Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2107(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0241/2008

Ingivna texter :

A6-0241/2008

Debatter :

PV 09/07/2008 - 2
CRE 09/07/2008 - 2

Omröstningar :

PV 09/07/2008 - 5.20
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0357

Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 9 juli 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

2. ECB:s årsrapport för 2007 (debatt)
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är Olle Schmidts betänkande för utskottet för ekonomi och valutafrågor om ECB:s årsrapport för 2007 (2008/2107(INI) (A6-0241/2008).

 
  
MPphoto
 
 

  Olle Schmidt, föredragande. − Herr talman! Herr Trichet! Herr Juncker! Europeiska centralbanken har allas ögon på sig. Dagens osäkra ekonomiska läge med finansiell oro sätter ECB under stor press. Jag är övertygad om att förra veckans räntehöjning var ett riktigt beslut. Inflation är en styggelse som omfördelar tillgångar på ett orättvist sätt. Europas politiska ledare ska vara tacksamma över att de har en oberoende centralbank som är beredd att agera för att hindra Europa från att hamna i stagflation, låg tillväxt och ökande inflation.

Tio år efter införandet är euron en världsvaluta. Den säkerhet och stabilitet som euron tillfört euroområdet och unionen i stort, inklusive mitt eget land, och även den globala ekonomin hade ingen kunnat drömma om. Irlands ”nej” i folkomröstningen gav ingen reaktion i eurons styrka. En asymmetrisk utveckling av ekonomin mellan euroländerna kan utgöra en risk men avhjälps genom att hålla fast vid stabilitetspaktens krav på sunda statsfinanser och fortsatt strukturomvandling i medlemsstaterna.

Samtidigt finns det en poäng i att efter tio år se över hur ECB arbetar; insyn, öppenhet, beslutsfattande och eurons internationella roll skulle kunna förbättras. Därför föreslår utskottet att ECB bör lägga fram ett nytt förslag till hur beslutsfattandet ska bli tydligare och effektivare när eurogruppen växer. ECB bör förklara diskussionen mellan styrelsemedlemmarna vid beslut om styrräntan för att öka öppenheten och ytterligare poängtera förutsägbarheten. Rollen som ordförande för eurogruppen bör stärkas för att bättre reflektera eurons betydelse även i internationella sammanhang.

Att ge marknaden bättre information om ECB:s räntebeslut har länge varit en central fråga för parlamentet liksom offentliggörande av protokollen och röstresultatet. ECB har dock vägrat detta med hänvisning till att det skulle skapa nationell splittring inom ECB:s ledning.

Herr Trichet, vi har lyssnat på era synpunkter, och utskottet för nu fram ett ändrat förslag. ECB:s ledning ska bli tydligare i den information som ges efter räntebeslutet, dvs. om enighet uppnåddes utan diskussion eller om det varit svårigheter att nå en gemensam ståndpunkt. Detta skulle vara ett viktigt steg för att förbättra dialogen mellan marknaden, oss politiker och ECB.

Inflationen är rekordhög och ligger nu på omkring fyra procent, vilket är betydligt högre än inflationsmålet på omkring två procent på medellång sikt. Inte bara dollarn utan även andra valutor har försvagats avsevärt mot euron, vilket har återupplivat diskussionen om växelkursen. Euroområdets utvidgning ger det monetära området mer tyngd, men leder samtidigt till fler utmaningar, eftersom beslutsfattandet blir mer ohanterligt och skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan medlemmarna ökar.

Krisen på bolånemarknaden har visat att finansiell stabilitet är en global fråga, eftersom kriserna inte längre begränsas till ett land eller en region. De samordnade insatserna med Federal Reserve och Bank of England har i stor utsträckning bidragit till att hålla det finansiella systemet flytande men har inte löst krisen. Detta har också tydliggjort behovet av bättre samarbete mellan centralbanker och andra institutioner. Det faktum att ECB och Fed båda varnade för att underskatta risken för krisen på bolånemarknaden utan någon större framgång visar den ökande sårbarheten inom världens finansmarknader. Här finns anledning att agera, vilket nu också bland annat parlamentet gör, bland annat genom uppföljningen av Lamfalussyprocessen för att modernisera den europeiska tillsynsstrukturen.

Den gemensamma penningpolitiken och ECB står inför stora utmaningar de närmaste åren. Jag är övertygad om att EU:s ledare och ECB kommer att visa sig testet mogna. Då måste emellertid också samtliga EU:s ledare förstå att prisstabilitet och sunda statsfinanser är grundpelare för tillväxt och nya jobb. Det är därför anmärkningsvärt att den franske presidenten, inte minst i sin nuvarande roll som rådets ordförande, ifrågasätter ECB:s stabilitetsmål. Enligt min mening borde Europas ledare i stället förklara i en öppen dialog med medborgarna penningpolitikens syften och mål. Rusande priser och kompenserande löneförhöjningar är välståndets värsta fiende.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. – (FR) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Det är en ära för mig att presentera Europeiska centralbankens årsrapport för 2007 för er, så som EG-fördraget föreskriver. Våra kontakter är långt mer omfattande än de som fördraget ålägger oss och Europeiska centralbanken uppskattar det mycket nära samarbetet med parlamentet.

Detta är fjärde gången jag talar till er i år. Mina kolleger i styrelsen har också haft nära kontakter med Europaparlamentet, särskilt gällande sådana frågor som utvidgning av eurozonen, betalningssystem och den ekonomiska och monetära unionens, EMU:s, tioårsdag.

(DE) Först och främst ska jag ge er en kort sammanfattning över de ekonomiska trenderna under 2007 och 2008 och de penningpolitiska åtgärder som ECB har vidtagit. Jag kommer därefter att kommentera vissa punkter och förslag som ni har lagt fram i ert resolutionsförslag om ECB:s årsrapport för 2007.

ECB:s ordförande. − (EN) Under 2007 arbetade ECB under svåra förhållanden med stigande och instabila råvarupriser och med början under andra halvåret en ökande osäkerhet på grund av pågående korrigeringar på världens finansmarknader, som den föredragande nämnde. Trots denna utveckling fortsatte ekonomin i euroområdet att växa med stabila räntor under 2007, med en årlig real BNP-tillväxt på 2,7 procent.

Under första halvan av 2008 har tillväxten av real BNP fortsatt i måttlig takt, även om den kvartalsvisa profilen troligen kommer att visa stora svängningar på grund av tillfälliga och delvis väderberoende faktorer. Det är därför viktigt att fokusera på trenderna på medellång sikt när man bedömer tillväxtens utveckling.

Ser vi framåt och utanför EU bör tillväxten i de framväxande länderna förbli stabil och därmed understödja euroområdets export. Inom EU förblir eurons ekonomiska grundvalar sunda och inom euroområdet finns inga stora obalanser. Arbetslöshet och förvärvsfrekvens har stigit betydligt de senaste åren, och arbetslöshetssiffrorna har sjunkit till nivåer som vi inte har upplevt på 25 år.

Men osäkerheten kring dessa tillväxtprognoser är fortfarande stor, med risk för nedgångar som huvudsakligen gäller fortsatta oväntade ökningar av råvarupriserna, eventuella fortsatt påverkan på realekonomin på grund av spänningarna på finansmarknaderna och en ökning av de protektionistiska tendenserna.

När det gäller prisutvecklingen var under 2007 den årliga inflationen för det harmoniserade konsumentprisindexet HIKP inom euroområdet 2,1 procent, strax över ECB:s definition på prisstabilitet. Vid slutet av året gjorda dock stora internationella prishöjningar på olja och livsmedel att inflationen nådde långt över 2 procent. Sedan dess har inflationen i euroområdet stigit ytterligare och efter förnyade stora prishöjningar på råvaror uppnått oroande nivåer på 4 procent i mitten av 2008. Ser vi framåt kommer troligen HIKP-inflationen att för en tid ligga kvar långt över den nivå som innebär prisstabilitet, och endast gradvis förändas under 2009.

Farorna för prisstabiliteten på medellång sikt var helt klart ett bekymmer 2007 och har blivit värre under de senaste månaderna. Dessa omfattar eventuellt fortsatt höjda råvarupriser och oväntade höjningar av indirekta skatter och administrativa priser. ECB-rådet är också mycket oroat över att prissättning och lönebildning kan öka inflationstrycket genom utbredda sekundära effekter. De första tecknen märks redan i vissa regioner i euroområdet. Indexering av nominallönerna är i detta sammanhang speciellt bekymmersamt och bör undvikas.

Liksom för 2007 visar de monetära analyserna för första halvåret 2008 på fortsatta hot mot prisstabiliteten på medellång och lång sikt. I linje med vår penningpolitiska strategi anser vi att den långvariga underliggande styrkan hos penning- och kreditexpansionen i euroområdet de senaste åren har skapat ett hot mot prisstabiliteten.

För att begränsa de rådande farorna för prisstabiliteten på medellång sikt vidtog ECB-rådet ytterligare penningpolitiska justeringar i mars och juni 2007. Efter en period av ovanligt stor osäkerhet gällande korrigeringarna på finansmarknaden hade ECB-rådet i juli 2008 fastställt den lägsta anbudsräntan på eurosystemets primära refinansieringstransaktioner till 4,25 procent. Återgärden understryker ECB-rådets fasta beslutsamhet att förhindra sekundära effekter och fast förankra de långsiktiga inflationsförväntningarna i överensstämmelse med prisstabilitet. På detta sätt bidrar ECB:s penningpolitik till att bevara köpkraften på medellång sikt och understödja hållbar tillväxt och sysselsättning inom euroområdet.

Efter förra veckans beslut om räntehöjningar bedömer ECB-rådet nu att penningpolitiken kommer att bidra till att prisstabilitet uppnås på medellång sikt. Vi kommer att fortsätta bevaka utvecklingen framöver mycket noga.

I resolutionsförslaget tar ni upp flera frågor som har betydelse för ECB. Jag vill försäkra er om att vi kommer att överväga de påståenden som just har gjorts och alla som finns i resolutionen mycket noga, och vi kommer att rapportera tillbaka till er.

Låt mig väldigt kort tala om några av dessa punkter. När det gäller penningpolitiken vill jag börja med att välkomna de positiva uttalandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor om ECB:s penningpolitiska strategi. Vår ram med två pelare garanterar att all relevant information för att bedöma riskerna för prisstabiliteten beaktas på ett enhetligt och systematiskt sätt när vi fattar penningpolitiska beslut.

År 2007 införde ECB-rådet ett forskningsprogram inom eurosystemet för att ytterligare stärka sina monetära analyser, vilket också föreslås i resolutionsförslaget för en fortsatt förbättring av ECB:s analytiska infrastruktur.

När det gäller öppenheten välkomnar jag också utskottets uttalande att offentliggörandet av ECB-rådets protokoll inte nödvändigtvis är tillrådligt. En sådan åtgärd skulle fästa uppmärksamheten vid enskilda ståndpunkter när det som räknas i ett euroområde som omfattar 15 och snart 16 länder är åsikten hos den gemensamma beslutsfattaren, ECB-rådet, kollegiet. Det kan också leda till påtryckningar på enskilda medlemmar i ECB-rådet att överge sitt nödvändiga euroområdesperspektiv när de fattar penningpolitiska beslut.

Som jag redan betonat vid tidigare tillfällen ser jag det inledande anförande jag presenterar på ECB-rådets vägnar vid de månatliga presskonferenserna som en motsvarighet till vad andra centralbanker kallar ett ”sammanfattande protokoll”. Tillsammans med efterföljande frågor och svar ger det inledande anförandet en omfattande översikt över ECB-rådets aktuella penningpolitiska ståndpunkt. Detta kommunikationssätt har varit till stor nytta för oss när det gäller att styra finansmarknadens förväntningar.

När det gäller finanspolitiken instämmer ECB i att alla medlemsstater till fullo måste respektera stabilitets- och tillväxtpakten. En förnyad ökning av den finansiella underskottskvoten i euroområdet förväntas för 2008. Det finns en klar risk att vissa länder inte kommer att uppfylla villkoren i den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten. Att uppnå sunda och hållbara offentliga finanser och på den grunden tillåta automatiska stabilisatorer att verka fritt är det bästa finanspolitiken kan bidra med för makroekonomisk stabilitet.

Resolutionsförslaget tar också upp riskerna på grund av ekonomiska differenser mellan länderna i euroområdet, vilket till en del återspeglar strukturell stelhet och/eller en olämplig nationell politik. Det är självklart att ekonomiska skillnader mellan länderna i euroområdet inte kan åtgärdas med penningpolitik.

För att undvika en utdragen period med låg eller hög arbetslöshet eller överhettning i ett land efter asymmetriska chocker, bör reformer som stärker återhämtningsförmågan efter sådana chocker vidtas på nationell nivå. Dessa är väl utformade strukturreformer för att förbättra konkurrenskraften, öka produktiviteten och gynna flexibilitet på arbetsmarknaden.

Låt mig återigen betona att det behövs en tydlig uppföljning av utvecklingen av den nationella konkurrenskraften, inklusive enhetsarbetskostnader, eftersom det är mycket svårt att ta igen det man förlorat i konkurrenskraft. I detta hänseende stöder vi parlamentets krav på en ansvarsfull lönesättning och prispolitik.

Låt mig nu övergå till de problem som lyfts fram genom korrigeringarna för krisförebyggande och krishantering på finansmarknaden, vilka också ofta dyker upp i parlamentets analys.

När det gäller att förebygga kriser lyfter marknadskorrigeringen fram problemen för både tillsynsmyndigheter och centralbanker. Tillsynsmyndigheterna måste öka sina ansträngningar för att stärka samarbetet och informationsutbytet över gränserna. Det är av yttersta vikt att i högre grad utnyttja de möjligheter som finns inom Lamfalussy-ramen. Ekofinrådet har gått med på vissa åtgärder i detta syfte, och man måste nu inrikta sig på att genomföra dessa.

Marknadskorrigeringarna har enligt vår mening inte gett några övertygande bevis för att en översyn av dagens tillsynsramar behövs, t.ex. genom att inrätta en ny EU-tillsynsmyndighet. Centralbanker, inklusive ECB, har i stor utsträckning effektivt kunna identifiera de svagheter och risker i finanssystemet som blev tydliga när turbulensen bröt ut. Jag kommer inte att tala mer om detta.

När man sökte lärdomar om krishantering rörde den största frågan som dök upp under denna turbulens behovet av ett smidigt informationsflöde mellan centralbanker och tillsynsmyndigheter när en kris är under uppsegling. Centralbankerna kan behöva information från tillsynsmyndigheterna för att effektivt kunna utföra sina uppgifter i krishanteringen. Detta gäller såväl eurosystemet som alla andra centralbanker. Tillsynsorganen å sin sida kan dra nytta av information från centralbanken. Därför stöder ECB starkt den tilltänkta förstärkningen av EU:s rättsliga grund för informationsutbyte mellan centralbanker och tillsynsorgan.

Låt mig avsluta med några anmärkningar som rör integrationen av Europas betalningssystem. Vi noterade med glädje de positiva uttalandena om SEPA och Target2 i resolutionsförslaget. När det gäller Eurosystemets initiativ Target2-securities kommer ECB-rådet under de närmaste veckorna att besluta om fortsättningen för T2S-projektet. Det är viktigt att notera att alla större VPC (värdepapperscentraler), är positiva till vårt initiativ.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Juncker , ordförande i Eurogruppen och ledamot av Europeiska rådet. (FR) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Först vill jag ge ett erkännande till föredraganden för kvaliteten på hans arbete. Det är ett utmärkt betänkande som tar upp alla de viktiga punkterna.

Jag kan med glädje konstatera av vad jag kan utläsa från utskottets arbete och i den föredragandes betänkande, att åsikterna i parlamentet i stort sett överensstämmer med de åsikter so m Eurogruppen vid flera tillfällen har uttalat, den grupp där jag har privilegiet att vara ordförande. Detta samförstånd och denna breda samstämmighet gäller speciellt ECB:s åtgärder och handlingar, och banken är som alltid överväldigad av komplimangerna från parlamentet och de myndigheter jag företräder här.

Detta är speciellt viktigt med tanke på de olika kritiska synpunkter som riktats mot ECB de senaste veckorna och månaderna, när en hel arsenal av handlingar har behövts på grund av den finansiella kris som drabbat hela världen. Till en början anklagades Europeiska centralbanken för alltför stor aktivitet, men kunde till sin tillfredsställelse sedan notera att alla andra monetära myndigheter hade antagit samma instrument och metoder.

Vi instämmer också med den föredragande när han uppmanar oss, Eurogruppen, Ekofinrådet i stort och vår bank, att dra de rätta ekonomiska slutsatserna av den kris vi har gått igenom, särskilt när det gäller bevakning av marknaderna och den öppenhet vi kommer att behöva lägga till våra nuvarande mekanismer.

Kampen mot inflationen är det största bekymret för våra medborgare. Just nu visar alla undersökningar att människor fortfarande oroar sig över den minskade köpkraften och fruktar att riskerna med en minskad köpkraft ska bli verkliga. Det är därför bankens rättighet och skyldighet att garantera prisstabilitet, vilket är ett mål som Maastrichtfördraget har fastställt för ECB.

Jag vill tillägga att vi inte får luta oss mot tanken att ECB, såsom varande den monetära myndigheten, är det enda organ som ansvarar för prisstabilitet och inflationsbekämpning. Inflationen och kampen mot inflationen är också ett problem och en skyldighet för regeringarna inom eurozonen. Även de måste införa en sund politik som bidrar till att upprätthålla prisstabiliteten genom att komplettera ECB:s penningpolitik.

Regeringarna inom Eurogruppen har alltså vidtagit alla åtgärder för att uppnå den återhållsamma löneutveckling vi behöver genom att se till att löner och den offentliga sektorn är under kontroll. Vi är därför fast beslutna att göra allt vi kan för att undvika onödiga indirekta skattehöjningar, både avseende moms och punktskatter. Vi har bestämt föresatt oss att göra allt i vår makt för att se till att priserna inte överstiger gränserna för vad som är sunt förnuft.

Ingen kan tala om inflation och prisstabilitet utan att nämna ECB:s oberoende ställning, precis som den föredragande också har gjort både i sina skriftliga och muntliga betänkanden.

Jag vill än en gång påpeka att ECB:s oberoende är en grundläggande princip inom EMU, att ECB:s oberoende är en del av den pakt som EMU är grundad på, att inte en enda myndighet under arbetet som ledde fram till konstitutionsfördraget och det därpå följande Lissabonfördraget föreslog ens den minsta ändring av ECB:s mandat som fokuserar på prisstabilitet. Jag anser därför att vi en dag måste sätta punkt för en meningslös och onödig debatt som inte har något att göra med den verkliga situationen. Det betyder inte att vi inte över huvudtaget får kritisera banken, ge den vårt stöd och våra råd i dess goda arbete, men vi får inte förstöra dess oberoende.

För övrigt vill jag säga att vi inte får lägga alltför stort ansvar på penningpolitiken. I fördraget fastställs det att ECB:s mål är att uppnå prisstabilitet. Vi får inte lägga en hel rad ekonomiska målsättningar till detta uppdrag utan måste följa samstämmighetsprincipen, vilket betyder att vi inte försöker tvinga banken att uppnå alltför många politiska mål. Banken har ett åtgärdsinstrument och det är penningpolitiken. Den agerar med välvilja och beslutsamhet.

När det gäller valutapolitik har jag noterat en viss oklarhet i Olle Schmidts betänkande, eftersom det ger intryck av att valutapolitiken uteslutande är ECB:s område. ECB kan för min del gärna spela en ledande roll i allt som rör valutan, men jag vill ändå fästa er uppmärksamhet på villkoren i fördraget som ger banken och regeringarna lika stor makt över valutapolitiken. För övrigt har vi både när det gäller valuta- och penningpolitik och strukturpolitik en kontinuerlig och fruktbar dialog med banken, till vilken alla bidrar.

Som en del av denna regelbundna dialog reste Jean-Claude Trichet och jag till Kina i november i fjol för att diskutera valutapolitik med de kinesiska myndigheterna, och vi kommer att göra det igen under andra halvåret i år.

I utskottets betänkandet noterade jag en viss oklarhet om eurozonens externa representation. Återigen, ECB är inte ensamt ansvarig för att vidta de nödvändiga åtgärderna för att stärka eurozonens internationella position, i motsats till vad betänkandet antyder. Det är ytterligare ett område inom vilket vi delar befogenheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Mann, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Jag välkomnar de båda herrarna Jean-Claude, ordförande Trichet och ordförande Juncker!

Den 2 juni firade vi en högtidsdag i Frankfurt am Main, staden där D-marken och euron infördes, nämligen tioårsdagen av den europeiska ekonomiska och monetära unionen. Det är tack vare ECB som euron har blivit internationellt etablerad och prisstabiliteten hela tiden har varit det främsta målet. Det var fullständigt logiskt att ECB för några dagar sände använde sig av sitt mest effektiva vapen för att påverka basräntan och höja den med en fjärdedels procent. Syftet var, och är fortfarande, att begränsa inflationsrisken som skapas av höga levnadskostnader på grund av stigande bensin- och oljepriser.

Den här gången tillkännagav ECB sina åtgärder flera veckor i förväg. I våras agerade man annorlunda: effektiva och storskaliga åtgärder vidtogs inom några få timmar. I Olle Schmidts betänkande, som är ett utmärkt betänkande som vi samarbetat väl kring, välkomnar han speciellt detta. Under andra halvåret 2007 kollapsade fastighetsmarknaden. Under bostadslånekrisen befann sig banker och försäkringsbolag som hade spekulerat plötsligt i svårigheter. ECB gjorde snabbt tillräckliga penningmedel tillgängliga och förhindrade därmed en gränsöverskridande kollaps.

Denna snabbhet och effektivitet visar på stark handlingskraft, baserad på kompetens och större tillit till er institution. Jag anser att ECB:s beslut oftast är öppna, baserade på ett gott informationsflöde och en öppen målsättning. I den monetära dialogen rapporterar ECB regelbundet till oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor om finanspolitiska beslut.

Som jag ser det finns det ingen större mening med att offentliggöra styrelseprotokoll, vilket man ofta kräver. Nationell påverkan måste förhindras. Oberoendet måste vara totalt. I vanliga fall har vi parlamentsledamöter gott om tillfällen att kritisera. I dag vill jag uttrycka mycket beröm för vad som har sagts då företag och medborgare är i goda händer, å ena sidan till Jean-Claude Trichet och er bank, ECB i Frankfurt am Main, och å andra sidan naturligtvis till den förträfflige Jean-Claude Juncker.

 
  
MPphoto
 
 

  Manuel António dos Santos, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr Juncker, herr Trichet! Först vill jag säga att detta betänkandes främsta syfte var att analysera Europeiska centralbankens åtgärder under 2007. Men i diskussionen i utskottet om valutafrågor kunde man naturligtvis inte underlåta att analysera de framtida utmaningarna för EU:s penningpolitik och dess tillsynsmyndigheter.

Med tanke på ECB:s mandat så som det anges i fördraget måste vi erkänna värdet av dess arbete under 2007. Även om banken inte kunde undvika den monetära turbulensen och den efterföljande krisen i den ekonomiska tillväxten som vi nu genomlever, lyckades man mildra många av de negativa konsekvenserna. Huvudfrågan kvarstår, nämligen om EU:s nuvarande politik och instrument kommer att låta oss slutgiltigt övervinna den allvarliga krisen i världsekonomin och dess konsekvenser för Europa.

En kris innebär inte nödvändigtvis katastrof. Vi kan dock bara hindra en kris från att utvecklas till katastrof om vi har en korrekt bild av framtiden som inte belastas av förlegade ortodoxa uppfattningar, och som inriktar sig på hur de nya företeelser vi måste ta itu med och övervinna fungerar. Det är oacceptabelt att ta en bristande efterlevnad av gällande regelverk i försvar, och vi måste bidra till den politiska debatten genom att lägga fram förslag som syftar till att förändra dagens situation.

I sitt betänkande ger Olle Schmidt några förslag på tillvägagångssätt: förbättra samarbetet mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna i kampen att förena finansiell avreglering och reglering, skapa en ram för ECB:s finansiella förvaltning, främja samordning av Eurogruppens, kommissionens och ECB:s ekonomiska politik, förbättra öppenheten i beslutsfattandet och framför allt förse allmänheten med information så att man förstår ECB:s åtgärder, främja strukturell reformering av bankens styrning, hantera räntenivåerna med stor omsorg, undvika spekulativa åtgärder och olämpliga marknadsrabatter för att inte äventyra investeringspolitiken, arbetstillfällena, strukturreformerna och den ekonomiska tillväxten. Förutom allt detta, som redan i sig är en hel del, måste vi också inse att vi står inför en svår ekonomisk och social kris vars omfattning vi ännu inte vet. Vi vet dock att det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre.

Vi gör oss inga illusioner om att de medel vi har till vårt förfogande ska kunna lösa dagens problem. Att erkänna situationen är inte att vara pessimist utan snarare att vara förnuftig. Vi står förmodligen på tröskeln till att hitta de politiska lösningarna på våra problem. Det här innebär inte världens undergång och absolut inte slutet på historien. Vi kan bara be om ECB:S samarbete, kompetens, öppenhet och flexibilitet i sitt uppdrag och att man aldrig överskrider detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Trichet och herr Juncker, mina damer och herrar! Jag vill instämma i föregående talares berömmande ord. ECB agerade snabbt och kompetent redan från början av finanskrisen, och utan den beslutsamheten hade krisen förmodligen blivit mycket värre. Den är inte över ännu men genom sin beslutsamhet har banken inte bara visat sin trovärdighet utan har också blivit en slags modell för en kompetent centralbanks agerande och ett exempel för andra centralbanker.

Jag fruktar ändå att ECB har den allra svåraste fasen framför sig. De följande arton månaderna kommer att bli ett verkligt svårt prov på om banken kan behålla sin trovärdighet. Jag hoppas den kan det. Vi har skenande olje- och råvarupriser, vi har stigande livsmedelspriser och vi har inflation. Jean-Claude Trichet talade om 4 procent i eurozonen. I många medlemsstater är den faktiskt redan 6 procent, och euron är otroligt stark.

Risken för stagflation är alltså påtaglig. Vi måste se till att avvärja denna risk på ett tidigt stadium. Under dessa omständigheter välkomnar jag därför att ECB visade sin kompetens genom räntebesluten i förra veckan. Att bekämpa inflationen är verkligen och kommer att fortsätta vara vår huvuduppgift.

När Tyskland upplevde en period av stagflation för flera decennier sedan sa Helmut Schmidt att för honom var 5 procents inflation bättre än 5 procents arbetslöshet. Hans åsikt stod alltså i direkt motsats till Bundesbankens. Det visade sig att Bundesbankens strategi att bekämpa inflationen omedelbart och bestämt var det rätta. Tyskland tog sig ur stagflationen snabbare än många andra länder.

Jag har inte några råd att ge till ECB. Banken vet bättre än någon annan hur den ska agera. Jag har tre önskningar. Två av dem har redan uppfyllts. Jag vill gärna att dialogen mellan ECB, Eurogruppen och Jean-Claude Juncker, Eurogruppens ordförande, fortlöper på ett smidigt sätt. Detta sker just nu. Jag vill gärna se ett närmare samarbete inte bara mellan centralbankerna utan också mellan ECB och tillsynsmyndigheterna. Även detta är på gång.

Slutligen skulle jag gärna vilja få mer information kring beslutsfattandet, men här har jag tyvärr fått ett negativt svar från Jean-Claude Trichet. Vi vill inte veta några namn, men vi vill veta om besluten togs med knapp eller stor majoritet och om de föregicks av långa debatter eller inte.

 
  
MPphoto
 
 

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag är inte någon stor expert på penningfrågor men jag försöker förstå vad som ligger bakom dagens energi- och livsmedelskris och min slutsats är att vi är på väg in i en ny era.

Vi går in i en ny era där planetens resurser är knappa. Varför? Därför att vår dominerande ekonomiska modell, som härstammar från 1900-talet, utarbetades och styrdes av en miljard medelklassmänniskor i Europa, Förenta Staterna och Japan, och små elitgrupper på andra platser i världen. Så såg världen ut på 1900-talet.

På 2000-talet finns det hundratals miljoner fler medelklassmänniskor i Kina, Indien, Indonesien, Sydafrika, Nigeria, Mexiko, Brasilien och andra länder. Därför har vår nuvarande dominerande ekonomiska modell ett systemfel. Systemet tog inte hänsyn till att resurserna var begränsade. Var ska vi hitta fisken när kineserna äter lika mycket fisk som japanerna? Var ska vi hitta bensin när alla indier kör omkring i pickuper? Var ska vi hitta kol till stålverken över hela jorden om de framväxande länderna utvecklas i takt med dagens teknik? Det är den grundläggande frågan.

Jag har tre frågor. Den första handlar om spekulation. Spekulation är naturligtvis inte någon gräsrotsrörelse, men vad kan vi göra för medborgarna som dignar under de stigande priserna, medan Total- och Eon-aktieägare och andra spekulatörer dignar under vinsterna? Herr Juncker, ni lade fram tanken på spekulationsskatt. Gör man några framsteg när det gäller denna idé, för jag tror att politikerna vill att vi agerar?

Min andra fråga lyder: vilka åtgärder kan vidtas för att snabbt göra Europas ekonomi mindre beroende, speciellt av importerad olja och gas och priserna på dessa? Skulle vi inte kunna överväga ett omfattande investeringsprogram med hjälp av Europeiska investeringsbanken för att modernisera byggnader, kollektivtrafik och även till exempel installera elmotorer och andra system i små och medelstora företag? Jag anser att det är enda sättet att minska konsumtionen eftersom vi inte styr över priserna.

Min tredje fråga rör systemet med löneindexering. Herr Trichet, ni och jag har tillräckligt höga löner för att inte påverkas alltför mycket av energi- och livsmedelspriserna. Ni tjänar otvivelaktigt mer än jag, men samtidigt säger ni att det nationella indexeringssystemet som vi har i Luxemburg och Belgien borde avskaffas. Herr Juncker, är det inte det enda sättet som människor kan få en extra inkomst på i dessa tider när priserna skjuter i höjden? Jag förstår inte riktigt varför ni är så negativ till indexeringssystem.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Tack, herr talman! Jag önskar Jean-Claude Trichet, ordförande för Europeiska centralbanken, och Jean-Claude Juncker välkomna.

Först av allt vill jag gratulera herr Trichet till den årsrapport han just har redovisat. Det ser inte så bra ut för euroområdet, låt oss inte förneka det. Jag fruktar att under de närmaste åren kommer många av de tvivel som yttrades när euron infördes att besannas. Efter några få års välstånd får vi nu se om Europeiska centralbanken kan klara att hålla nere inflationen.

Euroområdet har en enda penningpolitik, men vart och ett av de sexton länderna har sin egen ekonomiska politik. Sexton länder, vart och ett med sitt eget HIKP och sin egen politik för att öka sysselsättningen. Med en inflation inom euroområdet på 4 procent innebär den senaste räntehöjningen av Europeiska centralbanken att den verkliga räntenivån är 0,25 procent. Den räntan är inte hög nog att motverka den stigande inflationen och hotet om lågkonjunktur i alla medlemsstater.

Kan Jean-Claude Trichet ge oss en uppskattning om hur långt de instrument vi har tillgängliga kommer att räcka de närmaste åren?

 
  
MPphoto
 
 

  Sergej Kozlík (NI). (SK) Jag stöder åsikten att införandet av euron, den gradvisa utvidgningen av euroområdet och tillämpningen av en enhetlig ekonomisk politik kombinerad med Europeiska centralbankens försiktiga strategi har lett till dagens relativt stabila ekonomiska utveckling i EU-länderna.

Det är också odiskutabelt att på grund av den dynamiska ökningen av antalet finansmarknadsåtgärder och den stora variationen mellan dem blir de allt mindre öppna. Detta resulterar i ett ökande antal risker som eventuellt kan skada inte bara producent- och konsumentgrupper utan också hela nationers ekonomi. Därför behöver man inrätta en bredare ram för EU:s finansiella tillsyn och närmare involvera Europeiska centralbanken i tillsynen för att kunna lösa problem i det ekonomiska systemet.

Jag instämmer med föredraganden Olle Schmidt i att ett utökat samarbete mellan centralbanker och nationella tillsynsorgan kommer att bli oundvikligt. Målet är att upprätthålla stabilitet på finansmarknaderna, och med speciellt uppmärksamhet på de alltmer integrerade finansiella systemen. I dagens tidsålder gäller samma sak för finansmarknaderna som för miljön. Om inte de stora aktörerna deltar, t.ex. USA, Ryssland, Japan, Kina, Indien med flera, blir det omöjligt att nå framgång i globalt perspektiv.

 
  
MPphoto
 
 

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE).(ES) Herr talman, herr Trichet, herr Juncker! Ordföranden för Europeiska centralbanken och ordföranden för Eurogruppen är eniga om att det under tio år har rått konsekvent samstämmighet om de olika politiska åtgärdernas roller. ECB och penningpolitiken ansvarar för att garantera prisstabilitet, de offentliga finanserna måste balanseras på medellång sikt och övriga politiska åtgärder måste skapa ekonomisk tillväxt och en växande sysselsättning.

När saker och ting går fel börjar vi ifrågasätta denna modell. Vi börjar lasta av oss våra ansvarsområden på de europeiska institutionernas axlar. En del lägger skulden på Jean-Claude Trichet, andra på Jean-Claude Juncker. Om saker och ting förvärras ytterligare blir det till sist Hans-Gert Pöttering som blir den skyldige.

Därför menar jag att det nu är viktigt att vi stadigt håller kursen och behåller den modell med vars hjälp vi nått så här långt, och här är Jean-Claude Trichet en god navigatör.

Jag vill också gärna säga några ord om priserna. Det är sant som Jean-Claude Juncker säger att vi alla har ett ansvar i denna fråga och att myndigheterna måste agera. Det är en fråga som måste granskas när vi tar itu med flexibiliteten på marknaden, när vi arbetar fram post-Lissabonstrategin.

Det finns dock en fråga där ECB måste vara den som styr. Jag har inga siffror på detta, men det sägs att prishöjningarna till viss del beror på finansiell spekulation, att överföring av pengar från fastighets- och olika räntemarknader till terminshandeln delvis är orsaken till denna situation, och vi behöver alla göra någonting åt det.

När det gäller den institutionella uppbyggnaden håller jag med föredraganden Olle Schmidt om att det förmodligen inte är så lämpligt att publicera fullständiga protokoll just nu. Men jag tycker att det skulle vara bra att offentliggöra en sammanfattning av protokollen och ännu viktigare, jag tycker att ECB borde informera om den respektive vikt man ger till de två pelare som är grunden för bankens strategi när man fattar beslut om ökad öppenhet och marknadskännedom.

Jag menar också att en ökad ekonomisk styrning behöver en motvikt, en balans: men detta är inte herr Trichets fel. Det är vårt fel för att vi ännu inte har godkänt Lissabonfördraget, och det är något jag gärna vill se åtgärdat.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès (PSE). (FR) Herr talman, herr Trichet och herr Juncker! Jag vill först tacka den föredragande för hans utmärkta arbete. Med bidrag från andra har ett resultat producerats som klargör situationen. Budskapet är kanske lite otydligt men jag tycker att där finns användbara delar.

Herr Trichet, alla var imponerade av era anföranden under sommaren 2007. Vi uppskattar att ni omedelbart rapporterade till utskottet för ekonomi och valutafrågor. Nu har ni emellertid höjt räntorna i ett klimat där vi alla tror att krisen inte är förbi och att de dåliga nyheterna ännu inte har kommit, inte heller de från de stora europeiska bankerna.

När vi senast sågs i december berättade ni att ni förväntade er 3 procents inflation under 2008 och att det därefter skulle bli lugnare. Nu är inflationen uppe på 4 procent och ni säger att ni har höjt räntorna med 0,25 punkter och så är det bra med det. I ett läge med importerad inflation och om er strategi faktiskt är att fortsätta att vara så vaksam på prisstabiliteten, kommer ni att kunna vara det på kort- och medellång sikt med de faror för tillväxten och därmed för sysselsättningen som vi är medvetna om?

Jag tycker det verkar som om den företeelse som Claude Turmes har talat om och som kan beskrivas som att EU går in i den andra fasen av globaliseringen, gör att vi omvärderar de verktyg vi hade tillgång till för att hantera den första fasen av globaliseringen. Den första fasen gynnade prisstabiliteten, eller åtminstone sänkta priser på konsumtionsvaror, speciellt i samband med omlokalisering.

I den här nya fasen har vi balans och en ny modell där de som tidigare var tillväxtländer nu är fullständigt etablerade även när det gäller tillgång till råvaror, med den prispåverkan vi är medvetna om.

Jag riktar mig nu både till Jean-Claude Trichet och herr Juncker, eftersom herr Juncker helt riktigt tar upp Eurogruppens befogenheter och Ekofin i den här frågan, men de kommer aldrig till detta utskott eller till parlamentet. Är inte den viktigaste frågan under rådande omständigheter valutakursen, köpen av olja i euro och EU:s förmåga att, speciellt inom eurozonen, tala med en röst, så att vi tio år efter övergången till euro äntligen kan bidra till en samordnad och ansvarsfull dialog mellan världens viktigaste valutor för att säkra den valutakurs som är bäst för vår tillväxt?

 
  
MPphoto
 
 

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). (LT) Jag vill påpeka att under vår mandatperiod har Europeiska centralbanken tack vare sitt imponerande arbete växt från att bara vara en av världens många centralbanker till den ledande av dem alla. I dag står man inför den nya utmaningen att fastställa sin allt viktigare roll i den globaliserade världen.

Vi vill att Europeiska centralbanken ska stärka sin prognostiserande och styrande roll för makroekonomisk och finansiell stabilitet, eftersom det står klart att ECB inte har lyckats ta fram en exakt prognos över krisens omfattning och möjliga effekter på grund av att de flesta kriser nu förtiden har sina rötter i tredjeländer. Vad kan man göra för att förbättra situationen? Först och främst vill jag nämna ökad samordning mellan ekonomisk politik och penningpolitik. Den tredje världen går nu in i ett stadium av prisliberalisering, vilket jag känner väl till eftersom jag företräder Litauen. Detta kan vara länge och EU skulle då utsättas för en stark prispress. Vi skulle dock kunna övervinna prispressen genom vår penningpolitik, vilket skulle vara mer betungande för vår ekonomi. Alternativt skulle vi kunna erbjuda oss att hjälpa utvecklingsländerna att få ordning på sin inkomstpolitik och stabilisera priserna. Detta skulle kunna uppnås genom att vi ökar vår medverkan i Internationella valutafonden och vår kommunikation med Världsbanken. Det är ett tänkbart verktyg som kan bidra till att begränsa inflationen i utvecklingsländerna och även göra det lättare för Världsbanken att justera penningpolitiken.

Det finns ytterligare en sak som oroar mig, och det är det europeiska avvecklingssystemet. Trots Europeiska centralbankens stora bidrag till genomförandet av SEPA och utvecklingen av Target2-securities är problemet mer komplicerat än så.

 
  
MPphoto
 
 

  Ryszard Czarnecki (UEN).(PL) Herr talman! Vissa av de senaste årens tendenser behandlas inte i ECB:s årsrapport. Hittills har Europeiska centralbanken i Frankfurt kunnat betraktas som en verkligt oberoende bank, men under den senaste tiden har Europeiska unionens stora länder försökt pressa ECB och påverka bankens beslut.

Detta är en oroande tendens, eftersom det i praktiken innebär att EU delas in i länder som är jämlika och vissa som är mer jämlika än andra. Det kan leda till dubbelmoral. Länder som Frankrike och Tyskland har rätt att pressa Europeiska centralbanken samtidigt som principen om ECB:s oberoende gentemot regeringarna i EU:s medlemsstater är mycket strikt när det gäller mindre länder. Jag nämner detta för att det är en oroväckande utveckling.

Slutligen kan man inte säga att EU har ett ordentligt och stabilt finanssystem. Det är någonting som håller på att utvecklas. Ett exempel på detta är det motsägelsefulla med London, som är EU:s främsta finanscentrum, fast London är huvudstad i ett land utanför euroområdet.

 
  
MPphoto
 
 

  Luca Romagnoli (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Euroområdet har drabbats av energipriser som varken ECB, EU eller regeringarna klarar av att kontrollera. Tysklands finansminister Peer Steinbrück sa det till er, herr Trichet, och sedan tillkännagav ECB att man avsåg att stödja banker med problem. Jag undrar när ECB kommer att tillkännage att man vill stödja medborgare som inte klarar sig till månadens slut, genom att sänka penningvärdet och tvinga bankerna att ta ut bostadsräntor som inte är så gastkramande som dagens räntor?

Att upprätthålla tillväxten är mycket viktigare än ett högt valutavärde. Det är vad dollarpolitiken går ut på, och ECB reagerar inte på detta på lämpligt sätt. Olle Schmidt är angelägen om att stärka ECB:s roll och bestämmanderätt, medan jag tillhör dem som fortfarande ifrågasätter ECB:s oberoende. Införandet av euron har onekligen haft sina fördelar: Vissa av de fördelar som Olle Schmidt nämner är obestridliga, men det står ingenting om de påtagliga negativa effekterna för medborgarna i euroområdet som har drabbats av en verklig inflation som är mycket högre än vad de officiella siffrorna visar på grund av den utbredda spekulation som följde efter eurovalutans införande och som ECB och institutionerna gjorde alldeles för lite för att kontrollera.

Som Olle Schmidt skriver vinner ECB allmänhetens godkännande tack vare att man sätter upp mål, som prisstabilitet och ekonomisk tillväxt, och av den anledningen anser han att öppenhet är mindre viktig. Han föreslår också att principen om medlemsstaternas jämlikhet borde överges och att ECB-rådet borde få mer makt. Olle Schmidt är rädd för att regeringarna i praktiken kommer att utöva påtryckningar på sina centralbankers ordförande. Han fruktar med andra ord att politiken kommer att vinna över finanserna. Jag menar att det förhåller sig precis tvärtom.

Olle Schmidt, Jean-Claude Trichet, jag kan absolut inte stödja dessa förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Gay Mitchell (PPE-DE). (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Olle Schmidt för ett mycket bra betänkande.

Till att börja med vill jag påpeka att vissa medlemsstater befinner sig i eller är på väg in i en lågkonjunktur, och då måste vi fråga oss själva vad som är viktigast att göra under sådana omständigheter. Jag tycker att det viktigaste vi kan göra under dessa omständigheter är att värna om sysselsättningen och främja nya arbetstillfällen. Låt oss titta på situationen mellan 1990 och 1998 då fem miljoner nya arbetstillfällen skapades, i det som nu är euroområdet. Men det som har hänt under de tio åren mellan 1998 och 2008, då euron redan hade införts och Jean-Claude Trichet och hans föregångare drev sin politik, är att nästan 16 miljoner arbetstillfällen har skapats.

Därför måste vi tänka efter. Detta är en framgångssaga, och det bidrag som Europeiska centralbankens politik har inneburit i det avseendet måste erkännas. Förtjänster måste erkännas som de förtjänster de är.

Men går det att sälja den här historien? I allmänhet är skälen till framgång naturligtvis låg ränta, och i synnerhet låg inflation, och jag tycker att Jean-Claude Trichet gör rätt i att ständigt upprepa detta.

Men behöver vi fortfarande högre räntor? Nu är det dags att analysera det närmare. Dagens ekonomiska förhållanden manar till sans och förnuft. Det är därför vi har en oberoende centralbank.

Men jag skulle vilja säga en sak om eurons styrka. Den påverkar exportekonomier negativt. Eurons valutakurs gentemot US-dollarn och det brittiska pundet blir inte svagare och kommer nog inte att försvagas heller med tanke på US-dollarns och eurons skilda räntesatser. Kursen stiger, samtidigt som inriktningen på inflationen kan innebära fler risker för eurons valutakurs och hindra ekonomiska tillväxtmöjligheter i tider av ekonomisk ovisshet.

Jag skulle vilja passa på att säga på den tid jag har kvar att jag var föredragande för ECB:s årsrapport förra året och jag påpekade då att det fanns 223 miljarder euro i 500 eurosedlar – det blir 446 miljoner sedlar! Då bad jag att detta skulle granskas, bland annat för att jag tror att det kan användas i brottsliga avsikter. Kanske kan Jean-Claude Trichet säga något om vad som har gjorts åt den saken jag tog upp då i sin replik.

 
  
MPphoto
 
 

  Ieke van den Burg (PSE) . – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ansluta mig till de andra och berömma och tacka ECB för insatserna förra året under finanskrisen. ECB:s roll som den som i sista hand skjuter till likvida medel och skapar marknader har understrukits i betänkandet och jag delar den uppfattningen. Jag tycker att banken har lyckats.

Herr Trichet, i samband med det tycker jag att det är korrekt att ni underströk behovet av bättre informationstillgång och informationsutbyte, där ECB skulle kunna ha en ledande roll. Den åsikten framför vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor även i ett betänkande för parlamentet om reformen av tillsynssystemet, som vi ska diskutera nästa vecka. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har en bättre koppling mellan den tillsynsinformation som marknaden och bankernas tillsynsansvariga har och ECB:s information, och jag anser att ECB kan ha en ledande roll där.

Ni har sagt att ni inte vill överge tillsynssystemet – det var inte vad vi föreslog – men jag anser att det även ligger i ert intresse att inte vara för beroende av medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheters frivilliga samarbete i detta informationsutbyte. Därför är det viktigt att vi agerar mer självständigt på det här området och att systemet och strukturen blir starkare i EU.

En annan sak är betalningssystemet. Det gläder mig att höra att Target 2-förslaget om värdepapper, som har utarbetats av ECB och andra centralbanker, nu har blivit positivt mottaget av värdepapperscentralerna. Jag anser att det kan tjäna som grund för ytterligare förbättringar av det systemet. Jag skulle också vilja fråga vilken uppfattning ni och marknaden har om det som händer nu när det gäller derivat och OTC-marknader för att skapa mer centrala motparter och ett bättre tillsynssystem där.

Mitt sista påpekande är i linje med Ben Bernankes tal i går, men jag kommer inte att gå in på några detaljer om det.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Dăianu (ALDE) . – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja berömma föredraganden för hans arbete.

En årsrapport kan bre ut sig i flera volymer och handla om vad som uppnåtts och om krånglig politik och kompromisser. Dagens inflationsnivå i Europa oroar politiker och medborgare. Europeiska centralbanken har byggt upp sin trovärdighet på en sammanhängande politik. Detta resultat har förstärkts av globaliseringsvågens inflationsimport och de asiatiska ekonomiernas uppgång.

Tyvärr är situationen omvänd nuförtiden på grund av skyhöga energi- och livsmedelspriser som återspeglar en krympande resurstillgång. Kostnadspressen stramar upp marknaderna över hela världen. Inflationsnivån i euroområdet är den högsta på tio år. Detta är mycket oroande och stagflationen tycks lura runt hörnet.

Finanskrisen har komplicerat Europeiska centralbankens uppgift enormt. ECB måste bekämpa inflationen ihärdigt, och att förankra inflationsförväntningarna är nyckeln i det avseendet. Men riskerna är stora. Det är inte klart hur länge den exogena kostnadspressen kommer att vara. Det är kritiskt att en lönespiral har noterats. På samma sätt som vi talade om dämpad inflation under förra årtiondet, borde vi nu sträva efter att dämpa pris- och löneutvecklingen under den närmaste tiden.

Ökad ekonomisk divergens i euroområdet gynnar inte ett bra klimat för Europeiska centralbankens åtgärder. När marknaderna blir alltmer globala måste det ECB gör granskas i förhållande till vad andra motparter gör. Här handlar det om skillnader i räntenivåer och allmänna politiska val.

Ett sista påpekande. De allvarliga systemiska risker som finansmarknaderna dras med i dag kräver bättre tillsynsramar, bättre samordning mellan ECB, Federal Reserve och andra större centralbanker. Faran med en politik präglad av lättförtjänta pengar måste understrykas.

 
  
MPphoto
 
 

  Othmar Karas (PPE-DE).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hoppas verkligen att huvudbudskapet i denna debatt når medborgarna i Europa. För mig är det främsta budskapet i debatten att ECB och euron inte är orsaken till oron och problemen, utan en del av lösningen. Det näst viktigaste budskapet är att euron innebär fördelar och trygghet. Den gynnar medborgarna i hela Europeiska unionen, inte bara i euroområdet, EU som politiskt projekt och EU:s tillväxt och sysselsättningspolitik.

Förutom den inre marknaden är euron det mest effektiva svaret på globaliseringen. Det stämmer att euron och ECB inte gör oss oberoende av globalt inflytande, men de gör att vi klarar av det bättre.

Därför vill jag tacka Europeiska centralbanken för dess stabila och förståndiga politik, eftersom ECB vinner tillit i dessa tider av bristande förtroende.

Men jag skulle också vilja passa på att säga till alla stats- och regeringschefer att de måste hålla händerna borta från stabilitets- och tillväxtpakten och ECB. Om ni har interna problem och inte gör vad ni ska är det alldeles för lätt att skylla på andra. Av den anledningen måste vi göra allt vi kan för att öka medvetenheten och råda bot på informationsbristen. Det finns ingen allmän medvetenhet om sambandet mellan inflation, räntenivå och prisstabilitet. Jag är tacksam för att Jean-Claude Juncker påpekade att indirekt beskattning inte bör ökas, utan minskas där det går.

Vi måste förmedla budskapet att de högre energi- och råvarupriserna inte beror på euron. Jag välkomnar också att samarbetet mellan ECB, kommissionen och finanssektorn har bidragit till den framgångsrika starten av SEPA, gränsöverskridande betalningar. Vi bör utnyttja allmänhetens förnuft och lyssna till deras berättigade oro och farhågor och inleda en dialog med dem, komma med svar och förklaringar, i stället för att stå och berömma varandra här.

 
  
MPphoto
 
 

  Benoît Hamon (PSE).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! Euron är en allt dyrare valuta jämfört med de valutor som våra största samarbetspartner och konkurrenter använder. Och det är särskilt sant när det gäller US-dollarn. Åtgärden att systematiskt höja ECB:s referensränta, i kombination med Federal Reserves motsatta politik, understryker bara problemet. Denna valutakurstendens som skadar den europeiska ekonomins konkurrenskraft har kommenterats mycket, särskilt av framstående ledare i Europa.

Den förhärskande synen, särskilt här i parlamentet, är att ECB ensam har absolut behörighet att bestämma valutakursens riktning. För sin del vägrar ECB att uttala sig om saken via sin ordförande, förutom några vaga internationella uttalanden. Denna situation är inte bara otydlig och odemokratisk, den strider framför allt mot fördraget. Artikel 111 i fördraget lyder så här: ”I avsaknad av ett växelkurssystem i förhållande till en eller flera valutor i tredje land enligt punkt 1 får rådet genom beslut med kvalificerad majoritet, antingen på rekommendation av kommissionen och efter att ha hört ECB eller på rekommendation av ECB, utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken i förhållande till dessa valutor.” Jag upprepar: ”utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken”.

Med andra ord har euroområdet faktiskt försett sig med ett verktyg för att demokratiskt besluta om sin valutapolitik. Min fråga är enkel och riktar sig till stats- och regeringscheferna: Vad behöver EU:s regeringar för att börja agera i stället för att gnälla?

 
  
MPphoto
 
 

  Cornelis Visser (PPE-DE).(NL) Jag vill först och främst gratulera Olle Schmidt till hans betänkande. För att vara en ledamot som företräder Sverige, som inte tillhör euroområdet, har han skrivit ett mycket bra och klart och tydligt betänkande. Jag tycker att han uppfyller kriterierna för att vara med för Sveriges räkning.

ECB höjde räntan förra veckan. ECB och dess ordförande Jean-Claude Trichet tar bankens uppdrag och Maastrichtkriterierna på fullt allvar. Det gläder mig att banken är oberoende. ECB måste skyddas från att till exempel nationella myndigheter lägger sig i politiskt, och det gläder mig att höra att Jean-Claude Juncker instämmer i detta för eurogruppens räkning.

ECB har reagerat bra på finanskrisen. Man reagerade i rätt tid för att garantera likviditeten på marknaderna. Detta har för tillfället stabiliserat räntenivåerna. Krisen i banksektorn är ett uppvaknande. Bristen på insyn i de finansiella risker som institutionerna löper orsakar förluster som kan bli avsevärda. Det pågår en debatt i Europaparlamentet om finansiell tillsyn. ECB kan spela en viktig roll här, eftersom medlemsstaternas centralbanker håller den välunderrättad.

Men i fördraget står det ingenting om det här. Jag tycker att centralbankerna, ECB, finansmarknaderna och tillsynsmyndigheterna måste ha ett närmare samarbete. Europeiska centralbanken borde medverka mer vid kontroller och översyn. Den har möjlighet att organisera gränsöverskridande informationsutbyte, särskilt när det gäller finansiell stabilitet. ECB har bevisat sitt värde. Vi måste utnyttja ECB:s befogenheter för att förbättra de finansiella kontrollerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Christoph Konrad (PPE-DE).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det framgår av debatten att ECB är som en klippa i vågorna. Det måste välkomnas. Prisstabilitet är uppenbarligen av högsta prioritet i en ekonomi. Om det fortsätter att vara så även i framtiden är det bara positivt.

Vi kan konstatera att den genomsnittliga inflationen i euroområdet ligger på 4 procent. I vissa euroländer är inflationen ännu högre, till exempel 5,8 procent i Belgien och 5,1 procent i Spanien. Det är dåliga nyheter. Därför är signalen som gick ut denna vecka – Europeiska centralbankens beslut – viktig. Vi kan bara konstatera, även vi i Europaparlamentet, att ECB uppenbarligen inte kan göra någonting åt inflationsartade oljepriser. Men bieffekten av detta i euroområdet, till exempel högre löner som fackförbunden kräver, tillsammans med högre priser som kommer att drabba företagen, innebär en risk och kan till slut bli en ond cirkel.

Jag skulle vilja göra ytterligare två kommentarer om politiseringen av Europeiska centralbanken. I utskottet för ekonomi och valutafrågor stöter vi på det hela tiden och det har också tydliggjorts i denna debatt. Frågan om öppenhet i beslutfattandet är till exempel en sådan signal, ett försök att ta reda på mer och mer och öka inflytandet över beslutsfattandet. Ökad öppenhet – jag är uppmärksam på det. Jag anser att ECB måste få fatta sina egna beslut, naturligtvis i samråd med Europaparlamentet och euroområdets företrädare. Att ECB måste motivera sina beslut är dock att gå för långt.

Vi borde – och det kommer säkert att bli viktigt i nästa runda – noga tänka över om vi kan fortsätta med denna politik när vi utvidgar euroområdet. Slovakien var ett varningstecken för mig. Vi borde tänka mindre på politik i framtiden och ägna mer uppmärksamhet åt kriterierna.

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE).(CS) Mina damer och herrar! Den amerikanska finanskrisens effekt på världsekonomin var en oväntad och oönskad present med anledning av den ekonomiska och monetära unionens tioårsjubileum. Stigande inflation är ett annat problem i dag. ECB har lyckats hantera turbulensen på världens finansmarknader, skjutit till 95 miljarder euro i kontanter och vidtagit finjusterande åtgärder för att stabilisera de mycket kortsiktiga räntesatserna. Än en gång har detta visat fördelarna med EU:s gemensamma valutapolitik både för den europeiska ekonomin och för enskilda medborgare i tider av instabilitet. Enligt artikel 105 i EG-fördraget ska ECB också stödja EU:s allmänna ekonomiska politik. Nu måste ECB anta utmaningen med dels den stigande inflationen och dels den ekonomiska stagnationen. Detta är inte bara en utmaning utan också ett verkligt test av ECB:s och Europeiska centralbankssystemets oberoende.

Enligt Lissabonfördraget ska ECB vara en institution som är en juridisk person och har en tydligt definierad oberoende status. Den fortlöpande integreringen av finanssystemen kräver å andra sidan ett närmare samarbete med enskilda medlemsstaters centralbanker. Varnande röster höjs om att ECB:s oberoende är i fara, och en av orsakerna skulle vara att de informella mötena för euroområdets finansministrar kommer att få officiell status enligt Lissabonfördraget. Vi har redan fått höra argument om huruvida ministrarna verkligen är kapabla att diskutera om inflationsmålet är korrekt definierat.

Jag tycker att det är mycket viktigt att skilja mellan yrkesmässiga och politiska argument som har sin plats i ett demokratiskt samhälle och den nuvarande inblandningen i europeiska centralbankers skattepolitik. Med tanke på att Lissabonfördraget var så svårt att få fram är det mycket viktigt att vi skiljer på detta här i parlamentet och att naturligtvis även massmedierna gör det. Avslutningsvis vill jag tacka föredragandena för ett balanserat och mycket professionellt betänkande om ECB:s årsrapport.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). (EL) Fru talman! Jag lyssnade mycket uppmärksamt på båda talen, ECB-ordförandens och Jean-Claude Junckers, som jag respekterar mycket.

Vi står utan tvivel inför en omfattande ekonomisk kris utan motstycke om man jämför med de senaste årtiondena. Den skrämmande ökningen av priset på olja och många andra produkter, de höga arbetslöshetssiffrorna, den utbredda fattigdomen och låga tillväxttal bidrar alla till denna allvarliga bild.

Den kritik som har framförts har blivit mycket omdiskuterad. Jag anser att denna kritik, som även har kommit från officiella källor, alltid har syftat till att belysa situationens allvar. Som politiker behöver vi ju kritik, eftersom vi bara kan bli bättre med hjälp av kritik, se frågorna tydligare och hitta lösningar som är till gagn för samhället.

Slutligen vill jag lyckönska föredraganden till hans verkligt utomordentliga betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL).(PT) Fru talman! Det har framgått av debatten att den så kallade kampen mot inflationen endast avser att hålla löneökningarna nere. För att motivera den nionde höjningen av Europeiska centralbankens referensränta på två och ett halvt år talar EU:s valutapolitiskt ansvariga bara om behovet av att hålla lönerna nere och ignorerar den iögonfallande vinstökning som stora bolag och finansgrupper gör, vilket är ungefär 30 procent per år, samtidigt som löneökningarna i vissa länder inte ens täcker inflationstakten. Så är fallet med Portugal, där de flesta arbetstagare och pensionärers köpkraft har minskat kraftigt och där lönerna och pensionerna är bland de lägsta i Europeiska unionen.

Den totala bristen på social medvetenhet om denna valutapolitik, med höga räntenivåer och en övervärderad euro, förvärrar den sociala och geografiska ojämlikheten och bidrar till ökad fattigdom och allt fler problem för mikro- och småföretag, särskilt i länder med svag ekonomi. Politiken bör därför ändras så att vi gör precis tvärtom och prioriterar ekonomisk tillväxt och sysselsättning, utrotar fattigdom och främjar sociala framsteg och utveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE).(RO) Europeiska centralbanken arbetar för att upprätthålla prisstabiliteten under mycket osäkra förhållanden och inflationistiska påtryckningar.

Vi vet inte ännu om dagens energi- och livsmedelspriser är de priser som hela prisstrukturen kommer att grundas på. Vi vet inte heller vilka politiska åtgärder medlemsstaterna kommer att vidta för att göra det lättare att anpassa företagen, sparandet och hushållen till den nya prisstrukturen. Finanskrisen är inte över än på länge.

Som ledamot i Europaparlamentet uppskattar jag integriteten i Europeiska centralbankens valutapolitik och ECB-ordförandens fasta beslut att hålla fast vid inflationsmålen genom att definiera prisstabiliteten.

Jag har fullt förtroende för ECB:s goda omdöme, integritet och oberoende och att politikerna undviker att blanda sig i bankens beslut.

 
  
MPphoto
 
 

  Margaritis Schinas (PPE-DE).(EL) Fru talman! Eurogruppen formulerar ekonomisk politik, Europeiska centralbanken formulerar valutapolitik och vi här i Europaparlamentet ägnar oss bara åt politik i allmänhet, utan några vidare definitioner, och det innebär att vi blir ansvariga för en hel rad beslut som fattas i euroområdet.

Som politisk nykomling respekterar jag helt och hållet ECB:s oberoende, men jag anser ändå att jag kan komma med några råd. Importerad inflation, som är vårt största problem, kan enligt min uppfattning inte motarbetas om det enda verktyg vi använder är räntenivåer.

Vi måste vidta åtgärder mot inflationens orsaker. Vi måste bekämpa oljekarteller, vi måste bekämpa dem som profiterar på råvaror, vi behöver mer livsmedel på marknaden och om vi inte rycker upp det onda med roten kommer vi att fortsätta med sådana här debatter, som har en logik som går att förstå i Bryssel och Strasbourg, men som saknar politiskt berättigande i allmänhetens ögon.

 
  
MPphoto
 
 

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE).(EN) Fru talman! Jag tycker att det är helt otroligt hur bra ECB har lyckats med det viktigaste i sitt uppdrag: prisstabiliteten. Om vi tittar på D-marken under perioden 1948 till 1998, är faktiskt ECB:s prisstabilitetsresultat bättre än D-markens, som världen brukade använda som jämförelse. Jag anser att ni har gjort ett mycket bra resultat i den aspekten. Men jag är lika glad för att ni, herr Trichet, också hänvisade till finansiell stabilitet. Detta är också ett uppdrag för ECB enligt fördraget, och jag menar att ECB:s roll som finansiell tillsynsmyndighet borde förstärkas.

Tommaso Padoa-Schioppas modell ”twin peaks” är mycket trevlig, och jag anser att det nu är upp till medlemsstaterna och rådet att använda denna modell, och låta ECB få en större roll som tillsynsorgan av den finansiella stabiliteten. I Europaparlamentet utarbetar Ieke Van den Burg och Daniel Dăianu för närvarande ett betänkande om den här frågan. Modellen har många bra sidor som går att använda i vårt arbete för att förbättra tillsynen av den finansiella stabiliteten i Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE).(PL) Fru talman! EU:s ekonomiska och finansiella funktion skapar en verklig stabilitet för tillväxt. Europeiska centralbanken har en grundläggande roll, och huvudsyftet med den är att driva valutapolitik. Medlemsstaterna och deras regeringar är ansvariga för den ekonomiska politiken och att skapa fler arbetstillfällen.

Men man har ändå ställt sig frågan om ECB fungerar som den ska och hur den inverkar på de ekonomiska processerna. Borde ECB vara mer drivande, som i USA, eller inte? Den globala livsmedelskrisen och de höjda energi- och bränslepriserna ger upphov till en rad frågor. För det första, vilka åtgärder bör vidtas för att förhindra att krisen blir ännu djupare? För det andra, hur kan vi stödja tillväxten i fattiga länder? För det tredje, hur kan vi kontrollera finansmarknaderna för att undvika att krisen med bostadskrediter uppstår igen?

Och slutligen bör det även understrykas att det är bindande för alla medlemsstater att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens villkor.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. − (EN) Fru talman! Jag uppskattar alla kommentarer som har gjorts väldigt mycket, både i föredragandens utmärkta betänkande och i de många inläggen, där alla tar upp ECB:s oberoende, vilket Jean-Claude Juncker själv nämnde mycket tydligt. Jag anser att det är ytterst viktigt och det har inte heller ifrågasatts av någon. Oberoendet är en väsentlig del av institutionens trovärdighet, och det är för att vi har detta väldigt synliga oberoende och detta primära uppdrag – som är tydligt när det gäller prisstabilitet – som vi hittills har lyckats hålla nere inflationsförväntningarna.

Jag har understrukit mycket klart och tydligt att det är absolut avgörande att hålla nere inflationsförväntningarna, eftersom det gör det möjligt för oss att upprätthålla dessa inflationsförväntningar på medellång och lång sikt för de medellånga och långsiktiga marknadsräntorna. En del stater i Europa tecknar lån som löper på 50 år. De lånar på 50 år till räntor som bygger på ett förtroende för att ECB kommer att upprätthålla prisstabilitet, inte bara i två eller fem år, eller tio eller tjugo, utan under längre tid än så. Det är för att vi har inriktat oss på att fortsätta att hålla inflationsförväntningarna nere som vi har fattat de beslut som har nämnts.

Enligt ECB-rådet – vilket även framgår av EU-demokratiernas beslut om att inrätta ECB, eurosystemet och euroområdet – finns det ingen motsägelse mellan prisstabilitet, stabil kontroll av förväntningarna på prisstabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen.

Jag måste påpeka att man i hela världen anser att det rätta sättet för att lägga grunden för hållbar tillväxt och fler arbetstillfällen är med hjälp av prisstabilitet och trovärdig prisstabilitet på lång sikt. Uppgiften om att nästan 16 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes belyser det jag just sagt.

Med detta sagt vill jag även instämma i det som många ledamöter har sagt om att vi behöver lite hjälp från andra beslutsfattare, myndigheter och den privata sektorn för att kunna uppnå prisstabilitet. Det är därför som vi är så tydliga med vårt eget budskap, fullt medvetna om att vi är oberoende och att de som fattar dessa beslut är oberoende. Men vi insisterar alltid på stabilitets- och tillväxtpakten eftersom det är farligt att överbelasta valutapolitiken med en slapp skattepolitik.

Vi uppmanar också prissättare i allmänhet – företagen, tillverkningssektorn, detaljhandeln – att ta hänsyn till målet att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt för att undvika sekundära effekter på detta område.

Jag nämnde prissättare. Jag nämner naturligtvis också arbetsmarknadens parter, och det är därför som vi strängt uppmanar inte bara prissättare, utan också arbetsmarknadens parter att i sina beslut ta hänsyn till målet att upprätthålla prisstabilitet enligt vår definition av medellång sikt.

Situationen är självklart svår på grund av priset på olja och basvaror eller bristen på råvaror, som driver upp priserna. Vi får inte glömma det som hände 1973–1974. Det var faktiskt så att de ekonomier som lät den andra omgångens effekter gallopera och hade en långvarig inflation, både hade inflation och en mycket låg tillväxt, och det blev starten på den massarbetslöshet som vi fortfarande kämpar mot och håller på att utrota i många ekonomier i Europa. Därför står det mycket på spel på detta område och det är viktigt.

Jag skulle också vilja säga, eftersom jag anser att det är ytterst viktigt, att det är våra mest utsatta och fattigaste medborgare som lider mest vid långvarig och hög inflation. När vi strävar efter att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt, respekterar vi inte bara fördraget och vårt uppdrag – som vi inte har gett oss själva utan har fått oss tilldelat av demokratierna i Europa – utan vi gör vårt bästa för våra mest utsatta medborgare.

När det gäller priset på olja, basvaror och energi och livsmedel och mer allmänt alla priser som håller på att stiga, menar jag att det är en triangel. Precis som många av ledamöterna uttryckte det så väl, handlar det naturligtvis om ett efterfrågestyrt fenomen. De stora tillväxtekonomierna tillför ett nytt element av stigande efterfrågan i hela världen och det måste vi förstå.

Utan tvekan har vi en andra sida av triangeln, som är utbudet, och på utbudssidan har vi ett stort ansvar. Karteller är inte bra, och vi har karteller som är verksamma på många områden. Förutom karteller har många länder och ekonomier skapat en brist genom att hindra att det borras och letas efter olja och hindra att raffinaderier byggs. Jag uppmärksammar er på den punkten också. Vi måste se efter om vi gör allt vi kan på utbudssidan.

När det gäller efterfrågan är hushållning och energisparande ytterst viktigt och en del av kontrollen av efterfrågan, och vi måste också vara medvetna om det rätta priset och inte skapa artificiella priser på olja och energi, vilket skulle leda till att efterfrågan stiger.

Sedan har vi den tredje sidan av triangeln, som är att omfördela kapitalet på global nivå mot basvaror. Det är inte precis på samma sätt med olja, annan energi eller råvaror av olika slag. Men det finns ett sådant fenomen och det fenomenet spelar tydligen en roll, och vi måste vara medvetna om det. Vi måste uppmana marknaderna att vara så öppna som möjligt, att fungera på ett helt öppet sätt. Det är så jag ser på det fenomenet och det är samma sak som med sjukdomar som man måste behandla på flera olika sätt, dvs. vi måste anstränga oss lika mycket med alla tre sidorna av triangeln.

Många ledamöter tog upp tillsynen och behovet av att förbättra den, och jag kan bara instämma i vad de har sagt. Situationen måste förbättras – det står helt klart. Sedan ECB bildades har vi sagt att vi ska uppmana alla myndigheter att samarbeta så nära som möjligt. Vi sa också att vi var för en mycket nära kontakt mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna. Händelserna efter den turbulens som började i augusti 2007 har bevisat att denna doktrin stämmer: Det är nödvändigt med en mycket nära kontakt mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna.

Jag vill påpeka att vi helt och hållet stöder den inriktning som utskottet för ekonomi och valutafrågor har vidhållit i samförstånd. Vi anser att det är bra med alla seminarier och att vi måste fortsätta så fort och smidigt som möjligt i den riktningen. Jag vet att Europaparlamentet funderar över initiativ som kanske är lite djärvare. Jag skulle säga att vi för vår del skulle vilja att det som redan har beslutats genomförs – så att ingen kan strunta i att göra det som redan beslutats med förevändningen att det kommer ett andra skede. Dessutom anser jag att vi måste titta mycket noga på förslagen vi har framför oss, för vi menar att ju närmare vi samarbetar – och närmare än vad som sker i dag – desto bättre för EU. Det jag säger avseende EU gäller även alla andra systemiska delar i de globala finanserna.

Min sista punkt gäller valutakurserna, som flera ledamöter nämnde. ECB-rådet är för ett fullständigt införande av fördraget i den nuvarande utformningen. Vi agerar på rätt sätt med Kina, som Jean-Claude Juncker sa, eller med G7-gruppen, där Jean-Claude och jag kommer att underteckna G7-gruppens kommuniké, och om jag själv är försiktig – det var någon som sa att jag var mycket noga och försiktig när jag talade om valutakurser – så beror det på att vi talar om ett ytterst känsligt område där man enligt min uppfattning måste respektera överenskomna riktlinjer. Därför upprepar jag att så här långt är vi överens med alla parter i G7 om budskapet till Kina. Det finns absolut inga tvetydigheter här. Vi klargjorde det i den senaste G7-kommunikén. Vi anser också att det är viktigt att vi tittar mycket noga på alla möjliga negativa effekter av överdrivna svängningar i både den finansiella stabiliteten och tillväxten.

Jag bör också nämna att det är mycket viktigt att de amerikanska myndigheterna upprepar att en stark dollar ligger i Förenta staternas intresse.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Juncker, Eurogruppens ordförande och ledamot av Europeiska rådet (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tänker inte återknyta till kommentarerna från ECB:s ordförande under vår debatt. Det är bäst att inte upprepa vad han sagt, eftersom det han sa stämde, och allt jag skulle kunna säga i denna fråga skulle kunna tolkas som ett försök att förtydliga hans kommentarer, vilket inte behövs.

(DE) Fru talman, jag tänkte tala tyska för att visa Jean-Claude Trichet att jag också behärskar det språket, som han gör nu. Ja, en fransman som redan har för mycket att göra måste få beröm för att han tar sig tiden att lära sig det språk som talas av människorna omkring honom, då han lever i Frankfurt. Alla fransmän gör inte det.

(Applåder)

Jag talar tyska, så att han ska förstå mig bättre. Jag skulle vilja göra två eller tre avslutande kommentarer, för ibland verkar debatterna i parlamentet vara fulla av 1970- och 1980-talsnostalgi. Eurogruppen måste samordna den ekonomiska politiken bättre i de medlemsstater som har euron som valuta. Vi gör vårt bästa för att göra det och vi har nu infört en uppförandekod på många områden med praktisk ekonomisk politik, som vi gärna vill följa. Men det går inte att å den ena sidan uppmana till en samordnad ekonomisk politik och å den andra sidan ångra den då denna samordnade ekonomiska politik sedan genomförs.

Låt mig ge några exempel. Vi reformerade stabilitets- och tillväxtpakten 2005. Delar av reformförslagen handlade om att stärka den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, som var underutvecklad och svag. För att stärka den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten är det viktigt att regeringarna konsoliderar sina budgetar och fördubblar dessa ansträngningar då ekonomin fungerar bra, för att bygga upp reserver för sämre tider, vilket enligt våra ekonomiska systems normala cykliska mönster kommer att inträffa regelbundet.

För tillfället har vi sämre tider. Det är inga bra tider längre. Regeringar som har konsoliderat sin ekonomi har tillräckliga marginaler för att låta de automatiska stabilisatorerna börja verka då statens inkomster sjunker. Regeringar som inte har konsoliderat tillräckligt under goda tider kan naturligtvis inte reagera i dåliga tider.

Då vi i eurogruppen godkänner att medlemsstater som har nått sina ekonomiska mål på medellång sikt nu får agera i dagens ekonomiska tillbakagång och höja olje- och livsmedelspriser, kan de bara göra det för att de tidigare har förberett de budgetmarginaler som krävs, så att de inte blir svaga och oförmögna att reagera i kristider.

Vi har inte uppmanat till frysta löner. Varken ECB eller eurogruppen har någonsin uppmanat till frysta löner i euroområdet. Det vi säger är att lönerna inte ska öka automatiskt i takt med inflationen, utan att eventuella produktionsvinster i ekonomin måste beaktas vid löneutvecklingen, och att lönerna också kan stiga i förhållande till detta utan någon inflation.

Vi har gjort mycket klart att vi absolut inte kan fortsätta att begära att arbetstagarna i Europa ska få sina löner begränsade samtidigt som bolagsdirektörer och andra kapitalägare får extrema och alldeles för höga arvoden och löner. Det har vi sagt flera gånger.

(Applåder)

Betalningen till direktörer för europeiska företag – även och framför allt dem i finanssektorn – har absolut inget att göra med de produktionsvinster som uppstår där. De bara tar emot pengar, deras handlande är varken ekonomiskt sunt eller socialt ansvarsfullt.

(Applåder)

Eftersom vi inte har talat för en lönefrysning, och eftersom jag, kanske mer än någon annan, är väldigt angelägen om att samhällsansvaret ska fortsätta att vara vägledande i EU:s agerande, har vi starkt förespråkat att vi, i stället för att låta företagen betala med tanke på de stigande råvaru- och oljepriserna, måste överväga vad medlemsstaterna kan göra när det gäller socialt stöd till dem som har det sämst ställt med tanke på den minskade köpkraften.

Det är ju trots allt så att stater som konsoliderade sin budgetställning nu förfogar över nödvändiga resurser för att kunna bidra till sociala stödprogram för dem som har det sämst ställt i befolkningen. En del stater har infört bidrag till uppehälle och uppvärmning och hyresbidrag, och de hade råd med det för att de hade gjort konsolideringar tidigare. Det finns också stater som systematiskt anpassar sina skattesystem så att de som har det sämst ställt får högre nettoinkomst tack vare skattesänkningar, i stället för skattesänkningar som endast gynnar dem som tillhör den mer bemedlade delen av befolkningen.

I den meningen anser jag att den allmänna politiken visserligen inte är perfekt, men den måste följas. Vi vill inte och får inte upprepa misstagen från 1970- och 1980-talet, även om det på sätt och vis vore lättare på kort sikt. Vi måste agera mot den ökande inflationen. På 1970- och 1980-talet tillät vi galopperande inflation. På 1970- och 1980-talet tillät vi att statens skulder växte. På 1970- och 1980-talet godtog vi budgetunderskott, samtidigt som vi minskade dess effekt. Resultatet blev massarbetslöshet i Europa, som vi nu med – och tack vare euron – har fått ned till 7,2 procent.

Resultatet blev att vi fick överdrivet höga socialförsäkringsförmåner i nästan alla våra länder, som många av oss fortfarande tycker är för höga, och det betyder inte att vi inte bryr oss om den sociala solidariteten, utan att våra socialförsäkringssystem måste finansieras förnuftigt. Arbetskraft var överskattat och kapital underskattat. Det var effekten av de politiska misstagen under 1970- och 1980-talet.

Vi är emot inflation, eftersom vi är emot arbetslöshet och för tillväxt. Tillväxt och inflationsbekämpning är inte varandras motsatser. Vi behöver en inflationsfri tillväxt, så att saker och ting blir bättre för människor i morgon. Att dela ut presenter i dag, med föresatsen att hjälpa människor och sedan hyllas för att man agerar som en generös social välgörare, är en felaktig politik. För att lyckas i dag måste man tänka på kommande generationer, inte tvärtom.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Olle Schmidt, föredragande. − Fru talman! Jag vill tacka för en utomordentligt intressant och stimulerande debatt. Den visar att det finns ett stort stöd för de tankegångar och de slutsatser som vi drar i betänkandet. Jag vill också tacka Juncker och Trichet för de goda svar som ni har gett. Ni replikerar på ett sätt som gör att ni också kommer att ta till er de synpunkter och åsikter som vi här har framfört.

Får jag till sist lägga mina egna erfarenheter som politiker i det något mindre landet Sverige uppe i norr. Jag var ledamot av den svenska riksdagen och dess finansutskott under 90-talet, då Sverige gick in i den ekonomiska väggen. Erfarenheter i politiken är av godo, mina vänner. Ni som tror att inflation och en instabil penningpolitik hjälper de människor som behöver vårt stöd som mest har fel. Ni har fel! Som politiker i finansutskottet fick jag vara med om att se den svenska räntan nå höjder som ingen kunde ana på 500 procent. Vi fick på 90-talet, precis som Juncker säger, en massarbetslöshet, en stigande inflation, en stagflation. Dessa erfarenheter har jag med mig, och de erfarenheterna har gjort att jag hoppas att mitt eget land Sverige kommer att gå in i euroområdet och delta fullt ut i det europeiska samarbetet.

Som vår kollega Kauppi sa, och som Trichet brukar upprepa, trodde ingen att euron skulle bli den succé som den har blivit. Jag tycker att det visar på det goda europeiska samarbetet.

Herr Juncker, ni sa att ECB ska hantera sin beslutsamhet med elegans. Jag tycker att det var ett bra uttryck. Jag ber att få tacka för en bra debatt. Jag vill även tacka för att jag som står utanför eurosamarbetet fick ta ansvar för detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (EN) När det gäller ekonomins utveckling är grunden för euroområdets ekonomi sund tack vare ökade investeringar och högre sysselsättning och arbetskraftdeltagande. Samtidigt som den minskar något, förväntas tillväxten i världsekonomin att fortsätta att vara stark, särskilt tack vare en fortsatt stark tillväxt i tillväxtekonomierna. När det gäller prisutvecklingen har den årliga inflationen i konsumentpriserna legat långt över nivån jämfört med prisstabiliteten sedan förra hösten, och den var 3,7 procent i maj 2008 och – enligt Eurostats uppskattning – 4,0 procent i juni. Denna oroande inflationsnivå beror främst på brant stigande energi- och livsmedelspriser på global nivå under de senaste månaderna. Ovissheten kring dessa ekonomiska prognoser är ändå hög och riskerna för sänkningar överväger. Riskerna beror främst på den dämpande effekten på konsumtionen och investering i kommande oanade höjda energi- och livsmedelspriser. Nedåtriskerna fortsätter att relatera till möjligheten att spänningarna på finansmarknaderna påverkar den faktiska ekonomin mer negativt än förväntat. Under dessa omständigheter var ECB:s beslut att höja den lägsta anbudsräntan med 25 punkter till 4,25 procent för eurosystemets huvudsakliga refinansieringsoperationer välkommet och bör hyllas!

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy