Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 18 juni 2008 - Strasbourg

5. Högtidligt möte - 2008, Europeiska året för interkulturell dialog

  Talmannen. – Mina damer och herrar! På Europaparlamentets talmans vägnar har jag den stora äran och nöjet att under detta europeiska år för interkulturell dialog välkomna Dr Asma Jahangir, FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet, till Europaparlamentet.

Europaparlamentet fäster särskild vikt vid Europeiska året för interkulturell dialog. Genom en rad evenemang och initiativ tillhandahåller parlamentet ett forum för diskussion mellan medborgare från olika kulturer och samfund och mellan medborgare med olika religioner och trosuppfattningar.

Under loppet av detta år har vi redan bjudit in politiker och religiösa ledare från olika håll i världen för att tala inför oss. Vi hoppas att vårt parlament även kommer att fungera som ett forum för kommunikation, för att sprida ett gemensamt budskap och främja en verkligt fri dialog och bättre ömsesidig kännedom.

Dr Jahangir, det är ett särskilt nöje för mig att välkomna er hit till plenum för att tala om frågor som är av avgörande vikt för freden och utvecklingen i världen.

Som en del av vårt gemensamma uppdrag att främja demokratin och de mänskliga rättigheterna har vi nära följt händelseutvecklingen i ert land, Pakistan, och när ni fängslades förra året antog Europaparlamentet en resolution med en uppmaning om att ni omedelbart skulle friges. Därför är vi särskilt glada över att ha er här hos oss i dag.

Det finns ännu ett skäl till att ert besök är särskilt viktigt just nu. I år firar vi sextioårsjubileet för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Med denna förklaring inleddes en ny epok i en värld som just hade överlevt prövningarna av det värsta kriget i historien, ett krig som började i Europa. I förklaringen fastslås den första internationella formella skyldigheten gentemot alla människors värdighet och lika värde, oavsett hudfärg, tro eller ursprung. I artikel 18 i förklaringen fastställs följande: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Er uppgift som FN:s särskilda rapportör är att identifiera befintliga hinder eller eventuella framtida hinder för att utöva denna rättighet, och föreslå metoder och åtgärder för att motverka och övervinna dessa hinder.

I era rapporter betonar ni vikten av en kontinuerlig, intensifierad dialog med samfund som ansluter sig till olika religioner eller trosuppfattningar. Denna dialog måste föras på alla nivåer, av alla sociala grupper. Ni betonar särskilt behovet av ett brett deltagande för kvinnor för att främja ökad tolerans, respekt och ömsesidig förståelse.

Europaparlamentet har i många av sina resolutioner betonat att kvinnor spelar en avgörande roll för att främja dialog och fred, vilket även underströks vid den konferens som vi anordnade med anledning av Internationella kvinnodagen. Ni har själv deltagit i många konferenser om främjande av dialog, till exempel inom ramen för Civilisationernas allians, och har tagit många initiativ för att ge kvinnor en ökad roll.

Ni har även betonat vikten av utbildning som den viktigaste faktorn för att förebygga konflikter. Genom utbildning blir det möjligt att lära ut respekt och acceptans av pluralism och mångfald inom ramen för religion och trosuppfattningar. Detta bidrar i sin tur till spridningen och genomförandet av de mänskliga rättigheterna i alla samhällen.

Det ni förespråkar är i linje med mottot för Europeiska året för interkulturell dialog, ”Tillsammans i mångfald”. Det kompletterar den ledande roll som har getts åt aktiviteter för att främja kunskap, respekt och tolerans för olika trosuppfattningar.

Dagens högtidliga möte är ett stort ögonblick. För dem som vill fortsätta diskussionen med er kommer ett särskilt möte att anordnas i morgon av underutskottet för mänskliga rättigheter.

Dr Jahangir, det är ett stort nöje att nu ge er ordet för att tala inför Europaparlamentet.

(Applåder)

  Asma Jahangir, FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet. − (EN) Fru talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar, kära vänner! Det är en stor ära och ett enormt nöje att vara här med er i dag. Jag vill mycket varmt tacka talman Hans-Gert Pöttering för att han har bjudit in mig för att tala inför Europaparlamentet. Jag måste också tacka er alla för det stöd som ni har gett mig, både som FN:s särskilda rapportör och personligen, när jag satt fängslad förra året.

Ert beslut att utse 2008 till det europeiska året för interkulturell dialog och genomföra flera initiativ i samband med detta är verkligen lägligt och mycket viktigt. Europas historia har formats av många positiva exempel på interkulturell dialog. En sådan konstruktiv dialog har emellertid tidvis saknats, till exempel om man tänker på religionskrigen eller gettona för vissa troende på Medeltiden.

I mitt tal vill jag dela med mig av några tankar till er, särskilt om interreligiös dialog, tankar som bygger på den erfarenhet som jag har vunnit under de senaste fyra åren som FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet. Jag vill ställa fyra frågor, som i stort sett handlar om vad interkulturell dialog är och varför och hur den bör föras.

Låt oss börja med den första frågan: vad menar vi med interkulturell dialog? Redan terminologin tycks vara knepig: omfattar ”interkulturell” även ”interreligiös” dialog? Jag skulle naturligtvis svara ja på den frågan, eftersom religioner är en del av kulturen. Samtidigt måste ”intrareligiösa” spänningar hanteras på lämpligt sätt. Den interkulturella dialogen bör följaktligen även omfatta troende från olika samfund inom de olika religionerna och beakta deras åsikter.

Hur är det med dialogen mellan teistiska, icke-teistiska och ateistiska troende? Alla dessa troende skyddas av den internationella människorätten och av rätten att inte bekänna sig till någon religion eller trosuppfattning. Enligt min uppfattning bör därför även dessa dimensioner finnas med i initiativen för interkulturell dialog.

På FN-nivå finns det ytterligare termer, som Civilisationernas allians eller ”Internationella året för närmande av kulturer 2010”. I dessa titlar undviks det ofta omtvistade ordet ”religion”, men dessa initiativ är i allra högsta grad utformade för att främja interreligiös och interkulturell dialog, förståelse och samarbete för fred.

”Interkulturell dialog” kan följaktligen betraktas som en vittomspännande term, som omfattar de olika dimensioner som nämndes tidigare: interreligiös dialog och intrareligiösa strategier, även när de omfattar ateistiska icke-troende. Jag tycker att Europaparlamentet och rådet har beskrivit målen för den interkulturella dialogen på ett mycket bra sätt i sitt beslut nr 1983/2006/EG om det europeiska året: ”(…) att stärka respekten för den kulturella mångfalden och hantera den komplexa verkligheten i dagens samhälle och samexistensen mellan olika kulturella identiteter och trosuppfattningar. Det är vidare viktigt att framhäva olika kulturers bidrag till kulturarv och levnadsvanor i medlemsstaterna och erkänna att kultur och den interkulturella dialogen är av avgörande betydelse för att människor ska kunna lära sig att leva tillsammans i harmoni.”

Ännu viktigare är att staten måste stå fast vid politik och utveckla goda styrelseformer för att ge utrymme för olika intressen. Både staten och civilsamhället har en roll i insatserna för att skapa en miljö där personer med olika religioner och trosuppfattningar kan samverka utan friktioner. Som sådant måste konceptet interkulturell dialog breddas.

Detta leder in mig på den andra frågan: varför är interkulturell dialog viktigt? Jag är övertygad om att det är ytterst viktigt att föra en interkulturell dialog för att övervinna sekteristiska och oförsonliga inställningar och öka den religiösa toleransen i hela världen. Förutom utbildning utgör interkulturell dialog ett av de främsta hjälpmedlen för att förebygga missuppfattningar, konflikter och kränkningar när det gäller religionsfrihet och rätten till fri trosuppfattning. Om den interkulturella dialogen förs framgångsrikt kan den verkligen bidra till att främja tolerans, respekt och förståelse.

Även om kulturer och religioner kan skilja sig mycket sinsemellan finns det inga skäl att anse att de inte har samma status för att de är annorlunda. Väldigt många människor ansluter sig till de universella värdena, oavsett religion eller trosuppfattning, men det har alltid funnits dem som försöker bevisa att deras kultur, religion, språk eller historia är överlägsna grannarnas. Min föregångare som FN:s särskilda rapportör, professor Abdelfattah Amor från Tunisien, har redan ställt frågan om det finns något som människan inte har gjort under historiens lopp ”i religionens namn”. Trots detta delar religionerna många moraliska värderingar som både kan och måste göra det möjligt för dem att nå ett gemensamt samförstånd om respekt.

Under mina landsbesök har jag sett hur verkningsfulla insatserna för att inleda en interreligiös dialog kan vara. Samtidigt kan avsaknaden av en sådan dialog vara ett tidigt varningstecken på annalkande interreligiösa spänningar och konflikter. Det är uppenbart att de underliggande problemen inte kan lösas enbart genom dialog, den kan snarare vara ett första steg i rätt riktning. Interreligiös dialog får inte bara vara en intellektuell och teologisk diskussion, den kan även engagera den tysta majoriteten i att söka en gemensam strategi för att nå harmoni och fred. Det finns sanna framgångshistorier om interreligiös dialog, men gräsrotsinsatserna blir sällan till rubriker i medierna – till skillnad från interreligiöst våld.

Jag vill gärna dela med mig av två erfarenheter från mina senaste informationsuppdrag till er, som visar att deltagarna inte behöver gå långt för att föra en meningsfull dialog. Under mitt besök till Israel och det ockuperade palestinska territoriet informerades jag om flera interreligiösa möten där israeler och palestinier samlas och inte låter de senaste politiska händelserna hindra deras dialog. En icke-statlig organisation rapporterade följande: ”Både israeler och palestinier talade om frustration och förtvivlan över de extrema attityderna i sina respektive samhällen och majoritetens ovilja att samarbeta på ett icke-våldsamt sätt för att finna lösningar. Båda sidorna talade om behovet av att höra den andra sidan erkänna sitt eget våld och uttrycka ånger.”

På Nordirland fick jag även se ett exempel på vikten av interreligiös dialog i det nära grannskapet: i Belfast finns det många initiativ på gräsrotsnivå som sammanför människor med olika politisk och religiös bakgrund, varav en del av dem bor grannar, men är uppdelade av de så kallade fredslinjerna.

Detta leder in oss på den tredje frågan: varför bör vi engagera oss i interkulturell dialog? Millennietoppmötet för världsfred, som hölls i New York i augusti 2000, sammanförde över 1 000 religiösa och andliga ledare. I sitt slutliga åtagande för global fred betonade de att ingen verklig fred kan nås om inte alla samfund erkänner den mänskliga familjens kulturella och religiösa mångfald i en anda av ömsesidig respekt och förståelse.

Sådana möten med religiösa ledare är viktiga, men samtidigt bör även interreligiös dialog på gräsrotsnivå stimuleras och främjas. Enligt min åsikt bör diskussionerna också om möjligt omfatta troende som har en objektiv syn på sin tro samt ateistiska och icke-teistiska troende och medlemmar av religiösa minoriteter. Dialogen skulle även vinna mycket på kvinnornas perspektiv, som tenderar att marginaliseras vid stora evenemang för interreligiös dialog. Kvinnor hör till dem som drabbas värst av religiös intolerans, men trots detta har jag märkt att kvinnogrupper över religiösa gränser har varit mycket effektiva människorättskämpar i situationer av spänningar mellan olika folkgrupper.

Ibland kan det även vara nyttigt att samla människor med samma tro men skilda åsikter. Ett bra exempel från mitt besök till Storbritannien nyligen är en rundabordskonferens i London där man även behandlade lagstiftning mot diskriminering på grund av sexuell läggning och lagstadgade undantag för organisationer avseende religion eller trosuppfattningar. Den diskussionen skulle ha sett helt annorlunda ut om inte medlemmar av den kristna rörelsen för lesbiska och homosexuella hade deltagit.

Artister kan även spela en viktig roll i att informera allmänheten om religiös tolerans och bygga broar mellan olika samfund. Ett bra exempel är symfoniorkestern West-Eastern Divan Orchestra, som är sammansatt av unga israeliska, palestinska, libanesiska, syriska, jordanska och egyptiska musiker. Orkesterns grundare och dirigent, Daniel Barenboim, beskrev den humanitära tanken med denna orkester på följande sätt: ”Vi ser oss inte som ett politiskt projekt, utan snarare som ett forum där ungdomar från Israel och alla arabländerna kan uttrycka sig fritt och öppet och samtidigt lyssna till andras berättelser. Det handlar inte nödvändigtvis om att acceptera andras berättelser, än mindre hålla med om dem, utan snarare om ett oumbärligt behov av att acceptera deras värde.”

Mitt senaste besök till Indien har emellertid visat hur sårbara även artisterna känner sig inför pressen från den stora massan. Indiens filmindustri har spelat en viktig roll för att upplysa allmänheten om religiös tolerans. Men en del Bollywood-filmer har i själva verket förbjudits av icke-statliga aktörer genom hotelser. Tyvärr tycks de yrkesverksamma i filmindustrin rutinmässigt söka godkännande från dessa självutnämnda väktare över religiösa uppfattningar innan de fortsätter med en film som berör folkgruppsfrågor. Detta visar hur viktigt artisternas bidrag till den interkulturella dialogen är – eller åtminstone kunde vara. Journalister och advokater kan också göra mycket, särskilt när deras uttalanden och agerande överskrider religiösa gränser. Det finns oräkneliga exempel där individer har kommit till undsättning, över alla religiösa gränser.

Dessutom – och det är ännu viktigare – måste politikerna sätta sig ned och diskutera hur de nya utmaningarna i den alltmer globaliserade världen ska hanteras. Sådana diskussioner kan till slut leda till konkreta åtgärder för att integrera mångfaldsperspektivet, till exempel i bostadsprojekt, läroplaner och utnämningar av lagstadgade organ.

Slutligen vill jag ställa den fjärde frågan: hur kan den interkulturella dialogen föras på ett effektivt sätt? Det finns olika nivåer av interkulturell dialog: internationella och regionala organisationer som FN, EU och Islamiska konferensen (OIC) kan spela en roll genom att tillhandahålla plattformar för interkulturell dialog. Dessutom föreslår icke-statliga organisationer nu att fredskulturen ska utvecklas genom dialog och samarbete mellan individer och samfund från olika religioner och trosuppfattningar genom ett ”FN-decennium för interreligiös dialog och samarbete för fred”, som eventuellt kommer att löpa från 2011 till 2020. I detta avseende är det mycket viktigt att det finns en mängd bra initiativ på global, regional, nationell eller lokal nivå. Jag vill betona att det även är möjligt att använda gamla, nya och kreativa kommunikationsmedel för att inrätta en interkulturell dialog till en låg kostnad, till exempel genom brevvänsprogram i skolor eller via Internet om särskilda ämnen, samt gatuteater och dockteater.

EU:s program för livslångt lärande kan tjäna – och gör redan detta – som perfekta plattformar för interkulturell och interreligiös dialog. Dessa olika program är verkligen bra exempel på god praxis: syftet med Comenius är att utveckla en förståelse för och mellan olika europeiska kulturer genom utbyten och samarbeten mellan skolor i olika länder, och över 1,5 miljoner studenter har redan deltagit i Erasmus, utbytesprogrammet för högre utbildning. Genom Leonardo da Vinci-programmet finansieras gränsöverskridande rörlighet i yrkesinriktad utbildning och yrkespraktik, Grundtvig-programmet ger nya inlärningsmöjligheter, särskilt för vuxna som riskerar social utslagning och för äldre arbetstagare, och Jean Monnet-nätverket främjar slutligen undervisning, forskning och diskussioner om europeisk integration i institutioner för högre utbildning runtom i världen. Jag vill betona hur viktigt det är för EU att nå ut till hela världen, särskilt inom ramen för den interkulturella dialogen.

Utbildningsinstitutionernas roll är avgörande. De kan antingen inprägla en anda av tolerans eller underblåsa spänningar, redan från en tidig ålder. Därför måste betoningen ligga på upplyst utbildning, där barnen lär känna de skillnader som finns. Det finns en avsevärd potential i frivilliga skolutbytesprogram med andra länder, både i Europa och på andra håll. I detta avseende vill jag hänvisa till FN-initiativet ”International Consultative Conference on School Education in Relation to Freedom of Religion or Belief, Tolerance and Non-Discrimination”. Vid sin konferens 2001 antog den i samförstånd slutdokumentet från Madrid, där man rekommenderade att lärare och elever ges frivilliga möjligheter till möten och utbyten med sina motsvarigheter från olika religioner eller trosuppfattningar.

Familjen är en annan inkörsport där mottagligheten för nya idéer antingen kan hämmas eller få näring, vilket beror väldigt mycket på den enskilda uppfostran. Dessutom ger blandade äktenskap – helt naturligt – nya perspektiv och kan underlätta den interkulturella eller interreligiösa dialogen. Enligt min mening är det viktigt att redan i tidig ålder lära känna hur grannar från andra religioner tänker. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att man måste resa långt bort, utan kan till exempel göras genom att börja möta människor i den lokala kyrkan, moskén, synagogan, templet eller någon annan gudstjänstlokal. Grupperna – särskilt interreligiösa möten på gräsrotsnivå – får inte vara för stora, för att ge samtalsdeltagarna möjlighet att tala och lära känna varandra personligen.

Det finns emellertid flera potentiella risker med interkulturell dialog. Om den inte förs på lämpligt sätt kan den bli en ytlig, vag och ineffektiv. Dessutom kan den även utnyttjas som ett verktyg för att lyfta fram ”de andras” dåliga sidor. Deltagarna kan frestas att försöka övertyga deras samtalspartner om att deras religion eller kultur är överlägsen.

När det gäller innehållet i dialogen finns det också en grundläggande fråga som bör besvaras: Bör deltagarna även fråga om sina respektive religioner och teologiska synsätt, eller skulle det kunna vara farligt? En positiv aspekt skulle kunna vara att deltagarna blir medvetna om liknande synsätt, men även om skillnaderna. Dessa skillnader kan emellertid tolkas som känsliga eller till och med stötande. Tänk er bara en diskussion som inriktas på tvistefrågor som: Vem var den sista profeten? Hade Gud en son? Är religiösa ledare ofelbara? Vad får man äta och inte äta? Existerar reinkarnation?

Ett frestande alternativ kan vara att endast diskutera ofarliga frågor som inte alls har med teologi att göra, till exempel att diskutera gemensamma miljöproblem. Men det kan vara svårt att finna sådana ämnen och de kan vara ganska tråkiga, och till slut skulle en sådan inställning motverka syftet med verklig interkulturell och interreligiös dialog. Jag anser inte att det skulle hjälpa att lägga på ett lager av ”religiös korrekthet” till den befintliga politiskt korrekta inställningen.

Ibland hör man från diplomatiska personer att vi inte bör kritisera andra religioner än vår egen. Jag vill dock ställa följande fråga: Utesluter dialog möjligheten att kritisera andra trossatser? I en verklig dialog anser jag att ett av alternativen även kan vara att deltagarna till slut kan enas om att de är oeniga, samtidigt som de självklart fortfarande respekterar varandras åsikter och synsätt.

(Applåder)

Om någon vill kritisera motpartens religion är det naturligtvis klokt att göra detta på ett informerat sätt och väga sina ord noga. Dessutom kan det också bidra om ett ömsesidigt förtroende redan finns mellan de olika grupperna. Jag är emellertid fast övertygad om att det skulle vara svårt att försöka skydda religioner per se i stället för att skydda individer och grupper av troende, vilket också fastställs i internationella människorättsliga normer.

(Applåder)

Jag har sagt många gånger att jag är oroad över att en brottsförklaring av så kallat religiöst förtal kan motverka sitt eget syfte, eftersom det kan skapa en atmosfär av intolerans och rädsla och till och med kan öka riskerna för ett bakslag. Anklagelser om religiöst förtal kan kväva berättigad kritik eller till och med forskning om praxis och lagar som förefaller strida mot de mänskliga rättigheterna men som är – eller åtminstone uppfattas som – religiöst accepterade.

Slutligen anser jag att rättsordning och fungerande demokratiska institutioner är nödvändiga förutsättningar för att skapa ett gynnsamt klimat som leder till verklig dialog och förståelse. Människorna måste kunna lita på systemet, och därför kan mångfald inom institutionerna bidra till att skapa en sådan miljö. Interkulturell dialog får inte föras eller utformas på ett överlägset beskyddande sätt. Staternas politik i detta avseende bör ge utrymme för olika religioner och trosuppfattningar, och på så vis skapa naturliga möjligheter till samverkan och förståelse.

Det här är mina tankar om vad interkulturell dialog är och varför och hur den bör föras. Jag är rädd för jag i stället för att ge utförliga svar kan ha tagit upp en rad nya frågor.

I mina kommentarer har jag redan nämnt möjligheterna – men även de eventuella fallgroparna – med interkulturell dialog. Det är absolut nödvändigt att institutionalisera den interkulturella dialogen på flera nivåer, med rätt format och ett brett urval deltagare, samtidigt som man möjliggör en verklig diskussion. Jag anser att gemensamma förklaringar och uttalanden av religiösa ledare är viktiga, men jag vill dock ta detta tillfälle i akt för att lyfta fram den viktiga roll som gräsrotsinitiativ, konkreta möten och gemensamma åtgärder spelar. Jag anser även att det är bättre att ha ett ordkrig än långvariga spänningar. När vanliga teistiska, ateistiska och icke-teistiska troende samlas, kanske för första gången någonsin för en del, lär de sig – förhoppningsvis – en massa av varandra, även om de till slut är oeniga om faktiska frågor.

De universella värdena bör fungera som en bro mellan olika religioner och trosuppfattningar och jag accepterar inte att de universella människorättsliga värdena ska vara underordnade, varken till sociala eller religiösa normer.

(Applåder)

Detta brobyggande kan till slut leda till att även de universella människorättsliga värdena stärks, både när det gäller främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna och friheterna.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera FN:s före detta generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som sa: ”När de mänskliga rättigheterna betraktas ur ett universellt perspektiv ställs vi inför den mest krävande dialektiken: dialektiken om identitet och det annorlunda, om ”självet” och ”den andre”. Detta lär oss på det mest direkta sättet att vi på en och samma gång är lika och olika.”

(Parlamentet gav Asma Jahangir stående ovationer.)

  Talmannen. – Dr Jahangir, tack så mycket för ert tal. Vi har lyssnat mycket noggrant till det ni har sagt, som byggde på er respekt för de mänskiga rättigheterna, er rika erfarenhet och vad det viktiga arbete som ni genomför handlar om.

Jag hoppas att ert besök till Europaparlamentet kommer att ge oss en möjlighet till ett bredare samarbete i vårt gemensamma uppdrag för demokrati, fred och utveckling.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman