Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 19 juni 2008 - Strasbourg

9.2. Somalia: banalisering av mord på civila

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Somalia.⁽¹⁾

  Mikel Irujo Amezaga, författare. − (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja uttrycka min djupa oro över fartygskapningarna som nyligen har ägt rum på somaliskt vatten och kaparnas förnedrande behandling av besättningen.

Av samma skäl uppmanade jag Europeiska unionen att anta en gemenskapspolitik för samordning och ömsesidig hjälp vilken skulle tillåta militära fartyg på internationellt vatten och flaggning med en medlemsstats flagga för att skydda handelsfartyg och fiskefartyg med en annan medlemsstats flagga så snart det var möjligt.

Jag vill dessutom kategoriskt fördöma handel med vapen och ammunition med organiserade ligor och paramilitära grupper. Min grupp vill uppmana de behöriga internationella organisationerna och relevanta regionala organisationer att rekommendera lämpliga förebyggande åtgärder för att förhindra att vapen når sådana grupper.

Min grupp vill uppmana givarländerna och EU att uppfylla sina åtaganden och garantera en nära samordning för att öka utvecklingsbiståndets effektivitet.

Vi vill också uppmana kommissionen, som finns representerad här i dag, att föreslå en snabb och omfattande ökning av EU:s finansiella resurser till Somalia, särskilt i samband med halvtidsöversynen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden, och också en ökning av den fysiska närvaron i landet. Jag vill ta tillfället i akt då kommissionen är närvarande att ställa frågan vad den gör eller planerar att göra i detta hänseende.

Jag måste naturligtvis avsluta mitt anförande med att uppmana alla somaliska grupper att upphöra med en av de längsta och mest destruktiva väpnade konflikterna under senare år, och i denna resolution kommer vi med samma uppmaning.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Herr talman! Somalia är ett land som har varit drabbat av inbördeskrig och fattigdom under många år nu. Tusentals civila har dött till följd av detta och hundratusentals har lidit och lider fortfarande.

Världssamfundet har vidtagit vissa åtgärder och de, måste man säga, har haft vissa begränsade framgångar. Plågan fortsätter dock för det somaliska folket och tyvärr har dödandet av civila i regionen nu blivit en fråga om rutin.

Ytterligare kraftfulla och effektiva åtgärder är nödvändiga, vilka - enligt min uppfattning - bör se ut enligt följande:

För det första måste FN:s vapenembargo mot Somalia genomföras strikt. Detta måste inbegripa Kina, som vanligtvis är boven i dramat i sådana situationer.

För det andra måste det garanteras att FN:s och EU:s bistånd till Somalia når dem som är i verkligt och legitimt behov av det och att det inte hamnar i krigsherrarnas fickor.

För det tredje måste man utöva påtryckningar på FN:s säkerhetsråd att snabbt genomföra sitt enhälliga beslut av den 15 maj 2008 om att sätta in en tillräckligt stark fredsbevarande FN-styrka i regionen – och att naturligtvis försäkra sig om att de fredsbevarande soldaterna inte har samma egenskaper som dem som nyligen anklagades för att begå brott mot den lokalbefolkning de skulle skydda.

För det fjärde måste Afrikanska unionen återigen fås att förstå att de har ett primärt ansvar för det som sker i afrikanska områden som exempelvis Somalia och att den – i stället för att komma med en massa ineffektiv retorik – måste vidta snabba och praktiska åtgärder mot alla de regimer eller andra parter eller grupper som kastar afrikanska folk in i primitiva och ytterst dramatiska situationer.

  John Bowis, författare. − (EN) Herr talman! År 1960 såg brittiska Somaliland och italienska Somaliland fram emot sin dröm om oberoende. Den drömmen blev tyvärr mycket snart mycket bitter och jag minns i egenskap av ordförande i det brittiska parlamentet för den brittiska somaliska gruppen att det kom en ström av flyktingar som berättade om den auktoritära regimen i landet och sedan, naturligtvis, om kampen mellan olika grupper och anarkin.

Somaliland har fortfarande ett visst oberoende och det råder viss stabilitet där, vilket också är fallet i Punt. Men Mogadishu är ett namn som är synonymt med våld, mord, upplopp, hunger och en kraschad ekonomi.

Vad ska vi göra? Vi kan inte göra så mycket. Vi kan säkerligen inte göra mycket som individer, och troligen inte heller som EU. Vi kan dock arbeta tillsammans med andra internationella aktörer för att utöva påtryckningar på aktörer inne i landet om att gå med på att sätta stopp för den pågående konflikten, upphöra med våldet, förhindra brott mot de internationella mänskliga rättigheterna och att arbeta för fred.

Vi måste övertala dem att låta det humanitära biståndet nå dem som mest behöver det och vi måste hjälpa dem att garantera säkerheten för de personer som arbetar med humanitärt bistånd.

Vi måste vädja till länder omkring oss som kan hjälpa oss. Vi har vädjat till Kenya om att ta emot somaliska flyktingar som når gränsen vid El Wak och att de ska ha rätt till hjälp i det landet.

Vi vädjar till alla, vilket redan har sagts, att se till att embargot mot att sälja vapen till Somalia behålls. Vi kräver att de som har begått krigsbrott ska ställas inför rätta och om möjligt ställas inför Internationella brottmålsdomstolen. Och vi välkomnar naturligtvis resolutionen från FN:s säkerhetsråd i maj, i vilken säkerhetsrådet uppmanade att 28 000 trupper skulle utplaceras som en fredsbevarande styrka. Vi anser att det kanske är mer realistiskt att Afrikanska unionens trupper AMISOM får mandat att vidta skyddsåtgärder.

Det vi behöver är handling, inte bara beslutsamhet, och det vi behöver är internationella åtgärder.

  Erik Meijer, författare. − (NL) Herr talman! Våldet i Somalia beror till stor del på att det sedan 1991 inte har funnits någon allmänt erkänd regering där. I de södra och centrala delarna av landet har det under åratal pågått strider mellan miliser och krigsherrar och i norr har den administration som är verksam i det som tidigare var den före detta brittiska kolonin Somalias territorium inte erkänts internationellt.

Sedan har en konflikt brutit ut mellan de islamiska domstolarnas union och armén i grannlandet Etiopien. Samtal om att återförena landet har aldrig fått något allmänt stöd och de som har stött dem har ofta upphört att göra det.

Åren av kaos förvandlade snabbt omvärldens stöd för en övergångsregering till inblandning i olösliga inhemska väpnade konflikter.

Under de senaste åren har jag flera gånger varnat för att EU genom att bidra till finansiering av bristande strukturer kan komma att knytas till en av de krigförande parterna utan att det finns några utsikter till en varaktig och bred lösning.

Europa måste visserligen hjälpa till om det är möjligt att nå en lösning, men en förhastad inblandning leder till en katastrof.

Under en tidigare brådskande debatt om Somalia den 15 november 2007 antog Europaparlamentet en resolution där vi uppmanade till ett slut på utländskt militärt ingripande och en dialog om försoning inom landet.

Det bör välkomnas att parlamentet i den resolution som nu har lagts fram uttalar sig mot stöd från EU till krigsherrar som försöker att återupprätta sin makt, mot användningen av barnsoldater och mot ytterligare vapenleveranser.

I går genomfördes ett försök att mörda övergångspresidenten Abdullahi Yusuf, vilket dock inte lyckades. Häftiga strider pågår fortfarande mellan beväpnade trupper. Vi får nu se om den överenskommelse som ingicks förra veckan om att upphöra med våldet inom 30 dagar och att ersätta den etiopiska interventionsstyrkan med en fredsbevarande styrka från FN har en verklig chans att lyckas. Om det leder till verkliga lösningar är det meningsfullt för Europa att stödja detta.

  Adam Bielan, författare. − (PL) Herr talman! De strider som nyligen har återupptagits i Somalia mellan enheter från den federala övergångsregeringen och rebeller har orsakat mer än hundra människors död och har lett till massutvandring bland den civila befolkningen i Somalias huvudstad Mogadishu. Dagligen begås brott mot de mänskliga rättigheterna i Somalia av båda sidor i konflikten i form av tortyr, våldtäkter, mord och attacker mot civila.

Världssamfundet kan inte fortsätta att visa likgiltighet för dessa uppenbara våldsdåd i Somalia. Europeiska unionen måste beslutsamt öka sin inblandning för att lösa konflikten i Somalia och bör uppmana parterna i konflikten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de humanitära biståndsorganisationerna får obehindrat tillträde till offren i landet, så att de kan hjälpa dem. Att ta in fredsbevarande styrkor tills den politiska situationen förbättras skulle också vara ett steg i rätt riktning, liksom att förnya FN:s embargo mot att förse Somalia med vapen.

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! För en månad sedan offentliggjordes Global Peace’ rankningslista. Den är resultatet av forskning som utförts i 140 länder varje år av Institutet för ekonomi och fred.

Man kom fram till att Somalia var det näst mest farliga landet i världen, efter Irak. Verkligheten är deprimerande. Ingen framgång kan skönjas i lösningen av denna långvariga konflikt och informationen som kommer ut är upprörande. Jag kommer inte att beskriva allt här, utan säger bara att somaliska pirater t.ex. har kapat 26 fartyg hittills sedan början av året.

I en konflikt som är så hopplös som den i Somalia borde varje avtal mellan parterna få vederbörlig uppmärksamhet. Vi får hoppas att avtalet av den 9 juni i Djibouti visar sig vara ett genombrott i denna konflikt och leder till varaktig fred.

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! Somalia har blivit en skådeplats för konflikt, för att inte säga ett helvete. De mänskliga rättigheterna och den internationella rätten trotsas öppet, och landet försmäktar i fattigdom.

Tusentals civila har dött i sammanstötningar mellan islamisterna och regeringsenheter och hundratusentals har tvingats fly. Folk dödas, våldtas och torteras varje dag.

FN:s statistik för 2007 visar att det finns ungefär 457 000 somaliska flyktingar i världen. Det innebär en halv miljon somalier som har tvingats fly från sitt hemland för att överleva.

Under de senaste tre månaderna har våldet i Mogadishu tvingat mer än femtio tusen människor att fly. Situationen är helt utom kontroll.

Jag sympatiserar med de människor som flyr våldet. Vi i EU måste göra allt som står i vår makt för att hjälpa Somalia att slå in på en väg mot fred. Konflikten får inte utvecklas till ett regionalt krig. Afrika behöver fred lika mycket som luft.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det har pågått brutala strider i Somalia i många år. Under de senaste dagarna har man uppskattat att omkring ett hundra människor har dödats och omkring två hundra sårats. Tusentals människor var tvungna att lämna sina hem i Mogadishu. Angrepp mot civila och medier ökar. Den 7 juni mördades brutalt Nasteh Dahir Farah, vice ordförande i de somaliska journalisternas nationella fackförening. Arbetare från hjälporganisationer har också mördats, bland dem Mohamed Mahdi. Barn rekryteras i ökande omfattning till arméförband. Så många som 2,6 miljoner somalier (omkring 35 procent av befolkningen) behöver humanitär hjälp. I sina rapporter har Amnesty International beskrivit några av de extrema formerna av angrepp mot obeväpnade civila. Angriparna skär ofta bara halsen av kvinnor och tonåringar.

Vi uppmanar FN:s säkerhetsråd att förstärka de fredsbevarande styrkorna i Somalia i enlighet med den resolution som antogs den 15 maj och att också förstärka vapenembargot mot Somalia.

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Sällan har en resolution i parlamentet haft en sådan kuslig titel som ”Rutinmord på civila”. Vi kan inte ge ett rutinsvar, mina damer och herrar, vi måste sätta in hela vår auktoritet. En av åtta i befolkningen har tvångsförflyttats under de senaste tolv månaderna, och vid årets slut skulle halva civilbefolkningen kunna vara beroende av humanitär hjälp.

Jag är tacksam mot Albert Dess och andra för den hjälp med livsmedel och medicin som delas ut där, men nu måste vi också inrikta oss på en politisk lösning som inte har funnits i sikte sedan 1991. Den enda möjligheten enligt min åsikt är att utplacera FN-styrkan, men den måste utökas med lämpliga civila strukturer. Vad beträffar den federala övergångsregeringen måste vi fråga var övergången leder. Det måste antingen vara en övergång till en livskraftig självstyrande struktur eller annars är det nödvändigt att upprätta en internationell civil struktur som har skett i andra länder. Om vi inte lyckas kommer vi till sist att ha en hel nation som är beroende av humanitärt bistånd. Det kan inte vara rätt sätt att utrota mord, våldtäkter och hungersnöd.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Den humanitära situationen i Somalia förvärras snabbt på grund av en kombination av konflikter, politisk instabilitet och svår torka, förutom en hög inflation som ytterligare försvårar situationen.

Vi skulle kunna riskera att scenerna från hungersnöden 1992 återkommer om världssamfundet inte prioriterar Somalia mer. Så många som 2,6 miljoner människor av en befolkning på omkring 8,6 miljoner är i trängande behov av hjälp. Om det inte sker en avsevärd förbättring i landet kan den siffran stiga till 3,5 miljoner i slutet av 2008. För närvarande uppgår antalet internflyktingar till 1,1 miljoner personer. Bara sedan januari har över 300 000 människor flytt från sina hem.

Humanitära organisationer hindras allvarligt i sina insatser för att hjälpa somaliska civila och utsätts för angrepp, stöld och spärrar vid kontrollpunkter. Biståndspersonalen löper betydande risker varje dag i sina försök att leverera mat till dem som bäst behöver den. Afrikanska unionens uppdrag i Somalia och alla efterföljande fredsbevarande FN-uppdrag måste få mandat att skydda civila, inberäknat kvinnor, barn och internflyktingar. Försök måste också göras att hejda ökningen i rekryteringen av barnsoldater, särskilt i Mogadishu.

  Manuel Medina Ortega (PSE). - (ES) Herr talman! Jag har begärt ordet för att tala om en enda fråga, sjöröveri i vattnen utanför Somalia.

Några talare (Filip Kaczmarek och Ewa Tomaszewska, tror jag) har nämnt detta ämne som också tas upp i skäl G och punkt 8 i förslaget till en gemensam resolution, men jag vill påpeka att den föreslagna punkt 8 leder till en begränsning av åtgärderna mot sjöröveri för att försvara fartyg som fraktar humanitär hjälp, så det vore bättre att rösta separat om denna punkt och rösta mot den.

Till sist skulle jag vilja fråga kommissionen om den har ytterligare information om ett eventuellt EU-samarbete med säkerhetsrådet för att garantera sjösäkerheten i detta område.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Inre konflikter och inbördeskrig är särskilt farliga för samhällen och nationer eftersom de leder till mord och plundringar, till att människor överger sina hem, förutom till tvångsförflyttningar, våldtäkter och tortyr och andra grymheter. Det är civilbefolkningen som drabbas av allt detta, civila som är obeväpnade och ofta angrips av olika sidor i konflikten.

Trots de åtgärder som vidtagits av FN:s generalsekreterare, Afrikanska unionen och stödet från EU är situationen i Somalia så svår att man talar om en humanitär katastrof. Barnen som tvingas delta i konflikten blir också vittnen till hemska grymheter.

Det kan tyckas att det mest effektiva sättet att ta itu med denna katastrof och detta krig vore att sätta in en internationell militär styrka i Somalia.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Tyvärr är inte min kollega Louis Michel här i dag, så för hans räkning vill jag dela med mig av några kommentarer om denna fråga i Somalia till er.

Först vill jag säga att jag delar er oro över den pågående konflikten och den politiska instabiliteten i Somalia. Somalia förblir ett område där de grundläggande rättigheterna och respekten för den grundläggande mänskliga värdigheten fortsätter att kränkas av beväpnade enheter som utför systematiska och omfattande angrepp mot civila. Sjutton år av statslöshet har lett till dödade bland civilbefolkningen, massförflyttningar och förstörelse av fysisk infrastruktur. En tredjedel av befolkningen, motsvarande 2,6 miljoner människor, är beroende av humanitär hjälp i dag. EU har tillsammans med andra viktiga internationella aktörer engagerat sig för att hjälpa till vid denna kritiska tidpunkt.

På den politiska nivån kommer EU att fortsätta att ge sitt fulla stöd till FN:s generalsekreterares särskilda representant i hans insatser för att samordna världssamfundets verksamhet och att underlätta den politiska dialogen mellan somalierna. Vi undersöker nu, tillsammans med andra biståndsgivare, ett lämpligt tillvägagångssätt för att bättre hjälpa somalierna att effektivt genomföra Djiboutiavtalet, som ingicks den 9 juni. Detta avtal erbjuder nya förhoppningar om varaktig fred och stabilitet för Somalias folk.

På humanitär nivå fokuserar EU huvudsakligen på att stödja bassektorer som hälsa, näring, livsmedelsbistånd, logi, annat bistånd är livsmedel, vatten och sanitet, som del av en rad åtgärder som särskilt riktas mot de centrala och södra områdena av landet, som har drabbats hårt av civila stridigheter och extrema naturkatastrofer.

År 2007 lyckades vårt kontor för humanitärt bistånd (ECHO) tillhandahålla 18 miljoner euro i humanitär hjälp. Som svar på den försämrade humanitära situationen och de ökande livsmedelspriserna borde nivån på biståndet nå en total summa på 27 miljoner euro i år.

När det gäller utvecklingsbistånd är EU redan den största biståndsgivaren till Somalia. EU ger stöd på medellång och lång sikt för upprättandet av ett fredligt och självförsörjande samhälle.

Genom EU:s landsstrategi för Somalia tillhandahålls mer än 212 miljoner euro för perioden 2008–2013 genom den tionde europeiska utvecklingsfonden. En tredjedel av programmet kommer att gå till utbildning, som är ytterst viktig för att främja respekten av de mänskliga rättigheterna. Det centrala målet är att främja försoning, demokrati och utveckling av styrelseformer på alla nivåer. Utan fred och säkerhet är det emellertid inte möjligt att engagera sig effektivt i utveckling på längre sikt. Man prioriterar därför främjandet av en fredlig och säker miljö där de mänskliga rättigheterna respekteras och demokratiska processer och institutioner kan utvecklas.

Kommissionsledamot Louis Michel träffade Somalias president bara för ett par dagar sedan strax före den mellanstatliga utvecklingsfondens (IGAD) toppmöte i Addis Ababa. Vid det tillfället vädjade president Abdullahi Yusuf om internationell hjälp för att stödja en bättre, säker miljö för människorna som bor i Somalia. Vi gav ett åtagande om starkt stöd till Somalias regering för detta ändamål. Kommissionen finansierar redan utbildningen av somaliska polisstyrkor genom FN, och medel tilldelas också kostnaderna för AMISON-operationen.

I sista hand kommer den politiska processen av försoning och stabilisering att också bero på engagemanget och stödet från viktiga regionala aktörer, nämligen Etiopien och Eritrea, som har använt Somalias krigsskådeplats för ett ”fullmaktskrig”. I det avseendet är bortdragandet av etiopiska trupper från Somalia en central faktor för alla politiska genombrott.

Kommissionsledamot Louis Michel, som träffade Etiopiens premiärminister Meles Zenawari och Eritreas president Isaias Afewerki förra veckoslutet, uppmanade dem att stödja Djiboutiprocessen, som visserligen är långt ifrån fullkomlig, men ändå erbjuder en verklig möjlighet, kanske den enda möjligheten, till att samla de olika somaliska aktörerna.

Trots de svåra omständigheterna kommer kommissionen att fortsätta sitt biståndsprogram för Somalia, som har utformats tillsammans med medlemsstaterna för att lindra den somaliska befolkningens lidande och skapa en grund för ett fredligt samhälle.

Några frågor togs upp om sjöröveri och jag skulle vilja tillägga att kommissionen, även om den inte är behörig att sätta in sjöstridskrafter enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1816, har inrättat en arbetsgrupp tillsammans med rådet bestående av berörda generaldirektorat – nämligen generaldirektoratet för energi och transport, för havsfrågor och fiske och för utveckling och EuropeAid – för att undersöka det bästa sättet att genomföra FN-resolutionen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.