Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 7 juli 2008 - Strasbourg

22. Arbetet i kammaren och användningen av initiativbetänkanden (ändring av arbetsordningen) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Richard Corbett, för utskottet för konstitutionella frågor, om ändring av parlamentets arbetsordning mot bakgrund av de förslag som arbetsgruppen för en reform av parlamentets arbetsmetoder har lagt fram när det gäller arbetet i kammaren och användningen av initiativbetänkanden (2007/2272(REG)) (A6-0197/2008).

  Richard Corbett, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag hoppas att mina kollegor har tålamod med mig när jag åter tar till orda om en ändring av arbetsordningen, vilket alltid tycks inträffa just på måndagkvällar.

Som bekant har en arbetsgrupp inom parlamentet, som har letts på ett mycket skickligt sätt av vår kollega Dagmar Roth-Behrendt, utrett frågan om förbättrade arbetsmetoder för parlamentet.

Vi är inte längre en diskussionsklubb utan en medlagstiftande församling. Vad som än händer med Lissabonfördraget har den förändringen i stort sett redan ägt rum. Det är därför förnuftigt och logiskt att se över vårt sätt att arbeta.

En mycket viktig aspekt är att det är nödvändigt och riktigt att hellre fokusera på lagstiftning än på utskottens initiativbetänkanden som saknar rättslig inverkan.

Det är den första och kanske viktigaste delen i det förslagspaket som jag lägger fram idag. Arbetsgruppens förslag är naturligtvis omfattande och endast ett fåtal kräver att arbetsordningen ändras, men detta är ett sådant exempel.

Tanken är att vi bör skilja mellan olika typer av initiativbetänkanden och deras betydelse. Naturligtvis kräver vissa fortfarande en fullständig debatt och omröstning i kammaren men kanske gäller det inte alla.

Vi bör akta oss för att göra kammaren till en redaktionskommitté som punkt för punkt omformulerar ett detaljerat initiativbetänkande om ett fackutskotts specialområde.

Jag skulle gärna vilja ha gått ännu längre och ställt frågan varför dessa betänkanden, denna typ av initiativbetänkande, inte kan få fullt värde som enbart utskottsbetänkanden?

Det brittiska överhusets betänkanden, som vi alla pratar om, är betänkanden från överhusets utskott utan omröstning eller omformulering i överhusets kammare. De bedöms efter egna meriter och är ofta mycket bra, djupa, analytiska betänkanden. Överhusets ledamöter utnyttjas inte till att redigera punkt för punkt och det bör vi inte heller göra för denna typ av initiativbetänkande.

Detta möjliggörs genom ändringen av arbetsordningen. Kompromissen består av att vi naturligtvis fortfarande måste lägga fram betänkandet för omröstning i kammaren. Grupper med avvikande åsikter tillåts inge ett alternativt resolutionsförslag, men vi behöver inte rösta i timmar om punkt för punkt, för att omformulera denna typ av utskottsbetänkande. Det är enligt min åsikt en första, mycket viktig ändring.

En annan ändring, av helt annat slag, är att få mer liv i debatterna och utnyttja talartiden bättre. Föredragandens roll stärks på så sätt att föredraganden redogör för utskottsbetänkandet, som svar på kommissionens lagstiftningsförslag, och inleder med att framföra parlamentets synpunkt på kommissionens förslag samt avslutar med att sammanfatta debatten, kanske genom att besvara olika ledamöters synpunkter på liknande sätt som jag nyss försökte göra i föregående debatt. Det är en åtgärd som skulle ge mer liv åt våra debatter och är väl värt mödan.

Det finns emellertid en detalj som tycks ha föranlett många synpunkter och det är förslaget att det ska finnas riktlinjer för skriftliga parlamentsfrågor på samma sätt som det redan finns riktlinjer för frågor vid frågestunden till övriga institutioner.

Jag förstår inte varför det har väckt en sådan uppmärksamhet. Det är inte ett försök att skapa censur kring frågorna. Det innebär helt enkelt att man i riktlinjerna för skriftliga frågor, precis som för frågorna vid frågestunden, ska ange att frågorna bör ligga inom den berörda institutionens ansvarsområde. Det verkar logiskt och förnuftigt men saknas för närvarande.

Eftersom det saknas har en av kammarens ledamöter kunnat inge över tusen skriftliga frågor som berör ämnen utan någon som helst anknytning till EU. Systemet har därför överbelastats, vilket har lett till att alla vi andra har fått längre svarstider. Det har också kostat en förmögenhet eftersom alla sådana frågor måste översättas till alla språk, cirkuleras bland kommissionsledamöterna för ett samlat svar respektive ett svar till kollegerna, och detta är slöseri med tid och resurser. Det verkar förnuftigt att helt enkelt utarbeta riktlinjer som anger att frågorna måste falla inom EU:s och institutionernas behörighet.

Och vem ska avgöra detta? Enligt mitt förslag är det talmannens sak, parlamentets talman. Om vi utarbetar riktlinjer kan vi inte överlåta till kommissionen att säga att man inte besvarar den eller den frågan. Nej, det är vi som bestämmer – och syftet är att skydda ledamöterna och att det ska utgöra en garanti för ledamöterna. Det förvånar mig att vissa ledamöter, som inte är närvarande här ikväll, har ansett det lämpligt att gå till angrepp mot detta i ett e-postmeddelande till alla parlamentsledamöter.

De förslag som lagts fram av vice talmännens och Dagmar Roth-Behrendts arbetsgrupp är blygsamma och förnuftiga och jag rekommenderar att kammaren antar dem.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Ett reformerat parlament som främjar livligare politiska debatter om EU ligger i alla medborgares och även institutionernas intresse. Vi behöver en mer dynamisk diskussion om EU-frågor och jag hör till dem som är djupt övertygade om att debatt är livsnerven i alla fungerande demokratier.

På kommissionens vägnar vill jag lyckönska Richard Corbett till hans betänkande om arbetet i kammaren och de skriftliga frågorna. För varje år som gått har antalet parlamentsfrågor ökat. Under 2007 besvarade kommissionen mer än 6 700 frågor. Det motsvarar en ökning med 12 procent jämfört med 2006 och nästan 35 procent jämfört med 2005, och den hittillsvarande trenden under året visar på en ytterligare ökning.

Tillströmningen av frågor har samtidigt inneburit en verklig utmaning eftersom nästan 25 procent av det totala antalet skriftliga frågor har lagts fram av endast åtta parlamentsledamöter. Dessutom faller ett ganska stort antal frågor utanför gemenskapens befogenhet. Jag ska ge er några exempel.

Kommissionen är fast besluten att uppfylla sin skyldighet att ge kvalificerade svar på parlamentsfrågor. Det är ett åtagande som kommer från fördragen och det är samtidigt en viktig förpliktelse mot parlamentet. Kommissionen välkomnar införandet av vissa riktlinjer och tillåtlighetskriterier för skriftliga parlamentsfrågor enligt betänkandets förslag. Det finns redan ett system med riktlinjer för muntliga frågor till kommissionen, och rådet och Richard Corbett föreslår i sitt betänkande en metod som redan genomförts i parlamentet och är känd inom rådet och kommissionen. Ett effektivt genomförande av dessa riktlinjer ökar möjligheten för enskilda ledamöter att ställa frågor till kommissionen och få svar inom rimlig tid, som redan nämnts av föredraganden. Vi kan fokusera på de frågor som berör ämnen som faller inom kommissionens befogenhet eller är av allmänt intresse.

Jag skulle vilja ge synpunkter på ytterligare en fråga i betänkandet, och det är ordningsföljden för anföranden i kammarens debatter. Kommissionen inser logiken och möjligheten i att lagstiftande debatter inleds med ett uttalande av föredraganden. När det gäller ordningsföljden och talartiden vill jag emellertid understryka behovet av att behålla principen om likabehandling av kommissionen och rådet.

Slutligen vill jag påminna om att kommissionen nyligen angett sin ståndpunkt om den andra interimsrapporten som antagits av arbetsgruppen för en reform av parlamentets arbetsmetoder, och vi ser fram emot att få möjlighet att diskutera dessa frågor med parlamentet innan er institution slutligen tar ställning till reformpaketet. Jag är övertygad om att samarbetsviljan mellan de båda institutionerna blir fortsatt god genom hela förändringsprocessen.

  József Szájer, för PPE-DE-gruppen.– (HU) Herr talman! Än en gång har vi hört åsikter uttalas om att denna rekommendation syftar till att begränsa vissa Europaparlamentsledamöters verksamhet. Jag skulle vilja göra de parlamentsledamöter som är EU-skeptiker uppmärksamma på att de borde läsa rekommendationen innan de uttalar sig.

Betänkandet, och ändringen av arbetsordningen, borde ha genomförts för mycket länge sedan, eftersom Europaparlamentet sedan länge har haft lagstiftningsbefogenheter. Under tiden bör vi begrunda att totalt 17,4 procent av vår tid, den tid vi ägnar åt debatter i plenum, ägnas åt lagstiftning och resterande tid åt annan verksamhet.

Betänkandet gör det möjligt för parlamentet att ägna sig åt det som fördragen ger det behörighet att göra. Med andra ord kan vi verkligen fokusera på lagstiftning, vilket inte betyder att initiativbetänkanden nedprioriteras, eftersom de också berör många viktiga frågor, men vi måste dock internt vara ense om att de har en betydligt mindre genomslagskraft än lagstiftning.

Med lagstiftning kan vi skapa förändringar som får en direkt påverkan på 500 miljoner människors liv under de kommande åren, medan det tar längre tid innan ett initiativbetänkande får genomslagskraft och dess påverkan är mycket mindre. Parlamentet måste därför i mycket större utsträckning ägna sig åt lagstiftning, vilket blir möjligt genom betänkandet.

Vi har också kunnat enas när det gäller frågorna, eftersom det är viktigt att frågorna verkligen besvaras korrekt. Det händer mycket ofta att vi Europaparlamentsledamöter inte får riktiga svar från kommissionen, trots kommissionsledamotens uttalande att alla enskilda ledamöter har rätt att få svar på sina frågor förutsatt att de faller inom EU:s och kommissionens befogenhetsområde.

Det gläder mig också att kommissionen slutligen förkastade begränsningen att endast två frågor i månaden kan ställas. Det var ett klokt beslut, men vi kan i alla fall uppnå bättre resultat och den nya regeln bidrar till att frågorna blir effektivare, så jag gratulerar föredraganden Richard Corbett. Tack.

  Jo Leinen, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Initiativbetänkanden har förvisso sin plats i parlamentet. Parlamentet består av 27 länder och folk, och det finns många frågor som pockar på uppmärksamhet, både inom EU och i våra relationer med andra delar av världen.

Men jag ansluter mig till dem som anser att parlamentet i ökad grad har gått från att vara en rådgivande församling till ett lagstiftande organ. Lissabonfördraget innebär ytterligare ett steg i denna riktning. Vi måste därför prioritera. Det har sagts att vi ägnar 17,4 procent av vår tid åt lagstiftning. Detta är inte tillräckligt. Vi har hög arbetsbelastning och arbetar under tidspress. Vi vill ha bättre lagstiftning och därför behöver vi mer tid och prioriteringar.

Det är också bra att vi nu säger att alla betänkanden inte behöver tas upp till ny diskussion i kammaren. Det är möjligt att rösta utan föregående debatt, och ledamöter kan inge en skriftlig förklaring om de vill reagera på betänkandet. Det behöver inte ske muntligt under ett plenarsammanträde.

Fru vice talman, jag tycker det är riktigt att föredraganden får såväl första som sista ordet i parlamentet eftersom vi i egenskap av ett slags ”medborgarkammare” måste inleda och avsluta debatten med våra synpunkter. Det är en bra nyhet.

Sist men inte minst gäller det frågorna. Systemet fungerar mycket bra om det inte missbrukas. Vi har fått ta del av statistiken – åtta ledamöter ställer 25 procent av frågorna. Det betyder att var och av dessa ledamöter har ställt cirka 1 700 frågor. Vi kan konstatera att de är mycket flitiga, men man kan starkt misstänka att EU-systemet på detta sätt medvetet har missbrukats och som i flera andra fall av EU-motståndare. Vi måste införa en regel mot det och riktlinjerna utgör ett riktmärke, en ram som vi kan arbeta inom.

Jag lyckönskar Richard Corbett till att ha tagit itu med detta arbete för att återigen ytterligare utveckla parlamentet. Tack så mycket.

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att jag nu kan instämma mer än i mitt tidigare anförande. Den liberala gruppen stöder huvudlinjen i reformerna i förslagspaketet, särskilt när det gäller parlamentsfrågorna.

Jag tycker det var alldeles riktigt att vi förkastade föredragandens första förslag om ett tak eller begränsning av antalet parlamentsfrågor som kan ställas.

Jag skulle faktiskt vilja föreslå ytterligare två små förbättringar. Den första är att utvidga förfarandet så att utskottsbetänkanden av sämre kvalitet – som tyvärr förekommer ibland – inte kan slinka igenom kammaren utan att förbättras, och här bör det tillåtas att utskottet själv, och inte enbart föredraganden eller två politiska grupper eller tio procent av parlamentets ledamöter, kan inge ändringsförslag.

Mitt andra förslag är att lägga till förfarandet ”catch-the-eye” till den nya typ av korta redogörelser som föreslås av föredraganden. Jag tror att dessa båda förändringar i viss mån skulle öka möjligheten att få till stånd parlamentariska debatter och meningsutbyten utan att man påverkar arbetsgruppens syfte, nämligen att effektivisera och vitalisera församlingens överläggningar.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag håller i stort sett med Andrew Duff. Jag skulle vilja säga att vår grupp nu kan ge betänkandet vårt allmänna stöd, i motsats till det tidigare betänkandet, eftersom det återger förslagen från arbetsgruppen för en reform av parlamentets arbetsmetoder och genomför dem som ändringar av arbetsordningen.

Vad vi inte kan stödja, vilket jag här kort vill nämna, är förslaget att inte längre tillåta ändringsförslag till initiativbetänkanden. Vår grupp anser att ändringsförslag i hög grad är en del av den politiska kulturen och politiska debatten och då i synnerhet när det gäller enskilda gruppers rättigheter – och dessa gruppers rättigheter bör inte inskränkas.

Slutligen vill jag tillägga att ändringsförslagen 13 och 15 från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är värda stöd. Även om det inte behövs långa, detaljerade debatter om enskilda betänkanden här i kammaren bör de kortfattat diskuteras – antingen via en talare per grupp, som Verts/ALE-gruppen föreslår, eller via förfarandet ”catch-the-eye”. Vi skulle göra oss själva en otjänst genom att inte ha någon debatt alls. Om vi inte tillåter debatt tar vi inte oss själva på allvar och jag tror inte det heller är bra.

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Alla lagstiftande organ måste alltid utsättas för granskning och måste också, på samma sätt som vi, vara inställda på att utöva egenkontroll. Jag befarar emellertid att den här egenkontrollen går för långt i det här betänkandet. Jag skulle sträcka mig så långt som att kalla det självcensur. Om det här betänkandet antas i dess ursprungliga form, innebär det att parlamentet på egen hand föreslår att ledamöternas rätt att ställa frågor till rådet och kommissionen ska begränsas till sådana frågor som är relevanta för rådet och kommissionen. Det är ju i och för sig förnuftigt, men i betänkandet konstateras också att det är upp till talmannen att besluta om frågan kan ställas. Det är alltså parlamentets talman som ska avgöra vilka frågor som relevanta att ställa till EU:s övriga institutioner. Vi inför alltså ökad självcensur och tillåter dessutom att parlamentets talman utövar censur.

Jag skulle vilja påminna om att vi är det enda direktvalda organet och därmed har ett särskilt åtagande. Vi har till uppgift att utöva parlamentarisk kontroll och därför kan vi under inga omständigheter införa en självcensur som kan missbrukas. Vi har självklart alla en moralisk skyldighet att inte spilla någon av institutionernas tid med irrelevanta frågor, men vi kan inte acceptera att det uppställs så kallat objektiva kriterier för relevans. I politik finns det inget som heter objektiva kriterier och om man uppställer sådana kriterier finns det en risk att de missbrukas.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Den ursprungliga formen av det här betänkandet var betydligt mer drakoniskt och anti-demokratiskt än slutversionen. Vår eurofanatiska föredragande bekände verkligen färg när han föreslog att man skulle reducera de valda parlamentsledamöternas rätt att ställa frågor till kommissionen och rådet som aldrig har tillsatts genom val, därav hans groteska förslag att begränsa ledamöterna till tre frågor per månad.

Som tur är fick han gå till snabb reträtt, men det här betänkandet har fortfarande en del repressiva drag från det förslaget. Framför allt är det oacceptabelt med den vetorätt han vill ge talmannen när det gäller vad som får tas upp i en fråga; inte minst eftersom det här är en talman som inte har allas förtroende i parlamentet, med tanke på hans oförmåga att hantera avvikande uppfattningar, vilket vi kunde märka på hans bestraffande åtgärd av dem här i parlamentet som vågade kräva sin rätt att ha nationella folkomröstningar om Lissabonfördraget.

Talmannen visade sin intolerans och en talman som får censurbefogenheter som gör att han kan skydda den europeiska eliten mot ledamöternas granskande frågor – en sådan talman kommer med glädje att utöva det censorskapet. Därför är det dumt, felaktigt och odemokratiskt att se till att parlamentsledamöterna bakbinds och beläggs med munkavle på det sätt som vår föredragande inte särskilt förvånande försöker införa.

  Costas Botopoulos (PSE). - (EL) Herr talman! Parlamentsförfarandet är inte bara en ren formalitet i vårt arbete, det är själva grundbulten i arbetet för alla parlament, till och med ett parlament som vårt, som har 780 ledamöter från så många olika länder, som befinner sig så långt från offentlighetens ljus och därför ofta befinner sig på avstånd från de frågor som intresserar allmänheten. Det är ett parlament som har välkända förfaranden när det gäller debatt – och debatten här i plenum är bara ett formellt förfarande i förhållande till det faktiska arbete som utförs i utskotten.

Alla försök att förbättra arbetet i parlamentets plenarsessioner utifrån vissa principer är alltid välkomna: det gäller för det första effektivitetsprincipen, så att vi för diskussioner i syfte att nå fram till alternativ och slutligen beslut, för det andra demokratiprincipen, att lika villkor ska gälla för alla, oavsett vilken makt de utövar, så att alla får sin röst hörd och för det tredje det jag skulle vilja kalla principen om ”vitalitet”, så att det vi säger är av intresse för allmänheten.

Hur väl uppfylls dessa principer av förslaget i just det här betänkandet? På ett tillfredsställande sätt, skulle jag vilja säga, även om det finns utrymme för ett par små förbättringar, som jag kommer att föreslå.

När det gäller frågan om ”kortfattad redogörelse” så håller jag med. Det finns ett skäl till att det är en mycket bra idé att ha en kortfattad redogörelse: det innebär att det aldrig kommer att förekomma att ett betänkande inte alls diskuteras. Jag ska ge er ett exempel: imorgon ska vi ha en omröstning om Andrew Duffs mycket intressanta betänkande, som handlar om hur någon form av kontroll ska utövas över kommissionen. Det betänkandet kommer inte alls att diskuteras, även om det skulle vara en väldigt bra möjlighet att använda sig av det här kortfattade förfarandet.

Jag skulle därför säga ”ja” till detta, men utöver det skulle jag vilja framhålla något som vi ser här idag och som vi ser varje gång: hur intressant det är att få uppmärksamhet och hur ointressant en diskussion är när endast föredraganden och kommissionen deltar, även om den vore intressant om andra talade.

En sista kommentar: när det gäller frågorna tror jag att vi är inne på rätt väg. Beträffande initiativbetänkandena slutligen anser jag att ändringsförslagen till dessa betänkanden bör diskuteras.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Ibland när jag skriver de här korta anförandena slår det mig att det skulle krävas någon med George Orwells talang för att göra dessa betänkanden rättvisa.

Betänkandet från den omedvetne satirikern och humoristen Richard Corbett är ett sådant fall. Vilken enorm odemokratisk arrogans att föreslå att parlamentsledamöterna ska få sina frågor till rådet och kommissionen censurerade! Vi får höra att syftet med detta är att undvika att rätten missbrukas eller förhindra att ett stötande språkbruk används.

Han är kanske orolig för att vi ska ställa frågor om vissa kommissionsledamöters straffregister eller om deras förflutna som apparatchik i de östeuropeiska kommunistregimerna eller kanske om tidigare EU-ordförandes påstådda karriärer som KGB-agenter?

För närvarande har parlamentets talman rätt att avgöra vilka parlamentsledamöter som får tala här i kammaren. Nu vill Corbett censurera vad parlamentsledamöterna kan framföra till rådet och kommissionen för sina väljares räkning.

Som svar på Richard Corbetts kommentar om mitt anförande i den senaste debatten så talade jag förstås om hans förslag till regler för bildandet av politiska grupper när det gäller Gruppen Självständighet-Demokrati så som den för närvarande har bildats. Det är labourpartiet som riskerar att gå upp i rök i Storbritannien. Ett skäl till det är partiets Europavänliga fanatism och jag kan lova honom att år 2009 kommer det ännu fler parlamentsledamöter som representerar UK Independence Party.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Frågorna rör sig precis inom det spektrum där medborgarna vill få information från EU. Eftersom kommissionsledamot Margot Wallström är här idag uppmanar jag henne att se till att dessa frågor behandlas och kanske att det tas fram en broschyr där resultaten av frågorna och svaren också görs tillgängliga för Europas medborgare, även på Internet, så att de kan se hur de frågor som deras ledamöter i Europaparlamentet har ställt till kommissionen och rådet besvaras. Det vore otroligt bra både för journalister och för Europas medborgare om detta kunde göras före valen.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag har begärt ordet för att svara på Jo Leinens anförande. Herr Leinen, om jag kan få er uppmärksamhet här en stund: Jag skulle vilja tala om era synpunkter på initiativbetänkanden. Kvaliteten på de initiativbetänkanden som läggs fram och sedan antas här här kan diskuteras, men om ni nu inte längre vill tillåta ändringsförslag, hur ska då initiativbetänkanden förbättras? Jag skulle vilja påminna er om att parlamentet inte har någon initiativrätt när det gäller lagstiftning. Här är vi beroende av kommissionen. Men hur ska vi tala om för kommissionen vilka initiativ vi skulle vilja se om vi skär ner på initiativbetänkandena eller inte för betänkandena i en riktning som gör att läget förbättras? Om jag förstår det hela rätt, har vi inte någon initiativrätt när det gäller lagstiftning enligt fördraget eller det som en gång kallades konstitutionen. Allt vi har är möjlighet att tillkännage vad vi vill genom våra initiativbetänkanden. Jag anser att det är olyckligt om ni nedvärderar det, eftersom det fråntar oss en möljlighet. Jag tror att ni bör tänka över det här igen – både ni, herr Leinen, och föredraganden.

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Föredraganden behöver ingen som försvarar honom, jag tvivlar inte på att han kan försvara sig själv, men jag måste ändå säga att jag har begärt ordet eftersom jag tycker att en del av talen har gått för långt.

I det här parlamentet anser jag att vi behöver ha debatt och lägga fram argument. Jag har just lyssnat på Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs anförande och vi är alltid oeniga här, men jag anser att en del av beskrivningarna, förolämpningarna och karikatyrerna i slutänden skadar den här institutionen, och framför allt dem som är ansvariga för dem. Eftersom vi befinner oss i Frankrike: jag tror att det var en fransk författare som sa att allt som är överdrivet saknar värde. Idag har vi haft en del anföranden som har saknat värde.

Vi uppskattar det som Richard Corbett har gjort, vilket helt enkelt är att återge vad som uträttats av en grupp bestående av parlamentets olika vice talmän, där alla parlamentets utskott är representerade. Detta avspeglas i arbetsordningen, vi har diskuterat med honom och vi sätter stort värde på det arbete han gör.

  Richard Corbett, föredragande. − (EN) Herr talman! Efter vår tidigare debatt är jag glad över att vi fortfarande är vänner och att vi kan nå ett bredare samförstånd om dessa frågor.

Låt mig bara bara klargöra några av de frågor som har skapat debatt. När det gäller parlamentsfrågorna föreslår vi inte någon begränsning av dem. Vad vi säger är helt enkelt att samma riktlinjer som parlamentet redan har antagit för frågestundens frågor bör gälla för skriftliga frågor, nämligen att de bör ligga inom ansvarsområdet för Europeiska unionen och den institution varifrån det begärs ett svar.

Frågor om brittiska sjukhus som lyder under National Health Service och förflyttning av personal från ett sjukhus till ett annat – sådant som inte har något med Europeiska unionen att göra – ska inte vara parlamentsfrågor som kostar en massa pengar på EU-nivå. För mig är detta sunt förnuft: det är bara UKIP och deras vänner som skulle kunna beskriva det som någon sorts konspiration eller censur. Censur? Utifrån kriterier som vi själva bestämmer och som vår talman ska grunda sina bedömningar på, inte kommissionen eller rådet? Om det är censur, ja, då vet jag inte…

Den andra frågan som har orsakat en del debatt var talartiden. Kanske har jag inte förklarat detta helt och hållet förut. Vi kommer att bibehålla de två möjligheter som nu finns för att anordna debatter och lägga till en tredje möjlighet. För närvarande kan vi ha en omfattande debatt, vilket redan kan vara en kort debatt med en talare per politisk grupp. Vi har också alternativet med det förenklade förfarandet där föredraganden endast gör ett uttalande på två minuter i samband med omröstningen: det kommer vi att behålla.

Vad vi föreslår är att en tredje möjlighet ska läggas till: den kortfattade redogörelsen när det råder samförstånd om ett initativbetänkande som inte behöver en omfattande debatt, även om det alltid finns kvar som alternativ. Under förfarandet med den kortfattade redogörelsen presenterar föredraganden utskottets slutsatser, kommissionen svarar och alla som så önskar kan göra ett extra skriftligt inlägg. Detta ökar antalet alternativ för parlamentet; det begränsar inte några parlamentsledamöters rättigheter. Det gör att vi kan hantera de här frågorna med större flexibilitet och är återigen något som jag rekommenderar parlamentet.

Slutligen några korta frågor. Som svar till Paul Rübig, frågor och svar finns redan på Internet. De är synliga för samtliga ledamöter. Kanske borde vi använda oss mer av detta, men de finns där i alla fall och det är ett verktyg som är tillgängligt. Till Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf skulle jag vilja säga att ja, i betänkandet görs det en åtskillnad mellan olika typer av initiativbetänkanden. Den typ av lagstiftningsinitiativ som han talade om omfattas inte av det förenklade förfarande som vi föreslår: det skulle falla under normala förfaranden, som just den typen av lagstiftningsinitiativ förtjänar. Så vi har tänkt på den saken.

När det gäller de ytterst märkliga kommentarerna från Gerard Batten från UKIP och hans anmärkning om nästa Europaval, så får vi väl se. Visst, hans parti fick lika många platser som Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i de senaste brittiska Europavalen, efter att jag satsat det jag tror var tio gånger så mycket pengar – Andrew Duff nickar, så jag antar att det var rätt. Vi får väl se hur många miljonärer som han lyckas få kampanjpengar från den här gången, men efter att ha sett vad de har åstadkommit i Europaparlamentet under de senaste fem åren hoppas jag på större medvetenhet om vad det faktiskt innebär att välja någon från UKIP till den här platsen. Och är valkretsen medveten om det är jag säker på att de inte kommer klara sig lika bra i nästa Europaval.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon.