Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 9 juli 2008 - Strasbourg

16. Situationen i Zimbabwe (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Zimbabwe.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I presidentvalet i Zimbabwe nyligen blev Robert Mugabe omvald till sitt lands president i ytterligare fem år. Den andra valomgången ägde rum efter att den enda motkandidaten, Morgan Tsvangirai, dragit sig ur valet, vilket innebar att Robert Mugabe kunde vinna 85 procent av rösterna. Valet beskrevs av många statschefer, inklusive afrikaner, som en parodi på demokrati. Det gjorde även FN:s generalsekreterare som betraktade det som olagligt.

Omedelbart efter att Robert Mugabe avlagt ämbetseden reste han till Sharm el-Sheikh för att delta i Afrikanska unionens toppmöte den 30 juni och den 1 juli i år. Under toppmötet startade Nigeria en livlig diskussion om valet. Man antog en resolution där man uttryckte sin djupa oro över situationen i Zimbabwe. Man betonade att valobservatörer från Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), Afrikanska unionen och det panafrikanska parlamentet hade utarbetat kritiska rapporter och att det förekommit våld och dödsfall.

I resolutionen uppmanade man även Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai att inleda en dialog i det zimbabwiska folkets intresse, att bilda en nationell enhetsregering och att stödja SADC:s medlingsuppdrag.

Mot bakgrund av denna utveckling håller det internationella samfundet på att mobilisera sig. Förenta staterna har presenterat en resolution för FN:s säkerhetsråd där de kräver sanktioner mot Zimbabwe – ett vapenembargo, frysta tillgångar och reseförbud. De inkluderar även ett tillägg där de räknar upp 14 personer som ska bli föremål för sanktioner, bland annat Robert Mugabe och andra politiker, varav de flesta redan står med på EU:s sanktionslista som antogs 2002.

Kanada har också trappat upp sina åtgärder och Europeiska rådet förklarade den 20 juni sig berett att vidta ytterligare åtgärder som för övrigt kommer att granskas tillsammans med kommissionsledamot Louis Michel den 22 juli. Omedelbart efter den andra valomgången den 29 juni fördömde EU:s ordförandeskap den kraftfullt för att vara odemokratisk. Ordförandeskapet betonade på EU:s vägnar i ett färskt uttalande av den 4 juli att det inte tänkte acceptera resultatet från det oegentliga valet den 27 juni och att den enda möjliga lösningen var en övergångsformel baserad på resultatet av den första valomgången.

Det är också viktigt att Afrika regionalt uttryckt sin oro mot bakgrund av en kris och vi måste framförallt stödja Afrikanska unionens men även SADC:s insatser. Vi måste framförallt se till att principerna i Afrikanska unionens stadga om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter efterlevs. Det vore bra om Afrikanska unionen och FN deltog i den här strategin i syfte att komplettera SADC:s regionala perspektiv med ett afrikanskt och ett internationellt perspektiv.

I sin resolution uppmanade Afrikanska unionen också de berörda staterna och parterna att inte vidta åtgärder som sannolikt kan skada diskussionsklimatet. Den signalen skickades framförallt till EU. EU kommer trots det inte att avstå från att börja utöka listan över personer som är skyldiga till våld och som är föremål för riktade sanktioner i form av nekande av visum eller frysta tillgångar. EU måste också se till att det får ett förbehåll om de planerade undantagen från viseringsförbudet och införandet av nya sanktioner, särskilt ekonomiska sanktioner. Alla dessa repressalier kommer naturligtvis också att vara beroende av vilka framsteg som görs i förhandlingarna.

Förhandlingarna mellan de båda parterna bör börja så snart som möjligt. Jag tror att kommissionsledamoten kommer att bekräfta detta, även om resultatet av dem är ovisst. Vi anser att de i vilket fall som helst måste bygga på resultatet av den första valomgången den 29 mars, som ger den sannaste bilden av det zimbabwiska folkets vilja, medan den andra valomgången var odemokratisk. Någon form av koalition kan vara en tillfällig åtgärd för att få till stånd ett nyval som är fritt, demokratiskt och öppet, som Robert Mugabes motkandidat förklarade.

Slutligen vill jag nämna att G8-länderna vid sitt senaste möte som precis har avslutats planerade ytterligare ekonomiska sanktioner mot dem som låg bakom våldet vid det förra valet. Så här är vi nu och vi måste fortsätta att utöva påtryckningar för att få slut på detta oacceptabla lagbrott.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att under dagens åsiktsutbyte kunna berätta för er om framtida planer och tankar om vilken roll vi skulle kunna spela när det gäller att stödja alla insatser för att hitta en lösning på krisen som kan godtas av alla de huvudsakliga politiska aktörerna och som framförallt är varaktig och som kan bli början på en ny era av välgång för ett land och ett folk som behöver det så väl.

Strax före det här sammanträdet började hade jag möjlighet att tala med Jean Ping, ordförande i Afrikanska unionens kommission, och för omkring en halvtimme sedan hade jag en ganska lång diskussion med oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Jag har således färska nyheter, som naturligtvis inte har blivit definitivt bekräftade än, men till slut kan jag kanske ge er mer detaljerad och mer uppdaterad information.

Först vill jag naturligtvis dela min djupa oro över situationen med er. Som jag uttalade mig om offentligt både före och efter händelsen tyckte jag att det var oerhört tråkigt att det, som ministern sa, blev en andra valomgång i presidentvalet, trots det internationella samfundets många vädjanden om att den skulle skjutas upp, däribland för övrigt från Zimbabwes afrikanska partner. Naturligtvis färgade det extrema politiska våldet och de systematiska hotelserna valet och berövade det på all legitimitet och trovärdighet.

Som jag, liksom EU:s ordförandeskap, upprepade gånger har sagt offentligt är det mot bakgrund av de omständigheter som omgav den andra valomgången helt uteslutet att tillskriva någon som helst legitimitet till den president som valdes. Det måste upprepas om och om igen att det var en felaktigt vunnen seger och att den är mycket långt från den anda av demokratisk renässans som präglar Afrika idag. Vid Afrikanska unionens toppmöte i Egypten där president Robert Mugabe deltog hölls en mycket spänd och het debatt mellan de afrikanska ledarna, en debatt som av många har beskrivits som exempellös.

Afrikanska unionen är i sin resolution kritisk till president Robert Mugabe och uppmanar honom att försöka nå en politisk överenskommelse med Morgan Tsvangirai, ledaren för Rörelsen för demokratisk förändring, i syfte att bilda en nationell enhetsregering. Dessutom uppmanade Afrikanska unionen SADC att fortsätta sitt arbete med att försöka få till stånd en politisk överenskommelse. Vi skulle verkligen kunna se resolutionen som otillräcklig. Vi skulle framförallt kunna kritisera det faktum att Afrikanska unionen avstod från att uttrycka en tydlig åsikt om president Robert Mugabes eventuella legitimitet. Det måste emellertid påpekas att resolutionen under rådande omständigheter innebär ett betydande framsteg. Naturligtvis är frågan inte avslutad. Det är viktigt att Afrikanska unionen och SADC konkret kan visa att de är fast beslutna att hitta en politisk lösning.

Ur det perspektivet har EU och andra internationella aktörer klargjort vad de räknar med att se. En sådan politisk överenskommelse måste baseras på resultatet av den första valomgången som återspeglade det zimbabwiska folkets fritt och demokratiskt uttryckta åsikt. Resultatet av den andra valomgången får inte tas som utgångspunkt för medling och för förhandling. Vi anser med andra ord att den politiska lösningen kommer att innebära en koalitionsregering under ledning av Morgan Tsvangirai som premiärminister, som måste ha den yttersta makten och som dessutom bygger på den majoritet som han har i parlamentet.

För EU:s del finns det fortfarande alla möjligheter. För det första är vi beredda att stödja SADC:s och Afrikanska unionens insatser och vi räknar med att se konkreta framsteg under de kommande två veckorna.

Om det nås en konstruktiv politisk överenskommelse som återspeglar resultatet i den första valomgången är vi naturligtvis beredda, vilket vi också har sagt, att gradvis börja återuppta förbindelserna med Zimbabwe. Vi är dessutom beredda att börja omgående. Jag vill påminna er om att jag när programmet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden inrättades såg till att arbetet bedrevs som om demokratin hade återinförts i Zimbabwe för att undvika att straffa det zimbabwiska folket för den tragiska situation som de befinner sig i.

Nu över till de båda samtal som jag nyss har haft här i eftermiddag inför det sammanträde jag skulle ha med parlamentet. Först samtalet med Jean Ping. Vad är problemet? Problemet idag är att alla i Afrikanska unionen är överens om att de bör stödja förhandlingarna mellan Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai och att huvudprinciperna naturligtvis bör vara att regeringen ska ledas av oppositionsledaren, Morgan Tsvangirai, att denna regering eventuellt ska bygga på en koalition där Tsvangirais parti, som är i majoritet i parlamentet, naturligtvis har en dominerande ställning och att regeringen måste ha den yttersta och mest omfattande makten i verkställande beslut.

Som jag tror att ni vet tycks detta synsätt vara omtvistat i nuläget. Det blir ännu mer komplicerat av att Morgan Tsvangirai har uttryckt vissa tvivel över huruvida medlingen är välbalanserad och vill uppenbarligen ge medlingen en ram, en inramning, låt oss säga stöd, som gör det möjligt att garantera en balans. Jag lägger inte någon värdering i det jag säger, jag förklarar helt enkelt bara hur situationen ser ut. För tillfället har Jean Ping försäkrat mig om att arbetet – jag ska inte säga medlingsarbetet utan arbetet – med att förbereda oss för denna utveckling är på gång och att det om allt går väl bör finnas en verklig chans att inleda detta under de kommande dagarna.

Jag hade därefter ett ganska långt samtal med Morgan Tsvangirai. Han bekräftade att han stödde idén om en regering med medlemmar från Zimbabwe African National Union Patriotic Front men att han naturligtvis skulle ha sista ordet när det gäller att utse vilka personer som skulle ingå i den. I princip, även om han inte formulerade det så, är det lite som situationen i Kenya, även om (och det håller jag med om) de två situationerna inte kan jämföras. De är inte alls lika. Folk utnyttjar möjligheten att agera som om de vore identiska men om man ser på det helt objektivt, och män och kvinnor är olika, är situationen en helt annan. Det är alltså den första punkten.

För det andra ville han gärna se en permanent förhandlingsgrupp, det vill säga en grupp som ska leda medlingsarbetet, vilket naturligtvis skulle försäkra honom om att det blir balans. Naturligtvis ville han att gruppen skulle vara underställd Afrikanska unionen eller FN, som ministern sa. Jag tycker att han verkar rimligt optimistisk – han menar att det börjar hända saker. Han tycker uppenbarligen att frågan om sanktioner är relevant och han betonade någonting som jag tror att vi alla höll med om, nämligen att om det införs sanktioner så måste de tillämpas på enskilda personer och får givetvis inte påverka befolkningen, vare sig direkt eller indirekt.

Jag har en känsla av att Afrikanska unionen är fullt medveten om vilket ansvar den har, att den är aktivt engagerad, att den genom medling försöker få till stånd en lösning där man, vilket ministern betonade, i varje fall helst tar hänsyn till behovet av att låta resultatet i den första valomgången avgöra vem som får den verkställande makten, eftersom det är det enda resultat som ger legitimitet åt dem som drar nytta av den.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Situationen i Zimbabwe har nått den absoluta botten i politiskt, ekonomiskt och humanitärt avseende. Folket där hålls gisslan av en regim som inte vill överge makten eftersom kotteriet runt presidenten, militära befäl och säkerhetstjänsten vill bli ännu mer förmögna på bekostnad av landets resurser. För detta ändamål finansierar de milistrupper och missbrukar polis och militär som terroriserar befolkningen över hela landet.

Enligt SADC:s (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap) standarder var parlamentsvalet den 29 maj vare sig fritt eller rättvist. Den landsomfattande skrämselkampanjen som följde på detta med dussintals dödade och tusentals skadade och förföljda gjorde att vinnaren i den första omgången, Morgan Tsvangirai, inte kunde skicka ut sina väljare att rösta eftersom de var rädda för att bli straffade om de gjorde det. Ledaren för Panafrikanska parlamentets valobservatörsstyrka, Marwick Khumalo, och SADC:s styrka bedömde händelserna den 27 juni så här:

– (EN) ”Den atmosfär som rådde i landet bäddade inte för genomförandet av fria, rättvisa och trovärdiga val. Valet representerade inte det zimbabwiska folkets vilja.”

– (DE) Vad som är viktigt nu är att skapa ett övergångsscenario som leder till att en legitim regering och en legitim president kommer till makten. Här spelar AU och SADC en mycket viktig roll. Tyvärr har inte president Thabo Mbeki åstadkommit någonting med sina år av tyst diplomati. Han har inte heller fått förtroende från båda sidorna i konflikten och han vet själv bäst varför.

Jag vill uppmana de politiska partierna i Sydafrika att själva ta initiativ. Jag ber kollegerna från Sydafrika att man i det sydafrikanska parlamentet bestämmer sig för att frysa konton och tillgångar i Sydafrika som tillhör profitörerna i Mugabes regim. De bör heller inte tillåta att Grace Mugabe och andra går och shoppar i Kapstaden eller Sandton medan människor svälter. Jag ber dem att visa solidaritet med de tre miljoner zimbabwierna i landet som kommer att återvända hem när Mugabes herravälde upphör och som då ger plats åt fyra miljoner arbetslösa sydafrikaner. Vi lyckades med att utöva påtryckningar på europeiska företag att dra sig tillbaka från Zimbabwe eftersom deras verksamheter bidrog till att stabilisera regimen.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! President Robert Mugabe har använt obefogat mycket våld och visat ett skandalöst förakt mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna genom att gripa åt sig makten och ta en redan illa medfaren befolkning som gisslan.

Den socialdemokratiska gruppen fördömer detta våld och anser inte att den sittande makten har någon legitimitet. Men i första hand är det den zimbabwiska befolkningen som de europeiska socialdemokraterna tänker på. FN:s organ för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) uppskattar att fem miljoner zimbabwier riskerar att hamna i svår hungersnöd i början av 2009.

Vi vet att en tredjedel av Zimbabwes befolkning överlever enbart tack vare internationellt bistånd. Därför är det absolut nödvändigt att Europeiska kommissionen, rådet, samtliga medlemsstater och hela världssamfundet utövar största möjliga påtryckningar på de zimbabwiska myndigheterna för att ge fritt tillträde till internationellt bistånd för den mest sårbara befolkningen. Vi kan inte nog betona detta eftersom Mugabes nuvarande ställning helt enkelt är kriminell.

Om vi ber Europeiska unionen och världssamfundet att införa stränga sanktioner mot Zimbabwe, vilket är en möjlighet som ni har tagit upp, herr minister, måste vi samtidigt vara noga med att de inte drabbar befolkningen utan riktas mot den regim som är ansvarig för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det terrorvälde som råder i landet.

Självfallet måste vi också uppmana EU och regionala organisationer som SADC att vägleda Zimbabwes valda parlament och civilsamhället för att lösa den aktuella krisen snabbt och demokratiskt.

Jag vill snabbt ta upp en sista punkt som gäller de 200 000 fördrivna zimbabwierna. Vi vill be deras sydafrikanska grannar och i synnerhet president Thabo Mbeki att agera ansvarsfullt och inte skicka tillbaka de zimbabwiska flyktingar som har tagit sin tillflykt till Sydafrika.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Folket i Zimbabwe har lidit oerhört. Efter år av hot, brutalitet och ekonomisk kollaps kom nu valet som spiken i kistan. Sedan valet har våldet fortsatt obehindrat. Minst 90 personer har dödats sedan den första valomgången den 29 mars och så sent som i måndags attackerades boende i ett läger för internflyktingar öster om Harare och fördes bort.

Vi kanske lockas att bara vrida våra händer i förtvivlan, men jag anser att det finns saker som EU kan göra för att lösa den här krisen. För det första kan EU erbjuda diplomatiskt stöd till dem söker en väg framåt via en tillfällig övergångsregering som omfattar alla parter i civilsamhället och respekterar valresultatet från den första omgången.

Att under en övergångsperiod ha en koalition är en afrikansk taktik som har fungerat tidigare i flera andra länder som Togo och Demokratiska republiken Kongo.

I resolutionsförslaget konstateras dock att President Thabo Mbeki har misslyckats med sin tysta diplomati och det kan mycket väl vara så att ett annat afrikanskt grannland som respekteras av båda sidor kan vara bättre lämpat att agera mellanhand i sådana förhandlingar. Och om det finns en annan internationell partner skulle det också vara till hjälp i förhandlingarna.

För det andra måste vi öka påtryckningarna mot Robert Mugabe i världssamfundet. Att Ryssland anslöt sig till uppmaningarna vid G8-mötet att införa sanktioner var mycket uppmuntrande och jag välkomnar rådets kommentarer om att utöka sanktionerna mot ett antal länder.

För det tredje måste vi planera för den dag då Zimbabwe har en legitim regering och vi kommer att behöva ett omfattande paket med internationellt stöd.

Till sist får vi inte glömma att vanliga zimbabwier befinner sig en mycket svår situation och behöver grundläggande stöd enbart för att hålla sig på fötter.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Europeiska unionen har haft sanktioner mot socialistdiktatorn Robert Mugabe under en lång tid, men dessa sanktioner tillämpas inte alltid på ett tydligt och konsekvent sätt. För det portugisiska ordförandeskapet var det till exempel inga problem att bjuda in Mugabe till toppmötet mellan EU och Afrika.

EU borde också ha protesterat häftigare mot det absurda faktum att Mugabe fick delta i FAO:s toppmöte i Rom för inte så länge sen. Reseförbudet för Mugabe och alla högre tjänstemän i regimen måste vara vattentätt och utökas ytterligare. Vi bör i vilket fall överväga att generellt utöka sanktionerna mot Mugabes regim. Dessa sanktioner måste vara kraftfulla och entydiga och vi måste också sätta press på regeringen i Sydafrika som med sin ”tysta diplomati” faktiskt har gett Mugabes regim mer tid.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Krisen i Zimbabwe flammade inte upp plötsligt över en intet ont anande värld. Det är sextonde gången på åtta år som vi diskuterar ett resolutionsförslag om Mugabe, som systematiskt och avsiktligt har plundrat sitt land, förstört ekonomin och förtryckt det zimbabwiska folket.

Reaktionerna från världssamfundet har ända till helt nyligen varit patetiska. Äntligen har Europeiska unionen infört målinriktade sanktioner – men kunde inte ens hålla fast vid dem ordentligt. Afrikanerna – med undantag för några få aktningsvärda – har bara hejat på Mugabe. De borde skämmas.

Vad måste göras? För det första måste rådet tydliggöra att inget EU-land kommer att erkänna Robert Mugabes orättmätiga regim. Det gläder mig att EU utökar sina sanktioner.

För det andra måste EU och dess medlemsstater övertyga de afrikanska länderna, speciellt SADC, om att ansluta sig till sanktionerna mot Mugaberegimen om förhandlingarna strandar.

För det tredje måste medlemmarna i Joint Operations Committee – den militära liga som står bakom Mugabe – informeras om att de kommer att hållas ansvariga för de systematiska grymheter som det zimbabwiska folket utsätts för. Det är inte för sent för vissa högre tjänstemän inom armén eller polisen – eller högre ZANU-PF-tjänstemän för den delen – att överge Mugabe och gå över till de demokratiska krafterna.

För det fjärde bör Frankrike uppmana till ett brådskande möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève för att ta upp situationen i Zimbabwe och, för det femte, krävs mer kraftfulla åtgärder från Förenta nationerna.

Framför allt måste vi aktivt uppmuntra Afrikanska unionen att engagera sig på ett mer positivt och aktivt sätt och kräva en regering med nationell enighet. Detta ska naturligtvis ske med utgångspunkt i valresultatet den 29 mars och inte den fars vi såg den 27 juni, vilket både rådets ordförande och kommissionen har förklarat.

Vi har hört från MDC:s talesman, Nelson Chamisa, att det för närvarande inte pågår några förhandlingar mellan ZANU-PF och MDC. I stället fortsätter våldet. Afrikanska unionen måste kämpa för att få slut på våldet och att utse en medlare, som har stöd av observatörerna och har MDC:s förtroende.

Mugabe försöker återigen att vinna tid. Det måste till en tidsfrist för att förhandlingarna ska kunna slutföras med gott resultat och att någon under tiden erbjuder Mugabe ett ålderdomshem.

  Glenys Kinnock (PSE). - (EN) Herr talman! Jag måste precis som många andra kommentera att parlamentet som valdes i laga ordning den 29 mars i Zimbabwe aldrig har sammanträtt och att dess valda ledamöter fortfarande trakasseras, hotas och utsätts för våld.

I vår resolution efterlyser vi en utökning av sanktionerna och naturligtvis måste vi också ansluta oss till FN:s uppmaningar om ett internationellt vapenembargo, internationellt reseförbud och frysning av tillgångar.

Vi vet vilka upprorsledarna är som vi måste inrikta oss på, vi vet också vilka hans hejdukar och vapendragare är. Vi har Chihuri, polischefen, Shiri, chefen för flygvapnet, Gono, centralbankens direktör, Chinamasa, justitieministern och Bonyongwe, chefen för underrättelsetjänsten. Det är dessa personer som vi kan och måste inrikta oss på. Vår resolution återspeglar tydligt och klart de förutsättningar som MDC har angett.

Alla samtal måste baseras på resultatet av valet den 29:e mars som MCD vann och inte på det skamliga omvalet i juni.

Övergångsåtgärder måste utformas som leder fram till en ny konstitution – ingen har nämnt att det är vad Morgan Tsvangirai efterfrågar – som följs av nya val. Han uttrycker sig mycket tydligt och jag citerar: ”Jag vill inte ha några maktuppgörelser och heller ingen maktuppdelning”.

Som Geoffrey van Orden sa pågår inga förhandlingar, så vi bör inte känna någon tillförsikt i den nuvarande situationen.

Det måste till ytterligare en medlare. Tydligen är inte Thabo Mbeki kapabel att klara det själv och vi vill att en företrädare för Afrikanska unionen tillsätts. Denna företrädare måste vara i samma position som president Mbeki och då tänker jag på personer som Joaquim Chissano och John Kufuor.

Till sist måste den okontrollerade brutaliteten och det våld som staten står bakom upphöra och det är därför världssamfundet måste agera, och det snabbt, för det lidande zimbabwiska folkets skull.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Zimbabwe, som en gång var hoppets ledstjärna, ett exempel på afrikanskt självstyre och ledande bland afrikanska stater, är nu ett epicentrum för afrikansk förtvivlan och hopplöshet. Folket i Zimbabwe förtjänar något bättre och det måste de få. För att detta ska bli verklighet krävs ett slut på den regim som leds av Robert Mugabe, en mördande ligist.

I världssamfundet måste vi bli tuffare i våra föresatser mot den tyranniska Mugaberegimen. Jag välkomnar att FN:s säkerhetsråd överväger att införa ytterligare sanktioner mot ledarskapet i Zimbabwe, men också införandet av ett vapenembargo. Hur kan det komma sig att ett land där fem miljoner människor är beroende av livsmedelshjälp, där inflationen har överstigit tio miljarder procent och där en brödlimpa nu kostar över 1 miljard zimbabwiska dollar, fortfarande har en av de bäst rustade arméerna på den afrikanska kontinenten och är helt översållade med vapen? Det är ett ytterst besynnerligt tillkännagivande.

Den senaste presidentkampanjen var inte något legitimt val. Brutaliteten från Mugabes regim ledde till att 90 personer dödades, 3 500 skadades och ytterligare 200 000 personer fördrevs under kampanjen. Det är knappast komponenterna i en fri, rättvis och öppet demokratisk kamp.

Sydafrika och andra afrikanska länder måste intensifiera påtryckningarna mot Robert Mugabe. Nelson Mandela hade rätt när han sa att ledarskapet i Zimbabwe var ett tragiskt misslyckande. Sydafrika har ett starkt politiskt inflytande över Mugabes regering och Sydafrika måste visa ett starkt och beslutsamt ledarskap i denna fråga, inte bara för folket i Zimbabwes skull utan också det afrikanska folket som måste stå och se på när denna ledare för sitt land i fördärvet.

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Herr talman! För att inte upprepa vad mina kolleger redan har sagt kommer jag att koncentrera mig på öppnandet av parlamentet.

Vid valet vann oppositionen en majoritet och den 17 juli hade ännu inget parlament bildats i landet. Som parlamentariker måste vi inrikta oss på att utöva påtryckningar från EU:s sida för att se till att löftena om demokrati kan förverkligas i ett parlament med en majoritet från oppositionen. Processen behöver knuffas igång. Efter hyckleriet under presidentvalet måste vi verkligen göra allt som står i vår makt för att se till att parlamentet kan fungera efter det parlamentsval som gav oppositionen en oomtvistlig majoritet.

Den andra punkten gäller medlaren. Det är helt klart att Sydafrika, minst sagt, har nått gränserna för sin medlingskapacitet. Därför är det viktigt att ytterligare en medlare stöder, om inte ersätter, den sydafrikanske presidenten. I annat fall kommer även medlingen att ge intryck av en korrupt mekanism, styrd av den zimbabwiska regeringen.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det är inte längre bara Robert Mugabe och hans regim som har ögonen på sig. Mugabe har på grund sina fruktansvärda gärningar och hela den här tragiska farsen redan fördömts av en internationell opinion. Nu är det världssamfundet som har ögonen på sig. Det är Thabo Mbeki, det är SADC och AU, det är Kina, det är vi i EU och det är Förenta staterna. Det zimbabwiska folket, Morgan Tsvangirai och MDC förtjänar allt vårt stöd och vår solidaritet i dessa svåra tider. Vi skulle kunna bjuda in Morgan Tsvangirai till ett sammanträde i utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling i juli eller september.

Vi hör fortfarande förskräckliga nyheter från Zimbabwe om våldet där. Vi får inte misslyckas. Morgan Tsvangirai och MDC:s majoritet förtjänar inte bara ord eller någon slags tröstande ståndpunkt utan i stället att installeras i sitt ämbete enligt resultaten från valet den 29 mars. Världssamfundet kommer om det misslyckas med övergången – om vi misslyckas – att överösas med skam. Det hoppas jag inte händer.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Mugabes regim är inte bara ansvarig för valfusk utan också för godtyckliga arresteringar och tortyr av hundratals medborgare i Zimbabwe under flera år.

Hittills verkar inte resolutioner och sanktioner ha gett någon effekt. Jag menar att det nu är dags att inleda åtgärder för att ställa Robert Mugabe inför en internationell domstol, anklagad för brott mot mänskligheten. Jag vet att Zimbabwe inte har undertecknat konventionen om den internationella domstolen i Haag, men jag är säker på att vi kan finna något annat förfarande som grundar sig på internationell rätt. Kommissionsledamot Louis Michel eller rådets ordförande kanske kan upplysa oss om det.

Det är enbart om en sådan drastisk åtgärd vidtas som jag tror att den afrikanske diktatorn och hans anhängare tvingas börja tänka och lyssna till förnuftet. Detta skulle så småningom befria deras land och världssamfundet från deras kriminella närvaro.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Jag vill uppmana kommissionen att överväga och utarbeta ett förslag med åtgärder som har effekt på Robert Mugabe, som fortsätter att använda våld och helt och hållet struntar i resultatet från valet i mars. Nu är vi praktiskt taget maktlösa och det enda verktyg vi har kvar är ord. Jag betonar att man måste överväga vilka steg som kan tas för att få honom inför rätta så att det kan bli fred i Zimbabwe och folket där kan få en verklig möjlighet att åtnjuta de medborgerliga rättigheter som de har rätt till.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Zimbabwe behöver internationell hjälp och vårt stöd, men det behöver också skapa egna reformer. Europeiska unionen, Afrikanska unionen och Sydafrikanska republiken bör uppmuntra till en dialog mellan det regerande partiet och oppositionen. Zimbabwe måste börja sin vandring mot demokrati och utse en regering med nationell enighet. […] FN-initiativ, enligt vilket ett embargo mot vapenleveranser till Zimbabwe skulle införas och tillgångar till personer närmast Mugabe skulle frysas. Åtgärder måste vidtas omedelbart för att få de humanitära organisationerna att fungera. En lösning kunde vara att ge bistånd till de regioner som är i störst behov av hjälp från icke-statliga organisationer.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Robert Mugabe lyssnar inte och det är beklagligt för om han gjorde det skulle han göra det enda rätta och gå tillbaka till valet i mars och acceptera resultatet. En av de mest skamliga saker som har hänt tycker jag var när Mugabe deltog i Världstoppmötet om livsmedel och tilläts vara med i paraden när det är han som bär skulden till ett av de största globala problemen med livsmedelsförsörjning i sitt eget land och på sin egen kontinent.

Senast förra veckan talade jag med en jordbrukare från Zimbabwe vid en konferens i Bryssel. Det är rent skrämmande hur basen för livsmedelsproduktionen har skadats. Någon annan sa att det är förfärande att ett land kan vara beväpnat upp till tänderna, samtidigt som folket utsätts för hunger, våld, hot och tortyr.

Sydafrika måste göra mer. Hela kontinenten måste vara sträng i sina fördömanden och vi måste uppmana och övertyga dem att det är helt rätt att göra så, för vårt folk förväntar sig att vi ska vidta definitiva åtgärder i en situation som är helt fruktansvärd.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Det som nu pågår i Zimbabwe är en utmaning för vårt samvetet och våra möjligheter att ingripa. Å ena sidan har vi en regering som använder våld mot sin egen befolkning, som vållar elände och som har utnyttjat det tysta godkännandet från andra afrikanska diktaturer och autokratier. Å andra sidan har vi de krafter som fredligt arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter: Zimbabwes folk, det internationella samfundet och – naturligtvis – EU.

Som redan har sagts här skulle EU kunna utnyttja sitt diplomatiska inflytande, införa sanktioner, vägra viseringar, sätta tryck på regionala makthavare och stödja demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare. Vad kan vi i Europaparlamentet göra? Vi kan stödja vår resolution i morgon och rekommendera att kommissionen och rådet tar dessa initiativ, men vi kan göra mer än så. Vi kan också bevisa att vi agerar i enlighet med våra ord och erbjuda oppositionsledaren Morgan Tsvangirai Sacharovpriset. Detta är vår utmaning till våra kolleger. På så sätt kommer vi att kunna belöna en kamp och samtidigt bidra till en demokratisk och fredlig seger.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot Louis Michel, mina damer och herrar! Diskussionen har varit mycket tydligt och så är även de slutsatser vi måste dra av den. Folk har uttalat sig i starka ordalag och det är i sin ordning eftersom EU bara kan acceptera en enda lösning, nämligen att det zimbabwiska folkets vilja, så som den uttrycktes i den första valomgången, ska respekteras och att det är resultatet av detta val som ska ligga till grund för en eventuell lösning.

Tillsammans med kommissionen ska vi titta närmare på läget i Zimbabwe vid rådets kommande möte den 11 juli. Vi ska ta hänsyn till de åsikter som har uttryckts och de förslag som har lagts fram – inte till Frankrike, herr Van Orden, utan till ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, eftersom Frankrike i sig inte har någon makt som Frankrike, utan endast har det mandat som EU har givit det i detta sammanhang – inklusive ert förslag om att rådet bör kalla till ett extra möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève, under förutsättning att det går att göra så, förstås.

Vi ska följa Louis Michels rekommendationer som alltid är förnuftiga och erfarenhetsbaserade i fråga om fortsättningen av våra medlingsinsatser. Jag menar att när det gäller dessa insatser kan vi inte begära mer än vad Morgan Tsvangirai själv rekommenderade Louis Michel vid deras möte och jag anser att det är den ståndpunkten vi bör inta.

EU, rådet och kommissionen måste hålla kontakt med de berörda parterna, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), Afrikanska unionen och även Sydafrika – och än en gång vill jag välkomna den sydafrikanska delegation som är här hos oss i dag – och naturligtvis måste vi också ta hänsyn till den resolution som parlamentet ska rösta om i morgon i det arbete som rådet bedriver.

Jag har inget mer att tillägga och eftersom jag inte vill slösa hans tid ska jag lämna över till Louis Michel och hans erfarenhet och vältalighet i detta ämne.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jean-Pierre Jouyet och de andra talarna har sagt allt.

Naturligtvis kan jag bara helt och hållet ställa mig bakom de åsikter som har framförts, särskilt av Geoffrey Van Orden och Glenys Kinnock, men samtidigt måste jag tillägga att kommissionens makt främst ligger i diplomatins makt, men kanske också i förmågan att förbereda de åtgärder vi skulle kunna vidta om medlingsprocessen skulle lyckas frambringa en regering ledd av Morgan Tsvangirai – och detta är förstås vad vi alla önskar oss av helhjärtat och kommer att arbeta för med alla till buds stående medel

Därför håller jag fullständigt med om de åsikter som framfördes av Geoffrey Van Orden, Glenys Kinnock och alla de andra talarna, Fiona Hall, Alain Hutchinson och Michael Gahler – jag hoppas jag inte har glömt någon. Det är bara på en punkt jag inte håller med. Ni vet att jag brukar tala öppet. Jag håller inte med om att vi bör fördöma det portugisiska ordförandeskapet för att de anordnade ett toppmöte i Lissabon som vi hade väntat på i åratal och som fördröjdes av Zimbabwefrågan.

Detta toppmöte mellan EU och Afrika borde ha hållits för länge sedan och det var dags att agera. Vi vet mycket väl att Robert Mugabes närvaro berodde på att Afrikanska unionen inte ville begränsas av den andra parten, dvs. den europeiska parten, när den valde vem som skulle bjudas in. Därför anser jag att denna kritik är orättvis.

Dessutom vilja lyfta fram den särskilt svåra situation som Sydafrika befinner sig i. I Sydafrikas position är det lika svårt att flytta som för president Thabo Mbeki att ta på sig rollen som medlare. Alla vet mycket väl i det här fallet att i nuläget är det Sydafrika som är det första landet som drabbas av följderna av krisen i Zimbabwe – eller snarare oförmågan att lösa den krisen. Därför vill jag be er att försöka se på situationen utifrån Sydafrikas svårigheter. Jag menar också att Sydafrika driver medlingsprocessen lika samvetsgrant som de borde.

Jag håller förstås med om det som alla talare har framfört, nämligen att medlingsprocessen bör utvidgas, inte bara för att underlätta Sydafrikas position utan även för att ge de olika parter som är inblandade i lösningen på den här krisen en mer balanserad uppfattning av läget.

För att slutligen svara på en av de frågor som togs upp håller vi just nu på att förbereda ett verkligt paket för utveckling och humanitärt bistånd för att se till att Morgan Tsvangirai om han kommer till makten får omedelbart stöd så att Zimbabwes befolkning direkt får skäl att tro på denna förändring av styret och kanske även också på lokal nivå skapa en viss önskan om en ändrad regim, med stöd av lokal och allmän opinion och även med stöd av det aktivt inblandade internationella samfundet.

Jag vill bara gör ett sista påpekande om Afrikanska unionen. Jag vill ha lite större förståelse. Vad är Afrikanska unionens problem? Som jag redan har sagt är Afrikanska unionens problem att de måste balansera mellan två olika ståndpunkter. En ståndpunkt är öppet kraftigt kritiskt mot Zimbabwe och dess president, den andra anser att det krävs större flexibilitet, att sanktioner är bortkastade och att det inte bör införas några sanktioner. Det är alltså inte lätt att åstadkomma enhällighet inom Afrikanska unionen. Vi måste förstå detta och därför måste vi också tolka slutsatserna från Afrikanska unionens möten ur detta perspektiv, ur denna synvinkel.

Men jag måste säga att den information jag fick alldeles nyss leder mig att tro att enhälligheten just nu gör framsteg och att Afrikanska unionen kommer att kunna lägga fram nyttiga och effektiva förslag till hur vi ska komma ur den här krisen som är mycket beklaglig och en förolämpning mot alla dem i Afrika som stöder demokrati och arbetar för att främja den.

  Talmannen. − Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 10 juli 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Colm Burke (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De nyligen genomförda valen i Zimbabwe var en bluff där Robert Mugabe var den enda kandidaten efter det att Morgan Tsvangirai och andra medlemmar i Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) hade trakasserats tills de drog sig ur. Det borde hållas ett nytt presidentval i detta land, där statsunderstött våld, hotelser och mord förhindras kraftfullt.

Jag välkomnar gårdagens beslut vid G8-toppmötet i Japan om att införa finansiella och andra sanktioner mot medlemmar i Zimbabwes regering. Det är avslöjande att det har rått konsensus på den här nivån, till och med från Ryssland, om ett kraftfullt fördömande av Robert Mugabes styre. Det verkar sannolikt att FN:s säkerhetsråd kommer att anta en resolution om att Zimbabwe nu är ett hot mot den internationella freden och säkerheten. Jag vädjar till Kina att inte blockera denna viktiga åtgärd nästa vecka.

Jag beklagar att Afrikanska unionen inte gör tillräckligt för att isolera Robert Mugabe eftersom jag anser att denna union tillsammans med SADC och det panafrikanska parlamentet är de nyckelinstitutioner som bör få till uppgift att avlägsna en sådan här despot. De kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås just nu av Zimbabwes regering gränsar mot brott mot mänskligheten och jag menar att FN:s säkerhetsråd även bör överväga att överlämna medlemmar av denna regering till den internationella domstolen inom en inte alltför avlägsen framtid.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Valen i Zimbabwe nyligen var fullständigt olagliga och odemokratiska och har ådragit sig omfattande kritik och fördömanden från det internationella samfundet.

Även om läget i Zimbabwe har gett upphov till oro ett tag nu har resultatet av detta val och vittnesbörden om det brutala statsunderstödda våldet mot anhängare till Morgan Tsvangirais oppositionsparti MDC fört krisen till en annan nivå.

Zimbabwe befinner sig nu i en ytterst allvarlig situation. I tillägg till denna politiska kris har åratals vanskötsel under Robert Mugabes styre lämnat landets ekonomi i spillror och gjort valutan i princip värdelös. Den förväntade livslängden för både män och kvinnor ligger under 40 år och de senaste händelserna har fått många att lämna landet och söka skydd i afrikanska grannländer, vilket hotar stabiliteten i hela regionen.

Jag välkomnar denna resolution som betonar att EU otvetydigt ska avvisa resultatet av det senaste valet i Zimbabwe eftersom det var odemokratiskt och olagligt. Dessutom fördömer resolution helt och hållet Mugaberegimens användning av politiskt våld och det krävs sanktioner mot dem som stöder detta, både inom och utanför Zimbabwe.

(1) Se protokollet.