Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 17 juni 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

12. Frågestund (frågor till kommissionen)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B6-0161/2008).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) Jag vill fråga kommissionen i vilken omfattning det är bindande …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Jag är ledsen, men det är endast de skriftliga frågorna som behandlas nu. Det finns en arbetsordning, och därför kan ni inte ställa en spontan fråga.

Del I

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 25 från Lambert van Nistelrooij (H-0379/08)

Angående: Mobiltermineringsavgifter

Den 4 april sköt en belgisk domstol (mål nr 2007/AR/3394) upp ett beslut från den belgiska regleringsmyndigheten för post- och telekommunikationstjänster avseende storleken på mobiltermineringsavgifterna. I detta sammanhang var ett av de viktigaste argumenten att stora operatörers stordriftsfördelar måste tas i beaktande när termineringsavgifterna fastställs.

Anser kommissionen att den belgiska domstolens argument kan tjäna som riktlinje för det meddelande om termineringsavgifter som kommissionen snart kommer att lägga fram?

Instämmer kommissionen i att telekomföretagen, som nu i väsentlig grad står för konkurrensen på mobiltelefonmarknaden – de s.k. utmanarna – i detta meddelande bör ges tillräckligt med tid för att kunna uppfylla kraven i eventuellt ny lagstiftning?

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Frågan som ställts av Europaparlamentets ledamot gäller beslutet från appellationsdomstolen i Bryssel av den 4 april 2008 om att upphäva IBPT:s regleringsbeslut av den 18 december 2007 om mobiltermineringsavgifter i Belgien. Detta regleringsbeslut har tidigare meddelats till och utvärderats av kommissionen enligt artikel 7 i ramdirektivet. Kommissionen känner till detta domstolsavgörande och informerades av den nationella tillsynsmyndigheten, IBPT, om att den efter detta upphävande hade startat ett nationellt samråd om ett förslag till beslut som återställde taxorna för mobilterminering till samma asymmetriska nivå som i dess tidigare regleringsbeslut av den 11 augusti 2006.

Med tanke på den gemensamma samrådsmekanismen (”artikel 7-förfarandet”) har kommissionen vid ett flertal tillfällen redovisat sin åsikt att termineringstaxorna bör sänkas till den faktiska kostnadsnivån. Detta ska garantera likvärdiga villkor för de olika operatörerna, förse operatörerna med incitament att bli effektiva och skapa fler fördelar för konsumenterna, inklusive lägre priser. Kommissionen har erkänt behovet av en övergångsperiod för operatörerna för att de ska kunna uppnå den faktiska kostnadsnivån. Att behålla en högre termineringstaxa skulle dock inte vara berättigat efter en period som är tillräckligt lång för att en operatör skulle hinna anpassa sig till marknadsvillkoren och bli effektiv, såvida det inte finns objektiva kostnadsskillnader som ligger utanför de berörda operatörernas kontroll.

Kommissionen är uppmärksam på att olika regleringsstrategier för termineringstaxor kan hindra en konsolidering av den inre marknaden och konsumenterna från att verkligen dra nytta av konkurrens och tjänster över gränserna. Därför har kommissionen prioriterat rådgivning och ökad rättssäkerhet för både operatörer och nationella tillsynsmyndigheter i regleringen av marknaderna för samtalsterminering. För detta ändamål håller kommissionen på att utforma en rekommendation om en gemensam strategi för termineringstaxor i både fastnät och mobilnät med målsättningen att främja större tydlighet och konsekvens på detta viktiga men även väldigt komplexa område och ge konsumenterna maximala fördelar i form av rimliga priser och effektiv utveckling av innovativa tjänster. En sådan rekommendation kan också ge vägledning till de nationella domstolarna.

Konsolideringen av den inre marknaden kan också hindras om domstolsbeslut i olika medlemsstater leder till en situation där olika tolkningar görs av hur liknande konkurrensproblem måste behandlas. I vilket fall som helst följer kommissionen noga de olika domstolsbesluten och domarna, inklusive de som gäller marknaderna för samtalsterminering som till exempel appellationsdomstolens beslut, som ledamoten hänvisar till i sin fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE).(NL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes svar. Hon analyserade situationen mycket väl. Min följdfråga är: var ser ni dessa skillnader mellan medlemsstater? Den belgiska domen kan antyda att det fortfarande inte existerar några likvärdiga villkor mellan stora operatörer och nykomlingar på marknaden. Kan detta innebära en förlängning av övergångsperioden? Skulle detta med andra ord innebära att mer tid ges till denna typ av anpassningar över hela EU? När allt kommer omkring ser vi nu att det är de små operatörerna som är offer på denna marknad.

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen har från första början erkänt behovet av en övergångsperiod för operatörer, som jag sa i mitt första anförande, för att uppnå en effektiv kostnadsnivå.

Tillfälliga asymmetrier bör dock fasas ut inom en rimlig tidsram. Vidhållandet av högre termineringstaxor skulle inte vara berättigat efter en period som är tillräckligt lång för att operatören ska kunna anpassa sig till marknadsvillkoren och bli mer effektiv, såvida det inte – som jag sa tidigare – finns några objektiva kostnadsskillnader som ligger utanför de berörda operatörernas kontroll.

Att tillåta priser som ligger över en effektiv eller kostnadsbaserad nivå kan minska operatörernas incitament att förnya och försöka minimera priserna. Dessutom kan det sluta med att konsumenterna kan få komma att betala högre priser än vad som annars skulle vara fallet i en situation med kostnadsbaserade symmetriska termineringstaxor. Därmed skulle termineringstaxorna kunna sänkas till nivån för effektiva kostnader så fort som möjligt utan – som jag tidigare sa – att hindra varken företagens eller konsumenternas ställning.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 26 från Katerina Batzeli (H-0386/08)

Angående: Politik för krishantering i syfte att tackla de höga priserna på marknaden

De höga marknadspriserna, som påverkas av stigande oljepriser, livsmedelskris och spekulation samt av ineffektiv kontroll, inverkar kontinuerligt negativt på inflationen och på hushållens inkomster. En samordnad europeisk insats krävs nu för att tackla den krisartade situation som råder.

På vilket sätt, och med hjälp av vilka åtgärder, ämnar kommissionen tackla dagens kris som i dagens läge hindrar de nationella ekonomierna i deras utveckling, reducerar hushållens inkomster och till och med lett till att man i samhällets breda lager börjat ifrågasätta euron och fråga sig vilken roll den spelar i relation till oljepriserna?

Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att ingripa mot den internationella vågen av varuspekulation? Har den för avsikt att inrätta en krishanteringsmekanism på gemenskapsnivå och på nationell nivå? På vilket sätt, och genom vilka åtgärder, ska de nationella aktörerna stödas i tacklandet av spekulation som framför allt beror på det faktum att vissa företags ställning är oligopolistisk?

Är fastställandet av ett tak för högsta pris vid försäljning av vissa baslivsmedel något som finns med bland kommissionens prioriteringar?

Är det i det här skedet godtagbart att vissa regeringar inför indirekta skatter i syfte att öka de offentliga inkomsterna? Vore det ändamålsenligt att på europeisk nivå sänka mervärdesskatten och de indirekta skatterna på vissa baslivsmedel och produkter?

Fråga nr 27 från Leopold Józef Rutowicz (H-0399/08)

Angående: Prisökningar i Europeiska unionen

Efterfrågan på biobränsle och den ökade efterfrågan på livsmedel är några av de bakomliggande orsakerna till de kraftiga prisökningarna på dessa varor, vilket i synnerhet drabbar EU:s låginkomsttagare. Samtidigt stryper den begränsade produktionen av en rad artiklar konkurrensen, som skulle kunna begränsa prisstegringen. Vilka åtgärder har vidtagits för att begränsa ökningen av livsmedelspriserna i EU?

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Eftersom de två frågorna, som talmannen mycket riktigt påpekade, är mer eller mindre sammankopplade vill jag ta tillfället i akt och ge ett gemensamt svar på båda frågorna.

Om vi ser på euroområdet har inflationen faktiskt sjunkit från 8–10 procent under 1970- och 1980-talet till 3 procent på 1990-talet och har faktiskt hållit sig en bit över 2 procent under det första årtiondet av valutaunionen.

Men sedan det tredje kvartalet 2007 har globala chocker på både energi- och livsmedelspriserna gjort att inflationstrycket börjat stiga, inte bara inom Europeiska unionen utan även i resten av världen.

Den starka euron har till viss del mildrat effekten av stigande priser på bränsle och olja. Men vi måste se sanningen i vitögat och inse att inflationen faktiskt har stigit från 1,9 procent i augusti förra året till 3,6 procent i april 2008.

Kommissionen har framfört sina åsikter om de senaste prisökningarna på livsmedel i sitt meddelande ”De stigande livsmedelspriserna – Riktlinjer för EU:s agerande”. Förutom ett antal andra faktorer har högre oljepriser lett till ökade jordbruksmarknadspriser i Europeiska unionen, både genom ökade priser på insatsvaror inom jordbruket och logistiska kostnader.

Även om efterfrågan på jordbruksvaror påverkas av marknaden för biobränsle visar samtliga analyser som kommissionen gjort att det finns olika orsaker till att de globala livsmedelspriserna stiger. De är både strukturella och temporära – och Europeiska unionens nuvarande produktion av biobränsle påverkar faktiskt väldigt lite de nuvarande globala livsmedelspriserna. De senaste uppskattningarna visar att cirka 1 procent av EU:s arealer används för att odla biobränsle.

Men det är tydligt att den senaste ökningen i jordbrukspriserna endast delvis kan förklara den observerade ökningen av livsmedelspriser på detaljhandelsnivå. Ibland kan man alltså hitta en diskrepans mellan priset vid själva gården och priset på varan i snabbköpet eller i affärerna.

Eftersom den nuvarande krisen faktiskt har många olika aspekter är responsen som föreslagits av kommissionen lika omfattande och utformad att hantera både de kortsiktiga konsekvenserna av och de långsiktiga drivkrafterna till kraftigt stigande livsmedelspriser. För att dämpa pristrycket i jordbrukssektorn har vi redan inom den gemensamma jordbrukspolitiken skapat ytterligare incitament för att förbättra marknadsinriktningen och försöka öka produktionen: obligatoriska uttagna arealer är satta till noll för detta produktionsår, och mjölkkvoterna ökar från och med den 1 april 2008. Vi har faktiskt reagerat väldigt snabbt. Dessutom har Europeiska unionen beslutat att häva importtullarna på de flesta typer av spannmål för innevarande regleringsår.

Det är uppenbart att vi kommer att fortsätta tackla dessa frågor under de kommande diskussionerna om den gemensamma jordbrukspolitikens hälsotillstånd.

För att mer specifikt kunna inrikta oss på behoven för de sämst ställda i EU förutses en modernisering och uppgradering av systemet. Vi kommer att lägga fram ett förslag om detta senare i år.

Jag anser att det också är viktigt att vi fortsätter att uppmuntra och främja investeringar i jordbruksforskningen för att stärka en hållbar produktivitetsökning i jordbrukssektorn, inte bara i Europa utan även i resten av världen.

I fråga om hur marknadspriserna sätts inom jordbruket har kommissionen åtagit sig att övervaka de spekulativa investerarnas verksamhet på finansmarknader relaterade till råvaruhandeln och även deras inverkan på prisrörelser.

När det gäller frågan om dominerande ställning är alla typer av missbruk av dominerande ställning förbjudna enligt artikel 82 i EG-fördraget eller motsvarande i nationell lagstiftning. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna övervakar för att upptäcka samtliga kränkningar av EU:s konkurrenslagstiftning.

Kommissionen är särskilt noga med att se till att företagskoncentration med gemenskapsdimension inte påtagligt hindrar den effektiva konkurrensen, vilket kan skada konsumenterna och olika företag. I detta sammanhang kommer kommissionen också att undersöka hur livsmedelsförsörjningskedjan fungerar parallellt med övervakningen av detaljhandelssektorn som upprättats i samband med översynen av den inre marknaden.

Enligt EG-fördraget ska åtgärderna som vidtagits av medlemsstaterna och gemenskapen bygga på principerna för den inre marknaden och konkurrens över gränserna. För tillfället finns inga planer på att fastställa maximiförsäljningspriser för vissa baslivsmedel.

Kommissionen är medveten om att vissa regeringar just nu höjer den indirekta beskattningen för att försöka öka statsfinanserna. Dessutom delar kommissionen finansministrarnas åsikt om att snedvridna skattemässiga och övriga politiska åtgärder som hindrar de nödvändiga justeringarna bör undvikas.

Avslutningsvis anser kommissionen att kortsiktiga riktade åtgärder som vidtas för att mildra effekten av högre energipriser för de sämre ställda kan rättfärdigas. De bör dock självklart inte ha en snedvridande effekt eller fördröja de nödvändiga strukturanpassningarna. En allmän sänkning – jag tror att vi alla kan vara överens om det när det gäller skatter eller moms – är per definition inte riktad till de fattigare delarna av befolkningen.

Kommissionens åtgärder berör inte bara de inhemska effekterna. Jag anser att vi alla är skyldiga att trygga likvärdiga villkor även när vi talar om utvecklingsländerna, och hittills har kommissionen mobiliserat mer än 300 miljoner euro i livsmedelsbistånd, och vi arbetar aktivt för en samordnad reaktion på internationell nivå i enlighet med resultaten från FAO:s toppmöte som ägde rum för två veckor sedan.

Jag anser därmed att vi har reagerat på de utmaningar som den nya situationen har skapat.

 
  
MPphoto
 
 

  Katerina Batzeli (PSE).(EL) Fru talman! Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hennes uttömmande svar på min fråga. Jag vill dock understryka två frågor som kommissionen bör ta itu med omedelbart snarare än att vänta till halvtid.

Den första gäller priskontroll, i synnerhet för livsmedelsprodukter, som ni så riktigt påpekade. Denna fråga handlar inte så mycket om att fastställa maximiförsäljningspriser som att fastslå produktionskostnaden och hur stor andel av vinsten som bör tillfalla företagen, förutsatt att denna gräns inte utgör ett hinder för den interna marknaden eller importerna.

Den andra punkten jag vill ta upp är att en ökning av arealuttag och mjölkkvoter är en välkommen åtgärd, men att öka produktionskostnaderna för bekämpningsmedel, med tanke på de stigande oljepriserna, kan visa sig vara en åtgärd som inte lönar sig.

 
  
MPphoto
 
 

  Leopold Józef Rutowicz (UEN).(PL) Jag vill börja med att tacka kommissionsledamoten för ett väldigt omfattande svar i detta ämne.

Det finns flera problem som jag finner intressanta. Det första är handeln med begränsningar i sockerproduktionen. Handel med sockerproduktion är känd för att begränsa möjligheten att utnyttja vissa produktionskapaciteter i olika länder, och här leder oron till en viss strategi inom detta område. Om sockerproduktionen begränsas kommer konkurrensen automatiskt att försvinna.

Det andra problemet är att vissa tullar tillämpas på ett antal basvaror som de sämst ställda köper, till exempel bananer. Dessa tullar måste granskas. Bananer äts trots allt av barn. Barn från de fattigaste familjerna äter dem. Beskattningen av sådana nödvändigheter, som inte är spritdrycker, behöver också granskas. Jag håller med om att marknaden behöver övervakas och kontrolleras, liksom marknadspriser måste övervakas, men gynnas kommissionen av viss import, och sänks därmed priserna på vissa varor, tack vare importen av billigare varor på den nationella marknaden som har (…).

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru Batzeli! Jag anser att det är viktigt att vi har ett kontrollsystem på plats för att kunna se till att priserna inte går i taket, och exakt detta är de nationella konkurrensmyndigheternas roll – att de håller ett öga på detta. Jag kan berätta för er att vi, även internt inom kommissionen, har diskuterat med kommissionsledamoten med ansvar för konkurrenspolitiken, och vi är mycket medvetna om problemen.

Till Leopold Józef Rutowicz vill jag säga att jag inte vet om ni hänvisar till sockerreformen där vi beslutade att minska sockerproduktionen i Europeiska unionen med 6 miljoner ton och hitta en möjlighet att erbjuda jordbrukare som sänkte sin sockerproduktion ett mycket anständigt paket. Detta är dock ett beslut som togs för ett antal år sedan.

När det gäller priset på importprodukter så stämmer det att det beror på importtullar, och det är exakt det vi diskuterar dessa dagar i utvecklingsrundan från Doha inom ramen för WTO – hur vi kan nå en överenskommelse om att allmänt sänka tullarna.

Avslutningsvis, när det gäller fördelarna med att äta frukt. Jag är inte oense med er om detta, och det är anledningen till att vi presenterar – under nästa sammanträde som äger rum här i Strasbourg – ett frukt- och grönsaksprogram för skolbarn, som jag är ganska säker på kommer att bli värdefullt när det gäller att ge våra barn goda matvanor.

 
  
MPphoto
 
 

  Danutė Budreikaitė (ALDE).(LT) Min fråga gäller punktskatter. Under debatterna om punktskatt på alkohol föreslogs det bland annat att inga punktskatter skulle tillämpas. Vilken är kommissionsledamotens åsikt om punktskatt på bränsle, eftersom den nuvarande situationen inte vittnar om några tillfälliga lösningar liknande denna? Skulle det vara möjligt att tillfälligt sänka punktskatten på bränsle för att förhindra prisökningar i livsmedelssektorn och andra sektorer?

 
  
MPphoto
 
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Fru kommissionsledamot! Stigande livsmedelspriser är ett EU-omfattande fenomen och särskilt problematiskt för låglönefamiljer och låginkomsttagare. Det håller på att driva dem till ekonomisk ruin. I vilken omfattning kommer EU:s planerade program för livsmedelsbistånd till de sämst ställda att påskyndas för att snabbare kunna hjälpa de människor som drabbas mest av de ökade livsmedelspriserna och de som till och med riskerar att svälta?

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För det första så ser jag det inte som en lösning att sänka mervärdesskatten. Idag ligger oljepriserna på cirka 136–137 US-dollar fatet. Om vi sänkte momsen, vad skulle vi då göra om vi fick ett oljepris på 160 US-dollar? Skulle vi sänka mervärdesskatten ännu mer?

Vi måste bli mycket mer framåtblickande när vi försöker hitta lösningar, och här har vi uppmuntrat investeringar som ska minska vårt oljeberoende. Detta är möjligt inom jordbrukssektorn, och vi håller nu på att diskutera det även för fisket eftersom fisket är ännu mer beroende av oljepriserna. Därför är investeringar i ny teknik mycket mer framåtblickande än att bara sänka mervärdesskatten.

Som svar på den andra frågan som ställdes så kommer vi att lägga fram ett förslag i år för de sämst ställda i Europeiska unionen. Vi har redan ett system på plats, men det bygger på överskottsmängden – kvantiteter jordbruksprodukter som lagras i interventionslager – och vi har ingenting i interventionslager längre. Därför behöver vi den rättsliga grunden för ett nytt system, och jag hoppas att Europaparlamentets ledamöter kommer att bli nöjda när de får se vad vi betraktar som ett sätt att fortsätta eller till och med stärka den ekonomiska basen för ett sådant system. Jag är helt och hållet överens om att vi behöver hitta anständiga lösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Jim Allister (NI). - (EN) Fru kommissionsledamot! När ni besvarade fråga nummer 27 sa ni att endast 1 procent av EU:s mark används för produktion av biobränsle. Kanske är det mer relevant, med tanke på hur mycket spannmål som vi importerar därifrån, att ta reda på den ökande siffran i procent i Nordamerika, som får många av oss att tro att biobränslen faktiskt driver upp priset på djurfoder. Kan ni ge oss några upplysningar om detta?

En annan pådrivande faktor i det avseendet är kommissionens fortsatta förhalande och motsträviga attityd när det gäller att godkänna genetiskt modifierade sorter, som skulle vara mycket billigare. Kan ni uppdatera oss om utvecklingen i fråga om detta? Har vi närmat oss synkroniserade godkännanden när det gäller nyckelområden som även tillhandahåller?

 
  
MPphoto
 
 

  Ewa Tomaszewska (UEN).(PL) Fru kommissionsledamot! Jag vill fråga om kommissionen tänker beakta en sänkning av mervärdesskatten på barnkläder, vilket skulle lätta på skattebördan för stora familjer men inte rika familjer.

 
  
MPphoto
 
 

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Först och främst är det viktigt, anser jag, att vi inte pekar finger åt EU:s sätt att hantera frågan när vi diskuterar biobränslen i Europeiska unionen. Anledningen till det är att vi kommer att få en situation där ingen kommer att vilja investera om vi som ett resultat av detta gör bioetanol/biodiesel till en syndabock. Då kommer vi att hamna helt på efterkälken och bli beroende av importen av etanol och biodiesel, för utan dem kommer vi inte att kunna uppfylla målen med 20 procents växthusgasutsläpp till 2020. Så vi måste hitta en lösning, och i dag är den enda lösningen första generationens biobränslen.

Men vi behöver – och jag tror att vi är ense om detta – ge mesta möjliga uppmuntran till forskning och utveckling av den andra och till och med tredje generationens biobränslen framställda från avfall, slam, strå och andra produkter – som till exempel träflis – från jordbrukssektorn som idag inte används till någonting. Detta är framtiden, och vi behöver bli en del av den utvecklingen. Därför behöver vi den första generationen som språngbräda.

När det gäller genetiskt modifierade organismer (GMO) så vet jag att det finns skilda åsikter om detta i denna kammare. Men det är självklart att vi behöver kunna importera foder till våra djur, till vår köttproduktion, för rimliga priser. Annars – och detta inkluderar förresten genetiskt modifierade spannmål, huvudsakligen majs – kommer ni att märka hur köttproduktionen i Europeiska unionen minskar om vi inte hittar en lösning. Då kommer vi att behöva importera kött från Brasilien – kött från djur som har fått genetiskt modifierade foder som vi eller konsumenterna inte godkänner. På så sätt kommer vi att få in det bakvägen istället. Då anser jag att vi verkligen har lurat konsumenterna.

Så vi behöver få vårt eget system för godkännande på plats. Jag anser att det görs framsteg när det gäller att kompensera för ansökningar som ännu inte har godkänts, och därmed påskyndar vi förfarandet i Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) utan att tappa kvaliteten.

Slutligen vill jag säga att jag inte är någon expert på mervärdesskatten på barnkläder, så istället för att jag ger ett felaktigt svar föreslår jag att frågan ställs skriftligen.

 
  
  

Del II

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 28 från Ioannis Gklavakis (H-0381/08)

Angående: Fiskodlingsstrategi

FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation beräknar att konsumtionen av fiskprodukter kommer att öka med 50 procent fram till 2030 och att efterfrågan till största delen kommer att täckas av vattenodling. I reella tal kommer detta att medföra en produktionsökning på 40 miljoner ton. Om man samtidigt beaktar att förråden stadigt minskar medan den globala efterfrågan på fisk och skaldjur ökar är det uppenbart att vattenodlingen tillmäts allt större betydelse.

Jag vill med tanke på dessa omständigheter fråga följande: Innehåller kommissionens översyn av fiskodlingen i EU några riktlinjer för den fysiska planeringen i havsområden med fiskodling? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att gemenskapens produkter ska kunna konkurrera med tredjeländers produkter som produceras enligt mindre strikta regler? Planerar kommissionen några andra innovativa åtgärder för sektorns utveckling?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Allra först vill jag tacka ledamoten, Ioannis Gklavakis, för att han genom hela sin fråga betonade vikten av vattenbruk, och jag är mycket glad över att kunna ge kommissionens syn på detta ämne.

Som ni med rätta påpekade, och som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation uppmärksammade, ökar det globala vattenbruket i betydelse och spelar en nyckelroll i att överbrygga gapet mellan en växande efterfrågan på fisk och skaldjur och tillgången på fiskprodukter, särskilt i samband med minskande bestånd av vilda fiskar.

Kommissionen förbereder för närvarande ett meddelande om en strategi för hållbar utveckling för EU:s vattenbruk, som borde vara klar i slutet av 2008. Strategin kommer att söka skapa den bästa miljön för en hållbar utveckling av vattenbruk och trygga både tillräcklig tillgång på fisk och skaldjur för EU:s medborgare och uppfyllelse av de höga miljö- och folkhälsonormerna.

Tillgång på utrymme för vattenbruk har identifierats som det största hindret för utveckling av vattenbruk, och marin markanvändning kan spela en roll för att ta itu med frågan. Den kommande vattenbruksstrategin kommer att omfatta denna fråga.

Frågan om konkurrens från tredjeländer med lägre produktionsnormer skulle kunna åtgärdas genom system för marknadsdifferentiering, t.ex. certifiering. Vi kommer att överväga detta när vi utarbetar strategin.

På det hela taget kommer konkurrens och innovation att vara centrala frågor som denna strategi ska vara inriktad på.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE).(EL) Fru talman! Jag får tacka kommissionsledamoten för hans svar.

Jag vill också klargöra följande. Som ni själv har påpekat, herr kommissionsledamot, vill konsumenter i ökande utsträckning äta fisk och skaldjur och liknande. På senare år har också konsumenternas intresse kraftigt svängt över till ekologiska produkter. Vi märker att många i branschen går över till ekologisk fiskodling, som inte bara ger hälsosammare mat utan också är mer miljövänligt, och det är en mycket viktig faktor.

Överväger kommissionen att vidta åtgärder för att främja, stärka och stödja ekologisk fiskodling, och kan ni i så fall upplysa oss om vilka dessa åtgärder är och hur man ska stödja denna mycket viktiga fråga som vi vill främja?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Med hänsyn till frågan om ökande efterfrågan finns det utan tvivel en ökning, en exponentiell tillväxt, i konsumtionen av vattenbruksprodukter, fisk och skaldjur och odlad fisk, och det är synnerligen välkommet eftersom fiskbestånden, som vi alla vet, i olika gemenskapsvatten och över hela världen är utfiskade. Vi har nått en situation där det på kort och medellång sikt är omöjligt att föreställa sig att fångsterna kommer att öka, och därför måste ökningen i efterfrågan mötas av en ökad produktion av odlad fisk.

Men å andra sidan kan detta i sig skapa problem med hänsyn till vissa faktorer som jag antydde i mitt svar och också problem beträffande tillgången på fiskmjöl, eftersom fiskmjöl i sig självt till stor del är baserat på fångst av industrifisk till lägre kvalitet, vilkas bestånd också utnyttjas i mycket hög grad.

När det gäller ekologiskt vattenbruk uppmuntrar vi själva dess utveckling. Det projekt som vi har utfört i processen med offentligt samråd har indikerat ett behov att ytterligare utveckla ekologiska produktionsmedel, och vi undersöker sätt och medel för att säkerställa att det i meddelandet, i det paket som kommer fram senare, kommer att finnas en specifik hänvisning till ekologiskt vattenbruk: till hur vi kan bidra till att främja det ytterligare och vilka slags åtgärder, t.ex. miljömärkningssystem, som vi kan vidta för att öka konsumenternas medvetenhet om att det är förståndigt att äta ekologiska produkter. Vi hoppas att på detta sätt kunna ytterligare underlätta utvecklingen av denna viktiga industri.

 
  
MPphoto
 
 

  Reinhard Rack (PPE-DE).(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! I slutet av ert yttrande nämnde ni indirekt miljömärkning. Den fråga som jag också indirekt ville ställa var om vi har någon garanti för att inte bara fiskens ursprung utan också produktionen och produktionsbeskrivningen kommer att vara genomblickbar för konsumenterna så att konsumenterna vet var fisken kommer ifrån och var den odlades. Det handlar inte om ifall denna process har något biologiskt värde, utan snarare om frågan om ursprung som sådan. Finns det konsekventa förordningar om detta?

 
  
MPphoto
 
 

  Jörg Leichtfried (PSE).(DE) Herr kommissionsledamot! Angående samma sak skulle jag omedelbart vilja tillägga följande: Jag har på senare tid blivit uppsökt av flera österrikiska konsumentskyddsorganisationer beträffande den påtagliga ökningen, särskilt när det gäller skaldjur som importerats till EU och som också kommer till Österrike, av behandlingen av dessa skaldjur med antibiotika och andra oönskade mediciner av ekonomiska skäl – kanske därför att det gör det lättare att odla dem. Dessa ämnen sprids sedan vidare till människor genom livsmedelskedjan. Tänker kommissionen vidta åtgärder för att begränsa eller förhindra detta i framtiden?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Angående frågan om fiskens härkomst skulle jag vilja påpeka två fakta. För det första, när det gäller fisk som fångas i det fria och som ofta sedan hamnar i bearbetningskedjan – fisk som fångas i det fria av tredjeländer i synnerhet, men också av våra egna fiskare – håller vi på att anta en förordning för att hindra olagligt fiske. Detta kommer i sig att förstärka vårt system avsevärt så att inga fiskar som fångas olagligt får komma in på gemenskapsmarknaden, vare sig i sitt ursprungliga tillstånd eller efter bearbetning. Det är en aspekt av det.

När det gäller vattenbruk undersöker vi sätt och medel för att garantera att vattenbruksfisk som importeras till gemenskapen uppfyller de normer och krav på hälsan som begärs så att våra konsumenter kan garanteras att den produkt som de äter uppfyller de krav på hälsoskydd som vi tillämpar på våra egna produkter. Det är något som generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd undersöker, och det finns också ett certifieringssystem för att intyga att produkterna som kommer in på gemenskapsmarknaden uppfyller de erforderliga hälsonormerna.

Angående en fråga som också hör ihop med allt detta är det viktigt att understryka att vi undersöker möjligheten att miljömärka vattenbruksprodukter som jag sa tidigare. Först koncentrerades diskussionen bara till miljömärkning av fisk som fångats i det fria eftersom parametrarna är olika. Där är huvudsyftet med miljömärkningen att garantera att fisken fångats på ett hållbart sätt, och därför bör de inte vinna på någon miljömärkning om fisk som säljs är fisk som överexploaterats.

Med miljömärkning på vattenbruksfisk är parametrarna olika, så här borde grunden vara andra skäl, som att fisken är odlad under förhållanden som uppfyller vissa miljö-, hälso- och sanitetsnormer. Vi undersöker parametrarna, och givetvis ska vi återkomma till parlamentet senare med förslag som syftar till införa, eller underlätta införandet av, eller upprätta minimikrav för bruk av frivilliga miljömärkningssystem i detta avseende.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 29 från Brian Crowley (H-0416/08)

Angående: Ansökningar om säkerhetstonnage

Den 13 juni 2006 meddelade förstainstansrätten utslag till förmån för 20 irländska ansökningar om säkerhetstonnage vilket upphäver kommissionens beslut 2003/245/EG(1)av den 4 april 2003 för 20 ansökningar om säkerhetstonnage. Rätten fann att kommissionen hade använt kriteria som inte fanns i reglerna (i.n.a. fartyg måste vara åtminstone 5 år gamla innan de får ansöka om säkerhetstonnage) och att den hade överträtt sina befogenheter.

Alla säkerhetstonnageansökningar inlämnades till kommissionen före den 31 december 2001, som krävdes enligt rådets beslut 97/413/EG(2) (se artikel 4,2)

Rätten fann att kommissionen inte hade tillämpat denna artikel korrekt genom att avslå ansökningen om säkerhetstonnage för dessa personer. Skulle kommissionen kunna uttala sig om varför den inte överklagade detta beslut och varför de godkända sökandena fortfarande väntar på ett svar från kommissionen, nästan två år senare, om hur den tänker rätta sig efter det rättsliga avgörandet?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka Brian Crowley för hans fråga som ger mig tillfälle att ta upp frågan om en uppföljning av förstainstansrättens dom av den 13 juni 2006 angående Irlands krav på ökad kapacitet för fiskefartyg på grund av säkerhetsförbättringar.

Kommissionen beslöt att inte överklaga förstainstansrättens dom av den 13 juni 2006. Rätten hade fastställt att alla relevanta faktorer inte hade analyserats tillräckligt i kommissionens beslut av den 4 april 2003. Till följd av denna dom valde kommissionen att anta nya beslut grundade på en fylligare analys och att ge tydligare resultat för vart och ett av fallen i fråga.

Det är riktigt att säga att de sökande fortfarande väntar på de nya besluten från kommissionen. Man bör emellertid notera att kommissionens tjänstemän har bett Irland att skicka in ytterligare specifika tekniska uppgifter för alla ansökningar om en ökad kapacitet. Trots påminnelser har Irland endast skickat in sådana uppgifter för ett par av sina ansökningar.

Bristen på fullständiga svar från Irland har försenat denna nya bedömning. Kommissionen håller nu på och avslutar den nya och grundliga utvärderingen av vart och ett av dessa önskemål. Den räknar med att informera Irland om sina resultat i juli i år.

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley (UEN). - (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar. Samtidigt råder det emellertid en viss tvekan om beslutet om säkerhetstonnage kommer att baseras på ett automatiskt beviljande av säkerhetstonnage på grund av det oriktiga beslutet som ursprungligen fattades av kommissionen, eller om en ny ansökan måste göras. Därför tvistar man om huruvida informationen kommer eller inte.

Kanske skulle kommissionen kunna klargöra för oss sannolikheten för ett positivt resultat på de nya ansökningarna från de dåvarande sökandena, som fick rätt i domstolens beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Förstainstansrättens beslut innebar inte i sig något fastställande av att de sökande hade rätt i sak, utan att kommissionen hade fattat ett beslut som var baserat på otillräcklig analys av alla relevanta faktorer. Till följd av att det beslut som vi fattade inte var baserat på tillräckligt stabil grund uppmanade vi Irland att ge oss ytterligare uppgifter så att vi skulle kunna basera vårt beslut på mer stabil grund.

Eftersom det första beslutet fattades med hänsyn till alla aktörer som en helhet har vi bett om enskilda uppgifter avseende enskilda aktörer. Vårt kommande beslut avser varje enskild aktör.

Om ingen ytterligare information har getts med avseende på bestämda aktörer kan jag inte tänka mig att det kommer att bli någon förändring av kommissionens ställningstagande. Där det finns ytterligare information bedömer vi den, och om vi efter bedömning anser att ansökan bör godkännas så kommer den att godkännas. Om vi anser att den trots ytterligare information inte förtjänar att godkännas kommer vårt beslut fortfarande att vara negativt.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 30 från Seán Ó Neachtain (H-0420/08)

Angående: Effekten av nordamerikansk import på irländska skaldjursfiskare

Skaldjursfiskare i Irland påverkas negativt av billig import från Förenta staterna och Kanada på grund av den svaga dollarn. Priserna på skaldjur fortsätter sin nedåtgående spiral. Vad planerar kommissionen för att bistå dessa fiskare, som är mycket viktiga för Irlands lokala kustekonomi?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag är medveten om att marknaden för vissa fisk- och skaldjursprodukter har sjunkit nyligen i Irland och på andra håll i gemenskapen. Man har sagt mig att denna fråga i främsta rummet står i samband med priset på hummer, som normalt skulle vara högre än 15 euro per kilo vid den första försäljningen i Irland men nu har sjunkit till 10 euro per kilo.

När det gäller det specifika fallet med hummer visar handelsstatistiken en uppåtgående trend i importen 2006 och 2007 jämfört med de föregående sex åren. Gemenskapens totala import från Kanada ökade med 12 procent 2006, jämfört med referensperioden 2000–2005 och 7 procent 2007; när det gäller Förenta staterna ökade importen med 27 procent 2006 och 26 procent 2007 gentemot samma referensperiod.

Ändå är direktimporten av hummer till Irland från Förenta staterna eller Kanada mycket liten: totalt 2,3 ton respektive 118 ton 2006. Detta innebär emellertid inte att nordamerikansk hummer inte har nått Irland via andra medlemsstater.

Priset i euro har inte gått ner under de senaste tre åren. Det genomsnittliga importpriset för Förenta staterna under perioden 2005–2007 var 12,45 euro per kilo; under första kvartalet 2008 steg priserna faktiskt lite till 13,6 euro per kilo.

När det gäller kanadensisk hummerimport till gemenskapen har priset stigit en aning under de senaste tre åren, och genomsnittspriset åren 2005–2007 var 12,12 euro per kilo. Under det första kvartalet 2008 steg priserna faktiskt till 12,48 euro, vilket speglade en stark kanadensisk dollar.

Mot bakgrund av det ovanstående verkar det inte som om den nuvarande nedgången i priset på hummer har någon starkare koppling till import från Nordamerika. Fallet kan mycket väl bero på osäkerheten på marknaden på grund av protester i vissa medlemsstater under de senaste veckorna.

På grund av att pundet fallit gentemot euron är det också möjligt att irländska producenter möter konkurrens från hummer från Storbritannien på de traditionella kontinentala marknaderna.

Det finns inga bestämmelser enligt den gemensamma marknadsorganisationen för att kompensera producenter för prisfall på hummer. Hummerproducenter skulle emellertid kunna upprätta producentorganisationer för att förstärka sin position på marknaden. Europeiska fiskerifonden ger ekonomiskt stöd för skapandet av dessa organisationer och också för genomförandet av planer för att förbättra produktkvaliteten. För ytterligare åtgärder på medellång och längre sikt finns hjälp att få enligt Europeiska fiskerifonden till kollektiva åtgärder för att främja fiskeprodukter som hummer, som skulle kunna bidra till att skapa högre efterfrågan och bättre priser.

 
  
MPphoto
 
 

  Seán Ó Neachtain (UEN).(GA) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar och skulle vilja ställa en följdfråga.

Som ni vet, herr kommissionsledamot, har fiskeindustrin förändrats dramatiskt med den kraftiga prisökningen på olja på senare tid. Jag skulle vilja fråga: har kommissionen för avsikt att lägga fram förslag för att stödja fiskare i kustområden, som hummerfiskare och de förut nämnda fiskare som påverkas negativt av nedgången i priset på skaldjur?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Det problem som rör den väldiga kostnadsökningen på olja och dess effekt på fiskare är mycket specifik och mycket speciell – jag skulle nästan vilja säga unik – när det gäller fiske. Det beror på att vi har en kombination av faktorer som påverkar fiskare mycket negativt.

Å ena sidan kan bränslekostnaden som procent av en fiskares totala inkomst gå så högt som till att utgöra 50–60 procent av hans totala inkomst. Särskilt skulle detta avse distansfisket på grund av de långa resor som man måste företa och också med tanke på speciell fiskeverksamhet som bomtrålare som förbrukar mycket bränsle.

Bortsett från det är det också så att fiskare på grund av vissa marknadsrestriktioner inte kan vidarebefordra kostnadsökningen till ytterligare aktörer som är inblandade i marknadsföringen av fiskprodukter. Det innebär i själva verket att kostnadsökningen faktiskt bärs av fiskaren själv.

Dessutom finns det olika åtgärder som vi har infört för att åter komma tillbaka till ett hållbart fiske, och det innebär att fiskaren inte kan försöka förbättra sin prestation genom att fånga mer, för om han fångar mer utövar han en ytterligare påfrestning på fiskbestånd som då på lång sikt skulle vara kontraproduktivt. Därför konfronteras fiskare med detta ofantliga problem.

I dag har jag faktiskt presenterat ett informationsmeddelande för kommissionskollegiet om vad vi anser är rätt väg att gå för att på kort sikt diskutera med fiskare om vilka sätt som vi kan hjälpa dem på för att rekonstruera hela sektorn och ta itu med olika fiskares specifika problem. I detta informationsmeddelande har vi i stora drag angett ett antal specifika åtgärder som vi kan föreslå. Medlemsstaterna skulle vara i ett läge där de tillsammans med sina egna fiskare kunde avgöra vilka av dessa åtgärder som skulle vara bäst lämpade för de realiteter som de särskilda fiskarna möter. Det kan finnas behov av att undersöka om detta skulle kunna vara tillämpbart för hummerfiskare och i vilken utsträckning.

Jag har emellertid fått i uppdrag av kommissionskollegiet att gå vidare med detta. Jag kommer att presentera dessa detaljer – huvuddragen av vad vi kommer att föreslå på mycket kort sikt – till rådet på tisdag nästa vecka i Luxemburg. Sedan återvänder jag till kommissionskollegiet med detaljerna i de förändringar som måste tilläggas till Europeiska fiskerifondens bestämmelser och andra åtgärder som vi undersöker, t.ex. möjligheten rörande minimiregler. Jag återvänder sedan till rådet, förhoppningsvis redan i juli, med de förslag som kommissionen antagit, så att vi skulle kunna ha nödvändiga åtgärder på plats förhoppningsvis om ett par månader, beroende på hur snabbt både rådet och parlamentet är beredda att agera.

 
  
MPphoto
 
 

  Reinhard Rack (PPE-DE).(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Frågan om jordbruket spelade en relativt viktig roll i den irländska nej-kampanjen. Spelade de problem beträffande fisket som vi har diskuterat här också någon roll i den nej-kampanjen? Prövade i så fall kommissionen några åtgärder för att informera om detta för att dämpa reaktionen?

 
  
MPphoto
 
 

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Vad jag förstår spelade fisket också en roll i nej-rösten, särskilt eftersom resultaten, om man tittar på dem i de olika irländska grevskapen, var särskilt negativa i de västra kustområdena där det mesta fisket äger rum.

Vi har varit medvetna om att gemenskapens åtgärder för att återinföra ett hållbart fiske påverkar fiskare och får negativa konsekvenser för deras utkomst. Bränslekostnaderna var ju inte heller till någon hjälp.

Vi har försökt ta itu med detta på flera olika sätt, t.ex. genom att uppmärksamma Europeiska fiskerifondens tjänster för att skapa större medvetenhet om hurdan situationen är. Jag har själv varit på Irland vid ett par tillfällen för att tala direkt med fiskarna. Vi har bildat regionala rådgivande nämnder. I områdena runt Irland särskilt har vi regionala rådgivande nämnden för nordvästliga vatten och regionala rådgivande nämnden för Nordsjön där fiskarna själva deltar i diskussioner som kommer att resultera i de beslut som vi ska fatta i december.

Trots allt detta, trots alla ansträngningar som gjorts, tror jag att de irländska fiskarnas röst i folkomröstningen i allt väsentligt var påtagligt negativ.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 31 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0347/08)

Angående: Främjande av miljöskydd genom företag

Hur främjar kommissionen miljödimensionens integration i politiken för små och medelstora företags (SMF) räkning och de senares anpassning till den nya europiska lagstiftningens krav på miljön?

Vilket utrymme kommer SMF att få för att utnyttja de möjligheter som den nya miljöpolitiken ger för att de ska utöka sin verksamhet?

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Små och medelstora företag (SMF) representerar 99 procent av europeiska företag. Det är därför uppenbart att utan deras medverkan kan ingen miljöpolitik bli effektiv.

SMF står inför större svårigheter att följa miljölagstiftningen och att utnyttja högre miljöprestanda. I många fall har de inte den information, den specialisering, den arbetskraft eller de ekonomiska resurser som är nödvändiga för att ta itu med problem, risker och påverkan när det gäller miljö. Av just detta skäl har kommissionen utarbetat programmet för att hjälpa SMF att följa miljölagstiftningen. Med tanke på de komplicerade problem som väntar SMF föreslås inom ramen för programmet för att hjälpa små och medelstora företag att följa miljölagstiftningen (ECAP) en mångsidig handlingsplan:

För det första att förbättra och förenkla lagstiftningen och dess tillämpning. Syftet är att reducera den administrativa bördan och frigöra medel så att SMF kan koncentrera sig bättre på att följa miljölagstiftningen.

För det andra miljöstyrningssystem som är mer överkomliga och bättre lämpade till de behov som små och medelstora företag har så att miljöfrågor kan ingå i den huvudsakliga affärsverksamheten på ett ekonomiskt försvarbart sätt.

För det tredje målinriktad ekonomisk hjälp för att främja initiativ från offentliga myndigheter eller nätverk för företagsstöd för hållbar produktion.

Ytterligare åtgärder ingår i denna handlingsplan. Kommissionen ämnar använda dem inte bara för att garantera att SMF följer produktionslagstiftningen, utan också för att hjälpa dem att dra nytta av de ekonomiska fördelarna av bättre miljöprestanda, som energisparande och förbättrad resurseffektivitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE).(EL) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar. Denna programförklaring bådar gott för handlingsplanen, och vi hoppas att den kommer att ge konkreta resultat. Vi har emellertid en fråga: vilket ansvar ställs på offentliga organ för att förse SMF med miljövänlig infrastruktur, och i vilken utsträckning ingår det i er plan?

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Det finns många möjliga tillvägagångssätt, och det är medlemsstaternas sak att genomföra dem. Ett exempel är att bilda en lokal miljöexpertskommitté för SMF för att motverka bristen på kunnande på företagsnivå. Det är en åtgärd som medlemsstaterna kan stödja. Ett annat är att förbättra kommunikationen och att mer effektivt styra information för att täcka specifika informationsluckor. Det finns också särskilda bestämmelser för SMF i olika typer av lagstiftning som vi föreslår. Ett exempel är den nya lagstiftning som vi föreslår angående en reform av handelssystemet för koldioxid: här har vi särskilda bestämmelser för SMF, som vi definierar dem i den särskilda lagstiftningen, så att de inte belastas av att ingå i handelssystemet, i de fall där det finns en sådan möjlighet i en medlemsstat.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE).(EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ni sa med rätta att SMF är ryggraden i europeisk ekonomi. Som vi vet utsätts emellertid europeiska SMF för global konkurrens. SMF är känsliga för konkurrens från andra SMF från olika delar av jordklotet som utövar miljödumpning. Skulle ni kunna tänka er att lägga en grön skatt på import från länder som vill åka snålskjuts på det internationella avtalet om miljöskydd?

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Detta är väsentligen en fråga som inte bara rör SMF utan alla företag som möter detta slags konkurrens. Detta gäller inte bara rent miljömässiga frågor utan, som man har diskuterat en hel del på senare tid, också i fråga om restriktioner som införts och den börda som följer av dem på europeiska industrier i samband med minskningen av växthusgasutsläppen. Det har varit många diskussioner på senare tid; olika åsikter har framförts, och min kollega i kommissionen Peter Mandelson har tydligt gett uttryck åt kommissionens åsikt i denna fråga.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 32 från Georgios Papastamkos (H-0349/08)

Angående: Internationella överläggningar om miljön

Vilka är skälen till bristen på internationella överläggningar om klimatförändringen för tiden efter Kyoto och varför har global miljöstyrning endast delvis varit effektiv?

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Denna fråga ger mig tillfälle att berätta exakt hur långt vi har kommit i förhandlingarna.

Arbetet inom Förenta nationernas mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC) och rapporter från november 2007, liksom att världens ledare erkände det trängande behovet av kollektiva åtgärder för att bekämpa klimatförändringen, ledde till den överenskommelse som träffades på Bali i december. EU spelade en ledande roll i överenskommelsen om inledandet av förhandlingar om ramen för att hantera klimatförändringarna efter 2012.

Parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar har enats om färdplanen från Bali. I färdplanen fastställs förhandlingarnas innehåll, som består av fyra nyckelfrågor: begränsande av klimatförändringarna, anpassning, med tanke på att klimatförändringarna har skett i större eller mindre utsträckning och kommer att vara oundvikliga 2050, teknik och lämplig finansiering, både för anpassning och minskning av koldioxidutsläpp.

Parterna enades också om att förhandlingarna bör fullbordas före slutet av 2009, med anledning av den planerade partskonferensen i Köpenhamn. Detta lämnar tillräckligt med tid för ratificeringen av den framtida klimatöverenskommelsen före slutet av 2012, när tiden för uppfyllandet av det första Kyotoprotokollet är ute.

I den överenskommelse som träffades på Bali togs fullständig hänsyn till slutsatserna i IPCC:s rapport. Man erkänner även att det kommer att krävas en drastisk minskning av växthusgasutsläppen över hela världen för att förhindra en farlig ökning av den globala temperaturen. Denna ökning får enligt rapporten inte överstiga 2 °C 2050.

Arbetet har redan börjat: fyra förhandlingsmöten har planerats i år, varav två redan har ägt rum, som en förberedelse inför partskonferensen i Poznań. Årets partskonferens kommer att vara särskilt viktig för att utvärdera situationen. På grundval av denna utvärdering kan själva förhandlingarna inledas nästa år.

Förhandlingsprocessen kommer att vara särskilt svår med tanke på dels hur komplexa de frågor som ska diskuteras är, dels det pressade programmet eftersom det är ett brådskande ärende. Fram till i fredags var experter från samtliga parter med och diskuterade alla punkter på dagordningen i Bonn. Även om framstegen är begränsade kommer de att bidra till ett lyckat resultat från partskonferensen i Köpenhamn.

Ni vet även att diskussioner är på gång inom ramen för G8 och initiativet om de stora ekonomierna (Major Economies Process) som lades fram av Förenta staterna. EU deltar aktivt för att utöva ett positivt inflytande på förhandlingarna om FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Samtidigt sänder EU ett tydligt budskap att industriländerna ska fortsätta att föregå med gott exempel. De åtar sig att minska utsläppen ytterligare, i linje med sitt historiska ansvar och principen om gemensamt men differentierat ansvar utifrån förmåga.

Att nå en omfattande och ambitiös överenskommelse om klimatförändringar efter 2012 är tveklöst en av de största utmaningarna inom hanteringen av den globala miljön. Men vi börjar inte från noll. Jag vill nämna att den franska ministern för miljö och hållbar utveckling beskrev Köpenhamnskonferensen som den bästa möjligheten till en överenskommelse om planetens framtid.

Vi måste utnyttja de mekanismer som vi redan har, nämligen FN:s ramkonvention och det tillhörande Kyotoprotokollet. I det sistnämnda har nya förfaranden för genomförande tagits fram, till exempel mekanismen för ren utveckling som består av två flexibla mekanismer, och IPCC:s vetenskapliga expertkunnande har också utvecklats.

Jag upprepar att förhandlingarna kommer att vara svåra, men med den politiska vilja som krävs och en delad känsla för situationens allvar kommer vi att kunna träffa en överenskommelse i Köpenhamn. Sunt förnuft kräver en överenskommelse i Köpenhamn. Det arbete som EU lägger ned, det stöd vi får av allmänheten i Europa, den ökande medvetenheten i världen, Europaparlamentets uppbackning och utsikterna om en överenskommelse före årets slut om det åtgärdspaket som vi har lagt fram för att stärka EU:s förhandlingsmakt – allt detta kommer att göra att vi når en överenskommelse i Köpenhamn för att ta itu med klimatförändringen på ett effektivt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE).(EL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Stavros Dimas för hans noggranna, utförliga svar.

Kommer Förenta staterna och Kina att samarbeta? Klimatförändringarna återspeglar en situation där ”de bakomliggande orsakerna finns på ett ställe och effekterna någon annanstans”. Man undrar därför vilken ståndpunkt EU kommer att anta om det dessvärre skulle inträffa att de länder med en hög miljöskuld enligt den internationella överenskommelsen om bestämmelser för perioden efter Kyotoprotokollet inte skulle lyckas samarbeta. Den primära kostnaden är självklar. Den sekundära kostnaden – och här hänvisar jag till Günter Verheugens bedömningar – är att europeiska företag skulle ha en tendens att omlokalisera sig till länder med en slapphänt miljöskyddslagstiftning. Håller ni med om denna bedömning?

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Till att börja med är inte bara Günter Verheugen, utan även jag, angelägen om att undvika ett så kallat koldioxidläckage. Detta är av den mycket enkla anledningen att om företag omlokaliserar sig från EU till länder där det inte finns några restriktioner för koldioxidutsläpp kommer det miljöresultat som jag strävar efter inte att uppnås.

Problemet med energiintensiva företag handlar framför allt om miljön, och vi bör därför inte skapa den sortens konkurrensproblem som tvingar dem att omlokalisera sig. Därför bör vi inrikta alla våra ansträngningar på att nå en internationell överenskommelse, eftersom det är där lösningen finns. En nyckelfråga i en internationell överenskommelse bör vara frågan om vad som händer med energiintensiva företag.

Om en sådan överenskommelse inte nås – och jag vill inte tro att det internationella samfundet skulle fatta ett så irrationellt beslut – har vi i den föreslagna lagstiftningen alla bestämmelser som krävs för att reformera handeln med koldioxidutsläpp så att företag som utsätts för internationell konkurrens kan återfå sin konkurrenskraft. Följaktligen kommer vi, utan att ta till åtgärder som strider mot Världshandelsorganisationens principer eller FN:s klimatförändringsprincip om en gemensam men differentierad insats, att kunna ge nödvändiga garantier om att det inte kommer att finnas något koldioxidläckage och att denna typ av migration bland företag inte kommer att inträffa.

Jag upprepar dock att vår handlingsplan måste vara att arbeta för en överenskommelse. Jag anser att vi kan ansluta oss till Förenta staterna, särskilt under den nya regering som väntas ta över nästa år, med hänsyn till att båda kandidaterna har åtagit sig fullt ut att införa ett handelssystem för koldioxidutsläpp och minska utsläppen med 80 procent till 2050 samt vidta stränga åtgärder mot växthuseffekten i samarbete med EU. Tillsammans anser jag att vi kan övertala dem som kanske har andra åsikter i frågan, och även med samarbete från länder som Kina. Som ni sa har Kina full förståelse för de problem som växthuseffekten medför för den egna befolkningen och har gått med på att göra en egen insats, som inte kommer att vara likadan som industriländernas men som kommer att innebära en minskning av växthusgasutsläppens ökningstakt. Vi kan alla tillsammans nå en överenskommelse i Köpenhamn i slutet av 2009.

Jag anser att denna överenskommelse, och jag hoppas att vi alla här tillsammans (Europaparlamentet har spelat en oerhört stor roll i detta), med ert fortsatta stöd, kommer att nå en sådan överenskommelse.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 34 har dragits tillbaka, och frågorna 33 och 35–44 kommer att besvaras skriftligen.

 
  
MPphoto
 
 

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL).(EL) Fru talman! Såvitt jag vet har varje kommissionsledamot rätt till 20 minuter. Jag har tagit tiden på deras bidrag, och Stavros Dimas har tillsammans med sina kolleger inte använt ens halva denna tid. Jag ber därför om att fråga 33 besvaras enligt det fastställda förfarandet. Jag tror inte att kommissionsledamoten själv har någon invändning.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Vi tar tiden här uppe, och han började kl. 18.32. Därmed är jag rädd att våra 20 minuter är ute, och vi måste tänka på de kolleger som har ställt frågor till kommissionsledamot Jacques Barrot. Jag är ledsen, men så ser läget ut. Det är alltid en fråga om att hitta en balans, och det är det vi måste göra i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 45 från Armando França (H-0344/08)

Angående: Frontex

Hanteringen av EU:s yttre gränser och det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna inom Frontex är avgörande för EU:s säkerhet och kan till och med förhindra vissa situationer från att uppstå.

Byrån måste vara effektiv och uppnå konkreta resultat.

Vilka pilotprojekt och utbildningsåtgärder är planerade för 2008?

Är det några medlemsstater som har begärt utplacering av en snabb gränsinsatsenhet? Har de snabba gränsinsatsenheterna egen utrustning för gränskontroll och övervakning?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Jag vill svara Armando França. Byrån Frontex’ arbetsprogram för 2008 innehåller flera pilotprojekt och utbildningsåtgärder inom operativt samarbete och forskning. Eftersom denna fråga om kontroll av de yttre gränserna rör Frontex’ befogenheter har kommissionen fått ett utförligt svar av byrån, som finns bifogat.

När det gäller utbildning har Frontex tre mål för 2008. Det första är att genomföra den gemensamma kursplanen i hela EU. Det andra är att erbjuda särskilda utbildningsåtgärder utifrån operativa krav och slutligen att upprätta ett europeiskt nätverk för utbildning av gränskontrolltjänstemän.

Under 2008 planerar Frontex att genomföra runt 13 pilotprojekt vid de yttre gränserna: fyra pilotprojekt för landgränser, tre för havsgränser, tre för luftgränser och tre inom avvisningsoperationer. Med hjälp av dessa projekt kan vi testa de arbetsmetoder som används vid gemensamma operationer, förbindelserna med tredjeländer vid avvisningar och erhållandet av resehandlingar.

När det gäller snabba gränsinsatsenheter (Rabit) har ingen medlemsstat hittills begärt utplacering av en sådan enhet, herr França.

I kommissionens meddelande av den 13 februari betonades att utplaceringen av en snabb gränsinsatsenhet kunde åtföljas av tekniskt stöd enligt artikel 8 i Frontexförordningen. Följaktligen har kommissionen rekommenderat att byrån bör göra denna bestämmelse mer tillämpbar genom att köpa eller hyra egen utrustning och att den kan använda den utrustning som anges i den centrala inventarieförteckningen över teknisk utrustning.

Sammanfattningsvis vill jag säga att vi med Frontex nu har ett verktyg som verkar fungera. Vi kommer att titta på vilka förbättringar som kan göras inom Frontex och dess verksamhet allteftersom behovet uppstår.

 
  
MPphoto
 
 

  Armando França (PSE).(PT) Jag vill tacka kommissionsledamot Jacques Barrot inte bara för hans svar, utan även för den utförliga informationen.

Det är två punkter som jag vill att kommissionsledamoten ska klargöra för mig. Samarbetet med tredjeländer är uppenbarligen mycket viktigt, och är ytterst viktigt även för oss, och jag vet att framtagandet av pilotprojekt med tredjeländer ingår i kommissionens program. När det gäller Nordafrika vill vi veta om det är några länder som omfattas av pilotprojekt av denna typ som kommissionsledamoten hänvisade till. Dessutom skulle jag uppskatta om kommissionsledamoten kunde berätta om hur det går med upprättandet av det europeiska gränsövervakningssystemet Eurosur, som har angetts som ett viktigt och nödvändigt komplement till Frontex.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr França! För att Frontex ska kunna ge tekniskt stöd till ett tredjeland måste förordningen anpassas till detta ändamål. För tillfället finns det ingen rättslig grund. Jag anser dock att detta är motiverat eftersom de tredjeländer som vi arbetar med kommer att begära det. Ni nämnde vissa Medelhavsländer. Jag tror att Frontex kommer att ombes tillhandahålla allt tekniskt stöd det kan, men vi har inte kommit dit ännu.

När det gäller resten, gränsövervakningen, har vi som ni vet Schengens informationssystem (SIS) som redan håller på att upprättas. Vi hoppas att detta kommer att vara i drift under hösten 2009. Vi kommer också att fortsätta att titta på allt annat som kan göras för att förbättra gränsövervakningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Wiesław Stefan Kuc (UEN).(PL) Eftersom Frontex ligger i Polen och jag är polack är min inställning till Frontex ganska personlig. Det är många otillförlitliga åsikter om Frontex i omlopp för tillfället. Man säger att den fungerar ibland och ibland inte. Jag vill också tillägga att detta är den byrån som har störst budget. Kan ni säga några ord om huruvida Frontex fungerar och uppfyller förväntningarna, eller om byrån fortfarande har mycket kvar att göra för att förbättra sin verksamhet?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag anser nog att Frontex’ ursprungliga åtgärder verkar tillfredsställande, även om byrån visserligen är beroende av medlemsstaterna när det gäller den tekniska utrustning som krävs för de operationer som den samordnar.

Det stämmer att detta ofta inbegriper mycket dyr utrustning som byrån inte kan köpa på grund av sin begränsade budget. Ett inköp av en helikopter skulle motsvara den årliga operativa budgeten för Frontex, det vill säga 40–50 miljoner euro. Frontex har därför undertecknat tekniska avtal med de flesta av medlemsstaterna om användning av den utrustning som byrån får tillgång till.

Kommissionen rekommenderade i sin utvärderingsrapport att Frontex skulle kunna köpa eller hyra sin egen utrustning, åtminstone när det gäller vissa små utrustningsartiklar.

Det är allt vi kan säga för närvarande. Tack för att ni påminde alla om att Frontex ligger i Warszawa och att byrån har mycket motiverad personal där. Jag vill tacka för att ni gjorde en koppling till Frontex. Jag tror att vi mot bakgrund av vad Frontex gör för närvarande, och när utvärderingarna genomförs, kommer att kunna se vilka funktionsmässiga förbättringar som kan göras.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 46.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 47 från Gay Mitchell (H-0369/08)

Angående: Åtgärder för att bekämpa terrorism och den grundläggande rätten till personlig integritet

Det finns en oro för att det är en skev balans mellan vissa EU-strategier mot terrorism, särskilt med anknytning till lagring av uppgifter, och EU-medborgarnas grundläggande rätt till personlig integritet. Kan kommissionen kommentera hur den försöker uppnå en rättvis balans mellan respekten för grundläggande friheter och åtgärder för att bekämpa terrorism?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Självklart måste de grundläggande rättigheterna beaktas i samband med alla åtgärder som vidtas av EU och dess medlemsstater för att bekämpa terrorism. Instrument eller strategier för terrorismbekämpning som inte respekterar de grundläggande rättigheterna spelar ofta terroristerna själva i händerna.

Enligt direktivet om lagring av uppgifter ska medlemsstaterna tvinga leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster eller offentliga kommunikationsnätverk att lagra uppgifter när det gäller kommunikationsutbyte i minst sex månader och högst 2 år. Detta direktiv är ett viktigt skydd mot felaktig användning av uppgifter. I direktivet anges att lagring av innehållet i kommunikationen inte omfattas av direktivet. Det anges även att tillgång till lagrade uppgifter måste definieras i varje medlemsstats nationella lagstiftning, att dessa bestämmelser måste uppfylla Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och självklart respektera principerna om proportionalitet och nödvändighet.

Detta innebär att uppgifter som lagrats enligt direktivet inte får användas av myndigheterna i en medlemsstat för att blanda sig i en persons privatliv, förutom i fall där detta är motiverat för att upptäcka och beivra allvarliga brott. I direktivet anges att endast de behöriga nationella myndigheterna kan få tillgång till de lagrade uppgifterna. Detta innebär uppenbarligen att lagrade uppgifter inte får användas av företag eller privatpersoner. Att tillgången till lagrade uppgifter är begränsad innebär även att de inte kan användas för övervakning av allmänheten.

Dessutom gäller direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter samt direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation också lagrade uppgifter enligt direktivet.

Sammanfattningsvis är direktivet om lagring av uppgifter oumbärligt för att göra polisens arbete mer effektivt och för övervakning, upptäckt och utredning av terrorister, samtidigt som man säkerställer respekten för enskilda personers privatliv och skydd av personuppgifter. Kommissionen kommer att se till att medlemsstaterna genomför direktivet och att det efterlevs i enlighet med de grundläggande rättigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar. Kommissionsledamoten är säkert medveten om att Storbritanniens skugginrikesminister, tidigare Europaminister, David Davis, lämnade sin parlamentsplats i förra veckan av principiella skäl med anknytning till statens intrång i den personliga integriteten. Oavsett om hans avgång var motiverad eller inte delar jag den oro som han uttrycker. Staten skulle aldrig lägga fram några av de extrema saker som staten eller EU vill göra i en åtgärd inför parlamentet eller Europaparlamentet, så det görs stegvis. Jag vill att alla terrorister ska ställas till ansvar.

Jag växte upp i ett land där terrorister i 30 år ödelade vårt land, men vi hade också rättsstatsprincipen som skyddade medborgarnas integritet. Herr kommissionsledamot! Jag vill höra från er vilka åtgärder ni vidtar i förebyggande syfte för att se till att enskilda personer har rätt att sköta sina angelägenheter och att deras integritet skyddas.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Jag måste säga att 15 medlemsstater har meddelat kommissionen om sina instrument för att införliva direktivet om lagring av uppgifter, och kommissionen har inlett överträdelseförfaranden mot alla medlemsstater som inte har meddelat den om dessa åtgärder före slutet av november 2007.

Som svar på er fråga har kommissionen upprättat en expertgrupp för att hjälpa kommissionen att analysera direktivets effektivitet och uppnå den balans som ni efterfrågar. Kommissionen kommer att lägga fram en rapport i september 2010 för att granska hur direktivet bidrar till att utreda, upptäcka och beivra allvarliga brott. Därför kommer kommissionen självklart att undersöka alla observationer som den tagit emot av medlemsstaterna eller den arbetsgrupp som upprättas enligt direktivet.

Vi måste verkligen se till att detta sker i enlighet med direktiven om lagring av uppgifter och direktivet om uppgiftsskydd. Jag tror att vi, även om det är någon enstaka överträdelse av uppgiftsskydd, omedelbart kommer att kunna dra slutsatser av detta.

Jag anser att vi verkligen har försökt uppfylla kraven i kampen mot terrorismen, i överensstämmelse med skyddet av de grundläggande rättigheterna. Detta är i alla fall vad jag måste fokusera på, och, herr Mitchell, jag kommer att se till att göra det.

 
  
MPphoto
 
 

  Armando França (PSE).(PT) Som vi vet är detta ett område av potentiell konflikt mellan grundläggande rättigheter, respekt för grundläggande rättigheter och säkerhet. Men jag tycker även att det verkar vara ett område där samarbete är mycket viktigt.

Jag vill fråga kommissionsledamoten vilken nivå av samarbete som används vid genomförandet av direktivet mellan nationella uppgiftsskyddsmyndigheter när det gäller lagring av uppgifter. Det finns specialiserade nationella myndigheter i varje medlemsstat, och såvitt jag förstår är det kommissionens uppgift att sätta igång och främja detta samarbete mellan de olika organen.

Vilka nyheter finns det om detta, herr kommissionsledamot?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Ni har rätt: vi måste se till att uppgiftsskyddet respekteras. I vilket fall som helst har Europeiska datatillsynsmannen, tillsammans med oss, i uppgift att övervaka allt detta. Ni har rätt; vi behöver samarbete. Det är artikel 29-arbetsgruppen som sammanför myndigheterna i de olika medlemsstaterna och specifikt arbetar med att förbättra respekten för uppgiftsskyddet ytterligare, som Gay Mitchell gjorde mig uppmärksam på.

Jag anser att detta samarbete gör framsteg. Vi kallar denna arbetsgrupp ”artikel 29-gruppen” eftersom det i artikel 29 i direktivet står att de oberoende uppgiftsskyddsmyndigheterna i varje medlemsstat måste sammanträda. Jag anser att detta är ett bra verktyg och att det bör användas. Det är allt jag kan säga.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Fråga nr 48 från Claude Moraes (H-0380/08)

Angående: Europeiska arresteringsordern

Den europeiska arresteringsordern används nu vida för att säkerställa att misstänkta brottslingar i EU grips och överlämnas. Den har en nyckelroll i kampen mot terrorism och när det gäller att ställa dem som anklagas för allvarliga brott inför rätta. Men den verkade åtminstone i de första stadierna omgärdas av ett visst mått av rättslig osäkerhet. I en tidigare rapport från det brittiska överhuset varnade man för att den europeiska arresteringsordern kanske inte skulle tillämpas fullt ut mellan medlemsstaterna tills denna osäkerhet retts ut.

Kan kommissionen ge sin åsikt om hur effektivt de ursprungliga problemen har lösts och hur effektivt den europeiska arresteringsorden nu fungerar? Vilka frågor, om några, anser kommissionen fortfarande är problematiska, och hur tänker den ta itu med dem?

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag vill tacka Claude Moraes för att han tog upp denna viktiga fråga. Den europeiska arresteringsordern har verkligen gett betydande resultat. Den främsta förändringen är det ömsesidiga erkännandet av domstolsbeslut samt att kravet på dubbel straffbarhet inte längre gäller för 32 allvarliga brott. Förfarandena tar därför mycket mindre tid.

Jämfört med det långdragna utlämningsförfarandet, som i allmänhet tar över ett år, tar ett överlämnandeförfarande med den europeiska arresteringsordern bara i genomsnitt 43 dagar. Allt detta hanteras faktiskt av domstolarna.

Det nya förfarandet används vida av medlemsstaterna. År 2006 utfärdades 6 752 europeiska arresteringsorder. Totalt 2 042 personer greps med europeiska arresteringsorder, och 1 892 personer överlämnade sig. Mer än en femtedel av de personer som överlämnade sig enligt den europeiska arresteringsorderns förfaranden var medborgare i den verkställande medlemsstaten.

Med tanke på att vi 2006 hade praktiskt taget lika många arresteringsorder som förfaranden under en tioårsperiod är det tydligt att den europeiska arresteringsordern är en framgång. De ursprungliga konstitutionella problemen i vissa medlemsstater har lösts.

Men, herr Moraes, vi måste erkänna att när det gäller överlämnande av medborgare ser vi då och då att gamla utlämningsförfaranden används, vilket är ett tecken på en kvarvarande brist på förtroende i vissa medlemsstater och i vissa straffrättsliga system. Vi tror dock att detta kommer att försvinna och att systemet kommer att kunna fungera optimalt.

På grundval av en analys av rambeslutets införlivande i medlemsstaternas lagstiftning rapporterade kommissionen 2005 och 2007 om hur den europeiska arresteringsordern fungerade. Då framkom att vissa justeringar hade gjorts i medlemsstaterna.

För närvarande håller en rad sakkunnigbedömningar på att utföras där kommissionen är med som observatör. Dessa bedömningar ska vara färdiga i början av 2009. Det kommer att vara då som kommissionen, utifrån resultaten av bedömningarna, kommer att lägga fram en ny rapport där man identifierar de olika metoder, brister och frågor som undersökts på EU-nivå för att ytterligare förbättra den europeiska arresteringsordern, även om jag anser att den fortfarande verkar vara en av de främsta framgångssagorna när det gäller principen om ömsesidigt erkännande.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Moraes (PSE). - (EN) Kommissionsledamoten har rätt när han säger att den europeiska arresteringsordern är den typ av åtgärd som EU:s medborgare förväntar sig av politiken inom rättsliga och inrikes frågor. Det är logiskt att lämna mycket långdragna utlämningsförfaranden bakom sig.

Jag vill dock be honom att personligen intressera och engagera sig i detta problem med hur rambeslutet har införlivats i vissa medlemsstater. (Kommissionen har varit kritisk mot detta.) Jag vill be honom att personligen engagera sig i det faktum att vissa medlemsstater håller fast vid gamla förfaranden, vilket innebär att den europeiska arresteringsorden inte är så effektiv som den borde vara.

Det har gjorts en del mycket viktiga framsteg, men tyvärr har dessa dragits ned av denna brist på införlivande och genomförande av vad som skulle kunna vara ett mycket viktigt direktiv för framtiden inom rättsliga och inrikes frågor.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr Moraes! För det första vill jag påminna er om att kommissionen, på grundval av de nuvarande fördragen, inte har befogenhet att inleda överträdelseförfaranden mot en medlemsstat om ett inkorrekt genomförande av rambeslutet upptäcks under övervaknings- och granskningsförfarandena. Trots detta kan jag berätta att jag kommer att fästa stor uppmärksamhet vid genomförandet av den europeiska arresteringsordern. Forumet för diskussion om EU:s politik och praxis på rättsområdet, som vi kommer att göra till ett regelbundet evenemang, ger oss chansen att uppmuntra domare från alla medlemsstater att arbeta tillsammans. Vi kommer också att ta detta tillfälle i akt för att främja en riktig tillämpning av den europeiska arresteringsordern. Jag vill tacka er för att ni ställde denna fråga, och jag kan säga att vi kommer att göra allt vi kan. Jag vill tillägga att stärkandet av Eurojust även kommer att göra att vi kan utnyttja den europeiska arresteringsordern på ett bättre sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Armando França (PSE).(PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag har tillbringat 17 år i domstolar som jurist, och jag har därför mycket god kännedom om den rättsliga situationen i EU, som generellt karakteriseras av saktfärdighet, extrem saktfärdighet. Detta är något som vi alla måste lösa.

Den europeiska arresteringsordern är mycket viktig – faktiskt av yttersta vikt. Dessutom är det avgörande att medlemsstaterna förstår hur viktig den är och tar hänsyn till detta.

Vi vet att kommissionen inte har befogenheter att införa sanktioner, men den kan egga och stimulera frågor, och jag stöder helt min kollegas ord, men det finns ytterligare en aspekt som är mycket viktig, herr kommissionsledamot, som förmodligen ligger i era händer, nämligen att främja samarbetet mellan polis och rättsliga myndigheter. Det är avgörande att samarbetet mellan polisen och de rättsliga myndigheterna främjas i medlemsstaterna, liksom mellan kommissionen och EU:s institutioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Ni har helt rätt – den europeiska arresteringsorden måste bli en framgång eftersom den innebär man går över till ett system med ömsesidigt erkännande. Det betyder att de olika rättsliga myndigheterna nu faktiskt börjar samarbeta i en förtrolig anda. Det är därför som korrekt tillämpning av den europeiska arresteringsordern – som i stor grad har påskyndat och förenklat förfaranden – måste illustrera den nya rättordning som ni vill ska vara mycket snabbare och enklare att använda.

Det är allt jag kan säga. Vi kommer att noggrant bevaka användningen av den europeiska arresteringsordern som jag anser är ett av de bästa verktygen för rättsligt samarbete i brottmål, ett område som helt klart behöver förbättras ytterligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.20 och återupptogs kl. 21.00.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
  

(1) EUT L 90, 8.4.2003, s. 48.
(2) EUT L 175, 3.7.1997, s. 27.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy