Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 18 juni 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Förberedelser för Europeiska rådets möte efter folkomröstningen på Irland (19-20 juni 2008) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om förberedelserna för Europeiska rådets möte efter folkomröstningen på Irland.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) I morgon inleds Europeiska rådets andra möte under det slovenska ordförandeskapet. Jag vill gärna redogöra för de huvudsakliga diskussionsämnen som stats- och regeringscheferna kommer att ta upp. Den första debatten kommer med all säkerhet att ägnas åt att analysera situationen efter folkomröstningen om Lissabonfördraget, som hölls i torsdags på Irland. Jag vill börja med att återge uttalandet från rådets ordförande Janez Janša: ”Ordförandeskapet beklagar det beslut som fattats av de irländska väljarna och är därför besviket. Vi kommer självklart att respektera det irländska folket vilja.”

Efter det att det officiella resultatet av folkomröstningen hade offentliggjorts talade Europeiska rådets ordförande med ett antal ledare från de medlemsstater som ännu inte har slutfört ratificeringsförfarandet. Det är uppmuntrande att veta att dessa medlemsstater är beslutna att fortsätta med ratificeringen. Som Europeiska rådets ordförande har betonat är Lissabonfördraget absolut nödvändigt för Europeiska unionen och EU-medborgarna, eftersom det leder till ökad effektivitet, mer demokrati och större öppenhet.

Det är ett faktum att de problem och utmaningar som unionen står inför i dag finns kvar. Det står lika klart att det negativa resultatet av den irländska folkomröstningen inte kommer att bidra till att lösa dessa problem. Vid morgondagens möte i Europeiska rådet kommer stats- och regeringscheferna att diskutera hur man kan råda bot på denna situation på bästa sätt. Målsättningen kommer att vara att fastställa en tidsplan för det fortsatta arbetet. Ordförandeskapet är övertygat om att det är möjligt att finna en lösning i samarbete med Irland, och att situationen från 2005 inte kommer att upprepas.

Vid Europeiska rådets möte kommer vi först och främst att lyssna till Irlands premiärminister (Taoiseach) Brian Cowen, som kommer att förklara omständigheterna kring folkomröstningsresultatet och skälen till resultatet.

Europeiska rådet kommer naturligtvis inte att åsidosätta de andra viktiga utmaningar som vi har framför oss. EU fortsätter att fungera. Stats- och regeringschefernas andra stora debatt kommer därför att inriktas på frågan om de stigande livsmedels- och oljepriserna. Det är ett faktum att de stigande priserna på basvaror har spelat in i den eskalerande inflationen i livsmedelspriserna och den allmänna inflationen inom EU. Låginkomstfamiljer har drabbats mest direkt av de höga priserna.

Globalt sett är det utvecklingsländerna som är värst drabbade som nettoimportörer av livsmedel. Det är mycket viktigt att EU spelar sin roll i arbetet med att utforma ett lämpligt gensvar och att EU står enat i sina åtgärder för att hantera konsekvenserna, inte bara med inriktning på de fattigaste segmenten av EU:s befolkning, utan även i utvecklingsländerna. Därför förväntas Europeiska rådet stödja de nödvändiga åtgärderna inom EU och på internationell nivå. Jag kommer kortfattat att redogöra för dessa.

EU har redan vidtagit åtgärder för att lätta på trycket på livsmedelspriserna genom att sälja interventionslager, sänka exportbidragen, upphäva kravet på arealuttag för 2008, höja mjölkkvoterna och tillfälligt upphäva importtullarna för spannmål, för att på så vis förbättra försörjningen och bidra till att stabilisera jordbruksmarknaderna. Med tanke på att det är låginkomstfamiljerna som drabbas hårdast är det helt naturligt att medlemsstaterna planerar kortsiktiga åtgärder för att lindra pressen av de höga priserna särskilt för dem.

Europeiska rådet måste emellertid tänka mer långsiktigt. Det är egentligen ingen som förväntar sig att livsmedels- eller oljepriserna ska återgå till de tidigare nivåerna inom den närmaste framtiden. Jag är övertygad om att nästa ordförandeskap i nära samarbete med Europaparlamentet kommer att nå en lämplig överenskommelse om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som kommer att bestå av åtgärder för att stärka jordbruksproduktionen och garantera en säker livsmedelsförsörjning.

Vi måste även uppmärksamma politiken för biobränslen och hitta ett sätt att garantera deras hållbarhet, både inom EU och i andra länder. Det kommer att vara viktigt att främja utvecklingen av andra generationens biobränslen. Mer generellt måste vi fortsätta arbetet med innovation och forskning och utveckling inom jordbrukssektorn för att förbättra effektiviteten och produktiviteten. Bland de initiativ som vi bör gå vidare med på internationell nivå kommer Europeiska rådet att framhålla unionens bidrag till de globala insatserna för att mildra effekterna av de stigande priserna på dem som lever i fattigdom.

Europeiska rådet kommer bland annat att efterlysa bättre samordning av det internationella gensvaret på den kris som har orsakats av de stigande livsmedelspriserna, särskilt inom ramen för FN och G8-gruppen, stöd till en öppen handelspolitik, snabba reaktioner på omedelbara kortsiktiga humanitära behov och främjande av målinriktat stöd för att stimulera jordbruket i utvecklingsländerna. Förutom de höga livsmedelspriserna ställs EU inför stigande oljepriser. Detta kräver en anpassning av EU-ekonomin, och en särskild debatt om den frågan är planerad till i dag.

En ytterligare prioritering för ordförandeskapet är att Europeiska rådet bör se på de åtgärder som har vidtagits för att stärka det europeiska perspektivet för västra Balkan. Jag vill särskilt betona att en rad stabiliserings- och associeringsavtal har slutförts, dialogen om viseringslättnader för alla länder i regionen har inletts och färdplaner har inlämnats. Dessutom kommer stats- och regeringscheferna att betona vikten av att involvera alla länder på västra Balkan i regionalt samarbete samt välkomna en rad sektorsavtal. Västra Balkan är en region som omges av EU-medlemsstater och är därför i stort behov av en bekräftelse på sitt europeiska perspektiv och behöver hjälp med att genomföra reformer. Ordförandeskapet sätter högt värde på Europaparlamentets stöd i detta avseende.

En annan viktig fråga på dagordningen kommer att vara framstegen mot att nå millennieutvecklingsmålen. År 2008 är halvtid för tidsgränsen för att nå dessa mål. Som den största biståndsgivaren är EU medvetet om sitt ansvar och vill spela en aktiv roll för att uppmana världssamfundet att sträva efter att nå millennieutvecklingsmålen. Europeiska rådet kommer därför att lyfta fram EU:s centrala roll vid internationella konferenser och EU:s åtaganden.

Den tredje uppsättning frågor som ska diskuteras av Europeiska rådet kommer att beröra ekonomiska, sociala och miljömässiga punkter. Först och främst vill jag ta upp översynen av det arbete som har uträttats med klimatenergipaketet. Det slovenska ordförandeskapet har nått alla de fastställda målen för detta paket. Det politiska beslut som antogs vid Europeiska rådets marsmöte var ytterst viktigt. Europeiska rådet kommer även att ta del av de överenskommelser som nåtts om avregleringen av energimarknaden, som diskuterades i parlamentet i går.

På grundval av slutsatserna från december 2007 kommer Europeiska rådet även att granska de framsteg som har gjorts i viktiga frågor inom områdena migration, rättvisa och terrorism. Slutligen kommer stats- och regeringscheferna att behandla frågor som rör den europeiska grannskapspolitiken. Att bygga vidare på och förstärka tidigare framgångar, ”Barcelonaprocessen: en union för Medelhavsområdet” kommer att skapa ytterligare drivkraft i unionens förbindelser med länderna i Medelhavsområdet. Barcelonaprocessen kommer att komplettera de pågående bilaterala förbindelserna som kommer att fortsätta inom de befintliga politiska ramarna. Europeiska rådet förväntas välkomna de senaste förslagen om att utveckla ett östligt partnerskap inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken.

Under mötet kommer stats- och regeringscheferna även att diskutera kommissionens förslag om Slovakiens anslutning som den sextonde medlemsstaten i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) den 1 januari 2009. Jag vill därför särskilt gratulera Slovakien.

Kort sagt har parlamentets åsikter och debatter bidragit stort till att formulera dagordningen för Europeiska rådets möte. Den debatt som nu kommer att hållas, och som vi kommer att följa mycket noggrant, kommer också att utgöra ett användbart och viktigt bidrag till diskussionen mellan stats- och regeringscheferna, så jag kommer att lyssna till den med stort intresse.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Fru talman! Europeiska rådets möte som inleds i morgon har en diger dagordning som omfattar många områden där medborgarna förväntar sig att EU ska agera.

(Några ledamöter till höger, som bar gröna t-tröjor, reste sig för att hålla upp banderoller och affischer med krav på respekt för nejrösten på Irland. Talmannen uppmanade dem att ta bort banderollerna och affischerna.)

De frågor som ska diskuteras är de plötsliga ökningarna av olje- och livsmedelspriserna, klimatförändringen och energisäkerheten, migration och asyl, för att bara nämna några.

Men det som alla naturligtvis främst tänker på är nejrösten på Irland. Detta nej till Lissabonfördraget var en besvikelse för alla som vill ha ett starkare, effektivare och mer ansvarsskyldigt EU. Lissabonfördraget förblir av grundläggande vikt för att vi ska kunna bemöta de utmaningar som Europa ställs inför i dag, att ha en mer demokratisk union, utöka Europaparlamentets befogenheter och erkänna de nationella parlamentens roll i EU-politiken, att stärka EU:s kapacitet att agera på områden som migration, energi, klimatförändringar och inre säkerhet, och slutligen att se till att EU agerar mer samordnat och effektivt på internationell nivå.

Dessa utmaningar har inte försvunnit. Sanningen är att nejrösten inte löste de problem som det är meningen att fördraget ska bidra till att hantera.

Under de senaste sex åren har vi ägnat mycket energi åt institutionella frågor. Vi har inte råd att låta den energin gå till spillo med tanke på de många viktiga frågor som kräver snabbt ett agerande i dag, och världen stannar inte och väntar på EU.

Som jag sa förra veckan respekterar kommissionen fullständigt resultatet av den irländska folkomröstningen. Vi måste nu visa samma respekt för alla nationella ratificeringar …

(Applåder)

… vare sig de har valt att genomföra folkomröstningar eller parlamentarisk ratificering. Nitton demokratiska beslut har fattats i processen hittills: 18 för Lissabonfördraget, ett emot. Åtta andra medlemsstater har ännu inte tagit ställning.

Den irländska regeringen har tydligt förklarat att den respekterar andra länders rätt att fortsätta med sina ratificeringsprocesser. Det anser jag är en självklar sak. Alla länder i EU är likvärdiga, alla länder har rätt att uttrycka sin åsikt.

(Applåder)

Det står klart att Lissabonfördraget inte kan träda i kraft innan det råder enhällighet om ratificeringen, men det står lika klart att det irländska valresultatet är ett beslut om Irlands ståndpunkt, och att det inte kan avgöra andra länders ståndpunkter. Jag förväntar mig att de medlemstater som inte har ratificerat Lissabonfördraget kommer att fortsätta sina egna ratificeringsprocesser.

(Applåder)

Europeiska rådets möte ger oss alla en möjlighet att lyssna mycket noga till vad premiärminister Brian Cowen har att säga. Sedan måste vi föra ett mycket nära samarbete med den irländska regeringen för att hjälpa till att lösa detta problem. Jag vill klargöra att Irland har ett ansvar för att bidra till att finna en lösning. När regeringarna undertecknar fördraget tar de ansvar för att se till att det ratificeras. Jag vill emellertid att det ska framgå lika klart att det är dags att vi talar allvar om solidaritetsaspekten. Det var 27 medlemsstater som undertecknade fördraget, och vi måste göra allt vi kan för att se till att alla 27 medlemsstaterna finner en väg framåt. Alla medlemsstater är lika mycket värda och det måste vi ha klart för oss.

Detta kommer att ta tid och kraft för irländarna, men också för oss alla. Jag anser att det är viktigt att vi inte fattar några förhastade beslut om nästa steg. Vi måste ta tid på oss för att finna ett verkligt samförstånd och se vilka möjligheter Irland har. Men det får inte heller ta alltför lång tid. Jag vet att det är viktigt för parlamentet att kunna klargöra det framtida agerandet för väljarna i tid till valet till Europaparlamentet.

Europeiska kommissionen är redo att göra sin del – vilket även parlamentet är, det är jag övertygad om – men man kommer inte ifrån det faktum att regeringarna har ett särskilt ansvar i det här avseendet, ansvar för att underteckna fördraget, se till att det blir ratificerat och att främja det europeiska projektet i diskussionerna i den nationella allmänna opinionen. När det gäller det sistnämnda vill jag generellt påpeka att jag anser att det kan vara bra för den pågående debatten. Efter att ha utpekat EU-institutionerna som en bekväm syndabock i åratal skapas en stark grogrund för populistiska kampanjer.

(Applåder)

Som jag har sagt flera gånger tidigare kan man inte klaga på Bryssel eller Strasbourg från måndag till lördag och förvänta sig att medborgarna ska rösta för dem på söndag.

(Applåder)

I morgon kommer Europeiska rådet även att betona att nejrösten inte får leda till att EU frestas till institutionellt navelskåderi. Vi har gjort stora framsteg sedan ett par år tillbaka på grund av våra beslutsamma insatser för att utforma politik i EU-medborgarnas intressen. Nu när de stigande livsmedels- och oljepriserna leder till stora förväntningar på agerande från EU:s sida har vi inte råd att överge den vägen. Därför välkomnar jag varmt premiärminister Janez Janšas och det slovenska ordförandeskapets beslut att vika debatten om Lissabon för middagen på torsdag kväll och ägna den övriga tiden av Europeiska rådets möte till att gå vidare med vår politiska dagordning.

I dag känner alla av trycket från prisökningarna på livsmedel och bränsle, men en del har en extra börda. För de fattigare hushållen utgör dessa kostnader en större andel av hushållsbudgeten, vilket gör att prisökningarna slår ännu hårdare mot dem. Detsamma gäller vissa ekonomiska verksamheter, eftersom vissa industrier är ytterst beroende av bränsle.

Kommissionen har i två meddelanden om livsmedels- och oljepriserna gjort en noggrann analys av orsakerna till prishöjningarna, om var pressen är starkast och vad vi kan och bör göra.

Vi i EU måste visa att vi vidtar alla åtgärder vi kan på EU-nivå och nationell nivå. Vi måste analysera de redskap vi har till vårt förfogande på ett dynamiskt och fantasifullt sätt – och fundera över vilka åtgärder som kommer att ha en verklig effekt på kort, medellång och lång sikt. Vi får inte glömma bort tidigare oljechocker, där EU inte lärde sig de långsiktiga läxorna. Vi får hoppas att det inte blir likadant den här gången som tidigare, då vi bara fortsatte som vanligt efter alla oljechockerna, och jag hoppas även att vi verkligen lyckas förändra saker och ting den här gången, och förändra mönstret för energiförbrukningen i Europa och i världen.

För att lindra livsmedelsproblemen inom EU kommer vi att lägga fram förslag om att utöka vårt system för livsmedelsdistribution till de mest behövande innan begär en höjning på två tredjedelar av budgeten för detta särskilda område.

Dessutom har EU redskap som kan och kommer att användas. Det handlar om att övervaka priserna, utnyttja våra befogenheter på konkurrensområdet för att kontrollera livsmedelsförsörjningskedjan, öka reserverna och garantera att den gemensamma jordbrukspolitiken är väl anpassad till den nuvarande situationen på jordbruksmarknaden.

När det gäller oljepriserna är omedelbara åtgärder motiverade för att hjälpa de hårdast ansatta hushållen. Det är emellertid meningslöst att regeringarna använder offentliga medel för att utjämna ökningarna av energipriserna, som med all sannolikhet är här för att stanna. Vi bör även se på vad som kan göras på EU-nivå inom områden som konkurrens och beskattning. Kommissionen kommer att lägga fram förslag för att öka insynen i reservlager av olja och kommersiella oljelager. Vi kommer även att lägga fram förslag om beskattning för att stödja och underlätta övergången till en koldioxidfattig ekonomi, nämligen inom området för energieffektivitet. Vi kommer vidare att stödja ett högnivåmöte mellan producenter och konsumenter av energi från olja och fossila bränslen.

När det gäller fisket kommer vi att lägga fram ett paket med nödåtgärder för att hantera ekonomiska och sociala problem i syfte att ge medlemsstaterna möjlighet att bevilja kortsiktigt stöd i nödsituationer, och vi kommer att se över reglerna för småskaligt statligt stöd igen. Jag har tre påpekanden om detta. För det första måste stödet samordnas för att undvika en våg av nationella initiativ som bara leder till att problemen flyttas runt i unionen. För det andra måste vi inrikta våra lindringsinsatser på de värst drabbade segmenten av flottan. För det tredje måste vi finna strukturella lösningar på överkapaciteten inom fiskeindustrin.

De påfrestningar som belastar européerna i dag visar varför EU:s mål för energisäkerhet, energieffektivitet och klimatförändringar är så viktiga för det europeiska samhällets välfärd, och de är därför mer angelägna än någonsin. Eftersom efterfrågan fortsätter att överstiga tillgången på olja och gas utgör de mål som överenskoms förra året en färdigförpackad lösning för att minska EU:s sårbarhet och den ekonomiska bördan av framtida prishöjningar. De centrala aspekterna i det paket med förslag som vi har lagt fram och som nu övervägs av parlamentet kommer att utgöra ett avgörande bidrag.

Den grundläggande tanken är att energipriserna sannolikt aldrig kommer att gå tillbaka till de tidigare nivåerna, vilket innebär att vi har ett strukturellt problem. Vi kan och måste ha kortsiktiga svar för de mest sårbara i våra samhällen. Ett strukturellt problem kräver dock ett strukturellt svar, en strukturell reaktion. Den strukturella reaktionen är vårt paket för klimatförändring och förnybar energi, att inte vara beroende av fossila bränslen utan i stället främja förnybara energikällor och göra mer när det gäller energieffektiviteten. Det är den allmänna linje som vi bör följa.

(Applåder)

Därför hoppas jag att de i EU som fortfarande tvivlar på vikten av att förändra våra energimönster och behovet av att bekämpa klimatförändringen till slut, om så inte av dessa anledningar utan på grund av energisäkerheten och behovet av att öka vår ekonomis konkurrenskraft, kommer att inse att vi verkligen måste infria våra åtaganden för klimatförändring och förnybara energikällor.

Den strukturella reaktionen på de strukturella utmaningar vi står inför är i stort sett att spara och diversifiera. Med spara menar jag att öka energieffektiviteten där vi har en enorm outnyttjad potential. Diversifiering omfattar både energins källor och geografiska ursprung. Båda målen handlar om att öka EU:s energisäkerhet. Det är därför mycket angeläget att vi antar vårt åtgärdspaket för klimatförändring och energisäkerhet. Europeiska rådets uppgift kommer att vara att ge en signal om detta och förbereda allt för att nå en politisk överenskommelse, senast i december hoppas vi.

Jag anser att det är en viktig uppgift för Europeiska rådet att visa att nejet till Lissabonfördraget inte är en ursäkt för att låta bli att agera. Det får inte leda till att EU förlamas. Vi måste visa att vi kommer att finna det rätta sättet för att säkra ett effektivt och demokratiskt fördrag som EU har fått i uppdrag att utforma.

Jag vill gärna avsluta med en mer politisk kommentar. Jag anser att vi – de som har stött och stöder Lissabonfördraget, parlamentet och kommissionen – inte ska be om ursäkt för detta på något sätt, eftersom konkurrensen utifrån är starkare än någonsin, den kommer att vara hårdare än någonsin. Vi behöver ett EU som fungerar bättre för våra medborgare, som bemöter de verkliga utmaningar som vi står inför. Dessa utmaningar kommer att kvarstå: problemen med energisäkerheten, klimatförändringen, problemen med internationell terrorism, ökad konkurrens från utvecklingsekonomier och problemen med migration. Dessa utmaningar är här, och vi måste hantera dem på ett effektivare sätt.

Därför får vi inte skylla på EU. Vi måste vara ärliga när det gäller detta. Det är sant att resultatet av de folkomröstningar som vi håller om EU mycket ofta har blivit ett nej till EU. Men vi måste vara fullständigt ärliga. Skulle resultatet alltid bli ja om vi skulle hålla folkomröstningar om de flesta nationella politikområden och de flesta av våra alternativ? Därför får vi inte skylla på EU eller EU-institutionerna. Sanningen är att det i dag är mycket tufft att fatta beslut på EU-nivå, nationell nivå eller regional nivå.

Vi måste följaktligen agera klokt, försiktigt och seriöst i detta avseende. Vi får inte alltid skylla på EU. Tvärtom måste vi arbeta för att förbättra EU, vara ödmjuka när det gäller bakslagen, förstå vad som inte fungerar bra, göra förbättringar och inte ge upp våra åtaganden. Jag anser att det bästa sättet att göra detta är att undvika pessimism och inte gå tillbaka till en situation av ”krisfilosofi”, en kris för krisens egen skull. Pessimism kommer inte att lösa problemet. Det är sant att vi har ett allvarligt problem, men vi måste lösa det och inte falla tillbaka i depression.

Det bästa sättet att visa att vi är engagerade i vårt projekt – och jag välkomnar även det franska ordförandeskapets avsikter i detta avseende – är att arbeta konkret med de viktigaste områdena där EU kan skapa resultat och hjälpa våra medlemsstater att lösa de problem som verkligen bekymrar våra medborgare mest. Jag hoppas att vi inte kommer att bli missmodiga av detta och att vi kommer att hålla oss till vår linje. Vi behöver naturligtvis sjömän och navigatörer vid fint väder, men även för stormiga tider. Jag anser att vi bör hålla kursen och fortsätta med vårt projekt, så att EU blir nödvändigare än någonsin.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Majoriteten av det irländska folket som gick till val uttryckte sitt motstånd mot Lissabonfördraget. Min grupp respekterar det beslutet, precis som vi även respekterar de 18 medlemsstater som hittills har uttryckt sitt stöd för fördraget och har ratificerat det.

EU grundas på yttrandefrihet och demokrati. Vi är demokrater, och därför vill vi att alla medlemsstater ska uttrycka sin åsikt om ratificeringen av fördraget. Det är först i slutet på den processen som Europeiska rådet kommer att kunna besluta vilken väg vi ska välja, med andra ord – utan att förta vikten av Irlands beslut – får inga medlemsstater hindra de andra från att fritt uttrycka sin åsikt.

Vi hoppas att Europeiska rådet den här veckan kommer att göra en lugn, ansvarsfull och konstruktiv analys av den situation som har uppstått till följd av detta folkomröstningsresultat. PPE-ledamöterna i min grupp hoppas att Europeiska rådet kommer att uppmana de medlemsstater som inte redan har gjort så att fortsätta med sina ratificeringsförfaranden, vilket inte är mer än rätt.

Mina damer och herrar, det irländska folket har talat. Det har uttryckt sin oro över syftet med den europeiska integrationen, hur EU styrs, om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken, om WTO-förhandlingarna, om skattepolitiken. Det irländska folkomröstningsresultatet avspeglar även det faktum att många inte förstår EU:s komplexitet, och att EU:s relevans inte alltid är så uppenbar för dem. Det är ett uttryck för den fråga som många medborgare ställer sig om själva syftet med den europeiska integrationen. Min och min generations motivation – med andra ord att säkra fred på vår kontinent – förstås inte längre av de yngre generationerna.

Det irländska nejet är en vädjan till EU att definiera sina mål bättre och förklara skälen till att fortsätta med integrationen. Europaparlamentet, som ofta antar svårlästa texter, måste spela sin roll fullt ut i det här arbetet. Menar irländarna med sin nejröst att våra länder klarar av att lösa klimat- eller energifrågorna, den nya livsmedelsordningen, den personliga säkerheten, invandringen eller utrikespolitiken på egen hand och att de kan agera på likställda villkor med Förenta staterna, Kina, Indien eller Brasilien? Jag tror inte det. Menade irländarna med sin nejröst att solidariteten med de fattigaste länderna, den solidaritet som de avsevärt och med all rätt har dragit nytta av under de senaste årtiondena, inte är relevant och att regeln från och med nu är att ”rädda sig den som kan”? Jag tror inte det. Ville irländarna slutligen genom att rösta nej lägga den europeiska integrationen åt sidan och uttryckte de en negativ åsikt om anslutningen av ett land som Kroatien? Jag tror inte det.

PPE-ledamöterna i min grupp är fast övertygade om att Lissabonfördraget, som var föremål för långa förhandlingar och undertecknades av samtliga 27 medlemsstater, är ett stort steg framåt jämfört med Nicefördraget. Det gör att EU kan fungera bättre och ger oss de redskap vi behöver för att hävda oss i högre grad på världsarenan. Jag har bara en önskan och det är att EU slutar med sin själviakttagelse så snabbt som det bara är möjligt. Det är dags att våra länder – om jag får uttrycka det så – slutar med navelskåderiet och börjar arbeta tillsammans för att övervinna de verkliga problemen och utmaningarna. Dessa utmaningar måste sporra oss till aktion och de ger även upphov till allvarlig oro och ibland vrede, vilket vi kommer att se igen i Bryssel på torsdag, bland dem som är försvagade och belastas av den rådande situationen.

Herr rådsordförande, min uppmaning till er är att ni tar hänsyn till de verkliga problemen i morgon i Europeiska rådet, värnar om alla EU-medborgares välfärd, och utan omsvep tar itu med alla de prisökningar som oroar våra medborgare.

PPE-ledamöterna i min grupp manar till lugn och förnuft i denna upphetsade debatt. Vi måste lyssna till irländarna, vi måste lära oss av deras röst och vi måste behandla folket i de andra EU-länderna med samma respekt.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Vi har varit konstant upptagna med att ratificera ett eller annat fördrag i åtta år vid det här laget. Vi har ratificerat oss själva till döds. Under dessa åtta år har EU genomgått en period av själviakttagelse och har inriktat sig på sina egna institutionella reformer, om än utan särskilt lyckat resultat. Detta är samma EU som kräver att anslutningskandidaterna ska genomföra förändringar, och ändå är det uppenbarligen oförmöget att klara av detta själv. Hur stor trovärdighet ger det oss?

Herr kommissionsordförande, ni påpekade helt korrekt att detta inte är EU-institutionernas fel och att vi inte alltid ska göra dem till syndabockar. Ni har helt rätt i det, men vem är det exakt som gör dem till syndabockar? Det finns väldigt många människor i Europas huvudstäder som kommer att samlas för att diskutera fördraget på torsdag, och varje gång de reser hem igen och om rådets möte i Bryssel har varit framgångsrikt, säger de: ”Det var vi, stats- och regeringscheferna, som klarade av alltihop”, och om mötet inte blev lyckat säger de: ”Det var deras fel, allt är Bryssels fel!” Ni upprepa det ni har sagt här för rådet. För övrigt genomförs den här debatten med er offentligt, men stats- och regeringscheferna kommer återigen att mötas bakom stängda dörrar på torsdag. Det måste också upphöra. Det är medlemsstaterna som bär ansvaret!

(Applåder)

Vi har en nedåtgående spiral, en negativ spiral, och det är mycket farligt. Det är den europeiska integrationen som står på spel. Irländarna har hållit sin folkomröstning och vi måste respektera resultatet, men det fanns en faktor som oroade mig djupt.

Med undantag för Sinn Féin – och jag kommer inte att slösa några ord på dem här – manade alla de irländska partierna, PPE-DE, liberalerna och vårt eget parti – till ett ja och det irländska folket röstade nej. Detta är en varningssignal och alla, även vi här i parlamentet, berörs av det faktum att det finns en förtroendekris, en kris av misstroende gentemot de nationella och naturligtvis även de överstatliga institutionerna. Jag klarar mig utan era applåder. Att det är UKIP:s ideologi som företräder den irländska suveräniteten är diskutabelt enligt min mening. Irländarna klarar sig utan ert skydd. Jag vill klargöra detta mycket tydligt: vi måste stå enade i vårt gensvar på förtroendekrisen och vi måste ta den på allvar.

Herr kommissionsordförande, jag väntat på att ni äntligen skulle säga ett par ord om kommissionsledamot Charlie McCreevy i dag.

(Applåder)

Det är han som är ansvarig för inremarknadspolitiken i EU: samma inre marknad som alltfler medborgare helt förståeligt ser som ett hot, inte som en möjlighet, till följd av de sociala skillnaderna. Denna man, som har ansvar för den inre marknaden i er kommission, reser till Irland och förklarar att han inte har läst Lissabonfördraget och att han inte förväntar sig att väljarna ska göra det heller. Hur kan detta rimligtvis öka allmänhetens förtroende?

(Applåder)

Låt mig säga detta: den bästa socialpolitiska åtgärden för EU som ni kan föreslå den 3 juli är att ta ifrån Charlie McCreevy detta ansvarsområde, för han har bevisat att han inte klarar av uppgiften. Jag kan inte acceptera en kommissionsledamot med ansvar för den inre marknaden som står för en så skev politisk inställning. Det Charlie McCreevy vill göra är att avreglera den inre marknaden till bristningsgränsen, oavsett följderna, utan kompletterande sociala åtgärder på EU-nivå eller i medlemsstaterna. Det är den kris som EU-medborgarna känner av! Ni måste agera när det gäller denna särskilda kommissionsledamot!

(Applåder)

Jag skulle även gärna ha velat höra er säga något om finansmarknaderna. Ni har inte sagt ett enda ord om oron på finansmarknaderna ännu. Jag vill även rikta en kommentar till Joseph Daul: det finns 21 regeringschefer inom EU som tillhör er politiska familj eller liberalerna, och ett lika stort antal ledamöter av kommissionen. Jag medger gärna att PPE-DE-gruppen i parlamentet är öppen för nya idéer när det gäller vissa socialpolitiska åtgärder. Jag uppmanar er att äntligen tala med era regeringschefer och med era kolleger i rådet!

EU behöver ett gemensamt agerande på det sociala området. Ni har majoritet i EU, i rådet, i kommissionen och även här i parlamentet. Visa för en gångs skull det sociala ansvar som ni just har efterlyst. Jag uppmanar er att göra detta, till exempel när det gäller min kollega Paul Nyrup Rasmussens betänkande om kontroll av de internationella finansmarknaderna. Jag uppmanar er att följa upp era storslagna uttalanden om ansvar med konkreta åtgärder. Ett varmt välkommen till er, herr Daul!

(Applåder)

Vi kommer att finna en väg ut ur denna återvändsgränd, det är jag säker på. På ett sätt eller annat kommer vi helt klart att få ombord irländarna igen. Det kommer dock inte att hjälpa oss! Vi måste erkänna att det fanns en tid då den proeuropeiska rörelsen hade en själ och ett hjärta. Som Joseph Daul påpekade var detta efter kriget, när Europas fredsskapande kult svetsade samman människorna. Nu är det den antieuropeiska rörelsen som har hjärta och själ, och ni ser att de är extremt aktiva. De rusade runt på Irland, sprang i trappor, ringde på dörrar, värvade röster och delade ut sitt kampanjmaterial. De fanns överallt. Var höll EU-vännerna hus? Var finns den rörelse som kampanjade för den europeiska integrationen? Var finns den passion som vi en gång kände? Den har flyttat över till den andra sidan, de som talar illa om EU, till högerkanten av det politiska spektrat. Den finns hos dem som talar illa om EU, och de som helt enkelt gör det för att de är rädda. I Europa har denna blandning av socialt förfall och rädsla emellertid alltid öppnat dörren för fascism.

Jag vädjar därför till alla konstruktiva demokratiska krafter i EU att ta denna rörelse på allvar! Låt oss äntligen förena oss igen med en enda målsättning för ögonen: att påminna oss själva om att det aldrig har funnits ett mer framgångsrikt projekt för att trygga freden i Europa och i världen än den transnationella, interkulturella, interreligiösa rörelse som bygger på en balans av sociala intressen och kallas för Europeiska unionen. Det är ett projekt som är värt att kämpa för, eftersom vi inte får låta dessa människor få övertaget.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! När den irländske premiärministern ger sig i väg till Bryssel i morgon kan han mycket väl fundera på den irländska popgruppen U2:s hit: ” Where did it all go wrong?”

De andra stats- och regeringscheferna bör även fundera på vad det betyder att vi, på tröskeln till det nya franska ordförandeskapet, har gått hela varvet runt sedan sist: från Nice till Nice.

Det finns tydliga bevis för att en majoritet i alla medlemsstater stöder EU. Det finns få bevis för att en majoritet i någon av medlemsstaterna är för ett fortsatt uppbyggande av EU. Vi kan inte säga med säkerhet att något fördrag skulle få majoritet i något av länderna. Förtroendet för institutionerna ebbar ut.

För att muntra upp stämningen i Berlin kunde man vissla på en annan U2-hit, ”With or without you”, eller tvinga Irland att rösta igen i Paris. Som Brecht påpekade kan man inte upplösa folket. Trots att mindre än en miljon personer röstade mot i en opinion som var full av lögner, är folket inte övertygat.

Varför? För det första för att vi har gjort för lite för att övertyga dem om de förändringar som vi kämpar för. Kommissionen har en ”plan D” för dialog, men våra medlemsstaters regeringar har ingen motsvarighet till detta. Här har parlamentet och kommissionen verkligen en roll att spela för att förklara vad EU betyder – men det gäller även alla de nationella regeringarna, varje dag, inte bara när det är dags att ratificera det senaste fördraget. Och här har vi också en uppgift, inte bara för de politiska partierna på EU-nivå, utan för de politiska partierna i alla medlemsstater.

För det andra har EU visserligen skapat stort välstånd, men nu är det samlat på ett mindre öppet sätt och sprids mindre rättvist. Våra ledare i politiken och näringslivet har enorma etiska frågor att ge sig i kast med. Och herr Schulz, jag är ledsen att ni endast har fem stats- och regeringschefer nuförtiden, men dessa frågor väger inte mindre i de länder som styrs av socialisterna än de är i andra!

(Applåder)

För det tredje är fri rörlighet för varor och kapital – och även för tjänster – mycket viktigt, men vår union är inte känd för att ge friheter till folket. Gränsöverskridande komplikationer i civilrättsliga frågor – vårdnadstvister vid skilsmässor, problem med egendomar utomlands – fyller Europaparlamentarikernas inkorgar. En brist på garantier i gränsöverskridande brottmål och en nonchalant inställning till dataskydd ökar olustkänslan. Det som EU lovar i teorin misslyckas man alltför ofta att genomföra i praktiken.

Det är mot denna bakgrund som vi bör avväga vårt svar till Irland. Här i parlamentet vill vi ha ett nytt fördrag. Vi vet att det kommer att bidra till att ställa dessa saker till rätta. Men bortom denna skog av metall och glas är förståelsen alltför liten.

Min grupps rekommendationer till rådet är följande. Fortsätt med de verkligt viktiga frågorna för EU: öka handeln, bekämpa klimatförändringen och prishöjningarna på livsmedel och bränsle. Låt dem som vill fortsätta att ratificera fördraget. Om nödvändigt får vi klara oss med Nicefördraget. Använd övergångsklausulen för att öka EU:s problemlösningspotential. Glöm heltidsordföranden till dess att ni har bestämt er för vad sexmånaderspraktiken ska leda till. Inled en omfattande kampanj för att påminna folket om varför EU finns, informera dem om hur EU fungerar och förklara varför, precis som den legendariska Guiness-reklamen, ”EU är bra för dig”.

EU betyder alltför mycket för alltför många för att denna kris ska kunna ändra den inslagna kursen.

(Applåder)

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har alltid sagt att EU behöver en kortfattad konstitution med en stadga med bindande rättigheter, demokratiska och öppna beslutsförfaranden, begränsade men verkliga befogenheter och de nödvändiga ekonomiska resurserna. En sådan konstitution borde utarbetas av parlamentet eller en konstituerande församling, upprätthållas strikt och med övertygelse, utan hyckleri, och ratificeras genom den parlamentariska metoden eller i en EU-folkomröstning.

Jag har stor respekt för det irländska folkets vilja, men ingen kan någonsin övertyga mig om att en folkomröstning där halva väljarkåren stannade hemma är mer demokratisk än en parlamentarisk ratificering. Om majoriteten av stater och folk röstar ja går man vidare och de som röstar nej kan gärna fortsätta att stå utanför och förhandla fram ett system med nya, lösare förbindelser, som det uttrycks i Spinelli-fördraget från 1984.

Vad har hänt de senaste åren? Medlemsstaterna och kommissionen har valt en väg med komplicerade och motstridiga fördrag som är svåra att sälja och som i slutskedena förhandlades fram i hemlighet i all hast, och gjordes ännu mer oläsliga med sina undantag och protokoll. Under tiden beslutade de att fördraget måste ratificeras enhälligt, precis som trädgårdsmästarens hund som varken äter kålen själv eller låter någon annan göra det.

Och som om detta inte var tillräckligt fortsätter EU att anta missledd och svag politik, som Jacksonbetänkandet om direktivet i går och Weberbetänkandet i dag, som inte kan erbjuda oss några positiva framtidsutsikter eller förhoppningar. Detta är en union där mindre och mindre hänsyn tas till allt från arbetstagarnas rättigheter till miljöskyddet och migranters rättigheter, där lobbygrupper från näringslivet är mer värda än medborgarna, där det europeiska intresset har gått förlorat och överröstats av ramaskrin från en regering eller en annan, där valfriheten och de individuella rättigheterna eller nya européers ankomst betraktas som en outhärdlig attack mot folkens identitet, folk som Italiens och Irlands, som har migranter utspridda överallt i världen.

Det är möjligt, och kanske till och med önskvärt, att de länder som inte har ratificerat ännu gör det. Den irländska regeringen kanske kommer med ett genialiskt förslag. Men en diplomatisk lösning är inte tillräckligt! En diplomatisk lösning räcker helt enkelt inte. Nu mer än någonsin måste vi tydligt och högt förklara att regeringarnas Europa – grumliga och otydliga – är det EU som har misslyckats. Det EU som förkastade konstitutionen och fortsäter att föra en missriktad, konservativ, trångsynt, nationalistisk och egoistisk politik, som tar andan från Europeiska konventionen från 2003 och i stället får en överenskommelse om en positiv, men minimalistisk och själlös text.

Inget av detta gör emellertid ett mer demokratiskt, aktivt och enat EU mindre viktigt. Det som behövs i dag är ett initiativ som härrör från vår politiska styrka och från de medlemsstater som är övertygade om att vi måste skapa ett effektivare, mer demokratiskt och mer sammanhållet EU, med tanke på att det nu varken är nödvändigt eller möjligt att fortsätta med Nicefördraget längre. I ett sådant initiativ kommer det inte att finnas något utrymme för dem som är ovilliga att gå framåt.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka rådets ordförande, kommissionens ordförande och mina kolleger för deras inlägg hittills i debatten.

Det som har skett var uppenbarligen oväntat. Nejrösten på Irland är en helomvändning när det gäller åsikten om EU-projektet från en grupp väljare inom EU. På grund av meningsskiljaktigheterna bland dem som motsatte sig fördraget i folkomröstningen på Irland, på grund av de olika ståndpunkterna – som var både politiskt och ideologiskt motsatta vid många tillfällen – är det svårt att dra några exakta slutsatser om skälen till att folket röstade nej.

Det vi har begärt är att få tid på oss för att begrunda och analysera detta resultat, finna lösningar för att gå vidare och se vad som kan göras. Detta var nämligen inte – vilket även personer från nejsidan hävdar – en röst mot EU, trots att en del på nejsidan har röstat nej i varenda folkomröstning som har hållits om EU-frågor sedan Irland anslöt sig 1972. Men de hävdar att detta inte är en röst mot Europa. De hävdar vidare att det inte är ett sätt att förringa det som EU gör. Men deras viktigaste slagord under kampanjen var att ”rösta nej till ett starkare Europa”. Nu kanske de på nejsidan kan tala om för oss vilket slags starkare EU de vill se och vilka lösningar de har att komma med om hur vi ska gå vidare för att hantera de globala utmaningar och svårigheter som vi står inför.

Här i Bryssel har vi i dag jordbrukare och åkare som protesterar mot de höga bränslepriserna. För ett år sedan kostade ett oljefat 48 US-dollar, i dag kostar det 140 US-dollar. Den här tiden för ett år sedan hade även de fattiga på Haiti råd att betala livsmedelspriserna, i dag förekommer upplopp på Haitis gator på grund av livsmedelsbristen och de svårigheter den ger upphov till. Det är dessa utmaningar som vi måste bemöta på EU-nivå, och det är dessa svårigheter som vi måste ta itu med.

Vi får inte glömma att världen inte kommer att gå under. Vi har varit här förut: både fransmännen och nederländarna röstade nej till det föregående fördraget och man fann en mekanism för att organisera och gå vidare med det europeiska projektet.

Det är inte rätt tillfälle för att skylla på eller peka finger åt varandra. Tvärtemot vad många som protesterar i parlamentet kan tro är det nu dags att vi visar respekt för varandra, inte bara respekt för de irländska väljarna som uttryckte sin demokratiska åsikt om detta fördrag, utan även respekt för de andra länderna och deras enskilda rättighet att bestämma hur de fungerar och hur de ratificerar fördrag. Det är inte upp till oss att tala om för någon annan hur man bör gå vidare och hur man inte bör göra det.

Till dem som bär t-tröjor här i kammaren vill jag säga att de inte bara visar en respektlöshet mot parlamentet och parlamentets ledamöter, utan att de inte på något sätt står för eller företräder det irländska folket eller den irländska nationen.

(Applåder)

Jag vill klargöra att det var just dessa flåspatrioter här till vänster om mig, exakt de som hävdar att de försvarar det irländska folkets rättigheter, som kunde ses i irländsk tv när de firade Irlands nej på en pub i Bryssel. Det dracks naturligtvis, men vilken respekt har de för det irländska folket och den irländska flaggan om de använder den som en bordduk att ställa sina drinkar på? Det är vad den gruppen står för, det är den slags respektlöshet som de visar gentemot folket.

(Applåder)

Ge oss utrymme att gå vidare. Det europeiska projektet är värt att bevara. Det handlar inte bara om fred eller välstånd, det handlar om solidaritet. För många år sedan skrev den irländske poeten Sean O’Casey följande i Juno and the Paycock: ”Jag såg ofta upp mot himlen och ställde mig frågan – vad är månen, vad är stjärnorna?” I dag kanske vi själva bör ställa en fråga för vår generation: Vad betyder EU egentligen och hur vill vi att EU ska vidareutvecklas?

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådet skulle göra klokt i att avhålla sig från att visa någon slags arrogans gentemot Irlands folk, som endast utövade en demokratisk rättighet som erkänns i deras konstitution. I stället för att begära att ratificeringsprocessen ska fortsätta i ett försök att frysa ut detta nya svarta får, skulle det vara bättre att ta itu med en tydlig analys av situationen. Det var särskilt många ur arbetarklassen på Irland som röstade nej, och jag vill påminna er om att valdeltagandet var mycket högre än tidigare, vilket enligt min grupp visar på att legitimitetskrisen när det gäller den befintliga EU-modellen växer allt djupare. Denna kris var redan grundorsaken till fransmännens och nederländarnas nejröster, den uttrycks annorlunda på andra håll, men den är alltid en underliggande faktor.

Kom ihåg de omfattande protesterna mot Bolkestein-direktivet, den debatt som uppstod efter Laval- och Vikingaffärerna, särskilt i de skandinaviska länderna, eller i Tyskland efter Rüffert-domen. I detta avseende vill jag säga min vän Martin Schulz att jag fullständigt håller med om vad han sa om Charlie McCreevy. Problemet är att dessa beslut – de som jag just har nämnt – inte fattades av Charlie McCreevy utan av EG-domstolen på grundval av särskilda artiklar (artiklarna 43 och 49 i de gällande fördragen som infogas i Lissabonfördraget). Tänk även på de politiska följderna av den omfattande strejken i Dacia i Rumänien, mot ”lågkostnads-Europa”. Se på vreden bland jordbrukare och småskaliga fiskare som har stora ekonomiska svårigheter. Det som ligger till grund för alla dessa situationer är först och främst den nuvarande europeiska ekonomiska och sociala modellen. I stället för att skapa säkerhet leder den till större osäkerhet. Det är det största problemet.

En annan faktor är EU:s funktionssätt. Besluten fattas långt ifrån folket och utan deras medverkan. Vi nöjer oss med att förklara för dem i stället för att rådfråga dem. Det avsiktliga beslutet att presentera Lissabonfördraget i en form som är fullständigt oläslig för en lekman är i detta avseende en effektfull illustration av vad jag skulle kalla ”elfenbenstornssyndromet”. Detta har förödande effekter på våra medborgare, särskilt de mindre befolkade nationerna, som tycker att de bollas runt för att tillgodose mäktigare nationers intressen.

Slutligen uppstår alltfler frågetecken i många länder, inklusive Irland, om den roll som EU spelar i världen, där EU förväntas garantera att politikens makt betonas mycket starkare än politiken som maktmedel. Att undvika dessa diskussioner leder till att krisen i Europa förvärras, att föra diskussionen i ett fullständigt öppet klimat skulle vara det första steget på vägen mot att finna en lösning.

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Ingen annan har sagt det, men det kommer jag att göra: Bra gjort Irland!

(Applåder från vissa håll)

Och trots detta, redan innan det officiella resultatet var känt, höll José Manuel Barroso, som såg lömskare och oärligare ut än någon annan jag någonsin har sett, en presskonferens i Bryssel och sa – tvärtemot klubbens regler – att fördraget inte är dött och att vi fortsätter. Det var uppriktigt sagt en osmaklig uppvisning, det var en förolämpning mot demokratin. Det står fullständigt klart att ratificeringarna bör upphöra nu och att genomförandet av fördraget bör stoppas.

Efter de franska och nederländska resultaten trodde jag att ni förnekade verkligheten, men nu inser jag att det som ligger bakom detta är ett nytt fenomen, det är ”EU-nationalism”, och att det är det farligaste politiska fenomen som har drabbat Europa sedan 1945. Ni struntar i väljarna, ni förgör demokratin, och ni har visat att ni inte skyr några medel. Men ställ er då frågan varför politikerna, varför denna klass, nu är impopulära. Ja, herr Barroso, senare i dag kommer parlamentet att rösta om en ny kommissionsledamot för rättsliga frågor, och det är sannolikt att en tidigare dömd bedragare kommer att bli kommissionsledamot med ansvar för rättsliga frågor i EU från och med i dag.

I själva verket behöver ni inte UKIP-partiet. Ni förstör själva EU i väljarnas ögon. Bra gjort, alla!

(Applåder från vissa håll)

  Ashley Mote (NI). - (EN) Fru talman! Jag påminner parlamentet om att rättstaten är viktigare än själva lagarna.

(Högljudda protester)

Lissabon krävde enhällighet. Att bortse från detta innebär att bortse från rättstatsprincipen i sig. Irländarna utgör inte bara 10 procent av EU, de utgör 100 procent av dem som har rösträtt och de vet alla, vi vet alla, att andra skulle ha röstat nej om de fått chansen.

(Fortsatta högljudda protester)

Lissabon var obegripligt och irländarna visste varför. Andra skulle ha röstat nej om de fått chansen. Att nu föreslå att processen ska fortsätta, tänka ut ännu klyftigare sätt för att återuppliva Lissabon i öppet trots mot allmänhetens vilja, är en arrogant handling av hisnande proportioner och vi har sett allt förut. Efter det att det tidigare fördraget förkastats stod den österrikiske utrikesministern här och skröt om 36 projekt och institutioner som fortfarande fortsatte. De har fortfarande ingen legitimitet efter misslyckandet med att nå enhällighet om Lissabonfördraget.

Jag har ett budskap till er från Edmund Burke: ”Det är folket som är herrarna och inte ni, och ni ignorerar detta på egen risk.”

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (FR) Herr talman! Jag vill lyfta fram det anmärkningsvärda samförstånd som råder i parlamentet om vad vi bör göra härnäst. Vi anser, med ett fåtal undantag som bara ger färg åt debatten, att alla medlemsstater skulle göra klokt i att slutföra sina ratificeringsprocesser. Det är också den åsikt som har uttryckts av den irländska regeringen och av ledamöterna, särskilt Brian Crowley, som är irländare och som har förklarat att alla länder har samma rätt att uttrycka sin åsikt. Om vi kan slutföra denna process kommer vi att kunna diskutera frågan på ett konstruktivt sätt med våra irländska vänner i en anda av solidaritet, för det kan inte råda enighet utan solidaritet. Jag anser att det är detta samförstånd som håller på att befästas, och jag hoppas att det kommer att befästas av debatten i Europeiska rådet i morgon och senare. I alla händelser är det den ståndpunkt som kommissionen kommer att lägga fram för Europeiska rådet.

Samtidigt är det, som många av er har påpekat, bland annat Graham Watson och andra, viktigt att vi inte förlamas genom att bara inrikta oss på den institutionella frågan. Det bästa sättet att befästa EU:s demokratiska legitimitet är att skapa resultat och visa att vi verkligen arbetar för våra medborgares bästa. Världen väntar inte på att EU ska fatta sina institutionella beslut. Det finns brådskande frågor som klimatförändringen, energisäkerheten och migrationen som kräver agerande från EU:s sida, även inom den befintliga institutionella ramen.

Ett annat påpekande, som jag riktar till min gode vän Martin Schulz, är att vi måste undvika att leta efter enkla syndabockar. Jag tyckte självklart inte att kommentarerna från min kommissionskollega Charlie McCreevy var särskilt välvalda. Jag skulle emellertid även kunna nämna vissa kommentarer från nationella politiker som inte har varit nyttiga för processen, och även från parlamentets ledamöter, som inte alltid säger det vi vill höra.

Låt oss vara realistiska! I den valkrets där kommissionsledamot McCreevy kampanjade vann jarösten, och att attackera den irländske kommissionsledamoten nu anser jag inte vara det bästa sättet att garantera en givande dialog med våra irländska vänner. Vi måste koncentrera oss på de positiva aspekterna utan att försöka hitta enkla syndabockar, det skulle inte vara rättvist. Om vi agerar i en anda av samarbete med våra institutioner, om vi koncentrerar oss på de resultat som medborgarna förväntar sig av oss, om vi skapar den bästa möjliga atmosfären för denna dialog, anser jag att det kommer att vara möjligt att lösa det här problemet. Det är ett allvarligt problem, men det kan lösas. Vi kommer inte att lösa det med ömsesidiga beskyllningar eller med pessimism, ”krisfilosofi” eller tal om en tillbakagång. Vi kommer att lösa det genom våra ansträngningar, genom våra resultat, för att förstärka vår demokratiska legitimitet och genom att erkänna att vi alla måste agera, i EU-institutionerna och i de nationella regeringarna, och att vi har ett gemensamt ansvar för att hålla våra ideal, vårt europeiska ideal, vid liv.

(Applåder)

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Herr talman! EU som vi känner till det grundas på fyra friheter: fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Den första av dessa friheter handlar om människor. När Jean Monnet delade med sig av sin vision av Europa för alla dessa år sedan sa han – och jag hoppas mina kolleger har överseende med min dåliga franska – ”Nous ne coalisons pas des États, nous unissons des hommes”.

Det är meningen att EU ska handla om människor, inte om politiker, vilket innebär att EU inte bara måste drivas av människorna, de behöver också se att EU drivs av människor. I torsdags hörde vi folket tala och deras dom var tydlig, svaret var ett tydligt nej.

Jag vill påminna om bakgrunden till det första konstitutionsfördraget. Man erkände att EU höll på att bli mer otillgängligt för folket och att man måste göra något åt det. Den uttalade lösningen var att utarbeta ett fördrag för att göra EU enklare, öppnare, närmare folket. Men när politikerna var färdiga hade de utarbetat ett fördrag som var mer komplicerat, mer oklart och till och med ännu längre från folket. Folket anser för övrigt detsamma om detta senaste fördrag.

Vi får inte svara genom att fortsätta som om ingenting hade hänt. Om folket känner att EU blir mer avlägset och politikerna fortsätter som om ingenting hänt förvärrar det bara problemet. Vårt problem får inte vara att diskutera hur snabbt EU bör gå fram, utan att diskutera vilken riktning det ska ta. Lyssna till folket och de kommer att tala om det för er.

Om ratificeringsprocessen fortsätter kommer detta att visa att EU-ledarna inte har lärt sig någonting, att politikerna fortfarande tror att de vet bäst och att det är folket som har fel.

Folket har per definition alltid rätt. Det kallas för demokrati. Vi vill ha ett EU som är inriktat på människor och som skapar den demokratin. Därför får vi inte bortse från det irländska röstresultatet, vi bör bygga vidare på det. Ratificeringsprocessen bör upphöra och vi måste börja lyssna till folket.

(Applåder)

Avslutningsvis sa Martin Schulz i sitt mycket kraftfulla och eleganta inlägg att det råder en förtroendekris. Jag håller med honom. Det är folket som har förlorat förtroendet för politikerna. Nu har vi ett tillfälle att erkänna detta, att visa att vi har lyssnat, och att återvinna och återuppbygga deras förtroende. Det räcker inte att vi alla blir storslagna talare, vi måste visa att vi är goda lyssnare också.

(Applåder)

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). - (EN) Herr talman, nej, nej, nej! Det som den ärade ledamoten just har talat om är inte demokrati. Demokrati är att säga ”vi respekterar irländarna, precis som vi respekterar alla andra medlemsstaters beslut”. Därför stöder jag kommissionsordförandens uttalanden. Det råder samförstånd om processen här i parlamentet, om att vi ska respektera irländarna, men även respektera alla de andra medlemsstaterna. Låt oss fortsätta processen, det är vad vi måste fortsätta med i dag.

För det andra: inga fler pauser tack! Inga fler perioder av ”eftertanke”. Inget mer svammel. Vi måste inrikta oss på de verkliga problemen. Det är vad vi måste göra.

Ordförande José Manuel Barroso måste naturligtvis försvara sina kommissionsledamöter, även Charlie McCreevy. När vi kritiserar Charlie McCreevy är det inte en personlig fråga. När ordföranden för min grupp nämner Charlie McCreevy rör det hans politik – och hans politik är även José Manuel Barrosos politik.

José Manuel Barroso har sagt många kloka saker i dag, men när han talade om befogenheter på konkurrensområdet hörde jag ingenting om spekulationerna på finansmarknaderna mot livsmedelspriserna. Jag skulle ha velat höra något om det, och jag skulle ha velat höra det från Charlie McCreevy. När ordförande Barroso talade om ekonomin hörde jag honom inte säga att vi saknar arbetsillfällen i Europa. Jag skulle ha velat höra honom säga det, att vi förlorar arbetstillfällen till följd av finanskrisen. Jag skulle vilja se att kommissionen kom med en ny plan för att blåsa nytt liv i ekonomin – inte en teoretisk plan utan en samordnad investeringsåtgärd.

För det tredje försöker Charlie McCreevy just nu säga att skälet till att vi har en finanskris är finansorganen och finansinstituten – Standard & Poors, FTSE och andra – och att vi ska reglera dem. Men det är på sätt och vis som att skjuta budbäraren. Jag anser verkligen att kommissionsledamoten bör säga i dag att, ja, jag håller med om att vi har en finanskris, och ja, jag instämmer i att vi måste genomföra en allmän reglering som är bättre än den vi har, så att vårt svar blir nya arbetstillfällen och ett bättre klimat, inte mer pengar och en ökad inriktning på hur man ska skapa vinster från ingenting, i stället för på produktion och arbetstillfällen. Ge oss det intrycket i dag, och ni har ett verkligt budskap att förmedla till vanligt folk.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Som irländsk ledamot företräder jag de 54 procent som röstade nej och de 46 procent som röstade ja. Verkliga demokrater ser inte bara till resultaten, utan strävar efter att företräda hela folket.

Jag företräder en suverän stat, men man kan inte upprätthålla suveränitet i sin egen medlemsstat – i mitt fall Irland – om man inte upprätthåller alla medlemsstaters suveränitet. Om en annan medlemsstat bestämmer sig för att utöva sin suveränitet och ratificera Lissabonfördraget eller något annat, kan ingen verklig demokrat, inga av de demokrater som stolt viftar med flaggor i dag och påstår sig vara irländare, rimligen protestera mot detta. Irland talar för Irland, Slovenien för Slovenien. Det är verklig demokrati och suveränitet.

En kärnfråga i debatten om Lissabonfördraget på Irland var enhällighetsprincipen. Vi behöver enhällighet för att kunna ratificera Lissabonfördraget. Samtliga 27 medlemsstater måste vara överens – det är kärnan. Detta är det första riktiga testet av enhällighetsprincipen enligt Lissabonfördraget. Vi får inte underkännas i detta test och däri ligger utmaningen. Som politiker är det vår uppgift att visa att vi är situationen vuxen och klarar av denna utmaning, att lyssna till våra medborgare, finna lösningar och fortsätta med arbetet att bygga upp ett bättre Europa. En del på nejsidan på Irland talade om en bättre uppgörelse. Låt oss vara optimistiska och söka en bättre uppgörelse för alla medborgare. Vi behöver lite tid och utrymme på Irland för att fundera och agera för att finna lösningar. Den goda viljan för Europa finns där på Irland.

Vem skulle kunna ha förutsagt 1945, när Europa låg i ruiner, att vi skulle fira 50 år av fred år 2008? Låt det vara vår inspiration. EU är ett pågående arbete, en process – visserligen svår, men alltid, alltid värd mödan. Det är därför vi är här. Europas medborgare vill ha en union som fungerar. Det vill irländarna också. Det är jag hundra procent säker på. Vi får inte göra dem besvikna.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). - (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Det budskap jag får från regeringarna är att detta är ett irländskt problem. När jag talar med medborgarna får jag budskapet att detta är ett europeiskt problem, en konflikt med EU. Regeringarna talar om för oss att det är en diplomatisk konflikt. Medborgarna säger oss att det är en förolämpning mot deras suveränitet, de anser att de utestängs och är djupt sårade. Regeringarna talar om för oss att denna nejröst är obegriplig. När jag lyssnar till medborgarna förklarar de att det är fördraget och processen som är obegripliga. Regeringarna säger oss att de måste ta itu med de verkliga frågorna på dagordningen. Medborgarna förklarar att de har försökt uppmärksamma de verkligt viktiga frågorna i åratal, och jag vill påpeka för kommissionsordföranden att de inte menar den militära, polisiära och inre säkerheten. De talar om socialt ansvar och ett europeiskt svar på globaliseringen. De talar om mer demokrati och insyn.

Regeringarna planerar att fråga den irländska regeringen vad som orsakade nejsidans seger. I stället bör regeringarna själva fråga sig följande: Vems fel är det egentligen? Regeringarna struntade i skriften på väggen efter nejresultaten i Frankrike och Nederländerna. Har regeringarna tagit itu med de verkliga frågorna? Bemötte de verkligen de svikna förväntningarna vid översynen av fördraget? Var inte fransmännen tydliga nog i sina krav på en ny social ordning, ökat socialt ansvar och rättvisa? Var kraven på mer demokrati helt enkelt inte tillräckligt tydliga? Så vad gjorde ni? Ni stuvade om i fördraget och skapade ett oläsligt hopkok av fotnoter, korshänvisningar och undertexter, och ni undrar varför medborgarna förkastar det.

Det finns en stor risk i denna skymf mot suveräniteten. Den är inte bara en förolämpning mot det irländska folket, det finns en verklig risk för att denna missnöjeskänsla kommer att sprida sig och att européerna i allmänhet kommer att säga: det irländska folket har röstat för oss! Ansvaret för detta ligger hos er, regeringarna! Det är verkligen dags …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Herr talman! Det är en väldigt spänd debatt. Jag vill emellertid mana till försiktighet, stor försiktighet i uttalandena efter den irländska folkomröstningen. En antydan om att Irland borde skämmas eller till och med uteslutas ur unionen är långt skadligare för EU än själva resultatet av folkomröstningen. Martin Schulz, som sin vana trogen var något upphetsad, kom tyvärr med en sådan antydan. Vi måste komma ihåg att Bryssels förmyndaraktiga hållning orsakade irritation på Irland och var ett av skälen till att Irlands folk röstade mot fördraget.

Det är inte sant att EU kommer att bli lidande utan det nya fördraget. EU kommer att bli lidande till följd av intressekonflikter och medlemsstaternas egoism. Det har ingenting med Irland att göra. EU:s utrikespolitik kommer till exempel att bli lidande på grund av Tyskland. Tyskland vill upprätta goda förbindelser på egen hand med Ryssland på bekostnad av länderna i Centraleuropa. Frankrike bör ges skulden för att det blundar för Rysslands nyimperialistiska politik i regionen samtidigt som man kommer med plattityder om hur EU, Polen inberäknat, ska kämpa sig fram. Fördraget får inte utnyttjas som en rökridå för våra egna misslyckanden. Det beslut som fattats av Irlands folk får inte utnyttjas för att dölja våra egna fel och brister.

(Applåder)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Det irländska folket har talat. Det irländska folkets nej till Lissabonfördraget i torsdags var inte en röst mot EU. Irlands plats är i EU. Irland har vunnit sociala och ekonomiska fördelar – både nord och syd – till följd av sitt medlemskap, även om några svårigheter fortfarande kvarstår.

Frågan var följande: är Lissabonfördraget bra för Irlands folk, för resten av EU och för utvecklingsvärlden? Lissabonfördraget lades fram för Irlands folk och har förkastats. Lissabonfördraget är slut. Det irländska folket vill, precis som folken i Frankrike och Nederländerna tidigare, ha en bättre uppgörelse.

Nu har vi en möjlighet att blåsa nytt liv i debatten om EU:s framtid. Vi måste utnyttja denna möjlighet.

Det skulle inte vara godtagbart att EU-ledarna försökte hitta sätt för att undvika eller kringgå folkets demokratiskt uttryckta vilja. Ratificeringsprocessen måste upphöra, precis som den gjorde efter förkastandet av EU-konstitutionen. Men den här gången måste vi lyssna till det irländska folket, vi måste lyssna till folket. Många av de farhågor som tidigare uttrycktes i Frankrike och Nederländerna kom upp även i den irländska folkomröstningen. Vi måste lyssna till folkets farhågor och bemöta dem.

(EN) Under folkomröstningskampanjen på Irland kom en rad centrala frågor upp gång på gång: det demokratiska underskottet, Irlands förlorade makt i EU, neutralitet och icke-militarisering, arbetstagarnas rättigheter, samhällsservice och fördragets inverkan på utvecklingsvärlden. Dessa frågor måste bemötas.

Det europeiska projektet genomgår nu ett demokratiskt test i och med gensvaret på omröstningsresultatet på Irland. Lyssnar EU till folket, respekterar EU deras demokratiska vilja, eller stöter det bort sina medborgare genom att åsidosätta allt detta?

Enligt min åsikt måste demokratin vara förhärskande. Vi måste lyssna till vad det irländska folket har sagt. Vi måste glömma talet om att åsidosätta dem eller fortsätta utan dem, isolera dem eller skylla på dem. Vi måste lyssna mycket noga och lugnt på vad det irländska folket har sagt och till de problem som de har uppmärksammat när det gäller neutraliteten och hela frågan om militariseringen av EU, när det gäller demokrati och Irlands och andra små EU-nationers röst, arbetstagarnas rättigheter, samhällsservice och det sociala Europa.

Vi måste lyssna till detta. Vi måste nu ta tillfället i akt för att tala med den irländska regeringen, lyssna till det irländska folket och staka ut rätt kurs framåt och en text som alla kan vara nöjda med i framtiden.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag kände att det fanns två förhärskande stämningslägen under kampanjen. Det första var en allmän känsla av att beslutsprocessen flyttades ännu längre från medborgarna till förmån för en avlägsen byråkrati. Den andra känslan, som kanske var djupare, var att värderingarna har gått förlorade, eller rättare har förändrats.

Irland satte en ära i sina kristna värderingar, men började bli en materialistisk nation. Det har talats i mycket nedvärderande ordalag om mitt land sedan i fredags. Det är som om ni känner er förolämpade. Det som faktiskt hände var att Irland bestämt sa ”nej tack” till Lissabonfördraget.

Om den reaktion på folkets demokratiska vilja som jag har sett under de senaste fem dagarna är indignation, är det något fel någonstans. Missta er inte: Irland är EU-vänligt. Vi anser, vilket ni uppenbarligen inte gör, att projektet har förlorat sin riktning. EU har förlorat det man behöver mest – demokratin – ur sikte och man glömmer bort det som är viktigast – medborgarna.

Innan ni försöker kringgå vårt demokratiska beslut, ställ två frågor. För det första: tror ni uppriktigt att Lissabonfördraget skulle överleva folkomröstningar i de andra 26 länderna? Och för det andra: är det en demokratisk handling att hota ett land för att det är demokratiskt?

(Applåder)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Ju längre detta fortsätter desto mer uppför sig de europeiska byråkraterna som ett släkte av politiska autister, fullständigt avstängda från verkligheten, från medborgarna, som de likväl fortfarande hävdar att de tjänar. Nu säger de att lilla Irland inte har rätt att opponera sig mot ett EU-fördrag, som snart kan ratificeras av 26 av de 27 medlemsstaterna. Vilken arrogans! När allt kommer omkring är det bara Irland som har sagt nej eftersom det är det enda landet som har getts chansen att göra det. Alla vet att Lissabonmonstret, som uppstod från den dödfödda EU-konstitutionen som ett Frankensteinmonster, skulle förkastas genom ett rungande nej av nästan alla de andra medlemstaterna om dessa väljare gavs chansen att rösta. I demokratins namn buas ett demokratiskt valresultat ut och avfärdas. Vi är på god väg mot en totalitär euronazistat.

  Alojz Peterle (PPE-DE). - (SL) Det irländska folkets beslut var demokratiskt och vi respekterar det, så det finns inget skäl att vädja till oss demokrater att visa respekt. Det råder inget tvivel om detta, och ändå är det inte nog att bara respektera resultatet, vi måste även vara medvetna om följderna och måste analysera, ur irländsk och europeisk synvinkel, varför majoriteten i en av EU:s framgångsrikaste medlemsstater vände sig mot ett fördrag som stats- och regeringscheferna – även Irlands – undertecknade förra året i syfte att ta fram en effektiv gemensam strategi för att bemöta de nya och komplicerade utmaningarna, vare sig det handlar om miljö, energi, migration eller hälsa.

Jag håller med om att vi bör ta tid på oss för att begrunda detta, men den fortsatta ratificeringen får inte påverkas. En fortsatt ratificering kräver ingen vidare eftertanke och processen måste fortsätta. Frågan gäller inte bara Irland och hela det nuvarande EU, utan även Europas framtid, som ännu inte är helt enat. I detta sammanhang gratulerar jag det slovenska ordförandeskapet till alla deras framgångar med att knyta länderna på västra Balkan närmare EU, särskilt stabilitets- och associeringsavtalen med Serbien och Bosnien och Hercegovina. I detta sammanhang måste vi glädjas över alla framsteg som görs i en europeisk framtidsanda, och vi måste bekämpa alla möjliga konfliktkällor, vilket möjliggörs genom det europeiska perspektivet. Jag uppmanar till outtröttliga insatser på detta område.

Jag hoppas att segern för de EU-vänliga krafterna i Makedonien kommer att bidra positivt till att rådet beslutar om att inleda förhandlingar med detta land, som redan är ett kandidatland och har suttit länge ute i väntrummet. Jag hoppas även att den nya makedonska regeringen, som har getts ett starkt mandat, kommer att dra nytta av detta nya förtroende genom att föra en politik som stärker utvecklingen mot att inleda förhandlingar.

  Jo Leinen (PSE). - (DE) Herr talman! Det jag vill se i Europeiska rådet i morgon är ärlig självkritik, eftersom man uppenbarligen har misslyckats med att kommunicera och informera allmänheten om detta nya EU-fördrag. Det är häpnadsväckande att regeringarna förhandlar om ett fördrag och undertecknar det vid högtidliga ceremonier, och sedan reser tillbaka till sina huvudstäder och inte tänker mer på den saken. Det är en stor orsak till den uppståndelse vi har upplevt i det förgångna och som vi nu möter med Irland.

(Applåder)

Nu är det dags att ta lärdom. Rådet måste äntligen gå ifrån sin blockeringstaktik och ta initiativ till en gemensam kommunikations- eller upplysningsstrategi tillsammans med kommissionen och parlamentet så att vi verkligen får med oss medborgarna på vår resa mot EU i stället för att lämna kvar dem vid vägkanten. För närvarande uppför sig institutionerna som föräldrar som föder ett barn till världen och sedan slänger ut barnet i rännstenen och glömmer bort det. Det är helt enkelt oacceptabelt. Nu måste vi ta konsekvenserna och det innebär att vi måste utforma en gemensam kommunikations- och informationspolitik som även den ingår i den demokratiska processen. Det är grunden för demokratin, så att folk förstår vad EU handlar om och känner att de är delaktiga i processen.

Jag lyssnar gärna till de budskap som sänts av Irlands folk, men när Kathy Sinnott talar om för oss, vilket hon gjorde i går, att majoriteten av väljarna i en stad röstade mot Lissabonfördraget på grund av att en avfallsförbränningsanläggning byggs där och vi har EU-lagstiftning som främjar avfallsförbränning, undrar jag verkligen vad det har med Lissabonfördraget att göra. Vi har hört många sådana argument, och vi måste vara ärliga: alla argument är faktiskt inte helt relevanta eller värda att övervägas.

Vi måste fundera på ett nytt recept för ratificeringen av EU-fördrag. Varje land måste få uttrycka sin åsikt och jag hoppas att det brittiska överhuset kommer att ratificera fördraget i eftermiddag och sända en tydlig signal om att processen fortsätter.

  Andrew Duff (ALDE). - (EN) Herr talman! I eftermiddag kommer det brittiska parlamentet vid Westminster att slutföra ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget. Det kommer att vara uppiggande att läsa i pressen i morgon att britterna äntligen säger ja till EU. Det kommer att göra mycket för att återställa Storbritanniens moraliska anseende och politiska trovärdighet och bör även hjälpa irländarna att nå ett nytt samförstånd som grundas på mindre libertas och mer veritas.

Det är bisarrt att Nigel Farage och hans högertrupper föredrar att låta en folkomröstning i ett främmande land styra och fatta ett beslut i stället för det brittiska suveräna parlamentet. Det bekräftat min åsikt att en plebiscit – en allmän folkomröstning – är en form av demokrati som möjligen är lämpad för revolutionära omständigheter, men är fullständigt olämplig för informerade och överlagda beslut om en komplex fördragsöversyn. Därför måste parlamentet hjälpa rådet att kommunicera innehållet i Lissabonstrategin.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Lissabonfördraget är dött. Utan enhällighet är detta helt enkelt ett juridiskt faktum. Väljarna, inte bara på Irland utan även i Frankrike och Nederländerna, har sagt nej till fördragstexten eller dess tvillingbror.

Om vi vill återvinna folkets förtroende måste vi göra mer än att bara ompaketera och döpa om Lissabontexten och försöka få igenom den. Det nya fördraget var alltför lätt att förlöjliga och alldeles för komplext och svårfattligt för att förklara, vilket gör det svårt för jasägarna i en folkomröstning i vilket land som helst.

Många av ändringarna i Lissabonfördraget är bra, till och med nödvändiga, men de uttrycks på ett så oklart och obegripligt språk att knappast någon kan förstå det.

Det är upp till de övriga åtta medlemsstaterna att besluta om och hur de ska fortsätta med ratificeringen, men jag anser att det skulle hjälpa mycket om till exempel Storbritannien beslutade att göra detta genom en folkomröstning, så vi får se om vi har folkets förtroende för att fortsätta med den här processen.

  Mario Borghezio (UEN). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om den irländska folkomröstningen är oviktig och obetydlig, varför hölls den då? Varför beslutade man att det skulle finnas en möjlighet att hålla en ”plebiscit”, som vi har hört?

Det är allvarligt när ett parlament förnekar vikten av och vägrar ge folket fullständig yttrandefrihet, som det irländska folket har fått. Detta valresultat är helt enkelt en vacker gravsten, med ett keltiskt kors på toppen, för utsikterna till en europeisk superstat, vilket våra befolkningar ogillar så starkt. De vill inte att den politiska och även den monetära suveräniteten ska säljas ut.

Detta läge är hoppingivande för oss som, precis som det irländska folket, tror starkt på ett Europa av folk och regioner. Av detta skäl begär även vi i Padanien en folkomröstning, även om fördraget rättsligt sett nu naturligtvis har förkastats och gått i graven. Allt detta beror på det otroliga förfarandet att ett fördrag som påverkar våra folks framtid ska godkännas genom en parlamentarisk omröstning, som utestänger folket och medborgarna.

Som tur är finns det en fri nation som har en verklig frihetskänsla i venerna. Kanske den styrkan kommer från att de har varit tvungna att kämpa för sin frihet. Det är dags att inse den verkliga innebörden i detta röstresultat: man säger ”nu får det vara nog” till Brysseleurokraterna som vill bygga upp en superstat långt ifrån våra medborgares intressen och själ. I Padanien känner vi oss alla som irländare i dag.

  Vladimír Železný (IND/DEM). - (CS) Herr talman! Efter den irländska folkomröstningen skäller den socialdemokratiska gruppens ordförande Martin Schulz på oss medborgare i de små medlemsstaterna, särskilt Irland och Tjeckien, med en typisk tysk dryg arrogans. När så små länder blockerar den gemensamma reformprocessen måste vi enligt honom fråga dem om de vill vara kvar i EU eller inte. Herr talman, jag kan försäkra er om (och ni kan vidarebefordra det, Martin Schulz) att nu när irländarna har tagit kål på denna sjukliga skapelse från det tyska ordförandeskapet som kallas för Lissabonfördraget, kommer tjeckerna gladeligen att begrava det och ändå fortsätta att vara EU-medlemmar. De kommer att begrava Lissabonfördraget eftersom stadgan finns med där, och det kommer att leda till att möjligheten till ett återlämnande av Sudetenland-området öppnas för vårt land första gången på 60 år, och till en möjlighet att revidera ett rättvist resultat av andra världskriget i stället för de så kallade Beneš-dekreten. De kommer även att begrava fördraget eftersom de små medlemsstaterna berövas sin vetorätt och Tysklands röstetal i stället ökas från 9 till 18 röster. Martin Schulz borde snarare fråga sig vilket resultatet hade blivit i Tyskland om tyskarna hade fått folkomrösta om Lissabonfördraget. Jag gratulerar Irland och oss alla.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) Mina damer och herrar! Att erkänna att Lissabonfördraget är dött och var en återvändsgränd är den enda demokratiska och ärliga lösningen. I morgon är det hög tid att stats- och regeringscheferna äntligen inser att politiken i demokratier inte förs över gåsleverkanapéer i luftkonditionerade möteslokaler, och att de slutar att försöka styra över andra människors liv från Bryssel. Den irländska folkomröstningen visar tydligt att folket inte tänker finna sig i beslut från ovan och arrogansen från unionens maktelit. Rådet måste göra beslutsprocessen tillgänglig för allmänheten och sluta lura medborgarna. Lär vi oss inte av vår historia? Efter alla de blodiga händelserna på 1900-talet, vill den politiska eliten verkligen att de stora länderna ska fatta beslut för de mindre igen? Var det inte tillräckligt för vissa premiärministrar och presidenter att ha levt en stor del av sina liv i en totalitär regim?

I morgon bör rådet friska upp grundkunskaperna: varför unionen skapades och vilka värden den bygger på. Rådet bör respektera lagstiftningen och bestämmelserna och omedelbart förklara att en fortsatt ratificering av det nu begravda Lissabonfördraget är fullständigt meningslös.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Om ni tror att jag begriper mig på det irländska folkomröstningsresultatet så har ni fel, det gör jag inte. Även om jag är djupt besviken på resultatet är jag säker på en sak: vi måste acceptera det som folkets demokratiska vilja och respektera det.

Vilken skräll för historieböckerna, när jag bakom mig här i dag ser en brokig skara av kolleger från extremhögern, inklusive Jim Allister och en gammal brittisk fängelsekund på köpet, alla iklädda grön tröja, som kräver respekt för det irländska röstresultatet.

(Protester från vissa ledamöter av IND/DEM-gruppen)

Hur annorlunda kunde inte historieböckerna ha skrivits om de brittiska kollegerna alltid hade respekterat det irländska folkets vilja! Hur annorlunda kunde inte allt ha varit! Hur många liv kunde inte ha sparats! Jag välkomnar det – trots att det kommer mycket sent. Vi måste alla respektera det irländska röstresultatet.

(Protester i bakgrunden)

Han hade mycket tid på sig för att öva bakom galler, så han kanske kan hålla tyst ett ögonblick …

(Applåder)

En av de irländska ledamöterna här i parlamentet, som redan har talat under morgonen, delade ut valreklam med en injektionsspruta på under kampanjen. Hon kanske kan berätta för parlamentet var dödshjälp förespråkas i Lissabonfördraget, och var i Lissabonfördraget det talas om abort, prostitution, beslut om företagsskatter och risker mot den irländska neutraliteten. Jag väntar på sanningen.

Den irländska regeringen måste lugnt analysera resultatet för att utröna exakt vad i fördragstexten som våra väljare röstade mot och de måste komma med svar som inte bara är godtagbara för nejsägarna på Irland, utan även för alla de andra medlemsstaternas regeringar och medborgare som, enligt min mening, också har rätt att säga sin mening och uttrycka sin ståndpunkt, vilket vi också måste respektera.

Det krävs en välavvägd reaktion på de irländska väljarnas uppriktigt kända oro, men vi får inte vara undfallande mot extremisterna. När dammet lägger sig hoppas jag att kollegerna kommer att hålla med mig om att ett Europa i två hastigheter inte är svaret, utan början till slutet för vår union, vår tids framgångsrikaste demokratiska fredsprojekt.

Det har alltid varit lättare att sprida fruktan än hopp. En berömd irländsk politiker, en av våra egna – James Dillon – sa en gång: ”När en lögn berättas väl och tillräckligt ofta är det förbaske mig omöjligt för sanningen att någonsin hinna i fatt den.” Jag lyckades inte med det. Vi misslyckades med att få tillräckligt många av våra väljare att skilja fakta från fiktion, trots de tappra insatserna från vår valgeneral Gay Mitchell och mina kolleger. Det är nu upp till vår nya Taoiseach, som har fått en olycklig början, att komma med en lösning.

(Applåder)

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! Vi får inte bara lyssna till vad som sägs om det irländska resultatet, utan måste fundera över och smälta det. Men som det redan har påpekats måste vi också lyssna till de andra 26 länderna och ta hänsyn till deras resultat och även den oro som kan uttryckas under ratificeringarna. Och sedan måste vi växa med uppgiften och ta itu med den enorma utmaningen att överbrygga klyftorna.

Om vi får 26 ratificeringar och ett förkastande är det varken orimligt eller odemokratiskt att fråga den stat som har sagt nej om den kan överväga möjligheten att anpassa reformpaketet, se över det, förklara det bättre och kanske söka en ny kompromiss i stället för att blockera alla reformer. Det finns inget orimligt eller odemokratiskt med det. Även en del av nejsägarna på Irland har trots allt erkänt att deras avsikt var att omförhandla för att nå en bättre överenskommelse.

En del – och vi har hört det från vissa håll i kammaren – vill bara lyssna till den ena sidan, till det svar som de vill höra, nämligen ett nej. Jag vill lyssna till båda sidor och sedan finna en lösning som är godtagbar för samtliga 27 medlemsstater. Det är den utmaningen vi alla måste visa att vi klarar av.

  Marielle De Sarnez (ALDE). - (FR) Herr talman! Det är självklart aldrig oväsentligt när folket röstar nej när de tillfrågas om EU:s framtid, och vi varken kan eller får nonchalera detta nej. Vi måste tvärtom se det i vitögat och försöka bemöta det.

Som jag ser det finns det två frågor som vi måste ta itu med. Den första handlar om demokrati. Medborgarna förväntar sig att EU ska vara begripligt, synligt och förstående och tillhandahålla information och stöd. Denna fråga berör alla, inte bara de nationella regeringarna. Den berör även EU-institutionerna, särskilt kommissionen och rådet. Det är den första frågan.

Den andra frågan handlar om EU:s känsla och själ, och som Martin Schulz just nämnde, unionens existensberättigande. Varför byggde vi upp EU? Unionen får inte bara inskränka sig till marknadsfrågor. Vi skapade inte bara EU för konkurrensens skull, vi har slutit upp bakom gemensamma värderingar, vi har ett samhällsprojekt, vi har en samhällsmodell – en ekonomisk, social, hållbar och mänsklig samhällsmodell – och den modellen förtjänar att hjälpas fram, föras framåt och försvaras. Det är vad våra medborgare förväntar sig.

Världen har förändrats en hel del sedan Romfördraget. Vi måste gå tillbaka till där vi började och lägga en ny grund för det europeiska projektet för att kunna bemöta de kriser som vi för närvarande ställs inför – finanskrisen, livsmedelskrisen, energikrisen – men även hantera de avsevärda problem som vi måste ta itu med. Hur kan vi skapa och utforma en mer hållbar och rättvis tillväxt av högre kvalitet? Hur kan vi minska skillnaderna? Hur kan vi åstadkomma en ny global balans? Hur kan vi ompröva frågan om utvecklingsländerna och särskilt deras självförsörjning?

Det är dessa frågor som vi måste besvara och jag anser att det nu mer än någonsin är sista chansen för EU att återgå till politiken.

  Mogens Camre (UEN). – (DA) Herr talman! En ledande populär dansk affärsman skrev följande i gårdagens upplaga av tidningen Berlingske Tidende: ”Européerna stöder fullständigt internationellt politiskt samarbete och ansvar. När EU-medborgarna förklarar sitt stöd för demokrati på nationell nivå stöder de naturligtvis demokrati på EU-nivå, och det är exakt vad som saknas.” Vi har fått upprepade försäkringar om att Lissabonfördraget inte kan träda i kraft fast det bara är ett enda land som förkastar det, men vad skrev Hans-Gert Pöttering i sitt uttalande av den 13 juni?

(DE) ”Att ett EU-land har förkastat fördragstexten får inte leda till att de ratificeringar som redan har genomförts av 18 EU-länder inte är värda något.”

(DA) I enväldets tidsålder möttes kungar och kejsare för att dela upp makten mellan sig. Dessa dagar är nu tillbaka. Prins Pöttering, kejsare Barroso och härskarna över deras vasallstater har beslutat att EU-medborgarna inte betyder något. Tjugosex länder fick inte rösta och Irland, det enda land som röstade, har upptäckt att det inte betydde något. Unionen har inget folkligt stöd.

  Hanne Dahl (IND/DEM). – (DA) Herr talman! I fredags röstade det irländska folket nej till Lissabonfördraget, som är en dålig kopia av den konstitution som även Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Trots detta förklarar kommissionens ordförande att ratificeringen ska fortsätta. Vi får höra att ett lands skepticism inte får bromsa utvecklingen. Man får det att se ut som att det finns ett problem med det irländska folket. Men så är det inte. Klyftan finns inte mellan det irländska folket och EU, den finns mellan folket och EU:s stats- eller regeringschefer. Klyftan finns inte mellan vissa EU-länder och de övriga EU-länderna. Frankrike, Nederländerna och Irland vill inte hejda utvecklingen, de vill ha en annan slags utveckling. Varför är det så svårt att förstå? Vad Martin Schulz anbelangar skulle jag vilja säga till honom att han borde skämmas. Ni jämför de som ni kallar ”antieuropéer” med fascister, men det är er retorik som är fascistisk. Ni säger att antieuropéerna sprang upp och ned i trappor och gick ut och värvade röster. Man behöver inte vara så historiskt medveten för att minnas vad som sades om de svarta förra århundradet. Detta är skandal! Ni borde skämmas!

  Andreas Mölzer (NI). - (DE) Herr talman! Det irländska folket har sagt nej till fördraget och EU-magnaternas svar gjorde irländarna rasande, eftersom man nu kallar Taoiseach till Europeiska rådet för att ställas till svars för deras ”dåliga uppförande”. Detta är barnsligt och ovärdigt grundarnas europeiska vision. Det är emellertid ännu kortsiktigare att kräva att Irland ska uteslutas eller försöka driva igenom fördraget. Om vi upprepar omröstningarna till det önskade resultatet uppnås kommer detta ohjälpligt att skada bilden av EU.

Vi har hållit 290 folkomröstningar i EU sedan 1990, men ändå har det hittills inte hållits några folkröstningar om mycket viktiga beslut som Turkiets anslutning eller införandet av euron, och vi får inte säga vår mening om något så viktigt som Lissabonfördraget. Bryssels tolkning av vad demokrati är – att medborgarna endast förväntas ge sin välsignelse till EU:s beslut eller rösta för de parter som EU gillar – leder faktiskt tankarna till Sovjetunionen. I stället för att ta anstöt måste EU acceptera irländarnas nejröst för vad den är: en chans till en ny inriktning, mot politik som inriktas på folket och EU-medborgarna.

  Elmar Brok (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Som Martin Schulz så vänligt påpekade finns det faktiskt många regeringschefer från PPE-DE, vilket visar att PPE-DE står närmare medborgarna och därför vinner fler val. Trots detta är det ett faktum att allt fler tecken tyder på att vi måste finna en balans mellan rationell ekonomisk politik och socialpolitik.

Jag respekterar fullständigt resultatet av den irländska folkomröstningen. Det jag däremot inte respekterar är de lögnkampanjer som vissa personer från vänstern och högern har drivit i ett försök att vilseleda folket och göra dem fientligt inställda till det enade Europa, detta enade EU som är det mest framgångsrika konceptet i vår kontinents historia, som har åstadkommit fred, frihet och välstånd.

(Applåder)

Vi måste erkänna att EU är särskilt gynnsamt för de mindre nationerna. De sitter med oss runt bordet, de har platser här i parlamentet, och ingenting kan beslutas i EU utan deras medgivande, medan de stora nationerna tidigare kunde trampa ned de mindre. Det är skillnaden i vårt EU, alla nationer är lika mycket värda, och det är vad ni försöker förstöra med era brittiska imperialiståsikter, herr Farage!

Vi behöver detta fördrag för att utvidgningen ska kunna fungera effektivt och för att skapa mer demokrati genom att överbrygga den demokratiska klyftan och stärka de nationella parlamenten. Vi behöver det här fördraget för att skydda subsidiaritetsbestämmelsen och kunna övervinna framtidens utmaningar, från energikrisen till den organiserade brottsligheten, och för att ha resurser för att bemöta livsmedels- och oljepriserna och andra liknande utmaningar. Allt detta kommer att raseras om vi inte förser oss med de instrument som fastställs i Lissabonfördraget, särskilt instrumenten för sociala rättigheter, nämligen stadgan om de grundläggande rättigheterna, och den ”sociala klausulen”, enligt vilken de sociala frågorna måste beaktas i utformningen och genomförandet av all politik.

Tjugosex medlemsstater kan nu ratificera fördraget och samtliga har åtagit sig att göra detta. Det var Storbritannien som lärde mig att parlamentet talar för folket i en representativ demokrati och jag kommer inte låta UKIP-partiet rasera det jag har lärt mig från Storbritannien. Dessa 26 medlemsstater kan ratificera fördraget genom en parlamentarisk process, och om den processen slutförs framgångsrikt kan det irländska folket överväga saken på nytt. Vi förväntar oss förslag från Irland för att bevara sammanhållningen i vår gemenskap av 27, för jag vill inte se ett splittrat EU och jag vill inte se ett inåtvänt Europa. Jag vill se ett EU som förblir en enhet av likar, med 27 länder, och det är därför jag stöder Lissabonfördraget.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Jag är mindre diplomatisk än de flesta av mina kolleger här i parlamentet. Faktum är att lögner, usla lögner och statistik besegrade sanningen i den irländska folkomröstningen.

Lissabonfördraget har inte gått i graven. Men Irlands vägval är ett suveränt beslut av det irländska solket. De enda som kan ändra beslutet om fördraget är det irländska folket.

Om det sker eller inte beror på de diskussioner som kommer att inledas i morgon mellan den irländska regeringen och de andra 26 stats- och regeringscheferna. Det finns inget trollspö. Det kommer att ta tid att dra slutsatser.

Jag föreslår en ny tidsgräns för ratificeringen av Lissabonfördraget. Att fastställa ett datum före valet till Europaparlamentet anser jag vara ett rimligt mål.

Om det irländska folket fortsätter att vara missnöjt med Lissabonfördraget i den form som slutligen överenskoms mellan oss och resten av EU, kommer Irland inte ha något annat alternativ än att omförhandla sin förbindelse med unionen.

Det skulle vara ett ödesdigert vägval för ert land. EU har väldigt lite att förlora om Irland går ur, men Irland har allt att förlora om det går ur EU.

De globala utmaningar som vi alla står inför i denna ständigt föränderliga och sammanlänkade värld är tydliga: klimatförändringen, de demografiska förändringarna, migrationen och energikrisen, svälten och fattigdomen som dödar miljoner människor, osäkerhet för människorna, internationell brottslighet, och en identitetskris i praktiskt taget alla våra medlemstater som grädden på moset. Problemen kommer inte att lösas genom att någon av medlemsstaterna gömmer huvudet i sanden och hoppas att problemen försvinner av sig själva.

Avslutningsvis vill jag uppmana EU att visa en verklig förmåga att skapa anständiga levnads- och arbetsvillkor. Detta kommer att förstärka vår enighet och solidaritet och ge en positiv lösning på denna kris.

(Applåder)

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Om irländarna hade röstat ja, tror någon här att de gröna t-tröjor som syns i kammaren skulle ha haft texten ”Respektera det irländska omröstningsresultatet”? Sanningen är att de varken respekterar irländarna eller demokratin. De respekterar endast ett nej, och det är faktiskt ganska unikt.

När Sverige gick med i EU fanns det 12 medlemsstater. Det var 1995. I dag finns det 27 medlemsstater. Det är en stor förändring och jag tror att det är mycket få som kan ifrågasätta att EU har blivit mycket, mycket bättre till följd av utvidgningarna och den starka utvecklingen. I dag när vi diskuterar den irländska folkomröstningen kan vi säga att de som sa nej hela tiden hade fel hela tiden, och att det har visat sig att vi som förespråkade en framtida utveckling av EU hade rätt.

Låt oss alltså fortsätta på samma sätt som vi har nått dessa resultat på, med uthållighet, visioner, demokrati och respekt för alla medlemsstater. Låt oss fortsätta med demokrati i varje medlemsstat med en ratificeringsprocess och respektera resultatet i de olika medlemsstaterna, samtidigt som vi fortsätter att vara uthålliga i våra insatser. Vi måste gå längre när det gäller energimarknaden, den inre marknaden och hur vi ska kunna förbättra resultaten inom alla områden, men vi måste också ha klart för oss att Nicefördraget inte är tillräckligt om den utveckling och de visioner som vi har åstadkommit så mycket med ska kunna fortsätta. Så låt oss fortsätta och låt oss vara det EU som säger ja. Vi måste komma ihåg att nejsägarna inte har åstadkommit någonting i EU.

(Applåder)

  Borut Pahor (PSE). - (SL) Den här diskussionen är inte ny. Vi hade redan en liknande diskussion när väljarna i Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionsfördraget, och vid den tidpunkten försäkrade kommissionen och rådet oss att ratificeringsprocessen skulle fortsätta. Men sedan föll båda, tillsammans med parlamentet, för frestelsen att göra ett uppehåll i ratificeringsprocessen.

I dag är jag, trots att vi respekterar de irländska väljarnas beslut, för förslaget att vi inte ska stoppa ratificeringsprocessen, utan slutföra den. Jag anser att det kommer att bli lättare att finna lösningar för att godta Lissabonfördraget om vi fortsätter än om vi återigen faller för frestelsen att stoppa processen på grund av en folkomröstning.

För det andra måste vi ha en sak kristallklar för oss: det finns en stor klyfta i uppfattningen av vikten av EU mellan den politiska eliten på hemmaplan, i de nationella cirklarna, i EU och bland majoriteten av våra medborgare. Här måste vi fråga oss själva om parlamentet, rådet och kommissionen kan göra mer för att överbrygga denna kommunikationsklyfta och återigen inspirera våra folk med den europeiska tanken.

Jag välkomnar det slovenska ordförandeskapets planer för morgondagens rådsmöte, men föreslår att även den frågan diskuteras – en ny kommunikationsstrategi för dialog mellan medborgarna och EU – inte bara för att slutföra ratificeringen av Lissabonfördraget, utan även i andra aspekter.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Det har talats om respekt här i dag och det råder inget tvivel om att vi måste respektera resultatet av den folkomröstning som hållits på Irland, där en del röstade ja och andra röstade nej.

Jag tror att vi alla är eniga om att vi även måste respektera de återstående länderna och därför fortsätta med ratificeringen. Jag vill emellertid tala om respekt för demokratin och jag vill tydligt klargöra att folkets godkännande har samma värde som ett parlamentariskt godkännande, exakt samma värde. Vi måste minnas vad ”r” står för, ”r” som i respekt.

För det andra har vi ”e” som i eftertanke. Vi måste se på skälen till att det blev nej på Irland, vi måste anstränga oss för att förklara varför Lissabonfördraget är bättre än de befintliga fördragen, och det måste vi göra med fakta och siffror.

Vi måste förklara för folket att Lissabonfördraget – precis som den irländska hästen som vann Epsom Derby för några dagar sedan, som heter New Approach – också är en ”ny strategi”, vilket EU behöver för att ge mervärde till folket.

Efter ”e” som i eftertanke kommer ”l” som i lösning. Vi måste finna en lösning, och i det avseendet vill jag vara fullständigt uppriktig: en del av nejanhängarna använde ett farligt och skamligt argument. De sa: rösta nej och sedan kommer vi att omförhandla Lissabonfördraget till fördel för Irland”.

I detta sammanhang vill jag klarlägga att EU är en gemenskap av rättigheter, där samhällsmodellen råder och besluten måste respekteras. Vi i Europaparlamentet förklarar tydligt att det inte kommer att bli någon omförhandling av Lissabonfördraget. EU-medborgarna och parlamentet anser att den punkten är avgörande för EU:s vidare utveckling. Vi som är för fördraget vill bygga vidare på det vi har.

Min fråga är: vilka alternativ läggs fram av dem som vill ha en nejröst? Jag skulle vilja att de förklarade det för mig.

  Bernard Poignant (PSE). - (FR) Herr talman! I dag är det den 18 juni och som fransman är jag uppfylld av uppmaningen från London: gör motstånd, fortsätt, härda ut och ge aldrig upp. Ordet ”veto” skrivs med samma fyra bokstäver som ordet rösta – ”vote” – men det finns inget veto för de andra och därför måste vi fortsätta. För övrigt är det sjätte gången det blir nej på nio folkomröstningar sedan Berlinmurens fall. Det ger upphov till frågetecken.

Det sägs att EU inte är tillräckligt socialt; det kommer aldrig att vara tillräckligt socialt. Det är inte tillräckligt demokratiskt; det kommer att förbli ofullkomligt. Det är för byråkratiskt; det kommer alltid att finnas tekniker som kallas teknokrater. Jag anser att EU genomgår en mycket allvarlig identitetskris. Det var lättare förr. I dag finns EU lite överallt, det är inte säkert på vad det betyder, på sin historia, sitt öde, och det är det vi måste tackla. För att göra det behöver vi ett starkt ledarskap, och det är ur den synvinkeln som vi står lite ensamma.

(Applåder)

  Stefano Zappalà (PPE-DE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser – som rådsordföranden och ordförande José Manuel Barroso båda har sagt – att det faktiskt finns ett antal andra punkter på dagordningen för morgondagens möte i Europeiska rådet, och inte bara resultatet av folkomröstningen på Irland.

Den här frågan har dock tagit upp praktiskt taget all tid av morgonens debatt. Det är en viktig fråga. Flera skäl har angetts och vi analyserar varför det irländska folkets svar blev som det blev, men i själva verket vann nejsidan endast med en snäv marginal över jasidan.

Mycket har redan sagts, men jag anser att vi måste hantera frågan om varför irländarna röstade som de gjorde på ett praktiskt sätt och diskutera hur vi ska fortsätta. Mycket har redan tagits upp som sagt, men enligt min mening ligger svaret i det faktum att EU-medborgarna saknar information. Det är allas fel, vi delar skulden, regeringarna bär skulden. Generellt sett har det påpekats – och det håller jag med om – att regeringarna tar åt sig äran när saker går bra men när det går dåligt eller finns anledning till kritik, då är det alltid EU:s fel. Jag håller fullständigt med om det.

Trots detta är ingen tvungen att stanna kvar i EU. Jag anser att vi måste respektera resultatet av den irländska folkomröstningen. Men vi måste respektera de andra 26 medlemsstaternas önskningar lika mycket, de är 18 för närvarande men kommer snart att vara 26. Ingen ska tvingas att stanna kvar om de känner sig instängda. EU måste gå framåt, det kan inte stå stilla.

Avslutningsvis anser jag att Europeiska rådet i morgon måste fatta ett tydligt beslut om en ny strategi – stats- och regeringscheferna kan göra detta – en ny strategi där de som vill vara kvar kan stanna kvar ombord, men EU måste gå vidare i det allmänna intresset.

  Gary Titley (PSE). - (EN) Herr talman! Jag förmodar att UKIP-partiets ledares fixering vid bedragare beror på hans eget partis nära kopplingar till bedrägerier och bedragare.

För att återgå till debattens huvudtema står det klart att Lissabonfördraget inte kan träda i kraft den 1 januari som vi hoppades. Vi måste vänta på att den irländska regeringen talar om för oss hur den anser att vi bör gå vidare. Men under tiden bör de andra staterna utöva sin suveräna rättighet att ratificera fördraget. Min egen medlemsstat kommer att slutföra sin ratificering i dag enligt sin mångåriga och allmänt respekterade parlamentariska tradition.

Under tiden fortsätter globaliseringen och den osäkerhet som den orsakar snabbt, vilket vi såg starka bevis för i den irländska folkomröstningen. EU är en politisk process som är utformad för att hantera dessa frågor, så det är vad vi bör göra: se på millennieutvecklingsmålen, klimatförändringen och migrationen. Hur bör vi agera? Det är skälet till att jag kommer att försöka undvika alltför mycket inåtvänt institutionellt navelskåderi och i stället fundera över åtgärder som förbättrar alla våra medborgares liv.

Jag har emellertid en fråga till det slovenska ordförandeskapet: kan ni tala om för mig vilka följder det irländska folkomröstningsresultatet får för Kroatiens anslutning till EU?

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Vi diskuterar förberedelserna för Europeiska rådet. Jag anser naturligtvis att alla ledamöter som har talat har rätt om man ser till vissa större eller mindre grupper av medborgare. Vi måste emellertid tänka på att den här debatten skulle ha sett helt annorlunda ut om den hade hållits i onsdags i förra veckan. Vi skulle säkerligen inte ha diskuterat problemet med Lissabonfördraget. I stället skulle vi ha diskuterat det europeiska folkets vardagsproblem.

Som läget är nu är EU-medborgarna inte särskilt oroade över att det irländska folket har sagt nej till Lissabonfördraget. De är mycket mer oroade över bensinpriset på bensinstationerna och de andra problem som de möter i sin vardag. Det skulle vara fel av oss att enbart inrikta dagens diskussioner och resultatet av toppmötet på Lissabonfördraget.

Vi måste inse att vi som politiker nu måste hantera två viktiga frågor. En är hur vi ska tillgodose våra medborgares förväntningar på vardagen, och den andra är Lissabonfördraget och dess genomförande. Genomförandet av Lissabonfördraget kommer att avgöra vår förmåga att hantera de frågor som engagerar det europeiska folket i framtiden. Därför måste vi försöka skilja på dessa frågor och inte bara diskutera Lissabonfördraget, utan även de aktuella frågor som är av intresse för våra medborgare.

Vi måste förklara för medborgarna varför det kommer att bli lättare att lösa deras vardagsproblem om vi antar och genomför fördraget. Vi måste förklara varför de institutionella lösningar som vi föreslår är bra för EU. De föreslagna arrangemangen kommer att leda till ökad solidaritet och omsorg om varandra, och större respekt för vad vi står för i våra respektive länder.

  Jan Andersson (PSE). - Jag delar fullt ut synpunkterna att varje medlemsland har rätt att säga sitt. Det är en demokratisk rättighet. Jag har också den uppfattningen att Lissabonfördraget i flera avseenden är bättre än nuvarande fördrag. Det gäller möjligheterna till fortsatt utvidgning och ökad öppenhet, men också arbetstagares rättigheter.

När jag besökte Irland och träffade fackliga företrädare under kampanjen fanns det en berättigad oro över att balansen mellan marknad och sociala rättigheter inte är den rätta i dag. Också i Irland pekade man på domarna i EG-domstolen rörande Lavalmålet och Rüffertmålet. De två allvarligaste konsekvenserna är följande: För det första är det inte lika behandling efter domarna. De som kommer från medlemsländer med sämre löneförhållanden får nöja sig med minimilön och inte med lika lön. För det andra blev strejkrätten inskränkt på ett sätt som är alldeles oacceptabelt.

De frågorna måste rådet och kommissionen ta sig an. Det handlar om balansen mellan det sociala Europa och marknadens Europa. Klarar vi inte av denna balans kommer medborgarna att vända EU ryggen. Där har vi alla ett ansvar, alla tre institutionerna, och vi måste göra det snart.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det finns inget problem med att respektera de irländska väljarna men vi måste respektera de beslut som har fattats av 18 demokratiskt valda nationella parlament i lika hög grad och dessutom visa lika stor respekt för de återstående åtta medlemsstaterna, och även låta dem fritt besluta om reformfördraget. Med all vederbörlig respekt för det irländska folkomröstningsresultatet kan EU-27 inte tas som politisk gisslan av ett begränsat antal motståndare till Lissabonfördraget. Det finns inget alternativ till reformen av EU. Ja, EU kan stanna upp, men omvärlden kommer inte att stanna och vänta på oss, och den mest dramatiska skadan av detta röstresultat kommer att drabba Europas solidaritet: vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och energisolidariteten.

Det finns även en etisk dimension som vi bör betänka. Denna folkomröstning är en varningssignal om att det krävs ett trovärdigt åtagande till våra grundläggande värderingar. Våra medborgare kanske aldrig blir fullt informerade om detaljerna i fördragen, men de kommer alltid att kunna skilja mellan integritet och verkligt engagemang å ena sidan och halvsanningar och realpolitik å den andra. I stället för att leva från ett nationellt val till ett annat, i stället för att hänge sig åt konsumentdemokrati som inriktas på att få mer och mer pengar från EU, behöver vi ledare som kan förmedla det budskapet till våra medborgare. ”Först av allt, vad kan ni göra för Europa?” Och tro mig, om vi har sådana ledare kommer vi att finna medborgare som vill stödja oss.

  Libor Rouček (PSE). - (CS) Mina damer och herrar! För sex månader sedan åtog sig EU:s 27 stats- och regeringschefer att ratificera reformfördraget genom att skriva under dokumentet. Jag vill att Europeiska rådet ska minnas det vid sitt möte på torsdag. Jag vill särskilt att den tjeckiske premiärministern Mirek Topolánek ska påminnas om sin skyldighet att genomföra ratificeringen. Han hävdar, precis som den tjeckiske presidenten, att Lissabonfördraget har gått i graven och att det inte är någon mening att fortsätta med ratificeringen. Jag vill särskilt uppmana de premiärministrar som hör till gruppen för Europeiska folkpartiet att påminna den tjeckiske ministern om hans skyldighet och det ansvar som tillkommer ett land som snart kommer att överta ordförandeskapet. Eftersom Tjeckien kommer att ta över EU-ordförandeskapet den 1 januari 2009, det sista kapitlet i ratificeringsprocessen, kommer lösningen på hela problemet med Lissabonfördraget att vila på Tjeckiens axlar. Jag upprepar att jag skulle vilja att gruppen för Europeiska folkpartiet påminner den tjeckiske premiärministern om hans skyldighet.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). - (RO) Det möte i Europeiska rådet som vi förbereder i dag är avgörande för EU:s framtid. Ett av de mest välmående EU-länderna, som är ett representativt exempel på hur ekonomisk framgång kan nås genom EU:s integrationsåtgärder, har sagt nej till Lissabonfördraget. Samtidigt har 18 EU-länder antagit dokumentet, de flesta av dem hör till samma grupp av 18 länder som också sa ja till det europeiska konstitutionsfördraget.

Jag är lika besviken över resultatet av Irlands folkomröstning som många av de föregående talarna. Trots detta måste vi fortsätta med de reformer som EU så väl behöver. Ett EU med flera olika hastigheter, för vilket det har funnits förfaranden ända sedan Amsterdamfördraget, och med väldefinierade undantagsalternativ är den enda vägen framåt för närvarande. De länder som nyligen har anslutit sig till EU, t.ex. Rumänien, måste få samma chanser till utveckling som Irland har haft. I tider som dessa måste vi minnas och återigen sluta upp kring de saker som enar oss och finna en anledning att fortsätta framåt.

I sitt berömda tal om ett ”Europas förenta stater” sa Sir Winston Churchill att det inte skulle finnas några gränser för européernas lycka, välstånd och ära om Europa enas kring sitt gemensamma arv. Jag tror på den visionen, samtidigt som jag är medveten om vilka stora insatser som krävs för att åstadkomma detta. Men det får inte hindra oss från att fortsätta.

  Othmar Karas (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Vi behöver förbättringar, inte bortförklaringar! Trots detta måste det klargöras mycket tydligt att det är de nationella regeringarna som bär det största ansvaret för allmänhetens inställning till EU i våra medlemsstater. EU-toppmötet i morgon och dagen efter måste leda till en sak: stats- och regeringscheferna måste be sina medborgare om ursäkt för den bristande ärligheten när det gäller gemenskapens beslut, för att de har misslyckats med att ge allmänheten lämplig information, för att ha misslyckats med att kommunicera med dem och deras bristande mod och integritet när det gäller deras del av ansvaret för de beslut som fattas i EU.

EU-politik är inrikespolitik. Den måste därför vara integrerad i regeringarnas informations- och kommunikationspolicy. Att göra EU till syndabock för alla problem i stället för att ta sitt ansvar och sedan be medborgarna om stöd två veckor före en folkomröstning är oärligt, oansvarigt och lömskt. Här krävs det förbättringar.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Herr talman! Irländarnas nejröst visar att EU, ett oöverträffat och framgångsrikt exempel i världspolitiken, har svårigheter. Men för att en folkomröstning verkligen ska utvisa folkets vilja måste den föregås av en informationskampanj. I det irländska fallet kan vi mäta en grad av överensstämmelse, eller en total avsaknad av överensstämmelse, mellan Lissabonfördraget och argumenten mot det.

Demokratin kräver naturligtvis att vi tar hänsyn till det irländska resultatet, och det gör vi. Men demokratin får inte heller utövas på bekostnad av andras rättigheter, nämligen de som redan har ratificerat Lissabonfördraget och, viktigast av allt, den får inte missbrukas av minoriteten för att utpressa majoriteten.

Jag är rädd för att den irländska nejrösten kommer att uppmuntra snarare än motverka de befintliga tendenserna att åternationalisera en del av den gemensamma politiken genom att förlänga det juridiska tomrum som EU har befunnit sig i sedan konstitutionsfördraget förkastades.

Avslutningsvis vill jag, som ledamot från ett före detta kommunistland som gjorde stora insatser för att komma med i EU, säga att jag skulle avsky att se att kommunismen lever längre än EU.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). - (PL) Herr talman! Det kan verka som att alla avtal som ingås i Lissabon är dömda att misslyckas. Lissabonstrategin och Lissabonfördraget har båda slutat i fiasko.

Förra veckan förkastade Irland Lissabonfördraget i en folkomröstning. Detta innebär att dokumentet nu är dött. Vid det förestående toppmötet kommer man att bli tvungen att bedöma om det finns något hopp om att återuppliva fördraget. Europaparlamentet bör sända en tydlig signal om att det godtar demokratins regler, även om vissa ledamöter kan vara missnöjda med resultatet. Att förolämpa och tvinga Irlands folk är oacceptabelt. Ett sätt att utöva acceptabla påtryckningar skulle vara att fortsätta ratificeringen av fördraget i andra medlemstater. De extrema och oansvariga kommentarerna om möjligheten att utesluta ett så förmodat arrogant land från unionen är oroande.

Vi hoppas att Europeiska rådet kommer att överväga ett nytt och mer demokratiskt recept för EU.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). - (FR) Herr talman! Vi vet alla att demokratin inte är en stillaflytande flod, men vi vet också att det är den demokratiska metoden som vi har valt för att organisera vårt samhälle. Jag anser därför att det irländska nejet inte är annorlunda än fransmännens eller nederländarnas nej, men att vi, precis som 2005, inte lyckades förklara varför EU är bra för våra medborgare. Vi lyckades inte lugna dem i fråga om den miljökris som har drabbat dem. Jag ogillar emellertid spekulationer och anser att vi bör vänta till dess att ratificeringarna har avslutas. Men jag vill ändå uppmana rådet att sända en stark signal till medborgarna för att visa att det finns en verklig önskan om öppenhet och att förstärka demokratin till våra medborgares fördel. Jag uppmanar rådet att öppna sina dörrar och att kommissionen och rådets ordförandeskap ska utses samtidigt som valet till Europaparlamentet. Det skulle verkligen vara en stark signal och vi behöver ingen ratificering av fördraget för att göra den typen av ändringar.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag har lyssnat noggrant till den livliga debatten. Ja, irländarna har talat och de har sagt nej. Men en av de saker som oroar mig djupt är att de som röstade nej kände att det inte fanns några risker med att göra det, de trodde kanske att läget inte skulle förändras. Nu framgår det mycket klart av debatten att andra länder anser att deras ratificeringsprocesser genom respektive parlament är lika mycket värda och att de kommer att fortsätta.

Irland kommer alltså att ställas inför ett dilemma och irländarna måste tänka över situationen om de övriga 26 medlemsstaterna ratificerar. Det är viktigt att vår Taoiseach Brian Cowen uttalar sig inom de närmaste dagarna och kommer med en analys av resultatet och eventuellt förslag om hur vi bör gå vidare.

Jag vill särskilt vända mig till Kathy Sinnott, som använde en del ganska förfärliga argument för en nejröst i sin kampanj. När det gäller oron för att Irland förlorar sina värderingar vill jag påpeka för henne att vi inte kan skylla på EU för att värderingar går förlorade på Irland. Det har vi åstadkommit själva, så vi måste sluta att vältra över ansvaret för det på EU och i stället se på våra egna materialistiska värderingar på Irland och på andra håll.

  Genowefa Grabowska (PSE). - (PL) Herr talman! Jag är fast övertygad om att ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget bör fortsätta. För de länder som har undertecknat dokumentet är detta en internationell rättslig skyldighet enligt Wienkonventionen om fördragsrätt.

Fördraget medför en möjlighet till att göra de nödvändiga reformerna av EU. Det kommer till exempel att bli möjligt att inrätta en gemensam energipolitik för EU. Denna politik är mycket viktig för unionen och även för mitt land, Polen. Den skulle garantera energisäkerhet för alla polska medborgare. Jag företräder Silesien, som har en befolkning på fem miljoner personer. För min region skulle en energipolitik vara en möjlighet till framsteg och utveckling, eftersom Silesien är rikt på energiresurser.

Jag ställer därför frågan: ska allt detta omintetgöras av det irländska nejet i folkomröstningen? Jag respekterar resultatet av folkomröstningen på Irland, men samtidigt har jag svårt att godta att 109 964 irländares röster, som utgör skillnaden mellan nej- och jarösterna, ska få avgöra framtiden för mitt land, min region och i själva verket hela EU:s framtid. Det får inte ske.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). - (DE) Herr talman! Jag vill tacka Irlands folk och även CAEUC, som kampanjade mot Lissabonfördraget på Irland. Fördraget har nu förkastats tre gånger: en gång i Frankrike, en gång i Nederländerna och nu förkastandet av en något ändrad version av fördraget av Irland. Vi måste faktiskt acceptera detta till slut. Det får mig att tänka på Bertolt Brecht, som en gång sa: ”skulle det inte vara lättare i det fallet om regeringen upplöste folket och valde ett annat”? Så tolkar jag ett antal av de uttalanden som har gjorts här. Fördragets innehåll diskuterades faktiskt på Irland, särskilt den nyliberala inriktningen, inriktningen på militarisering och framför allt den odemokratiska karaktären.

Vi måste helt enkelt bara acceptera det här folkomröstningsresultatet. Fördraget har gått i graven och vi behöver ett nytt. För vår del kommer vi att mycket noggrant notera och dokumentera det flertal odemokratiska uttalanden som har gjorts här.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Det ord som har hörts – och lästs – oftast i kammaren i dag har varit ”respekt”. Här vill jag tillägga att vi även måste respektera vissa fakta, och jag vill lyfta fram följande punkter.

För det första: ratificeringen av ett nytt EU-fördrag faller inom medlemsstaternas exklusiva befogenheter. Deras exklusiva befogenheter. Rådet har absolut ingen roll i dessa processer, och ordförandeskapet ännu mindre.

För det andra: varje medlemsstat genomför den här processen enligt sina egna regler, som staten formulerar på sitt eget oberoende och suveräna sätt. Det leder oss in på en kanske grundläggande punkt. Vissa medlemsstater har genomfört en parlamentarisk ratificering eller kommer att göra det, och en är bunden av folkomröstning. Men det betyder inte att det är något fel med parlamentarisk ratificering. Jag avvisar bestämt påståendena från dem som anser att parlamentarisk ratificering är bristfällig eller mindre demokratisk än en folkomröstning. Det är inte sant. Det är inte sant. Det finns absolut inget fel med parlamentarisk ratificering. Från EU:s synpunkt är den fullständigt likvärdig andra demokratiska processer.

För det tredje: varje medlemsstat talar för sig själv. De irländska väljarna talade för Irland. De talade inte för någon annan medlemsstat. Detta innebär att alla andra medlemsstater har exakt samma rättighet. Arton medlemsstater har redan ratificerat Lissabonfördraget, de andra har inte uttalat sig än, och ordförandeskapet anser att ratificeringen måste fortsätta. De som hävdar att Lissabonfördraget har gått i graven, de som kräver ett omedelbart stopp av ratificeringsprocessen, förnekar medlemsstaternas rätt att tala för sig själva, samma rätt som de så ivrigt försvarar i Irlands fall.

(Applåder)

För det fjärde: vi har redan varit i den här situationen och då fann vi en lösning. Vi kommer att finna en lösning den här gången också, som bygger på anledningarna till att denna situation uppstod, men ordförandeskapet vill inte spekulera om detta. Ordförandeskapet vill inte dras in i diskussioner om fördraget kanske är för komplicerat, om det var något fel med kommunikationen, eller kanske, som Proinsias De Rossa betonade, att det ljögs en massa. Nej, vi kommer att låta våra irländska kolleger analysera skälen till detta resultat och även föreslå sin vision av en möjlig väg ut. Och vi kommer att finna den vägen ut, det är jag säker på. Vi kommer att finna den. Europeiska rådets möte i morgon markerar början på vårt sökande efter en väg ut.

Den sista punkten: punkten på föredragningslistan för morgonens sammanträdessession var inte resultatet av den irländska folkomröstningen, utan förberedelserna inför Europeiska rådet. Ordförandeskapet kommer att föra diskussionerna i Europeiska rådet enligt denna linje för att klargöra att EU inte har någon anledning att stanna upp, att EU fortsätter att fungera, och därför kommer vi att behandla ett antal frågor i linje med den planerade dagordningen.

Vi kommer att behandla problemen med livsmedels- och oljepriserna, vi kommer att diskutera ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor, vi kommer att behandla utmaningarna i samband med den internationella utvecklingen och vi kommer att diskutera frågan om västra Balkan. I detta sammanhang vill jag också svara Gary Titley – det blir inga direkta följder för EU:s utvidgningspolitik, som kommer att fortsätta, vilket även gäller den europeiska grannskapspolitiken och annan politik.

Tack till alla, och särskilt dem som gav sina åsikter om dessa andra frågor, och jag är säker på att Europeiska rådets möte kommer att bli framgångsrikt.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka de ärade ledamöterna för deras mycket intressanta inlägg. Det här är naturligtvis den rätta arenan för en debatt om demokrati och respekt för omröstningsresultat.

Irländarna röstade nej, så varför är detta inte över? Varför säger inte EU bara: ”Fördraget har gått i graven, låt oss gå vidare?” Varför insisterar vissa personer och medlemsstater på att genomföra sina egna ratificeringsprocesser? Varför insisterar vi på att gå tillbaka till skälen till att vi inledde hela den här debatten om ett nytt fördrag för EU?

Jag vill gärna säga ett par ord om detta eftersom vi inte får glömma att EU-ledarna har investerat ett stort politiskt kapital i hela det här förfarandet. Det har gått mycket tid och energi åt att diskutera de bakomliggande frågor och problem som gör det nödvändigt att utforma ett nytt maskineri för EU, som har förändrats så dramatiskt på så kort tid.

Jag vill bara nämna tre skäl till att vi anser att det krävs ett nytt fördrag.

För det första skulle ett nytt fördrag ge stadgan om de grundläggande rättigheter bindande kraft. EU handlar inte bara om den inre marknaden – som någon påpekade – utan också människors och arbetstagares rättigheter.

Ett annat skäl är naturligtvis att vi vill kunna visa upp en enad front i världen, vara starkare på den internationella arenan och göra detta på grundval av våra värden. Vi vill försvara oss på den internationella arenan, kämpa för en hållbar utveckling, diskutera oljepriserna, konfliktförebyggande och andra viktiga frågor. Det är ett av skälen till diskussionerna om ett nytt fördrag.

Det tredje skälet är naturligtvis att göra EU mer demokratiskt. Hur ironiskt är det inte med tanke på de som talar om att respektera nejrösten och resultatet, att fördraget i själva verket skulle ge mer makt till det direktvalda Europaparlamentet. Detta skulle innebära ökat deltagande för de nationella parlamenten och att rådet måste hålla sina överläggningar offentligt, där medborgarinitiativet är en av de viktiga faktorerna i kapitlet om deltagande demokrati, som är en ny förbättring i fördraget.

T-shirt-partyt där borta har texten ”Respektera nejrösten”. Min tanke om hur vi bör göra detta är bland annat att känna till vad som oroar det irländska folket. Det är att förstå varför de röstade nej. De har gjort sina egna tolkningar men jag anser att det är mycket viktigt att den irländska regeringen, med hjälp av opinionsundersökningarna från vår Eurobarometer, bättre förstår problemen och om det finns något vi kan göra åt dem.

Är det inte det som är tanken med demokrati? Det är vägen framåt – att förstå deras argument, att arbeta tillsammans med de andra medlemsstaterna och även få deras respekt för de problem som vi förhoppningsvis kommer att lyckas lösa tillsammans. Precis som vi gjorde efter nejrösten i de franska och nederländska folkomröstningarna har vi redan genomfört en Eurobarometerundersökning, som jag tror kommer att bidra till att förbättra förståelsen av utmaningarna i samband med folkomröstningar. Att hålla en folkomröstning har sina fördelar, men även sina avigsidor – eller snarare utmaningar ur en demokratisk synvinkel. Efter det att väljarna har förelagts en så komplex och omfattande text som ett nytt internationellt fördrag, finns det självklart rum för olika tolkningar av resultaten.

Vi måste förstå bättre vad irländarna sa, vad de är rädda för och vad de hoppas på. Jag tolkar redan de preliminära resultaten som att detta inte är ett generellt nej till EU. Det är också att förstå och respektera deras roll i EU.

Fördelen med att hålla en folkomröstning är att man måste informera och kommunicera med medborgarna, med alla utmaningar som det medför. Alla inser säkert att vi även måste analysera hur vi kan förbättra kommunikationen och informationen till medborgarna. Jag har alltid sagt att kommunikation är ett redskap för demokrati. Detta måste bygga på medborgarnas rätt att veta vad som pågår på EU-nivå, vad som beslutas och hur medborgarna kan säga sin mening. Detta arbete måste intensifieras ytterligare och det är skälet till att kommissionen kommer att fortsätta med det vi inledde för ett par år sedan, som vi kallar Plan D, som i debatt, dialog och demokrati. Detta kommer att bygga på tanken att medborgarna ska ha ett egenansvar för EU-politiken …

  Talmannen. − Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag förstår att det blir lite stimmigt eftersom många kolleger kommer in i kammaren nu, men jag vill be dem som är på väg in att inte stå och småprata eftersom många eftersom många kolleger gärna vill höra kommissionsledamotens slutsatser.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag försökte sammanfatta att vi behöver skapa ett medborgerligt egenansvar för EU:s politik, för att göra den begriplig och relevant och se till att EU-institutionerna är ansvarsskyldiga och tillförlitliga för dem som de tjänar.

Vi måste föra en bred och kontinuerlig debatt om EU:s framtid mellan de demokratiska institutionerna i EU och medborgarna, både på nationell nivå och på EU-nivå, och vi måste öka medborgarnas delaktighet genom att ge dem tillgång till information, så att de kan föra en informerad debatt om EU. Vi har redan föreslagit att en ram ska inrättas för detta, som Jo Leinen redan har påpekat – och tack för att ni gör det. Jag tackar Janez Lenarčič för att han försöker finna en lösning på detta.

Jag tackar även parlamentet för att det stöder insatserna för att förbättra effektiviteten i kommunikationen med medborgarna, eftersom vi måste ta detta på allvar och anslå de resurser och skapa den ram som vi behöver för att arbeta i partnerskap även med medlemsstaterna, och naturligtvis göra våra texter och beslut så lättlästa som möjligt.

Vi höll en debatt om det konsoliderade fördraget. Det tog lång tid för rådet att godta det och offentliggöra en konsoliderad version av fördraget, men till slut gjorde rådet det, och detta är naturligtvis ett av de verktyg som vi har för att nå ut på ett bättre sätt till våra medborgare.

Vi måste fortsätta att dra slutsatser och dra lärdom av det irländska exemplet, men vi måste respektera deras nej. Det gör vi bäst genom att verkligen ta reda på vad som oroade dem, genom att finna lösningar tillsammans och även låta de andra medlemsstaterna säga sin mening. Jag hoppas att även denna debatt kommer att bli ett positivt bidrag till ledarnas möte i morgon och på fredag. Ett varmt tack till alla för en bra och konstruktiv debatt.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack, fru kommissionsledamot.

Debatten är härmed avslutad.

Jag vill informera parlamentet om att Hans-Peter Martin har begärt att få göra ett personligt uttalande enligt artikel 145 i arbetsordningen. Enligt artikel 145 kommer jag att ge Hans-Peter Martin ordet när protokollet för detta sammanträde justeras.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Jim Allister (NI), skriftlig. – (EN) Jag gratulerar hjärtligt väljarna i Republiken Irland för att de på ett övertygande sätt har förkastat den ompaketerade konstitutionen. Genom att göra detta slog de ett slag för miljoner demokrater i EU, som förvägras rätten att säga sin mening genom ett totalitärt försök från EU-eliten att pracka på oss alla Lissabonfördraget. Utmaningen för eliten är nu om de har ärligheten och integriteten att erkänna att fördraget är dött. Lissabon satte upp sitt eget överlevnadstest. Enhällig ratificering. Fördraget har underkänts i detta test på ett spektakulärt sätt. Precis som sin föregångare konstitutionsfördraget stupar det över demokratins klippa. I stället för att se verkligheten i vitögat fruktar jag att vi återigen kommer att utsättas för en konspiration från Bryssel för att kringgå folkets vilja. Om ni gör detta kommer ni till slut att möta samma öde. Så bespara er det besväret och erkänn att fördraget har gått i graven, utan några utsikter till att återuppstå.

  Costas Botopoulos (PSE), skriftlig. – (EN) Jag vill hylla Lissabonfördraget i dessa tider av kris och institutionell osäkerhet. Jag vet inte om det någonsin kommer att träda i kraft, men de som vill undvika populism anser att det är ett bra fördrag. Det konstruerades och diskuterades naturligtvis inte lika demokratiskt som konstitutionsfördraget. Det är naturligtvis inte en perfekt text – det finns inga perfekta texter. Det är naturligtvis för komplext – men vilket EU-fördrag är inte det? De som säger att de inte förstår Lissabonfördraget visar i själva verket att de inte har något förtroende för sina ledare. Men det är en text som bidrar till att utveckla demokratin i EU. Fördraget skulle göra EU öppnare, effektivare och mer socialt lyhört. Ett enkelt exempel: om stadgan om de grundläggande rättigheterna hade varit i kraft skulle inte EG-domstolen ha kunnat fatta Viking- och Lavalbesluten, som är så skadliga för arbetstagarna. Så vi behöver mer Europa, inte mindre. Mer demokrati. Mer politik. Som socialister har vi nu en skyldighet att förklara för folket vilket slags nytt och annorlunda EU vi vill ha.

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. – (HU) Jag hör till dem som anser att saker och ting inte längre kommer att vara desamma i EU som innan irländarna röstade nej. En sak som vi absolut inte får göra är dock att bortse från resultatet av den irländska folkomröstningen. Jag hör emellertid även till dem som anser att vi måste fortsätta med ratificeringsprocessen, eftersom alla medlemsstater har samma rätt att uttrycka sin åsikt om EU:s gemensamma framtid.

Vi måste lösa detta komplicerade pussel genom att å ena sidan lyssna till de irländska medborgarna och å andra sidan vederbörligen beakta alla de andra medlemsstaternas inställning, som vill vandra vidare längs den gemensamma europeiska vägen.

Det är en svår ekvation, och vi måste ta varje tillfälle i akt för att bedöma läget. För att göra detta behöver vi samtliga 27 medlemsstater. Jag anser att alla de 27 medlemsstaterna måste finna en gemensam lösning och fatta ett gemensamt beslut om nästa steg.

Som kommissionens ordförande José Manuel Barroso sa: ”27 medlemsstater undertecknade fördraget, och vi måste göra allt som står i vår makt för att se till att samtliga 27 medlemsstater finner en väg framåt”. Vi måste finna en lösning, ett sätt att bryta dödläget.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) Den europeiska processen måste fortsätta.

De irländska medborgarnas nej till Lissabonfördraget måste respekteras.

Samtidigt måste vi ta hänsyn till EU-medborgarnas intressen i ett bredare perspektiv genom att effektivisera EU:s struktur och fortsätta med utvidgningsprocessen.

De irländska medborgarna har inte bara rättigheter, utan även skyldigheter inom EU. De måste vara medvetna om följderna av att de förkastade Lissabonfördraget.

De irländska medborgarna kommer att bli tvungna att i en ny folkomröstning besluta om de vill gå ur eller stanna kvar i EU på grundval av Lissabonfördraget.

Att avbryta den europeiska processen genom att åberopa irländarnas ”intakta suveränitet” innebär i själva verket att man sätter stopp för den naturliga önskan som medborgarna från Kroatien, Republiken Moldavien etc. hyser om att närma sig EU.

Precis som Irland och irländarnas politiska företrädare har rätt att kämpa för sina medborgares önskningar har Rumänien rätt att kämpa för Moldaviens anslutning till EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter den segerrika nejrösten i den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget bör EU-ledarna nu erkänna det som är uppenbart: att Lissabonfördraget har misslyckats. De vet att det bara krävs att en medlemsstat inte ratificerar ett fördrag för att det inte ska kunna träda i kraft. Så är reglerna. Det bör även noteras att förkastandet följer på två identiska resultat i Frankrike och Nederländerna om den så kallade europeiska konstitutionen, som var Lissabonfördragets föregångare.

Det enda som kommissionens ordförande har erkänt är emellertid att det kommer att ta tid och vara svårt att lösa det problem som har uppstått i och med den irländska folkomröstningen. Han försöker lägga skulden på Irland och vägrar erkänna att problemet härrör från den djupa legitimitetskris som har uppstått till följd av den nyliberala, militaristiska och federalistiska politik som förs.

Europeiska rådet måste därför besvara en grundläggande fråga den här veckan: om ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget ska avbrytas på grund av att det har gått under, eller om man ska inleda en debatt om de verkliga skälen till folkets missnöje och genomföra de nödvändiga politiska förändringarna för att tackla de nuvarande kriserna, med andra ord främja ökad social rättvisa och ökad anställningstrygghet med rättigheter, bekämpa spekulativa vinster och priser och prioritera kampen för social integration.

  Petru Filip (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Irländarnas folkomröstning nyligen har tolkats på olika sätt i EU och inläggen här i kammaren bekräftar de svårigheter som detta omröstningsresultat kan ge upphov till.

Jag vill kort nämna de problem som de irländska medborgarnas nejröst kan orsaka för den allmänna opinionen i de länder som nyligen integrerats i EU, särskilt de östeuropeiska länderna. Medborgarna i dessa länder kommer att ha mycket svårt att förstå att de tvingas integrera dessa EU-normer, som medför ekonomiska uppoffringar, i den nationella ramen samt en rad offentligpolitiska frågor som medborgarna anser vara alltför restriktiva i det ekonomiska skede som dessa länder befinner sig i nu.

Här vill jag betona att alla försök att införa någon slags specialbehandling inom gemenskapsramen med all säkerhet kommer att ge utslag i det politiska valet 2009, vilket kan ge upphov till att den väljarkår som mycket entusiastiskt röstade för dessa länders anslutning till EU radikaliseras.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Den irländska folkomröstningen kan tolkas på många olika sätt. Den är en seger för folkets suveränitet, vi kan inte förneka detta enkla faktum. Men samtidigt visste de flesta väljarna inte vad de röstade för, vilket framgår av att nejanhängarna byggde sin kampanj på historiska missnöjesanledningar som faktiskt hade lösts genom EU-medlemskapet. Vi kan tycka att det är orättvist att 53 procent av väljarna i ett relativt litet land har makten att hindra 26 andra nationer från att fördjupa sitt samarbete och infria den europeiska drömmen. En sak är dock säker, och det är att i framtiden måste vi diskutera integration med EU-medborgarna på ett mer intelligent, övertygande och lättförståeligare sätt. Av detta skäl har Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning tagit initiativet till ett betänkande med arbetstiteln ”Aktiv dialog med medborgarna om Europa”. Jag har fått i uppdrag att utarbeta detta betänkande. Jag ber mina ledamotskolleger att stödja vårt arbete genom att dela med sig av sina tankar, låt oss samla våra tankar, så att vi inte bara lär oss att förstå och stödja frågan om integration och samarbete, utan även ser till att EU-medborgarna gör detsamma.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. – (PL) I dag diskuterar vi EU:s framtid. Vi gör detta i kölvattnet av de känslor som väckts av resultatet av folkomröstningen på Irland. Jag vädjar till alla berörda, parlamentets ledamöter och kommissionens och rådets företrädare, att avstå från att läxa upp Irlands folk och hota dem med en rad repressalier, inklusive uteslutning från EU. Faktum är att unionen finns och den irländska nationens röst är inte en röst mot EU. Enligt min åsikt är den ett uttryck för motstånd mot det dokument som kallas reformfördraget från Lissabon. Det irländska folket förkastade just denna version av reformen som förelades dem.

Det är högst sannolikt att medborgarna i andra länder skulle ha svarat på exakt samma sätt om frågan hade avgjorts genom en folkomröstning hos dem. Fördraget är när allt kommer omkring oförståeligt även för utbildade EU-medborgare. Vi skulle göra klokt i att överväga om detta inte är en ny signal som visar att den så kallade eliten måste försöka överbrygga den avsevärda klyfta som finns mellan medlemsstaternas medborgare och ledarna för de politiska grupperingarna för närvarande, både på nationell nivå och EU-nivå.

I de berörda bestämmelserna i den internationella rätten anges det faktiskt att om en av parterna till ett internationellt avtal inte godtar avtalet är det inte bindande i den formen. Detta står klart, oberoende av våra åsikter om dokumentet i allmänhet. Irlands folk valde fritt. Vi måste respektera deras beslut och söka positiva lösningar för EU:s framtid. Som ordspråket lyder, vox populi, vox dei.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) Kris! Kris! På nytt ropar man att EU befinner sig i kris eftersom irländarna förkastade Lissabonfördraget i sin folkomröstning torsdagen den 12 juni. Fördraget kan bara träda i kraft om det ratificeras av alla medlemsstater. EU-ledarna efterlyser nya lösningar men få har något att erbjuda.

Det finns åtminstone två problem. Lissabonfördraget är så dunkelt att det nästan är omöjligt att förstå. Skulle ni vara beredda att underteckna det? Dessutom verkar EU-eliten uppenbarligen vilja gå fram för fort.

Nu är det dags för de små medlemsstaterna att agera. De bör insistera på att varje medlemsstat ska ha sin egen kommissionsledamot. Det var ursprungligen Finlands och många andra länders önskan.

Om Lissabonfördraget fick effekt skulle det leda till en situation där varje medlemsstat skulle vara utan kommissionsledamot under en tredjedel av den tid man har till förfogande från 2014. Ordalydelsen i fördraget är så vag att de små medlemsstaterna uppenbarligen i praktiken skulle vara utan kommissionsledamot längre tid än de stora medlemsstaterna. Många tror att Irland förkastade fördraget delvis på grund av kommissionsfrågan.

Finlands kommissionsledamot är särskilt viktig för små medlemsstater, även om det är kommissionsledamöternas plikt att främja hela EU:s intresse. I Finland är varje region glad om den har ”en egen” minister i regeringen.

Det är nu dags för EU-ledarna att noga tänka över vad som är orsaken till allmänhetens växande misstro mot EU. Har unionen handlat i alla medborgares intresse på bästa möjliga sätt? Har den ökat samarbetet på olika områden och expanderat för snabbt?

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Det beslut som fattats av Irlands folk har försatt EU i en svår situation. Det visar också att EU bygger på aktiv demokrati. Lissabonfördragets öde var inte uppgjort på förhand. Liknande situationer har uppstått i det förflutna. År 1993, efter ett negativt resultat om ratificeringen av EU-fördraget, beslutade Danmark att hålla ytterligare en folkomröstning. Likaså beslutade man att hålla en andra folkomröstning på Irland efter katastrofen med ratificeringen av Nicefördraget 2001. Jag är fast övertygad om att vi även denna gång måste respektera resultatet av den irländska folkomröstningen som ett suveränt beslut. Unionen grundas på respekt för alla medlemsstaters rätt att uttrycka sin egen vilja. Det måste tydligt framgå att förkastandet av fördraget inte innebär att det irländska folket motsätter sig unionen.

Det förestående mötet i Europeiska rådet utgör ett tillfälle att fundera över orsakerna till och följderna av den situation som har uppstått. Detta får inte enbart begränsas till att läxa upp och kritisera Irland. Rådet, kommissionen och parlamentet måste fundera över vad som kan göras för att européerna ska förstå fördraget och ledarnas avsikter bättre. Jag är mot ett återinledande av förhandlingarna om fördragsreformen. EU får inte bli ett Europa med två hastigheter eller mer. EU måste visa för sina egna medborgare att det är ett gemensamt projekt genomsyrat av solidaritet. Jag är övertygad om att rådet kommer att finna en lösning som är godtagbar för de länder som redan har ratificerat fördraget, för Irland och även för de medlemsstater som ännu inte har bestämt sig för hur de ska gå vidare.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. – (PL) Resultatet av den irländska folkomröstningen skapade oordning i ratificeringsprocessen av reformfördraget. Folkomröstningen visar oss även hur mycket energi vi faktiskt måste ägna åt vårt storslagna europeiska projekt för att skapa ett EU som kännetecknas av fred och solidaritet, vars främsta intresse måste vara medborgarnas välfärd och som spelar en stark roll på den globala ekonomiska och politiska arenan. Vi har bevis för det höga pris vi får betala om vi inte engagerar oss i en dialog med våra samhällen för att förklara vad integration egentligen handlar om.

Ratificeringsprocessen måste fortsätta och jag är säker på att Irland kommer att göra allt det kan för att lösa den här situationen. Jag håller med om de åsikter som uttrycktes av Martin Schulz, ledaren för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, om att det sätt som kommissionen och Europeiska rådet fungerar på är ett av de underliggande skälen till det nuvarande läget. Att utöka Europaparlamentets befogenheter som en demokratisk institution skulle bidra mer till att rationalisera unionen än storslagna förklaringar och program, eftersom de inte når medborgarnas hjärtan och sinnen.

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (ET) Mina damer och herrar! Dublins nej till Lissabonfördraget kom som en överraskning, eftersom det är med hjälp av EU-stöd som Irland har byggt upp en konkurrenskraftig ekonomi, stabiliserat arbetsmarknaden och skapat ett välfärdssamhälle. Irländarna skulle kunna ha röstat för ett starkare och mer konkurrenskraftigt EU, som tjänar medborgarnas intressen bättre än tidigare.

Personligen anser jag att det visserligen är demokratiskt att folkomrösta om Lissabonfördraget, men på ett bedrägligt sätt. Interna problem, som EU inte ingriper i, skapade oundvikligen spänningar som behövde luftas. Därför är det lätt att skenbart skapa ett tillfälle för att uttrycka sitt missnöje, utan att bry sig om vad frågan egentligen handlar om. De opinionsundersökningar som genomfördes före folkomröstningen visar även de på den fingerade demokratin och de spänningar som kom till uttryck, eftersom det framgick av undersökningarna att de personer som röstade nej inte kände till det verkliga innehållet eller visste särskilt mycket om vikten av Lissabonfördraget.

Det är upp till de irländska politikerna att besvara frågan ”varför”. Irland har konsekvent varit en av de medlemsstater som mest har utnyttjat EU-stöden. Irländarna är kända för sin positiva inställning till EU. Därför är det ännu mer ironiskt att vi på grund av Irland blir tvungna att sätta stopp för skapandet av en starkare gemensam framtid.

Estland ratificerade Lissabonfördraget en dag före den irländska folkomröstningen. Detta innebär att Tallinn, till skillnad från Dublin, har bidragit till att bygga upp denna gemensamma framtid. Jag är en stark anhängare till ratificeringsprocessen, och jag tror på att Irland kommer att göra ett nytt försök att övertyga EU:s 500 miljoner medborgare om att även irländarna är stolta över att vara européer. Dublins tacksamhetsskuld till EU är uppenbar.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Även om resultatet av den irländska folkomröstningen blev en stor besvikelse för EU är det inte rätt tid att få panik och leta efter en syndabock. Europeiska rådet ska hålla sitt möte den 19–20 juni i Bryssel. Vi måste först ta oss tid att lyssna till förklaringarna från Taoiseach Brian Cowen och till hans förslag om hur vi bör gå vidare med Irland.

Enligt min åsikt måste de åtta återstående medlemsstaterna fortsätta med ratificeringen enligt planerna, trots Irlands nej.

Lissabonfördraget är absolut nödvändigt för en framgångsrik fortsättning på det europeiska projektet. Det skulle vara otänkbart att inleda nya förhandlingar, eftersom EU har förhandlat om sin framtid under de senaste nio åren. Med Lissabonfördraget skapas en mer förståelig, demokratisk och effektiv europeisk union och vi kan inte ge upp om detta ännu.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Demokrati betyder bokstavligen folkmakt. Det kan inte finnas demokrati utan folket och det är inte bra för folket att vara utan demokrati. Irländarna fick chansen att rösta om den nya konstitutionen, Lissabonfördraget. Det var demokrati och irländarna röstade nej på alla andra nationers vägnar. Nejrösten stod för 53,4 procent av rösterna, och 46,6 procent röstade ja. På Irland ville de inte att EU skulle gå mot en federation eller militariseras eller att det skulle bli ett ytterligare maktskifte till de stora ländernas fördel.

Federationstanken främjas av personer som är dåliga demokrater och dåliga förlorare. De har börjat återuppliva den döda kroppen med tvång. De förklarar att de små länderna inte behövs om de inte böjer sig för de större ländernas mycket verkliga makt. På detta sätt blir de skyldiga till att EU-demokratin missuppfattas.

Irländarna kritiseras för hur de har utövat sina befogenheter, men ingen skrattar åt ungrarna, trots att det ungerska parlamentet röstade ja redan innan det ens hade hunnit granska det oläsliga fördraget. Det irländska folkets beslut är demokratiskt, medan det ungerska parlamentets beslut inte är det.

Önskan att ha en konstitution för EU härrör inte från folkets behov, utan från elitens vilja att dela upp makten mellan sig. Utan folkomröstningar kommer det att bli en kupp – både i de små och i de stora länderna.

  Adrian Severin (PSE), skriftlig. – (EN) Medan vi håller dörrarna stängda för stater som Kroatien, Turkiet, Ukraina och Moldavien, som kämpar för att bli medlemmar, försöker vi hålla kvar stater som är osäkra på om det är värt besväret att vara medlemmar i en stark union. Det är orättvist, föga lönande och ohållbart att behandla EU-skeptikerna bättre än EU-entusiasterna.

Lika respekt för alla nationer innebär att varje stat måste ta sitt eget ansvar. Att försöka att lirka och fresta någon med illusoriska protokoll för att ändra beslut utan att ändra övertygelsen bakom dem, skulle vara en förolämpning och visa på bristande demokratisk respekt.

Det irländska folket bör ta så mycket tid som det behöver på sig för att fundera över sin europeiska framtid. Den bästa ramen för en sådan demokratisk eftertanke kanske skulle vara ett tidigt val. Hur som helst, irländarna måste använda sin egen tid och inte ta upp andras. Därför måste man överväga en tillfällig status för Irland inom EU och låta den europeiska integrationsprocessen fortsätta med ett mindre antal medlemsstater.

Till slut bör det irländska folket genom en ny folkomröstning besvara frågan om de vill stanna kvar i EU på grundval av Lissabonfördraget eller om de vill spela en ”riddarroll” i den stormiga globala ordningen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Det irländska folkets förkastande av Lissabonfördraget har kvävt alla förhoppningar om en snabb institutionell reform av EU. Det är andra gången ett sådant tillfälle går förlorat. Arbetet hejdades tidigare till följd av det negativa resultatet av de föregående franska och nederländska folkomröstningarna.

Enligt min åsikt rår Irlands folk absolut inte för det som hände. Det faktum att de röstade mot fördraget innebär inte att de motsätter sig EU i allmänhet. Fördraget förkastades på Irland på grund av det olämpliga sätt som EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar har hanterat frågan om fördragsratificeringen och medborgarnas deltagande i processen på. Om en folkomröstning hade hållits i alla länder misstänker jag att Irland inte skulle ha varit det enda landet som hade sagt nej.

En sådan reaktion mot fördraget från medborgarna beror på desinformation snarare än illvilja.

De åtgärder som EU vidtar nu när det gäller Lissabonfördragets öde bör likna de som vidtogs efter det att konstitutionsfördraget hade förkastats av Nederländerna och Frankrike.

Lyckligtvis kan unionen fortfarande fungera effektivt på grundval av Nicefördraget och de andra fördrag som fortfarande är i kraft. Detta innebär att vi kan ta tid på oss för att noggrant överväga hur vi ska rätta till de gjorda misstagen.

  Marek Siwiec (PSE), skriftlig. – (PL) Med hänsyn till det irländska folkets beslut i den senaste folkomröstningen är det ännu viktigare att Polen avslutar ratificeringen av Lissabonfördraget. Om Polens president stoppar processen på grundval av argumentet om slutsignaturer, kommer han därmed att alliera vårt land med dem som är mot fördraget, i opposition mot den överväldigande majoritet som har godtagit det.

Detta skulle inte vara till vår fördel. Tidigare har vi tagit till hot, en del skulle till och med kalla det utpressning, men vi gick med på en kompromiss. Vi måste stå för följderna av denna kompromiss, särskilt efter resultatet av folkomröstningen på Irland. Polen har faktiskt ett tillfälle att spela en roll i en viktig insats för att skapa ett starkt EU. En snabb ratificering av fördraget kommer inte att vara en rutinåtgärd, utan en viktig politisk gest.

Jag anser att man kan ta för givet att innehållet i fördraget kommer att genomföras förr eller senare, med eller utan Irland. Därför är det viktigt att vi befinner oss på rätt sida vid rätt tillfälle.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Europaparlamentet och de andra EU-institutionerna måste respektera det irländska folkets röst i folkomröstningen. Jag vill att det ska framgå mycket tydligt: de irländska medborgarna röstade inte mot EU, utan mot Lissabonfördraget. Vi har fått tydliga signaler om att innehållet och grunderna för detta fördrag inte har förståtts, och det irländska folkets oro för beskattningssystemet och bevarandet av neutraliteten har spätts på av vissa politiska partier.

Europaparlamentet måste sända en tydlig signal till stöd för ratificeringsprocessen i de andra medlemsstaterna. Samtidigt måste vi komma med genomförbara lösningar för de irländska medborgarna och den irländska regeringen så att de kan komma ur denna återvändsgränd. Till syvende och sist är Lissabonfördraget ett nödvändigt steg framåt för att EU-institutionernas system ska fungera effektivare under de ännu svårare globala förhållanden som varje medlemsstat måste bemöta: den ekonomiska konkurrenskraften, klimatförändringen, prisökningarna på naturresurser och många andra aspekter som påverkar oss alla.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Lissabonfördraget har blivit ett dött dokument, precis som när fransmännen och nederländarna förkastade utkastet till konstitution för EU. Även om Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering förklarade att syftet med fördraget var att skapa ökad demokrati, ökad politisk effektivitet och ökad klarhet och öppenhet och att ratificeringsprocesserna måste fortsätta i de medlemsstater som inte har ratificerat Lissabonfördraget ännu, är detta bara meningslösa fraser.

Om folkomröstningar hade hållits i andra länder än Irland skulle det irländska nejet säkerligen inte ha varit det enda. Tänk på de knep som ”EU-eliten” tog till, som presenterade en text som inte var något annat än en avdammad och ändrad version av utkastet till EU-konstitution för ratificering! Förutom irländarna skulle fransmännen och nederländarna säga nej igen, eftersom de opinionsundersökningar som har genomförts i dessa länder åtminstone visar så mycket. De som ”styr” EU-politiken skulle äntligen inse att majoriteten av medborgarna förkastar unionen som ett militaristiskt och nyliberalt projekt som är fullständigt antisocialt!

Resultatet av den irländska folkomröstningen är inte en katastrof för EU som vissa vill få oss att tro. Det är en chans att inleda en ny diskussionsprocess där de vanliga medborgarna äntligen får delta. Irländarna röstade ju inte mot EU. De röstade mot innehållet i Lissabonfördraget, som skulle rasera den sociala standard som har nåtts hittills, och förvandla unionen till ett militaristiskt konglomerat. Den så kallade europeiska tanken äventyras inte av dem som förkastar Lissabonfördraget. Den äventyras av dem som nu skriker att vi ska gå vidare eller vill införa ett EU ”med två hastigheter”.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I morgon måste Europeiska rådet dra slutsatser från resultatet av den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget. Det är upp till Irland att genom sin Taoiseach analysera detta folkomröstningsresultat och på nytt upprepa att landet vill att den europeiska integrationen fortsätter.

Jag hoppas att EU-27 enas om att fortsätta ratificeringsprocessen i de medlemsstater som inte har fattat ett beslut ännu, så att vi får veta varje lands exakta inställning till denna text.

Det slovenska och därefter det franska ordförandeskapet måste arbeta tillsammans med Irland för att försöka finna en rättsligt godtagbar situation för att en gång för alla sätta punkt för över 15 års insatser för att reformera det utvidgade EU:s funktionssätt.

Det franska ordförandeskapets ansvar kommer sannerligen att öka med tanke på att den europeiska ramen har rubbats och de globala marknaderna för råmaterial för livsmedel och bränsle rusar i höjden.

Europas folk känner tveksamhet. Europeiska rådet måste visa dem att EU bidrar till att infria deras förväntningar genom att fatta beslut om de grundläggande frågorna. Även om detta kanske inte löser den institutionella frågan omedelbart är det ändå det bästa sättet att visa irländarna att de har blivit hörda.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE), skriftlig. – (HU) Lissabonfördraget har förkastats av just det land som hittills har varit ett gott föredöme för hur man utnyttjar fördelarna med den europeiska integrationen så mycket som möjligt. Den djupa förtroendekrisen i politiken åskådliggör även detta. Dålig kommunikation när det gäller att visa på fördelarna med Lissabonfördraget spelade även in mycket i detta misslyckande. Irland beslutade inte om fördraget, resultatet av folkomröstningen avgjordes av inrikespolitiska frågor. Folkomröstning som institution har visat sig vara ett olämpligt instrument för att besluta om så komplexa frågor som denna. Lissabonfördraget handlar inte bara om den institutionella reformen av EU, utan fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna gör EU till en verklig politisk gemenskap och en värdegemenskap. Det är en ny nivå i den europeiska integrationens utveckling i kvalitativa termer.

Det irländska folkomröstningsresultatet är ett stort problem, men det beror på oss om EU ska falla tillbaka i kris den här gången eller om det agerar snabbt och beslutsamt. Det största misstaget i det nuvarande läget skulle vara att omförhandla den uppgörelse som det krävdes så stora ansträngningar för att nå, och därför bör vi behålla Lissabonfördraget som det är. Nästan två tredjedelar av medlemsstaterna har antagit fördraget, inklusive Ungern, som var det första landet att göra det. Ratificeringsprocessen måste fortsätta. Irland måste bestämma sig så snart som möjligt om man vill fortsätta att vara en del av den fördjupade integrationen eftersom ett land inte får stå i vägen för de andra 26 länder som vill gå vidare.

Jag har fullständigt förtroende för att Europeiska rådet kommer att finna en väg ut ur denna situation vid det möte som inleds i morgon. Arbetet med att bygga upp Europa måste fortsätta, och för att göra det behöver vi Lissabonfördraget.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) EU behöver en ny institutionell ram efter Nicefördraget, och Lissabonfördraget är en bra text även om det är mindre ambitiöst än den europeiska konstitutionen.

Arton medlemsstater har ratificerat Lissabonfördraget i sina nationella parlament. Irland beslutade om ratificeringen genom folkomröstning, och irländarna förkastade fördraget. År 2001 röstade Irland mot Nicefördraget också, för att ett år senare ratificera det.

Det irländska folkets röst visar att detta lands befolkning anser att gemenskapens institutionella uppbyggnad är komplicerad. Det är vår skyldighet att förklara behovet av och bestämmelserna i detta fördrag för EU-medborgarna. I fördraget hanteras frågan om klimatförändringen, EU-ekonomin definieras som en social marknadsekonomi, behovet av en gemensam energipolitik betonas, och i synnerhet ges den europeiska stadgan för de grundläggande rättigheterna rättsligt värde. Detta reformfördrag bidrar till att öka demokratin genom att utöka Europaparlamentets befogenheter och ger hälften av de nationella parlamenten möjlighet att förkasta ett lagstiftningsförlag om de anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen.

Det irländska folkets röst är en indikation på att vi måste visa ansvarskänsla och att det krävs mer dialog, att vi måste förklara bestämmelserna i detta nya fördrag för EU-medborgarna på ett mer detaljerat och bättre sätt, och även förklara varför det är nödvändigt.

  Witold Tomczak (IND/DEM), skriftlig. – (PL) De EU-nationer som längtar efter frihet och suveränitet har nu anledning att tacka den irländska nationen. Ett budskap av frihet och hopp har sänts ut, högt och tydligt, från lilla Irland. Det budskapet måste fungera som en väckarklocka för demokratins fiender, som sätter sig över folkets vilja och bryter mot de tidigare överenskomna spelreglerna.

Frågan om vad man ska göra härnäst har uppstått. Jag hävdar att vi i stället för att drömma om en ouppnåelig europeisk superstat bör inleda en debatt om nationernas rättigheter. Vi bör först enas om en stadga om nationernas rättigheter och använda den som en grund för att fastställa principerna för den europeiska integrationen.

Mina damer och herrar, ni är EU:s arkitekter. Jag uppmanar er att sätta stopp för manipuleringen och att låta folket avgöra sin egen framtid genom att ge dem sanningen. Jag uppmanar er att låta nationerna leva i sina suveräna stater, som kommer att bestämma själva hur och med vem de ska samarbeta och hur och med vem de ska integrera sig.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det irländska folkets rungande nej har gjort Lissabonfördraget omöjligt att genomföra.

Detta utgör ett avsevärt nederlag för rådet, kommissionen och Europaparlamentet, och även för centerhöger- och centervänsterregeringarna i EU:s medlemsstater (Ny demokrati (ND) och Pasok i Grekland). Det är ett bakslag för kapitalismens företrädare i allmänhet, som spelade en ledande roll i att tysta ned nejrösten från Nederländernas och Frankrikes folk mot EU-konstitutionen, och genom att undertrycka den ökande rörelsen inom EU som protesterar mot och förkastar Lissabonfördraget.

Det är exakt dessa politiska krafter som bildar den stora alliansen i rådet, kommissionen och Europaparlamentet: gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och andra anhängare till den europeiska ”monoliten”, med deltagande från Europaparlamentets ledamöter från Ny Demokrati och Pasok. Vid parlamentets plenarsession den 20 februari 2008 röstade de alla mot förslaget att respektera det irländska folkets utslag och mot att hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget i medlemsstaterna.

Rådets och kommissionens hårdhänta politik för att fortsätta ratificeringen av Lissabonfördraget är en autokratisk handling av förakt mot det irländska folkets vilja och folkens vilja i allmänhet.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

3. Omröstning

  Talmannen. - Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

3.1. Godkännande av tilldelningen av nytt ansvarsområde för Jacques Barrot, vice ordförande för Europeiska kommissionen (omröstning)

3.2. Godkännande av utnämningen av Antonio Tajani till ledamot av kommissionen (omröstning)

3.3. Saknade personer i Cypern - Uppföljning (A6-0139/2008, Ewa Klamt) (omröstning)

3.4. Gemensamma regler och förfaranden för att återsända medborgare i tredje länder som vistas olagligt i medlemsstaterna (A6-0339/2007, Manfred Weber) (omröstning)

- Efter omröstningen om ändringsförslag 74:

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Jag vill uppmärksamma er på att några ledamöter på vänstra sidan i kammaren håller upp banderoller. I morse när banderoller hölls upp till höger i kammaren informerades vi om att det strider mot vår arbetsordning.

  Talmannen. - I princip måste man inte förbjuda något som inte direkt stör vårt arbete, men om parlamentet anser att dessa plakat stör arbetet … Nåväl, jag tror inte att majoriteten känner sig störda. Vi kommer därför att fortsätta.

4. Välkomsthälsning

  Talmannen. - Som talman vill jag i dag välkomna tio ledamöter från Sydsudans lagstiftande församling, som leds av dess talman James Wani Igga, som har rest ända hit till Strasbourg för att besöka Europaparlamentet.

(Applåder)

Sydsudans lagstiftande församling, som de är ledamöter av, inrättades till följd av det omfattande fredsavtal som ingicks 2005 efter ett långt och brutalt inbördeskrig. Församlingen spelar en central roll för att övervaka genomförandet av lagstiftning och fredsavtalet. Jag vill på Europaparlamentets vägnar förklara att vi stöder er församling, som är tvungen att hantera de utmaningar som Sudan möter för närvarande, särskilt utsikterna till det planerade valet nästa år. Vi hoppas att ert besök kommer att bidra till att finna en fredlig lösning på Sudankonflikten och att det kommer att stimulera den politiska dialogen mellan Europaparlamentet och er församling om återuppbyggnadsprocessen efter konflikten i ert land. Jag välkomnar er till Europaparlamentet.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

5. Högtidligt möte - 2008, Europeiska året för interkulturell dialog

  Talmannen. – Mina damer och herrar! På Europaparlamentets talmans vägnar har jag den stora äran och nöjet att under detta europeiska år för interkulturell dialog välkomna Dr Asma Jahangir, FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet, till Europaparlamentet.

Europaparlamentet fäster särskild vikt vid Europeiska året för interkulturell dialog. Genom en rad evenemang och initiativ tillhandahåller parlamentet ett forum för diskussion mellan medborgare från olika kulturer och samfund och mellan medborgare med olika religioner och trosuppfattningar.

Under loppet av detta år har vi redan bjudit in politiker och religiösa ledare från olika håll i världen för att tala inför oss. Vi hoppas att vårt parlament även kommer att fungera som ett forum för kommunikation, för att sprida ett gemensamt budskap och främja en verkligt fri dialog och bättre ömsesidig kännedom.

Dr Jahangir, det är ett särskilt nöje för mig att välkomna er hit till plenum för att tala om frågor som är av avgörande vikt för freden och utvecklingen i världen.

Som en del av vårt gemensamma uppdrag att främja demokratin och de mänskliga rättigheterna har vi nära följt händelseutvecklingen i ert land, Pakistan, och när ni fängslades förra året antog Europaparlamentet en resolution med en uppmaning om att ni omedelbart skulle friges. Därför är vi särskilt glada över att ha er här hos oss i dag.

Det finns ännu ett skäl till att ert besök är särskilt viktigt just nu. I år firar vi sextioårsjubileet för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Med denna förklaring inleddes en ny epok i en värld som just hade överlevt prövningarna av det värsta kriget i historien, ett krig som började i Europa. I förklaringen fastslås den första internationella formella skyldigheten gentemot alla människors värdighet och lika värde, oavsett hudfärg, tro eller ursprung. I artikel 18 i förklaringen fastställs följande: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Er uppgift som FN:s särskilda rapportör är att identifiera befintliga hinder eller eventuella framtida hinder för att utöva denna rättighet, och föreslå metoder och åtgärder för att motverka och övervinna dessa hinder.

I era rapporter betonar ni vikten av en kontinuerlig, intensifierad dialog med samfund som ansluter sig till olika religioner eller trosuppfattningar. Denna dialog måste föras på alla nivåer, av alla sociala grupper. Ni betonar särskilt behovet av ett brett deltagande för kvinnor för att främja ökad tolerans, respekt och ömsesidig förståelse.

Europaparlamentet har i många av sina resolutioner betonat att kvinnor spelar en avgörande roll för att främja dialog och fred, vilket även underströks vid den konferens som vi anordnade med anledning av Internationella kvinnodagen. Ni har själv deltagit i många konferenser om främjande av dialog, till exempel inom ramen för Civilisationernas allians, och har tagit många initiativ för att ge kvinnor en ökad roll.

Ni har även betonat vikten av utbildning som den viktigaste faktorn för att förebygga konflikter. Genom utbildning blir det möjligt att lära ut respekt och acceptans av pluralism och mångfald inom ramen för religion och trosuppfattningar. Detta bidrar i sin tur till spridningen och genomförandet av de mänskliga rättigheterna i alla samhällen.

Det ni förespråkar är i linje med mottot för Europeiska året för interkulturell dialog, ”Tillsammans i mångfald”. Det kompletterar den ledande roll som har getts åt aktiviteter för att främja kunskap, respekt och tolerans för olika trosuppfattningar.

Dagens högtidliga möte är ett stort ögonblick. För dem som vill fortsätta diskussionen med er kommer ett särskilt möte att anordnas i morgon av underutskottet för mänskliga rättigheter.

Dr Jahangir, det är ett stort nöje att nu ge er ordet för att tala inför Europaparlamentet.

(Applåder)

  Asma Jahangir, FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet. − (EN) Fru talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar, kära vänner! Det är en stor ära och ett enormt nöje att vara här med er i dag. Jag vill mycket varmt tacka talman Hans-Gert Pöttering för att han har bjudit in mig för att tala inför Europaparlamentet. Jag måste också tacka er alla för det stöd som ni har gett mig, både som FN:s särskilda rapportör och personligen, när jag satt fängslad förra året.

Ert beslut att utse 2008 till det europeiska året för interkulturell dialog och genomföra flera initiativ i samband med detta är verkligen lägligt och mycket viktigt. Europas historia har formats av många positiva exempel på interkulturell dialog. En sådan konstruktiv dialog har emellertid tidvis saknats, till exempel om man tänker på religionskrigen eller gettona för vissa troende på Medeltiden.

I mitt tal vill jag dela med mig av några tankar till er, särskilt om interreligiös dialog, tankar som bygger på den erfarenhet som jag har vunnit under de senaste fyra åren som FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet. Jag vill ställa fyra frågor, som i stort sett handlar om vad interkulturell dialog är och varför och hur den bör föras.

Låt oss börja med den första frågan: vad menar vi med interkulturell dialog? Redan terminologin tycks vara knepig: omfattar ”interkulturell” även ”interreligiös” dialog? Jag skulle naturligtvis svara ja på den frågan, eftersom religioner är en del av kulturen. Samtidigt måste ”intrareligiösa” spänningar hanteras på lämpligt sätt. Den interkulturella dialogen bör följaktligen även omfatta troende från olika samfund inom de olika religionerna och beakta deras åsikter.

Hur är det med dialogen mellan teistiska, icke-teistiska och ateistiska troende? Alla dessa troende skyddas av den internationella människorätten och av rätten att inte bekänna sig till någon religion eller trosuppfattning. Enligt min uppfattning bör därför även dessa dimensioner finnas med i initiativen för interkulturell dialog.

På FN-nivå finns det ytterligare termer, som Civilisationernas allians eller ”Internationella året för närmande av kulturer 2010”. I dessa titlar undviks det ofta omtvistade ordet ”religion”, men dessa initiativ är i allra högsta grad utformade för att främja interreligiös och interkulturell dialog, förståelse och samarbete för fred.

”Interkulturell dialog” kan följaktligen betraktas som en vittomspännande term, som omfattar de olika dimensioner som nämndes tidigare: interreligiös dialog och intrareligiösa strategier, även när de omfattar ateistiska icke-troende. Jag tycker att Europaparlamentet och rådet har beskrivit målen för den interkulturella dialogen på ett mycket bra sätt i sitt beslut nr 1983/2006/EG om det europeiska året: ”(…) att stärka respekten för den kulturella mångfalden och hantera den komplexa verkligheten i dagens samhälle och samexistensen mellan olika kulturella identiteter och trosuppfattningar. Det är vidare viktigt att framhäva olika kulturers bidrag till kulturarv och levnadsvanor i medlemsstaterna och erkänna att kultur och den interkulturella dialogen är av avgörande betydelse för att människor ska kunna lära sig att leva tillsammans i harmoni.”

Ännu viktigare är att staten måste stå fast vid politik och utveckla goda styrelseformer för att ge utrymme för olika intressen. Både staten och civilsamhället har en roll i insatserna för att skapa en miljö där personer med olika religioner och trosuppfattningar kan samverka utan friktioner. Som sådant måste konceptet interkulturell dialog breddas.

Detta leder in mig på den andra frågan: varför är interkulturell dialog viktigt? Jag är övertygad om att det är ytterst viktigt att föra en interkulturell dialog för att övervinna sekteristiska och oförsonliga inställningar och öka den religiösa toleransen i hela världen. Förutom utbildning utgör interkulturell dialog ett av de främsta hjälpmedlen för att förebygga missuppfattningar, konflikter och kränkningar när det gäller religionsfrihet och rätten till fri trosuppfattning. Om den interkulturella dialogen förs framgångsrikt kan den verkligen bidra till att främja tolerans, respekt och förståelse.

Även om kulturer och religioner kan skilja sig mycket sinsemellan finns det inga skäl att anse att de inte har samma status för att de är annorlunda. Väldigt många människor ansluter sig till de universella värdena, oavsett religion eller trosuppfattning, men det har alltid funnits dem som försöker bevisa att deras kultur, religion, språk eller historia är överlägsna grannarnas. Min föregångare som FN:s särskilda rapportör, professor Abdelfattah Amor från Tunisien, har redan ställt frågan om det finns något som människan inte har gjort under historiens lopp ”i religionens namn”. Trots detta delar religionerna många moraliska värderingar som både kan och måste göra det möjligt för dem att nå ett gemensamt samförstånd om respekt.

Under mina landsbesök har jag sett hur verkningsfulla insatserna för att inleda en interreligiös dialog kan vara. Samtidigt kan avsaknaden av en sådan dialog vara ett tidigt varningstecken på annalkande interreligiösa spänningar och konflikter. Det är uppenbart att de underliggande problemen inte kan lösas enbart genom dialog, den kan snarare vara ett första steg i rätt riktning. Interreligiös dialog får inte bara vara en intellektuell och teologisk diskussion, den kan även engagera den tysta majoriteten i att söka en gemensam strategi för att nå harmoni och fred. Det finns sanna framgångshistorier om interreligiös dialog, men gräsrotsinsatserna blir sällan till rubriker i medierna – till skillnad från interreligiöst våld.

Jag vill gärna dela med mig av två erfarenheter från mina senaste informationsuppdrag till er, som visar att deltagarna inte behöver gå långt för att föra en meningsfull dialog. Under mitt besök till Israel och det ockuperade palestinska territoriet informerades jag om flera interreligiösa möten där israeler och palestinier samlas och inte låter de senaste politiska händelserna hindra deras dialog. En icke-statlig organisation rapporterade följande: ”Både israeler och palestinier talade om frustration och förtvivlan över de extrema attityderna i sina respektive samhällen och majoritetens ovilja att samarbeta på ett icke-våldsamt sätt för att finna lösningar. Båda sidorna talade om behovet av att höra den andra sidan erkänna sitt eget våld och uttrycka ånger.”

På Nordirland fick jag även se ett exempel på vikten av interreligiös dialog i det nära grannskapet: i Belfast finns det många initiativ på gräsrotsnivå som sammanför människor med olika politisk och religiös bakgrund, varav en del av dem bor grannar, men är uppdelade av de så kallade fredslinjerna.

Detta leder in oss på den tredje frågan: varför bör vi engagera oss i interkulturell dialog? Millennietoppmötet för världsfred, som hölls i New York i augusti 2000, sammanförde över 1 000 religiösa och andliga ledare. I sitt slutliga åtagande för global fred betonade de att ingen verklig fred kan nås om inte alla samfund erkänner den mänskliga familjens kulturella och religiösa mångfald i en anda av ömsesidig respekt och förståelse.

Sådana möten med religiösa ledare är viktiga, men samtidigt bör även interreligiös dialog på gräsrotsnivå stimuleras och främjas. Enligt min åsikt bör diskussionerna också om möjligt omfatta troende som har en objektiv syn på sin tro samt ateistiska och icke-teistiska troende och medlemmar av religiösa minoriteter. Dialogen skulle även vinna mycket på kvinnornas perspektiv, som tenderar att marginaliseras vid stora evenemang för interreligiös dialog. Kvinnor hör till dem som drabbas värst av religiös intolerans, men trots detta har jag märkt att kvinnogrupper över religiösa gränser har varit mycket effektiva människorättskämpar i situationer av spänningar mellan olika folkgrupper.

Ibland kan det även vara nyttigt att samla människor med samma tro men skilda åsikter. Ett bra exempel från mitt besök till Storbritannien nyligen är en rundabordskonferens i London där man även behandlade lagstiftning mot diskriminering på grund av sexuell läggning och lagstadgade undantag för organisationer avseende religion eller trosuppfattningar. Den diskussionen skulle ha sett helt annorlunda ut om inte medlemmar av den kristna rörelsen för lesbiska och homosexuella hade deltagit.

Artister kan även spela en viktig roll i att informera allmänheten om religiös tolerans och bygga broar mellan olika samfund. Ett bra exempel är symfoniorkestern West-Eastern Divan Orchestra, som är sammansatt av unga israeliska, palestinska, libanesiska, syriska, jordanska och egyptiska musiker. Orkesterns grundare och dirigent, Daniel Barenboim, beskrev den humanitära tanken med denna orkester på följande sätt: ”Vi ser oss inte som ett politiskt projekt, utan snarare som ett forum där ungdomar från Israel och alla arabländerna kan uttrycka sig fritt och öppet och samtidigt lyssna till andras berättelser. Det handlar inte nödvändigtvis om att acceptera andras berättelser, än mindre hålla med om dem, utan snarare om ett oumbärligt behov av att acceptera deras värde.”

Mitt senaste besök till Indien har emellertid visat hur sårbara även artisterna känner sig inför pressen från den stora massan. Indiens filmindustri har spelat en viktig roll för att upplysa allmänheten om religiös tolerans. Men en del Bollywood-filmer har i själva verket förbjudits av icke-statliga aktörer genom hotelser. Tyvärr tycks de yrkesverksamma i filmindustrin rutinmässigt söka godkännande från dessa självutnämnda väktare över religiösa uppfattningar innan de fortsätter med en film som berör folkgruppsfrågor. Detta visar hur viktigt artisternas bidrag till den interkulturella dialogen är – eller åtminstone kunde vara. Journalister och advokater kan också göra mycket, särskilt när deras uttalanden och agerande överskrider religiösa gränser. Det finns oräkneliga exempel där individer har kommit till undsättning, över alla religiösa gränser.

Dessutom – och det är ännu viktigare – måste politikerna sätta sig ned och diskutera hur de nya utmaningarna i den alltmer globaliserade världen ska hanteras. Sådana diskussioner kan till slut leda till konkreta åtgärder för att integrera mångfaldsperspektivet, till exempel i bostadsprojekt, läroplaner och utnämningar av lagstadgade organ.

Slutligen vill jag ställa den fjärde frågan: hur kan den interkulturella dialogen föras på ett effektivt sätt? Det finns olika nivåer av interkulturell dialog: internationella och regionala organisationer som FN, EU och Islamiska konferensen (OIC) kan spela en roll genom att tillhandahålla plattformar för interkulturell dialog. Dessutom föreslår icke-statliga organisationer nu att fredskulturen ska utvecklas genom dialog och samarbete mellan individer och samfund från olika religioner och trosuppfattningar genom ett ”FN-decennium för interreligiös dialog och samarbete för fred”, som eventuellt kommer att löpa från 2011 till 2020. I detta avseende är det mycket viktigt att det finns en mängd bra initiativ på global, regional, nationell eller lokal nivå. Jag vill betona att det även är möjligt att använda gamla, nya och kreativa kommunikationsmedel för att inrätta en interkulturell dialog till en låg kostnad, till exempel genom brevvänsprogram i skolor eller via Internet om särskilda ämnen, samt gatuteater och dockteater.

EU:s program för livslångt lärande kan tjäna – och gör redan detta – som perfekta plattformar för interkulturell och interreligiös dialog. Dessa olika program är verkligen bra exempel på god praxis: syftet med Comenius är att utveckla en förståelse för och mellan olika europeiska kulturer genom utbyten och samarbeten mellan skolor i olika länder, och över 1,5 miljoner studenter har redan deltagit i Erasmus, utbytesprogrammet för högre utbildning. Genom Leonardo da Vinci-programmet finansieras gränsöverskridande rörlighet i yrkesinriktad utbildning och yrkespraktik, Grundtvig-programmet ger nya inlärningsmöjligheter, särskilt för vuxna som riskerar social utslagning och för äldre arbetstagare, och Jean Monnet-nätverket främjar slutligen undervisning, forskning och diskussioner om europeisk integration i institutioner för högre utbildning runtom i världen. Jag vill betona hur viktigt det är för EU att nå ut till hela världen, särskilt inom ramen för den interkulturella dialogen.

Utbildningsinstitutionernas roll är avgörande. De kan antingen inprägla en anda av tolerans eller underblåsa spänningar, redan från en tidig ålder. Därför måste betoningen ligga på upplyst utbildning, där barnen lär känna de skillnader som finns. Det finns en avsevärd potential i frivilliga skolutbytesprogram med andra länder, både i Europa och på andra håll. I detta avseende vill jag hänvisa till FN-initiativet ”International Consultative Conference on School Education in Relation to Freedom of Religion or Belief, Tolerance and Non-Discrimination”. Vid sin konferens 2001 antog den i samförstånd slutdokumentet från Madrid, där man rekommenderade att lärare och elever ges frivilliga möjligheter till möten och utbyten med sina motsvarigheter från olika religioner eller trosuppfattningar.

Familjen är en annan inkörsport där mottagligheten för nya idéer antingen kan hämmas eller få näring, vilket beror väldigt mycket på den enskilda uppfostran. Dessutom ger blandade äktenskap – helt naturligt – nya perspektiv och kan underlätta den interkulturella eller interreligiösa dialogen. Enligt min mening är det viktigt att redan i tidig ålder lära känna hur grannar från andra religioner tänker. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att man måste resa långt bort, utan kan till exempel göras genom att börja möta människor i den lokala kyrkan, moskén, synagogan, templet eller någon annan gudstjänstlokal. Grupperna – särskilt interreligiösa möten på gräsrotsnivå – får inte vara för stora, för att ge samtalsdeltagarna möjlighet att tala och lära känna varandra personligen.

Det finns emellertid flera potentiella risker med interkulturell dialog. Om den inte förs på lämpligt sätt kan den bli en ytlig, vag och ineffektiv. Dessutom kan den även utnyttjas som ett verktyg för att lyfta fram ”de andras” dåliga sidor. Deltagarna kan frestas att försöka övertyga deras samtalspartner om att deras religion eller kultur är överlägsen.

När det gäller innehållet i dialogen finns det också en grundläggande fråga som bör besvaras: Bör deltagarna även fråga om sina respektive religioner och teologiska synsätt, eller skulle det kunna vara farligt? En positiv aspekt skulle kunna vara att deltagarna blir medvetna om liknande synsätt, men även om skillnaderna. Dessa skillnader kan emellertid tolkas som känsliga eller till och med stötande. Tänk er bara en diskussion som inriktas på tvistefrågor som: Vem var den sista profeten? Hade Gud en son? Är religiösa ledare ofelbara? Vad får man äta och inte äta? Existerar reinkarnation?

Ett frestande alternativ kan vara att endast diskutera ofarliga frågor som inte alls har med teologi att göra, till exempel att diskutera gemensamma miljöproblem. Men det kan vara svårt att finna sådana ämnen och de kan vara ganska tråkiga, och till slut skulle en sådan inställning motverka syftet med verklig interkulturell och interreligiös dialog. Jag anser inte att det skulle hjälpa att lägga på ett lager av ”religiös korrekthet” till den befintliga politiskt korrekta inställningen.

Ibland hör man från diplomatiska personer att vi inte bör kritisera andra religioner än vår egen. Jag vill dock ställa följande fråga: Utesluter dialog möjligheten att kritisera andra trossatser? I en verklig dialog anser jag att ett av alternativen även kan vara att deltagarna till slut kan enas om att de är oeniga, samtidigt som de självklart fortfarande respekterar varandras åsikter och synsätt.

(Applåder)

Om någon vill kritisera motpartens religion är det naturligtvis klokt att göra detta på ett informerat sätt och väga sina ord noga. Dessutom kan det också bidra om ett ömsesidigt förtroende redan finns mellan de olika grupperna. Jag är emellertid fast övertygad om att det skulle vara svårt att försöka skydda religioner per se i stället för att skydda individer och grupper av troende, vilket också fastställs i internationella människorättsliga normer.

(Applåder)

Jag har sagt många gånger att jag är oroad över att en brottsförklaring av så kallat religiöst förtal kan motverka sitt eget syfte, eftersom det kan skapa en atmosfär av intolerans och rädsla och till och med kan öka riskerna för ett bakslag. Anklagelser om religiöst förtal kan kväva berättigad kritik eller till och med forskning om praxis och lagar som förefaller strida mot de mänskliga rättigheterna men som är – eller åtminstone uppfattas som – religiöst accepterade.

Slutligen anser jag att rättsordning och fungerande demokratiska institutioner är nödvändiga förutsättningar för att skapa ett gynnsamt klimat som leder till verklig dialog och förståelse. Människorna måste kunna lita på systemet, och därför kan mångfald inom institutionerna bidra till att skapa en sådan miljö. Interkulturell dialog får inte föras eller utformas på ett överlägset beskyddande sätt. Staternas politik i detta avseende bör ge utrymme för olika religioner och trosuppfattningar, och på så vis skapa naturliga möjligheter till samverkan och förståelse.

Det här är mina tankar om vad interkulturell dialog är och varför och hur den bör föras. Jag är rädd för jag i stället för att ge utförliga svar kan ha tagit upp en rad nya frågor.

I mina kommentarer har jag redan nämnt möjligheterna – men även de eventuella fallgroparna – med interkulturell dialog. Det är absolut nödvändigt att institutionalisera den interkulturella dialogen på flera nivåer, med rätt format och ett brett urval deltagare, samtidigt som man möjliggör en verklig diskussion. Jag anser att gemensamma förklaringar och uttalanden av religiösa ledare är viktiga, men jag vill dock ta detta tillfälle i akt för att lyfta fram den viktiga roll som gräsrotsinitiativ, konkreta möten och gemensamma åtgärder spelar. Jag anser även att det är bättre att ha ett ordkrig än långvariga spänningar. När vanliga teistiska, ateistiska och icke-teistiska troende samlas, kanske för första gången någonsin för en del, lär de sig – förhoppningsvis – en massa av varandra, även om de till slut är oeniga om faktiska frågor.

De universella värdena bör fungera som en bro mellan olika religioner och trosuppfattningar och jag accepterar inte att de universella människorättsliga värdena ska vara underordnade, varken till sociala eller religiösa normer.

(Applåder)

Detta brobyggande kan till slut leda till att även de universella människorättsliga värdena stärks, både när det gäller främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna och friheterna.

Avslutningsvis skulle jag vilja citera FN:s före detta generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som sa: ”När de mänskliga rättigheterna betraktas ur ett universellt perspektiv ställs vi inför den mest krävande dialektiken: dialektiken om identitet och det annorlunda, om ”självet” och ”den andre”. Detta lär oss på det mest direkta sättet att vi på en och samma gång är lika och olika.”

(Parlamentet gav Asma Jahangir stående ovationer.)

  Talmannen. – Dr Jahangir, tack så mycket för ert tal. Vi har lyssnat mycket noggrant till det ni har sagt, som byggde på er respekt för de mänskiga rättigheterna, er rika erfarenhet och vad det viktiga arbete som ni genomför handlar om.

Jag hoppas att ert besök till Europaparlamentet kommer att ge oss en möjlighet till ett bredare samarbete i vårt gemensamma uppdrag för demokrati, fred och utveckling.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

6. Omröstning (forts.)

6.1. Den inre marknaden för el (A6-0191/2008, Eluned Morgan) (omröstning)

–Före omröstningen:

  Eluned Morgan, föredragande. − (EN) Herr talman! Det här betänkandet är det första i ett paket med åtgärder för att hantera energimarknaderna inom EU. Samarbetet med alla föredragande och skuggföredragande om detta har varit omfattande och vi vill sända ett budskap till rådet om att vi har för avsikt att förhandla om detta som ett paket, inte som en rad enskilda betänkanden.

Det finns en aspekt av direktivet om el som har orsakat stora splitringar inom parlamentet. Splittringarna fanns för ovanlighetens skull på det nationella planet, inte på det partipolitiska planet. Jag vill dock uppmana kollegerna att överväga betänkandet som en helhet. Det handlar bland annat om att ta itu med energifattigheten, ökade rättigheter för konsumenterna och åtgärder för att se till att marknaden fungerar bättre.

– Före omröstningen om ändringsförslag 169:

  Anni Podimata (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill begära att ändringsförslaget ska stå kvar på omröstningslistan enligt artikel 150.5 i arbetsordningen, eftersom det har stötts av 40 ledamöter.

  Talmannen. - Ni skulle ha helt rätt om inte ändringsförslaget hade fallit bort som ett resultat av den föregående omröstningen. Ni kunde ha flyttat på det själva, men eftersom det har bortfallit till följd av den föregående omröstningen kan ni tyvärr inte lägga fram det själv.

6.2. Villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (A6-0228/2008, Alejo Vidal-Quadras) (omröstning)

– Före omröstningen om artikel 2e:

  Alejo Vidal-Quadras, föredragande. − (ES) Herr talman! Jag vill tillägga följande till artikel 2e. Jag kommer att läsa upp det på engelska:

”The European Network of Transmission System Operators for Electricity shall collect all relevant information regarding the implementation of the network codes and submit it to the Agency for evaluation.” [Europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen ska samla in all relevant information när det gäller genomförande av nätföreskrifterna och lämna in den till byrån för utvärdering.]

(Parlamentet samtyckte till det muntliga ändringsförslaget.)

6.3. Samarbetsorgan för tillsynsmyndigheter inom energiområdet (A6-0226/2008, Giles Chichester) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). - (FR) Herr talman! Jag vill begära en separat omröstning om ändringsförslag 18 eftersom det handlar om byråns säte. Jag begär följaktligen en separat omröstning.

  Giles Chichester, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag protesterar mot denna begäran. Detta betänkande är ett paket som grupperna har enats om. Jag anser inte att det är lämpligt att göra en begäran efter tidsgränsen och öppna paketet på detta sätt, så jag ber mina kolleger att ansluta sig till min protest.

(Parlamentet avslog begäran.)

6.4. Skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter (A6-0081/2008, Francesco Ferrari) (omröstning)

6.5. Anpassning av vissa rättsakter till det föreskrivande förfarandet med kontroll, "omnibus-förordningen", del I (A6-0088/2008, József Szájer) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill gärna ta tillfället i akt för att på rådets vägnar ge uttryck för min tillfredsställelse över det långvariga och omfattande arbetet om denna tekniska fråga. Arbetet kunde framför allt slutföras tack vare det kreativa samarbetet mellan alla tre institutionerna och jag vill passa på att särskilt tacka föredraganden József Szájer för hans samarbete och det utförda arbetet.

Nu är denna del av anpassningen har avslutats kommer båda lagstiftarna, särskilt Europaparlamentet, kunna utöva kontroll över kommissionens verkställande befogenheter i samband med ett antal rättsakter inom viktiga områden. Jag skulle gärna vilja att detta slags kreativa samarbete fortsatte under det kommande franska ordförandeskapet.

  József Szájer, föredragande. − (EN) Herr talman! Till följd av den omröstning som just genomförts får parlamentet för första gången en verklig kontroll- och vetorätt över kommissionens normativa verkställande rättsakter på likställda villkor med rådet.

Genom att anta de två omnibuspaketen tar vi ett mycket stort steg framåt för att undanröja unionens demokratiska underskott. Jag vill även påminna kollegerna om att vår nya kontrollbefogenhet över EU:s verkställande organ kräver mer arbete av oss än tidigare. Parlamentet måste förbereda sig för den nya uppgiften inom ramen för kommittéförfarandet.

Jag tackar rådet, särskilt det slovenska ordförandeskapet, och kommissionen, särskilt för att de båda ger upp viktiga och hittills exklusiva rättigheter och lämnar över dem till parlamentet, och de förlorar både exklusiva befogenheter. Jag vill även tacka våra kolleger i de respektive utskotten, som inser vikten av Europaparlamentets nya medbestämmanderätt. De agerade mycket snabbt och flexibelt i den här frågan. Vår omröstning i dag kommer att bidra stort till ett bättre, mer demokratiskt och mycket öppnare EU. Tack för ert stöd.

(Applåder)

6.6. Anpassning av vissa rättsakter till det föreskrivande förfarandet med kontroll ("omnibus-förordning", del III) (A6-0086/2008, József Szájer) (omröstning)

6.7. Autonoma gemenskapstullkvoter för import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna (A6-0213/2008, Gerardo Galeote) (omröstning)

6.8. Europeiska ombudsmannens stadga (A6-0076/2008, Anneli Jäätteenmäki) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 8:

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Ordförandeskapet vill på rådets vägnar bekräfta sitt godkännande av ändringen av Europeiska ombudsmannens stadga, som har varit föremål för omröstning i denna värderade församling.

Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att tacka Europaparlamentet och Europeiska kommissionen för deras kreativa samarbete. På grundval av detta kreativa samarbete nådde vi en överenskommelse om modifieringen av stadgan på relativt kort tid. Rådet vill framföra ett särskilt tack till föredraganden Anneli Jäätteenmäki, ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor Jo Leinen och ledamoten Íñigo Méndez de Vigo.

Rådet välkomnar denna betydelsefulla prestation. Vi anser verkligen att ändringen av stadgan kommer att öka medborgarnas förtroende för att EU:s institutioner och Europeiska unionen som helhet fungerar korrekt.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

7. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

– Godkännande av omfördelningen av kommissionens vice ordförande Jacques Barrots ansvarsområde (B6-0306/2008)

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag gav mitt stöd åt kommissionsledamot Jacques Barrots kandidatur i dagens omröstning. Kommissionsledamoten har lovat att inta en stark ståndpunkt i förhandlingar med Förenta staterna när det gäller visumfri inresa för medborgare i alla Europeiska unionens länder. Dessutom har kommissionsledamotens förslag för att hantera problemet med asylsökande i en anda av solidaritet, och särskilt att tillhandahålla stöd till länder som Polen som ansvarar för att säkra Schengenområdets yttre gränser, övertygat mig om att kommissionsledamot Barrot har en god förståelse för problemen inom ansvarsområdet för generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet.

– Betänkande: Weber (A6-0339/2008)

  Jean-Luc Bennahmias, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja be om ursäkt för min frånvaro under denna avgörande omröstning. Eftersom tåget från Paris till Strasbourg var en timme och en kvart försenat kunde flera av mina kolleger och jag inte rösta om detta direktiv och denna resolution. I likhet med min grupp skulle jag ha röstat fullständigt mot resolutionen och direktivet.

Jag vill här och nu uttrycka min djupaste avsky. Parlamentets och den utvidgade unionens värdighet är inte förenlig med att behålla de förvarsenheter där vi förvarar tiotals, hundratals eller till och med tusentals av våra medborgare som är invandrare eller som har invandrarbakgrund. Allt detta verkar ge en känsla av att Europeiska unionen försöker skydda sig själv, vilket är något som jag och min grupp anser vara oacceptabelt.

Naturligtvis måste åtgärder vidtas i dag för att kontrollera migrationsflöden, men de defensiva åtgärder som just har varit föremål för omröstning är inget ordentligt svar på ekonomisk invandring eller på klimatinvandring, något som inte kommer att dröja länge. Om Europeiska unionen, Europaparlamentet, kommissionen och rådet skulle tillhandahålla det utvecklingsbistånd som det finns ett så angeläget behov av så skulle vi kanske ha rätt att reagera på det här sättet, men vi är inte där ännu. I själva verket är vi på 0,38 procent av budgeten i stället för 0,42 procent efter att ha planerat 0,7 procent.

Låt mig säga detta på fullaste allvar: Jag skäms för vårt parlament, och jag skäms för den europeiska union som vi försöker bygga, som borde vara en union som är öppen och gästvänlig och som har möjlighet att välkomna alla världens medborgare i sin gemenskap.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Den kompromiss som uppnåddes mellan Europaparlamentets föredragande, Manfred Weber, och inrikesministrarna om det så kallade återvändandedirektivet är en dålig kompromiss som skapar tvivel när det gäller Europeiska unionens trovärdighet på området mänskliga rättigheter. Min grupp förkastar därför direktivet med eftertryck.

Som medlagstiftare hade parlamentet en rättslig och moralisk skyldighet att arbeta för att uppnå regler som är acceptabla men som framför allt är förenliga med mänsklig värdighet. Parlamentet borde ha utövat detta ansvar till fullo och kämpat för sådana regler. I stället har en majoritet i parlamentet tillåtit rådet att införa sina egna regler, helt enkelt bara för att direktivet ska kunna drivas igenom vid första behandlingen. Även om direktivet kan förbättra rättsläget i vissa individuella medlemsstater, kanske för att den nationella lagstiftningen inte har någon övre gräns för förvarstiden, är det det övergripande sammanhanget som är avgörande.

Direktivet legitimerar förvar upp till 18 månader för personer vars enda ”brott” är att de söker efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer i Europa. Enligt vår uppfattning rättfärdigar medlemsstaternas nuvarande utvisningspraxis inte att behövande behandlas som kriminella, varken nu eller i framtiden. I stället för att ge sin välsignelse till aktuell praxis – som kränker de mänskliga rättigheterna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – även på EU-nivå borde medlemsstaterna försöka hitta en varaktig lösning på invandringsproblemet.

För vår grupp betyder detta framför allt att definitivt fastställa en gemensam rättslig invandringspolitik som innebär att invandrares mänskliga rättigheter skyddas och att nödlidande personer som kommer till Europa, som ofta riskerar sina liv i det sammanhanget, får framtidsutsikter.

Europaparlamentet har missat möjligheten att påta sig sitt ansvar här och inta en fast hållning gentemot rådet. De brådskande uppmaningarna från otaliga människorättsorganisationer och kyrkorna har olyckligtvis ignorerats.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Jag skulle också vilja lägga till en förklaring till min röst om Weberbetänkandet. Som parlamentsledamot anser jag att det är viktigt att anta detta betänkande, som utgör ett första steg mot en EU-politik för invandring. Samtidigt anser jag som jurist med inriktning på mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter att min ja-röst är berättigad. Weberbetänkandet är resultatet av en svår kompromiss, och parlamentet har under denna tid lyckats garantera att ett flertal ståndpunkter som avser humanitära och mänskliga rättigheter har införlivats i texten. På områden där det inte finns något regelverk är detta ett framsteg. På områden där det redan finns övergripande regelverk kan detta inte leda till att högre normer rivs ned. I likhet med alla kompromisser finns det svaga punkter, sårbara punkter i texten. Jag förstår därför de reservationer som uttryckts av religiösa organisationer och lekmän, och jag håller med dem om att vi inte kan tillåta att det högtravande språket i lagstiftningen används för att kringgå humanitära eller människorättsliga överväganden. Vi kan inte låta denna text ge upphov till nya tragedier eller leda till att familjer splittras. De invandrare som kommer till oss i sökandet efter en mer human tillvaro har redan lidit tillräckligt. Tack så mycket.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade för Weberbetänkandet, men jag måste säga er att det var med vissa reservationer. Folk på vänsterkanten och den yttersta vänstern har upphävt ett ramaskri mot direktivet. De har framställt det som att direktivet medför att de illegala invandrarna på ett flagrant sätt förvägras sina mänskliga rättigheter, när det i själva verket är tvärtom. Först och främst, som exempel kan nämnas att regleringen av illegala invandrare i ett EG-direktiv kommer att drivas fram som ett acceptabelt politiskt initiativ. Medlemsstaterna kommer också att vara tvungna att tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd till illegala invandrare som begär det.

Det är inte acceptabelt att låta människor förvärva rättigheter utifrån en illegal situation. Bortsett från det är många inslag i direktivet helt och hållet utan skyldigheter. Samtidigt ger direktivet vissa medlemsstater möjlighet att frihetsberöva illegala invandrare under en längre period i syfte att senare utvisa dem. En annan positiv bestämmelse är det femåriga förbudet mot återresa efter en utvisning för att hindra dem från att resa in i övriga Europa. Invandringsproblemet kräver mycket radikalare åtgärder än de som stöds i detta betänkande, men det är ett steg i rätt riktning.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Låt oss för ett ögonblick se på siffrorna. Om ungefär 100 år kommer världens befolkning att ha sjufaldigats, från 1 miljard till 7 miljarder människor. Denna befolkningsexplosion kan inte fortsätta utan konsekvenser för en välmående europeisk kontinent som även måste brottas med ett enormt demografiskt underskott. De invandringsproblem som vi har i dag är verkligen mycket allvarliga, men de är fortfarande hanterliga jämfört med det som kommer att drabba oss under kommande årtionden. När vi ser på det från detta perspektiv är de åtgärder som tillhandahålls i detta förmenta återvändandedirektiv i själva verket meningslösa och sannerligen otillräckliga. Vi kommer att behöva göra mycket mer än dessa halvhjärtade åtgärder, som innebär att vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka för att hejda det illegala flödet. Men eftersom en liten signal om en politik för att återsända illegala invandrare är bättre än ingenting alls röstade jag för Weberbetänkandet, men utan entusiasm.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom att rösta för Weberbetänkandet i dag kan vi ha tagit ett avgörande steg för att utarbeta en heltäckande ram av åtgärder mot illegal invandring: åtgärder som kommer att ge ett svar på de krav på säkerhet som ett stort antal EU-medborgare ställer, av vilka många har fallit offer för brott som begåtts av tredjelandsmedborgare.

Det gläder mig att kunna konstatera, att notera, att Europaparlamentet, garant för allmän frihet och allmänna rättigheter, till slut har tagit ställning för en gemensam politik för att uppfylla medlemsstaternas behov i kampen mot illegal invandring. Vi har klargjort att målet är att inte bara att upptäcka de som vistas illegalt, utan också att införa tydliga, genomblickbara och snabba återvändandeförfaranden. Det handlar därför inte bara om att ta hårdare tag mot fenomenet, som vissa skulle vilja ha det, till exempel med förbudet mot återresa ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Jag röstade för vissa ändringsförslag – fyra, för att vara exakt – som syftar till att förbättra detta direktiv. Men jag röstade också för det slutgiltiga direktivet, trots att dessa ändringsförslag inte antogs.

Jag anser att detta direktiv avsevärt förbättrar rättigheterna för invandrare som vistas i många av Europeiska unionens länder på ett oegentligt sätt. Det är något som inte kan förnekas: vi behöver bara jämföra de lagar som för närvarande finns inom hela unionen.

Det är självfallet inte det direktiv som vissa av oss skulle ha utarbetat om vi hade haft möjlighet att göra det, om var och en av oss hade fått utarbeta det självständigt. Det måste dock råda jämvikt i medbeslutandeförfarandet mellan Europaparlamentets legitimitet och alla nationella parlaments och regeringars legitimitet.

Det är de nationella parlamenten som nu bär ett stort ansvar när det gäller införandet av detta direktiv, på samma sätt som Europeiska kommissionen och EG-domstolen måste övervaka tillämpningen av det. Hädanefter faller restriktioner som avser medlemsstaternas rättigheter under europeisk lag. Detta är inte längre nationella beslut.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att se att det fortfarande finns många kolleger som uppskattar mig, och jag vill naturligtvis tacka dem för att de har väntat för att få höra varför jag röstade för Weberbetänkandet.

Jag tror att vi står inför något som inte är så olikt invasionerna av barbarer i det romerska riket för drygt 2 000 år sedan. Vid den tiden invaderas det romerska riket av väpnade trupper, och romarna grep till vapen för att försvara sig men dukade under, som vi alla känner till, under tragiska omständigheter.

Nu när Europa är destinationen för invånare i alla andra länder i världen – de har helt rätt, förstås, för de är hungriga, precis som barbarerna var hungriga och ville äta sig mätta vid fontänerna i Rom – har Europa rätt att försvara sig och fastställa att de som vill invadera våra territorier måste eskorteras tillbaka till gränsen.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! Med tanke på att det finns 10 miljoner illegala invandrare i Europa och med tanke på att en Boeing rymmer 300 passagerare skulle vi behöva fylla drygt 30 000 Boeingplan för att uppfylla bestämmelserna i återvändandedirektivet. Det betyder drygt 1 000 Boeingplan som lyfter från var och en av de 27 europeiska huvudstäderna under en treårsperiod.

I numerärt hänseende skulle detta utan tvekan vara ett galet och surrealistiskt förslag. Men det finns något som är ännu vansinnigare. Invandring är i själva verket inte någonting annat än en social återspegling av ekonomisk globalisering där världskapitalismen får arbetare att konkurrera med varandra, och det som vi gör är att utarbeta ett direktiv för att ta itu med reflexionen av ett problem. Jag vet inte om detta är ett fall av hyckleri eller om det är någon som behagat skämta, men under alla omständigheter är det helt klart kortsiktigt. Nomaderna på planeten är hela tiden på rörlig fot eftersom de vill äta och dricka, ta hand om sig och utbilda sig. Livsmedel och bristen på det, vatten och distributionen av det, pandemier och det sätt som de sprids på är alltsammans en del av det som världens nationer har gemensamt. Ju förr vi agerar tillsammans för att ta itu med och hantera våra gemensamma problem politiskt, desto fortare kommer vi att kunna …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Emigrationsförespråkarna har drivit en desinformationskampanj mot detta direktiv om illegala invandrares återvändande, som de kallar ”skammens direktiv”. Detta handlar inte om någonting annat än politisk teater mellan vänster och höger. Vänstern protesterar i syfte att utverka tilläggsrättigheter för invandrare, och när man får dem låtsas de som om hela förfarandet är orubbligt och stelbent.

I verkligheten ger det ändrade dokumentet invandrare som ska skickas tillbaka och deras fortsatta vistelse i Europa mycket starkare skydd än det ger garantier för att de sänds tillbaka. Att hålla personer i förvarsenheter är en åtgärd som får användas i ytterst begränsad omfattning som en sista utväg, och förvarstiden på 18 månader är den absoluta övre gränsen som enbart får användas i mycket sällsynta undantagsfall. De länder som har rättsliga begränsningar som understiger detta ska behålla dem. Tidsfristen för frivilligt återvändande skyddar de som är oroliga för att bli utestängda från Europeiska unionens territorium, och medlemsstaterna uppmanas att reglera detta på lägsta möjliga nivå. Frankrike, som har den mest eftergivna lagstiftningen i hela Europa, kommer inte att tvingas att ändra den, ännu mindre att inta en hårdare linje. Nicolas Sarkozy vill att folk ska tänka motsatsen, med hjälp av vänsterns krumbukter. Det är enbart på grund av vissa av de positiva aspekterna i det här dokumentet som …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! Vi såg prov på en underbar symbolik i förmiddags. En efter en ställde sig talarna upp och sa att de skulle respektera det irländska folket. Men omedelbart därefter under omröstningen drev vi igenom detta betänkande, som är det första steget mot att skapa en gemensam politik om invandring och asyl, vilket skulle ha varit en stor del av Lissabonfördraget.

Om vi hade menat allvar med att respektera det irländska folkets röst, långt ifrån att fortsätta med detta smygande genomförande av bestämmelserna i den texten, skulle vi ha börjat ändra de delar som lades till i väntan på en ”ja”-röst, inklusive den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Margot Wallström sa i förmiddags att det var viktigt att ta reda på varför folk hade röstat nej. Vad hade de röstat emot? frågade hon. Låt mig hjälpa henne med det: Jag påstår att de röstade emot Lissabonfördraget. Det som avslöjade det hela var valsedeln med frågan om de ville godkänna Lissabonfördraget.

Daniel Cohn-Bendit sa att det skulle vara helt fel att låta en miljon människor bestämma ödet för en halv miljard européer. Nå, det kan jag gärna instämma med. Ge den halva miljarden deras folkomröstningar också. Pactio Olisipiensis censenda est!

(Applåder)

– Betänkande: Morgan (A6-0191/2008)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag förkastade detta betänkande eftersom det missar målet på tre viktiga punkter. För det första var det inte möjligt att säkra ett antagande av ändringsförslagen 170 och 171, som var lika viktiga när det gäller regionala nät och som skulle ha gett upphov till undantag som är motiverade på grundval av storlek.

För det andra accepterades inte heller den tredje utvägen. Det är viktigt att ha långsiktig planering inom energisektorn, men kommissionen segrade tyvärr med sin rättsliga uppdelning och totala uppdelning. Enligt min uppfattning är det osannolikt att vi ska kunna komma in i rätt riktning.

För det tredje misslyckades vi att införa skadeståndsskyldighet för kärnkraftsindustrin i samband med olyckor. Av alla dessa skäl motsatte sig Österrikiska folkpartiet (ÖVP) betänkandet och kunde inte rösta för paketet.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Jag röstade för betänkandet av min kollega Eluned Morgan eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att garantera säker leverans av gas och elektricitet, en hållbar marknad för energi med låg kolhalt och global konkurrenskraft. Hur detta mål ska uppnås var ett av de ämnen som debatterades här i kammaren i går. Det finns inget entydigt bevis för att fullständig åtskillnad av ägandet automatiskt leder till ökade investeringar och förbättrade nätprestanda. I detta avseende kan jag fortfarande se ett visst handlingsutrymme i sökandet efter en lösning som gynnar både konsumenter och andra parter som kan vilja komma in på marknaden. För att skapa en alleuropeisk elektricitetsmarknad behöver vi mer intensivt regionalt samarbete på området gränsöverskridande överföring och samordning av investeringar och operativ verksamhet. Följaktligen stöder jag principen om att förstärka de mekanismer som syftar till att samordna det regionala samarbetet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Den inre marknaden innebär ökad konkurrens och följaktligen högre standarder. Marknadsaktörerna är därför tvungna att göra de lämpliga investeringarna och förbättra kapaciteten i sina distributionsnät. Detta leder till säkrare tillgång och färre problem med energileveranserna. Det är mycket viktigt att skapa en inre marknad för energi eftersom vi kan se att efterfrågan på energi ökar konstant. Den inre marknaden för energi utgör ett viktigt steg i rätt riktning, men det är fortfarande inte tillräckligt för att garantera Europas energisäkerhet. Vi måste skapa en gemensam energipolitik i en anda av solidaritet. Lämpliga mekanismer måste utformas som gör det möjligt för medlemsstaterna att stödja varandra om energikriser uppstår. Det är dock ännu viktigare för Europa att till slut börja uppträda enat när det gäller energipolitiken. Det enda sättet att uppnå energisäkerhet är genom en sammanhållen, effektiv och framför allt gemensam politik.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag röstade för Morganbetänkandet. Jag ansåg att det fanns några mycket viktiga inslag i det. Vi behöver uppenbarligen en mycket mer konkurrenskraftig energiindustri i Europa för att garantera att alla i hela Europa kan gynnas av bättre konkurrens, lägre priser och ekonomiskt fördelaktiga kvalitetstjänster.

Jag välkomnar i synnerhet avsnittet om decentraliserad produktion, särskilt där det står ”Vi måste öka befolkningens kontroll över energin genom stöd till lokalkraftverk [och] mikrokraftverk”. De av oss som stöder direkt demokrati i ett lokalpatriotiskt program skulle säga ”Varför nöja sig med energi”? Varför inte överföra mer makt på ett flertal olika områden, inte bara tillbaka till nationella regeringar, utan också till lokalsamhällen – de människor som står närmast den fråga som är föremål för lagstiftning? Här sitter jag med mina kolleger, Daniel Hannan och Chris Heaton-Harris, som också är medlemmar i en viktig organisation som heter Direct Democracy Movement. Om man verkligen tror på makt till folket borde vi överföra makt tillbaka till dem och fråga dem vad de vill. Om man verkligen frågar dem om Lissabonfördraget – som vi gjorde på Irland – kommer de att säga ”nej”.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stödde också Morganbetänkandet eftersom jag är övertygad om att vi måste införa fullständigt åtskilt ägarskap inom denna sektor, och medlemsstaternas erfarenhet tyder på att fullständigt åtskilt ägarskap leder till ökade investeringar och förbättrade nätprestanda.

Men jag vill även tala om lokal produktion, för jag tror att det är ett ordentligt steg framåt så länge som lokala projekt stöds av den lokala befolkningen och kommer det lokala området till godo.

I den region jag företräder, valkretsen Daventry, har vi ett antal förslag som avser oönskade vindkraftparker. Några har omintetgjorts, vissa skrider framåt, men inget av dem kommer att betjäna det lokala området. De bygger alla på något slags ”bidragsodling” som har kommit till stånd genom ett direktiv från den brittiska regeringen som innebär att vi måste slå in just på den här vägen med förnybara energikällor och ingenting annat. Det är ett mycket kortsiktigt fokus på vad vi måste göra.

Så visst, om vi ska gå ned till de mest lokala områdena för att producera vår energi måste vi anförtro lokalbefolkningen att fatta de beslut som de behöver.

– Betänkande: Vidal-Quadras (A6-0228/2008)

  Richard Seeber, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande. Jag anser att det är vettigt att ha en europeisk inre marknad inom energisektorn, så vi behöver ett nät av systemansvariga för överföringssystem. Men vi måste garantera att vi, när det handlar om genomförande, verkligen skapar lika villkor och samtidigt ger spelrum för regionala undantag. Det måste vara möjligt att tillhandahålla korssubventionering mellan olika energisektorer för att säkra energiförsörjningen i Europas mest avlägsna regioner och dalar och på dess öar. Vi kan anta att leverans av energi hit är mycket dyrare och därför mindre finansiellt attraktivt för företag, så vi måste kunna skapa en god balans här.

Jag har en kort kommentar till mina brittiska kolleger: som jag förstår det har det bara genomförts en enda folkomröstning i Storbritannien, nämligen om anslutning till gemenskapen. Kanske skulle ni ändra er nationella konstitution för att möjliggöra införandet av detta instrument för direkt demokrati. Det är något som jag verkligen skulle välkomna.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att det dröjde en stund innan jag var redo att tala. Jag applåderade föregående talare som avslutade sitt tal på ett mycket värdefullt sätt.

Mina kommentarer är också relevanta för Chichesterbetänkandet, så jag tror att jag tar kommentarerna tillsammans i stället för att be om två separata talartider. I vissa avseenden belyser detta betänkande en av de potentiellt svaga punkterna i det tänkande som kännetecknar eurokraterna och folk som ofta sitter här i kammaren, nämligen att Europa måste vara lösningen, oavsett vilket problemet är. Naturligtvis välkomnar jag en byrå med europeiska tillsynsmyndigheter där nationella tillsynsmyndigheter arbetar tillsammans, men låt oss inte glömma bort att de tillsynsmyndigheter som har bäst förutsättningar för att förstå lokala omständigheter ofta är nationella tillsynsmyndigheter.

Låt oss inte tillåta att detta organ blir en europeisk övertillsynsmyndighet. Låt oss se till att tillsynsmyndigheten förstår lokala nyanser och verkligen är ansvarig inför lokalbefolkningar. Om vi vore ansvariga inför lokalbefolkningar, då skulle de ha möjlighet att rösta emot konstitutionen.

– Betänkande: Szájer (A6-0086/2008)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har redan börjat tänka på mitt pressmeddelande, och jag tror att jag ska börja med att tala ”till en fullsatt kammare”, även om jag kanske i stället skulle säga tala ”till ett fullsatt tolkbås”. Jag uppskattar att tolkarna stannar kvar, missar sin lunch och lyssnar på de här sakerna.

Jag är en engelsk fotbollsdomare, och jag fruktar därför varje polsk politiker här i parlamentet som vill döda en sådan person. Men efter att ha sett på fotbollen i går kväll – särskilt matchen Frankrike–Italien – tänkte jag att det franska laget kanske borde göra det som deras politiska herrar gör och helt ignorera resultatet och ändå infinna sig till kvartsfinalen, för det är vad vi kommer att göra med Lissabonfördraget på det här stället.

Anledningen – och, herr talman, ni kanske undrar hur jag tänker komma in på betänkandet, och det gör även jag ibland – till att vi inte behöver Lissabonfördraget bevisas i detta betänkande. EU kommer inte att köra fast utan detta fördrag. I dag röstade vi framgångsrikt om en omfattande ändring av den institutionella organisationen på det här stället – och vi behövde inte något extra fördrag för att göra det.

Skriftliga röstförklaringar

– Godkännande av omfördelningen av kommissionens vice ordförande Jacques Barrots ansvarsområde (B6-0306/2008)

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag uppskattar i hög grad den bestämdhet och den tveklöshet som Jacques Barrot visade prov på när han åtog sig att stödja de rättigheter som hör samman med det europeiska medborgarskapet, och i synnerhet den fria rörligheten, under utfrågningen av honom i måndags.

De europeiska medborgarnas rättigheter och friheter är de viktigaste fördelarna med den europeiska integrationen, och de får inte äventyras under några omständigheter och oavsett vilka anledningar som kan åberopas.

Medborgarna i det land jag företräder i detta forum, Rumänien, bevakar noggrant och med oro diskussionerna om den fria rörligheten från vissa medlemsstater.

De rumänska medborgarna utomlands, som till största delen är oklanderliga och hårt arbetande arbetare, är ovedersägligen till nytta för ekonomierna i de länder där de arbetar.

De – och jag är övertygad om att de inte är de enda – förväntar sig att Europeiska kommissionen ska spela en aktiv och bestämd roll när den försvarar den fullständiga fria rörligheten.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Barrots hela mandattid kommer att kännetecknas av detta engagemang för att försvara alla europeiska medborgares rättigheter.

– Betänkande: Klamt (A6-0139/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Vi ställs inför ett humanitärt drama där familjer inte bara lider av den smärtfyllda saknaden efter deras försvunna släktingar, utan som också varit tvungna att leva i årtionden med våndan av att inte känna till deras öde.

Av denna anledning anser jag det vara väsentligt att alla berörda parter fortsätter att samarbeta konstruktivt så att de utredningar som genomförs om ödet för alla saknade personer på Cypern kan avslutas skyndsamt.

Den roll som CMP (Committee on Missing Persons in Cyprus) spelar är också väsentlig när det gäller att identifiera de mänskliga kvarlevor som påträffas.

Med tanke på att EU:s ekonomiska stöd till CMP-projektet bara täcker perioden fram till slutet av 2008 stöder jag därför tilldelning av ytterligare ekonomiskt stöd till CMP så att man kan fortsätta sin verksamhet under 2009. Detta stöd bör också göra det möjligt för kommittén att öka sin kapacitet, särskilt ute på fältet, att anlita fler forskare och att finansiera mer utrusning om så behövs.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi har ingenting emot att den cypriotiska kommittén får ytterligare hjälp och ekonomiska bidrag för sitt fortsätta arbete, men anser att pengarna bör anslås till Röda korset, som har erfarenhet och kunskap på området. Därför väljer vi att rösta mot förslaget.

  Ewa Klamt (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Som föredragande välkomnar jag Europaparlamentets överväldigande stöd till resolutionen om saknade personer på Cypern. Varje släkting till de saknade personerna har rätt att få veta deras öde genom uppgrävning och identifiering av kvarlevorna. Att lokalisera kvarlevorna av deras släktingar, som har varit saknade i årtionden, och ge dem en anständig begravning är det enda sättet för grek- och turkcyprioter att avsluta detta smärtsamma kapitel i deras liv, för det ger dem till sist en viss kunskap om det öde som drabbade deras närstående. Jag är övertygad om att detta på ett positivt sätt kan bidra till Cyperns återförening.

Genom att tillhandahålla finansiering stöder EU redan aktivt det arbete som utförs av CMP (Committee on Missing Persons in Cyprus) på uppgrävningsplatserna, på de antropologiska laboratorierna och med de berörda familjerna. Det är i detta sammanhang viktigt att CMP genomför alla de undersökningar och analyser som behövs medan det fortfarande finns ögonvittnen tillgängliga som kan ge information om detta humanitära problem med saknade personer.

Jag anser därför att det är väsentligt att tillhandahålla ett ytterligare belopp på 2 miljoner euro i Europeiska unionens allmänna budget för 2009 och vill uppmana rådet och Europeiska kommissionen att nå en överenskommelse om detta extra ekonomiska stöd.

– Betänkande: Weber (A6-0339/2007)

  Gerard Batten (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot detta betänkande eftersom det skulle bli svårare för nationalstater att återsända illegala invandrare. Och när de väl har fått uppehållstillstånd i EU:s medlemsstater skulle det bli enklare för dessa illegala invandrare att ta sig in i Storbritannien, vilket skulle ytterligare förvärra den illegala invandringen i Storbritannien. Beslut om invandrings- och asylpolitik ska under alla omständigheter fattas av demokratiska nationalstater, inte Europeiska unionen.

  Alessandro Battilocchio (PSE) , skriftlig. − (IT) Tack, herr talman! Jag röstade emot Weberbetänkandet till följd av att PSE-gruppens ändringsförslag förkastades.

Det finns otvivelaktigt behov av lagstiftning på detta mycket känsliga område, inte minst mot bakgrund av de godtyckliga tolkningar som ofta tillämpas av medlemsstater. Det aktuella förslaget innehåller dock obefogade brister. Några exempel: Den behandling som man tänker sig för ensamkommande barn är oacceptabel, vilket även gäller för misslyckandet att inkludera garantier för personer i svårigheter, såsom offer för människohandel, gravida kvinnor, äldre och funktionshindrade.

En annan absurditet är den bestämmelse som innebär att förvarstiden kan ökas i brist på ”administrativt” samarbete från ursprungslandet. Situationen för de sudanesiska flyktingarna till exempel kommer att vara beroende av hur pass effektiva de kommunala folkbokföringskontoren är. Vi var i behov av bestämda regler för att garantera våra medborgares säkerhet, inte trakasserier som är en förolämpning av mänsklig värdighet. Europa har skrivit en otrevlig sida i sin historia i dag.

  Michael Cashman (PSE), skriftlig. − (EN) Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) har lagt ned sina röster om lagstiftningsförslaget på grund av att Storbritannien inte är skyldigt att följa detta direktiv eftersom man har en undantagsbestämmelse när det gäller åtgärder inom ramen för rättsliga och inrikes frågor som avser invandring och asyl. Det var emellertid mycket viktigt att överväga vårt ansvar noggrant eftersom det skulle ha en direkt effekt på länder som är rättsligt bundna av detta direktiv.

Weberbetänkandet var i behov av ett flertal ändringsförslag som skulle ha förbättrat föredragandens utkast. Det var viktigt att betänkandet skulle ha omfattat just de ändringsförslag som rekommenderades av PSE-gruppen. Eftersom dessa ändringsförslag inte antogs lade vi ned våra röster om detta betänkande. Det handlar om följande:

Ändringsförslag 98 om att garantera skydd för ensamkommande barn.

Ändringsförslag 103 om förvarstidens längd och villkor.

Ändringsförslag 95 om definitionen av risken för avvikande.

På det hela taget känner EPLP att detta betänkande inte stärker EU-staternas förmåga att på ett effektivt och humant sätt hantera återvändande för tredjelandsmedborgare som olagligen vistas i EU, utan det har i stället inneburit att detta redan komplicerade och mycket känslomässigt laddade problem har belastats med ytterligare bördor.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Direktivet om illegal invandring innehåller ett omöjligt dilemma. Å ena sidan öppnar bristen på regler dörren för många fall av omänskliga metoder som involverar invandrare. Å andra sidan finns det inte någon större positiv enighet om detta direktiv, som är uppbyggt kring många vaga koncept och hänvisningar till medlemsstaternas bestämmanderätt. Detta direktiv är med andra ord svagt. Kompromissöverenskommelsen innebär inte att ambitionen med ett europeiskt Europa uppnås. Parlamentet har nu den omöjliga uppgiften att välja mellan kaos som leder till barbari och dåliga eller ofullständiga regler, utan att ha gjort något av det väsen som ett verkligt parlament ska göra. På grund av ren otur kan man inte förvänta sig någonting mer från rådet, och kommissionen drar ut på tiden med att skapa en europeisk solidaritetsfond med ursprungsländerna för illegal invandring och med medlemsstaterna i södra Europa som lider direkt av eländet. Det är ironiskt att en uppriktig röst i dag betyder att man röstar med slutna ögon.

  Nigel Farage (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Vi röstade för att förkasta betänkandet eftersom vi inte vill ha någon form av europeisk gemensam invandringspolitik. Vi anser att det ska vara upp till de individuella staterna att besluta om vem som ska utvisas från deras territorier och under vilka omständigheter.

Även om vi nästan aldrig röstar för någon lagstiftning skulle vi vilja påpeka att vi röstade för ändringsförslag 75, som innebär ett förkastande av kommissionens förslag till en gemensam utvisningspolitik, men inte av de skäl/motiveringar som gavs av den grupp som lade fram ändringsförslaget. Vi hade våra egna skäl för förkastandet.

Detta är utan hänsyn till att detta direktiv inte äger tillämpning i Storbritannien. Det är principen bakom detta som var drivkraften bakom vårt röstningsbeslut.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att Weberbetänkandet om återvändandedirektivet har antagits av en stor majoritet.

Denna omröstning illustrerar att Europaparlamentet inte har gett efter för den populistiska och valtaktiska kampanj som bedrevs mot detta förslag till direktiv, utan det har i stället föredragit att slå in på den väg som kännetecknas av ansvarighet och pragmatism.

Parlamentet har visat prov på mognad och samvetskänsla när det antog ett dokument som obestridligen kommer att öka den skyddsnivå som ges tredjelandsmedborgare som bor i de medlemsstater där det skyddet har den lägsta nivån eller inte ens existerar.

Denna omröstning har den dubbla förtjänsten att den inte urholkar de befintliga nationella bestämmelser som redan ger tillräckliga garantier – vilket är fallet med till exempel Frankrike – samtidigt som de medlemsstater med de mest restriktiva och minst skyddande systemen förs upp på en mer human nivå.

Denna text, som inte berör asylsökande, är bara det första steget på vägen mot utformning och grundläggande harmonisering av reglerna för invandring. Den får inte ses isolerat utan ska betraktas som en del av EU:s övergripande politik för att främja laglig invandring, vilket är något som Europa behöver.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot återvändandedirektivet. Jag var beredd att stödja ett direktiv som, långt ifrån att vara perfekt, skulle ha tillhandahållit värdefulla riktlinjer för de EU-medlemsstater som inte har några egna invandringslagar, eller för de som faktiskt har för hård lagstiftning.

Eftersom en majoritet av högern och liberalerna förkastade de tio socialdemokratiska ändringsförslagen, inklusive de om bättre skydd för minderåriga, röstade jag i slutändan ”nej” tillsammans med större delen av min politiska grupp. Även om det inte kan ta hand om allt elände i världen är jag fortfarande övertygad om att Europa ska förbli öppet för invandring som är positivt organiserad och övervakad.

Illegal invandring, med den mänskliga tragedi och olycka som den medför och med den kriminalitet som är kopplad till illegala nätverk av det här slaget, måste bekämpas. Tredjelandsmedborgare som har rest in på olagligt sätt ska återsändas, men detta måste ske med hjälp av ett förfarande som är värdigt en lagenligt konstituerad stat.

Jag var beredd att stödja ett direktiv som, långt ifrån att vara perfekt, skulle ha tillhandahållit värdefulla riktlinjer för de nio EU-medlemsstater som inte har några egna invandringslagar, eller för de som faktiskt har för hård lagstiftning.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan ställer sig starkt kritisk till detta betänkande och den kompromiss som stöds av vissa politiska partier. Ett lands flyktingpolitik är en fråga av strikt nationell karaktär och ska avgöras i enlighet med ett lands rättsliga kultur. EU tar i och med betänkandet ett stort steg i försöket att genomdriva en europeisk invandringspolitik med en stark offensiv mot illegala invandrare. Här uppmanas till ett godtyckligt och konsekvent frihetsberövande av människor som inte begått något brott, utan endast har korsat en landsgräns. I betänkandet föreslås att totalt utestänga människor från europeisk mark under fem års tid, oavsett deras situation, vilket innebär en Fästning Europa.

EU ska vara en värderingsunion som håller mänskliga rättigheter och humana värderingar i helgd, men detta förslag går emot detta. Organisationer som UNHCR och FN:s flyktingkommissarie existerar redan för att respektera utsatta människors mänskliga rättigheter och för att ange humant acceptabla regler och standarder.

Junilistan förkastar detta betänkandet och hoppas att övriga parlamentariker gör samma sak.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det förslag som utarbetades för att förkasta detta skamliga direktiv förkastades beklagligt nog även det av en majoritet av parlamentet, på grund av att socialdemokraterna och högern gaddade ihop sig.

Genom vår röst försökte vi att förhindra att rådsöverenskommelsen skulle läggas fram eftersom detta syftar till att skapa en invandringspolitik för gemenskapen som är restriktiv, selektiv och kriminaliserande och som inte respekterar invandrares mänskliga rättigheter.

De talrika oacceptabla aspekterna när det gäller detta direktiv omfattar följande: möjligheten att frihetsberöva invandrare under högst 18 månader, frihetsberövande av familjer, till och med med minderåriga, utvisning av minderåriga utan att behöva överlämna dem till en familjemedlem eller lagenligt utsedd vårdnadshavare och begränsning när det gäller inresa i EU-länder under en period på upp till fem år för en invandrare som har utvisats.

Om EU-institutionerna vill anta åtgärder som gäller invandrare borde de föreslå att medlemsstaterna ratificerar FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar.

Människors värdighet får inte ifrågasättas. Rättigheterna måste skyddas och erkännas, utan hänsyn till deras situation när det gäller dokumentation. Vi får inte införa politik som kränker mänskliga rättigheter och som kriminaliserar män och kvinnor som bara eftersträvar ett arbete och, i många fall, den grundläggande rättigheten till liv.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara.

Frihetsberövande, vilket föreskrivs i detta dokument, är en allvarlig åtgärd, till och med när det bara är för en begränsad period. Varför talar vi inte om att välkomna dem som anländer till Europas territorium och om mottagningsresurserna i stället för förvarsenheterna? Vi har i decennier känt till att smugglare har ett kriminellt intresse av människohandel och att det ofta finns medbrottslingar inblandade som tar hand om dessa illegala arbetare, som är dåligt betalda och som får bo i dåliga bostäder.

Jag anser att det finns ett akut behov av rättsliga åtgärder för att motarbeta den verksamhet som utövas av dessa människosmugglare och människohandlare. När det gäller politik för frivilligt återvändande skulle det sända en bättre signal om man stöder detta med en politik som innebär riktat samarbete i stället för att fängsla dem som inte är skyldiga till någonting. Vi äger inte jorden, vi har inte rätt att betrakta oss själva som herrar över kontinenten, och inte ens lagenligt konstituerade stater som våra har rätt att bryta mot rätten till personlig integritet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot Weberbetänkandet och beklagar bestämmelserna i det föreslagna återvändandedirektivet. Direktivet kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att frihetsberöva invandrare i upp till 18 månader, till och med av skäl utanför deras kontroll. Detta är inte kännetecknet för en civiliserad invandringspolitik och uppfyller inte de normer vi kan förvänta oss av EU.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE), skriftlig. − (ES) Jag röstade emot detta betänkande: det är ett mycket ömtåligt ämne eftersom det berör fler och fler människor, och det faktum att det behandlas som ett logistiskt snarare än ett humanitärt problem går inte att tolerera. Många av bestämmelserna är helt enkelt oacceptabla: införandet av ett förbud mot återresa till europeiskt territorium upp till fem år, möjligheten att frihetsberöva familjer och ensamkommande barn, möjligheten att skicka människor tillbaka via transitområden, den låga skyddsnivån för personer som är känsliga för separation, det faktum att frihetsberövande av asylsökande inte förhindras och bristen på betydande garantier när det gäller beslut om återvändande och förvar.

Dessutom är invandring nära knutet till utvecklingspolitiken. EU måste få till stånd de åtgärder och det bistånd som behövs för att garantera verklig utveckling i tredjeländer. Invandrare och personer som vistas här på ett oegentligt sätt har inte valt att befinna sig i den ställningen: de kan inte stanna kvar i sitt hemland eftersom deras grundläggande behov i många fall inte är tillgodosedda. Under 2000-talet är det ett faktum som borde skämma ut oss.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Att skicka tillbaka illegala invandrare till deras ursprungsländer är ett mycket kontroversiellt ämne. Enligt en vidsträckt tolkning av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950, FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom 1967 års protokoll, och FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989 är sådana handlingar för det mesta förbjudna. När jag tar hänsyn till kritiken från utskotten (till exempel utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) måste jag säga att ett direktiv som gör det möjligt att frihetsberöva personer i upp till 18 månader, tillsammans med erfarenheterna från ledamöter som besökt förvarsenheter, bara gör meningsskiljaktigheterna mer uppenbara. Alla personer som begår en brottslig handling ska straffas, inbegripet dem som anlitar tredjelandsmedborgare, illegalt och på usla villkor. GUE/NGL-gruppen kan inte under några som helst omständigheter stödja detta direktiv.

  Romano Maria La Russa (UEN), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag, genom att rösta för Weberbetänkandet, kan vi ha tagit ett avgörande steg för att utarbeta en heltäckande ram av åtgärder mot illegal invandring: åtgärder som kommer att ge ett svar på de krav på säkerhet som ett stort antal EU-medborgare ställer, av vilka många har fallit offer för brott som begåtts av tredjelandsmedborgare.

Det gläder mig att kunna notera att Europaparlamentet, garant för allmän frihet och allmänna rättigheter, till slut har tagit ställning för en gemensam politik för att uppfylla medlemsstaternas behov i kampen mot illegal invandring. Vi har klargjort att målet är att inte bara att upptäcka de som vistas illegalt, utan också att införa tydliga, genomblickbara och snabba återvändandeförfaranden.

Det handlar därför inte bara om att ta hårdare tag mot fenomenet, till exempel förbudet mot återresa, utan också om att tillhandahålla hjälp till minderåriga. Dessa åtgärder är inriktade på ytterst noggrann respekt för mänskliga rättigheter i mottagningsenheter. Illegal invandring måste framför allt bekämpas genom att försöka få till stånd avtal med ursprungsländerna, som inte kan stå vid sidan av och se på hur en tragedi utvecklas som inte längre är enbart nationell utan också europeisk, och genom att sända ut en stark signal till dem som förbereder sig för att ta sig in i Europa illegalt. Vår kontinent är inte ett land som kan erövras av alla och envar, och det finns såväl skyldigheter som rättigheter att respektera.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Det har hörts en hel del oväsen från vänstern och den yttersta vänstern som syftar till att stigmatisera Weberbetänkandet, parlamentets tolkning av återvändandedirektivet, som inte helt motsvarar det som krävs vad gäller invandringspolitik.

Vi vågar knappt nämna det självklara att det är en olaglig handling att passera en gräns illegalt utan visum eller uppehållstillstånd och att det ska behandlas i enlighet därmed.

När de med avsikt förlorar sina papper eller vägrar att uppge var de kommer ifrån, för att de inte ska skickas tillbaka till sina ursprungsländer, är det de illegala invandrarna och inga andra än dem som bär ansvaret för den period de är frihetsberövade, som vissa felaktigt anser vara för lång.

Att tala om mänskliga rättigheter döljer bara den verkliga situationen: Europa översvämmas av illegal invandring som huvudsakligen inte kan kontrolleras, och detta kommer utöver den lagliga invandring som uppmuntras av såväl nationella myndigheter som EU-myndigheter i lika hög grad.

Weberbetänkandet, även om det är otillräckligt för syftet, är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att detta är bara det första steget. Håller nationella regeringar och Europaparlamentet äntligen på att vakna upp inför problemets omfattning? Det är redan ganska sent på dagen …

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Det dokument som har antagits i dag utgör en fullständig omprövning av det arbete som har uträttats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som hade berett vägen för en betydande förbättring av kommissionens ursprungliga förslag.

Denna så kallade kompromiss kommer i själva verket inte att leda till några förändringar som kan förväntas förbättra den skyddsnivå som ges till personer som bor i de medlemsstater som har åtminstone acceptabel invandringspolitik. Den främsta anledningen till detta är dokumentets begränsade räckvidd: asylsökande och personer som har frihetsberövats vid gränskontroller är uteslutna från det, även om de utgör en betydande del av alla illegala invandrare. En annan mer relevant anledning är eftersom det ger medlemsstaterna alldeles för mycket utrymme när det gäller sådana nyckelfrågor som minderårigas rättigheter och förvarstidens längd. Den sistnämnda har nu utsträcks till 18 månader, vilket kan jämföras med de sex månader som föreslogs av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Jag skäms över att en majoritet här i parlamentet har stött idén om att under en så lång period låsa in personer vars enda brott är att de har kommit hit i sökandet efter bättre levnadsvillkor och som ofta befinner sig i en mycket sårbar situation.

Jag har med gott samvete röstat mot dokumentet. Om det verkligen behövs vissa grundläggande gemensamma regler ska dessa i så fall utarbetas som en del av en ansvarskännande och human strategi för illegal invandring, och de får inte under några omständigheter införas på bekostnad av att de grundläggande rättigheter och värden som ligger oss varmt om hjärtat offras.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Det mycket omskriva ”återvändandedirektivet”, som har förslagits av kommissionen i Bryssel och som helt felaktigt har brännmärkts av vänstern och den yttersta vänstern som ”skammens direktiv”, som kränker de mänskliga rättigheterna, har just antagits Europaparlamentet till deras stora missnöje.

Men detta direktiv, som förväntas tillhandahålla ramarna för att återsända illegala invandrare, är inte alls repressivt. Det kriminaliserar inte invandrare som har tagit sig in i Europa illegalt. Bättre upp, det ger dem möjlighet att välja mellan legalisering och frivilligt återvändande, och allt detta backas upp med privilegier och garantier som skyddar mänskliga rättigheter.

Vad finns när det gäller människors rätt att skydda sig själva och att inte översvämmas av global invandring? Ingenting.

Fästning Europa som alla medier i Frankrike och på annat håll talar nedsättande om existerar inte. Det är en fantasi som har skapats för att bereda vägen för lagstiftning som ger uttryck för en positiv inställning till invandring och invandrare med en repressiv skepnad som täckmantel.

Detta är inte något bra direktiv. Det är ingenting annat än kamoflage. Det har dock en enda merit: det utgör det första steget mot en mindre invandringsförespråkande politik. Det får inte skyla över det faktum att andra bestämmelser håller på att utarbetas, såsom systemet med EU-blåkort som skapar förutsättningar för laglig invandring för anställningsändamål, och att det syfte som angetts för dessa åtgärder uteslutande är att uppmuntra mer invandring till Europa.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för Weberbetänkandet eftersom jag anser att det enda sättet för Europeiska unionen att bekämpa och förebygga illegal invandring är med gemensamma regler som är hårda men rättvisa. Detta återvändandedirektiv är en framgångsrik början på en gemensam europeisk invandringspolitik.

Europa kan endast öppna för legal invandring om illegal invandring är tydligt definierad och kan hanteras på ett effektivt sätt på grundval av gemensamma regler.

Enligt min uppfattning tar man i direktivet vederbörlig hänsyn till humanitär oro när det gäller utvisningsförfarandet, särskilt genom införandet av en maximal förvarstid på sex månader. Med tanke på att nio medlemsstater, däribland Luxemburg, tidigare inte hade någon maximigräns för förvar är detta ett stort steg framåt.

Personer som berörs av ett utvisningsförfarande kommer nu också att ha rätt att väcka talan inför domstol eller tribunal för att kunna överklaga förfarandet, vilket i sista hand omfattar EG-domstolen som sista instans. Det finns också garantier för att fri rättshjälp finns tillgänglig för personer som saknar tillräckliga resurser. Detta kommer att göra slut på den godtyckliga utvisningspolitik som vissa medlemsstater driver och stärka rättsstatsprincipen.

Jag vill också klargöra att en maximal förvarstid på 18 månader, som kan införas genom att utsträcka sexmånadersperioden med ytterligare 12 månader, bara får tillämpas i extrema undantagsfall. Detta är möjligt endast om personen utgör ett hot mot den allmänna säkerheten eller för att förebygga en överhängande rymningsrisk.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. − (RO) Det förslag till direktiv som vi diskuterade i går och röstade om i dag tar för första gången direkt upp frågan om europeisk invandringspolitik genom att fastställa normer och förfaranden för att sända tillbaka invandrare som uppehåller sig olagligt på medlemsstaternas territorium. Förutom målet att åstadkomma en rättslig harmonisering av invandrarnas situation var den verkliga utmaningen för detta direktiv att finna en kompromiss som skulle vara förenlig med principerna om mänskliga rättigheter och rätten till fri rörlighet för personer och som samtidigt skulle ta hänsyn till behovet av enskild och i synnerhet kollektiv säkerhet.

De flesta medlemsstater har erfarenheter av invandring, och de åtgärder som deras regeringar har vidtagit har varierat beroende på invandringsflödet. Av den anledningen menar jag att Manfred Webers betänkande reglerar dessa skillnader mellan medlemsstaternas invandringspolitik genom att fastställa de gemensamma normer och förfaranden som ska tillämpas. Jag kan därför säga att jag röstade för detta betänkande just på grund av det övergripande synsättet på invandring.

Åtgärder som frivilligt återvändande till ursprungslandet, tillfälligt frihetsberövande och särskild hänsyn till skyddet av underåriga utan medföljande vuxen samt möjligheten att få tillgång till sjukvård och utbildning strider inte mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter utan bevisar tvärtom att Europeiska unionen har tagit ännu ett steg mot att utforma en gemensam politik när det gäller olaglig invandring.

Jag skulle också vilja gratulera rådet och Manfred Weber för den kompromiss de förhandlat fram.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Krig, diktaturer, diskriminering, naturkatastrofer och fattigdom driver folk från Afrika och Asien att fly till Europa. För många flyktingar handlar det inte om att välja att förbättra sina levnadsförhållanden, utan det är enbart en fråga om överlevnad. Toppmötet i Tammerfors 1999 gjorde ett försök att minska flödet av flyktingar till ett antal EU-medlemsstater. Detta gjordes inte genom att vädja om ömsesidig solidaritet för att fördela flyktingarna bättre över EU-staternas territorium, utan enbart genom att begränsa tillträdet till Europa vid de yttre gränserna på ett ännu strängare sätt. Alltfler upprörande situationer har inträffat under de senaste åren. Många människor drunknar på havet, och om de når land blir de inlåsta en tid, tvingade till en illegal tillvaro eller med våld skickade tillbaka till ett land där de inte kan överleva.

Weberbetänkandet och försöket att nå en överenskommelse med rådet vid första behandlingen har ytterligare förvärrat situationen. Det finns goda skäl till att alltmer opposition mot detta framträder från många håll. Om detta antas, trots oppositionen, kommer det att bli möjligt att folk blir inlåsta utan rättsligt förfarande under sex månader, det kommer att bli lättare att utvisa barn, och de som har utvisats kommer att vara förbjudna från att resa in i EU under 5 år, oavsett om situationen i det land där de är bosatta har försämrats under den tiden eller inte.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) De flesta av de uppskattningsvis 42 miljoner flyktingarna under 2007 var ekonomiska invandrare som föll i den fälla som gillrats av invandringssvindlare och som riskerade sina liv för att nå eldoradot. Detta leder inte bara till otaliga mänskliga tragedier utan lägger också en börda på destinationsländernas sociala system och belastar domstolarna med hopplösa asylmål, vilket gör livet ännu svårare för dem som verkligen kan ha rätt att göra anspråk på asyl.

Tidigare har vissa medlemsstater dragit till sig miljontals illegala invandrare med masslegaliseringar eller minimalt frihetsberövande följt av automatiskt tillstånd att stanna kvar. Även om de åtgärder som föreslås inom ramen för återvändandedirektivet är alldeles för släpphänta är de åtminstone ett steg i rätt riktning, särskilt om den föreslagna minsta förvarstiden är strängare än de nuvarande bestämmelserna i vissa medlemsstater, vilket är anledningen till att jag röstade för betänkandet.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. − (IT) Jag vill gratulera mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor till den kompromiss med rådet man nått fram till. Detta är första gången som unionen har lyckats skaffa sig gemensamma regler när det gäller återvändande för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Det är lovvärt att direktivets mål, genom fastställande av gemensamma och genomblickbara återvändandeförfaranden, är att garantera human behandling för de berörda och att förbättra samarbetet både med invandrarnas nationella myndigheter och mellan medlemsstaterna, däribland genom införandet av ett förbud mot återresa som gäller över hela unionen och som inte får överstiga fem år.

Frivilligt återvändande, varaktighet för temporärt förvar, med alternativ tillgängliga för vissa fall, anordnande av förvarsinrättningar, förbud mot kollektivt återvändande, särskild behandling för minderåriga och sårbara personer när ett beslut om återvändande fattas och bevarande av familjesammanhållning: allt detta är positiva inslag i förslaget till direktiv, vilket även gäller för fri rättshjälp, om så behövs, för att kunna överklaga utvisningsbeslutet.

Jag röstar för denna åtgärd i vetskap om att illegal invandring kommer att bekämpas mer effektivt med gemensamma och genomblickbara regler. Dessa regler kommer att förbättra våra medborgares säkerhet, vilket återigen bekräftar att när det handlar om gemensamma problem, till exempel sådana som avser invandring, måste EU uppträda enat och bekräfta att principerna välkomnande och lagenligt uppträdande är oupplösligen förenade.

  Robert Navarro (PSE), skriftlig. – (FR) En majoritet av Europaparlamentet har i dag antagit förslaget till återvändandedirektivet. Detta förslag till direktiv, som syftar till att fastställa gemensamma miniminormer för behandling av illegala invandrare, var ursprungligen avsett som en reaktion på den ofta tragiska situation som råder i de bortåt 224 interneringsläger som finns utspridda över Europa. Det är ett förnuftigt initiativ, för vi vet att vissa länder inte har några regler eller gränser över huvud taget för internering av illegala utlänningar. Under omröstningen i utskottet gjorde de socialdemokratiska ledamöterna avsevärda framsteg genom att fastställa väsentliga garantier för mänskliga rättigheter som saknades i det ursprungliga förslaget. Dessa har nu avlägsnats av rådet och PPE-föredraganden, för det verkar som att de föredrar ett mer repressivt paket i hopp om att det kommer att avskräcka dem som redan befinner sig i ett förtvivlat tillstånd. Resultatet är ett direktiv som syftar till att stadfästa ett förfarande för att kriminalisera invandrare, packa ihop dem under fruktansvärda förhållanden under långa oavbrutna tidsperioder och separera minderåriga från deras familjer samtidigt som de så kallade garantierna för rätten till rättshjälp och överklagande i själva verket överlåts till medlemsstaterna. Detta är helt enkelt oacceptabelt och i strid mot de värden som Europa gör anspråk på att företräda. Det är anledningen till att jag beslutade mig för att rösta mot texten.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den konservativa majoriteten i Europaparlamentet har än en gång ignorerat medborgarnas och det sunda förnuftets röst. Att anta ”skammens direktiv” i ett försök att skapa en Fästning Europa berövar invandrare deras grundläggande mänskliga rättigheter och dömer dem till ett illegalt liv. Rådets skamliga och omänskliga förlikningsavtal strider mot den befintliga internationella rättsliga ramen. Garantierna för ökat skydd för invandrare i Europa står i fullständig kontrast mot de förskräckliga bilderna av ”mottagningsenheterna”.

Europa kan inte gömma sig bakom denna oacceptabla lagstiftning och stänga dörren för invandrare.

Ny demokrati-regeringen och dess Europaparlamentariker som aktivt har stött dagens beslut bär en stor del av ansvaret. Det som Kostas Karamanlis sa framför tv-kamerorna när han besökte mottagningsenheten för invandrare på ön Samos för några dagar sedan motsäger mot Ny demokratis handlande.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. - (DE) Mina skäl för att rösta emot återvändandedirektivet är följande:

I direktivet som förhandlats fram av EU:s inrikesministrar fastställs inte bara att det ska vara möjligt att frihetsberöva så kallade ”tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen” under upp till 18 månader innan de utvisas; dessutom kan flyktingar som utvisats åläggas ett femårigt förbud mot återresa. Till följd av direktivet hotas cirka 8 miljoner icke EU-medborgare utan giltigt uppehållstillstånd av frihetsberövande och utvisning till sina ”hemländer”.

Vidare tillåter direktivet frihetsberövande och avlägsnande av ensamkommande barn, vilket klart strider mot FN:s konvention om barnets rättigheter. Det finns planer på att utvisa invandrare till transitländer som inte är deras hemländer. Många garantier för handläggningen av fallen och lagstadgade rättigheter för invandrare att överklaga utvisningsbeslut har försvunnit från den slutgiltiga texten, vilket även skulle kunna utgöra en fara för rättigheterna för de invandrare som kan ansöka om asyl.

Kort sagt skapar direktivet en grogrund för stigmatisering och kriminalisering av invandrare, som utan att ha begått något brott kommer att fråntas sin frihet och hållas i anläggningar för frihetsberövande under ovärdiga förhållanden. Direktivet urholkar europeiska och internationella mänskliga rättigheter genom att göra levnadsförhållandena för invandrare ännu sämre. Denna nya åtgärd ligger i linje med logiken bakom EU:s medlemsstaters invandrings- och asylpolitik i den form den bedrivits sedan 1990, en politik som är anmärkningsvärd för sina permanenta inskränkningar av invandrares rättigheter. Nu krävs det motstånd mot genomförandet av direktivet.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Förslaget till ett direktiv om återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna syftar till att ge Europeiska unionen en gemensam invandringspolitik genom att fastställa kriterier för en maximiperiod för tillfälligt frihetsberövande, genom att föredra frivilligt återvändande och genom att införa ett förbud mot återresa för de utvisade.

Texten som föreslagits är en kompromiss, och liksom alla kompromisser kan den förbättras. Således ligger maximiperioden för tillfälligt frihetsberövande på sex månader som kan förlängas till tolv månader, långt över den maximala tillåtna frihetsberövandeperioden i mitt land, Luxemburg (tre månader).

Å andra sidan ger dokumentet vissa garantier för familjer och barn, och specificerar vilka villkor som ska styra förbud mot avvisning eller utvisning till ursprungslandet.

Eftersom detta är ett ämne som faller under medbeslutandeförfarandet har parlamentet lika mycket att säga till om som ministerrådet, och ett negativt resultat i omröstningen skulle leda till fördröjningar som vore till skada för denna mycket känsliga fråga.

Av detta skäl, och trots vissa reservationer, röstade jag för förslaget till direktivet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. - (PT) I ett område som har gemensamma yttre gränser och saknar inre gränser måste man harmonisera vissa regler om inresa, rörlighet, vistelse och avresa för tredjelandsmedborgare. En välmående ekonomi och en välfärdsstat med höga skyddsnivåer – jämfört med grannländerna – måste upprätta regler och villkor för inresa för tredjelandsmedborgare.

Det är därför nödvändigt att reglera och uppnå en viss grad av konsekvens i bestämmelserna i de olika områden som har en gemensam gräns. När man gör detta måste man hålla i åtanke att invandring är en tillgång och en förmån för bestämmelseländerna och en potentiell förmån för ursprungsländerna, så länge den är reglerad och laglig. Man måste också tänka på att när vi visar medmänsklighet genom att välkomna människor som har det svårt är detta ett tecken på civilisation som vi inte kan vända ryggen till.

Jag stöder grunddragen i betänkandet, eftersom det inte tvingar oss att minska våra garantier, utan faktiskt inför dem, om än i otillräcklig utsträckning, där de saknades.

Slutligen anser jag att vi missade en punkt i debatten om detta ämne. Destinationen för invandringen, åtminstone för invandringen inom Europa, håller på att förändras. Med tanke på att migrationsströmmar är bland de mest avslöjande ekonomiska indikatorerna är detta en punkt som förtjänade mer uppmärksamhet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är inte så att jag inte finner texten otillräcklig på vissa punkter, särskilt de som har att göra med frihetsberövande av underåriga och hälsofrågor, men här till sist, efter tre års förhandlingar med rådet, har vi nu denna kompromiss som har fått pressas fram från vissa medlemsstater, som inför regler i de länder som aldrig har haft några, och – vilket är en avgörande punkt – inte förbjuder andra länder att behålla sin egen lagstiftning eller gå längre genom att införa ännu mer flexibla lagar.

Jag stöder inte den häxjakt som vissa återigen i dag bedriver mot de som försöker sätta gränser för invandringen i Europa. Nej, Europa är inte någon fästning. Nära två miljoner invandrare kommer hit lagligt varje år. Nej, direktivet inför inte 18 månaders frihetsberövande: den generella regeln är maximalt sex månader, med mycket strikt tillämpade undantag, får vi lov att komma ihåg, i de nio länder som tillåter frihetsberövande i obegränsad tid. I Belgien, till exempel, är genomsnittsperioden för frihetsberövande 22 dagar.

Att rösta ”nej” i dag är den enkla, rubrikskapande utvägen, och i detta fall är jag säker på att det inte kommer att gynna de mest berörda, nämligen invandrarna själva, som behöver hjälpas och i vissa fall resoneras med.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstar för Manfred Webers betänkande. EU har till sist börjat ta itu med problemet med illegal invandring på ett ansvarsfullt, effektivt sätt. Återvändandedirektivet är ett första steg mot en lämplig politik för att bekämpa detta fenomen. Illegala invandrare måste vara skyldiga att lämna Europa, med all respekt för miniminormer som ser till att de berörda personerna behandlas humant. Som vi alltid har framhållit, är illegal invandring ett extremt allvarligt problem, och ansvaret för att handskas med det bör lämnas till de enskilda länderna. Problemet är emellertid ofta ett europeiskt problem, och därför får inte vissa länder, först och främst Italien, belastas med allt ansvar och alla kostnader.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Den överdrivet långa frihetsberövandeperioden är ett av de viktigaste skälen till hur jag röstat. Att ge möjlighet att låsa in vuxna och till och med barn i inte mindre än 18 månader är att gå för långt, särskilt som de också ska frihetsberövas om deras ursprungsland inte samarbetar genom att tillhandahålla de rätta dokumenten. Ofta kan de inte återvända, utan att detta på något vis är deras eget fel. Att människor som vistas här olagligt kan skickas tillbaka till landet som de reste genom är inte heller någon lösning. Ett femårigt förbud mot återresa är oförenligt med principen om att människor ska kunna få skydd i Europa om de behöver det. Denna åtgärd kommer även att leda till illegal människohandel och människosmuggling. EU är i brådskande behov av en överenskommelse om vem som får komma in, men riktar nu större delen av sina ansträngningar mot utvisning. Till följd av detta är förslaget ensidigt och mycket obalanserat. Överenskommelser som denna är bara meningsfulla om de ger lagstadgade rättigheter åt människor utan giltiga dokument. Tyvärr gör inte denna kompromiss det i tillräckligt hög grad. Jag skulle göra europeisk invandringspolitik en björntjänst genom att rösta för detta.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. - (EN) Förlusten av ändringsförslag 98 om behandlingen av ensamkommande barn, och ändringsförslag 103 om de förhållanden, tidsperioder och lagar som ska gälla vid frihetsberövande av invandrare, är djupt nedslående för de av oss som tror på mänsklig värdighet.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. - (CS) Enligt min åsikt är förslaget till en resolution om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna inte någon bra text. Genom administrativa och repressiva metoder försöker man att ”lösa” ett allvarligt problem, som i själva verket kräver en politisk lösning som inriktas mot att eliminera skälen till illegal invandring. Betänkandet som presenterades av Manfred Weber inför Europaparlamentet innehåller inget annat än (mer eller mindre) kosmetiska förändringar, som inte går till botten med problemet.

Att införa repressiva åtgärder mot så kallade illegala invandrare, som så kallat tillfälligt frihetsberövande, och att hålla dem under de fruktansvärda förhållanden som råder i vissa anläggningar för frihetsberövande (enligt utskottet för mänskliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) bryter mot internationellt erkända konventioner om skydd för mänskliga rättigheter.

Dessutom framkommer ett grundläggande problem i motiveringen, som påverkar själva principen bakom hela dokumentet. Även om ett alternativ erbjuds – nämligen möjligheten att bevilja så kallade illegala invandrare lagliga uppehållstillstånd – så grundas så väl kommissionens förslag som betänkandet som Europaparlamentet är på väg att anta på en enda förutsättning: att illegala invandrare måste lämna Europa. När man tar med dessa ovannämnda fakta i beräkningen, blir min rekommendation att betänkandet bör avslås.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Unionen bygger på gemensamma värden och skyddar mänskliga rättigheter. Jag röstade för ändringsförslagen från den socialdemokratiska gruppen eftersom man där krävde att medlemsstaterna skulle bevilja allvarligt sjuka människor ett eget uppehållstillstånd eller någon annan typ av tillstånd som ger dem rätt att vistas i landet.

Syftet är att invandrarna ska kunna få tillgång till sjukvård, utom i de fall då det kan bevisas att personerna i fråga kan få lämplig behandling och läkarvård i sitt ursprungsland. Jag menar också att det är viktigt att den berörda tredjelandsmedborgaren omdelbart släpps om det offentliga frihetsberövandet inte är lagligt. Underåriga som är frihetsberövade bör få delta i nöjesverksamhet, till exempel lekar och fritidsaktiviteter som passar deras ålder, och även få möjlighet till utbildning.

Barn utan medföljande vuxen bör inkvarteras på institutioner med lämplig personal och utrustning anpassad till deras åldersgrupp. Barnets bästa bör vara den centrala principen när man håller dem i offentligt förvar i väntan på utvisning. Jag är ledsen över att de här ändringsförslagen inte antogs. Utan dem anser jag Weberbetänkandet vara oförenligt med de europeiska värdena och därför röstade jag mot det.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. - (EN) Vi röstade för att avslå betänkandet, eftersom vi inte vill ha någon form av gemensam europeisk invandringspolitik. Vi anser att det bör vara upp till de enskilda staterna att bestämma vem som utvisas från deras territorium och under vilka förhållanden.

Fastän vi nästan aldrig röstar för någon lagstiftning, vill vi påpeka att vi faktiskt röstade för ändringsförslag 75, som avvisade kommissionens förslag om en gemensam utvisningspolitik, men inte av de skäl som framfördes av gruppen som lade fram ändringsförslaget. Vi hade våra egna skäl för att avvisa förslaget.

Detta påverkas inte av att direktivet inte gäller i Storbritannien. Det är den bakomliggande principen som ligger till grund för vårt beslut i omröstningen.

– Betänkande: Eluned Morgan (A6-0191/2008)

  Konstantinos Droutsas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) För att fullborda de storskaliga kapitalintressenas dominans på EU:s el- och gasmarknader förbereds nu ett paket av fem förslag till det tredje lagpaketet av kommissionen. Målet är att förvandla en social tillgång till en marknadsvara och att främja en kapitalistisk omstrukturering av energisektorn genom en massprivatisering av energiproduktion och energidistribution.

Förslaget skapar hård konkurrens, särskilt på grossistmarknaden för energi. Det inför fullständig åtskillnad av nätverken (överföringssystem eller förvaltningssystem för överföring) från leverans och produktion. Därmed kommer det i praktiken inte att göras någon skillnad mellan offentlig och privat sektor, och till följd av detta kommer offentliga bolag att förlora sina konkurrensfördelar och konkurrenter som är nya på marknaden kommer att skyddas.

I en tid med hastigt stigande internationella oljepriser, känner arbetstagarna av de svåra tiderna. EU gynnar kapitalets intressen, och skyddar och ökar sina vinster.

Offren för denna politik är arbetstagarna inom energisektorn, och arbetarklassen mer i allmänhet. De kommer att stå inför högre priser och sämre tjänster, vilket händer överallt där energimarknaden privatiseras.

Massmobiliseringen av arbetstagare och de rungande ”nej”-rösterna i folkomröstningar visar en växande folklig ilska över denna politik och banar väg för att upphäva den.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. - (PT) Det är intressant att se i detta tredje paket för liberalisering av elsektorn hur samma argument fortfarande används, trots att vi har mindre och mindre kontroll över hur de ekonomiska och finansiella grupper som verkar på marknaden agerar. De inför sina egna regler, höjer priser, avskedar arbetstagare, minskar anställningstryggheten och misslyckas i allt högre grad med att fullgöra sina samhällsserviceplikter.

Det är visserligen sant att utan en effektiv el- och gasmarknad kommer Europeiska unionen att få allt större svårigheter att garantera trygg elförsörjning, en hållbar energimarknad med få kolresurser och global konkurrenskraft. Det är också sant att denna marknad bara kommer att vara möjlig om det finns en stark offentlig sektor.

Det som föreslås är emellertid precis det motsatta. Man efterfrågar mer liberalisering och förstörelse av vad som finns kvar av denna offentliga sektor i vissa länder. Sedan, i ett fruktlöst försök att dölja detta, föreslår man en stadga för att skydda konsumenterna. Vi kommer att vänta och se hur denna tillämpas. I vilket fall handlar den grundläggande frågan om liberaliseringen av denna sektor, och därmed kunde vi till syvende och sist inte annat än att rösta emot detta betänkande.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. - (EN) Herr talman! Jag yttrade mig om Eluned Morgans betänkande under debatten, men jag hade inte möjlighet att uttala mig om ändringsförslag 159. Detta ändringsförslag skulle förbjuda medlemsstaterna att ge tillstånd till att bygga nya kraftverk som släpper ut mer än 350 gram koldioxid per producerad kilowattimme. Jag skulle vilja klargöra vår ståndpunkt på EPLP:s vägnar, eftersom de har tagit emot ett antal brev om detta ändringsförslag.

Vi inser att klimatförändringarna är verkliga och håller på att ske och att vi har skyldighet att göra något åt detta, men vi har röstat emot ändringsförslag 159 eftersom det skulle slå ut utvecklingen av alla nya gas-, olje- och koldrivna kraftverk. Detta skulle vara skadligt för Europas trygga energiförsörjning och chanserna att hålla ljuset tänt i Europa.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Eluned Morgans betänkande och energipaketet eftersom jag tror att vi är på väg åt fel håll. Den föreslagna byrån kommer att bli ännu ett byråkratiskt organ. Ett nätverk av nationella tillsynsmyndigheter med utökade befogenheter vore ett effektivare sätt att se till att små producenter får tillträde till nätverken. Åtskillnad har kommit att ses en sorts magisk lösning, medan erfarenheterna i de länder som har genomfört denna politik sannerligen inte talar för liberala åtgärder av detta slag. Energimarknaden är en världsomfattande marknad. Konkurrens för Gazprom och de oljeproducerande staterna kommer inte att komma från biogas-kooperativen utan från de stora europeiska företagen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. - (PL) När Europaparlamentet röstade för obligatorisk åtskillnad av ägandet för energikoncernerna i Europeiska unionen, tog det ett beslutsamt steg mot att skapa en gemensam marknad för elenergi. Att dela upp dessa koncerner i företag som ansvarar för energiproduktion och företag som ansvarar för överföring av energin är det enda sättet att skapa en öppen och konkurrenskraftig marknad utan några intressekonflikter.

Konsumenterna bör vara de som har störst nytta av de föreslagna förändringarna. Förslaget som antagits stärker konsumenternas rättigheter avsevärt. Bland annat ger det konsumenterna rätt att frånträda ett avtal med en elleverantör utan extra avgifter. Konsumenterna får även rätt att byta elleverantör på mycket kort tid.

Man bör tänka på att elmarknaden i nuläget domineras av monopolinnehavare som missbrukar sin ställning på marknader utan konkurrens. Jag anser att ett pristak kommer att skydda energikonsumenter från att bli utnyttjade av energikoncerner, utan att avskräcka nya aktörer från att komma in på marknaden.

Naturligtvis kommer inte de föreslagna lösningarna att lösa alla energiproblem vi står inför nu för tiden, som de stigande oljepriserna. Däremot representerar dessa lösningar lämpliga steg i riktning mot utveckling av en mer konkurrenskraftig marknad. Debatten kommer att fortsätta i rådet. Men tyvärr är det inte troligt att alla Europaparlamentets förslag kommer att bli godkända. Som föredraganden med rätta påpekade vill många medlemsstater skydda sina egna nationella intressen.

  Jacky Hénin (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I detta tredje energipaket framhärdar man dogmatiskt med att fortsätta i riktning mot fullständig åtskillnad av energiproduktionen och överföringsnäten.

Detta syftar till att låta hela energisektorn styras enbart av den fria marknadens lagar och till att alla ska konkurrera med alla.

Eftersom samma orsaker leder till samma följder, kommer detta att leda Europeiska unionen till en ännu större katastrof än den som Kalifornien fick uppleva under 2000.

Denna politik är dålig för konsumenterna, dålig för de anställda inom industrin, dålig för små och medelstora företag, dålig för sysselsättningen, dålig för säkerheten och dålig för miljön. Marknaden och den privata sektorn är oförmögna att tillgodose européernas energibehov och att ta itu med utmaningarna från den globala uppvärmningen och en tidsålder utan fossila bränslen. Deras främsta mål är att betala ut så mycket som möjligt till sina aktieägare, inte att handla i en nations allmänna intresse.

Vi behöver en verklig inre marknad för energi i Europa, och detta kommer man bara att kunna uppnå genom samarbete. Energisektorn behöver vägledas genom samordnade offentliga åtgärder från medlemsstaternas sida, inte genom finansmarknadernas verksamhet. EU måste vidta åtgärder för att se till att energi erkänns som en global offentlig resurs och inte bara som ännu en vara att köpa och sälja.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. - (EN) Jag blev besviken över att min egen grupps ändringsförslag om ansvar vid kärnkraftsolyckor inte antogs. Men Eluned Morgans slutgiltiga betänkande har trots allt mycket som talar för det, och jag välkomnar att man har lagt till hänvisningar till den föreslagna stadgan om energikonsumenters rättigheter. På det hela taget kunde jag därför rösta för betänkandet.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. - (ET) Jag stöder starkt dessa ändringsförslag, eftersom de stärker den fria konkurrensen i Europeiska unionen, hjälper till att hålla priserna på en rimlig nivå och samtidigt låter konsumenterna utöva sin frihet att byta elleverantör närhelst de vill. Vidare främjar detta att man delar på elektriciteten över gränserna, och därmed skyddas stater och konsumenter från plötslig elbrist. Jag uppmanar till snabbt agerande på detta område för att eliminera onödig byråkrati och bördor, så att det blir möjligt för elföretagen i EU att verka fritt i hela unionen för att stärka den fria konkurrensen och ge konsumenterna möjlighet att göra medvetna val.

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot detta betänkande, där man utger sig för att fastställa gemensamma bestämmelser för den inre marknaden för el, när det man egentligen vill göra är att avveckla det arv som Europas traditionella nät utgör.

Jag menar att åtskillnad mellan elproduktion och eldistribution inte kommer att ge några ytterligare garantier om nätens effektivitet, trygghet eller tillträde, framför allt inte i den nuvarande situationen med fortsatt stigande global efterfrågan på el och stor osäkerhet om resurserna.

Den sistnämnda aspekten kräver ännu större strukturella investeringar om vi ska kunna bevara vår försörjning och främja forskning och innovation – en möjlighet som i hög grad tycks oförenlig med den tanke om stark konkurrens och kortsiktig lönsamhet som ligger till grund för beslutet att sträva efter en total avreglering av denna sektor.

Den ”tredje väg” som de franska socialdemokraterna stöder, men som tyvärr avvisades, tycks vara en betydligt förnuftigare lösning eftersom den gör det möjligt för oss att bevara de stora europeiska energikoncernernas gamla integritet, samtidigt som vi överlåter eldistributionens organisation till oberoende tillsynsmyndigheter.

Men jag välkomnar ändå det framsteg som betänkandet innebär i fråga om konsumentskydd, särskilt införandet av bestämmelser om kamp mot energifattigdom och garantier om öppen och tillgänglig information för slutanvändarna.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Elförsörjning är inte en affärsrörelse, utan en nätservice. Servicen måste ges till alla intressenter utan avbrott och med minsta möjliga miljöpåverkan. Detta krav är oförenligt med de risker som en internationell handel av konkurrerande bolag för med sig. Elektricitet kommer att fortsätta att vara en otillräcklig och sårbar produkt även i framtiden, särskilt som det fossila bränslet håller på att ta slut och den globala uppvärmningen fortsätter.

Därför är det bra att det i många av EU:s medlemsstater är staten eller lokala myndigheter som har byggt ut elverken och kraftledningsnäten. En privatisering av denna nätservice är riskabel och inte önskvärd. En försäljning av dessa skapar nya ägare och ett monopol inom transmissionssystemet. Det är ett system som är en ideell resurs mellan produktionen och försäljningen, och en äganderätt kan missbrukas för att införa en hög avgift för konsumenterna och alla konkurrenter. Att sätta elpriserna på aktiemarknaden leder till konsumentpriser som är mycket högre än produktionskostnaderna.

EU:s medlemsstater gör rätt i att titta på hur dessa risker ska bekämpas. Situationen varierar mycket mellan medlemsstaterna. Det bästa är att dessa frågor bedöms här. Jag är för att ge medlemsstaterna största möjliga frihet, den tredje vägen som åberopas i Norbert Glantes ändringsförslag, men jag är emot detta direktiv som helhet.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Den verkliga avsikten med det här tredje energipaketet är inte att säkerställa försörjningen, kvaliteten på den service som ges, överkomliga priser eller konsumenternas förmåga att fritt välja sin leverantör, utan snarare en permanent avveckling av det som är kvar av de gamla statliga elmonopolen.

Den beslutsamhet som kommissionen och många ledamöter i parlamentet har visat angående viljan att införa ”nedärvd separation”, med andra ord tvinga ”historiska” operatörer som EDF att lämna ifrån sig äganderätten till sitt elnät, är helt oacceptabel. Den verksamhet som dessa bolag har anklagats för, nämligen att begränsa konkurrenternas tillträde till elnäten och att avsiktligt begränsa investeringarna för infrastrukturprojekt, har i själva verket aldrig bevisats. Det står inte heller klart hur ett överlämnande av kontrollen av elnäten till en enda operatör som inte är elleverantören kan garantera en korrekt och tillförlitlig investeringsnivå, missbruk av nyckelposition eller bättre hantering av överbelastning.

Trots att vi alltid har försvarat medlemsstaternas odelade företräde i energifrågor - som är ett strategiskt område av alldeles för stor vikt för att lämnas över till eurokraterna - kommer vi att stödja den lösning som är minst ond av två onda ting, nämligen ”effektiv åtskillnad” som bland andra Frankrike och Tyskland föreslagit. Vi kommer också att rösta mot de texter vars ståndpunkter vi i grund och botten förkastar.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kan inte annat än rösta för detta betänkande. Att säga ja till alla de krafter som är för en liberalisering av energimarknaden är att säga ja till en rättvisare, konkurrenskraftigare och öppnare marknad.

Det är inte bara det riktiga tillvägagångssättet i betänkandet att sätta konsumenten i centrum som lockar mig. Med ökande energipriser och brist på konkurrens inom de nationella marknaderna finns det en risk för att allt fler medborgare utesluts från tillgången på el. Jag håller därför med om de sociala farhågor som för första gången uttrycks i begreppet ”bränslefattigdom”, som uppmärksammar vikten av att medlemsstaterna utvecklar nationella planer som inbegriper alla medborgare.

Med tanke på den nuvarande situationen på de nationella elmarknaderna inom EU är det oacceptabelt att ett bolag kan både vara ägare till elnätet och samtidigt ansvara för elförsörjningen och sålunda ha något som i praktiken är ett monopol, eftersom det då kan sätta stopp för tillträde till marknaden för nya operatörer som i många fall är konkurrenskraftigare.

I det här dokumentet fastställer man på ett rakryggat sätt behovet av att höja nivån för öppenhet och konkurrens inom energisektorn, samtidigt som man på ett effektivt sätt skyddar konsumenten från de konsekvenser som en stängd och oföränderlig marknad för med sig.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag kan inte annat än rösta för detta betänkande. Att säga ja till alla de krafter som är för en liberalisering av energimarknaden är att säga ja till en rättvisare, konkurrenskraftigare och öppnare marknad.

Det är inte bara det riktiga tillvägagångssättet i betänkandet att sätta konsumenten i centrum som lockar mig. Med ökande energipriser och brist på konkurrens inom de nationella marknaderna finns det en risk för att allt fler medborgare utesluts från tillgången på el. Jag håller därför med om de sociala farhågor som för första gången uttrycks i begreppet ”bränslefattigdom”, som uppmärksammar vikten av att medlemsstaterna utvecklar nationella planer som inbegriper alla medborgare.

Med tanke på den nuvarande situationen på de nationella elmarknaderna inom EU är det oacceptabelt att ett bolag kan både vara ägare till elnätet och samtidigt ansvara för elförsörjningen och sålunda ha något som i praktiken är ett monopol, eftersom det då kan sätta stopp för tillträde till marknaden för nya operatörer som i många fall är konkurrenskraftigare.

Det här dokumentet fastställer man på ett rakryggat sätt behovet av att höja nivån för öppenhet och konkurrens inom energisektorn, samtidigt som man på ett effektivt sätt skyddar konsumenten från de konsekvenser som en stängd och oföränderlig marknad för med sig.

- Betänkande: Alejo Vidal-Quadras (A6-0228/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det här är en annan del av det tredje åtgärdspaketet för att liberalisera energimarknaderna inom EU till följd av de rekommendationer som antogs av Europaparlamentet i juni 2007. Föredraganden ser positivt på förslagen om ökade och mer oberoende befogenheter för tillsynsmyndigheterna, större krav på marknadsinsyn och ett förbättrat nätverk för samarbete på europeisk nivå mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och mellan de systemansvariga för överföringssystem. Han välkomnar också den tonvikt som läggs vid ytterligare utveckling av sammanlänkningskapaciteten mellan medlemsstaterna och förslaget om uppdelat ägande som det mest effektiva, men inte det enda, sättet att uppmuntra till investeringar och förhindra diskriminering av nya marknadsaktörer.

Med andra ord så tvingade EU fram en privatisering av en sektor som är strategisk för ekonomisk utveckling och man försöker nu vidta åtgärder för att ta itu med de allvarliga problem som skapats av de ekonomiska grupper som har tagit över sektorn. Det är orsaken till att föredraganden själv tar upp några frågor angående det frivilliga genomförandet av koder och standardbestämmelser och förordar att de bör vara obligatoriska.

Det är dock ingen som erkänner att den bästa lösningen hade varit att behålla en stark offentlig sektor inom energiområdet, och därför röstade vi mot detta betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det var inte enbart på grund av påtryckningarna från kommissionen som E. ON och RWE sålde sina överföringssystem. På grund av den bolagisering som har ägt rum har den strategiska funktionen för tillträde till elnäten, nämligen att stänga ute nya konkurrenter, i hög grad gått förlorad. I hela Europa finns det ett stort behov av investeringar i gamla kraftverk och i systeminfrastrukturer som i vissa fall är flera decennier gamla. Erfarenheten från Storbritanniens genomgripande privatisering av järnvägen har visat att investerare har ett mycket litet intresse av att förbättra infrastrukturen. Det är mycket möjligt att de nya bestämmelserna för tillträde till elnäten kommer att ha samma effekt. Därför röstade jag mot Vidal-Quadras betänkande.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden har utarbetat ett mycket bra och noggrant betänkande.

Jag anser att Europaparlamentets förslag i dess nuvarande form kommer att möjliggöra fortsatta insatser för att integrera unionens energimarknad. Jag har gott hopp om att det ska bli möjligt att nå en överenskommelse om alla gränsöverskridande frågor.

- Betänkande: Giles Chichester (A6-0226/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det här är ytterligare en del av det här energipaketet. Det gäller upprättandet av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter som passar in i den globala strategi som fastlagts av kommissionen och av rådet, nämligen att liberalisera och reglera energisektorn, och som de har döpt till ”energipaketet”.

Strategin är alltid densamma. Först privatiseras den offentliga sektorn. Sedan uppstår problem och man skapar tillsynsmyndigheter och mer byråkrati och ger stormakterna större kontroll över vad som händer i varje medlemsstat.

Enligt föredraganden (från PPE-DE-gruppen) måste vi gå längre än i kommissionens förslag och ge denna byrå ett större oberoende och större möjlighet till att fatta beslut. Ett återkommande argument är att omotiverade regler, normer, marknadsregler och även beslut från högre myndigheter tjänar de ekonomiska gruppernas intressen. Byrån kommer att vara en övernationell institution med befogenhet inom ett strategiskt område – nämligen energisektorn –som påverkar alla sektorer i samhället.

Följderna av en inblandning i varje medlemsstats politiska strategier och ekonomi kan bli allvarliga. I detta sammanhang förkastar vi betänkandet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Energimarknaderna anammar mer och mer en alleuropeisk karaktär och byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter kommer att spela en viktig roll allteftersom marknaden utvecklas. Byrån bör få full befogenhet för att fullgöra sina uppdrag och jag kunde stödja detta betänkande som säkerställer dessa befogenheter och samtidigt garanterar de nationella tillsynsmyndigheternas oberoende.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden har utarbetat ett mycket bra och noggrant betänkande.

Jag anser att Europaparlamentets förslag i dess nuvarande form kommer att möjliggöra fortsatta insatser för att integrera unionens energimarknad. Det kommer också att göra det möjligt att stärka byråns befogenheter i alla gränsöverskridande frågor. Det bör ge ett effektivare samarbete mellan medlemsstaterna.

- Betänkande: Francesco Ferrari (A6-0081/2008)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Antalet olyckor med fotgängare ökade med 5,7 procent i Polen förra året, medan antalet olyckor med cyklister ökade med hela 16,8 procent. Jag stöder Ferraribetänkandet och anser att det är nödvändigt att höja säkerhetskraven. Men vi får inte glömma bort att kostnaderna för detta inte i första hand ska bäras av fordonsägarna.

Jag företräder regionen Lillpolen, som har landets lägsta olyckstal, 7 procent. Men det finns många olycksdrabbade sträckor, till följd av ökad trafik och olämplig väginfrastruktur.

  Francesco Ferrari (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag ser detta betänkande som ännu ett framsteg i att skydda fotgängarna i EU från alla de skador och dödsfall som orsakas i samband med olyckor med motorfordon. Så många som 40 000 medborgare dör varje år.

Förbättringar av fordonens konstruktion och av bilsystemen, däribland en ”deformeringszon” för fotgängare i fronten på bilen, är positiva åtgärder som behöver uppmuntras. Att man tar bort viltfångarna från de fordon som inte behöver sådana, till exempel fordon som inte är lantbruksfordon, är ett annat exempel på hur EU kan vara konsekvent när det gäller förbättringar som är "fotgängarvänliga".

Jag kommer att stödja dessa frågor i denna omröstning och jag anser att det är mycket viktigt för fotgängarna i hela EU att mer görs för att förbättra deras säkerhet.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet för att jag stöder utvecklingen av fordonens passiva och aktiva säkerhetssystem som skulle minska följderna i trafikolyckor med fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Även om ett flertal faktorer kan förorsaka olyckor (hastighet, mänskliga misstag), bör fordonet i sig vara anpassat för att minimera sammanstötningen under en olycka. Jag stöder betänkandets åtagande att fastställa minimikrav för fordonens konstruktion, funktion och frontskydd.

Jag anser dock att det som saknas i betänkandet är möjligheten till omfattande samarbete med utvecklingsländer och tillväxtländer. Detta på grund av att de flesta dödsolyckorna i trafiken, cirka 70 procent, inträffar i utvecklingsländer. Fotgängarna svarar för 65 procent av dödsfallen, och 35 procent av fotgängarna är barn. Enbart ett land som Indien svarar för 10 procent av den världens alla dödsoffer i trafiken.

EU måste ha ett utbyte och dela med sig av sitt kunnande om alla insamlade uppgifter om trafikolyckor och undersökningar samt utvecklingen av aktiva och passiva säkerhetssystem. Det finns starka argument för tekniköverföring från EU till utvecklingsländerna, vilket skulle kunna minska trafikolyckorna och följderna för trafikanterna.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Jag vill understryka vikten av detta betänkande och gratulera föredraganden till resultatet. Det är ett faktum att 8 000 trafikanter omkommer inom EU varje år. Offren är övervägande fotgängare och cyklister. Ytterligare 300 000 människor skadas. Denna situation medför personliga tragedier och får även sociala och ekonomiska följder. Därför bör unionens åtgärder för att ge ett bättre skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter mot de skador som de drabbas av i kollisioner med motorfordon särskilt välkomnas.

Från och med oktober 2005 och enligt de säkerhetsåtgärder som antagits måste vissa fordon klara ett antal prestandatest enligt rekommendationer från Gemensamma forskningscentret. Unionen föreslår dessutom att man ska införa hårdare testkrav för motorfordon som saluförs på den europeiska marknaden efter 2010. I betänkandet framför oss föreskriver man en förening av aktiva och passiva säkerhetsåtgärder och föregriper en framtida introduktion av ett antikollissionssystem. Hittills har det inte funnits något bra system på marknaden som sörjer för ett skydd av fotgängare vid en kollision, och därför är det rätt av kommissionen att uppmana industrin till att utveckla ett sådant system. Jag håller också med föredraganden om att de tekniska möjligheterna för att säkerställa en högre nivå för passiva säkerhetsåtgärder ständigt bör bevakas, på samma sätt som möjligheterna att höja säkerhetskraven.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Varje år omkommer eller skadas tusentals fotgängare och cyklister i trafikolyckor över hela Europa. EU-lagstiftningen har spelat en stor roll för att minska antalet dödsolyckor och skador, men det är viktigt att alla normer är aktuella. Förslagen inom detta område välkomnas och därför röstade jag för Francesco Ferraris betänkande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Statistiken för trafikolyckorna inom EU är alarmerande. Man uppskattar att varje år omkommer så många som 8 000 oskyddade trafikanter, fotgängare och cyklister, och 300 000 skadas. Upp till 80 procent av trafikolyckorna inträffar i städer och på mindre orter där hastighetsbegränsningarna ligger på mellan 40 och 60 km/h. Detta visar att inte bara fortkörning, utan även väginfrastrukturens kvalitet och i synnerhet fordonssäkerheten kan vara orsaker till trafikolyckor. Uppmaning att utnyttja allmänna kommunikationer och att promenera och cykla som alternativ till att använda bilen måste ingå i åtgärderna för att minska antalet skador.

Jag välkomnar och röstade för föredraganden Francesco Ferraris betänkande om förslaget till förordning om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Den europeiska bilindustrins strävan måste vara att sälja bilar som inte bara är tekniskt avancerade och miljövänliga, utan också oerhört säkra.

För att garantera en hög säkerhetsnivå i alla situationer bör den obligatoriska monteringen av system för aktiv bromsassistans för alla nya fordon från 2009 enligt kommissionens förslag inte ersätta passiva säkerhetssystem på hög nivå, utan snarare komplettera dem.

Jag anser att denna förordning kommer att vara en hjälp för att förbättra säkerheten för alla trafikanter.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Trafiksäkerhet är en prioritetsfråga inom europeisk transportpolitik, en stor angelägenhet för politiska beslutsfattare och en stöttepelare för alla medborgare i kampen mot de tragedier som tyvärr inträffar alltför ofta på europeiska vägar. Francesco Ferraris betänkande har som målsättning att stärka gemenskapskraven inom området för säkerhet och följaktligen förbättra fotgängarnas säkerhet. Vi kan inte tveka när det gäller att kräva full uppmärksamhet och de bästa hjälpmedel som finns för att garantera säkerheten på våra vägar. Det är särskilt viktigt att det lagstiftande arbetet fortsätter att vara så rigoröst som möjligt och att man vederbörligen kontrollerar och analyserar de antagna åtgärderna för att se till att de nödvändiga förbättringarna görs i god tid så att fler tragedier kan förhindras. Vi välkomnar försöket i detta betänkande att hitta vägar för att ta igen förlorad tid och att se till att de förebyggande system som föreslås är de som passar bäst och är lämpligast för olycksoffren.

Vår uppgift är till sist att se till – därför att ibland ligger problemen i detaljerna - att den lagstiftning som vi åstadkommer, även inom de mer tekniska områdena, alltid kan erbjuda de bästa möjligheterna för att skydda våra medborgare.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Jag röstar för Francesco Ferraris betänkande. Jag håller med om det här förslagets mål att skärpa de gemenskapskrav som syftar till att förbättra säkerheten för fotgängare och andra oskyddade trafikanter vid skador orsakade av kollisioner med motorfordon.

Jag anser att det är möjligt både tidsmässigt och tekniskt sett att göra snabba framsteg när det gäller att skapa och genomföra passande hjälpmedel för att anpassa fordonen. Jag berömmer särskilt införandet av kravet att utrusta alla fordon med bromsassistanssystem (BAS), vilket kommer bidra till att minska antalet kollisioner mellan fordon och fotgängare.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande för att det stärker den nuvarande lagstiftningen och ändå försöker förbättra trafiksäkerheten, särskilt när det gäller cyklisters och fotgängares säkerhet. Varje år omkommer 8 000 fotgängare och cyklister, och 300 000 skadas på EU:s vägar.

Ett stort antal av dessa olycksfall kan undvikas, antingen genom bättre förarutbildning eller genom en förbättrad konstruktion av fordonen. Införandet av system för aktiv bromsassistans, högre prestandatest och ett snabbare genomförande skulle bidra till att minska det blodbad som inträffar varje år på våra vägar.

Jag är särskilt glad över att dessa livsfarliga viltfångare nu måste gå igenom samma prestandatest som de fordon som de är tilltänkta att monteras på, även om jag för min del fortsätter att stödja kampanjen för att förbjuda viltfångare helt och hållet.

Jag gratulerar föredraganden till hans betänkande och ser fram emot en snabb överenskommelse med rådet i den här frågan.

  David Sumberg (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag vill förklara min röst i förhållande till Francesco Ferraris betänkande om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter.

Även om jag stöder det hedervärda målet med detta betänkande för alla oss som vill minska de förfärliga förlusterna i människoliv och de skador som orsakas på våra vägar, så anser jag att detta betänkande kräver en mycket snabb tidsplan för ett genomförande och att det inte går att uppnå.

Ganska radikala krav föreslås och därför kommer bördan på industrin att bli alltför tung om förslagen införs för snabbt.

Vi måste alla komma ihåg att i en lågkonjunktur behöver våra väljare skydda sina arbeten och en alltför snabb lagstiftning kan ofta vara till skada.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning att skydda fotgängare och andra oskyddade trafikanter (2007/0201).

För närvarande finns det inga antikollisonssystem på marknaden som klarar av att på ett effektivt sätt identifiera fotgängare och andra oskyddade trafikantersom samtidigt uppfyller de nödvändiga villkoren. Jag delar föredragandes åsikt att man bör prioritera införandet av åtgärder som minskar antalet skador och framför allt antalet dödsfall bland fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Det bör poängteras att målsättningen med de ändringsförslag som har lagts fram är att skärpa förordningens bestämmelser när så är möjligt. Jag röstade för betänkandet eftersom jag tycker att det är viktigt att övervaka teknikens utveckling, dels för att garantera den aktiva säkerheten, dels för att överväga möjligheten att införa strängare bestämmelser inom området passiv säkerhet i samband med fordonskonstruktion.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Fotgängare och cyklister råkar ofta ut för trafikolyckor. Det är en stor utmaning för fordonsindustrin att skydda deras liv.

Det elektroniska skyddet för fotgängare (EPP) är en utmärkt lösning. Det minskar skadorna efter en krock med fordon. Tack vare detta system är det fordonets front som tar emot kraften i kollisionen, och offrets skador blir lindrigare.

Det finns ett annat lyckat sätt att öka säkerheten för fotgängare, nämligen en rörlig motorhuv, som har installerats i C6:an. I samma stund som fotgängaren träffas höjs motorhuven automatiskt. Tack vare en kollisionsdetektor och en detonationsmekanism, höjs motorhuven 65 millimeter per 0,40 sekunder. En annan mekanism håller kvar motorhuven i en upphöjd position trots kollisionen, och därför dämpas stöten. Vid en mindre kollision skyddas fotgängaren av en del som är utrustad med stötdämpare.

Alla fordon borde genomgå så många test som krävs för att man ska öka säkerheten på de europeiska vägarna.

– Betänkande: József Szájer (A6-0088/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta betänkande berör några positiva förändringar av det sedvanliga förfarandet mellan kommissionen och parlamentet. Genom artikel 5a i det ändrade beslutet 1999/468/EG infördes det nya föreskrivande förfarandet med kontroll av åtgärder som har generell tillämpning och är avsedda att ändra icke väsentliga delar av en grundläggande rättsakt som antagits i enlighet med artikel 251 i fördraget, bland annat genom strykning av vissa av dessa delar eller komplettering genom tillägg av nya icke-väsentliga delar.

Efter en genomgång av befintlig lagstiftning och pågående förfaranden, lade Europeiska kommissonen fram detta förslag som ska anpassas till det nya föreskrivande förfarandet med kontroll.

I talmanskonferensens beslut av den 12 december 2007 utsågs utskottet för rättsliga frågor till ansvarigt utskott, och de specialiserade utskotten till rådgivande utskott, när det gäller denna kommittéförfarandeanpassning. Utskottsordförandekonferensen enades den 15 januari 2008 om formerna för samarbetet mellan utskottet för rättsliga frågor och andra berörda utskott. Detta betänkande innehåller därför ett begränsat antal ändringsförslag från andra utskotts yttranden, som mottagits i brevform.

– Betänkande: Gerardo Galeote (A6-0213/2008)

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Gerardo Galeotes betänkande om förslaget till rådets förordning om öppnande och förvaltning av autonoma gemenskapstullkvoter för import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna.

Betänkandet förespråkar att man upphäver den gemensamma tulltaxan vid import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna för åren 2007-2013. Det bör påpekas att de bestämmelser som påverkas av förslaget upphörde att gälla den 31 december 2006. Förslaget som berör införandet av avgiftsfria kvoter och de bestämmelser som reglerar dem, överensstämmer med artikel 299.2 i fördraget om Europeiska unionen, som föreskriver särskilda åtgärder för att bistå de yttersta randområdena.

Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att Kanarieöarnas särskilda geografiska läge i förhållande till försörjningskällorna för vissa fiskeriprodukter som är viktiga för den inhemska konsumtionen, medför ytterligare kostnader för denna sektor. Ett sätt att avhjälpa den här typen av naturliga hinder som beror på det geografiska läget är att tillfälligt upphäva tullarna på import av nämnda produkter från tredjeländer.

– Betänkande: Anneli Jäätteenmäki (A6-0076/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för Anneli Jäätteenmäkis betänkande om ombudsmannens stadga.

Som medlem av Europaparlamentets utskott för framställningar har jag själv kunnat konstatera att ett stort och växande antal medborgare vänder sig till EU:s institutioner med klagomål över medlemsländernas underlåtenhet att följa EU:s regler.

De framställningar som skickas in till parlamentet och granskas av det ansvariga utskottet kan ofta inte betecknas som tillåtliga. Jag vill ta upp en viktig sak: ombudsmannens byrå måste anstränga sig mer för att förbättra den externa kommunikationen med medborgare. Många vet inte ens att ombudsmannen finns, trots att han skulle kunna utgöra en fungerande och effektiv länk mellan medborgarna och EU:s institutioner. Stadgan, som vi röstar om idag, skapar nya sätt att effektivisera ombudsmannens arbete. Det kommer att vara upp till oss parlamentsledamöter att övervaka resultatet.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder Anneli Jäätteenmäkis initiativbetänkande om ombudsmannens tillgång till information och behovet av ett tydligare regelverk, eftersom syftet är att ta fram mer exakta regler inom detta område.

Enligt texten måste EU:s olika organ och institutioner förse ombudsmannen med den information han ber om, medan man hittills kunnat vägra honom dokument under förevändning att informationen var konfidentiell.

På liknande sätt kommer tjänstemännens plikt att vittna “enligt instruktioner från deras administration” att tas bort, och de kommer i stället att förväntas säga sanningen.

Jäätteenmäkis förslag syftar till att öka allmänhetens förtroende för ombudsmannens verksamhet, och därför är de värda att antas.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.30 och återupptogs kl. 15.00. )

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Parlamentets sammansättning: se protokollet

11. Åtgärder mot oljeprisökningen (debatt)

  Talman. - Nästa punkt är debatten om rådets och kommissionens uttalanden om åtgärder mot oljeprisökningen.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) I rådet är vi medvetna om att prisökningen drabbar EU-medborgare och har en negativ effekt på Europas ekonomi. Därför har rådet tagit upp frågan på sina senaste möten. Den kommer även att tas upp i samband med att man diskuterar höga matpriser, under stats- och regeringschefernas möte som börjar i morgon. Analyser av orsakerna till oljeprisökningen visar på komplexa strukturskiften i tillgång och efterfrågan på olja i den globala ekonomin. På kort sikt kommer oljeproduktionen antagligen inte att hålla jämna steg med utvecklingsekonomiernas ständigt stora efterfrågan. Eftersom orsakerna till de höga oljepriserna beskrevs så väl i kommissionens rapport förra veckan, kommer jag inte gå närmare in på dem.

När oljepriserna genomgår sådana förändringar påverkar det EU genom högre inflation, högre utgifter för hushållen, problem inom jordbruks- och fiskesektorerna och inom transportsektorn och andra sektorer. Utifrån antagandet att orsakerna till det ökande oljepriset är strukturella, och att den trenden troligtvis kommer att hålla i sig framöver, behöver EU hitta långsiktiga lösningar. Samtidigt som man uppmuntrar konkurrens på energimarknaden och ökad insyn i oljemarknaden, måste åtgärderna särskilt inriktas på ytterligare stöd för energieffektivitet och energidiversifiering.

När det gäller energieffektivitet vill jag påminna om att Europeiska rådet i mars 2007 efterlyste ökad energieffektivitet för att man ska nå målet 20 procent till 2020. Direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster, som antogs 2006, har bidragit till att nå detta mål. Men vi kan inte uppnå allt genom lagstiftning. Hushåll och företag skulle kunna bidra väsentligt genom att agera förnuftigare, något som rådet och parlamentet skulle kunna uppmuntra genom information.

Den andra viktiga åtgärden handlar om energidiversifiering. Här vill jag påminna om att Europeiska rådet förra våren antog handlingsplanen för Europas energipolitik. Den binder oss till målet att öka andelen förnybar energi i EU:s energiförbrukning med 20 procent senast 2020. Jag nämner detta eftersom jag vill stryka under att EU redan har vidtagit vissa åtgärder som skulle kunna göra Europas ekonomi mindre känslig för plötsliga oljeprisökningar. Den nuvarande politiken kommer att behöva förbättras i framtiden.

När Ekofinrådet diskuterade oljeprisökningen på sitt senaste möte, nämnde man bland annat överenskommelsen från mötet i Manchester som antogs i september 2005. Enligt denna överenskommelse ska man undvika att intervenera genom skatter och andra politiska medel för att hantera de höga oljepriserna, eftersom det stör konkurrensen och hindrar de ekonomiska aktörernas ingripande. Åtgärder för att lindra effekterna av höga oljepriser för den mest utsatta delen av befolkningen bör vara kortsiktiga och målinriktade och undvika att inverka störande. Även G8:s finansministrar, som representerar de mest utvecklade länderna, diskuterade ökade bränslepriser förra veckan. De betonade bland annat att ökade priser på olja och mat är globala problem, och att man således borde söka lösningar på internationell nivå.

Jag vill också nämna att när vi i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser hade möte i måndags, godkände vi de tre kommande ordförandeskapens 18-månadersprogram. Deras arbete i rådet kommer att innefatta många insatser för att ta itu med höga priser på livsmedel och olja på ett effektivt sätt.

Avslutningsvis vill jag säga att, för att kunna ta itu med de nämnda utmaningarna måste vi ha en samordnad politik, både inom EU och på international nivå. Vi måste vara försiktiga så att denna politik inte skapar ny obalans och nya problem. När vi fortsätter att ta itu med dessa brännheta frågor, ser vi också fram mot ett konstruktivt samarbete med Europaparlamentet, i synnerhet genom diskussionerna om nödvändiga lagförslag.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det första jag gör varje dag är att kontrollera oljepriserna, och den senaste tiden har det låtit ungefär likadant: oljepriserna bara fortsätter att stiga. De tre senaste åren har oljepriset i dollar mer än tredubblats. För EU, vars energiförbrukning till 37 procent består av olja, är det lätt att förstå vilka verkliga och potentiella konsekvenser de höga oljepriserna får för vår ekonomi och våra medborgare.

Vår egna produktion sjunker både konstant och påtagligt, men så har det sett ut sedan slutet av 90-talet. Importen fortsätter att öka och följaktligen har vi ett stort oljeberoende, och den summa som vi betalar för energiresurser ökar hela tiden.

Detta har direkta konsekvenser för våra medborgare och företag. Ökade oljepriser skapar inflation och det ser vi redan. Det sista kvartalet 2007 ledde energikostnaderna till en ökning av prisindex med i genomsnitt 0,8 procent i euroområdet. Detta innebär direkta och konkreta effekter för hushåll och många ekonomiska sektorer, inte minst de som inte kan låta slutkunden stå för den ökade kostnaden.

För hushållen ökade priset på bränsle för motorer och uppvärmning betydligt mer än andra priser mellan april 2007 och april 2008. Till exempel steg priserna på transportbränsle med i genomsnitt 12,7 procent, i motsats till den genomsnittliga inflationen på 3,6 procent. Det är återigen våra mest utsatta medborgare som drabbas hårdast.

Redan i september 2005 talade jag med er om ökade oljepriser och presenterade en fempunktsplan. Sedan dess har vi arbetat fram en rad nya förslag för att börja ta itu med utmaningen med höga och ökande oljepriser. Förslagen handlar om energieffektivitet, bilar, bränslekvalitet, och förnybar energi. Tack vare dem kan vi vänta oss att oljekonsumtionen i EU minskar successivt de närmaste åren. De senaste tre åren har vi haft en mer eller mindre stabil förbrukning och vi ser början till en övergång till renare och effektivare transportmedel som drivs med förnybara energikällor.

Det återstår mycket att göra, och vi bör absolut inte underskatta de problem som de höga oljepriserna ger våra medborgare, och då i synnerhet de mest utsatta hushållen och många företag, men detta ger en bra grund för att utveckla bästa möjliga politik för att möta utmaningen. Oljepriserna har fortsatt att stiga, men det betyder givetvis inte att vår politik har misslyckats. Jag är övertygad om att, vore det inte för våra ambitiösa klimat- och energimål, skulle situationen vara ännu allvarligare. Men att döma av den senaste trenden måste vi anstränga oss ytterligare.

Låt oss ta en titt på de långsiktiga faktorer som påverkar oljemarknaden. Enkelt uttryckt så är det slut med billig olja, och billig energi över huvud taget. Den globala efterfrågan på energi ökar, och Internationella energiorganet räknar med att den kan komma att öka med mer än 50 procent fram till 2030. Utvecklingsekonomier i synnerhet konsumerar allt mer energi.

Å andra sidan är det inte alls säkert att det kommer att tillverkas tillräckligt mycket olja för att täcka hela världens behov. Experterna säger att geologiskt finns det fortfarande resurser för de kommande 40–50 åren. Men som Internationella energiorganet har konstaterat, finns det ingen som helst garanti för att de producerande länderna vill eller kan producera tillräckligt mycket olja för att tillfredställa den oundvikliga och långsiktiga ständigt ökande efterfrågan på olja världen över.

Det finns ingen billig energi längre, och nu är det i varje fall vår skyldighet gentemot kommande generationer att övergå till rena och kolfria energikällor för värme, energi och transport på grund av klimatförändringar. Det är en utmaning som vi står inför. Vi måste agera. Men innan jag går in på långsiktiga och lite mindre långsiktiga åtgärder, vill jag nämna några saker som på kort sikt skulle mildra effekterna för konsumenterna.

Konsekvenserna för de mest utsatta grupperna måste lindras på kort sikt och när det behövs via sociala åtgärder. Det kan vara berättigat och nödvändigt att stödja de fattigaste hushållen, men stödet måste vara målinriktat. Vi bör samtidigt vara försiktiga när det gäller att förändra skattesystemet. Erfarenheten har visat att sådana åtgärder, som är mycket lockande politiskt sett, faktiskt bara försvårar den långsiktiga övergången till att ta itu med höga energipriser och undvika kol. Det är betydligt bättre att rikta in hjälpåtgärderna där de behövs som mest.

När det gäller den fortsatta utvecklingen av EU:s långsiktiga taktik för att svara på denna utmaning, anser många att vår befintliga energipolitik är världsledande. Kommissionen har alltid framhållit att de kombinerade målen med det senaste klimat- och energipaket är hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft, något som blir allt tydligare.

Låt mig mer i detalj påminna om de viktigaste punkterna i denna klimatpolitik som redan tillämpas eller håller på att granskas av parlamentet. I direktivförslaget garanteras att 2020 ska 20 procent av vår energiförbrukning komma från förnybar energi. Vi har de nya reglerna för att utöka och stärka EU:s system för handel med utsläppsrättigheter, som hjälper oss att nå målet att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020, och gör systemet för handel med utsläppsrättigheter till en drivkraft för förändring. Förslaget att minska koldioxidutsläppen från bilar, och bränslekvalitetsdirektivet kommer att förpliktiga oljeleverantörer att successivt minska användningen av koldioxid och energi i sina produkter. Viktigast av allt är handlingsplanen för energieffektivitet som täcker alla sektorer på alla nivåer, från det internationella partnerskapet för samarbete kring energieffektivitet (IPEEC) till borgmästaravtalet på lokal nivå och dessutom särskilda åtgärder som märkning av konsumtionsvaror eller krav på energieffektivitet i byggnader.

Praktiskt taget samtliga åtgärder som tas upp i handlingsplanen för energieffektivitet är kostnadseffektiva vid ett oljepris på 60 dollar per fat.

Detta är en början, men vi behöver göra mer än så. Därför kommer kommissionen att fortsätta sitt internationella arbete, i synnerhet genom konstruktiva dialoger med de länder som producerar respektive konsumerar mest olja, som till exempel mötet i Jeddah som kommer att hållas den här veckan i Saudiarabien, eller samtalet mellan EU och OPEC nästa vecka. Kommissionen kommer att granska olje- och petroleummarknaden i EU, och senare i år komma med förslag till eventuella framtida åtgärder i den andra strategiska energiöversynen. Kommissionen kommer att hjälpa oljeimporterande utvecklingsländer att mildra de kortsiktiga konsekvenserna av höga olje- och matpriser samt att skapa strukturella förbättringar i deras energieffektivitet och användning av alternativa bränslen. Man kommer att göra insatser för en ökad satsning på energieffektivitet.

Det kommer att förbli min prioritet, vilket innebär att lagstiftningen inom EU kommer att förbättras. Det innebär också att vi kommer att arbeta för ett effektivare internationellt partnerskap för energieffektivitet, ett mål som G8-länderna enades om förra veckan vid det energimöte i Japan som EU tagit initiativ till.

Den befintliga lagstiftningen om energieffektivitet, och de förbättringar som jag kommer att ta fram de närmaste månaderna för byggnader, märkning och minimistandard för produkter är mycket viktiga, men vi kan bara se dem som en av många nödvändiga åtgärder. Den verkliga utmaningen består i att effektivt genomföra energieffektivitetspolitiken på nationell, regional och lokal nivå i hela EU. Kommissionen kommer att ha en viktig roll i att stödja medlemsstaterna när de ska ta itu med denna utmaning.

Jag ska beröra biobränslen, eftersom man ofta diskuterar den frågan. I det kommande direktivet om förnybara energikällor gör vi verklighet av Europeiska rådets åtagande att se till att 10 procent av EU:s transport drivs med förnybart bränsle till 2020. Det bör poängteras att dessa 10 procent kan bestå av biobränsle, el från förnybara källor eller en förbättring av fordonets energieffektivitet.

Jag är övertygad om att EU kan och bör framställa det biobränsle man använder på ett hållbart och ansvarsfullt sätt, utan att påverka den globala livsmedelsproduktionen. Detta kan göras på ett hållbart sätt, om man använder EU-mark som legat i träda, förbättrar skördarna på ett hållbart sätt, gör tekniska investeringar för andra generationens biobränslen och arbetar tillsammans med utvecklingsländer för att se till att biobränslen inte ersätter livsmedelsproduktionen utan blir ett komplement. Med det tillvägagångssättet bör utvecklingen av alternativa, rena transportbränslen ingå i EU:s hantering av problemet med oljepriser och klimatförändring.

EU kommer att behöva fortsätta sitt internationella arbete och föra en dialog med sina viktigaste partner. Förra veckans G8-möte och kommande helgs möte i Jeddah om oljepriser visar att frågan ligger högst upp på den politiska agendan. Vi borde använda den trovärdighet som vi håller på att bygga upp till att leda internationella åtgärder för att tillvarata möjligheterna till energieffektivitet och ren energiproduktion världen över och på så sätt skapa förutsättningar för en global, effektiv och pålitlig varumarknad.

Man måste dock börja med sig själv, och en förnyad kraftinsats för förnybar energi och energieffektivitet är välgörande både för klimatet och vår ekonomi.

Det finns en energiframtid för oss alla. Den framtiden kommer troligtvis att styras av hur vi producerar, konsumerar och handlar. Precis som i fallet med klimatförändring, måste vi agera nu och kommissionen är mycket engagerad.

  Jean-Pierre Audy, PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss använda fantasin lite. Alla förslag som innebär att man sätter ett tak för momsen, inklusive det förslag som Frankrikes president Sarkozy kom med, är värdefulla och borde underökas och jag har själv något att föreslå.

Olja är ett fossilt bränsle med en begränsad livslängd, och höga oljepriser är en ofrånkomlig och långsiktig trend. Men bortsett från själva prisökningen, är det de plötsliga och dramatiska skiftningarna i det globala priset på råolja och de effekter det har för vår ekonomi, som skapar problem. Därför undrar jag om EU, utan att dölja den verklighet som den faktiska prisökningen medför, skulle kunna garantera prisstabilitet enligt en årscykel. På så sätt skulle statliga budgetdepartement, särskilt de som drivs av medlemsstaters skattesystem och de på lokal styrelsenivå, företag och affärsverksamheter som har kontrakt som är bundna till oljepriset, samt vanliga familjer som måste göra en budget, vara bättre förberedda för de stora förändringarna inom energisektorn och slippa den dagliga stress som de plötsliga skiftningarna i oljepriser skapar, vilka härrör från globala växelkurser, spekulering och relationen mellan euro och dollar.

Det är mot denna bakgrund som jag föreslår att man undersöker möjligheten att skapa ett gemenskapsinstrument för att garantera råoljepriset i enlighet med den allmänt antagna budgetcykeln på ett år. Ett sådant instrument skulle kunna sälja och köpa optioner på världsmarknaden och vara ett andvändbart sätt att bekämpa spekulation.

År 2005, när priset var 50 dollar per fat, bad jag om er åsikt, herr Piebalgs, och jag fick svaret att det var en intressant idé med tanke på att kommissionen inte kunde styra råoljepriset, särskilt som oljemarknaden är global. Jag måste dock insistera på detta, för ett sådant gemenskapsinstrument, som skulle fungera som ett nollsummespel på lång sikt och inte kräva knappt någon investering alls, skulle inte vara ett sätt att motsätta sig den fria marknadens lagar som vi drabbas av, utan ett sätt att kontrollera deras plötslighet och minska den negativa inverkan som ökade oljepriser har för hela priskedjan i de berörda sektorerna. Situationen inom fiskeindustrin, som vi ska diskutera strax, är ett bra exempel på detta.

  Hannes Swoboda, för PSE gruppen. – (DE) Fru talman! På det personliga planet har jag stor respekt för de två talarna från rådet och kommissionen. Men jag tycker att förslagen som vi har hört idag och de senaste åren är för ynkliga, och kommer för sent. Till exempel finns inte ens ordet “spekulation” med i kommissionens underlag. Det är inte huvudorsaken till prisökningarna, men att publicera ett underlag idag och inte ens nämna spekulation: till och med G8 är mer progressivt än kommissionen i det fallet!

När det gäller de stora vinster som görs, vilket naturligtvis inte heller nämns, har jag vänt mig till kommissionsledamoten flera gånger, och med tanke på att det tydligen inte finns någon möjlighet att skapa kontrollmekanismer har jag bett honom att genom frivilliga överenskommelser se till att en del av dessa vinster investeras i energisparande åtgärder, utveckling av alternativ energi och forskning. Detta diskuteras för närvarande till exempel i Frankrike. Kommissionsledamoten har dock inte nämnt det idag, och man gör ingenting.

Angående energisparande och konsumentskydd, stöder vi det i princip, men kommissionens förslag var väldigt ynkliga. Det krävdes parlamentets insats och dagens beslut inom ramen för Eluned Morgans betänkande för att åstadkomma en verklig utvidgning av konsumenträttigheterna, i synnerhet vad gäller energisparande med smarta mätare och så vidare. När det gäller de sociala åtgärder som kommissionsledamoten föreslog, kan jag bara säga att det har varit uppenbart ganska länge att det krävs social åtgärder.

Vi har diskuterat Irland idag. Låt mig vara uppriktig: medborgare blir oroliga när de inte får någon feedback från Bryssel angående sina särskilda och verkliga bekymmer. Oavsett om medborgarna är fiskare inom sektorn för små eller medelstora företag eller socialt missgynnande konsumenter, så vill de ha någon slags respons från Bryssel som hjälper dem att hantera en svår situation. Vi förväntar oss klara signaler från kommissionen och rådet när det gäller detta, särskilt de kommande dagarna.

  Marco Cappato, för ALDE gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror inte att vi borde göra som Jean-Pierre Audy föreslår. Jag tror inte att det är vår sak att börja med priskontroll. Kommissionsledamoten har lagt fram en strategi som EU bör använda sig av, nämligen vår utvecklingsmodell, som går ut på att använda förnybar energi och att tillgodose det trängande behovet av att se över de utstakade målen – 20 procent i energi och 10 procent i transport – för att göra dem ännu ambitiösare och försöka nå dem på ännu kortare tid.

Tyvärr är det uppenbart att när det gäller till exempel gaspolitiken, som vi har röstat om idag, så är det de nationella regeringarna som motsätter sig en riktig europeisk konkurrenspolitik och blandade energikällor. Detta är det verkliga problemet. Man måste ta itu med spekulationen. Både här och på annat håll vägrar de nationella regeringarna att lämna ifrån sig någon verklig makt över finansmarknaden till EU, men i detta stadium ska vi inte be Europa att hitta genvägar för att städa upp efter medlemsländernas egen politik. Vi vill ha förnybar energi och långsiktig strategisk planering, och vi vill ha det tidigare än vad man har tänkt sig.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill föreslå tre åtgärder.

Allra först: beskatta spekulation. Det är otroligt. Vi dignar under kostnader medan Total, Eon, Exxon och spekulanter gör större vinster än någonsin. Personligen skulle jag vilja se Jean-Claude Juncker, ordförande för Ekofins Eurogrupp, gå från ord till handling. Vi kan utan svårighet beskatta dessa vinster på nationell nivå och sedan samordna det på Europanivå, och de intäkterna, som kommer att uppgå till miljontals euro, står i fokus för min andra punkt.

För det andra kan varje land använda de intäkterna till att skapa en fond som kompenserar dem som har det svårt, som till exempel fiskare, lastbilschaufförer, och alla de hushåll som har svårt att betala räkningarna. Vi ska inte subventionera energi, utan bistå dem som behöver hjälp att få fram pengar att betala för den, och det ska vi göra genom att koppla samman biståndet med energieffektivitet. Det är dem i vårt samhälle som har det sämre ställt som inte har råd att köpa energieffektiva kylskåp. Det är där vi måste ingripa.

För det tredje måste vi som politiska aktörer vara ärliga mot människorna vi representerar. Den aktuella krisen är inte ett litet politiskt problem med olja. Det är en strukturell kris. Vår ekonomiska modell utvecklades för en miljard människor som utgjorde USA:s, Japans och Europas medelklass. Den ekonomiska modellen utvidgas nu till miljoner människor i Kinas, Indiens, Nigerias, Sydafrikas, Mexikos och Brasiliens medelklass. Det naturliga problemet med modellen är att den inte omfattar naturtillgångar och miljöförstöring. Därför måste vi anstränga oss mer när det gäller energieffektivitet, och jag har en fråga: borde inte rådet be kommissionen att föreslå ett åtgärdspaket i september, för ett stort europeiskt initiativ för investeringar i energieffektivitet?

  Gintaras Didžiokas, för UEN-gruppen. – (LT) EU:s skatteregler för energiprodukter infördes 1993. Då kostade ett fat olja 16 dollar. Nu har oljepriset gått upp till 140 dollar, och frågan är om EU:s nuvarande skatteregler för energiprodukter är motiverad. Medborgare och företag i EU betalar mycket mer för bränsle än medborgare och företag i andra delar av världen.

Detta beror på att de, utöver momsen, betalar punktskatt, och den vill EU höja ytterligare. Vi står alltså inför en paradoxal situation – ju dyrare bränslet blir, ju mer pengar tar regeringarna från sina medborgare. Strejkvågen som har svept fram över Europa visar tydligt hur missnöjda människor är med situationen, och EU gör ingenting åt den. Det är verkligen en tydlig signal. Kan vi verkligen missa att lägga märke till den eller strunta i den?

Tycker inte kommissionen och rådet att det är hög tid att se över EU:s skatteregler för energiprodukter, särskilt punktskatt, moms och importtull? Hur kan kommissionen motivera det tydliga budskap man sänder ut till medborgarna, att de till och med borde lära sig att leva med ständigt ökande bränslepriser? Har kommissionen övervägt möjligheten att de ständigt ökande bränslepriserna kan undergräva medborgarnas förtroende för EU, när det verkar som att EU hindrar det egna landets regering i dess försök att vidta drastiska åtgärder? Verkligheten bakom orsakerna till ursäkterna för att man misslyckas eller inte vill göra någonting vad gäller beskattning, är under all kritik.

Uppfattningen att sänkta skatter inte skulle förbättra situationen eller till och med förvärra den har ingen grund. Globalt sett är det inte bara EU-länder som köper olja och petroleumprodukter. Det finns ingen olja för Europa eller olja som inte är för Europa. Vi har globala oljepriser, men Europa beskattar petroleumprodukter mer, och det blir tungt för medborgarna. Importtullen begränsar konkurrensen.

Kanske skulle inte en förändrad skattepolitik lösa alla problem, men det skulle hjälpa oss att reagera fortare när marknaden utvecklas, och det skulle underlätta i svåra tider. Är inte det viktigt nog? Det råder ingen tvekan om att vi behöver andra långsiktiga åtgärder, och jag välkomnar att man vidtar dessa åtgärder, men vi behöver att bestämt agerande. EU:s medborgare behöver inte vackra ord. De behöver rätt beslut som gör att man snabbt kan lösa eventuella problem. Skattepolitiken, och särskilt momspolitiken, är inte heliga; reglerna behöver förändras när de inte längre är i fas med den aktuella situationen.

  Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Ursäkta mig, men rådets och kommissionens ståndpunkter var en besvikelse. Det var bara ord och inte en antydan till konkreta åtgärder. Då kan ni inte bli förvånade när det blir “nej” i folkomröstningen i Irland, Frankrike och Nederländerna. Ni kan inte bli förvånade över att tusentals människor är redo för strid i länder som Belgien, där det sällan förekommer demonstrationer.

Varken rådets tjänstgörande ordförande eller kommissionsledamoten har nämnt svartabörsaffärer. Vad ska vi göra åt dem? Varför inför ni inte skatter? Varför föreslår man inte EU-samordnad nationell beskattning där en del av intäkten går till att stödja förnybara energikällor, ren energi, och energisparande program?

Dessutom gynnar oljeprisökningen statskassorna, eftersom den skatt som medlemsländerna drar in ökar i motsvarande grad. De fattigaste samhällsskikten drabbas hårdast av inflation och höga priser. För de fattiga är inflationen 40–50 procent högre än vanliga inflationsindex. Därför borde en del av medlemsstaternas ökade skatteintäkter ges som direktstöd till samhällets mest utsatta. Vi kan inte bara ägna oss retorik, vi måste agera.

Jag förväntar mig att ni avslutar med en förklaring till varför ni har varit så snabba med att förkasta förslag från högerregeringar, som till exempel Sarkozys, men inte de från vänsterregeringar. Tycker ni att Sarkozy är för mycket kommunist? Om vi ska lära oss någonting av denna kris som spekulationen i olje- och livsmedelspriser har lett till, så är det att den inskränkta nyliberalismen har spelat ut sin roll. Nu väntar vi på att ni också inser det.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot! Utgångspunkten för dagens debatt var ett meddelande som egentligen är en beredskapsanteckning från kommissionen som har gjorts om till ett meddelande, till följd av upproret i den allmänna opinionen som har skapats av den svåra situation som EU:s medborgare måste leva med varje dag.

G8 tog upp frågan om spekulationen inom oljemarknaden. Vi vet bara allt för väl hur det verkligen ligger till i nuläget, om vi verkligen gå till botten med denna situation, och Claude Turmes berörde det. Den oljekris som vi diskuterar och som drabbar våra medborgare hårt, är en faktor, ett tecken på den andra epoken i globaliseringen som vi nu kommit till. Det är en epok då vi möter de globala ojämlikheter som har lämnat oss maktlösa och rubbat systemet. De första tecknen på detta var finanskrisen i USA, som spreds med rekordfart till vår marknad och kom att ta hål på spekulationsbubblan, vilket ödelade först fastighetsmarknaden och därefter varumarknaden, och inverkade mycket på oljepriser och livsmedelspriser. Balansen mellan tillgång och efterfrågan på denna marknad gjorde sedan resten.

När EU hanterade detta genom att på ett ganska tillfredställande sätt lägga upp en strategi förra året som jag skulle beskriva som fyra/20-strategin för 2020: 20 procent mindre energiförbrukning, 20 procent ökad energieffektivitet och 20 procent mer förnybar energi.

Emellertid hittar vi som vanligt samma brister under ytan. När vi tar hand om den inre marknaden glömmer vi gärna att den måste ha en social dimension för att kunna accepteras. När vi skapar en inre europeisk marknad för varor och tjänster, glömmer vi att vi kanske borde ta hänsyn till den sociala verkligheten i medlemsstaterna, och när vi försöker skapa en riktigt långsiktig strategi för energi inom EU glömmer vi att det kommer att medföre en övergångskostnad, för att tala ekonomspråk, och att när frågan kommer vilken konsumentgrupp som kommer att påverkas främst, kan vi svara att det kommer att bli dem som har det sämst ställt, dem som slås hårdast av det ökade bränslepriset.

Flera yrkeskategorier har nämnts idag, dessa är de mest utsatta i det dagliga arbetslivet, som till exempel fiskare och långtradarchaufförer. Men bakom dem finns även hushållen med låga inkomster, som är de första att drabbas när det gäller deras dagliga budget, för dessa familjers bostadskostnader och transportkostnader påverkas direkt av ökade bränslekostnader, och proportionellt sett märks det betydligt mer i deras hushållskassa än vad det märks i fickorna på de spekulanter som håvar in vinsterna från de ökade oljepriserna.

  Jelko Kacin (ALDE). - (SL) De snabbt ökande bränslekostnaderna stoppar transporter i Europa och i världen. Åkare demonstrerar argsint, fiskare begär kompensation och transporter blir allt dyrare. Kostnaderna stoppar bokstavligen godstransporterna. Det värsta är att på samma gång är oljeproduktionskostnaderna i själva verket minimala. Produktionskostnaderna är bokstavligen försumbara.

Persontransporter är kärnan i den fria rörligheten för personer och en förutsättning för den fria rörligheten för varor. Bränslekostnaderna utgör ett drastiskt hot främst för flygtransporter, som påverkas mest av kostnaderna. Det gäller framför allt lågprisbolagen, som har gjort det möjligt för en ny grupp europeiska medborgare att upptäcka Europa och världen. Krisen för lågprisbolag, som skulle kunna drabba oss i höst, kommer inte bara att påverka turismen, utan också flygindustrin, finansindustrin och följaktligen hela ekonomin.

Under dessa omständigheter måste EU visa att man förstår vilka utmaningarna är och att man tar itu med dem på driftsnivå. Under dessa omständigheter kan vi genom adekvat samordnade handlingar öka gemenskapsinstitutionernas anseende och lugna ner situationen på marknaderna. Under de finansiella och ekonomiska kriserna har EU möjlighet att visa att unionen är användbar, nödvändig och effektiv för våra ekonomier, och i synnerhet att gemenskapsinstitutionerna är det rätta och effektiva verktyget för våra ekonomier.

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Fru talman! De höga olje- och gaspriserna är här för att stanna och jag tvivlar verkligen på att priset någonsin kommer att gå under 80 dollar per fat. Västvärlden togs på sängkanten. Man underskattade ökningen av den kinesiska och indiska konsumtionen, underinvesteringen i prospekterings- och utvinningstekniker, Saudiarabiens oförmåga – eller kanske ovilja – att i egenskap av ”swing producer” öka produktionen och de geopolitiska riskerna i länder som Venezuela, Nigeria eller Irak.

Vilken är lösningen enligt min åsikt? Vi måste givetvis konsumera mindre, investera i förnybar energi och nya tekniker, såsom vätedrivna bilar, samt studera om biobränslen, totalt sett, påverkar de globala utsläppen och utvecklingsländernas livsmedelsinflation positivt eller negativt.

De i parlamentet, i synnerhet till vänster, som anser att allt beror på spekulation har fel. Som spekulerare kan man inte ta emot och hamstra stora mängder olja. Det är det bara USA som kan göra.

Till sist välkomnar jag Italiens beslut att bygga en kärnkraftsreaktor, och jag hoppas att de andra EU-medlemsstaterna kommer att följa det exemplet.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Vi måste förlika oss med att oljepriserna kommer att förbli höga på lång sikt. EU och medlemsstaterna måste förbereda sig på alla eventualiteter. Som kommissionsledamot Andris Piebalgs sa måste vi investera mycket mer i att utveckla energisnål och miljövänlig teknik samt förnybar energi. Vi måste också inrätta biogasanläggningar, och det tas upp i det betänkande jag var föredragande för. Det är viktigt att vi fokuserar på att spara energi och att till exempel isolera hus bättre. Vi har inga magiska lösningar, och vi kan inte stoppa energin vid våra gränser. På samma gång måste vi dock också titta på kortsiktiga lösningar. Jag skulle vilja be Europeiska kommissionen att tillåta att medlemsstaterna, inklusive Ungern, tillfälligt minskar dieselskatten, eftersom USA har en enorm konkurrensfördel i detta avseende. Tack för er uppmärksamhet.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Vi kan utan tvekan bara lösa problemet helt och hållet genom långsiktiga åtgärder. Vissa av oss kanske dock inte överlever tillräckligt länge för att kunna se att åtgärderna ger resultat. Det enda förslaget på kortsiktiga åtgärder har varit att hjälpa fattiga familjer. Men om handeln, transportsystemet, fisket, de små och medelstora företagen och jordbruket går i konkurs blir det nödvändigt med kortsiktiga åtgärder för fler grupper.

Man införde punktskatt på bränslen och mineralolja 1992. Under 2004 beskattades hela energisystemet. Betyder det här att beskattning inte påverkar överhuvudtaget? Beskattning har stor effekt och enligt min mening är det mycket viktigt att man tillåter en minskning av punktskatten fram tills de långsiktiga åtgärderna har genomförts.

En sak till – man nämnde inte vätgas som en ny (eller förnybar) resurs. Kina och Kanada är kända för att använda den som bilbränsle och Japan använder vätgas för att värma upp byggnader.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Med tanke på de snabbt ökande bränslepriserna och den förödande effekten för människor och handel, transport, fiske, jordbruk samt industri får man inte glömma att de stora oljeföretagens vinst har ökat kraftigt, främst på grund av prisspekulation som baseras på spekulativ bedömning av billigt förvärvade oljelager.

Därför krävs det att man bekämpar den skandalösa spekulationen, i synnerhet genom vårt förslag att man i varje medlemsstat inför en skatt som bara tillämpas på spekulationsvinster som kommer från lagereffekten. På så sätt kan man förvandla vinsterna till statliga intäkter. Intäkterna måste sedan fördelas bland de ekonomiska sektorer som drabbats mest i varje medlemsstat.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Fru talman! Europa och hela världen befinner sig nu i en situation där oljepriserna inte bara påverkar ekonomiska tillväxten, utan också hur djup den kris är som börjar märkas inom livsmedelsmarknaden och fiskesektorn. Det kommer säkerligen snart att uppstå problem i transportsektorn.

Vad ska man göra? På lång sikt bör man utveckla en stabil och allmänt accepterad energipolitik. Det har varit stor debatt om ämnet i EU och i parlamentet. På kort sikt bör man ge stöd till särskilda sektorer. Bland många exempel kan jag nämna riktat stöd till jordbrukare, fiskare och åkare. Stödet bör göras tillgängligt redan under andra hälften av innevarande år. Jag vill påpeka att jag syftar på riktat stöd under en viss tid varje år. Man bör också vidta åtgärder för att begränsa spekulation och monopolbeteenden.

Slutligen bör vi erkänna att skattepolitiken behöver ses över, både på gemenskapsnivå och inom de enskilda medlemsstaterna.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Jag vill gratulera kommissionsledamoten till hans uttalanden som betonar vikten av kärnenergi och absolut öppenhet kring detta.

Siffrorna ljuger inte. Olje- och gaspriserna kommer fortsätta att stiga. Trycket som skapas av världens energikonsumtion kommer att fortsätta öka. Våra egna energibehov kommer fortsätta att utvecklas. Samtidigt måste vi ta vårt ansvar och framför allt lyckas bekämpa koldioxidutsläppen.

Därmed måste kärnenergi finnas med på dagordningen och vi kan inte undvika den. Vi kan inte avfärda någon viktig energikälla från energimixen, i synnerhet när den är ren och säker. Givetvis behöver vi förnybara energikällor, men det räcker inte. Ja, vi behöver energieffektivitet, men det räcker inte. Ja, vi behöver bra biobränslen, men det räcker inte.

Därför måste vi välja. Antingen är kärnenergi dålig och måste förbjudas eller, om den inte förbjuds på grund av att den är säker och på grund av att tekniken och vetenskapen har utvecklats, måste alla kunna dra nytta av den.

Vi måste ha en framtidsvision. Annars kommer vi att sluta med att gå från en dålig situation till en sämre och därefter från en sämre situation till en total katastrof.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE). - (RO) Effekterna av ökningen av olje- och naturgaspriserna märks redan i de ekonomiska verksamheterna, såväl som i de sociala programmen, och de kommer att vara maximala nästa vinter. Kommissionen diskuterar mycket riktigt strukturella lösningar för att spara och diversifiera energi. Inte desto mindre behöver vi grundläggande förändringar i den europeiska ekonomin. Vi talar om att Europa ska ges en ny teknisk struktur på medellång och lång sikt. Därför anser jag att kommissionen behöver se över och återigen undersöka den ekonomiska prognosen för 2007–2013 för att se till att man satsar mer på ny teknik och gör nya investeringar inom energiområdet.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag nämnde i mitt öppningsanförande att enligt behöriga organ är orsakerna till högre oljepriserna av strukturell natur. Det är viktiga upptäckter.

I debatten har spekulationens påverkan nämnts många gånger. Jag vill inte heller förneka eller förringa den, men jag skulle vilja påpeka att spekulation i sig inte leder till högre energipriser, om det inte finns strukturella orsaker. Och de finns. Det kräver långsiktiga åtgärder.

Tiden för billig energi, åtminstone från fossila källor, är antagligen över för en tid, troligen för lång tid. Detta kräver att EU handlar långsiktigt, vilket jag redan har nämnt. Det kan ske på två sätt. För det första kan vi till exempel öka energieffektiviteten och på så sätt minska vår konsumtion. För det andra kan vi diversifiera och framför allt försöka utveckla förnybara energikällor. Jag håller med Dimitrios Papadimoulis om att man måste investera mer i förnybara energikällor, och de högre priserna på oljebränslen uppmanar just till mer investeringar. Om priserna går ner igen, om vi lyckas sänka dem genom ett konstgrepp, kommer vi att minska motivationen att finansiera och investera i förnybara energikällor.

Även om vi verkligen är överens om att det krävs långsiktiga åtgärder får vi inte glömma bort de kortsiktiga problem vi står inför. De har redan nämnts, och jag skulle vilja ta upp dem igen. Höga energipriser är särskilt ett problem för de fattiga i EU och för fiskare – och nästa punkt på dagordningen är en debatt om detta – samt för åkare. Därför är det givetvis viktigt att studera, överväga och anta lämpliga åtgärder.

Bland åtgärderna ska vi givetvis inte avfärda en översyn av beskattningen i EU. Jag kan säga att rådet hoppas att det snart kommer att få ett förslag från kommissionen om problemet med beskattning av energiprodukter.

Tillåt mig att avsluta med följande tanke. Jag anser att debatten hålls i en synnerligen passande tid, dagen före Europeiska rådets möte, eftersom en av mötets huvudpunkter kommer att vara högre oljepriser.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det har varit en fascinerande debatt och jag är verkligen ledsen över att tiden gick så fort.

I mitt arbete har jag besökt platser där olja produceras: Kaspiska havet, Barents hav, Saudiarabien. Jag menar att ett misstag vi gör är att vi tror att det är lätt att producera. Produktionen kostar miljarder och den sker i väldigt tuffa miljöer. Kostnaderna svämmar över, den lokala miljön tar skada och folk är missnöjda med många av projekten. Så det är verkligen uppenbart att när det gäller oljefrågor bör EU inte ägna sig åt att söka efter de ansvariga utan i stället försöka hitta lämpliga åtgärder. Om vi anser att samma strategi hjälper alla bör vi följa den.

Det finns inga magiska åtgärder. Energieffektivitet är den viktigaste åtgärden. Utan energieffektivitet kommer priserna att bli mycket högre i världen. Det är mycket tydligt.

(Utrop i kammaren)

Nåja, vi gör en hel del. Förnybar energi och förnybara energikällor såsom kärnkraft är också viktiga för att vi ska kunna minska problemet. Det krävs investeringar i ny teknik och det är viktigt för de olika sektorerna att vi vidtar strukturella åtgärder i stället för att bara ge bidrag. Bidrag är inget annat än att ta från en ficka och stoppa i en annan ficka. När det till exempel gäller kvällens debatt om fiske skulle jag vilja fråga varför fiskarna inte kan kompensera de högre bränslepriserna genom att höja priset på fisk. Vad händer då och vad förhindrar det? Därför bör vi vidta sektorsvisa åtgärder.

Jag menar att det är väldigt tydligt vad vi försöker göra på global nivå, nämligen att vi försöker upphäva OPEC:s strategi att begränsa utbudet till marknaden och att vi i många fall inte tillåter västerländska företag att komma med teknik och kunskap för att producera olja och därmed skapa ett bättre utbud. När det gäller energieffektivitet bör vi föregå med gott exempel för utvecklingsländerna, och mitt förslag till internationellt partnerskap antogs av G8. Men eftersom alla förväntade sig att oljepriserna skulle sjunka till 9 dollar per fat reagerade världen sent. Nu vet vi att vi bör följa denna strategi.

När det gäller konsumentskydd menar jag att kommissionen alltid har varit mycket konsekvent. Jag har många exempel på överträdelser när länder inte ens har informerat kommissionen om kravet på att tillhandahålla offentliga tjänster, trots att det är deras skyldighet. Därför innehåller alla juridiska dokument som har antagits efter kommissionens förslag alla delar som krävs, och de bör införlivas.

Jag anser att kommissionen och rådets reaktioner är genomtänkta och riktiga. Varje del av marknaden har sin roll. Jag vet att ingen tycker om att försvara spekulerare, men vilken är den framtida marknadens roll? Spekulationer visar vart priset kan hamna och gör det möjligt att investera. Jag skulle kunna säga ”låt oss beskatta alla mer” – vi kan höja skatterna till 100 procent för alla, men det kommer att betyda att det inte längre finns incitament till investering. Så det är vad vi behöver.

(Utrop i kammaren)

Oavsett om det är företag från Saudiarabien, Saudi Aramco, som vi ska beskatta, eller Gazprom, kan vi inte beskatta dem eftersom de omfattas av nationell skattelagstiftning. När det gäller europeiska företag har vi inte något företag i dag som har en enormt oväntad vinst på grund av olja och gas.

(Utrop i kammaren)

De behövde också investera i andra projekt också, och om ni känner till dessa företag, bör ni peka ut dem. Om ni känner till dessa företag som har ett så underbart liv…

(Utrop i kammaren)

E.ON arbetar inte med olja. Eni arbetar med olja men investerar miljarder i projekt, till exempel i South Stream, i projekten i Kashagan – där de investerar miljarder – och i projekten i Libyen. Varje företag har en roll på marknaden.

Det här är en fantastisk debatt. Jag är glad att vi kommer att ha möjlighet att komma tillbaka till den, eftersom det inte finns några enkla svar. Men jag anser att vårt förslag är balanserat och att det är det rätta.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ivo Belet (PPE-DE), skriftlig – (NL) Det höga oljepriset får oss alla att lida, men de mest sårbara befolkningsgrupperna med låg inkomst drabbas säkerligen verkligen hårt. Det europeiska toppmötet måste sända ut en stark signal i morgon om att det är berättigat och nödvändigt att hjälpa de svagaste i samhället.

Att minska momsen eller punktskatten är inte en omedelbart uppenbar lösning, vilket är förståeligt. Det kan nämligen uppmana oljeproducenterna att ta ut ännu högre priser.

Men vi kanske inte kan göra på något annat sätt. Vi kanske borde ändra beskattningen så att flygbiljetter blir lite dyrare (under hösten till exempel), genom en avgift. Intäkterna kan sedan användas för att minska värmeräkningarna för låg- och medelinkomsttagare.

Allt överskott kan användas till bidrag för isolering av hus. Det är den billigaste och den mest effektiva lösningen av alla.

Vi måste investera i förnybar energi och energisparande åtgärder på medellång sikt. Under tiden måste vi dock hitta lösningar för dem som kämpar. Europa kan inte vända dövörat till dem.

  James Nicholson (PPE-DE) , skriftlig. – Den senaste tidens exponentiella ökning av oljepriserna och de förödande höga bränslepriser som följer av denna har en enorm negativ inverkan på företag och industrier i hela EU. Den här situationen får givetvis också allvarliga konsekvenser för genomsnittskonsumenten. Medborgarna märker av de stigande livsmedels- och bränslepriserna och den försämrade köpkraften.

Jag håller med kommissionen om att vi måste sträva efter att minska vår oljeförbrukning och vårt oljeberoende, och inrikta våra insatser på att främja energieffektivitet och utveckla förnybara energikällor.

Det är dock en lösning på längre sikt. Just nu måste praktiska och konkreta åtgärder vidtas för att minska trycket på grupper som jordbrukare och fiskare liksom de samhällsgrupper som drabbas hårdast av de stigande priserna. Även om kortsiktiga åtgärder som skattesänkningar faller utanför EU:s behörighet måste unionen gå i bräschen och uppmuntra de nationella regeringarna att genomföra lösningar. Den nuvarande situationen är ohållbar och insatser måste göras för att hantera den.

12. Kris inom fiskesektorn till följd av det höjda priset på diesel (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är debatten om

- en muntlig fråga till rådet från Philippe Morillon, för fiskeriutskottet, om kris inom fiskesektorn till följd av det höjda priset på diesel (O-0063/2008 – B6-0162/2008), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Philippe Morillon, för fiskeriutskottet, om kris inom fiskesektorn till följd av det höjda priset på diesel (O-0064/2008 – B6-0163/2008).

  Philippe Morillon, föredragande. – (FR) Fru talman! Jag kommer att ge kommissionsledamot Joe Borg tid att sätta sig ner. Den här muntliga frågan togs upp på enhällig begäran från de grupper som sitter i det utskott som jag har äran att vara ordförande för, och jag är nöjd över att den behandlas efter en utmärkt debatt, där flera allmänna frågor togs upp.

Fru talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionsledamot! Min far föddes för över 100 år sedan i en by nära Saint-Malo, som när jag var ung var en plats full av liv och som främst var beroende av jordbruk och fiske. I dag håller byn på att dö i cancer på grund av att döda celler sprider sig i form av sommarstugor. Det har lett till att alla de verksamheter brukade göra det möjligt för byn att leva under längre tid än bara sex sommarveckor har försvunnit.

Det här är inte ett isolerat fenomen, utan det är någonting som händer praktiskt taget längsmed hela Europas kustlinje. Därför har kommissionsledamot Joe Borg, som jag vill berömma, föreslagit en integrerad havspolitik, genom vilken vi kan återställa, bevara och återuppliva de samhällen som ligger vid de europeiska kusterna. Om beslutet innebär att GD FISKE förvandlas till GD HAVSFRÅGOR betyder inte det nödvändigtvis att EU tänker låta de resurser som våra fiskare måste fortsätta att utnyttja i sjöar och hav ta slut.

Varför har EU bara två gemensamma politiska områden, det vill säga den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken? När ni tänker på det är svaret enkelt. Det är för att vår kontinent ska kunna fortsätta att få tillräckligt med livsmedel genom att bruka jorden och fiska i haven. Därför kan den enorma ökningen av oljepriserna få katastrofala konsekvenser för jordbruket och fisket, framför allt för den sistnämnda sektorn. Fiskeindustrin har redan drabbats hårt av resursminskningen och yrket hotar i dag att utrotas. Det är en förklaring – även om det inte är en ursäkt – till varför vissa fiskare alltjämt genomför våldsamma, förtvivlade demonstrationer på vissa platser.

Därför, herr kommissionsledamot, är jag nöjd över att er verkställande kommitté nu har föreslagit ett antal åtgärder för att omedelbart rädda de industrier som är mest hotade. Ett av förslagen är att medlemsstaterna ska kunna få göra tillfälliga undantag från de regler som gäller för tillämpning av Europeiska fiskerifonden. Detta kommer att diskuteras vid nästa ministerråd om jordbruk och fiske i Luxemburg.

Låt oss inte glömma att EU – och världen i allmänhet – måste kunna fortsätta att använda sjöar och hav för att få de livsmedelsresurser som behövs. Det är ingen mening med att bevara och beskydda fisken om det inte längre finns fiskare som kan fånga den. Enligt min uppfattning rättfärdigar dessa uppenbara fakta de detaljerade förslagen för kort, medellång och lång sikt. Dessa förslag kommer vi i fiskeriutskottet att fortsätta att arbeta med och de kommer att finnas med i förslaget till resolution som vi kommer att rösta om i morgon.

ORDFÖRANDESKAP: MAREK SIWIEC
Vice talman

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Först skulle jag vilja tacka parlamentsledamoten Philippe Morillon för hans fråga på fiskeriutskottets vägnar. Jag vill från början påpeka att det slovenska ordförandeskapet är medvetet om hur stort problemet med höjda oljepriser och deras negativa påverkan på fisket i EU är.

Jag kan berätta för er att i går träffade ordföranden för rådet (jordbruk och fiske), några kolleger i Venedig för att diskutera frågan. De debatterade och förberedde tillsammans några förslag för att ta itu med de aktuella problemen i EU:s fiskesektor. Dessa förslag kommer att diskuteras de kommande dagarna. Jag skulle dock vilja påminna om att situationen inte är begränsad till fiskeindustrin. Höga oljepriser skadar alla industrier, inklusive jordbruk, transport och tillverkning.

Krisen har utlöst allvarliga problem i alla sektorer. Därför är det en övergripande fråga, som omfattar allt från konkurrenspolitik till statligt stöd och skatteåtgärder. Eftersom problemet är allvarligt och har stora konsekvenser för EU:s fiskesektor tog det slovenska ordförandeskapet upp det på dagordningen för rådets möte (jordbruk och fiske) som ska hållas tidigt nästa vecka, vilket Philippe Morillon redan har nämnt.

Detta möte kommer att ge ministrarna möjlighet att lägga fram sin syn på den aktuella situationen och utbyta åsikter om de lämpligaste lösningarna tillsammans med kommissionsledamot Anders Borg. Dessutom har ordförandeskapet bestämt sig för att ändra temat för det informella mötet mellan fiskeriorganisationernas ledare som kommer att hållas i Slovenien i slutet av månaden, så att man också kan diskutera denna brännande fråga. Allt detta kommer efter att rådet vid flera möten nyligen med olika deltagare behandlat frågan om höjda energipriser, som vi talade om under föregående punkt på dagordningen.

Tillåt mig att mer detaljerat förklara Ekofinrådets slutsatser. Rådet uttryckte sin oro över att oljepriserna fortsätter att öka och det diskuterade hur man kan ta itu med de påföljande sociala och ekonomiska konsekvenserna. Det underskattade dock behovet av att skapa energieffektivitet och alternativa energikällor, öka öppenheten på oljemarknaderna, främja konkurrens på energimarknaderna och förstärka dialogen med oljeproducerande länder.

Under samma möte uppmanade rådet också kommissionen att ytterligare se över varumarknaderna samt att överväga politiska åtgärder för att begränsa prisförändringarna. Som ordförandeskapet redan betonade i morgonens debatt kommer frågan också att diskuteras vid Europeiska rådets möte, som börjar i morgon.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordföranden i fiskeriutskottet, Philippe Morillon, för hans fråga som ger mig möjlighet att ta upp bränslekrisen.

Jag skulle vilja börja med att säga att jag är nöjd över att se att de redan mycket goda relationerna mellan kommissionen och parlamentets fiskeriutskott håller på att bli ännu bättre.

För att återvända till den specifika frågan är jag medveten om de svårigheter fiskesektorn går igenom på grund av den kraftiga ökningen av bränslepriset. Denna ökning ingår i en strukturell kris som kommer att vara länge och som har en mycket speciell – jag är frestad att till och med säga unik – betydelse för fisket. Låt mig berätta varför.

Under många år har EU:s flotta befunnit sig i en ond cirkel av överkapacitet, överfiske och minskande lönsamhet. Fiskarna har emellertid inte kunnat dra nytta av att utbudet av fiskeprodukter har minskat samtidigt som detaljhandelspriserna har ökat. Därför är marginalerna ofta mycket små, vilket gör sektorn mycket mer sårbar än andra för drastiska kostnadsökningar, som ökningen av oljepriset.

Kommissionen är medveten om vikten av samordnade åtgärder på EU-nivå för att avvärja en allvarlig kris inom näringen och för att se till att problemet verkligen åtgärdas och inte bara flyttas. Det innebär att man både måste tillhandahålla akut hjälp och åta sig att lösa det underliggande problemet med överkapacitet, som undergräver alla våra försök att få näringen att återfå sin lönsamhet på hållbara grunder.

Av dessa anledningar, som Philippe Morillon tog upp, antog kollegiet i går det principiella innehållet i ett paket med nödåtgärder för att hantera de omedelbara sociala och ekonomiska svårigheter som uppstått i och med den dramatiska ökningen av oljepriset. Samtidigt vill man åtgärda EU-flottans underliggande strukturella problem. Jag anser att det är mycket viktigt att man fokuserar på att hjälpa de flottor som är mest bränsleberoende och som därför drabbas mest av den nuvarande överkapaciteten.

Därför föreslår vi att medlemsstaterna inrättar program för anpassning av flottor, genom vilka begränsningar av möjligheterna att få stöd för definitivt upphörande – till exempel skrotning –avskaffas. Ytterligare stöd för tillfälligt upphörande kommer att kunna beviljas för fartyg som deltar i program för anpassning av flottor, och partiellt avvecklingsstöd kommer att garanteras de operatörer som ersätter större gamla fartyg med mindre mer energieffektiva fartyg. Det kommer också att bli möjligt att tillfälligt minska arbetsgivarnas sociala avgifter.

Dessutom kommer stödet för tillfälligt upphörande att vara tillgängligt för alla fartyg under högst tre månader under återstoden av 2008, på villkor att fartygen ingår i en omstruktureringsplan. Stödet kommer att skräddarsys så att det i möjligaste mån främjar återhämtningen av bestånden och/eller marknadsvillkoren.

Mot bakgrund av ytterligare ekonomiska analyser kommer man också att ta upp möjligheten till förändringar av ordningen för stöd av mindre betydelse i fiskesektorn. Taket på 30 000 euro per treårsperiod kommer att tillämpas per fartyg i stället för per företag – fastän med ett totalt tak på 100 000 euro per företag.

Man tänker också vidta en rad särskilda åtgärder för att höja värdet på fisk vid första försäljningen. Kommissionen planerar att avsätta ytterligare 20–25 miljoner euro från den gemensamma fiskeripolitikens budget, förutom de medel som är tillgängliga via Europeiska fiskerifonden, för att finansiera särskilda projekt inom området. Ytterligare åtgärder planeras för att uppmuntra till en övergång till energisparande teknik, dämpa de socioekonomiska effekterna av krisen och underlätta omläggningen och utbetalningen från Europeiska fiskerifonden.

Ovannämnda åtgärder utgör tillfälliga undantag från reglerna för Europeiska fiskerifonden. Syftet är att EU:s flotta snabbare ska kunna anpassas till den aktuella situationen och att den ska kunna få tillfälligt stöd under övergångsperioden.

Jag kommer att lägga fram paketet för ministerrådet för fiskefrågor i Luxemburg den 24 juni så att man kan anta ett formellt förslag redan i juli. Med tanke på den ovanliga situation fiskesektorn befinner sig i litar jag på att jag kan räkna både med rådets och parlamentets stöd så att dessa åtgärder kan antas så fort som möjligt.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! PPE-DE-gruppen drev fram denna debatt eftersom vi menar att vår institution inte kan fortsätta att ignorera krisens allvar.

Jag anser att vi hade rätt, eftersom kommissionen i går för första gången tillkännagav en rad åtgärder som parlamentet hade efterfrågat under åratal. Några av dem är identiska med dem som finns med i det gemensamma förslaget till resolution.

I resolutionen anges att bränslepriset för fiskare har ökat med över 300 procent de senaste fem åren och med mer än 38 procent sedan januari. Samtidigt har priserna varit oförändrade under 20 år, och i vissa fall har de till och med minskat upp till 25 procent på grund av den enorma importen, som ofta består av produkter från illegalt fiske.

Min grupp har betonat att det inte finns någon sektor som kan överleva på dessa villkor och därför ville vi i dag samla alla, inklusive rådet och kommissionen, för att få reda på mer om problemet och debattera åtgärdspaketet.

Vi är framför allt nöjda över att man ökar stödet av mindre betydelse till 100 000 euro, även om vi hade föredragit att det fördelades per fartyg i stället för per företag. Parlamentet bad om detta och det har också fastställts i den gemensamma resolutionen.

Vi stöder helt och hållet att man minskar de sociala avgifterna och att man gör Europeiska fiskerifonden mer flexibel, så att alla de som önskar kan välja att omstrukturera sina företag, ersätta sina motorer med effektivare motorer eller få ytterligare stöd, som ni nämnde, för tillfälligt upphörande.

Vi anser dock att det finns andra åtgärder som är lika viktiga och som borde ha utvecklats lika mycket i detalj som de åtgärder som syftar till att omstrukturera sektorn. Jag syftar på marknadsbaserade åtgärder, såsom reformen av den gemensamma organisationen av marknaden, som gör det möjligt för fiskare att få större inflytande över prissättningen. Jag tänker också på mer specifika åtgärder för märkning och framför allt åtgärder som visar att rådet och kommissionen verkligen vill bekämpa illegalt fiske.

Därför välkomnar vi vissa av åtgärderna som är ett steg i rätt riktning, men vi undrar om vi kunde ha förhindrat att sektorn hamnade i denna kritiska situation genom att reagera mycket snabbare.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Även jag är nöjd över och välkomnar de åtgärder som kommissionen har tillkännagett. Det verkar som att de i vissa fall är ännu mer långtgående än de åtgärder som parlamentet efterfrågade i sitt förslag till resolution. Att vi har lyckats göra plats för en debatt om frågan under ett oerhört fulltecknat sammanträde ger en föreställning om hur viktig parlamentet tycker att frågan är.

Jag anser att i dessa delvis ostadiga tider bör européerna ta itu med krisen tillsammans genom att använda en effektiv och objektiv mekanism, som skulle kunna vara den mycket efterfrågade ökade flexibiliteten hos Europeiska fiskerifonden. På så sätt skulle vi kunna anta skyndsamma åtgärder på gemenskapsnivå.

Nationella lösningar, som dem några av våra medlemsstater föreslår, skulle bara leda till obalans.

Herr kommissionsledamot! Vi hoppas att kommissionen vid ministerrådets möte nästa vecka kommer att kunna klargöra problemen ännu mer och uppnå en överenskommelse med ministerrådet om hur Europeiska fiskerifonden kan användas för att hjälpa de delar av flottan som drabbats mest.

Det verkar också vara brådskande att en gång för alla undersöka prissättningsmekanismen.

  Elspeth Attwooll, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi måste betona att en mycket stor del av våra fiskare driver små företag. De har begränsad rätt att fiska. För att utöva denna rätt måste de investera i båtar samt fiske- och säkerhetsutrustning. Det kan innebära att de måste betala tillbaka stora lån. De måste också betala för licenser och i vissa fall även för kvoter. Sedan drar de på sig avsevärda driftskostnader, såsom arbets-, reparations- och, givetvis, bränslekostnader.

Reglerna för kvoter och dagar till sjöss kan tvinga fiskare att resa långt för att få en fångst som går att sälja. I synnerhet vid dåligt väder kan de misslyckas. Även om de får en god fångst kan de inte kontrollera priset på den fångade fisken. I de flesta fall är de beroende av vad som kan erhållas på auktion. Därför har de helt enkelt inte möjlighet att kompensera för ökade kostnader.

I resolutionen fastställs ett antal sätt för att hjälpa fiskarna. Det kan ske genom stöd av mindre betydelse och dess uppjustering. Jag skulle vilja be alla medlemsstater att använda de möjligheter som ges så att villkoren förblir lika.

Vi måste också snarast hindra olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, inte bara för att försöka bibehålla priset på lagligt fångad fisk, utan också för att bevara bestånden. Vi måste också förbättra märkningskraven. Andra föreslagna åtgärder, inklusive omstrukturering, som omfattar mer än energieffektivitet och alternativa energikällor, är också viktiga för miljön. Genom att anta dem kan vi skapa fördelar för våra oroade fiskare och vår utsatta planet.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den strukturella krisen är, som ni har sagt, både djup och bestående. Därför kräver den lösningar som också är varaktiga, inte bara för fiskeindustrin, utan för alla berörda sektorer.

Det bör också sägas att den nuvarande krisen faktiskt beror på att man under åratal har varit blind för fiskerisektorns bränsleberoende – beroende av billigt bränsle – och på något som liknar en plötslig kapprustning med ännu starkare fartyg som kan gå ut längre och längre och komma tillbaka med ännu större mängder fisk. Även dessa problem måste vi ta itu med.

Problemet med dyr bränsleolja går inte att separera från alla andra problem i fiskesektorn – förvaltning av fiskbestånd, prispolitik, världshandel, kontroll av illegat fiske – och därför är det svårt att ta itu med det här problemet utan att behandla de andra.

Bidragen och stödet som kommissionen föreslår, och som förefaller mig vara ett steg i rätt riktning, kommer bara att kunna accepteras – i synnerhet av allmänheten – om de innebär att man verkligen omorienterar fiskepolitiken och fiskemetoderna. Vi beklagar att man i den gemensamma kompromissresolutionen inte har fastställt några villkor för det stöd och de bidrag som kan beviljas vid omorientering eller vid krav på att man ska eliminera flottans överkapacitet, förvalta fiskbestånden bättre och skydda de marina ekosystemen. Detta är verkligen en förutsättning för att fiskeföretagen ska kunna vara ekonomiskt och socialt livskraftiga. Slutligen skulle vi vilja se att medlemsstaterna helt och hållet tar eget ansvar, slutar att lova pengar som de inte har och i stället skapar en hållbar politik för fiskeindustrin.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det höjda olje- och dieselpriset samt den socioekonomiska krisen i fiskesektorn och den likgiltiga attityden, framför allt från EU:s sida, har lett till att fiskare, även portugisiska fiskare, har mobiliserat sig för att kräva att de åtgärder som föreslagits för en tid sedan genomförs. Därför har vi den här debatten i dag.

Vår grupp har lagt fram ett eget förslag till resolution som innehåller våra förslag. Några av dem har tidigare antagits av Europaparlamentet medan andra är nya åtgärder som baseras på sektorns behov.

Genom dessa åtgärder ger man stöd till fartyg som drivs av olja, liksom dem som drivs på diesel. Man inrättar ett pristak eller ytterligare rabatt på bränsle med 40 cent per liter. Man förbättrar priserna vid första försäljningen utan att slutkonsumentens pris påverkas. Man ser till att produktionskostnaderna är en av de variabler som tas med i beräkningen när man sätter riktpriser samt att besättningarnas inkomst är skälig.

Man måste besluta om hur man ska bemöta det höjda bränslepriset och hur man ska ta itu med prissättningen på fisk vid första försäljningen. Dessa två faktorer är centrala i den allt värre krisen i sektorn.

  Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den kraftiga ökningen av olje- och bränslepriserna som har vi talat om i dag kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många brittiska fiskare. De är redan nedbrutna av de oändliga regleringarna och kvotminskningarna som parlamentet häver ur sig och som får deras industri att gå på knäna.

Nu befinner de sig i en avundsvärd situation. De kan nämligen inte gå till sjöss för att fånga de knappa mängder fisk de fortfarande får föra i land eftersom bränslekostnaderna gör det olönsamt. Den brittiska regeringen har under många år övergett dem och det har den gjort igen eftersom den inte beviljar dem bränslebidrag för att hjälpa dem genom den aktuella krisen.

Några fiskare i mitt område har tvingats be om en rättslig översyn av sin situation eftersom de ska kunna leva av fiske enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

UK Independence Party anser att den gemensamma fiskeripolitiken är en fullständig katastrof som Storbritannien bör ta sig ur. Landet bör se till att återfå kontrollen över sina egna vatten medan man fortfarande har några fiskare kvar.

  Struan Stevenson (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag är väldigt glad över att kommissionsledamoten i dag tog upp fiskerisektorns stora kris, som beror på den kraftiga ökningen av dieselkostnaderna. Som Jeffrey Titford just sa – och jag håller sällan med honom, men jag gör det i det här fallet – har den höga bränslekostnaden följt i kölvattnet av minskade kvoter och fallande priser på fisk. Situationen är så illa att vissa besättningar i Storbritannien nu tjänar mindre än 100 pund i veckan, och det får hundratals av dem att lämna näringen just när den behöver fler unga nyanställda. Många fartyg har, som alla i kammaren vet, inte längre råd att lägga ut. De förlorar pengar på varje resa de gör. Arga fiskare blockerar hamnar, strejkande lastbilsförare vägrar att transportera gods och det innebär att fiskemarknaderna hamnar i obalans vid den mest produktiva tiden varje år.

Men jag är väldigt glad över bestämmelserna och förslagen som kommissionsledamot Joe Borg avslöjade för oss i eftermiddags. De medlemsstater som lägger fram förslag till program för anpassning av flottor eller för total omstrukturering av sin fiskesektor kan få hjälp från Europeiska fiskerifonden, och det kommer verkligen att lindra den akuta kris som sektorn drabbas av just nu.

Jag skäms verkligen över att den brittiska regeringen vägrar att ta emot stödet och att man vägrar att ansöka om det samfinansierade stödet. Det är hemskt att våra fiskare kommer att tvingas fiska i samma vatten och fiska samma arter som fiskare från våra grannländer som får stödet. Det snedvrider marknaden ytterligare.

Vi måste alltså hjälpa till att skapa en mindre, mer bränsleeffektiv flotta som är anpassad till fiskemöjligheterna. Jag menar att kommissionens förslag kommer att leda till detta.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Jag anser att i den här krisen måste vi förstå att ökningen av bränslepriserna är en katalysator för en situation som redan tidigare var långt ifrån hälsosam och som gav upphov till stor oro.

Jag menar att man också måste betona att krisen har europeiska dimensioner. Därför är det fel att försöka reagera på den på nationell nivå.

För det tredje vill jag gratulera kommissionsledamoten och kommissionen till den plan som just lagts fram. Enligt min uppfattning är åtgärderna lämpliga, även om de kanske inte är tillräckligt långtgående. De kommer dock att göra det möjligt att angripa roten till problemet, det vill säga de strukturella faktorer som är orsaken.

Jag hoppas att vi kan fortsätta på den här banan som enligt mig är den rätta.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Alla fiskehamnar i Europa kräver två saker omgående: bränsleolja till ett europeiskt standardpris på 40 cent per liter och en gemensam förvaltning av kvoter.

Dessa legitima krav är mycket viktiga för fiskeindustrin och för de arbetstillfällen den ger. Den enorma höjningen av oljepriser och fiskbeståndens bevarande är verkliga problem. Det har visat sig att den fria marknaden inte kan kontrollera konsekvenserna av de höjda bränslepriserna. Oljebolagen är uppslukade av sina vinster och de reagerar genom att spekulera i den ökade efterfrågan på deras produkter i tillväxtekonomierna. På så sätt hoppas de kunna spränga banken. Genom att minska skatten på bränsle, som hela tiden ökar, och genom att beskatta oljebolagens enorma vinster skulle vi enkelt kunna bemöta fiskarnas krav utan att behöva ge ut bidrag, i synnerhet sådana bidrag som betalas ut slumpmässigt.

Dessutom kommer fiskarna inte längre att acceptera att bli behandlade som brottslingar av en kommission som täcker upp för de riktiga skurkarna, det vill säga bekvämlighetsflaggen och kartellerna inom fiskeindustrin. Ingen arbetar mer än fiskarna med att bevara de marina bestånden. Systemet behöver reformeras helt och hållet och kommissionen bör arbeta demokratiskt tillsammans med yrkesverksamma i fiskeindustrin i stället för att införa en diktatur med pseudoexperter.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag välkomnar kommissionsledamoten och rådets tjänstgörande ordförande.

Under de senaste fem åren har fisket drabbats hårt av de höjda bränslepriserna. Sedan 2004 har bränslepriset ökat med 240 procent. Kommissionen och parlamentet vidtar åtgärder för att lösa problemet, men situationen har hittills inte förbättrats. Tvärtom har den försämrats.

Sedan början av 2008 har vi bevittnat en ökning på 40 procent i regionen. Många fiskare – franska, italienska, portugisiska, grekiska och spanska – har börjat ställa av sina fartyg. Varför? För att kostnaden för att fiska är högre än priset de får för sin fisk.

Jag är djupt oroad eftersom jag fruktar att en mycket framstående socialgrupp nu kommer att falla samman. Gruppen upprätthåller traditioner, och jag syftar på våra fiskare. Vi måste rädda dem från den överhängande katastrofen. Jag stöder mina kollegers förslag till åtgärder för att bekämpa illegalt fiske och dithörande problem. Jag vill dock också lägga till en viktig punkt. Europeiska fiskerifonden måste aktiveras för att säkra resurser, och med dessa pengar kommer vi att hjälpa våra fiskare att överleva. Annars kommer vi att stå inför en kris.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På grund av de okontrollerade bränslepriserna ökar de högljudda protesterna och tecknen på förtvivlan från fiskarna i många medlemsstater. Vi kan inte längre förbli passiva åskådare till dessa livliga protester. Det är mycket viktigt att EU vidtar omedelbara åtgärder för att hjälpa fiskarna. De drabbas hårt och har inga möjligheter eller medel för att kunna lösa situationen.

Om EU inte tillhandahåller omedelbara lösningar kommer vi att ställas inför ett politiskt problem som rör unionens effektivitet vid nödsituationer såsom den vi står inför just nu. Vi måste en gång för alla sluta att flytta över ansvaret från kommissionen till medlemsstaterna. Någon måste under alla omständigheter ta ansvar och initiativ, och enligt vår europeiska vision är det EU:s uppgift. Herr kommissionsledamot! Jag anser att era förslag är ett steg i rätt riktning.

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Fiskeindustrin befinner sig i blåsväder på grund av höga bränslekostnader. Bara under 2008 steg dieselpriset med mer än 38 procent. Just nu finns det inget som tyder på att prisökningen kommer att stanna upp. I mitt land, Nederländerna, har cirka 15 av flottans båtar redan ställts av, eftersom varje fisketur innebär en förlust. Den drastiska prisökningen är dock inte den enda orsaken till den dramatiska situationen. En annan orsak är att man importerar stora mängder fisk till låga priser från länder utanför EU. Stora mängder gulstjärtsskädda och stillahavsbergskädda importeras till Nederländerna och säljs ibland som sjötunga och rödspätta. Det skapar orättvis konkurrens för de holländska fiskare som fångar sjötungor och rödspättor. Man bör noggrannare kontrollera namnen på dessa fiskearter.

Den holländska flottan behöver också genomgå en förändring. De befintliga båtarna är för stora och för beroende av fossila bränslen. Alla båtar borde bytas ut mot mindre flerfunktionella båtar som använder hållbara fiskemetoder.

Tyvärr har kommissionen bara utfärdat tillfälliga tillstånd för fem båtar som använder elektriska impulser för att fiska sjötunga. Vi skulle vilja se mer av detta.

Industrin behöver ekonomiska resurser för att kunna överleva och man måste ta itu med detta på kort sikt. Jag är nöjd över kommissionsledamotens förslag. Koldioxidbesparingarna inom fiskeindustrin kan också skapa fler alternativ. Det skulle vara bra att se över detta igen. Den holländska fiskeflottan är ansvarig för runt 1 procent av de totala koldioxidutsläppen. Vi vill minska utsläppen med 20 procent. Om ni tittar på priset för koldioxid, som ligger på 25 euro per ton, märker ni att det är möjligt. Givetvis är ni medvetna om att med omstrukturering försvinner flottan, vilket leder till en total minskning av koldioxidutsläppen. Vi skulle kunna beräkna på grundval av en nedskrivning under sju år. Jag hoppas att kommissionen kommer att föra dessa förslag vidare. Parlamentet kommer säkert att stödja dem, men ni kanske också får ut något av det här.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Den gemensamma fiskeripolitiken har verkligen misslyckats, vilket har bidragit till att Europas fiskbestånd har minskat kraftigt. Det passar inte ändamålet.

De marina bränslepriserna har enligt kommissionen ökat med över 240 procent sedan 2004, och med över 30 procent de senaste månaderna. Detta har bara förvärrat den redan väldokumenterade förstörelsen av våra fiskerier och fiskeindustrin i EU.

Medan vi alla är överens om att vissa brådskande kortsiktiga åtgärder måste vidtas på gemenskaps- och medlemsstatsnivå för att mildra fiskarnas, skepparnas och besättningarnas svårigheter – såsom lämpliga nivåer av statligt stöd, kanske minskning av skatter på bränsle över ett visst pris, ekonomiskt stöd för att sätta stopp för och kontrollera importer som kommer från illegalt fiske, för att bara nämna några alternativ – måste vi som beslutsfattare också tänka på framtiden. Det är dags för oss att överväga nya alternativ för alla omstruktureringsplaner på medellång och lång sikt. Vi måste också överväga alla de avvecklingsbidrag som är nödvändiga för att flottans kapacitet ska stämma överens med de tillgängliga resurserna.

Vad sägs om en marknadsbaserad strategi med kvoter som det går att handla med, i stället för stränga regleringar som har minskat fiskeindustrin och påskyndat den allvarliga minskningen av fiskbestånden? I den aktuella gemensamma fiskeripolitiken uppmanar man felaktigt till den omoraliska och ohållbara metoden att kasta bifångst och ungfisk överbord, eftersom det är olagligt att ta dem iland. Vi diskuterade detta nyligen i Carl Schlyters betänkande. Problemet är de illegala importerna samt det orapporterade och oreglerade fisket. Detta diskuterades under den senaste sammanträdesperioden.

Enligt vissa experter, till exempel Thorvaldur Gylfason, professor i nationalekonomi vid Islands universitet, skulle en avgiftsbaserad handelspolicy, som fastställs av en oberoende myndighet, kunna göra varje kilo fisk så värdefullt så att det inte längre är motiverat att kasta fisk överbord eller att fånga den illegalt. Håller kommissionen och rådet inte med om att man genom ett kvotsystem för handel, som baseras på en ekonomisk och miljömässig princip, och genom ekosystemsbaserad förvaltning kan bevara värdefulla marina resurser för nuvarande och kommande generationer samtidigt som man ger viss lindring till de produktiva och effektiva fiskare som ropar efter reformer?

Ja, vi behöver kortsiktiga nödåtgärder för den aktuella marina bränslekrisen, tillsammans med omstruktureringar på medellång och lång sikt. Vi måste basera detta på miljömässiga och ekonomiska principer i stället för att göra våra mest produktiva och effektiva fiskare till kriminella. De ligger vakna och undrar, som de irländska fiskarnas talesman sa: ”Kommer båten eller huset att gå först?”

  Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE). - (ES) Herr talman! På initiativ av min grupp och med allas stöd debatterar vi den allvarliga krisen i fiskesektorn. Vi gör det separat från den allmänna bränslekrisen eftersom bränslepriset bara är droppen som fick bägaren att rinna över även om det har förvärrat krisen.

Krisen är mycket djupare och den måste hanteras omedelbart. För att rädda sektorn måste kommissionen och rådet tillsammans anta ett program som uppfyller följande tio krav som jag har samlat in under debatten:

Ett: fler kontroller av illegal import. Två: fler kontroller av legala importer. Tre: reform av den gemensamma organisationen av marknaden med större fokus på fiskares priser vid första försäljningen. Fyra: omorientering genom stöd från Europeiska fiskerifonden. Fem: omläggning av nationella operativa program. Sex: betalning och ökning av stödet av mindre betydelse per fartyg. Som tur är tycks kommissionen ha förstått detta men förslaget måste förbättras eftersom det inte är exakt som vi vill ha det. Sju: införande av ekonomiskt stöd. Åtta: införande av socialt stöd. Nio: förbättrad öppenhet och förbättrade konsumentgarantier, förbättrad märkning och spårbarhet. Tio: annonskampanjer riktade till konsumenter och sektorvisa stöd.

Dessa 10 krav kan summeras i två: fler betalningar och mer stöd till våra fiskare samt sanktioner mot dem som överträder reglerna.

Herr kommissionsledamot, herr tjänstgörande rådsordförande! Antingen gör vi det här nu eller så måste vi bokstavligen bära EU:s fiskesektor. Jag vet att kommissionsledamot Joe Borg är medveten om dessa frågor och att han gör vad han kan, men jag anser att vi måste bidra till att förbättra förslaget. Jag hoppas att rådet också kommer att göra detsamma nästa vecka och att vi kan dra fördel av att det franska ordförandeskapet driver fram reformen och att vi på så sätt kan genomföra den fullt ut.

Vi måste använda de möjligheter som finns för tiden rinner ut.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Fiskets framtid står inför två hot: för det första resursernas hållbarhet och för det andra fiskarnas överlevnad. Därför måste vi garantera framtiden på två sätt: genom att begränsa fisket och genom att hjälpa fiskare att överleva och fiska bättre.

Det verkar som om kommissionen äntligen är medveten om dessa problem och som om några regeringar, till exempel den portugisiska regeringen som helt och hållet hade ignorerat frågan, börjar uppmärksamma katastrofen.

Det bör också nämnas att i vissa länder, som Portugal, är 85 procent av flottan småskalig och nästan hälften av fartygen drivs med olja. Därför måste man ta med detta problem i beräkningen och utarbeta åtgärder som kan tillämpas lika för alla så att regeringarna inte längre har någon ursäkt.

Vi bör också överväga att låta fiskesektorn omfattas av några de bidrag som finns för handelsflottan, till exempel när det gäller sociala avgifter. Anledningen till det är att de strukturella åtgärderna kommer att vara totalt meningslösa om vi inte ser till att fiskarna finns kvar i morgon. Det är det som står på spel.

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Herr talman! De ökade oljepriserna påverkar alla. Så varför ska fiskesektorn särbehandlas? Varför subventionerar vi inte alla?

Lokala kustfiskare kommer att drabbas minst av prisökningarna, medan djuphavsfiskare kommer att drabbas mest. De sistnämnda använder stora fartyg, reser långt och har relativt få anställda samtidigt som de dammsuger upp stora mängder fisk, vilket leder till massutrotning av fiskarna i havet.

Vår reaktion på de höjda oljepriserna bör vara att göra marknaden friare och låta lagarna om utbud och efterfrågan styra. Det sista vi bör göra är att ge bidrag som hjälper till att utrota fisken – det är en galen politik. När alla fiskar är borta bör vi komma ihåg att vi gjorde vad vi kunde för att det skulle hända.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Jag skulle vilja välkomna det paket som föreslagits av kommissionen. Jag skulle dock vilja säga – eftersom jag kommer från Irland – att Irland aldrig fick sin rättmätiga andel av den gemensamma fiskeripolitiken, och det återspeglades i förra veckans omröstning.

Det är hög tid för EU att visa att man kan hjälpa fiskeindustrin nu när den behöver det, eftersom den verkligen befinner sig i svårigheter. Det är de små fiskarna som har det värst.

Irland har 11 procent av unionens hav men bara 4 procent av kvoterna. Politiken fungerar inte. Nu är det dock viktigt att EU enas och visar att man kan hjälpa fiskare i dessa svåra tider. Jag anser att man vi bör göra allt vi kan för att främja paketet och att det bör märkas i arbetet.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Det finns mycket att välkomna i kommissionens paket, men för mig är huvudfrågan genomförandet. Hur ska man få igenom gemensamma normer för genomförandet bland medlemsstaterna i EU, när några länder, som mitt land Storbritannien, alltid vägrar vidta några som helst ekonomiska åtgärder, även när man har rätt till det?

Kan jag be kommissionen att inte ta hänsyn till det i dag, utan i stället uttryckligen uppmana alla medlemsstater att göra vad de kan enligt paketet och inte längre sitta och rulla tummarna?

Annars kommer vi att fortsätta att ha ännu mindre gemensam fiskeripolitik, vilket kommer att leda till ojämlikhet och fler katastrofer inom sektorn.

Kan kommissionen med tanke på detta – och eftersom vissa älskar pingpongspel mellan nationella regeringar och kommissionen – ange exakt vilka åtgärder i det nya paketet som helt och hållet ska finansieras av medlemsstaterna och vilka åtgärder, om det finns några sådana, som inte faller under regeringarnas ansvar?

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Fisket är en väldigt speciell sektor i vår ekonomi. De ekonomiska enheterna inom den är fragmenterade och mycket spridda. De är ofta lokala familjeföretag. Deras fiskekapacitet är begränsad, och därför är de oförmögna att öka produktionen så att de kan uppnå en acceptabel inkomst trots högre kostnader. Man skulle kunna hävda att om kostnaderna har ökat borde priset på fisk gå upp, men det finns en gräns för den processen. Hur mycket är konsumenten beredd att betala? Vem har rätt i allt detta?

Jag föreslår att man ger ett speciellt bränslestöd till fiskare för att hjälpa dem att klara av den svåra situation som de just nu befinner sig i. Stödet ska kopplas till priset på oljebränsle. Fiskare och deras familjer har inte möjlighet att få extra inkomster från andra verksamheter. Sammanfattningsvis behövs det en ny strategi för fiskeripolitiken.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! I juli 2007 reste jag till Castletownbere i West Cork, som ligger i den sydvästra delen av Irland, och mötte företrädare för fiskesamhället där. De var då djupt oroade. Sedan dess har oljepriserna stigit dramatiskt. Under de senaste fem åren har faktiskt oljepriserna stigit med mer än 300 procent i Irland. Under samma tid har kostnaden för fisk och det pris de kan ta ut inte ökat.

Det handlar inte bara om personer som arbetar på trålare och personer som äger trålare, utan det handlar om kustsamhällen. Det är dessa människor som drabbas och det är ytterst viktigt.

Jag välkomnar kommissionens förslag, men jag anser också att ytterligare förslag borde läggas fram som gäller hela frågan om bortkastade bifångster, och jag anser att denna fråga inte har behandlas och att den måste behandlas omedelbart.

Vi måste göra fisket mer effektivt och mer kostnadseffektivt, men vi måste också se till att människor kan leva på fisket, inte endast människor som arbetar inom industrin, utan också människor som bor i kustsamhällen.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Jag efterlyser goda nyheter den 24 juni också för det småskaliga fisket och kustfisket i Portugal.

Som min kollega Duarte Freitas redan har sagt har det talats mycket om diesel, om stöd till diesel, men 85  procent av fartygen i Portugal är verksamma inom den småskaliga fiskerisektorn och över hälften av dem drivs med bensin. Det är små fartyg med utombordsmotorer. De får inget stöd till bensin och har glömts bort helt. Det är nödvändigt att ett likadant system som det som finns för diesel inrättas för bensin som används inom fisket.

Förra fredagen åkte jag och fiskade tillsammans med fiskare från Esposende och jag kan intyga att de gör enorma uppoffringar. Kommissionen kommer inte att nå dessa fiskare om den inte också antar åtgärder för det småskaliga fisket den 24 juni.

  Janez Lenarčič, tjänstgörande rådsordförande. − (SL) I mitt avslutande anförande vill jag också betona att rådet är medvetet om den svåra situationen för fiskerisektorn i Europeiska unionen, men två aspekter måste urskiljas: Den ena är fiskerisektorns särdrag och den andra är de höga bränslepriserna som redan har nämnts. De höga bränslepriserna drabbar flera, ja praktiskt taget alla sektorer, och naturligtvis även fisket.

Rådet har varit aktivt i att ta fram lösningar: intensiva samråd pågår, och de kommer att kulminera nästa vecka vid rådets möte (jordbruk och fiske), då man kommer att försöka få fram åtgärder på kort, medellång och lång sikt där syftet är att bevara både kustfisket och det pelagiska fisket.

Jag kan försäkra er om att jag har följt debatten på nära håll och att ordföranden för rådet för jordbruk och fiske är väl införstådd med de åsikter som har uttryckts i denna debatt, och också era första reaktioner på de förslag och planer som kommissionsledamoten har presenterat.

  Joe Borg, kommissionsledamot. − (EN) Herr talman! Jag skulle först vilja tacka alla för era kommentarer, de olika frågor de har tagit upp och också för det stöd som allmänt uttryckts till det paket som kommissionen har för avsikt att föreslå.

Jag vill säga att detta inte är slutet på hela processen, utan bara början. Vi måste också låta förslagen gå genom rådet och parlamentet och jag vill upprepa att vi behöver ert fulla stöd för att få igenom förslagen så snabbt som möjligt, särskilt de delar som kräver lagändringar.

Det jag har presenterat är enligt min åsikt de gränser för flexibilitet inom vilka den kortsiktiga krisen kan åtgärdas. Syftet är att införa ett perspektiv på medellång och lång sikt för omstrukturering för att återfå hållbarhet för resurserna och lönsamhet i sektorn. Jag håller med om att dessa åtgärder inte bör ses i ett isolerat sammanhang, utan också knyta an till de pågående diskussionerna rörande olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU), fångster som kastas över bord, ekomärkning och många andra åtgärder som håller på att antas.

Beträffande IUU exempelvis, hoppas jag att ett beslut kommer att fattas i rådet på torsdag nästa vecka om den förordning som föreslagits om att effektivt bekämpa IUU-fisket, ett beslut som Europaparlamentet med överväldigande majoritet har stött.

Jag skulle vilja säga till Chris Davies att vi inte föreslår att pengar ska kastas ut på problemen, utan att man ska ge stöd till omstrukturering – som jag tidigare har sagt, för att återfå ett hållbart och lönsamt fiske. Jag skulle vilja uppmana Chris Davies att undersöka det vi skulle föreslå, och om han har några särskilda kommentarer skulle jag helt klart välkomna dem. Ja, vi ska arbeta för att få till stånd verkligt fungerande marknadsmekanismer i stället för att fortsätta att låta några få stora aktörer dominera marknaden då fiskepriserna fastställs.

Som svar på vad Jim Allister sa blir det mer attraktivt för medlemsstaterna att påbörja det som finns tillgängligt inom Fonden för fiskets utveckling, och vi hoppas därför att medlemsstaterna kommer att engagera sig fullt ut. Vi kommer att diskutera detta under nästa veckas möte i rådet för att på ett effektivt sätt genomföra de åtgärder vi föreslår.

Jag ska bara helt kort gå igenom vilka åtgärder vi planerar att genomföra.

För det första undersöker vi nödåtgärder, och där föreslår vi stöd till tillfällig nedläggning av fiskefartyg (och avsikten med detta är också att värna om hållbarhet) under maximalt en tremånadersperiod förutom det som redan har fastslagits i Fonden för fiskets utveckling, och detta beror inte enbart på biologiska skäl. En sådan åtgärd kan finansiera marschkostnader och fasta kostnader för fartyg. Denna åtgärd ska endast tillämpas i fall där det uttryckligen finns ett åtagande att de företag som drar nytta av åtgärden kommer att ingå i omstruktureringsplanen inom sex månader.

En annan bestämmelse gäller stödintensitet hos Fonden för fiskets utveckling för bränslesparande utrustning. Vi föreslår att det obligatoriska privata finansiella deltagandet ska ligga på en lägre nivå och det kommer därför att vara 40  procent av den nuvarande nivån.

Vi föreslår också att man ytterligare utvidgar de socioekonomiska åtgärder som är berättigade till stöd från Fonden för fiskets utveckling. Beträffande minimigränserna funderar vi på att införa bestämmelser som innebär att om en ekonomisk analys visar att det är möjligt, då kommer vårt förslag att vara att minimigränserna för stöd ska öka från 30 000 euro per företag till 30 000 euro per fartyg, men att maximigränsen ska vara 100 000 euro per företag.

De långsiktiga åtgärderna gäller stöd från Fonden för fiskets utveckling för permanent nedläggning av fiskeflottor under omstrukturering, vilket innebär att vi skulle avskaffa gränserna för tillgång till permanent nedläggningsstöd och tilläggsstöd för tillfällig nedläggning. Det innebär att vi efter den första tremånadersperioden, vilken jag talade om tidigare, föreslår att det ska finnas möjlighet till stöd i ytterligare tre månader under omstruktureringsperioden, då fartygen måste tas upp på grund av omstruktureringsprocessen. Detta skulle gälla fram till den 1 januari 2010 och i ytterligare tre månader om omstruktureringen måste fortsätta efter den 1 januari 2010. Det innebär att stöd skulle kunna erhållas under maximalt sex månader förutom under de tre månader som ges i form av nödbistånd.

Vi har också för avsikt att öka stödintensiteten för moderniseringsprojekt. Idag är det privata finansiella deltagande 60 procent och 80 procent för ersättning av växlar respektive motorer. Vi föreslår en minskning av det privata finansiella deltagandet till 40 procent. Vi föreslår detta, eftersom vi inser att den privata sektorn – egenföretagarna – fiskarna – inte är i stånd att till största delen delfinansiera omstrukturering med pengar från sina egna fickor. Vi försöker att så mycket som möjligt underlätta för fiskarna att genomföra omstrukturering genom att ta på oss huvuddelen av de utgifter som krävs.

Vi kommer också att tillåta delvis nedläggning. Om det med andra ord finns en grupp av fartyg och den fartygsgruppen omfattar 100 000 ton¸ exempelvis, och om de åtar sig att ta 50 000 eller 60 000 ton ur bruk och lämnar kvar 40 000 ton av vilka de vill bygga nya fartyg, då kan de få nedläggningsstöd för den del de tar ur bruk – 50 000 eller 60 000 ton. Det är tydligt att det skulle innebära att flottans storlek skulle minska. Man skulle få en nyare flotta, men det skulle innebära att ersättningen skulle utbetalas för det belopp som minskades.

Vi föreslår också socialt stöd i form av minskade socialförsäkringsavgifter. Med andra ord föreslår vi att denna möjlighet ska finnas för avgifter som betalas av fiskare, och inte avgifter som betalas av de företag där de är anställda. Undantaget ska göras på villkor att fiskarnas lön inte sänks och på villkor att fiskarna får samma sociala förmåner som gäller i de nuvarande systemen.

När det gäller marknadsåtgärder – en fråga som Carmen Fraga tog upp – skulle jag vilja säga att vi föreslår många åtgärder: att man stärker fiskarnas förhandlingsposition gentemot bearbetningsindustrin och distributörerna genom att samla krafter tillsammans med större tidigare ägare eller lokala marknadsorganisationer, att man upprättar ett prisövervakningssystem för att bättre förstå de faktorer som bestämmer marknadspriserna, att man förbättrar förutsägbarheten ifråga om leverantörer av produkter från EU till industrin, att man främjar initiativ till kvalitetsförbättringar såsom märkning och bättre hantering och bearbetning, information till konsumenterna och frågor som hälsa och näringsämnen, ansvarsfullt fiske, bedömning av marknadsrevision, att man utvecklar verktyg för att analysera värdekedjan och priserna samt kontrollerar det korrekta genomförandet av övervaknings- och märkningsåtgärderna och IUU.

Under det första året kommer vi också att från våra egna fonder – från övriga fiskerifonder – att tillhandahålla 20-25 miljoner euro särskilt för att lansera andra projekt samarbete med sektorns på områdena marknadsövervakning, märkning etc. Vi är beredda att på nytt inleda diskussioner med medlemsstaterna – även om vi nyss har avslutat dem – om de nuvarande operativa programmen för att se till att Fonden för fiskets utveckling är mer inriktad på omstruktureringsprogrammen. Vi underlättar utnyttjandet av Fonden för fiskets utveckling. Exempelvis – bara för att nämna ytterligare en punkt – föreslås en fördubbling av det belopp som kommissionen utbetalar i form av förfinansiering från Fonden för fiskets utveckling efter antagandet av de operativa programmen från nuvarande 7 procent till 14 procent av hela stödet från Fonden för fiskets utveckling.

Jag vill slutligen ta upp ytterligare två frågor. Carmen Fraga sa att vi hade kunnat göra mer tidigare. Jag skulle bara vilja föra in en nyans i vad hon sa. Vi hade kunnat agera på ett annat sätt tidigare. Vi hade kunnat undvika stimulansåtgärder, uppmuntra överkapacitet och kasta ut dyrbara offentliga medel på omotiverade, stora kapacitetsökningar som ligger långt över vad fiskbestånden i våra vatten rimligen kan klara.

När det gäller Avril Doyles kommentarer – att den gemensamma fiskeripolitiken har misslyckats fatalt – håller jag helt enkelt inte med. Skälet till det är att det i den gemensamma fiskeripolitik som vi kan lägga fram har föreslagits gemensamma lösningar som vi nu genomför i stället för att bevittna enskilda medlemsstater samla sig i ett utförslopp mot vad som skulle innebära att fisket förstördes helt.

  Talmannen. − Jag har fått sex resolutionsförslag⁽¹⁾ enligt artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Sylwester Chruszcz (NI), skriftlig. – (PL) Den här debatten är mycket viktig både för alla stater med kust och för konsumenterna. Som de föregående talarna har påpekat har vi alla levt med föreställningen att oljepriset aldrig skulle stiga. Helt klart har denna situation uppstått som ett resultat av att de behöriga institutionerna under många år har försummat frågan och haft bristande fantasi. Nu har det helt enkelt blivit oekonomiskt att sjösätta fiskefartyg. Priset på fisk ersätter inte investeringarna. Ett stort antal fiskare kan komma att lämna yrket, vilket skulle få hela den ekonomiska sektorn ur balans. Jag får intryck av att man tidigare knappast har brytt sig om fiskarnas vädjanden. Det är först nu när den sista krisen har uppstått som mångas samveten har vaknat, trots att sektorn började känna av de första svårigheterna för flera år sedan. Ännu har inte någon bred, saklig och ärlig debatt om sektorn ägt rum. Vi måste omedelbart lösa denna djupa kris och arbeta för att säkra framtiden för fiskerisektorn.

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN), skriftlig. – (IT) Oljepriserna i Italien har stigit med 240 procent på fyra år på grund av den stora spekulationen bland oljeföretagen. Detta hindrar fiskeflottorna – särskilt små aktörer – inte bara från att bedriva handel, utan också från att kompensera för de höga förvaltningskostnaderna. Europas marina industri håller på att kollapsa och de höga oljepriserna gröper ur de små ekonomiska marginaler som fiskare har.

Frankrike och Italien har lagt fram ett gemensamt initiativ för att ansöka om ytterligare resurser från Europeiska unionen. Huvudidén är att fördubbla det nationella gränsvärdet för minimistöd inom sektorn. En sådan åtgärd skulle ändå vara otillräcklig för att undanröja de allvarliga svårigheterna inom fiskerisektorn som dessutom redan har genomgått en kris.

Kommissionsledamoten för fiskefrågor, Joe Borg, anser att snabbt stöd är en möjlighet, men hävdar också att lösningen på krisen inom sektorn på lång sikt måste vara att omstrukturera flottan, så att den blir mindre och mindre energikrävande.

Även om jag kan gå med på förslaget att använda fartyg som drar mindre olja måste man ändå snabbt finna sätt att hjälpa fiskarna att komma över den allvarliga krisen och rädda ett stort antal familjer som lever med hotet att drabbas av extrem fattigdom.

(1) Se protokollet.

13. Förberedelse av toppmötet EU/Ryssland (26-27 juni 2008) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är yttrandena från rådet och kommissionen om förberedelserna inför toppmötet mellan EU och Ryssland (26-27 juni 2008).

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag är mycket glad över att presentera förberedelserna inför det tjugoförsta toppmötet mellan EU och Ryssland som kommer att äga rum i slutet av denna månad, den 26 och 27 juni i staden Khanty-Mansiysk i västra Sibirien.

Ordförandeskapet anser att det kommande toppmötet är rätt tillfälle för båda sidor att inleda ett nytt kapitel i de ömsesidiga förbindelserna. Vi bör särskilt vara beredda att dra nytta av den positiva möjlighet som förbindelserna mellan EU och Ryssland kan stå inför i och med att Dimitri Medvedjev nyligen har valts till Rysslands president.

Toppmötets huvudsakliga syfte är tydligen att inleda förhandlingar om det nya ramavtalet med Ryssland. Vi är mycket glada över att rådet den 26 maj antog ett förhandlingsmandat för EU rörande det nya avtalet. Under de senaste månaderna har rådet och kommissionen gjort stora ansträngningar på högsta nivå för att försöka komma över de återstående hindren för EU-sidan.

Genom att förhandla om ett nytt avtal kommer EU att sträva efter att ytterligare fördjupa samarbetet med Ryssland på områden av gemensamt intresse samtidigt som vi på ett mer effektivt sätt kommer att ta upp frågor där våra åsikter skiljer sig åt. Som vanligt kommer toppmötet att ge oss möjlighet att få en uppfattning om framstegen i genomförandet av de fyra gemensamma områdena. Låt mig kortfattat få belysa vad detta handlar om.

När det gäller det första gemensamma området, det ekonomiska området, kommer toppmötet att trycka på för att införa mekanismen för tidig varning på energiområdet, eftersom vi vill dra nytta av alla fördelar som detta system erbjuder. Vi ska återinföra den stora betydelse som förutsägbara och stabila regler för utlandsinvesteringar har i Ryssland. EU har också för avsikt att upprepa att formella förhandlingar om ett djupgående och omfattande frihandelsavtal kan börja så snart som Ryssland har slutfört anslutningsprocessen till WTO.

Beträffande det långvariga problemet med avgifter för att flyga över Sibirien kommer EU att fortsätta sina påtryckningar för att det nuvarande avtalet ska undertecknas.

På det andra gemensamma området, frihet, säkerhet och rättvisa, har EU för avsikt att uttrycka oro över situationen för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsordningen i Ryssland, särskilt mot bakgrund av de val som nyligen ägde rum. Jag skulle vilja tillägga att ordförandeskapet och Europaparlamentet delar denna oro. Toppmötet kommer också att ge möjlighet att bedöma framstegen för att lättare erhålla visum och rörande återtagandeavtalen.

Beträffande det tredje gemensamma området, extern säkerhet, kommer EU att understryka att det behövs mer konkreta åtgärder för ytterligare samarbete om det gemensamma grannskapet. Vi kommer framför allt att försöka betona att Ryssland måste sträva efter att finna en lösning på konflikten i Transnistrien och Georgien. Samtidigt välkomnar vi Rysslands deltagande i Eufors operation i Tchad och samtycker till ytterligare samarbete inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

Angående det fjärde gemensamma området, forskning, utbildning och kultur, välkomnar toppmötet det första ständiga partnerskapsrådet om forskning, som ägde rum i Slovenien i maj. Slutligen kommer toppmötet att ge möjlighet att ta upp internationella frågor, som exempelvis frusna konflikter, Mellanöstern, Iran, Afghanistan med mera.

Mina damer och herrar! Låt mig få avsluta med följande ord: Vid toppmötet kommer särskild tyngdpunkt att ges åt strävandena från båda sidor att garantera en stabil och demokratisk utveckling i länderna i det gemensamma grannskapsområdet. Det är nödvändigt med konkret samarbete mellan EU och Ryssland inom ramen för det gemensamma grannskapet för att lösa problem av ömsesidigt intresse och oro, och i synnerhet frusna konflikter.

Jag avslutar mitt anförande här och kommer att lyssna till debatten med stort intresse.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! I och med att Ryssland har en ny president, vilket redan har nämnts, och i och med att vårt mandat att förhandla med Ryssland nu har godkänts, anser jag att vi har möjlighet att omdefiniera detta viktiga partnerskap med vår största granne som baseras på flera gemensamma intressen. Att få till stånd goda förbindelser mellan EU och Ryssland är en av de viktigaste utmaningarna för EU:s utrikespolitik, det vet vi alla.

De påbörjade förhandlingarna kommer att stå i centrum för det första toppmötet mellan EU och Ryssland med president Medvedev i Khanty-Mansiysk i slutet av juni. Omedelbart efter mötet kommer förhandlarna att börja sin första arbetssession.

Det nya avtalet mellan EU och Ryssland ger oss chansen att uppdatera den rättsliga ramen som ligger till grund för våra förbindelser, så att de stora förändringarna både i Ryssland och i Europeiska unionen återspeglas, eftersom mycket har förändrats sedan förhandlingarna om det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet under 1990-talet. Jag tror att det också kommer att bidra till att öka potentialen i våra förbindelser, eftersom det finns en mycket stor potential, och att mer kraftfullt föra fram våra medlemsstaters intressen.

Målsättningen bör vara resultatinriktat politiskt samarbete, djupgående ekonomisk integration, lika villkor för våra energirelaterade förbindelser som åtminstone grundas på principerna i energistadgefördraget och ännu närmare förbindelser på områdena för frihet, säkerhet och rättvisa samt ännu att våra utbildningssystem och vetenskapliga system gradvis öppnas för varandra.

Samtidigt bör vi fortsätta att utöva samarbete med Ryssland inom de fyra gemensamma områden som rådets tjänstgörande ordförande nyss nämnde, och deras vägkartor. De omfattar verkligen ett brett spektrum av aktiviteter där detta strategiska partnerskap kommer till uttryck.

Det nya avtalet bör också låta den rättsliga ramen bygga på dessa i framtiden.

Toppmötet kommer också att vara en möjlighet att direkt från president Medvedev få höra hur han ser på vilka prioriteringar Ryssland bör ha tillsammans med Europeiska unionen. Jag tror att vi alltid måste beakta vad han har sagt, exempelvis i en viktig intervju i Financial Times där han sa att han ville ha mer lag och ordning i Ryssland och att han också ville att den ryska ekonomin skulle moderniseras mer. Vi kommer naturligtvis att döma honom efter hans handlingar.

Till en början kommer säkert den politik som förts i Ryssland att fortsätta, men den nye presidenten har betonat att är starkt inriktad på att införa lag och ordning och att han vill modernisera den ryska ekonomin, Jag anser att vi bör uppmuntra honom att se till att hans ord blir till handling, och att åtgärderna snart bör genomföras.

Vi ska fortsätta att gå vidare inom de områden där vi har gemensamma intressen med Ryssland, men vi bör dock på ett tydligt och bestämt sätt hålla fast vid demokrati och mänskliga rättigheter. Vi kommer att fortsätta att påminna Ryssland om de åtaganden vi båda har undertecknat, särskilt inom Europarådet, men också inom OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa).

Vi arbetar ofta nära tillsammans med Ryssland för att hantera internationella utmaningar, exempelvis som medlemmar i Mellanösternkvartetten – vi kommer sannolikt att träffas i Berlin igen nästa vecka – men vi måste också, som våra kolleger sa, få se ett Ryssland som följer en positiv agenda med sina grannländer, och därför är det sant att vi är oroade över Rysslands senaste agerande i Georgien, vilket kan undergräva stabiliteten i regionen. Vid mitt besök i Moskva för ungefär tio dagar sedan hade jag därför ett långt samtal med utrikesminister Lavrov då jag diskuterade denna viktiga fråga.

Vi bör gradvis upprätta en icke-konfronterande kontinuerlig dialog med Ryssland på hög nivå om alla aspekter av konfliktlösning, däribland fredsbevarande aspekter och fredsmekanismer, eftersom Ryssland faktiskt kommer att fortsätta att vara en viktig aktör i alla fredsansträngningar som rör frusna konflikter.

Det är å andra sidan naturligt att makthavarna i Tbilisi är allvarligt oroade över sin territoriella integritet och under diskussionerna vid toppmötet om frusna konflikter kommer vi helt klart att starkt understryka att Georgiens och Ukrainas suveränitet och territoriella integritet måste respekteras, men jag tror också att vi måste vara pragmatiska och realistiska och att vi man från Georgiens sida måste ha en övergripande strategi.

I mina regelbundna kontakter med både Georgien och Ryssland uppmanar jag verkligen till pragmatism och att man sätter stopp för ömsesidigt uteslutande villkor. Sådana kommer inte att fungera.

Sammanfattningsvis innebär toppmötet mellan EU och Ryssland att vi får möjlighet att gå in i en konstruktiv relation med den nya administrationen, då vi kan försvara våra värderingar och främja våra gemensamma intressen. Jag ser fram emot era synpunkter och diskussionen i parlamentet.

(Applåder)

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och Ryssland är en av EU:s största utmaningar och det råder delade meningar inom Europaparlamentet om huruvida man ska svinga den stora käppen och konfrontera björnen eller tala mjukt med en blandning av morot och piska i kontakterna med Ryssland med den nye presidenten Medvedev vid makten. Namnet betyder ganska passande ”björn” på ryska.

Vi måste ändå säga att han har övervunnit vårt tvivel genom sina hjälpsamma kommentarer om att förbättra rättssäkerheten, de mänskliga rättigheterna och bekämpa korruptionen – och att EU har blivit mer engagerat i det strategiska partnerskapet och det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet med det största landet i världen, där man nu planerar för förnyat förtroende mot bakgrund av en biljonomfattande ekonomi som bygger på stora mineralresurser.

Prioriteringarna vid toppmötet måste vara energisäkerhet och att Ryssland ska vara en pålitlig partner när det gäller olja och gas, men också Rysslands nära förestående anslutning till WTO och rättssäkerhet för naturresursföretag från väst när de gör direktinvesteringar i Ryssland.

Ryssland måste bli benäget att respektera sina grannländers suveränitet och territoriella integritet och att inom FN lösa problemen i Mellanöstern liksom spridningen av kärnmaterial i Iran och Nordkorea.

Ryssland spelar en nyckelroll på västra Balkan när det gäller lösningen av Kosovofrågan och bör inte skrämmas av att NATO utvidgas till att omfatta Ukraina och Georgien. Ryssland skulle också kunna bidra till att förbättra det repressiva politiska klimatet i grannlandet Vitryssland.

Det finns mycket att diskutera vid toppmötet i Khanty-Mansiysk. Låt oss hoppas att den nya dubbla konstellationen Putin-Medvedev kommer att uppvisa en anda av försoning med Europeiska unionen och att nejet i Irland inte kommer att innebära slutet för EU:s gemensamma front med 27 medlemsstater mot Ryssland.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja bemöta det som den tjänstgörande rådsordföranden och kommissionsledamoten sa. Vi hoppas också att vi nu i samband med att Ryssland har fått en ny president och vi har fått mandat att förhandla med Ryssland om nya avtalsvillkor äntligen ska gå in i en period som kännetecknas av ett mer positivt samarbete med Ryssland.

Under de senaste tio åren har vi fått se att Europeiska unionen har varit mycket stort ömsesidigt beroende av varandra. Jag anser att det därför är bra att arbeta med dem med ett tydligt mandat att mer konkret definiera det arbete som vi vill genomföra på de fyra gemensamma områdena, vilket vi har utvecklat de senaste åren. Vi vill naturligtvis också utnyttja de nya möjligheterna att fortsätta – och kanske intensifiera – partnerskapet på det internationella området.

Vi måste också arbeta för att skapa säkerhet och öppenhet i energiförbindelserna, vilket naturligtvis också inbegriper handeln, men också för att förbättra investeringsklimatet i Ryssland, något som också anslutningen och inträdet i WTO i hög grad kan bidra till.

Jag anser också att vi måste arbeta tillsammans för att vi ska kunna ta oss an problemen i våra gemensamma grannländer. Vi har redan talat om Transnistrien och Kaukasus, men vi måste också undersöka hur vi kan komma fram till någon form av kompromiss i Kosovofrågan inom den närmaste framtiden.

Vi måste också skapa nödvändiga och effektiva mekanismer för att hantera brott mot de mänskliga rättigheterna och även - för att uttrycka oss mer positivt – bidra till att främja rättssäkerheten i Ryssland.

Jag skulle vilja avsluta med två kommentarer. Jag vill betona, på samma sätt som vi gjort många gånger tidigare, att vi för att se till att förhandlingarna blir framgångsrika från vår sida måste tala med en och samma röst. Jag vill också säga – och jag har sagt det förut – att vi också måste vara lite pragmatiska. Vårt inflytande är begränsat. Ryssland är inte ett kandidatland, det vill inte ansluta sig till Europeiska unionen, det går sin egen väg. Det vill samarbeta, men inte integreras. Jag anser att vi bör beakta detta i vårt samarbete och i våra diskussioner med dem under de kommande åren.

  Janusz Onyszkiewicz, för ALDE-gruppen. – (PL) Det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland kommer att vara det första tillfället då ledarna för EU:s medlemsstater kommer att träffa de nya företrädarna för de ryska myndigheterna efter de val som nyligen ägde rum. Toppmötet kommer därför att vara ett utmärkt tillfälle att bli underrättad om den ryska politikens inriktning och hur den kan komma att genomföras.

Man kan få viss information om hur denna politik kan komma att se ut från president Medvedevs tal i Berlin. Det innehöll flera hoppingivande hänvisningar till att man ska bekämpa korruption och leda landet enligt rättssäkerhetsprinciperna. Svårigheten är att president Putin, Dimitrij Medvedevs föregångare, sa liknande saker i början av sin presidentperiod, men vi vet alla hur saker och ting utvecklades och hur den nuvarande situationen ser ut. Det tidigare nämnda talet speglade också en världssyn som skiljde sig mycket från vad vi hade velat höra. Enligt den världssyn som Dimitrij Medvedev presenterade reduceras Europeiska unionen, eller rättare sagt unionens medlemsstater, till att ha en roll enbart som ekonomiska partner till Ryssland. Ryssland planerar att bedriva politisk verksamhet i ett betydligt större område som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok.

Ytterligare en fråga är värd att nämnas. Den är ganska specifik, men brådskande, och gäller förbindelserna mellan Ryssland och Georgien. Enligt ett avtal som ingicks 1994 är ryska trupper stationerade i Abchazien efter ett mandat som de har fått av OSS (Oberoende staters samvälde), en sammanslutning av stater från det forna Sovjetunionen. Abchazien är en del av Georgien. Det finns tydliga indikationer på att dessa trupper inte har en fredsbevarande roll, och att de i själva verket är en part i konflikten mellan abchaziska separatister och Georgiens regering. Det har framkommit genom att ett ryskt flygplan har skjutit ner ett georgiskt flygplan utan pilot. Enligt ett ensidigt beslut som de ryska myndigheterna nyligen har fattat på egen hand har de ryska styrkorna förstärkts avsevärt.

Det skulle göra stor skillnad om Europeiska unionen deltog i att lösa denna konflikt som en förtroendeingivande och pålitlig part.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är ganska irriterad över att mycket lite har sagts i de anföranden vi har hört om förhandlingarna och de kommande diskussionerna om att Europa inte intar en enad eller enhällig ståndpunkt i många av de frågor som kommer att tas upp vid vad jag anser är viktiga samtal med president Medvedev. Detta gäller särskilt hela det energipolitiska området. Jag anser att det är ett allvarligt problem. Vi talar ofta om vårt beroende av olje- och gasimport från Ryssland, men vi har inte formulerat någon gemensam strategi i denna fråga. I stället följer de stora medlemsstaterna, enskilda medlemsstater, sina egna strategier på detta område och ingen egentlig enhetlig europeisk strategi om försörjningssäkerhet har utarbetats i samband med avtalen med Ryssland.

Samma sak gäller också ett annat mycket känsligt område. Jag välkomnar att de andra konflikterna också har nämnts förutom frågan om Georgien, så att vi när vi talar om Georgien också tar med Abchazien och Ossetien. Ytterligare en sak fattades i rådets och kommissionens inledande yttranden, nämligen kommentarer om hur vi nu bör hantera dess frusna konflikter med Ryssland efter beslutet om Kosovo. Som parlament behöver vi mer information om detta, och som medlem av den delegation som nyligen besökte Moskva är jag också mycket intresserad av de icke-statliga organisationernas öde i Ryssland, eftersom de är hårt drabbade av en fruktansvärd lag, och jag anser att ni också bör sätta upp denna fråga på dagordningen.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vi har nu ett tag varit medvetna om det ryska företaget Gazproms oroande böjelse för att samla före detta ledare för länder i Europeiska unionen. Det bästa exemplet på denna tendens är Gerhard Schröder, före detta förbundskansler för Tyskland. Gerhard Schröder undertecknade först ett avtal med Ryssland om att bygga gasledningen Nord Stream, och intog sedan en post i företagets styrelse. Liknande saker pågår i södra Europa i samband med Gazproms nästa projekt, nämligen gasledningen South Stream. Jag vill betona att inget energiföretag i väst har så nära förbindelser med sin ursprungsstat som Gazprom har med regeringen i Kremlin. När det gäller Gazproms planer, ställs vi inför kallsinnigt politiskt beräknande beteende. Normala marknadsprinciper gäller helt enkelt inte.

Det är hög tid att unionen inser detta och vidtar åtgärder för att förhindra en situation där ett företag med statligt stöd kan använda gasledningarna för att utöva politiska påtryckningar. Rysslands kontroll över energikällorna kommer oundvikligen att leda till ytterligare prishöjningar på energi i Europa. Ryssland kommer också att kunna få till stånd stora politiska eftergifter i utbyte mot tillhandahållande av gas och olja.

Helt klart måste Europeiska unionen bygga upp goda förbindelser med Ryssland. För att kunna göra det på ett effektivt sätt måste dock Europa visa upp enighet, en enighet som vi för närvarande inte har. Jag hoppas uppriktigt att det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland kommer att bli ett tillfälle att visa Europeiska unionens solidaritet mot Rysslands herravälde inom energisektorn.

  Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag är glad över att se att de hinder som vissa medlemsstater använder för att blockera starten på diskussionerna med Ryssland om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet slutligen har övervunnits. Efter 18 månader, strax före toppmötet, fick kommissionen slutligen mandat att förhandla med Ryssland. Det kan vara till fördel för båda parter, men låt oss inte vara alltför optimistiska. Om våra diskussioner om komplicerade problem som exempelvis energisamarbete, klimatförändringar och säkerhetsfrågor förs utifrån befästa positioner utifrån vilka vi högt och ljudligt attackerar varandra med olika (ofta orealistiska) krav som kulminerar i ultimatum kommer vi ingenstans. Trots detta finns det några mitt ibland oss som fortfarande inte förstår det. Det logiska resultatet kan då bli ett dödläge som i schack. Det vi dock behöver är en ny typ av förbindelser som är anpassade till 2000-talet, och vi har möjlighet att uppnå det. Jag tror att vi tjänar EU-medborgarnas intressen på bästa sätt genom att dra fördel av det.

  Bernard Wojciechowski, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! ”Ryssland är en gåta som är inlindad i ett underligt mysterium”, sa Churchill en gång. Europeiska unionen har enats om vad den vill ha av Ryssland. Frågan är hur snabbt.

Energipolitiken förblindar Tyskland för Polens och Litauens krav. Nord Stream, Depal – det verkar som om alla ledningar från Ryssland går över de centraleuropeiska länderna. Det är inte en ledning, sa mannen som uppfann perestrojka, Gorbatjov. The Economist medger att ledningen över Baltikum hölls hemlig. Litauens krav på fastare villkor om energi förefaller därför relevanta. Många EU-byråkrater har varit rasande över detta för att förstärka bilden av de neurotiska post-kommunistiska länderna.

Å andra sidan hotar Tysklands ekonomiminister med att detta land inte får låta Europeiska kommissionen diktera beslut bakom kulisserna i Bryssel. Han menade definitivt inte mänskliga rättigheter, gissar jag.

Initiativet till det ”östliga partnerskap”, som lanserats av Polen och Sverige kan vara spektakulärt. Det är bra med mod, men hjärnor är bättre.

Partnerskapet mellan EU och Ryssland är ingen lätt sak. Det kommer inte att vara framgångsrikt utan Polen som är Rysslands naturliga grannland både till lands, till sjöss och i luften. Det är något som alla sidor helt klart måste beakta, särskilt nu när Lissabonfördraget gick om intet och dess spillror kan skada vad som än kommer i dess väg. Bra beslut är värdelösa försök om de kommer i konflikt med suveräna stater.

”Kanske finns det en nyckel för Ryssland. Den nyckeln är Rysslands nationella intressen”, sa Churchill också. Åsikten att ”inget är omöjligt för Ryssland utom reformer” verkar inte längre vara sann. Vilken strategi som än används måste EU samarbeta med Ryssland och vice versa.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som Bernard Wojciechowski, föregående talare, redan har sagt är förbindelserna med Ryssland extremt känsliga och förknippade med ambivalens. Jag förstår denna inställning bland ledamöterna från Central- och Östeuropa, särskilt de baltiska staterna som har fått lida mycket av den ryska dominansen i form av Sovjetunionens kontroll och ett hårt och förtryckande system som nu lyckligtvis inte längre finns. Jag anser att vi bör ta detta tillfälle i akt och etablera mer vänskapliga förbindelser med det stora ryska folket som otvivelaktigt är européer och på något sätt också Europas portvakter. Ryssland har samma problem som vi. Det har fallande födelsetal samtidigt som de stora öppna områdena i Sibirien mycket väl kan visa sig vara ett attraktivt förslag till de en och en halv miljarder kineser som anser att en del av deras territorium togs ifrån dem.

Jag anser att de missförstånd som finns och som består med Ryssland och som jag hoppas kommer att klaras upp vid toppmötet mellan EU och Ryssland den 14 november delvis också är vårt ansvar. Vi kopplade på vår kärra till den amerikanska politiska vagnen och återvände till den Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) – jag talar för Frankrike här – som var svaret på Warszawapakten. När Warszawapakten försvann tror jag att Ryssland helt legitimt skapade sig misstankar om våra avsikter och jag vill att dessa missförstånd ska rätas ut på båda sidor.

  Elmar Brok (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Fru kommissionsledamot! Herr tjänstgörande rådsordförande! Med tanke på att ett antal av era kolleger som motsätter sig Lissabonfördraget har krävt en enhetlig politik för Ryssland, låt mig färska upp ert minne: champagneflaskor öppnades i Moskva efter resultatet av den irländska omröstningen eftersom det sågs som ytterligare ett bevis för Europas svaghet som tillät Ryssland att gå tillbaka till ”business as usual” med enskilda länder.

Det gläder mig att partnerskaps- och samarbetsavtalet nu kan förhandlas fram, i vilket vi tar upp kritiska frågor som energitrygghet. Det är Lissabonfördraget som kommer att ge oss befogenheten att hantera denna fråga samt frågan om mänskliga rättigheter.

Jag är säker på att precis som kansler Merkel kommer det slovenska ordförandeskapet att företräda Europas intressen och att kansler Merkel själv i Sochi kommer att förespråka mänskliga rättigheter och politiska intressen. Jag är säker på att detta kommer att bli en framgång, och vi måste påminna Dmitrj Medvedev om vad han själv sagt, nämligen att stater måste bedömas utifrån sin demokratiutveckling och rättssäkerhet. Vi måste ta hans kommentarer på allvar.

Vi borde dock också klargöra att vi har gemensamma intressen med Ryssland, inte bara i energifrågor, där vi måste nå en försörjningstrygghet. Ryssland är trots allt medlem i säkerhetsrådet. Hur kan vi stoppa spridningen av massförstörelsevapen om vi inte får Ryssland på vår sida, eller ta itu med frågor som Iran, Mellanöstern och olika andra områden? Vi måste klargöra det. Samtidigt får Ryssland inte heller få alltför mycket makt via Gazprom. Ryssland måste vara föremål för samma konkurrensregler som alla andra.

Låt mig göra en sista kommentar: om vi vill befästa våra gemensamma intressen med Ryssland via ett strategiskt partnerskap måste det vara tydligt att det inte längre finns något utrymme för en politik med ”nära utland” och inflytandesfärer. I ett Europa med oberoende stater måste varje land i enlighet med Helsingforsavtalet ha rätt att ansluta sig till en allians eller inte, efter dess egna önskemål. Inget annat land har vetorätt i fråga om oberoende beslut som fattas av ett annat europeiskt land. Det måste också göras mycket klart.

  Hannes Swoboda (PSE). - (DE) Herr talman! Många av våra kolleger i kammaren kommer från länder med dåliga erfarenheter av Sovjetunionen. Kommissionsledamoten och jag kommer från ett land som hade både goda och dåliga erfarenheter av före detta Sovjetunionen. Dagens Ryssland påminner på vissa sätt om det forna Sovjetunionen. Det är dock ett nytt Ryssland med en ny potential.

Uppgiften är nu att göra vårt yttersta för att se till att vi skapar ett nytt Ryssland som inte längre påminner oss om det förflutnas Sovjetunionen. För det behöver vi två saker: en tydlig och otvetydig ståndpunkt, och en vilja att inleda en dialog med detta nya Ryssland. Angående problemet med Kosovo har vi till exempel en annan ståndpunkt än Ryssland, men vi måste fortfarande diskutera med Ryssland så att vi kan lösa problemen. Grannskapspolitiken är ett annat exempel: vi har ett annat erbjudande till våra grannländer, medan Ryssland ofta fortfarande intar en imperialistisk ståndpunkt mot sitt ”nära utland”.

Om vi vill hjälpa dessa länder måste vi ge ett tydligt stöd till länder som till exempel Georgien, men vi måste också tala med Ryssland om hur vi kan nå en fredlig lösning av dessa konflikter, oavsett om vi talar om Abkhazien eller Sydossetien.

När det gäller energifrågor måste vi se till att vi hittar våra egna resurser; vi behöver till exempel en Nabucco-pipeline så att vi får en starkare förhandlingsposition gentemot Ryssland. Men vi måste ändå förhandla med Ryssland om energifrågor och andra frågor. Min grupp och jag utesluter därför inte möjligheten att vi behöver båda dessa ting – en tydlig och otvetydig ståndpunkt och en oberoende politik – så att vi med denna starka ståndpunkt kan inleda förhandlingar och samtal med Ryssland. Jag hoppas att vi kan nå vårt mål.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Henrik Lax (ALDE). - Energifrågan blir viktig på toppmötet. EU behöver gas från Ryssland, och Ryssland behöver exportintäkterna från Europa. Toppmötet kan bli avgörande för om Nord Stream-gasröret från Ryssland till Tyskland genom Östersjön ska bli verklighet.

Detta projekt kan allvarligt störa Östersjöns sårbara ekosystem, men det allvarligaste hotet mot detta projekt är dock bristen på förtroende mellan Ryssland och länderna kring Östersjön. Om gasröret ska förverkligas behövs klara förtroendeskapande åtgärder från två håll, från Ryssland och från Tyskland. Ryssland måste bl.a. ratificera Esbokonventionen som reglerar ansvarsfördelningen i transnationella projekt som kan ha miljökonsekvenser för grannländer, och Ryssland måste sluta upp med allt tal om att den ryska flottan och militären ska delta i byggandet av röret. Det kommer aldrig att tillåtas, åtminstone inte på Finlands territorialvatten. Tyskland i sin tur måste för det första erkänna att projektet berör alla EU:s medlemsländer kring Östersjön och är en gemensam EU-angelägenhet. Tyskland måste visa solidaritet med Polen och de tre baltiska länderna, och övertyga dem att de inte blir diskriminerade i sin energiförsörjning p.g.a. projektet. Tyskland måste leva upp till det förslag till resolution som vi nu diskuterar, där det sägs att EU ska agera enat gentemot Ryssland i energiprojekt av omfattande storlek. Gasröret får inte leda till att EU:s inre marknad sätts på spel. Det är EU och inte ryska Gazprom som ska sätta reglerna för energihandel på den inre marknaden.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Kommissionsledamot Ferrero-Waldners anförande gör att vi utgår ifrån att parlamentets resolution är ett utmärkt exempel på politisk korrekthet; kanske till och med något som liknar en nigning inför Rysslands nya president Dmitrj Medvedev. Vi borde dock komma ihåg att premiärminister Putin – presidenten och Putin – egentligen bara är en och samma person, och att han genomför en ”söndra och härska”-politik direkt inriktad på EU:s medlemsstater. Under dessa omständigheter är det mycket viktigt att partnerskapsavtalet blir en framgång. Europeiska unionen får inte visa någon svaghet. Det måste i sina samtal visa att medlemsstaterna är eniga och visa sin solidaritet som en styrka. EU måste minska Rysslands hittills uppvisade inkonsekvens och främja en integrerad marknad och fri tillgång till infrastruktur och investeringar i Ryssland. EU måste begära att Ryssland är villigt att följa WTO:s krav. Vi måste stärka Europeiska unionens enade ståndpunkt om strategiska frågor i förhållande till stater med odemokratiska regimer. Europeiska unionen måste bekräfta att den förblir en högborg för demokrati och gemensamma värderingar.

  Sylwester Chruszcz (NI). - (PL) Herr talman! Mötet mellan företrädarna för EU och Ryssland i Sibirien borde vara ett möte mellan vänner som söker verklig förståelse. Om vi vill förbättra våra förbindelser måste vi ta vår partner på allvar. Jag har hört det sägas i parlamentet att Europeiska unionen kommer att vilja undervisa Ryssland om demokratins regler. Det finns dock ett demokratiskt underskott i Bryssel. Jag har också hört resultatet av den irländska folkomröstningen ifrågasättas här i parlamentet.

Det har också sagts i kammaren att ledamöterna är oroade över situationen i Georgien. Är inte det höjden av hyckleri? Ena dagen begränsas Serbiens territoriella integritet genom erkännandet av Kosovo och nästa dag förnekas folket i Abkhazien möjligheten till oberoende och får höra att en annan uppsättning regler gäller för deras land. Mina damer och herrar! Ni måste förstå att det var Stalin som besegrade Abkhazien och införlivade det i Georgien. Vi kan i dag inte vara delaktiga i en värld som vi inte förstår. Jag anser att om vi ska hantera ryssarna måste vi förstå inte enbart deras historia utan också deras mentalitet. Det är uppenbart att Ryssland för närvarande är välstyrt. Livet blir bättre för det ryska folket och Ryssland håller på att bli ett demokratiskt land. Det finns inget som berättigar den didaktiska tonen hos unionens tjänstemän. Allt det leder till är ett irriterat hånleende i Moskva.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Fru kommissionsledamot! Det är endast genom att tala med varandra som vi undviker missförstånd. Vi kommer nu att föra intensiva diskussioner med varandra, eftersom vi inleder en dialog med ryska federationen när vi inleder samtal om partnerskaps- och samarbetsavtalet. Det är bra att förhandlingarna nu ska inledas. Otroligt många saker har förändrats under de senaste tio åren, både i Ryssland och Europeiska unionen, men vi är också mer beroende än någonsin av varandra. Därför är goda bindande avtal om energi, men också om klimatförändringarna nödvändigt för båda parter. Herr talman! När det gäller dessa avtal får vi inte heller glömma ett antal grundläggande fakta. Även om vissa ledamöter kanske tvivlar måste vi nu av alla tidpunkter arbeta hårt för gemenskapsvärderingarna, som exempelvis att stärka rättssäkerheten, bekämpa korruption och betona vikten av en oberoende social debatt i själva Ryssland.

Herr talman! Förhandlingarna kommer inte att bli enkla. Ett nytt avtal behöver vad mig beträffar inte vara encyklopediskt, men det måste göra ett antal absolut grundläggande faktorer bindande för båda parter.

Herr talman! Vi kan inte vänta till dess att avtalet läggs fram, för vi behöver positiva tecken från Kreml nu angående ett antal frågor – jag är mycket oroad över vissa utvecklingar: Tjetjenien, TNK-BP-fallet och Abkhazien. Jag vill höra av talmannen vad exakt han menar med gemensamma åtgärder.

  Kristian Vigenin (PSE). - (BG) Herr talman! Fru kommissionsledamot! Kolleger! Låt mig börja med att säga att världen är i dag är en helt annorlunda plats och att skapandet av intilliggande block hör till det förflutna. Också Ryssland har ändrats mycket. Ryssland i juni 2008 skiljer sig mycket från Ryssland i juni 2000 till exempel. Europeiska unionen står inför utmaningen att bygga och utveckla en ny typ av förbindelser som inte kan jämföras med något som funnits tidigare. Vi måste utveckla dessa förbindelser med den tydliga förståelsen att det finns mycket mer som enar oss än som skiljer oss åt. Det finns många problem som vi endast kan lösa om vi samarbetar med Ryssland. Dessa problem rör också globala frågor som klimatförändringarna, bekämpningen av hungersnöd, pandemier och terrorism. Det finns andra problem som är regionala till sin natur men som ändå har enorm betydelse för EU: energitrygghet, handel och ekonomiska förbindelser och förbindelser med gemensamma grannar. Det finns också frågor som skiljer oss åt: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, vår uppfattning av demokrati och demokratiska system. Men vi måste vara tillräckligt pragmatiska och utveckla vår dialog inte genom konfrontation utan genom att fokusera på våra gemensamma mål.

Det är ett faktum att misstron på senare år har ökat, men vi har nu en möjlighet att inleda en dialog med Rysslands nya president. Jag vill uppmärksamma er på Rysslands roll i Västra Balkan. Jag tror att vi måste föra en mycket aktiv dialog för att göra Ryssland delaktigt i att hitta lösningar på problemen i regionen och övertyga landet att stödja EU:s ansträngningar för att garantera en långsiktig stabilitet, däribland genom EULEX-uppdraget i Kosovo. Jag vill att man vid det kommande toppmötet också ska ta upp Rysslands roll i Svartahavsregionen och säga att det är upp till oss huruvida politiken med att ”söndra och härska” kommer att tillämpas eller inte.

  István Szent-Iványi (ALDE). - (HU) Herr talman! Fru kommissionsledamot! I sitt installationstal förklarade sig president Medvedev lojal mot demokratin, och sa att han ansåg att återupprättandet av rättssäkerheten var hans viktigaste uppgift. Om detta inte bara är tomma ord och om han faktiskt lyckas åstadkomma detta finns det en verklig chans att förbindelserna med Ryssland avsevärt kan förbättras. Våra förväntningar är blygsamma, men vi är öppna och optimistiska. Att ha Ryssland som en stabil och tillförlitlig partner för att bidra till att lösa konflikter som har nått ett dödläge och bidra till att förhindra spridning av kärnvapen ligger i vårt grundläggande intresse. Vi betraktar Ryssland som en partner, men de måste också besluta om de ser oss som en partner eller om de ser oss som en samling rivaler som ska vändas mot varandra och spelas ut mot varandra. Vi välkomnar avsikten att inrätta ett nytt partnerskapsavtal mellan EU och Ryssland, som borde utvidgas till att omfatta energifrågor och som också borde omfatta de grundläggande principerna för energistadgan. Europa måste inta en beslutsam och enad hållning vid förhandlingarna om vi vill nå verkliga resultat.

Jag ser det som ett positivt tecken att toppmötet ska hållas i huvudstaden Chanty-Mansijsk. Världskongressen för de finskugriska folken ska också hållas där vid samma tidpunkt. Jag hoppas att detta inte endast är en engångsgest från Rysslands del mot de finskugriska folken, utan att de verkligen avser att förbättra situationen och garantera de finskugriska folkens rättigheter. När det gäller denna fråga vill jag be kommissionsledamot Ferrero-Waldner och kommissionen att påskynda arbetet med att genomföra de ”förberedande åtgärderna” för att hjälpa de finskugriska folken, för vi tycker att underskotten på detta område verkar vara enorma. Tack.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Rysslands utrikesministerium har utarbetat en omfattande strategi för att använda sina landsmän i Europeiska unionen, särskilt i de baltiska staterna, för att stärka Rysslands politiska och ekonomiska inflytande. President Medvedev har just undertecknat ett dekret om avskaffande av inresevisum till Ryssland för icke-medborgare från Lettland och Estland, vilket i praktiken erkänner dem som ryska medborgare. Icke-medborgare, som för att erhålla medborgarskap endast måste lära sig lite av det lokala språket, kommer således att få mycket större privilegier än medborgare och incitamentet att erhålla medborgarskap kommer att minska. Detta agerande – liksom uppmaningen att ge dem rösträtt i kommunalvalen – är ett verkligt hinder för integrationen av icke-medborgare. Rysslands ”styrda demokrati” har tillkännagivit ökade restriktioner för pressfriheten, yttrandefriheten och mötesfriheten. Rysslands sanna demokrater har begärt vårt stöd vid flera tillfällen, både i uppmaningar till underutskottet för mänskliga rättigheter och vid tidpunkten för besöket i Moskva. Den planerade pragmatismen i resolutionen har dock tillåtit oss att glömma våra principer, även om all ekonomisk tillväxt i Ryssland i praktiken bygger på våra betalningar för energiresurser.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) Mina damer och herrar! Europeiska unionen, och då menar jag rådet, borde tydligt definiera sin uppfattning av förbindelserna med Ryssland. Det borde vara tydligt huruvida förhandlingarna om till exempel gasförsörjning, Kosovo, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter kommer att föras av enskilda medlemsstater separat eller om det finns en möjlighet att nå en enighet, åtminstone på en grundläggande nivå, om vissa gemensamma intressen. Jag anser att det ligger i medborgarnas intresse att unionen talar med en röst i sina förehavanden med Ryssland. Detta är tyvärr inte fallet. Vi borde trycka på för inrättandet av ett mer stabilt företagsklimat och politiskt klimat i Ryssland, som skulle omfattar färre importhinder och ge investerare från unionen större utrymme. Detta skulle säkerligen stödjas av Rysslands medlemskap i Världshandelsorganisationen. Vi måste naturligtvis alla uttryckligen betona att respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna måste vara en del av ett sådant partnerskap. Unionen, som är en stark och mångsidig enhet, och Ryssland, som är en supermakt, borde sluta upp att agera som två städer som endast binds samman av en smal väg och en gasledning. Båda borde eftersträva en större ömsesidig ekonomisk integration och deras partnerskap borde vara ett konvenansbröllop, inte en kärlekshistoria.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! När EU välkomnar president Medvedevs ord om vikten av civila rättigheter och rättssäkerhet, borde unionen göra det fullständigt klart att trovärdigheten i hans uttalanden endast kan mätas genom att han först och främst visar fullständig respekt för domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och bidrar till att reformera detta organ.

Den viktigaste utgångspunkten för att nå bättre förbindelser är enighet bland EU:s medlemsstater. Vi betonar särskilt behovet av att prioritera de långsiktiga fördelarna med en gemensam ståndpunkt framför de möjliga kortsiktiga fördelarna med bilaterala avtal om enskilda frågor.

Dessa prioriteringar är särskilt relevanta på området för ekonomi och energi, där principerna om öppenhet och ömsesidighet kan vara den enda grunden för ett långsiktigt samarbete, tillsammans med en likvärdig tillgång till marknaderna, infrastruktur och investeringar.

  Reino Paasilinna (PSE). - (FI) Herr talman! Fru kommissionsledamot! Jag har framför mig en studie som utarbetats i år om ryska affärsmän. Förvånansvärt nog tänker de ungefär som vi. Vilket slags Ryssland vill de se 2020? Mellan 50 och 70 procent av dem vill att ryssarna ska vara fria, för det andra utbildade, för det tredje integrerade, för det fjärde att de ska respektera lagarna och för det femte att de ska vara hälsosamma. Det finns inga onda avsikter här på något sätt. Endast 30 procent av dessa affärsmän hoppades bli rika. Det är därför inte längre fråga om den typ av oligarker som vi alla minns.

Det är Rysslands intention att modernisera, och detta mål är gemensamt för landets ledare och dess folk. Farhågorna hos de affärsmän som vi intervjuade liknar våra: 70 procent av dem anser att den åldrande befolkningen är mycket oroande, precis som vi. Vad gäller korruption bland höga tjänstemän är det mindre vanligt här, men mycket vanligt där. Över 50 procent anser att domstolarnas oberoende och de medborgerliga rättigheterna är viktiga. Låg utbildning är också ett orosmoment. Vi kan föregå med gott exempel och ge stöd vid dålig infrastruktur och rigid byråkrati. Därför anser jag att vi nu har ett tillfälle, nu när vi är beroende av Ryssland för energi, att erbjuda vår expertis för att främja landets modernisering, vilket är deras mål.

  Christopher Beazley (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Ferrero-Waldner talade om vikten av att skapa bra förbindelser mellan EU och Ryssland.

Ett område som jag anser är särskilt viktigt är frågan om det civila samhället. Anser kommissionsledamoten det möjligt att inleda specifika program eller projekt som vi kan börja överväga i fråga om universitetsutbyten, kulturella eller konstnärliga utbyten, och i så fall vilka?

Jag tror att det är värt att upprepa vår besvikelse i detta sammanhang. British Councils kontor i Sankt Petersburg och Jekaterinburg stängdes, mot all normal diplomatisk praxis.

Det är också värt att reflektera över energiförhållandet. Som en bra kund har vi en stark ställning. Gazprom har uppenbarligen misslyckats med att övertyga parlamentet, i utskottet för utrikesfrågor, forskning och energi, och i utskottet för framställningar. De måste tänka om. Vi behöver ett bra förhållande där vi inte är naiva, där vi inte förlitar oss till önsketänkande, och där våra ryska partner och kolleger inte är misstänksamma och inte känner sig hotade eller anser att de måste vara aggressiva.

  Adrian Severin (PSE). - (EN) Herr talman! Nästa toppmöte mellan EU och Ryssland kommer att äga rum mellan en rysk federation på uppgång – om än tillfälligt – och ett EU som inte bara är påverkat av Irlands ”nej” till Lissabonfördraget, utan dessutom av bristen på en tydlig vision om hur vi ska ta oss ur krisen.

Ryssland i sig är en splittrande fråga i Europeiska unionen. Frågan delade faktiskt in oss i ideologer och pragmatiker; i konfronterande geostrateger och försoningsförespråkare; i gamla Kalla kriget-kämpar och nya utilitaristiska opportunister.

Å andra sidan är ett stort problem att Ryssland inte har en EU-politik, utan föredrar att hantera varje unionsmedlem separat. Vi kommer inte att kunna förändra denna situation förrän vi inför en verklig gemensam europeisk politik för Ryssland. Vi måste tala om för Ryssland att för att man ska kunna göra bra affärer med oss och dra nytta av det ömsesidiga öppnandet av marknaderna måste man ha en institutionell och politisk interoperabilitet som garanterar en separation mellan den ekonomiska politiken och de geopolitiska strategierna.

Därför behövs ett gemensamt område för rättvisa, frihet och säkerhet som utmärks av insyn, ansvarsskyldighet och öppenhet.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Förhållandet mellan Europeiska unionen och Ryssland borde vara konstruktiv, men också krävande. Ryssland är liksom vi medlem i Europarådet och måste därför respektera dess principer och värderingar.

Jag välkomnar att president Medvedev nyligen har betonat vikten av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Europeiska unionen och Ryssland har en potential till starka förbindelser och vi står nu inför utmaningen med att förhandla fram ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal, vilket kommer att göra det möjligt för oss att göra snabbare framsteg med de så kallade ”fyra gemensamma områdena”.

Jag vill betona vikten av ett av dessa områden: de ekonomiska förbindelserna. Över hälften av Rysslands handel sker med unionen. Skapandet av en integrerad marknad, med öppna och icke-diskriminerande regler, kommer att stärka och mångfaldiga de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen. En större rättssäkerhet i Ryssland är också väsentligt.

Mina damer och herrar! Moskva är en central aktör på den internationella arenan. Som en permanent ledamot i säkerhetsrådet är dess samarbete avgörande för att nå fred och stabilitet i Europa och i världen.

Vad EU beträffar måste de 27 medlemsstaterna anta en enad front i sina förbindelser med Ryssland. Alla analytiker, senast Mark Leonard i en intressant studie, betonar att avsaknaden av en gemensam ståndpunkt är skadlig för unionen.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Herr talman! Det förestående toppmötet löser det dödläge som har varat i över ett och ett halvt år, och kommer förhoppningsvis att innebära avsevärda framsteg för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Europeiska unionen behöver Ryssland, men var säkra på att Ryssland behöver Europa åtminstone lika mycket, som ekonomisk partner och som energikonsument. Vi är beroende av varandra på energiområdet och i många andra frågor. Därför anser jag att farhågorna om ett ökat ryskt inflytande är överdrivna, även om flera uttalanden från det ryska ledarskapet tycks motivera dem. Till förmån för den framtida utvecklingen av de strategiska förbindelserna mellan EU och Ryssland är det avgörande att inrätta ett ömsesidigt viseringsfritt resesystem snarast möjligt, eftersom detta är av avgörande vikt för framstegen för förbindelserna mellan EU och Ryssland. Sammanfattningsvis vill jag, som ordförande för det finskugriska forumet i Europaparlamentet, upprepa begäran från min kollega István Szent-Iványi till de av EU:s stats- och regeringschefer som deltar i toppmötet: var snälla och stöd de finskugriska folken. Tack för er uppmärksamhet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Jag anser också att en pipeline mellan Tyskland och Ryssland endast borde konstrueras om de övriga EU-medlemsstaterna samtycker. Men då borde dessa medlemsstater sedan inte förhandla med en annan stormakt, nämligen USA, om missiler eller viseringar. Europa kommer endast att kunna stå på sig gentemot USA och Ryssland om vi slutligen antar en enad front.

Låt mig göra något fullständigt klart: det är vår uppgift att tala om för Ryssland att det ligger i deras grundläggande intresse att bygga ett bra partnerskap med Europa. Detta innebär dock att de inte kan tala för andra länder som Ryssland råkar ha ockuperat tidigare, som exempelvis Ukraina eller Georgien. Dessa länder är suveräna stater och har rätt att fatta sina egna beslut om sitt eget öde.

President Medvedev sa i Berlin att han vill att förbindelserna ska förbättras. Med tanke på det kan han börja på två fronter. Den första är rättssäkerheten, vilket innebär att han måste agera i fråga om Yukos-fångarna. Det andra och mycket viktiga området är detta: President Medvedev! Vänligen upphör att blockera det största fredsskapande uppdraget i EU:s historia, nämligen Kosovo-uppdraget!

  Andrzej Jan Szejna (PSE). - (PL) Herr talman! Det komplexa förhållandet mellan Europeiska unionen och Ryssland kräver välhanterad och sammanhållen diplomatisk handling. Det kommande toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland har väckt starka känslor, eftersom avtal av stor vikt för både EU och Ryssland ska förhandlas fram där. Unionen måste bland annat sträva efter att garantera en energitrygghet för Europa. Vid en tidpunkt då bränsle- och energipriserna ständigt ökar är energitrygghet av strategisk betydelse för hela Europeiska unionens ekonomi och också för EU-medlemsstaternas nationella ekonomier.

Inför toppmötet mellan EU och Ryssland måste vi förstå hur viktigt det är för unionens framtid att vi talar med en enda röst på den internationella arenan. I detta sammanhang är det olyckligt att Lissabonfördragets ikraftträdande nu är ovisst. Lissabonfördraget innehåller bestämmelser som skulle kunna göra Europeiska unionen till en stark partner i internationella förbindelser. Jag är glad över att unionen stödde Polen i dess dispyt med Ryssland om exporten av våra produkter. Jag är säker på att Polen under de kommande åren kommer att bidra till att utveckla en positiv relation mellan Ryssland och Europeiska unionen.

  Josef Zieleniec (PPE-DE). - (CS) Detta toppmöte mellan EU och Ryssland kommer att vara det första för Rysslands president Dmitrj Medvedev. Unionen borde använda början av hans mandatperiod för att sträva efter en övergång för de ömsesidiga förbindelserna till ett pragmatiskt, realistiskt och strategiskt partnerskap. På lång sikt är detta partnerskap faktiskt viktigare för Ryssland självt. President Medvedevs prioritet är att rättssäkerheten ska respekteras (liksom han själv säger) och att ekonomin ska moderniseras. För att lyckas med detta behöver han Europa. På området för internationella förbindelser och handelsförbindelser behöver Ryssland också en partner som är mer stabil och pålitlig än Kina eller Iran. Europeiska unionen utgör inget hot mot Ryssland. Tvärtom kan unionen hjälpa Ryssland att bevara sin status som central aktör, som landet annars gradvis skulle förlora på grund av faktorer som rör dess ensidiga ekonomi och demokrati. Ett strategiskt partnerskap kan dock endast byggas utifrån en symmetrisk dialog mellan jämlikar. I detta sammanhang måste Ryssland visa vägen, upphöra med sina småsinta försök att söndra Europa och behandla unionen som en kollektiv enhet. Kortsiktiga skärmytslingar och provokationer skjuter i onödan upp skapandet av ett verkligt partnerskap med EU. I diskussionerna om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland borde fokus ligga på de frågor som är viktiga på lång sikt.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Det strategiska partnerskapet mellan EU och Ryssland är en viktig faktor för en diversifierad och säker import av energikällor till EU. Samtidigt måste vi komma ihåg att detta samarbete är lika viktigt för Ryssland som för EU, eftersom upp till 60 procent av den ryska råoljan går till EU.

Jag anser att de europeiska ledarna måste fortsätta att tala om för Ryssland att landet inte bör använda sin energiförsörjning som ett politiskt repressionsverktyg, för EU:s medlemsstater eller för länderna i före detta Sovjetunionen, särskilt Ukraina.

För närvarande är medlemsstaternas förhandlingar om rysk olje- och gasförsörjning bilaterala. När jag besökte den ryska federationens statsduma i april 2007, kunde jag själv se att Ryssland också är oerhört intresserat av att förhandla om energifrågor med EU som helhet.

Slutligen vill jag liksom min kollega Elmar Brok framföra mina farhågor om att EU:s ställning som strategisk partner, efter misslyckandet med den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget, kan försvagas med tanke på att Lissabonfördraget är det dokument som föreskriver EU:s behörigheter på området för den gemensamma energipolitiken.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Herr talman! Förhoppningsvis kommer vi snart att slutföra samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Ryssland. Det är viktigt att EU och Ryssland har ett rättframt, fungerande och ärligt förhållande. Partnerskapet måste vara hälsosamt och gynna båda parter.

Trots sin pragmatiska inställning får EU inte glömma, och har EU inte heller glömt de mänskliga rättigheterna och unionen borde sikta på en aktiv dialog med Ryssland om denna fråga.

Energitrygghet är en viktig fråga inom hela Europa och när vi talar om energi talar vi normalt också om Ryssland och om samarbetet mellan EU och Ryssland. EU är noga med att bevara sin försörjningstrygghet, och samtidigt minska sitt beroende av extern energi. Förhoppningsvis kommer debatten vid toppmötet att vara öppen, uppriktig och framför allt givande.

  Milan Horáček (Verts/ALE). - (DE) Herr talman! När Hannes Swoboda talade påmindes jag om att ”svoboda” är det ryska ordet för ”frihet”, och det slog mig att frihet naturligtvis är något som vi alla behöver. Mänskliga rättigheter och frihet är EU:s viktigaste pelare och måste även utgöra grunden för vår dialog med Ryssland.

Just för att denna nästa dialog kommer att äga rum i Sibirien, slår det mig att Chita – den interneringsanläggning där Yukos-fångarna, Mikhail Khodorkovsky och Platon Lebedev, och även andra hålls – också ligger i Sibirien. Jag vill därför be er att göra ert yttersta för att se till att de friges, men också att uppmuntra Ryssland att göra åsikts- och pressfrihet till en verklighet och tillåta icke-statliga organisationer att arbeta obehindrat, eftersom alla dessa aspekter är oerhört viktiga för vår gemensamma europeiska framtid.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). - (PL) Herr talman! Vi är en gemenskap som respekterar rättssäkerheten som en av de grunder på vilka vi har byggt vår identitet. Vi borde förvänta oss detsamma av våra politiska och ekonomiska partner. Jag uppmanar Europeiska unionens företrädare vid toppmötet att ta upp frågan om Rysslands fulla respekt för domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Denna domstol inrättades inte för att vara en låtsasinstitution, vars domar endast skulle respekteras av de som begick mindre och ibland tvivelaktiga överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Den inrättades för att se till att torterare, våldtäktsmän och mördare skulle avskräckas från att begå ytterligare brott genom kunskapen om att tillbörliga straff skulle ådömas dem.

Ryska federationen måste därför samarbeta mycket nära domstolen, och respektera domstolens domar. Ett land som inte uppfyller de avtal det ingår kan naturligtvis inte betraktas som en pålitlig partner. Rysslands handlingar står i stark kontrast mot dess uttalanden om att den är en pålitlig leverantör av energikällor. Detta är ett av de påståenden som ryska diplomater älskar att göra. Om Ryssland kommer att visa sig så pålitligt som det var när det gällde Tjetjenien, Anna Politovskaja eller Aleksandr Litvinenko, kommer Europeiska unionen att gå till historien som den mest naiva institution som någonsin existerat.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag tar upp en fråga på Marina Litvinenkos vägnar, vars man, Aleksandr Litvinenko, mördades i London i december 2006. Mordvapnet var polonium-210, som är ett radioaktivt ämne, varav 97 procent tillverkas vid den avantgardistiska kärnkraftsanläggningen i Ryssland. Mordet har alla kännetecken av ett i hög grad sofistikerat lönnmord, som de som utförs av den ryska säkerhetstjänsten. Den huvudmisstänkte i sammanhanget, Andrej Lugovoj, är en rysk parlamentsledamot och kan inte utlämnas enligt den ryska konstitutionen.

Jag vill vända mig till Benita Ferrero-Waldner direkt: Marina Litvinenko begär att rådet och kommissionen ska ta upp frågan om Aleksandr Litvinenkos mord med president Medvedev under toppmötet. Marina Litvinenko vill att mordet på hennes man ska lösas och att de delaktiga ska ställas inför rätta. Toppmötet är ett idealiskt tillfälle att föra denna fråga vidare. Var snälla och hjälp henne.

(Applåder)

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag fortsätter i samma riktning som föregående talares anförande. Den ryska regeringen borde göra allt i sin makt för att bevisa att den inte beordrade terroristlönnmordet på en brittisk medborgare – vilket också innebär en europeisk medborgare – Aleksandr Litvinenko. Eftersom den ryska regeringen har underlåtit att bevisa att den inte har givit några order och till och med vägrar att vederbörligt samarbeta med de brittiska underrättelsemyndigheterna visar detta följaktligen att Rysslands officiella inblandning i mordet är politiskt bevisat.

Det nya Ryssland, som många säger, agerar gång på gång som en terroriststat, och vid toppmötet i Chanty-Mansijsk måste EU uppmana president Medvedev att sätta stopp för dessa metoder.

Mödrarna i Beslan, som försöker att ta reda på vem som beordrade attacken på skolan och användningen av raketgevär och tunga kulsprutor mot alla där, däribland deras barn, borde inte bli föremål för domstolsförfaranden. EU måste åtminstone stödja de som är svagare än de själva, den brittiska regeringen och mödrarna i Beslan.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag ska fatta mig kort eftersom timman är sen. Jag tror att det var Adrian Severin som sa – jag ska citera detta på engelska – att ”Ryssland är en söndrande fråga i Europeiska unionen”. Jag tycker dock att jag vid dagens debatt i parlamentet framför allt hört två punkter angående vilka vi är mycket eniga.

Till att börja med behöver vi goda förbindelser mellan Europeiska unionen och Ryska federationen. Detta kan jag naturligtvis bara instämma i. Ryska federationen är, liksom sagts flera gånger, en världsmakt och en av de centrala aktörerna på den internationella arenan, liksom José Millán Mon sa, och den är dessutom vårt grannland. Vi är kort sagt dömda att samexistera med Ryska federationen, och denna samexistens kommer endast att vara högkvalitativ om den bygger på partnerskap och samarbete. Detta ordförandeskap är beslutet att odla en dialog för att stärka detta partnerskap och samarbete, en dialog som omfattar alla frågor av intresse för båda sidor, däribland de som vi inte är eniga om och som jag talade om i mitt inledningsanförande.

Den andra viktiga fråga som vi är mycket eniga om, vilket jag har märkt här i kammaren, är hur viktigt Europaparlamentets ledamöter tycker att det är med en gemensam ståndpunkt för Europeiska unionen. Jag kunde inte instämma i det mer. Det område där detta oftast och särskilt har betonats är energiområdet. Faktum är att ingen enskild medlemsstat i separata samtal med leverantörer som exempelvis Ryska federationen kan nå ett lika bra avtal som unionen som helhet. Det är därför hög tid att den gemensamma europeiska energipolitiken verkligen omsätts i praktiken.

I detta sammanhang nämndes också gas- och oljepipelines. Kan jag bara få säga detta: om vi i Europeiska unionen hittills hade kunnat inrätta en sann och verklig inre energimarknad, hade det varit det fullständigt oväsentligt var en gas- eller oljepipeline gick.

Låt mig avsluta med följande kommentar: det slovenska ordförandeskapet är mycket nöjt med att dess ordförandeskap avslutas med toppmötet mellan EU och Ryska federationen. Detta toppmöte är mycket lovande, på grund av vissa nya omständigheter, som t.ex. Rysslands nya president och det mandat som vi slutligen lyckats få efter långa förhandlingar, och jag hoppas att dessa förväntningar kommer att uppfyllas.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag tror att nyckeln i vår relation är ömsesidigt beroende, vilket många talare har nämnt. Å ena sidan ligger det i vårt intresse att ha en bra relation med Ryssland, som är en strategisk partner och granne, liksom vår talman med rätta sa. Det är dock också viktigt att Ryssland är en partner när det gäller att lösa problemen, och inte en partner för problem, och det är den andra delen av det hela.

Jag har lyssnat mycket noga och har noterat alla era kommentarer. Jag kommer inte att kunna besvara alla era frågor och kommentarer nu, men låt mig göra ett par allmänna och mer specifika kommentarer.

För det första är Ryssland i dag en mycket viktig energipartner, och eftersom vi fått förhandlingsmandatet för det nya avtalet har vi redan en gemensam EU-ståndpunkt om energi, eftersom vi har ett gemensamt mandat. Det var inte lätt att få mandatet, men nu har vi det och detta är ramen för våra förhandlingar. Därför var det viktigt att vi fick det. Liksom jag sa tidigare vill vi införliva energistadgans principer i det nya avtalet. EU:s och Rysslands relation bygger på det – den går åt båda hållen. Vi är en viktig marknad och en investeringskälla, precis som Ryssland är en mycket viktig leverantör för oss. Så detta ömsesidiga beroende finns återigen där, och vi måste ha samma principer: ömsesidighet, insyn och icke-diskriminering.

Ett av målen för EU:s energipolitik är att diversifiera försörjnings- och energikällorna för att öka konkurrensen och tryggheten på EU:s energimarknad. Detta är inte en antirysk politik. Jag tror att Ryssland kommer att förbli en central leverantör för oss, men alla rationella konsumenter sprider sina risker, särskilt med tanke på att energipriserna skjuter i höjden. Med tanke på vårt allt större ömsesidiga beroende i fråga om import, särskilt av gas, är det sannolikt att vi kommer att vilja köpa mer rysk gas, så vi behöver en tydlig diversifieringspolitik.

Låt mig gå över till handel i allmänhet. Det är mycket viktigt att Ryssland blir WTO-medlem. Detta är inte bara viktigt för Ryssland, utan också för oss. Vi kommer därför att fortsätta att arbeta aktivt i Genève och bilateralt för att nå en överenskommelse. Jag anser att Ryssland behöver ett WTO-medlemskap för att modernisera sin ekonomi, och med denna president är jag säker på att det är möjligt, liksom det också var möjligt med president Putin, som själv stödde denna fråga.

Låt mig snabbt nämna icke-statliga organisationer och människorättsfrågor: vi har regelbunden kontakt med ryska icke-statliga organisationer och vi återger deras farhågor i våra samtal med de ryska myndigheterna. Vi är redo att ta upp specifika fall om så krävs, och vi fortsätter att stödja dessa organisationer finansiellt genom vårt europeiska instrument för demokrati och mänskliga rättigheter.

Angående frågan om mänskliga rättigheter i allmänhet: vi genomför samråd om mänskliga rättigheter med ryssarna. Vi talar verkligen om specifika fall, om människorättsförespråkare och ibland om rättsfall. Våra särskilda farhågor gäller situationen i Norra Kaukasus. Jag har bara fem minuter och kunde tala länge om Norra Kaukasus, Georgien, Abkhazien, Sydossetien och också om Nagorno-Karabach och Moldavien, så snälla utgå inte från att vi inte visste något. Detta kommer att vara mycket viktigt och är viktigt.

Jag ville också säga angående British Council att EU har stått bakom den brittiska regeringen i dess tvist med Ryssland om British Councils kontor i Sankt Petersburg och Jekaterinburg. Jag anser att vi nu för en bra dialog om kulturellt samarbete med Ryssland, vilket jag hoppas kommer att ge en möjlighet att betona värdet av dessa kontakter. Vi kommer naturligtvis att fundera över om mer kan göras.

Angående de finskugriska minoriteterna arbetar vi som ni vet med tillämpningen av de förberedande åtgärderna med 2,5 miljoner euro som parlamentet införde i budgeten för i år, och i detta sammanhang ser vi till tillämpningen av Europarådets konvention om minoriteters rättigheter, som Ryssland också är part till. Jag anser att den också borde omfatta nationella minoriteter i Ryssland.

Angående universitetsutbyte vill jag bara säga att vi främjar sådant utbyte med Ryssland genom å ena sidan Erasmus Mundus- och Tempus-programmen. Vi kommer att öka vårt samarbete inom ramen för dessa program under kommande år. Dessutom har Ryssland också visat stort intresse för att vara medlem i sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, vilket i framtiden kanske kommer att vara ett mycket viktigt tecken för Sigma. Vi har ett europeiskt studieinstitut och vi – såväl Ryssland som Europeiska unionen – kan fortsätta att arbeta med detta institut och kanske till och med dubblera vårt bidrag.

En sista allmän kommentar som avslutning: den officiella lanseringen av detta nya avtal är ett mycket viktigt tillfälle och en möjlighet, vilket jag tror att alla här är överens om. Det finns en enorm potential och jag håller helt och hållet med vårt ordförandeskap om att detta kommer att vara ett mycket viktigt tillfälle.

Vi vet att förhandlingarna inte kommer att vara okomplicerade. De måste vara omfattande och eftersom de är det – eftersom vi har ett mycket omfattande mandat – kommer de att bli något komplexa och de kommer inte att slutföras snabbt. Detta stabila mandat visar dock även att vi är eniga i denna fråga. Det finns en enighet om mandatet. Det var mycket svårt att nå, men nu när vi har gjort det borde vi gå framåt och jag uppmanar er att stödja oss i det.

Liksom vi alla vet måste förhållandet slutligen vara strategiskt. Låt oss därför ta ett steg tillbaka från de dagliga irritationsmomenten och telegramnyheterna och titta på det större historiska sammanhanget med Europa och Ryssland, samt på våra många gemensamma intressen. Vi måste hitta ett sätt att hantera våra motsättningar och samtidigt hålla en dörr öppen för dialog. Det finns ett tillfälle. Det måste vi utnyttja och tillsammans är jag säker på att vi kommer att skapa ett stabilt partnerskap utifrån det.

  Talmannen. − – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. – (RO) Toppmötet mellan EU och Ryssland den 26–27 juni i Chanty-Mansijsk i Sibirien innebär en dubbel början. Å ena sidan är det den första kontakt som EU har med Rysslands nye president Dmitrij Medvedev. Å andra sidan vill man förhandla om ett nytt partnerskapsavtal, som skulle ge en ram för utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Ryssland.

Eftersom 40 procent av den naturgas som Europas företag importerar kommer från Ryssland måste Ryssland underlätta för EU-investeringar genom att anta en öppen lagstiftning och öppna upp sitt ledningssystem, vilket skulle göra det möjligt för de europeiska företagen att köpa gas direkt från de centralasiatiska producenterna.

EU får inte strunta i hur det går för dem som lever i konfliktregioner. Tillsammans med Ryssland och övriga berörda aktörer måste vi hitta ett sätt att lösa ”frusna” konflikter liksom konflikterna i Moldavien och Kaukasien.

Jag hoppas att partnerskapsavtalet ska bli en ram där förbindelserna mellan EU och Ryssland kan utvecklas. Men vi får inte glömma att vårt mål inte är att underteckna ett partnerskapsavtal, utan att inkludera klausuler i detta avtal som kan leda till demokrati, säkerhet och högre levnadsstandard i Europa, från Kaukasien till Atlanten.

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) Herr talman! Den här veckan äger det ordinarie toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland rum i Chanty-Mansijsk, vilket ska följas upp av den femte världskongressen för de finskugriska folken på samma plats. Bland de finskugriska folken finns ursprungsinnevånarna i denna region, nämligen Chanty- och Mansijsk-renskötarna som har gett sitt namn till denna plats, som är belägen mitt i de sibiriska myrarna och den sibiriska tundran.

Vid denna världskongress deltar också en delegation med fem ledamöter från Europeiska unionen; ungrarna, finländarna och estländarna hör till de finskugriska folken och deras ursprungshem är Sibirien. Jag hoppas att vi på detta sätt kommer att lyckas med att uppmärksamma de små nationer vars språk är utrotningshotat och vars kultur, som är tusentals år gammal, ersätts av företagsjippon.

Europeiska unionen borde förbli sina värderingar trogen och försvara dem, och inte låta sig bli förblindad i en region som är källan till merparten av Rysslands energiresurser. Oljefloderna har lett till en konflikt mellan ursprungsinnevånarnas traditionella livsstil och mänsklighetens allt större behov av olja.

(1) Se protokollet.

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0161/2008).

Följande frågor har ställts till rådet.

Fråga nr 1 från Robert Evans (H-0342/08)

Angående: Funktionshindrade passagerare

Vilka åtgärder och kontroller har rådet vidtagit för att garantera att bestämmelserna i mitt betänkande angående funktionshindrade personers rättigheter i samband med flygresor, vilket trädde i kraft förra sommaren, tillämpas korrekt i alla medlemsstater?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Bestämmelserna om skydd av och hjälp till funktionshindrade personer i samband med flygresor fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning om funktionshindrade personers rättigheter i samband med flygresor. Denna förordning antogs 2006, vissa delar började att tillämpas redan i juli 2007, och resten kommer att tillämpas från och med juli i år.

Jag borde betona att det är Europeiska kommissionens ansvar att övervaka att denna förordning tillämpas korrekt, och att kommissionen kan vidta lämpliga åtgärder. Sådana åtgärder kan innefatta rättsliga åtgärder för att se till att gemenskapslagstiftningen på detta område tillämpas korrekt. Därför är rådet helt enkelt inte behörigt att besvara denna fråga.

Jag vill dock betona att Europeiska unionen är medveten om vikten av att skydd och hjälp ges till funktionshindrade personer. Liksom kan konstateras i praktiken tillämpas redan den förordning som jag nämnde, och den är ett viktigt hjälpmedel för funktionshindrade personer vid resor.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Jag vill tacka ordförandeskapet, men jag är naturligtvis medveten om all lagstiftning, eftersom jag var föredragande för den här i kammaren.

Det är faktiskt de nationella byråerna som är ansvariga. Jag känner inte till situationen i alla länder, men i Storbritannien är det den civila luftfartsmyndigheten. Det handlar alltså om nationella byråer och det är de nationella regeringarnas ansvar, vilket var anledningen till att jag ställde denna fråga till rådet.

Under en vecka då EU tydligt kämpar med att övertyga hela sin halva miljard medborgare om det verkliga värdet med Europeiska unionen är detta ett värdefullt initiativ. Denna lagstiftning är mycket viktig när det gäller att stödja funktionshindrade personer och passagerare, så jag uppmanar ministern att gå tillbaka till rådet och säga till alla hans 26 kolleger i rådet (transport) och dess medlemmar att de borde stärka denna lagstiftning.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) I linje med frågan från min kollega Robert Evans vill jag fråga rådet om dess vilja att stärka rättigheterna för funktionshindrade passagerare i samband med sjöresor. Jag frågar om detta eftersom kommissionen tidigare har försvarat denna möjlighet, till exempel i 2005 års meddelande om passagerares rättigheter, och parlamentet har arbetat för detta, i synnerhet inom ramen för behörigheterna och diskussionerna om Erika III-paketet.

  Jörg Leichtfried (PSE). - (DE) Jag har en fråga till ministern. Jag har hört att när det gäller flygbolags behandling av funktionshindrade passagerare finns det faktiskt avvikelser, och att de så kallade ”lågkostnadsflygbolagen” lämnar visst övrigt att önska i det här sammanhanget jämfört med de övriga flygbolagen. Jag skulle vilja veta om rådet har några hårda fakta i denna fråga, eller om detta endast är personliga uppfattningar av situationen.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Vad gäller följdfrågan från Emanuel Jardim Fernandes kan jag naturligtvis inte avfärda möjligheten att något liknande kan införas för funktionshindrade personer i samband med sjöresor. Denna fråga måste naturligtvis först studeras av kommissionen, som sedan borde lägga fram ett förslag. Det är dock naturligtvis en fråga som är värd att diskutera. Detta är mitt spontana svar.

Jörg Leichtfried nämnde lågkostnadsflygbolag. Jag vill betona att den förordning som jag nämnde och som rör underlättande av flygresor för funktionshindrade personer rör alla bolag och att det inte görs någon åtskillnad i det sammanhanget. Överträdelser kommer naturligtvis att hanteras på samma sätt, oavsett om de rör lågkostnadsflygbolag eller andra typer av bolag.

  Talmannen. −

Fråga nr 2 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0346/08)

Angående: Gemensam invandringspolitik och illegalt arbete

Hur bedömer Europeiska rådets ordförandeskap framstegen under sitt sexmånadersmandat på vägen mot en gemensam invandringspolitik som ska sätta stopp för illegalt arbete?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Angående invandringspolitik och illegalt arbete under denna mandatperiod, det vill säga under det slovenska ordförandeskapet, fortsatte ordförandeskapet förhandlingarna i rådet och med Europaparlamentet om ett utkast till direktiv med sanktioner mot arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i Europeiska unionen.

Detta direktiv förbjuder anställning av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen, och detta är naturligtvis en av metoderna för att bekämpa illegal invandring. I detta syfte föreskrivs i direktivet gemensamma minimisanktioner och minimiåtgärder som medlemsstaterna måste tillämpa för arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på medlemsstaternas territorium.

Under denna tid har rådets behöriga organ fortsatt att studera förslaget, och nära kontakter har upprättats med Europaparlamentet för att göra det möjligt för de två institutionerna att nå en gemensam ståndpunkt. Arbetet är ännu inte slutfört, men jag kan säga att ordförandeskapet är nöjt med framstegen hittills.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Herr tjänstgörande ordförande! Tack för ert svar. Vi vet dock att tredjelandsmedborgare som kommer in olagligt på EU:s territorium utan kompletterande eller rättslig dokumentation faktiskt arbetar för olika arbetsgivare efter att ha släppts ur förvar. De kan då tjäna ihop till sina biljetter och resa till europeiska länder där deras rätt till vistelse erkänns. Hur hanterar vi illegal anställning när det delvis berättigas och skyddas?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) När det nämnda direktivet antas blir det också tveklöst möjligt att agera i dessa fall, och jag hoppas att detta kommer att ske snarast möjligt. Detta omfattar hur som helst åtgärder för att anställa personer som uppehåller sig på EU-medlemsstaternas territorium illegalt, och detta kommer naturligtvis att strida mot direktivet, om och när det antas. Jag upprepar att rådet förväntar sig att detta ska bli klart snarast möjligt, och vi anser också att avsevärda framsteg har nåtts under dessa sex månader.

  Talmannen. −

Fråga nr 3 från Marian Harkin (H-0350/08)

Angående: Patientsäkerhet

EU har under flera årtionden arbetat aktivt för att säkra fri rörlighet för arbetstagare. Håller rådet med om att patientsäkerhet är en viktig fråga som inte har behandlats ordentligt i EU:s direktiv? Håller rådet med om att man för att säkra patientsäkerheten i EU måste underlätta utbytet av patientuppgifter mellan medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheter för hälso- och sjukvårdspersonal?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag vill tacka Marian Harkin så mycket för hennes fråga. Detta är en viktig fråga, vilket har bekräftats genom det ordförandeskapsprogram på 18 månader som vi utarbetat tillsammans med Tyskland och Portugal. I programmet betonade vi att patientsäkerhet är ett viktigt område.

I detta syfte utarbetade arbetsgruppen för patientsäkerhet i högnivågruppen för hälso- och sjukvård en rapport om förbättrad patientsäkerhet i Europeiska unionen. Inom ramen för dessa rekommendationer betonades utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal som ett av de centrala områdena.

I rekommendationerna betonas också behovet av att främja tvärvetenskaplig utbildning om patientsäkerhet på alla utbildningsnivåer för hälso- och sjukvårdspersonal. Arbetsgruppen rekommenderade också att ett sätt att nå patientsäkerhet är att använda ett enda gemensamt paraplynätverk, det så kallade EUNetPass, som kommer att stödja medlemsstaterna och möjliggöra samarbete på området för patientsäkerhet på EU-nivå.

Kommissionen finansierade två projekt på EU-nivå, och dessa borde bidra till en bättre förståelse av situationen och till utarbetandet av riktlinjer för framtida åtgärder på området för patientsäkerhet. Dessa projekt är MARQuIS – ”Methods of Assessing Response to Quality Improvement Strategies” – och SIMPATIE – ”Safety Improvement for Patients in Europe”.

Patientsäkerhet stod också på dagordningen för ministerrådets möte i juni. Denna månad, den 10 juni, antog rådet beslut på området för antimikrobiell resistens. I dessa beslut stöder rådet utvecklingen av strategier som syftar till ansvarsfull användning av antimikrobiella medel. Spridningen av bakterier som är resistenta mot antimikrobiell behandling är oftast en följd av inkorrekt användning inom hela hälso- och sjukvårdssystemet.

Åtgärder för att förhindra vidare uppkomst av resistenta patogener är också viktigt. Dessa åtgärder omfattar inrättande av ett kontrollsystem i medlemsstaterna, och förutom dessa måste hälso- och sjukvårdspersonalen få bättre information om frågan.

Vid hälsoministrarnas senaste möte, vid det tidigare nämnda mötet i juni, lämnade kommissionen information om paketet på området för patientsäkerhet. Det handlar om det så kallade ”patientsäkerhetspaketet” och i detta sammanhang angav kommissionen att den i slutet av 2008 skulle lägga fram en särskild rapport om patientsäkerhet och ett förslag till rekommendation om patientsäkerhet och förebyggande och kontroll av infektioner. Så snart som dessa dokument finns tillgängliga kommer den medlemsstat som innehar ordförandeskapet naturligtvis att underrätta rådet.

Slutligen borde jag också nämna Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer. I detta direktiv regleras i detalj området för yrkeskvalifikationer för hälso- och sjukvårdspersonal i syfte att skydda EU-medborgarna, och området för samarbete mellan medlemsstaterna på detta område fastställs.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Jag tackar den tjänstgörande ordföranden för hans svar. Det gläder mig att höra om de framsteg som gjorts under de senaste sex månaderna, i synnerhet i fråga om arbetsgruppen för patientsäkerhet.

Min särskilda farhåga var att samtidigt som vi har rörlighet för hälso- och sjukvårdspersonal har vi inte på EU-nivå infört någon erkänd struktur för ett formellt samarbete mellan tillsynsmyndigheterna för hälso- och sjukvårdspersonal och hälso- och sjukvårdstjänster.

Instämmer inte ministern i att vi på EU-nivå måste införa en erkänd struktur för formellt samarbete mellan dessa tillsynsmyndigheter? För utan den sammanhållningen och strukturen kan de enskilda tillsynsmyndigheterna inte garantera patientsäkerheten, och det vill jag höra ministern kommentera.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Jag vill bara anknyta till detta: vi har också rörlighet för patienter inom Europeiska unionen, människor som reser på semester och opereras – vilket kan få förfärliga konsekvenser.

Hur ska detta hanteras så att människor framför allt blir medvetna om problemen och så att problemen sedan förhindras genom att vi har ordentligt kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal som kan spåras genom hela systemet?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) När det gäller organisation på EU-nivå nämnde jag EUNetPass-nätverket, som är en av rekommendationerna från den tidigare nämnda arbetsgruppen för patientsäkerhet, och specifikt att EUNetPass-nätverket kommer att vara en av eventuellt flera möjligheter, men en av möjligheterna att nå patientsäkerhet.

Så vad omfattar detta nätverk? Det är ett nätverk för informationsutbyte som ger stöd till rekommendationer om patientsäkerhet på olika sätt, och det är främst en plattform för samarbete och nätverksarbete mellan medlemsstaterna och internationella organisationer på området för patientsäkerhet. Detta nätverk utvecklar bland annat en positiv säkerhetskultur och inför utbildning för hälso- och sjukvårdspersonal och rapporteringsmekanismer och utbildning. Det är dock ett av sätten och andra sätt är naturligtvis möjliga, däribland de som ni nämnde.

  Talmannen. −

Fråga nr 4 från Bernd Posselt (H-0352/08)

Angående: Subsidiaritet och EU-medlemskap

I olika medlemsstater, men framför allt i kandidatländerna, hävdas det från politiskt håll och i massmedierna att gemenskapens rättsordning kräver att det införs så kallade "samkönade äktenskap" eller registrerade partnerskap och likaså fri abort och eutanasi.

Kan rådet entydigt förklara om och i vilken mån detta stämmer överens med fakta eller om alla dessa frågor omfattas uteslutande av de enskilda nationernas egen behörighet eller av subsidiaritetsprincipen?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. – (SL) Jag borde påpeka att gemenskapen – och jag tror att Bernd Posselt känner till detta – inte är behörig att påföra medlemsstaterna ett krav på att införa ”samkönade äktenskap” eller ”registrerade partnerskap” i sin nationella lagstiftning. Gemenskapen kan endast anta bestämmelser om samarbetet mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter, till exempel bestämmelser om domstolsdomar som erkänns eller genomförs av en stat men antagits i en annan.

Gemenskapen kan också anta bestämmelser om att lösa lagkonflikter i situationer med gränsöverskridande inslag. Den befintliga gemenskapsbestämmelsen – nämligen Bryssel IIa-förordningen – hänvisar inte till regler för samkönade äktenskap. Liksom vi vet skiljer sig medlemsstaternas lagstiftningslösningar mycket åt när det gäller rättigheter och skyldigheter i fråga om samkönade äktenskap. Vissa medlemsstater har sådana äktenskap och i vissa medlemsstater regleras inga sådana äktenskap alls i lagstiftningen.

Eftersom införandet av samkönade äktenskap och registrerade partnerskap inte krävs enligt gemenskapslagstiftningen vore det svårt för medlemsstaterna att enas om att ändra de befintliga bestämmelserna så att de skulle införliva samkönade äktenskap. Jag borde också påpeka att gemenskapen inte är behörig att reglera frågor om abort och eutanasi.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Jag tackar rådet för detta viktiga klargörande, eftersom denna fråga också var mycket omtalad i Irland. Jag vill bara ställa en kort och tydlig följdfråga om Kroatien. Stämmer det också att ansökarländerna inte måste ändra sin lagstiftning i dessa frågor, utan snarare fortsätter att vara suveräna, eftersom detta heller inte är ett område som faller under EU:s behörighet när det gäller ansökarländerna?

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Jag tackar rådet för dess svar och håller med om att alla dessa frågor – samkönade äktenskap, registrerade partnerskap etc. – endast borde falla under medlemsstaternas behörighetsområde. En av de frågor som uppkom under debatten om Lissabonfördraget i Irland var dock frågan om stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag vill bara fråga ministern om han har någon åsikt om stadgan om de grundläggande rättigheterna, som bifogades Lissabonfördraget. Vid omröstningen om fördraget hävdades det i Irland att denna stadga skulle kunna underlätta införandet av samkönade äktenskap, abort, eutanasi etc. Jag vill bara fråga ministern om han har någon åsikt om det.

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Min fråga gäller ungefär samma sak som Marian Harkins fråga. En ledamot av Europaparlamentet spred en broschyr där det angavs att om reformfördraget från Lissabon antogs i Irland skulle eutanasi och abort införas – och denna broschyr innehöll en spruta, så man fick akta sig! Samma ledamot hade fräckheten att ta till orda här i kammaren i dag för att tala om sanning och ärlighet.

Jag vill att ministern tydligt ska tala om för parlamentet att om Lissabonfördraget skulle antas är det tydligt att det inte skulle innebära att abort och eutanasi skulle införas i någon medlemsstat.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. – (SL) Tack så mycket för dessa följdfrågor. Till att börja med angående Bernd Posselts fråga om huruvida allt detta innebär att ansökarländerna – Kroatien eller något annat land – inte måste ändra sin lagstiftning om samkönade äktenskap, abort eller eutanasi, är svaret JA. Det behöver de inte göra. De behöver inte göra det, eftersom det inte är en fråga som faller under gemenskapens behörighetsområde. I dessa fall undersöks därför ansökarländernas lagstiftning inte, eftersom det inte är en behörighet för den gemenskap som landet vill ansluta sig till.

Vad gäller stadgan om de grundläggande rättigheter är mitt svar på följdfrågorna från Marian Harkin och Gay Mitchell följande:

Lissabonfördraget innehåller en artikel som styr den rättsligt bindande karaktären hos stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket är ett separat dokument. Jag kan dock officiellt bekräfta, här och nu, att tillämpningen av Lissabonfördraget inte skulle påföra någon medlemsstat ett krav när det gäller frågor som abort, eutanasi eller samkönade äktenskap. Dessa frågor faller inte under gemenskapens behörighetsområde och tillämpningen av Lissabonfördraget skulle inte ändra detta. Dessa ämnen, frågor och områden skulle fortfarande falla under de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde.

  Talmannen. −

Fråga nr 5 från Dimitrios Papadimoulis (H-0358/08)

Angående: Global livsmedelskris

Prisexplosionen på baslivsmedel som vete, ris, majs m.m. har orsakat en livsmedelskris och sociala oroligheter i många utvecklingsländer, och även Europa har drabbats av kraftigt höjda matpriser.

Vad är rådets bedömning av orsakerna till den dramatiska prishöjningen på baslivsmedel? Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att uppmuntra produktionen av basvaror eller eventuellt motverka produktionen av andra (exempelvis biobränslen)?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Rådet är fullständigt medvetet om vikten av frågan om jordbruksprodukter och livsmedelspriser på världsmarknaderna. Ordförandeskapet anser att en integrerad strategi behövs för att lösa detta problem, en strategi som ska omfatta alla berörda sektorer för att garantera ett verksamt och långsiktigt politiskt svar från Europeiska unionen. Med tanke på de olika aspekterna av denna fråga har vi i rådets olika konstellationer på senare tid anordnat flera diskussioner för att bidra till sådana integrerade lösningar.

Den 19 maj höll rådet till exempel en detaljerad diskussion om faktorer som påverkar jordbrukssektorns kapacitet att garantera en tillräcklig livsmedelsförsörjning. I denna diskussion påpekade rådet behovet av att studera långsiktiga trender i fråga om utbud och efterfrågan. Diskussionen, som syftade till att bidra till ett gemensamt och hållbart utformat politiskt svar från Europeiska unionen, berörda alla de centrala aspekter som är viktiga för jordbrukssektorn och för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Rådet har redan antagit ett beslut om flera åtgärder för att mildra trycket på livsmedelspriserna på EU:s marknader. Dessa åtgärder förväntas också ha ett gynnsamt inflytande på de internationella marknaderna. Rådet antog också vissa snabbåtgärder som exempelvis avskaffande av kravet på det obligatoriska arealuttaget för 2008, ökade mjölkkvoter och tillfälligt avskaffande av importtullar på spannmål.

I sammanhanget med hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer rådet också att överväga ytterligare åtgärder. Dessa omfattar till exempel ett permanent avskaffande av kravet på obligatoriskt arealuttag, ett gradvis avskaffande av systemet med mjölkkvoter, avskaffande av de nuvarande premierna för energigrödor och deras ersättningar för att främja produktionen av andra generationens biobränslen – med andra ord biobränslen som produceras av biprodukter och som inte konkurrerar med livsmedelsproduktionen.

I slutet av maj fokuserade rådet på utvecklingsdimensionerna av denna fråga och fastställde att sådana omständigheter, de nuvarande omständigheterna, allvarligt belastar utvecklingsländerna, och särskilt de svagaste socialgrupperna i dessa länder.

Vid sitt möte den 3 juni studerade rådet också de finansiella konsekvenserna av och möjliga lösningar för de höga livsmedelspriserna. Rådet uppmärksammade de kortsiktiga åtgärder som det redan antagit, särskilt inom jordbruket, och betonade vikten av att stärka jordbrukets marknadsinriktning, garantera en hållbar produktion av biobränslen och öka tillväxten av den medellångsiktiga och långsiktiga jordbruksproduktiviteten i såväl Europa som i utvecklingsländerna.

Det möte i Europeiska rådet som inleds i morgon kommer också att ta upp de politiska konsekvenserna av de höga livsmedelspriserna. Avslutningsvis har frågan från Dimitrios Papadimoulis under de senaste månaderna och veckorna kort sagt regelbundet stått på rådets dagordning.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Herr tjänstgörande rådsordförande, ni har läst upp en diplomatisk text med de vanliga generaliseringarna och på ett träigt diplomatspråk. Jag vill fråga er om ni vid toppmöteskonferensen i morgon, förutom att göra fina uttalanden, kommer anta några specifika åtgärder och vilka åtgärder detta skulle vara när det gäller reglerna och bestämmelserna för att minska spekulationerna om bränsle och livsmedel? Kommer ni att stödja en lägre social inkomst? Kommer ni att åter granska den kontinuerliga krympningspolitiken för jordbruket? Slutligen, tror ni att Irlands ”nej”-röst för ett par dagar sedan inte har något att göra med de höga priserna och vardagslivet?

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Detta är en global fråga och vad vi gör inom hälsokontrollen av jordbruket i Europa är viktigt, men begränsat. Vilket slags dialog har vi med USA, där 25 procent av spannmålet äts upp av bilar snarare än av boskap? Detta är väl ändå en enorm fråga som måste hanteras.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag vill förklara för Dimitrios Papadimoulis att Europeiska rådet inte antar specifika åtgärder. Europeiska rådet lägger fram riktlinjer för åtgärder. Specifika åtgärder antas på rådsnivå och på det planet är rådet aktivt och funktionellt. Jag nämnde och räknade upp en rad åtgärder som rådet redan har antagit. Jag räknade också upp en rad åtgärder som rådet förväntas ta upp, men ännu inte har hanterat. Så jag kan inte acceptera anklagelsen att vi bara pratar, för jag talade om specifika åtgärder som redan antagits och om sådana som kommer att hanteras på rådsnivå, främst i jordbruksrådet och Ekofin-rådet.

Frågan om USA och dess metod för att erhålla biobränslen är naturligtvis ett ämne som ska diskuteras mellan Europeiska rådet och USA. Frågan om biobränslen är också en av de frågor som regelbundet tas upp. Åsikterna går så klart isär och täcker ett brett spektrum. Faktum är att vi måste beakta att fossila bränslen är ett alternativ till biobränslen. Så ur detta hänseende måste vi bedöma vad som är mest problematiskt och vad som inte är så problematiskt.

Europeiska unionen är medveten om den potentiella inverkan av produktionen av biobränslen på livsmedelspriserna. Av just detta skäl antog rådet nyligen åtgärder för att främja användningen och produktionen av andra generationens biobränslen, med andra ord biobränslen vars produktion inte konkurrerar med livsmedelsproduktionen.

Samtidigt har arbete inletts för att framställa hållbara kriterier för produktion av biobränsle, och när de antas kommer de att gälla för såväl produktion av biobränsle inom unionen som för importerade biobränslen.

  Talmannen. −

Fråga nr 6 från Jim Higgins (H-0359/08)

Angående: Förbättrad vägsäkerhet

Rådets nuvarande ordförandeskap hade som ett av sina främsta mål att förbättra vägsäkerheten på rådsnivå. Eftersom rådets ordförandeskap nu går mot sitt slut skulle rådet kunna tala om på vilka områden man har gått framåt och på vilka områden man inte har gjort så stora framsteg och varför?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Inom ramen för lagstiftningen om vägsäkerhet fortsatte det slovenska ordförandeskapet behandlingen av förslaget till direktiv från parlamentet och rådet om förbättrad säkerhet för väginfrastruktur. Ordförandeskapet anordnade också en rad tekniska möten med Europaparlamentets föredragande eftersom det ville nå en överenskommelse med parlamentet vid första behandlingen nästa månad.

Bland det slovenska ordförandeskapets ansträngningar för förbättrad vägsäkerhet vill jag också nämna arbetet inom ramen för förslaget till förordning om skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter. Detta förslag medför förbättringar av bilars frontpartier som tillverkarna måste införa för att minska de skador som drabbar fotgängare vid en eventuell kollision mellan ett fordon och fotgängare.

Det slovenska ordförandeskapet började behandla detta förslag i rådets arbetsorgan och anordnade givande möten med Europaparlamentets föredragande. Vi skulle i sammanhanget med ansträngningarna för ökad vägsäkerhet kunna nämna framstegen i och med antagandet av vägtransportpaketet. Jag bör påpeka att transportrådet den 13 juni 2008 nådde politisk enighet om detta paket.

Inom ramen för detta paket vill jag särskilt betona den föreslagna förordningen om gemensamma regler för yrkesmässigt bedrivande av transporter. Vi anser att det är mycket viktigt att detta förslag innehåller en förteckning över de allvarligaste lagöverträdelserna inom vägtransporter. Om ett transportföretag begår en sådan lagöverträdelse kan detta leda till att tillståndet att bedriva denna verksamhet kan dras in. På så vis skulle särskilda nationella register, vilket kommer att införas genom denna förordning, underlätta kontrollen av dessa transportföretag och göra den mer effektiv, vilket tveklöst skulle få en positiv inverkan på vägsäkerheten.

Jag borde också nämna förslaget till förordning om regler för tillträde till marknaden, vilket också ingår i detta paket. Detta medför en minskning av antalet resor med godstransportfordon utan last, en högre yrkesutbildningsnivå för förare, en rationalisering av marknaden, en höjd tjänstekvalitetsnivå och därmed ett indirekt inflytande i fråga om en ökad vägsäkerhet.

Den här månaden inledde ordförandeskapet också läsningen av förslaget till direktiv om att underlätta gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser. Detta är ett förslag som kommissionen lade fram i april i år.

Med tanke på den tillgängliga tiden och antalet förslag från kommissionen på området för vägsäkerhet – antalet förslag som rådet för närvarande behandlar – anser vi att avsevärda framsteg har nåtts inom vägsäkerhet. En fullständig utvärdering av resultaten kommer dock endast att kunna göras efter att vårt ordförandeskap är avslutat.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (GA) Herr talman! Jag vill berömma det slovenska ordförandeskapet för dess betoning på vägsäkerhet. Ordförandeskapet har höjt medvetenheten hos medlemsstaternas myndigheter om behovet av att vidta olika åtgärder för att anta en praktisk politik i syfte att minska trafikolyckor, antalet dödsolyckor och också antalet skadade personer på våra vägar.

Jag välkomnar till exempel Ferraribetänkandet som antogs i dag i parlamentet och som ger fotgängare och cyklister ett större skydd. Jag vill fråga rådet om vi kan göra något annat – och vidta ytterligare steg – för att förbättra vägsäkerheten?

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr tjänstgörande rådsordförande! Jag vill anknyta till denna fråga. Den här veckan har vi haft ett antal betänkanden av relevans för vägsäkerheten på vår dagordning: Ferraribetänkandet har nämnts, i morgon har vi Gurmaibetänkandet och i kväll Markovbetänkandet. Är resultatet av vårt arbete tillfredsställande ur ordförandeskapets synpunkt, eller skulle ordförandeskapet ha velat ha ett bättre resultat?

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill fråga ministern om han är nöjd med att medan det finns tillräckliga och avancerade testmetoder för körning i alkoholpåverkat tillstånd, finns inte samma avancerade testmetoder för körning under påverkan av illegala droger. Kan ministern försöka se till att ett förnyat intresse väcks för denna särskilda fråga, eftersom det tycks bli allt vanligare?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Angående frågan från Jim Higgins: Vad mer kan vi göra? Den viktigaste åtgärd som både rådet och parlamentet kan vidta är att påskynda de redan inledda förfarandena och anta de beslut som redan har utarbetats, och naturligtvis fortfarande inom denna parlamentsmandatperiod. Den första fråga som kommer att tas upp på dagordningen, förhoppningsvis i juli, är det tidigare nämnda direktivet om samlade åtgärder för säkrare vägar. Jag har dock räknat upp ännu fler åtgärder som redan har inletts, och jag hoppas att det goda samarbetet mellan Europaparlamentet och rådet ska leda till ett snabbt antagande.

Frågan från Reinhard Rack tror jag kräver ett mer politiskt svar. Vi kommer inte att vara nöjda så länge som människor fortfarande dör på EU:s vägar. Så länge som detta är fallet kommer vi också att behöva söka efter nya och kompletterande åtgärder för att minska antalet dödsfall och skador, som vi helst vill ska undvikas helt.

Narkotika är naturligtvis ett problem som liknar alkohol. Jag tror att det måste hanteras på samma sätt. Det handlar om förmågan att framföra ett fordon, och jag anser att medlemsstaterna inte borde göra någon åtskillnad mellan en typ av narkotika eller en annan, vilket i grunden är vad alkohol är, bara för att en av dem är en laglig drog.

  Talmannen. − Fråga nr 7 är otillåtlig.

Fråga nr 8 från Jörg Leichtfried (H-0365/08)

Angående: Nytt system för vägtullar i Slovenien

Slovenien har med verkan från den 1 juli 2008 infört ett nytt system för vägtullar. Systemet går ut på att trafikanterna för en enkelresa med personbil genom Slovenien, vilket hittills kostat omkring 7 EUR, undantagslöst måste köpa en halvårsvinjett för 35 EUR (vilket alltså innebär att nuvarande vägtullar femdubblas). Det här ser ut som diskriminering och strider klart och tydligt mot europeiska principer.

Känner rådet till den här händelseutvecklingen? Vad tänker rådet göra åt saken och hur har det över huvud taget kunnat gå så här?

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Jag måste upprepa att jag är här i kammaren som företrädare för rådet, och rådet har inte diskuterat den fråga som Jörg Leichtfried tagit upp. Men som jag redan sagt, vid ett tidigare parlamentssammanträde tror jag, när jag fick en liknande fråga. Med tanke på att jag känner till det berörda landet rätt väl kan jag svara, men jag vill inte riskera att anklagas för att överskrida gränserna för den behörighet med vilken jag nu talar till er.

Så låt oss försöka och låt mig göra några ytterligare förtydliganden. Det nya systemet för vägtullar i Slovenien, som kommer att träda i kraft den 1 juli, det vill säga inköpet av vinjetter, rör endast fordon med en största tillåtna vikt under 3 500 kilo. Med andra ord är detta en fordonskategori för vilken den giltiga gemenskapslagstiftningen om vägtullar inte föreskriver några gemensamma regler, vilket är fallet för fordon vars största tillåtna vikt överskrider 3 500 kilo. Så detta system med vägtullar som ska införas i Slovenien omfattas inte av tillämpningsområdet för den gemenskapslagstiftning som jag nämnde.

En fråga som kanske är ännu viktigare är att vinjettmetoden med att samla in vägtullar som införs i Slovenien är tillfällig. Denna metod kommer endast att tillämpas för övergångsperioden fram till och med införandet av elektroniska vägtullar eller vägtullar via satellit, vilka förväntas införas 2009, till att börja med för godstransportfordon och sedan för privatfordon.

Vänligen ta mitt svar, herr Leichtfried, som en gest och som en önskan att ge er ett förtydligande. Mitt svar ändrar dock inte det faktum att jag är här i en annan kapacitet och inte som företrädare för Slovenien.

  Jörg Leichtfried (PSE). - (DE) Vi tolkar uppenbarligen lagstiftningen olika. Enligt min åsikt diskriminerar detta system EU-medborgare från utanför Slovenien. Jag vill fråga ministern om det finns någon möjlighet för Europeiska kommissionen att inleda ett överträdelseförfarande mot Slovenien. Jag tror att de första åtgärderna redan har vidtagits. Min fråga till er är följande: som tjänstgörande rådsordförande skulle ert råd till Slovenien vara att kanske införa en tiodagarsvinjett för att återupprätta friden och undvika ett eventuellt överträdelseförfarande?

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr minister, förra gången angav ni angående denna fråga att vi talade om en uppsättning med övergångsregler. Normalt skulle dessa gälla i en till tre månader. Vad som sker nu sträcker sig över en period på ett par år och är en tydlig diskriminering mot icke-slovener och därför andra EU-medborgare. Kommissionsledamot Tajani angav uttryckligen i går att det redan finns en skrivelse från GD Transport som syftar till att klargöra denna fråga om diskriminering.

Skulle ni inte säga att tiden är inne att anta vissa snabba åtgärder så att turister kan köra genom Slovenien till en rimlig kostnad i sommar? Det är ett land som vi alla njuter av att besöka.

  Janez Lenarčič, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) För närvarande har det inte fastställts om detta fall innefattar diskriminering. Om det gör det kommer en ny situation att uppstå och jag vill inte spekulera om det. För närvarande tycks anklagelserna om diskriminering dock inte vara motiverade, eftersom systemet med vinjetter är identiskt för såväl slovenska medborgare som alla andra. Jag vill dock gärna avsluta denna fråga och jag vill betona att jag är här som företrädare för rådet och att rådet inte har diskuterat denna fråga. Vänligen se det som en gest av god vilja att jag ändå har diskuterat frågan och att jag försöker att i god tro ge er klargöranden.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Jag vill säga något innan jag avbryter sammanträdet. Minister Janez Lenarčič har talat till oss för sista gången som tjänstgörande rådsordförande. Han kommer naturligtvis att delta vid det extra sammanträdet i Bryssel, men han kommer att åtfölja sitt lands premiärminister och kommer därför inte att tala som rådets tjänstgörande ordförande. Jag vill tacka minister Janez Lenarčič och det slovenska ordförandeskapet för deras samarbete med Europaparlamentet, framför allt vid frågestunden med frågor till rådet för vilken jag innehade ordförandeskapet.

Jag är också medveten om att minister Janez Lenarčič kommer att tillträda en hög position vid en internationell människorättsorganisation med säte i Warszawa. Jag vill ge honom mina gratulationer och lyckönskningar. Jag tror att han i den kapaciteten återigen kommer att få tillfälle att samarbeta med Europaparlamentet, särskilt när det gäller valövervakning, med tanke på att den nämnda organisationen är anknuten till OSSE. Jag lyckönskar därför Janez Lenarčič inför framtiden och tackar honom återigen för hans närvaro här, för hans vilja att svara på frågor och för kvaliteten i hans svar.

Därmed är frågestunden avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.00 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

15. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

16. Transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0227/2008), för utskottet för transport och turism, om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar (06920/3/2008 - C6-0160/2008 - 2006/0278(COD)) (föredragande: Bogusław Liberadzki).

  Bogusław Liberadzki, föredragande. − (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att välkomna kommissionsledamot Tajani till kammaren i sin nya roll. Jag röstade till er fördel herr kommissionsledamot, och jag är säker på att det var rätt att göra det.

Direktivet om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar uppdaterar fyra kommissionsbeslut och kombinerar dem i en enda rättsakt. Direktivets räckvidd omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar, vilket hittills inte har omfattats av EU-lagstiftningen. Genom förslaget införlivas också internationella regler för transport av farligt gods i gemenskapslagstiftningen och deras tillämpning utvidgas till att omfatta nationella transporter. Förhoppningen är att detta kommer att leda till en hög säkerhetsnivå, samtidigt som det förbättrar driftskompatibiliteten för transporter av farligt gods.

Jag vill påminna om att parlamentet vid första behandlingen antog 42 ändringsförslag. I dessa ändringsförslag föreskrivs i grunden att medlemsstater som inte har något järnvägssystem är undantagna från skyldigheten att införliva och tillämpa detta direktiv. I ändringsförslagen införs också en övergångsperiod på två år för att förbereda en effektiv tillämpning av dessa bestämmelser. Dessutom infördes principen att medlemsstaterna får fastställa särskilda krav på att nationell och internationell transport av farligt gods inom deras territorier ska beakta den särskilda karaktären hos fordon, vagnar och fartyg i inlandssjöfart. Medlemsstaterna kan också föreskriva vissa rutter eller särskilda transportsätt och fastställa särskilda regler för transport av farligt gods på deras territorium i passagerartåg.

Rådet och kommissionen godkände dessa ändringsförslag. Rådet ansåg det nödvändigt att införa ytterligare två ändringsförslag. För det första föreslås en ny punkt i artikel 1. Detta skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten under transport. För det andra föreslår rådet att en ny punkt ska läggas till i artikel 8, där det föreskrivs att kommissionen ska ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för översättningen till deras respektive språk av ADR (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg), RID (reglemente om internationell järnvägsbefordran av farligt gods) och ADN (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar).

Som föredragande stöder jag rådets bägge förslag och begär att de ska antas. Slutligen vill jag säga hur glad jag blev över kommissionens och rådets verkningsfulla, effektiva och tillmötesgående strategi.

  Antonio Tajani, ledamot av kommissionen. − (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Innan jag går över till att tala om det direktiv som Bogusław Liberadzki är föredragande för vill jag tacka parlamentet för att de gett mig sitt förtroende i dag som kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor. Jag framför min tacksamhet till det fåtal ledamöter som fortfarande är närvarande, men också jag har alltför ofta missat kvällsmöten. Tack för ert förtroende, och ett särskilt tack till ledamöterna i transportutskottet för att de är här.

Jag måste säga att jag känner mig något rörd. Jag talar för första gången inte så mycket från en annan plats i kammaren – jag sitter fyra säten bort – utan det är en verkligt stor ära för mig att få vara här, och jag tror att det är viktigt att parlamentet har en ledamot – för det är så jag fortfarande innerst inne ser mig själv – på kommissionsledamöternas bänk.

Jag ber om ursäkt för denna parentes herr talman, men jag tyckte inte att det var mer än rätt innan jag inledde mitt anförande att återigen tacka parlamentet för vad det gett mig under åren och för dess förtroende för mig, vilket bekräftades i morse.

(FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Mitt bidrag till denna debatt kommer tyvärr att få bli kort. Vid första behandlingen av denna text antogs ett antal ändringsförslag av parlamentet vilka fick stöd av rådet i dess gemensamma ståndpunkt. I den nuvarande texten, som gör det möjligt att anta förslaget vid andra behandlingen, läggs bara flera tekniska tillägg fram. Utskottet för transport och turism stödde enhälligt dessa tillägg och kommissionen samtycker helt och hållet till dem. De punkter som ska införlivas vid andra behandlingen kommer att utgöra pricken över i för förslaget till transport av farligt gods. Textens detaljer har därför gjorts mycket tydligare, vilket jag välkomnar.

Jag vill också ta detta tillfälle i akt att framföra mitt särskilda tack till föredragande Bogusław Liberadzki för hans effektiva arbete med detta förslag. Jag tackar honom också för hans förtroende för mig i dag och hoppas att jag kommer att få tillfälle att arbeta med honom och för den delen med alla kammarens ledamöter från och med i dag och under resten av parlamentsmandatperioden.

  Renate Sommer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans arbete och för hans outsinliga vilja att diskutera den aktuella frågan.

I förslaget till direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar införlivas internationella regler för transport av farligt gods i gemenskapslagstiftningen och deras tillämpning utvidgas till att omfatta nationella transporter. Förslaget uppdaterar de befintliga direktiven och fyra kommissionsbeslut om transport av farligt gods och slår samman dem i en förenklad rättsakt. Det är ett välkommet exempel på en europeisk lag som verkligen minskar byråkratin och som införlivar principen om bättre lagstiftning.

Det är viktigt för vårt transportsystem att reglera transport av farligt gods. Den totala mängd farligt gods som transporteras i unionen uppgår till ungefär 110 miljarder tonkilometer/år, och säkra transporter av dessa varor är väsentligt, både för trafiksäkerheten och av miljöskäl. Bestämmelserna garanterar en hög säkerhetsnivå för internationella och nationella transporter genom tillämpningen av harmoniserade regler, vilket kommer att ha en positiv effekt på den inre transportmarknaden. Samtidigt gör enhetliga regler saker och ting lättare för transportföretagen vilket ökar intermodaliteten. Multimodala transportprocesser uppmuntras.

Vad som är särskilt välkommet ur mitt perspektiv är utvidgningen av räckvidden till att omfatta inlandssjöfart. I framtiden kommer enhetliga säkerhetsbestämmelser att gälla för alla EU:s inre vattenvägar. Det kommer att förbättra arbetsvillkoren ombord och öka transportsäkerheten. Det kommer också att medföra fördelar i fråga om miljöskydd och minska kostnader. Detta kommer sannolikt att förbättra möjligheterna och marknadsutsikterna för inlandssjöfart, vilket i sin tur kommer att minska belastningen på våra vägar och återigen bidra till att skydda miljön.

Rådets gemensamma ståndpunkt, som antogs utan ändringar i utskottet för transport och turism, innehåller två ändringsförslag till parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. För det första föreslås i den gemensamma ståndpunkten en bestämmelse som gör det möjligt för medlemsstaterna att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten under transport. Denna bestämmelse är helt förklarande till sin natur och införlivas som förtydligande. Vi hade flera diskussioner om det.

För det andra tillåts genom den gemensamma ståndpunkten ekonomiskt stöd från kommissionen till medlemsstaterna för översättningen av ADR (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg), RID (reglemente om internationell järnvägsbefordran av farligt gods) och ADN (europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar) och ändringarna av dessa till deras officiella språk. Jag måste erkänna att jag ursprungligen var skeptisk till denna ändring. Europeiska kommissionen har dock försäkrat mig om att denna strategi är nödvändig för att garantera översättningarnas kvalitet och därmed underlätta en korrekt tillämpning av bestämmelserna. Det blir faktiskt också billigare.

Kort sagt är alltså alla ändringsförslag godtagbara ur vår synvinkel, vilket innebär att vi nu slutligen kan slutföra denna viktiga och i allmänhet oomtvistade fråga.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Nu är det min tur att hälsa er välkommen hit i kväll. Det här är i vissa avseenden ert elddop och som fransyska uppskattar jag framför allt att ni vid måndagens kvällsutfrågning och också i kväll talade franska och flytande dessutom. Det var ett verkligt nöje. Jag vill också tacka min kollega Bogusław Liberadzki för de diskussioner som han ledde i utskottet för transport och turism när vi granskade detta förslag till direktiv om transport av farligt gods.

Liksom just har förklarats framförde parlamentet sin åsikt om detta förslag till direktiv redan i september 2007 och jag i min tur välkomnar att en överenskommelse nåtts med rådet och kommissionen, vilket i slutändan innebär att kvällens diskussion om texten i många hänseenden endast är en formalitet. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt, eftersom vi befinner oss bland vänner så att säga, att betona att enligt min åsikt utgör denna text ett avsevärt framsteg mot en bättre kontroll av transporten av farligt gods inom våra gränser, och också att problemet med att transportera gods, särskilt farligt gods, är en stor farhåga för våra medborgare och en viktig fråga för hållbar utveckling.

De volymer farligt gods som för närvarande transporteras inom Europeiska unionen utgör 10 procent av allt gods som transporteras, vilket verkligen är en mycket hög siffra. Detta uppgår till 110 miljarder tonkilometer per år, av vilket 58 procent transporteras på väg, vilket är en enorm mängd, 25 procent på järnväg och 17 procent på inre vattenvägar.

Detta direktiv, som syftar till att uppdatera de befintliga bestämmelserna, är desto mer förtjänstfullt i dessa svåra tider eftersom det också sammanför fyra direktiv i en rättsakt. Detta utgör ett tydligt steg mot ökad öppenhet och det är mycket viktigt att hela Europas folk uppfattar våra beslut som förståeliga.

Slutligen är också jag glad över att inlandssjöfart också har införlivats i direktivet. Mycket större uppmärksamhet måste fästas vid att transportera gods via vattenvägar, för detta är ett miljövänligt transportsätt som också kan utgöra ett svar på det kontinuerliga kravet på en återbalansering av Europas transportsystem. Att sammanföra direktiven i en enda rättsakt kommer också att medföra en större tydlighet och öppenhet i fråga om vilka regler som gäller i den nuvarande situationen, i vilken vi hoppas på och ber om en ökad transportintermodalitet. Jag välkomnar detta progressiva steg, särskilt för de som arbetar inom transportsektorn, vid en tidpunkt då EU:s verksamhet inte alltid förklaras tillräckligt väl och tyvärr ibland missförstås av våra medborgare.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Det är inte direkt fullpackat här inne. Jag hade trott att det här skulle vara ett tillräckligt viktigt ämne för att locka större publik. Den andra behandlingen av direktivet om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar får mig återigen att uppmärksamma ett viktigt problem, nämligen att inget direktiv är bättre än dess kontroll.

Vi har en liten ökning i den mängd farligt gods som transporteras inom alla transportsätt. Vi ser också tyvärr att man blir allt mer vårdslös, enligt inspektörerna, framför allt när det gäller varudeklaration. En falsk deklaration av farligt gods som transporteras kan bokstavligen få dödlig utgång om en olycka sker. Om brandkåren till exempel inte kan fastställa vilket släckmedel de behöver för det gods som transporteras, kan det få dödliga följder. I Innsbruck, som nästan är min hemstad, undveks en omfattande katastrof med nöd och näppe enbart för att regionens chefschemist råkade vara brandman på deltid. Jag uppmanar er alltså att också komma ihåg frågan om kontroll och inspektioner. Detta är en central fråga, som faktiskt är den viktigaste frågan, och jag vädjar till medlemsstaterna om samma sak.

Jag ser dock en förbättring genom införlivandet av inlandssjöfart. En olycka vid transport av kemikalier vid en flod kan få extremt långa och dödliga konsekvenser för miljön.

Jag tycker att det är viktigt att bevara och stärka bestämmelserna om föreskrivande av vissa rutter för transporten av farligt gods. Där det finns branta backar och sluttningar, kanske i kombination med mycket tung trafik vid vissa tidpunkter på året eller i början av semestrarna, är det grundläggande att skydda mot allvarliga faror. Det vore enligt min åsikt rätt och riktigt att utvidga kravet på eskort för i synnerhet farligt gods här, som exempelvis frätande ämnen eller sprängämnen. Vi måste göra ytterligare framsteg i denna fråga eftersom andra transportanvändare också kan utsättas för risk och stora problem skulle uppstå vid en olycka. De inspektioner som utförs visar också tyvärr ofta att det använda fordonets skick inte är särskilt gott.

Jag vill därför avsluta med en vädjan till kammaren: inspektioner och kontroller behövs för att garantera detta direktivs effektivitet.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Jag vill välkomna den nya kommissionsledamoten. Herr talman! Mina damer och herrar! Farligt gods måste transporteras inom Europeiska unionen, precis som vanligt gods, oavsett om vi gillar det eller inte. I dag står farligt gods för ungefär 8 procent av all godstrafik och det är bra att betänkandet syftar till att slå samman de fyra befintliga direktiven, i enlighet med de tillämpliga internationella avtalen. Harmoniseringen av godstransporter, i synnerhet när det gäller multimodala transporter, är ett absolut avgörande och logiskt steg som borde ha en positiv inverkan på EU:s inre marknad. Transportsäkerheten nås bäst genom att slå samman reglerna. Dessa regler måste tydligt definiera märkning av varor och klassificera det transporterade godset utifrån farlighetsgrad.

Jag ser behovet av detta tekniska direktiv och håller med min kollega Eva Lichtenberger om att det är nödvändigt att granska det mycket noga för att se till att innehållet motsvarar beskrivningen. Rådet antog alla ändringsförslag som parlamentet antog vid första behandlingen. Den gemensamma ståndpunkten innehåller endast två mindre ändringsförslag. Dessa rör ekonomiskt stöd till medlemsstaterna för översättningen av direktivet till deras respektive officiella språk, och en möjlighet för medlemsstaterna att besluta om de ska tillämpa kraven i Bilaga III i särskilda fall eller inte. Direktivet bidrar till att ge en tydlig tolkning av lagstiftningen och förenklar lagstiftningen om transport på järnväg, väg och inre vattenvägar. Jag tror att vägtransporter ofta är det farligaste transportsättet, snarare än transport på vattenvägar. GUE/NGL-gruppen kommer därför att rösta för förslaget till direktiv.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka min vän och kollega Bogusław Liberadzki för hans arbete med detta viktiga ärende. Jag vill också gratulera vår nya kommissionsledamot till hans debut här i kväll. Jag ska vara ärlig mot Antonio Tajani: jag röstade inte för honom tidigare i dag. Jag röstade inte emot honom, jag lade inte ned min röst, men jag deltog inte i omröstningen. Jag vill att Antonio Tajani ska förstå att det inte var personligt, utan mer en protest mot systemet och mot de italienska förfarandena.

Jag respekterar dock hans utnämnande och är säker på att han under de kommande månaderna kommer att försöka att göra allt i sin makt för att övertyga mig och andra om hans stora förtjänster och kvaliteter och förvisso kompetens i den roll som han tillför kammaren.

Under de senaste dagarna anser jag att de irländska väljarna visat oss att långt ifrån alla européer helt har skrivit under på eller förstått Europeiska unionens roll och fördelar, Europasamarbete och varför Europaomfattande regler behövs till att börja med.

Jag tror dock att alla dessa människor, även de som röstade ”nej”, kommer att förvänta sig att deras nationella regeringar och även Europeiska unionen ska ta hand om dem. Samtidigt som detta särskilda ämne kanske inte står högst upp på deras lista över saker som de bryr sig om, så är faktiskt transporten av farligt gods en allvarlig fråga, ett allvarligt ansvar och en fråga som det anstår oss alla att hantera.

Det är inte förrän nu som vi med detta direktiv faktiskt har Europaomfattande regler som täcker transporten av farligt gods vid resor från ett land till ett annat över kontinenten.

Bogusław Liberadzki gjorde helt rätt i att påpeka att i många länder fanns inga regler varken internt eller nationellt. Så genom detta betänkande kommer ansvaret att läggas på de nationella regeringarna. Men ingen lagstiftning är bättre än dess genomförande. Så i sin strävan att vinna mitt fulla förtroende hoppas jag att Antonio Tajani, genom sitt bona officia, kommer att göra allt han kan för att uppmuntra medlemsstaterna att se till att denna lagstiftning övervakas och genomförs ordentligt och ändras om nödvändigt, och att beslutsamma åtgärder vidtas mot de som överträder detta direktiv.

  Silvia-Adriana Ţicău, för PSE-gruppen. – (RO) Ärade talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill också gratulera er och önska er lycka till i ert arbete och säga att vi förväntar oss mycket av er.

Jag vill gratulera vår kollega Bogusław Liberadzki till hans betänkande, som ingår i processen med bättre lagstiftning och som faktiskt samlar och uppdaterar texten i fyra direktiv till ett enda. Den tidigare EU-lagstiftningen omfattade inte sjötransporter av farligt gods, vilket styrdes av regler som fastställts i flera multilaterala avtal som medlemsstaterna ingått.

Därför är det viktigt att vi kommer att få gemenskapslagar med gemensamma regler för alla medlemsstater för transport av farligt gods och för alla transportslag. Befintligheten av dessa regler gör att farligt gods kan flyttas över från ett transportslag till ett annat. Förutom bestämmelserna i detta direktiv kan medlemsstaterna införa särskilda krav i den nationella lagstiftningen för fordon, vagnar och fartyg som är avsedda för transport på inre vattenvägar.

I rådets ändringsförslag infördes två nya inslag: i det första införlivas medlemsstaterna, vilka får möjlighet att reglera eller förbjuda transport av farligt gods på sitt territorium, men endast av andra skäl än säkerheten. I det andra ändringsförslaget påförs kommissionen ansvaret för att ge finansiellt stöd till medlemsstaterna för översättningen till deras respektive språk av de europeiska avtalen om transport av farligt gods på vägar, järnvägar och vattenvägar.

Jag anser dock att alla medlemsstater också borde genomföra informationskampanjer för att informera berörda personer om bestämmelserna i det nya direktivet. Förenlighet med dessa regler är grundläggande. De ansvariga myndigheterna måste se till att transporten av farligt gods endast sker i förenlighet med de fastställda gemensamma reglerna och restriktionerna.

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Herr vice ordförande för kommissionen! Jag vill varmt gratulera er till er nya tjänst. Vi kommer tveklöst att få många tillfällen att diskutera transportfrågan med er i framtiden, och jag ser verkligen fram emot det. Jag vill också tacka föredraganden för att han sett till att vi har en bra juridisk text. Vi måste nu se till att denna juridiska text genomförs snarast möjligt i medlemsstaterna, och vad som är ännu viktigare – liksom redan sagts i dag – är att vi måste se till att den berörda nationella lagstiftningen och de berörda nationella reglerna tillämpas korrekt på lokal nivå. De berörda myndigheterna måste i detta sammanhang göra ett åtagande och gå mycket noggrant tillväga. Vad vi inte behöver är likgiltighet eller att de som ansvarar för övervakningen låtsas inte se.

Det är också viktigt – liksom tidigare talare sagt – att deklarationen av farligt gods sker på ett sådant sätt att inspektioner och eskorter kan genomföras på lämpligt sätt. Det skulle öka säkerheten på våra vägar och på våra inre vattenvägar.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). - (PL) Herr talman! För nästan ett år sedan åkte jag på motorvägen när jag såg en tanklastbil med flytande gas välta. Det var omöjligt att lämna motorvägen, och snart hade en lång kö bildats. Alla höll andan av rädsla för en explosion. Situationer som denna uppstår i unionens vägnät varje dag. Det är bra att vi äntligen antar lagstiftning i frågan och att våra väg- och järnvägsnät följaktligen kommer att bli säkrare. Det direktiv som vi diskuterar är ytterligare en åtgärd avsedd att öka våra medborgares säkerhet, minska antalet olyckor och införa en enda uppsättning rättsliga bestämmelser.

Jag vill tacka Bogusław Liberadzki för hans arbete, som kommer att gynna oss alla.

  Antonio Tajani, ledamot av kommissionen. − (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag anser att ett bra arbete har gjorts med att förbättra en lagstiftningstext som kommer att bidra till att göra vägarna i Europeiska unionen säkrare för medborgarna.

Transporten av farligt gods kan medföra risker, vilket vi mycket väl känner till. Därför är det rätt att Europeiska unionen åtar sig att garantera säkerheten för alla sina medborgare. För att upprepa vad jag sa vid sammanträdet för två kvällar sedan är en av mina prioriteringar att skydda medborgarnas rättigheter. Alla initiativ som vidtas av kommissionen kommer att tjäna till att skapa garantier för medborgarna och att bemöta deras farhågor på ett praktiskt sätt.

Vid kvällens debatt har jag fått en stark känsla av att parlamentet vill bidra till antagandet av lagstiftning som gör det möjligt för medborgarna att resa säkrare på vägarna. Kommissionen lovar förvisso att hålla ett öga på medlemsstaternas genomförande av lagstiftningen, vilket den gör för all lagstiftning. Kommissionen är fördragens väktare, och vad mig beträffar avser jag att utföra min plikt ytterst noggrant i detta hänseende. Jag kommer att göra mitt yttersta för att se till att det direktiv som vi antar för närvarande och även andra genomförs, och jag kommer att kontrollera att alla EU-medlemsstater genomför det i EU-medborgarnas allt överskuggande intresse.

Tack, herr talman! Jag vill återigen tacka föredraganden för hans utmärkta arbete och för att han vid andra behandlingen också kunnat bidra till att göra lagstiftningstexten bättre och tydligare.

  Bogusław Liberadzki, föredragande. − (PL) Herr talman! Jag vill tacka skuggföredragandena, nämligen Renate Sommer och Nathalie Griesbeck, samt Robert Evans och Silvia-Adriana Ţicău, för deras uttalanden, samarbete och stöd.

Jag ska nu ge två svar på Eva Lichtenbergers kommentarer om övervakning av genomförandet av de två bestämmelserna. Övergångsperioden på två år har införts för att tillåta medlemsstaterna att förbereda de nya åtgärderna effektivt. Jag vill betona att endast åtta av de 27 medlemsstaterna hittills samtidigt har godkänt alla tre internationella rättsakter, nämligen ADR, RID och ADN. Vi bör därför sträva efter ett fullständigt genomförande av dessa regler, både när det gäller internationella transporter och reglernas införande för nationella transporter. Jag är säker på att vi gör goda framsteg i det hänseendet.

Herr kommissionsledamot! Jag vill återigen tacka er för er förståelse och be er att framföra mitt tack till ert team. Det var ett nöje att arbeta med kommissionen och rådet.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 19 juni 2008.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Magor Imre Csibi (ALDE), skriftlig. – (EN) Det här framtida direktivet innebär ett stort steg framåt för att skydda vår säkerhet och miljö eftersom det inför europeiska regler för transport av farligt gods inte bara på väg och järnväg utan också på inre vattenvägar.

Olyckor på inre vattenvägar har omfattande effekter och får allvarliga följder, såsom förgiftade vatten, ödeläggelse av djur- och växtliv och hälsoproblem för människor. Sammantaget motiverar detta att man försöker minska riskerna genom att skapa gemensamma regler för även denna typ av transporter.

Dessutom stöder jag med eftertryck att en bestämmelse införs om att medlemsstaterna kan reglera eller förbjuda transport av farligt gods av andra anledningar än säkerhetsskäl. Om vi tar exemplet med cyanid – ett extremt giftigt ämne – orsakas 14 procent av cyanidutsläppen i miljön av transportolyckor. Dessa siffror visar hur känsliga cyanidtransporter är och behovet av striktare miljö- och säkerhetsnormer. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att vidta strängast möjliga åtgärder för att reglera transport av cyanid och vid behov förbjuda bulktransport av cyanid på sina territorier. Att minimera transport av farligt gods är just det säkraste sättet att minimera riskerna.

17. Väginfrastrukturernas säkerhet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är betänkande (A6-0050/2008) av Helmuth Markov för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om samlade åtgärder för säkrare vägar (KOM(2006)0569 - C6-0331/2006 - 2006/0182(COD)).

  Antonio Tajani, ledamot av kommissionen. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi diskuterar ännu ett ämne som rör våra medborgares säkerhet på de europeiska vägarna.

Jag anser att vi måste betona denna fråga. I eftermiddags hade jag ett möte med tjänstemännen i mitt generaldirektorat för att förstärka och fördubbla kommissionens insatser när det gäller vägsäkerhet.

Siffrorna för de senaste månaderna är tyvärr inte lugnande och kan äventyra målet vi satt upp om att halvera antalet dödsoffer i trafiken. Det är därför vi måste skynda på med vårt arbete. Jag är glad att vi i dag kan avsluta arbetet med ett annat direktiv som handlar om vägsäkerhet, dvs. om alla EU-medborgares säkerhet.

I vitboken om den gemensamma transportpolitiken, som utarbetades 2001 under ledning av Loyola de Palacio, lade kommissionen fram det ambitiösa målet att halvera antalet liv på vägarna fram till 2010. Parlamentet välkomnade detta initiativ och har alltid stött det.

Som sagt, efter en rad mycket positiva siffror de senaste åren var resultatet förra året olyckligtvis inte så positivt som vi skulle ha önskat. Dessutom är vi naturligtvis alla medvetna om att det största antalet olyckor främst orsakas av mänskliga misstag eller vårdslöshet.

Bortsett från detta är vägnätets skick tillsammans med den växande trafikvolymen ofta en central faktor när det gäller olyckor. Faktum är att väginfrastrukturens tillstånd har visat sig spela en avgörande roll i en av tre olyckor. Utöver initiativ för att förbättra väganvändarnas uppförande och fordonssäkerheten måste därför infrastrukturen vara den tredje pelaren i alla vägsäkerhetsprogram som baseras på principen om en integrerad strategi.

Förslaget till direktiv om samlade åtgärder för säkrare vägar innehåller en bra kombination av förebyggande och korrigerande åtgärder. De förfaranden som införs genom direktivet syftar till att garantera att säkerheten beaktas redan under planerings-, utformnings- och konstruktionsfasen, men också i samband med förvaltningen och arbetet med väginfrastrukturen. Avsikten med direktivet är naturligtvis inte att lära ingenjörer hur man bygger vägar och det utgör förvisso inte ett incitament till att bygga nya vägar. Det är snarare en mekanism för att utvidga förfaranden som redan tillämpas, ibland på olika sätt, till att omfatta alla medlemsstater. Mervärdet av åtgärder på EU-nivå ligger i att utvidga och sprida användningen av bästa metoder till medlemsstater som ännu inte tillämpar dem.

Helmuth Markov och hans kolleger i transportutskottet har arbetat hårt med förslaget och bidragit till att förbättra det. Den föreslagna texten har blivit föremål för ett antal ändringsförslag under sin vandring genom institutionerna. Många administrativa krav och skyldigheter att vidarebefordra uppgifter har tagits bort för att minska den administrativa bördan. Bilagorna, som innehåller förteckningar över kriterier som måste beaktas i samband med de förfaranden som införs genom direktivet, har gjorts icke-bindande. Några definitioner har reviderats så att de överensstämmer med den praxis som redan finns i vissa medlemsstater. De viktigaste delarna i det ursprungliga förslaget har dock förblivit oförändrade, vilket gör att den nuvarande texten kan godtas av kommissionen.

När direktivet antagits kommer det att bli den första EU-lagstiftning som är inriktad på väginfrastrukturen i dess helhet. Det kommer att bli ett synnerligen viktigt och kraftfullt verktyg. Låt mig än en gång säga att om detta direktiv tillämpas på de transeuropeiska transportnäten kommer det att rädda mer än 600 liv och förhindra omkring 7 000 olyckor om året.

Det här direktivet kommer naturligtvis också att få stor social och ekonomisk betydelse. Det kommer att inleda en långsiktig process. Vårt mål är att ändra den kulturella attityden till säkerhet i samband med vägutformning, konstruktion och underhåll. I det avseendet är det ett framåtblickande direktiv som kan komma att gälla under femtio år framåt.

Tack än en gång Helmuth Markov för det arbete ni gjort, och tack än en gång för er uppmärksamhet mina damer och herrar.

  Talmannen. − Tack herr kommissionsledamot. Ledamöterna inser naturligtvis att kommissionsledamoten önskar halvera antalet döda, inte antalet levande.

  Helmuth Markov, föredragande. − (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter mer än ett och ett halvt års förhandlingar har alla grupper i parlamentet, rådet och kommissionen slutligen enats om en kompromiss till ett direktiv om samlade åtgärder för säkrare vägar i EU.

Den viktigaste aspekten av denna överenskommelse är att alla parter bekräftar att en säker väginfrastruktur är av central betydelse för att förbättra säkerheten på de europeiska vägarna. Vid sidan av det grundläggande målet om en övergång från vägbundna till spårbundna transporter är naturligtvis faktorer som förarnas beteende, fordonssäkerhet, omdömesgill körning och uppfyllande av trafikreglerna naturligtvis av stor vikt.

På dessa områden finns det redan EU-lagstiftning även om den är splittrad. För närvarande finns det till exempel inga gemensamma regler om infrastrukturplanering och underhåll. Detta är svårt att förstå, för när upphör vägar någonsin vid de nationella gränserna? Borde inte alla förare som använder dessa vägar kunna vara trygga i förvissningen om att de använder en bra väginfrastruktur?

Trots dessa argument förkastade utskottet för transport och turism med en mycket liten majoritet på bara en röst kommissionens ursprungliga förslag i dess helhet och hänvisade till medlemsstaternas rättigheter enligt subsidiaritetsprincipen. Både inom rådet och parlamentet rådde det delade meningar om exakt hur detaljerat och bindande direktivet skulle vara. Därför var det viktigt att finna kompromisser som inte gick så långt som kommissionens ursprungliga förslag och faktiskt inte heller mitt eget ursprungliga förslag till betänkande.

Personligen skulle jag ha föredragit antagandet av ett enhetligt, bindande, men naturligtvis inte exklusivt kriterium för hur vägar i EU – och inte bara transnationella transportnät – planeras, byggs, kontrolleras med avseende på deras överensstämmelse med trafikbestämmelserna samt hur vägsäkerheten regelbundet inspekteras och vid behov förbättras. Enligt min mening skulle detta också vara till nytta i samband med riskbedömning, eftersom det centrala här är insamlingen av olycksstatistik.

Tyvärr utgör det nuvarande förslaget bara ett första steg på rätt väg, men det är i alla fall något. Medlemsstaterna kommer, hoppas jag, skaffa sig positiva erfarenheter tack vare dessa rekommendationer och kanske senare ställa sig positiva till ett mer harmoniserat tillvägagångssätt. Av framför allt skälen framgår det att detta kommer att bli en testperiod som under alla omständigheter inte utesluter möjligheten till ett närmare samarbete i framtiden.

När det gäller huvudinnehållet i betänkandet betonas i första hand säkerhetsaspekten i alla faser av utformning, konstruktion och underhåll.

För det andra kommer de mest olycksdrabbade vägsträckorna att bli föremål för särskilt täta kontroller och markeras på lämpligt sett för förarna. Ett annat mål är att införa identiska skyltar till exempel vid vägarbeten så att förarna kan upptäcka dessa hinder i god tid både dag och natt.

För det tredje måste oberoende personal med lämplig och återkommande utbildning spela en nyckelroll i samband med planering och inspektion. Även om en detaljerad harmonisering av utbildningen i de olika medlemsstaterna inte är obligatorisk bör medlemsstaterna arbeta för ömsesidigt kompatibla utbildningsprogram för trafiksäkerhetsrevisorer.

För det fjärde bör de medlemsstater som redan har välfungerande system med åtgärder för säkrare vägar kunna få fortsätta att tillämpa sina metoder, förutsatt att kraven i direktivet uppfylls.

För det femte ges i direktivet många användbara exempel på metoder och kriterier som kan tillämpas vid säkerhetsinspektioner och risk/olycksfallsanalyser. Behovet av tillräckligt säkra parkeringsplatser betonas också.

För det sjätte framhålls slutligen att ny teknik bör utvecklas och tillämpas för att genomföra de pågående förbättringarna på vägsäkerhetsområdet.

Kommissionen har möjlighet att främja utbyte av bästa praxis när det gäller säkerheten på vägar som inte ingår i de transnationella transportnäten men som byggts med EU-medel. Genom denna kompromiss kommer parlamentet att kunna delta i arbetet med att ändra och ytterligare utveckla direktivets bestämmelser. Jag är säker på att den uppnådda kompromissen, som vi kommer att rösta om som block 1, kommer att få kammarens stöd.

Jag vill framföra ett varmt tack till skuggföredragandena och även till kommissionens och rådets företrädare för deras aktiva deltagande, även om det inte alltid gjorde tillvaron lätt för mig. Jag hoppas att direktivet kommer att leda till de förbättringar som vi behöver.

  Renate Sommer, förPPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera till er nya tjänst. Gratulerar! Jag önskar er allt väl, men jag vill också uttrycka förhoppningen att vi i framtiden slipper få fler meningslösa utkast från kommissionen. För ett år sedan förkastade transportutskottet kommissionens förslag om samlade åtgärder för säkrare vägar eftersom det var för byråkratiskt och enligt vår mening inte gav något mervärde.

Jag anser fortfarande att direktivet är överflödigt och förmodligen inte kan tillföra något mervärde. Väginfrastrukturen är mycket varierande i medlemsstaterna och jag tror att vi enbart bör stödja de medlemsstater som behöver komma ikapp. Men för att göra det behöver vi inte ett direktiv som omfattar alla. I stället för ett direktiv vore det bättre om vi antog riktlinjer baserade på befintlig god praxis i medlemsstaterna.

Med tanke på detta skulle jag föredra om vi helt kunde förkasta direktivet, men vi kommer inte att kunna få politisk majoritet för det alternativet i kammaren. Dessutom insisterar rådet på regler som saknar innehåll och det är därför som vi nu enats om en kompromiss på grundval av betänkandet från transportutskottet. Kompromissen består i huvudsak av smärre ändringar, såsom språkliga förbättringar eller ändringsförslag till bilagorna, som ger fler detaljer om hur vägarna kan göras säkrare.

Vägsäkerhet är naturligtvis mycket viktigt för oss, men på EU-nivå har redan en hel del gjorts för att förbättra situationen, till exempel i fråga om körtid och vilotid, extra speglar på lastbilar, säkerhet i tunnlar m.m. Det är områden där det är meningsfullt att ha regler på EU-nivå. Mer kan göras, men bara om det bidrar till vägsäkerheten. På grund av subsidiaritetsprincipen är det dock inte fallet när det gäller system med åtgärder för säkrare vägar, men eftersom kommissionens förslag har blivit urvattnat kan jag acceptera det trots mina invändningar.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna bara införa fyra förfaranden för säkrare vägar och dessa förfaranden rör bara vägar som ingår i de transnationella transportnäten. Eftersom bilagorna inte är bindande kan medlemsstaterna utarbeta obligatoriska förfaranden för eget bruk. Det innebär att medlemsstaterna har tillräcklig frihet att behålla sina befintliga fungerande system. Det finns inga nya krav för dem som redan har bra system för vägsäkerhet.

Vi har också strukit de omfattande krav på rapportering som kommissionen begärde och vi har förhindrat att direktivet ska gälla även för motorvägar, vilket föredraganden önskade. I annat fall skulle man ha inkräktat på subsidiaritetsprincipen.

Slutligen har vi nu riktlinjer i stället för ett direktiv. Det här är första gången jag är med om något liknande. Det är ett resultat som min grupp kan stödja, eftersom vi från början bara ville ha riktlinjer.

Får jag påpeka när det gäller ändringsförslag 70 att om vi utgår från den engelska versionen så innehåller åtminstone den tyska versionen felaktigheter, och jag tror att de andra språken kan behöva ses över också.

  Bogusław Liberadzki, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja börja m