned på incitamenten för olaglig invandring till Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Martinez (NI).(FR) Fru talman! Evo Morales skrev till oss om direktivet om invandring, som i Frankrike kallas ”sans-papiers”. En latinamerikansk statschef som skriver till Europa är inte riktigt en utlänning, utan mer som en kusin som skriver till oss.

Vi är naturligtvis stater med bestämmelser som måste följas, annars skulle det leda till ett kaos som i slutändan skulle drabba alla. Men eftersom människor immigrerar från Peru till Chile, från Nicaragua till Costa Rica och från Moçambique till Sydafrika är invandringen global och har globala orsaker. På en globaliserad ekonomisk marknad är invandring det högsta stadiet av kapitalistisk logik, där en person som inte har något att sälja bara kan sälja sig själv. Det är kanske nödvändigt att ha en skranglig kontinentaleuropeisk rättsstruktur för effekterna av den globala invandringen, men invandringen kommer i slutändan att behöva hanteras på global nivå, vilket också är fallet med livsmedel, pandemier och grundläggande utbildning, för den är redan globaliserad. Det kallas att ”reglera” det globala samägandets gemensamma områden.

 
  
MPphoto
 
 

  Petru Filip (PPE-DE). - (RO) Existensen av enhetliga normer och förfaranden att tillämpa i medlemsstaterna innebär ett krav på nivån för hela det europeiska administrativa systemet och inte bara i fråga om avlägsnande av tredjelandsmedborgare.

Utarbetandet av detta betänkande, som utan tvekan är aktuellt och användbart, ger mig möjlighet att återigen ta upp behovet av att införa driftskompatibla system för utfärdande av handlingar till allmänheten på administrationsnivå i alla länder till diskussion.

Driftskompatibiliteten hos system för utfärdande av handlingar i alla länder utgör den huvudsakliga förutsättningen för en begränsning av de risker som uppstår genom orimlig makt och tillhandahåller en funktionell modell som ser till att de rättigheter tillämpas som man har i egenskap av EU-medborgare.

Jag sätter värde på kvaliteten på detta betänkande, men vill betona att effekterna av det skulle maximeras med ett omprövande av de praktiska villkoren för genomförande, baserade på grundläggande studier beträffande möjligheten med ett integrerat elektroniskt system för administrativa förfaranden och tjänster. Det kanske inte är för sent att fundera på att upprätta en europeisk elektronisk identitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE). - (RO) På grund av Weberbetänkandet, ett balanserat betänkande, kommer återvändandedirektivet att utgöra det första lagstiftningsinitiativet på området för invandring som antas på ett framgångsrikt sätt genom medbeslutandeförfarandet mellan Europaparlamentet och rådet. Det gläder mig att båda institutionerna, bistådda av Europeiska kommissionen, tog sig an och utförde sina uppgifter på ett ansvarsfullt sätt, och skapade en hänvisning till framtida akter.

Politiken för återvändande borde betraktas som en integrerad och nödvändig del av en fullständig och sammanhängande gemenskapspolitik på området för invandring och asyl. Effektivare bestämmelser beträffande olaglig invandring kommer att möjliggöra mer liberala bestämmelser för laglig invandring.

Enligt min uppfattning har det utarbetats tydliga, öppna och rättvisa bestämmelser för att garantera en effektiv politik för återvändande som en nödvändig del av en korrekt tillämpning av invandringspolitiken, i enlighet med Haagprogrammet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ewa Klamt (PPE-DE).(DE) Fru talman! Vi har krävt en övergripande plan för alla aspekter av invandring i åratal, och återvändandedirektivet utgör helt klart en del av detta paket. En laglig invandring till Europeiska unionen kan bara regleras på ett förnuftigt sätt om vi inte fortsätter att ta emot miljontals olagliga invandrare och likställa denna situation med laglig invandring.

Martine Roure hänvisar till de olagliga invandrarnas ”rätt” att undfly fattigdom, men jag måste påminna henne om att det finns 922 miljoner människor bara på den afrikanska kontinenten, av vilka de flesta lever i fattigdom, och att det finns 1,1 miljarder människor i Indien av vilka många skulle vilja komma till oss i Europa. Det är fel sätt att reglera saker och ting på. Därför uppmanar jag er att stödja detta återvändandedirektiv för att bereda väg för oss att till sist få en riktigt bra lagstiftning för laglig invandring, så att vi verkligen kan hjälpa människor.

 
  
MPphoto
 
 

  Dragutin Mate, rådets ordförande. (SL) Jag vill naturligtvis komma med ett tillägg till det som jag har lyssnat noggrant till och det som ni har sagt i era kommentarer.

Först och främst måste jag framhålla mycket tydligt att vi i dag talar om ett återvändandedirektiv, om olaglig invandring, inte om asyl eller asylförfaranden. Det är en mycket stor skillnad mellan dessa två saker. Direktivet som rör asyl har varit i kraft sedan 2003, och det fungerar bra.

I dag försöker vi ta ett steg framåt. Det är viktigt att vi tar detta steg, och i den politiska förklaring som ni kan läsa på näst sista sidan antog rådet ett åtagande genom vilket ett frihetsberövande på upp till sex månader kan tillämpas för personer som uppfyller villkoren för frihetsberövande, men inte över hela linjen. Dessutom kan frihetsberövandet i undantagsfall förlängas med ytterligare 12 månader, där detta uttryckligen föreskrivs. Detta innebär inte ett automatiskt förfarande med 18 månader, som vi har hört nämnas vid ett flertal tillfällen i dag. Det är inte sant.

Dessutom gjorde rådet ett tydligt åtagande i den politiska förklaringen, om jag får citera: ”Rådet konstaterar att genomförandet av detta direktiv inte bör utnyttjas för att rättfärdiga antagande av bestämmelser som är mindre gynnsamma för de personer som omfattas av direktivet.”

Detta innebär inget land, och det finns sex sådana länder – jag har talat om detta med alla sex ministrarna. I förhandlingsprocessen inom rådet insisterade alla sex ministrarna på att det är mindre än sex månader som gäller. Men tyvärr råder det i en majoritet av medlemsstaterna mycket längre tidsperioder än så, till och med obegränsade tidsperioder, och ett antal medlemsstater har i nuläget möjligheten att, i praktiken och i teorin, hålla olagliga invandrare i förvar under en obegränsad tid.

Det är i detta avseende som vi vill få till stånd en positiv förändring. Det är helt enkelt nödvändigt för oss att få till en positiv förändring. I detta sammanhang vill jag naturligtvis särskilt nämna särskilt utsatta grupper av barn. Jag uppmanar parlamentet att återigen läsa artikel 5 och artikel 15a. Där anges tydligt att villkoren inte får vara sämre för barn och att de ska ha rätt till utbildning och fritidsverksamhet. De ska tas emot i särskilda institutioner som gör allt detta möjligt. Restriktionerna är mycket strikta.

Också på denna punkt var förhandlingarna mycket hårda och långt ifrån lätta. Jag vet inte om alla ledamöter kan se det framför sig, men här är bara en liten detalj från förhandlingarna. Om en artikel, artikel 14, förhandlade vi i fyra timmar, fyra timmar om varje enskilt ord.

Medlemsstaterna har insett att denna fråga måste lösas på EU-nivå. Och vad fattar ni beslut om här i dag? Om vi ska lösa detta på nationell nivå, vilket har varit fallet hittills, eller på EU-nivå. En ledamot uttryckte det mycket väl: den olagliga invandringen är ett problem. Det är inte en fråga om huruvida den är ett problem. Den är ett problem. Vi måste ordna upp detta område, och vi måste ordna upp det på ett så civiliserat sätt som möjligt. Därför måste vi ta ett första steg. Jag vet att detta inte är någon bra kompromiss för många människor, men vi måste också vara medvetna om att denna kompromiss ligger på gränsen till att kunna accepteras för många medlemsstater.

Ni måste vara medvetna om att väldigt många medlemsstater inte vill ha någon gemensam politik på detta område. Medlemsstaterna, många av medlemsstaterna, skulle vara glada om de fick reglera denna fråga på sitt eget sätt på hemmaplan, med sina egna regler, utan Europaparlamentets godkännande och utan övervakning av de europeiska institutionerna. Och situationen är värre än den som föreslås i dag. Av den anledningen vill jag upprepa att detta är ett viktigt och avgörande steg framåt.

Så vad är det vi beslutar om här i dag? Vi beslutar inte om den faktiska formuleringen av dessa artiklar, eller om resultatet av förhandlingarna mellan Manfred Weber och mig själv från rådets sida och kommissionen och kommissionsledamöterna från den andra sidan. Vi beslutar om integriteten inom integrationspolitiken. Om vi i dag når en punkt då vi säger NEJ till direktivet om illegal invandring kan ni föreställa er hur svårt det kommer att bli att gå vidare till ett beslutsfattande, till ett gemensamt beslutsfattande om laglig invandring.

Vi måste ta detta första steg, och om vi inte tar det i dag så ligger framtiden och metoden för att anta detta långt borta, mycket långt borta. Jag kan tala om för er här i dag, på största allvar, att ett stort antal medlemsstater kommer att falla tillbaka i sina ursprungliga förhandlingspositioner, som är oerhört stelbenta och oerhört fasta, om direktivet inte antas vid första behandlingen. Sedan kommer det naturligtvis att dröja ett bra tag innan vi återigen kan sitta här och besluta huruvida vi ska anta en gemensam ståndpunkt.

I slutändan måste en kompromiss antas. Ingen extrem ståndpunkt kommer att antas. Detta är en av demokratins hörnstenar. Det är inte rättvist att någons ord ska segra, och jag respekterar naturligtvis den uppfattning som alla icke-statliga organisationer hyser, och alla andra institutioner som har tillkännagett ståndpunkter och som kämpar för att förbättra situationen. Det är riktigt att de kämpar för detta, men vi måste vara medvetna om att vi i rådet och ni i parlamentet är ansvariga inför våra väljare i den slutgiltiga analysen av oss alla, och vi vet vilka svårigheter som kan uppstå på dessa områden. Detta är, som jag har framhållit flera gånger nu i detta avslutningstal, det första steget, ett mycket viktigt steg, som vi måste ta tillsammans på vägen mot att förbättra rättigheterna för illegala invandrare och i allmänhet i fråga om att formulera en invandringspolitik.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Fru talman! Jag ska begränsa mig till att bidra med viss ytterligare information till denna debatt.

För det första kommer återvändandedirektivet inte att träda i kraft isolerat om det träder i kraft. Det kommer att utgöra en del av en rad direktiv som baseras på konceptet med en samordnad invandringspolitik. Det kommer följaktligen i själva verket att finnas texter om laglig invandring och texter för att stärka våra asylförfaranden och vårt mottagande av flyktingar, som en rad parlamentsledamöter har nämnt. Det kommer också att finnas, och finns redan, en samordnad politik som omfattar de tredjeländer som invandrarna kommer ifrån. Jag är personligen övertygad om att det är med hjälp av partnerskap med ett antal tredjeländer som vi kommer att lyckas finna metoder för denna samordnade invandringspolitik. Det var det första jag ville ha sagt.

För det andra vill jag påminna er om att värdet av ett direktiv – och detta är mycket viktigt – är att ge oss en rättslig ram för att göra det möjligt att tillämpa de gemenskapsmekanismer som kommer att innebära att vi kan kontrollera respekten för gemenskapens regelverk, nämligen överträdelseförfaranden, EG-domstolens jurisdiktion, kommissionens rapport och den kontroll som Europaparlamentet utövar. Fördelen med att ha ett direktiv av detta slag är att det öppnar vägar för en mycket effektivare rättslig kontroll.

Den tredje punkt som parlamentet bör överväga är att parlamentet ändå har fört saker och ting framåt, i synnerhet genom artiklarna om barn. Andan i dessa nya artiklar, artikel 8a och artikel 15a, är att barn i möjligaste mån inte bör bli frihetsberövade. Om de skulle frihetsberövas ligger detta direktivs mervärde i att medlemsstater som har beslutat om en sådan åtgärd tvingas respektera de minimigarantier som anges i artikel 15a, och som ni nyss nämnde, herr Mate.

Den fjärde punkt som jag vill ta upp är att vi också har ekonomiska resurser som bör användas. Vi har en återvändandefond på omkring 700 miljoner euro, som borde göra det möjligt för oss att ge rättshjälp och hjälp med hälso- och sjukvård och en rad problem med återintegrering i vissa av ursprungsländerna.

Den femte punkten lånar jag av Gérard M.J. Deprez, som nämnde att kommissionen skulle vara skyldig att skriva en rapport inom tre år. Jag vill betona att vi inte bara kommer att åläggas skyldigheter genom detta betänkande, utan genom allt som understöder denna text: önskan att ge Europeiska unionen förfaranden som är föremål för rättslig prövning, förfaranden som syftar till att försöka balansera behovet av laglighet, utan vilken vi inte skulle få den allmänna opinionen att acceptera laglig invandring, mot behovet av att garantera respekt för principerna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Om detta direktiv antas kan jag försäkra er om att jag personligen kommer att vara involverad i dess genomförande, för att se till att denna anda inte går förlorad.

 
  
MPphoto
 
 

  Manfred Weber, föredragande. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka er för den välunderbyggda debatten. Med tanke på att detta är en så känslig fråga är det otroligt att vi kan göra det på ett så objektivt sätt. Jag måste säga att jag är stolt över att vara parlamentsledamot, med tanke på bredden på de ämnen som vi diskuterat här i dag.

Det finns ett undantag: Giusto Catania anklagade oss alla för att vara ansvariga för massgravarna i Medelhavet. Jag förkastar denna strategi för att vinna politiskt inflytande genom att vädja till folkets känslor och rädslor. Alla i denna kammare försöker göra sitt bästa för att hjälpa dessa människor.

Jag vill inte säga något mer om innehållet i detta direktiv, eftersom det redan har diskuterats grundligt. Jag vill i stället säga något om förfarandet. Ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor talade mycket förståndigt. Han gav gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater rådet att gå vidare på ett mycket noggrant sätt i detta förfarande. Vi har dragit tillbaka våra ändringsförslag. Vi vill att ändringsförslagen ska läggas fram för omröstning, och därför har vi bidragit till detta. Vi utarbetade hundratals ändringsförslag inom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och ordnade en stor majoritet där. Detta innebar att alla ledamöter som var intresserade av denna fråga kunde delta.

Jag vill också säga något om de icke-statliga organisationerna. Jag förstår att de inte är nöjda. När vi diskuterar miljöfrågor här kommer Greenpeace aldrig att bli nöjda med det resultat som vi uppnår. En icke-statlig organisations uppgift är att utöva allt större påtryckningar, men jag kan redan i dag tala om vad som kommer att ske: om vi förkastar detta direktiv så kommer samma icke-statliga organisationer som protesterar nu att använda sig av dessa rättsliga möjligheter och väcka talan vid EG-domstolen i morgon. Jag förutspår också att ledamöterna till vänster, som motsätter sig detta direktiv i dag, i morgon kommer att be kommissionen, eller kommissionsledamot Jacques Barrot, att genomföra det som vi har antagit här. De kommer att försöka skapa fördelar för människor utifrån denna rättsliga grund. Därför säger jag följande: det är inte en idealisk situation, men det är ett stort steg framåt.

En sista iakttagelse: Martine Roure och Giovanni Fava från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är inte närvarande. De är utanför och ger intervjuer för tv och försöker framhålla sin ståndpunkt. De hörde inte vad Dragutin Mate sa: att endera så tar vi detta steg framåt – stort tack igen till det slovenska ordförandeskapet för rådet – eller så kommer det inte att göras några framsteg på många år. Vi kommer att fortsätta hävda att vi måste göra avgörande framsteg, men vi kommer inte att uppnå någonting. Därför är frågan i morgon inte om direktivet är idealiskt eller inte. Frågan är helt enkelt ”kommer det att föra Europeiska unionen framåt?” I morgon kan vi besvara denna fråga med ett klart och tydligt ”ja”.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Louis Grech (PSE) , skriftlig. – (EN) Det föreslagna direktivet om förfaranden för olagliga invandrares återvändande bör välkomnas för de ansträngningar som gjorts för att anta gemensamma normer, och det är ett steg i rätt riktning. Det brister emellertid när det gäller att tillhandahålla vissa garantier i fråga om flyktingar och mänskliga rättigheter, och det är ett misslyckande i fråga om att ta itu med de särskilda behoven och problemen i medlemsstater som Malta, som påverkas i oproportionerligt hög grad i förhållande till storlek, befolkning och resurser.

Jag vill återigen betona och upprepa att detta ämne förtjänar en gemensam europeisk politik där grundläggande ”frågor” hanteras som t.ex. a) antagandet av en politik för ”bördefördelning” bland alla medlemsstater, b) revideringen av Dublin II-förordningen, c) ett tillräckligt ekonomiskt stöd, d) bedömning av genomförbarheten, eller annat, när det gäller utvecklingscenter som t.ex. arbetsförmedlingar i ursprungs- och transitländer, e) utvecklingen av en realistisk politik för återvändande, f) införandet av en läglig integrationspolitik och g) kampen mot organiserad brottslighet (som omfattar människohandel), främlingsfientlighet och rasism.

Att upprätta en byrå som har till uppgift att hantera all laglig och olaglig invandring skulle bidra till att ta itu med dessa frågor på ett uttömmande och enhetligt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. (FI) Fru talman! Den största utmaningen med det lagstiftningsförslag vi har framför oss består i att det är första gången vi försöker fastställa EU-övergripande normer för immigrationspolitik. Det kommer att krävas ett omfattande arbete för att skapa en politik som ska tillämpas i hela EU.

Immigrationspolitik är verkligen ett mycket känsligt område om man ser till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Jag håller med dem som klart och tydligt påpekar att det finns tveksamma punkter i kompromissförslaget när det gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Som lagstiftare måste vi emellertid se till helheten, och att behålla dagens situation går över huvud taget inte. För det första handlar det om villkoren för frihetsberövande. I många medlemsstater finns det inga lagstadgade tidsgränser för frihetsberövande. Dessutom är ofta kriterierna för frihetsberövande inte reglerade på lämpligt sätt. För det andra utfärdar många medlemsstater obegränsade förbud mot återresa. Av den anledningen skulle många medlemsstater föredra kompromissförslaget och till och med helst se att hela lagstiftningsinitiativet förkastade vid vår omröstning.

Det är mycket viktigt att återvändandeförfarandet i direktivet omfattas av gemenskapens övervakningsmekanism. På så sätt kan vi garantera att vissa miniminormer snart kommer att gälla i alla medlemsstater.

Jag är tacksam för att föredraganden, Manfred Weber, har lyckats förhandla fram betydande förbättringar i rådets ståndpunkt, vilket gjort att vi kan fullgöra våra humanitära skyldigheter. De ändringar som rör skyddet av barn, familjer och minoriteter är i detta sammanhang särskilt viktiga.

 
  
MPphoto
 
 

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. (FR) Den text som vi ska rösta om i morgon innebär ett tydligt steg bakåt, inte bara jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, utan även med tanke på det arbete som gjorts inom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor där jag är medlem.

Vi socialister ställer oss positiva till att man inför minimiregler för återsändande av medborgare som vistas olagligt i landet eftersom vi stöder ett ansvarsfullt och humant synsätt på olaglig invandring och eftersom vi inser att vissa EU-medlemsstater bedriver en oacceptabel politik på detta område när det gäller respekten för grundläggande rättigheter.

Vi måste emellertid betona att den kompromiss som stöds av de konservativa och majoriteten bland de liberala inte leder till några förbättringar. Kompromissförslaget omfattar inte heller asylsökande eller personer som stoppas vid gränserna. Framför allt ger förslaget medlemsstaterna alldeles för mycket inflytande över centrala frågor som minderårigas rättigheter och frihetsberövandets längd.

Perioden för frihetsberövandet kan alltså utsträckas till så mycket som 18 månader. Som många andra av mina kolleger här i parlamentet vägrar jag stödja ett förslag som gör det möjligt att under så lång tid spärra in människor vars enda brott är att de försökt skaffa sig ett bättre liv i Europa.

Det är anledningen till att jag, om ändringsförslagen från Europaparlamentets socialistgrupp förkastas, kommer att följa mitt samvete vid omröstningen och rösta mot denna text.

 
  
MPphoto
 
 

  Vincent Peillon (PSE), skriftlig.(FR) Herr talman, mina damer och herrar! I morgon måste vi rösta om en text som medlemsstaterna och de mer konservativa bland oss annonserar som en kompromiss. Men uppfatta detta rätt: den här texten är inte en kompromiss utan det är en text som kompromissar.

Vad är det egentligen rådet och föredraganden föreslår i detta svarsdirektiv? Jo, att vi ska stödja att medlemsstaterna kan låsa in människor som anlänt olagligt men som inte begått något brott under 18 månader och sedan förbjuda dem att beträda europeiskt territorium under ytterligare fem år.

Parlamentet har nu fått medbeslutanderätt i migrationsfrågor. Det innebär att vi inte bara har möjlighet att mäta oss med rådet – vi är skyldiga att göra det. Låt oss inte försumma detta tillfälle. Om vi antar direktivet i dess nuvarande utformning, gör vi det möjligt för rådet att plocka bort alla framsteg som gjorts under tre års förhandlingar just på området mänskliga rättigheter.

Jag hoppas därför att vi kommer att förkasta den här texten. Den är en verklig karikatyr av hur vi drar oss tillbaka inom oss själva och glömmer bort våra värderingar – det är hotet mot oss.

Vi behöver en sann europeisk invandringspolitik, inte en politik som går ut på ett illusoriskt försvar av ”fästning Europa”.

 
  
MPphoto
 
 

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL), skriftlig.(DE) En högermajoritet i Europaparlamentet öppnar vägen för massiva förflyttningar.

Åtta miljoner människor utan giltigt uppehållstillstånd varav många har bott i medlemsstaterna i åratal riskerar att anhållas och förvisas. Inrikesministrarna ville klara av frågan innan de reglerade den lagliga invandringen till EU på ett enhetligt sätt. Nyligen uppträdde statssekreteraren inom det tyska federala inrikesministeriet i ett tv-sänt nyhetsprogram och sa att det var en fördel för Tyskland att det i framtiden blir lättare att avvisa de människor som Tyskland vill bli av med.

Enligt den kompromisstext som utarbetats av rådet och Manfred Weber, som är ledamot i Europaparlamentet och medlem i det kristsociala partiet (CSU) i Bayern, ska man kunna hålla människor frihetsberövade upp till 18 månader, barn ska kunna skiljas från föräldrar och personer som förvisas ska kunna förbjudas återinresa till EU under fem år. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, en vänstergrupp, protesterar mot dessa inhumana åtgärder.

Direktivet är en katastrof för Europeiska unionens försök att göra sig känt som sammanslutning som internationellt kämpar för mänskliga rättigheter. I en gemensam uppmaning riktad till ledamöterna, har 44 regioner i Afrika och Latinamerika begärt att lagförslaget ska förkastas. President Evo Morales i Bolivia har vänt sig till ledamöterna i ett kraftfullt och känsloladdat brev där han erinrar om att flyktingar från Europa under de två senaste århundradena har kunnat finna en fristad från fattigdom och förtryck och även välkomnats i andra världsdelar.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy