Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 8 juli 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Herr talman! När man gick i korridorerna i parlamentet i går fanns det en mängd klisterlappar från kemikalielobbyisternas organisation i Europa på golven, och några av dem finns fortfarande kvar i dag. Jag undrar om kvestorerna när de gav tillstånd till utställningen gav organisationen tillstånd att sätta klisterlappar överallt på våra golv. Jag tycker i så fall att det beslutet vore fel. Om kvestorerna inte har gett något sådant tillstånd, tycker jag att Cefic tydligt har brutit mot sina lobbyåtaganden och därmed borde fråntas sina tillträdespass eller åtminstone få en kraftfull reprimand. Jag hoppas att ni kan titta på vad som egentligen har hänt och se till att alla dessa klisterlappar genast avlägsnas.

  Talmannen. − Bra, vi ska granska ärendet, herr Schlyter.

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

4. Miljökonsekvenser av den gasledning som planeras i Östersjön (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande (A6-0225/2008) av Marcin Libicki för utskottet för framställningar, om miljökonsekvenserna av den planerade gasledningen i Östersjön mellan Ryssland och Tyskland (framställningarna nr 0614/2007 och nr 0952/2007) (2007/2118(INI)).

  Marcin Libicki , föredragande. − (PL) Herr talman! Dagens debatt är mycket speciell, eftersom den grundas på en begäran från vanliga medborgare i Europeiska unionen. Jag skulle vilja välkomna de besökare på läktaren som författat den framställning som ligger till grund för dagens debatt. Krzysztof Mączkowski, som företräder ett stort antal miljöorganisationer, är på plats, och Radvile Morkunaite från Litauen, tror jag. Framställningen undertecknades av närmare 30 000 personer. Det fortsatte att strömma in underskrifter till utskottet för framställningar. Denna debatt följs utan tvivel av många miljoner och av allmänheten i alla länder runt Östersjön.

Framställningens historia inom Europaparlamentet började med att vi förde ett antal diskussioner om detta ämne inom utskottet för framställningar. Dessa diskussioner grundade sig på oerhört starka prestationer som författarna till framställningen gjort. Totalt sett blev ämnet föremål för fem debatter. Vi anordnade också en offentlig utfrågning. Under den offentliga utfrågningen debatterade världsberömda specialister, och de vidmakthöll det som framställarna hade sagt: Östersjöns naturliga miljö är enorm och är det alls värt att satsa på en sådan enorm investering. Medan dessa diskussioner fördes i utskottet för framställningar och efter att Europaparlamentet hade enats om att frågan skulle debatteras offentligt, vilket sker i dag, ägde ytterligare debatter rum i utskottet för industrifrågor, forskning och energi och i utskottet för utrikesfrågor. Den text som lagts fram för godkännande fick stöd av 90 procent i utskottet för framställningar och i de båda andra utskotten.

Det var först då som en febril aktivitet plötsligt utvecklades bland motståndarna till och kritikerna av detta betänkande och de argument som det innehöll. Plötsligt inlämnades 180 ändringsförslag till utskottet för framställningar. Nästan alla förkastades. De rådgivande kommittéerna upplevde något liknande. Man kunde se denna oerhörda offensiv – det finns inget annat ord för att beskriva det – från Nord Streams sida. Vi mottog omröstningsanvisningar från Nord Stream; detta var i utskottet för framställningar. Jag har arbetat inom Europaparlamentet i fyra år, och detta är första gången som jag upplever att någon som sysslar med lobbyverksamhet faktiskt talar om för ledamöterna hur de ska rösta och lägger fram ändringsförslag efter ändringsförslag: lägg ned era röster om detta, rösta ”nej” till detta.

Dagens debatt bygger på 40 olika åsikter och expertrapporter. Det finns tre parter att ta hänsyn till: de vanliga unionsmedborgarna, enorma politiska och ekonomiska kapital samt Europaparlamentet. Europaparlamentet borde föra EU:s vanliga medborgares talan. Vi borde dra lärdom av det som hände i omröstningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland. Vi vill vinna EU:s vanliga medborgares tillit, och jag hoppas att alla parlamentsledamöter kommer att dela denna ståndpunkt.

Jag skulle vilja tacka alla som hjälpte oss att nå ända hit, så att vi faktiskt kan föra denna debatt i dag. Jag skulle vilja tacka Hanna Foltyn-Kubicka, som har förberett en fantastisk utställning här i Europaparlamentet om Östersjön, Michael Cashman, som är den första vice ordföranden för utskottet för framställningar, och Christopher Beazley, som är ordförande för den tvärpolitiska gruppen Östersjön–EU vid Europaparlamentet. Jag skulle också vilja tacka sekretariatet för utskottet för framställningar, däribland David Lowe, Karen Chioti och Silvia Cannalire, samt de som har gett mig råd, stöd och samarbetat: Szymon Szynkowski, Norbert Napierajów, Wojciech Danecki, Witold Ziobrze och Michał Krupiński. Det var dessa personer som gjorde den största insatsen i detta arbete.

  Stavros Dimas , ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka ordföranden för utskottet för framställningar, Marcin Libicki, för hans betänkande, som möjliggör för oss att diskutera hur detta stora projekt, en naturgasledning som är 1 200 km lång och ska korsa ett så grunt hav som Östersjön, påverkar miljön. Detta beror inte bara på att det är ett viktigt projekt som väcker många frågor om miljöskydd i Östersjöregionen, utan också för att detta verkar vara det första av många liknande projekt som planeras inför framtiden.

Detta projekt har redan dragit till sig omfattande uppmärksamhet från medierna och politiker i hela Östersjöregionen under de senaste månaderna. Det har diskuterats i många forum och i många av de berörda länderna.

Som Marcin Libicki nämnde, diskuterades det också i Europaparlamentet i januari vid en offentlig utfrågning som anordnades av utskottet för framställningar, där jag deltog tillsammans med Andris Piebalgs, min kollega i kommissionen som ansvarar för energifrågor. Kommissionsledamot Piebalgs gav en översikt över Europeiska unionens framtidsutsikter när det gäller naturgas, och han betonade att Europeiska unionens behov av gas ökar snabbt, samtidigt som gasproduktionen inom EU minskar dramatiskt och lagren töms.

EU:s energipolitik belyser det brådskande behovet av att främja en förbättring av energieffektiviteten och förnybara energikällor, och vi arbetar mot detta mål.

En väsentlig ökning av naturgasimporten kommer emellertid fortfarande att behövas för att täcka EU:s energibehov under de kommande årtiondena. Ytterligare infrastruktur, som naturgasledningar och terminaler för flytande naturgas, kommer att bli viktiga för att uppfylla EU-konsumenternas behov och säkerställa en konstant tillgång. Nord Streams gasledning kommer att göra det möjligt att öka tillgången på naturgas från Ryssland.

Som ni känner till har behovet av att uppföra ny infrastruktur för att transportera rysk gas till Europeiska unionen erkänts av Europaparlamentet och rådet i riktlinjerna för transeuropeiska energinät, som antogs i september 2006. Jag hänvisar särskilt till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006. I riktlinjerna fastställdes vissa prioriterade projekt, och detta projekt är klassificerat som ett projekt av europeiskt intresse och därför av högsta prioritet. Förutsatt att slutsatserna från miljökonsekvensbedömning är positiva, kommer Nord Streams gasledning att vara ett projekt av europeiskt intresse.

Min viktigaste punkt under Europaparlamentets utfrågning i januari var att projektet, precis som alla andra projekt, måste följa alla relevanta miljöbestämmelser i internationell rätt och gemenskapsrätt under uppförande-, drift- och övervakningsskedena. Detta är också den punkt jag vill ta upp i dag.

Enligt internationell rätt och gemenskapsrätt måste då den projektansvarige, det vill säga Nord Stream AG, ansöka om ett tillstånd för genomförandet eller ett bygglov från de länder som har rätt att pröva de arbeten som ska utföras, och dessa länder är Tyskland, Danmark, Finland och Sverige. Beviljandet av ett tillstånd för genomförande av sådana projekt är dock föremål för förfarandet för miljökonsekvensbeskrivningen. Detta föreskrivs också i riktlinjerna för de transeuropeiska energinät som jag nämnde tidigare. Förfaranden för miljökonsekvensbeskrivningen fastställs både i gemenskapsrätt och i internationell rätt. Det finns ett relevant EU-direktiv såväl som Esbokonventionen i ett gränsöverskridande sammanhang.

Esbokonventionen är en del av gemenskapens regelverk, med tanke på att både gemenskapen och medlemsstaterna är parter i konventionen. I detta fall gäller förfarandena i både gemenskapsrätt och nationell lagstiftning. Projektets gränsöverskridande natur innebär att Esbokonventionen ska efterlevas, medan de berörda medlemsstaterna måste genomföra bestämmelserna i direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar på ett lämpligt sätt innan ett tillstånd för genomförande beviljas.

Miljökonsekvensbeskrivningen som bygger på Esbokonventionen inleddes i och med projektets presentation i slutet av 2006. Enligt de uppgifter som kommissionen hade, har otaliga studier, rapporter och ärenden diskuterats vid olika forum och sammanträden, både med allmänheten och med de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater.

Enligt Esbokonventionen måste leverantören eller projektansvarig tillhandahålla den lämpliga dokumentationen om miljökonsekvenser. Samtidigt har det land vars myndigheter ska utfärda tillståndet för genomförande, ursprungslandet, eller upphovsparten som den kallas i Esbokonventionen, följande två förpliktelser.

För det första måste landet föra samtal med miljömyndigheterna och med den allmänhet som berörs, och för det andra måste landet inleda samtal med den berörda parten eller de berörda parterna, det vill säga grannländerna, som kan påverkas av projektets gränsöverskridande effekt. I detta fall är de berörda parterna de tre baltiska staterna och Polen.

Därför innebär vederbörlig efterlevnad av miljökonsekvensbeskrivningen att alla problem, ärenden och viktiga frågor, liknande dem som nämndes i det betänkande som vi diskuterar i dag, måste utvärderas och diskuteras av både behöriga myndigheter och av allmänheten.

I detta skede är all betoning på en tänkbar negativ miljöpåverkan som inte kan lindras eller undvikas, såsom det fastställs i lagstiftning om miljöpåverkan, förhastad. Den slutgiltiga rapporten om miljökonsekvensbeskrivningen har i själva verket inte utarbetats än. Därför har miljömyndigheterna inte ännu haft tillfälle att analysera och utvärdera alla de tekniska uppgifter som krävs för att svara på alla befogade frågor.

Ursprungsländerna har rätt att begära all den kompletterande information som de anser kan vara nödvändig för att de ska kunna bevilja ett tillstånd för genomförande, om de beslutar att göra det. Sverige har till exempel redan gjort det, när projektansvarig inlämnade en formell begäran i syfte att efterleva de nationella rättsliga kraven.

Å andra sidan har de berörda parterna också rätt att se till att de har alla uppgifter som krävs för att uppfylla deras behov. Jag har informerats om att alla berörda parter, det vill säga både upphovsparterna och de berörda parterna, regelbundet möts och diskuterar framstegen i miljökonsekvensbeskrivningen, som bygger på Esbokonventionen.

Den slutliga rapporten om miljökonsekvensbeskrivningen förväntas komma vid årsslutet. Efter att den har inlämnats kommer de formella samtalen att äga rum, och dessa kommer att bli avgörande för det slutgiltiga beslutet om huruvida ett tillstånd för genomförande ska beviljas eller inte.

Jag förväntar mig att de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater, som är parter i Esbokonventionen, kommer att utföra sina uppgifter och ta sitt ansvar på vederbörligt sätt.

Ryssland, som har undertecknat Esbokonventionen, men inte är part i konventionen, har trots detta samtyckt till att följa dess regler.

Avslutningsvis vill jag framhålla att vi övervakar utvecklingen och står i kontakt med de parter i Esbokonventionen som är ansvariga, med de berörda parterna och med leverantören. När det gäller leverantören har kommissionens myndigheter klargjort att alla skyldigheter som hänför sig till de nödvändiga uppgifterna och den fordrade öppenheten måste respekteras.

(Applåder)

  Christopher Beazley, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Libicki, mina damer och herrar! Ni kommer att förstå att detta betänkande är mycket viktigt för både parlamentet och även för den breda allmänheten, som Marcin Libicki redan har sagt.

(EN) Att framställningen undertecknats av 30 000 personer visar den oro som råder längs Östersjökusten, ett hav som har beskrivits som döende av föroreningar. Det är mycket grunt. På botten ligger det fortfarande militärfartyg från andra världskriget. Frågan är: är verkligen det mest förståndiga att lägga en energiledning längs botten i just denna del av Europeiska unionen?

Jag har äran att skriva yttrandet för utskottet för utrikesfrågor, och liksom de miljöfrågor som utskottet för framställningar har granskat, var vi också oroade över karaktären på den miljökonsekvensbeskrivning som kommissionen precis hänvisade till.

Herr kommissionsledamot! Skulle ni i ert svar kunna bekräfta att ni kommer att godta parlamentets punkt 20 i Libickibetänkandet, där ni och kommissionen uppmanas genomföra en oberoende miljökonsekvensbedömning? Det finns viss oro över bristande objektivitet om förslagsställarna beställer en miljökonsekvensbedömning.

Vi uppmanar också alla kuststater runt Östersjön – alla nio, Ryssland inbegripet – att till fullo rådfrågas och också vara fullkomligt delaktiga i underhållet av och säkerheten för en sådan ledning, där den anläggs. Kommissionen har redan betonat vikten av att erkänna internationell lag och EU-lagstiftning, och vi skulle vilja tillägga att miljöansvar från företagets sida också är nödvändigt. Den lämpliga försäkringen bör tas ut för att täcka alla potentiella risker eller skador som projektet orsakar, antingen under dess konstruktion eller senare.

Slutligen insisterar vi på principen om ömsesidighet. Gårdagens misslyckade försök att avlägsna oljebolaget BP-TNK:s verkställande direktör av ryska parter lovar inte gott för den ömsesidiga förståelsen mellan europeiska och ryska företag. Vi eftersträvar harmoni i detta uppdrag, men vi ser också fram emot att kommissionen ska följa upp detta projekt mycket noggrant, och som föredraganden, liksom två ledamöter av kommissionen vid utfrågningen, har påpekat, är det aktuella förslaget som lagts fram av Nord Stream bristfälligt.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att min grupp kommer att rösta för Libickibetänkandet.

  Andres Tarand, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (ET) Det enda argument som är värt att ta upp när det gäller upprättandet av ledningen i Östersjön och som förblir olöst är argumenten om miljöskydd. Det schweiziska företaget Nord Stream underlät att lämna in en miljökonsekvensbeskrivning inom den tilldelade tidsfristen, och lämnade parlamentet blint famlande i omröstningen.

Det har också blivit uppenbart att den miljökonsekvensbeskrivning som beställdes av Nord Stream bara omfattade de nya forskningsproblemen efter att parlamentet påpekat stora brister i dess forskningsplaner. Det största problemet med miljökonsekvensbeskrivningen är de tiotals vrak efter krigsfartyg som sjönk vid strider i Finska viken i augusti 1941, tillsammans med sin krigsmateriel. Detta erkändes av Andrej Klimov, ledamot av duman, för först tio dagar sedan.

Men förra året rapporterades att allt var helt i sin ordning. Det måste läggas särskild kraft på fosfor som frigörs när bottensediment rörs upp: även om det i miljökonsekvensbeskrivningen hävdas att det inte har någon betydelse för övergödning, är många av en annan åsikt. Vi måste också räkna med att dioxiner och andra tungmetaller kommer att frisläppas. De senare är relevanta för livsmedelsbearbetning där man använder fisk som innehåller ämnen som är giftiga för människor. Vi vet redan att nivån för dessa ämnen och radioaktiviteten är högst i Östersjön som det är.

  Rihards Pīks, för PPE-DE-gruppen. – (LV) Tack, herr talman! Med hänsyn till detta projekt och Marcin Libickis betänkande, skulle jag vilja säga att generellt sett bör tre aspekter beaktas i detta sammanhang. Den första är den ekonomiska aspekten. Det är uppenbart att energiresurserna är nödvändiga för både Tyskland och EU, och ur denna synvinkel är gasledningen från Ryssland nödvändig, eftersom Ryssland äger gastillgångarna. Den andra är den politiska aspekten, dvs. hur detta projekt förbereddes, och vi vet alla att det gjordes med mycket politisk fiffel, före valet, utan att rådfråga de stater som kan komma att påverkas ekonomiskt eller miljömässigt.

För det andra, som vi vet, har det vidtagits åtgärder för att göra energikanalerna förenliga, enligt EU-strategin på energiområdet. Här har inget liknande gjorts, så i själva verket är det inte förenligt med den EU-strategi för energisolidaritet och energisäkerhet som vi nu har godtagit.

För det tredje finns det en miljöaspekt, vilken särskilt behandlas i Libickibetänkandet. Som vi känner till ligger sju av världshavens tio mest förorenade platser i Östersjön, enligt Globala miljöfondens rapport. Ur denna synvinkel verkar det som om det har debatterats mycket lite – jag medger självfallet att de företag som genomför projektet har gjort beräkningar och debatterat – men offentligt har inte något annat alternativ diskuterats, och detta skulle vara att placera gasledningen på en landsträcka. Detta skulle göra det mycket enklare att uppnå förenlighet och skulle i själva verket lösa två aspekter – miljöaspekten samt de strategiska och politiska aspekterna. Tack så mycket.

  Lasse Lehtinen, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman! Den framställning som behandlas i betänkandet handlar om miljön, men i de diskussioner som har förts har vi noterat att projektet med gasledningen har dimensioner som inte avser miljön.

Det är genom att enas med parlamentets myndighet som vi håller oss till den exakta informationen i resolutionerna. Faktum är att EU behöver Rysslands gas, och Ryssland behöver de europeiska kunderna ännu mer.

Den andra realiteten är att det projekt man förhandlar om nu har godkänts av EU som en del av TEN-programmet. Det är ett stort byggnadsprojekt, vars genomförande kan få skadliga effekter på Östersjöns ekosystem.

Av denna anledning är det viktigt att framställa opartiska miljörapporter, så att riskerna kan fastställas och vägas gentemot fördelarna. Det finns inga riskfria projekt.

Vår grupps föreslagna ändringsförslag till betänkandet grundar sig på principen att inga koncessioner ska göras på miljön, men att inga konstgjorda barriärer heller ska konstrueras.

Det är ett faktum att det största miljöproblem som Östersjön står inför för närvarande är jordbruket i de omkringliggande länderna, och transporten av olja på fartyg, något som blir allt vanligare, är en verklig risk. Men vi diskuterar inte dessa problem i betänkandet.

Det är också ett faktum att förhandlingarna om ledningen har politiserats i en sådan omfattning att det finns en risk för att frågan i sig förblir en bisak. De iakttagelser som den tidigare presidenten Vladimir Putin gjorde när det gäller att den ryska flottan måste skydda ekonomiska intressen bidrar inte till att skapa ett förtroende. Utnyttjandet av energi för att utöva politiska påtryckningar är ett ociviliserat sätt att föra en internationell dialog.

Finland har upplevt påtryckningar från Ryssland i form av tullar på timmer, men den finska regeringen har inte förbundit denna fråga med projektet för en gasledning, åtminstone inte ännu.

Ryssland har inte ratificerat Esbokonventionen om Östersjön. Ryssland borde tvingas göra detta innan byggandet av ledningen kan inledas.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta är ett oerhört viktigt och mångfasetterat betänkande, och det innefattar ett mycket besvärligt paket med EU-frågor, inte bara miljöfrågan. Det är värt att notera att det har överlämnats till oss genom utskottet för framställningar, och det är tack vare detta utskott som vi genom utfrågningar och detta betänkande lyckas sammanföra åsikter från hela parlamentets spektrum, för att försöka få en helhetsbild.

Den vägledande principen i min grupp för att ta itu med detta betänkande har i hög grad varit att försöka ge en rad EU-svar på EU-problem. I grund och botten framhäver frågan om gasledningen behovet av en EU-metod för energiförsörjningen, om det nu behövde framhävas.

Det är inte lämpligt att olika länder gör olika saker med olika partner. Vi behöver ett svar från gemenskapen, där solidaritetsprincipen framhålls.

Det har sagts en hel del om miljön, och kommissionsledamoten har gett några bra svar som rör EU:s miljölagstiftning, internationella juridiska skyldigheter, men vi måste bygga upp ett förtroende här. Vi måste se till, i så stor omfattning som möjligt, att EU-standarder följs och att det finns en samordnad, sammanhängande EU-strategi för miljöfrågor.

Sedan har vi förstås det mycket svåra området förbindelser mellan EU och Ryssland. Vi har ett gyllene tillfälle här: i Östersjöregionen, i de nordligaste delarna av Europa, har vi partnerskapet för den nordliga dimensionen. Låt oss använda detta hjälpmedel, som har varit en av framgångarna i förbindelserna mellan EU och Ryssland

Slutligen lämnar jag er med denna positiva tanke. I mitt eget valdistrikt i Yorkshire finns det en liten by som nu är sammanlänkad med en liten by i Norge tack vare den största undervattensledningen tvärsöver och genom Nordsjön. Denna har skapat förbindelser mellan människor som kommer att vara mycket länge. Detta är positivt.

  David Hammerstein, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Marcin Libicki, ordförande för utskottet för framställningar. Här handlar det verkligen om en framställning som ingetts av EU-medborgare, den företräder tusentals människor som är oroade för konstruktionen av en gasledning som ska förbinda Ryssland med Tyskland.

I synnerhet bör det verkligen råda vissa tvivel när det gäller den bilaterala karaktären i avtalen om att bygga en av världens längsta ledningar mellan Ryssland och Tyskland, som inbegriper företag som Gazprom och E.ON. Avsikten är att bygga ledningen mitt i Östersjön, så att den inte måste dras genom Polen och de baltiska staterna.

Ja, detta projekt är en politisk omfartsled, och ja, det är en omfartsled som inte bara går runt ett av de potentiella politiska problem som det innebär att bygga ledningen på land, utan det visar också ett fullständigt förakt för EU:s gemensamma energipolitik och försvagar EU:s position i förbindelserna med Ryssland. De bilaterala energiavtalen med Ryssland som bara sporadisk samordnats på EU-nivå är också dåliga nyheter för en solid EU-utrikespolitik som ska stå enad.

Syftet med projektet är att gå genom ett känsligt hav, som redan är förorenat av giftiga produkter, och har en oerhört begränsad ersättningsgrad av naturligt vatten. Konsekvenserna av en eventuell olycka skulle vara katastrofal för alla gränsstater. Främst måste vi insistera på en beslutsam tillämpning av försiktighetsprincipen, tillsammans med en genomgripande miljöbedömning i syfte att se över alla alternativ, och sträng efterlevnad av alla internationella bestämmelser.

Det bästa sättet att garantera vår energiförsörjning är att ha en samordnad EU-politik med strängaste miljökrav.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! En gasledning på Östersjöns botten innebär ökade klimatutsläpp och allvarliga miljörisker för Östersjöns känsliga ekosystem. Den biologiska balansen riskerar att rubbas. Vad kan komma att hända med alla de dumpade minorna som finns på havsbotten? Den planerade gasledningen – om den genomförs enligt planerna – innebär ett stort svek mot det engagemang som så ofta visas i ord när det gäller klimatdiskussionerna. Orden om klimatproblemen måste dock tas på allvar och översättas i konkreta handlingar och åtgärder.

Varje fastlåsning i miljardinvesteringar i naturgas försenar nödvändiga investeringar i förnybar alternativ energi och går emot alla målsättningar om omtanken om miljön och om att stoppa klimatförändringarna. Östersjön och klimatfrågorna måste sättas i fokus, varför vi kräver att Nord Stream redovisar en alternativ stäckning över land innan några som helst beslut fattas om en eventuell framtida gasledning – detta helt i enlighet med svenska regeringens beslut i februari i år.

  Sylwester Chruszcz (NI). - (PL) Herr talman! Det som Ryssland gör är inte alls överraskande, eftersom de inte tillhör Europeiska unionen och har ett utbrett ekonomiskt intresse i att konstruera ledningen på Östersjöns havsbotten och slippa inblandning från mellanhänder. Men det som den tyska regeringen i Berlin gör är skandalöst och strider mot den europeiska solidariteten. Tyskland, som är för EU-projektet och på senare tid den europeiska konstitutionen, verkar använda ordet ”union” mycket selektivt. Vi kan inte godta detta. Inte heller ni, talman Pöttering, som är den betydelsefullaste tysken inom EU, har gjort något åt det. I stället för att resa till sammanträden med era landsmän, skulle ni kanske kunna fundera på verksamhet som inte hetsar EU:s nationer mot varandra?

  András Gyürk (PPE-DE). - (HU) Tack för ordet, herr talman. Mina damer och herrar! Frågan om gasledningen i Östersjön är en av de mest omtvistade frågorna inom ramen för den gemensamma energipolitik som utarbetas. Många är oroade för att byggandet av ledningen inte kommer att göra kontinentens energiförsörjning tryggare, utan i stället öka vår försvarslöshet gentemot Ryssland.

Vi kan inte veta huruvida det blir billigare för konsumenterna, eller om priserna kommer att skjuta i höjden till följd av de enorma investeringarna. Och slutligen finns det inget klart svar på frågorna på den aktuella dagordningen: vad kommer Nord Stream-projektet att få för konsekvenser?

Enligt min mening är det avgörande att en lämplig miljökonsekvensbedömning föregår nedsänkandet av de planerade ledningarna som kommer att avgöra EU:s energiförsörjning under årtionden, inbegripet Nord Stream. Naturligtvis måste miljökonsekvensbedömningen omfatta allt. I vårt fall finns det tyvärr inte en djupgående, opartisk bedömning där man tar hänsyn till miljöperspektiven.

Men i detta betänkande belyses i hög grad miljöproblem som uppstår i samband med ledningen i Östersjön. Jag anser att det är fel att det inte har gjorts en detaljerad analys av den exakta miljöpåverkan som uppskrapandet av 1 200 km havsbotten kan få. De faror som döljer sig i den outlösta krigsmaterielen från andra världskriget, som finns i området, har inte heller klargjorts. Det faktum att riskfyllda kemiska ämnen skulle tränga in i havet under läggandet av ledningen är ett annat bekymmer.

Detta är så viktiga frågor att jag anser att det är omöjligt att förverkliga projektet ansvarsfullt utan att svara på dem på ett tydligt och lugnande sätt. Jag anser inte att miljöskydd och trygg energiförsörjning utesluter varandra. Om Europaparlamentet verkligen vill bli en institution som står nära sina medborgare, måste det tas hänsyn till de 30 000 underskrifterna på olika framställningar som uppmärksammar de miljörisker som en gasledning i Östersjön utgör och ge ett riktigt svar på de frågor som har ställts. Tack så mycket.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Detta betänkande har genererats av en framställning ingiven av 30 000 EU-medborgare. Utskottet för framställningar har redan spelat en ovärderlig roll genom att sätta upp denna fråga på EU:s dagordning. Det är livsnödvändigt för medborgarnas förtroende att EU faktiskt kan diskutera med dem. Det är därför av yttersta vikt att EU fortsätter engagera sig i den miljöpåverkan som detta förslag kan ha, och en tung börda läggs därmed på kommissionsledamot Stavros Dimas axlar.

Vi måste visa att vi kan skydda medborgarnas hälsa och vår miljös hållbarhet. Det absoluta behovet av att utveckla energiresurser och köpa energiresurser, måste grundas på principer om hållbarhet. Min grupps ändringsförslag till detta betänkande är avsedda att inrikta, eller snarare återinrikta, betänkandet på dessa principer. Jag vädjar till parlamentet att stödja dem.

Det krävs en miljökonsekvensbeskrivning, som kommissionsledamot Stavros Dimas har påpekat, om tillstånd ska beviljas på laglig väg. Det sätt som vi hanterar denna fråga på kommer att bana framtidens väg, och vi måste finna rätt balans.

  Henrik Lax (ALDE). - Herr talman! Åtminstone två goda saker har följt av att Europaparlamentet har tagit upp fallet Nord Stream till behandling. Tack vare den offentliga utfrågningen i utskottet för framställningar i januari kan vi nu förvänta oss att Nord Stream lägger fram en opartisk och omfattande miljökonsekvensbedömning.

Det andra goda är att debatten också bör ha gjort det klart för Nord Streams ägare och den ryska staten att tillstånd att bygga denna gasledning kan fås bara om också Ryssland ratificerar Esbokonventionen. Den är en förutsättning för att ansvarsförhållandena ska kunna regleras vid eventuella skador. Det kommer emellertid också, som vi har hört, att behövas andra förtroendeskapande åtgärder om detta projekt ska bli det starka förenande bandet mellan EU och Ryssland som vi ju hoppas. Bland annat måste Gazprom också öppet kunna redovisa för sin faktiska förmåga att i framtiden leva upp till utlovade leveranser.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Byggandet av ledningar – oavsett om det gäller olje- eller gasledningar – påverkar naturligtvis miljön, och det spelar ingen roll om denna ledning går genom Nordsjön från Ekofisk till Emden, som den befintliga ledningen, eller om den går från Ryssland till Tyskland via Polen, en ledning som också finns.

Granskningar av miljöpåverkan måste utföras. Det måste göras bedömningar av byggnadstillstånd. Allt detta regleras på internationell nivå. Vi har Esbokonventionen, som innebär att länder genom vilka det går ledningar ansvarar för att kontrollera om byggnadsarbetet kan utföras där eller inte. Jag har förtroende för dessa länder, och jag är säker på att denna konvention kommer att följas, och först då kan vi diskutera huruvida det finns någon alternativ version som kommer att gå den ena eller andra vägen.

Det vi nu gör ser nästan ibland ut som ett fall av politisk partiskhet. Eftersom vi har politisk makt måste vi absolut lägga ledningen där. Detta innebär att man lyckas gå runt miljökonsekvensbeskrivningen. Låt länderna och deras myndigheter besluta huruvida miljökraven uppfylls ordentligt eller inte. Det är vårt arbete som européer att säga att vi har förtroende för de berörda medlemsstaterna.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Vi för denna debatt i dag, eftersom medborgare och regeringar är oroade över byggandet av denna ledning. De är oroade eftersom miljön i den känsliga Östersjön är i fara.

Debatten har dock blivit oerhört politiserad. Alla instämmer i att vi måste respektera samtliga internationella och miljörelaterade konventioner, särskilt rörande den känsliga Östersjöregionen. Den politisering som sker här har inget med detta att göra. Vi måste medge att vi behöver energin, att den inhemska produktionen, i Nederländerna liksom på andra platser, fortsätter att minska och att vi därför behöver gas från andra källor. Denna gas kommer från Ryssland. Det skulle ha varit mycket bättre att transportera denna gas via land, men det har omöjliggjorts. Nu måste vi gå igenom detta känsliga område. Min första punkt gäller därför respekt för alla internationella och miljörelaterade konventioner.

Min andra punkt – och jag hoppas att inte alla slagit dövörat till för detta – är att en tillfredsställande rapport om miljöpåverkan måste leda till utfärdanden av tillstånd. Dessa tillstånd skulle behövas utfördas av Tyskland, Danmark, Sverige och Finland. Vi måste bedöma detta vid ett senare tillfälle, i slutet av året.

En annan punkt är att vi också behöver en viss ömsesidighet. Vi är beroende av rysk gas, och ryssarna är beroende av vår villighet att köpa den. Jag hoppas att denna ömsesidighet snart kommer att regleras ordentligt i partnerskapsavtalet, utan alla de politiska känslor som detta projekt har väckt. Sedan kommer vi kunna lösa en stor mängd problem.

  Victor Boştinaru (PSE) . – (RO) I detta betänkande hänvisar man till miljöfrågor, men man kan inte och skulle inte ha kunnat hänvisa till enbart miljöfrågor.

Först av allt skulle jag vilja betona att vi ska stödja detta projekt, som kan förbättra EU:s energiförsörjning. Av denna anledning anser jag det beklagligt att Europeiska unionen inte har utvecklat en gemensam energipolitik ännu.

Europeiska unionen kräver gemensamma miljöstandarder, och inte bara när det talas om projekt i Nord Streams storlek. Det har planerats liknande projekt i andra delar av EU, och dessa standarder som man ska komma överens om bör genomföras överallt.

Nordstream kommer att bli ett viktigt precedensfall, och vi borde se till att vi går åt rätt håll. Detta betänkande är Europaparlamentets svar på en framställning med över trettio tusen underskrifter, och vi har ingen rätt att ignorera EU-medborgarnas opinion.

Mänsklighetens utveckling och dess historia, särskilt på industriområdet, har lämnat verkliga miljökatastrofer bakom sig. Vi, Europaparlamentet, i EU 2008, får inte upprepa denna historia.

  Johannes Lebech (ALDE) . – (DA) Herr talman! Östersjön är ett mycket känsligt område, och Nord Stream kommer att påverka havsbotten och områdets biologiska mångfald. Jag anser därför att alla kuststater gemensamt bör övervaka miljösäkerheten, och att Nord Stream måste betala ersättning för eventuella skador som kan inträffa i samband med nedläggandet av ledningen. Men miljön är inte det enda problemet med Nord Stream. Det saknas också förtroende mellan Ryssland och länderna i Östersjöregionen. Ryssland har mer än en gång blivit känt för att använda energipolitik som ett politisk verktyg. Dessutom upplever många av länderna i Östersjöregionen Nord Stream som ett tydligt försök av Ryssland att kringgå dem och gå in på den västeuropeiska marknaden direkt. Dessutom kan Nord Stream ses som ett exempel på ett bilateralt avtal mellan Ryssland och en EU-medlemsstat. Därför har EU ett särskilt och djupt intresse i Nord Stream, för när energiförsörjningen står på spel är det viktigt att EU står enat i en gemensam energipolitik och att enskilda medlemsstater inte sluter bilaterala avtal. Eftersom detta är fallet, är det viktigt att Ryssland visar god vilja och skriver under alla internationella avtal.

  Urszula Gacek (PPE-DE) . – (EN) Herr talman! Nord Streams ledning i Östersjön har varit ett kontroversiellt projekt sedan den dag den tidigare tyska förbundskanslern tackade ja till en hög chefsposition i det företag som förvaltar det riskfyllda initiativet. Det har skapat befogad oro för energisäkerhetsfrågor i flera Östersjöländer. Det har blivit ett klassiskt exempel på hur det ser ut när principen om europeisk solidaritet går snett. Det kan inte råda några tvivel om hur stor geopolitisk vikt Nord Stream-projektet har för Ryssland.

Men det är inte dessa frågor vi diskuterar i dag. I dag diskuterar vi en annan mycket viktig aspekt av Nord Streams ledning: dess miljöpåverkan. Jag blev därför mycket förvånad att kommissionsledamot Stavros Dimas först betonade vikten av energiförsörjningen och projektets affärsaspekter, för att först därefter hänvisa till miljöpåverkan. Jag skulle ha förväntat mig en annan prioritering från kommissionens ledamot med ansvar för miljö.

Vi instämmer alla i att Östersjön är en unik och sårbar miljö. Flera experter delar framställarnas oro och är med rätta misstänksamma mot en miljökonsekvensrapport som utarbetats av Nord Streams experter. Notera att just de länder runt Östersjön som upplever de icke miljörelaterade hoten från ledningen kraftigast, också kommer att drabbas av eventuella miljöskador direkt. Antagandet av ändringsförslagen som tonar ned miljöhoten kommer ärligt talat att göra ont värre.

  Vural Öger (PSE) . – (DE) Herr talman! Det ligger naturligtvis i hela EU:s befolknings intresse, och särskilt i Östersjöländernas, att miljön inte ska utsättas för fara. Men när väl alla miljöreservationer har fördrivits bör inget annat stå i vägen för ledningen i Östersjön, för EU är beroende av både en mångfald av energikällor och en mångfald av transitvägar för energi.

EU måste importera ytterligare 200 miljarder kubikmeter gas per år från och med 2012. Om vi ska kunna säkerställa vår framtida energiförsörjning, så är varje ledning viktig för EU: ledningen i Östersjön representerar en kompletterande energiväg och bör därför inte betraktas som ett projekt som konkurrerar med andra projekt. Politiska argument bör inte stå i vägen för EU:s ekonomiska intressen.

Alla skiljaktigheter mellan EU:s medlemsstater i öst och i väst bör lösas i förtid. I framtiden skulle denna uppgift kunna lämnas till en ”herr EU-energi”. Missförstånd och tvister skulle kunna undvikas innan de inträffar, genom samordning, öppenhet och informationsutbyte. I denna diskussion belyses åter behovet av en gemensam och samordnad europeisk utrikespolitik.

  Grażyna Staniszewska (ALDE). - (PL) Herr talman! För mig är den norra gasledningen och den linje som Europaparlamentet intagit när det gäller denna ledning ett test på Europeiska unionens verkliga värde, ett test på huruvida EU verkligen agerar på solidarisk grund. Det är också ett test på vårt åtagande gentemot miljöskyddet. Om det i mycket mindre projekt, som innebär betydligt mindre risker för både människor och miljön, krävs att det läggs fram flera alternativa förslag, så att det bästa därefter kan utses, borde man för detta enorma projekt, som skulle kunna utgöra ett allvarligt hot mot inte bara miljön utan också mot människor, kräva av förslagsställarna att de lägger fram åtskilliga alternativa förslag. Det är först då som det mest gynnsamma förslaget, det som är minst skadligt för människor och miljön, bör utses. Det är mycket märkligt att denna strategi ignorerades i fallet med detta enorma byggnadsarbete.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag hoppas att ingen i EU:s ledarskap var belåten i Chanty-Mansijsk, när den nye ryske presidenten hånade europeisk solidaritet.

Nu har vi följande utmaning: respekteras eller negligeras de mindre kuststaternas berättigade oro för sin existens? Om dessa angränsande folkstammar inte respekteras och deras öde förblir marginellt, dras vi alla ned i ett träsk av nykolonialism i det nya Europa. Om parlamentet röstar emot en verkligt oberoende miljökonsekvensbedömning och ogillar att man förebygger verkliga faror på grund av att kapitalstarka intressenter rakt på sak säger ”det finns inte någon risk för katastrof” när en nationell grupp framfört att detta är en angelägen fråga, riskerar EU självt som europeisk idé att bli dumpat på en förgiftad botten.

Ni kolleger som lyssnar, gå till Adenauers, Schumans och De Gasperis gravar och fråga hur ni ska rösta, i synnerhet när det gäller de fem första Gazprom-ändringsförslagen. Jag kommer för min del att skaka hand med varje aktad tysk parlamentariker i denna kammare som röstar emot dessa ändringsförslag från 41 ledamöter.

De som var vilseledda kan rätta till misstaget genom att lägga ned sin röst. Låt Europa fortsätta vara vår prioritet.

(Applåder)

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). - (PL) Herr talman! Den planerade norra gasledningen som ska förbinda Ryssland och Tyskland kommer att vara den längsta dubbelröriga gasledningen under havet i världen och dessutom den grundaste, vilket gör den särskilt känslig för eventuell skada. Det råder inget tvivel om att vidden av de omfattande arbetena i Östersjöns vidsträckta område utgör en allvarlig fara för den naturliga miljön, för den biologiska mångfalden och livsmiljöerna, för säkerhet och förflyttningar inom sjöfarten och, om en ekologisk katastrof skulle inträffa, även för hälsan hos befolkningarna i de länder som ligger vid Östersjön.

På grund av den allvarliga risken för den naturliga miljön, bör det första steget enligt Esbokonventionen vara att överväga alternativa vägar för installationen av gasledningen, utan att man stör havsmiljön. I detta fall skulle detta innebära landvägar för gasledningen. Konstruktionsarbeten på Östersjöns botten är inte en bilateral fråga mellan Tyskland och Ryssland, eftersom alla länder vid Östersjön skulle få lida, om en ekologisk katastrof inträffar. Ett sådant viktigt projekt bör endast förverkligas i en anda av europeisk solidaritet och med samtycke av alla stater som ligger vid Östersjön, efter det att en noggrann och oberoende miljökonsekvensbedömning genomförts.

  Adam Bielan (UEN). - (PL) Herr talman! Jag skulle vilja börja med ett tack, riktat till författaren till detta betänkande, ordförande Marcin Libicki. Han har förberett detta betänkande under exceptionellt svåra förhållanden, eftersom han var tvungen att stå emot osedvanligt kraftiga påtryckningar från representanterna för det konsortium som är ansvarigt för byggandet av detta kontroversiella projekt. Jag hoppas att den slutliga versionen av detta betänkande kommer att visa att de tider då påtryckningsgrupper hade en betydande inverkan på de lagar som antas av Europeiska unionen hör till det förgångna.

Därefter, och med beaktande av sakförhållandena i fallet, skulle jag vilja understryka att när Europeiska unionen undersöker projekt som direkt påverkar dess medlemmar bör man tillämpa objektiva miljöskyddsnormer. Dagens betänkande är ett test av denna objektivitet. Nord Stream-projektet kommer, som vi alla väl vet, att ha en förödande inverkan på Östersjöns naturliga miljö. Vi kan inte tillåta att en så farlig investering sker inom Europeiska unionen utan samtycke från en fjärdedel av dess invånare. Vår målsättning bör vara att nå samförstånd, inte att ha ett miljöfarligt och ekonomiskt tvivelaktigt projekt som ett gigantiskt kraftföretag tvingat igenom.

Norra gasledningen är oekonomisk, den är mer än 30 gånger dyrare än en konstruktion över land. Enligt de senaste bedömningarna kommer projektet att kosta mellan 10 och 20 miljarder euro. En alternativ gasledning på land skulle kosta omkring 3 miljarder euro. Detta innebär att den gas som skickas kommer att behöva kosta mycket mer, vilket kommer att orsaka en omedelbar höjning av kostnaden för gasimporter för hela Europeiska unionen.

En andra fråga i samband med detta osedvanligt kontroversiella projekt gäller Europeiska unionens energisäkerhet. Nord Stream-projektet kommer att ha en drastisk inverkan på denna säkerhet. Som svar på Rysslands handlingar bör Europeiska unionen utvidga medlemsstaternas åtkomst till gas- och oljeresurser i Centralasien i stället för att göra oss ännu mer beroende av gasförsörjning från Gazprom, så som sker just nu. Kremls aktiviteter har som målsättning att förhindra en diversifiering av gasförsörjningen i Europa, och Nord Stream erbjuder det perfekta medlet för att uppnå denna målsättning. Som jag tidigare har sagt saknar detta projekt något som helst ekonomiskt berättigande.

Nord Stream-projektet visar Kremls förmåga att monopolisera marknaden för gas i Europa. Samtidigt är problemen med det europeiska Nabucco-projektet ett exempel på unionens misslyckande att garantera sin egen energisäkerhet. Här uppkommer frågan varför Tyskland, ett land som för inte så länge sedan var en ivrig anhängare av frihet och säkerhet i de före detta östblocksländerna, nu gör så att dessa länder riskerar att förlora ytterligare en del av sin suveränitet? Genom att stödja Kremls planer, som siktar på en övergripande energidominans i Västeuropa, agerar Tyskland så att dessa länder riskerar att utsättas för politisk utpressning från Rysslands sida.

Jag uppmanar alla parlamentsgrupper att stödja dagens betänkande för att avvärja en enorm ekologisk katastrof och för att respektera alla Östersjöländernas rätt att ge eller dra tillbaka sitt samtycke till denna typ av investering. Vad Europeiska unionen behöver just nu är solidaritet i alla avseenden, både när det gäller energisäkerhet och miljöskydd.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag tror att detta betänkande kommer att bli ett testfall för att visa om Europaparlamentet i första hand ska tjäna medborgarnas intressen – och medborgarna är verkligen oroade – eller om parlamentet ska vika för påtryckningarna från stora företag, påtryckningar som har kommit att bli verkligt besvärande.

Jag beklagar att denna fråga har blivit så politiserad. Men detta är ett resultat av hur det hela började genom bilaterala uppgörelser samtidigt som alla andra intressenter ignorerades.

Nu tror jag att vad vi behöver – och jag håller helt och hållet med Diana Wallis – är ett samordnat och sammanhängande tillvägagångssätt för EU och ett strikt iakttagande av EU:s lagstiftning. Den nödvändiga förutsättningen för att bygga gasledningen bör vara en verkligt oberoende miljökonsekvensstudie under kommissionens överinseende, där ansvaret för eventuella skador måste fastställas, samt att Ryssland ratificerar Esbokonventionen.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) EU-stater fortsätter att genomföra projekt med potentiellt katastrofala konsekvenser, samtidigt som de diskuterar mänskliga aktiviteters inverkan på miljön.

Igår var Nord Stream-gasledningen ett affärsprojekt mellan två länder – Tyskland och Ryssland. Idag har det blivit en prioriterad fråga för EU.

Nord Stream-gasledningen ska byggas under ett grunt hav som råkar vara det mest förorenade i världen och vars botten är nedskräpad med kemiska vapen från andra världskriget och föroreningar från ryska militärbaser. Avsikten är att den ska gå genom ett Natura 2000-område. Det är absolut nödvändigt att vi får en oberoende undersökning om de potentiella miljökonsekvenserna.

I händelse av en katastrof kommer de människor som bor runt havet att drabbas direkt av eventuella skador, och det kommer även att bli konsekvenser för ekonomin i länderna och för miljön i allmänhet. Vem kommer att hållas ansvarig?

Det finns tio stater vars medborgare bor runt Östersjön – det är inte bara Tyskland och Ryssland, länder som historiskt sett är vana att bestämma över andra nationers öden.

Jag uppmanar Europa att enhälligt försöka finna andra alternativ, såsom rörledningar på land, och att överväga kärnenergi, inte gas, som ett miljövänligt alternativ som kan förse EU med säker energi.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). - (PL) Herr talman! Under de senaste månaderna har jag lagt fram ett antal frågor till kommissionen om detta ärende och alltid erhållit svar som var otydliga och allmänna till karaktären. Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på tre frågor i denna debatt. I praktiken har alla de länder som gränsar till Östersjön allvarliga reservationer när det gäller detta projekt och tror att det kommer att få negativa konsekvenser för Östersjöns naturliga miljö. Den andra frågan gäller kostnaden för projektet som, även enligt investeraren, ökar dramatiskt. I början beräknades kostnaden till 4,5 miljarder euro; nu ligger den på omkring 8–12 miljarder euro. Man skulle kunna säga att detta endast påverkar investerarna, men poängen är att kostnaden i slutändan kommer att föras över på konsumenterna. Detta är så mycket mer överraskande, eftersom det finns alternativa landvägar för gasledningen som är två eller tre gånger billigare. För det tredje och avslutningsvis är detta ett projekt som träffar mitt i hjärtat av idealet om en gemensam energipolitik för Europeiska unionen. Det är svårt att föreställa sig att detta ideal förverkligas i framtiden, när gasledningsprojektet...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Herr talman! Gasledningen bygger på tre grundläggande fel: Den är miljömässigt fel, satsar miljarder på fossilgas i stället för på förnybar energi och den kommer att vara miljöförstörande och släppa loss enorma mängder slam. När vi byggde den tio kilometer långa Öresundsbron släppte man iväg mycket mer giftigt slam än vi trodde. Den här ledningen är över 1 000 kilometer lång. Det kommer att bli en miljökatastrof med PCB, DDT och kemiska stridsmedel på botten.

Den bygger på egoism i stället för solidaritet. Tyskland och Ryssland gör upp över huvudet på andra länder som inte kommer att få tillgång till någon gas, vilket även det är förskräckligt. Ännu värre är att den är odemokratiskt. Man lägger den i havet för att undvika möjligheten för markägare att stoppa ledningen. Man lägger den i havet, eftersom kanske bara några regeringar kan säga nej inom sina territorialvatten. Det är ni, herr kommissionsledamot, som enligt Esbokonventionen har rätt att försvara den icke-territoriella delen av Östersjön. Det är ni, bara ni som kan försvara markägarnas rättigheter i Esbokonventionen och kräva alternativa dragningar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Idag har vi hört Esbokonventionen nämnas flera gånger, huvudsakligen när det gäller vikten av att alla berörda länder iakttar internationella miljöskyddsnormer. Mina damer och herrar, faktum är att Esbokonventionen inte har ratificerats av Ryssland. Löften om att man ska upprätthålla de normer som fastställs i det dokumentet utan att ratificera det kan inte anses trovärdiga, eftersom vi har en viss erfarenhet av detta i samband med energistadgan.

En grupp ledamotskolleger föreslår ändringar i dagens dokument. Under de fyra år som jag har arbetat i detta parlament har jag aldrig stött på påtryckningar från ett företag i sådan omfattning. Vi är helt och hållet medvetna om behovet av en oberoende bedömning om miljökonsekvenserna, och den åsikt som en del har framfört att denna bedömning bör genomföras av ett enda företag – som om den kunde utföras av det företaget ensamt – är helt och hållet oacceptabel.

Jag stöder Libicki-betänkandet och uppmanar mina ledamotskolleger att förena sig med mig.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Vi talar om detta projekt som om detta är första gången i världen som man bygger en rörledning under vatten. Det finns dussintals rörledningar som korsar våra hav utan några som helst problem. Vi har idag teknik för att leda gas, för att leda energi, till områden som behöver det, och miljontals tyska medborgare behöver denna gas och de behöver den snarast möjligt.

Vi måste vara tillräckligt ärliga för att inse att syftet med detta betänkande inte är att stoppa gas från att komma in i Tyskland eller EU, utan att förhindra att gasen leds genom Östersjön och i stället leda den landvägen. Det anges tydligt i punkt 25 att det är möjligt att transportera gasen landvägen, så den kan passera genom Polen enbart av politiska och ekonomiska skäl. Vi måste vara tillräckligt ärliga för att erkänna det. Det är oetiskt att använda sig av miljöargument för att uppnå politiska målsättningar, och av den anledningen kommer jag att rösta emot betänkandet.

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Herr talman! Jag vill svara kommissionsledamot Stavros Dimas, som betonade politiska och ekonomiska frågor och delvis undvek frågan om miljön. Vi vet alla att Ryssland inte tänker uppfylla ömsesidighetsprincipen för investeringar på energimarknaden. I bästa fall kommer ryssarna att reglera tillgången till sin marknad och när som helst utvisa europeiska investerare. Därför stärker Nord Stream-projektet Rysslands ekonomiska ställning och är skadligt för Europa. Vi vet alla att Ryssland inte har en tanke på att sluta använda energi för att utöva politiska påtryckningar. I dag drabbar detta i första hand Ukraina. Att förverkliga Nord Stream-projektet leder till att samtliga länder i Europeiska unionen kommer att kunna utsättas för denna typ av påtryckningar och bli offer för utpressning. Vi avvaktar de negativa bedömningar från de baltiska länderna som måste beaktas i sammanhanget. Kommissionsledamot Stavros Dimas kan bortse från de åsikterna. Vi kanske till och med finansierar projektet med EU-medel. Men i så fall ska ni inte bli förvånade om fler EU-medborgare vänder ryggen åt integrationsprocessen. En del kommer att säga att det här projektet är ointressant för dem. Andra kommer att säga att det är skadligt.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). - (HU) Tack, herr talman! Nord Stream är en av planerna för att tillfredsställa EU:s energibehov. Men det finns många osäkra faktorer. På grund av miljöriskerna måste professionella konsekvensundersökningar genomföras med deltagande av de åtta berörda länderna. Utan dem kan ingen planering påbörjas.

Planen, som hittills har varit bilateral, har också ett bredare syfte som påverkar säkerheten för Europas energiförsörjning, vilket unionen inte kan bortse från. Enligt den gemensamma ståndpunkten från 2006 om den gemensamma energipolitiken är kommissionens deltagande i projektet avgörande om vi ska kunna befästa energisolidariteten inom unionen.

Det stämmer inte att projektet har förberetts utan förhandsmedgivande från kuststaterna. Detta är en plan som medför miljörisker som påverkar en tredjedel av unionens medlemsstater, och det finns också en förnuftigare, landbaserad version ... (Talmannen avbröt talaren.)

  Olle Schmidt (ALDE). - (EN) Herr talman! Låt mig bara säga till min kollega Marios Matsakis att jag bor nära Östersjön. Det gör inte han. För att visa miljösolidaritet borde han också visa att han är orolig för Östersjön.

(EN) Herr talman! Ibland hör man inlägg i denna kammare som man lyssnar extra noga på, och det är på inlägg av Vytautas Landbergis. Med den erfarenhet Landsbergis har av de politiska förutsättningarna för en region att skapas och bildas i trygghet, så tycker jag att vi har all anledning att lyssna på det inlägget.

Jag skulle vilja säga till kommissionsledamot Dimas och till kommissionen att det för mig hela tiden har varit obegripligt att inte EU och ni, herr kommissionsledamot, och övriga i kommissionen har reagerat på detta gigantiska projekt – säkerhetspolitiskt, energipolitiskt, miljöpolitiskt. Jag har ställt frågan flera gånger och fått väldigt undflyende svar. Jag förstår inte varför det tog så lång tid för er att engagera er i denna fråga som berör hela Europa, inte bara Ryssland och inte bara Tyskland.

  Ville Itälä (PPE-DE). - (FI) Herr talman! Östersjön är en skamfläck för miljön inom Europeiska unionen. Den är verkligen i uselt skick. Vi kräver och behöver mängder av åtgärder för att förbättra tillståndet för Östersjön, men det är omöjligt utan att Ryssland också engagerar sig i frågan.

Eftersom vi vet hur viktigt det är för Ryssland att bygga den här gasledningen, så har vi nu en chans att kräva att Ryssland accepterar vissa andra miljöprojekt för att minska utsläppen i Östersjön innan vi ger tillstånd till att bygga den. Om sedan tillstånd ges måste vi vara säkra på att Ryssland faktiskt engagerar sig i frågan och vidtar nödvändiga åtgärder.

Detta är både en möjlighet och en fråga om trovärdighet för hela Europeiska unionen. Vi måste hålla samman och tala med en röst i våra förbindelser med Ryssland om vi ska kunna rädda Östersjön. Nu har vi en chans att göra det, och den chansen måste vi ta.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Vi har gett tio talare ordet. Detta är unika omständigheter, eftersom vi i regel har maximalt fem talare. Det finns fortfarande ett par ledamöter kvar som vill yttra sig. Jag vill påminna dem om att de också kan bidra till debatten skriftligen, vilket naturligtvis i så fall kommer att läggas till sammanträdesprotokollet.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. – (EL) Herr talman! Låt mig först tacka dem som deltagit i dagens debatt för deras intressanta synpunkter. Det stämmer att jag hänvisat till den offentliga utfrågning som utskottet för framställningar begärde i januari, där både jag och min kollega Andris Piebalgs, kommissionsledamot med ansvar för energifrågor, talade. Jag har upprepat det min kollega Andris Piebalgs sa om behovet av att importera naturgas. Jag har också hänvisat till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006, där vissa prioriterade projekt nämndes som projekt av europeiskt intresse, inklusive detta projekt. Det var ert beslut, inte mitt! Kritisera mig därför inte för att jag lägger alltför stor vikt vid ekonomiska frågor! Jag har enbart hänvisat till sådant som ni har fattat beslut om. Förutom detta, så låg tyngdpunkten i mitt anförande på miljöfrågor. Detta är de frågor jag intresserar mig för. Jag ber er därför att vara lite mer uppmärksamma, inte bara under en sjättedel av mitt anförande, utan också under de återstående fem sjättedelarna.

Oron för miljöeffekterna av projekt av så här stora dimensioner, med stor betydelse och med komplexa tekniska aspekter, är naturligtvis i högsta grad legitim. Den oron visar att allmänheten börjar bli allt mer engagerad i diskussionerna om hållbar utveckling och miljöskydd i samband med stora infrastrukturprojekt.

Både miljöeffekterna och allmänhetens och de miljöansvariga myndigheternas synpunkter ingår emellertid i den miljökonsekvensbedömning som anges i bestämmelserna om miljökonsekvensbedömning, i EU:s direktiv och i Esbokonventionen. Den konventionen har Ryssland undertecknat, som jag påpekade tidigare, men inte ratificerat, även om man säger att den kommer att tillämpas. Jag hoppas de kommer att ratificera den. Vi försöker alltid förmå tredje partsländer att ratificera avtal som gäller miljön.

Resultatet av miljökonsekvensförfarandet måste utvärderas noggrant av myndigheterna som har befogenhet att utfärda tillstånd eller bygglov för olika infrastrukturprojekt. Bara på så vis kan de myndigheterna få en tydlig bild av miljöfrågorna som ingår i det betänkande som Marcin Libicki utarbetat med sådan omsorg.

I betänkandet nämns till exempel hotet om storskaliga föroreningar till följd av att tusentals ton kemikalier (aldehyder) som behövs för att rengöra ledningen innan den tas i drift släpps ut i Östersjön, som det heter i betänkandet.

Men nu verkar det som om byggherren i februari 2008 bekräftade att han inte tänker använda de kemikalierna i ledningens tryckprovning innan den tas i drift. Hur som helst betyder detta att vi enligt lag måste avvakta tills miljökonsekvensförfarandet har genomförts för att kunna diskutera efterlevnaden av EU:s lagstiftning och politik, konsekvenserna, riskerna, åtgärderna och också att fatta beslut om vilka villkor som ska gälla för den som är ansvarig för projektet.

Kravet på offentlighet som gäller för miljökonsekvensbedömningar garanterar att alla berörda parter, inklusive Europaparlamentet, får tillgång till all relevant information.

Olika intressenter har i dag framfört åsikten att kommissionen måste ha omfattande befogenheter, antingen för att genomföra miljökonsekvensstudier eller för att införa olika politiska villkor. Kommissionens behörighet är specifik. När det gäller studier och miljökonsekvensbedömningar har den varken resurser eller befogenhet. Det är medlemsstaterna som har den befogenheten. Kommissionens roll, så som den framgår av fördraget, är att tillse att medlemsstaterna korrekt tillämpar och fullt ut följer samtliga regler i gemenskapsrätten, inklusive de internationella avtal som ratificerats av gemenskapen.

Kommissionen kan bara ingripa om det finns starka skäl att anta att de relevanta juridiska skyldigheter som bygger på gemenskapsrätten har åsidosatts, inklusive Europeiska unionens miljölagar.

Vi har hittills inte sett några tecken på detta, eftersom miljöbedömningsförfarandet fortfarande pågår. Jag kan garantera er att kommissionen inte kommer att tveka att ingripa om det skulle behövas.

Slutligen kan jag bara upprepa att kommissionen förväntar sig att medlemsstaterna fullt ut respekterar de skyldigheter de har enligt gemenskapsrätten. Detta är ett grundläggande villkor för ett slutgiltigt godkännande.

Jag vill än en gång tacka er, och även tacka Marcin Libicki för hans betänkande och för möjligheten han gav oss att diskutera den viktiga frågan om gasledningen och dess eventuella miljöeffekter.

(Applåder)

  Marcin Libicki, föredragande. − (PL) Herr talman! Jag vill tacka alla dem som yttrat sig i dagens debatt. Jag måste säga att jag känner stolthet över att vara ledamot av denna kammare. I dag har Europaparlamentet talat som företrädare för medborgarna, vilket inte alltid är fallet. Vi har varit folkets röst, i den bästa av de europeiska traditionerna hos våra europeiska parlament som inrättades för att medborgarnas synpunkter skulle komma fram till världens mäktiga och goda.

Kommissionsledamot Stavros Dimas! I dag är ni en av de mäktiga och goda i denna värld. Lyssna på folkets röst, så som den framfördes i dag genom dessa parlamentsledamöter. Nästan alla var överens om att gasledningen inte bara är ett hot mot miljön, utan att den kommer att bli skadlig för miljön, i första hand i samband med byggprocessen och sedan, vilket Gud förbjude, om en katastrof skulle inträffa.

Många synpunkter har framförts i frågan, men Stavros Dimas diskuterade inte dem. Varför inte bygga gasledningen på land när det skulle bli tre gånger billigare och dessutom säkrare? Europeiska kommissionen har inget att säga, och ändå var detta en fråga som diskuterades. En annan fråga togs upp: det faktum att Nord Stream är ett statligt bolag, att det hela ingår i en politisk plan. Det fanns kommentarer som antydde att allt detta handlar om politik. Ja, det handlar om politik, Nord Streams politik och dess ägares, de styrande i Kreml.

Det nämndes också i parlamentet att det som krävs är europeisk solidaritet. Jag förstår inte varför ändringsförslag lagts fram för att ta bort klausulen om solidaritet. Det är just den frågan som blir ett test för den europeiska solidariteten, som någon nämnde för ett tag sedan. Varför har ni inte talat om de kostnader som kommer att föras över på konsumenterna? Det togs upp här. Nu står vi inför följande test: kommer de mäktiga och goda i denna värld, de mäktiga och goda krafterna i unionen, som ni tillhör, herr kommissionsledamot, att lyssna till folkets röst, så som de mäktiga och goda tidigare lyssnade på sina parlament? När de inte lyssnade gick det illa. Vi har sett resultatet i folkomröstningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland. Se det som en varning. De mäktiga och goda krafterna i Europeiska unionen får aldrig glömma vilka de tjänar, så att resultatet blir positivt.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (EN) Diskussionen om Nord Stream ger en bra start för EU att äntligen tala med en röst om energitrygghet och betona en effektiv gemensam energipolitik.

Energitrygghet är ett vitalt inslag i EU:s totala säkerhet och bör därför behandlas mycket omsorgsfullt, framför allt när vi ställs inför ett ökat beroende av energiimport, som förväntas nå 65 procent till 2030. Enbart gasimporten väntas stiga till 84 procent av utbudet till 2030. Vi måste vara uppmärksamma när det gäller EU:s tydliga förbindelser med Ryssland. Tyngdpunkten bör ligga på att skapa och uppfylla villkor för lika tillträde och rättvis behandling av både ryska investerare i EU och europeiska investerare i Ryssland. Dessvärre efterlevs inte detta och det är därför något vi bör sträva efter.

Dessutom vill jag peka på betydelsen av Rysslands eventuella ratificering av energifördraget och transiteringsprotokollet för att undvika potentiella tvister i anslutning till Nord Stream-projektet.

Jag vill återigen peka på de potentiellt katastrofala miljökonsekvenserna av Nord Stream-projektet, med tanke på dess storlek och föreslagna sträckning, och säga att jag stöder alternativet att dra ledningen över land.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar Europaparlamentets ståndpunkt när det gäller planerna på att bygga en gasledning mellan Ryssland och Tyskland.

Europeiska unionen behöver en integrerad, gemensam och konsekvent energipolitik samt en långsiktig strategi för att kunna garantera medlemsstaternas oberoende vad gäller energiförsörjning.

Europeiska unionen bör behandla miljömässiga och geopolitiska frågor i samband med energitrygghet i en gemensam insats från samtliga medlemsstater, och inte genom bilaterala avtal som vissa medlemsstater ingår med Ryssland. Det är enda sättet om man vill att Europeiska unionen ska uppnå en stark ställning i förhandlingarna med Ryssland, undvika att energiresurserna används för politiska påtryckningar och se till så att EU blir en likvärdig partner till Ryssland.

På det viset kan vi också hitta lösningar på de rumänska medborgarnas berättigade frustration över de ständiga prisökningarna på gas och el, med betydande negativa socialekonomiska konsekvenser för rumänerna och deras levnadsstandard.

Samtidigt skulle lösningen på en gemensam EU-energipolitik kunna ersätta inkompetensen hos den högerfalang i Bukarest som styr befolkningen och främja Rumäniens energiintressen i förbindelserna med Ryssland.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. – (PL) Jag vill uttrycka min tacksamhet mot Marcin Libicki, ordförande för Europaparlamentets utskott för framställningar, för att han arbetat med en fråga som har väckt en hel del oro. Över 30 000 oroliga EU-medborgare har bett om hjälp i samband med förslaget att bygga en gasledning på botten av Östersjön. Det är skamligt att de som tänker göra denna investering ännu inte har lämnat in en miljökonsekvensbedömning. Trots allt skulle detta bli världens längsta byggprojekt under vatten med sina 1 200 kilometer. Det vi diskuterar i dag har både en ekologisk och en ekonomisk dimension. Naturligtvis kan man inte strunta i frågans politiska bakgrund. Gasledningen är tänkt att dras genom Natura 2000-områden samt platser där ammunition har dumpats och giftgas har sänkts från andra världskriget. Vi måste därför låta utföra en grundlig undersökning som tittar på risken i fyra olika scenarier: under det att ledningen byggs, under normal användning, i en katastrofsituation och när ledningen ska skrotas sedan den använts eller om leveransavtalet sägs upp. I en tid när praktiskt taget vartenda byggprojekt kräver en miljökonsekvensbedömning enligt lag, finns det inga pålitliga analyser av detta projekt. Det är inte en fråga som bara rör två länder, Tyskland och Ryssland. I dag är frågan också ett exempel på bristen på europeisk solidaritet inom energiområdet. Låt oss därför lyssna på våra oroliga medborgare. De känner på sig att det är något som är fel här.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) Beslutet att bygga gasledningen i Östersjön har fattats av två aktörer, Ryssland och Tyskland. Det borde vara en fråga för samtliga stater runt Östersjön. Tyskland och Ryssland är inte de enda staterna runt Östersjön. Ett gemensamt beslut i frågan är rätt, eftersom gasledningen kommer att få negativa miljöeffekter för Östersjön.

Miljöeffekterna av en gasledning genom Östersjön måste undersökas och nödvändiga åtgärder vidtas. Ett åtagande från Rysslands sida att uppfylla villkoren i Esbokonventionen borde vara ett villkor för att bevilja bygglov.

Miljön i Östersjön kan bara förbättras om Ryssland verkligen vill och är intresserad av det. Nu har vi en chans att få Ryssland att vidta åtgärder.

Rysslands ekonomiska välstånd är beroende av energiexport. Å andra sidan är EU beroende av rysk energi. Ett rättvist, strategiskt samarbete mellan EU och Ryssland som respekterar miljön är en nödvändighet.

Det har riktats mycket kritik mot Kreml i denna kammare. Men det måste alltid finnas två parter i ett avtal.

Nu är det dags att EU börjar ta vara på sina egna intressen. Det finns goda skäl att omsätta EU:s samarbete kring och oro för miljön runt Östersjön i handling!

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) I artikel 194 i det framtida fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (Lissabonfördraget) anges tydligt att EU:s energipolitik borde beakta behovet av att skydda och förbättra miljön i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna. Jag kan inte på något sätt hålla med om att den naturliga miljön i Europa skulle kunna underordnas EU:s yttre energipolitik, när EU på senare tid har gjort så kraftfulla uttalanden om miljöskydd. Med tanke på att Östersjön redan nu är en av världens mest förorenade maritima miljöer är det oacceptabelt att utsätta den för ytterligare risker som skulle kunna föra den till randen av en ekologisk och ekonomisk katastrof i framtiden. Jag uppmanar Europaparlamentet att stödja de idéer som lagts fram av Östersjöstaterna, föredraganden och miljöorganisationerna om att bygga gasledningen på land och jag vill uppmana Europeiska kommissionen och rådet att använda alla till buds stående rättsliga medel för att ändra byggherrens planer på att dra ledningen genom Östersjön.

  Sirpa Pietikäinen (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden till ett mycket framgångsrikt arbete. I betänkandet tar föredraganden på ett trovärdigt sätt upp EU-medborgarnas oro inför den planerade gasledningens miljöeffekter. Byggandet av gasledningen genom Östersjön är i första hand en miljöfråga, och hela projektet och dess genomförbarhet bör analyseras mot den bakgrunden.

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Dess speciella karaktär gör att det är särskilt sårbart. Det är ett av världens grundaste hav och vattenomsättningen är långsam. Östersjön är en unik brackvattenmiljö och därför hittar man inte några av de växter och djur som finns i Östersjön någon annanstans i världen. Massiva miljöskador skulle bli förödande för Östersjön.

Jag stöder helhjärtat kravet i betänkandet på att låta en oberoende tredje part utföra en miljökonsekvensbedömning. Bedömningen bör baseras på omfattande forskning och miljöfaktorer.

Det skulle till och med vara möjligt att få Ryssland att gå med på att åtgärda eventuella negativa resultat från miljöbedömningarna genom internationellt överenskomna konventioner. Samtliga konventioner som nämns i betänkandet är relevanta. Det bör noteras att detta skulle vara första gången som Helsingsforsavtalet från 1974 tillämpas i praktiken.

Byggarbetet får inte inledas innan alla tänkbara miljöeffekter i samband med gasledningens livscykel har analyserats. Att dra ledningen på land bör också analyseras noga. Ingen ifrågasätter unionens energibehov. Men det finns många olika sätt att tillfredsställa energibehoven, och unionens innanhav får inte äventyras enbart för att andra alternativ kan bli kostsammare.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. – (PL) Gasledningen i Östersjön kan betraktas ur många olika synvinklar, ekonomiska, ekologiska, energimässiga och politiska. Förutom från ren energisynpunkt är ingen av de övriga hållbara.

Ekonomiskt är det betydligt bättre och tre gånger billigare att bygga en gasledning på land än på havsbotten. Från ekologisk synpunkt hotar en gasledning på havsbotten hela Östersjöbassängen med katastrof, och inte bara bassängen. Ingen har fullt ut analyserat riskens omfattning och ingen kan förutsäga dess konsekvenser. Från politisk synpunkt är projektet fördelaktigt för Ryssland, det skapar konflikter i Europeiska unionen och det resulterar i att Tyskland bryter mot EU:s principer om partnerskap och solidaritet.

Mot den bakgrunden bör Marcin Libickis betänkande, som innehåller övertygande och detaljerad information, antas och beaktas när ett beslut ska fattas.

  Zuzana Roithová (PPE-DE), skriftlig. – (CS) Jag känner också av den oro som framförts av de tiotusentals medborgare som i sin framställning framhåller riskerna i samband med byggandet av en enorm gasledning på botten av den grunda Östersjön.

Deras framställning resulterade i en offentlig utfrågning och i ett betänkande från Europaparlamentet, där föredraganden underströk behovet av att inkludera andra länder, och framför allt EU, i beslutsprocessen. Problemen gäller de ekologiska riskerna i samband med de stora kyrkogårdarna för fartyg och ammunition på havsbotten och en riskabel kemisk metod för att göra ren ledningen innan den tas i drift.

Jag tänker inte uttrycka någon åsikt om den föreslagna alternativa sträckningen på land, men jag tycker verkligen att Europeiska kommissionen och rådet måste ta sitt ansvar som samordnare och konsekvent kräva – i Östersjöländernas och andra länders intresse – att investerarna tar ansvar för alla potentiella miljöskador. Kommissionen och rådet måste också begära en oberoende miljökonsekvensbedömning och en utvärdering av den alternativa landbaserade sträckningen.

Den norra gasförsörjningsleden från Ryssland är viktig. Därför är det också mycket viktigt att EU undertecknar ett avtal med Ryssland om villkoren för att övervaka byggandet av gasledningen och om en säker användning. Trots allt har Ryssland ännu inte ratificerat Esbokonventionen. Dessvärre har vi fortfarande ingen gemensam energipolitik inom EU och inga gemensamma normer. Vi kan klart se att EU:s medborgare skulle behöva ett EU-avtal om projektet och Östersjöstaternas medgivande, i stället för ett bilateralt avtal mellan Tyskland och Ryssland. Europaparlamentet skickar nu en tydlig politisk signal i detta avseende.

  Wojciech Roszkowski (UEN), skriftlig. – (PL) I diskussionen om Marcin Libickis betänkande framkommer en närmast total enighet i bedömningen av Nord Stream-projektet. Det är ekonomiskt osunt, hotar att leda till enorma kostnadsökningar för det framtida gaspriset, utgör ett ekologiskt hot mot Östersjöländerna och ökar dessutom vissa medlemsstaters beroende av leveranser från Ryssland. Frågan är – vem vinner på detta?

Marios Matsakis, som i sammanhanget talade om att motsätta sig betänkandet och krävde ”ärlighet” kan vi knappast ta på allvar. Det är svårt att förstå vad Marios Matsakis menar med ”ärlighet”.

Omröstningen om detta betänkande kommer att bli ett test av i vilken utsträckning Europaparlamentet faktiskt leds av ekonomers, ekologers och vanliga EU-medborgares åsikter, och hur mycket av den rysk-tyska lobbyn, den lobby som tänker minska energitryggheten och den ekologiska tryggheten för vissa medlemsstater och förstöra solidariteten inom EU.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Herr talman! Att bygga en gasledning nedgrävd i marken skulle vara ett billigare, säkrare alternativ än att sänka ned den i havet. Den planerade gasledningen i Östersjön kommer utan tvekan att påverka miljön, och detta måste undersökas. Det måste göras för att minimera riskerna.

Men Nord Stream omfattas inte av EU:s befogenheter och till och med parlamentet diskuterar bara frågan med utgångspunkt från ett betänkande från utskottet för framställningar. Detta är polsk inrikespolitik, som läggs fram inför en gemenskapsinstitution på detta indirekta sätt som en miljöfråga, utan någon hänvisning till Polens och Östersjöstaternas politiska motiv.

Om jag vore en rysk gasförsäljare och en tysk köpare, skulle jag inte lita på försörjningstryggheten, framför allt om gasledningen dras genom polskt territorium. I Europa har vi haft dåliga erfarenheter av Ukraina som mellanhand. Ukraina lagrade gas eller underlät att betala för den. När det sedan blev allvar behöll man för egen räkning gas som skickats från Ryssland till Centraleuropa. Samma risk kan inte uteslutas när det gäller Polen. Så rent logiskt motverkar ledningen utvecklingen av handelsförbindelser och ekonomiska band mellan Ryssland och EU. Och Östersjöstaterna stöder den.

Tyvärr finns det inget landbaserat alternativ till att sänka ledningen i havet, men vi måste se till att havsmiljön skyddas.

5. Afghanistans stabilisering: utmaningar för EU och det internationella samfundet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av André Brie (A6-0269/2008), för utskottet för utrikes frågor, om Afghanistans stabilisering: utmaningar för EU och det internationella samfundet (2007/2208(INI)).

  André Brie, föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Jouyet, mina damer och herrar! I går inträffade den blodigaste attacken sedan 2001 i Kabul. Över 40 afghaner och indier dödades och 140 skadades. Vi vill uttrycka vår djupaste medkänsla med offren och vårt totala fördömande av de mördare som bär ansvaret.

De som följer med i europeiska medier och de som till exempel har läst dagens utgåva av Daily Outlook Afghanistan vet att våldet i Afghanistan nu har blivit betydligt vanligare och mer omfattande. Lärare skjuts praktiskt taget varje dag, vilket är en av de mer cyniska aspekterna av talibanernas strategi. Skolor, framför allt flickskolor, bränns ner eller tvingas stänga, broar och vägar sprängs. Det som inte rapporterades i Europa var en attack från de USA-ledda styrkorna på ett bröllopskalas i provinsen Nangarhar i söndags som ledde till att 23 personer dödades, inklusive bruden. En liknande incident inträffade också i grannprovinsen Urusgan. President Karsai har nu gett order om en undersökning.

Det står klart att säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats under de senaste tre åren. Men det finns också många tydliga positiva händelser. Framsteg inom utbildnings- och hälsopolitik, regionala framgångar i återuppbyggnadsprogrammen och bekämpning av narkotika, skapandet av kritiska och oberoende medier tack vare ett antal otroligt modiga journalister och etablerandet i flera områden av ett aktivt civilsamhälle med aktiva kvinnoorganisationer.

Men det finns också negativa aspekter att rapportera, till exempel att odlingen av opiumvallmo nu har nått rekordnivåer över hela landet och att den grödan allt mer knyts till den allmänna ekonomin samt till en eskalering av brottslighet och korruption och rebellgruppernas aktiviteter.

Den internationella livsmedelskrisen har fått dramatiska effekter för miljontals afghaner. Korruptionen är allmän i regeringskretsar och har i själva verket sitt ursprung där. Någon rättsstat har inte etablerats ordentligt, utan situationen kan jämföras med Guantanamo Bay-lägret eller det amerikanska fängelset i Bagram, förutom att situationen ifrågasätts i grunden av internationella regeringar.

Fundamentalistiska ideologier har helt klart vunnit terräng på senare år, även inom nyckelområden för regering och parlament, vilket utgör ett hot mot press- och mediefriheten och framför allt de afghanska kvinnornas och flickornas förhoppningar om en jämlik roll i samhället.

Det fruktansvärda våld som begås varje dag mot kvinnor och flickor i hemmen, i familjerna och lokalt är för mig fortfarande det allvarligaste och mest iögonfallande problemet och ett som till största delen ignoreras av våra medier. Det smärtar mig att jag på grund av tidsbrist inte kan gå in på detta mer i detalj. Afghanistan och dess befolkning har förtjänat allt vårt engagemang. Efter 30 år av krig och med över en och en halv miljon döda, har det internationella samfundet en skyldighet att visa sin totala solidaritet med Afghanistan.

Landet och dess samhällsstruktur har förstörts av Sovjetunionens policy och ockupationskrig, interna stridigheter mellan olika mujahedingrupper som beväpnats av USA, Pakistan, Iran och andra länder och av talibanernas grymma maktutövning.

I vårt betänkande redovisar vi en detaljerad och realistisk bild. Vi erkänner det afghanska folkets betydande framsteg och pekar på de politiska bristerna hos den afghanska regeringen och hos andra regeringar. Vi uttrycker vårt totala stöd och gör klart att vi är helt inriktade på att upprätta demokrati och mänskliga rättigheter, framför allt de afghanska kvinnornas och barnens rättigheter. Detta handlar inte bara om allmänna principer. Det är också ett tydligt krav från Malalai Dschoja, Pervez Kambasch och Latif Petram.

I betänkandet pekar Europaparlamentet på behovet av en ny strategi för det internationella samfundet och den afghanska regeringen som har som sin viktigaste uppgift att åter bygga upp civilsamhället. Detta är den policy som stöds av FN:s särskilda representant för Afghanistan, Kai Eide. Det är en mycket viktig åtgärd och jag gläder mig åt att vi i denna kammare har skickat en sådan signal.

Jag vill tacka mina kolleger från de andra politiska grupperna, kommissionen – och, herr kommissionsledamot, ni har ett fantastiskt team i Kabul och i Bryssel som hanterar problemet Afghanistan – och rådets särskilda representant, samt de många afghanska och internationella icke-statliga organisationer som har varit engagerade.

Därför måste jag också säga att detta gör det ännu svårare för mig att dra tillbaka mitt namn från betänkandet. Jag kunde inte övertala majoriteten om att Afghanistans problem inte kan lösas med militära medel. Om en majoritet av parlamentets ledamöter följaktligen skulle kräva att antalet trupper i landet ska öka, och bortser från medlemsstaternas nationella invändningar, så skulle detta förstöra möjligheterna att finna en lösning på de reella problem som tas upp i betänkandet. Det skulle även gå stick i stäv med min egen personliga övertygelse. Att man bortser från det som majoriteten av folken i Europa önskar är oacceptabelt för Afghanistan – det som har hänt de senaste dagarna visar det – och det är helt fel politik.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! Det är en ära och ett privilegium att få tala här inför Europaparlamentet för första gången. Innan jag börjar vill också jag, liksom André Brie, som företrädare för ordförandeskapet starkt fördöma gårdagens attack på den indiska ambassaden i Kabul som dödade över 40 civilpersoner, inklusive ett antal av ambassadens anställda, och skadade hundratals. Syftet med den attacken var att destabilisera konsoliderings- och återuppbyggnadsprocessen som pågår i Afghanistan. Europeiska unionen är fast besluten att stödja den afghanska regeringen och det afghanska folket i deras arbete med att bygga upp en stabil och demokratisk stat. Dessa tragiska händelser understryker ytterligare hur viktig och brådskande dagens diskussioner är.

Precis som Europaparlamentet är rådet övertygat om behovet av ett långsiktigt åtagande i Afghanistan. Vårt mål måste vara att hjälpa regeringen utveckla de strukturer som krävs för en modern och demokratisk stat som kan fungera korrekt, garantera sina medborgares säkerhet, respektera lagen och främja ekonomisk och social utveckling.

Jag vill gärna understryka att de afghanska myndigheternas och det internationella samfundets gemensamma insatser har gett imponerande resultat som bör lyftas fram. Spädbarnsdödligheten har t.ex. minskat med 25 procent och sex miljoner barn går i skolan, varav en tredjedel är flickor. Jag måste också framhålla det arbete som utförts av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och hela kommissionen på detta område och överhuvudtaget när det gäller att återställa rättsstatens principer.

Vi måste bygga vidare på dessa framgångar, men vi måste också vara medvetna om omfattningen av de utmaningar som ligger framför oss, framför allt de som framhölls av André Brie: styrelseskicket, osäkerheten, korruptionen och narkotikan, som går hand i hand och som negativt påverkar institutionernas normala funktioner och möjligheterna till en hållbar utveckling i landet.

Vi måste därför arbeta med våra andra partner på narkotikaområdet för att se till att säkerhetsrådets resolution nr 1817 som antogs den 11 juni verkligen tillämpas. Den resolutionen bör göra det möjligt för det internationella samfundet att skärpa kampen mot den illegala handeln med de kemiska ämnen som används i herointillverkningen.

Precis som Europaparlamentet lägger rådet mycket stor vikt vid den demokratiska processen i Afghanistan. I valen 2004 och 2005 valde det afghanska folket entydigt och med stort eftertryck demokrati och stabilitet. Vi måste hjälpa dem att skapa bästa tänkbara förutsättningar inför det kommande presidentvalet 2009 och det allmänna valet 2010.

Rådet var mycket intresserat av det betänkande om Afghanistan som lades fram av Europaparlamentet och som sammanfattades av André Brie, och önskar i första hand understryka tre aspekter. För det första hoppas rådet att den afghanska regeringen ska ta en större del av ansvaret för Afghanistans uppbyggnads- och utvecklingsprocess. Inom alla områden bör dessutom tyngdpunkten ligga på att det afghanska folket tar sitt ansvar och behovet av garantier när det gäller goda styrelseformer, dvs. de afghanska myndigheternas skyldighet att fullfölja sina åtaganden i detta avseende.

För det andra vill rådet understryka betydelsen av att i nära samarbete med den afghanska regeringen gå vidare mot en gemensam vision inom det internationella samfundet för hur man ska uppnå de gemensamma målen. Det gäller framför allt att garanterar att de åtgärder som utförs är konsekventa vad gäller de militära och civila dimensionerna. Detta är det mandat som tilldelats FN:s nya särskilda representant Kai Eide, och rådet vill uttrycka sitt totala stöd för honom i hans uppdrag. Det är mot den bakgrunden rådet anser det vara nödvändigt att stärka resurserna för UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) för att utöka dess närvaro på hela territoriet, framför allt i södra och västra delen av landet.

Vår tredje och sista kommentar till André Bries betänkande är följande: det är absolut avgörande att förbättra samarbetet och förbindelserna mellan Afghanistan och dess grannar för att garantera permanent stabilitet i landet, framför allt eftersom vissa av de problem som framhölls av André Brie, i första hand narkotikaframställning och människohandel, har flera olika dimensioner.

Hur som helst bör dessa korta kommentarer om betänkandet som lagts fram av Europaparlamentet inte minska betydelsen av att rådet och Europaparlamentet har en mycket likartad uppfattning om politiken som bör tillämpas i Afghanistan. Låt mig ta tillfället i akt att välkomna och uppmuntra det initiativ som presenterats i André Bries betänkande och som syftar till att stärka samarbetet mellan Europaparlamentet och det afghanska parlamentet.

Av alla dessa skäl kommer unionen att fortsätta agera och spela en framträdande roll för att mobilisera det internationella samfundet att hjälpa Afghanistan. Det målet var grunden för rådets slutsatser den 26 maj, som till största delen inspirerades av arbetet under den internationella konferens till stöd för Afghanistan som anordnades i Paris den 12 juni. Den konferensen blev en stor framgång för Afghanistan och för Europeiska unionen, som lyckades föra ut sin ståndpunkt när det gäller viktiga aspekter av landets utveckling.

Jag vill också nämna att den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken deltog i ett möte med stats- och regeringscheferna om Afghanistan tillsammans med president Karzai och FN:s generalsekreterare ett par månader tidigare under Natos toppmöte i Bukarest den 2–4 april. Länderna som bidrar till IFAS, där EU:s medlemsstater svarar för nästan hälften av personalen, antog i Bukarest en ny strategi för sitt gemensamma åtagande, baserat på fyra principer som jag tänker nämna här: ett fast och gemensamt långsiktigt åtagande, stöd för ett förstärkt afghanskt ledarskap och ansvar i säkerhetsfrågor, en konsekvent strategi från det internationella samfundet när det gäller återuppbyggnad och en gemensam politisk strategi som omfattar Afghanistans grannar, särskilt Pakistan.

Avslutningsvis vill jag understryka vissa områden där Europeiska unionen lämnar ett betydande bidrag och där dess insatser är avgörande för att stärka statens kapacitet och konsolidera rättsstatens principer i Afghanistan. För det första har unionen som ni alla vet haft en särskild representant sedan 2002. Den posten innehas för närvarande av Francesc Vendrell. De svårigheter som uppkom i inledningsskedet när vi skulle upprätta EUPOL, och som var logistiska till sin natur, har nu lösts. EUPOL är särskilt engagerat i att reformera inrikesministeriet och utveckla en strategi för den afghanska polisen.

Slutligen vill jag påpeka att Europeiska unionen under det senaste rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 26 maj skickade ett tydligt budskap till både sina afghanska partner och det internationella samfundet om ett förstärkt åtagande i Afghanistan genom beslutet att målet skulle vara att fördubbla antalet anställda som är engagerade i EUPOL:s afghanska polisuppdrag. Denna ökning av EUPOL:s bemanning bör ge våra åtgärder inom nyckelområden som polisreformer en tydligare profil och större effektivitet, trots de våldsamma händelser som inträffat på senare tid.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, rådets tjänstgörande ordförande, ärade ledamöter av denna kammare, herr Brie! Jag skulle först vilja säga ett par ord på tyska och tacka er för detta mycket viktiga och förstklassiga betänkande och för det fantastiska sätt på vilket ni samarbetade med min personal i både Kabul och Bryssel. Jag vill också instämma i det som sagts av såväl er som rådets tjänstgörande ordförande. Det är verkligen tragiskt att vi än en gång bevittnar en sådan katastrof som denna terrorattack. Å ena sidan måste vi naturligtvis uttrycka ett klart fördömande, men å andra sidan finns det också offer att tänka på. Det är precis i en sådan miljö som denna diskussion dessvärre måste äga rum.

(EN) Låt mig säga att jag tycker detta uttömmande betänkande är mycket viktigt i denna svåra och instabila säkerhetssituation. Vi kan inte att tillåta, och vi kommer inte heller att tillåta, att de som önskar föra Afghanistan bakåt ska lyckas.

Vi har samarbetat intensivt med föredraganden under de senaste månaderna, framför allt under arbetet med att utarbeta detta betänkande. Jag vill tacka er för det intresse ni visat, för det första genom de båda besök som Europaparlamentet gjorde på plats, och för det andra när ni åter välkomnade parlamentsledamöter från Wolesi Jirga till Bryssel i november 2007. Det var en viktig signal för dem. Vi har arbetat med en särskild delegation för förbindelserna med Afghanistan. Ni följer utvecklingen på plats mycket nära, och vi försöker hjälpa till där vi kan.

Slutligen tar ni i ert betänkande upp huvudfrågorna angående hur vi kan stabilisera Afghanistan, vilka utmaningar det internationella samfundet står inför och hur vi kan hantera dem. Vid den viktiga konferensen i Paris sa vi tydligt ifrån, i samma anda, att vi vill undanröja terroristhotet. Men samtidigt innebär EU-medborgarnas åsikter en utmaning, för de inser inte alltid problemen och stöder inte alltid de insatser som krävs för att bekämpa detta hot.

Jag tycker Pariskonferensen var ett mycket viktigt och bra tillfälle att granska vår strategi och att göra den ännu tydligare. Kommissionen har avsatt 1,2 miljarder euro under perioden 2002–2007. Vi har i första hand arbetat med följande: för det första att tillhandahålla bättre säkerhet i Afghanistan genom att finansiera polisernas löner och knyta detta till ett stöd för Afghanistans polisväsende och dess reformering. För det andra att tillhandahålla alternativa försörjningsmöjligheter till opiumvallmon för att därigenom hjälpa till att utrota narkotikan. För det tredje att förbättra afghanernas liv – här har vi i första hand satsat på hälsovård, där vi redan har bidragit till en entydig framgång under senare år, och jag vill också säga att vi har arbetat på infrastruktur och regional integration med genomfartsleder, till exempel den viktiga vägen från Jalalabad till Kabul.

Men Pariskonferensen levererade också ett tydligt politiskt budskap om förändringar som borde ha skett för länge sedan. Dessa förändringar är nödvändiga om vi ska kunna förverkliga våra ömsesidiga åtaganden enligt överenskommelsen om Afghanistan och vända de internationella insatserna, allas våra insatser, till framgångar på plats. Vi vet därför alla att utökad och bättre samordning krävs bland samtliga berörda aktörer. Jag vill också hylla Kai Eide, som jag har känt i många år och som är en fantastisk person. Han kommer att spela en avgörande roll och jag kan försäkra er om att vi alla kommer att samarbeta intensivt med honom.

Men naturligtvis kan vi också se behovet av ett äkta åtagande från våra afghanska partner. De måste verkligen sträva efter ett större ansvarstagande i statsbyggnadsprocessen, med eget ansvar och med en vision om ett stabilt land i framtiden. Vi närmar oss valen 2009 och 2010. Utan tvekan kommer det att bli viktigt för regeringen att återfå legitimiteten, som har naggats i kanten av korruption och svag ledning, framför allt i provinserna. Därför letar vi efter möjligheter att stödja valprocessen på bästa sätt.

Afghanistan står vid ett vägskäl. Många av de tidiga resultaten i arbetet med att bygga en demokratisk stat, i första hand mänskliga rättigheter, uttrycks- och mediefrihet – är hotade. Det blir under alla omständigheter svårt för ett civilsamhälle att växa fram. I det sammanhanget är ert engagemang här i parlamentet – och jag vill åter tacka föredraganden – och ert samarbete med det afghanska parlamentet Wolesi Jirga, ovärderliga. Jag är säker på att ni kan bidra till att utforma och främja en demokratisk process.

Vi i EU – och jag avslutar med det – är skyldiga att stödja Afghanistan, inte bara för att det gäller människorna i det landet och stabiliteten i hela regionen, utan också för att det gäller Europa. Det är detta vi måste göra klart för våra skattebetalare.

  Carlo Fatuzzo, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vet att jag hade två minuter men jag ska inte uppehålla mig vid det. Jag skulle vilja tacka André Brie för det engagemang och den entusiasm han visar i betänkandet. Jag vädjar till honom att inte dra tillbaka sitt namn från betänkandet för han har utfört ett mycket bra arbete tillsammans med mig och de övriga skuggföredraganden. För att säga vad? För att göra vad, vid ett sådant kritiskt ögonblick för Afghanistan? Gårdagens händelser visar hur viktigt Europas och andra aktörers engagemang är för Afghanistan.

I detta betänkande kräver vi för det första ett starkare engagemang i form av en ökad militär närvaro. Utan detta kommer vi ingenstans. För det andra måste vi öka vårt engagemang för att förbättra den demokratiska strukturen i den nya Republiken Afghanistan. De senaste 30 åren har landet alltmer närmat sig ett tillstånd av total laglöshet, och till råga på allt är det en samlingspunkt för internationell terrorism.

När vi började uppmärksamma fenomenet internationell terrorism efter den 11 september begav vi oss till Afghanistan och därefter till Irak, bara för att upptäcka att vi hade kommit till ett ormbo. Afghanistan är terroristernas sista utpost i världen i dag – som Hitler i sin Berlinbunker. De försöker omgruppera, tar ut sin hämnd i Afghanistan för det nederlag som de har lidit, och fortfarande lider, i Irak.

Om så många av oss som möjligt röstar för detta betänkande kan vi i Europaparlamentet skicka ett tydligt budskap längs dessa linjer.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Jag gratulerar föredraganden, André Brie, till hans omsorgsfulla analys av de allvarliga problem vi står inför i Afghanistan, och framför allt till hans insatser för att hitta en skrivning som skulle göra det möjligt för de politiska grupperna att rösta för kompromissändringsförslagen.

Vid omröstningen i utskottet föll tyvärr två viktiga tankar i ändringsförslagen offer för de politiska fördomarna hos kolleger som föredrar att ignorera de problem som det internationella samfundet står inför i Afghanistan, problem som på ett fruktansvärt sätt illustrerades av gårdagens självmordsattack mot den indiska ambassaden i Kabul. Till följd av detta föll hänvisningen till det internationella samfundets behov av att ompröva sin militära och civila strategi bort. Det gjorde även det avsnitt som betonade det ökade missnöjet bland allmänheten mot den korruption som breder ut sig via regeringsinstitutionerna.

Jag uppmanar därför mina kolleger att stödja de ändringsförslag som PSE-gruppen har lagt fram för att få balans i betänkandet igen. Hur kan ett parlamentsbetänkande om Afghanistan undvika att nämna den roll som Pakistan och dess militärregim spelar, som så länge har vanstyrt det landet? Hur kan vi, som ledamöter av Europaparlamentet, ignorera de hemliga fängelser som våra amerikanska allierade har i Kabul, och inte bara där? Varför avvisar vissa ledamöter legitim kritik av det afghanska rättssystemet? PSE-gruppens inställning är tydlig. Det går att stödja ökad närvaro av internationella trupper i Afghanistan och samtidigt försvara behovet av att ompröva den militära säkerhetsstyrkan Isafs strategi. Det går att vara för närmare samarbete mellan EU och Förenta staterna i Afghanistan, utan att blunda för de brott som Bushadministrationen har begått i terroristbekämpningens namn.

Avslutningsvis går det att stödja de afghanska institutionerna och samtidigt uppmärksamma deras allvarliga begränsningar. EU kommer bara att kunna få en strategisk roll i Afghanistan om vi slutar att vara rädda för att presentera vår egen vision för landets framtid. Varför inte börja här och nu med detta betänkande?

  Samuli Pohjamo, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag skulle också vilja gratulera André Brie till ett bra betänkande. Han har hanterat ett svårt ämne på ett grundligt sätt och ur alla synvinklar.

De grundläggande utmaningarna för Afghanistan är att återupprätta säkerheten och en fungerande stat. Det är en svår uppgift eftersom situationen i Afghanistan har förvärrats snarare än för bättrats. Att förbättra säkerhetssituationen är en nödvändig förutsättning för all utveckling. Men en uteslutande militär lösning kommer inte att få landets komplexa problem att försvinna, vilket föredraganden påpekade.

Att återuppbygga hela samhället, tillämpa rättsstatsprincipen, förbättra demokratin och de mänskliga rättigheterna, främja jämställdheten och bygga upp en fungerande regering, utbildningsinstitutioner och hälsovård för hela landet är en enorm uppgift. Afghanistan behöver dessutom ett program för omfattande utveckling av landsbygdsområden och alternativ för opiumodlare.

Allt detta kräver också att EU ökar sitt stöd för att stödja och återuppbygga Afghanistan. EU måste sträva efter att samordna det internationella samfundets verksamheter så att de blir effektivare.

Jag vill ändå framhålla hur viktigt det civilsamhälle som håller på att växa fram i Afghanistan är för att stärka rättsstatsprincipen och demokrati och för att besegra våldskulturen. Utvecklandet av oberoende pluralistiska medier och friheten för dessa att agera är extremt viktigt. På detta område återstår fortfarande mycket arbete i Afghanistan.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Under de senaste 30 åren av Afghanistans historia har landet upplevt sovjetisk ockupation, inbördeskrig och sedan talibanerna vid makten. Operationen Enduring Freedom – som inleddes av Förenta staterna, Förenade kungariket, Polen, Tjeckien, Frankrike och Rumänien, tillsammans med den nuvarande Isafstyrkan – som utgörs av en militärkoalition bestående av nästan samtliga EU:s medlemsstater – måste därför betraktas som en framgång. Utbildningssystemet fungerar bättre, hälsovårdssystemet fungerar bättre och Hamid Karzais regering kontrollerar en betydande del av landet under mycket svåra omständigheter. Terroristernas förnyade styrka under 2007 kan bara betyda en sak för oss. Det Afghanistan behöver från EU och Nato är ökat finansiellt, politiskt och militärt stöd. En annan strategi, vilket de ändringsförslag som vänstern har lagt fram är ett exempel på, skulle vara en demonstration av själviskhet, hyckleri och kortsiktighet.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi befinner oss i en paradoxal situation. Min grupp rekommenderar att alla läser André Bries ursprungliga betänkande så att de inser de utmaningar vi står inför i Afghanistan. Det som har skett är att en liten majoritet i utskottet för utrikesfrågor helt enkelt ändrade och strök de åtgärder som så väl behövdes. Vi kan inte bara säga: Mer trupper, låt allt fortsätta som hittills, allt fungerar bra. Inget fungerar bra! Det visade gårdagens attack. Vi måste revidera den militära strategin. Vi måste sammanföra alla olika initiativ. Det var faktiskt det vi ville uppnå tillsammans.

Herr Brie! Min grupp lade tillsammans med den socialistiska gruppen fram ändringsförslag för att försöka uppnå detta viktiga mål nu. Jag säger detta med den största respekt för det arbete som ni har utfört de senaste åren. Vi argumenterar här om vilken väg som är rätt att gå och det är fegt av er att bara gömma huvudet i sanden och säga att ni drar tillbaka ert nam. Bara för att er grupp har huggit er i ryggen. Och bara på grund av en något annan hållning som också medger att det behövs trupper men att vi måste gå till väga på rätt sätt. Det hjälper inte det afghanska folket. Det hjälper inte heller parlamentet att utveckla en konsekvent strategi för Afghanistan.

Jag uppmanar alla att rösta för ändringsförslagen. I så fall visar vi vårt ansvar. Vårt ansvar för dem som vi skickar till Afghanistan – poliserna och soldaterna – och dem som de vill hjälpa, nämligen den afghanska befolkningen

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är extremt tacksam för det arbete André Brie har utfört och stöder till fullo hans beslut att dra tillbaka sitt namn. Resolutionen har ändrats och beskriver nu ett land där det tydligen var ett högt valdeltagande och glömmer att befolkningen röstade under ett konstant hot från väpnade grupper.

Det nämns inget om närvaron av krigsherrar i Hamid Karzais regering. Det saknas ett ordentligt fördömande av operation Enduring Freedom, som leder till civila offer runt om i landet. Natos verksamhet stöds, trots att dess närvaro i Afghanistan är en bidragande orsak till att det för närvarande råder en total brist på säkerhet i landet. Trots den pågående ökningen av opiumproduktionen sägs inget om möjligheten att lansera pilotprojekt om användning av opium för att framställa morfin. Och detta trots att Europaparlamentet har antagit en särskild resolution om just detta.

En positiv aspekt är utan tvekan den oro som det ges uttryck för när det gäller Malalais Joyas och andra aktivisters öde. Men det är inte tillräckligt för att förhindra att min delegation kommer att rösta emot betänkandet.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Medborgare från EU:s medlemsstater ger sina liv för att långt bort från våra gränser skapa fred och bygga upp Afghanistan. De förtjänar stor respekt och parlamentets fulla stöd, inte minst våra böner om gudomligt skydd, för deras uppdrag fortsätter att vara extremt farligt. Dödsattacken i Kabul i går morse är ett nytt bevis på det.

Jag skulle vilja be rådet och kommissionen att ta upp två specifika problem i samband med den komplexa situationen i Afghanistan. Utan en effektiv strategi för att ”avtalibanisera” norra Pakistan blir stabiliseringen av Afghanistan inte mycket mer än en önskan från västs sida. Natostyrkorna opererar faktiskt med bakbundna händer på grund av detta.

Det andra problemet i Afghanistan är det akuta behovet av att modernisera jordbruket. Det största hindret är den fortsatta osäkerheten i stora delar av landet. FN-statistik ger en mycket klar bild. Ju mer osäker en region är, desto mer blommar vallmofälten varje år. Jag hoppas att rådet och kommissionen får all den visdom och uthållighet som krävs för att stabilisera situationen i Afghanistan.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Vi är alla överens om att situationen i världens fjärde minst utvecklade land fortfarande är tragisk, trots ett antal uppmuntrande tecken sedan starten av återuppbyggnaden av landet. Givetvis är problemen inte enbart militära och strategiska. Men en total seger över talibanerna är självklart fortfarande ett oeftergivligt villkor för att kunna bygga en livskraftig stat med ett oberoende rättsväsende och kritisk media. När det gäller den sista punkten välkomnar jag att det i betänkandet konstateras att den afghanska konstitutionen fortfarande inte garanterar religionsfrihet. Att vara otrogen islam är fortfarande ett brott. Det krävs därför ytterligare insatser av den regim som väst stöder.

Vad jag saknar i detta betänkande är ett tillkännagivande att en seger över talibanerna kräver en strategi gentemot Pakistan, vars territorium fortsätter att vara en fristad för terrorister. Alla vet att Pakistan ger logistikstöd till dessa terrorister. I och med attacken mot den indiska ambassaden i Kabul i går blev detta uppenbart ännu en gång. En politik för Afghanistan måste därför vara en integrerad politik för hela regionen. Annars är den dömd att misslyckas.

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Låt mig börja med att sälla mig till fördömandet av attacken mot den indiska ambassaden och uttrycka våra kondoleanser. Framför allt till general Ravi Dutt Mehta och Venkateswar Rao från den indiska ambassaden och deras familjer. Jag hoppas att denna attack inte ska avskräcka Indien, som är en viktig allierad i återuppbyggnaden av Afghanistan, från att fortsätta sitt stöd.

Det finns en större tragedi i Afghanistan än ödeläggelsen av byggnader och det är ödeläggelsen av människors liv och enskilda individers liv de senaste 35 åren. Det kommer att krävas större insatser än vi kan föreställa oss och ta längre tid att återuppbygga och hjälpa till att bygga upp dessa liv i ett sådant förstört land.

Det första som Afghanistan behöver är emellertid mer säkerhet, inte mindre. Jag välkomnar att betänkandet ger uttryck för ett samförstånd, som även finns på fältet i Afghanistan, om att vi bara kan få en politisk lösning om vi ökar det militära trycket på talibanerna och rebellerna. Vi måste öka trycket och vi villse till att situationen får en politisk lösning. Vi måste stödja den afghanska regerings politik om att det endast går att föra samtal med de talibaner som godtar konstitutionen och som lägger ned sina vapen. Dessa kan återgå till den politiska processen.

Vi måste stödja Hamid Karzai och den afghanska regeringen i deras strävan att återta kontrollen över sitt land och återta de politiska initiativen i sitt eget land. Därför är jag mycket tacksam över vad kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner sa om att fokusera på nästa års val. Afghanistan behöver en stark regering, en engagerad regering som ser framåt och inte bakåt.

Låt mig avslutningsvis på nytt säga att jag anser att kommissionen gör ett utmärkt arbete när det gäller att organisera våra biståndsprogram i Afghanistan. Särskilt ambassadör Hans-Jörg Kretchmer och vår särskilde representant, Francesc Vendrell, gör ett utmärkt arbete som företrädare för EU. I dag måste vi skicka en stark signal om att vi stöder vår personal i Afghanistan och våra tjänsteavdelningar, och till rådet att fortsätta sitt arbete.

  Libor Rouček (PSE). - (CS) Mina damer och herrar! För att lyckas övervinna de säkerhetsmässiga, politiska, ekonomiska och sociala problemen i Afghanistan krävs mer än bara en militär lösning. Det militära trycket mot rebellerna måste matchas av en intensiv politisk process, och en dialog med alla delar av befolkningen som erkänner konstitutionen och är villiga att lägga ned sina vapen. Jag anser att EU bör spela en större roll för att stödja Afghanistans arbete med att bygga sin egen stat, med starkare demokratiska institutioner som kan garantera territoriell integritet, landets enhet och ekonomisk och social utveckling. För närvarande behöver framför allt de södra delarna av landet stöd. Att stärka de administrativa institutionerna och de afghanska myndigheternas gradvisa övertagande av ansvaret för att styra landet måste emellertid åtföljas av effektivt skydd för allas mänskliga rättigheter, i enlighet med rättsstatsprincipen. Det går inte att garantera permanent och varaktig framgång utan ett sådant skydd.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Vi kommer alla ihåg varför Afghanistan invaderades. Det var ett resultat av 11-septemberattackerna mot Förenta staterna, som al-Qaida planerade från sina baser i Afghanistan under talibanernas beskydd. Förenta staterna genomförde tillsammans med sina allierade, framföra allt Förenade kungariket, ett framgångsrikt angrepp för att driva ut al-Qaida från dess fäste. Västs militära styrkor gjorde vad som krävdes för att konfrontera terroristerna.

I betänkandet sägs det att Natos närvaro är nödvändig för att garantera landets framtid. Det är sant att endast en kombinerad militär styrka bestående av den fria och demokratiska världen i form av Nato kan försvara våra demokratiska friheter från attack. Men jag är mycket skeptisk till om det går att skapa demokrati i ett land som aldrig haft någon, särskilt när den förhärskande religiösa ideologin har en negativ syn på västs syn på liberal demokrati.

  Slavi Binev (NI). - (BG) Kolleger! Afghanistan har varit skådeplatsen för militära operationer i sju år nu. I juni 2008 uppgick EU:s truppstyrka till mer än 23 000 man. Det internationella samfundet ger betydande ekonomiskt stöd till Afghanistan och insatser görs hela tiden för att återuppbygga infrastrukturen i landet. Men resultatet av alla dessa insatser är att regeringen bara kontrollerar en tredjedel av Afghanistans territorium.

Fundera över detta resultat. Jag kan inte förstå att vissa vill att EU:s ska öka sitt finansiella stöd till Afghanistan. Varför ska europeiska skattebetalares pengar gå till initiativ som inte visat sig ha någon större effekt? Det finns en önskan om att införa rättsstatsprincipen och förbättra rättssystemet. Men kommer den nuvarande regeringen att kunna upprätthålla detta, med tanke på att den inte ens har full kontroll över sitt eget land? Vi hjälper till att bygga upp polisen i Afghanistan. Men varför resulterar detta i tjänstemän som inte respekterar de mänskliga rättigheterna och missbrukar sin ställning?

Om vi vill att Afghanistan en dag ska sluta vara en källa till spänning och ta en plats i det internationella samfundet på egna meriter måste vi i EU:s institutioner allvarligt ompröva vår nuvarande politik och våra nuvarande strategier.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gå tillbaka till punkt 16 i resolutionen. I denna anges att ”Afghanistans säkerhetsproblem består inte bara i att bekämpa terrorismen. Problemen är mer komplexa än så och kräver därför något mer än en militär lösning.” Jag tror att det var det som Libor Rouček och Samuli Pohjamo ville lyfta fram tidigare. Vi känner till många exempel från historien om att militär kraft kan tvinga fram ett slut på en konflikt och skapa en halvfredlig lösning. Men vi har också lärt oss av historien att en varaktig lösning bara kan garanteras av demokratiska institutioner som har befolkningens stöd.

Vi gjorde framsteg på detta område i Afghanistan och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har rätt när hon säger att den afghanska regeringen nu tydligt måste visa att den respekterar de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten om dessa ska återupprättas. Vid det senaste valet såg jag kvinnor rösta i Afghanistan. Det är ett stort steg framåt. Det är saker som dessa som vi måste bygga vidare på. Och vi måste samarbeta med Pakistan så att vi kan återupprätta fred i området

  Emilio Menéndez del Valle (PSE). - (ES) Herr talman! Fler internationella soldater dog i Afghanistan i juni än i Irak. I juni syntes talibanerna och deras styrka allt tydligare i Peshawar, en central pakistansk stad i konflikten.

I Pakistan hävdas det att de väpnade styrkorna har upprättat hemliga fredsavtal med de talibanska ledarna i Afghanistan och Pakistan, och att den pakistanska armén verkar bry sig mer om gränsen mot Indien än om gränsen mot Afghanistan. Som flera talare redan har påpekat dödades dessutom fyrtio människor i går vid grindarna till den indiska ambassaden i Kabul.

Är det inte dags att fundera över en annan typ av strategi?

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Vural Öger (PSE). – (DE) Fru talman! Juni var den blodigaste månaden för de utländska soldaterna sedan slutet på talibanregimen 2001. Fler än 48 allierade soldater dödades, vilket är fler än det antal som dödades i Irak under samma period. Sedan början av året har våldet i Afghanistan kostat mer än 2 200 människor livet. Vad vi ser i Afghanistan är inte en isolerad konflikt utan ett regionalt krig som kan spridas ytterligare. Situationen är allvarligare nu än 2001.

Mot bakgrund av denna oroväckande situation måste EU fortsätta att ge Afghanistan hög prioritet. Närvaron av EU-trupper och EU:s civila operationer i landet spelar en central roll. Efter långa förhandlingar i utskottet stöder jag slutversionen av vårt förslag till resolution. I detta ingår många element, inklusive systematisk utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna, större inriktning på återuppbyggnaden av civilsamhället och bättre samordning mellan de internationella organen.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). - Fru talman! Efter att ha lyssnat till debatten i dag och läst alla ändringsförslag får jag en känsla av att vissa människor tror att enbart samtal är bra och hjälper samt att all militär närvaro är dålig och kontraproduktiv. Jag vet inte hur många av ledamöterna i denna kammare som är krigsflyktingar, men jag är det. Jag vet att det behövs både civilt samarbete och militär närvaro. Min erfarenhet av krig är att de som är mest beredda till samtal inte har någon makt och att våldsmän, smugglare och krigsherrar som har makt sällan är beredda att föra några samtal. Därför krävs det en kombination av militära och civila insatser om vi på allvar vill bryta den onda cirkeln av våld och fattigdom i Afghanistan.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Vi ser en kraftig ökning av terroristattacker och våldsamt uppror i Afghanistan. Der internationella samfundet får inte tolerera och ge efter för terroristorganisationer som finansieras genom narkotikahandel.

Terroristorganisationerna huvudmål är nu att så split bland Natos allierade och ge intryck av att det är omöjligt att skapa fred i Afghanistan. I och med detta hotar de inte bara säkerheten i regionen utan i hela världen. EU:s säkerhetspolitik gentemot Afghanistan måste därför vara mer dynamisk och flexiblare, och inkludera konkreta kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att återupprätta det afghanska samhället, de afghanska institutionerna och rättsstatsprincipen. Och stödja president Hamid Karzai. Europeiska gemenskapen bör fortsätta att stödja de åtgärder som redan har bidragit till framsteg i landet, särskilt de som hjälper till att tillfredsställa befolkningens grundläggande behov och tillhandahåller hälsovård.

  Dragoş Florin David (PPE-DE). - (RO) På grund av terroristaktiviteten, den ökande narkotikaproduktionen och de många våldsincidenterna är Afghanistan fortfarande det internationella samfundets största utmaning.

Jag ber därför kommissionen och rådet, liksom de internationella organisationerna, att prioritera tre viktiga åtgärder i den kortsiktiga handlingsplanen: att identifiera och isolera narkotikadistributionskanalerna i Afghanistan, att se till att länderna i regionen, med hänsyn till deras nära kulturella och religiösa band, i större utsträckning deltar i genomförandet av internationella strategier och att öka de ekonomiska anslagen för och deltagandet i återuppbyggandet och det humanitära och administrativa livsmedelsstödet.

Jag anser dessutom att förstärkt politisk, kulturell och religiös dialog med Afghanistan är en genomförbar lösning för att uppnå målet om stabilitet i regionen.

Jag gratulerar André Brie till det betänkande som han har utarbetat.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag har precis återvänt från Helmand och Kandahar. Jag håller med om att det inte går att göra framsteg utan stabilitet. Stabilitet innebär goda styrelseformer, det innebär trupper och det innebär poliser.

Vissa av våra europeiska allierades agerande i Afghanistan präglas av mycket ord, men lite verkstad. Vi behöver fler stridande förband där, vi behöver större flexibilitet, vi behöver ökat stöd till Isafstyrkan i Afghanistan. På polisområdet gör EU ett bra arbete. Men det är ingenting jämfört med omfattningen av den amerikanska insatsen. Utbildningen av poliser borde samordnas ordentligt mellan EU och Förenta staterna.

Avslutningsvis skulle jag vilja fördöma de kommentarer André Bries fällde när han i praktiken likställde talibanerna och amerikanerna. Det var ovärdigt. Talibanerna mördar sitt eget folk. De allierade är därför att stödja lokalbefolkningen.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! I punkt 11 i förslaget till resolution anges att Europaparlamentet ”stöder Natostyrkornas ansträngningar att förbättra säkerheten i landet och bekämpa lokal och internationell terrorism. Parlamentet anser att styrkornas närvaro är synnerligen viktig för att säkra landets framtid”.

I ändringsförslag 9, som har lagts fram av föredraganden, motsägs denna hållning och det föreslås att punkten ska strykas. Det hade varit mycket bättre om föredraganden i stället tydligt hade förklarat att parlament stöder lokal och internationell terrorism och anser att Natostyrkornas närvaro utgör ett hinder för att säkra landets framtid under talibanerna. Ett sådant ändringsförslag 9 skulle ha varit ett tacksamt byte för dem som är kritiska till Afghanistan och Nato.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Fru talman! En av EU:s viktigaste utmaningar just nu är att skapa effektiva mekanismer för att samordna projekt och utbyta information bland dem som är verksamma i Afghanistan. En sådan mekanism är viktig för att de projekt som drivs av de organisationer som är verksamma i Afghanistan ska bli ömsesidigt komplementära. Internationell och lokal terrorism måste motarbetas så att säkerheten i landet ökar och utvecklingen därigenom gynnas. Därför bör vi tillsammans stödja det afghanska samhället och olika försoningsprojekt. Dessutom bör vi arbeta för att stabilisera situationen i Afghanistan genom att stärka lokala institutioner och tillfredsställa befolkningens grundläggande livsvillkor. Ett viktigt steg på vägen mot att återupprätta demokratin i landet är att uppnå fria och oberoende medier. Detta bör stödjas.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr Brie, fru kommissionsledamot, min vän Benita, mina damer och herrar! Jag vill återigen säga att jag stöder André Bries betänkande och att jag är nöjd att det råder ett så brett samförstånd om att Afghanistan behöver mer säkerhet i vid mening och mer samhällsstyrning vid denna, som ni så riktigt påpekade, mycket svåra period.

Vår diskussion har lyft fram att vi har att göra med en mycket komplex situation som kräver mer än bara en militär lösning, att vi står inför en extremt svår situation, att det internationella samfundet måste göra långsiktiga åtaganden, vilket som ni påpekade är nödvändigt och kritiskt för EU, att det kommer att ta lång tid att öka befolkningens hopp och att vi, som kommissionen påpekade, framför allt på samhällsstyrningsområdet måste koncentrera oss på förberedelserna inför nästa val. För egen del kommer rådet givetvis att övervaka valförberedelserna mycket noga.

När det gäller de aspekter som rör samhällsstyrningen skiljer respekten för rättsstatsprincipen och allt som rör våra traditioner inte oss åt. Detta måste vi även tala om för de afghanska myndigheterna.

När det gäller säkerhetsbestämmelserna och närvaron på marken skulle jag vilja påpeka att EU:s personal utgör mer än 50 procent av Isafstyrkan och rådet kommer att koncentrera sig på fyra prioriterade områden de kommande månaderna. Prioritet ett kommer att vara att genomomföra den betydande ökning av EUPOLS personal som vi beslutade om vid rådets möte den 26 maj. Självklart är alla aspekter som rör polisens effektivitet viktiga och parlamentet gör rätt som bryr sig om detta.

För det andra kommer rådet att sträva efter att övervaka genomförandet av slutsatserna från den internationella konferensen till stöd för Afghanistan. Med tanke på sitt finansiella bidrag måste EU spela en central roll på detta område.

För det tredje måste EU framhålla behovet av förbättrade förbindelser mellan Afghanistan och Pakistan – vilket flera av er har nämnt – och uppmuntra båda länderna att fortsätta arbeta för att stärka sitt samarbete, framför allt i kampen mot den gemensamma utmaning som terrorismen utgör och i alla frågor som rör narkotikahandeln.

Avslutningsvis anser rådet och kommissionen att det är viktigt att ha Europaparlamentets helhjärtade stöd i denna fråga som är så avgörande för både det internationella samfundet och – vilket också flera av er nämnde – EU:s framtid.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag ska försöka att fatta mig kort. Jag tänker bara göra tre kommentarer. Den första rör Pakistan. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört viktigt att arbeta med gränsfrågan, och även att utnyttja den möjlighet som den nybildade regeringen i Pakistan innebär.

Samtidigt ser vi redan ökade spänningar där. Förhoppningsvis kommer dessa inte att hota de något förbättrade förbindelserna på gräsrotsnivå.

Vi arbetar därför också i gränsområdet och vi ser att regionalt samarbete, inklusive gränsförvaltning och regionala handelsmöjligheter är viktigt. Vi stöder dessutom det dialoginitiativ som G8 har inlett med Tyskland om Afghanistan och Pakistan. Detta var min första kommentar.

Min andra kommentar rör rättsväsendet. Vi anser att goda styrelseformer är viktiga och detta går hand i hand med polis och rättsväsende. Om det råder straffrihet kan polisen göra vad de vill. Det måste finnas ett bra rättssystem. Tillsammans med rådet, som har arbetat med polisen, har vi i kommissionen arbetat mycket starkt med rättsväsendet och vi har därför i hög grad bidragit till att utforma Afghanistans nationella rättsstrategi och rättsprogram. Detta måste återigen vara ett varaktigt program som existerar under lång tid.

Det finns ett särskilt fönster. För rättssektorn finns världsbankens återuppbyggnadsfond för Afghanstan (ARTF). Vi planerar att även anslå medel till denna ur Afghanistans bilaterala program. Redan vid Romkonferens bidrog vi till processen och till att hålla vårt löfte. Men givetvis återstår många reformer.

Min tredje och sista kommentar rör landsbygdsutveckling. Pariskonferensen visade oss tydligt att vi måste ha ett starkt fokus på landsbygdens utveckling. Jag måste säga att vi allt sedan starten har haft detta som en av våra viktiga sektorer och arbetat på det. Vi är starkt engagerade i att fortsätta och i att tillhandahålla ekonomiska alternativ till produktionen av opiumvallmo.

Vi förbättrar också – och detta är så att säga det nya – infrastrukturer på landsbygden genom förvaltning av avrinningsområden och konstbevattning, och förbättrar lokala grödor och djuruppfödning. Jag tycker det är mycket intressant att anlägga en regional syn, exempelvis i norr, på samarbete med Tadzjikistan om vattenkraft för elektricitet och för att få vatten för bevattning av fälten. På så sätt kan man förbättra den afghanska befolkningens produktion av livsmedel och få dem att avstå från produktion av narkotika.

Därför ser vi fram emot ett fortsatt nära och fruktsamt samarbete med parlamentet. Vi kommer att vara kvar länge och jag hoppas att vi får ert stöd både för politiken som sådan, för strategin, men även för att genomföra denna. Vi vet att det är skattebetalarnas pengar. Men jag anser att vi måste vara på plats och arbeta tillsammans med er för Afghanistans stabilitet.

  André Brie, föredragande. – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja göra ytterligare tre kommentarer. Till att börja med skulle jag vilja säga till Angelika Beer att jag inte är rädd för min egen grupp och skulle klara av att ta debatten. Ett av de värsta ändringsförslagen till mitt betänkande under utskottsbehandlingen kom från min egen grupp. Enligt detta hade det inte skett några positiva förändringar överhuvudtaget i Afghanistan. Arrogansen i detta gör mig verkligen upprörd. Det är viktigt att alla har en realistisk och balanserad attityd gentemot Afghanistan. Det afghanska samhället är inte bara rikt utan även motsägelsefullt och mångfacetterat. Och det gäller i ännu högre grad för de problem som vi står inför.

För det andra har många kolleger och ledamöter sagt till mig att vi måste ta vårt ansvar gentemot Afghanistan när det gäller att hantera terrorism, opiumodling, korruption osv. Många av mina kolleger till vänster skulle förmodligen säga att detta även gäller ockupationen. Min egen åsikt, som jag har försökt att klargöra, utgår från befolkningens intressen. En befolkning som har upplevt 30 år av krig. Mycket av detta återfinns i betänkandet och för detta tackar jag än en gång de personer och alla de grupper som har varit inblandade.

Även om jag motsätter mig stora delar av texten fortsätter jag avslutningsvis gärna arbetet på betänkandet som en del av mitt fortlöpande engagemang för Afghanistan. Det råder det inget tvivel kring.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) Afghanistan är ett land med många problem. Det är ett land som drabbas av många terroristattacker, med försämrad inre säkerhet, och där de mänskliga rättigheterna inte respekteras.

Landet producerar enorma mängder opium, vilket även har en negativ inverkan på säkerheten och politiken eftersom en ekonomi baserad på opiumproduktion är en källa till korruption och svaga offentliga institutioner, särskilt rättssystemet.

Över hälften av Afghanistans befolkning lever under fattigdomsgränsen, arbetslösheten är 40 procent och det är fortfarande straffbart att ta avstånd från islam. Trots att landet genomgår en komplicerad och svår återuppbyggnadsprocess måste det på ett mycket bättre sätt tillfredställa sina invånares behov på områden som utbildning, hälsa, bostäder, mat och folkhälsa.

Hjälp till Afghanistan bör inkludera kortsiktiga och långsiktiga åtgärder som går att genomföra tack vare långtgående förbättringar av styrelseformerna. EU:s stöd bör baseras på erfarenheterna och kunskaperna hos de styrkor som medlemsstaterna för närvarande har i Afghanistan, med civila eller militära styrkor som mellanhänder. Närvaron av Natos styrkor är också viktigt för att bekämpa terrorismen. Att en så stor del av befolkningen röstar i valen borde ha en positiv effekt på landets framtid eftersom detta visar att det finns en vilja att skapa en demokratisk stat. Det är också extremt viktigt att fortsätt kampen mot korruption och uppmuntra inrättandet av nya strukturer i de afghanska institutionerna. Omstruktureringen och de gemensamma internationella insatserna kan ha en enorm effekt för att få Afghanistan ur den svåra situation som det befinner sig i, och som orsakas av den interna konflikt som har pågått under så lång tid.

6. Ändring av direktiv 2003/87/EG för att integrera luftfartsverksamheten i gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (05058/3/2008 – C6-0177/2008 – 2006/0304) (Föredragande: Peter Liese) (A6-0220/2008).

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja tacka det slovenska ordförandeskapet, parlamentets föredragande och kommissionen som med gemensamma ansträngningar lyckades enas om att luftfart ska ingå i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Och jag vet att detta var svårt.

Denna överenskommelse är en viktig politisk signal och ett instrument för att nå de ambitiösa mål som vi har fastställt för att bekämpa klimatförändringarna. Det är också ett ambitiöst åtagande som utgör en del av en större politisk kontext, nämligen de pågående förhandlingarna om energi- och klimatpaketet i EU och de pågående förhandlingarna runt om i världen för att bekämpa klimatförändringarna.

Den internationella ekonomiska och politiska kontexten är svår och gjorde förhandlingarna om texten extra besvärliga. Vi var tvungna att ta hänsyn till en rad faktorer. Först och främst det stigande oljepriset och behovet av att bevara de europeiska flygbolagens globala konkurrenskraft, EU:s önskan och åtagande om att bekämpa klimatförändringarna och ingåendet av ett internationellt avtal i Köpenhamn 2009. Det var viktigt att ta hänsyn till alla parters intressen, inklusive regionernas intressen, eftersom dessa på grund av sin geografiska situation är extremt beroende av luftfart för sin utveckling och för sina band till fastlandet.

Vi tog också hänsyn till flygbolagen i de nya medlemsstaterna, där rörligheten för närvarande är låg men snabbt ökar. Till sist tar vi även hänsyn till små och medelstora företags situation. Resultatet är att dagens kompromiss är ett balanserat men ändå ambitiöst åtgärdspaket. I kompromissen erkänns att flygindustrin måste bidra till minskningen av koldioxidutsläppen. Samtidigt gör kompromissen det möjligt för sektorn, och detta är självfallet mycket viktigt, att förbereda sig inför och anpassa sig till de nya miljökraven.

Andelen utsläppsrätter som kommer att auktioneras ut är ganska liten och den övre gräns som används för att beräkna varje operatörs tilldelning av utsläppsrätter är realistisk. Överenskommelsen har global räckvidd. Den rör inte bara europeiska bolag utan även bolag från tredjeländer. Dels måste överenskommelsen ta hänsyn till de motsvarande åtgärder som tredjeländer kan genomföra, dels måste den framför allt ses som en föregångare till en framtida global överenskommelse om internationella flygbolags deltagande på koldioxidmarknaden. Det är vår ambition.

Medlemsstaterna och kommissionen vill därför fortsätta diskussionerna i olika internationella organ så att man kan skapa förutsättningar för en sådan global överenskommelse, eller bilaterala överenskommelser. Målet är att i framtiden skapa kopplingar mellan EU:s system och andra nationella eller regionala system.

Avslutningsvis var vi noga med att skicka ett särskilt budskap till utvecklingsländerna eftersom många av dessa länders flygbolag eventuellt kommer att undantas från systemet på grund av den klausul om minimistorlek som införlivades i överenskommelsen.

För att sammanfatta fortsätter texten i samma anda genom att det anges att auktionsintäkterna ska användas för att bekämpa klimatförändringarna både inom och utanför Europa genom en serie åtgärder som anges i texten. Särskild tonvikt läggs vid åtgärder för att underlätta anpassning till klimatförändringarna i utvecklingsländer, rymdforskning och transportslag med låga utsläpp.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen . – (EL) Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja tacka och gratulera föredraganden, Peter Liese, till hans utmärkta arbete med förslaget om att införa luftfartsverksamhet i EU:s system för handel med utsläppsrätter, och Europaparlamentet för dess positiva och konstruktiva bidrag.

Jag är glad att det har gått att nå en överenskommelse vid andra behandlingen. Europaparlamentets ledamöter har spelat en avgörande roll för att bevara integriteten i kommissionens förslag och har satt upp högre miljömål på viss viktiga områden.

Genom att nå en överenskommelse om direktivet har gemenskapens institutioner visat att EU kan anta specifika åtgärder för att nå sina ambitiösa mål i kampen mot klimatförändringarna.

Detta direktiv är det första i en serie åtgärder som syftar till att nå EU:s mål om växthusgaser till 2020. Genom att anta direktivet skickar vi ett positivt budskap till de kommande förhandlingarna om paketet med klimat- och energiåtgärder.

Alla ekonomiska sektorer har en skyldighet att bidra till att vi når EU:s klimatförändringsmål. Att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter är en oumbärlig del av EU:s övergripande syn på hanteringen av luftfartens inverkan på klimatförändringarna.

Utsläppen från luftfartssektorn ökar i snabb takt. De har nästan fördubblats sedan 1990 och förväntas fördubblas en gång till fram till 2020. Därför är det nödvändigt att vidta kraftfulla åtgärder. Detta kan endast göras på EU-nivå, inte på nationell nivå.

Att vi har enats vid andra behandlingen bekräftar också kraften i EU:s system för handel med utsläppsrätter, som är världens största. Genom de internationella förhandlingarna för att nå en internationell klimatöverenskommelse efter 2012 kan systemet för handel med utsläppsrätter utgöra grunden för en kommande global marknad för koldioxid.

Genom att delta i EU:s system för handel med utsläppsrätter kommer flygbolagen att få nödvändig erfarenhet inför framtida begränsningar av utsläppen av koldioxid på global nivå.

Utöver att anta och genomföra direktivet kommer kommissionen fortsätta sitt arbete inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar och med FN:s luftfartsorganisation ICAO för att nå en internationell överenskommelse om hantering av utsläpp från luftfartsverksamhet.

Vi kommer att fortsätta att arbeta för att luftfarten ska införas i det internationella systemet för begränsning av klimatförändringarna efter 2012, när Kyotoavtalet löper ut.

Det går emellertid inta att nå någon global överenskommelse om ingen är villig att gå i bräschen för dessa ansträngningar på global nivå. Genom att införa luftfartsverksamhet i EU:s system för handel med utsläppsrätter tar vi på oss denna ledande roll. Samtidigt betonar vi att vi är öppna för diskussion med våra partner, vilket vi hoppas kommer att leda till ett världsomspännande system.

På vissa avgörande punkter har Europaparlamentet varit framgångsrikt i sina förhandlingar och därför går slutdokumentet längre än kommissionen ursprungliga förslag, särskilt när det gäller övre gränser och hur stor del av utsläppsrätterna som ska auktioneras ut.

Jag är extra glad att Europaparlamentet under hela förhandlingsprocessen framhöll behovet av att skapa ett ambitiöst direktiv som kan hantera luftfartsverksamhetens inverkan på klimatförändringarna. Överenskommelsen om detta direktiv är ett viktigt steg framåt i kampen mot klimatförändringarna. Europeiska kommissionen kan därför godta kompromisspaketet så att vi kan nå en överenskommelse vid andra behandlingen.

  Peter Liese, föredragande. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Växthusgaser från luftfartsverksamhet har faktiskt fördubblats sedan 1990, och kanske mer än fördubblats för vi har ännu inte sett de senaste siffrorna. Detta rimmar illa med EU:s mål om en tjugoprocentig minskning av växthusgaserna till 2020, vilket faktiskt ska ökas till 30 procent om vi även får med oss andra. Beslutet att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter är därför något vi har väntat länge på och det är skönt att vi nu har lyckats nå en kompromiss vid andra behandlingen.

Denna överenskommelse är en viktig signal för det allmänna klimat- och energipaketet som vi fortfarande hoppas kunna avsluta i år, om det överhuvudtaget går. Jag vill tacka alla som har bidragit till det lyckade resultatet, framför allt skuggföredragandena, företrädarna för andra utskott, exempelvis Georg Jarzembowski i utskottet för transport och turism, olika tjänstemän, företrädare för kommissionen och rådet och framför allt det slovenska ordförandeskapet, som spelade en avgörande roll i de svåra diskussioner som fördes på rådsnivå.

Vi var tvungna att argumentera och brottas med många viktiga frågor men till sist kom vi fram till en fungerande kompromiss som innehåller många positiva delar. Handeln med utsläppsrätter inom luftfartssektorn kommer nu att kunna fungera på ett smidigt sätt redan från början, vilket inte var fallet med kraftbolagen och de energiintensiva industrierna. Det kommer inte att finnas några nationella tilldelningsplaner och därför inga relaterade problem som övertilldelning, snedvriden konkurrens och liknande. Vi ska införa ett standardiserat europeiskt distributionssystem baserat på riktmärken och auktioner. Det innebär att företag som redan har investerat i ren teknik kommer att belönas och inte som tidigare i vissa fall bestraffas.

Vi måste övertyga ministerrådet om att godkänna en skrivning som innebär att intäkterna öronmärks, vilket går längre än något som rådet hittills har varit berett att godta på andra områden. Det handlar helt och hållet om klimatskydd. Vi vill inte införa nya skatter på detta område utan i stället se till att intäkter öronmärks. Personligen tilltalas jag av denna tanke, att vi koncentrerar stödet till dem som använder sig av miljövänliga transportmedel som tåg och bussar. Även de drabbas av de höga oljepriserna och till skillnad från flygbolagen måste de ibland betala alla möjliga skatter, vilket i mitt land även innefattar miljöskatt. Vi måste verkligen försöka ändra detta förhållande och nu kan vi göra just det.

Det revolutionära i detta förslag är att flygningar och flygbolag från tredjeländer har inkluderats. Detta är nödvändigt av miljöskäl för två tredjedelar av de utsläpp som omfattas av vårt system har inte sitt ursprung i resor inom EU utan från interkontinentala flygningar. Vi vill också införliva tredjeländer av konkurrensskäl. Vi är övertygade om att våra regler är förenliga med internationell rätt, exempelvis Chicagokonventionen, och det finns flera rättsutlåtanden som stöder detta.

Vi måste leva med att den nuvarande amerikanska administrationen ser det på att annat sätt. Jag är inte den som kritiserar president Bush för allt han gör – jag brukar vara mer balanserad i min kritik – men just i det här fallet anser jag att det är oacceptabelt att Förenta staternas regering säger att vi fortfarande bör förhandla på internationell nivå, vilket innebör ICAO-nivå. ICAO har haft ansvaret för att minska utsläppen från luftfartsverksamheten sedan 1997, med andra ord sedan Kyoto, och har än så länge inte uppnått några resultat överhuvudtaget, absolut ingenting. Ett av huvudskälen är det motstånd som den nuvarande amerikanska administrationen har visat upp.

Med anledning av detta vill jag än en gång klargöra följande. Vi vill ha en internationell överenskommelse. Men om vi ska vara realistiska kommer detta bara att ske när en ny president tillträder i Vita huset, någon som tar miljöskydd på allvar. Det spelar sedan mindre roll om det är Barrack Obama eller John McCain. Då kan vi göra framsteg även på detta område. Sammantaget anser jag att alla måste göra eftergifter. Men det är en bra kompromiss och jag skulle bli glad om en stor majoritet röstar för den vid omröstningen i kammaren.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! På PPE-DE-gruppens vägnar vill jag rikta ett varmt tack till föredraganden, Peter Liese, för vad han har uppnått. Det finns två skäl till detta. För det första ett välbalanserat och framgångsrikt resultat av förhandlingarna mellan parlamentet och rådet. För det andra har vi även ett balanserat resultat mellan önskemålen från miljölobbyn, transportindustrins intressen och näringslivet, och vi kan se att detta är mycket komplexa frågor.

Jag är extra glad att vi har enats om att införa systemet 2012. Det ger oss tid att göra framsteg i våra förhandlingar med tredjeländer. I samband med skulle jag vilja rikta en vädjan till er herr kommissionsledamot. Vi kan inte bara ha inställningen att vi har rätt och att andra ska följa oss. Då kommer vi att få länder som hämnas på våra flygbolag. Det är inte bra. Vi borde inte offra flygbolagen, och att bolag flyttar sin verksamhet från de europeiska flygplatserna, till förmån för en ensidig miljöpolitik.

Jag ber er även att ta den uppgift som rådet och parlamentet har tilldelats på allvar och snabbt agera i förhandlingarna under de kommande åren. Jag erkänner att när det gäller Förenta staterna kan man lämna läget oförändrat till 2010. Men med de andra länderna – som Ryssland och Kina – måste vi verkligen diskutera detta så att vår icke-integrerade lösning inte hotar våra flygbolag och våra flygplatser med deras tusentals och miljontals anställda.

Jag är glad att vi har behållit balansen. Vi går faktiskt tillbaka till åren 2004–2006 som referensdatum för tilldelningen av certifikat. Men vi har satt ett mycket rimligt tak på 97 procent respektive 95 procent och tilldelar inledningsvis 85 procent av certifikaten gratis. Endast 15 procent kommer att auktioneras ut. Genom detta hoppas vi uppnå den avsedda effekten och minska luftfartsindustrins inverkan på miljön. Samtidigt måste vi kunna hålla flygbolagens kostnader och passagerarna avgifter på en rimlig nivå.

Med tanke på att priset på jetbränsle har stigit så dramatiskt måste vi se till att vi balanserar våra medborgares intressen mellan dels miljön, dels deras transportmöjligheter och rörlighet. Av detta skäl vill jag än en gång gratulera föredraganden till hans insats.

  Matthias Groote, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först tacka föredraganden, Peter Liese, för hans hjälpsamma och konstruktiva samarbete. Det ger mig stort hopp inför det energipaket som vi ska ta fram här i parlamentet och sedan anta tillsammans med rådet. Och allt detta ska ske under denna valperiod.

Den nuvarande kompromissen visar att EU nu tar miljön på allvar. Denna gränsöverskridande kompromiss är också en indikation påatt vi även gör framsteg internationellt, inte bara när det gäller klimatskydd utan även när det gäller energieffektivitet. Jag är extra glad att alla flygplan över 5,7 ton ingår i åtgärderna och att vissa flygplan, exempelvis företagsjetplan, inte undantas. Allmänheten hade inte förstått om vi hade gjort undantag för privilegierade grupper.

Vi har haft många utfrågningar om klimatförändringarna i parlamentet de senaste veckorna. Alla experter har sagt att vi måste bryta utsläppsnivåernas uppåtgående trend och vi måste göra det under nästa decennium. Med denna kompromiss har vi sett till att stoppa trenden inom luftfartssektorn. 2012 ska vi införa en övre gräns på 97 procent för tilldelning av certifikat. Denna kommer att sänkas till 95 procent 2013. Detta kommer att bryta trenden inom just denna sektor där utsläppen har stigit kraftigt och ökat med 73 procent mellan 1990 och 2003. Vi kan vända trenden.

Vissa av mina kolleger har redan nämnt att 85 procent av certifikaten kommer att tilldelas gratis medan 15 procent kommer att auktioneras ut. Jag skulle ha föredragit en mer ambitiös strategi på denna punkt. Men detta är en kompromiss som alla kan godta och en kompromiss är bättre än att gå vidare till tredje behandlingen.

Intäkterna bör användas för att bekämpa klimatförändringarna och för att finansiera anpassningsåtgärder. Detta anges uttryckligen i direktivet. Jag uppmanar än en gång medlemsstaterna att faktiskt avsätta pengar för detta ändamål och inte för att täppa till hål i någon budget. Dessa intäkter måste anslås till lämpliga åtgärder. Annars kommer de att ses som en extra skatt.

Jag välkomnar speciellt att direktivet ska ses över 2014. Det ger oss möjlighet att avgöra om vi måste göra justeringar någonstans eller om vi kan anta en mer ambitiös nivå.

Under lagstiftningsprocessen om kväveoxidutsläpp stödde jag införandet av ett multiplikatorsystem. Jag har nu en fråga till kommissionsledamoten. När kommer kommissionen att lägga fram ett lagförslag om detta?

  Holger Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag är förvånad, glad och oroad på samma gång. Jag är förvånad hur snabbt parlamentets föredragande, i sina enskilda samtal med rådets ordförandeskap, lyckades rensa förslaget från nästan allt som parlamentet hade ansett viktigt i detta ärende under de två senaste åren. Detta bör inte vara ett riktmärke för vår kommande debatt om energipaketet för det är politik bakom stängda dörrar, inte demokrati med insyn.

Jag är emellertid glad att vi har lyckats behålla fötterna på jorden. När flygbolagen införs i systemet är det viktigt att hålla nere kostnaderna. Alla flygbolag som i dag saknar ett effektivt bränsleprogram betalar priset i form av sin egen undergång.

Till sist är jag oroad över det önsketänkande som vissa verkar ha när det gäller den internationella situationen. Peter Liese! Handel med utsläppsrätter i Förenta staterna förkastades inte av presidenten utan i senaten, där det parti som har majoriteten mycket väl kan vara samma parti som nästa president kommer att komma ifrån. Vi måste verkligen vara realistiska i vår bedömning av situationen. Även om vi lyckas övertyga amerikanerna om att delta i systemet med handel med utsläppsrätter har vi fortfarande kvar många andra länder runt om i världen. Jag vet ens inte hur vi ska kunna inleda samtal med dem. Jag tänker exempelvis på emiren av Dubai.

I kommersiella termer är denna region en mycket större utmaning för oss, och konkurrensen från just denna källa är mycket betydelsefullare än den som kommer från ett par – om ni ursäktar ordvalet – bankrutta amerikanska flygbolag. Delta är något som vi helt har ignorerat. Det är oerhört viktigt att behålla rätt proportioner, rätt perspektiv när vi anser att vi visst bör gå framåt men inte göra så mycket framsteg att andra inte längre kan hålla jämna steg med oss. Vi provocerar fram ett handelskrig här. Peter Liese! Detta måste vara något som ni uppmärksammades på under era utfrågningar i den amerikanska kongressen. Men det kommer ni väl aldrig att erkänna här.

Därför har vi nu en kompromiss som är ganska realistisk, men vi får hoppas att förfarandet inte är ...

(Talmannen avbröt talaren)

  Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Till att börja med vill jag tacka föredraganden, Peter Liese, för hans goda samarbete med rådet för att nå denna kompromiss. Jag kommer bara att ta upp två punkter. Den ena är förstås en prestation – från och med 2012 kommer handel med utsläppsrätter att inledas i hela sektorn, även i de tre statliga flygbolag som bedriver luftfartsverksamhet inom EU. Även om jag skulle vilja betona den särskilda treprocentskvot som ger extra möjligheter till unga och snabbväxande EU-företag, med en genomsnittlig tillväxt på mer än 18 procent under fyra år, anser jag för det andra att detta kommer att ge dem möjlighet att konkurrera på dessa marknader och samtidigt sätts en övre gräns på en miljon för sådana företag. Detta är därför en utmärkt prestation och ett utmärkt betänkande. Tack.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Till att börja med vill jag tacka Peter Liese för hans utmärkta arbete. Det är bara synd att den överenskommelse vi har framför oss trots hans ansträngningar är en överenskommelse som min grupp endast med stor tveksamhet kan stödja. Det beror på den djupt beklagliga bristen på ambition från rådets sida.

Under flera år har regeringarna talat entusiastiskt om systemet för handel med utsläppsrätter som det stora svaret för att se till att luftfartssektorn bidrar till minskningen av utsläppen. Handel med utsläppsrätter har verkligen potential att spela en viktig roll men allt beror på hur systemet utformas. På grund av rådets omedgörlighet är dagens överenskommelse långt från vad vi verkligen behöver och visar på det oerhörda gap som råder mellan våra regeringars retorik om klimatförändringarna och graden av politisk vilja som de faktiskt är redo att uppbåda.

I överenskommelsen saknas viktiga aspekter, exempelvis ett sätt att begränsa flygbolagens möjligheter att fortsätta precis som förut genom att köpa upp utsläppsrätter från andra sektorer. Det saknas fullständig utauktionering av utsläppsrätter, trots att det uppfyller kommissionens kriterium om att till fullo kunna vältra över kostnaderna, och det saknas en tuff övre gräns som åtminstone ligger i närheten av det som krävs inom andra sektorer.

Parlamentet har gjort sitt bästa och dagens överenskommelse innebär åtminstone vissa förbättringar av den gemensamma ståndpunkten. Det är ett litet steg i rätt riktning. Men det är också verkligen en missad möjlighet till något bättre. För att överenskommelsen ska bli meningsfull, och för att verkligen kunna ta itu med luftfartens utsläpp, måste insatserna öka och ges den miljöintegritet som de är i akut behov av.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Den här sommaren kan bli den första utan is på Arktis. Några av världens största glaciärer åker nu kana från inlandsisen på Grönland ut i Nordatlanten. Aldrig någonsin har så mycket is och snö smält som det gjort under de senaste åren. Jag såg det själv med egna ögon vid ett Grönlandsbesök i fjol. Till och med FN:s klimatpanels experter häpnar inför den avsmältning som pågår.

Denna skrämmande utveckling är förstås direkt kopplad till våra utsläpp och den globala uppvärmningen. Det är vi i den rika världen – USA, Australien, Japan och självklart EU som bär skulden till detta. Det är därför vi måste nagelfara alla sektorer som bidrar till utsläpp av koldioxid och växthusgaser.

Flygindustrin har hittills ökat sina utsläpp med ungefär 100 procent sen 1990. Flygindustrin har hittills kommit lätt undan. Flygbränsle är skattebefriat, och kommuner och regioner subventionerar ofta flygplatser i Europa. Här i EU flyger vi i en aldrig minskande utsträckning.

Den kompromiss som vi nu ska ta ställning till är tyvärr långt ifrån de nödvändiga åtgärder som vi i GUE/NGL-gruppen ville ha. Minskningskraven på flyget borde ha varit högre, andra utsläpp än CO2 borde ha tagits med, utsläppsrätterna borde inte delas ut gratis. Detta är i alla fall en överenskommelse som är ett litet steg i rätt riktning. Flyget kommer att tvingas minska sina utsläpp, och en liten del av utsläppsrätterna måste auktioneras ut. Genom auktioneringen får vi också intäkter som kommer att användas till klimatåtgärder inom Europa och i utvecklingsländer.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en fråga till kommissionen: Kan ni lova att länder som vill vidta parallella åtgärder för att minska flygets utsläpp, till exempel Storbritanniens Air Passenger Duty, kan fortsätta att göra det?

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Överenskommelsen om att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter har nu kommit till andra behandlingen. Jag vill rikta ett varmt tack till föredraganden, Peter Liese, för det sätt som han har fört förhandlingarna med rådet på och för hans ansträngningar för att nå detta resultat.

Det är sant att den överenskommelse som vi nu har framför oss inte är lika ambitiös som den som parlamentet föreslog. Den övre gränsen för utsläpp är exempelvis högre än vad parlamentet föreslog, medan andelen som ska auktioneras ut är lägre. Samtidigt uppvisar denna överenskommelse mer ambition än kommissionens ursprungliga förslag. Och det är bra tycker jag.

Luftfartssektorn måste också bli renare och minska sina utsläppa av växthusgaser. Denna överenskommelse är ett viktigt steg i rätt riktning i vår kamp mot miljöföroreningar och klimatförändringarna, framför allt i ljuset av det klimatpaket som parlamentet just nu håller på med.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). - (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag diskuterar vi en kompromiss som gör det möjligt att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter. Det är ett positivt steg för vi stöder alla EU:s åtagande i klimatförändringsfrågan. Och vi håller alla med om att vi måste minska koldioxidutsläppen, även om detta inte får ske till vilket pris som helst. Vi behöver därför en internationell överenskommelse. Utan tvekan måste ICAO spela en roll här. Och EU måste spela en avgörande roll i debatterna inom ramen för ICAO för att garantera en realistisk syn i frågan.

Samtidigt vill vi se ett mer konkurrenskraftigt EU. Vi behöver inte skjuta oss själva i foten och vara fast beslutna att inkludera flygbolag från tredjeländer. Vi måste vara försiktiga så att vi inte skadar våra lågprisbolag, eller till och med våra stora flygbolag, som skulle kunna besluta sig att inte trafikera vissa marknader eftersom det skulle kosta för mycket. I slutändan kommer det att bli slutkunderna som kommer att drabbas och som kanske kommer att börja se flygresor som en lyx. Vi har därför en kompromiss som är oerhört viktig för samtalen i Poznań i slutet av 2009, och givetvis för vårt Köpenhamnsåtagande 2009.

Det finns emellertid en viktig punkt, auktionsintäkterna. Parlamentet kommer att vara mycket vaksam när det gäller hur dessa används. De måste användas för ren transport, forskning och utveckling inom luftfartssektorn. Men framföra allt får de inte användas för andra ändamål. Annars kommer detta att få ytterst negativa konsekvenser och eventuellt hindra ingåendet av internationella överenskommelser. Därför är det viktigt att öka kampen mot koldioxidutsläppen genom att se till att andra delar av politiken genomförs samtidigt, den tekniska delen och den del som rör open sky-avtalet.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Fru talman! Tack till Peter Liese, Matthias Groote och de andra skuggföredragandena för att ni har lyckats nå vad jag anser vara en bra överenskommelse. Den kunde ha varit bättre, men den fastställer några mycket viktiga principer om auktioner och hur resurserna ska användas. Den visar också att EU tar klimatförändringarna på allvar. Fru minister! Ni sa att vi vill visa världen att vi kan ta itu med klimatförändringarna, att det inte bara är tomma ord vid EU-toppmötena utan att dessa omsätts i konkret EU-lagstiftning. Dagens överenskommelse är ett tecken på att vi, om vi vill, kan nå en överenskommelse om klimatförändringspaketet innan årsskiftet.

Men både ni och kommissionen har säkert hört vissa här i kammaren som inte har varit så nöjda med den överenskommelse som Peter Liese har arbetat fram. Jag ber dem tala om vad alternativet är. Vad föreslår de i stället om de inte anser att EU bör gå i bräschen på luftfartsområdet? Vad ska vi gå i bräschen för? Vad ska vi göra med systemet för handel med utsläppsrätter? Tänker ni vänta tills det sker förändringar i Vita huset? Fru minister och herr kommissionsledamot! Jag hoppas att ni båda håller fast vid er hållning och arbetar tillsammans med Avril Doyle om systemet för handel med utsläppsrätter. Detta är en överenskommelse om luftfart. Vi vill även arbeta med sjöfart. Vi ber medborgarna att bidra till kampen mot klimatförändringarna. Vi måste bidra här i EU genom lagstiftning. Jag ber därför alla på andra sidan av kammaren, som inte är här just nu men som har uttryckt tvivel, att lägga fram bättre alternativ.

  Urszula Krupa (IND/DEM). - (PL) Fru talman! Flera vetenskapliga studier har visat att dagens luftfart har liten inverkan på klimatet tack vare att utsläppen innehåller låga halter av antropogen koldioxid och kväveoxid, och att den bara har 0,1 procents inverkan på molnformationerna genom kondensationsslingor, eller cirrusmoln. Stigande oljepriser har på ett avsevärt sätt minskat flygbolagens möjligheter att höja priset på sina transporttjänster och tillsammans med det extra kravet att täcka kostnaderna för systemet för handel med utsläppsrätter kommer tillväxten inom sektorn att bromsas upp och senarelägga eller göra det omöjligt att införa ekologiska lösningar. Därför vore det klokt att undvika plötsliga och riskabla åtgärder inom luftfartssektorn, särskilt i de nya medlemsstaterna som precis håller på att komma i kapp. Det finns ingen mening med att begränsa luftfarten utan att lägga fram praktiska alternativ, eller att avsätta den tid som krävs för systematisk anpassning.

  Aldis Kušķis (PPE-DE). – (LV) Tack fru talman! Införandet av luftfartsverksamhet i EU:s system för handel med utsläppsrätter för utsläpp av växthusgaser är ett logiskt steg. 85 procent av tillstånden kommer att distribueras gratis men i slutändan är det förorenaren som betalar. Det ger oss möjlighet att bromsa klimatförändringarna. Vi kommer att få större möjligheter att behålla vår livskvalitet i Europa. Jag tackar föredraganden, Peter Liese, för hans arbete. Tillsammans med honom har vi arbetat fram en utmärkt lösning för den särskilda reserven för snabbväxande flygbolag. Lettlands anslutning till EU gjorde det till ett av de länder som har högst tillväxt. Och jag är också stolt över vårt nationella flygbolag, airBaltic, som de senaste åren har haft en tillväxt på 50 procent. Europaparlamentet utarbetar miljöpolitik av hög kvalitet, tillsammans med en ansvarsfull transportpolitik. Givetvis kommer detta även att påverka den europeiska turistindustrin. Jag är övertygand om att ansvarsfull turism kan leda till mycket högre livskvalitet. Ansvarsfull turism av hög kvalitet utgör grunden i EU:s turistpolitik. Det är en av de ekonomiska drivkrafterna och skadar i betydligt mindre grad miljön, infrastrukturen och kulturen. Antagandet av direktivet om införande av luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter undergräver verkligen luftfartsindustrins status och mest av allt den heliga ko som nationella flygbolags status utgör. Men kanske var det dags för det. Jag vill än en gång tacka Peter Liese och jag uppmanar er att stödja hans betänkande, den första delen kompromissändringsförslag och den särskilda treprocentsreserven för nya och snabbväxande bolag. Jag tackar er på de snabbväxande bolagens vägnar.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Fru talman! Vi debatterar en fråga som är extra viktig för de yttersta randområdena. I dessa regioner, på dessa avlägsna öar, är priset på en flygbiljett priset för frihet. Vi måste inse detta.

Jag vill tacka föredraganden, Peter Liese, för hans uppenbarligen djupa förståelse för de yttersta randområdena. Jag beklagar emellertid kommissionen okänslighet när det gäller våra regioners situation. Trots att vi har nått en positiv kompromiss och ett steg i rätt riktning anser vi att frågan på intet sätt har avgjorts. Jag vill vädja till Avril Doyle, som är ansvarig för det betänkande som vi snart ska behandla, att vi tar hänsyn till de yttersta randområdenas läge och att vi tänker på att det är en helt annan sak att befinna sig i en region som är helt avskuren från kontinenterna än att befinna sig här mitt i Europa. Om vi inte inser detta kommer vi inte att kunna utarbeta bra lagstiftning. Jag uppmanar därför Avril Doyle att låta sig inspireras av andan i Peter Lieses betänkande så att vi kan skicka en positiv signal till dessa regioner.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! Det är nästan något av en etikettsregel att tacka föredraganden för hans betänkande. Jag tackar också honom, inte för att det tillhör etiketten utan på grund av föredragandens egna meriter. Peter Liese är en kollega som har förstått vad det innebör att vara föredragande. Det handlar inte om att få gruppen att lyssna till sina egna idéer men att få människor att vilja lyssna till och veta mer om gruppens idéer och göra dem rättvisa, Peter Liese har gjort det på ett mycket bra sätt. Tack.

Vi har arbetat tillsammans med luftfart i flera år. Vi kan vara relativt nöjda med slutresultatet, med tanke på att ensidig handel med utsläppsrätter aldrig kan var ett önskvärt sätt att arbete. Ett ensidigt beslut kan orsaka handelstvister och i värsta fall även tvister om luftrum. Utsläpp av koldioxid är ett hot eftersom det direkt påverkar miljön, men framför allt EU:s ekonomi och sysselsättning.

Hotet är verkligt för flygbolagen straffas just nu i form av högre oljepriser. Det har varit många konkurser och linjer har lagts ned. Vi vill ha ett snabbt beslut och inte vänta på resultaten från mötet i Köpenhamn i denna fråga. Och vi vill få till stånd en internationell överenskommelse inom sektorn. I stället har vi väntat i mer än tio år på att anta det gemensamma europeiska luftrummet, vilket omedelbart skulle ge en minskning av koldioxidutsläppen med 12 procent per år. Detta visar att handel med utsläppsrätter inte alltid handlar om att skydda miljön utan mer om politik.

Jag hoppas att handel med utsläppsrätter för luftfart så snart som möjligt införs på global nivå. Och att detta inte kommer att leda till något koldioxidläckage utan verkligen belöna minskade utsläpp och rationalisering av alla möjliga verksamheter, med miljömålen i åtanke. Därför var det bra att användningen av multiplikatorfaktorn ströks i detta skede eftersom det skulle ha lett till fusk och miljöfördelarna hade varit små.

Jag är extra glad att min ståndpunkt om att plöja ned intäkterna från handeln med utsläppsrätter i forskning om minskade utsläpp från luftfartsverksamhet har antagits i slutkompromissen. Det hade varit ett allvarligt misstag att inte ta med luftfartsverksamhet och investera pengarna i andra transportslag, vilket ursprungligen föreslog. Om vi verkligen ... (Talmannen avbröt talaren.)

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja tacka min kollega, Peter Liese, för hans enorma arbete i denna fråga. Han har lyckats nå en kompromiss med medlemsstaterna i rådet, och även om den inte sär så ambitiös som vissa hade hoppats (det är kanske det som utmärker en bra kompromiss) ger den en ram för att införa den snabbast växande transportsektorn i EU:s system för handel med utsläppsrätter från 2012. Som fördragande för förslaget om översynen av EU:s system för handel med utsläppsrätter inser jag hur komplex denna fråga är och hur svårt det är att förhandla fram en bra och balanserad kompromiss. Peter har visat att det går och min uppgift blir att upprepa hans framgång i mitt betänkande.

Sedan den EU-stödda avregleringen av sektorn har EU-medborgarna spenderat ca 80 miljoner euro om året på flygbiljetter. Och den siffran inkluderar inte ens lågprisbolagen. Det råder ingen tvekan om att den senaste tidens tillgång till lägre biljettpriser, till och med gratis biljetter, har gjort det lättare att resa.

Med tanke på de problem vi står inför till följd av klimatförändringarna och 2°C-målet skulle det vara oansvarigt att undanta luftfartssektorn, och även sjöfartssektorn, från deras skyldighet att bidra till en snabb lösning på det snabbast växande globala problemet.

Vi måste röra oss i riktning mot ett utsläppssnålt samhälle och att driva på innovationer och ny teknik. Och handel med utsläppsrätter är det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå dessa mål.

Eftersom luftfartssektorn kan vältra över kostnaderna på konsumenterna verkar det rimligt att utsläppsrätterna ska auktioneras ut, även i det nuvarande bränsleklimatet där allt tal om att vältra över kostnaderna blir extra känsligt.

Det nya systemet kommer att gälla både flygningar inom EU och internationella flygningar, inklusive tredjeländers flygbolag. På detta sätt ser man till att flygbolagens konkurrenskraft garanteras inom EU. Flygplatsförvaltning, trafikledning och ett gemensamt europeiskt luftrum kan alla starkt bidra till att minska bränsleförbrukningen och på så sätt minska flygbolagens bränslekostnader och kostnader för koldioxidkrediter.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Systemet med handel med utsläppsrätter med en övre gräns och auktioner bör ersätta alla flygplatsskatter, passagerarskatter och potentiella skatter som man hotar att införa på flygbränsle. Systemet med handel med utsläppsrätter är mycket effektivare än skatter för att verkligen nå våra utsläppsmål. Kostnaderna för passagerare, fraktbolag och flygbolag kommer att stå i direkt relation till hur mycket utsläpp de ger upphov till och regeringarna kommer inte att kunna fylla sina hål i statskassan genom att införa falska miljöskatter på luftfart och resenärer.

Systemet för handel med utsläppsrätter är ett ärligt sätt att nå våra utsläppsmål. Och att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter är ett ärligt sätt att se till att flygbolagen och dess kunder bidrar med sin beskärda del, och endast sin beskärda del, för att nå detta viktiga mål.

  Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Är detta en perfekt överenskommelse? Nej. Är det ett steg i rätt riktning? Absolut. Jag skulle vilja tacka förhandlarna för det. Faktum är att vi vill att luftfartsindustrin ska bidra till att vi når våra ambitiösa klimatmål. Systemet med handel med utsläppsrätter kommer att ge flygbolagen incitament att förbättra sin organisation och införa mer ekonomiska flygplan och fler nya flygplan för att undvika extra kostnader.

Detta är givetvis inte ett isolerat projekt. Det måste ses i kombination med ett antal andra åtgärder, exempelvis de förslag som lades fram förra månaden om att organisera det europeiska luftrummet på ett effektivare sätt och många andra åtgärder.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det är uppenbart att vi från och med nu även måste anstränga oss för att göra tredjeänder mer delaktiga och få dem att införa liknande system så att vi får ett världsomfattande system för handel med utsläppsrätter inom luftfartssektorn. Bara då kan vi nå verkliga resultat.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). - (PL) Fru talman! Tack för detta betänkande och för de förhandlingar som har förts, även om jag måste säga att jag är lite besviken. De åtgärder som vidtas måste vara noggrant övervägda och ta hänsyn till både miljöskydd och kostnaderna för luftfartssektorn. Det är inte rätt om åtgärderna bara diskriminerar europeiska flygbolag och europeiska passagerare, särskilt i de nya medlemsstaterna. Låt oss dessutom komma i håg att luftrummet omfattar hela världen. Våra åtgärder måste därför samordnas med andra länders. Annars kommer vi att göra förluster och de andra flygbolagen kommer bara att skratta åt oss. Låt oss även hoppas att detta uppmuntrar åtgärder som leder till att det konstrueras nya flygmotorer, en ny generation motorer, och forskning om nya sätt att driva flygplanen. Vi måste vara försiktiga i dessa frågor.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att införandet av luftfartsverksamheten i EU:s system för handel med utsläppsrätter skapar problem för de länder som har ekonomiska problem, särskilt i de yttersta randområdena, exempelvis Portugal med Azorerna och Madeira. Vi får inte glömma att luftfarten innebör en länk till kontinenten och mellan öarna så att befolkningen där inte känner sig fången. Därför är det viktigt att garantera att det åtminstone finns möjlighet att göra undantag för de yttersta randområdena. Vi kräver därför att flygförbindelserna till dessa yttersta randområden, inte bara mellan dem utan även till kontinenten, undantas från tillämpningen av systemet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). - (RO) Den kompromisstext som Peter Liese har utarbetat är ett steg i rätt riktning för att nå målen EU:s klimatförändringsprogram.

För det första vill jag framhålla överenskommelsen om att inrätta en reserv med gratis utsläppsrätter för de snabbast växande flygbolagen. Denna åtgärd är avsedd att konsolidera denna sektor i de nya medlemsstaterna, just där det finns störst behov av expansion och utveckling.

Jag vill även framhålla möjligheten att använda en del av auktionsintäkterna till att utveckla luftfartssektorn. För ett gemensamt, rent och säkert luftrum måste vi tillsammans utveckla och genomföra kostnadseffektiva tekniska och operativa åtgärder.

Ett snabbt införande av ett gemensamt luftrum i EU kommer att leda till kortare rutter. Detta ger i sin tur ger minskad bränsleförbrukning, som leder till minskade utsläpp, som leder till lägre kostnader i systemet för handel med utsläppsrätter och därför till lägre priser.

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Som flera av er har påpekat är ingen kompromiss perfekt. Denna kompromiss utgör emellertid en balans mellan miljökraven och de kvalitetsrelaterade ekonomiska begräsningarna. Om ni godkänner denna kompromiss tar EU ett viktigt steg framåt. Ni visar för det första att EU har förmågan att utveckla egen lagstiftning för att bekämpa klimatförändringarna och det bådar givetvis gott för diskussionerna om klimat- och energipaketet.

Ni kommer att stärka EU: s roll som ledare i den globala politiken mot utsläpp av antropogen koldioxid, vilket även bådar gott inför de internationella överläggningarna i Poznań i december 2008 och i Köpenhamn i december 2009. Slutligen kommer ni att uppmuntra de personer och politiska krafter bland våra internationella partner som vill driva på insatserna för att minska utsläppen av växthusgaser. Jag tänker självfallet på de bilaterala samtal som vi skulle kunna föra med länder som vill införa samma typ av system, men även de multilaterala samtalen inom ramen för ICAO. Av alla dessa skäl ber jag er stödja överenskommelsen.

(Applåder)

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka alla inblandade för deras positiva bidrag. Genom att nå en överenskommelse om detta direktiv har gemenskapsinstitutionerna visat att de är fast beslutna att anta de konkreta åtgärder som krävs för att genomföra EU:s ambitiösa klimatförändringsmål.

Detta direktiv är det första i en serie åtgärder för att uppnå EU:s mål om minskade utsläpp av växthusgaser till 2020. Antagandet skickar en positiv signal till de kommande förhandlingarna om klimat- och energipaketet och de internationella förhandlingarna i Poznań och Köpenhamn. Jag har precis fått veta att G8-länderna har enats om ett långsiktigt mål om att minska utsläppen med 50 procent till 2050. Även om vi välkomnar detta mål är detta endast ett litet steg framåt eftersom de trots att både EU:s medlemsstater och kommissionen framhöll behovet av ett mål på medellång sikt inte kunde enas om ett sådant mål.

På grundval av den överenskomna texten kommer nu alla flygningar till och från EU att inkluderas i EU:s system för handel med utsläppsrätter från 2012. Det betyder att från och med 2012 behöver flygbolagen utsläppsrätter för att genomföra flygningar till och från EU. Under 2012 kommer antalet utsläppsrätter som luftfartssektorn tilldelas att ligga 3 procent under sektorns genomsnittliga årliga utsläpp under åren 2004–2006 . Från och med 2013 kommer antalet tilldelade utsläppsrätter att vara 5 procent lägre. Precis som de industrier som ingår i systemet kommer även flygbolagen att kunna sälja utsläppsrätter de inte behöver på marknaden. Men om deras utsläpp är högre måste de köpa fler utsläppsrätter eller utsläppskrediter från projekt för ren energi i tredjeländer.

Det är på så sätt som systemet för handel med utsläppsrätter skapar ett incitament för deltagarna att minimera sina utsläpp. De flesta utsläppsrätterna till flygbolag kommer att vara gratis, men 15 procent av utsläppsrätterna kommer att auktioneras ut. Intäkterna från dessa auktioner ska användas för att bekämpa klimatförändringarna i EU och i tredjeländer, särskilt i utvecklingsländer. Denna nivå kan ökas från och med 2013 inom ramen för den pågående diskussionen om revidering av direktivet om handel med utsläppsrätter.

I januari i år föreslog kommissionen att 20 procent av luftfartssektorns utsläppsrätter skulle auktioneras ut 2013, och att denna andel skulle öka till 100 procent 2020. Även om kommissionen stöder denna överenskommelse håller vi inom ramen för det reviderade direktivet om utsläppsrätter fast vid att auktionsnivån för luftfartssektorn bör vara 20 procent 2013 och ökas i linje med andra sektorer än energisektorn. För dessa sektorer föreslås att 20 procent av utsläppsrätterna ska auktioneras ut 2013, och att denna andel ska öka till 100 procent 2020.

När det gäller kväveoxidutsläpp angav kommissionen i sitt ursprungliga förslag att en särskild åtgärd skulle föreslås för att hantera utsläpp av kväveoxid. Kommissionen skulle därför vilja göra följande förklaring:

”Kommissionen påminner om att den senast i december 2008 har för avsikt att lägga fram ett lagförslag om att införa åtgärder för att begränsa utsläpp av kväveoxid från luftfartsverksamhet, framför allt för att på ett effektivt sätt ta itu med utsläppens följder för klimatförändringarna och undvika incitament som gör att utsläppen av koldioxid minskar på bekostnad av kväveoxid.”

För att sammanfatta är kommissionen mycket nöjd. Jag skulle framför allt vilja tacka Peter Liese för hans utmärkta arbete och resultat. Vi är mycket nöjda med resultatet av förhandlingarna. Kommissionen kan godta de föreslagna kompromissändringsförslagen i deras helhet.

(Applåder)

  Peter Liese, föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka er för era komplimanger och vidarebefordrar dem till alla som har hjälpt till med detta projekt. Jag vill även tacka för den kritik som vissa av er har uttryckt.

Låt mig förtydliga vissa punkter ännu en gång. En talare sa att vi hade sysslat med politik i det fördolda Jag håller inte med. Hela processen var mycket öppen och talaren var själv närvarande i varje skede, skuggföredraganden hölls underrättad om alla detaljer och i min grupp diskuterade vi också olika frågor. Jag vet inte om man gjorde det även i talaren grupp. Men för oss var processen väldigt öppen och tydlig, även internt.

Vi lyckades att få ministerrådet att godta många av våra ändringsförslag. Kommissionen sa att resultatet är mer ambitiöst än det ursprungliga kommissionsförslaget och det antal ändringsförslag som vi lyckades få igenom – ett trettiotal allt som allt – är bara de ett bevis för att vi kunde ändra den gemensamma ståndpunkten, och i vissa fall i betydande grad.

Caroline Lucas, Jens Holm och andra har sagt att detta inte på långa vägar uppfyller miljögruppernas förväntningar. Det är korrekt men det hade inte heller blivit någon bra kompromiss om vi hade tagit med allt som miljöaktivisterna och De gröna krävde.

På två områden – och även kommissionen tog upp dessa – finns det fortfarande utrymme för justeringar. I och med det betänkande som Avril Doyle ska lägga fram får vi en ny möjlighet att justera den övre gränsen och auktionsnivån så att de är rättvisa gentemot de andra företag som ingår i systemet för handel med utsläppsrätter. Vi måste undersöka detta mycket ingående under andra halvåret i år.

För att sammanfatta skulle jag än en gång vilja betona att det vi vill ha är konkurrens på lika villkor. Vi vill ha en global överenskommelse och vi vill även inkludera flyg från tredjeländer. Men det är på tiden att flygbolagen hjälper till. Jag ser att de europeiska flygbolagens samarbetsorganisation AEA i en skrivelse anger att även efter att kompromissen har uppnåtts kommer den av förståeliga skäl att förkastas av andra regeringar. Vi måste fråga oss om vi fortfarande ska använda oss sådana personer eftersom de är mycket dåliga lobbyister.

Vi kommer nu att anta denna överenskommelse med en stor majoritet och kommer sedan gemensamt att vädja till tredjeländerna. Sedan kommer vi alla att arbeta tillsammans. Om parlamentets demokratiska beslut inte respekteras kommer vi emellertid att bli tvungna att tala om för flygbolagen att de endast skadar sig själva Jag ber er godkänna andrabehandlingsrekommendationen och vill tacka för det omfattande stöd jag har fått.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL) , skriftlig – (GA) Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser från flygningar till och från EU mer än fördubblats och står nu för 5–12 procent av de totala koldioxidutsläppen. Även om kompromissen är långt ifrån perfekt gör den det möjlighet för oss att sätta gränser för luftfartssektorn utsläpp från och med 2012.

Genom att införa luftfartsverksamhet i EU:s system för handel med utsläppsrätter skickar vi ett budskap om att vi tar orsakerna till klimatförändringarna på allvar. De kommande tio åren kommer att bli avgörande i kampen mot klimatförändringarna och för att undvika skador som inte går att reparera. Det är viktigt att den allmänna översynen inkluderar strängare krav på luftfartssektorn tillsammans med hårdare mål om minskade utsläpp från och med 2013.

Enligt de nya bestämmelserna får medlemsstaterna använda intäkter från utauktioneringen av utsläppsrätter för att mildra och anpassa sig till klimatförändringarnas effekter inom EU och i utvecklingsländer, och för att främja forskning om och utveckling av klimatvänliga transporter. Denna investering är nödvändig om vi till fullo ska kunna utnyttja införandet av luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter.

  Zita Gurmai (PSE) , skriftlig. – (HU) Att hantera de stora utmaningar som klimatförändringarna innebär, att göra åtgärderna på detta område stringentare och skynda på deras inrättande är viktiga uppgifter. Att minska utsläppen av växthusgaser från luftfartssektorn och fastställa en exakt övre gräns för utsläpp efter 2012 är avgörande. För att målet om att minska utsläppen av växthusgaser verkligen ska nås måste man samtidigt göra systemet för handel med utsläppsrätter mer stringent.

Auktionsintäkterna måste användas på ett pragmatiskt sätt (exempelvis för utveckling och användning av miljövänlig teknik), i huvudsak inom sektorer som EU finansierar. I samband med detta bör det även undersökas om man bör inrätta en separat valutafond. Om det komplexa genomförandet av programmen Galileo, SES och systemet för handel med utsläppsrätter sker så snabbt som möjligt skulle även detta främja effektiv bränsleanvändning.

Klimatförändringarna är ett globalt fenomen. Alla möjliga politiska instrument och förhandlingsmetoder måste användas för att få dem som släpper ut mest växthusgaser i världen att minska sina utsläpp världen över.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Detta direktiv är ett ambitiöst initiativ. Tack vare detta kan luftfartssektorn spela en viktig roll i kampen mot klimatförändringarna.

Förhandlingarna om denna kompromiss har varit svåra eftersom man under förhandlingarna var tvungen att ta hänsyn till oljepriset, de europeiska flygbolagens konkurrenskraft och skyddandet av miljö i försöken att skapa ett modellsystem på den internationella scenen för att införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter. Trots detta får systemet inte hota just de europeiska flygbolagen, som kan förlora sin konkurrenskraft i förhållande till den konkurrerande luftfartssektorn i Förenta staterna eller Dubai. Att bestraffa den interna luftfartsindustrin kommer att leda till s.k. koldioxidläckage, dvs. att företagen styr bort sin verksamhet mot marknader med mindre stränga bestämmelser än dem EU inför, och leda till ett handelskrig. Vi måste hitta en balans mellan miljöskydd, konsumentskydd och luftfartssektorn om vi vill att det europeiska luftrummet ska bli effektivare.

Dessutom ska intäkterna från utauktioneringen av utsläppsrätter användas för att minska utsläppen av växthusgaser och anpassningen till klimatförändringarna, utan att medlemsstaterna ska kunna använda dessa pengar för andra ändamål. Om vi lyckas använda dessa auktionsintäkter på rätt sätt, och endast som ett miljöinstrument, kommer vi undvika att straffas i en internationell överenskommelse.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

7. Budgetkalender: se protokollet

8. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet).

8.1. Europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (A6-0271/2008, Jacek Saryusz-Wolski) (omröstning)

8.2. System för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken (A6-0270/2008, Neil Parish) (omröstning)

8.3. Minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (kodifierad version) (A6-0290/2008, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg) (omröstning)

8.4. Bevarande av vilda fåglar (anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll) (A6-0259/2008, Miroslav Ouzký) (omröstning)

8.5. Gemensamt system för mervärdesskatt (A6-0232/2008, Dariusz Rosati) (omröstning)

8.6. Protokoll om strategisk miljöbedömning till UNECE:s konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang som undertecknades i Esbo 1991 (A6-0221/2008, Bogusław Sonik) (omröstning)

8.7. Liechtensteins anslutning till avtalet EU/EG/Schweiz om Schweiz associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (A6-0246/2008, Ewa Klamt) (omröstning)

8.8. Liechtensteins anslutning till avtalet EG/Schweiz om att fastställa vilken stat som skaansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (A6-0247/2008, Ewa Klamt) (omröstning)

8.9. Protokoll mellan EG, Schweiz och Liechtenstein till avtalet EG/Schweiz för att fastställa vilken stat som skaansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz eller Liechtenstein (A6-0261/2008, Ewa Klamt) (omröstning)

8.10. Numrering av viseringar (A6-0268/2008, Gérard Deprez) (omröstning)

8.11. Förnyande av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Indiens regering (A6-0254/2008, Christian Ehler) (omröstning)

8.12. Begäran om upphävande av Witold Tomczaks immunitet (A6-0277/2008, Diana Wallis) (omröstning)

8.13. Försvaret av Europaparlamentets rättigheter inför nationella domstolar (A6-0222/2008, Giuseppe Gargani) (omröstning)

8.14. Godkännande av kommissionen (ändringar i parlamentets arbetsordning) (A6-0198/2008, Andrew Duff) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Kommissionen tackar Andrew Duff för hans betänkande

Vi stöder parlamentets beslut att reformera utfrågningsförfarandet på ett sätt som ytterligare ökar öppenheten och den demokratiska legitimiteten vid utnämningsförfarandet genom att fastställa tydliga, öppna och enhetliga förfaranden och utvärderingskriterier.

Kommissionen anser emellertid att de förfaranden som ska tillämpas i de olika fall som tas upp i betänkandet fullt ut måste respektera de relevanta bestämmelserna i fördraget, särskilt artikel 215, och ramavtalet för att spegla de rättsliga och institutionella skillnader som finns mellan förfarandena.

Framför allt bör förfarandet för byte av ansvarsområde vara enklare än förfarandet för att godkänna hela kommissionen. Och det bör respekteras att det är upp till Europeiska kommissionens ordförande att fördela ansvarsområdena.

Vi anser att detta ligger i båda institutionernas intresse. Dessutom är kommissionen rättsligt bunden av fördragen och ramavtalet och förbehåller sig därför rätten att från fall till fall och i en konstruktiv samarbetsanda godkänna vilka förfaranden som ska användas i de olika scenarierna, precis som hittills. Denna strategi har visat sig vara framgångsrikt för båda institutionerna.

8.15. Enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer (A6-0179/2008, Åsa Westlund) (omröstning)

8.16. Livsmedelstillsatser (A6-0180/2008, Åsa Westlund) (omröstning)

8.17. Aromer och livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper (A6-0177/2008, Mojca Drčar Murko) (omröstning)

8.18. Livsmedelsenzymer (A6-0176/2008, Avril Doyle) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Avril Doyle, föredragande. − (EN) Herr talman! På grund av transportproblem och svårigheter att nå Strasbourg var jag inte på plats i går kväll för att tacka mina medföredragande Åsa Westlund och Mojca Drčar Murko, min kollega Pilar Ayuso – som deltog i debatten i mitt ställe – och alla våra respektive assistenter och personal för deras samarbete under de senaste 12 månaderna. Vi har lyckats nå en mycket tillfredsställande överenskommelse vid andra behandlingen av detta viktiga paket med livsmedelsåtgärder. Tack ska ni ha allihopa.

8.19. Ändring av direktiv 2003/87/EG för att integrera luftfartsverksamheten i gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (A6-0220/2008, Peter Liese) (omröstning)

8.20. Arbetet i kammaren och användningen av initiativbetänkanden (ändring av arbetsordningen) (A6-0197/2008, Richard Corbett) (omröstning)

8.21. 2009 års budget: Första synpunkterna på mandatet för medlingen avseende 2009 års preliminära budgetförslag (A6-0262/2008, Jutta Haug) (omröstning)

8.22. Miljökonsekvenser av den gasledning som planeras i Östersjön (A6-0225/2008, Marcin Libicki) (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 23:

  Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Herr talman! Vi har problem med storbildskärmen. Vi får bara upp en nolla för röstresultatet. Vi kan inte se hur många som röstade för eller emot.

  Talmannen. − Okej. Tack herr Sterckx. Jag ser inte skärmen för jag sitter med ryggen mot den.

De tekniska avdelningarna har meddelat att vi faktiskt har problem med den elektroniska rösträkningen. Därför skulle jag vilja be er ha tålamod ytterligare några sekunder, tills problemet har lösts.

- Före omröstningen om ändringsförslag 50:

  Justas Vincas Paleckis (PSE). - (EN) Herr talman! Vi litar helt på er, men det skulle vara till stor hjälp om ni kunde tillkännage exakt hur många som röstade för, hur många som röstade emot och hur många som avstod.

  Talmannen. − Okej. Eftersom storbildskärmen inte fungerar ska jag läsa upp siffrorna, om det är okej. Det blir en bättre lösning för er.

(Omröstningen avbröts några minuter för reparation av skärmen som visar röstresultatet)

  Graham Booth (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag försökte precis fånga er blick, men ni såg mig inte. När vi kontrollerade omröstningen om ändringsförslag 49 var det 474 för och 181 emot. Ni sa ”antaget, som jag sa”. Men ni sa aldrig ”antaget”, ni sa ”förkastat”.

  Talmannen. − Jag kommer inte ihåg. Men om ni säger det så okej.

- Efter omröstningen om ändringsförslag 51:

  Marcin Libicki, föredragande. − (PL) Herrtalman! Jag tror vi kan vara överens om, om än motvilligt, att skärmarna inte fungerar. Det är en skandal att vi inte kan se röstresultatet i Europaparlamentet. Under dessa omständigheter skulle jag vilja be er att när ni kontrollerar resultaten tillkännage det exakta resultatet, dvs. hur många som röstade för, hur många som röstade emot och hur många som avstod. Om detta inte visas på skärmarna skulle jag vilja be er läsa up det och att era medarbetar noterar det.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Får jag påpeka att indikeringssystemet fungerar korrekt vid varje ledamots plats, att vi införde dessa mystiska skärmar för bara ett år sedan, att allt fungerade bra tidigare och att vårt förtroende för talmannen är en grundförutsättning för att vårt arbete ska fungera.

(Applåder)

- Före omröstningen om ändringsförslag 30:

  Christopher Beazley (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det är mycket enkelt. Vi begär helt enkelt delad omröstning precis efter frasen ”det är mycket viktigt att Ryssland visar god samarbetsvilja på det europeiska energipolitikområdet”. Vi vill ha en delad omröstning där. Vi på denna sida kammaren anser att det är onödigt och att den första delen av ändringsförslaget skulle kunna misstolkas. Men vi stöder den andra delen, där det betonas hur viktigt det är att Ryssland ratificerar energistadgan.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 37:

  Andres Tarand (PSE). - (EN) Herr talman! Skäl Q handlar om ökningen av algbeståndet, som särskilt drabbar Finland, Sverige och Tyskland. Jag antar att alger inte skiljer sig åt mellan Sverige, Lettland eller andra länder eftersom de sprids med vinden.

Texten i det muntliga ändringsförslaget är följande: ”Den verksamhet som bedrivs under de särskilda förhållanden som råder i Östersjön kommer att leda till en plötslig ökning av algbeståndet vilket särskilt drabbar Finland, Sverige och Tyskland.” Den slutar här. Jag beklagar att Polen uteslöts, men det beror på tekniska orsaker.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

- Efter slutomröstningen:

  Marcin Libicki, föredragande. − (PL) Jag skulle verkligen vilja tacka er som stödde betänkandet. Jag hoppas att kommissionsledamot Stavros Dimas, kommissionen och rådet och alla i EU kommer att beakta Europaparlamentets åsikt. Den har uttryckts klart och tydligt här. Frågorna om energisolidaritet, en solidaritet i en större politisk kontext, och miljöskydd är mycket viktiga för Europaparlamentet. Betänkandet och omröstningen, där 90 procent röstade för betänkandet, bör verkligen visa för EU:s myndigheter att de inte bör ignorera Europaparlamentets åsikter och att resolutionen, även om den inte är formellt bindande, bör behandlas som bindande.

8.23. Afghanistans stabilisering: utmaningar för EU och det internationella samfundet (A6-0269/2008, André Brie) (omröstning)

- Efter omröstningen om ändringsförslag 11:

  André Brie, föredragande. – (DE) Herr talman! Med tanke på gårdagens fruktansvärda terroristattack i Kabul, och med bakgrund i dagens diskussion, skulle jag vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag, nämligen att man bifogar en ny avdelning 3a, som lyder på följande sätt: ”fördömer helt och hållet terroristattacken mot indiska ambassaden i Kabul den 7 juli 2008, som orsakade mer än 40 dödsfall, varav fyra var anställda på ambassaden, uttrycker sitt varma deltagande med släktingarna, de skadade samt de afghanska och indiska regeringarna.”

(Applåder)

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

Talmannen. − Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Andrahandsbehandlingsrekommendation: Åsa Westlund (A6-0179/2008) (A6-0180/2008), Mojca Drčar Murko (A6-0177/2008), Avril Doyle (A6-0176/2008)

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är mycket besviken över att det inte gick att införa ett förbud mot azofärgämnen i Åsa Westlunds andrahandsbehandlingsrekommendation. Det är verkligen en besvikelse eftersom märkning inte garanterar säkerhet. Parlamentet har förlorat kontrollen och helt enkelt gett upp. Tyvärr har man inte tillämpat försiktighetsprincipen. Det är verkligen synd.

Vi är också besvikna över att vi inte lyckades ta med och reglera genetiskt modifierade tillsatser, vilket verkligen skulle ha visat hur allvarligt vi ser på konsumentskydd. Det värsta är dock att vi har misslyckats att skydda våra barn från azofärgämnen. De alarmerande upptäckterna i Southampton-studien visar tydligt att vi måste arbeta för ett förbud och att ett förbud behövs.

Vad innebär egentligen försiktighetsprincipen förutom att vi verkligen måste ta hänsyn till riskerna? I det här fallet är det tydligt att vi behöver ett förbud. Vi misslyckades med att inrätta ett allmänt förbud, men det är dock ännu allvarligare att vi fortfarande inte har lyckats inrätta ett förbud för de produkter som främst riktar sig till barn.

- Andrahandsbehandlingsrekommendation: Åsa Westlund (A6-0180/2008)

  Neena Gill (PSE). - (EN) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, eftersom jag stöder strategin i det.

Jag välkomnar att man inom EU harmoniserar användningen av livsmedelstillsatser i aromer. Om man inrättar en enda förordning om livsmedelstillsatser kommer det att bli lättare att övervaka, uppdatera och ändra gällande lagstiftning inom området och man kommer att bidra till större livsmedelssäkerhet.

Jag är djupt oroad över att tillsatserna och aromerna påverkar hälsan. Barnen påverkas i stor utsträckning och vissa E-nummer kan skada deras intelligens samtidigt som de kan orsaka allergier och andra sjukdomar.

Samtidigt som vi behöver större öppenhet och bättre märkning av livsmedel måste vi dock tänka på att människor i Europa är vana vid att använda ingredienser från hela världen, såsom örter och kryddor, som kanske inte kommer att vara lika lättillgängliga om kraven ökar. Därför är det viktigt att vi inte begränsar konsumenternas valmöjligheter så att människor fortfarande kan använda de örter och kryddor som de har använt under hundratals år.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Betänkandet är oerhört viktigt för våra dagliga liv. Människor vill ha livsmedel som är hälsosamma och säkra. Därför är det viktigt att förfarandet för att bevilja licenser för livsmedelstillsatser, enzymer och aromer är öppet. För att stärka konsumentskyddet, i synnerhet för de människor som är allergiska mot vissa ämnen bör konsumenter informeras fullt ut om när dessa ämnen används i livsmedel. Därför är det viktigt att genomsnittskonsumenten, inklusive de allergiska konsumenterna, enkelt förstår märkningen. Auktoriserade behöriga myndigheter bör bestämma om vissa tillsatser som förbättrar produkternas arom, utseende eller näringsvärde ska tillåtas. Besluten bör grundas på vetenskaplig kunskap och på en riskbedömning. Man bör kontrollera om riktlinjerna och kraven efterföljs och man bör genomföra fortlöpande kontroller av vår gemensamma marknad för konsumenternas skull.

- Andrahandsbehandlingsrekommendation: Mojca Drčar Murko (A6-0177/2008)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Jag stödde förslaget, vars syfte var att se till att märkningen av livsmedel, inklusive aromtillsatser, är korrekt och tydlig.

Jag stöder också helt och hållet målet att skydda konsumenternas hälsa. För att lyckas med det är det givetvis nödvändigt att man förhindrar att de produkter som innebär en toxikologisk risk kommer ut på marknaden. Man måste också skydda allmänheten, i synnerhet sårbara grupper, från negativa konsekvenser, till exempel fetma eller snedvridna smakpreferenser hos barn, som kan uppstå vid överdriven användning av vissa aromer.

Jag anser att förslagen gör att förordningen blir bättre. Förordningen är mer logisk och lösningarna mer praktiska. Det gäller framför allt utskottets ståndpunkt att maxnivåerna för vissa tillsatser inte bör tillämpas när ett sammansatt livsmedel bara innehåller örter och kryddor, med andra ord inga tillsatta aromer utan bara naturliga ingredienser.

- Andrahandsbehandlingsrekommendation: Avril Doyle (A6-0176/2008)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Att harmonisera lagstiftningen om användningen av enzymer i livsmedelsbearbetningen är av intresse för hela Europeiska gemenskapen.

Vårt huvudmål är att skydda den mänskliga hälsan genom att se till att livsmedelssäkerheten är hög. Samtidigt måste vi se till att villkoren är lika för alla producenter och stödja rättvis handel av livsmedelstillsatser.

Jag stöder verkligen åtgärderna för konsumentskydd. Användningen av livsmedelsenzymer får inte vilseleda konsumenterna om produkternas kvalitet, naturlighet, färskhet eller näringskvalitet. Konsumenterna måste informeras om livsmedlens fysikaliska egenskaper eller den särskilda behandling de genomgått. Informationen om livsmedelsenzymer och livsmedelstillsatser måste innehålla en riktig beskrivning. Den måste också vara tydlig och lätt att förstå för konsumenterna.

- Andrahandsbehandlingsrekommendation: Peter Liese (A6-0220/2008)

  Péter Olajos (PPE-DE). - (HU) Tack herr talman. Europeiska rådet och Europaparlamentet har tillsammans beslutat att koldioxidutsläppen ska minskas med 20 procent till år 2020, och i de internationella avtalen har man fastställt en minskning med 30 procent, och därefter 60 eller 80 procent till år 2050.

För att uppnå dessa mål måste alla som släpper ut koldioxid, det vill säga alla industrier och även vi människor anstränga oss mer. Om vi hade levt i en perfekt värld med obegränsade och billiga bränslen och utan ett ständigt ökande miljöproblem, skulle jag inte ha röstat för den aktuella lagstiftningen.

Jag skulle inte ha röstat för den eftersom den uppenbarligen är restriktiv och ofördelaktig för de nya medlemsstaterna samt för det ungerska flygbolaget. Vi lever dock inte i en perfekt värld. Bränslemängden minskar och bränslepriset stiger samtidigt som vi måste göra något i dag för att stoppa klimatförändringen.

Så även om jag vet att lagstiftningen kommer att göra det svårare för flygbolagen i de nya medlemsstaterna, röstade jag för lagstiftningen. Jag menar nämligen att vi måste tänka på framtiden och därför uppnå de mål som vi har antagit tillsammans. Vi måste stoppa klimatförändringen.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Jag berömmer vår föredragande Peter Lieses arbete. Vid förhandlingarna med rådet lyckades han få igenom det måste som parlamentet redan hade föreslagit vid första behandlingen i november förra året. Resultatet är en strukturerad begriplig text som gör det möjligt att införa luftfarten i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. 2012 kommer man därmed att upphäva dagens fördelar till luftfarten i förhållande till marktransporter. Nya företag gynnas genom att 15 procent av utsläppsrätterna ska fördelas genom auktioner. Dessutom kommer systemet att breddas och även omfatta flyg till och från Europa. För att fortsätta min tankelinje från november förra året skulle jag vilja betona att vi måste övertala resten av världen om behovet av regleringar för att kunna minska utsläppen i atmosfären. Jag menar att vi snart kommer att lyckas underteckna ett avtal med Förenta staterna och andra länder. Jag välkomnar begränsningen av undantagen. Jag kan nämligen inte förstå varför samma regler om miljöskydd inte skulle gälla statschefer eller monarkers flyg (i motsats till räddningsflyg).

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är emot den gemensamma ståndpunkten om att införa luftfartsverksamhet i handeln med utsläppsrätter av alla möjliga orsaker.

Luftfarten står för mindre än 5 procent av de totala utsläppen i transportsektorn. Därför håller vi delvis på med symbolpolitik här. Dessutom har vi européer inte lyckats hitta en global strategi, vilket betyder att våra åtgärder kommer att försätta de europeiska flygbolagen och flygplatserna i en ofördelaktig situation. Vi har också i grund och botten misslyckats – vilket borde ha klargjorts – med att genomföra en ordentlig lönsamhetsberäkning.

Det betyder att de åtgärder vi kommit överens om i dag varken är förnuftiga eller nödvändiga samt att vi har skapat en situation som inte är fördelaktig och som i grund och botten går emot Lissabonstrategin. I själva verket har vi inte stärkt EU:s position. Vi har försämrat den och vi har gjort det ensidigt. Därför är jag emot den gemensamma ståndpunkten. Det hade varit bättre om vi hade satsat mer på vår infrastruktur och skapat ett gemensamt europeiskt luftrum. Det kunde ha lett till mycket större kostnadsminskningar än de åtgärder vi har fastställt i dagens förslag.

- Betänkande: Richard Corbett (A6-0197/2008)

  David Sumberg (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag, tillsammans med flertalet konservativa, anser att parlamentet snarast måste reformeras.

Jag hade det stora privilegiet att även arbeta som tjänsteman i brittiska underhuset och i lokala myndigheter i Storbritannien. Jag måste säga att i dessa andra organ – lokala myndigheter och det nationella parlamentet – är demokratin bättre och deltagandet större än här i parlamentet.

Vad vi behöver är att parlamentsledamöterna engagerar sig i debatterna. Det är ingen debatt här, inga argument, det är ingen glöd, ingen entusiasm. Problemet med Richard Corbetts betänkande – jag är säker på att det är välment – är att det kommer att ge parlamentets talman ännu större makt. Det är fel! Vad vi bör göra, om vi är medvetna om framtiden, är att ge ledamöterna större makt och talmannen mindre makt. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Likt lämlar snubblar parlamentsledamöterna från en Corbett-reform till nästa och alla dessa Corbett-reformer betyder mindre demokrati och färre rättigheter för parlamentsledamöterna. Ändå påstår man motsatsen. Man vidhåller att folk vill ha fler debatter, samtidigt som man upphäver debatterna om våra initiativbetänkanden och ersätter dem med skriftliga förklaringar. Ordet parlament kommer dock från parlare och inte från ”protokollföring”. Det är för byråkrater. Folk talar om att ha mer tid för lagstiftningsarbete. Vi skulle kunna ha det på torsdagar och fredagar. Problemet är att vi inte använder den tiden. Därför har vi inte tillräckligt med tid för lagstiftningsarbete.

Äkta parlamentsreform – och här håller jag med David Sumberg – är något helt annat. Vi upphäver våra egna rättigheter, vi minskar tiden för anförandena och vi kan inte längre lägga fram ändringsförslag, vilket betyder att vi ger upp vår förmåga att kompromissa. Hädanefter kommer det bara att vara ideologiska argument om stela texter.

Jag anser att det här verkligen är en svart dag för parlamentet, som jag har arbetat för i 29 år: 15 år som medarbetare och journalist samt 14 som ledamot. Till och med utskottet för utrikesfrågor har förlorat mycket av sin makt och sin potential. Jag beklagar verkligen detta.

  Philip Claeys (NI). – (NL) I syfte att reformera och göra parlamentets arbete mer effektivt inför Corbett i sitt betänkande ett antal åtgärder som inte alls har med effektivitet att göra. Tvärtom kommer de föreslagna ändringarna i arbetsordningen bara att begränsa parlamentets vanliga verksamhet. Det mest slående exemplet är ändringen av artikel 110.4, som minskar antalet skriftliga frågor till tre per månad. I sin motivering påstår föredraganden att gränsen införs för att undvika så kallat missbruk av ledamöternas rätt att ställa frågor.

Skriftliga frågor är ett av de viktigaste sätten vi parlamentsledamöter kan utföra vår tillsynsfunktion på. Att föreslå att det kan leda till missbruk är verkligen att förolämpa alla parlamentsledamöter som tar sin uppgift på stort allvar. Det här är ett typiskt exempel på hur socialisterna försöker hitta fel. Det är verkligen ovärdigt i det här parlamentet, ja i alla parlament!

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Parlamentet anstränger sig verkligen fullt ut för att förstärka bilden av eurokrati som en sorts totalitär regim som inte längre tolererar någon form av motstånd. Den här gången handlar det om den drastiska nedskärningen av parlamentsledamöternas rättigheter att ställa frågor till kommissionen.

Uppenbarligen sägs kommissionen, jätten med sina 10 000 anställda som är engagerade i allt möjligt, med alldeles för mycket, klaga högljutt över den arbetsbörda parlamentsfrågorna utgör. Vilken fruktansvärd arrogans från en sådan institution som kommissionen! Den avslöjar sitt uppenbara förakt för alla sorters demokratisk kontroll genom att knappt svara på parlamentsfrågorna, genom att vanligen inte ge adekvata svar och genom att alltid befinna sig långt från ämnet. Att parlamentet krälar för eurokratins makthavare är verkligen pinsamt!

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Ni kan gott fråga er varför jag ger röstförklaringar om de flesta ämnen. Det är helt enkelt på grund av saker som Corbett-reformerna. Eftersom jag till viss del har andra åsikter än den stora grupp jag sitter i, är jag ofta utesluten från att hålla anföranden under huvuddebatten. Det är säkerligen en anledning till varför vi bör uppmuntra mer demokrati, fler små grupper och mer makt till enskilda ledamöter.

Varje gång jag ser ett Corbett-betänkande tänker jag för mig själv att i själva verket är Richard Corbett för Europaparlamentet vad Grima var för kung Théoden i Sagan om ringen. Varje gång han säger att vi kommer att ha mer demokrati tar vi ett steg tillbaka. Det är verkligen något oriktigt som pågår just nu i parlamentet, Det är olycksbådande, det är antidemokratiskt och det är helt fel. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! För några månader sedan tänkte några parlamentsledamöter, inklusive jag själv, använda det gällande parlamentariska förfarandet att flytta fram omröstningen om konstitutionen, som förskönats genom Lissabonfördraget. Vid den tiden ignorerade talmannen regeln att skära ner röstförklaringarna. Senare gav han sig själv makt godtyckligt via utskottet för konstitutionella frågor.

Nu försöker man att införa ytterligare begränsningar av ledamöternas demokratiska rättighet att ställa frågor till kommissionen och rådet i Corbett-betänkandet. Hur kan parlamentet påstå att man fyller det så kallade demokratiska underskottet när ledamöternas rättigheter skärs ned av antidemokratiska krafter? Ett tecken på en demokrati är säkerligen att man tolererar olika åsikter eller minoritetens åsikter. Vi måste fråga oss vilket nästa steg är. Vem kommer att sätta stopp för vår färd utför i den så kallade effektivitetens namn? Man kanske föredrar en förklädd diktatur framför demokrati. Snälla, öppna era ögon och låt oss kämpa för demokratin!

- Betänkande: Jutta Haug (A6-0262/2008)

  David Sumberg (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det kanske är överraskande att jag och de konservativa utgjorde en egen gruppering i frågan och att vi till slut kom fram till att även om vi är för en sträng budgetkontroll i EU – vi har nämligen under alltför lång tid lidit av att unionens revisorer vägrade att avsluta sina redovisningar – antog vi likväl en annan ståndpunkt om betänkandet. Varför? För att man upprepade gånger hänvisar till Lissabonfördraget i det.

Vi måste meddela dem som är inflytelserika i dessa frågor: Lissabonfördraget är dött. Det irländska folket visade på stor vishet och förkastade fördraget genom en demokratisk omröstning, och även om människor i Bryssel och här i Strasbourg kommer att försöka att igen övertala och muta det irländska folket att ändra åsikt borde folkets beslut väga tyngre, och i det här fallet symboliserade Irland det europeiska folket. Låt deras röst gälla.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Som era kolleger bredvid er kommer att säga försöker jag alltid få ordet när det gäller budgetfrågor.

Jag trivdes verkligen med att arbeta tillsammans med budgetföredraganden Jutta Haag i år. När hon hade hand om budgeten förra gången lyckades jag lägga fram nästan 500 ändringsförslag för diskussion i utskottet, och en del av dem togs upp i kammaren. Hon är en bra person att arbeta med. Hon förstår många av de problem som jag har med de delar av Lissabonfördraget som man redan har budgeterat, antagligen under den rättsliga grund som man kommit överens med rådet om – även om jag är ganska säker på att det inte är riktigt. Hon förstår att jag har stora problem med många icke-statliga organisationer som genom kommissionens budget får ekonomiskt stöd för att bedriva lobbyverksamhet. På så sätt gynnar kommissionen en bisarr symbiotisk förbindelse som inte borde få finnas. Hon vet också att jag har ett mycket speciellt förhållande till Special Olympics-rörelsen, som borde gynnas i EU:s budget någon gång i framtiden.

I alla dessa frågor har jag stor respekt för föredraganden, men jag undrar om alla andra här ägnar någon uppmärksamhet åt budgeten, förutom de få budgetnördar som bara finns i några få av våra utskott.

- Betänkande: Marcin Libicki (A6-0225/2008)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Som ni vet lade flera hundra EU-medborgare för mer än ett och ett halvt år sedan fram en framställning till parlamentet om hur Nord Streams gasledning påverkar miljön. I dag, mer än ett och ett halvt år senare har de fått veta Europaparlamentets ståndpunkt i denna viktiga fråga.

Tack alla som röstade för betänkandet, tack till Marcin Libicki och Cristopher Beazley samt tack till mina kolleger för att de hjälpte till att utarbeta betänkandet. Jag tackar också alla ledamöter som, genom sina röster, gjorde klart att EU behöver gas och att de EU-medborgare som lever nära Östersjön är ansvariga för att bevara havet för framtida generationer.

  Victor Boştinaru (PSE). - (RO) Låt mig först av allt tacka de kolleger som röstade för Marcin Libickis betänkande i dag. Betänkandet handlar inte om ryss- eller gasfobi, utan om att Europaparlamentet inte kan förneka och vända ryggen åt framställarnas klagomål i en känslig politisk fråga.

Problemet med den gemensamma energipolitiken bör lösas genom att man tar det till gemenskapsnivå. Fram till dess bör bilaterala avtal vara en del av en riktig inre energipolitik. Man bör uppnå två grundläggande mål:

1. Resultatet av alla förhandlingar bör gynna alla medlemsstater.

2. I så fall skulle man kunna undvika att de medlemsstater som är engagerade i bilaterala avtal med tredjeländer är sårbara.

Detta är enligt mig villkoren för alla EU:s energistrategier och det är den stora utmaningen för Europaparlamentet under nästa period.

  Zuzana Roithová (PPE-DE), skriftlig. – (CS) Jag är också bekymrad över oron hos de tiotusentals medborgare som i sin framställning betonar riskerna med en stor gasledning på botten av den grunda Östersjön.

Deras framställning resulterade i en offentlig utfrågning och i ett betänkande från Europaparlamentet, som betonade behovet av att inkludera andra länder, och EU i synnerhet, i beslutsprocessen. De ekologiska riskerna är stora eftersom det finns många sjunkna krigsfartyg och mycket sjunket krigsmateriel på botten av Östersjön. Dessutom måste gasledningen rengöras innan den tas i bruk, och rengöringen är en riskfylld kemisk metod.

Jag ska inte uttrycka min åsikt om den alternativa sträckningen på land, men jag anser verkligen att Europeiska kommissionen och rådet måste samordna och verkligen se till – för Östersjön och i andra länders intresse – att investerarna tar fullt ansvar för potentiella ekologiska skador. Kommissionen och rådet måste också begära en oberoende konsekvensbedömning för den alternativa sträckningen på land.

Den ryska gasledningen är viktig. Därför måste EU underteckna ett avtal med Ryssland om övervakningen av bygget av gasledningen och om säkerheten. Ryssland har när allt kommer omkring ännu inte ratificerat Esbokonventionen. Tyvärr har vi ännu inte en gemensam energipolitik eller gemensamma energistandarder i EU. Vi kan tydligt se att i stället för ett bilateralt avtal mellan Tyskland och Ryssland behöver européerna ett EU-avtal och baltstaterna måste samtycka till bygget. Parlamentet sänder nu en tydlig politisk signal i detta avseende.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). - (PL) Herr talman! Jag stöder helt och hållet Marcin Libickis betänkande. Det finns ingenting positivt i ändringsförslagen, utan de försvagar bara slutsatserna. Gasledningen är skadlig för miljön, för havet och för länderna runt Östersjön. En annan fråga är kostnaden för bygget. Det är många gånger dyrare för Nord Stream att bygga ledningen i havet än på land. Det kommer att bli den tyska och den europeiska befolkningen som får betala dessa extra kostnader, eftersom byggkostnaden kommer att inkluderas i priset för varje kubikmeter såld gas. Vem kommer att tjäna på det här? Lobbyisterna, byggbolaget och ryska politiker. För dessa pengar kan man bygga flera kärnkraftsstationer, vilket skulle minska gasanvändningen och koldioxidutsläppen.

Vi har ett ansvar att se efter säkerheten och EU-medborgarnas medel. Det är vårt moraliska ansvar, och jag säger till Marios Matsakis att jag är mot bygget av en gasledning genom Östersjön.

  Bogusław Rogalski (UEN). - (PL) Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag verkligen är nöjd över att parlamentet nästan enhälligt godkände betänkandet om effekterna av den planerade så kallade baltiska gasledningen, som sammanbinder Ryssland och Tyskland genom Östersjön.

Östersjön är ett typiskt grunt innanhav med ett begränsat vattenutbyte med världshaven. Dessutom finns det en stor mängd sjunkna kemiska vapen på Östersjöns botten, och bygget skulle därför kunna orsaka en ekologisk katastrof i ett område som är väldigt viktigt ur europeisk synvinkel.

Det finns dock en annan viktigare fråga som tas upp i betänkandet. EU och dess medborgare bör verkligen vara uppmärksamma på alla medlemsstaters energiinvesteringar, inte bara Tysklands. Vi måste först och främst tänka på den europeiska solidariteten och garantera energisäkerhet i hela Europa. Det är inte vad som händer i dag.

Jag hoppas att parlamentet genom betänkandet tydligt kommer att visa för rådet, kommissionen och framför allt för den tyska regeringen, att två länder inte själva kan besluta om gasledningen i Östersjön, utan att parlamentet och alla medlemsstater måste vara införstådda med beslutet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Jag röstade för Marcin Libickis viktiga betänkande, eftersom den nordeuropeiska gasledningen kan påverka så många som åtta av unionens medlemsstater. Därför anser jag att EU bör förbereda en egen ståndpunkt i frågan. Det är oerhört viktigt med pålitlig, oberoende forskning samt pålitliga och oberoende analyser av de ekologiska riskerna. Vi måste också inrätta passande mekanismer för övervakning av verksamheten. I dag behöver vi en gemensam och enad energipolitik, där vi inte beskyller varandra för att försöka se till våra egna nationella intressen på hela unionens bekostnad. Vi måste förbereda en gemensam ståndpunkt, som både tar hänsyn till energi- och miljöfrågor samt frågor som rör de enskilda medlemsstaternas säkerhet. I synnerhet i den här frågan bör EU visa upp en enad front.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, som nu får betalt för att leda den rådgivande kommittén för gasledningen i Östersjön, slog redan under sin tid som regeringschef ett slag för projektet. Han kom hårdhjärtat överens om detaljerna med Moskva över huvudet på sina europeiska grannar och genom detta väckte han inte bara historisk rädsla utan också tämligen berättigade ekologiska och ekonomiska frågor som det inte finns några tillfredsställande svar på.

Jag skulle därför tydligt vilja påpeka att projektet bara kan genomföras om man tar de europeiska grannländernas och unionens partners rädsla och oro på allvar och om de ger sitt samtycke. Att fatta beslut som detta ovanför huvudet på de närliggande staterna är oeuropeiskt och därför i mina ögon oacceptabelt. De polska och de tjeckiska ledamöterna kan ta mig på orden om detta och det gäller även andra frågor, t.ex. om missiler och utfärdande av visum.

Alla parter måste verkligen se på sig själva och erkänna att när det kommer till utrikesfrågor måste vi i Europa fortsätta att vara solidariska inom viktiga politiska områden. Annars kommer vi inte att tas på allvar av våra internationella partners. Som tysk parlamentsledamot röstade jag för Marcin Libickis betänkande och mot den dåligt genomtänkta gasledningen i Östersjön.

  Rainer Wieland (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag menar att vi nu åtminstone har hittat en text som vi rimligtvis kan anta. Jag beklagar dock att vi fortfarande har vissa problem. I synnerhet beklagar jag mig över dem som i dag klagade över att displaypanelen inte fungerade.

För fyra veckor sedan såg vi i utskottet hur omröstningen obarmhärtigt fortsatte trots att 22 språk inte var närvarande. Därför är jag verkligen emot tillvägagångssättet. Allt kretsar kring ekonomi och historiska frågor. Det gäller säkerligen energi och troligen också miljön. Miljön ignoreras dock, och det är verkligen anmärkningsvärt att Europaparlamentets miljöutskott, som verkligen borde agera först, vägrade att överhuvudtaget komma med ett yttrande.

Förfarandet som vi valde var inte det rätta. Vi borde ha kunnat utarbeta en bättre text. Därför – och mer i detalj på grund av själva förfarandet och de olika behandlingarna i utskottet för framställningar – röstade jag till slut inte för betänkandet.

- Betänkande: André Brie (A6-0269/2008)

  David Sumberg (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag ville avge en röstförklaring om den här frågan, för att helt enkelt kunna göra en anmärkning. I dag kämpar USA, Storbritannien och ett eller två andra länder i Afghanistan. De kämpar mot vad jag anser är det största hotet mot Europa sedan andra världskriget, det vill säga den internationella terrorismen.

Problemet är att det finns många andra europeiska länder som inte kämpar. Ja, de är i Afghanistan. Ja, några av deras styrkor är där, men – jag måste vara uppriktig – angreppen görs av brittiska och amerikanska trupper. Jag hyllar dem för deras mod, i synnerhet de brittiska trupperna samt de unga män och kvinnor som har offrat sina liv för denna sak.

Vi i Europa borde ha lärt oss att man inte kan blidka dem som vill förstöra en. Vi borde ha lärt oss det på 1930-talet under den sovjetiska kommunismens tid. Jag är dock rädd att vi inte har lärt oss det och det är viktigt att vi gör det.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag menar att många av oss är medvetna om de problem som heroinmissbruk innebär för enskilda individer, deras familjer, hela deras samhällen och hela Europa. Europa har haft många bra strategier för att ta itu med heroinmissbruket på gemenskapsnivå, och på många sätt är vi ledande i världen när det gäller att hantera problemet genom behandlingar och andra program.

I nuläget kommer dock 90 procent av det heroin som finns på Europas gator från Afghanistan. Jag anser att de åtgärder vi vidtar där inte är tillräckliga. Både den öppna ekonomin och upproriskheten i Afghanistan blir starkare. Droghandel finansierar talibanerna, samtidigt som laglöshet och våld underlättar opiumodling. Man har verkligen försökt övertala jordbrukare att byta från opium till andra grödor men tyvärr har man misslyckats.

Det är inte förvånande att det fortfarande finns opiumfält i Afghanistan, framför allt i Helmand och Kandahar. Den lukrativa opiumhandeln är nämligen värd omkring 500 US-dollar per år för opiumodlarna och omkring 3.5 miljarder US-dollar per år för smugglings- och förädlingsbranschen. Om vi inte effektivt tar itu med problemet från roten och om vi inte erbjuder opiumodlarna hållbara alternativ sviker vi både de afghanska och de europeiska medborgarna. Tyvärr håller också Afghanistan på att förvandlas till en narkotikastat. Se på alla problem som kom från Colombia när det landet tilläts utvecklas till en narkotikastat.

Jag erkänner att det inte är lätt. Jag erkänner att de människor som försöker ta itu med problemen i Afghanistan har ett svårt jobb framför sig. Jag anser dock att de åtgärder vi vidtar just nu verkligen inte fungerar. Jag vet inte vilken lösningen är. Jag har läst mycket om det och jag förstår att det finns människor därute som riskerar sina liv för att lösa problemet.

Jag anser att problemet med heroin börjar öka i Europa. På Irland har myndigheterna i år beslagtagit en rekordmängd heroin och aktuella rapporter visar att många unga kvinnor i landet missbrukar heroin. Jag var tidigare minister med ansvar för droger och jag menar att det krävs större samordning för att man effektivt ska kunna bekämpa droghandeln, dels med EU:s medlemsstater dels med de andra stater som gränsar till Afghanistan.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). - (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet eftersom man måste vara blind för att inte se att det finns ett enormt motstånd mot den demokratiska världen i Afghanistan. Den demokratiska världen försöker att försvara sig själv mot terroristattacker, som har ägt rum i flera stora länder i världen. Eftersom man har vunnit flera segrar över terroristerna, håller man just nu på att bekämpa den organisation som måste utrotas från jordens yta och som nu försöker att omgruppera sig i Afghanistan efter det avgörande nederlag den drabbats av i Irak. Därför måste Europa stå sida vid sida med USA i denna kamp.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den framstående utrikespolitiska strategen Franz Josef Strauss, vars död för exakt 20 år sedan vi ska högtidlighålla den 3 oktober i år, sa alltid att om man knäpper sin jacka fel måste man knäppa upp den igen för att knäppa den rätt. Det är exakt den här situationen vi har just nu i Afghanistan, eftersom vi har använt fel politisk strategi. Vi har betonat minoritetsgrupperna i Norra alliansen och ignorerat de krafter som representerar majoriteten av befolkningen, det vill säga pashtunerna. Därför fungerar politik och demokrati helt enkelt inte här.

Om vi inte lyckas övervinna majoriteten av pashtunerna till västsidan, till demokrati och till vår kamp kommer vi att misslyckas dramatiskt i Afghanistan. Just nu verkar det verkligen vara möjligt. Därför skulle jag helt enkelt vilja vädja till alla inblandade att anta en ny politisk strategi i Afghanistan och att inte driva pashtunerna i armarna på det som är kvar av talibanerna genom att slå ihop pashtuner och talibaner. Det skulle vara ett stort misstag. Vi behöver en ny politisk strategi, som inte är diskriminerande.

Som européer vet vi allt om nationalitetsproblem, kanske till och med mer än andra. Vi borde verkligen tillämpa vår erfarenhet i Afghanistan.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka tolkarna än en gång för att de stannade så länge. De fick till och med lyssna till våra röstförklaringar medan de åt sin lunch. Om vi inte hade haft Richard Corbetts betänkande och alla andra saker som får oss att avge röstförklaringar kunde vi ha gått på lunch mycket tidigare.

För det första skulle jag vilja hålla med Eoin Ryan. Jag anser att han tog upp ett av de största problemen vi har med Afghanistan på ett enastående sätt. Jag tänkte också göra samma anmärkningar som min kloka kollega David Sumberg. Jag har svårt att tro att folk kan vara så fräcka när de talar om Afghanistan. De vet att många av våra ledamöters stater har trupper som krigar i landet. Jag har många väljare och två av dem kom nyss tillbaka från Afghanistan i liksäckar. Jag lovar er att ingen vill att trupperna ska skadas, det är verkligen en viktig angelägenhet för oss.

Jag hatar den allmänna antiamerikanska andan här. Jag förstår verkligen inte den antimilitäriska känslan här. Vissa personer är verkligen fega och går till angrepp från sin säkra position, medan andra verkligen riskerar sina liv för att förbättra situationen för oss alla.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Jacek Saryusz-Wolski (A6-0271/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förslaget i min ärade polske kollega Jacek Saryusz-Wolskis betänkande om att förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av 2006 års förordning om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument ska godkännas i samband med första behandlingen i medbeslutandeförfarandet. Behovet av finansiering gjorde att det var viktigt att förtydliga de befintliga bestämmelserna om gemenskapsmedel som förvaltas av finansförmedlare, eftersom texten i sin nuvarande lydelse är oklar när det gäller möjligheten att återinvestera sådana medel. Det förefaller också logiskt att låta Europeiska investeringsbanken (EIB) återinvestera medel från tidigare insatser i faciliteten för investering och partnerskap för Europa-Medelhavsområdet (FEMIP). Eftersom det inte förskrivs någon möjlighet att återinvestera medlen i tidigare förordningar återgår ”återflödet” av gemenskapsmedel till gemenskapsbudgeten. Den föreslagna ändringen skulle innebära att EIB fick återinvestera dessa medel inom FEMIP till dess kommissionen beslutar att avsluta insatsen.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. − (RO) Jag stödde antagandet av de allmänna bestämmelserna om upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument.

Jag anser att detta instrument och Europeiska unionens finansiella och budgetrelaterade prioriteringar bör utvecklas i riktning mot grannskapspolitikens östliga dimension, som även bör omfatta Moldova och Ukraina.

Jag stödde antagandet av betänkandet för att få tala mer om en lösning när det gäller Moldovas håg till Europa och integrering i EU, en fråga som självklart måste kopplas till demokratiska framsteg när det gäller frihet för massmedier, rättsliga reformer, garantier av medborgarnas grundläggande rättigheter och av oppositionspartiernas rättigheter under valkampen 2009.

- Betänkande: Neil Parish (A6-0270/2008)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Jag vill redovisa min ståndpunkt när det gäller fastställandet av tydliga gemensamma kriterier för stödsystem som direkt omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill även ta upp fastställandet av stöd, rättigheter och skyldigheter för jordbrukare och boskapsuppfödare.

Syftet med det framlagda förslaget är att göra villkoren tydligare, så att medlemsstaterna får rätt att vidarebefordra stöd till boskapsuppfödare som producerar ox- och kalvkött.

Detta system är på fackspråk ”kopplat” och eftersom Malta har valt att genomföra helt frikopplade utbetalningar röstade jag för, med hänvisning till att det är en fråga som ligger i det nationella intresset.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Människor känner en stor otrygghet när det gäller mat på grund av galna ko-sjukan, köttskandaler och annat, och EU har i detta sammanhang inte alltid gjort ett särskilt gott intryck. Om det är sant att de bayerska myndigheterna i flera år svävade i ovisshet om ett polistillslag mot italienska brottslingar som handlade med rutten ost, och om samarbetet bröt samman i samband med den senaste vinskandalen, visar det bara att det finns allvarliga brister i det europeiska rapporteringssystemet som omgående måste rättas till.

Den nuvarande krisen inom livsmedelssektorn visar också tydligt hur viktigt det är för alla länder att vara självförsörjande med jordbruksprodukter. Vi bör därför ge mer stöd till våra egna småbrukare, särskilt till ekologiska jordbrukare. Att vi måste stimulera jordbruksproduktionen får absolut inte användas som en förevändning för att bakvägen ge ett generellt EU-stöd till genmodifieringsmetoder. Om allmänheten förkastar genmodifierade livsmedel måste EU rätta sig efter detta och inte ge vika för ett fåtal storföretags intressen.

- Betänkande: Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (A6-0290/2008)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Skeppsvarven är Maltas traditionella industri. Att arbeta på varven är farligt. Varvsindustrin är tillsammans med byggbranschen två områden där olycksrisken är stor. Men medan byggbranschen har varit långsam med att införa säkerhetsutrustning på arbetsplatserna är varven noggranna med arbetsmiljöfrågor.

Idag står Maltas varv inför sin största prövning någonsin. Den nationalistiska regeringen vill till varje pris privatisera dem. Inga andra alternativ ska tydligen övervägas. Diversifiering, nischindustrier eller specialisering, genom exempelvis renovering av kryssningsfartyg, verkar inte ens vara uppe för diskussion.

Detta trots att både Maltas arbetarparti och Arbetarnas fackförbund har informerat regeringen om att de är beredda att göra sitt för att rädda varven. Dessa varv har inte bara skapat utkomstmöjligheter för sig själva, utan också för Maltas industri och för välutbildade hantverkare. De kan mäta sig med vilka varv som helst.

Hur framstående de är kunde jag själv konstatera när jag utsågs till ansvarig för varven av premiärministern i slutet av den senaste arbetarregeringens mandatperiod. Låt mig även tillägga att jag känner starkt för varven på ett personligt plan, eftersom min far var varvsanställd på 1950-talet.

- Betänkande: Dariusz Rosati (A6-0232/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av min polske kollega Dariusz Rosatis betänkande röstade jag för den lagstiftningsresolution som i enlighet med samrådsförfarandet ändrar förslaget till rådets direktiv om ändring av diverse bestämmelser i direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Enligt artikel 171 i EG-fördraget får gemenskapen bilda gemensamma företag eller andra organisationer som krävs för att effektivt genomföra gemenskapens program för forskning, teknisk utveckling och demonstration och detta kommer förmodligen att bli allt vanligare i framtiden. Det var därför logiskt att fastställa lämpliga skatteregler för dessa typer av företag som innebär att de behandlas på samma sätt som internationella organ. Bulgarien och Rumänien fick i samband med sin anslutning, precis som andra nya medlemsstater, rätt att tillämpa undantag från den skattebefrielse som beviljas små och medelstora företag och från momssystemet för internationella persontransporter. För att säkerställa öppenhet och konsekvens bör dessa undantag införlivas med momsdirektivet.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Som min grupps skuggföredragande röstade jag för Rosatibetänkandet om ändringen av vissa bestämmelser som rör det gemensamma systemet för mervärdesskatt. Kommissionens föreslagna ändringar av momsdirektivet skulle enligt min uppfattning leda till viktiga förenklingar och förbättringar.

Genom att förtydliga momssystemets räckvidd när det gäller leveranser av naturgas, värme och kylning blir det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa reducerade momssatser på leveranser av dessa varor såsom förutses i direktivet. I det rådande läget med stegrande energipriser tror jag att det är viktigt att medlemsstaterna får möjlighet att neutralisera orimliga energiprishöjningar genom att sänka de indirekta skatterna. Denna åtgärd bidrar till att minska det inflationstryck som har en negativ inverkan på ekonomin och konsumenternas köpkraft.

Låt mig även påpeka att medlemsstater som vill sänka momsen på energileveranser har rätt att göra detta enligt de nuvarande direktiven, särskilt de lägsta momssatserna. Vi behöver ingen ny europeisk lag på detta område. Europeiska regeringar som vill agera snabbt har redan alla nödvändiga medel till sitt förfogande.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stödjer rekommendationerna i Rosatibetänkandet. Ett förtydligande av delar av momsdirektivet, till exempel av avdragsrätten, kommer att gynna små och medelsstora företag för vilka de gamla bestämmelserna kan ha medfört onödig byråkrati. Jag röstade därför för de ändringar som föreslås i betänkandet.

- Betänkande: Bogusław Sonik (A6-0221/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Syftet med betänkandet är att gå vidare med 2003 års protokoll om strategiska miljöbedömningar som hör till FN/ECE:s Esbokonvention från 1991 om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. Kommissionen undertecknade protokollet om strategiska miljöbedömningar på Europeiska gemenskapens vägnar den 21 maj 2003 i samband med den femte ministerkonferensen ”Miljö för Europa”, som hölls i Kiev, Ukraina.

Protokollet om strategiska miljöbedömningar har som mål att sörja för en hög skyddsnivå för miljön och hälsan samt se till att dessa hänsyn integreras i åtgärder och instrument som ska säkerställa en hållbar utveckling.

Europeiska gemenskapen har i detta sammanhang för avsikt att genomföra artikel 13 i protokollet om strategiska miljöbedömningar till Esbokonventionen genom att tillämpa de förfaranden för konsekvensbedömningar som fastställs i meddelandena om konsekvensbedömningar. Dessa förfaranden beaktar på ett välavvägt sätt de ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekterna av hållbar utveckling.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Boguslaw Soniks betänkande om protokollet om strategiska miljöbedömningar till FN/ECE:s Esbokonvention från 1991 om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang bör stödjas. Det är nödvändigt att ta hänsyn till miljö och hälsa i arbetet för en hållbar utveckling. Jag röstade för rekommendationerna i betänkandet.

- Betänkande: Ewa Klamt (A6-0246/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) När avtalet om Schweiz anslutning till Schengenregelverket undertecknades i oktober 2004 kunde Liechtenstein inte anslutas på grund av att det inte fanns något avtal om beskattning av inkomster av sparande (ett sådant avtal ingicks först ett år senare).

Med tanke på att det i flera decennier har rått fri rörlighet för personer mellan Schweiz och Liechtenstein är det mycket viktigt att Liechtenstein ansluter sig till detta avtal.

Jag stödjer därför detta initiativ, som innebär att landet ansluts till Schengenavtalet genom att ett protokoll bifogas avtalet. Liechtenstein måste godta och tillämpa hela regelverket, med undantag för bestämmelser i nya rättsakter eller åtgärder som rör rätten att göra husrannsakan eller beslagta bevisning inom ramen för utredningar eller rättsliga åtgärder mot överträdelser på direktbeskattningsområdet (som enligt Liechtensteins nationella lagstiftning inte kan leda till fängelsestraff).

Jag ställer mig bakom föredraganden Ewa Klamts ståndpunkt, dvs. att Europaparlamentet bör ge sitt samtycke på samma sätt som i fråga om det avtal som protokollet är bifogat. Europaparlamentet bör emellertid få mer information om eventuella pågående internationella förhandlingar för att kunna utöva sin behörighet på ett korrekt och konsekvent sätt.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot detta betänkande som en gest för att protestera mot att kommissionen och rådet har misslyckats med att lösa problemet med skatteparadis i Europa. Liechtenstein är förvisso inte det enda skatteparadiset i Europa, men det enda sättet att förmå dessa mikrostater att agera är att sätta dem under politiskt tryck. Ändå fortsätter vi att behandla dem och deras medborgare med silkesvantar, trots att deras bankregler och sekretessbestämmelser undandrar medlemsstaterna flera miljarder euro varje år.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Schweiz och Liechtenstein har hittills haft ett förmånligt partnerskap med EU genom flera bilaterala avtal, en lösning som verkligen kan rekommenderas för stater som vill behålla sin suveränitet och identitet. Det talar inte direkt till EU:s fördel att ett avtal om beskattningen av inkomster av sparande ställdes som villkor för att Liechtenstein skulle få delta i Schengenprogrammet. Det påminner om det Schengen-Dublin-hot som framfördes för att få Schweiz att ta reson.

Det kan inte vara rätt att genom att ge miljoner i bistånd och diverse illusoriska löften lura in nya medlemmar eller binda länder närmare EU och därmed frånta dem möjligheten att gå sina egna vägar utanför gemenskapen.

- Betänkande: Gérard Deprez (A6-0268/2008)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) I den nuvarande förordningen fastställs en enhetlig utformning av visumhandlingar, men den har inte lett till unika viseringsnummer i medlemsstaterna.

Numret ska göra det möjligt att identifiera individuella visumhandlingar som utfärdas till tredjelandsmedborgare av medlemsstaterna. Trots att det finns en del skillnader mellan medlemsstaterna har detta hittills inte haft så stor betydelse eftersom kontrollen av visumhandlingarna vid gränserna bara sker visuellt eller genom en avläsning av den maskinläsbara zonen.

När informationssystemet för viseringar (VIS) tas i bruk måste kontrollerna vid de yttre gränserna emellertid ske utifrån viseringsmärkets nummer i kombination med innehavarens fingeravtryck.

Numreringen av viseringar måste därför ändras så att viseringsmärkesnumren blir unika och därmed säkerställer att bara de ansökningshandlingar som är relevanta för en viss visering hämtas i samband med kontrollprocessen och stäms av mot fingeravtrycken hos den person som förevisar visumhandlingen vid gränsen.

Jag stödjer därför detta förslag för att säkerställa en enhetlig och unik numrering av de viseringsmärken som ska användas i VIS, så att detta system för utbyte av viseringsinformation kan fungera så korrekt som möjligt när det tas i bruk och därmed minska risken att obehöriga får tillgång till personuppgifter.

- Betänkande: Christian Ehler (A6-0254/2008)

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande och jag hoppas att det förlängda avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europa och Indien blir mer meningsfullt, eftersom forskningssamarbetets potential fram till idag inte har utnyttjats fullt ut. Det har hittills bara varit ett avtal på papperet, men jag hoppas att det nya avtalet verkligen omsätts i konkret handling av båda sidor.

Vetenskap och teknik är en viktig del av det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien och ett av de mest lovande samarbetsområdena, där båda parter har att vinna på ett samarbete.

Det är positivt att det befintliga avtalet stärks, men det nya avtalet bör inriktas på de viktiga utmaningar som vi står inför, framför allt klimatförändringen, en trygg energiförsörjning och sjukdomsepidemier. Det finns en reell möjlighet att slå samman resurserna inom forskning och utveckling och på så sätt komma fram till gemensamma lösningar.

Låt mig till sist även påpeka att detta avtal inte bara är en möjlighet att samarbeta om stora globala frågor, utan också kan göra stor skillnad för människor i Indien som ännu inte har tillgång till grundläggande teknik. Genom att överföra en del av sin befintliga teknik kan Europa bidra till Indiens ekonomiska och sociala utveckling.

- Betänkande: Diana Wallis (A6-0277/2008)

  Ewa Tomaszewska (UEN), skriftlig. − (PL) Med anledning av förvirringen i samband med omröstningen vill jag göra klart att min avsikt var att stödja ett bevarande av Witold Tomczaks immunitet och att det är så min röst ska räknas, dvs. som att jag röstade mot, och inte för, betänkandet.

- Betänkande: Giuseppe Gargani (A6-0222/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta förslag är motsägelsefullt, vilket är skälet till att vi avstod från att rösta. Det finns visserligen en del positiva aspekter, framför allt den eventuella ändringen av EG-domstolens stadga som skulle innebära att Europaparlamentet får rätt att inkomma med synpunkter till domstolen i samtliga fall då dess rättigheter, direkt eller indirekt, står på spel, så att det inte längre är EG-domstolen som beslutar om Europaparlamentet ska vara involverat då parlamentet inte officiellt är part i målet. Faktum är dock att andra aspekter helt enkelt kan förstärka federalismen, vilket är skälet till att vi ogillar detta förslag.

Vi anser dessutom att det är en grundläggande princip att Europaparlamentet ska respektera medlemsstaternas och därmed också de nationella domstolarnas suveränitet. Vi håller med om att ett samarbete mellan Europaparlamentet och nationella domstolar kan vara av intresse, men måste ändå insistera på att detta samarbete inte utnyttjas för att ifrågasätta nationella rättigheter, däribland nationella domstolars suveränitet, eller subsidiaritetsprincipen.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Giuseppe Gargani utreder i sitt betänkande Europaparlamentets möjligheter att försvara sina rättigheter inför nationella domstolar. I dagsläget kan parlamentet inte försvara sina beslut inför en nationell domstol. Jag välkomnar detta initiativbetänkande som syftar till att se till att genomförandet av en gemensam politik blir mer enhetligt mellan medlemsstaterna.

- Andrabehandlingsrekommendation: Åsa Westlund (A6-0179/2008)

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. − (EN) Idag röstade parlamentet för EU-konsumenternas hälsa och skydd. Konsumentskyddet och våra medborgares hälsa står i centrum för detta livsmedelspaket om regleringen av tillsatser, enzymer och aromer som röstades igenom i parlamentet med stor majoritet.

Tillsatser, enzymer och aromer ska godkännas innan de tillsätts livsmedel. Det är bra även för industrin, eftersom det bidrar till större konsekvens genom harmonisering och tydlighet mellan EU:s medlemsstater. Livsmedelsfärgämnen i produkter ska tydligt anges i märkningen. Två frågor som är viktiga för konsumenterna är intolerans för vissa födoämnen (till exempel azofärgämnen) och märkning som är vilseledande i fråga om produktens egenskaper, färskhet, ingrediensernas beskaffenhet, naturlighet och näringskvalitet. När det gäller livsmedelsaromer är ambitionen att livsmedel ska vara så naturliga som möjligt. Parlamentet röstade mot en begränsning av örter och kryddor, som har använts i århundraden utan några uppenbara negativa effekter.

När det gäller de nya forskningsrönen från Southampton som visar att en del livsmedelstillsatser är skadliga för barn tar jag denna undersökning och dess innebörd på allvar och inväntar kommissionens stöd av den.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Åsa Westlunds förslag till en förordning om fastställande av ett enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer. Ökad öppenhet i godkännandeförfarandet beträffande sådana ingredienser skulle stärka konsumentskyddet i hela Europa. Konsumenterna bör ges alla förutsättningar som de behöver för att kunna göra ett väl underbyggt val om livsmedlen på våra butikshyllor. Jag röstade för rekommendationerna i betänkandet.

- Andrabehandlingsrekommendation: Åsa Westlund (A6-0180/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta emot ändringsförslagen 14-19. Detta är en andrabehandlingsuppgörelse. Medlemsländerna har i ministerrådet motsatt sig såväl märkning som förbud av azofärgämnen men tvingades till slut att gå med på en kompromiss om märkning. Detta är en stor seger som vi inte vill riskera genom att rösta för populistiska ändringsförslag som inte har någon förutsättning att leda till någon förbättring i verkligheten.

Vi svenska socialdemokrater har arbetat och tänker fortsätta arbeta för ett förbud av azofärgämnen, men vi tänker inte ägna oss åt populistiska utspel eller någon populistisk röstning som innebär att vi riskerar barns hälsa i onödan.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. — (PL) Herr talman! Jag stödde Åsa Westlunds betänkande eftersom jag instämmer med föredraganden om att det behövs starkare lagstiftning om livsmedelstillsatser. Jag anser att vi bör lägga större vikt vid att ge konsumenterna klar och tydlig information om innehållet av konserveringsmedel i de livsmedelsprodukter som de köper.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi måste sträva efter ökad öppenhet i processen för godkännande av livsmedelstillsatser och stärka skyddet av konsumenterna, särskilt av konsumenter som är intoleranta mot vissa födoämnen. Även miljöskydd måste vara en av flera faktorer som beaktas när användningen av en tillsats ska godkännas.

Som beslutades i samband med den första behandlingen är det viktigt att förtydliga vad vilseledande av konsumenter innebär och att miljöskydd tas med som en faktor som ska beaktas när användningen av en tillsats ska godkännas.

Syftet med de ändringsförslag som nu har antagits i samband med den andra behandlingen är i grund och botten att stärka dessa aspekter i den slutliga texten, att förstärka konsument- och miljöskyddet ytterligare och förtydliga villkoren för godkännande av tillsatser.

När denna förordning har trätt i kraft måste livsmedelstillsatser uppfylla dessa krav.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Åsa Westlunds betänkande om livsmedelstillsatser. En undersökning som nyligen utfördes vid universitetet i Southampton har gjort detta parlament uppmärksamt på de potentiella riskerna med azofärgämnen, som används i en del godis och drycker. Att ange dessa risker i märkningen är ett viktigt steg för att skydda konsumenterna mot de negativa effekter som dessa tillsatser kan ha, däribland hyperaktivitet hos barn. Det behövs EU-lagstiftning om sådana tillsatser och jag gratulerar föredraganden till hennes betänkande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Azofärgämnen tillsätts livsmedel och drycker för att förändra deras utseende. De utsätter emellertid medborgarnas hälsa för helt onödiga risker. En undersökning från universitetet i Southampton har visat att azofärgämnen är skadliga för barn eftersom de kan orsaka hyperaktivitet och öka risken för inlärningssvårigheter. Jag stödjer det initiativ som har tagits av europeiska tillverkare i Danmark, Sverige och Storbritannien att gradvis och frivilligt fasa ut användningen av azofärgämnen i livsmedelsprodukter.

Konsumentskydd och framför allt skydd av barn, som är den mest sårbara gruppen, är en prioritet för Europaparlamentet. Jag välkomnar därför föredraganden Åsa Westlunds betänkande, som jag röstade för, eftersom det visar på ett nytt sätt att bedriva EU:s politik för att skydda folkhälsan och förebygga sjukdomar, särskilt hos barn.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stödjer helhjärtat strävan i detta betänkande att det ska anges i märkningen om produkter har tillsatser som innehåller azofärgämnen. Jag anser att märkning är en rimlig kompromiss för att göra det möjligt för konsumenterna att välja att sluta använda och konsumera sådana tillsatser i sina egna familjer.

Att azofärgämnen bidrar till försämrad hälsa och eventuella beteendeproblem börjar stå klart. Det är rätt att agera nu för att uppnå de bästa standarder vi kan.

- Andrabehandlingsrekommendation: Åsa Westlund (A6-0179/2008 och A6-0180/2008)

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Korrekt märkning av livsmedelstillsatser och utfasning av en del av dem är nödvändigt för att skydda framför allt barns hälsa. Jag välkomnar Åsa Westlunds betänkanden och rekommenderar dem för parlamentet.

- Andrabehandlingsrekommendation: Mojca Drčar Murko (A6-0177/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta betänkande betonar särskilt aspekter som syftar till att uppnå livsmedelssäkerhet och beaktar även konsumentintressen, inte minst viljan att livsmedel ska vara så naturliga som möjligt.

Det är väl känt att inte alla aromer som är säkra i toxikologiskt hänseende också är gynnsamma för konsumenterna och det är därför konsumenterna måste garanteras rätt att välja.

I tillståndsförfarandet för aromer ställs det ”rimliga tekniska behovet” mot andra EU-strategier som exempelvis bekämpandet av fetma, eftersom tillsatsen av överdrivet starka aromer kan maskera bristande kvalitet på livsmedelsberedningar.

Rådet och parlamentet har olika syn på frågan om vissa livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i eller på livsmedel, samt när det gäller de maximihalter av dessa ingredienser som fastställs i bilaga III.

Vi vet att principen om att ört- och kryddproducenter för varje enskild ört måste vederlägga den rättsliga presumtionen att den är skadlig är omtvistad. Det vore mer logiskt att vända på förfarandet. Denna fråga kommer att fortsätta att vara kontroversiell.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Mojca Drčar Murkos betänkande om aromer och vissa livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper för användning i och på livsmedel. Jag anser att betänkandet tryggar livsmedelssäkerhet och konsumentskydd. Det är viktigt att konsumenter runt om i Europa inte vilseleds beträffande typen av smaksättning i deras livsmedel. "Naturlig arom” ska betyda just detta och jag stödjer rekommendationerna i betänkandet som går ut på att se till att det verkligen blir så. Jag röstade för betänkandet.

- Andrabehandlingsrekommendation: Avril Doyle (A6-0176/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta betänkande gäller en förordning som har till syfte att fastställa regler och förfaranden för godkännande av livsmedelsenzymer, utom sådana som betraktas som livsmedelstillsatser. Europeiska kommissionen hävdar att branschen har tryckt på för att få en harmoniserad lagstiftning och ett gemensamt förfarande för godkännande av livsmedelsenzymer, eftersom bristen på EU-lagstiftning inom detta område har lett till otillbörliga affärsmetoder.

Parlamentet insisterar på att flera viktiga ändringar som antogs i samband med första behandlingen av kommissionens förslag till förordning ska tas med. Parlamentet upprepar därför sin ståndpunkt att försiktighetsprincipen ska vara central när en riskbedömning görs och att den därför ska framhållas i förslaget. Parlamentet skärpte dessutom bestämmelserna om konsumentskydd för att användningen av ett livsmedelsenzym inte ska vilseleda konsumenten när det gäller produkters egenskaper, kvalitet eller innehåll, vilket är skälet till att detta begrepp återinförs.

Livsmedelsenzymer är vidare inte och kan inte bli genetiskt modifierade mikroorganismer. Vi måste också undvika att de framställs med genetiskt modifierade organismer. Om så ändå sker ska det emellertid tydligt anges så att konsumenterna inte vilseleds. Det är nödvändigt för att uppnå en stark livsmedelssäkerhet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Avril Doyles betänkande har till syfte att harmonisera kontrollen av livsmedelsenzymer. Att införa en skyldighet för branschen och medlemsstaterna att informera kommissionen om eventuella säkerhetsproblem när det gäller enzymer är ett positivt steg för att uppnå största möjliga livsmedelssäkerhet i hela unionen. Jag röstade därför för betänkandet.

- Betänkande: Peter Liese (A6-0220/2008)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Jag avstod från att rösta för att fästa uppmärksamhet på att betänkandet inte tar hänsyn till skillnaden mellan ö-stater och fastlandet.

Malta har ingen järnvägsförbindelse med fastlandet utan den enda förbindelsen är sjövägen eller med flyg. Maltas ekonomi är dessutom starkt beroende av turism och lockar varje år över en miljon besökare som kommer med flyg och nästan en halv miljon som kommer sjövägen. För en familj från exempelvis Storbritannien beräknas effekten av att lagstiftningen träder i kraft vara en kostnadsökning med 160 pund.

Det är viktigt att begränsa utsläppen, men det är också viktigt att inse att ambitionerna och realiteterna skiljer sig åt mellan de länder som ingår i EU. Principen om att "en storlek passar alla" är diskriminerande när det föreligger särskilda omständigheter.

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag stödde Peter Lieses betänkande om att luftfartsverksamhet ska införas i systemet för utsläppshandel, eftersom jag anser att kompromissen mellan parlamentet och rådet är balanserad och realistisk.

Det råder inte längre någon tvekan om behovet av att agera snabbt och effektivt för att minska utsläppen av växthusgaser och framför allt transportsektorns inverkan på den globala uppvärmningen.

För att komma fram till denna lagstiftning var det emellertid nödvändigt att göra en avvägning mellan miljökraven och medborgarnas rörlighet.

De ansträngningar som krävs av luftfartssektorn måste vara tillräckligt stora för att stå i proportion till minskningarna inom andra sektorer, men samtidigt tillräckligt balanserade för att inte hindra industrin från att växa.

Jag välkomnar den lagstiftning som vi har antagit eftersom den uppfyller dessa krav.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Peter Lieses betänkande om en andrabehandlingsrekommendation om förslaget att luftfartsverksamhet ska införas i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, eftersom jag anser att det är viktigt och brådskande att begränsa den globala temperaturhöjningen till +2 °C.

Luftfartssektorn växer. Koldioxidutsläppen från flygplan har ökat med 87 procent sedan 1990 och kommer enligt beräkningar att fördubblas fram till 2020. Åtgärder behövs därför för att ge en tydlig signal på internationell nivå om EU:s beslutsamhet att bekämpa klimatförändringarna, med tanke på att en internationell överenskommelse måste nås före Köpenhamnskonferensen 2009.

Det finns flera positiva saker med den kompromiss som har uppnåtts, till exempel undantagen för de yttersta randområdena, att intäkter från auktioner av utsläppsrätter ska användas för att bekämpa klimatförändringar, samt åtgärderna mot avskogning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det förslag som parlamentet har röstat om är redan en kompromiss, om än en otillfredsställande sådan, beträffande kommissionens ursprungliga förslag och tar inte hänsyn till problemen för länder med ekonomiska svårigheter, särskilt de yttersta randområdena. Vi vet att det är nödvändigt att minska föroreningarna, men vi måste också ta hänsyn till svårigheterna för länder med mer ömtåliga ekonomier.

Alla negativa konsekvenser av detta utsläppshandelssystem undviks inte genom den kompromiss som vi idag har röstat om, men flera av dem minimeras eftersom ikraftträdandet senareläggs jämfört med parlamentets ursprungliga förslag och andelen utsläppsrätter som fördelas genom auktion minskas, liksom trycket på svagare företag.

Förhandlingarna om ett undantag för de yttersta randområdena har blivit en mycket viktig fråga här i parlamentet, eftersom det i kommissionens ursprungliga förslag, som ni vet, inte fanns något undantag för dessa regioner. Detta innebar att alla flygningar från eller till dessa regioner skulle ha omfattats av det allmänna systemet.

I den text som till sist antogs kvarstår möjligheten till ett sådant undantag, men det är inte så omfattande som det borde ha varit. Vi insisterar därför på att inte bara flygningar mellan öar, utan även mellan öar och fastlandet bör undantas från detta utsläppshandelssystem.

  Petru Filip (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Det står klart att för varje åtagandeperiod i unionens program som även omfattar luftfarten ska målen för denna sektor fastställas utifrån de genomsnittliga insatser som det åligger alla övriga sektorer med fasta källor att göra i alla medlemsstater. Om luftfartssektorn inte deltog i detta system skulle det på sikt kunna leda till stora ersättningskostnader.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag är övertygad om att det krävs ett helhetsgrepp när det gäller handeln med utsläpp av växthusgaser i gemenskapen. Eftersom luftfarten bidrar till de globala effekterna av mänskliga aktiviteter på klimatförändringarna är det självklart att denna sektor ska behandlas på samma sätt och underställas de regler och föreskrifter som har harmoniserats på gemenskapsnivå.

Det står klart att för varje åtagandeperiod i unionens program som även omfattar luftfarten ska målen för denna sektor fastställas utifrån de genomsnittliga insatser som det åligger alla övriga sektorer med fasta källor att göra i alla medlemsstater. Om luftfartssektorn inte deltog i detta system skulle det på sikt kunna leda till stora ersättningskostnader.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att delta i den slutliga omröstningen om Liesebetänkandet. Jag anser att Europeiska unionen agerar ensidigt utanför Kyotoprotokollet, i vilket luft- och sjöfarten undantas. Även om det finns flera anledningar att titta närmare på hur de två sektorer som är viktigast för världshandeln påverkar klimatet, kan Europeiska unionen inte ensidigt ändra ett multilateralt avtal och samtidigt kräva att till exempel USA ska ratificera Kyotoprotokollet. EU:s förslag beträffande luftfarten kan i bästa fall riktas in på perioden efter Kyotoavtalet, dvs. 2013, och då bara om det nås en internationell överenskommelse i Köpenhamn.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Peter Lieses betänkande om att luftfarten ska ingå i det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter. Parlamentet måste tydligt visa sitt engagemang i kampen mot klimatförändringar och införa ambitiös miljölagstiftning. De beslut som diskussionerna med rådet har utmynnat i tycks gå i rätt riktning. Att 15 procent av utsläppen från luftfarten ska omfattas av auktioner, en andel som ska höjas 2013, verkar vara en tillfredsställande kompromiss.

Jag stödjer visserligen rekommendationerna i betänkandet, men parlamentet måste fortsätta att sätta upp ambitiösa mål för luftfartsutsläppen i EU:s system för utsläppshandel och se framåt genom att bygga vidare på Pieter Lieses förslag och göra en allmän översyn av utsläppshandelssystemet. Jag röstade för betänkandet.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Utsläppen av växthusgaser från flygplan har fördubblats sedan 1990 och fortsätter att öka. Om EU menar allvar med att bekämpa klimatförändringarna måste man bli en global ledare på detta område. Det räcker inte att bara tala om det, vi måste också anta lagstiftningsåtgärder. Jag anser att direktivet som går ut på att luftfartsverksamhet ska omfattas av utsläppshandelssystemet för växthusgaser i gemenskapen är ett positivt steg.

Föredraganden Peter Lieses betänkande är en balanserad och realistisk lösning, en kompromiss mellan att å ena sidan skydda miljön och å andra sidan värna den europeiska luftfartsindustrins konkurrenskraft. Vi får inte diskriminera europeiska flygbolag, särskilt inte bolag från EU:s nya medlemsstater som försöker hinna ikapp den allmänna utvecklingen. Reglerna om en sund ekonomisk konkurrens måste därför även gälla flygbolag från tredjeländer. En internationell överenskommelse måste nås och därför måste EU förhandla med USA, Ryssland och Kina.

Vi får heller inte glömma bort att flyg ibland är det enda tänkbara transportsättet och att det förbinder EU med avlägsna regioner. Det bidrar starkt till utvecklingen av turism och får därför inte komma att betraktas som en lyx.

Jag anser att Europaparlamentets och rådets gemensamma ståndpunkt kommer att bidra till en ren luftfart och till införandet av ny teknik inom luftfartsindustrin, och jag röstade därför för betänkandet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att idag anta ett direktiv som går ut på att luftfarten ska ingå i det europeiska systemet för utsläppshandel fortsätter Europeiska unionen att ta poäng i kampen mot klimatförändringar.

Det vore omöjligt att inte välkomna denna överenskommelse mellan Europaparlamentet och rådet som kommer att möjliggöra en gradvis och reell minskning av växthusgaserna från och med 2012 för alla flygningar som lyfter från eller landar på europeisk mark.

Jag välkomnar särskilt antagandet av två särskilda åtgärder som lyckligtvis visar att Europa fortfarande ofta antar mycket balanserade lagar som tar hänsyn till de mindre parter som berörs: charterflyg, forskningsplan och små flygbolag kommer att få fortsätta sina flygningar utan att behöva bry sig om direktivets bindande bestämmelser. Intäkterna från auktionerna för tilldelning av 15 procent av koldioxidrättigheterna kommer att användas för forskning och utveckling inom luftfartssektorn.

Detta är desto viktigare eftersom det verkar som om EU kommer att behöva sätta sitt hopp till innovation och att ingenjörerna kommer att behöva visa stor påhittighet för att minska föroreningarna från flygplan när flygtrafiken ökar i en takt på 5 procent om året.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer idag att stödja Liesebetänkandet, eftersom det är balanserat och praktiskt, om än lite komplicerat.

Den civila luftfarten måste inse att det är nödvändigt att den deltar i ett utsläppshandelssystem, och miljövännerna måste inse att människor vill flyga och att flygindustrin bidrar väsentligt till det ekonomiska välståndet i många av våra regioner och nationella ekonomier.

Jag tror fortfarande att det finns problem med detta avtal. Jag tror fortfarande att tilldelningen av 100 procent av rättigheterna genom auktioner senast 2020 kan leda till stora problem för små och regionala flygbolag.

Vad vi har här är dock en kompromisslösning. Jag tror fortfarande att förordningen kommer att ifrågasättas, ur rättslig eller annan synvinkel, av länder utanför EU, särskilt USA och Ryssland, och göra det svårt att nå en internationell överenskommelse. Men det är en början och därför måste vi gratulera kommissionen till dess mod och framsynthet.

Flygindustrin har det besvärligt just nu, främst på grund av de höga bränslepriserna, och det var därför det krävdes en kompromiss om systemet för utsläppshandel. Jag vet att flygbolagen är missnöjda, jag vet att miljövännerna är missnöjda. Kanske är det ett bevis för att våra föredragande har träffat någorlunda rätt!

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Om EU vill uppnå sitt klimatmål om en minskning av koldioxidutsläppen med 20 procent fram till 2020 måste även luftfartssektorn delta i ett utsläppshandelssystem för växthusgaser. Utsläppen från luftfarten har ökat med nästan 90 procent de senaste åren.

Samtidigt slipper luftfarten punktskatt på flygbränsle och moms på flygbiljetter. Det behövs därför lagstiftning. Målet i betänkandet är att systemet för utsläppshandel ska börja tillämpas 2011 beträffande alla flygningar till eller från europeiska flygplatser. Från och 2012 måste sektorn släppa ut 1,5 procent mindre växthusgaser varje år. Andelen utsläppsrätter som ska tilldelas gratis är alldeles för hög. Jag anser att flygindustrin bör tilldela minst 25 procent genom auktion. Det är till syvende och sist inte handeln i sig som är målet utan minskningen av utsläppen.

Parlamentet har också uttryckt sin mening om hur intäkterna från auktionerna ska användas: man vill att pengarna ska användas för att sänka skatterna på miljövänliga transportsätt och satsa på forskning om teknik som minskar luftfartens föroreningar. Den kompromiss som har lagts fram inför oss är långt ifrån perfekt men den är ett steg framåt, så vi gröna kan också stödja den överenskommelse som har uppnåtts.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Att luftfartsverksamheten ska införas i utsläppshandelssystemet för växthusgaser bör välkomnas.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar att de yttre randområdena inte helt undantogs från den civila luftfartens integrering i systemet för utsläppshandel, trots att deras läge långt från den europeiska kontinenten i hög grad borde ha motiverat detta.

Jag är emellertid glad att man genom beslutsamma ansträngningar kunde göra en del framsteg.

I det avtal som förhandlades fram tas följaktligen särskild hänsyn till sättet att minska eller till och med eliminera problemen med tillgänglighet och konkurrenskraft som de yttre randområdena brottas med. Efter hårda debatter kommer dessutom flygningar inom de yttersta randområdena att omfattas av ett undantag och inte påverkas. Jag är glad över att de yttre randområdena omfattas av översynsbestämmelsen beträffande utvärderingen av utsläppshandelssystemets inverkan på luftfarten.

Jag vill särskilt tacka Europaparlamentet, som redan från början lyssnade på min vädjan om särbehandling av de yttre randområdena, en ståndpunkt som så småningom även intogs av medlemsstaterna. Jag vill också hylla Jacques Barrot, den kommissionsledamot som tidigare var ansvarig för transportfrågor, för hans aldrig sviktande stöd.

Jag beklagar avslutningsvis att den slutliga överenskommelsen inte innehåller några förslag till förmån för de yttre randområdena, särskilt en möjlighet att använda intäkterna från auktionerna av rättigheter för att eliminera de svårigheter som är specifika för de yttre randområdena.

- Betänkande: Richard Corbett (A6-0197/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min brittiske kollega Richard Corbetts betänkande om ändring av Europaparlamentets arbetsordning när det gäller arbetet i kammaren och användningen av initiativbetänkanden. Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet om att parlamentets arbete måste bli enklare, effektivare och snabbare. Ledamöterna bör emellertid ha rätt att ställa skriftliga frågor till kommissionen och rådet, även om jag håller med om att det är viktigt att se till att systemet inte missbrukas. Jag välkomnar det faktum att ledamöter som är närvarande vid ett sammanträde ska få större möjlighet att tala. Idén att 40 ledamöter kan lägga fram en alternativ resolution precis som de politiska grupperna är, som jag ser det, också ett framsteg för demokratin.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE), skriftlig. − Vi har i dag röstat emot betänkandet om ändringar av Europaparlamentets arbetsordning.

Vi har valt att göra detta då initiativbetänkanden med sikte på lagstiftningsarbete kan ha en avsevärd inverkan på det fortsatta arbetet. Europaparlamentets ledamöter bör därför ha möjlighet att påverka också sådana betänkanden i plenum, i enlighet med det förfarande som gäller för lagstiftningsbetänkanden.

Även om det är nödvändigt med en översyn av förfarandena för skriftliga frågor, anser vi att det är av största vikt att bevara ledamöternas oberoende och rätt att ställa frågor till övriga institutioner vad gäller deras beslutsfattande och ansvar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade mot detta betänkande eftersom det centrala målet är att försvaga Europaparlamentets demokratiska och pluralistiska funktion. Med utgångspunkt i en princip som inte ens är sann – reformfördragets existens – vill en majoritet i parlamentet i själva verket minska ledamöternas rättigheter och förhindra dem från att agera på eget initiativ, öka Europaparlamentets talmans makt och därigenom minska pluralismen i den parlamentariska debatten.

Denna önskan om att försvaga demokratin och ledamöternas möjligheter att agera skiner också igenom i fastställandet av riktlinjer för förfarandet för skriftliga frågor som ställs till rådet och kommissionen.

Detta beslut är emellertid bara en del av den mer övergripande antidemokratiska hållning som en majoritet i detta parlament ansluter sig till, särskilt bland de större politiska grupperna (PPE and PSE). Ett annat grundläggande inslag är kravet på nya och mer restriktiva kriterier för bildandet av politiska grupper som även det förtjänar vårt förkastande och starka protest.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Richard Corbetts förslag om ändring av parlamentets arbetsordning när det gäller arbetet i kammaren och användningen av initiativbetänkanden gör att parlamentet kan arbeta mer effektivt. Jag röstade för Richard Corbetts rekommendationer.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Som demokrat slås jag särskilt av två ändringar i Corbettbetänkandet för jag kan inte tro att de är allvarligt menade.

Ett inslag i parlamentsledamöters demokratiska rättigheter i så gott som varje land som är av demokratisk karaktär är att de har möjlighet att ställa frågor till de valda ledarna inom deras behörighets- och ansvarsområden.

Att begränsa antalet frågor och deras innehåll verkar ligga närmare procedurreglerna för en rättegång än reglerna för en demokratiskt legitim institution och förslaget bör därför förkastas i sin helhet. Jag kan av detta skäl bara rösta mot betänkandet.

- Betänkande: Jutta Haug (A6-0262/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min tyska kollega Jutta Haugs betänkande om de första synpunkterna på det preliminära budgetförslaget och mandatet för medlingen, som utgör ramen för synpunkter om strukturen på EU:s framtida budget. Det preliminära budgetförslaget är på 134,395 miljarder euro i åtagandebemyndiganden, vilket motsvarar 1,04 procent av BNI och är en ökning med 3,1 procent jämfört med 2008, och 116,7 miljarder euro i betalningsbemyndiganden, vilket ger en marginal på 2,6 miljarder euro för åtaganden och 7,4 miljarder euro för betalningar. Med tanke på behovet av ett Europa som uppnår resultat kan jag inte förstå varför betalningsbemyndigandena är så låga. Förutom prioriteringarna är det viktigt att se till att det finns tillräckliga anslag för sammanhållningspolitiken, finansieringen av EU-politiken för små och medelstora företag, samt yttre åtgärder. Det är slutligen mycket viktigt att man inte glömmer bort de stora europeiska infrastrukturerna (transportnät, energi, rymden, vatten, ny teknik, hälsa etc.), som regelbundet är underfinansierade trots att de utgör själva grunden för Europas förmåga att hävda sig i den globala ekonomiska och sociala konkurrensen.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), skriftlig. − (PL) Enligt tidsplanen för ratificering av Lissabonfördraget skulle parlamentet och rådet 2009 ha samma rättigheter när det gäller stiftandet av lagar och budgetfrågor, som ett led i en utveckling för att ge Europeiska unionen nya befogenheter och förändra det budgetförfarande som hittills har använts i grunden.

Därför är det desto viktigare att Europeiska unionen har de ekonomiska resurser som krävs för att genomföra sin nuvarande politik och sina aktiviteter på olika områden, men också tillräckligt handlingsutrymme för att ta sig an nya politiska utmaningar. Den ovanligt låga nivån när det gäller betalningar i det första budgetförslaget (116,736 miljarder euro), vilket är 0,90 procent av BNP eller en minskning med 3,3 procent jämfört med 2008, är därför mycket förvånande. Det är också oroande att Europeiska kommissionen föreslår budgetnedskärningar för de sedan länge planerade informationskampanjerna som skulle genomföras under 2009 och handla om valet till Europaparlamentet och Lissabonfördragets eventuella ikraftträdande.

Vid medlingsmötet om budgeten i juli bör prioriteringen vara att fastställa en lämplig nivå för betalningarna och för unionens informationspolicy. Det är också mycket viktigt att ge kommissionen finansieringsförslag för pilotprojekt och förberedande åtgärder så att de inte måste finansieras med reserverna från fleråriga budgetramar. Vi bör dessutom se till att det finns tillräckliga anslag för att Europeiska unionen ska kunna reagera på nya utmaningar inom området ”konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning”, utan att minska de befintliga anslagen för viktiga program som är under genomförande.

  Roger Knapman (NI), skriftlig. − (EN) Jag anser inte att några EU-budgetprogram bör finansieras av mitt land under aktuella eller tänkbara omständigheter. Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, EEAS, och alla andra aspekter av Lissabonfördraget är fullkomligt uteslutna för mig. Därför kan jag, samtidigt som varje försening av finansieringen av sådana program är välkommen, inte stödja ett ändringsförslag som i princip accepterar att EEAS, tillsammans med andra nya budgetprogram som finns i fördraget, verkligen ska finansieras vid ”en tidpunkt när fördraget har ratificerats av alla 27 medlemsstaterna”. Vare sig en ratificering av alla staterna är trolig eller inte, förblir den möjlig. Jag kan inte tolerera ett ändringsförslag som fastställer vissa omständigheter under vilka förslagsställarna kommer att i princip godkänna finansiering av EEAS och andra nya budgetprogram som ryms i Lissabonfördraget.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Haugbetänkandet om preliminärt budgetförslag för 2009 och medlingsmandatet. I detta betänkande framförs parlamentets prioriteringar för nästa år. Jag välkomnar särskilt fordran på ett tillfredsställande svar på kraven på livsmedelsbistånd och tryggad livsmedelsförsörjning mot bakgrund av den mycket kraftiga ökningen på livsmedelspriserna och produktionskostnaderna på lantbruksnivå.

Jag hoppas att detta svar anses tillämpligt; det inbegriper ett viktigt investeringsprogram i jordbrukssektorn både i utvecklingsländerna och inom EU.

Jag röstade också för ändringsförslag 15, vari påpekas marginalen under rubrik 2.

Försök att inbegripa mekanismer för att flytta oförbrukade medel från den gemensamma jordbrukspolitiken, GJP, till andra butgetrubriker kan emellertid inte godkännas.

År 2007 fördes oförbrukade medel från GJP till finansiering av Galileoprojektet. Detta får inte bli det normala.

  Thomas Wise (NI), skriftlig. − (EN) Jag kunde inte stödja detta ändringsförslag eftersom jag helt motsätter mig bildandet och finansieringen av EEAS och andra sådana program som förlitar sig på ratificeringen av Lissabonfördraget. Det är faktiskt ett viktigt påpekande att program som ska upprättas av det s.k. Lissabonfördraget inte har någon laglig grund förrän fördraget har ratificerats av alla 27 medlemsstaterna. Jag förkastar emellertid alla sådana program i sin helhet och anser inte att de ska bildas eller finansieras vid något tillfälle.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − I Haugs betänkande kräver man ett långtgående mandat inför budgetförhandlingarna med rådet. Utgångspunkten är att det ska garanteras tillräckligt med medel till de av kommissionen föreslagna utgiftsposterna. Det finns således inga begränsningar för hur mycket Europaparlamentet är berett att spendera. Detta är enligt min mening fel angreppssätt. Man måste utgå från den ram som är uppsatt för att sedan göra nödvändiga prioriteringar mellan de olika utgiftsposterna.

Med den mångåriga budgetram som finns krävs större flexibilitet innanför denna ram. Jag stöder därför tanken att de marginaler som har uppstått på jordbrukssidan ska kunna användas för andra ändamål.

- Betänkande: Marcin Libicki (A6-0225/2008)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Som föredragande för Svartahavssynergin skulle jag vilja uttrycka mitt stöd för Libickibetänkandet av det enkla skälet att det ämne som där tas upp är av en strategisk karaktär som sträcker sig längre än till Östersjöområdet och miljöskyddsområdet. I själva verket diskuterade vi en fråga som är gemensam både för Östersjöregionen och Svartahavsregionen och som berör hela Europa: frågan om energisäkerhet och EU:s politik i det avseendet.

Om man betänker att EU är beroende av ett begränsat antal källor, leverantörer och transportvägar är det absolut nödvändigt att diversifieringen av dem utgör den grundläggande principen för det europeiska begreppet energisäkerhet. Det är inte mindre viktigt att utveckla en sammanhängande europeisk politik på energiområdet som skulle kunna baseras på solidaritet och samordning för att undvika att man sluter ett bilateralt avtal som skulle kunna inverka på andra medlemsstaters intressen och särskilt skulle kunna undergräva större projekt som Nabuccoprojektet, som erkänts på EU-nivå.

Följaktligen upprepar jag gång på gång och yrkar på uppmaningen till kommissionen och rådet att fördubbla sina insatser för att framgångsrikt genomföra Nabuccoprojektet, och att också klart uttala sig för en gemensam energipolitik. Både situationen i Östersjöregionen och i Svartahavsregionen visar på ett trängande behov av att man börjar vidta konkreta och bestämda åtgärder.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har valt att rösta för Libickis betänkande om den planerade gasledningen i Östersjön, trots att vi hade velat se en tydligare uppmaning om att redovisa en alternativ sträckning på land. Vi anser dock att parlamentet uttryckt en tydlig linje vad gäller miljökonsekvensbedömning, vilket vi stöder och välkomnar. Vi förväntar oss att en utförlig och oberoende prövning kommer att ligga till grund för fortsatta beslut. Östersjön är känslig och redan hårt miljömässigt belastad. Det är därför av yttersta vikt att miljöpåverkan kan hållas till ett strikt minimum om tillstånd ska ges för att bygga gasledningen.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. — (PL) Herr talman! Byggandet av Nord Stream-ledningen skulle kunna leda till kollisioner med dumpade vapen från andra världskriget. Det finns omkring 40 000–60 000 megaton kemiska vapen i havet och man vet inte exakt var de finns. Om ledningen kolliderar med dessa vapen skulle det kunna leda till en enorm miljökatastrof.

Jag stödde det här betänkandet eftersom jag håller med föredraganden om att det är en skandal att ett gränsöverskridande projekt av sådana dimensioner skulle behandlas som en bilateral fråga mellan Ryssland och Tyskland. Att skydda Östersjön och befolkningarna i Östersjöländerna bör vara en av EU:s främsta prioriteringar.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. − (RO) Jag välkomnar den ståndpunkt som parlamentet har intagit angående byggandet av en gasledning för att förbinda Ryssland med Tyskland.

EU behöver en integrerad, gemensam och sammanhängande energipolitik likväl som en långsiktig strategi för att säkerställa medlemsstaternas energioberoende.

EU bör behandla de miljömässiga och geopolitiska frågorna angående energisäkerhet genom samordnade åtgärder från alla medlemsstaterna och inte genom bilaterala avtal som sluts mellan vissa medlemsstater och Ryssland. Det är det enda sätt på vilket EU skulle kunna få en stark ställning i förhandlingarna med Ryssland, förvandla EU till en jämbördig partner till Ryssland och undvika att energiresurserna omvandlas till en faktor för politiska påtryckningar.

På detta sätt kan vi också ge en lösning på de rumänska medborgarnas berättigade besvikelse över de fortlöpande prisökningarna på gas och el, som har stora socioekonomiska konsekvenser för rumänerna och deras levnadsstandard.

Samtidigt skulle lösningen med en gemensam EU-energipolitik kunna komplettera oförmågan hos Bukarests högerorienterade regering att gynna Rumäniens energiintressen i relationerna med Ryssland.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Marcin Libickis betänkande. Det är ett viktigt betänkande. Jag skulle emellertid vilja påminna om att det är oriktigt att säga att frågan kom upp i parlamentet som ett resultat av framställningar från medborgarna. Min kollega Bogusław Sonik föreslog att man skulle hålla en debatt om den nordeuropeiska gasledningen många månader innan framställningarna mottogs.

Jag är förvånad över motståndet mot detta betänkande. Vi talar ofta om miljöfrågor och det väcker inget motstånd. Men i just detta exempel vill vissa ledamöter inte att det ska bedrivas någon forskning om projektets konsekvenser för naturmiljön. Varför? Svaret är enkelt: för vissa länder och politiker är detta speciella projekt viktigare än miljön. Av just detta skäl borde vi kanske överväga den politiska och ekonomiska ramen för den planerade investeringen. Jag är medveten om argumentet att detta är ett privat projekt. Vi bör emellertid inte glömma att f.d. politiker förekommer i styrelsen för det företag som ska bygga gasledningen. För Ryssland är det inget problem alls att använda privata projekt för att främja politiska mål.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot ändringsförslaget eftersom det i grunden förändrar den ursprungliga textens idé. Den ursprungliga versionen kräver att man överväger alternativ till det nuvarande gasledningsprojektet – alternativ som skulle bli åtminstone tre gånger mindre kostsamma och inte skulle innebära höga miljörisker. Jag kan inte samtycka till ett ändringsförslag som innebär att efterfrågan på gas prioriteras på bekostnad av att strunta i EU:s miljölagstiftning och medborgarnas oro. Jag skulle också vilja påpeka att gasledningen i fråga ursprungligen avsågs passera de andra sju länderna runt Östersjön, och leverera till bara en eller två av EU:s medlemsstater, därför kan skälet att man tillgodoser ett ökat behov av gas inte anses relevant.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Jag stöder starkt miljökonsekvensbedömningen för Nord Streams gasledning, som föreslås i utskottets betänkande. Men det handlar inte bara om detta: dess synpunkter på energipolitiken får inte heller glömmas. Vi kan inte bedriva en energipolitik som är helt fristående från klimatpolitiken. De hör ihop på ett grundläggande sätt, som skatt och budget eller lag och rättvisa.

Vi kan inte längre ha en energipolitik utan ekonomiska eller andra liknande instrument som möjliggör dess olika aspekter. I de vitböcker där EU:s och dess medlemsstaters energifrågor tas upp har man upprepade gånger krävt rena, oberoende och konkurrenskraftiga energiformer – men det finns bara en fungerande marknadsmekanism för det sista kriteriet, konkurrens.

Jag kan fortfarande inte se någon marknadsmekanism som skulle kunna minska vårt beroende av energi – och speciellt inte av gas från Ryssland. Denna vecka ska Europeiskt energiforum hålla diskussioner med OPEC. Det är inte en svaghet för OPEC att det är en oeftergivlig kartell som har alldeles för stort inflytande på vår ekonomi.

Beroendet av energi, som är ett resultat av tidigare generationers misstag, har tillåtits växa och breda ut sig på vår bekostnad. Det är en faktor som vi bör komma ihåg när vi fattar beslut om framtida lösningar, också i fråga om gasledningar och annat ekonomiskt beroende. Är det en hållbar utveckling, och går den i rätt riktning, när vi strävar efter en ekonomi med låga koldioxidutsläpp?

Klimatförändringen är en realitet och energikostnaderna stiger också. Beroendet av gas ökar och ger EU:s granne den makt den förlorade för 20 år sedan.

Vi vill självfallet inte upprepa våra politiska företrädares misstag. Vi har mycket att göra på kort tid.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jag håller helt med föredragandens, Marcin Libickis, åsikt att förverkligandet av det projekt som vanligtvis kallas Östersjögasledningen skulle kunna utgöra en ekologisk risk för de åtta EU-länderna: Tyskland, Sverige, Finland, Lettland, Litauen, Estland, Danmark och Polen. Den skulle också kunna ha en negativ effekt för konsumenterna genom ökade priser för att täcka kostnaderna för byggandet av gasledningen.

Det är ett viktigt påpekande att den nordeuropeiska gasledningen som ett alternativ skulle kunna byggas på land genom EU-länder. Detta skulle uppfylla alla de strategiska och ekonomiska krav som ställs i beslut (EG) nr 1364/2006. Det alternativa förslaget är säkrare från miljösynpunkt och det är också billigare.

Jag är särskilt för att genomföra oberoende rapporter och forska om den påverkan på miljön som byggandet av gasledningen innebär.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Ett projekt av den omfattning som Nordstreamgasledningen har kräver en fullständig och grundlig undersökning av de miljökonsekvenser den får. Innan projektet kan starta måste vi förvissa oss om att projektet uppfyller stränga miljökrav. Dessa synpunkter återspeglas i min röst för Marcin Libickis betänkande om miljökonsekvenserna av den planerade gasledningen i Östersjön mellan Ryssland och Tyskland.

  Bogusław Sonik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) I dag ska vi rösta om ett mycket viktigt betänkande om konsekvenserna för Östersjöns naturmiljö av det planerade byggandet av den s.k. Östersjögasledningen mellan Ryssland och Tyskland. Det planerade projektet är ett av många gasinfrastrukturprojekt som är nödvändiga för att tillfredsställa EU:s växande efterfrågan på gas. Emellertid bör särskild uppmärksamhet ägnas ett antal faktorer som rör byggandet av den.

Denna världens längsta och mest ytnära gashuvudledning utgör ett allvarligt hot mot biologisk mångfald och naturliga livsmiljöer, förutom mot säkerheten och rörelsefriheten för sjöfarten i denna region, för att inte nämna de ungefär 80 000 megaton ammunition som sänktes här under andra världskriget. Som ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och också som föredragande för Esbokonventionen skulle jag vilja understryka att varje investering av detta slag, som har en internationell dimension, borde vara ett resultat av grundliga konsultationer i förväg med alla berörda parter. Vi borde ägna uppmärksamhet åt bedömningar av alla alternativa lösningar, t.ex. sträckningar över land, som borde ta hänsyn till både byggkostnader och ekologisk säkerhet.

Med EU:s växande beroende av ett litet antal energikällor och deras leverantörer är det viktigt att stödja initiativ som syftar till diversifiering; vi borde hejda oss och tänka över huruvida det ryska bolaget Gazprom, som innehar 51 procent av aktierna i Nord Stream-konsortiet, är den bästa lösningen i detta sammanhang?

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar att utskottet för framställningar tog initiativ till att ta upp detta betänkande om miljökonsekvenserna av den planerade gasledningen i Östersjön till omröstning. Parlamentsledamöterna behöver få kunskap om konsekvenserna av detta förslag.

  Ewa Tomaszewska (UEN), skriftlig. − (PL) Jag stöder Marcin Libickis betänkande på grund av det allvarliga hot som gasledningen utgör för Östersjön, försöket att kringgå skyldigheten att få godkännande från alla kustländerna och bristen på en oberoende och säker bedömning av gasledningens konsekvenser för miljön. Vad som är särskilt viktigt här är att behålla solidaritetsprincipen i EU:s energipolitik.

Gasledningen planeras på ett sätt som gör EU-stater politiskt beroende av Ryssland, som kommer att använda sina naturresurser för att utöva påtryckningar på köparna. Jag vill också fästa er uppmärksamhet på att valet av en sjöväg för ledningen innebär ett ökat pris på gas på grund av att denna väg kostar många gånger mer än en konstruktion landvägen.

- Betänkande: André Brie (A6-0269/2008)

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. − (EN) Europaparlamentets arbetarparti välkomnar detta parlamentsbetänkande. När talibanregeringen föll år 2001 fanns det bara 900 000 barn i skolan. Den siffran är nu 6 miljoner och stigande. Fem miljoner flyktingar har återvänt hem och 82 procent av befolkningen har tillgång till hälsovård, nio gånger siffran för år 2002. Vi delar emellertid parlamentets djupa oro över fortsatta problem med säkerheten, och utan säkerhet kan det inte bli någon återgång till ett normalt liv.

Vi lade emellertid ned vår röst om betänkandet eftersom ett stort antal punkter inte återspeglar den verkliga situationen i Afghanistan. Skäl D är sakligt inkorrekt eftersom utplaceringen av nya Nato-trupper i Afghanistan fortsätter och både Storbritannien och Tyskland har nyligen meddelat en ökning av nivån. Likaså håller vi inte med om situationen med de produktionsnivåer för opium som beskrivs i punkt 32. I betänkandet verkar man negligera det hårda arbete som Afghanistans regering utför för närvarande genom sin nationella strategi för drogkontroller och som lett till framgång med att minska antalet provinser som skördar opiumvallmo.

Till sist vill vi stödja ett fortsatt samarbete med afghanska brottsbekämpande organ som en del av EU:s fortsatta stöd för övergripande rättvisa och reform av säkerhetssektorn i landet.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig – (RO) Att uppnå stabilitet i Afghanistan är en central politisk utmaning för det internationella samfundet och för kampen mot terrorismen. Om detta misslyckas kan det leda till att länderna i väst tvekar att engagera sig i framtida åtgärder för att förebygga och lösa konflikter och att de inte heller är beredda att göra fredsbevarande insatser. Dessutom skulle det afghanska folket som nu upplever ett tredje decennium av konflikter och vars land alltid har varit ett redskap som yttre aktörer har använt i egna syften också gynnas av en bestående fred.

Militära operationer är nödvändiga men de är inte tillräckliga för att stabilisera situationen i Afghanistan. Man bör också söka en övergripande lösning på diplomatisk nivå, och samarbetet med Iran, Indien och Pakistan är viktigt, särskilt i gränsregionerna där rebellgrupper är verksamma. Därför är det utomordentligt viktigt att stärka de demokratiska institutionerna och det internationella samfundet bör bekämpa den afghanska regeringens marginalisering genom att stödja det politiska systemet och demokratiska aktörer på lokal och regional nivå.

I Afghanistan betraktar man Europeiska unionen som en humanitär organisation, men om EU ska kunna få ett större inflytande bör européerna tänka på att lösningen på fattigdom och instabilitet inte är vapen och våld utan snarare åtgärder som kan ge välfärd åt den afghanska befolkningen. I hopp om detta röstade jag för André Bries betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag lade ned min röst. André Bries betänkande om stabiliseringen av Afghanistan förenklar alltför mycket vad som på ort och ställe är en mycket komplicerad situation. Samtidigt som parlamentet borde granska utvecklingen i Afghanistan, anser jag att dess bidrag borde vara konstruktiva och syfta till att åstadkomma en stabil afghansk stat. Jag är inte övertygad om att man i betänkandet kan föreslå lösningar som är praktiskt genomförbara för vad som är en komplicerad konflikt, där våra trupper gör stadiga och verkliga framsteg.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) De positiva resultaten från givarkonferensen i Paris är bevis på att EU och det internationella samfundet har sina ögon riktade på Afghanistan.

Detta betänkande, som kommer vid en avgörande tidpunkt för landets framtid, uppmärksammar de utmaningar som väntar EU när det gäller att ge ett effektivt bidrag till landets stabilisering. Det pekar på de återuppbyggnadsförsök som redan har gjorts för att förstärka institutionerna och förbättra levnadsvillkoren. I detta avseende är den markanta nedgången i spädbarnsdödligheten och ökningen av antalet barn som går i skolan uppmuntrande tecken.

Framgång i Afghanistan kommer att kräva bättre samordning bland de olika strategiernas biståndsgivare. Säkerheten måste självfallet fortsätta att prioriteras, men det är också mycket viktigt att det afghanska folket ser hur hjälpen uttryckligen gynnar det. Det är mycket viktigt att bygga fler basinfrastrukturer, det kan röra sig om vägar, skolor, sjukhus etc.

Om processen ska ha framgång kommer det också att krävas en ”afghanisering” av stabiliseringsprocessen. Det afghanska folket måste få verktyg som gör det möjligt för dem att ta ansvar för sin framtid. I detta avseende vilar många förhoppningar på Afghanistans nationella utvecklingsstrategi (ANDS), som måste få stöd av det internationella samfundet och av EU.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Enligt min åsikt är betänkandet om situationen i Afghanistan och om förslag rörande stabilisering av läget i det landet inkonsekvent och lägger för stor vikt vid betydelsen av den militära verksamheten och Natos roll i regionen. Å ena sidan sägs det i betänkandet att talibanernas militära verksamhet inte utgör ett direkt hot mot Afghanistans suveränitet och å andra sidan varnas det för för att Afghanistan nu befinner sig vid en kritisk skiljeväg.

Jag skulle se det annorlunda. President Karzai säger själv tydligt att koalitionsstyrkorna för närvarande inte vinner kampen mot talibanerna och tillägger – mycket passande skulle jag säga – att man endast kan vinna kriget mot terrorismen om några av den afghanska regeringens partner slutar upp med att bevaka sina egna (olika) intressen. Det krig som tidigare utkämpades i Afghanistan av f.d. Sovjetunionen bevisade att detta land inte kan stabiliseras, ännu mindre styras, med hjälp av militära medel. Politiska, ekonomiska och sociala åtgärder som påverkar inte bara Afghanistan utan också grannländerna är det enda effektiva sättet att åstadkomma stabilisering. Låt mig tillägga att Förenta staternas hegemoniska intressen i regionen förmodligen är den viktigaste aspekten på detta allvarliga problem.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet är helt enkelt en imperialistisk utmaning. Som där fastställs ”stöder man Nato-styrkornas ansträngningar att … bekämpa lokal och internationell terrorism och anser att dessa styrkors närvaro är synnerligen viktig för att säkra landets framtid”. Man kräver en förstärkning av ockupationsstyrkorna från Förenta staterna, EU och Nato med ”ytterligare stridstrupper” och begär cyniskt att dessa ska vara ”utan begränsningar på grund av nationella invändningar”, vilket innebär att de ska agera öppet som ockupationsstyrkor, utan någon förevändning. Man betonar att EU ”bör använda sig av den erfarenhet och den sakkunskap som uppnåtts vid EU-uppdrag och som finns i de medlemsstater som redan är militärt och civilt närvarande i Afghanistan”. Med andra ord ska EU utnyttja de militära styrkornas mord i landet som en nöjlighet att vinna operativ erfarenhet till sina imperialistingrepp på annat håll också. Det åligger EU-kapitalets politiska representanter att säkra en större andel i fördelningen av regionens imperialistiska byte; de betonar därför att ”EU ska uppmuntra och hjälpa europeiska investerare att engagera sig i återuppbyggandet av Afghanistan”.

De cyniska bekännelserna i betänkandet avslöjar EU:s roll och imperialistiska avsikter och bekräftar än en gång att ”EU och Nato har båda del i samma mordsyndikat”. Folket måste föra en enad kamp mot imperialistsystemet som helhet.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet om Afghanistan, som hela gruppen europeiska enade vänstern gjorde, eftersom man i betänkandet insisterar på den militära invasionen och närvaron i det landet, som plågas av kriget med över 1,5 miljoner förluster under de 30 senaste åren. Frågorna i Afghanistan kan inte lösas med militära medel. Landets folk behöver Europas solidaritet. Att fortsätta med och förstärka den europeiska militära närvaron är ett av huvudskälen till instabiliteten och osäkerheten i regionen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Afghanistan är nu skådeplatsen för en kamp för säkerhet, stabilitet, fred och demokrati och samtidigt mot den internationella islamiska jihadismen, som söker en seger så att den i sin propaganda kan upprepa sitt påstående att imperiet börjar falla sönder. Därför är det internationella arbetet, särskilt EU:s, så viktigt. Den utmaning som de allierade står inför, särskilt alla de som tror på behovet av att förstärka Nato, är att trotsa de oerhörda svårigheterna och bidra med aktiva trupper på ort och ställe – vilket innebär en nödvändig minskning av invändningar – eftersom segern är mycket viktig.

Framtiden för våra allianser utspelas nu till stor del i Afghanistan, liksom framtiden för vår fred och säkerhet. Hur mycket anhängarna av kompromisser och eftergifter än insisterar på denna färdväg, kan vi inte bortse från ett hot som riktas mot oss, helt enkelt genom att låtsas att det är något annat. Vi har ett brådskande behov av att förstärka den effektiva militära kapaciteten i Afghanistan och av alla de andra åtgärderna, särskilt utvecklingsbistånd och främjandet av en demokratisk rättsstat. Om vi misslyckas i Afghanistan, kommer vi förmodligen att behöva slåss igen, senare, men närmare våra hem.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − I betänkandet konstateras att det, trots vissa framgångar, fortfarande är långt tills säkerhet och stabilitet kan uppnås i Afghanistan. För att förbättra situationen föreslår Europaparlamentet ett flertal positiva åtgärder. Tyvärr valde parlamentet också att stödja ett förslag som innebär att man ska sluta med att bespruta de opiumodlingar som finns i stora delar av landet. Självklart måste man stödja landsbygdsbefolkningen, men att odla opium kan inte vara ett långsiktigt alternativ för Afghanistans tillväxt, demokrati och politiska stabilitet. Det skadar såväl Afghanistans möjligheter som andras hälsa.

  Talmannen. - Röstförklaringarna är härmed avslutade.

10. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.55 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten - Den inre marknaden för naturgas - En europeisk strategisk plan för energiteknik (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är den gemensamma debatten om

– betänkandet av Atanas Paparizov, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning nr 1775/2005/EG om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (KOM(2007)0532 – C6-0319/2007 – 2007/0199(COD)) (A6-0253/2008),

– betänkandet av Romano Maria La Russa, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (KOM(2007)0529 – C6-0317/2007 – 2007/0196(COD)) (A6-0257/2008), och

– betänkandet av Jerzy Buzek, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om den europeiska strategiska planen för energiteknik (2008/2005(INI)) (A6-0255/2008).

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herrar föredragande, mina damer och herrar! Europas framtida energi måste klara av två utmaningar. Den första är att trygga en säker, hållbar och konkurrenskraftig försörjning via effektiva, operativa och sammankopplade nät. Den andra är en omvandling som är nödvändig för att bekämpa växthusgasutsläpp och klimatförändring.

Angående den första punkten särskilt och på detta område som helhet skulle jag vilja uppmärksamma de framsteg som gjorts av det slovenska ordförandeskapet som resulterade i antagandet av en allmän ram för paketet ”den inre energimarknaden” som helhet vid junirådsmötet. Den viktigaste beståndsdelen i den kompromiss som nåddes avser en effektiv åtskillnad – och jag betonar ordet ”effektiv” – av produktions- och leveransverksamhet å ena sidan, och nätverksoperationer å den andra. Jag vill här nämna den form av lösning som rådet antog i tillämpliga delar för gas- och elsektorerna.

Fastän flera medlemsstater och kommissionen föredrar fullständig åtskillnad beträffande ägarskap ville medlemsstaterna bevara en viss flexibilitet och rådet samtyckte till ett alternativ som tillät en oberoende överföringsoperatör. Detta alternativ skulle finnas för de medlemsstater vars överföringssystem tillhör ett vertikalt integrerat företag det datum när direktivet träder i kraft. Detta alternativ innebär avsevärda justeringar för att garantera överföringsoperatörernas oberoende när det gäller beslutsfattande, självfallet, men också finansiering.

Man skulle kunna tycka att den mekanism som antagits gör det möjligt att undvika intressekonflikter mellan ett integrerat företags olika organ och att säkerställa en balans mellan överföringsoperatörens oberoende, utvecklingsplanen och investeringsbehoven å den ena sidan och moderbolagets ekonomiska intressen å den andra.

Särskild uppmärksamhet ägnades i detta avseende åt systemutveckling och garantin om en kompromiss som inte skiljer på systemoperatörer. Dessa operatörers verksamhet kommer att granskas av tillsynsmyndigheterna. Tillsynsmyndigheternas roll och verksamhet kommer att förstärkas av upprättandet av byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, som är efterlängtad och vars inrättande godkändes av parlamentet förra månaden.

Jag skulle vilja belysa några av de andra viktiga beståndsdelarna i detta paket för ”avreglering av den inre marknaden”: för det första den centrala frågan om infrastrukturer och betoningen av den tioåriga investeringsplanen för hela Europa. Detta är en mycket viktig ny faktor som borde främja integration och modernisering.

En annan viktig aspekt är emellertid tredjeländers investeringar i överföringssystemen, som är nära kopplat till energisäkerhetsfrågor. Vi måste hitta en praktisk lösning som anpassas till varje fall för sig. Diskussionerna i rådet pågår just nu och jag är säker på att de kommer att resultera i en kompromiss som kan godtas av alla medlemsländer.

Nästa steg, mina damer och herrar, blir bekräftelsen av dessa allmänna komponenter genom antagandet av en politisk överenskommelse den 10 oktober i rådet (energi), följd av offentliggörandet av den gemensamma ståndpunkten i november eller december. Det kommer att inleda diskussionerna mellan våra institutioner inom ramen för en andra behandling.

Jag skulle nu vilja ta upp den andra punkten. Jag anser att det är nödvändigt att upprätta ett utsläppssnålt samhälle, där det naturligtvis står varje medlemsstat fritt att välja de energikällor den vill använda. Målen för, och investeringarna i, denna globala omvandling av ekonomin måste vara långsiktiga och de utgör en mängd tekniska utmaningar under de tio närmaste åren.

Jag skulle vilja nämna några: den kommersiella användningen av koldioxidavskiljning och koldioxidlagring, fördubblingen av produktionskapaciteten i de största vindkraftparkerna, den kommersiella maturiteten på fotovoltaisk eller termodynamisk solenergi, hållbart producerade andra generationens drivmedel, införandet på den allmänna marknaden av mekanismer som tillåter ett mer effektivt bruk av energi inom byggnadsverksamhet, transporter och industri, de nödvändiga framstegen på områdena effektivt energiutnyttjande av material, biovetenskap och informationsteknik.

I februari antog rådet, på grundval av kommissionens riktlinjer, herr kommissionsledamot, slutsatser som innehöll ett antal funktionselement, som jag vill nämna här. Det första är införandet och lanseringen av de sex industriella initiativ som kommissionen föreslagit: vindkraft, solenergi, bioenergi, avskiljning, transport och lagring av koldioxid, elnät och till sist hållbar fissionsenergi. Åtgärderna syftar till att stödja och uppmuntra forskning, särskilt på området energieffektivitet, och upprättandet av avtal mellan offentliga myndigheter, industrin och forskare i syfte att stödja de mål som fastlagts i den strategiska planen.

Som avslutning vill jag tacka kommissionen och föredraganden för det arbete som de utfört hittills och jag hoppas att våra ståndpunkter om den inre energimarknaden närmar sig varandra vid andra behandlingen.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är mycket glad över att vara här i dag igen för att diskutera den andra delen av paketet för den inre energimarknaden, nämligen gas.

I förra månaden diskuterade kammaren el och byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter. Många ändringsförslag för gas är liknande och jag kommer inte att gå in på alla de punkter som togs upp när vi diskuterade el.

Allra först vill jag gratulera föredragandena Romano Maria La Russa och Atanas Paparizov till deras utmärkta betänkanden, liksom skuggföredragandena och alla medlemmar av de berörda utskotten. Ni har lyckats hålla en debatt av mycket hög kvalitet om man betänker de mycket korta tidsfristerna för ganska komplicerad lagstiftning.

Jag vill nu förklara varför avreglering av gasmarknaden är lika viktig som avreglering av elmarknaden för en konkurrenskraftig, hållbar och trygg energiförsörjning i EU. Jag vill också betona att de kräver samma lagstiftningsåtgärder.

Gas är en av de viktigaste energikällorna i EU för både industrin och hushållen. Energipriserna ökar kraftigt: nu mer än någonsin behöver EU:s konsumenter en konkurrenskraftig gasmarknad så att de bara betalar kostnaden för en effektiv försörjning.

Dessutom kommer inte elmarknaden att fungera ordentligt om inte gasmarknaden fungerar ordentligt. Jag skulle vilja citera Internationella energiorganet: ”I många regioner sätts priset på el i betydande utsträckning av gaseldade värmeverk. Dyr gas betyder därför dyr el. ... Ansvariga för energipolitik måste vara medvetna om den växande sammanflätningen av gas- och elindustrin och utforma marknader och regelverk i enlighet med detta.”

Detta är ännu mer aktuellt i en tid när vi behöver mer förnybar energi. Eftersom solen och vinden inte alltid fungerar som vi skulle önska är elproduktionen svår att förutse. Den behöver en reservkraft, en elproduktionskälla som är förutsebar och mycket flexibel, och det är gas.

Gas är också det renaste av alla fossila bränslen. Om vi vill minska koldioxidutsläppen och bekämpa klimatförändringen är gas ett av de effektivaste sätten, men vi behöver förvissa oss om att vår gasförsörjning är konkurrenskraftig.

Trygg energiförsörjning är också viktig. Det bästa sättet att garantera en tryggad gasförsörjning till EU är att ha en gemensam inre marknad för 500 miljoner konsumenter. EU har en hög och klar stämma om det ger ett enhälligt budskap. Det är mycket obegripligt om 27 röster talar samtidigt. På en gemensam marknad behöver vi arbeta tillsammans, eftersom vi har ett gemensamt intresse.

Alla dessa skäl understryker vikten av de åtgärder som vi ska fatta beslut om i dag. Jag är glad över att säga att de stöder de flesta av era ändringsförslag.

Vi behöver ett effektivt system med oberoende operatörer för att trygga investeringar och en optimal användning av nätet.

För kommissionen är åtskillnad beträffande ägarskap det mest effektiva sättet att nå detta oberoende. Men alla håller inte med, och som ni vet har rådet nått en överenskommelse om ett alternativ med oberoende överföringsoperatörer. Jag anser att ett alternativ till bara åtskillnad beträffande ägarskap bör få en chans, precis som Europa byggdes med en steg för steg-metod.

Ni har begärt en starkare byrå. Jag håller med er i princip, men vi behöver hålla oss inom fördragets gränser. Vi är bundna av fördraget och av domstolens så kallade Meroni-rättspraxis. Särskilt behöver vi kommittéförfarande för att göra koder bindande. Byrån kan sedan kontrollera proceduren och genomförandet. En stark byrå står inte i strid med kommittéförfarandet. Tvärtom behöver byrån riktlinjer för att bygga upp sin förmåga så att den kan fatta enskilda bindande beslut om marknadsaktörer.

Tillgång till lagring och flytande naturgas är lika viktigt som tillgång till nätet. Vi välkomnar era försök att förbättra tillgången till lagring i direktivet. För att förvissa oss om att dessa tillgångsregler är effektiva behöver vi en laglig åtskillnad beträffande lagringsoperatörerna.

Öppenhet är den viktigaste delen av våra förslag som ni har understrukit i de tidigare omröstningarna. Öppenhet ska vara regeln och sekretess undantaget inte bara för nätanvändning utan också för balansering, lagring och flytande naturgas.

Jag är glad över att se att många av de övergripande frågorna beträffande skydd av sårbara kunder och kampen mot energibrist också har tagits upp i gasbetänkandet. Dessa element är mycket viktiga för att genomföra en öppning av marknaden och bör förstärkas. Kommissionen kommer att noggrant granska formuleringen för att respektera subsidiaritetsprincipen. Det är viktigt att återigen bekräfta att vår politik inte bör hindra ordentliga investeringssignaler och tillträde till marknaden.

Jag anser att rådet har klart markerat sin önskan att försöka finna en lösning vid andra behandlingen. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att spela en mycket konstruktiv roll i att finna en lösning som är gynnsam för alla EU-medborgare och att utveckla vår styrka, som är den inre energimarknaden.

Beträffande det andra betänkandet skulle jag vilja gratulera Jerzy Buzek till hans utmärkta betänkande och uttrycka min uppskattning för stödet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi för initiativet till den strategiska EU-planen för energiteknik.

Det verkar som om jag redan har överskridit min tidsgräns. Vi har arbetat mycket nära min kollega Janez Potočnik och därför vill jag instämma i hans synpunkter om detta mycket viktiga förslag, inte bara för att jag i hög grad uppskattar vad Jerzy Buzek har gjort, utan därför att vi verkligen arbetade tillsammans i kommissionen för att driva på detta ärende.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord om vårt gemensamma företag – den strategiska EU-planen för energiteknik.

Vi vet alla att vi står inför en oerhörd utmaning beträffande energi och klimatförändring. Det är kanske 2000-talets mest avgörande utmaning. Vi får inte inbilla oss att den kommer att bli lätt. De mål vi satt för Europa för 2020 är en viktig milstolpe, men de är inte mer än så. En mycket djupare förändring behövs på lång sikt: en fullständig översyn av de energisystem som har gett oss vår nuvarande välstånd och rikedom.

För att uppfylla våra löften kommer vi att behöva ny kunskap och nya verktyg. Dessa kommer forskning och innovation inom energitekniker att tillhandahålla. Därför är den strategiska EU-planen för energiteknik så viktig för Europa. Vi måste rycka upp oss ur den letargi som har karakteriserat energiförnyelsen under de senaste årtiondena. Vi måste investera mer och bättre. Vi behöver ett nytt sätt att tänka när vi arbetar tillsammans i Europa för att utveckla och utnyttja sådana tekniker.

Jag välkomnar hjärtligt parlamentets betänkande om den strategiska EU-planen för energiteknik. Det visar att det råder ett stabilt samförstånd på EU-nivå om effektiva åtgärder på detta område. Naturligt är vi inte alla ense om vilken teknik vi behöver, men som vi vet är det varje medlemsstats eget ansvar att avgöra sina egna preferenser på grundval av den energimix som den föredrar, dess inhemska råvarubas och dess möjlighet att utnyttja den.

Men viktigare än vad vi är oense om är för mig vad vi alla är överens om. Vi är ense om hur oerhört viktigt energisparande och energieffektivitet är.

Vi är överens om att den europeiska forskningsbasens kapacitet måste utvidgas, förstärkas och befrias för att kunna fungera på ett mer dynamiskt och transnationellt sätt. Vi är ense om behovet av mer resurser, offentliga och privata. Och vi är ense om behovet av ökat internationellt samarbete för att möta en global utmaning.

Ni känner till mina högtflygande planer för EU:s forskningspolitik och utvecklingen av det europeiska forskningsområdet.

Den strategiska EU-planen för energiteknik och utvecklingen av vår forskningspolitik går hand i hand. Jag ser den som en förelöpare i många avseenden, som tar upp initiativ från det europeiska forskningsområdet, t.ex. gemensam programmering. Jag tror att den strategiska EU-planen för energiteknik kommer att starta en process som kan agera som modell för organisationen av forsknings- och innovationsverksamhet inom Europa, en process som kommer att förändra det sätt som vi bedriver forskning på i Europa och som i slutändan kommer att förändra Europa.

I förra veckan var jag närvarande vid det tyska forskningsrådets årsmöte. Dess ordförande, Matthias Kleiner, sa några minnesvärda ord: ”En vision utan handling är en dagdröm; en handling utan vision är en mardröm.” Det finns förmodligen inget bättre exempel på hur sant det påståendet är än den strategiska EU-plan för energiteknik som vi diskuterar i dag. Vi behöver en tydlig vision och vi behöver handla omedelbart.

  Atanas Paparizov, föredragande. – (BG) Herr talman! Diskussionen om det tredje energipaketet kommer att fullbordas vid julisessionen genom diskussionen och omröstningen om förordningen om tillträde till överföringsnäten och Romano Maria La Russas betänkande.

Med tanke på detta vill jag framför allt tacka alla skuggföredragande som jag samarbetat med när jag utarbetade det här betänkandet och även föredragandena för de två andra förordningarna med vilka vi nådde fram till en gemensam strategi för hur vi skulle lösa problemen inom det tredje energipaketet. Jag vill i synnerhet betona att vi inom ramen för våra åtgärder bekräftade kommissionens förslag om inrättandet av ett nätverk av systemansvariga för överföringssystemen men att vi begränsade deras verksamhet till att utföra tekniska uppgifter och utveckla nätverket. De ska alltså inte upprätta handelsregler.

I våra förslag gav vi byrån för samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter en oerhört viktig roll. Vi menar att det just är denna viktiga byrå som under kommissionens ledning ska fastställa de huvudsakliga trenderna och riktlinjerna för utvecklingen av energimarknaden, inklusive gasmarknaden. Byrån kommer alltså inte bara att arbeta med att godkänna föreskrifter, som i det här skedet är frivilliga. Enligt vårt sista förslag ska den också genom kommissionen i ett kommittéförfarande kunna föreslå att vissa av riktlinjerna blir obligatoriska.

Jag tror att när det gäller regionala initiativ har dessa texter enorm betydelse för utvecklingen av marknaden. Den här regionala investeringsplanen, som ska utarbetas på grundval av den tioåriga investeringsplanen, kommer verkligen att hjälpa medlemsstaterna att samarbeta på regional nivå som ett led i en framtida gemensam energimarknad. Många andra viktiga frågor som rör insyn och hur man ska främja samverkan mellan deltagarna på marknaden har lösts i betänkandet.

(EN) Det är mycket uppmuntrande att höra kommissionsledamot Andris Piebalgs berätta om sin syn på våra förslag om en byrå. Jag tror att vi kan hitta en byrå som fungerar, följer principerna i Meronifallet och överensstämmer med parlamentets förslag – en byrå som arbetar parallellt med kommissionens insatser för marknadens utveckling.

Samtidigt blir jag mycket uppmuntrad av det som hände i rådet den 6 juni. Jag anser att vi har fått en bra grund för en kompromiss. Jag är glad över att kommissionsledmot Andris Piebalgs i dag nämnde denna eventuella kompromiss, till skillnad från vid vårt förra möte när vi elfrågan diskuterades. Jag tror att det går att kanske redan i slutet av året blir möjligt att tillsammans med kommissionen, och den trepartskonstellation som utvecklas, hitta en lösning.

Jag blir lite nedslagen av de tidsförskjutningar som det franska ordförandeskapet föreslår. Jag tycker att vi borde arbeta snabbare för att kunna uppfylla det förra Europeiska rådets önskan om att avsluta arbetet före årsskiftet, och inte före mandatperiodens utgång, vilket skulle innebära mitten av nästa år.

  Romano Maria La Russa, föredragande. − (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Äntligen är vi inne på upploppet efter många långa månaders arbete. Det har verkligen inte varit en lätt match. Trots några besvikelser anser jag att utskottets förslag klarar den mödosamma uppgiften att avveckla etablerade monopol. Förutom att förhindra nya konkurrenter från att få tillgång till marknaden har dessa monopol länge begränsat investeringarna och förutsättningarna för nätverkande.

De som har hört mina inlägg i utskottet vet att jag från början har prioriterat ägarskapsåtskillnad så att det finns garantier för att de företag som transporterar gas är helt oberoende av de företag som producerar gasen, även om ägarskapsåtskillnaden inte är någon universalmedicin mot alla sjukdomar. När ett vertikalt integrerat företag tillåts – om ens tillfälligt – för att behålla ägarskap av transportsystem måste det förstås finnas en effektiv kontroll av att bestämmelserna följs, en kontroll som varken får bli för omständig eller omfattande.

Som vi alla känner till måste gasdirektivets genomförandeåtgärder ha ett annat tidsschema än det som gäller för elmarknaden. Den skillnaden framgick tydligt i industriutskottet som valde alternativet ITO – oberoende transmissionsoperatör – som ett alternativ till ägarskapsåtskillnad. Det är ett kompromissförslag, definitivt inte mitt förstahandsval, men ett förslag som går i riktning mot ökad avreglering. Till skillnad från ISO kommer också ITO att vara ansvarigt för ett separat organ med verkliga övervakningsbefogenheter. Jag hoppas att rådet tar upp förslaget om ITO såsom det antogs av industriutskottet. Den grundläggande funktion som i den kommande lagstiftningsramen överförs till byrån bör betonas: den framtida byrån får inte ha en renodlat rådgivande roll – vilket jag befarar är rådets avsikt – utan bör ha en roll med bredare ansvarsområden.

Om vi ska kunna uppnå målet att minska vårt energiberoende behöver vi en inre marknad för energi. Jag uppmanar därför med kraft kollegerna att stödja de ändringsförslag som jag själv och ledamöter ur olika politiska grupp har lagt fram och som gäller möjligheten att kombinera olika transportoperatörer till ett enda europeiskt nätbolag för att garantera att det finns en samlad lagstiftningsram och för att ge alla operatörer tillgång till marknaden. Därmed kommer vi förbi dilemmat med att säga ja till åtskillnad men nej till ägarskapsåtskillnad.

En annan viktig aspekt i mitt betänkande är konsumenternas centrala roll. Jag ska fatta mig kort. Vi behöver ett öppet begripligt system för prissättning så att konsumter när som helst har tillgång till uppgifter om sin konsumtion och kan ändra leverantör om de så önskar. I fråga om komittéförfarandet är jag glad över att kommissionen har godkänt min ståndpunkt. Jag anser att medlemsstaterna ska fastställa riktlinjerna, hellre än en kommitté som enbart arbetar för kommissionen.

Slutligen skulle jag vilja nämna den överenskommelse om de nationella myndigheternas befogenheter och funktion som ingåtts mellan de politiska grupperna och som tas upp i mitt betänkande: Det är en viktig överenskommslse, särskilt med tanke på att möjligheten att införa sanktioner tagits med. Det är vi, mina damer och herrar, som får avgöra om vi vill att morgondagen ska bli hågkommen som ett viktigt ögonblick i skapandet av en inre integrerad energimarknad, vilket Europa behöver för att kunna möta nästa millenniums utmaningar – eller om det blir en markering av den sjutielfte nedförsbacken och resultatet av en mesig och feg reforminsats som i praktiken senareläggs till nästa mandatperiod. Jag hoppas också att rådet vederbörligen uppmärksammar parlmamentets beslut. Så är inte alltid fallet.

  Jerzy Buzek, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag blev lite överraskad när jag läste att både SET-planen och vårt energipaket skulle ingå i samma program som ett block. Det är som om någon talade om de mänskliga rättigheterna och människors sjukdomar i samma sammanhang eftersom de båda handlar om människor. Det är inte så lyckat. På samma sätt räcker det inte att båda ärendena handlar om ”energi” för att slå samman energitkenik och energipaketet, eftersom det är väsensskilda saker.

Men när jag ser att båda kommissionsledamöterna är här blir jag glad över beslutet, eftersom SET-planen är mycket viktig för EU och behöver starkt stöd från några kommissionsledamöter och från kommissionen som helhet. Som ni kan se av omröstningen i utskottet för industri, forskning och energi har ni Europaparlamentets stöd.

Jag tänker nu gå igenom innehållet i SET-planen. Men det skulle nog bli enklare om jag går över till mitt modersmål, vilket jag gör nu.

(PL) EU har beslutat att införa avgifter på koldioxidutsläpp. Det är ett stort beslut. Vi visar att vi ska bekämpa klimatförändringarna. Vi visar att vi tar ledningen i den kampen. Vi bör å andra sidan komma ihåg att avgifter på koldioxidutsläpp orsakar problem i ekonomin och leder till höre produktionskostnader i så gott som alla branscher. Jag skulle vilja betona att energibranschen i sig drabbas hårdast, särskilt i länder där el och värme framställs med kol.

Det förslag som lagts fram av Europeiska kommissionen om ett strategiskt energiteknikprogram är enligt min uppfattning ett utmärkt svar på hoten mot Europas ekonomi. Det handlar uteslutande om att minska energikostnaderna. Kommissionen har infört stöd för teknik som ger noll eller bara låga utsläpp inom energi, produktion och energiframställning. För första gången har vi alla metoder vi behöver för att bekämpa klimatförändringarns och metoder för energisäkerhet i ett och samma dokument. Det innebär att kärnkraften också tas upp. Våra kollegers ständiga oro, framför allt kollegerna från det gröna partiet, över riskerna med kärnkraft presenteras av dem själva. I dag är dock tredje generationens kärnkraftverk helt annorlunda än det som byggdes i Tjernobyl.

Det verkar som om det råder full enighet kring en annan stor utmaning och ett stort ämne, nämligen avskiljning och lagring av koldioxid. Detta är en ny teknik så incitamenten är mycket viktiga, vilket alltid är fallet med ny och lovande teknik. Stödet till hållbar teknik i kraftverksbranschen var aldrig något som skapade tvivel inom parlamentet. Parlamentet behandlar energieffektivitet och energisparande som den viktigaste frågan. Kanske vi därför kan undvika att bygga ett eller annat kärnkraftverk, eftersom vi höjer effektiviteten och sparar mer energi.

Jag tänker sluta med två punkter. Att organisera forskning på EU-nivå är en utmärkt idé och vi röstar för den. Det kan bli den första branschen där EU gör detta. Det är startskottet på en gemensam energimarknad, även på det här området, liksom fri rörlighet för kunskap. I det här betänkandet föreslog jag särskilda belopp för finanseringen av stöd till ny teknik. Det är väsentligt om vi vill hjälpa vårt näringsliv, energibranschen, och om vi vill att Lissabonstrategin ska bli framgångsrik.

  Christian Ehler, föredragande av yttrandet för utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (DE) Herr talman och kommissionsledamöter! Debatten om gasmarknaden och gasnäten i utskottet för ekonomi och valutafrågor var inte så ideologisk. I ekonomiutskottet nådde vi samstämmigt fram till vårt beslut som togs med bred majoirtet. Den kompromiss som håller på att tas fram om ägarskapsåtskillnad av näten ska därför inte heller betraktas ur ideologiskt perspektiv.

Vårt betänkande lägger större tonvikt vid frågan om hur lämpliga de nationella godkännanderprocesserna egentligen är i praktiken när det gäller att garantera framtida framsteg inom gränsöverskridande nät, utveckling av och investeringar i nät. Vi anser att det fortfarande finns mycket att göra och beklagar till exempel att man i den ståndpunkt som antogs i kammaren lade ytterst liten vikt vid behovet av att påskynda godkännandeprocesserna på nationell nivå.

En andra aspekt som känns viktig för oss är frågan om reglerande myndigheter på nationell nivå. Staterna skulle vara bättre beredda att godkänna en reglerande myndighet om den har en hög grad av oberoende. Oro har uttryckts om avtalen i det hänseendet. Men när vi ser på allt ur ett regleringsperspektiv går det bara att argumentera för en regleringsmyndighet om en sådan också får tillräckliga befogenheter att ingripa.

I just den frågan vill jag än en gång framföra mitt djupa tack till min kollega Jerzy Buzek. Vi har haft en integrerad diskussion om ämnet energipolitik och Jercy Buzek har lagt fram ett antal mycket konstruktiva förslag, tänkta att ingå i SET-planen. I egenskap av föredragande av CCS demonstration tänker även jag stödja detta med förslag till gedigen finansiering.

Efter en så hetsig och ideologisk debatt anser jag att vi nu borde prioritera frågan om exakt vad dessa konkreta åtgärder handlar om. Det betyder att vi nu får en övergångsperiod där vi också måste undersöka huruvida de föreslagna åtgärderna faktiskt fungerar. För mig är det mycket viktigare än alla ideologiskt tyngda diskussioner om vem som äger näten.

  Inés Ayala Sender, föredragande av yttrandet för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (ES) Herr talman och kommissionsledamot och fru rådsordförande! Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet välkomnar i princip den europeiska strategiska planen för energiteknik eftersom den bidrar till att utforma en gemensam energimarknad och blir ett stöd för Lissabonfördraget. Den blir också ett särskilt stöd i kampen mot klimatöfändringar.

Vi anser också att samrådsprocessen blev mycket positiv, och tycker att detta borde gälla även framöver.

Däremot beklagar vi att SET-planen i huvudsak handlar om tillgångsrelaterade åtgärder, snarare än åtgärder för att sänka efterfrågan på energi, framför allt energibesparingar och energieffektivitet. Vi uppmanar därför till att dessa båda frågor uppmärksammas mer. Vi skulle vilja att en rangordning skapas mellan de olika europeiska informationsinfrastrukturerna, EII, och att insatserna inriktas mot dem som har större potential att minska utsläppen på kort sikt, en minskning med 20 procent till 2020. Därmed får vi förstås inte bortse från åtgärder på längre sikt för uppnå målsättningarna för 2050.

Mot bakgrund av dessa prioriteringar anser vi också att hänsyn bör tas till varje tekniks livscykel och dess miljöpåverkan under produktionsprocessen. Hänsyn bör tas till överföring av denna teknik till utvecklingsekonomierna så att den tekniska klyftan minskar gentemot dessa länder. Vår åsikt är också att EII måste utvidgas till andra branscher med markant potential för utsläppsminskningar, till exempel gemensam framställning, väte, bygg- och bostadsbranschen, uppvärmnings- och kylsystem, och bättre energilagring och distributionsstrukturer.

Slutligen framhåller vi att anslag till dessa tekniker bör tas upp i debatten om finansieringen av framtidens EU-politik. Medlemsstaterna borde därför åläggas att göra större insatser, åtsminstone i samma grad som insatserna som svar på energikrisen på 1980-talet.

  Bernhard Rapkay, föredragande av yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (DE) Herr talman! Jag ska snart redogöra för de beslut som fattats i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Det är ett ganska oklokt åtagande, lika oklokt som det sätt på vilket några av våra debatter organiserades med tillhörande resultat. Därför tänkte jag bara kommentera en sak för det finns inte tid för mer.

Kommissionsledamoten har än en gång påpekat att kommissionen anser att åtskillnad i ägarskap på något sätt – för att använda hans egna ord – är den effektivaste lösningen. Vi tror inte det, eftersom detta inte kan bevisas, varken empiriskt eller teorietiskt. Definitivt inte empiriskt eftersom det finns många exempel på hur företag även efter ägaråtskillnad inte fungerar så smidigt. Det kan inte heller bevisas teoretiskt. Det är och förblir ett monopol, ett naturligt monopol, och monopol har inte mycket med den fria konkurrensen att göra.

Det som därför har betydelse är inte frågan om ägarskap, utan om reglering. Branschen måste vara strikt reglerad och det gäller i lika hög grad nät med ägaråtskillnad som nät utan ägaråtskilda operaaörer. Vi har haft ett antal förslag i den riktningen i ekonomiutskottet och vi hoppas att dessa förslag kan godkännas.

  Emmanouil Angelakas, föredragande av yttrandet för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (EL) Herr talman! I egenskap av föredragande av yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd skulle även jag vilja kommentera frågan om villkoren för tillträde till naturgasnäten. Jag gratulerar också Atanas Paparizov till ett lysande arbete vid behandlingen av det förslagspaket som diskuterats i vårt utskott.

Våra kriterier har varit att skydda konsumenterna och godkänna socialt lämpliga och öppna åtgärder för att skydda dem.

Jag skulle vilja tillägga att det här är ett betänkande som inte påverkats av motsättningar eller några negativa reaktioner. Det antogs av det utskott där det behandlades, till skillnad från resten av energipaketet där frågan om ägaråtskillnad kom i främsta rummet.

Vårt utskott har satt konsumenterna i centrum och koncentrerat sig på frågor kring konsumentskydd och på förslag som främjar och tryggar en riktig europeisk inre marknad för naturgas.

Vårt ställningstagande i fråga om främjandet av effektivt regionalt samarbete mellan medlemsstaterna är en mycket viktig aspekt för att kunna garantera en inre gränsöverskridande marknad. Därför måste europeiska nät av transportsystemadministratörer skapas där samarbetet bygger på att trygga en effektiv, representativ och öppen Europamarknad för naturgas.

I det sammanhanget skulle jag vilja betona att samarbetet kring transportsystem inte kräver att man skiljer nätverksamheten från produktion och försörjning. Transportnäten kan lätt bli effektivare i samtliga medverkande medlemsstater utan ägaråtskillnad.

Vi har sagt att det är viktigt att det europeiska nätet av transportsystemförvaltare samtalar med berörda organ och särskilt med konsumenter och deras organisationer eftersom de är viktiga organisationer som i stor utsträckning också är slutanvändare.

Vi gav vårt stöd till öppen information och lagringskapacitet för naturgas så att rättvisa priser och en verkligt öppen marknad som gynnar priserna kan vidmakthållas.

  Toine Manders, föredragande av yttrandet för utskottet för inre marknaden och konsumentskyd. – (NL) Även jag anser att en minut verkligen är lite tid, men jag tackar kommissionsledamoten, ministern, de ärade ledamöterna och Romano Maria La Russa för deras förberedelser.

Jag ska fatta mig kort. Energimarknaden måste kunna fungera på EU-nivå, huvudsakligen för att garantera energiförsörjning till marknadspriser för slutanvändarna. Det är vårt syfte. Ägaråtskillnaden är inte något syfte i sig, men vi anser att det kan vara ett sätt att skapa en fungerande marknad. Om den så kallade tredje eller fjärde vägen enligt rådets förslag kan ge oss en fungerande marknad är det förstås också bra.

Men om den där tredje eller fjärde vägen inte fungerar har vi redan tagit fram ett förslag för att kunna vara redo med en möjlig lösning som jag hoppas godkänns i morgon, den som gäller en europeisk nätförvaltare som styrs och kontrolleras av EU. Jag hoppas att både kommissionen och rådet kan stödja detta så att vi får ett alternativ inom några få år. Herr talman, i oktober tänkte vi hålla en rundabordsiskussion där samtliga intressenter ska närvara. Vi hoppas att den tanken också får ett brett stöd.

  Herbert Reul, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten om energipaketet kommer att stanna i minnet för att den inte i alla delar har förts korrekt. Vi har rusat igenom den. Vi har inte alltid tagit oss den tid som behövdes.Detta säger jag nu och här, i den här debatten och vid den här tidpunkten. Jag hoppas att inte allt blir ett bakslag en dag.

Jag har än en gång upplevt att i politik finns det en risk att allt hängs upp på ett universalmedel och sedan går det på räls med full fart samtidigt som folket får höra att detta löser alla problem. Jag hoppas att vi i slutänden verkligen hittar en lösning på de problem vi står inför, nämligen hur vi ska få mer investeringar och åstadkomma rimligare priser, och hur vi ska få en trygg försörjning inom den europeiska energisektorn. Dagarna i ända läser vi i tidningar och ser på tv om vilka bekymmer detta skapar världen över. Är detta lösningen vi helat tiden har arbetat för i dessa debatter? Jag tvivlar på det..

Jag är därför tacksam att vi har gjort vissa framsteg i fråga om gasdirektivet, att vi har kommit lite närmare en kompromiss, att vi har varit mer insiktsfulla och noterat att el och gas är olika och att det inte längre finns någon universallösning. Det är bra att vi nu syftar mot en tredje väg och inte längre bara ser ägaråtskillnad som det bästa alternativet samt att vi har lyckats göra några ändringar till det kommissionen hade föreslagit. Huruvida detta räcker får vi se med tiden.

Jag är glad över att rådet i juni genom sitt nya förslag visade att vi även under sådana svåra omständigheter kan höja oss över nationella gränser och åsiktsskillnader så att vi hittar lösningar. Jag hoppas att det vi nu har enats om i fråga om gas ändras något i morgon och rör sig en bit närmare den kompromiss som rådet redan har enats om. Om vi ska kunna nå en snabb överenskommelse måste vi i slutänden hitta en kompromiss mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Jag anser att det som rådet har lagt fram ligger mycket nära det som vi nu har enats om i gasfrågan. Vi skulle kanske kunna använda det som en jämförelse för elmarknaden.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst gratulerar jag innerligt de tre föredraganden för deras utmärkta arbete. Ni måste ursäkta mig om jag främst inriktar mig på betänkandet om gasdirektivet från min kollega Romano Maria La Russa. Samarbetet har varit mycket bra mellan föredraganden Romano Maria La Russa och de olika skuggföredragandena.

Vi har redan diskuterat frågan om ägarskapsåtskillnad, åtskilda nät och gasförsörjning. Det är inte någon av de viktigaste eller mest centrala frågorna. Jag är nöjd med den kompromiss vi har kommit fram till, även om den är mycket strikt, eftersom den å ena sidan fortfarande ger möjlighet att i inte kräva fullständig åtskillnad realiteten, även om detta omfattas av mycket stränga villkor. Å andra sidan kan kommissionen i vilket fall använda en granskningsklausul för att utöva större tryck och kontrollera att konkurrens råder och att konkurrensmässiga villkor verkligen gäller.

Vi behöver förstås också se saker på lite längre sikt. I det hänseendet instämmer vi helt med de grundläggande synpunkter som vår kollega Toine Manders framfört, det vill säga att vi måste ta upp om en gemensam europeisk infrastruktur kan uppnås på ett bra sätt. Det är ett möjligt alternativ inför framtiden och ett alternativ som vi ännu inte kan granska i detalj.

Det är viktigt att vi också får undantag, till exempel sådana som gäller alla större investeringar där mycket kaptial är inblandat och där vi fortfarande inte kan säga huruvida det verkligen leder till en lösning, vilket är fallet i Nabucco-projektet. Här måste vi också vara tillräckligt flexibla. Investeringar av den här typen görs på lång sikt och vi vet inte exakt när vi kan ingå ett avtal. Det är särskilt viktigt.

Jag hoppas en majoritet av kammaren stöder våra ändringsförslag i morgon. Annars kommer vi att anta bretänkandet som det röstats fram i fråga om insyn, konsumentskydd, energi och fattigdom. När jag ser vad kommissionen och kommissionens ordförande senast sade i frågan är det viktigt att få ett tydligt ställningstagande på det här området, för det första om öppen konsumentinformation, vilket inte alltid förekommer, för det andra om att inrätta en hjälplinje för nätanvändare så att även de kan begära information, för det tredje om ett oberoende centrum för klagomål. Det uppstår alltid klagomål – och vi känner alla till sådana fall, även om vi inte personligen berörs, vilket också är mycket viktigt – och för det fjärde om skyddet av utsatta kunder, särskilt pensionärer, funktionshindrade och andra.

Detta är verkliga problem, särskilt med tanke på att energipriserna går upp. Jag förstår inte varför inte utskottet godkände detta, särskilt för gassektorn, och att de konservativa och i slutänden ordföranden José Manuel Barroso själv upprepade gånger har sagt att vi måste sträva efter att hjälpa konsumenterna och, i synnerhet, de mer utsatta konsumenterna. Jag tänker inte spekulera i huruvida detta betyder subventionerade avgifter eller något annat alternativ. Detta skulle också kunna överlåtas till de enskilda länderna. Medlemsstaterna borde inte alltid lägga över ansvaret på kommissionen, utan också vara beredda att fatta sina egna beslut. Kommissionen och parlamentet borde dock ta ledningen och visa att ett sådant alternativ är möjligt och troligen också gynnsamt om vi också ska kunna skydda konsumternas sociala intressen i en tid när energipriserna är så höga.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) EU har ingen gemensam gasmarknad. Den är mycket fragmenterad och i huvudsak regional. Några områden inom EU saknar däremot regional gasmarknad. Det är Baltikum – Litauen, Lettland, Estland och Finland – som inte är allmänt integrerade och inte har några förbindelser med EU:s gasnät.

Beroendet av en enda leverantör med benägenhet att utnyttja energiförsörjningen för politiska syften är rätt farligt, både för energibranschen och för EU:s allmänna säkerhet.

EU:s främsta prioritet i energipoliitken borde vara att med stöd av unionens finanser och politiska vilja undanröja energiöar och skapa förbindelser mellan stater och regioner.

Det tredje energipaketet för gasmarknaden kan endast genomföras med EU:s hjälp och är det instrument som kunde bidra till att EU blir tryggare.

Den tredje vägen är den femårsperiod då EU:s medlemsstater måste hitta politisk vilja och finanser för att undanröja energiöar på gasmarkanden.

  Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Tack herr talman! Jag skulle för det första vilja gratulera både kommissonsledamot Andris Piebalgs och föredraganden Romano Maria La Russa till att ha tagit betydelsefulla steg mot avregleringen av gasmarknaden, även om de verkligen inte är perfekta. Problemet är för mig detsamma som föregående talare tog upp i fråga om ”öar” på den europeiska gasmarknaden – de baltiska staterna och Finland. Jag är inte helt övertygad om den överenskommelse som ingicks i rådet den 6 juli i och med att befintliga ägare, i huvudsak Gazprom och företag som är knutna till det, inte behöver dela upp sina egendomsrättigheter förrän andra förbindelser växer fram i dessa stater. Vi har något som liknar hönan och äggetsituation här eftersom det är mycket sannolikt att nya förbindelser inte växer fram om det inte går att nå ett första avtal och vara fullständigt tydlig om tillträdet till befintliga nät. Det är därför möjligt att vi kommer att behöva utnyttja vissa särskilda tidsfrister och införa en oberoende transmissionsoperatör i sådana monopolsituationer.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman. I dag handlar det om gasmarknaden. När det gäller gas måste vi skilja på två marknader. Först har vi det faktum att vi måste föra gasen till Europa. För att klara det behövs en stabil investeringspolitik där man också tar hänsyn till de länder som levererar gasen. I det hänseendet behöver vi långa avtal och måste ge europeiska företag möjlighet att investera i ledningar så att gasen kan transporteras till Europa. Det vi behöver – med lite mer insatser från alla, i synnerhet från regeringarna – är en samstämmig EU-politik om gas som innebär att EU:s 27 röster blir unisona på internationell nivå. Det är troligen en bättre definition av vad vi behöver.

Om Nord Stream byggs får vi gas vid knutpunkten i Greifswald och på alla andra platser i Europa. Sedan har vi LNG-marknaden, det vill säga den europeiska gasmarknaden. Den fråga som sedan uppstår är huruvida vi ska utarbeta en politik för konsumenterna eller för de företag som är engagerade på denna europeiska gasmarknad.

Vad behöver ett företag för att skapa en kartell? För det första kontroll över ledningarna så att konkurrenter inte får tillgång till deras hemmamarknad. För det andra kontroll över gaslagringsanläggningar så att de både är beredda att dämpa ett företags tillgångar men ändå inte har några svårigheter när det handlar om leverans. För det tredje har vi en marknadsdominans: E.ON kontrollerar för närvarande 60–70 procent av den tyska marknaden medan Gaz de France har 70–80 procent av den franska marknaden. Det finns inga mekanismer för att göra något åt det. För det fjärde har vi ett svagt europeiskt regleringssystem, vilket innebär att multinationella koncerner och nationella regleringsmyndigheter alltid hamnar på näst bästa plats. För det femte saknas det insyn.

Vad föreslår Herbert Reul och de andra? Bara detta! Vi utformar med andra ord politik för företagen istället för konsumenterna. Därför är vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen positiva till två grundläggande synsätt. Vi behöver få gas till Europa, men när gasen väl finns på den inre marknaden måste vi ha konkurrens.: åtskilda nät, bättre tillträde till lagringsanläggningar och ett program för frisläppande av gas.

Ärade konservativa och liberaler! Ni kan inte längre tillåta en situation där vi har 70, 80 eller 90 procents dominans på nationella marknader. Det enda vapnet mot detta är avreglering av gasen. Vi har lagt fram ett ändringsförslag om att återinföra program för frisläppande och vi behöver det. Beträffande punkt fyra kräver vi förstås en europeisk regleringsmyndighet. Det betyder att det blir en bekännelsens dag i morgon för ledamöter i FDP och CDU/CSU och för liberaler och konservativa: antingen utformar vi en politik för konsumenterna eller för företagen.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, kommissionsledamöter! Syftet med betänkandet vi dskuterar är avreglering av energimarknaderna, denna gång gasmarknaden.

En majoritet i parlamentet efterlyser åtskillnad eller ägarskapsåtskillnad mellan produktion och nät när nu elmarknaderna avregleras. Rådet har dock toppridit parlamentet, och det är bra att så har skett.

Ägarskapsåtskillnad garanterar inte på något sätt att konsumentpriserna går ner. Oavsett vad som händer med gasen kommer medlemsstaterna fortfarande att kunna skilja ägarskapet åt eller fortsätta på ungefär samma sätt som i dag.

Byggnation och underhåll av nät är inte någon lönsam affärsverksamhet och det måste man förstå om de nuvarande ägarna är beredda att sluta bedriva den verksamheten. Företagens vinster ökar genom prissättningen på el och gas. Men mot det finns inget skydd i kommissionens förslag. Inte heller ger förslaget konsumenterna något skydd mot energibrist.

När det gäller att avreglera marknaderna skulle jag än en gång vilja påminna er om förhållandena i USA. Enligt beräkningar som gjorts av frivilligorganisationen Public Citizen är elpriserna 52 procent högre i de 14 stater där priserna inte är reglerade än i de 36 stater där de är reglerade. Avreglering, konkurrens och ägaråtskillnad leder inte automatiskt till sänkta priser.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den här debatten utgår från att EU ska bli starkt beroende av naturgas för sin energiförsörjning. Jag ifrågasätter detta. Inte minst på grund av att nästan all naturgas måste importeras. Då hamnar vi i händerna på andra, varav inte alla är direkt vänliga. Jag behöver väl inte påminna om hur Rysland stängde av gasledningarna till Ukraina vid julen för två år sedan?

Vad sägs om alternativa inhemska energikällor? Västeuropa har gott om kol som bara behöver transporteras korta avstånd till en kraftanläggning. Kol har dåligt rykte, delvis på grund av föroreningarna och delvis på grund av den extra koldioxid som alstras per kilowatt jämfört med gas.

Men ni hänger inte med. Kol kan i dag förbrännas mycket effektivare och avge mindre CO2 än med de gamla metoderna. Jag tycker personligen det är bättre att tillverka koks än att förbränna kolet. När kol omvandlas till koks får man två rökfria källor: gas och koks som när de förbränns tillsammans på rätt sätt ger mer energi än det ursprungliga kolet – förhållandet är 5:4. Genom noggrann gastvätt kan man dessutom avlägsna sådant som annars skulle bli föroreningar. Det är samma biprodukter som vi får från oljan. Och allt finns under våra fötter.

Det finns dessutom kärnvapen för elframställnng. Även kärnkraften har dåligt rykte på grund av en erkänt allvarlig olycka i Tjernobyl, men det var en gammal anläggning från Sovjettiden: dåligt konstruerad och skött av operatörer som försökte stänga ner processen utan övervakning varpå allt gick snett.

Varför tvivlar så många på kärnkraften, särskilt här i Frankrike, där kärnkraftverken producerar 70 procent av vår el? Låt oss konstatera att Finland som är ett mycket miljömedvetet land nyss har godkänt ett tredje kärnkraftverk.

För inte så länge sedan upplevde vi spektaklet när EU skulle gynna biobränslen – vilket i dag är starkt ifrågasatt. Biobränslen produceras antingen på ny mark som röjs när regnskogar förstörts eller på före detta jordbruksmark. Den förra varianten producerar mer CO2 än biobränslena sparar, medan den senare orsakar livsmedelsbrist, särskilt i mindre utvecklade länder.

Det är klart att vi behöver naturgas, inte minst för hushållsbruk, men centralt för dessa betänkanden är att leveransen av gas till EU ska kontrolleras av EU självt genom regleringar. Om det på något sätt liknar den gemensamma fiskeripolitken där de regleringar som skulle bevara fiskenäringen har lett till att de närmast förstörts, ja då ligger vi illa till. Att reglera gasleveranserna blir otvivelaktigt en byråkratisk mardröm, just när kommissionen har sagt att den vill minska på precis allt detta. Hur ska ni annars kunna skapa förhållanden där gasleveranserna delas i två: transport och lagring? Det effektivaste systemet borde ju vara att den som lagrar sedan levererar – men nej, ni vill ha en uppdelning och öka byråkratin.

I betänkandet föreslås licenser för dem som sköter ledningarna samtidigt som smarta mätare ska installeras i andra ledet så att konsumenterna kan övervakas ordentligt. Av vem, egentligen? På det här sättet skickas den statliga övervakningen vidare uppåt, medan energibristen blir en fråga om allmän ordning som ger polisen rätt att ingripa.

Förutom att konsumenterna hamnar i händerna på opålitliga regimer utvidgas statens makt över den enskilde genom betänkandet. Det handlar kort sagt bara om kontroll.

Under tiden kan vi notera att parlamentet tidigare i dag röstade ja till att godkänna en utredning av miljökonsekvenserna av den föreslagna gasledningen i Östersjön. Detta är i det närmaste samma sak som att godkänna ett projekt för rysk naturgas till Tyskland, förbi Polen. Därmed säkras de tyska leveranserna och vi andra får klara oss bäst vi vill. Är det vad man kallar solidaritet?

  Luca Romagnoli (NI). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder fullt ut den metod och det innehåll som läggs fram i Romano Maria La Russas förslag. Vi har äntligen kommit fram till beslut om att dela på ägandet av själva gasframställningen och ägandet av transporterna – eller så lägger vi i alla fall omdistribureringen på en annan operatör. Det här är mycket riktigt poängen med parlamentets förslag där vi inför begreppet obereoende transmissionsoperatör.

Det här är ett välkommet försök att avveckla farliga monopol, vilket Roberts Zīle nyss påpekade – och därmed att lösa intressekonflikter på effektivaste sätt: det är mycket viktigt att detta görs för att trygga försörjningen. Ett berömvärt försök görs också för att hejda geoekonomiska och geopolitiska störningar genom att förbjuda operatörer från tredjeland – även om det sker med eftergifter som förhoppningsvis blir kortvariga – att kontrollera nätet av gasledningar som har stor strategisk betydelse för EU.

En fördel med Romano Maria La Russas betänkande är att ifall det är sant – och det är sant – att syftet med en gemenskapstäckande inre marknad för gas är att ge alla konsumenter inom EU frihet att välja leverantör och samtidigt skapa nya affärsmöjligheter, då måste effektivare service tillhandahållas och avspeglas i konkurrenskraftig prissättning. Bidraget till att trygga försörjningen känns också uppenbart. Till sist: en annan aspekt som bör noteras med tanke på den stora sociala betydelsen är att stärka det natonella skyddet för användare: mer utsatta användare och de som bor i missgynnade eller avlägsna områden. Sådant skydd ska kunna finansieras genom preferensavgifter på leveransen.

Jag gratulerar min kollega och hoppas ett betänkandet får det breda stöd det förtjänar.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Alejo Vidal-Quadras (PPE-DE). - (ES) Herr talman! I morgon ska vi rösta om den andra och sista delen av det tredje lagstiftningspaketet för avreglering av energimarknaden, med andra ord den del som handlar om gassektorn.

Det här parlamentet har alltid hävdat att situationen på gasmarknaden skiljer sig från situationen på elmarknaden, eftersom en sektor som har kontroll över alla sina verksamhetsområden från produktion till distribution ut till kunderna inte är detsamma som en sektor som utsätts för ett intensivt geopolitiskt tryck under utvinnings- och produktionsfasen och bara har kontroll över transporter och försäljning till slutkunderna.

Därför ansåg en stor majoritet i Europaparlamentet, och anser fortfarande, att vi bör överväga ett annat alternativ till uppdelning av ägandet för gasen. I det syftet antog utskottet för industrifrågor, forskning och energi en kompromissändring till La Russabetänkandet så att vi fick en ståndpunkt som en stor majoritet av ledamöterna kan ställa sig bakom, de som ser detta som ett trovärdigt alternativ till uppdelning av ägandet, ett alternativ som garanterar att den systemansvariga verkligen är oberoende, eftersom det är det enda som kan se till att vi får fler investeringar och kan öka kapaciteten, vilket i sin tur eliminerar det största hindret för nykomlingar och ger bättre och mer konkurrens.

De av oss som stöder uppdelning av ägandet har alltid sagt att vi kan acceptera ett trovärdigt alternativ som garanterar samma resultat. Jag tycker att vi har lyckats upprätta en lämplig plan i och med den här gaskompromissen.

Vi är dock medvetna om att en del människor är för den alternativa plan som har föreslagits av rådet, som inte stöder förvaltarkonceptet och tänker föreslå en separat omröstning. Jag vill tala om för rådet att utan det här konceptet kommer dess alternativ inte att bli något verkligt alternativ till uppdelning av ägandet utan snarare en juridisk ram som gör att vissa medlemsstater kan vara mer jämställda än andra när det gäller att öppna sina marknader. Den möjligheten framstår naturligtvis inte som så konsekvent.

Slutligen vill jag ge mitt helhjärtade stöd till Atanas Paparizovs betänkande om gasförordningen och säga att jag är tacksam för den fantastiska hjälp vi fick av honom under första behandlingen.

  Teresa Riera Madurell (PSE). - (ES) Herr talman, kommissionsledamöter, fru rådsordförande! Jag vill börja med den europeiska strategiska planen för energiteknik och gratulera Jerzy Buzek och tacka honom för att han tog med ändringsförslag som min grupp tyckte var viktiga. Vi är nöjda med det sätt på vilket vi har hanterat ekonomin tillsammans, en gemensam angelägenhet när det gäller en så viktig plan. Vi måste också nämna mänskliga resurser, inte bara för att de måste öka, utan för att planen också handlar om andra aspekter som utbildning, rörlighet och samordning.

Ett mycket viktigt mål har uppnåtts genom att teknik som ökar energieffektiviteten och forskning i allmänhet har fått en mer framträdande roll, så att hela det europeiska områdets för forskningsverksamhet potential utnyttjas. I betänkandet framhåller man forskning och grundvetenskap som är avgörande för framsteg i fråga om energiteknik och uppmanar den privata sektorn att investera mer i forskning och ta större risker så att EU blir en föregångare på det här området.

Tekniköverföringen måste också förbättras, en uppgift för det nya Europeiska institutet för innovation och teknik, och det måste till ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna och andra gemenskapsinstrument för att öka kapaciteten för forskning, utveckling och nyskapande på de här områdena. Samordningen måste gälla alla områden som, på grund av sin tvärvetenskapliga natur, spelar en roll inom forskning om och utveckling av energiteknik, särskilt informations- och kommunikationsteknik.

När det gäller gas måste man bara säga att LNG-anläggningarna och lagringsinfrastrukturen fungerar som kompletterande anläggningar som har en viktig funktion genom att de ger nya aktörer tillträde och snabbar upp skapandet av en verklig inre europeisk marknad, under förutsättning att de är sammankopplade med transportnäten. Därför verkar det logiskt med samma behandling på detta område.

I det sammanhanget framstår ett kombinerat systemansvar för självständig infrastruktur som det mest ändamålsenliga alternativet om man tillämpar den allt i ett-princip som parlamentet hyllar. Med en enda systemansvarig får användarna tillgång till gasinfrastruktur, eftersom de möter liknande avtal och koder, samma insyn och har chans att gruppera tjänster.

Det är resonemanget bakom de tre ändringsförslag som vi lägger fram i plenum, och jag ber mina kolleger att rösta för dem.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). - (EN) Herr talman! Som skuggföredragande om den europeiska strategiska planen för energiteknik välkomnar jag detta initiativ varmt. Vi skapar en ny agenda för energiforskning i Europa, något vi verkligen behöver med tanke på de utmaningar som vi kommer att få under nästa decennium.

Kommissionen anser att EU bör sänka kostnaderna för ren energi och placera industrin i framkanten av tekniksektorn med låga koldioxidutsläpp. Jag ställer mig bakom dessa mål, men vill också säga att inte ens de bästa avsikterna kan förverkligas utan ordentlig finansiering. Därför beklagar jag att kommissionen inte har offentliggjort meddelandet om finansiering av ny teknik med låga koldioxidutsläpp. Hur tänker kommissionen finansiera dessa åtgärder? Låt mig hur som helst försäkra er att parlamentet inte kommer att acceptera att medel från det sjunde ramprogrammet eller den gemensamma jordbrukspolitiken omfördelas.

Frågan om finansiering uppkommer också när det gäller de 12 projekten för avskiljning och lagring av koldioxid. Jag tror att den tekniken kan hjälpa industrin att minska CO2-utsläppen, men jag kan inte gå med på att de europeiska skattebetalarnas pengar används för att finansiera utvecklingen av en infrastruktur för avskiljning och lagring av koldioxid som någon i slutändan kommer att slå mynt av. Som liberal anser jag att vi måste låta marknaden fungera och vid behov utveckla ett rättvist partnerskap med industrin.

  Dariusz Maciej Grabowski (UEN). - (PL) Herr talman! Europeiska unionens inställning i energifrågor är full av motsägelser. Vi hör allt fler efterlysa ett vänskapligt, sammansvetsat, långsiktigt samarbete och tillvägagångssätt samtidigt som vi ser exempel på okoordinerade åtgärder, partiella förslag och investeringar som ligger i en parts intresse på bekostnad av andra.

De betänkanden som har lagts fram är ett försök att hantera det här problemet eller att fästa uppmärksamheten på frågor och problem som inte har beaktats tillräckligt. Det ska föredraganden ha en eloge för. Världen har aldrig tidigare sett exempel på att priset på en vara har stigit så mycket på så kort tid som priserna på olja och gas. Därför kan vi klart säga att det har gjorts misstag i fråga om att förutse framtiden.

Det råder inga tvivel om att det här ekonomiska dilemmat måste lösas genom att vi rör oss åt två håll: för det första genom att vi ökar utbudet av energikällor, inklusive nyare och mer effektiva sådana, och för det andra genom att vi bromsar ökningen av efterfrågan med hjälp av ny, mer ekonomisk teknik. Europeiska unionen måste visa sig mer effektiv i fråga om detta och kan inte tillåta privilegiet av monopoltillgång till råmaterial eller att majoritetsaktieägare avgör hur situationen på marknaden ser ut. Därför är förslagen om tillgång till gasdistributionsnäten, forskning om ny teknik och nya byråer bra förslag.

I dag behöver vi skyndsamma åtgärder och ett snabbt genomförande. Därför bör det hot mot klimatstabiliteten som CO2-utsläppen utgör analyseras av vetenskapsmännen igen för att ta reda på om det är reellt, så att vi inte i framtiden upptäcker att utsläppsminskningarna bara innebär fördelar för ett utvalt fåtal, främst stora företag och inte konsumenter, samtidigt som kolsektorn förgörs.

  Rebecca Harms (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi fick nyligen rapporter från Japan som verkligen skulle ha gjort föredraganden Jerzy Buzek glad. De handlade om att mitt land, Tyskland, var helt isolerat när det gäller att använda kärnkraft. Ibland undrar jag hur en sådan nyhetsförmedling kan vara möjlig och om människor inte vet hur få länder i världen som faktiskt använder kärnkraft.

Om man verkligen granskar detta upptäcker man att tre fjärdedelar av all kärnkraft i världen produceras i bara sex länder och att det finns ett eller två andra som har en marginell andel av kärnkraftsmarknaden. Det betyder att kärnkraften har betytt lite eller ingenting på global nivå hittills. Den spelar bara en roll i delar av Europa och i Nordamerika, där den förekommer utbrett.

Det finns många faktorer som avgör om detta kommer att förändras eller inte, och en av dem är hur mycket offentliga pengar som än en gång ska pumpas in i denna döende industri. USA, som var så framträdande i Hokkaido, har nu – tack vare den avgående president Bush – avsatt 18 miljoner dollar för att främja två eller tre reaktorprojekt. Ingenting sådant har byggts där på tjugo år och kärnkraftsindustrin behöver mycket offentliga pengar för att skapa en marknad på konstgjord väg.

Omkring 6 miljarder euro har det talats om för Storbritannien. Det är vad en reaktor sägs kosta där om det tyska företaget E.ON bygger den. Om vi ser oss omkring åt andra håll kan vi konstatera att anläggningen i Belene kommer att byggas för mindre pengar, även om Bulgarien vill ha 600 miljoner euro av Bryssel för att förverkliga sina planer.

Vi måste verkligen bestämma om vi ska lägga offentliga pengar på framtidsteknik och nya marknader framöver eller om vi vill hålla fast vid teknik från förra århundradet som medför enorma risker. Jag röstar för framtiden och mot kärnkraft eftersom jag är övertygad om att riskerna med denna teknik inte kan elimineras. Dagens rapport om ännu en olycka i kärnkraftverket i Paks i Ungern bara bekräftar min inställning. Tack för att ni lyssnade.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) Mina damer och herrar, kommissionsledamöter, företrädare för rådet! Jag vill säga att vi i dag befinner oss i samma situation som människorna i boken Kristens resa av John Bunyan, som frågar ”Var ni görande eller endast talande?”. Jag tycker att det är dags att handla nu och tror att de europeiska väljarna vill att vi antar åtgärder som leder till rättvisa priser på energimarknaderna. I dag svarar spekulationen för 30-40 procent av det slutliga priset och det vore bra att införa ett moratorium för energipriset när ökningen är över 30 procent på årsbasis som nu. Jag tror att människor förväntar sig att vi ska göra detta. Det är klart att frälsningen inte bara står att finna på marknaderna, och det gamla talesättet att ”finansiärer stöder staten som repet stöder den hängde” får bekräftelse. Enligt min åsikt kommer avreglering inte att hjälpa oss i dagens läge. Det som kan hjälpa oss är att bygga upp ny kapacitet (däribland den så belackade kärnkraften) och investeringar, massiva investeringar i ny teknik. Här kan vi skönja en verklig utmaning: att skapa en grund för en ny, långsiktig teknisk era i energisektorn. Kriser, också energikriser, löser man med nyskapande.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) Mina damer och herrar! Jag är rädd att vi i dag än en gång löser energimarknadernas delproblem i stället för att stanna upp och ta ett samlat grepp om de strategiska frågorna. Vet vi verkligen vilka energibehoven i Europeiska unionens länder realistiskt sett kommer att vara de kommande decennierna och återspeglas denna kunskap i våra förordningar och direktiv? Vet vi verkligen hur en stabil europeisk energisituation som helhet skulle se ut? Kan vi klart peka ut de länder som aktivt letar efter lösningar på sina energibehov och samtidigt peka finger åt de bråkmakare som bara importerar energi men samtidigt utan att skämmas kritiserar dem som producerar och exporterar energi? Har vi fått en åtminstone lite mer realistisk inställning till unionens nonsensaktiga mål i fråga om biobränslen, mot bakgrund av den senaste studien från Världsbanken?

Mina damer och herrar! Ingen marknad fungerar om efterfrågan överstiger utbudet. Detta kan hända unionen ganska snart på energiområdet. Följaktligen måste vi börja stödja forskning och utveckling och framför allt klara alla länkarna i energikedjan, såsom produktion, överföring, distribution och konsumtion. När det gäller resurserna måste vi oavsett om vi vill eller inte börja bygga nya anläggningar som ersätter de befintliga som närmar sig slutet av sin livstid för att klara den ökande efterfrågan på energi. Jag anser att vi måste börja tala om en energimix som inte missgynnar någon energikälla, inklusive kärnkraften, som respekterar råmaterialägarnas geografiska och politiska kartor och som bygger på moderna vetenskapliga rön som kan omsättas i praktiken, snarare än på gröna drömmar.

Mina damer och herrar! Självklart stöder jag den så kallade tredje vägen, enligt vilken medlemsstaterna behåller sin rätt att fritt definiera ägarrelationerna mellan energiproducenter och överföringsnät. Jag välkomnar också att överföringsnätens potentiella systemansvariga får större självständighet i fråga om befogenheter och uppgifter. Jag tror att vi på så sätt kan undvika ett ökat ensidigt beroende av gasleveranser från Ryssland och samtidigt investera i naturgasdistribution och -säkerhet.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Energi är framtidens resurs och därför är det viktigt att vi har en långsiktig inställning när vi diskuterar frågan om Europas energiförsörjning. Det är också särskilt viktigt att inte exkludera långsiktiga avtal, utan att i stället se till att de beaktas när stabila energileveranser till Europa planeras.

Vi bör också tänka på produktions- och leveransvillkoren för de transeuropeiska näten. Genom att ge stöd och incitament å ena sidan kan vi å andra sidan kräva att uppdelning, till och med uppdelning av ägandet, blir grunden för fastställandet av produktions- och leveransvillkoren. Det finns oräkneliga modeller som kan användas för att värna om de framtida marknaderna här.

En central fråga – som redan har diskuterats i dag – är driften av kärnkraftverk. Det är hög tid att Europeiska kommissionen spelar en aktiv roll på det här området genom att skapa en byrå eller tillsynsmyndighet med ansvar för kärnkraftssäkerhet. Denna tillsynsmyndighet skulle också ha makt att koppla bort osäkra kärnkraftverk från nätet.

Den franska byrån kan stå modell i det avseendet. Frankrike har gett oss ett utmärkt exempel på hur man skapar en självständig tillsynsmyndighet. Det vore bra om denna franska tillsynsmyndighet hade någonting att säga till om i fråga om tillsynsmyndigheternas verksamhet i de övriga 26 länderna. Det skulle förstärka de nationella tillsynsmyndigheterna och ta hand om hälso- och säkerhetsproblemen i Europa. Vi har alla ett ansvar för detta. Vi måste fundera på en långsiktig strategi för hur Europas folk ska skyddas framöver.

  Reino Paasilinna (PSE). - (FI) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar, föredragande och skuggföredragande! Den kompromiss som har uppnåtts om gasdirektivet är bra och vi kan stödja den.

Kunderna och konsumenterna, som har en svag position, har dock inte uppmärksammats tillräckligt. Detta gäller de fattiga och de som bor i avlägsna områden. Därför ber jag er att stödja våra ändringsförslag. För det andra är det bra att en kompromiss har nåtts med rådet, så att det inte slutar med att de länder som inte har några rörledningar till andra EU-medlemsstater genomför alla den inre marknadens regler för att de inte deltar i de inre marknaderna.

Det behövs verkligen ett strategiskt program för energiteknik, och jag vill gratulera föredraganden till att energieffektiviteten har tagits med. Finansieringen av energiteknik har varit otillräcklig. Detta har lett till att utbud och efterfrågan inte sammanfaller. Den kris som har uppkommit i alla delar av energiindustrin har lett till att industrin, som har vaknat upp inför klimatförändringarna, inte får den teknik den behöver snabbt nog. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många leverantörer av delar.

Uppvaknandet till klimatförändringarnas realiteter har visat hur dåligt förberedda vi är. Det finns dock en klar attitydförändring hos medborgarna, och nu behöver vi samarbete från gemenskapen, unionen, medlemsstaterna och industrin samtidigt som vi måste förhindra att utvecklingsländerna förstör våra levnadsförhållanden med föroreningar.

Vi måste förbättra samarbetet med Förenta staterna på miljöområdet och samtidigt sluta ett energisamarbetsavtal med Ryssland. Det är således viktigt att beakta konsumenterna, den industriella utvecklingen och samarbetet med Förenta staterna och Ryssland.

  Anne Laperrouze (ALDE). - (FR) Herr talman! Jag vill betona två saker som har med gasmarknaden att göra. Den första gäller långsiktiga avtal. Avtal av det slaget är ett viktigt verktyg för konsumenterna, såväl hushållen som industrin. De ger oss en långsiktig syn på marknaden och ser på så sätt till att den fungerar mer stabilt och effektivt.

Den andra punkten är systemsäkerheten och framför allt en säker gasförsörjning. Gasöverföringsnäten är av ännu större strategiskt intresse än elnäten. Ägandefrågan är avgörande när det gäller hur den europeiska modellen ska se ut, med vårt stora beroende av producentländer utanför Europeiska unionen.

Av dessa skäl stöder jag ändringsförslaget om det tredje alternativet, som garanterar nättillgång utan diskriminering. Dessutom föreslog min grupp, liksom för elen, att en europeisk systemansvarig för överföringsnäten inrättas för att värna om våra strategiska intressen. Jag vill lugna min kollega Claude Turmes i fråga om detta. Det här direktivet om gasmarknaden syftar inte till att skydda nationella historiska systemansvariga utan till att ge dem möjlighet att bli Europas stora energimästare.

  Liam Aylward (UEN). – (GA) Herr talman, att investera i nyare och renare teknik måste vara centralt i EU:s strategi i syfte att uppnå EU-målet på att 25 procent av energiresurserna ska komma från den förnyelsebara sektorn. Det är lika viktigt att andra handelsblock runt om i världen undertecknar liknande åtaganden i en nära framtid. Dock är det för närvarande oljepriserna som är det mera allvarliga bekymret för medborgare i Europas länder. Europeiska unionen måste få innovativa instrument på plats som kan hjälpa till att dämpa prishöjningarna på olja. En ökning av oljeproduktionen är en nyckelfaktor i denna process.

(EN) Herr talman, det råder en synbar osäkerhet på den internationella finansmarknaden för närvarande. Många spekulanter har skiftat över sina investeringsstrategier till råvarumarknaden, och dessa spekulationer har bidragit till att öka trycket på oljepriserna i en uppåtgående spiral. Stigande oljepriser är det sista som europeiska företag och kunder behöver i en tid av ökande ekonomiska svårigheter. Europeiska unionen behöver ha en progressiv strategi på plats gentemot sina grannar, som ser till att vi kan skydda och säkra våra framtida energibehov.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). - (FR) Herr talman, när det gäller gas och energi i allmänhet möts vi av två radikalt motsatta inställningar. Den liberala inställningen består i att behandla gas, och leveransen av denna, som vilken vara eller tjänst som helst, vilket leder till okontrollerad konkurrens och fullständigt orimlig nedmontering av integrerade allmännyttiga företag.

Priserna stiger oundvikligen, de tillhandahållna tjänsterna urholkas och utgifter för handel och marknadsföring skjuter i höjden på bekostnad av forskning och utveckling, och på bekostnad av säkerhet. Än värre är att det leder till en skadlig konkurrens mellan de olika energiformerna, varmed man uppmuntrar till kortsiktiga val baserade på det enda kriteriet av maximal vinst på kortast tid.

Denna strategi utgör grundvalen i de rapporter som lagts fram för oss. Det finns dock en annan strategi, som består i att behandla energi, gas och leveransen av dessa som en allmännyttig tjänst, som ska tillhandahållas envar enligt principen om jämlikhet och territoriell anpassning. Detta skulle resultera i ett verkligt EU med energi baserad på samarbete och det allmännas bästa. Det skulle byggas kring ett europeiskt energiorgan som skulle samordna och samla alla medlemsstaters forskningsinsatser, och som skulle kunna garantera jämlik energitillgång för alla medborgare. Den skulle baseras på en ekonomisk intressegrupp och integrera europeiska energiföretag, både allmänna och privata. Detta EIG skulle kunna genomföra större industriella projekt på EU-nivå inom ett ramverk av samarbete, och skulle kunna möjliggöra att våra resurser slås ihop i en gemensam pool.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). - (SL) På energiområdet står vi inför minst tre utmaningar: miljöutmaningen, utmaningen att försäkra oss om att EU-ekonomin präglas av konkurrens, och utmaningen att säkra en jämn energiförsörjning.

Ett väsentligt villkor och en nödvändig förutsättning för att bemöta dessa utmaningar är att aktörerna verkar på en öppen intern marknad och under enhetliga regler.

Det finns naturligtvis skillnader mellan den elektriska energisektorn och gassektorn. Inom gassektorn är vårt importberoende så hög som 60 procent, och enligt vissa uppskattningar kommer detta beroende att utgöra 80 procentår 2030. Vi importerar 40 procent av den totala gasimporten bara från Ryssland, och vissa medlemsstater importerar all sin gas, vilket innebär att deras importberoende är 100 procent. Just av denna anledning är det extremt viktigt att vi kämpar för att ett integrerat Europa är en kompetent och jämbördig partner till Ryssland.

Genom avreglering av energisektorn introducerar vi flera oberoende huvudaktörer. Med tanke på att det i Europa redan i dag är en betydande utmaning att säkerställa en livsviktig mängd av välutbildad arbetskraft, kommer en vidare avreglering att göra det än svårare att säkra expertis i framtiden. Detta gäller i synnerhet mindre medlemsstater med relativt obetydliga energiproducerande åtaganden. En ytterligare utmaning i detta avseende är att bibehålla det politiska ansvaret för välfärden inom ett land, trots ändringar på EU:s energimarknader.

En välutbildad arbetskraft behövs också för att kunna utnyttja de möjligheter som erbjuds inom SET-programmet. Under bara de fyra senaste åren har vi infört ett antal mekanismer för att främja forskning och utveckling på energiområdet. Jag förväntar mig därför att kommissionen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt att samordna varierande kontrakt.

Mina damer och herrar, det slovenska ordförandeskapet har gjort betydande försök att främja det tredje paketet för marknadsavreglering. Mina förhoppningar är att det franska ordförandeskapet kommer att fortsätta detta arbete med samma övertygelse.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Det enda sättet att uppnå en smidigt fungerande och säker gasmarknad är att arbeta för en vertikal uppdelning av monopolbildningar. Utan tvekan finns det en påtaglig skillnad mellan marknaderna för elektricitet och gas, och vi bör göra skillnad på dessa i våra dokument, såsom helt riktigt gjorts av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Problemet i detta fall är att vi bara har ett fåtal gasleverantörer, och om vi gör något för att uppnå högsta möjliga minskning av vårt beroende kommer vi att vara vitalt beroende av dem, både i dag och med stor sannolikhet i framtiden. Att minska vårt beroende är av yttersta vikt och de aktuella dokumenten kommer att spela en enorm roll i denna process.

Låt oss inta en realistisk hållning och välja den tredje vägen. Det är nödvändigt att beakta den reella situationen på medlemsstaternas gasmarknader. Till exempel är Litauen, tillsammans med de övriga baltiska staterna, beroende av en enda leverantör, Gazprom, för sin gasförsörjning. Det råder inga tvivel om att Kreml är berett att vidmakthålla och öka sin makt över EU:s gasförsörjningssektor. Det sparas inte på några finansiella resurser. Alla har bevittnat nivån på lobbyarbetet med avseende på Nord Stream och andra projekt. Detta är inte ekonomi, det är politik, och en rätt så aggressiv sådan.

Det enda sätt på vilket vi kan motstå detta envälde är genom solidaritet i våra handlingar och skapandet av ett gemensamt energisystem för EU, liksom i att stödja genomförandet av alternativa, och självklart nukleära, projekt. För detta behöver vi politisk handlingsvilja och gemensamma finanser.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman. Detta är en tid då Europeiska unionen bör svara på ökningen i gaspriserna genom en avreglering av marknaden, som är det enda instrument som korrekt avspeglar relationen mellan tillgång och efterfrågan. Tyvärr ser vi fortfarande att energisektorn befinner sig i europeiska energiföretags fasta grepp, vilka är integrerade vertikalt och på statspolitisk nivå. Jag vill därför uttrycka parlamentets tacksamhet till det berörda utskottet för dess försök att dirigera reformerna i riktning mot en avreglering av marknaden. Herr Piebalgs har dock rätt i att vi måste ge fördelningen av egendomsrättigheter en chans. Argumentet för det får ytterligare stöd genom det faktum att sju medlemsstater i EU faktiskt har vidtagit detta steg. Utskottet har gjort undantag från direktivet för små isolerade gasmarknader. Hur som helst kan inte Lettland, den stat som jag representerar i Europaparlamentet, tala om fullständig isolering, eftersom den har en gemensam gasmarknad som delas med två andra medlemsstater inom EU och en gaslagringsanläggning som förser regionen. Dessa är tillräckliga förutsättningar för att utforma beståndsdelarna för en marknad i regionen. Jag yrkar därför på att ni inte stödjer utskottets förslag i detta avseende, åtminstone inte för de tre baltiska staterna, utan i stället medger dem ett undantag från direktivet. De behöver förbereda sig för integreringen av EU:s gasmarknad.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman, den grundläggande sak som vi diskuterar här är avregleringen av naturgasmarknaden genom att utöva påtryckningar på medlemsstaterna för ett påskyndande av privatiseringsprocessen för det som fortfarande är i allmän ägo. För att uppnå detta snabbare insisterar de som stödjer förslaget på en ägarskapuppdelning av näten, utan någon hänsyn till energisäkerhet.

I praktiken demonstrerar dock bekräftade resultat från när marknaden för elektricitet avreglerades att varken arbetare eller konsumenter tjänar på avregleringen. Tvärtom har detta reducerat anställningar med rättigheter och ökat de priser konsumenterna betalar. Det är tydligt att vinsten för de ekonomiska grupperna inom elsektorn har ökat, men att bränslefattigdomen också har ökat, med andra ord kämpar fler människor och familjer för att få tillgång till energi. Vi beklagar därför att samma väg har tagits vad gäller naturgas. Trots att dessa är olika sektorer kommer ekonomiska och sociala konsekvenser att vara identiska, vilket utgör orsaken till vårt motstånd.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). - (EN) Herr talman, vad vi än diskuterar, vare sig det är miljö- eller säkerhetsaspekter, klimatförändringar eller europeisk konkurrens, är energimarknaderna och hur de fungerar i framtiden avgörande. Detta gäller även diskussionen om nästa fas av vår lagstiftning avseende koldioxidutsläppen: hur man ska fördela bördan och hur man ska utveckla ett system för europeisk utsläppshandel.

Det är därför jag skulle vilja vända mig till ordförandelandet och betona att när vi här i dag har debatterat och i morgon röstat om den andra delen av energipaketet, så är det av yttersta vikt att ordförandelandet inleder diskussionen med parlamentet och utskottet. Det får inte bli några förseningar, eftersom vi behöver ha dessa marknader fungerande och med en ny lagstiftning på plats. Vi kan fråga oss själva om EU:s energimarknader fungerar så bra som de borde. Svaret är mycket enkelt: det gör de inte.

Det finns en skillnad mellan elmarknaden och gasmarknaden. El är avhängig ett antal olika energikällor och olika producenter, medan gas tenderar att vara mer beroende av distributörer. Det är därför skillnaden i lagstiftning som vi talar om – nämligen att vi har fullständig ägarskapsuppdelning för el, och detta system som utskottet för industrifrågor, forskning och energi beslutade om i parlamentet – är acceptabel. Men vad som är viktigt är att se till att detta diskuteras och förhandlas snarast möjligt. Det är viktigt att se till att gaslagstiftningen tillåter en uppdelning mellan produktion och distribution, som även ger en verklig kraft åt energipaketets klausul för tredjeland.

Jag vill en gång understryka för ordförandelandet att förhandlingar bör starta snarast möjligt. Dröj inte till oktober. Vi måste starta nu.

  Catherine Trautmann (PSE). - (FR) Herr talman, trots att jag talar efter min kollega herr Hökmark, delar jag inte den inställning som han just redogjorde för. Jag anser att vi måste ha tre utmaningar i åtanke när vi just är på väg att anta detta energipaket.

Den första är energiutmaningen, eller klimatutmaningen, som understryker i vilken utsträckning vi måste vara uppmärksamma på gasens beskaffenhet i egenskap av resurs, och handskas med den på ett mycket specifikt sätt. Den andra utmaningen är den som våra medborgare vill fästa vår uppmärksamhet på: priset. Deras köpkraft påverkas för närvarande av oljepriset; de vill ha tillgång till en högkvalitativ, tillförlitlig konstant källa, och att deras specifika intressen skyddas. Sedan har vi förstås utmaningen för företag och utmaningen för anställda. Det finns många farhågor för närvarande: både bland konsumenter med avseende på deras tillgång till energi, och bland anställda som ställs inför utsikten att gasföretagen avvecklas. Det är av den orsaken, herr talman, som jag anser att vi måste ägna mycket stor uppmärksamhet åt alla lösningar som föreslås.

Eftersom det är viktigt att tala om det, kommer jag att nämna det som gäller för den tredje valmöjligheten. Först skulle jag vilja tacka mina kollegor i ITRE-utskottet som i sin vishet förra månaden antog Vidal-Quadras/Laperrouze kompromiss. Jag tror starkt på att denna samförståndsstrategi, som ger alla medlemsstater möjlighet att i enlighet med deras traditioner införa nödvändiga förbättringar på deras gasmarknad, kommer att utgöra en användbar grund för diskussioner inom rådet, och jag skulle vilja anmoda mina kolleger att bekräfta denna grund.

Självklart är det så att när priserna stiger så ökar kunskapen om klimatförändringarnas delikata natur. Vi måste dock bemöta dessa tre utmaningar, den ekologiska dimensionen och dimensionen för leveranssäkerhet, och vi måste därför välja den bästa lösningen, som är den tredje.

  Vladko Todorov Panayotov (ALDE). - (BG) Jag uppmanar kommissionen att ta i beaktande de nya medlemsstaternas potential, inklusive Bulgariens, i utvecklingen och tillämpningen av ny energiteknik. Kommissionen borde introducera mekanismer som stöder forskning, så att målen för 2020 kan uppnås och växthusgaser reduceras med 60 till 80 procent till 2050. Teknik för reducering eller avlägsnande av koldioxid vid produktionen av el och värme borde nå marknaden.

Dessa målsättningar, liksom även förnyelsebara källor, kan endast uppnås genom koordinerad användning av hela den potential till innovation som finns i Europeiska unionen. Jag vädjar till en bättre samverkan mellan medlemsstaterna i utvecklingen av ny energiteknik. Mångfalden av nationella regler och tekniska specifikationer delar upp marknaden och hindrar industriella investeringar i riskteknik. Därför ber jag än en gång kommissionen att beakta potentialen hos de nya medlemsstaterna, inklusive Bulgarien, i utvecklingen och tillämpningen av ny energiteknik.

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, jag skulle vilja tacka er för att jag får möjlighet att tala, eftersom jag har ett fullspäckat schema, vilket tvingar mig att lämna er för att hinna med ett tåg, och jag vill be parlamentet om ursäkt för detta.

Jag skulle först av allt vilja tacka Europeiska kommissionen och medlemmarna för denna intressanta debatt och allt det arbete som har gjorts med detta paket för den ”interna energimarknaden”.

Såsom flera av er har påpekat kommer antagandet av detta paket att ha direkta konsekvenser för våra medborgares liv. Vi har att göra med ett ämnesområde som avspeglar förväntningarna bland Europas folk. Jag anser att de förbättringar som våra medborgare förväntar sig kan komma från två infallsvinklar. Den första är behovet av konsekventa regler och mekanismer i hela Europeiska unionen, till vilket paketet kommer att bidra.

Den andra är behovet av tydlighet och öppenhet för aktörerna på marknaden och konsumenterna. Vad konsumenterna beträffar måste i synnerhet bilagorna A till direktiven införlivas av medlemsstaterna; de erbjuder bättre information, större hänsyn till medborgarnas oro samt, uppenbarligen, större hänsyn till sårbara konsumenters situation.

Arbetet är dock inte klart. Samförstånd måste ännu uppnås på ett antal punkter, inte minst tillämpandett av effektiv separation, och inte bara med avseende på gas, eftersom våra positioner där redan är rätt lika, utan även med avseende på el. Det franska ordförandeskapet kommer att stabilisera det generella ramverket som antogs den 6 juni vid rådet (energi) den 10 oktober. Först då får vi en konsoliderad position i rådet. I synnerhet behöver vi arbeta på klausulen om tredjeland för att ta i beaktande medlemsstaternas intressen.

Ordförandelandet kommer därefter att vidarebefordra dess gemensamma inställning till Europaparlamentet så att paketet för den ”interna marknaden” kan antas innan utgången av parlamentets mandatperiod; det är i alla fall vår avsikt. Jag hoppas att vårt gemensamma arbete belönas med en konstruktiv anda och en strävan efter kompromisser mellan alla våra institutioner.

  Jan Březina (PPE-DE). - (CS) Herr talman, jag vill börja med att tacka alla föredraganden som deltagit i debatten för deras arbete. Två rapporter som avhandlar marknaden för naturgas talar för en avreglering av denna marknad inom EU. Lagstiftningen erbjuder ett alternativ till fullständig uppdelning av ägandet, med användning av ISO-modellen. De positiva dragen omfattar i synnerhet de nationella myndigheternas ansvar att inkludera förnyelsebara källor i överföringsnäten, riktlinjer för tillgång för tredje part, att sätta upp tariffer för tillgång till nätverken och belägga diskriminerande beteende med sanktioner. Upprättandet av Europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen av gas, dvs. det organ som är aktivt inom området för samarbete, och av Europeiska samarbetsorganet för energiregulatorer är också värdefullt. Dessa organ utgör en förutsättning för skapandet av en integrerad marknad för naturgas.

Vi bör dock tillägga att fördelarna med marknadsavreglering endast kan leda till resultat där en diversifierad leverantörsmarknad redan i dag existerar, och detta innefattar de flesta västeuropeiska länder. I kontrast till detta har leverantörer av naturgas i de flesta nya medlemsstater nästan fullständigt monopol. Paradoxalt nog kan dessa länder bli lidande som ett resultat av avregleringspaketet, eftersom den föreslagna lagstiftningen kommer att försvaga positionen för distributionsoperatörer som har kontrakt med producenter med monopolställning. Den så kallade tredje vägen är bättre lämpad för denna ekonomiska relationsmodell. Jag stöder marknadsavreglering, men när det kommer till naturgas måste vi först göra oss av med marknadsmonopol i de nya medlemsstaterna och införa flera leverantörer; endast därefter kan vi fortsätta med (till exempel) uppdelningen av ägandet utan några risker.

Låt mig sammanfattningsvis säga några ord om den strategiska EU-planen för energiteknik. Den är nära sammanbunden med energikonsumtion inom EU, med minskningen av CO2-utsläpp, och med Europas energiberoende. Som rapportörerna dock påpekar, har lite uppmärksamhet ägnats åt den ekonomiska produktionen, kraftvärmeproduktionen eller mångproduktionen, slutanvändarens besparningar och industriell energieffektivitet, och budgeten för de etablerade målen är väldigt liten. Kapital saknas också när det gäller teknikdemonstration, till exempel koldioxidavskiljning och -lagring. Det vore trevligt om de svepande EU-gesterna och -uttalandena om energiforskning åtföljdes av motsvarande budgettillgångar.

  Adam Gierek (PSE). - (PL) Herr talman, varje plan borde inkludera beslut rörande dess situation både i tid och rum, men kommissionens aktuella beslut saktar ner genomförandet av tidigare planer. Till exempel hålls planer för investeringar i kraftvärmeverk tillbaka av marknaden, eftersom det inte är värt att konvertera värmeproducerande anläggningar till effektiva värme- och kraftvärmeverk, nedtyngda av utsläppsavgifter och nätverksproblem. Vidare har kommissionen delat upp EU:s länder i bättre, som får öka sina utsläpp, och sämre, som måste sänka dem. Dessa senare utgörs i princip av, såklart, länderna i Central- och Östeuropa. I enlighet med Kyoto-protokollet borde referensåret för beräkning av utsläpp under ETS vara 1990, inte 2005, vilket har införts av kommissionen. Detta vore ärligare och visa större solidaritet. Att vara ledande på området av utsläppens omstridda påverkan på klimatförändringar borde inte ske på bekostnad av de fattiga. Effektivitet och energireduktion borde dock vara en prioritet, medan förnyelsebar energi borde vara ett komplement snarare än ett alternativ. På medellång sikt tillhör framtiden ren kolkraft, och i det långa loppet, vilket redan står klart, kärnkraft.

  Lena Ek (ALDE). - Herr talman! Den europeiska energimarknaden har väldigt stora problem. Vi har ett importbehov som kommer att gå upp till 65 procent 2030. Vi har konsumenter som inte kan välja vilken sorts energi de vill ha, och som drabbas av ökande energipriser och effekterna av växthusgaser och klimatfrågan.

I Paparizovbetänkandet som vi behandlar i dag fastslås att vi måste ha ett ökat samarbete mellan systemoperatörer och att vi måste ha ökade investeringar i gasmarknaden. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Betänkandet av Buzek om forskning och innovation slår fast att vi investerar alldeles för litet. Jag vill påminna om att parlamentet ville öka investeringarna i forskning, och att vi snart går in i nya budgetförhandlingar. Betänkandet av La Russa handlar om att bryta upp monopolen och förbättra funktionen när det gäller gasmarknaden. De som är emot detta anser att det skulle medföra högre energipriser om monopolen mellan ägarna och distribution bryts. Jag måste då ställa följande fråga: När vi har ökade energipriser och klimateffekten, löser vi det genom flera monopol? Helt fel! Resultatet av omröstningarna i utskottet ger en del av det vi behöver, men det är fortfarande så att vi har många steg att ta för att få en fungerande, miljövänlig energimarknad i Europa.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE) - (RO) Jag skulle vilja tacka föredragandena för de långsiktiga strategierna rörande naturgas i Europeiska unionen och forskningen på energiområdet.

År 2006 uppgick Europeiska unionens importerade naturgas till 62 procent, och dess efterfrågan och beroende av gasimport kommer att öka till 80 procent år 2030. Därför är det viktigt att hitta konkreta svar på frågorna rörande säkerställandet av energisäkerhet för Europeiska unionen och en ändamålsenligt fungerande energimarknad.

Jag tror att tre element i föredragandenas förslag är avgörande. Först av allt, i egenskap av föredragande för Svartahavssynergin, skulle jag vilja framhäva vikten av framgångsrik utveckling av regionalt samarbete och gränsöverskridande förbindelser. Den regionala dimensionen är det lämpliga ramverket för att utarbeta gemensamma regler och principer, liksom att försäkra sig om koordination och öppenhet inom gassektorn.

För det andra är det av avgörande vikt att öka genomförandet av sådana normer till tredjeländers företag som blir verksamma på energiområdet i Europeiska unionen.

Slutligen stöder jag helt tanken på att konsolidera sektorn för vetenskaplig forskning på energiområdet, vilket utgör en nyckelfaktor för den givna långsiktiga strategin.

  Giovanna Corda (PSE). - (FR) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar, vårt mål måste vara att etablera icke-diskriminerande regler som avgör villkoren för tillgång till gasdistributionssystemet, kondenseringsanläggningar och lagringsanläggningar.

Reglerna måste därför sträva efter att göra relationen mellan företagen mera öppen för insyn genom att samordna tariffer, metoderna för att beräkna dessa tariffer och driften av gasdistributionssystemet. Därtill måste alla systemoperatörer samlas i ett europeiskt nätverk som kan garantera investeringar för att upprätthålla bästa möjliga gasdistribution inom hela EU.

Beståndsdelarna i denna nya EU-lagstiftning är grundläggande för medborgarna i en tid då vi upplever kraftigt ökade energipriser. I egenskap av skuggföredragande betonar jag främst kundernas rättigheter. Konkurrensen måste i praktiken gynna kunderna, vi behöver instrument för att reglera marknaden och kontrollera priserna, särskilt för de mest utsatta människorna.

  Anni Podimata (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, även om dagens diskussion, naturligt nog, är inriktad på den interna energimarknaden, vill jag för jämviktens skull peka på den stora betydelsen av den strategiska EU-planen för energiteknik med avseende på EU:s förmåga att hantera de enorma utmaningar som man står inför på områdena energi och miljö.

Vi måste se över våra prioriteringar, men vi behöver också omdefiniera vår nuvarande utvecklingsmodell för att följa en kurs med låga eller noll koldioxidutsläpp, och på samma gång skapa utvecklingsmöjligheter för europeisk industri, som har förmågan att leda den snabbt utvecklande sektorn av teknik med koldioxidutsläpp med låga eller inga utsläpp alls.

Att öka EU:s budget för forskning på energiområdet och främja innovationer i sektorer som förnyelsebara energikällor och intelligenta nätverk är absolut nödvändigt för att klara de utmaningar vi står inför i dag.

(Applåder)

  Pierre Pribetich (PSE). - (FR) Herr talman, mina damer och herrar, jag vill börja med att tacka alla mina kolleger, särskilt Jerzy Buzek för hans betänkande.

Som Aristoteles sa: ”Med en bra början är halva jobbet klart.” Att faktiskt börja, i stället för att uppmuntra till en uppsättning gynnsamma målsättningar, kommer därför att vara ett grundläggande steg i att lägga grunden för det viktiga åtagandet att bekämpa klimatförändringarna.

Denna brådskande utmaning kräver en ny definition av den strategiska EU-planen för energiteknik baserad på två omdefinierade stöttepelare: att säkerställa bättre och renare produktion med avseende på CO2-utsläpp genom innovativ teknik och en minskad användning genom att reducera energianvändningen i alla dess former och genom att främja alla lösningar. Denna grundläggande vettiga inställning får tyvärr inte tillräckligt erkännande i våra större policystrategier, och åtgärder för att reducera energianvändningen får inte adekvat stöd i SET-planen eller i EU:s viktigaste strukturpolitik.

En annan viktig sak är det brådskande behovet av att öka både de mänskliga och finansiella resursern som behövs för att faktiskt uppnå våra EU-mål. När kommer vi äntligen att kuna ge ett konkret svar på den avgörande frågan, den hotfulla utmaning som klimatförändringarna innebär? Vi hamnar på efterkälken vad gäller finansiering av forskning om teknik för låga koldioxidutsläpp. För att återigen ta upp Aristoteles ord, herr talman, om vi börjar tillhandahålla omfattande finansiering till forskning om dessa tekniker har vi redan vunnit halva slaget i denna nya värld. Vi kommer att ha fullständig energieffektivitet och, på ingen tid alls, en exceptionell energieffektivitet.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). - (RO) Unionen behöver en gemensam energipolicy. Prioriterade projekt, såsom Nabucco, vilket även bekräftats av Europeiska rådet, kommer att diversifiera källorna till Europeiska unionens naturgasförsörjning och dessa måste uppnås.

Regionalt samarbete är nödvändigt för att säkerställa EU:s energiförsörjning. Det är därför jag anser och har begärt i form av ett tillägg att det geografiska område som täcks av varje regional samarbetsstruktur ska definieras av kommissionen först efter att ha rådgjort med medlemsstaterna i det givna geografiska området.

Av denna anledning begärde jag i form av ett tillägg att för varje projekt som rör naturgasledningar genom de hav som gränsar till unionen, ska kommissionen och den berörda medlemsstaten genomföra en studie om miljöpåverkan.

Jag betraktar det som avgörande att allmännyttiga åtaganden och den minimala gemensamma standard som detta leder till konsolideras bättre för att garantera det faktum att gastjänster kan vara tillgängliga för befolkningen och för små och medelstora företag.

  Dragoş Florin David (PPE-DE). - (RO) I dag debatterar vi tre viktiga betänkanden om Europeiska unionens energipolitik, betänkanden om energiteknik, energisäkerhet och bekämpandet av energifattigdom såsom nyckelfaktorer för att uppnå målen gällande energi och klimatförändringarna.

I vår kollega Atanas Paparizovs betänkande definieras ett nytt koncept för tillgång till distributionsnät av naturgas. I vår kollega Romano Maria La Russas betänkande tillförs ett viktigt bidrag för att utarbeta en strategi på medellång och lång sikt för den interna naturgasmarknaden och i vår kollega Jerzy Buzeks betänkande betonas behovet av att utveckla strategisk energiteknik.

Ett snabbt genomförande av dessa betänkanden kommer att leda till en effektivare och öppnare inre marknad med omedelbara effekter på ökad konkurrens, insynen i konsumentpriserna och skydd för konsumenternas rättigheter.

I dag är det dags att kommissionen och rådet uttryckligen och handfast uppmuntrar energidiversifiering och utvecklandet av nya anläggningar för lagring av gas för att säkerställa EU:s energioberoende och säkerhet.

Slutligen skulle jag vilja gratulera våra tre kolleger för det sätt på vilket de har utarbetat betänkandena.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). - (PL) Herr talman, syftet med de bestämmelser vi i dag diskuterar är att göra det enklare att integrera gasmarknadens individuella marknader och att öka administrativ övervakning på EU-nivå. Gasmarknaden bör betraktas separat från elmarknaden med tanke på Europeiska unionens omfattande importberoende. Uppdelningen av ägande kan vara ett extremt värdefullt instrument för att garantera inrättandet av en enad gasmarknad i Europeiska unionen och för att skapa verklig konkurrens på EU-marknaden, och kan i praktiken leda till en minskning, eller åtminstone en stabilisering, av energipriserna.

Vi bör dock också vara försiktiga. Avregleringen kräver konkreta strukturella ändringar, vilket inte alla europeiska länder är beredda till. Marknadsavreglering och uppdelning av ägande i bara Polen, utan att detsamma sker för alla energiproducenter i hela EU, skulle kunna ge västeuropeiska företag en fördel gentemot Polen. EU behöver en energimodell som inte bara säkerställer konkurrens på de regionala marknaderna och på den gemensamma europeiska marknaden, men som också garanterar ett skydd för slutanvändaren, och det allra viktigaste, garanterar energisäkerhet.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). - (EN) Herr talman, låt mig lyfta vår diskussion till ett bredare politiskt perspektiv. I dag är energi näst intill synonymt med utrikespolitik och tenderar att degradera till och med klimatförändringar till en andraplats. Det är tydligt att den rådande situationen har överraskat EU. Våra nationella energisystem är lokala, monopolistiska, komplicerade och otydliga. Till följd av detta är tendensen att försöka handskas med dagens utmaningar på individuell basis nästan oemotståndlig. Därför möts försöken att skapa en enda integrerad energimarknad av ett ökat motstånd och EU:s målsättning att minska dess beroende av utländska försörjningskällor blir nästan omöjlig att uppnå. Likaså skulle försöken att integrera nya lösningar i gamla ramverk endast göra vår uppgift ännu svårare. Därför behöver EU en brådskande grundöversyn av dagens system, trycka på målmedvetet för en enad energimarknad och börja investera rejält i forskning om alternativa energikällor. För EU är detta helt enkelt en fråga om överlevnad.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE). - (RO) Jag skulle vilja gratulera de tre föredragandena och samtidigt framföra att Rumänien har handlat i full överensstämmelse med kraven för en enad naturgasmarknad, genom att fullständigt separera, inklusive från en ägandeaspekt, transportverksamheten från produktions- och distributionsverksamheten för naturgas.

Tyvärr har vi ännu inte en enad konkurrenspräglad naturgasmarknad i Europeiska unionen, och vissa medlemsstater är mycket ovilliga att separera produktionsverksamheten från distributionsverksamheten.

Avsaknaden av en enad naturgasmarknad ger viktiga naturgasleverantörer möjlighet att hantera förhandlingarna för leveranskontrakt för varje medlemsstat olika. Ibland påtvingar de, eller försöker påverka, politiska beslut.

Det är därför jag anser att dessa direktiv bör införas så snart som möjligt och träda i kraft fullt ut.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman, en av de grundläggande frågorna fatt överväga gäller leveranssäkerhet. I energistrategier måste beaktas det faktum att det finns betydande skillnader mellan de olika ländernas potential att diversifiera importerade gaskällor. Det finns olika möjligheter till att erhålla och inhandla detta råmaterial. Jag har ofta påpekat att det är viktigt att förbereda en enad energistrategi som kommer att leda till säkerhet för enskilda medlemsstater. Åtgärder som syftar till att dela upp ägandet på naturgasmarknaden kommer med säkerhet att förbättra konkurrensen och kvaliteten på de tjänster som erbjuds. På grund av de stora skillnaderna på gas- och energimarknaden vill jag dock stödja rapportörernas förslag att dessa sektorer regleras separat. Gasmarknaden blir verkligt konkurrensbaserad först när kunderna har full tillgång till information om mängden naturgas som de använder och möjligheten att byta leverantörer.

  Inés Ayala Sender, föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. − (ES) Herr talman, på grund av tidsbrist hann jag inte tacka föredraganden Jerzy Buzek för att han så generöst accepterade inkluderandet av förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, särskilt de frågor som rör energieffektivitet, de olika energiformernas kretslopp och i synnerhet aspekter på mänskliga resurser, utbildning och samarbete med utvecklingsländer.

Jag vill därför uttrycka mitt varmaste tack till Jerzy Buzek eftersom tiden hindrade mig från att göra så tidigare.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, det är extremt viktigt att, vad det gäller gasleverantörer, säkerställa att dessa verksamheter innesluts i en lämplig konkurrensmiljö. Å ena sidan har förnyelsebara energikällor en stor roll att spela, medan naturgas å andra sidan utgör en självklar konkurrens till förnyelsebara källor. Jag tror att just denna konkurrens ger oss möjlighet att pressa priserna åt rätt håll och genom att stödja detta med effektivitetsåtgärder kan vi samtidigt åstadkomma ett motsvarande minskat pris.

Rätt energifördelning inom EU kommer att spela en allt större roll under de kommande åren, och våra små och medelstora företag kommer i synnerhet att bidra mer till energieffektivitet, eftersom renovering av byggnader och återställande av äldre egendom naturligtvis kommer att spela en viktig roll i allt detta, och det kommer också att finnas en märkbar konkurrens vad gäller tillhandahållande av gas till bostadsmarknaden.

  Andris Piebalgs, kommissionsledamot. − (EN) Herr talman, det står helt klart att det finns många olika åsikter om dessa tre betänkanden. Återigen skulle jag vilja tacka föredragandena Jerzy Buzek, Romano Maria La Russa och Atanas Paparizov för att ha åstadkommit samförstånd. Vi vet att vi letar efter en säker, hållbar och ekonomiskt överkomlig energiförsörjning och samtidigt inser vi nu också att förändringen på energiområdet kom något tidigare än alla väntade sig. Detta kräver att vi måste agera mycket snabbare och mer beslutsamt.

Jag vill nämna en särskild synergi som jag har sett och som är mycket relevant. I går besökte jag Institutet för teknisk termodynamik i Stuttgart, inte långt från Strasbourg. De driver ett forskningsprojekt om hur man ökar effektiviteten i energitillförseln genom att kombinera gasturbiner och bränsleceller, alltså att försöka använda befintliga energikällor och öka deras effektivitet med ny teknik. Det går ganska bra, men det finns många tekniska utmaningar. För att verkligen komma framåt behöver vi öka stödet för denna typ av projekt. Men samtidigt förstår vi att om det inte finns någon konkurrens på marknaden kommer dessa projekt alltid att stanna kvar på laboratorierna. Så vi behöver agera i båda riktningarna för att kunna komma vidare.

Angående paketet för den inre marknaden tror jag att det nu, efter omröstningen, är helt nödvändigt att alla tre institutionerna snabbt går vidare för att sammanställa allt och övergå till genomförandefasen.

Kommissionen är fast besluten att verkligen göra allt för att hitta en snabb kompromiss vid den andra behandlingen och nå en överenskommelse om paketet.

Rörande den strategiska energiöversynen: processen befinner sig i startskedet. Teknikplanen är bara startpunkten. Vi behöver fortfarande en mängd åtgärder för att verkligen komma vidare. En av de åtgärder som jag har lovat mina kolleger och även här i parlamentet är en kommuniké om finansieringen av energikällor med låga koldioxidutsläpp, men det är inte det enda. Vi tror att det finns en mängd andra åtgärder som behövs om vi verkligen ska komma vidare. Mycket kloka ord sas vid tidpunkten för den första oljekrisen. Vi har inte för mycket olja, men vi har idéer.

Jag tror, åtminstone är detta min åsikt och den framfördes i debatten, att vi verkligen behöver använda de idéer vi har. Vi har inte för mycket olja kvar i Europeiska unionens mark.

(EN)

Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag

Paparizov-betänkandet (A6-0253/2008)

Kommissionen godtar följande ändringsförslag: 2, 3, 5, 6, 8, 9, 10, 12, 14, 16, 17, 25, 31, 39, 41, 43, 44.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 1, 11, 18, 19, 20, 21, 22, 24, 26, 27, 29, 30, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 46, 47, 49, 50, 51, 53.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 4, 7, 13, 15, 23, 28, 40, 42, 45, 48, 52, 54.

La Russa-betänkandet (A6-0257/2008)

Kommissionen godtar följande ändringsförslag: 2, 3, 7, 16, 20, 24, 27, 31, 32, 33, 34, 36, 40, 44, 50, 56, 60, 64, 73, 74, 87, 92, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 112, 120, 122, 124, 136, 140, 142.

Kommissionen kan delvis godta följande ändringsförslag: 5, 6, 8, 9, 11, 12, 13, 17, 21, 23, 25, 26, 28, 29, 35, 45, 46, 48, 49, 51, 52, 53, 55, 61, 63, 64, 68, 69, 75, 76, 77, 78, 80, 81, 84, 85, 86, 88, 91, 93, 94, 95, 96, 104, 107, 111, 115, 117, 118, 119, 125, 127, 132, 135, 138, 139, 141, 143.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 4, 10, 14, 15, 18, 19, 22, 30, 37, 38, 39, 41, 42, 43, 47, 54, 57, 58, 59, 62, 65, 66, 67, 70, 71, 72, 79, 82, 83, 89, 90, 97, 105, 106, 108, 109, 110, 113, 114, 116, 121, 123, 126, 128, 129, 130, 131, 133, 134, 137, 144, 145.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Atanas Paparizov, föredragande. − (EN) Fru talman, jag blev mycket lugnad av debatten och av vad mina kolleger har sagt till förmån för regler, till förmån för starka krav som kan komma att göras obligatoriska, till förmån för ett starkt organ. Det står klart att gas inte är en marknad där det råder fri konkurrens: 90 procent av kontrakten är långtidskontrakt, så det är väldigt viktigt att ha starka regler och inte lösa problemen genom en enda uppdelningsmodell. Detta sas i denna kammare och jag anser att det var ett bra budskap inför nästa förhandlingsrunda.

Det som var väldigt viktigt var stödet för mitt förslag om tioårsplanen angående utvecklingen av regionala initiativ som kommer att utgöra grunden för en gemensam marknad: vi bör inte vara ideologiska, som många av mina kolleger har sagt, vi bör vara pragmatiska och utveckla en öppen marknad med klara regler.

Det som sas i debatten om de olika marknadsdeltagarnas roll var också väldigt viktigt. Det är sant att Entsog, det nya organet, kan komma att utveckla en hel del tekniska koder, men det är också sant att Entsog, med utgångspunkt i de nationella reglerarnas initiativ, och deras erfarenhet, skulle kunna utveckla mycket viktiga principer för utvecklingen av dessa koder, och tillsammans med kommissionen säkerställa att denna marknad regleras av regler som kommer att tillämpas av alla.

Jag skulle inte bli så nöjd med en överutveckling av kontrollmekanismerna inom de olika företagen, så jag tror att kompromissen som rådet tagit fram skulle kunna utgöra en tillämpbar grund för både gas och el och skulle kunna bana väg för en snabbare lösning av det tredje energipaketet, eftersom det innehåller en hel del nya förbättringar, både för konsumenter och angående öppenhet. Det skulle vara synd att av rent ideologiska skäl senarelägga detta paket, som är väldigt viktigt och välbehövligt för utvecklingen av vårt energioberoende.

  Romano Maria La Russa, rapportör. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar, jag visste redan från början att detta inte skulle bli en enkel och rättfram diskussion. Detta direktiv är utom tvivel svårt att få till stånd, men efter dagens debatt – som verkligen har varit väldigt intensiv och välavvägd – tror jag att jag, och vi alla, kan vara mer säkra på att en positiv lösning kommer att hittas.

Ett stort antal kolleger har talat, och det skulle ta åtminstone en arbetsdag att svara var och en. Vår tidtabell medger inte detta. Det har därtill getts uttryck för en hel del – för mycket – beröm och smicker gentemot mig. Jag hoppas att det inte ska stiga mig åt huvudet på ett otillbörligt sätt. Jag anser att de komplimanger som har riktats mot mig i stället borde riktas mot hela utskottet för industrifrågor, forskning och energi, som har arbetat mycket plikttroget under dessa många, långa månader.

Jag vill därför särskilt tacka mina kollegor, Toine Manders, herr Hannes Swoboda och Joseph Reul, och naturligtvis kommissionär Andris Piebalgs, samt Alejo Vidal-Quadras. Tack alla ni. Jag tycker att vårt arbete under denna tid har varit fullkomligt öppet och byggt på samarbete, genom att vi har försökta konsultera och involvera alla berörda i direktivet. Jag anser att vi verkligen har uppnått tydlighet och öppenhet. Vid ett fåtal tillfällen bad jag kanske vissa kolleger att avkläda sig manteln som nationell parlamentariker, med andra ord att frånhända sig sina partilojaliteter, för att i bättre mån fungera som ledamot i detta parlament och i alla EU-medborgares tjänst.

Jag vill avsluta med att mildra farhågorna från Roberts Zīle, som tog upp problemet med Gazprom och Ryssland. Vi är naturligtvis väl medvetna om att detta är en extremt viktig fråga som måste bemötas, utredas och lösas väldigt noggrannt och framförallt väldigt genomgående.

Vad det gäller konsumenter, anser jag att jag har argumenterat i varje tal jag har hållit under månadernas gång, och även i min rapport, för transparens och hjälp till konsumenter, naturligtvis utan att glömma operatörer, som också har sina förtjänster. Det är därför som vi inte får ge efter för stormakter, eller europeiska monopol, och inte bara europeiska sådana.

  Jerzy Buzek, rapportör. − (EN) Fru talman, jag tackar alla mina kollegor för diskussionen – det har varit en väldigt bra och djup diskussion – i synnerhet skuggrapportörerna och alla kollegor som framställde yttranden i olika kommittéer, Jag gratulerar båda rapportörer, Atanas Paparizov och Romano Maria La Russa. Jag stöder era betänkanden till fullo – och naturligtvis stöder jag även mitt eget betänkande, men jag är förmodligen inte så objektiv angående det.

Som ni kan se av diskussionen föreligger inte mycket kontrovers angående SET-planen, men det finns en sak jag skulle vilja svara på. Adina-Ioana Vălean är inte välvilligt inställd till CCS-installationerna – CCS kommersiella demonstrationsinstallationer – eftersom de företag vi vill stödja bedriver affärsverksamhet.

Jag skulle vilja ge ett exempel. Samma företag mottar enorma incitament från medborgarnas skatter till förnybar energi. Det finns även kommersiella installationer för förnybar energi och företag gör affärer – ingenting annat – och jag stöder dessa incitament till förnybar energi väldig starkt. Om man verkligen vill lösa problemet med klimatförändringen på vår planet måste vi lösa CCS-frågan, eftersom vi inte vet det rätta svaret på det. Så ur den synvinkeln, liksom i fallet med förnybar energi, borde vi även ha incitament för de första drivkrafterna till CCS.

Jag tackar och gratulerar båda kommissionsledamöterna. Ni gör ett fanstatiskt arbete i energifrågan, liksom även inom forskning och utveckling samt innovation.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Röstningen kommer att äga rum onsdagen den 9 juli 2008.

Skriftliga förklaringar (regel 142)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. — (PL) Herr talman, EU:s grundläggande svaghet i dess förbindelser med Ryssland härrör sig från bristen på en fri och enad energimarknad. För närvarande finns det ett antal energicentrum i EU, som alla drivs av nationella regulatorer. Det är naturligt att nationella regeringsmakter vill säkerställa billig energiförsörjning åt sig själva, liksom även jobb i en sektor som de behandlar som en prioritet. Emellertid blir vi på detta sätt, splittrade av nationell själviskhet, förlorare under Gazproms europeiska energioffensiv. En integrerad europeisk marknad och en enad front mot leverantörer utanför EU skulle säkerställa att vi har energisäkerhet, även innan vi har diversifierat energileveranser.

Hitintills utnyttjas EU:s misslyckande med att skapa en en fritt flödande och konkurrenskraftig energimarknad utan tvivel av Ryssland. Att öppna upp EU:s inre gasmarknad för konkurrens kommer att leda till större effektivitet och till att konsumenträttigheterna stärks, såväl som nationella regulatorer. Inrättandet av ett system med sammankopplade tankar kommer att göra det enklare att reagera om det förekommer någon kris i energiförsörjning för individuella medlemstater, och detta kommer att göra risken för energiutpressning mindre.

Vi måste stoppa expansionen av ryska företag i Europa och tvinga Ryssland att respektera ömsesidighet i behandlingen av investeringar inom energisektorn.

Jag håller helt överens med föredraganden om att medlemsstater borde stödja integrering i nationella marknader och samarbete bland nätoperatörer på EU-nivå och regional nivå.

  András Gyürk (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Genom den kraftiga ökningen av energipriserna uppmärksammas mer än tidigare bristen på effektiv reglering av energimarknaden. Detta är inte på något sätt annorlunda inom gassektorn. Av detta skäl kan det ses som ett viktigt steg framåt att Europaparlamentet inom kort kommer att anta betänkandet om gasmarknaden. Vi anser att detta dokument, som har förberetts av Europeiska kommissionen, är ett lämpligt steg i riktningen mot mer effektiv lagstiftning.

Det nya lagstiftningspaketet kan komma att bidra till skapandet av verklig konkurrens på den europeiska marknaden. Detta behövs verkligen, eftersom medlemsstaterna är utlämnade till externa leverantörers godtycke. Vad gäller import av naturgas behöver EU redan importera 50 procent, och detta kan komma att öka under kommande årtionden. Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på att vissa medlemsstaters försvarslöshet även överskrider denna allvarliga nivå. Ungern är t.ex. till 80 procent beroende av en enda leverantör – Ryssland. Den nya regleringen kommer inte att få beroendet att försvinna i ett slag, men det kommer inte desto mindre skapa öppnare förbindelser. Det kommer att främja ökad konkurrens och minska konsumenternas börda.

Vi anser att det är ett viktigt steg framåt att den föreslagna lagstiftningen kommer att förstärka de konsumentskyddsåtgärder som redan används. Detta är särskilt viktigt när vi vet att stigande energipriser har blivit en av de viktigaste orsakerna till fattigdom. Vi hoppas att den nya regleringen kommer att göra det möjligt för konsumenter att inte behöva möta outhärdliga priser i framtiden.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Avreglering av naturgasmarknaden är en särskilt viktig del av det försök som görs för att skapa en gemensam inre energimarknad. För närvarande domineras naturgasmarknaden av stora koncerner. som ofta kontrollerar båda gasproduktion och gasdistribution.

En effektiv inre marknad är viktig för att uppfylla målsättningarna i Lissabonstrategin, och för att säkerställa åtkomliga priser för energikonsumenter. Under denna debatt bör vi emellertid inte glömma bort energisäkerheten, vilken måste garanteras genom diversifiering av importerade råmaterialleveranser till energi.

Detta betyder inte att energimarknaden är likadan på varje område. Naturgasmarknaden skiljer sig betydligt från elmarknaden, och av detta skäl är det inte möjligt att regleringar för elsektorn flyttas över till naturgassektorn.

En verklig avreglering av gasmarknadssektorn borde baseras på ägarskapsuppdelning av operatörer av överföringsssystem. Endast på det sättet kan vi undvika onödiga intressekonflikter, och konflikter som härrär från rättvis och icke-diskriminatorisk åtkomst till nätet. För rättvis konkurrens på den gemensamma energimarknaden ska investerare från tredjeländer underkastas samma kriterier gällande ägarskapsuppdelning och oberoende som företag i medlemsstater, vilket är något vi verkligen måste betona.

Jag hoppas att EU-marknaden snart kommer att vara en öppen marknad med en effektiv separering av verksamheter med avseende på energiproduktion och energiförsörjning å ena sidan, och nätsamarbete å andra sidan, och att större marknadsinsyn därigenom säkerställs.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Gasmarknaden har särskilda egenskaper som behöver beaktas. De hänför sig till de väldigt omfattande leveransrestriktionerna, vilket gör det nödvändigt att garantera långtidskontrakt med leverantörsländer, men även till den synnerligen höga kostnaden för investering i överförings- och distributionsnät, som måste erbjuda kunder den högsta säkerhetsnivån. Följaktligen är den politiska utmaningen här att stimulera investeringar och innovation, att främja vår kunskap och kompetens, och att säkerställa att våra leveranser är säkra.

Genom att, i linje med dess besatthet av konkurrens, inrikta sitt förslag på ägarskapsuppdelning, mötte Europeiska kommissionen inte några av dessa utmaningar. Genom textens ordalydelse destabiliserades en specifik strategisk marknad: vi är enormt beroende av import från utlandet och av företag med vilka vi borde kunna förhandla med utifrån en stark position, snarare än en position som har försvagats av utsikter om industriell avveckling.

Genom att anta ändringsförslaget angående effektiv och ändamålsenlig separation av verksamheter, som ett möjligt alternativ till full ägarskapsbolagisering, borde vi kunna uppnå en mer balanserad, och framför allt mer proportionerlig text. Det är därför viktigt att stödja denna ståndpunkt, som kommer att förstärka det utmärkta arbete som också har gjorts om investering, systemåtkomst och systemdrift. På så vis kommer säkerhet och konkurrens att kunna samsas sida vid sida.

13. EU:s hantering av statsägda förmögenhetsfonder (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:

– Muntlig fråga till rådet av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder (O-0067/2008 – B6-0164/2008).

– Muntlig fråga till kommissionen av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor , angående EU:s svar på utmaningen från statsägda förmögenhetsfonder (O-0068/2008 – B6-0165/2008) .

  Pervenche Berès, författare. − (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr vice-ordförande för kommissionen, tack för att ha ni har gett oss möjlighet att hålla denna debatt med de två berörda institutionerna. Jag hoppas, Günther Verheugen, att du kommer att kunna rapportera tillbaka till kommissionsledamot Charlie McCreevy om vår debatt.

Vi har under en lång tid haft aktiva statsägda förmögenhetsfonder i Europa, främst den norska fonden, och fram till nu har denna fonds verksamhet inte utgjort något problem för oss. Två nya händelser har dock skakat om den nuvarande situationen. Den första är sammansättningen av viktiga reserver av oljemonarkier och länder som har ackumulerat handelsöverskott som fyller på dessa statsägda förmögenhetsfonder. Den andra händelsen är naturligtvis sub prime-lånekrisen, vilken har visat på den strategiska roll dessa statsägda förmögenhetsfonder skulle kunna spela.

Tidigare, när dessa medel användes för att investera här och där, i synnerhet i Förenta staterna, ifrågasattes deras strategiska egenskap. Nu när vi tittar på den roll som har övertagits av statsägda förmögenhetsfonder från investeringsbanker i form av att bidra med likviditet eller egna medel, inser vi att de i stället har blivit sista utvägens investerare.

Under dessa villkor kommer känslor in i spelet och det är därför vi vill ställa denna fråga. Det är utan tvekan själva orsaken till att kommissionens ordförande själv, till skillnad från kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden, kände att det var användbart och nödvändigt att den 27 februari offentliggöra ett dokument som utgör grundvalen för våra diskussioner i dag.

Vi löper risken av att se en strategi tillämpas i varje medlemsstat som i slutändan inte skulle kunna bidra till att ta tag i realiteterna, nämligen att statsägda förmögenhetsfonder i dag har åtagit sig ett ansvar, en aktiv roll på kapitalmarknaden. Denna nya situation leder i viss utsträckning till förpliktelser för dem, och för oss i den dialog vi vill föra med dessa fondchefer.

Därför, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, vill vi ta upp fem frågor i dag.

För det första är vårt intryck att kommissionens svar fram till nu har varit: ”Låt varje medlemsstat genomföra sin egen strategi vad gäller öppenhet och styrning med avseende på dessa fonder, och på EU-nivå kommer vi helt enkelt att verifiera huruvida kraven i varje medlemsstat överträder fördragsreglerna, eller reglerna för den inre marknadens funktion.”

Detta verkar som vi ser det inte vara en korrekt strategi. Enligt vår åsikt bör vi i ett fall som detta arbeta mot en proaktiv strategi och etablera koordination på EU-nivå: å ena sidan för att förhindra orättvis konkurrens mellan medlemsstater – för det står klart att det i viss uträckning är en kapplöpning mellan medlemsstater för att se vem som kan dra mest fördel av de säkra, långfristiga investeringskapaciteterna hos dessa statsägda förmögenhetsfonder – och å andra sidan, för att definiera och arbeta tillsammans med strategiska och känsliga sektorer som behöver bevaras.

Den andra frågan hänför sig till problemet med registrering av dessa fonder. Skulle det vara möjligt att förutse registrering av dessa fonder på EU-nivå, precis som vi för närvarande överväger att göra med kreditvärderingsinstitut?

Den tredje frågan rör tolkningen av artikel 58, som anger restriktioner för den fria rörligheten för kapital med anledning av allmän ordning. Finns det vad det beträffar rådet och kommissionen i dag en tolkning som bör få företräde på detta område? Vi skulle vilja få ytterligare information om detta.

Den fjärde frågan är som följer: är inte detta en debatt som har en internationell dimension? Enligt vår åsikt skulle Europeiska unionen stå bättre rustad och bättre förberedd att kunna bemöta den internationella dimensionen om vi till en viss utsträckning hade fastställt vår grundinställning, dvs. Europeiska unionens position, snarare än den ena eller andra medlemstatens position, vilken, lockad av de ekonomiska möjligheterna, kan ha kastat sig in i denna kapplöpning.

Den sista frågan hänför sig till växelkursen. Vad anser ni om situationen där oljemonarkierna för närvarande investerar i eurotillgångar från oljeförsäljning i US-dollar, och därmed förvärrar den spända växelkurssituationen, med de följande återverkningarna på våra handelsbalanser?

Fru talman, herr vice-ordförande, dessa är de frågor som utskottet för ekonomi och valutafrågor vill ställa och vi ser fram emot svaren från rådet och kommissionen.

  Anne-Marie Idrac, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionens vice-ordförande, de frågor som omger statsägda förmögenhetsfonder har sammanfattats perfekt av Pervenche Berès. Jag skulle vilja lägga till ett antal orsaker till varför de diskuteras. De har naturligtvis dragit i väg under senare år: enligt IMF genererar de mellan 2 200 miljarder euro och 300 000 miljarder euro i dag. Vi behöver emellertid även titta på deras investeringsstrategier, deras öppenhet och tydlighet, och möjligtvis framväxten av nya fonder.

I oktober 2007 bad finansministrarna i G8-länderna IMF och OECD att granska dessa frågor. Båda instituten började därför arbeta med detta: IMF inriktade sig på de länder som var ansvariga för dessa placeringsfonder, medan OECD inriktade sig på mottagarländerna. IMF undersökte fondernas aktuella förfaranden, organiserade ett rundabordssamtal om främst dessa ämnen och satte samman en internationell arbetsgrupp bestående av företrädare för 25 länder som innehar sådana fonder med avsikt att sammanställa en rapport, som ska publiceras i slutet av oktober detta år. Målet är att upprätta bästa praxis, som det står statsägda förmögenhetsfonder fritt att anta, i synnerhet med avseende på öppenhet, investeringsstrategier och styrning. Det bör i detta hänseende noteras att den norska statens pensionsfond av många har tagits upp som referens på detta område.

Vad beträffar OECD har tonvikten lagts på bästa mottagarländernas praxis, och OECD-ministrarna antog en deklaration för några veckor sedan. Arbetet kommer nu att fortsätta i investeringskommittén, som i synnerhet kommer att betona inbördes övervakning av politikutvecklingen och hålla en bred debatt om de investeringar som kontrolleras av utländska regeringar.

Jag kommer nu att gå över till gemenskapsdimensionen. Som ni vet lade kommissionen i februari 2008 fram meddelandet ”En gemensam europeisk strategi för statsägda förmögenhetsfonder”, där man noterar att nya lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå är onödiga, men man förespråkar en gemensam EU-strategi baserad på samarbete mellan de länder som mottar statsägda förmögenhetsfonder, själva fonderna och de som är ansvariga för dem, med avsikt att etablera ”en uppsättning principer som säkerställer öppenhet, förutsägbarhet och ansvarsskyldighet för statsägda förmögenhetsfonders investeringar”.

Den gemensamma strategi som rekommenderades av kommissionen skulle grunda sig på fem principer: åtagande för en öppen investeringsmiljö, stöd till multilateralt arbete, användande av befintliga instrument, respekt för förpliktelserna i EG-fördraget och internationella förbindelser, och slutligen, proportionalitet och öppenhet. Det är viktigt att notera att kommissionen i sitt meddelande rekommenderar den gemensamma EU-strategin som ett komplement till medlemsstaternas förmånsrätt med avseende på användningen av deras nationella lagstiftning.

Den 4 mars granskade rådet detta meddelande och lade fram en rapport till Europeiska rådets vårmöte. Det senare övertog de idéer som hade framförts av kommissionen, och klargjorde i synnerhet två principer. Å ena sidan föredrog rådet att uttrycka sin position specifikt i det pågående arbetet i IMF och OECD, som jag just har nämnt, snarare än att utrycka sitt stöd för den multilaterala strategin i allmänhet. Å andra sidan fann rådet det mer lämpligt att, vid behov, anta användandet av nationella instrument och EU-instrument som en grundprincip, snarare än att hänvisa till användandet av befintliga instrument.

För att inte utelämna någonting är det även viktigt att notera att frågan om statsägda förmögenhetsfonder diskuterades på transatlantiska ekonomiska rådets möte, vilket kommissionsledamot Günther Verheugen är mycket bekant med, som hölls den 9 november 2007.

Vad det gäller nationella initiativ, är det sant att vissa medlemsstater har vidtagit vissa sådana, eller planerar att göra så. Det gäller även andra länder som är stora mottagare av statsägda förmögenhetsfonder utanför Europeiska unionen. Sådana nationella åtgärder borde naturligtvis inte motsäga den gemensamma EU-strategin som förespråkas av kommissionen utifrån de principer jag just nämnt, vilket stöds av Europeiska rådet. De nationella åtgärderna måste ses i sammanhanget av en gemensam EU-strategi, som de borde komplettera. Jag tror att detta motsvarar de saker som Pervenche Berès tar upp.

Samordningen av nationella åtgärder är en av hörnstenarna i den gemensamma EU-strategi som kommissionen har föreslagit. Som du framhåller, kommer en analys av de befintliga initiativen i medlemsstaterna med ganska stor sannolikhet att bli nödvändig i syfte att effektivt etablera sådan samordning och för att säkerställa att det inte inkräktar på nationell förmånsrätt och befogenheter i form av skydd. Denna analys av europeiska förfaranden skulle kunna utgå från resultaten från den inbördes övervakning som kommer att genomföras av OECD:s investeringskommitté, som jag sa för en stund sedan.

Angående artikel 58, som Pervenche Berès nämnde, så enges i den att medlemssataterna har rätt att införa restriktioner på grund av allmän ordning eller allmän säkerhet, men för rådets kännedom har denna artikel aldrig åberopats gällande statsägda förmögenhetsfonder. Vad det gäller behovet av att förtydliga denna bestämmelse, ska jag bara påpeka att det i Lissabonfördraget inte finns något tillägg till den.

Avslutningsvis vill rådet granska Europeiska unionens roll i internationella organ. Kommissionens meddelande visade tydligt att vi deltar aktivt, och kommer att fortsätta att delta i IMF:s, OECD:s och andra organs arbete. Eftersom statsägda förmögenhetsfonder har en internationell spännvidd, är det viktigt för EU att samarbeta med mottagarländerna å ena sidan, och med de statsägda förmögenhetsfonderna, och de som ansvarar för dem, å andra sidan. Unionen måste därmed spela en aktiv roll i säkerställandet av att arbetet i de multilaterala organ jag nämnde rör sig framåt, snarare än att följa diskussionerna som en tyst observatör. Det är av den orsaken man vid Europeiska rådets vårmöte stödde de idéer som framfördes av kommissionen. Rådet framförde i synnerhet sitt stöd för det aktuella arbetet att uppnå en internationell överenskommelse om allmänna regler för bästa praxis, vilket skulle stå de statsägda förmögenhetsfonderna fritt att anta, och som skulle kunna upprätta principer som är tillämpbara för mottagarländer på internationell nivå. Europeiska rådet lade också till att unionen borde eftersträva att bidra till den aktuella debatten på ett samordnat sätt, och Europeiska rådet uppmanade kommissionen och rådet att fortsätta arbeta i den riktningen. Rådet kommer att fortsätta på den vägen.

Angående er sista fråga, angående kopplingen till oljerelaterade ekonomiska frågor, är vi inom G8, som det har framförts i dag, medvetna om vikten av de frågor som är inblandade i en minskning av de globala obalanserna. Vissa tillväxtekonomier, i synnerhet oljeexporterande länder, har stora överskott. Det är av yttersta vikt att justeringar görs, i synnerhet genom en lämplig revalvering. Dessa frågor övervakas naturligtvis väldig noggrant i G7/G8, men även av IMF, och självklart med deltagande av EU-medlemsstaterna.

  Günter Verheugen, kommissionens vice-ordförande – (DE) Fru talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Statsägda förmögenhetsfonder har blivit stora aktörer i det globala finanssystemet och har under senare tid med god anledning börjat väcka allmän uppmärksamhet. I dess tidigare nämnda meddelande från februari har därför kommissionen framfört hur EU, enligt vår åsikt, bör bemöta denna utmaning.

På sitt vårmöte stödde Europeiska rådet förbehållslöst den strategi som föreslogs av kommissionen. Den innevarande situationen är enkel: Europeiska unionen är världens största exportör av direktinvesteringar, och attraherar samtidigt en hel del investeringskapital i motsatt riktning. Detta är allt väldigt välkommet. Investering och öppenhet är två av de huvudsakliga drivkrafterna för tillväxt och sysselsättning i Europa. Vi kan inte backa från vårt åtagande om att tillhandahålla en öppen investeringsmiljö.

Statsägda förmögenhetsfonder anlände inte på investeringsscenen i går, utan har faktiskt investerat i Europa under 50 års tid. Dessa ansvarsfulla och pålitliga investerare har följt en långsiktig, stabil politik som därutöver dessutom har bestått testet under tumultet på finansmarknaderna den sista tiden. Dessa fonder har tillhandahållit kapital just när det behövdes som mest.

Inte heller har vi vid denna tidpunkt några skäl till att anta att statsägda förmögenhetsfonder har en negativ påverkan på växelkurser. Det finns inga verkliga indikationer för att sådana fonder skiftar från US-dollar till euro, och därutöver är deras storleksordning inte ännu på den nivån att det skulle göra dem i stånd att ha en betydande effekt på utvecklingar på de internationellla valutamarknaderna.

Antalet och storleken på dessa fonder växer för närvarande snabbt. Investeringsmönster ändras. Även den geopolitiska kartan för de länder som upprättar dessa fonder ändras. Omfånget av och kvaliteten på den information som fonderna gör tillgängliga för marknaden tenderar att skilja sig enormt från fond till fond, och härav kommer oron för att investeringen av dessa pengar skulle kunna ge de berörda utländska staterna ett överdrivet politiskt inflytande, och det är en oro vi bör ta på allvar.

Om fonderna är öppna för insyn och följer tydliga regler för redovisningsskyldighet borde inte det faktum att de är statligt ägda investeringsinstrument ge upphov till oro. Vad vi behöver är tilltro till den rent kommersiella beskaffenheten i deras målsättningar, vilket betyder att öppenhet och företagsstyrning är nyckelfaktorer.

I kommissionens meddelande framförs några av de tillgängliga alternativen. Reglering är knappast det bästa bemötandet. Alla investerare på den inre marknaden borde behöva iaktta samma bestämmelser så som de gäller för konkurrens, den inre marknaden och anställningslagstiftning. De olika instrumenten angående utländska investeringar som medlemsstater antar i syfte att skydda allmän säkerhet, lag och ordning måste följa gemenskapens riktlinjer.

Fru Berès, jag skulle dock vilja påpeka att medlemsstater är berättigade att vidta sådana åtgärder, och att de flesta verkligen har gjort det under en viss tid. Kommissionen kommer att övervaka detta noggrant, även om det ännu inte finns några planer på att att genomföra en ingående revision. Alla kontroller av investeringar inom känsliga sektorer på EU-nivå måste även gälla alla investeringskällor, inte bara statsägda förmögenhetsfonder. Vi är sannerligen överens om att det finns andra typer av fonder som ger mer skäl till oro än statsägda förmögenhetsfonder, och här är det inte så enkelt att tala om öppenhet och företagsstyrning.

Det är sannerligen korrekt att vi inte kan bemöta en internationell fråga genom att anta en snäv EU-strategi, utan vi behöver snarare söka efter en internationell och global lösning. Kommissionen anser att det bästa svaret skulle vara en uppförandekod som skulle kunna utvecklas gemensamt på en global nivå av mottagarländerna och fonderna själva. En frivillig uppförandekod som framställer grundläggande standarder för styrning och öppenhet skulle kunna säkerställa en större klarhet i fondernas fungerande.

Eftersom Europeiska rådet vid marsmötet signalerade sitt stöd för detta tillvägagångssätt har kommissionen varit aktivt involverad i IMF:s och OECD:s arbete med att definiera bästa praxis. Det sker framsteg i båda dessa organisationer. Jag kan säga att en lösning nu börjar ta form och vi har ett väldefinierat och integrerat europeiskt tillvägagångssätt som vi nu följer.

Vi borde inte glömma att detta är en bilateral process. Det ligger i allas intresse att uppnå tydlighet. För fonderna kommer detta att innebära stabilitet och reducera riskerna för bakslag. För de nationella ekonomier som fonderna investerar i kommer ett stabilt, förutsägbart och icke-diskriminerande ramverk att eliminera risken för att dessa viktiga investerare röstar med fötterna, med andra ord lämnar EU och investerar på annat håll.

Vi tänker föra IMF:s och OECD:s arbete vidare. Vi har ett starkt samförstånd inom EU och detta betyder att vi har ett gemensamt synsätt. Medlemsstater har inte valt att göra det själva. Faktum är att inte en enda medlemsstat önskar föra spelet ensam. Detta stärker vårt argument, och det är viktigt att vi vidmakthåller detta vad som än händer. Med detta slags stöd kan vi förvänta oss att vår poltitik får en hel del tyngd och kommissionen är övertygad om att vi i slutet av detta år kommer att ha konkreta positiva resultat att rapportera till parlamentet.

  Piia-Noora Kauppi, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman, jag håller helt med i kommissionens och rådets bedömning av statsägda förmögenhetsfonder, som är en aktuell trend och denna debatt är mycket välkommen.

Dessa fonder har blivit mer och mer synliga under finanskrisen och har involverat en mängd banker och investmentbolag när de har trätt in för att tillhandahålla mycket välbehövliga kaptitalinjektioner i några av dessa företag.

Statsägda förmögenhetsfonder förutsägs växa alltmer framöver, vilket inte borde skrämma oss. Detta är en naturlig del av marknadsutvecklingen. Det kapital som statsägda förmögenhetsfonder medför till den globala marknaden behövs för att hålla investeringarna i gång. De kan tillhandahålla likviditet till finansmarknader och företag, vilket ibland är livsviktigt för deras överlevnad.

På grund av deras strolek och tillgångar kan statsägda förmögenhetsfonder investera där medel behövs desperat, men där andra inte kan, eller kommer att, investera.

I teorin söker statsägda förmögenhetsfonder, precis som andra investeringsfonder, goda avkastningar från sunda investeringar som därutöver tenderar av vara långsiktiga. De utgör inte först och främst ett hot mot globala finansmarknader eller EU-ekonomin, utan de är snarare väldigt gynnsamma för den.

Samtidigt som det finns viss oro i dag över den ökande ekonomiska makten för en del oljerika länder, och även för länder som Kina, och implikationerna av detta, bör inte svaret på denna ängslan vara att utesluta dessa länder från globala finans- och investeringsmarknader. EU borde välkomna inflödet av medel från dessa stater och deras investeringsfonder.

Naturligtvis är det faktum att några av dessa länder inte följer samma grundläggande principer som vi ett skäl till oro. Om politiska målsättningar driver deras investeringsstrategier – vilket dock inte har varit fallet – så finns det inget bevis för att statsägda förmögenhetsfonder skulle ha orsakat någon större kris. De har verkat på ett sunt sätt utan politisk inblandning. Det är både kontraproduktivt och emot principerna för god reglering att diskriminera alla statsägda förmögenhetsfonder på grund av deras ursprung.

Grundprincipen för regleringar av finansmarknader och företagsstyrning bör vara likabehandling av samtliga aktörer som är involverade i liknande verksamhet. Uppförandekoden skulle naturligtvis vara välkommen, men den bör vara grundad på denna icke-differentiering av inkomstkällan.

  Elisa Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Att öppna upp för handel och investeringar är ett kännetecken för europeisk integrering. Statsägda förmögenhetsfonder har länge funnits. I det aktuella sammanhanget med allvarliga ekonomiska problem har, som sagt, deras kapitaliseringspotential och intresset för denna potential ökat. Att öppna upp strategiska sektorer och tilldelning av viktiga offentliga tillgångar till privata initiativ är en annan sak som kännetecknar Europeiska unionen. Det är emellertid viktigt att kunna se till att alla operatörer, och statsägda förmögenhetsfonder i synnerhet, vägleds av tydliga och öppna regler, och att deras målsättningar är kompatibla med det korrekta fungerandesättet för marknaderna, med rättvis konkurrens mellan operatörer, och med både kortsiktigt och långsiktigt skydd av EU-medborgares rättigheter.

Vi välkomnar kommissionens engagemang för en multilateral uppförandekod under IMF:s beskydd. Emellertid är inte en god uppförandekod tillräckligt, vilket vi kan se av utvecklingen med hedgefonder och privata stamaktier. Vi vill be kommissionen om en oberoende och mycket starkare garanti för att principerna om öppenhet och styrning, utifrån europeiska och inte enbart nationella eller internationella kriterier, kommer att respekteras på vederbörligt sätt av alla finansoperatörer på den inre marknaden, inklusive dessa fonder.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar, statsägda förmögenhetsfonder har i allt högre grad blivit samtalsämnet de senaste månaderna, eftersom de har gjort affärer i den europeiska och amerikanska banksektorn. Många tror att denna inblandning bara är första steget och att statsägda förmögenhetsfonder nu ställer sig i kö för en massiv shoppingyra som kommer att sluta med att många företag i Europa, och möjligen även annorstädes, hamnar under deras inflytande, eller rentav under deras kontroll. Här blandas fruktan för politiskt inflytande med ängslan för att åtminstone ett försök kan komma att göras för att få tillgång till teknik som annars skulle vara otillgänglig, i synnerhet som vi nu har att göra med partners och marknadsaktörer som inte tidigare har varit aktiva på den internationella scenen, nämligen statsägda förmögenhetsfonder från Ryssland och Kina.

Pengar finns förvisso. Med tillgång till mer än 3 miljarder US-dollar har denna verksamhet nu två gånger så mycket medel som internationella hedgefonder. Det har emellertid sagts ur en historisk synvinkel att det inte finns något bevis som stöder detta antagande. Fonderna – vilket redan har påpekats – har alltid visat sig vara goda aktieägare. De är intresserade av en långsiktig, positiv utveckling av deras affärsverksamhet, och därmed av att uppnå en god, långsiktig avkastning på sin investering.

Vi ska dock inte stå storögda och naiva medan vi ser dessa händelser utveckla sig. Vi behöver en uppsättning regler, men vi vill inte ha isolationalism eller protektionism, för nationella investeringsfonder är, trots allt, ett exempel på det faktum att den fria kapitalmarknaden fungerar, och det ligger i vårt intresse att det fortsätter så.

Vi liberaler stöder därför kommissionens synsätt och dess efterlysning av en uppförandekod, och vi hoppas att en sådan kod verkligen kommer att leda till öppenhet, att de grundläggande motiven för dessa statsägda förmögenhetsfonders investeringar blir tydliga, och att fonderna själva tillämpar god företagsstyrning och håller sig till den.

Vi behöver emellertid en lösning som omfattar hela EU – inte 27 olika EU-lösningar – och vi behöver även en internationell lösning. Jag välkomnar därför kommissionsledamotens ord, nämligen att intensiva samtal är på gång med OECD och IMF.

Under årens gång har den fria rörligheten för kapital bidragit till tillväxt i EU och i världen. Vi får inte äventyra detta i framtiden genom överreglering och protektionism, utan bör snarare följa våra fria marknadsprinciper.

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Statsägda förmögenhetsfonder har funnits på finansmarknaden i mer än 50 år. Medlen i de statsägda förmögenhetsfonderna har ökat enormt på senare år i bland annat Kina, Ryssland och arabstaterna.

Syftet med statsägda förmögenhetsfonder är att investera överskjutande statsreserver för att generera vinst. Jag anser att dessa länder mycket väl kan ha rätt att söka det bästa sättet att investera sina reserver i utländska valutor, så jag intar en positiv syn på bidraget från dessa fonder. Fonderna förbättrar likviditeten på finansmarknaderna och skapar tillväxt och sysselsättning. De bidrar också till investeringar på längre sikt. De skapar stabilitet för de företag som de investerar i. Vi bör därför fortsätta att ge dem utrymme för att investera. Dessa fonder kan dock även medföra hot. Vi måste se på den typ av investeringar som de gör och huruvida de uppfyller kraven på öppenhet.

Det finns fortfarande inte en fullständig klarhet kring det politiska engagemanget i dessa statsägda förmögenhetsfonder. Nackdelen med denna brist på öppenhet är att den kan leda till ökande oro från vår sida angående dessa statsägda förmögenhetsfonder. Kommissionen bör därför vidta åtgärder och det är bra. Annars kommer länderna att hantera dessa statsägda förmögenhetsfonder på nationell nivå. Jag är emot alltför mycket nationell politik angående detta. EU är rätt nivå för att bemöta detta och vi bör ha ett gemensamt svar.

Det är viktigt att ha en samordnad inställning på EU-nivå. Jag är därför nöjd med svaret från rådet och kommissionen om att samarbeta nära med IMF och OECD. Jag ser fram emot att få se de riktlinjer som IMF, Världsbanken och OECD utvecklar och jag hoppas att de kommer att omfatta öppenhet, god förvaltning och ömsesidighet.

När det gäller ömsesidighet anser jag att vi bör begränsa oss till de statsägda förmögenhetsfonderna. Vi vill alltid ha privata investerare, men vi kan behöva ömsesidighet från statsägda förmögenhetsfonder.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). - (ES) Fru talman! Mer än 30 länder har inrättat statsägda förmögenhetsfonder de senaste 50 åren. Deras tillväxt på senare år beror på utländsk valuta från olje- och handelsöverskott, och vissa länder ser nu dessutom över hur de kan användas för att bära upp de offentliga pensionssystemen.

Statsägda förmögenhetsfonder kan lämna ett globalt bidrag till den finansiella stabiliteten, som vi har sett, och även till den ekonomiska tillväxten, för att garantera solidariteten mellan generationer.

De kan även leda till problem och snedvridningar. Därför behöver vi ett gemensamt europeiskt synsätt och vi måste se till att de fungerar med öppenhet, pålitlighet och god förvaltning. Vi måste förhindra intressekonflikter, och den paradox varigenom europeiska sektorer vars effektivitet anförtroddes marknadens logik åter blir en fråga för det offentliga godtycket. Den här gången är det dock tredjeländers godtycke. Vi måste inte bara garantera sammanhang och ömsesidighet, utan vi måste även reflektera över denna fråga och gå framåt när det gäller att fastställa internationella regler.

  Olle Schmidt (ALDE). - Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag är en varm förespråkare av frihandel och allergisk mot protektionism, men det betyder inte att jag måste vara naiv. Ett av problemen med statsägda fonder är deras enorma tillväxt. Bara från februari i år har tillgångarna stigit med 600 miljarder dollar till att nu närma sig 4 biljoner dollar, dvs. 4 000 miljarder dollar. Det är makt! Detta kombinerat med att många av dessa fonder inte har tillräcklig öppenhet, vilket har nämnts, hur de investerar och också att vissa av dem härstammar från icke-demokratiska länder tycker jag anger att vi bör vara intresserade.

Fonderna behövs, investeringarna behövs, men vi behöver ett spel- och regelverk som gäller för alla, där öppenheten ska tjäna som föredöme. Den norska oljefonden tycker jag är ett föredöme, vilket har nämnts i debatten. Den bör också gälla som riktlinje när code of conduct inrättas. Fru talman, när solen skiner behöver vi inga paraplyer, men när det regnar kan vi behöva det.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). - (ES) Fru talman! Jag ska göra mitt bästa för att inte upprepa några av de kommentarer som redan har lämnats. Jag måste dock påpeka att den första gången jag hörde talas om statsägda förmögenhetsfonder var i samband med den ”KIO-skandalen” i Spanien 1993, som enligt de kuwaitiska myndigheterna då orsakade mer ekonomisk skada än Saddam Husseins invasion 1991.

Andra namn har dykt upp sedan dess. Vi har redan talat om Gazprom, kinesisk verksamhet i Afrika och Venezuelas användning av fonderna för att exportera den bolivianska revolutionen, och vi kommer att tala mer i dag på grund av den ekonomiska krisen. Många företag köps upp eller får ekonomiskt stöd genom dessa fonder.

Som Piia-Noora Kauppi sa på min grupps vägnar är det riktigt att fonderna har några oomtvistliga fördelar – de kan bidra till att förbättra resursfördelningen, de injicerar likviditet och minskar rörligheten och de är mycket användbara i just denna tid.

En del av den oro som har väckts av fonderna har också nämnts – mer statlig inblandning i ekonomier, inblandning som ibland kan dikteras av politiska syften i stället för ekonomiska – vilket kan leda till snedvridningar av marknaden och hot mot den nationella säkerheten – och den nationella reaktionen av varje regering, vilket kan dela upp den inre marknaden ytterligare.

För att parafrasera Lenin – vad ska göras? Vi måste förstås fortsätta att undersöka hur dessa fonder fungerar och göra en korrekt diagnos av deras funktion, och gemenskapsramen måste ses över. Det är riktigt att de är föremål för regler om behörighet och investerarskydd, men är det tillräckligt? Vi måste även upprätta en frivillig uppförandekod för att garantera öppenhet, förutsebarhet och ansvarsskyldighet. Slutligen bör uppförandekoden exporteras till den internationella ramen.

Jag välkomnar därför verkligen det transatlantiska samarbetet och samarbetet med organ som OECD och IMF. Åtgärder måste vidtas, och de måste vidtas snart.

  Ieke van den Burg (PSE). - (EN) (EN) Fru talman! Jag delar den oro som har uttryckts här av många talare om statsägda förmögenhetsfonder, men jag vill även betona att privata kommersiella fonder, exempelvis hedgefonder och privat kapital, oroar ännu mer. Det beror på att de ofta inte är långsiktiga, medan statsägda förmögenhetsfonder, tillsammans med pensionsfonder, ofta har denna långsiktiga inriktning och kan stärka rollen för minoritetsaktieägare, samt spela en positiv roll för att ge marknaden likviditet.

Poängen är att de ofta inte är tillräckligt öppna i sin investeringsstrategi och sina avsikter, och jag hoppas att kommissionen kommer att betona detta. Utskottet för rättsliga frågor antog nyligen ett betänkande i parlamentet om öppenheten hos institutionella investerare, och där bad vi kommissionen att framställa ett direktiv som garanterar gemensamma normer för öppenhet. Jag hoppas att kommissionen kan tillmötesgå detta önskemål.

Min sista poäng handlar om uppförandekoden och ”uppfylla eller förklara”-förfarandet. Är detta också något som kommissionen har diskuterat?

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Fru talman! Statsägda förmögenhetsfonder har hamnat i strålkastarljuset, särskilt efter i fjol, då Kina förklarade sin avsikt att investera 3 miljarder US-dollar, bara 3 miljarder US-dollar, av sina fondreserver i privata holdingbolag. Det kapital som innehas i statsägda förmögenhetsfonder uppgår nu totalt till mer än 3 000 miljarder US-dollar, vilket är dubbelt så mycket som innehas i hedgefonder – vilket är anledning nog för oss att nu se över hela den här verksamheten. Hittills känner vi bara till ett öppet norskt system som bedriver god förvaltning. Precis som privat riskkapital kan statsägda förmögenhetsfonder dock dölja vem entreprenören egentligen är.

Statsägda förmögenhetsfonder kan investera strategiskt och växa snabbt. Behovet av öppenhet är därför brådskande. Arbetstagarnas rättigheter kan vara begränsade och anställningsvillkoren ändras till följd av företagsöverföringar som har påverkats av statsägda förmögenhetsfonder. Öppenhet och korrekt information behövs därför inom detta område. En annan poäng som är värd att nämna är att IMF, USA:s finansdepartement och den tyska förbundskanslern kräver ökade kontroller och reglering. Det verkar definitivt som om vi måste göra något.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill varna mina kolleger för att demonisera statsägda förmögenhetsfonder eller ännu mindre, Ieke van den Burg, investerare i privat kapital. Återvinning av överskott är mycket önskvärt, oavsett om det sker genom utgifter eller investeringar. 1930-talets depression var en följd av överskottsländernas hamstrande. Det är mycket bättre om dessa överskott återvinns som investeringar dit de behövs – till våra banker med sin kapitalbrist, till vår infrastruktur som behöver moderniseras, våra fastigheter i sina nuvarande svårigheter och våra företag och industrier generellt för att skapa och bevara arbeten.

Ja, vi behöver ömsesidighet, men EU är trots allt den största internationella investeraren. Det får inte bli en ursäkt för protektionism för att hålla andra investerare borta. Vi har ju vår konkurrenspolitik för att hantera karteller och monopol. Vi har våra arbets-, hälso- och säkerhetsregler för att skydda våra arbetstagare och, som sista utväg, vi har vår suveräna rätt att lagstifta mot oacceptabel politisk inblandning. Man ska inte skåda given häst i munnen!

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Bara några korta saker. Vi är heterogena – jag kommer till exempel från en av de nya medlemsstaterna, och jag är den första person därifrån som talar i dag – vi har ont om kapital, en försvarslös offentlig sektor och ett mycket olyckligt förflutet, vilket hotar att återkomma på ett imperialistiskt sätt, och alla måste ta detta på allvar.

Det andra som har diskuterats här är att dessa statsägda förmögenhetsfonder mycket ofta har imperialistiska mål, och inte bara för investeringar på medellång sikt, utan även i världens energikällor – se bara på Kinas ”shopping” i Afrika. Det är därför inte säkert att detta internationella avtal eller denna internationella uppförandekod kommer att räcka i sig.

Efter den relevanta analysen måste vi fundera länge och djupt över om vissa medlemsstater vidtar nationella säkerhetsåtgärder på ett enhetligt sätt, vilka skulle förhindra utländska banditinvesteringar i strategiska sektorer, och att detta inte skulle motverka det fria kapitalflödet men ändå innebära ökad säkerhet. Tack.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag vill påpeka för mina kolleger att vi kanske inte bör lägga så mycket tid på utländska fonder utan i stället koncentrera oss på våra egna, som John Purvis har sagt – vi investerar för mycket i tredjeländer och förlorar pengar. Därför behöver vi investeringar i förmögenhetsfonder. Vi kanske bör organisera vår ekonomiska politik på ett sådant sätt att våra medborgares besparingar kan investeras säkert i Europa, för då skulle vi inte behöva oroa oss över tredjeländers förmögenhetsfonder.

Jag vill avsluta genom att tacka det franska ordförandeskapet för att det äntligen har kommit för att lyssna på våra debatter. Slovenien är ett mycket mindre land, men jag kan inte undgå att lägga märke till att dess representanter alltid har deltagit i parlamentsdebatterna. Representanterna för Frankrike har dock, trots att Frankrike är ett stort land, ännu inte varit särskilt aktiva, och jag hoppas att dessa debatter uppmuntrar dem att delta mer aktivt i våra sammanträden.

  Ieke van den Burg (PSE). - (EN) Fru talman! Tack för att ni gav mig ordet igen. Det är för att John Purvis säger att vi kanske demoniserar statsägda förmögenhetsfonder och privat kapital och hedgefonder, och jag tycker inte att så är fallet.

Vi valde även en mycket balanserad strategi i den muntliga frågan såsom den lades fram och i resolutionen, och jag tror att det är klokt att inte ignorera eller förneka att det är viktigt för oss som parlament att notera det som händer inom detta område. Jag anser att det är vår skyldighet, det är vår rätt att göra det och jag vill inte se detta avvisande som ren demonisering.

  Anne-Marie Idrac, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag slås av den enighet som framgår av era anföranden, vilken jag kan sammanfatta på följande sätt: varken demonisering eller naivitet.

Vi har alla hört ledamöternas kommentarer om att vi naturligtvis inte får avskräcka från att använda de statsägda förmögenhetsfonderna på ett bra sätt, och olika användningssätt beskrevs för att EU ska blomstra. Det fanns dock en enighet om ett antal politiska principer som bör förhindra oss från att vara alltför naiva.

De är principerna om öppenhet, rättvisa, förutsebarhet och ömsesidighet. Dessa bidrag från ledamöterna kommer utan tvekan att hjälpa oss att fortsätta arbetet i rådet och kommissionen i syfte att upprätta en uppförandekod. Det är mycket uppmuntrande och viktigt att ledamöterna belyste behovet av ett samordnat arbete mellan medlemsstaterna, och ur detta perspektiv vill jag säga att det är mycket tillfredsställande att höra länderna i euroområdet tala med gemensam röst, eftersom de har förmåga till samordning uppströms och samordning med ECB.

  Günter Verheugen, kommissionens vice-ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill verkligen tacka er igen för det breda stöd ni har gett åt kommissionens strategi under denna debatt. Jag uppfattade några skillnader i prioriteringar, men inte i den politiska inställningen och det är jag särskilt tacksam för.

Någon frågade mig hur detta arbete går framåt på internationell nivå. Låt mig bara säga att trots att arbetet i IMF och OECD går parallellt så rör de inte exakt samma ämnen. De skulle snarare kunna beskrivas som kompletterande. Arbetsgruppen i Internationella valutafonden, som sammanträder varje månad, försöker fastställa hur beteendet hos de statsägda förmögenhetsfonderna själva kan påverkas på sätt som vi har diskuterat. OECD-arbetsgruppen strävar å andra sidan efter att fastställa hur vi själva bör uppföra oss som svar på den påverkan som utövas av de statsägda förmögenhetsfonderna.

Detta ämne hanteras från två sidor och jag kan än en gång säga att de framsteg vi har gjort hittills har varit tillfredsställande. Vi är ganska säkra på att vi verkligen ska uppnå något och att – för att återknyta till det som Olle Schmidt sa – vi faktiskt kommer att ha ett paraply, om vi behöver det.

  Talmannen. – För att avsluta debatten har jag tagit emot ett förslag till resolution i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 9 juli 2008.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden till rådet (B6-0168/2008).

  Talmannen. −

Fråga nr 1 från Claude Moraes (H-0426/08)

Angående: Horisontellt antidiskrimineringsdirektiv

Kan rådet ange vilka åtgärder det har för avsikt att vidta i kampen för mer lika möjligheter inom EU?

Vilket är ordförandeskapets program för lika möjligheter och hur ska rådet se till att antidiskrimineringslagstiftningen genomförs effektivt av medlemsstaterna?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! Rådet är väl medvetet om betydelsen av horisontella åtgärder för att bekämpa diskriminering och har i själva verket redan antagit lagstiftning inom detta område.

Jag tänker på rådets direktiv 2000/43/EG, som innehåller ett förbud mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung i ett antal sammanhang, och rådets direktiv 2000/78/EG, som innehåller ett förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning på sysselsättnings- och yrkesområdet.

Kommissionen är ansvarig för att övervaka införandet av den lagstiftning som antas av Europeiska unionen och har befogenhet att inleda förfaranden om fördragsbrott. Kommissionen övervakar även genomförandet av de befintliga direktiven i praktiken noga, och antog den 2 juli ett förslag till direktiv för att garantera skydd mot diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, sexuell läggning och religion eller övertygelse utanför arbetsmarknaden.

Detta nya direktiv har till syfte att garantera likabehandling inom följande områden: social trygghet, utbildning och tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inbegripet, naturligtvis, bostäder.

Rådet kommer därför att undersöka detta initiativ mycket noga under de närmaste månaderna.

  Claude Moraes (PSE). - (EN) Jag vill tacka den tjänstgörande ordföranden. Jag välkomnar att rådet ger en positiv syn på antidiskrimineringslagstiftningen. Han känner dock säkert till – och om han inte gör det kommer han snart att göra det – att han har ett arv av att inte genomföra antidiskrimineringsdirektiv, när det gäller både direktivet om jämlikhet mellan raser och anställningsdirektivet.

Vi har nu ett mycket välkommet nytt paket, ett nytt horisontellt direktiv om varor och tjänster.

Jag vill först och främst be rådet att se till att detta arv av icke-genomförande av rådet inte vidmakthålls. Det finns exempelvis ett arv om att inte genomföra rådets rambeslut om brott med rasistiska motiv. Rådet måste ställa sig bakom detta paket eftersom det är viktigt för EU:s medborgare, och vi ber om en positiv syn på det.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Vi vet att det inte blir lätt, men jag kan berätta för Claude Moraes att vi juridiskt sett arbetar hårt för att se till att det genomförs och att ordförandeskapet å sin sida kommer att göra allt för att se till att detta kommissionspaket tillämpas.

Vi vet redan att med tanke på traditionerna hos alla inblandade och omfattningen av kommissionens förslag kommer det inte på något sätt att bli lätt.

  Elizabeth Lynne (ALDE). - (EN) Jag är mycket glad över att ett horisontellt direktiv har lagts fram inom de områden som ni nämnde.

Kan ni berätta hur mycket stöd ni tror att ni kommer att få från andra rådsmedlemmar för detta direktiv, och kommer det franska ordförandeskapet verkligen att förplikta sig i dag att verkligen utöva sitt inflytande för att se till att detta blir verklighet?

Det är mycket viktigt att vi får igenom denna antidiskrimineringslagstiftning för att genomföra artikel 13-paketet och, som Claude Moraes säger, genomförandet efteråt är en nyckelpoäng.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Jag vill bryta ner denna fråga lite till. Det verkar nu, inom Europeiska unionen, finnas ett klassiskt fall av etnisk diskriminering, och det händer i Italien, där människor kriminaliseras på grund av sin etniska bakgrund. Hur ser rådet på denna sed? Anser rådet att det är lämpligt att vidta åtgärder mot den italienska regeringen?

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Jag anser att dessa två frågor är en bra avspegling av de motsägelser som kan finnas mellan medlemsstaterna. Det har ännu inte förts några samtal i rådet, så jag kan inte svara på Europeiska unionens vägnar.

Det jag vill säga är dock att för ordförandeskapets del är dessa riktlinjer viktiga. Denna fråga faller inom ramen för stärkandet av Europeiska unionens sociala dimension och den är därför en av de uppgifter vi arbetar särskilt med. Vi kommer att göra allt för att nå en verklig enighet, vi kommer också att vara pragmatiska och vi kommer att använda de resultat som vi kan uppnå så snabbt som möjligt.

Jag lyssnade noga på det som sades om etnisk diskriminering och ordförandeskapet är naturligtvis mycket oroat över detta.

  Talmannen. −

Fråga nr 2 från Marian Harkin (H-0428/08)

Angående: Det franska ordförandeskapets prioriteringar

Med tanke på det franska ordförandeskapets prioriteringar när det gäller rörlighet inom utbildning och livslångt lärande, håller rådet med om att ett Europeiskt år för frivilligt arbete 2011 skulle vara ett idealiskt sätt för rådet att främja rörligheten genom frivilliga aktiviteter för alla generationer i hela EU?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! Trots att rådet, som ni vet, inte kan inta en officiell inställning till de olika förslagen till teman för framtida Europeiska år, fann det Marian Harkins förslag mycket intressant.

Teman för Europeiska år kan föreslås av personer, grupper eller institutioner, men måste först och främst godkännas och väljas ut av Europeiska kommissionen, som därefter upprättar ett lagstiftningsförslag. Det undersöks i sin tur av Europaparlamentet och rådet, i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Rådet föreslår därför ledamoten att hon ska lämna sitt förslag till Europeiska kommissionen, som är den enda institutionen med initiativrätt för förslag av denna typ.

När det gäller 2008 är Europeiska året, som ni vet, avsatt för mellankulturell dialog, och vi har för avsikt att hålla denna fråga i frontlinjen för det franska ordförandeskapet.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Tack för ert svar. Jag antar att anledningen till att jag använde 2011 som Europeiska året för frivilligt arbete är att jag och fyra andra parlamentsledamöter har en skriftlig förklaring om detta och jag anser att vi i dag uppnådde det nödvändiga antalet. Därför kommer åtminstone det att vara parlamentets inställning. Om det franska ordförandeskapet har något inflytande över detta vill jag fråga om ni kanske också kan stödja oss i detta.

Som jag sa har vi uppnått det nödvändiga antalet i dag och det gör att vi kan införa planer och politik för att få verkliga bidrag till 2011 om kommissionen beslutar det.

Till dess vill jag be det franska ordförandeskapet att se till att ungdomars frivilliga verksamhet utvecklas för att bidra till ungdomars rörlighet och möjligheter till anställning.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Jag delar verkligen Marian Harkins syn. Jag vill påpeka att ordförandeskapet i allmänhet, och det franska ordförandeskapet i synnerhet, är väl medvetet om de ämnen som hon tog upp, särskilt de aspekter som hör samman med ungdomars rörlighet och möjlighet till anställning, och rådet tänker se till att detta problem får särskild uppmärksamhet.

Vi kommer också att se till att dessa hänsyn diskuteras av kommissionen, för det är kommissionen som bär ansvaret för att lägga fram förslag av denna typ. Från vår sida kommer vi att försöka göra framsteg under vårt ordförandeskap när det gäller de frågor som nämndes av Marian Harkin.

  Talmannen. − Frågorna nr 3 och 4 har dragits tillbaka.

  Talmannen. −

Fråga nr 5 från Brian Crowley (H-0432/08)

Angående: Upplösning av EU:s 10-procentiga mål för biodrivmedel

I ett betänkande som för närvarande diskuteras i parlamentet (PE 405.949) begärs att EU:s 10-procentiga mål för biodrivmedel ska sänkas eller överges helt på grund av effekten på vilda djur, människor och världens livsmedelstillgång. Kan rådet kommentera huruvida det 10-procentiga mål som avtalades i mars 2007 är under hot och huruvida denna koppling mellan stigande livsmedelspriser och ökad produktion av biodrivmedel är artificiell?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! Det stämmer att Europeiska rådet i mars 2007 godkände ett minimimål om 10 procent för andelen biodrivmedel i den totala konsumtionen av bensin och diesel för transport till 2020.

Rådet angav dock även vissa villkor: målet måste uppnås på ett kostnadseffektivt sätt, biodrivmedlen måste produceras på ett hållbart sätt, andra generationens biodrivmedel måste bli kommersiellt tillgängliga och direktivet om drivmedelskvalitet måste ändras för att tillåta lämpliga blandningar.

För att svara Brian Crowley hade rådet bjudit in kommissionen att lägga fram de nödvändiga förslagen så snart som möjligt. I januari 2008 antog kommissionen därför ett förslag till direktiv om främjad användning av förnybar energi. Det skulle göra varje medlemsstat skyldig att se till att minst 10 procent av alla drivmedel för transport kommer från förnybara källor till 2010, som ni vet, och denna skyldighet skulle inte bara gälla för biodrivmedel.

Diskussionerna om kommissionens förslag pågår fortfarande i rådets förberedande organ och i parlamentets behöriga utskott. 10-procentsmålet är naturligtvis en viktig del av dessa diskussioner, men vi kan inte dra några slutsatser, utom att säga att det verkar som att det blir svårt att uppnå det aktuella målet.

När det gäller ökningen av livsmedelspriserna är detta en komplex företeelse som har många djupt rotade orsaker och många konsekvenser. I Europeiska rådet den 19 och 20 juni belystes vikten av att säkerställa hållbarheten i biodrivmedelspolitiken, exempelvis genom att förbättra produktionen av första generationens biodrivmedel och genom att uppmuntra utvecklingen av andra generationens biodrivmedel som tillverkas av biprodukter.

Rådet underströk även behovet av att snabbt bedöma de möjliga effekterna på jordbruksprodukter för livsmedel och vid behov vidta åtgärder för att hantera brister. Det enades också om att ytterligare bedömningar bör göras av de miljömässiga och sociala konsekvenserna av produktionen och konsumtionen av biodrivmedel, både inom och utanför unionen i de kontakter som det har med våra internationella partner. Vi kommer därför att undersöka kommissionens förslag mycket noga med tanke på både hållbarhet och övervaknings- och utvärderingsarrangemang. Vi vet att parlamentet är mycket medvetet om dessa frågor och vi tror att vi kommer att kunna enas om regler som gör att vi kan njuta fördelarna av biodrivmedel samtidigt som vi minimerar de skadliga indirekta effekterna.

  Brian Crowley (UEN). - (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för hans svar och även önska honom lycka till inför de kommande sex månaderna. Jag vet att det blir mycket svårt och han kan känna sig förvissad om att han har vårt stöd.

När det gäller frågan om biodrivmedel – och rådsordföranden talade om första och andra generationen – är dock verkligheten att de problem som vi nu står inför i kopplingen mellan biodrivmedelsproduktionen och livsmedelsproduktionen är ett resultat av att bara använda första generationens biodrivmedel. Det vi bör titta på är den tredje generationen – och gå bortom hela frågan om biodrivmedel till biomassa, bioenergi och biprodukter från hela energisektorn – vilket kan hjälpa oss att uppnå ett minskat beroende av fossila drivmedel samt hjälpa miljön. Två nyckelelement behövs dock för detta – för det första samordning av forskning och utveckling av teknik och för det andra en flexibilitet i de riktlinjer som slogs fast vid rådets sammanträde i januari 2008.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) herr talman! Den metod som används för att beräkna minskningen av utsläppen av växthusgaser, och särskilt valen bakom denna metod, kommer att ta hänsyn till bränsleförbrukningen. Brian Crowley har dock rätt. Vi måste tänka på biomassa och andra bioenergielement, och försöka undvika de skadligaste konsekvenserna för livsmedelsproduktionen.

I detta syfte måste vi sträva ytterligare efter att samordna forskning och utveckling, och kanske justera målen i enlighet med forskningssamordningen. Arbetet börjar i rådet. Det har redan förekommit samtal i denna fråga och vi kan ännu en gång se att vi måste ta hänsyn till de olika element som Brian Crowley nämnde i sitt anförande.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). - (ES) Herr rådsordförande! Jag vet att ni är bekant med det som kallas futurer på finans- och aktiemarknaderna. Det har även talats mycket om effekten av att avleda jordbruksprodukter till produktion av biodrivmedel som en av huvudorsakerna till de ökade livsmedelspriserna.

Jag vill fråga om någon studie har genomförts av ordförandeskapet och rådet om volymen futurer i samband med livsmedelsmarknaderna och marknaderna för kolväten, och i vilken utsträckning det godtyckligt kan höja priserna.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Jag vill önska det franska ordförandeskapet all framgång.

Är inte problemet nu att biodrivmedel har ett dåligt anseende, inte på grund av det som EU har gjort, utan på grund av det som USA gör när de matar in stora mängder majs i bilar i stället för i kor?

Och för EU och världen, är inte nyckelfrågan att utveckla en hållbar politik för markanvändning, som kommer att ge oss livsmedel, foder, energi och miljöfördelar? Låt oss dock inte demonisera någon viss användning av dem samtidigt som vi gör livsmedelsproduktionen till hörnstenen.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman, ärade ledamot! Jag känner inte till några studier av den typ som ni nämnde. Jag borde lägga till ”tyvärr” eftersom jag anser att det vore användbart att i detalj undersöka rollen för marknaderna och den roll som framtida produkter kan spela inom detta område. Jag anser också att det vore klokt att genomföra djupare studier inom detta område eftersom det, precis som på andra marknader, finns en möjlighet till förväntan och spekulation, beroende på vilka känslovärden dessa ord har.

När det gäller Mairead McGuinness kommentarer anser jag att ni har rätt – och det är även ordförandeskapets avsikt – i att vi måste röra oss mot en mer hållbar jordbruksproduktion för att undvika de överskott vi har sett inom vissa områden, och ni nämnde särskilt exemplet med USA, vilket är helt riktigt.

Under vårt ordförandeskap hoppas vi kunna utveckla initiativ som kan underlätta en mer hållbar metod för jordbruksproduktion.

  Talmannen. −

Fråga nr 6 från Liam Aylward (H-0434/08)

Angående: MDG 2 och ILO:s konventioner om barnarbete

Rådets slutsatser från maj i år om både barnets rättigheter och påskyndandet av millennieutvecklingsmålen är mycket välkomna. Med tanke på rådets erkännande av den extrema sårbarheten hos barn som utnyttjas för barnarbete, är rådet dock angeläget om att överbrygga klyftan mellan MDG 2 och ILO:s konventioner om barnarbete? I MDG 2 krävs endast att stater erbjuder grundläggande utbildning för alla, medan ILO-konventionerna innehåller en åldergräns på 15 – eller 14 i vissa utvecklingsländer – år för barnarbete. Det gör att barn mellan 11–12 och 14–15 år saknar skydd och försörjning, särskilt i många utvecklingsländer, där resurserna och kanske även viljan inte finns för att gå längre än MDG 2, där barnen är i störst risk för exploatering i arbete.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, herr Aylward, det finns verkligen en åldersklyfta när det gäller skydd mot barnarbete som erbjuds genom Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner och det som ingår i millennieutvecklingsmålen. De internationella konventionerna och millennieutvecklingsmålen är dock två strategier som visserligen är olika, men de är även kompletterande.

Jag vill påminna er om att syftet med de millennieutvecklingsmål som antogs 2000 är att förbättra levnadsvillkoren till 2015 genom exakta och konkreta mål, som ni känner till, och att säkerställa grundläggande utbildning är det andra av dessa mål.

Genom dessa millenniemål har det internationella samfundet erkänt utbildning som en grundläggande rättighet och en viktig faktor för den ekonomiska utvecklingen. Att erkänna rätten till utbildning är visserligen ett sätt att bekämpa barnarbete, men det är inte det enda – här finns även det första millennieutvecklingsmålet, nämligen att utrota fattigdomen i allmänhet, vilket är en avgörande faktor i kampen mot barnarbete och för att öka antalet unga människor som går i skolan. Genom Internationella arbetsorganisationens konventioner fastställs den rättsliga ramen för kampen mot barnarbete och det framgår tydligt av både millennieutvecklingsmålen och ILO:s skyddande konventioner att de kompletterar varandra, precis som lagstiftningen och åtgärderna eller den allmänna ramen och den juridiska tillämpningen kompletterar varandra.

Det finns också en åldersklyfta när det gäller bestämmelserna i millennieutvecklingsmålen och ILO:s bindande rättsliga bestämmelser. Det faktum att denna åldersklyfta existerar påverkar inte, som Liam Aylward påpekade, på något sätt rådets beslutsamhet att stödja kampen mot alla former av barnarbete och tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens konventioner.

De slutsatser som rådet antog i maj visar att Europeiska unionen kommer att sträva efter att använda de instrument som står till dess förfogande för att agera och använda den politiska dialogen mellan Europeiska unionen, medlemsstaterna och tredjeländer, antingen via handelsförhandlingar, utvecklingssamarbete eller åtgärder i internationella organ, för att se till att dessa konventioner tillämpas överallt.

I sina slutsatser betonade rådet behovet av förhandlingar som genomförs av Europeiska gemenskapen och de avtal som har ingåtts av Europeiska unionen med tredjeländer för att främja ratificeringen och efterlevnaden av ILO-konventionerna om barnarbete och bidra till att avskaffa alla former av barnarbete.

Unionen kommer att sträva efter att få ut så mycket som möjligt av utvecklingsarbetet för att ytterligare stärka partnerländernas egna system och kapacitet att erbjuda grundläggande tjänster utan diskriminering. Rådets slutsatser innehåller därför en uttrycklig hänvisning till skyddet från våld och exploatering. Där nämns även behovet av tillräcklig yrkesutbildning och system för utveckling av färdigheter samt möjligheter till produktiv anställning och anständigt arbete efter att den lägsta arbetsföra åldern har uppnåtts.

  Liam Aylward (UEN). - (EN) Kan rådsordföranden göra ett politiskt åtagande om att hanteringen av barnarbetet i världen kommer att vara ett prioriterat område för rådet under det kommande halvåret? Kan vi förvänta oss större samordning av de internationella åtgärderna inom området för utvecklingsstöd och utrikesfrågor?

Kan rådsordföranden avslutningsvis kommentera ett program nyligen på BBC Panorama om barnarbete i leveranskedjan för ett välkänt och framgångsrikt europeiskt klädmärke? Skulle rådet kunna överväga att införa ett system varigenom europeiska länder skulle bli ansvariga för rapporteringen på alla nivåer i leveranskedjan?

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Jag ska svara på frågorna i omvänd ordning. Jag känner inte till den rapport som ledamoten nämnde, men om denna information skulle bekräftas skulle frågan tveklöst ge upphov till ytterligare undersökningar. Vi måste undersöka fakta på importnivån i leveranskedjan. Vi kan dock försäkra er att ordförandeskapet är väl medvetet om denna aspekt och fast beslutet att bekämpa den, framför allt genom att tillämpa principerna om ömsesidighet på detta område och säkerställa att internationella sociala normer respekteras.

När det gäller utvecklingen har ni för det andra helt rätt. Det är ett åtagande som kräver ett outtröttligt arbete och vi kommer att fortsätta se till att samordningen blir bättre på utvecklingsområdet. Precis som alla aspekter som syftar till att förbättra Europeiska unionens sociala dimension är slutligen kampen mot barnarbete och den väg som Europeiska unionen måste följa på detta område viktiga frågor för ordförandeskapet.

  Talmannen. −

Fråga nr 7 från Seán Ó Neachtain (H-0436/08)

Angående: Inrättande av kontor för återvinning av tillgångar

Kan rådet göra ett uttalande om framstegen med att inrätta kontor för återvinning av tillgångar i varje medlemsstat i syfte att beslagta tillgångar hos brottslingar i medlemsstaterna?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, herr Ó Neachtain! Rådets beslut 2007/845, som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor), om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott, antogs som ni vet den 6 december 2007.

I artikel 8 i detta beslut anges att medlemsstaterna till rådets generalsekretariat och kommissionen ska översända varje bestämmelse i sin nationella lagstiftning som gör det möjligt för dem att uppfylla sina skyldigheter enligt detta beslut, och de måste göra det senast den 18 december 2008. Rådets generalsekretariat har tyvärr ännu inte tagit emot någon sådan information.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Fru talman! Jag vill fråga rådsordföranden om ordförandeskapet stöder rekommendationen att dessa kontor, när de har inrättats, ska ha befogenhet att beslagta tillgångar som härrör från brott, vilket gör denna transeuropeiska union effektiv för att minska brottsligheten och beslagta tillgångar – såsom sker i andra länder – men som naturligtvis nu inte är möjligt på EU-nivå för att förebygga brott.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Jag instämmer med ledamoten eftersom jag, efter att ha följt dessa frågor i andra skeden i min karriär, anser att detta samarbete verkligen måste utökas på EU-nivå. Både personligen och på ordförandeskapets vägnar hoppas jag att vi kommer att kunna se till att medlemsstaternas skyldigheter på detta område, med avseende på rådets beslut, respekteras till fullo och att vi, tillsammans med rådets generalsekretariat, kommer att säkerställa att dessa skyldigheter uppfylls inom tidsfristen, det vill säga till slutet av detta år, vilket är slutet av vårt ordförandeskap. Avslutningsvis vill jag bara säga att den oro som har uttryckts av ledamoten är helt motiverad.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr Jouyet! Vi har under avsevärd tid haft ett direktiv om pengatvätt i Europeiska unionen, vilket helt avsiktligt har införts för att suga upp intäkterna från olaglig verksamhet, särskilt narkotikahandel och liknande brottslig verksamhet. Ska det beslut som ni nämner på något sätt anses konkurrera med detta direktiv? Kan direktivet och den erfarenhet som det har gett oss kanske inte vara en bättre lösning än den som ni föreslår nu? Skulle vi även kunna tänka oss att inta en hårdare inställning med åtgärder som är mer juridiskt bindande?

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Även jag välkomnar den nya tjänstgörande rådsordföranden och önskar honom lycka till under det kommande halvåret.

Jag undrar bara om rådsordföranden känner till verksamheten i Criminal Assets Bureau i Irland, och om den kan kopieras som en mall. Den har varit mycket effektiv för att utreda pengatvätt, intäkterna från narkotikahandel och, faktiskt, brottslig verksamhet i allmänhet. Jag undrar vad han anser om det.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Som svar till Reinhard Rack och Avril Doyle vill jag bara veta mer om det irländska kontorets effektivitet. Om det är effektivt anser jag inte att det finns anledning att ta dess metod och ändra den på EU-nivå.

Reinhard Racks fråga är lika viktig. Efter att ha följt frågor om pengatvätt tidigare anser jag att det är möjligt att skilja mellan brottsliga tillgångar som sådana och tillgångar som genereras genom pengatvätt, efter det som har gjorts, särskilt efter den 11 september 2001 i EU-sammanhang. Jag anser dock att det är viktigt att säkerställa samma begränsning och under ordförandeskapet kommer jag personligen att se över vad som kan göras för att inrätta en ram som kanske är mer sammanhängande, om än lika restriktiv. När det gäller pengatvätt har ni helt rätt, herr Rack – det har uppnåtts några helt tillfredsställande resultat på EU-nivå. Det vore därför bra att bygga vidare på dem, enligt min erfarenhet.

  Talmannen. −

Fråga nr 8 från Eoin Ryan (H-0438/08)

Angående: EU-system för snabb varning vid bortföranden av barn

Vilka planer har ordförandeskapet och rådet för att genomföra ett EU-system för snabb varning vid bortföranden av barn i EU:s medlemsstater?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, herr Ryan! Detta är en mycket viktig fråga. Vissa medlemsstater har redan infört mekanismer för snabb varning som gör att alla offentliga myndigheter och det civila samhället kan mobiliseras på mycket kort tid för att leta efter och hitta offret. Denna typ av skydd, som är effektiv på nationell nivå, blir dock ineffektiv om man bara behöver korsa en gräns för att komma undan varningen eller har tillräckligt mycket tid på sig innan det sätts i gång.

Europeiska kommissionen inledde 2007 en diskussion om denna fråga för att slå fast de befintliga bestämmelserna och undersöka genomförbarheten och mervärdet hos åtgärder på EU-nivå, och en arbetsgrupp inrättades i detta syfte.

Samtidigt anordnade vissa medlemsstater, nämligen Frankrike, tillsammans med några andra länder – Nederländerna, Belgien och Luxemburg – den 12 juni 2008 en övning för att sätta i gång en varning vid gränsöverskridande bortföranden. Andra medlemsstater, nämligen Tyskland, Spanien, Portugal, Tjeckien och Sverige, deltog, tillsammans med kommissionen, i övningen som observatörer.

Eoin Ryans oro är ett prioriterat område för det franska ordförandeskapet, som kommer att fortsätta diskussionen på ett pragmatiskt sätt för att påskynda kampen mot bortföranden av barn och visa att unionen är djupt engagerad i dessa situationer.

Resultaten av den övning som genomfördes mellan flera medlemsstater presenterades för mötet mellan ministrarna för rättsliga och inrikes frågor, som avslutas i Cannes i dag, och Rachida Dati skulle faktiskt diskutera detta särskilt viktiga ämne med sina kolleger. Jag anser att det vore intressant att inleda en diskussion om bästa seder inom detta område, vilken gör att de befintliga mekanismerna kan slås samman i ett nätverk i syfte att uppnå ett så effektivt varningssystem som möjligt. Rådet kommer naturligtvis att hålla parlamentet informerat om alla initiativ som kan tas under de närmaste sex månaderna i denna särskilt känsliga och viktiga fråga.

  Eoin Ryan (UEN). - (EN) Jag vill också välkomna rådsordföranden och önska Frankrike lycka till med sitt ordförandeskap.

Jag har två frågor. Den första är: har rådsordföranden sett över idén om en nödtelefonlinje? Det skulle vara en mycket god start. Det finns en nödtelefonlinje i ett antal länder nu. Skulle det kunna utvidgas till fler länder?

För det andra: kan han ge oss en mer detaljerad tidsram för när han tror att det kommer att ske? Det är en av de frågor som alla håller med om och vill genomföra, men den verkar ha kört fast i byråkrati. När något väl händer kommer alla att undra varför det inte redan har gjorts.

Jag undrar om han kan ge oss en tidsram för denna fråga och även berätta om tanken på en nödtelefonlinje har diskuterats.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! En nödtelefonlinje är en utmärkt idé eftersom ett sådant system redan finns i flera medlemsstater. Ni har helt rätt, herr Ryan, och det är en idé som inom ramen för de förslag som har lämnats av ordförandeskapet skulle kunna tillämpas allmänt.

Vår tidtabell är en av de särskilt känsliga aspekterna när det gäller att visa att EU vidtar konkreta åtgärder för att främja samordningen i tider av tragiska händelser, såsom bortföranden av barn, särskilt tack vare medierna och ett antal nya metoder. Vårt mål är att harmonisera sederna och om möjligt nå en politisk överenskommelse före slutet av det franska ordförandeskapet. Det är åtminstone det mål vi har ställt upp för oss själva.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr Jouyet! Föräldrarna till det bortförda barnet Madeleine McCann var här vid det förra sammanträdet i Strasbourg för att försöka få parlamentets stöd för utvecklingen av EU-åtgärder för att säkerställa att större uppmärksamhet hädanefter ges åt att förebygga bortföranden av barn och skydda bortförda barn som en del av Europeiska unionens strategi. Kan rådet tänka sig att stödja lämpliga åtgärder på detta område i samarbete med parlamentet och kommissionen?

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Jag representerar familjen McCann och det område som de kommer från, och jag har därför följt detta mycket noga. För att utveckla Eoin Ryans synpunkt finns det ett nummer som jag tror redan har reserverats i de flesta europeiska länder – 116 000. Det installerades faktiskt i telekompaketet i ett ändringsförslag i går kväll från ordföranden i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, så ni kanske kan se över processen för denna lagstiftning. Min fråga är dock: behöver detta någon ny lagstiftning? Kan det inte bara baseras på rent samarbete?

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman! Fallet med Madeleine McCanns bortförande är särskilt känsligt och för att vara mycket tydliga vill vi se ett samarbete mellan ordförandeskapet, rådet och Europaparlamentet för att säkerställa gemensamma åtgärder. Reinhard Rack har helt rätt i detta avseende. Jag säger inte att vi definitivt behöver lagstiftning. Jag anser att det vi behöver inom detta område är samma synsätt, gott samarbete och goda seder, och vi måste se på det som görs bäst i de olika medlemsstaterna.

Det är därför det var intressant att genomföra dessa försök mellan flera medlemsstater i syfte att dra slutsatser och överlämna dem till våra partner, tillsammans med detta parlament såsom Reinhard Rack påpekade, till slutet av det franska ordförandeskapet. Jag anser att vi måste vara mycket effektiva på plats och det innebär större samarbete, som ni sa, i stället för lagstiftning.

  Talmannen. −

Fråga nr 9 från Manuel Medina Ortega (H-0440/08)

Angående: Projekt som hör samman med ett ”utvidgat grannskap”

Med tanke på att förslag kommer från olika sidor, däribland från kommissionen, om att utveckla en politik om ett ”utvidgat grannskap” som kommer att utnyttja den exceptionella geografiska placeringen av våra yttre randområden för att bidra till utvecklingen av deras grannskap i Väst- och Centralafrika och i Västindien, anser rådet att det skulle vara möjligt att ge dessa förslag en konkret form och upprätta någon typ av planer i detta sammanhang?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman! Herr Ortega känner uppenbarligen till att kommissionen, på initiativ av Europeiska rådet i Sevilla, lade fram en rapport baserad på en global syn på de särskilda kännetecknen för de yttre randområdenas situation i syfte att fastställa vilka åtgärder som ska genomföras för att främja deras utveckling, med hänsyn till deras särskilda behov.

Mer nyligen, i september 2007, presenterade kommissionen för rådet och Europaparlamentet resultaten av denna strategi och framtidsutsikter. Dessutom har, som ledamoten vet, grönboken om de framtida förbindelserna mellan EU och de utomeuropeiska länderna och territorierna just offentliggjorts. Kommissionen har därmed precis lanserat ett omfattande samråd med allmänheten, vilket kommer att bana väg för en ny politik om partnerskap med de utomeuropeiska länderna och territorierna.

Dessa territorier har mycket gemensamt med de yttre randområdena, som ni vet – isolering från EU:s territorier, sårbarhet, bland annat för klimatförändringar, och naturligtvis alla problem som hör samman med transport, både med flyg och till havs, hantering av migrationsflöden, jordbrukspolitik och havspolitik. Alla dessa punkter är gemensamma för både de utomeuropeiska territorierna och de yttre randområdena.

Med tanke på situationen i dagens värld insåg vi att vi för att lyckas måste ha en sammanhängande utvecklingspolitik som en del av en vidare regional ram. Därför inleddes handlingsplanen för ett utvidgat grannskap genom 2004 års strategi i Sevilla, i syfte att stärka den regionala integrationen av de yttre randområdena i deras geografiska placering, med andra ord med vissa AVS-stater i Afrika och Västindien.

I detta perspektiv, denna regionala dimension, beaktas också de ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas mellan Europeiska unionen och AVS-staterna i syfte att säkerställa större regional integrering av dessa stater.

Vi har ett antal olika instrument i detta syfte, som ni utan tvekan känner till. Först och främst måste de finansiella instrumenten samordnas bättre, vare sig det rör den tionde EUF, ERUF eller medel som är föremål för medfinansiering. Vi måste stärka de nuvarande havslänkarna mellan de yttre randområdena och deras grannar som inte är EU-medlemmar. Det är också viktigt att delta i gemenskapens forskningsnätverk mellan dessa yttre randområden, de utomeuropeiska länderna och territorierna och deras grannar, så att de kan delta i gemenskapsprogram. Slutligen måste vi anta nya riktlinjer på migrationsområdet, särskilt inom ramen för samarbetet mellan AVS-staterna och Europeiska unionen.

Som ledamoten Manuel Medina Ortega sa, är genomförandet av strategin för de yttre randområdena, vars syften kommer att beaktas i översynen av förordningen om programmet med alternativ som specifikt hör samman med den avlägsna karaktären och ökaraktären, en del av rådets arbetsprogram för de franska, tjeckiska och svenska ordförandeskapen.

Som ni vet har det franska ordförandeskapet ett särskilt intresse för dessa frågor – som bevis för detta är ett viktigt möte på ön Réunion, vilket började i går och kommer att sluta den 11 juli, inriktat på de strategier som måste införas för att bekämpa klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald i dessa yttre randområden och utomeuropeiska länder och territorier. Vi hoppas att detta möte också kommer att lyckas blåsa nytt liv i denna politik, som vi fäster ytterst stor vikt vid.

  Manuel Medina Ortega (PSE). - (ES) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden för svaret. Som rådsordföranden vet var det i ett förslag av en utmärkt kommissionsledamot, Michel Barnier, som begreppet utvidgat grannskap nämndes, och rådets tjänstgörande ordförande framhöll ett antal instrument i detta avseende.

Jag litar på att specifika åtgärder vidtas av det franska ordförandeskapet före årets slut. Det har uppenbarligen förekommit ett stort antal dokument som jag, som han vet, känner till och som vi alla känner till. Det viktigaste är dock att vi gör vissa framsteg, för tiden går, och de yttre randområdena har för närvarande inte denna yttre projektion.

De yttre randområdena är en del av EU, ett kontinentalt territorium, och de erbjuder oss en utmärkt möjlighet, Jag hoppas verkligen att det franska ordförandeskapet före årets slut kan presentera åtgärder för att genomföra dessa allmänna teorier om det utvidgade grannskapet för de yttre randområdena.

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman, herr Ortega! Många specifika åtgärder har vidtagits på denna grund sedan 2004 och herr Ortega gjorde rätt i att nämna Michel Barniers åtgärder i detta avseende, som ledde till flera betydande reformer i olika delar av gemenskapspolitiken – sammanhållningspolitiken och strukturfonderna, Europeiska jordbruksfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska fiskerifonden och regionalt stöd, POSEI-program och forskningsprogram.

Det jag vill säga till Manuel Medina Ortega generellt är att trots de svårigheter som hör samman med det försenade genomförandet av Lissabonfördraget under det franska ordförandeskapet kommer vi att försöka att verkligen lägga till en ny dimension till dessa politiska områden och se till att deras horisontella dimensioner så långt som möjligt avspeglas i konkreta åtgärder. Vi strävar särskilt efter att lyfta fram havsområdet och vi kommer att samarbeta mycket nära i denna aspekt med kommissionen och inom ramen för programmen för regionalpolitiken med Danuta Hübner. Lita på att vi fäster särskild vikt vid denna fråga.

  Talmannen. −

Fråga nr 10 från Robert Evans (H-0442/08)

Angående: Sri Lanka

Rådet känner till det eskalerande våldet i Sri Lanka och den ökande sannolikheten för att ett totalt inbördeskrig bryter ut. Senast omkom 11 personer och mer än 70 skadades i en bombexplosion på ett fullpackat pendeltåg, ytterligare två dödades i en explosion i huvudstaden, Colombo, och tv-reportern av tamilskt ursprung, Paranirupasingam Devakumar, överfölls och dödades på sin väg hem från arbetet, vilket gjorde honom till den nionde journalist som har dödats i Sri Lanka de senaste två åren.

Rådet känner även till Sri Lankas misslyckade försök att väljas om till FN:s råd för mänskliga rättigheter, ett tydligt avvisande av FN:s medlemmar av ett land som många anser har missbrukat sin ställning i rådet, inte för att främja de mänskliga rättigheterna, utan för att skydda sig självt från internationell granskning baserat på utbredda och dokumenterade bevis på brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts inte bara av LTTE utan också enligt påståenden av regeringens egna säkerhetsstyrkor.

Anser inte rådet mot denna bakgrund att EU bör anses ligga i fronten för arbetet att hitta en fredlig och varaktig lösning på konflikten? Vilken strategi överväger rådet att använda i detta syfte och hur kommer den att påverka förhandlingarna med Sri Lanka avseende rätten till status enligt allmänna preferenssystemet plus?

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, herr Evans! Rådet delar er oro avseende situationen i Sri Lanka. Sedan början av 2008 har Europeiska unionen aktivt utökat sin dialog med den srilankesiska regeringen. Den 16–18 mars besökte en trojka av höga företrädare Colombo, där de träffade fyra regeringsministrar och andra höga politiker. Den 10 juni deltog en delegation på hög nivå från Europeiska kommissionen i det 17:e mötet i den gemensamma kommissionen EU–Sri Lanka i Colombo. Båda besöken innebar ett tillfälle att diskutera Europeiska unionens oro när det gäller den rådande situationen i Sri Lanka.

Under EU-trojkans besök i Sri Lanka upprepade unionen sitt engagemang i sin roll som medordförande för Tokyoprocessen och i sitt tillhandahållande av humanitärt bistånd. Europeiska unionen är Sri Lankas största biståndsgivare, som ni vet. Den betonade dock vikten av att etablera ett gynnsammare klimat för att de icke-statliga organisationerna, Förenta nationerna och Internationella Rödakorskommittén ska kunna arbeta effektivt.

Sri Lanka åtnjuter för närvarande betydande fördelar under det särskilda incitamentsarrangemanget för hållbar utveckling och god förvaltning, vilket utgör en del av Europeiska unionens allmänna preferenssystem. I reglerna för detta arrangemang anges att alla länder som vill fortsätta att gynnas av det allmänna preferenssystemet plus, måste ansöka igen senast i oktober 2008. Villkoren för att bevilja detta arrangemang är baserade på kriterier som avser ekonomisk sårbarhet och på ratificeringen och genomförandet av 27 internationella konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter, miljön och förvaltningsprinciper.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för detta svar, men jag vill framföra två saker kort.

För att ligga i fronten för fredsprocessen skulle EU behöva ändra sin politik om reseförbudet, eftersom förhandlingar har ägt rum i Genève, som inte ligger i EU, och eftersom norrmännen, som heller inte är medlemmar i EU, också har varit framstående i fredsprocessen. Är rådsordföranden nöjd med det?

Rådsordföranden lämnade en mycket omfattande syn på förhandlingarna om det allmänna preferenssystemet, men med tanke på hans reservationer, eller reservationer om Sri Lanka för närvarande, hur säker är han just nu på att Sri Lanka kommer att uppfylla de 27 villkor som han nämnde, som måste uppfyllas innan de faktiskt kan få detta preferenssystem för handel?

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Herr talman, herr Evans! Jag har noterat era kommentarer om Genèveprocessen, och det stämmer att norrmännen spelar en framträdande roll i den. Jag anser dock att unionens tyngd, och jag måste upprepa att unionen är den största biståndsgivaren, är särskilt viktig. Vi måste därför använda all denna tyngd för att påverka Genèveprocessen och stabiliseringsverksamheten i landet.

Villkoren för att bevilja Sri Lanka det allmänna preferenssystemet är främst baserade på kriterier som avser ekonomisk sårbarhet och det faktum att de internationella konventioner som jag nämnde avseende grundläggande rättigheter måste tillämpas. Sri Lanka måste faktiskt också ansöka om arrangemanget.

Såvitt jag vet, även om jag inte är säker, måste vi ta emot en övergripande dokumentation från de srilankesiska myndigheterna innan vi kan bestämma om vi kan bevilja det allmänna preferenssystemet eller inte. I detta skede känner jag inte till någon motvillighet från rådets sida att bevilja det. Vi måste se på den exakta karaktären hos begäran från de srilankesiska myndigheterna.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Jag vill fråga ministern om han håller med om att brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts av regeringens egna styrkor liksom av de tamilska tigrarna. Skulle han kunna kommentera det?

  Jean-Pierre Jouyet. − (FR) Fru Doyle! Det jag vet är att den trojka som genomförde detta uppdrag under det slovenska ordförandeskapet rapporterade till rådet. Denna trojka leddes av direktören för Asien på det slovenska utrikesdepartementet, av Helen Campbell och av Andrea Nicolaj, som är chef för det srilankesiska kontoret. De enda brott jag känner till är de som de berättade om. Jag ber dock att få återkomma med ytterligare information, fru Doyle, och jag ber om ursäkt för att jag inte kan lämna ett mer exakt svar.

  Talmannen. −

Fråga nr 11 från Avril Doyle (H-0445/08)

Angående: Rådets prioriteringar avseende klimatpaketet

Vilka är det franska ordförandeskapets ambitioner när det gäller klimat- och energipaketet? Vilken typ av framsteg har rådet gjort hittills? Vilken tidsplan förutses av ordförandeskapet?