Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 9 juli 2008 - Strasbourg

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0414/2008).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Fråga nr 43 från Georgios Papastamkos (H-0455/08)

Angående: Bilindustrins prestationer i samband med koldioxidutsläppen

Är kommissionen tillfreds med det som den europeiska bilindustrin hittills har åstadkommit när det gäller att minska koldioxidutsläppen och bränslekonsumtionen? Anser kommissionen att dess initiativ om en revidering av direktivet om märkning av bilar (1999/94/EG⁽¹⁾) i relation till de här prestationerna är ett erkännande av den befintliga gemenskapsregleringens effektivitet vad bilindustrin angår?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Frågan är om kommissionen anser att den europeiska bilindustrins minskning av koldioxidutsläppen har varit tillfredsställande.

Svaret är nej och därför har vi föreslagit den obligatoriska minskningen fram till 2012.

Frågans andra del gäller huruvida initiativet om en revidering av direktivet om märkning av bilar är ett erkännande av den befintliga gemenskapsregleringens bristande effektivitet vad gäller bilindustrin. Svaret är ja och därför föreslår vi revideringen.

Jag skulle kunna nöja mig med dessa båda enkla svar, men jag vill utveckla min förklaring lite.

Vi har föreslagit en obligatorisk gräns för koldioxidutsläpp på 120 g 2012 i enlighet med strategin för koldioxidutsläpp och bilar. Detta ska åstadkommas med hjälp av bättre teknik för bilmotorer, vilket kommer att få ned utsläppen till 130 g/km och därefter ska utsläppen bringas ned till 120 g/km med annan teknik.

Jag bör påpeka att det fanns ett frivilligt avtal mellan biltillverkarna och den europeiska bilindustrin – och även med den japanska och koreanska bilindustrin om att bilar inte skulle släppa ut mer än 140 g koldioxid/km 2008. Tyvärr uppnådde man inte detta mål: år 2006 lågt utsläppen på 160 g och 2007 var de 159 g enligt de senaste siffrorna. Förbättringen med ett gram är förstås långt ifrån tillfredsställande.

Vi hoppas att parlamentet och rådet kommer att godkänna kommissionens förslag under medbeslutandeförfarandet så att vi kommer att få bilar som förbrukar mindre energi, mindre bränsle och släpper ut mindre koldioxid. Genom att förbruka mindre energi och mindre bränsle kommer konsumenterna att kunna göra stora besparingar, särskilt med de nuvarande bränslepriserna.

När det gäller märkning och konsumentinformation kommer vi vid årets slut att lägga fram ett förslag om hur den aktuella konsumentinformationen ska ges.

Jag måste nämna att Europaparlamentet har antagit en resolution om denna fråga. Några av punkterna i den är mycket positiva men det finns andra som jag inte kan hålla med om, till exempel att vi bör följa exemplet med tobaksreklamen även för bilar. Detta är två helt olika fall och därför kommer vi inte att följa exemplet med en obligatorisk informationsruta i reklamen.

Det finns andra sätt att informera konsumenter under förutsättning att de vänder sig till en bilhandlare när de köper bil och att de får information om koldioxidutsläpp och även om bränsleförbrukning i de broschyrer och skyltar som finns där.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! G8-medlemmarna föreslår att koldioxidutsläppen ska minskas med 50 procent fram till 2050. Men de länder som befinner sig långt framme i en snabb utveckling (Kina, Indien, Brasilien, Mexiko och Sydafrika) tycks inte reagera på detta förslag.

Anser ni att denna inställning kommer att påverka förhandlingarna om perioden efter Kyotoavtalet? Vilka förutsättningar har de viktiga förhandlingarna om perioden efter Kyotoavtalet efter detta förslag från G8?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Georgios Papastamkos fråga har förstås ingenting att göra med den första frågan om bilar som vi diskuterade, men den är ändå mycket viktig och aktuell, med tanke på den diskussion som fördes och det beslut som fattades vid G8-mötena i går och i dag.

Det är positivt att G8, som omfattar de åtta största ekonomierna i världen, har kommit överens om att minska koldioxidutsläppen med 50 procent fram till 2050. Som jag sa tidigare är detta förstås bara ett halvt steg eftersom de inte lyckades komma överens om några halvtidsmål för 2020, vilket är nödvändigt för ett internationellt avtal som effektivt kan bekämpa klimatförändringen.

När det gäller de andra stora länderna, de stora utvecklingsekonomierna som Kina och Indien, anser jag att denna fråga också har behandlats och diskuterats. För att åstadkomma en effektiv lösning på klimatförändringen måste naturligtvis också dessa länder delta, till exempel genom åtgärder för att begränsa ökningstakten i koldioxidutsläppen, hela tiden i enlighet med FN:s princip om gemensamma men åtskilda ansvarsområden.

Jag tror att avtal kommer att komma till stånd, både i fråga om det långsiktiga målet, där det råder ett övergripande samförstånd, och om halvtidsmålen, eftersom dessa avtal är nödvändiga för att uppnå det önskade resultatet 2009 i Köpenhamn.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Jag vill återvända till bilarna. När detta mål på 120 g fastställdes fanns det ett antal frågor om i vilken grad dessa 120 g skulle betraktas som ett genomsnitt för hela industrin och för liknande mätningar.

Har alla dessa frågor lösts eller kan vi förvänta oss att de blir lösta i tid så att industrin verkligen kan vidta åtgärder vid behov under den korta tid som står till buds?

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Jag undrar om det inte skulle vara mödan värt att erbjuda incitament för att få bort gamla bilar från marknaden eftersom de har den största förbrukningen och de största koldioxidutsläppen. Skulle ni kunna överväga ett system med incitament här?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är mycket intressant att skatteförmåner betonades i G8:s slutsatser. Inom EU skulle skatteförmåner kunna få stor betydelse för att främja köp av renare bilar. Vissa länder har vidtagit sådana åtgärder – Frankrike gjorde så nyligen och det verkar ha blivit mer framgångsrikt än väntat.

Vi är optimistiska när det gäller industrins förmåga att nå målet på 120 g fram till 2012. Det bör understrykas att de har känt till det här målet sedan 1995 och att de hade en frivillig överenskommelse om att nå 140 g per km 2008. I vilket fall som helst visar vår konsekvensbedömning och de kostnadsberäkningar som industrin har gett oss att de kommer att kunna åstadkomma detta i tid.

Kingrapporten, en mycket viktig och intressent undersökning som utfördes för det brittiska transportministeriets räkning, visar mycket tydligt att det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att uppnå detta mål fram till 2012. Naturligtvis bör det tas hänsyn till industrins farhågor och de särskilda problemen för varje enskild bilindustri. I vilket fall som helst är det upp till er – Europaparlamentet och rådet – att ta fram lösningar som både kan förverkliga våra miljömål och trygga den europeiska bilindustrins konkurrenskraft. Vi menar att det här förslaget kommer att motivera bilindustrin och att den kommer att få en fördel av att vara först på plan. Dessutom menar vi att de europeiska konsumenterna kommer att spara pengar genom att lägga mindre på energi, särskilt med dagens mycket höga oljepriser.

  Talmannen. −

Fråga nr 44 från Johan Van Hecke (H-0470/08)

Angående: Biobränslepolitiken

Kommissionsledamoten tillkännagav tidigare att Europeiska unionens prioriteringar i fråga om biobränslen måste omprövas, eftersom de förefaller påverka de fattiga ländernas livsmedelsförsörjning negativt. Men enligt kollegan Mariann Fischer Boel är biobränslenas konsekvenser för livsmedlen inte så farliga.

Enligt FN:s särskilde rapportör Jean Ziegler är den omfattande produktionen av biobränslen dock ett brott mot mänskligheten, mot bakgrund av hur den påverkar livsmedelspriserna runtom i världen. Även FAO konstaterar att biobränslenas snabba frammarsch fått priserna på ett antal jordbruksgrödor att hastigt skjuta i höjden och således bidragit till dagens livsmedelskris.

Enligt OECD kommer jordbrukspriserna att stiga ännu mera under de kommande åren. När kommer kommissionsledamoten att få klart för sig om detta för med sig skadeverkningar eller inte? Tänker kommissionen undersöka saken och, om så är fallet, när kommer kommissionsledamoten att kunna lägga fram en utvärdering?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) EU har beslutat om ett mål på 10 procent förnybara energikällor inom transportsektorn, det vill säga 10 procent 2020. Jag tycker det är viktigt att vi säger ”förnybara” eftersom det inte bara handlar om biobränslen – det är inte bara etanol eller miljödiesel. Det skulle kunna vara elbilar också, så vi måste göra denna åtskillnad.

Enligt min mening måste vi säga att en så lång ledtid gör det osannolikt att detta kan ha påverkat den prisnivå vi ser i dag. Enligt våra beräkningar skulle detta fram till 2020 leda till en höjning av spannmålspriserna på mellan 3 och 6 procent, priserna på raps skulle öka med ungefär 8–10 procent och solrosfrön skulle öka med 15 procent jämfört med 2006 års priser, under förutsättning att 30 procent kommer från andra generationens biobränslen.

Jag tycker mig se en viss tveksamhet hos några parlamentsledamöter. En av ledamöterna verkar inte hålla med, men jag anser att ni måste ta hänsyn till att en ganska stor del av dagens höjda livsmedelspriser beror på de höga oljepriserna. Vi har sett många beräkningar och konsekvensbedömningar från OECD och den senaste visar tydligt att om vi räknar med ett oljepris på 130 euro per fat leder detta till höjningar på mellan 9 och 13 procent av spannmålspriserna. Så detta hänger i hop med de ökande oljepriserna och inte med diskussionen om förnybar energi.

Jag anser också att det är uppenbart att konsekvenserna kan begränsas med den växande användning av andra generationens biobränslen som jag hoppas att vi kommer att få se och som uppmuntras genom vår politik.

Andra generationens biobränslen framställs av andra råmaterial än livsmedelsgrödor och kan utvinnas inte bara ur grödor som är särskilt avsedda för energi, utan också från källor såsom återvunnen vegetabilisk olja, animaliskt fett, biprodukter från skogsindustrin, restprodukter från skogsbruket, fast avfall samt gräs.

I det förslag till ett direktiv om att främja användning av energi från förnybara källor som kommissionen lade fram den 23 januari i år föreslog kommissionen att den bl.a. ska övervaka prisförändringarna för de varor som är förknippade med användning av biomassa till energi och alla andra positiva och negativa effekter på livsmedelssäkerheten i samband med detta.

Dessutom föreslog kommissionen att den vartannat år bl.a. ska lägga fram en rapport om vilka effekter EU:s biobränslepolitik får på livsmedelstillgången i exportländerna, människornas förmåga att betala för dessa livsmedel i utvecklingsländerna och mer övergripande utvecklingsfrågor.

Kommissionen redogjorde för sin syn på orsaken till den senaste tidens ökande livsmedelspriser i meddelandet – De stigande livsmedelspriserna – Riktlinjer för EU:s agerande.

Så med hänsyn till de nuvarande pristrendernas flyktiga och sammansatta karaktär kommer kommissionen att noggrant övervaka prisutvecklingen inom EU och internationellt och kommer att rapportera om lägesutvecklingen i slutet av året.

Precis som påpekades i meddelandet tyder kommissionens analyser på att EU:s nuvarande biobränsleproduktion inte påverkar dagens globala livsmedelspriser särskilt mycket, även om efterfrågan på jordbruksvaror också påverkas av biobränslemarknaden.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. För ett och ett halvt år sedan var biobränslen fortfarande mirakellösningen i kampen mot den globala uppvärmningen. Nu börjar man tala illa om dem och jag noterar att kommissionen ställer sig bakom förra veckans helomvändning av energiministrarna – även om den säkert kommer att förneka det.

Min fråga – kommissionen har bombarderat oss med siffror här – är om kommissionen håller med om Världsbankens undersökning där det påstås att 75 procent av biobränslena är ansvariga för 75 procent av ökningen i livsmedelspriserna i världen. FAO kommer fram till liknande slutsatser och FN:s särskilda rapportör, Jean Ziegler, beskriver den massiva biobränsleproduktionen som ett brott mot mänskligheten.

Delar Mariann Fischer Boel Världsbankens, FAO:s och FN:s åsikt?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För det första anser jag att vi kan se att förnybar energi och biobränsle nyligen har fått skulden för prisökningarna inom sektorn för jordbruksvaror. Det är uppenbart att det finns olika skäl till dessa höjningar. De ogynnsamma väderförhållandena i vissa delar av världen har haft stor inverkan – nästan fyra gånger så stor som effekterna av biobränslen.

För det andra har vi sett en enorm efterfrågan i Asien. I Kina och Indien börjar de nu äta kött, vilket betyder att de behöver importera mycket mer spannmål än de gjorde förr.

För det tredje har vi spekulation: investerare flyttar sina pengar från värdepapper, aktier och tegelstenar till jordbruksvaror, guld och silver. Detta är uppenbart.

Vissa länder har stängt sina gränser för export av jordbruksvaror och detta har också bidragit. Om vi ser på USA har det faktum att amerikanerna nu i väldigt stor omfattning använder majs för att producera bioetanol påverkat majssektorn. Självklart påverkar detta världsmarknadspriset på majs. Men i EU använder vi mindre än en procent av vår produktionsareal till förnybar energi och det kan ge någon skönjbar effekt på priserna.

Det viktiga är att vi producerar denna förnybara energi på ett hållbart sätt och att vi tillämpar vissa kriterier för de olika typerna av förnybara energikällor. Vi har tydligt sagt att en minskning av koldioxidutsläppen på 35 procent är ett minimikrav och att vi är beredda att gå längre. Man har till exempel nämnt 50 procent inför 2015.

När det gäller frågan om Världsbankens undersökning måste jag först säga att den ännu inte har offentliggjorts i sin helhet. Det har läckt ut en piratkopia. Det är svårt för Världsbanken att kommentera något som ännu inte har publicerats. Men personligen måste jag säga att jag skulle vilja få ett åtagande och en bekräftelse från Världsbanken om att de kommer att ställa sig bakom siffran på 75 procent. Jag tror inte att 75 procent är en siffra som kan försvaras. Den gäller inte ens spannmålspriser utan livsmedelspriser. När man vet att värdet på livsmedel – bröd till exempel – till högst tio procent kan hänföras till vete, kan jag bara inte förstå hur denna siffra på 75 procent kan stämma.

Jag kommer gärna tillbaka till Europaparlamentet för att diskutera det här när rapporten är offentliggjord och vi har ett ordentligt diskussionsunderlag, inte bara rykten som förekom i en enda tidning när rapporten läcktes ut.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru kommissionsledamot! Jag beundrar att ni så ihärdigt håller fast vid att biobränslen har liten betydelse för livsmedelspriserna, men jag undrar hur länge ni kommer att kunna fortsätta med det. Precis som har påpekats står ni mycket långt från andra experter över hela världen. Ni verkar ha hört talas om FAO och om Världsbanken.

Ni upprepar gång på gång att endast en procent av vår produktion utgörs av biobränslen. Det må så vara, men vi i EU är så beroende av foderimport från Amerika – och det är därifrån inverkan på livsmedelspriserna kommer. Det är behovet av att erkänna detta och gå mot den andra och till och med tredje generationen så snabbt som möjligt som kommissionen borde satsa på.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Jag tycker att om argumentet handlar om ledtider så borde oljepriserna vara undantagna som orsak till stigande varupriser, inte biobränslena. Men kommer kommissionsledamoten att uppmana Världsbanken att offentliggöra resultatet? Kommer hon att skriva till dem och nämna att vi vill att rapporten ska offentliggöras så att vi alla kan diskutera dess argument? Anser inte kommissionen mot bakgrund av detta att vi under tiden borde kräva ett moratorium för alla nya biobränsleprodukter som inte helt och hållet är baserade på oätliga biprodukter från livsmedel och livsmedelsbearbetning?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För att först svara Jim Allister i fråga om talet om EU:s beroende av foder, så har ni alldeles rätt i att vi är beroende, särskilt av importerad soja. Därför för vi diskussioner om möjliga lösningar på frågan om genmodifierade organismer för att sänka priset på importerad soja. Detta är den allra största och viktigaste grödan för vår grisindustri.

Jag hoppades att jag skulle kunna övertyga parlamentsledamöterna om att vi faktiskt gör ganska mycket för att driva på och investera i andra generationens biobränslen, eftersom jag håller med om att den första generationen inte är en långsiktig lösning. Men vi behöver den första generationen som avstamp för den andra. Om vi nu sänder ett tydligt budskap om att vi inte kommer att hålla fast vid målet på tio procent kan jag garantera att alla investeringar inom EU kommer att försvinna och i stället gå till Sydamerika och vi kommer att bli beroende av att importera allt vårt biobränsle från Brasilien där det kommer att framställas av sockerrör. Då kommer vårt oberoende – som vi skulle vilja ha – att bli mycket svårare att upprätthålla.

När det gäller den ännu inte offentliggjorda rapporten från Världsbanken – jag förutsätter att vi är överens om att den inte är offentliggjord, den har läckts ut – befann sig Världsbankens chefsekonom av en ren slump på mitt kontor i morse när vi fick pressmeddelandet om de 75 procenten, och han kunde inte bekräfta denna uppgift.

Alltså är jag säker på att vi kommer att återkomma till detta ämne och som jag sa tidigare vill jag mer än gärna diskutera detta på grundval av en offentliggjord rapport.

  Talmannen. −

Fråga nr 45 från Paulo Casaca (H-0479/08)

Angående: Avrättning av den skyldige till ett attentat mot Förenta nationerna

Enligt det elektroniska nyhetsbrevet ”Hands off Cain” nr 107 av den 6 juni, har Leandro Despouy, FN:s särskilde rapportör om domares och advokaters oberoende, bekräftat att FN är övertygat om att de irakiska myndigheternas avrättning av Awraz Abdel Aziz Mahmoud Saeed för att ha genomfört attentatet mot FN:s högkvarter i Bagdad i augusti 2003, då bl.a. Sérgio Vieira de Mello, FN:s särskilde sändebud för Irak, miste livet, hindrade det internationella samfundet från att få reda på vilka som verkligen låg bakom attentatet.

Vad har kommissionen gjort för att förmedla Europeiska unionens allmänna motstånd mot dödsstraffet?

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att bringa klarhet i varför Awraz Abdel Aziz Mahmoud Saeed avrättades så snabbt, trots uttryckliga önskemål från FN, som med all rätt ville utreda orsakerna till attentatet mot FN och ta reda på vilka som utförde det?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Tillsammans med medlemsstaterna är Europeiska kommissionen världens viktigaste institutionella aktör och bidragsgivare i kampen mot dödsstraffet. Kommissionens verksamhet i detta avseende ligger i förgrunden för vår externa politik i fråga om mänskliga rättigheter. De allmänna principerna för EU:s politik gentemot tredjeländer när det gäller dödsstraff, som antogs 1998 och reviderades 2008, innehåller kriterier för att utfärda demarscher och anger de normer som bör tillämpas. Att avskaffa dödsstraffet är en av de främsta tematiska prioriteringarna när vi erbjuder hjälp inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Sedan 1994 har kommissionen finansierat ett trettiotal projekt över hela världen till ett sammanlagt värde av ungefär 16 miljoner euro. Benita Ferrero-Waldner tog kategoriskt avstånd från dödsstraffet, oavsett om det verkligen tillämpas i praktiken eller finns i lagstiftningen, i en offentlig förklaring den 10 oktober 2007 på Världsdagen mot dödsstraff och vid andra tillfällen efter detta.

Kommissionen känner till den händelse som ledamoten skriver om. Irak är ett av de länder som Europeiska kommissionen ofta sänder demarscher till i fråga om användningen av dödsstraff. I detta fall skickades demarschen i juni 2007. Både EU och kommissionen har upprepade gånger uppmanat den irakiska regeringen och Iraks högsta domstol att avskaffa användningen dödsstraff och att mildra alla dödsdomar som har utfärdats men ännu inte verkställts. Dessutom har de uppmanat den irakiska regeringen att omedelbart införa ett moratorium för samtliga avrättningar. Det behöver inte sägas att när det gäller bombattacken mot FN:s högkvarter den 19 augusti 2003 skulle ett sådant moratorium ha gjort det möjligt att hålla ett ingående korsförhör av alla personer som hade kunnat tillhandahålla de eventuella bevis som krävdes för att se till att ingen av de ansvariga för den attacken skulle gå fria. Kommissionen är förfärad över hur snabbt detta fall behandlades. Vårt främsta mål är dock att förespråka avskaffandet av dödsstraff i allmänhet. Kommissionen fortsätter i nära samarbete med EU:s medlemsstater att arbeta för att utrycka vår ståndpunkt och vårt missnöje med den irakiska sidan.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Frågan här gällde dock om den irakiska regeringen förhindrade en utredning av mordet på Sérgio Vieira de Mello på samma sätt som den har gjort i andra fall. Jag har här i min hand ett exemplar av en tidning som nyligen kom ut, där Zenaib Ahmed nämns. Jag har bjudit in honom till Europaparlamentet för att tala om de massavrättningar som utförs på irakiska sjukhus av rent etniska skäl.

Med anledning av den här situationen – som är mycket värre än den är på västra Balkan – undrar jag när det internationella samfundet och Europeiska kommissionen kommer att kräva en internationell domstol för att utreda och döma om morden på tio- eller hundratusentals människor i Irak.

  Vladimír Špidla . − (CS) Naturligtvis undersöker Europeiska kommissionen och EU i stort alla möjligheter som står till buds för att kunna stärka vår förmåga att gradvis begränsa och avskaffa användningen av dödsstraff, särskilt i de områden där det tillämpas oftast. Det gäller naturligtvis även Irak.

  Talmannen. −

Fråga nr 46 från Claude Moraes (H-0427/08)

Angående: Övergripande direktiv mot diskriminering

Kommissionen har aviserat att ett nytt, övergripande direktiv som förbjuder diskriminering skulle läggas fram under våren.

Hur ser den senaste utvecklingen ut när det gäller tillämpningsområdet för ovannämnda direktiv? Kommer det att röra sig om ett omfattande direktiv mot diskriminering som inbegriper alla de återstående grunder som anges i artikel 13 i Amsterdamfördraget, nämligen ålder, funktionshinder, religion, övertygelse och sexuell läggning, något som en majoritet i Europaparlamentet förordar?

Om inte, skulle Europeiska kommissionen kunna ange skälen till detta och i detalj redogöra för sin handlingsplan för de kommande månaderna?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Förra veckan antog kommissionen ett förslag till direktiv om skydd mot diskriminering på grundval av ålder, funktionshinder, sexuell läggning samt religion eller trosuppfattning utanför arbetsplatsen. Diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet omfattas redan av direktiv 2000/78/EG. Därmed har vi uppfyllt det åtagande vi gjorde inför er i början av vår mandatperiod. Vi har besvarat era upprepade krav på ett sådant förslag – senast under sammanträdet i maj. Detta förslag till direktiv bygger på principer som medlemsstaterna redan har antagit i de befintliga direktiven. Det innehåller till exempel bestämmelser för att garantera skydd för diskrimineringsoffer och hanterar trakasserier och mobbning och omfattar också bestämmelser om att jämställdhetsmyndigheter ska inrättas. Som jag sa tidigare innehåller förslaget till direktiv bestämmelser om skydd från diskriminering på fyra grundläggande diskrimineringsgrunder, men att ge alla fyra grunder lika stor betydelse innebär inte att bestämmelserna om alla dessa diskrimineringstyper är likvärdiga.

Därför tas det i förslaget till direktiv hänsyn till de särskilda egenskaperna för varje diskrimineringsgrund, för att göra direktivet så effektivt som möjligt. Framför allt blir det – beroende på sammanhanget – möjligt att ta hänsyn till ålder och till frågan om ålder och funktionshinder i försäkrings- och banksektorn, om detta är lämpligt och rimligt, och jag betonar orden lämpligt och rimligt. Detta får aldrig innebära att äldre eller funktionshindrade medvetet utestängs från dessa sektorer. När det gäller funktionshinder är principen om likabehandling ett positivt åtagande om att skapa allmän tillgänglighet för funktionshindrade och göra ändamålsenliga anpassningar i enskilda fall. Sådana åtgärder är inte en orimlig börda. Det anges tydligt i förslaget till direktiv att hänsyn ska tas till organisationens storlek, egenskaper och resurser, till beräknade kostnader, varors och tjänsters livscykel samt eventuella fördelar med tillgänglighet för funktionshindrade. Förslaget är ett viktigt steg mot att stänga ett enormt kryphål i vår lagstiftning om icke-diskriminering.

Vi inser naturligtvis att skyddet mot diskriminering på grund av kön utanför arbetsplatsen ännu inte är lika starkt som skyddet mot diskriminering på grund av ras. Anledningen är att direktiv 2004/113/EG inte omfattar utbildningsområdet, vilket framgår av motiveringen till detta förslag. Vi anser att det vore förhastat att föreslå ändringar i det direktivet eftersom tidsfristen för att genomföra det löpte ut först nyligen. När vi arbetar med genomföranderapporten 2010 kan vi emellertid föreslå ändringar i direktivet om det behövs.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Detta är ett exempel på en fråga som ställdes för några veckor sedan och som glädjande nog fick ett positivt svar i och med ert tillkännagivande den 1 juli. Jag tycker att ni personligen ska ha heder av att ni har kämpat för detta inom kommissionen och för att ni har lyssnat på Europaparlamentets åsikt.

Låt mig bara uppmana er och kommissionen att fortsätta att vara vaksamma så att avvikelser och undantag från principen om likabehandlingen inte görs på vilka grunder som helst: De får bara göras när det är nödvändigt och enligt äkta subsidiaritetsprinciper. Vi har sett ofullständiga införlivanden av direktivet om anställning och av direktivet om jämlikhet mellan raser och vi måste se till att detta goda paket blir lag i medlemsstaterna.

  Vladimír Špidla. − (CS) Det är självklart att ett direktiv som är så långtgående och som skyddar EU:s grundläggande värderingar ofta betraktas olika och ofta av olika anledningar utsätts för påtryckningar för att begränsa dess verkningar. Kommissionen var mycket medveten om detta när den utarbetade sitt förslag, som vi förstås är beredda att försvara framöver mot alla oberättigade utmaningar.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att kommentera rapporterna i de brittiska tidningarna. Enligt vad som rapporteras verkar antidiskrimineringslagstiftningen just nu inte gälla arbetstagare över pensionsåldern och människor som har uppnått pensionsåldern kan avskedas lagligt. Har kommissionsledamoten några planer på att ta itu med den brittiska regeringens diskriminering av äldre arbetstagare?

  Vladimír Špidla. − (CS) Generellt sett ger direktivet om skydd av arbetstagare även skydd mot diskriminering på grund av ålder. Jag kan inte göra några specifika kommentarer om rapporten i den brittiska tidningen eftersom den som alltid hänger ihop med de särskilda omständigheterna i detta särskilda fall. Jag kan bara säga med säkerhet att det i detta avseende inte finns några undantag i det här direktivet som skulle innebära att skyddet endast gäller upp till en viss ålder.

  Talmannen. −

Fråga nr 47 från Brian Crowley (H-0433/08):

Angående: Kompletterande pensionsrättigheter och rörligheten inom EU

Den som byter jobb eller land går ofta miste om intjänade pensionsrättigheter i vissa medlemsstater. Enligt förslaget till direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter (2005/0214(COD)), som lades fram i oktober 2005 och nu har ändrats, ska direktivet skapa mycket flexiblare villkor för intjänande av pensionsrättigheter och karensperioder (som bestämmelser om att arbetstagarna får dessa rättigheter först efter en viss tidsperiod), villkoren för att bevara vilande pensionsrättigheter (som att pensionsrättigheter förlorar sitt värde med tiden) och dessutom förbättrad information till arbetstagarna om hur rörligheten kan påverka kompletterande pensionsrättigheter.

Kan kommissionen svara på när den tror att en överenskommelse om direktivet kommer att nås och hur tidtabellen för genomförandet ser ut, så att EU-medborgarna fritt kan röra sig inom EU utan att behöva oroa sig över sina pensioner?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Till att börja med gläder det mig att den här viktiga frågan har ställts och jag är tacksam över Europaparlamentets ansträngningar för att skapa framsteg här. Jag är förstås också tacksam för det slovenska och andra ordförandeskaps ansträngningar för att nå en överenskommelse. Trots detta är det tyvärr så att det ännu inte har blivit någon överenskommelse. Anledningen är att frågan om att undanröja de hinder för arbetstagares fria rörlighet som hänger ihop med kompletterande pensionssystem, som är själva kärnan i det här problemet, ännu inte är löst. I dagens ständigt föränderliga värld är möjligheten att lätt kunna byta jobb eller anställa rätt person med de kvalifikationer som behövs viktigare än någonsin. Dessutom är stödet till en anpassningsbar arbetskraft, marknadsflexibilitet och modernisering av socialförsäkringssystemen grundläggande delar av Lissabonstrategin. Det är ganska självklart att om vi vill att människor ska bli mer flexibla måste vi se till att de inte straffas för detta genom att de förlorar det sociala skyddet.

Exemplet med det kompletterande pensionssystemet är typiskt för den strategi med flexicurity som Europeiska kommissionen förespråkar. Kommissionen arbetat särskilt hårt för att lösa problemet med de kompletterande pensionerna, men hur den än bär sig åt har det ännu inte gått att åstadkomma någon kompromiss. Med hänsyn till hur viktig denna fråga är för arbetstagarnas sociala rättigheter i allmänhet, utvecklingen av pensionssystemen och lösningen av problemet med det demografiska åldrandet, är kommissionen ändå beredd att fortsätta och kommer inte att släppa detta förrän en kompromiss som kan ligga till grund för en total lösning har uppnåtts. Vi är inte där än (eftersom detta beslut måste vara enhälligt och rådet ännu inte har antagit en enhällig ståndpunkt) men kommissionen fortsätter att arbeta för att förbättra läget i fråga om de kompletterande pensionerna.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar. Ni tog upp två saker som jag anser är avgörande i hela denna komplicerade fråga: För det första förslaget om flexicurity och för det andra Lissabonagendan för att skapa en annan frihet inom EU:s inre marknad – fri rörlighet för arbetstagare.

Bristen på rörlighet för pensionerna hindrar många människor på många sätt att ta vad som skulle vara bättre betalda jobb i andra områden eftersom de inte kan överföra pensionsrättigheter eller ens frysa dem i sin hemmedlemsstat.

Kanske ni kunde lägga fram ett förslag till oss inom ramen för det sociala paket som ni nu lägger fram – och som med rätta välkomnas av så många – där vi kan trycka på knapparna för att se till att vi kan få med oss de medlemsstater som blockerar frågan.

  Vladimír Špidla. − (CS) Jag kan bara säga att Brian Crowley med några få ord gav oss en så gott som perfekt analys av problemet. Ja, precis så är det. Det är också anledningen till att vi kommer att fortsätta att arbeta aktivt. Detta är inte en fråga om kommissionen skulle betrakta som avgjord.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni gjorde rätt i att uppmärksamma problemet och det faktum att den viktigaste anledningen till att det inte går att lösa är att principen om enhällighet bland medlemsstaterna inte går att rucka på. Hårda typer behöver ibland hårdhänt behandling. Är det inte hög tid, när debatten om den inre marknaden är som den är, att faktiskt hänga ut de berörda medlemsstaterna så att vi kan få åtminstone några medlemsstater att tänka om i fråga om sitt katastrofala beteende tidigare och ändra sin attityd?

  Vladimír Špidla. − (CS) Ni har alldeles rätt: Alla grundläggande politiska idéer diskuteras i rådet och dessa diskussioner förs inte bakom stängda dörrar. Alla medlemsstater har undan för undan lyckats säga sin mening och endast Tyskland var emot. Så är läget, men, som jag redan har sagt, innebär detta inte att vi har nått vägs ände. Vi kommer att undersöka andra vägar och möjligheter för att nå enhällighet. Jag betonar att systemen naturligtvis är olika i de enskilda medlemsstaterna och naturligtvis handlar besluten om dessa system inte bara om smärre teknikaliteter. Därför förstår jag helt och hållet att länderna tar allvarligt på frågan, men som sagt, detta är läget för närvarande.

  Talmannen. −

Fråga nr 48 från Robert Evans (H-0443/08)

Angående: Rätt till sjukvård runtom i EU

Kan kommissionen exakt förklara vilka rättigheter till hälso- och sjukvård EU-medborgarna har när de reser till en annan medlemsstat? Gäller de förmåner som erbjuds av det europeiska hälsoförsäkringskortet för alla åldersrelaterade sjukdomar?

Eftersom hälso- och sjukvården finansieras på olika sätt i olika medlemsstater: vilka rutiner finns det som möjliggör ett rättvist och balanserat system som tillhandahåller lämplig vård till alla som är i behov av det?

Hur är det ordnat med hälso- och sjukvård för dem som reser till skatteparadis som Andorra, Kanalöarna, Liechtenstein m.fl., som är omgivna av EU men själva inte anses höra till EU:s territorium?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Den som har ett europeiskt sjukförsäkringskort betraktas som försäkrad enligt lagstiftningen i den medlemsstat som han har kommit till. I enlighet med artikel 22 i förordning (EEG) nr1408/71 är detta kort giltigt för tillfälliga vistelser oavsett syfte: turism, arbete eller studier.

Om kortinnehavaren behöver sjukvård under vistelsen ger kortet honom rätt till sådan sjukvård av medicinsk personal. Det europeiska sjukförsäkringskortet ger innehavaren rätt till ”nödvändig sjukvård”.

Detta begrepp, som beror på patientens hälsotillstånd och vistelsens förväntade längd, definierades av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare 2004. Den sjukvård som avses är den behandling som krävs för att en person som tillfälligt vistas på ett annat lands territorium inte ska riskera att dö eller tvingas återvända till hemlandet för att få den nödvändiga sjukvården.

Medicinsk personal måste tillämpa dessa kriterier från fall till fall och ta hänsyn till patientens hälsotillstånd och vistelsens längd. Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har också antagit instruktioner för att se till att alla berörda parter (vårdgivare, försäkringstagare och sjukförsäkringsföretag) tolkar begreppet på samma sätt. Dessa instruktioner finns tillgängliga på EU:s webbportal.

Både en pensionär som tillbringar tre månader hos sina barn och en student som deltar i Erasmusprogrammet kommer alltså att ha tillgång inte bara till nödvändig sjukvård utan även till den vård som i samma situation skulle ha erbjudits personer som är bosatta i den aktuella medlemsstaten.

I det system för att tillhandahålla sjukvård som fastställs i artikel 22 i förordning (EEG) nr 1408/71 anges att sjukvård ska tillhandahållas och betalas i enlighet med lagstiftningen i det land där patienten tillfälligt vistas. Detta innebär att en person som tillfälligt vistas i landet har tillgång till sjukvård på samma villkor som de som tillhör det landets sjukförsäkringssystem.

Artikel 22 i förordning (EEG) nr 1408/71 är också tillämplig i länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inklusive Liechtenstein och Schweiz. Förhandlingarna om Andorra har ännu inte kunnat avslutas framgångsrikt.

  Glyn Ford, suppleant för frågeställaren. − (EN) Herr talman! Tyvärr har Robert Evans tvingats återvända till Storbritannien. På hans vägnar tackar jag kommissionsledamoten för hans svar på frågan.

Med det kraftigt ökande antalet gränsöverskridande äktenskap – nästan ett av fem par kommer nu från två medlemsstater – och den ökande procentandelen par och enskilda över pensionsåldern som reser runt i EU undrar jag om kommissionen anser att ojämlik behandling kommer att skapa sjukvårdsflyktingar, snarare än de hälsoturister det har spekulerats om inom EU, om inte något görs snarast?

  Vladimír Špidla. − (CS) Ni ställde flera frågor som var och en kräver ett komplicerat svar. Låt mig ge ett förenklat svar på den första frågan: nu i morse diskuterade vi förordning (EG) nr 883/2004 som kommer att ändra förordning (EEG) nr 1408/71 avsevärt och som definitivt kommer att förbättra situationen för många som just har gränsöverskridande kontakter. När det gäller er fråga om hälsoturism tycker jag att detta begrepp är mycket vagt, så vagt att det är farligt. Eftersom detta kan bli ett mycket stort fenomen måste vi mycket noggrant definiera vad hälsoturism är. Jag anser emellertid att verklig hälsoturism inte är särskilt vanlig eftersom människor som lider av verkligt allvarliga hälsoproblem i de flesta fall försöker stanna i sin hemmiljö och även för att enskilda medlemsstaters system inte skiljer sig särskilt mycket från varandra på den grundläggande nivån. Förordning (EEG) nr 1408/71 och den kommande förordning (EG) nr 883/2004 omfattar helt klart den stora majoriteten av fall i samband med turism, men inte hälsoturism. De gäller främst människor som har gett sig ut på resa och så har något hänt dem medan de är hemifrån. Det inträffar hundratusentals, kanske upp till en miljon fall per år. Lösningarna är tillfredsställande och påverkar inte stabiliteten i sjukvårdssystemen negativt. Kommissionen en mycket tydlig avsikt att göra förbättringar på detta område, vilket till exempel framgår av de ändringsförslag som min kollega Androulla Vassiliou har lagt fram. Jag tror att vi kommer att få möjlighet att ingående diskutera gränsöverskridande vård och därmed sammanhängande frågor men i detta skede vill jag än en gång ta avstånd från den så kallade hälsoturismen. Jag tycker att det begreppet är ganska vagt och det kan provocera fram reaktioner som inte är ändamålsenliga.

  Talmannen. − Den tid som avsatts för frågestunden med kommissionsledamot Vladimír Špidla är slut. Frågorna 49–54 kommer därför att besvaras skriftligen.

  Talmannen. −

Fråga nr 55 från Eoin Ryan (H-0439/08)

Angående: Rapporteringsbörda för små och medelstora företag

Jag välkomnar kommissionens senaste initiativ att minska statistikrapporteringsbördan för företag, särskilt för små och medelstora företag. Dessa har ändå en omfattande rapporteringsbörda, t.ex. i form av momsrapportering, som kräver många arbetstimmar och innebär en konkurrensnackdel för små företag. Har kommissionen några förslag på gång som kommer att minska byråkratin och rapporteringsbördan för små och medelstora företag?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, herr Ryan! Jag är mycket tacksam för den här frågan eftersom den tar upp ett problem som har bekymrat kommissionen mycket i många år: hur ska vi minska den onödiga byråkratin för små och medelstora företag i EU? Det gläder mig att kunna berätta att vi faktiskt har gjort stora framsteg på detta område och att jag är övertygad om att vi är på väg mot ett verkligt genombrott.

I stort sett har vi identifierat de europeiska företagens byråkratikostnader som kostnader till följd av krav på rapportering, dokumentation och information. Just nu arbetar vi med att faktiskt mäta dessa kostnader i det största projektet i sitt slag i historien. Detta innebär att vi faktiskt tar reda på vilka kostnader dessa regler verkligen medför för företagen så att vi sedan kan ta reda på var kostnaderna kommer ifrån och om de går att minska.

Ni kan räkna med ett stort antal förslag från kommissionen ungefär från och med september i år med utgångspunkt i resultatet av mätningarna och genomgången av alla befintliga regler. Vi förväntar oss att kunna lägga fram så många förslag fram till slutet av 2009 att byråkratikostnaderna för EU:s företag kommer att minska med 25 procent år 2012. Vi räknar med att detta kommer att ge en tillväxt på 1,4–1,5 procent i EU:s BNP. Så vi talar om verkligt stora tal.

Sedan tog ni upp ett särskilt problem som egentligen inte alls hänger ihop med de vanliga byråkratikostnaderna, nämligen bördan för de små företagen, särskilt för att uppfylla skattevillkoren – och ni vet att EU:s befogenheter är ytterst begränsade i det avseendet. Alla våra undersökningar har visat att företagen själva anser att de finansiella myndigheternas krav är den absolut största och tyngsta bördan, så på detta område är det verkligen upp till medlemsstaterna att förenkla saker och ting.

Vi har trots allt bara befogenheter i fråga om omsättningsskatten och de är mycket begränsade även på det området. Kommissionen har ändå lagt fram ett mycket viktigt förslag som skulle vara till stor hjälp för små och medelstora företag: en betydande höjning av tröskeln för att behöva deklarera sin omsättningsskatt i förväg, dvs. ett momsregister. Den nuvarande tröskeln ligger på 20 000 euro. Vi vill höja den till 100 000 euro vilket skulle befria nästan alla mycket små företag och framför allt nyetablerade företag från denna tunga börda.

Tyvärr måste jag säga att hittills har medlemsstaterna inte varit beredda att godta det förslaget. Jag hoppas att den rättsakt för småföretag (Small Business Act) som kommissionen lade fram för några dagar sedan och där vi tar upp frågan på nytt ska öka trycket på de medlemsstater som skapar problem och jag är ytterst tacksam mot Europaparlamentet för att det på så många sätt har visat sitt stöd i det här avseendet.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten och ser fram emot tillkännagivandena i september. Jag tycker att en del av de administrativa bördorna, särskilt för små och medelstora företag, är enorma och dessa företag har ofta inte kapacitet nog att hantera dem. Men skulle ni kunna berätta mer om tröskeln på 100 000 euro? Tillkännager ni detta eller kommer ni att hänga ut de länder som emotsätter sig detta? Skulle ni kunna ge oss lite mer information om den här tröskeln?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr Ryan! Detta är som sagt ett officiellt förslag som kommissionen beslutade om redan 2004. Rådet har ännu inte antagit förslaget. Jag påpekade att vi nu har lagt fram förslaget på nytt i samband med rättsakten om småföretag, vilket i princip innebär att vi lägger fram det igen. Detta är inget tillkännagivande, det är något som kommissionen redan har föreslagit. Jag anser att det är nödvändigt. Vladimír Špidla hänvisade för en liten stund sedan, i ett annat svar, till behovet av enhällighet i vissa frågor. Även här krävs det enhällighet och tyvärr det inte gått att uppnå någon sådan. Jag behöver säkert inte tala om för er, som företräder Irland, att rätt många medlemsstater betraktar frågan om skatter i EU som tabu.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Herr kommissionsledamot! Jag har följande begäran. Om ni kommer att göra så mycket forskning, skulle ni då kunna titta på de indirekta kostnaderna för att driva små och medelstora företag? Skulle ni kunna titta på Världsbankens rapport för ungefär två år sedan, där dessa kostnader analyserades? Enligt rapporten har exempelvis Polen mycket låga rättsliga kostnader, men detta stämmer inte i praktiken. Jag har också en följdfråga, som inte är en riktig fråga. Skulle ni i stället för att titta på vad tjänstemän säger kunna ta en ordentlig titt på de verkliga kostnaderna? Alla frimärkskostnader, alla dokument som ska lämnas in. Det finns så många extra kostnader.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) De mätningar vi nu genomför och som nästan är klara kommer att ge oss exakt information om vilka EU-regler som orsakar vilka kostnader. Då kommer vi att kunna säga exakt vilken EU-regel som orsakar exakt vilken kostnad för företagen.

Vi vet förstås redan ganska mycket. Vi vet till exempel redan att majoriteten av kostnaderna härrör från ett mycket litet antal bestämmelser. Det absoluta flertalet av reglerna kommer från inte mer än ungefär 42 direktiv. Vi vet också vilket område som orsakar de högsta kostnaderna, nämligen den europeiska bolagsrätten, varför vi hu har lagt fram de första förslagen om det området.

Vi vet också att kostnadernas fördelning varierar kraftigt beroende på företagens storlek. Som regel kan vi anta att ju mindre företaget är desto större blir den relativa bördan av de administrativa kostnaderna. Dessa kostnader kan lätt bli betydligt högre än 5 procent för mycket små företag, medan de är avsevärt lägre för mycket stora företag. Allt detta vet vi i alla fall och det kommer vi att ta hänsyn till i förslagen.

Jag vill ta tillfället i akt och be parlamentet om något. För att hela det här projektet ska lyckas är vi förstås kraftigt beroende av att parlamentet hanterar kommissionens förslag snabbt. Vi har trots allt en övergripande politisk överenskommelse om dem. Jag ville bara påpeka att det verkligen handlar om att ändra befintlig lagstiftning vilket kräver båda medlagstiftarnas godkännande.

  Talmannen. −

Fråga nr 56 från Colm Burke (H-0448/08)

Angående: Priset på gödselmedel

Under de senaste tolv månaderna har priset på gödselmedel stigit dramatiskt. Exempelvis har grossistpriset på ammoniumfosfat stigit från 181 euro/ton till 800 euro/ton.

Har kommissionen för avsikt att vidta några åtgärder för att motverka denna prisökning?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr Burke! Jag delar er oro när det gäller de stigande priserna på gödselmedel. De har verkligen stigit oproportionerligt mycket. Det skapar naturligtvis stora problem och stor oro för EU:s jordbruk.

Priserna på gödselmedel har stigit till följd av en kraftigt ökad efterfrågan i tillägg till högre transport- och energikostnader. Det finns alltså tre faktorer: högre efterfrågan till följd av den snabba tillväxten i andra delar av världen, högre energipriser och högre transportpriser. Som ni vet har efterfrågan ökat i hela världen och detta påverkar inte bara gödselmedel utan även en rad andra varor, däribland jordbruksgrödor för försäljning och livsmedel.

Det är viktigt att komma ihåg detta, för även om EU:s jordbrukare måste lägga mer pengar på gödselmedel – vilket de verkligen gör – får de samtidigt bättre priser för sina skördar. FAO-statistik för en jämförbar period visar att livsmedelspriserna har ökat med 37 procent under en tolvmånadersperiod. Den kraftigaste ökningen gällde mjölkprodukter, på 80–200 procent, och spannmål, på 50–80 procent.

Kommissionen anser att det är mycket viktigt att följa konkurrensbestämmelserna. Så länge detta är fallet anser kommissionen att det inte är lämpligt att ingripa på en marknad där den senaste utvecklingen i stor del beror på faktorer som kommissionen över huvud taget inte kan påverka. Låt mig upprepa: vi kan inte påverka de tre avgörande faktorer som har lett till prisökningarna.

När det gäller utvecklingen på längre sikt vill kommissionen också göra er uppmärksamma på hur viktigt det är att främja konkurrens på naturgasmarknaden. Jag menar att vi här har en verklig möjlighet att förbättra situationen något. Om de åtgärder som kommissionen föreslagit i det tredje energipaketet godkänns bör vi se en förbättring i marknadspriserna på gas. Detta skulle också kunna leda till lägre priser på kvävegödselmedel som framställs inom EU. Men som ni vet beror allt det här på om kommissionens föreslagna energipaket godkänns.

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Tack för ert svar i den här frågan. Den är bekymmersam. Jag vet att ni hänvisade till att priserna på mjölkprodukter och andra produkter ökar, men tyvärr får jordbrukarna inte del av de ökningarna: det är mellanhänderna som drar nytta av dem.

Min fråga handlar egentligen om vårt beroende av försörjning från icke-EU-länder. Det verkar som om vi är beroende av Ryssland och Ukraina för råmaterial till våra gödselmedel. Jag undrar bara vilka åtgärder vi vidtar för att se till att vi har en tillräcklig försörjning och inte är alltför beroende av en eller två källor. Kan vi inte identifiera andra källor och införa mekanismer för att uppmuntra import från dem?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) När det gäller Ryssland och Ukraina som största leverantörsländer måste jag påpeka att vi tillämpar handelsskyddsinstrument för export av gödselmedel från båda dessa länder.

Enkelt sagt: båda länderna kan naturligtvis erbjuda gödselmedel till låga priser eftersom de vet att det krävs särskilt mycket energi för att framställa gödselmedel och de tillämpar olika priser för exporterad energi och för energi som används inom deras eget land. Denna prisskillnad leder till dumpning, vilket är anledningen till att vi har vidtagit lämpliga åtgärder i fråga om Ryssland och Ukraina.

När det gäller diversifiering av försörjningen har kommissionen väldigt små möjligheter att påverka. Däremot kan jag säga att så vitt jag vet strävar de europeiska producenterna och distributörerna naturligtvis efter att diversifiera sin råmaterialbas. Jag är fullständigt beredd att undersöka detta närmare på nytt.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten. Detta flyter sannolikt in i andra frågor till kommissionsledamot Mariann Fischer Boel. Ni nämnde högre priser vid skörden, men det förefaller som om kostnaderna för att framställa livsmedel nu ökar snabbare än priserna och detta måste vara ett problem som EU behöver ta itu med. Kanske ni kunde svara på det?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Mariann Fischer Boel är här, så jag ska svara mycket försiktigt. Det är hon som verkligen känner till vilka priser EU:s jordbrukare kan få. Utifrån det hon har berättat för kommissionen hittills antar jag att producentpriserna verkligen stiger för alla viktiga EU-produkter. Jag förnekar dock inte att ni kan ha rätt i att högre skördepriser inte nödvändigtvis kompenserar fullt ut för kostnadsökningarna. Detta är en fråga som kommissionen säkerligen kommer att ta upp.

När det gäller utvecklingen inom livsmedelssektorn i allmänhet – och här talar vi inte bara om producentpriserna, utan även om vad konsumenten i slutänden måste betala – lanserade vi för några veckor sedan ett initiativ och inrättade en högnivågrupp för att behandla framtiden för EU:s livsmedelsindustri, som, vilket inte alla vet, är EU:s största industri. Många tror faktiskt att bilindustrin är EU:s största industri, men det stämmer inte. Livsmedelsindustrin är den allra största i EU.

I den här högnivågruppen tittar vi särskilt på prisutvecklingen och vi kommer att avsluta vårt arbete i slutet av året då vi kommer att utfärda lämpliga rekommendationer.

  Talmannen. −

Fråga nr 57 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0457/08)

Angående: En politik som gynnar de mindre företagen

Vilka åtgärder föreslår kommissionen, inom ramarna för en öppen inre marknad som gynnar de mindre företagen, att ska vidtas för att de här företagen ska kunna dra nytta av den nya tekniken, och vilken praktisk nytta har de av de forskningsprogram som Europeiska unionen finansierar i sina 27 medlemsstater?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru Panayotopoulos-Cassiotou! Detta är en mycket aktuell fråga och för bara några dagar sedan lade kommissionen fram ett brett upplagt initiativ inom denna sektor.

Låt mig inledningsvis säga att det gläder mig mycket att de små och medelstora företagens enorma betydelse för vår ekonomi och sysselsättning har fått ett allmänt erkännande i hela EU på senare år. Jag var särskilt angelägen om att se till att alla EU-institutioner och medlemsstater är tillräckligt uppmärksamma på de små och medelstora företagens roll. Om vi inte fullt ut tar vara på de små och medelstora företagens tillväxtpotential kommer vi inte att kunna hantera globaliseringens följder i EU. Jag vill göra detta mycket klart: vi kommer att kunna hantera följderna av globaliseringen om vi lyckas stärka sektorn för de små och medelstora företagen i EU. Därför måste de små och medelstora företagen kunna utnyttja möjligheterna med den inre marknaden och den globala konkurrensen ännu bättre.

En avgörande faktor här – och nu kommer jag till er fråga – är tillgång till kunskap, forskning och innovation. Det är inte bara stora europeiska företag utan även små och medelstora sådana som, om de över huvud taget är verksamma på internationella marknader, måste göra övergången till den kunskapsbaserade ekonomin. Det är deras enda chans nu. De kan inte konkurrera med priserna, de kan bara konkurrera genom att erbjuda produkter eller tjänster av högre kvalitet och den högre kvaliteten kommer från bättre teknik och från innovation.

Ett av de viktigaste instrumenten de har på gemenskapsnivå är förstås det sjunde ramprogrammet för forskning som kommer att tillhandahålla finansiering på minst 15 procent för små och medelstora företag och de första resultaten pekar på att vi faktiskt kommer att uppnå det målet.

Rättsakten för småföretag som jag talade om tidigare för med sig en rad andra förslag för att ge små och medelstora företag lättare tillgång till innovation, kunskap, forskning och teknik. Låt mig ge några exempel. För det första har vi förslaget om att förenkla bestämmelserna om statligt stöd för att främja FoU och innovation, särskilt genom förordningen om gruppundantag. Kommissionen fattade beslut om detta förra veckan och det kommer att frigöra en stor potential. För det andra har vi incitament för att starta företag med stor tillväxtpotential genom att främja forsknings- och innovationsförmåga, särskilt genom en större samordning mellan nationella program och initiativ. Sedan har vi åtgärder för att uppmuntra små och medelstora företag att i större utsträckning delta i kunskapsöverföring. Här kommer vi att starta ett nytt pilotprojekt för att hjälpa till att finansiera industriell användning av immateriella rättigheter. Jag kan också nämna att vi uppmuntrar små och medelstora företag att aktivt delta i verksamheten inom Europeiska institutet för innovation och teknik för att se till att även de kan dra nytta av den kunskapsöverföring som institutet ska främja.

Som ni ser händer det mycket här. Jag vill dock mycket tydligt säga att i slutänden är det förstås upp till företagarna och företagen själva om de vill utnyttja de möjligheter som erbjuds. Därför är det mycket viktigt att öka marknadsaktörernas medvetenhet om de möjligheter som finns redan i dag. Det handlar om information och kommunikation, som bådadera behöver förbättras avsevärt. Därför inrättade kommissionen det europeiska nätverket för stöd till e-företagande tidigare i år. Det är det största nätverket i sitt slag i världen och syftet är att ge alla europeiska företag tillgång till en kontaktpunkt där de kan få svar på alla sina frågor om innovation, tillgång till EU-program och tillgång till forskningsresurser.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack så mycket för ert svar. Det var verkligen uttömmande och ni behandlade också följdfrågan om kommunikationen med och informationen till företagen.

Skulle ni kunna ge mig lite ytterligare information? Jag kommer från en region som ligger vid EU:s nuvarande östra gräns. Information når inte fram till den regionen och de små företagen har stora problem eller är helt enkelt inaktiva. De förlitar sig helt och hållet på prisskillnader, som ni sa, och inte på kvalitet och de är på väg mot konkurs.

Vilka råd kan ni ge angående detta?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru Panayotopoulos-Cassiotou! Jag är mycket tacksam för ert stöd. Jag visste förstås att jag kunde lita fullständigt på er i denna fråga, precis som ni litar helt och hållet på mig.

När det gäller nätverkets täthet måste jag erkänna att vi inte har uppnått den täthet som vi önskade i hela EU ännu. När vi slutför projektet, vilket vi kommer att göra inom de kommande fem månaderna, kommer alla regioner i EU att ha dessa möjligheter. Det kommer att finnas kontaktpunkter i varje region, tillräckligt nära företagen för att se till att ingen har problem med att få tillgång till dem.

  Talmannen. − Fråga nr 58 från Christopher Heaton-Harris kommer att besvaras skriftligt.

Fråga nr 59 från Liam Aylward (H-0435/08)

Angående: Förslag om ökad modulering i samband med hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken

Skulle kommissionen i samband med hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken kunna tänka sig en situation där den föreslagna ökade moduleringen sker på frivillig basis?

Fråga nr 60 från Sean Ó Neachtain (H-0437/08)

Angående: Utbetalningar inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken

Jordbrukare som mottar ett årligt gårdsstöd på mindre än 5 000 euro kommer inte att drabbas av nedskärningar i gårdsstödet enligt den hälsokontroll av den gemensamma jordbrukspolitiken som föreslås av kommissionsledamot Fischer Boel. Skulle kommissionen kunna tänka sig att höja detta tröskelvärde?

Fråga nr 62 från Ioannis Gklavakis (H-0444/08)

Angående: "Hälsokontroll" av den gemensamma jordbrukspolitiken

Tobaksodling utgör den enda inkomstkällan för ungefär 130 000 europeiska jordbrukare. Trots detta ska enligt förordning (EG) nr 1782/2003⁽²⁾femtio procent av resurserna i den första pelaren (direkt stöd) från och med 2010 flyttas över till den andra pelaren (landsbygdens utveckling), något som i ansenlig mån kommer att minska de här producenternas inkomster. Dessutom genomförs tobaksodlingen på arealer som är halvt ofruktbara och inte duger för någon alternativ sysselsättning.

Samtidigt med detta utförs som bäst en ”hälsokontroll” av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) som innebär att många av de beslut som fattades under översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2003 kommer att revideras.

Jag vill fråga kommissionen om den inom ramen för ”hälsokontrollen” av GJP ämnar granska stödordningen för tobak på nytt och gå in för att ha kvar det system som nu gäller även efter 2009, fram till 2013? Har kommissionen låtit utföra någon studie över vilka slags odlingar som skulle kunna ersätta tobaksodlingen i de här områdena i syfte att förhindra att de europeiska tobaksodlarna drabbas ekonomiskt och socialt?

Fråga nr 65 från Stavros Arnaoutakis (H-0458/08)

Angående: Den gemensamma jordbrukspolitiken: planering och genomförande till förmån för de mindre producenterna

Vi får inte glömma att jordbruket är den viktigaste sysselsättningen för invånarna i Greklands jordbruksområden, det här i synnerhet i geografiskt ofördelaktiga områden som till exempel ö- och bergsområdena. Nedskärningen av ersättningarna och av de direkta stöden, genom den överföring av resurser från den första till den andra pelaren som man inom den gemensamma jordbrukspolitiken nu går in för, har skapat stor oro bland de grekiska producenterna, eftersom det här kommer att påverka deras inkomster, som redan från förut var små, och resultera i en ekonomisk utförsbacke för de mindre producenterna. På vilket sätt tänker kommissionen, omedelbart men även på lång sikt, tackla de här jordbrukarnas allvarliga ekonomiska problem (höjda bränslekostnader, höga produktionskostnader, skillnaderna mellan producent- och konsumentpriser) och garantera de mindre producenterna möjligheter att överleva på europeisk nivå?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag är glad att kunna besvara alla fyra frågorna samtidigt eftersom vi är ganska sena jämfört med det ursprungliga tidsschemat.

När det gäller de tre första frågorna så skulle jag vilja säga att jordbruket i Europeiska unionen både ger och tar i samband med dagens globala utmaningar. Vi kan inte stå vid sidan och titta på. EU måste agera och genom landsbygdsutveckling kan vi vidta de mest riktade och effektiva åtgärderna. Som ni alla vet har vi dock begränsade finansiella medel för landsbygdsutvecklingen. Det rakaste och rättvisaste sättet att skaffa fram pengar är genom en extra överföring från den första pelaren – från direktstöd – till landsbygdsutvecklingspolitiken i den andra pelaren genom vad vi kallar för ökad modulering, naturligtvis på obligatorisk basis.

Jag är inte beredd att överväga en ökad modulering på frivillig basis. Det är tydligt att kommissionen tagit hänsyn till det faktum att parlamentet i februari 2007 antog ett betänkande där det förkastade kommissionens förslag om frivillig modulering. Jag måste säga att jag är glad att vi alltid varit eniga i den här frågan.

När det gäller tröskelvärdet föreslår kommissionen att 5 miljarder euro ska överföras från den första till den andra pelaren under perioden 2009 till 2012. Denna beräkning har gjorts utifrån den nuvarande tröskeln på 5 000 euro, eller franchisen som vi brukar kalla den. En höjning av det här tröskelvärdet skulle innebära betydligt mindre finansiella medel. Kommissionen anser att med en lägre budget kommer effektiviteten i hanteringen av utmaningar när det gäller klimatförändringen och vattenbristen att bli betydligt sämre.

Inom ramen för hälsokontrollpaketet kommer små producenter som får direktstöd på under 5 000 euro att även i fortsättningen vara undantagna från modulering. Därför kommer de små jordbruken inte bara vara skyddade mot eventuella negativa effekter av övergången från första pelaren till andra pelaren även i fortsättningen, utan skulle även kunna dra nytta av de medel som skapas genom moduleringen om de engagerar sig i ett lämpligt program för landsbygdsutveckling.

Vad gäller modulering så säger jordbrukarna ibland till mig, ”ni tar mina pengar” eller ”ni minskar stödet till jordbrukssektorn, till lantbrukarna”. Det är inte sant eftersom man skapar mer pengar för sektorn i allmänhet när man modulerar medel eftersom de modulerade medlen måste samfinansieras av medlemsstaterna. Det är tydligt att vi kommer att bli mycket mer specifika med de nya modulerade medlen. Vi kommer helt enkelt att ställa upp en meny med möjligheter som är uttryckligen inriktade på nya utmaningar. Det betyder att jag, till de som säger att modulering av finansiella medel i landsbygdsutvecklingspolitiken kan användas till vad som helst, kan lova att det inte kommer att ske med de medel som vi har föreslagit för modulering i hälsokontrollen. I stället för att säga att vi tar medel så genererar vi faktiskt medel som ska återföras till jordbrukssektorn.

Jag är inte säker på att Stavros Arnaoutakis är här i kväll så den frågan kommer jag inte att besvara.

Ioannis Gklavakis fråga handlade om att behålla det kopplade stödet för tobak och jag måste hänvisa till det svar jag gav i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling den 24 juni. Jag har faktiskt sagt samma sak här i plenum vid flera tillfällen, nämligen att kommissionen inte har för avsikt att ompröva tobaksordningen inom ramen för hälsokontrollen. Jag vill bara upprepa att alla tobaksproducerande länder kom överens om tobaksreformen 2004 så jag ser inget skäl till att ta upp den diskussionen igen. Jag hoppas att vi alla kan vara överens om att de medel som kommer att överföras till landsbygdsutvecklingen, öronmärkta för stöd i de områden där tobak produceras eller har producerats, kommer att vara mycket viktiga. Vi kommer även att lägga fram en rapport om konsekvenserna av tobaksreformen inför parlamentet i slutet av 2009.

  Liam Aylward (UEN). - (EN) Fru kommissionsledamot! Jag är säker på att ni, liksom alla ledamöter av parlamentet, är mycket frustrerad över hur frågestunden hanteras här. Vi har tagit upp det vid flera tillfällen men ingenting verkar hända.

Jag vill tacka kommissionsledamoten för svaret, även om jag inte är nöjd med innehållet. Om obligatorisk modulering införs kommer det enligt min åsikt att medföra splittring och slitningar mellan de olika jordbruksgrupperna, mellan stora och små jordbrukare och särskilt mellan lantbrukare som är engagerade i olika jordbruksbolag. Det skulle jag inte vilja uppleva.

I mitt betänkande om får som parlamentet antog med mycket stor majoritet här förra månaden, förslog jag att modulering och artikel 69 (nu 68) skulle införas i medlemsstaterna på frivillig basis. Skulle inte kommissionen kunna acceptera andemeningen i det beslutet som fattades av de folkvalda ledamöterna i parlamentet så sent som förra månaden?

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Det är de små jordbrukarna under tröskeln på 5 000 euro som har de största problemen just nu men som ändå får minst stöd. Kan kommissionsledamoten instämma i att inflation och stora förändringar skett sedan den här gränsen på 5 000 euro fastställdes för ett antal år sedan, 2002 tror jag det var? Och skulle ni inte hålla med om, fru kommissionsledamot, att det är ett slags skydd för små jordbrukare att få mer nu än när politiken utarbetades och att gränsen borde höjas?

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten även om hennes svar var negativt eftersom jag vet att hon är en omsorgsfull, samvetsöm och rättvis person och jag skulle vilja ställa följande fråga till henne.

Tobak är den enda jordbruksprodukten som behandlas på det här sättet och det är en orättvis behandling. Jag skulle dock vilja tillägga följande: Med tanke på att tobaksproducenter är fattiga, småskaliga jordbrukare, skulle ni, för att förhindra att de försvinner, åtminstone vilja vara så snäll att hjälpa oss ta reda på vad dessa personer skulle kunna odla nu när tobaken elimineras riktigt ordentligt genom dessa åtgärder?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Om man tittar på förslaget om hälsokontrollen så innehåller det faktiskt ett antal åtgärder för främjande av får- och getsektorn. För det första talar vi tydligt om att det blir möjligt att behålla ett kopplat stöd för fårsektorn eftersom vi är medvetna om att det är en utsatt sektor. Det är ytterst viktigt att vi upprätthåller produktionen i de regioner där antagligen ingenting skulle bli kvar om fårproduktionen skulle försvinna, så ett kopplat stöd skulle kunna vara en lösning.

När det gäller artikel 68 måste jag säga att det är en frivillig möjlighet för medlemsstaterna att använda och att skära ned direktstödet med upp till 10 procent och sedan, i enlighet med sina beslut, överföra en del av stödet till får- eller getsektorn. Möjligheten att koppla stödet gäller både för dikor och för får och getter.

Jag är inte säker på att jag förstod nästa fråga helt men om jag ser till budgeten, den budget som statscheferna enades om 2002, så justerades den budgeten med en inflationstakt på bara 1 procent. Parlamentsledamoten har rätt i att vi har en inflation som är högre än 1 procent, särskilt nu med de höga oljepriserna och livsmedelspriserna, så ja, man kan säga att värdet på stödet inte helt följer värdet på andra produkter. Det var dock ett beslut som fattades av statscheferna och därför är den nuvarande situationen, särskilt inom vissa sektorer där vi upplever en prisökning som skiljer sig från vad vi sett under de senaste 30 åren, nämligen att priserna nu börjar öka, en sundhetssignal för dem som ska leva på det.

Till Stavros Gklavakis vill jag säga att vi haft många diskussioner och jag tycker alltid om att diskutera med honom. Jag tror han kan återvända till sin valkrets och tala om att han kämpar som ett lejon för att behålla det kopplade stödet.

Tobaksproduktionen är inte hållbar i alla områden, men det öronmärkta landsbygdsutvecklingsstödet för tobakssektorn kan även innebära att de som vill fortsätta verksamheten kan modernisera sin tobaksproduktion och till slut kanske ha en tobaksproduktion som är ekonomiskt hållbar eftersom kvaliteten på tobaken kommer att öka. Jag anser att man måste acceptera sanningen, att det här inte kommer att omprövas, och sedan försöka hitta de bästa möjliga lösningarna.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). - (PL) Fru kommissionsledamot! Ni är känd för att alltid kämpa för att minska produktionskostnaderna inom jordbruket. Jag har en fråga i samband med det här. I vårt land, alltså Polen, har regeringen nyligen infört extra skatter för jordbrukare som producerar rapsfröolja för eget bruk som bränsletillsats. Det är på sätt och vis kopplat till produktionen av biodiesel. Detta är ju samma sak som att betala skatt för att dricka sin egen mjölk eller äta sina egna grönsaker eller sin egen potatis. Kan ni därför hjälpa dessa jordbrukare att fortsätta sin verksamhet utan att behöva betala extra skatt som om de köpte oljan utifrån?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Ända sedan jag blev aktiv inom EU-politiken har det alltid varit viktigt för mig att upprätthålla subsidiaritetsprincipen. Det betyder att när vi talar om skatter så diskuterar vi inte en gemensam politik och därför är det upp till medlemsstaterna att besluta hur de hanterar sina skattesystem. Av olika skäl är det därför bäst att jag håller mig utanför – jag vill inte kalla det nationella maktkamper – men nationella diskussioner om hur skatten på rapsfrö hanteras. Jag förstår er oro men jag skulle helst vilja undvika den här diskussionen.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

(Sammanträdet avbröts kl. 20.45 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) EGT L 12, 18.10.2000, s. 16.

(2) EUT L 270, 21.10.2003, s. 1.