Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 9 juli 2008 - Strasbourg

12. Kommissionens strategidokument för utvidgningen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om kommissionens strategidokument för utvidgningen (2007/2271(INI)) (A6-0266/2008).

  Elmar Brok, föredragande. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vi måste säga att de tidigare utvidgningarna av Europeiska unionen har varit stora politiska och ekonomiska framgångar. Det råder ingen tvekan om det. När det gäller Rumänien och Bulgarien, herr kommissionsledamot, kommer vi säkerligen att ha separata diskussioner under de närmaste veckorna, men mina inledande kommentarer är generellt giltiga.

Samtidigt måste vi klargöra att när vi förhandlar med länder och lovar dem ytterligare förhandlingar så håller vi dessa löften och när vi ger ett land kandidatstatus innebär det att vi behandlar det som ett kandidatland. De löften som gavs i Thessaloniki måste infrias.

Samtidigt måste vi emellertid göra det klart att detta inte på något vis innebär en automatisk sekvens av händelser, utan att varje enskilt land måste uppfylla villkoren – Köpenhamnskriterierna – för medlemskap i unionen så att övergången blir framgångsrik både för ansökarländerna och Europeiska unionen som helhet.

Vi måste också fundera över om vi, i och med att vårt medlemsantal har ökat till 27 länder – och kanske Kroatien inom kort blir den 28:e medlemmen, kanske nu behöver en konsolideringsfas för att försäkra oss om att allt i EU faktiskt genomförs i rätt ordning. De som petar hål på Lissabonfördraget samtidigt som de stöder utvidgningen måste inse att de bedriver en politiskt inkonsekvent linje. Lissabonfördraget var faktiskt avsett som en förutsättning för den sista utvidgningsrundan, inte som en förberedelse för nästa. De som eftersträvar utvidgning men är emot Lissabonfördraget försöker faktiskt undanröja möjligheten till utvidgning. Det måste sägas mycket tydligt.

En annan punkt som är av yttersta vikt och som vi måste ta hänsyn till är att styrka inte beror enbart på ren storlek utan att inre sammanhållning, och med det menar jag att se till att inte överskrida vår förmåga, är en avgörande faktor, vilket historien har lärt oss. Den europeiska union vi vill ha är inte ett frihandelsområde utan en politiskt effektiv enhet. Det innebär att vår förmåga till intern reform är lika mycket en förutsättning för utvidgningen som interna reformer i ansökarländerna är en förutsättning för deras medlemskap. ”Fördjupning och utvidgning” har blivit standardbeskrivningen för denna dubbla process.

Samtidigt måste vi vara medvetna om den avgörande betydelse som det europeiska perspektivet har för länderna på västra Balkan, men även för Ukraina och andra länder, som en nyckel till en framgångsrik intern reformprocess i strävan efter mer demokrati och rättspraxis, när deras önskemål är starkare inriktade på Bryssel än något annat.

Under de förhållanden jag har beskrivit kommer emellertid denna väg inte att leda till omedelbart fullt medlemskap i samtliga fall eftersom dessa länder ännu inte är beredda och eftersom unionen inte heller är beredd ännu. I många fall kommer fullt medlemskap inte att vara en valmöjlighet.

Vi behöver därför nya instrument mellan fullt medlemskap och grannskapspolitiken så att dessa länders europeiska perspektiv inte endast ger dem hopp utan faktiskt kopplas ihop med verkliga framsteg inom sådana områden som frihandel och Schengensystemet. Vi behöver instrument som är utformade utifrån det europeiska ekonomiska samarbetsområdet där vi inleder frihandel med Efta-länderna, instrument som skulle göra det möjligt för partnerländer att anta 30, 50 eller 70 procent av gemenskapens lagstiftning och praxis.

Detta innebär att förhandlingarna om fullt medlemskap kan vara mycket korta. Sverige, Österrike och Finland tog den vägen, medan länder som Schweiz, Island och Norge följde en annan. Men vem är i dag medveten om att Norge är en del av Schengenavtalen och att Schweiz bidrar till unionens strukturpolitik i de nya medlemsstaterna? Med andra ord kan vi utveckla mycket nära förbindelser och sedan kan ett beslut fattas i respektive fall om båda sidor vill fortsätta detta nära samarbete på permanent basis eller om det ska vara en övergångsfas på vägen mot fullt medlemskap.

Till och med på västra Balkan skulle därför länder – dock inte Kroatien där det nu skulle vara ett fullständigt ologiskt steg – där anslutningen är en mer utdragen process kunna dra nytta av denna övergångsperiod och använda den som ett instrument. De måste erbjudas det valet.

Mina damer och herrar! Utifrån detta anser jag att vi skulle kunna förstärka det europeiska perspektivet och använda det som ett instrument som ligger mellan medlemskap och grannskapspolitiken och därmed utvidga området med stabilitet, fred och frihet i Europa utan att äventyra Europeiska unionens utvecklingspotential.

  Jean-Pierre Jouyet , rådets ordförande. − (FR) Herr talman! Rådet vill tacka Europaparlamentet och särskilt Elmar Brok för hans betänkande om kommissionens strategidokument för utvidgningen 2007 och utnyttja tillfället att välkomna den aktiva roll som parlamentet har spelat och dess ovärderliga bidrag till utvidgningsprocessen.

Elmar Broks betänkande visar att den senaste utvidgningen har varit framgångsrik både för Europeiska unionen och för de nya medlemsstaterna.

Vi anser att den har varit en framgång för EU och att den har gjort det möjligt att övervinna delningen av Europa och bidragit till att säkra fred och stabilitet på hela kontinenten. Den har bidragit till reformer och förstärkt de gemensamma principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt rättspraxis och marknadsekonomin.

En utvidgad gemensam marknad och ökat ekonomiskt samarbete har förstärkt välståndet och konkurrenskraften, vilket har gjort det möjligt för EU att bättre reagera på utmaningen med globaliseringen, och det har också underlättat utbytet med våra partner. Utvidgningen har definitivt gett EU större betydelse i världen och gjort unionen till en starkare internationell aktör.

Vår utvidgningspolitik är väletablerad och vi har tagit till oss lärdomarna från tidigare utvidgningar. I december 2007 samtyckte unionen till att en framtida utvidgningsstrategi skulle bygga på konsolidering av åtaganden, rättvis och strikt uppfyllande av villkoren och förbättrad kommunikation. Detta är fortfarande grunden för vårt synsätt på utvidgningen.

Unionen har dragit slutsatsen att för att den ska kunna behålla sin möjlighet till integration måste kandidatländerna vara beredda att fullt ut acceptera de skyldigheter som följer av anslutningen och unionen måste kunna fungera effektivt och göra framsteg, vilket Elmar Brok betonade i sitt anförande.

Dessa två aspekter är grundläggande om vi ska få ett omfattande och bestående stöd från allmänheten. Den bör mobiliseras genom större öppenhet och förbättrad kommunikation kring dessa frågor och jag räknar med att Europaparlamentet hjälper oss med detta.

Europeiska unionen kommer att uppfylla sina åtaganden när det gäller pågående förhandlingar.

Vad gäller Turkiet har den analytiska genomgången, det vill säga det första formella steget för respektive kapitel, fullgjorts för 23 kapitel, och för 8 av dessa har förhandlingar inletts.

Beträffande Kroatien har förhandlingar inletts om 20 kapitel och två av dem har tillfälligt avslutats.

Den 17 juni hölls mellanstatliga konferenser på ministernivå med Turkiet och Kroatien om att inleda förhandlingar med Turkiet om kapitel 6 ”bolagsrätt” och kapitel 7 ”lagstiftning om immateriella rättigheter” och med Kroatien om kapitel 2 ”fri rörlighet för arbetstagare” och kapitel 19 ”socialpolitik och sysselsättning”.

Vårt mål är att föra dessa förhandlingar framåt och jag vill erinra om att med tanke på våra förbindelser med Turkiet vill vi att reformprocessen ska fortsätta och påskyndas. På så sätt kommer förfarandet att vara oåterkalleligt och hållbart och vi ska fortsätta att på nära håll övervaka de framsteg som uppnåtts inom alla områden, särskilt när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna.

Naturligtvis måste framsteg också göras för att normalisera bilaterala förbindelser med republiken Cypern. När det gäller Kroatien går förhandlingarna bra, och i år har de gått in i en avgörande fas. Huvudmålsättningen är nu att fortsätta att vända de framsteg som gjorts till en fördel och öka reformhastigheten.

Europeiska unionen uppmuntrar därför Kroatien att fortsätta sina ansträngningar för att etablera goda förbindelser med grannländerna, inklusive arbetet med att finna avgörande lösningar som är acceptabla för båda parter och naturligtvis lösa de återstående bilaterala frågorna med våra grannländer.

Jag vill emellertid också ta tillfället i akt, om ni tillåter, att för ordförandeskapets räkning starkt fördöma de våldsamma händelserna i förmiddags utanför Förenta staternas ambassad i Istanbul och där offren var tjänstgörande polismän. För ordförandeskapets räkning fördömer vi denna förfärliga attack och naturligtvis står vi för närvarande i nära kontakt med de turkiska myndigheterna.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig först tacka Elmar Brok och utskottet för ett högst intressant betänkande.

Er debatt äger rum medan EU funderar över den situation som uppstått efter Irlands nej. Samtidigt påminner oss händelseutvecklingen i Sydösteuropa om vårt omedelbara ansvar för att främja stabilitet och demokrati på den europeiska kontinenten.

EU:s konsoliderade agenda för utvidgningen omfattar västra Balkan och Turkiet. Jag välkomnar betänkandets bestämda åtagande i riktning mot ett medlemskap. Kommissionen instämmer i många av betänkandets punkter, inklusive integrationskapaciteten, som definitivt är en viktig fråga att ta hänsyn till vid EU:s utvidgning.

Jag noterar med intresse betänkandets förslag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde plus (EEA +) för förbindelserna med länder som inte omfattas av den nuvarande utvidgningsagendan. Inför den ekonomiska globaliseringen verkar det rimligt att utvidga det europeiska rättsliga och ekonomiska området och därmed göra det större Europa starkare i form av mjuka föreskrivande befogenheter.

När det gäller västra Balkan och Turkiet, som är tydligt inriktade på medlemskap, bör EU inte införa nya mellanliggande stadier före kandidatur eller medlemskap. Det skulle bara skapa tvivel om EU:s åtaganden, och därmed försvaga den stimulans som krävs för demokratiska reformer.

Europeiska rådet i juni bekräftade på nytt sitt fulla stöd till det europeiska perspektivet på västra Balkan. Det är ett kraftfullt budskap: EU håller ord. Detta är också ett avgörande budskap till Turkiet. Processen inför anslutningen går framåt: ytterligare två kapitel inleddes i mitten av juni.

När det gäller Turkiet höll vi förra året processen levande tillsammans och tog oss igenom mycket grumliga vatten. Det var en seger som krävde vision och uthållighet.

Scenen var förberedd för framgång 2008 och för att återuppliva Turkiets EU-anslutningsprocess i år. Tyvärr fick vi inte uppleva ett sådant återupplivande, huvudsakligen av interna orsaker i Turkiet.

Vi i EU vill fortsätta processen enligt villkoren i förhandlingsramen. Turkiet behöver för sin del nu förbättra den demokratiska funktionen i sina statliga institutioner och arbeta i riktning mot de kompromisser som krävs för att fortsätta EU-relaterade reformer.

Jag hoppas verkligen att lugn och förnuft kommer att råda så att Turkiet kan undvika stagnation och i stället göra framsteg och fortsätta sin europeiska resa med en tydlig känsla av riktning och beslutsamhet.

Jag vill utnyttja detta tillfälle och säga några ord om dagens händelser i Turkiet och instämma med Jean-Pierre Jouyet i frågan. Kommissionen fördömer starkt kidnappningen av tre tyska turister i östra Turkiet och vi kräver att de friges omedelbart. Kommissionen fördömer starkt den våldsamma beväpnade attacken i Istanbul i förmiddags. Jag vill framföra mitt deltagande till familj och vänner till de poliser som dödades, och jag önskar den skadade polisen ett snabbt tillfrisknande.

Avslutningsvis kommer utvidgningen alltid att vara en långfristig ansträngning och politiska stormar måste ridas ut i Ankara, Belgrad, Bryssel och många andra huvudstäder i Europa. Vi kan inte ta några sabbatsår från detta arbete med fred och välstånd som är av grundläggande intresse för Europeiska unionen och dess medborgare. Jag hoppas jag kan räkna med ert stöd i detta hänseende.

  Marian-Jean Marinescu , för PPE-DE-gruppen. – (RO) Europeiska unionens utvidgningsstrategi bör bygga på den erfarenhet som samlats hittills och den nuvarande politiska och ekonomiska situationen. Tidigare utvidgningar har inneburit fördelar både för unionen och medlemsstaterna.

Vi bör emellertid notera att de länder som blev medlemmar i EU gick igenom olika förhandlingsperioder och har följt olika vägar i den verkliga integrationen i EU.

EU-institutionerna har haft svårigheter med att anpassa sig till det ökade antalet medlemsstater. Det finns argument för att fortsätta utvidgningen. Jag anser att det skulle vara till unionens nackdel om länder som de på Balkan eller Moldavien stod utanför unionen.

Länderna i östra Europa kan tillräkna sig historiska och geografiska överväganden när det gäller ett EU-medlemskap. Det finns ekonomiska krav som gör att vi inte kan skjuta upp utvidgningen, exempelvis energifrågan. Vi måste också hantera influenser från extern politik som kan få ogynnsamma återverkningar.

Vi behöver grannländer som utvecklar starka demokratier, funktionella marknadsekonomier och rättspraxis. För närvarande förverkligas grannskapspolitiken genom samarbets- eller associeringspakter, som omfattar åtgärder som liknar dem i förhandlingsprocessen, men på en mycket mindre påtaglig nivå. Jag anser att dessa överenskommelser bör innefatta och tillämpa förfaranden som är identiska med dem som finns i förhandlingskapitlen.

Jag är övertygad om att de länder som verkligen vill bli medlemmar i unionen skulle acceptera sådana villkor, även om de inte har undertecknat en preliminär överenskommelse som kandidatland, och fördelarna skulle vara mycket stora för båda parter. Vid utvidgningen kommer därför länderna att befinna sig i ett läge som gör att de snabbt kan integreras.

I syfte att konsolidera EU och komma fram till en ny utvidgning finns det emellertid ett obligatoriskt villkor: att reformera EU-institutionerna. Ratificeringen av Lissabonfördraget är därför ett krav som alla medlemsstater måste förstå och uppfylla.

Innehållet i Elmar Broks betänkande innebär klargöranden när det gäller de steg som unionen måste ta under nästa period, och som Europeiska kommissionen måste ta i beaktande.

  Talmannen . − Mina damer och herrar! Som ni märker väntar vi lite efter att talarna avslutat sina inlägg eftersom tolkarna har sagt att de behöver tio till femton sekunder, den tid det tar att återge talet, innan vi ger ordet till nästa talare.

Som ni förstår är det för att tolkningen ska nå alla på ett korrekt sätt.

  Jan Marinus Wiersma , för PSE-gruppen. – (NL) För min grupps räkning vill jag upprepa och instämma i det som rådets ordförande och kommissionsledamoten just har sagt om händelserna i Turkiet. För det andra vill jag tacka föredraganden för hur han har arbetat med oss för att förbereda denna debatt och för det tredje vill jag för min grupps räkning upprepa att enligt vår uppfattning – och rådsordföranden sa samma sak – har utvidgningen hittills visat sig vara en framgång och den bidrar betydligt till utvecklingen av en större union.

Jag vill betona detta faktum redan från början i mitt uttalande och Elmar Broks betänkande innehåller detsamma: vi står – som kommissionsledamoten sa – vid våra löften till Turkiet och till länderna på västra Balkan i vår diskussion om strategin för utvidgningen. Ingenting har därför förändrats i strategin gentemot dessa länder, men större uppmärksamhet kommer att ägnas åt hur anslutningskriterierna tillämpas och hanteras under förhandlingsprocessen.

För det andra håller vi med föredraganden om att större uppmärksamhet behöver ägnas åt unionens egen förmåga att ta in nya medlemmar. Å ena sidan begär vi mer av ansökarländerna under förberedelsefasen, men å andra sidan måste EU helt klart göra mer för att hantera anslutningen av nya medlemsstater korrekt. Och vi anser att detta innebär att vi måste komplettera de nödvändiga institutionella reformerna. Nicefördraget är inte en lämplig grund för en framgångsrik ytterligare utvidgning.

För det tredje, och det är i mina ögon det viktigaste: i betänkandet ser man också bortom den nuvarande utvidgningsagendan till länder som inte finns med i förteckningen över potentiella medlemmar. Vår befintliga europeiska grannskapspolitik är inte tillräcklig. Detta stämmer när det gäller våra grannländer i söder, och EU har lagt fram ett förslag för en Medelhavsunion, men det gäller fortfarande i ännu högre våra grannar i öst. Vi har dragit den tydliga slutsatsen att EU måste erbjuda mer än enbart grannskapspolitiken. Vi anser att den måste omfatta både förbindelser mellan dessa länder och unionen och bilaterala förbindelser mellan länderna. Svarta havet skulle vara en bra geografisk ram här, med en roll för både Ryssland och Turkiet. Utan dessa två länder kommer de stora utmaningarna och problemen i regionen inte att kunna lösas. Turkiet får en nyckelroll mellan Svarta havet och Medelhavet och det skulle innebära en möjlighet att visa hur viktigt Turkiet är i Europa och hur värdefullt det är för EU.

  Bronisław Geremek , för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! För det första vill jag stödja rådets och kommissionens ståndpunkt om de dramatiska händelserna i Turkiet. Denna viktiga fråga är ämnet för vår diskussion i dag.

I Elmar Broks betänkande bekräftas innehållet i Europeiska unionens utvidgningsstrategi. Jag säger detta som medborgare i ett land som har dragit nytta av denna strategi. I betänkandet slås fast att de nya anslutningarna till EU har varit framgångsrika. I betänkandet slås också fast att de europeiska nationer som vill bli medlemmar i EU och är beredda att uppfylla inträdeskriterierna kommer att få stöd från EU. Konceptet med integrationskapacitet, som är ett villkor för ett beslut om anslutning, har definierats korrekt i betänkandet.

Kanske det också bör sägas att de som förväntade sig att Europaparlamentet skulle avisera ett slut på EU:s utvidgning och införa något slags ersättning för fullständigt medlemskap har blivit besvikna. EU expanderar och ökar i styrka. Det gladde mig mycket att höra kommissionsledamot Olli Rehn säga att vi inte ska skapa några nya väntrum för länder som vill bli medlemmar i EU, utan låta dem ansöka om direkt medlemskap i salongen. Vi måste emellertid tänka på att EU-medborgarna måste förstå och stödja framtida utvidgningar. Det är en avgörande del av EU:s förmåga att acceptera nya medlemsstater och även en faktor som ökar medborgarnas tillit till EU. Vi vet att det finns en förtroendekris för närvarande. Vi vet också att EU kommer att ta sig ur krisen. Jag hör till dem som tror på styrkan i de europeiska idéerna och gemenskapens institutioner.

Syftet med den utvidgningsstrategi som Europaparlamentet i dag noggrant överväger är att konsolidera EU:s inre styrka och bemöta de europeiska medborgarnas önskemål. Unionen har svarat på samma sätt som den svarade på önskemålen från Centraleuropa 2004.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Min största invändning mot betänkandet vi diskuterar i dag är bristen på en tydlig plan för att öppna Europeiska unionen mot öster. Här skulle jag vilja peka på en brist på konsekvens i parlamentets agerande. Förra året antog vi ett betänkande som utarbetats av min kollega Michał Kamiński och som handlade om att lägga fram en tydlig framtida plan om medlemskap för Ukraina. Det dokument vi i dag diskuterar blir nog snarare en varningsklocka i de länder som överväger att bli medlemmar i EU, särskilt vårt närmaste grannland Ukraina. Ett betänkande där man talar om behovet av att stärka unionens förmåga att acceptera nya länder bromsar faktiskt ytterligare utvidgning av EU. Naturliga kandidater såsom ukrainarna, en europeisk nation, erbjuds ett alternativ av tveksamt värde i stället för fullt medlemskap.

Om vi beaktar våra geostrategiska intressen bör det vara en prioritering för oss att ha närmast möjliga samarbete med Ukraina. I denna situation skulle det vara bättre att erbjuda Kiev en öppen dörr till Europeiska unionen, snarare än att fördunkla möjligheten till medlemskap och därmed tvinga ut Ukraina i en omloppsbana kring Ryssland. Det gäller framför allt i dag när hotet från Kreml blir mer akut för Ukraina.

  Gisela Kallenbach , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka Elmar Brok som har tagit sig an processkonceptet i sitt betänkande. Jag ser en strategiförändring mellan arbetsdokumentet och det aktuella betänkandet och det är rätt och riktigt.

Tidigare utvidgningar har varit en framgång för hela gemenskapen, även om viss kritik behövs här och där. Också det är rätt och riktigt. Utvidgningsprocessen är emellertid inte avslutad. I likhet med flera andra talare skulle jag vilja nämna västra Balkan som inte får bli ett svart hål, omgivet av unionens medlemsstater. Det ligger i vårt intresse att undvika det. Vi behöver en entydig utvidgningsstrategi, inte en som varierar beroende på omständigheterna.

EU måste vara en tillförlitlig och trovärdig partner. Detta innebär också att vi måste vara beredda att själva genomföra reformer. Om det för närvarande finns frågetecken om denna vilja behöver vi inleda en kritisk egenanalys. Det är vårdslöst och falskt att skylla varje tecken på euroskepticism på tidigare utvidgningar och trötthet. Låt oss därför vakna upp! Låt oss arbeta för en balanserad, ekonomisk, social och miljömässig utveckling, och låt oss förmedla omfattningen av det ekonomiska, kulturella och historiska berikande som följer av utvidgningen. Låt oss också berätta för människor vad det skulle kosta om en ny katastrof uppstod vid våra gränser eller inom Europa.

Genom att ha tydliga målsättningar och diskutera dem fullt ut och öppet skapar vi tillit. Unionen skapar också tillit genom att hålla sina löften, och jag förväntar mig att vi gör det genom att godkänna detta betänkande.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Efter de första anslutningsvågorna 2004 och 2007 stagnerar nu utvidgningen. Kroatien måste vänta till 2011, Makedonien kommer inte att bli medlem förrän tidigast 2014 och för de övriga fem länderna på västra Balkan är väntetiden ännu längre. Förhandlingar pågår med Turkiet, men det är möjligt att Turkiet inte kan bli medlem ännu på flera årtionden.

När nu alla stater som tidigare stod under sovjetiskt inflytande har blivit medlemmar förefaller Europeiska unionen lida av utvidgningströtthet. Bakom debatten om utvidgning och grannskapspolitik finns två olika sätt att tänka. Ett är att EU är en världsmakt och en superstat som successivt tar över beslutsmakten alltmer i frågor som påverkar medlemsstaterna. Denna superstat vill göra grannländerna beroende av den, utan att ge dem inflytande som likvärdiga partner inom unionen. Länder som inte har gjort de nödvändiga anpassningarna eller vars ekonomi är svag kommer inte att få bli medlemmar. De måste hållas utanför unionen men blir ändå godtyckligt indragna i EU-områdets inflytande där de inte har någon röst. Min grupp avskyr den taktiken.

Det andra synsättet är ett samarbete som innefattar olika och likvärdiga partner. Unionen är öppen för alla europeiska stater som vill bli medlemmar och som uppfyller erforderliga kriterier såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Denna form av union försöker inte hitta vägar att införa beslut som saknar stöd i medlemsstaterna, utan försöker lösa sina medborgares gränsöverskridande problem genom samarbete. Detta slags union är den som bäst passar syftet och har störst chans att överleva på lång sikt.

  Georgios Georgiou , för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Elmar Broks strävanden är verkligen lovvärda och jag vill tacka honom för hans inlägg där han gav några mycket användbara förklaringar.

Trots de lovvärda strävandena är emellertid denna brådska hos Europeiska unionen att ännu en gång på måfå införliva nya stater oförklarlig.

I vilken union och i vilket Europa skulle de bli medlemmar? I ett Europa med höga oljepriser, höga livsmedelspriser, arbetslöshet – ett eländigt Europa om ni så vill? Vad är det vi vill åstadkomma? Ska vi inrätta ett nytt nätverk av interkontinentalt elände?

Det kan inte ligga i Europas intresse. Jag tror att det skulle kunna ligga i andras intresse. Vi måste komma ihåg resultatet av den irländska folkomröstningen, vilket sannolikt inte skulle medge sådana förenklade utvidgningar som de vi har valt.

  Irena Belohorská (NI) . – (SK) Jag vill tacka föredraganden för hans arbete om detta aktuella ämne, som syftar till att lösa en mycket känslig fråga för dagens EU.

Utvidgningen med 10 nya medlemsstater 2004 och med ytterligare två 2007 var definitivt en framgång för både Europeiska unionen och de länder som blev medlemmar. EU:s konkurrenskraft och betydelse växer, tack vare ökad mänsklig och ekonomisk potential. Jag kan emellertid lugnt säga att trots detta faktum känner de 12 medlemsstaterna fortfarande hela tiden skillnaderna mellan dem och de 15 gamla medlemsstaterna. Vi talar om diskriminering och denna diskriminering orsakas av en brist på mognad, oavsett om den är ekonomisk eller social. Jag häpnar emellertid över att utvidgningen presenteras som ett skäl till varför Lissabonstrategin måste ratificeras.

Mina damer och herrar! Nicefördraget är dött. Det är ett dokument som hör till historien och som inte är tillämpligt på dagens politiska liv. Det har förlorat sitt syfte att fungera som kontrakt mellan de 15 gamla medlemsstaterna. I dag är vi 27 och därför måste Lissabonfördraget ratificeras, inte på grund av utvidgningen. Utvidgningen kan uppnås genom ett separat bilateralt fördrag mellan EU och medlemsstaterna.

  Charles Tannock (PPE-DE) . – (EN) Herr talman! Mitt land Storbritannien var ett av de tre länder som blev medlemmar under den första utvidgningsvågen redan 1973. Sedan dess har mitt parti, de brittiska konservativa, aktivt stöttat utvidgningsprocessen till de nuvarande 27 medlemsstaterna.

Utvidgningen breddar EU:s inre marknad och skapar fler möjligheter till ekonomisk tillväxt och handel. Den skapar också fler arbetstillfällen och social stabilitet och ger EU en starkare röst på den globala scenen. Utvidgningen konsoliderar EU:s värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och rättspraxis i dessa nya medlemsstater, vilket vi har upplevt förut med de tidigare diktaturerna i Spanien, Grekland och Portugal som då blev medlemmar och de forna kommunistländerna i Warszawapakten som blivit medlemmar senare.

För dem som ifrågasätter EU:s utveckling mot en ännu närmare union borde utvidgningen teoretiskt åstadkomma ett bredare, lösare sammansatt och mer flexibelt Europa och mer debatt om EU:s framtida inriktning. President Nicolas Sarkozy har som tjänstgörande rådsordförande tagit upp frågan om utvidgningen i samband med förlamningen av Lissabonfördraget, som sedan avvisades genom den irländska folkomröstningen. President Sarkozy har sagt att den planerade utvidgningen till Kroatien inte kan ske utan Lissabonfördraget. Jag anser att det är ett misstag och ett försök att hålla fördraget levande.

Jag är övertygad om att det går att hitta ett sätt för Kroatien att bli medlem i EU utan Lissabonfördraget. Det finns utan tvekan andra aspekter av fördraget som man kommer att försöka genomföra utan ratificeringsdokumenten. Det är nu tydligt att européerna vill ha mindre fokus på institutionellt plottrande och mer på att propagera för EU genom att återknyta kontakten med folket.

Personligen stöder jag en framtida utvidgning till västra Balkan och så småningom även till Ukraina, Moldavien och förhoppningsvis ett demokratiskt Vitryssland. Det är ett påtagligt exempel på det goda som EU kan ge sitt folk.

  Hannes Swoboda (PSE) . – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att framföra mitt uppriktiga tack till Elmar Brok för hans vilja att inleda ett mycket konstruktivt samarbete. Budskapet är tydligt: utvidgningsprocessen kommer inte att avbrytas, men vi måste alla göra ännu mer för att förbereda oss. Det gäller både de av oss som befinner oss i Europeiska unionen och de som vill komma in. Bättre förberedelser innebär naturligtvis också institutionella reformer och konsolidering av EU. Jag behöver knappast tillägga att bättre förberedelser även innebär otvetydig acceptans av Köpenhamnskriterierna, vilka måste tillämpas och förstärkas och inte bara införlivas i stadgarna.

Jag är också mycket tacksam mot Elmar Brok för att han tillsammans med Jan Marinus Wiersma har tagit till sig vår idé om en Svartahavsunion, låt vara kanske i en något mer försiktig form. Det handlar om att vi måste sända tydliga signaler till Ukraina och till övriga länder i Svartahavsregionen som omfattas av grannskapspolitiken. I syfte att hjälpa dessa länder är det emellertid också viktigt att Turkiet och Ryssland omfattas av detta samarbete. Jag uppskattar verkligen det franska ordförandeskapets idéer om en Medelhavsunion, men vi får inte ställa Svartahavsregionen åt sidan. Vi måste flagga för det även där och EU måste komma med lämpliga samarbetsförslag.

När det gäller länderna på Balkan lägger Elmar Brok fram några förslag i sitt betänkande. Precis som han betonade tydligt och exakt i dag är dessa erbjudanden frivilliga. ”Vänta lite med era reformer – det finns gott om tid” är ett budskap som ingen borde få från oss. Nej, reformerna måste påskyndas i Kroatien och naturligtvis även i andra länder. Särskilt när en ny regering installeras, vilket nu har hänt i Serbien, måste vår signal vara tydlig. Den måste innebära följande: ”Vi vill ha er i Europeiska unionen så snart som möjligt, men vi kan inte erbjuda ett alternativ till er reformprocess. Ni måste själva fullfölja den och ni måste tillämpa en proeuropeisk strategi.”

Unionen är ofullständig utan länderna på Balkan i sydöstra Europa, men arbetet måste genomföras i de länderna och det måste göras så snart som möjligt så att vi kan bygga ett nytt Europa tillsammans.

  István Szent-Iványi (ALDE) . – (HU) EU:s historia har hittills bestått av en kontinuerlig utvidgning och denna utvidgning är också ett av de mest uppenbara bevisen för Europeiska unionens framgång och dragningskraft. Samtidigt kan en slags trötthet och apati från utvidgningen förnimmas mer och mer i den allmänna opinionen. Det ger oss alla ett bra skäl att hantera frågan om utvidgning realistiskt.

Realism får emellertid inte innebära skepticism. Det får inte innebära att utvidgningsprocessen stannar upp, och ännu mindre får det innebära att nya anslutningsvillkor utarbetas som inte kan uppfyllas eller att de skyldigheter som tidigare fanns upprepas, eftersom detta skulle undergräva vår trovärdighet. Alltsedan den irländska folkomröstningen har det varit vår huvudsakliga uppgift att bevisa att EU fortfarande fungerar och att utvidgningen fortfarande är ett viktigt och verkligt mål för EU. Det är minst lika viktigt för medlemsstaterna som för de länder som vill bli medlemmar. Tack.

  Konrad Szymański (UEN) . – (PL) Herr talman! Vår utvidgningspolitik har börjat handla mer om akademisk jargong än om politik. Teorin om utvidgningskapaciteten är endast en rad förevändningar för fullständigt godtyckliga och politiska beslut för att stänga unionen för världen. Det är en dålig och fördärvlig inriktning för Europa eftersom det är den här utvidgningen som har gett EU tyngd på den internationella arenan och gjort det möjligt för unionen att sprida sin sociala, politiska och ekonomiska modell.

Om vi antar betänkandet sänder vi en negativ signal till Kiev och Tbilisi och vi försvagar de västvänliga och proeuropeiska krafterna där. För att samla stöd till fördragsreformer förklarade man bland annat i Polen att de var grundläggande för utvidgningen. Det är därför ännu mer förvånande att höra att trots att vi accepterat Lissabonstrategin måste vi arbeta med ännu fler fördragsreformer i samband med ytterligare utvidgningar.

Herr Brok, er presentation var sannerligen bättre än betänkandet men var snäll och berätta en sak för mig: hur många reformfördrag måste vi godta innan ni anser att vi är beredda att acceptera Ukraina i Europeiska unionen?

  Adamos Adamou (GUE/NGL) . – (EL) Herr talman! Vår åsikt om utvidgningen är att folken i Europa har rätt att ansöka om anslutning till EU om de vill under förutsättning att de uppfyller de nödvändiga kriterierna.

Vi stöder samma princip när det gäller Turkiet, vars anslutningsprocess också påverkar Cypernfrågans lösning. Vi insisterar dock på att Turkiet måste uppfylla sina åtaganden gentemot EU för att anslutningen ska kunna genomföras.

Eftersom EU inte gör några undantag från skyldigheten att uppfylla sina egna åtaganden innebär det att Turkiet till fullo måste uppfylla principerna om internationell rätt, FN:s resolutioner och gemenskapsrätten samt upphöra med ockupationen av Cypern, öppna sina hamnar och flygplatser för cypriotisk trafik och dra tillbaka sitt veto så att republiken Cypern kan delta i internationella forum och överenskommelser.

I synnerhet just nu efter initiativet från den nyvalde presidenten Demetris Christofias och ansträngningarna från de båda ländernas ledare, bör Turkiet uppfylla dessa principer och avstå från att lägga hinder i vägen för den nya fasen i Cypernfrågan.

  Gerard Batten (IND/DEM) . – (EN) Herr talman! I betänkandet medges det att utvidgningen inte oreserverat har varit framgångsrik. Elmar Brok erkänner att om inte den nuvarande EU-politiken ändras väsentligt kan EU:s inre sammanhållning undergrävas av utvidgningen.

EU har släppt in länder trots att man varit väl medveten om att inträdeskriterierna inte varit uppfyllda, exempelvis Rumänien och Bulgarien. Detta kan mycket väl upprepas med ännu fler östeuropeiska stater och Turkiet.

Medlemsstaterna utsätts för oerhörda påfrestningar, exempelvis Storbritannien, till följd av okontrollerad, obegränsad och urskillningslös invandring som beror på den fortsatta EU-utvidgningen.

Detta är bara ett av skälen till att fientligheten gentemot EU ökar bland medborgarna. Elmar Broks lösning är att föreslå en massiv propagandabudget för att övertyga människor om utvidgningens fördelar. Lösningen för Storbritannien är att lämna EU och återfå kontrollen över sina gränser.

  Philip Claeys (NI) . – (NL) Kommissionsledamot Olli Rehn upprepade alldeles nyss att Turkiet har klara utsikter till fullt medlemskap i EU och att inga nya krav bör ställas. Jag föreslår att kommissionsledamoten tar en ordentlig titt på Eurobarometerundersökningarna. Det finns inget demokratiskt stöd för den turkiska anslutningen. Klyftan mellan politikerna och folket ökar oavbrutet och blir bredare och djupare. Man lovade att förhandlingarna skulle skjutas upp om det var uppenbart att Turkiet inte levde upp till sina åtaganden. Detta löfte har brutits. Man lovade även att förhandlingarna skulle fortskrida i takt med reformprocessen i Turkiet. Detta sker inte heller. Reformprocessen i Turkiet har avstannat helt och ändå beslutades det för två veckor sedan att öppna två nya förhandlingskapitel. Detta glapp mellan ord och handling kan bli ödesdigert för EU om inte vår politik och inställning förändras radikalt.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE) . – (PL) Herr talman! EU är redan i dag mycket stort, men är fortfarande ofullständigt. För att vara en sammanhållande kraft måste ett förenat Europa baseras på gemensamma värderingar och en välvillig inställning från dess invånare. För att uppnå de mål vi själva har satt upp, som bättre ekonomi, större politiskt inflytande på det internationella planet, bättre demografi och bättre livskvalitet, finns det vissa villkor som måste vara uppfyllda. När det gäller de punkter som vår kollega Elmar Brok framfört är det naturligtvis viktigt med en ökad intern integration. EU:s medlemmar måste också vilja fortsätta utvidgningen och naturligtvis måste kandidatländerna uppfylla de nödvändiga kriterierna. Hur ser då strategin för utvidgningen ut? Jo, helt enkelt att motivera kandidatländerna att anstränga sig, att samarbeta med dem och att stödja dem med hjälp av olika instrument, exempelvis den europeiska grannskapspolitiken.

Den östliga dimensionen är viktig för oss eftersom en stor del av Europa i detta område inte är med i det egentliga Europa, det vill säga inte med i EU. Den enda utvägen här är att försöka lära känna våra östra grannländer och bana väg för rättsliga, ekonomiska och sociala aspekter. I allt detta är det viktigt med gemensamma värderingar, eller åtminstone möjligheten att ha gemensamma värderingar. Jag tycker det verkar som det största sociala och politiska experimentet i världshistorien, nämligen fullbordandet av ett förenat Europa, har en verklig chans att lyckas. Jag är övertygad om det.

  Véronique De Keyser (PSE) . – (FR) Herr talman! Det finns en berömd målning av den belgiske konstnären René Magritte som föreställer en pipa och under den står det ”detta är ingen pipa”. Hur magnifik målningen än är kan pipan ändå aldrig rökas.

Med Elmar Broks betänkande är det likadant. Trots sin titel är det inte en utvidgningsstrategi, för det handlar inte om strategin eller om medborgarnas vanligaste frågor. Varför ska EU utvidgas? I vilken riktning? Vilken risk innebär det och vilka fördelar? Det som Elmar Brok talar om är en konsolideringsmetod, en defensiv taktik. Utvidgningen är helt enkelt ett kontrakt mellan EU och kandidatländerna. De senare måste uppfylla Köpenhamnskriterierna och EU måste visa sin förmåga att absorbera dem.

Och det är detta som är problemet. Eftersom EU är fast i det alltför snäva Nicefördraget, som inte går att komma runt, är det inte redo för ytterligare utvidgning. Följaktligen borde krisen i EU-institutionerna leda till att utvidgningen skrinläggs. Det är många europeiska medborgares åsikt och till viss del även min.

Vi måste emellertid vara försiktiga eftersom dessa åsikter kan bli farliga lösryckta ur sitt sammanhang och utan koppling till ambitiösa strategier. De banar väg för alla som är redo att förkasta ett nytt fördrag, vilket slår tillbaka på oss själva, att säga nej till Turkiet eller till och med till länderna på Balkan – de banar väg för alla nationalister som misstror utlänningar som i framtiden skulle kunna kalla sig européer. För dem är dessa åsikter endast ett spel för gallerierna – de är varken för utvidgning eller större djup.

Vi måste visa våra medborgare att den successiva utvidgningen har gynnat EU, att kulturell mångfald är en välsignelse och att invandringen är vår demokratiska framtid. Vi måste se längre än till den institutionella krisen. Den är varken ett tecken på en seger för EU-skeptikerna eller för vänstern, utan visar på en ganska neslig kraftlöshet som alla riskerar att drabbas av. I Elmer Broks betänkande hanteras denna kraftlöshet på ett klokt sätt, vilket jag gratulerar honom till, men sorgligt nog leder det inte framåt.

  Inese Vaidere (UEN) . – (LV) Mina damer och herrar! Resultatet av EU:s utvidgning är positivt och det är därför avgörande att vi skapar rätt förhållanden för att utveckla detta. Våra institutioner och regeringar borde förmedla ärlig och fullständig information till allmänheten om såväl fördelar som risker med utvidgningen. Medborgarna måste känna sig säkra på att utvidgningen inte äventyrar deras möjligheter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur, sin tro och sina traditioner och de måste känna sig säkra på att deras välfärd och värderingar inte hotas. Om nuvarande nationer bland medlemsstaterna är tillfreds i sina länder orsakar tillströmningen av invandrare inte så mycket oro och utvidgningsprocessen betraktas allmänt som någonting positivt. Vi måste lyssna på medborgarna och vi måste skapa dialog. Jag stöder olika typer av samarbete med potentiella medlemsstater. Utöver en ärligare syn på EU:s integrationsförmåga, som på ett lyckat sätt förklaras i betänkandet, skulle det även leda till en tydlig färdplan för våra partnerländer. Tack.

  Doris Pack (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU kan inte uppfylla sin roll som en pålitlig och stabil global partner om det inte förblir handlingskraftigt och driver en renodlad strategi som uppfyller de olika ländernas särskilda behov. Vi kan inte låta alla våra grannländer bli medlemmar och det är därför vår skyldighet att erbjuda dem ett attraktivt och lönande alternativ även om det endast gagnar deras egna intressen.

Vi måste utforma en effektiv grannskapspolitik som är värd sitt namn. Att vi har öppnat våra utbildnings-, kultur- och ungdomsprogram och skapat ett särskilt ekonomiskt område är exempel på ett sådant förfarande. De alternativ som nämns i Elmar Broks utmärkta betänkande måste därför till fullo utvecklas och realiseras så snabbt som möjligt. Det är det enda sättet att främja stabilitet, fred, respekt för mänskliga rättigheter och ekonomiska reformer i våra grannländer.

Situationen på västra Balkan är annorlunda eftersom dessa länder länge har haft klara utsikter till medlemskap. En blick på kartan räcker för att konstatera att de befinner sig i själva hjärtat av EU, det vill säga de är omgivna av medlemsstater. Vår politik där baseras på logiska steg. Ett av länderna förhandlar redan om EU-anslutning, medan andra har ingått stabiliserings- och anslutningsavtal med EU – alla utom Kosovo. Vårt politiska agerande blir ett avgörande test för vår trovärdighet inom utrikespolitiken och en garanti för varaktig fred och stabilitet inom EU.

Jag tycker inte om att Turkiet och Kroatien alltid omnämns i samma andetag. Deras villkor och bakgrund är helt olika, vilket alla borde vara medvetna om. Kroatien är det första landet på västra Balkan vars anslutningsförhandlingar kan avslutas år 2009. EU borde påskynda Kroatiens anslutning och därmed ge en signal till Makedonien, Albanien, Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Kosovo att de viktiga och ofta plågsamma sociala, rättsliga och ekonomiska reformerna är värda mödan.

Ansvaret för dessa länders framtida anslutning ligger emellertid huvudsakligen på deras egna politiker, som ansvarar inför väljarna i sina respektive länder.

  Libor Rouček (PSE) . – (CS) Mina damer och herrar! Det är föredragandens, rådets och kommissionens ståndpunkt att de tidigare utvidgningarna i allmänhet varit mycket framgångsrika. Jag instämmer helt och hållet. Mitt eget land Tjecken är ett exempel på detta. Det vinner ofantligt på sitt medlemskap och håller snabbt på att komma ifatt de ekonomiskt mest avancerade länderna. Trots detta ifrågasätter vissa människor i landet, även president Vaclav Klaus, ständigt EU-medlemskapet liksom EU:s existens överhuvudtaget. I grannlandet Österrike uttrycks liknande åsikter. Även om utvidgningen ledde till att det skapades 150 000 arbetstillfällen i detta land med åtta miljoner invånare tycker endast 28 procent av österrikarna att landets EU-medlemskap är någonting positivt. Jag vill därför poängtera en aspekt i Elmar Broks betänkande, nämligen behovet av att införa en övergripande kommunikationsstrategi för att informera allmänheten om syftet med utvidgningen, både dess fördelar och eventuella framtida nackdelar. Detta är den viktigaste frågan för mig, med undantag för ratificeringen av Lissabonfördraget och att vi måste stå fast vid våra löften i Solun 2003, i synnerhet gentemot länderna på västra Balkan.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN) . – (PL) Herr talman! I det betänkande om utvidgningsstrategin som vi debatterar hänvisas till en klausul i Romfördraget, enligt vilken ”varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem av gemenskapen”. Vi noterar med viss tillfredsställelse signalerna att godkänna det polska och svenska initiativet till ett östligt partnerskap, inklusive närmare samarbete med våra grannländer i öster, exempelvis Ukraina och Vitryssland. Det bör poängteras att Ukraina förväntar sig fullt medlemskap. I samband med prioriteringarna för det franska ordförandeskapet, som inriktas på kontakter med EU:s grannländer i syd, måste vi även stärka vårt östliga partnerskap för att förhindra att utrikespolitiken blir starkt asymmetrisk. Ett av instrumenten skulle kunna vara att inrätta en parlamentarisk församling för partnerländerna i öst, det så kallade Euronest. Att sätta ett sådant förslag överst på agendan skulle förstärka signalen till våra grannländer i öster och deras vilja att bli medlemmar i gemenskapen. Vi måste klart uttrycka att dessa inte bör hållas tillbaka och kopplas samman med Lissabonfördragets sammanbrott, som vissa högre europeiska politiker nu är på väg att göra.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE) . – (EL) Herr talman! Jag vill lyckönska Elmar Brok till betänkandet som innehåller en hel del sanningar. Själv är jag inte så optimistisk inför de nya anslutningarna och en ny utvidgning inom den närmaste framtiden, med undantag för Kroatien. Vi vill ju emellertid att världen omkring oss ska vara politiskt och ekonomiskt stabil. Vi vill att det ska råda fred och välstånd. Vi vill att världen omkring oss ska vara frisk och sund.

Ett verktyg som kan bidra till detta är den europeiska grannskapspolitiken, vilket också nämns av Elmar Brok. Men den europeiska grannskapspolitiken skapar inte partner i ett gemensamt företag. Den baseras på EU:s bilaterala förbindelser med vart och ett av dessa länder och det tycker jag är dess svaghet. Vi måste därför skapa någonting som är mer än bara ett grannskapsförhållande men inte riktigt en medlemsstat. Mitt förslag att skapa ett europeiskt samvälde är ett steg i denna riktning. Det skulle vara ett slags förstärkt samarbete, en zon med länder som gränsar till EU som anammar ett europeiskt synsätt.

Det skulle göra det möjligt att både förstärka säkerheten och öka EU:s internationella anseende. Det skulle kunna vara ett alternativt verktyg till utvidgning och skulle göra det möjligt för oss att öka vårt inflytande i de berörda grannländerna vid en tidpunkt då det finns uppenbara protester mot en ytterligare utvidgning.

Slutligen vill jag tillägga att även om förslaget kan verka mycket ambitiöst anser jag att det är dags för EU att höja sin status och öka sitt inflytande och jag anser att detta är ett sätt att åstadkomma det.

  Adrian Severin (PSE) . – (EN) Herr talman! En strategi måste ha ett avgränsat syfte. Att EU:s syfte med utvidgningspolitiken är tvetydigt är ett hinder som ingen föredragande kan övervinna. Betänkandet faller offer för denna tvetydighet.

Vår plikt och vårt ultimata syfte är att garantera säkerheten för våra medborgare. Våra medborgare känner sig inte trygga. För att kunna skydda dem måste EU vara en maktfaktor. För att kunna vara en maktfaktor i en global värld måste EU både utvidgas och genomföra interna reformer. Eftersom vi inte har lyckats förmedla till våra medborgare att deras nuvarande rättigheter inte är hållbara tror de att rättigheterna kan bevaras om de motsätter sig både utvidgningar och reformer. Under dessa villkor äventyras EU:s framtid.

Utvidgningen är inte en eftergift mot kandidatländerna. Vissa av dem, exempelvis Ukraina, Serbien, Moldavien och Turkiet har alternativ – kanske inte lika bra men dock alternativ. I dessa fall konkurrerar vi med andra. Vissa av ländernas interna problem skulle kunna lösas på ett bättre sätt utanför snarare än inom EU. Om vi inte erbjuder dem utsikter till medlemskap kan vi inte trygga våra medborgare.

Det är inte kandidatländerna eller de nya medlemsstaterna som är hårdsmälta utan vår matsmältning som är för långsam. Om vi inte snabbt hittar ett matsmältningsbefordrande medel blir vi tvungna att svälta länge.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). - Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag tycker att det är bra att vi fastslår att utvidgningen är en framgång. Jag är glad att vi åter bekräftar att länder som vi tidigare har gett klara löften och ett klart EU-perspektiv fortfarande har det. Jag är dock riktigt oroad över att tonen blir allt kallare för varje gång som vi diskuterar utvidgningen. Allt oftare används ord som adekvat, absorptionsförmåga, politisk konsolidering, risker för social och ekonomisk sammanhållning. Det är ord som i mina öron inte låter vare sig som en vision eller som ett mål utan snarare som ett sätt att gardera oss för eventuella framtida utvidgningar. Allt oftare åberopas utvidgningströttheten hos opinionen i våra länder, men det görs inte tillräckligt för att ändra den opinionen.

Det är inte en slump att det var just Tyskland och Frankrike som under århundraden krigade med varandra som också var de som startade hela EU-projektet. Det är inte en slump att det var just Frankrikes och Tysklands ledare som hade en vision om Europas framtid. De förstod att Europeiska unionen främst är ett freds- och säkerhetsprojekt, mycket mer än enbart ett ekonomiskt projekt. Det är denna vision och den typ av ledarskap som jag efterlyser mer och som jag så ofta saknar här. Därför uppskattar jag kommissionsledamot Rehns tydlighet med att vi inte får skapa ett väntrum för länder som aspirerar på att bli medlemmar och att utvidgningen har sin framtid. Det tackar jag kommissionsledamoten särskilt för.

  Vural Öger (PSE) . – (DE) Herr talman! Jag anser att den europeiska utvidgningen är en stor framgångssaga. Inom femtio år har EU lyckats skapa en fredlig, demokratisk och blomstrande kontinent. Vad som slår mig när det gäller betänkandet om EU:s utvidgningsstrategi är att det även inriktas på förbindelserna mellan EU och länder som inte har utsikter till medlemskap.

Detta försök att urvattna utvidgningsstrategin och blanda den med den europeiska grannskapspolitiken utgör ett problem. I betänkandet avhandlas många mycket intressanta och väsentliga frågor med många bra argument, men de hör snarare hemma i ett betänkande om den europeiska grannskapspolitiken än om utvidgning. Jag tänker exempelvis på förslagen om en union för Medelhavsområdet och en union för Svartahavsområdet. EU:s utvidgningspolitik bör vara helt åtskild från den europeiska grannskapspolitiken. Tyvärr måste jag säga att betänkandet innehåller vissa mycket vaga och till och med förvirrande uttalanden som lämnar utrymme för olika tolkningar.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE) . – (ES) Herr talman! Elmar Broks betänkande handlar om en av EU:s största framgångar, nämligen utvidgningsprocessen. Tillåt mig göra tre kommentarer.

För det första har utvidgningen belyst EU:s så kallade ”förändringsförmåga”. Integrationsviljan har varit en kraftig stimulans till djupgående politisk och ekonomisk förändring i många europeiska länder. Dessa länder har gått vidare och blivit EU-medlemmar vilket har gynnat dem själva och även de befintliga medlemsstaterna. Den femte utvidgningen är det färskaste beviset på denna framgång.

För det andra stöder jag begreppen som förordas av kommissionen om villkorlighet, konsolidering och kommunikation, begrepp som även används i Elmar Broks betänkande. Jag stöder även kraven på att EU måste stärka sin integrationsförmåga. Utvidgningarna kräver att EU kan assimilera dem och fortfarande fungera på ett bra sätt. För att kunna göra det måste EU vid behov genomföra institutionella reformer och exempelvis säkra sina ekonomiska resurser. Utvidgningarna får inte hota den gemensamma politiken eller EU:s målsättningar. Jag stöder även kravet på en ambitiös kommunikationspolitik, vilket EU hittills har saknat. Det stämmer att vi inte har lyckats förmedla fördelarna med utvidgningen till våra medborgare.

Slutligen visas i Elmar Broks betänkande på möjligheten att skapa ett särskilt område inom EU för länder i öster vilka ännu inte har utsikter att anslutas. Som punkt 19 i betänkandet antyder skulle ett sådant område, eller en sådan zon, bygga på gemensam politik inom olika områden, från rättssäkerhet och demokrati till utbildning och migration. Jag tycker att mycket av denna gemensamma politik inte enbart bör gälla våra grannländer i öster utan även länderna som gränsar till Medelhavet. De senare har i över femtio år haft mycket nära relationer till EU. Den europeiska grannskapspolitiken och den så kallade Barcelonaprocessen – numera unionen för Medelhavsområdet – måste garantera att länderna söder om Medelhavet inte tycker att de behandlas som andra klassens medborgare.

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE) . – (ES) Herr talman! En liten varning! Om en minut finns det inte längre tid för spetsfundigheter och därför representerar jag nu enbart mig själv.

Utvidgningen har inte alltid varit framgångsrik. Jag anser att den politiska eliten i fyra eller fem länder i den senaste utvidgningen år 2004 varken har förstått eller anammat den europeiska politiken eller gemenskapens regelverk. De prioriterar förbindelserna med Förenta staterna och lägger större vikt vid Nato än vid en verklig och säker integrationsprocess med EU.

Inga fler utvidgningar kan äga rum innan Lissabonfördraget träder i kraft.

De nuvarande förhandlingarna med kandidatländerna bör fortsätta utan uppehåll, men jag är av den bestämda uppfattningen att förhandlingarna inte bör avslutas innan Lissabonfördraget har godkänts.

Slutligen måste vi förhindra att de länder som vill göra ytterligare framsteg inte hejdas av mer EU-skeptiska, nationalistiska eller suveränitetssökande länder.

  Hubert Pirker (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I Elmar Broks betänkande framgår tydligt att Europaparlamentet dragit lärdom av den senaste stora utvidgningsvågen då tolv nya medlemsstater anslöts och att det har kunnat lista alla svårigheter samtidigt som det effektivt pekar på alla fördelar med utvidgningen både för nya och gamla medlemsstater.

Men det väsentligaste är att dra rätt slutsatser och det har gjorts inom två områden som jag anser vara viktiga. Först och främst måste vi granska EU:s absorberingskapacitet innan framtida utvidgningar sker och för det andra måste kandidatländerna verkligen uppfylla kriterierna innan de antas.

När vi diskuterar EU:s absorberingskapacitet anser jag att vi måste ta hänsyn till vissa viktiga punkter, exempelvis principen att nya anslutningar inte får äventyra den europeiska integrationen. Med detta menar jag att EU:s utvecklingstakt och uppfyllande av dess målsättningar måste öka, inte minska, genom anslutningen av nya medlemsstater. EU:s institutionella ram måste först skapas och konsolideras. Vi behöver ett fördrag, antingen Lissabonfördraget eller något annat adekvat fördrag, och EU måste även ha råd med utvidgningen eftersom den annars äventyrar integrationen.

Vårt övergripande syfte är en fortsatt utveckling. Senare anslutningar av ytterligare länder bör inte uteslutas, men allt måste ske i enlighet med reglerna och villkoren.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE) . – (RO) Att förstärka EU:s roll som aktör på den internationella arenan är inte möjligt utan en ständig anpassning till 2000-talets globala perspektiv.

Här utgör utvidgningen och de tidigare utvidgningarna en geostrategisk komponent, inklusive den senaste år 2007, som har visat på de odiskutabla fördelarna med denna process. Det är därför mycket viktigt att processen fortsätter och jag välkomnar bekräftelsen i betänkandet att vi står fast vid det bindande åtagandet gentemot länderna på västra Balkan.

Likväl är det inte mindre viktigt med ett tydligt europeiskt perspektiv till de europeiska partnerländer som omfattas av grannskapspolitiken, inklusive Moldavien.

Jag vill påminna om att vi talar om europeiska länder som redan har uttalat sin målsättning att uppnå utsikter till medlemskap och i Romfördraget fastställs det uttryckligen att varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem i gemenskapen förutsatt att Köpenhamnskriterierna är uppfyllda.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att ...

(Talmannen avslog talarens begäran om ytterligare talartid.)

  Ioan Mircea Paşcu (PSE) . – (EN) Herr talman! Irlands bakslag när det gäller Lissabonfördraget har gett utvidgningsskeptikerna luft under vingarna. EU måste sluta överväga nya medlemmar eftersom det helt enkelt inte finns utrymme för dem. I strikt juridiska ordalag är detta naturligtvis för närvarande sant, men samtidigt måste vi göra en klar åtskillnad mellan Lissabonfördraget och utvidgningen. För det första är syftet med fördraget inte utvidgning i sig utan EU:s anpassning till globaliseringen, och för det andra är utvidgningen snarare en politisk än strikt juridisk fråga.

Utvidgningen är en maktfaktor med dragningskraft och auktoritet precis som absorberingsförmågan – saker som vi inte missar att göra anspråk på för EU:s räkning. Därför bör den strategiska planeringen, de nuvarande förhandlingarna och nya initiativ till ytterligare utvidgning fortsätta parallellt med strävan att ratificera Lissabonfördraget.

  Andrew Duff (ALDE) . – (EN) Herr talman! Jag vill be Jean-Pierre Jouyet förklara och motivera den exceptionella situationen i det franska parlamentet att använda folkomröstning för att sanktionera den turkiska anslutningen. Håller Jean-Pierre Jouyet inte med om att valet av ett sådant populistiskt instrument vore helt fel för att ratificera ett internationellt fördrag?

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE) . – (RO) Utvidgningen har visat sig vara ett av EU:s mest kraftfulla politiska instrument för att främja dess strategiska intressen av stabilitet, säkerhet och undvikande av konflikter. Detta har bidragit till större välstånd, tillväxtmöjligheter och till att garantera livsviktiga transport- och energikorridorer.

EU:s utvidgningspolitik har varit framgångsrik både för EU och Europa i allmänhet. I detta sammanhang är det viktigt att föra en öppna dörrens politik gentemot både kandidatländer och potentiella kandidatländer samt länder med utsikter till medlemskap i den östra delen av kontinenten. Detta förfarande kräver naturligtvis att nödvändiga kriterier och åtaganden uppfylls.

För att fortsätta utvidgningen måste vi hitta en gångbar lösning för att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft.

  Monika Beňová (PSE) . – (SK) Vi har lyssnat till ord som utvidgningströtthet, kris och konsolideringsbehov. Dessa ord och denna inställning är mycket nedslående och vittnar snarare om hjälplöshet och elitism än en förmåga att aktivt genomföra visionen om ett enat Europa.

Konsolidering är inte ett problem för de länder som anslutit sig till EU under de senaste två utvidgningarna, utan främst för de äldre medlemsstaterna. De borde fråga sig varför de behöver konsolidering. När det gäller utvidgningströtthet är det vi som plågas av motsägelsefulla åsikter och ståndpunkter, inte de länder som är villiga att uppfylla alla våra krav och villkor för att kunna bli EU-medlemmar.

Vår hållning mot Turkiet är exempelvis tragikomisk eftersom vi i dag inte ens kan säga om vi kommer att vilja släppa in Turkiet i vår elitistiska krets när Köpenhamnskriterierna är uppfyllda, vilket betyder att frågorna eller alla frågor som ...

(Talmannen avbröt talaren.) <BRK>

  Marios Matsakis (ALDE) . – (EN) Herr talman! Det är uppmuntrande att höra att den franska ministern i stort sett säger att Turkiet måste normalisera förbindelserna med Cypern för att visa sin vilja att fortsätta med utsikterna till medlemskap.

Det är förvisso ofattbart och motsäger all logik att EU ska fortsätta anslutningsförhandlingarna med ett land som vägrar att erkänna en av EU:s medlemsstater och fortsätter att ockupera delar av den staten. Jag förstår att en morot och piska-politik måste användas när det gäller ett land där demokratin ständigt attackeras av militären, men det finns gränser för tålamodet och toleransen.

Vi har suttit i gemensam dialog med Cypern. Detta är ett gyllene tillfälle för kommissionen och rådet att hos Turkiet kraftigt inskärpa behovet av att visa god vilja – inte enbart mot Cypern utan mot EU på det hela taget – genom att omedelbart dra tillbaka ockupationsstyrkorna från Cypern och omedelbart genomföra Ankaraprotokollet. Dessa åtgärder skulle otvivelaktigt bli en katalysator för en lösning på Cypernfrågan.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. − Jag har fått information om att vi har väldigt dåligt med tid, så alla kommer inte att kunna yttra sig.

Till er som har begärt ordet vill jag påpeka att ni kan lämna in era anföranden skriftligen, så att de kan föras till sammanträdesprotokollet.