Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 9 juli 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: HANS-GERT PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. ECB:s årsrapport för 2007 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är Olle Schmidts betänkande för utskottet för ekonomi och valutafrågor om ECB:s årsrapport för 2007 (2008/2107(INI) (A6-0241/2008).

  Olle Schmidt, föredragande. − Herr talman! Herr Trichet! Herr Juncker! Europeiska centralbanken har allas ögon på sig. Dagens osäkra ekonomiska läge med finansiell oro sätter ECB under stor press. Jag är övertygad om att förra veckans räntehöjning var ett riktigt beslut. Inflation är en styggelse som omfördelar tillgångar på ett orättvist sätt. Europas politiska ledare ska vara tacksamma över att de har en oberoende centralbank som är beredd att agera för att hindra Europa från att hamna i stagflation, låg tillväxt och ökande inflation.

Tio år efter införandet är euron en världsvaluta. Den säkerhet och stabilitet som euron tillfört euroområdet och unionen i stort, inklusive mitt eget land, och även den globala ekonomin hade ingen kunnat drömma om. Irlands ”nej” i folkomröstningen gav ingen reaktion i eurons styrka. En asymmetrisk utveckling av ekonomin mellan euroländerna kan utgöra en risk men avhjälps genom att hålla fast vid stabilitetspaktens krav på sunda statsfinanser och fortsatt strukturomvandling i medlemsstaterna.

Samtidigt finns det en poäng i att efter tio år se över hur ECB arbetar; insyn, öppenhet, beslutsfattande och eurons internationella roll skulle kunna förbättras. Därför föreslår utskottet att ECB bör lägga fram ett nytt förslag till hur beslutsfattandet ska bli tydligare och effektivare när eurogruppen växer. ECB bör förklara diskussionen mellan styrelsemedlemmarna vid beslut om styrräntan för att öka öppenheten och ytterligare poängtera förutsägbarheten. Rollen som ordförande för eurogruppen bör stärkas för att bättre reflektera eurons betydelse även i internationella sammanhang.

Att ge marknaden bättre information om ECB:s räntebeslut har länge varit en central fråga för parlamentet liksom offentliggörande av protokollen och röstresultatet. ECB har dock vägrat detta med hänvisning till att det skulle skapa nationell splittring inom ECB:s ledning.

Herr Trichet, vi har lyssnat på era synpunkter, och utskottet för nu fram ett ändrat förslag. ECB:s ledning ska bli tydligare i den information som ges efter räntebeslutet, dvs. om enighet uppnåddes utan diskussion eller om det varit svårigheter att nå en gemensam ståndpunkt. Detta skulle vara ett viktigt steg för att förbättra dialogen mellan marknaden, oss politiker och ECB.

Inflationen är rekordhög och ligger nu på omkring fyra procent, vilket är betydligt högre än inflationsmålet på omkring två procent på medellång sikt. Inte bara dollarn utan även andra valutor har försvagats avsevärt mot euron, vilket har återupplivat diskussionen om växelkursen. Euroområdets utvidgning ger det monetära området mer tyngd, men leder samtidigt till fler utmaningar, eftersom beslutsfattandet blir mer ohanterligt och skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan medlemmarna ökar.

Krisen på bolånemarknaden har visat att finansiell stabilitet är en global fråga, eftersom kriserna inte längre begränsas till ett land eller en region. De samordnade insatserna med Federal Reserve och Bank of England har i stor utsträckning bidragit till att hålla det finansiella systemet flytande men har inte löst krisen. Detta har också tydliggjort behovet av bättre samarbete mellan centralbanker och andra institutioner. Det faktum att ECB och Fed båda varnade för att underskatta risken för krisen på bolånemarknaden utan någon större framgång visar den ökande sårbarheten inom världens finansmarknader. Här finns anledning att agera, vilket nu också bland annat parlamentet gör, bland annat genom uppföljningen av Lamfalussyprocessen för att modernisera den europeiska tillsynsstrukturen.

Den gemensamma penningpolitiken och ECB står inför stora utmaningar de närmaste åren. Jag är övertygad om att EU:s ledare och ECB kommer att visa sig testet mogna. Då måste emellertid också samtliga EU:s ledare förstå att prisstabilitet och sunda statsfinanser är grundpelare för tillväxt och nya jobb. Det är därför anmärkningsvärt att den franske presidenten, inte minst i sin nuvarande roll som rådets ordförande, ifrågasätter ECB:s stabilitetsmål. Enligt min mening borde Europas ledare i stället förklara i en öppen dialog med medborgarna penningpolitikens syften och mål. Rusande priser och kompenserande löneförhöjningar är välståndets värsta fiende.

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. – (FR) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Det är en ära för mig att presentera Europeiska centralbankens årsrapport för 2007 för er, så som EG-fördraget föreskriver. Våra kontakter är långt mer omfattande än de som fördraget ålägger oss och Europeiska centralbanken uppskattar det mycket nära samarbetet med parlamentet.

Detta är fjärde gången jag talar till er i år. Mina kolleger i styrelsen har också haft nära kontakter med Europaparlamentet, särskilt gällande sådana frågor som utvidgning av eurozonen, betalningssystem och den ekonomiska och monetära unionens, EMU:s, tioårsdag.

(DE) Först och främst ska jag ge er en kort sammanfattning över de ekonomiska trenderna under 2007 och 2008 och de penningpolitiska åtgärder som ECB har vidtagit. Jag kommer därefter att kommentera vissa punkter och förslag som ni har lagt fram i ert resolutionsförslag om ECB:s årsrapport för 2007.

ECB:s ordförande. − (EN) Under 2007 arbetade ECB under svåra förhållanden med stigande och instabila råvarupriser och med början under andra halvåret en ökande osäkerhet på grund av pågående korrigeringar på världens finansmarknader, som den föredragande nämnde. Trots denna utveckling fortsatte ekonomin i euroområdet att växa med stabila räntor under 2007, med en årlig real BNP-tillväxt på 2,7 procent.

Under första halvan av 2008 har tillväxten av real BNP fortsatt i måttlig takt, även om den kvartalsvisa profilen troligen kommer att visa stora svängningar på grund av tillfälliga och delvis väderberoende faktorer. Det är därför viktigt att fokusera på trenderna på medellång sikt när man bedömer tillväxtens utveckling.

Ser vi framåt och utanför EU bör tillväxten i de framväxande länderna förbli stabil och därmed understödja euroområdets export. Inom EU förblir eurons ekonomiska grundvalar sunda och inom euroområdet finns inga stora obalanser. Arbetslöshet och förvärvsfrekvens har stigit betydligt de senaste åren, och arbetslöshetssiffrorna har sjunkit till nivåer som vi inte har upplevt på 25 år.

Men osäkerheten kring dessa tillväxtprognoser är fortfarande stor, med risk för nedgångar som huvudsakligen gäller fortsatta oväntade ökningar av råvarupriserna, eventuella fortsatt påverkan på realekonomin på grund av spänningarna på finansmarknaderna och en ökning av de protektionistiska tendenserna.

När det gäller prisutvecklingen var under 2007 den årliga inflationen för det harmoniserade konsumentprisindexet HIKP inom euroområdet 2,1 procent, strax över ECB:s definition på prisstabilitet. Vid slutet av året gjorda dock stora internationella prishöjningar på olja och livsmedel att inflationen nådde långt över 2 procent. Sedan dess har inflationen i euroområdet stigit ytterligare och efter förnyade stora prishöjningar på råvaror uppnått oroande nivåer på 4 procent i mitten av 2008. Ser vi framåt kommer troligen HIKP-inflationen att för en tid ligga kvar långt över den nivå som innebär prisstabilitet, och endast gradvis förändas under 2009.

Farorna för prisstabiliteten på medellång sikt var helt klart ett bekymmer 2007 och har blivit värre under de senaste månaderna. Dessa omfattar eventuellt fortsatt höjda råvarupriser och oväntade höjningar av indirekta skatter och administrativa priser. ECB-rådet är också mycket oroat över att prissättning och lönebildning kan öka inflationstrycket genom utbredda sekundära effekter. De första tecknen märks redan i vissa regioner i euroområdet. Indexering av nominallönerna är i detta sammanhang speciellt bekymmersamt och bör undvikas.

Liksom för 2007 visar de monetära analyserna för första halvåret 2008 på fortsatta hot mot prisstabiliteten på medellång och lång sikt. I linje med vår penningpolitiska strategi anser vi att den långvariga underliggande styrkan hos penning- och kreditexpansionen i euroområdet de senaste åren har skapat ett hot mot prisstabiliteten.

För att begränsa de rådande farorna för prisstabiliteten på medellång sikt vidtog ECB-rådet ytterligare penningpolitiska justeringar i mars och juni 2007. Efter en period av ovanligt stor osäkerhet gällande korrigeringarna på finansmarknaden hade ECB-rådet i juli 2008 fastställt den lägsta anbudsräntan på eurosystemets primära refinansieringstransaktioner till 4,25 procent. Återgärden understryker ECB-rådets fasta beslutsamhet att förhindra sekundära effekter och fast förankra de långsiktiga inflationsförväntningarna i överensstämmelse med prisstabilitet. På detta sätt bidrar ECB:s penningpolitik till att bevara köpkraften på medellång sikt och understödja hållbar tillväxt och sysselsättning inom euroområdet.

Efter förra veckans beslut om räntehöjningar bedömer ECB-rådet nu att penningpolitiken kommer att bidra till att prisstabilitet uppnås på medellång sikt. Vi kommer att fortsätta bevaka utvecklingen framöver mycket noga.

I resolutionsförslaget tar ni upp flera frågor som har betydelse för ECB. Jag vill försäkra er om att vi kommer att överväga de påståenden som just har gjorts och alla som finns i resolutionen mycket noga, och vi kommer att rapportera tillbaka till er.

Låt mig väldigt kort tala om några av dessa punkter. När det gäller penningpolitiken vill jag börja med att välkomna de positiva uttalandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor om ECB:s penningpolitiska strategi. Vår ram med två pelare garanterar att all relevant information för att bedöma riskerna för prisstabiliteten beaktas på ett enhetligt och systematiskt sätt när vi fattar penningpolitiska beslut.

År 2007 införde ECB-rådet ett forskningsprogram inom eurosystemet för att ytterligare stärka sina monetära analyser, vilket också föreslås i resolutionsförslaget för en fortsatt förbättring av ECB:s analytiska infrastruktur.

När det gäller öppenheten välkomnar jag också utskottets uttalande att offentliggörandet av ECB-rådets protokoll inte nödvändigtvis är tillrådligt. En sådan åtgärd skulle fästa uppmärksamheten vid enskilda ståndpunkter när det som räknas i ett euroområde som omfattar 15 och snart 16 länder är åsikten hos den gemensamma beslutsfattaren, ECB-rådet, kollegiet. Det kan också leda till påtryckningar på enskilda medlemmar i ECB-rådet att överge sitt nödvändiga euroområdesperspektiv när de fattar penningpolitiska beslut.

Som jag redan betonat vid tidigare tillfällen ser jag det inledande anförande jag presenterar på ECB-rådets vägnar vid de månatliga presskonferenserna som en motsvarighet till vad andra centralbanker kallar ett ”sammanfattande protokoll”. Tillsammans med efterföljande frågor och svar ger det inledande anförandet en omfattande översikt över ECB-rådets aktuella penningpolitiska ståndpunkt. Detta kommunikationssätt har varit till stor nytta för oss när det gäller att styra finansmarknadens förväntningar.

När det gäller finanspolitiken instämmer ECB i att alla medlemsstater till fullo måste respektera stabilitets- och tillväxtpakten. En förnyad ökning av den finansiella underskottskvoten i euroområdet förväntas för 2008. Det finns en klar risk att vissa länder inte kommer att uppfylla villkoren i den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten. Att uppnå sunda och hållbara offentliga finanser och på den grunden tillåta automatiska stabilisatorer att verka fritt är det bästa finanspolitiken kan bidra med för makroekonomisk stabilitet.

Resolutionsförslaget tar också upp riskerna på grund av ekonomiska differenser mellan länderna i euroområdet, vilket till en del återspeglar strukturell stelhet och/eller en olämplig nationell politik. Det är självklart att ekonomiska skillnader mellan länderna i euroområdet inte kan åtgärdas med penningpolitik.

För att undvika en utdragen period med låg eller hög arbetslöshet eller överhettning i ett land efter asymmetriska chocker, bör reformer som stärker återhämtningsförmågan efter sådana chocker vidtas på nationell nivå. Dessa är väl utformade strukturreformer för att förbättra konkurrenskraften, öka produktiviteten och gynna flexibilitet på arbetsmarknaden.

Låt mig återigen betona att det behövs en tydlig uppföljning av utvecklingen av den nationella konkurrenskraften, inklusive enhetsarbetskostnader, eftersom det är mycket svårt att ta igen det man förlorat i konkurrenskraft. I detta hänseende stöder vi parlamentets krav på en ansvarsfull lönesättning och prispolitik.

Låt mig nu övergå till de problem som lyfts fram genom korrigeringarna för krisförebyggande och krishantering på finansmarknaden, vilka också ofta dyker upp i parlamentets analys.

När det gäller att förebygga kriser lyfter marknadskorrigeringen fram problemen för både tillsynsmyndigheter och centralbanker. Tillsynsmyndigheterna måste öka sina ansträngningar för att stärka samarbetet och informationsutbytet över gränserna. Det är av yttersta vikt att i högre grad utnyttja de möjligheter som finns inom Lamfalussy-ramen. Ekofinrådet har gått med på vissa åtgärder i detta syfte, och man måste nu inrikta sig på att genomföra dessa.

Marknadskorrigeringarna har enligt vår mening inte gett några övertygande bevis för att en översyn av dagens tillsynsramar behövs, t.ex. genom att inrätta en ny EU-tillsynsmyndighet. Centralbanker, inklusive ECB, har i stor utsträckning effektivt kunna identifiera de svagheter och risker i finanssystemet som blev tydliga när turbulensen bröt ut. Jag kommer inte att tala mer om detta.

När man sökte lärdomar om krishantering rörde den största frågan som dök upp under denna turbulens behovet av ett smidigt informationsflöde mellan centralbanker och tillsynsmyndigheter när en kris är under uppsegling. Centralbankerna kan behöva information från tillsynsmyndigheterna för att effektivt kunna utföra sina uppgifter i krishanteringen. Detta gäller såväl eurosystemet som alla andra centralbanker. Tillsynsorganen å sin sida kan dra nytta av information från centralbanken. Därför stöder ECB starkt den tilltänkta förstärkningen av EU:s rättsliga grund för informationsutbyte mellan centralbanker och tillsynsorgan.

Låt mig avsluta med några anmärkningar som rör integrationen av Europas betalningssystem. Vi noterade med glädje de positiva uttalandena om SEPA och Target2 i resolutionsförslaget. När det gäller Eurosystemets initiativ Target2-securities kommer ECB-rådet under de närmaste veckorna att besluta om fortsättningen för T2S-projektet. Det är viktigt att notera att alla större VPC (värdepapperscentraler), är positiva till vårt initiativ.

  Jean-Claude Juncker , ordförande i Eurogruppen och ledamot av Europeiska rådet. – (FR) Herr talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Först vill jag ge ett erkännande till föredraganden för kvaliteten på hans arbete. Det är ett utmärkt betänkande som tar upp alla de viktiga punkterna.

Jag kan med glädje konstatera av vad jag kan utläsa från utskottets arbete och i den föredragandes betänkande, att åsikterna i parlamentet i stort sett överensstämmer med de åsikter so m Eurogruppen vid flera tillfällen har uttalat, den grupp där jag har privilegiet att vara ordförande. Detta samförstånd och denna breda samstämmighet gäller speciellt ECB:s åtgärder och handlingar, och banken är som alltid överväldigad av komplimangerna från parlamentet och de myndigheter jag företräder här.

Detta är speciellt viktigt med tanke på de olika kritiska synpunkter som riktats mot ECB de senaste veckorna och månaderna, när en hel arsenal av handlingar har behövts på grund av den finansiella kris som drabbat hela världen. Till en början anklagades Europeiska centralbanken för alltför stor aktivitet, men kunde till sin tillfredsställelse sedan notera att alla andra monetära myndigheter hade antagit samma instrument och metoder.

Vi instämmer också med den föredragande när han uppmanar oss, Eurogruppen, Ekofinrådet i stort och vår bank, att dra de rätta ekonomiska slutsatserna av den kris vi har gått igenom, särskilt när det gäller bevakning av marknaderna och den öppenhet vi kommer att behöva lägga till våra nuvarande mekanismer.

Kampen mot inflationen är det största bekymret för våra medborgare. Just nu visar alla undersökningar att människor fortfarande oroar sig över den minskade köpkraften och fruktar att riskerna med en minskad köpkraft ska bli verkliga. Det är därför bankens rättighet och skyldighet att garantera prisstabilitet, vilket är ett mål som Maastrichtfördraget har fastställt för ECB.

Jag vill tillägga att vi inte får luta oss mot tanken att ECB, såsom varande den monetära myndigheten, är det enda organ som ansvarar för prisstabilitet och inflationsbekämpning. Inflationen och kampen mot inflationen är också ett problem och en skyldighet för regeringarna inom eurozonen. Även de måste införa en sund politik som bidrar till att upprätthålla prisstabiliteten genom att komplettera ECB:s penningpolitik.

Regeringarna inom Eurogruppen har alltså vidtagit alla åtgärder för att uppnå den återhållsamma löneutveckling vi behöver genom att se till att löner och den offentliga sektorn är under kontroll. Vi är därför fast beslutna att göra allt vi kan för att undvika onödiga indirekta skattehöjningar, både avseende moms och punktskatter. Vi har bestämt föresatt oss att göra allt i vår makt för att se till att priserna inte överstiger gränserna för vad som är sunt förnuft.

Ingen kan tala om inflation och prisstabilitet utan att nämna ECB:s oberoende ställning, precis som den föredragande också har gjort både i sina skriftliga och muntliga betänkanden.

Jag vill än en gång påpeka att ECB:s oberoende är en grundläggande princip inom EMU, att ECB:s oberoende är en del av den pakt som EMU är grundad på, att inte en enda myndighet under arbetet som ledde fram till konstitutionsfördraget och det därpå följande Lissabonfördraget föreslog ens den minsta ändring av ECB:s mandat som fokuserar på prisstabilitet. Jag anser därför att vi en dag måste sätta punkt för en meningslös och onödig debatt som inte har något att göra med den verkliga situationen. Det betyder inte att vi inte över huvudtaget får kritisera banken, ge den vårt stöd och våra råd i dess goda arbete, men vi får inte förstöra dess oberoende.

För övrigt vill jag säga att vi inte får lägga alltför stort ansvar på penningpolitiken. I fördraget fastställs det att ECB:s mål är att uppnå prisstabilitet. Vi får inte lägga en hel rad ekonomiska målsättningar till detta uppdrag utan måste följa samstämmighetsprincipen, vilket betyder att vi inte försöker tvinga banken att uppnå alltför många politiska mål. Banken har ett åtgärdsinstrument och det är penningpolitiken. Den agerar med välvilja och beslutsamhet.

När det gäller valutapolitik har jag noterat en viss oklarhet i Olle Schmidts betänkande, eftersom det ger intryck av att valutapolitiken uteslutande är ECB:s område. ECB kan för min del gärna spela en ledande roll i allt som rör valutan, men jag vill ändå fästa er uppmärksamhet på villkoren i fördraget som ger banken och regeringarna lika stor makt över valutapolitiken. För övrigt har vi både när det gäller valuta- och penningpolitik och strukturpolitik en kontinuerlig och fruktbar dialog med banken, till vilken alla bidrar.

Som en del av denna regelbundna dialog reste Jean-Claude Trichet och jag till Kina i november i fjol för att diskutera valutapolitik med de kinesiska myndigheterna, och vi kommer att göra det igen under andra halvåret i år.

I utskottets betänkandet noterade jag en viss oklarhet om eurozonens externa representation. Återigen, ECB är inte ensamt ansvarig för att vidta de nödvändiga åtgärderna för att stärka eurozonens internationella position, i motsats till vad betänkandet antyder. Det är ytterligare ett område inom vilket vi delar befogenheter.

  Thomas Mann, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Jag välkomnar de båda herrarna Jean-Claude, ordförande Trichet och ordförande Juncker!

Den 2 juni firade vi en högtidsdag i Frankfurt am Main, staden där D-marken och euron infördes, nämligen tioårsdagen av den europeiska ekonomiska och monetära unionen. Det är tack vare ECB som euron har blivit internationellt etablerad och prisstabiliteten hela tiden har varit det främsta målet. Det var fullständigt logiskt att ECB för några dagar sände använde sig av sitt mest effektiva vapen för att påverka basräntan och höja den med en fjärdedels procent. Syftet var, och är fortfarande, att begränsa inflationsrisken som skapas av höga levnadskostnader på grund av stigande bensin- och oljepriser.

Den här gången tillkännagav ECB sina åtgärder flera veckor i förväg. I våras agerade man annorlunda: effektiva och storskaliga åtgärder vidtogs inom några få timmar. I Olle Schmidts betänkande, som är ett utmärkt betänkande som vi samarbetat väl kring, välkomnar han speciellt detta. Under andra halvåret 2007 kollapsade fastighetsmarknaden. Under bostadslånekrisen befann sig banker och försäkringsbolag som hade spekulerat plötsligt i svårigheter. ECB gjorde snabbt tillräckliga penningmedel tillgängliga och förhindrade därmed en gränsöverskridande kollaps.

Denna snabbhet och effektivitet visar på stark handlingskraft, baserad på kompetens och större tillit till er institution. Jag anser att ECB:s beslut oftast är öppna, baserade på ett gott informationsflöde och en öppen målsättning. I den monetära dialogen rapporterar ECB regelbundet till oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor om finanspolitiska beslut.

Som jag ser det finns det ingen större mening med att offentliggöra styrelseprotokoll, vilket man ofta kräver. Nationell påverkan måste förhindras. Oberoendet måste vara totalt. I vanliga fall har vi parlamentsledamöter gott om tillfällen att kritisera. I dag vill jag uttrycka mycket beröm för vad som har sagts då företag och medborgare är i goda händer, å ena sidan till Jean-Claude Trichet och er bank, ECB i Frankfurt am Main, och å andra sidan naturligtvis till den förträfflige Jean-Claude Juncker.

  Manuel António dos Santos, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr Juncker, herr Trichet! Först vill jag säga att detta betänkandes främsta syfte var att analysera Europeiska centralbankens åtgärder under 2007. Men i diskussionen i utskottet om valutafrågor kunde man naturligtvis inte underlåta att analysera de framtida utmaningarna för EU:s penningpolitik och dess tillsynsmyndigheter.

Med tanke på ECB:s mandat så som det anges i fördraget måste vi erkänna värdet av dess arbete under 2007. Även om banken inte kunde undvika den monetära turbulensen och den efterföljande krisen i den ekonomiska tillväxten som vi nu genomlever, lyckades man mildra många av de negativa konsekvenserna. Huvudfrågan kvarstår, nämligen om EU:s nuvarande politik och instrument kommer att låta oss slutgiltigt övervinna den allvarliga krisen i världsekonomin och dess konsekvenser för Europa.

En kris innebär inte nödvändigtvis katastrof. Vi kan dock bara hindra en kris från att utvecklas till katastrof om vi har en korrekt bild av framtiden som inte belastas av förlegade ortodoxa uppfattningar, och som inriktar sig på hur de nya företeelser vi måste ta itu med och övervinna fungerar. Det är oacceptabelt att ta en bristande efterlevnad av gällande regelverk i försvar, och vi måste bidra till den politiska debatten genom att lägga fram förslag som syftar till att förändra dagens situation.

I sitt betänkande ger Olle Schmidt några förslag på tillvägagångssätt: förbättra samarbetet mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna i kampen att förena finansiell avreglering och reglering, skapa en ram för ECB:s finansiella förvaltning, främja samordning av Eurogruppens, kommissionens och ECB:s ekonomiska politik, förbättra öppenheten i beslutsfattandet och framför allt förse allmänheten med information så att man förstår ECB:s åtgärder, främja strukturell reformering av bankens styrning, hantera räntenivåerna med stor omsorg, undvika spekulativa åtgärder och olämpliga marknadsrabatter för att inte äventyra investeringspolitiken, arbetstillfällena, strukturreformerna och den ekonomiska tillväxten. Förutom allt detta, som redan i sig är en hel del, måste vi också inse att vi står inför en svår ekonomisk och social kris vars omfattning vi ännu inte vet. Vi vet dock att det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre.

Vi gör oss inga illusioner om att de medel vi har till vårt förfogande ska kunna lösa dagens problem. Att erkänna situationen är inte att vara pessimist utan snarare att vara förnuftig. Vi står förmodligen på tröskeln till att hitta de politiska lösningarna på våra problem. Det här innebär inte världens undergång och absolut inte slutet på historien. Vi kan bara be om ECB:S samarbete, kompetens, öppenhet och flexibilitet i sitt uppdrag och att man aldrig överskrider detta.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Trichet och herr Juncker, mina damer och herrar! Jag vill instämma i föregående talares berömmande ord. ECB agerade snabbt och kompetent redan från början av finanskrisen, och utan den beslutsamheten hade krisen förmodligen blivit mycket värre. Den är inte över ännu men genom sin beslutsamhet har banken inte bara visat sin trovärdighet utan har också blivit en slags modell för en kompetent centralbanks agerande och ett exempel för andra centralbanker.

Jag fruktar ändå att ECB har den allra svåraste fasen framför sig. De följande arton månaderna kommer att bli ett verkligt svårt prov på om banken kan behålla sin trovärdighet. Jag hoppas den kan det. Vi har skenande olje- och råvarupriser, vi har stigande livsmedelspriser och vi har inflation. Jean-Claude Trichet talade om 4 procent i eurozonen. I många medlemsstater är den faktiskt redan 6 procent, och euron är otroligt stark.

Risken för stagflation är alltså påtaglig. Vi måste se till att avvärja denna risk på ett tidigt stadium. Under dessa omständigheter välkomnar jag därför att ECB visade sin kompetens genom räntebesluten i förra veckan. Att bekämpa inflationen är verkligen och kommer att fortsätta vara vår huvuduppgift.

När Tyskland upplevde en period av stagflation för flera decennier sedan sa Helmut Schmidt att för honom var 5 procents inflation bättre än 5 procents arbetslöshet. Hans åsikt stod alltså i direkt motsats till Bundesbankens. Det visade sig att Bundesbankens strategi att bekämpa inflationen omedelbart och bestämt var det rätta. Tyskland tog sig ur stagflationen snabbare än många andra länder.

Jag har inte några råd att ge till ECB. Banken vet bättre än någon annan hur den ska agera. Jag har tre önskningar. Två av dem har redan uppfyllts. Jag vill gärna att dialogen mellan ECB, Eurogruppen och Jean-Claude Juncker, Eurogruppens ordförande, fortlöper på ett smidigt sätt. Detta sker just nu. Jag vill gärna se ett närmare samarbete inte bara mellan centralbankerna utan också mellan ECB och tillsynsmyndigheterna. Även detta är på gång.

Slutligen skulle jag gärna vilja få mer information kring beslutsfattandet, men här har jag tyvärr fått ett negativt svar från Jean-Claude Trichet. Vi vill inte veta några namn, men vi vill veta om besluten togs med knapp eller stor majoritet och om de föregicks av långa debatter eller inte.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag är inte någon stor expert på penningfrågor men jag försöker förstå vad som ligger bakom dagens energi- och livsmedelskris och min slutsats är att vi är på väg in i en ny era.

Vi går in i en ny era där planetens resurser är knappa. Varför? Därför att vår dominerande ekonomiska modell, som härstammar från 1900-talet, utarbetades och styrdes av en miljard medelklassmänniskor i Europa, Förenta Staterna och Japan, och små elitgrupper på andra platser i världen. Så såg världen ut på 1900-talet.

På 2000-talet finns det hundratals miljoner fler medelklassmänniskor i Kina, Indien, Indonesien, Sydafrika, Nigeria, Mexiko, Brasilien och andra länder. Därför har vår nuvarande dominerande ekonomiska modell ett systemfel. Systemet tog inte hänsyn till att resurserna var begränsade. Var ska vi hitta fisken när kineserna äter lika mycket fisk som japanerna? Var ska vi hitta bensin när alla indier kör omkring i pickuper? Var ska vi hitta kol till stålverken över hela jorden om de framväxande länderna utvecklas i takt med dagens teknik? Det är den grundläggande frågan.

Jag har tre frågor. Den första handlar om spekulation. Spekulation är naturligtvis inte någon gräsrotsrörelse, men vad kan vi göra för medborgarna som dignar under de stigande priserna, medan Total- och Eon-aktieägare och andra spekulatörer dignar under vinsterna? Herr Juncker, ni lade fram tanken på spekulationsskatt. Gör man några framsteg när det gäller denna idé, för jag tror att politikerna vill att vi agerar?

Min andra fråga lyder: vilka åtgärder kan vidtas för att snabbt göra Europas ekonomi mindre beroende, speciellt av importerad olja och gas och priserna på dessa? Skulle vi inte kunna överväga ett omfattande investeringsprogram med hjälp av Europeiska investeringsbanken för att modernisera byggnader, kollektivtrafik och även till exempel installera elmotorer och andra system i små och medelstora företag? Jag anser att det är enda sättet att minska konsumtionen eftersom vi inte styr över priserna.

Min tredje fråga rör systemet med löneindexering. Herr Trichet, ni och jag har tillräckligt höga löner för att inte påverkas alltför mycket av energi- och livsmedelspriserna. Ni tjänar otvivelaktigt mer än jag, men samtidigt säger ni att det nationella indexeringssystemet som vi har i Luxemburg och Belgien borde avskaffas. Herr Juncker, är det inte det enda sättet som människor kan få en extra inkomst på i dessa tider när priserna skjuter i höjden? Jag förstår inte riktigt varför ni är så negativ till indexeringssystem.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Tack, herr talman! Jag önskar Jean-Claude Trichet, ordförande för Europeiska centralbanken, och Jean-Claude Juncker välkomna.

Först av allt vill jag gratulera herr Trichet till den årsrapport han just har redovisat. Det ser inte så bra ut för euroområdet, låt oss inte förneka det. Jag fruktar att under de närmaste åren kommer många av de tvivel som yttrades när euron infördes att besannas. Efter några få års välstånd får vi nu se om Europeiska centralbanken kan klara att hålla nere inflationen.

Euroområdet har en enda penningpolitik, men vart och ett av de sexton länderna har sin egen ekonomiska politik. Sexton länder, vart och ett med sitt eget HIKP och sin egen politik för att öka sysselsättningen. Med en inflation inom euroområdet på 4 procent innebär den senaste räntehöjningen av Europeiska centralbanken att den verkliga räntenivån är 0,25 procent. Den räntan är inte hög nog att motverka den stigande inflationen och hotet om lågkonjunktur i alla medlemsstater.

Kan Jean-Claude Trichet ge oss en uppskattning om hur långt de instrument vi har tillgängliga kommer att räcka de närmaste åren?

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag stöder åsikten att införandet av euron, den gradvisa utvidgningen av euroområdet och tillämpningen av en enhetlig ekonomisk politik kombinerad med Europeiska centralbankens försiktiga strategi har lett till dagens relativt stabila ekonomiska utveckling i EU-länderna.

Det är också odiskutabelt att på grund av den dynamiska ökningen av antalet finansmarknadsåtgärder och den stora variationen mellan dem blir de allt mindre öppna. Detta resulterar i ett ökande antal risker som eventuellt kan skada inte bara producent- och konsumentgrupper utan också hela nationers ekonomi. Därför behöver man inrätta en bredare ram för EU:s finansiella tillsyn och närmare involvera Europeiska centralbanken i tillsynen för att kunna lösa problem i det ekonomiska systemet.

Jag instämmer med föredraganden Olle Schmidt i att ett utökat samarbete mellan centralbanker och nationella tillsynsorgan kommer att bli oundvikligt. Målet är att upprätthålla stabilitet på finansmarknaderna, och med speciellt uppmärksamhet på de alltmer integrerade finansiella systemen. I dagens tidsålder gäller samma sak för finansmarknaderna som för miljön. Om inte de stora aktörerna deltar, t.ex. USA, Ryssland, Japan, Kina, Indien med flera, blir det omöjligt att nå framgång i globalt perspektiv.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr Trichet, herr Juncker! Ordföranden för Europeiska centralbanken och ordföranden för Eurogruppen är eniga om att det under tio år har rått konsekvent samstämmighet om de olika politiska åtgärdernas roller. ECB och penningpolitiken ansvarar för att garantera prisstabilitet, de offentliga finanserna måste balanseras på medellång sikt och övriga politiska åtgärder måste skapa ekonomisk tillväxt och en växande sysselsättning.

När saker och ting går fel börjar vi ifrågasätta denna modell. Vi börjar lasta av oss våra ansvarsområden på de europeiska institutionernas axlar. En del lägger skulden på Jean-Claude Trichet, andra på Jean-Claude Juncker. Om saker och ting förvärras ytterligare blir det till sist Hans-Gert Pöttering som blir den skyldige.

Därför menar jag att det nu är viktigt att vi stadigt håller kursen och behåller den modell med vars hjälp vi nått så här långt, och här är Jean-Claude Trichet en god navigatör.

Jag vill också gärna säga några ord om priserna. Det är sant som Jean-Claude Juncker säger att vi alla har ett ansvar i denna fråga och att myndigheterna måste agera. Det är en fråga som måste granskas när vi tar itu med flexibiliteten på marknaden, när vi arbetar fram post-Lissabonstrategin.

Det finns dock en fråga där ECB måste vara den som styr. Jag har inga siffror på detta, men det sägs att prishöjningarna till viss del beror på finansiell spekulation, att överföring av pengar från fastighets- och olika räntemarknader till terminshandeln delvis är orsaken till denna situation, och vi behöver alla göra någonting åt det.

När det gäller den institutionella uppbyggnaden håller jag med föredraganden Olle Schmidt om att det förmodligen inte är så lämpligt att publicera fullständiga protokoll just nu. Men jag tycker att det skulle vara bra att offentliggöra en sammanfattning av protokollen och ännu viktigare, jag tycker att ECB borde informera om den respektive vikt man ger till de två pelare som är grunden för bankens strategi när man fattar beslut om ökad öppenhet och marknadskännedom.

Jag menar också att en ökad ekonomisk styrning behöver en motvikt, en balans: men detta är inte herr Trichets fel. Det är vårt fel för att vi ännu inte har godkänt Lissabonfördraget, och det är något jag gärna vill se åtgärdat.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr Trichet och herr Juncker! Jag vill först tacka den föredragande för hans utmärkta arbete. Med bidrag från andra har ett resultat producerats som klargör situationen. Budskapet är kanske lite otydligt men jag tycker att där finns användbara delar.

Herr Trichet, alla var imponerade av era anföranden under sommaren 2007. Vi uppskattar att ni omedelbart rapporterade till utskottet för ekonomi och valutafrågor. Nu har ni emellertid höjt räntorna i ett klimat där vi alla tror att krisen inte är förbi och att de dåliga nyheterna ännu inte har kommit, inte heller de från de stora europeiska bankerna.

När vi senast sågs i december berättade ni att ni förväntade er 3 procents inflation under 2008 och att det därefter skulle bli lugnare. Nu är inflationen uppe på 4 procent och ni säger att ni har höjt räntorna med 0,25 punkter och så är det bra med det. I ett läge med importerad inflation och om er strategi faktiskt är att fortsätta att vara så vaksam på prisstabiliteten, kommer ni att kunna vara det på kort- och medellång sikt med de faror för tillväxten och därmed för sysselsättningen som vi är medvetna om?

Jag tycker det verkar som om den företeelse som Claude Turmes har talat om och som kan beskrivas som att EU går in i den andra fasen av globaliseringen, gör att vi omvärderar de verktyg vi hade tillgång till för att hantera den första fasen av globaliseringen. Den första fasen gynnade prisstabiliteten, eller åtminstone sänkta priser på konsumtionsvaror, speciellt i samband med omlokalisering.

I den här nya fasen har vi balans och en ny modell där de som tidigare var tillväxtländer nu är fullständigt etablerade även när det gäller tillgång till råvaror, med den prispåverkan vi är medvetna om.

Jag riktar mig nu både till Jean-Claude Trichet och herr Juncker, eftersom herr Juncker helt riktigt tar upp Eurogruppens befogenheter och Ekofin i den här frågan, men de kommer aldrig till detta utskott eller till parlamentet. Är inte den viktigaste frågan under rådande omständigheter valutakursen, köpen av olja i euro och EU:s förmåga att, speciellt inom eurozonen, tala med en röst, så att vi tio år efter övergången till euro äntligen kan bidra till en samordnad och ansvarsfull dialog mellan världens viktigaste valutor för att säkra den valutakurs som är bäst för vår tillväxt?

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag vill påpeka att under vår mandatperiod har Europeiska centralbanken tack vare sitt imponerande arbete växt från att bara vara en av världens många centralbanker till den ledande av dem alla. I dag står man inför den nya utmaningen att fastställa sin allt viktigare roll i den globaliserade världen.

Vi vill att Europeiska centralbanken ska stärka sin prognostiserande och styrande roll för makroekonomisk och finansiell stabilitet, eftersom det står klart att ECB inte har lyckats ta fram en exakt prognos över krisens omfattning och möjliga effekter på grund av att de flesta kriser nu förtiden har sina rötter i tredjeländer. Vad kan man göra för att förbättra situationen? Först och främst vill jag nämna ökad samordning mellan ekonomisk politik och penningpolitik. Den tredje världen går nu in i ett stadium av prisliberalisering, vilket jag känner väl till eftersom jag företräder Litauen. Detta kan vara länge och EU skulle då utsättas för en stark prispress. Vi skulle dock kunna övervinna prispressen genom vår penningpolitik, vilket skulle vara mer betungande för vår ekonomi. Alternativt skulle vi kunna erbjuda oss att hjälpa utvecklingsländerna att få ordning på sin inkomstpolitik och stabilisera priserna. Detta skulle kunna uppnås genom att vi ökar vår medverkan i Internationella valutafonden och vår kommunikation med Världsbanken. Det är ett tänkbart verktyg som kan bidra till att begränsa inflationen i utvecklingsländerna och även göra det lättare för Världsbanken att justera penningpolitiken.

Det finns ytterligare en sak som oroar mig, och det är det europeiska avvecklingssystemet. Trots Europeiska centralbankens stora bidrag till genomförandet av SEPA och utvecklingen av Target2-securities är problemet mer komplicerat än så.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Vissa av de senaste årens tendenser behandlas inte i ECB:s årsrapport. Hittills har Europeiska centralbanken i Frankfurt kunnat betraktas som en verkligt oberoende bank, men under den senaste tiden har Europeiska unionens stora länder försökt pressa ECB och påverka bankens beslut.

Detta är en oroande tendens, eftersom det i praktiken innebär att EU delas in i länder som är jämlika och vissa som är mer jämlika än andra. Det kan leda till dubbelmoral. Länder som Frankrike och Tyskland har rätt att pressa Europeiska centralbanken samtidigt som principen om ECB:s oberoende gentemot regeringarna i EU:s medlemsstater är mycket strikt när det gäller mindre länder. Jag nämner detta för att det är en oroväckande utveckling.

Slutligen kan man inte säga att EU har ett ordentligt och stabilt finanssystem. Det är någonting som håller på att utvecklas. Ett exempel på detta är det motsägelsefulla med London, som är EU:s främsta finanscentrum, fast London är huvudstad i ett land utanför euroområdet.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Euroområdet har drabbats av energipriser som varken ECB, EU eller regeringarna klarar av att kontrollera. Tysklands finansminister Peer Steinbrück sa det till er, herr Trichet, och sedan tillkännagav ECB att man avsåg att stödja banker med problem. Jag undrar när ECB kommer att tillkännage att man vill stödja medborgare som inte klarar sig till månadens slut, genom att sänka penningvärdet och tvinga bankerna att ta ut bostadsräntor som inte är så gastkramande som dagens räntor?

Att upprätthålla tillväxten är mycket viktigare än ett högt valutavärde. Det är vad dollarpolitiken går ut på, och ECB reagerar inte på detta på lämpligt sätt. Olle Schmidt är angelägen om att stärka ECB:s roll och bestämmanderätt, medan jag tillhör dem som fortfarande ifrågasätter ECB:s oberoende. Införandet av euron har onekligen haft sina fördelar: Vissa av de fördelar som Olle Schmidt nämner är obestridliga, men det står ingenting om de påtagliga negativa effekterna för medborgarna i euroområdet som har drabbats av en verklig inflation som är mycket högre än vad de officiella siffrorna visar på grund av den utbredda spekulation som följde efter eurovalutans införande och som ECB och institutionerna gjorde alldeles för lite för att kontrollera.

Som Olle Schmidt skriver vinner ECB allmänhetens godkännande tack vare att man sätter upp mål, som prisstabilitet och ekonomisk tillväxt, och av den anledningen anser han att öppenhet är mindre viktig. Han föreslår också att principen om medlemsstaternas jämlikhet borde överges och att ECB-rådet borde få mer makt. Olle Schmidt är rädd för att regeringarna i praktiken kommer att utöva påtryckningar på sina centralbankers ordförande. Han fruktar med andra ord att politiken kommer att vinna över finanserna. Jag menar att det förhåller sig precis tvärtom.

Olle Schmidt, Jean-Claude Trichet, jag kan absolut inte stödja dessa förslag.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Olle Schmidt för ett mycket bra betänkande.

Till att börja med vill jag påpeka att vissa medlemsstater befinner sig i eller är på väg in i en lågkonjunktur, och då måste vi fråga oss själva vad som är viktigast att göra under sådana omständigheter. Jag tycker att det viktigaste vi kan göra under dessa omständigheter är att värna om sysselsättningen och främja nya arbetstillfällen. Låt oss titta på situationen mellan 1990 och 1998 då fem miljoner nya arbetstillfällen skapades, i det som nu är euroområdet. Men det som har hänt under de tio åren mellan 1998 och 2008, då euron redan hade införts och Jean-Claude Trichet och hans föregångare drev sin politik, är att nästan 16 miljoner arbetstillfällen har skapats.

Därför måste vi tänka efter. Detta är en framgångssaga, och det bidrag som Europeiska centralbankens politik har inneburit i det avseendet måste erkännas. Förtjänster måste erkännas som de förtjänster de är.

Men går det att sälja den här historien? I allmänhet är skälen till framgång naturligtvis låg ränta, och i synnerhet låg inflation, och jag tycker att Jean-Claude Trichet gör rätt i att ständigt upprepa detta.

Men behöver vi fortfarande högre räntor? Nu är det dags att analysera det närmare. Dagens ekonomiska förhållanden manar till sans och förnuft. Det är därför vi har en oberoende centralbank.

Men jag skulle vilja säga en sak om eurons styrka. Den påverkar exportekonomier negativt. Eurons valutakurs gentemot US-dollarn och det brittiska pundet blir inte svagare och kommer nog inte att försvagas heller med tanke på US-dollarns och eurons skilda räntesatser. Kursen stiger, samtidigt som inriktningen på inflationen kan innebära fler risker för eurons valutakurs och hindra ekonomiska tillväxtmöjligheter i tider av ekonomisk ovisshet.

Jag skulle vilja passa på att säga på den tid jag har kvar att jag var föredragande för ECB:s årsrapport förra året och jag påpekade då att det fanns 223 miljarder euro i 500 eurosedlar – det blir 446 miljoner sedlar! Då bad jag att detta skulle granskas, bland annat för att jag tror att det kan användas i brottsliga avsikter. Kanske kan Jean-Claude Trichet säga något om vad som har gjorts åt den saken jag tog upp då i sin replik.

  Ieke van den Burg (PSE) . – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ansluta mig till de andra och berömma och tacka ECB för insatserna förra året under finanskrisen. ECB:s roll som den som i sista hand skjuter till likvida medel och skapar marknader har understrukits i betänkandet och jag delar den uppfattningen. Jag tycker att banken har lyckats.

Herr Trichet, i samband med det tycker jag att det är korrekt att ni underströk behovet av bättre informationstillgång och informationsutbyte, där ECB skulle kunna ha en ledande roll. Den åsikten framför vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor även i ett betänkande för parlamentet om reformen av tillsynssystemet, som vi ska diskutera nästa vecka. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har en bättre koppling mellan den tillsynsinformation som marknaden och bankernas tillsynsansvariga har och ECB:s information, och jag anser att ECB kan ha en ledande roll där.

Ni har sagt att ni inte vill överge tillsynssystemet – det var inte vad vi föreslog – men jag anser att det även ligger i ert intresse att inte vara för beroende av medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheters frivilliga samarbete i detta informationsutbyte. Därför är det viktigt att vi agerar mer självständigt på det här området och att systemet och strukturen blir starkare i EU.

En annan sak är betalningssystemet. Det gläder mig att höra att Target 2-förslaget om värdepapper, som har utarbetats av ECB och andra centralbanker, nu har blivit positivt mottaget av värdepapperscentralerna. Jag anser att det kan tjäna som grund för ytterligare förbättringar av det systemet. Jag skulle också vilja fråga vilken uppfattning ni och marknaden har om det som händer nu när det gäller derivat och OTC-marknader för att skapa mer centrala motparter och ett bättre tillsynssystem där.

Mitt sista påpekande är i linje med Ben Bernankes tal i går, men jag kommer inte att gå in på några detaljer om det.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Daniel Dăianu (ALDE) . – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja berömma föredraganden för hans arbete.

En årsrapport kan bre ut sig i flera volymer och handla om vad som uppnåtts och om krånglig politik och kompromisser. Dagens inflationsnivå i Europa oroar politiker och medborgare. Europeiska centralbanken har byggt upp sin trovärdighet på en sammanhängande politik. Detta resultat har förstärkts av globaliseringsvågens inflationsimport och de asiatiska ekonomiernas uppgång.

Tyvärr är situationen omvänd nuförtiden på grund av skyhöga energi- och livsmedelspriser som återspeglar en krympande resurstillgång. Kostnadspressen stramar upp marknaderna över hela världen. Inflationsnivån i euroområdet är den högsta på tio år. Detta är mycket oroande och stagflationen tycks lura runt hörnet.

Finanskrisen har komplicerat Europeiska centralbankens uppgift enormt. ECB måste bekämpa inflationen ihärdigt, och att förankra inflationsförväntningarna är nyckeln i det avseendet. Men riskerna är stora. Det är inte klart hur länge den exogena kostnadspressen kommer att vara. Det är kritiskt att en lönespiral har noterats. På samma sätt som vi talade om dämpad inflation under förra årtiondet, borde vi nu sträva efter att dämpa pris- och löneutvecklingen under den närmaste tiden.

Ökad ekonomisk divergens i euroområdet gynnar inte ett bra klimat för Europeiska centralbankens åtgärder. När marknaderna blir alltmer globala måste det ECB gör granskas i förhållande till vad andra motparter gör. Här handlar det om skillnader i räntenivåer och allmänna politiska val.

Ett sista påpekande. De allvarliga systemiska risker som finansmarknaderna dras med i dag kräver bättre tillsynsramar, bättre samordning mellan ECB, Federal Reserve och andra större centralbanker. Faran med en politik präglad av lättförtjänta pengar måste understrykas.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hoppas verkligen att huvudbudskapet i denna debatt når medborgarna i Europa. För mig är det främsta budskapet i debatten att ECB och euron inte är orsaken till oron och problemen, utan en del av lösningen. Det näst viktigaste budskapet är att euron innebär fördelar och trygghet. Den gynnar medborgarna i hela Europeiska unionen, inte bara i euroområdet, EU som politiskt projekt och EU:s tillväxt och sysselsättningspolitik.

Förutom den inre marknaden är euron det mest effektiva svaret på globaliseringen. Det stämmer att euron och ECB inte gör oss oberoende av globalt inflytande, men de gör att vi klarar av det bättre.

Därför vill jag tacka Europeiska centralbanken för dess stabila och förståndiga politik, eftersom ECB vinner tillit i dessa tider av bristande förtroende.

Men jag skulle också vilja passa på att säga till alla stats- och regeringschefer att de måste hålla händerna borta från stabilitets- och tillväxtpakten och ECB. Om ni har interna problem och inte gör vad ni ska är det alldeles för lätt att skylla på andra. Av den anledningen måste vi göra allt vi kan för att öka medvetenheten och råda bot på informationsbristen. Det finns ingen allmän medvetenhet om sambandet mellan inflation, räntenivå och prisstabilitet. Jag är tacksam för att Jean-Claude Juncker påpekade att indirekt beskattning inte bör ökas, utan minskas där det går.

Vi måste förmedla budskapet att de högre energi- och råvarupriserna inte beror på euron. Jag välkomnar också att samarbetet mellan ECB, kommissionen och finanssektorn har bidragit till den framgångsrika starten av SEPA, gränsöverskridande betalningar. Vi bör utnyttja allmänhetens förnuft och lyssna till deras berättigade oro och farhågor och inleda en dialog med dem, komma med svar och förklaringar, i stället för att stå och berömma varandra här.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Euron är en allt dyrare valuta jämfört med de valutor som våra största samarbetspartner och konkurrenter använder. Och det är särskilt sant när det gäller US-dollarn. Åtgärden att systematiskt höja ECB:s referensränta, i kombination med Federal Reserves motsatta politik, understryker bara problemet. Denna valutakurstendens som skadar den europeiska ekonomins konkurrenskraft har kommenterats mycket, särskilt av framstående ledare i Europa.

Den förhärskande synen, särskilt här i parlamentet, är att ECB ensam har absolut behörighet att bestämma valutakursens riktning. För sin del vägrar ECB att uttala sig om saken via sin ordförande, förutom några vaga internationella uttalanden. Denna situation är inte bara otydlig och odemokratisk, den strider framför allt mot fördraget. Artikel 111 i fördraget lyder så här: ”I avsaknad av ett växelkurssystem i förhållande till en eller flera valutor i tredje land enligt punkt 1 får rådet genom beslut med kvalificerad majoritet, antingen på rekommendation av kommissionen och efter att ha hört ECB eller på rekommendation av ECB, utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken i förhållande till dessa valutor.” Jag upprepar: ”utarbeta allmänna riktlinjer för valutapolitiken”.

Med andra ord har euroområdet faktiskt försett sig med ett verktyg för att demokratiskt besluta om sin valutapolitik. Min fråga är enkel och riktar sig till stats- och regeringscheferna: Vad behöver EU:s regeringar för att börja agera i stället för att gnälla?

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Jag vill först och främst gratulera Olle Schmidt till hans betänkande. För att vara en ledamot som företräder Sverige, som inte tillhör euroområdet, har han skrivit ett mycket bra och klart och tydligt betänkande. Jag tycker att han uppfyller kriterierna för att vara med för Sveriges räkning.

ECB höjde räntan förra veckan. ECB och dess ordförande Jean-Claude Trichet tar bankens uppdrag och Maastrichtkriterierna på fullt allvar. Det gläder mig att banken är oberoende. ECB måste skyddas från att till exempel nationella myndigheter lägger sig i politiskt, och det gläder mig att höra att Jean-Claude Juncker instämmer i detta för eurogruppens räkning.

ECB har reagerat bra på finanskrisen. Man reagerade i rätt tid för att garantera likviditeten på marknaderna. Detta har för tillfället stabiliserat räntenivåerna. Krisen i banksektorn är ett uppvaknande. Bristen på insyn i de finansiella risker som institutionerna löper orsakar förluster som kan bli avsevärda. Det pågår en debatt i Europaparlamentet om finansiell tillsyn. ECB kan spela en viktig roll här, eftersom medlemsstaternas centralbanker håller den välunderrättad.

Men i fördraget står det ingenting om det här. Jag tycker att centralbankerna, ECB, finansmarknaderna och tillsynsmyndigheterna måste ha ett närmare samarbete. Europeiska centralbanken borde medverka mer vid kontroller och översyn. Den har möjlighet att organisera gränsöverskridande informationsutbyte, särskilt när det gäller finansiell stabilitet. ECB har bevisat sitt värde. Vi måste utnyttja ECB:s befogenheter för att förbättra de finansiella kontrollerna.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det framgår av debatten att ECB är som en klippa i vågorna. Det måste välkomnas. Prisstabilitet är uppenbarligen av högsta prioritet i en ekonomi. Om det fortsätter att vara så även i framtiden är det bara positivt.

Vi kan konstatera att den genomsnittliga inflationen i euroområdet ligger på 4 procent. I vissa euroländer är inflationen ännu högre, till exempel 5,8 procent i Belgien och 5,1 procent i Spanien. Det är dåliga nyheter. Därför är signalen som gick ut denna vecka – Europeiska centralbankens beslut – viktig. Vi kan bara konstatera, även vi i Europaparlamentet, att ECB uppenbarligen inte kan göra någonting åt inflationsartade oljepriser. Men bieffekten av detta i euroområdet, till exempel högre löner som fackförbunden kräver, tillsammans med högre priser som kommer att drabba företagen, innebär en risk och kan till slut bli en ond cirkel.

Jag skulle vilja göra ytterligare två kommentarer om politiseringen av Europeiska centralbanken. I utskottet för ekonomi och valutafrågor stöter vi på det hela tiden och det har också tydliggjorts i denna debatt. Frågan om öppenhet i beslutfattandet är till exempel en sådan signal, ett försök att ta reda på mer och mer och öka inflytandet över beslutsfattandet. Ökad öppenhet – jag är uppmärksam på det. Jag anser att ECB måste få fatta sina egna beslut, naturligtvis i samråd med Europaparlamentet och euroområdets företrädare. Att ECB måste motivera sina beslut är dock att gå för långt.

Vi borde – och det kommer säkert att bli viktigt i nästa runda – noga tänka över om vi kan fortsätta med denna politik när vi utvidgar euroområdet. Slovakien var ett varningstecken för mig. Vi borde tänka mindre på politik i framtiden och ägna mer uppmärksamhet åt kriterierna.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Den amerikanska finanskrisens effekt på världsekonomin var en oväntad och oönskad present med anledning av den ekonomiska och monetära unionens tioårsjubileum. Stigande inflation är ett annat problem i dag. ECB har lyckats hantera turbulensen på världens finansmarknader, skjutit till 95 miljarder euro i kontanter och vidtagit finjusterande åtgärder för att stabilisera de mycket kortsiktiga räntesatserna. Än en gång har detta visat fördelarna med EU:s gemensamma valutapolitik både för den europeiska ekonomin och för enskilda medborgare i tider av instabilitet. Enligt artikel 105 i EG-fördraget ska ECB också stödja EU:s allmänna ekonomiska politik. Nu måste ECB anta utmaningen med dels den stigande inflationen och dels den ekonomiska stagnationen. Detta är inte bara en utmaning utan också ett verkligt test av ECB:s och Europeiska centralbankssystemets oberoende.

Enligt Lissabonfördraget ska ECB vara en institution som är en juridisk person och har en tydligt definierad oberoende status. Den fortlöpande integreringen av finanssystemen kräver å andra sidan ett närmare samarbete med enskilda medlemsstaters centralbanker. Varnande röster höjs om att ECB:s oberoende är i fara, och en av orsakerna skulle vara att de informella mötena för euroområdets finansministrar kommer att få officiell status enligt Lissabonfördraget. Vi har redan fått höra argument om huruvida ministrarna verkligen är kapabla att diskutera om inflationsmålet är korrekt definierat.

Jag tycker att det är mycket viktigt att skilja mellan yrkesmässiga och politiska argument som har sin plats i ett demokratiskt samhälle och den nuvarande inblandningen i europeiska centralbankers skattepolitik. Med tanke på att Lissabonfördraget var så svårt att få fram är det mycket viktigt att vi skiljer på detta här i parlamentet och att naturligtvis även massmedierna gör det. Avslutningsvis vill jag tacka föredragandena för ett balanserat och mycket professionellt betänkande om ECB:s årsrapport.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag lyssnade mycket uppmärksamt på båda talen, ECB-ordförandens och Jean-Claude Junckers, som jag respekterar mycket.

Vi står utan tvivel inför en omfattande ekonomisk kris utan motstycke om man jämför med de senaste årtiondena. Den skrämmande ökningen av priset på olja och många andra produkter, de höga arbetslöshetssiffrorna, den utbredda fattigdomen och låga tillväxttal bidrar alla till denna allvarliga bild.

Den kritik som har framförts har blivit mycket omdiskuterad. Jag anser att denna kritik, som även har kommit från officiella källor, alltid har syftat till att belysa situationens allvar. Som politiker behöver vi ju kritik, eftersom vi bara kan bli bättre med hjälp av kritik, se frågorna tydligare och hitta lösningar som är till gagn för samhället.

Slutligen vill jag lyckönska föredraganden till hans verkligt utomordentliga betänkande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Det har framgått av debatten att den så kallade kampen mot inflationen endast avser att hålla löneökningarna nere. För att motivera den nionde höjningen av Europeiska centralbankens referensränta på två och ett halvt år talar EU:s valutapolitiskt ansvariga bara om behovet av att hålla lönerna nere och ignorerar den iögonfallande vinstökning som stora bolag och finansgrupper gör, vilket är ungefär 30 procent per år, samtidigt som löneökningarna i vissa länder inte ens täcker inflationstakten. Så är fallet med Portugal, där de flesta arbetstagare och pensionärers köpkraft har minskat kraftigt och där lönerna och pensionerna är bland de lägsta i Europeiska unionen.

Den totala bristen på social medvetenhet om denna valutapolitik, med höga räntenivåer och en övervärderad euro, förvärrar den sociala och geografiska ojämlikheten och bidrar till ökad fattigdom och allt fler problem för mikro- och småföretag, särskilt i länder med svag ekonomi. Politiken bör därför ändras så att vi gör precis tvärtom och prioriterar ekonomisk tillväxt och sysselsättning, utrotar fattigdom och främjar sociala framsteg och utveckling.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE). – (RO) Europeiska centralbanken arbetar för att upprätthålla prisstabiliteten under mycket osäkra förhållanden och inflationistiska påtryckningar.

Vi vet inte ännu om dagens energi- och livsmedelspriser är de priser som hela prisstrukturen kommer att grundas på. Vi vet inte heller vilka politiska åtgärder medlemsstaterna kommer att vidta för att göra det lättare att anpassa företagen, sparandet och hushållen till den nya prisstrukturen. Finanskrisen är inte över än på länge.

Som ledamot i Europaparlamentet uppskattar jag integriteten i Europeiska centralbankens valutapolitik och ECB-ordförandens fasta beslut att hålla fast vid inflationsmålen genom att definiera prisstabiliteten.

Jag har fullt förtroende för ECB:s goda omdöme, integritet och oberoende och att politikerna undviker att blanda sig i bankens beslut.

  Margaritis Schinas (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Eurogruppen formulerar ekonomisk politik, Europeiska centralbanken formulerar valutapolitik och vi här i Europaparlamentet ägnar oss bara åt politik i allmänhet, utan några vidare definitioner, och det innebär att vi blir ansvariga för en hel rad beslut som fattas i euroområdet.

Som politisk nykomling respekterar jag helt och hållet ECB:s oberoende, men jag anser ändå att jag kan komma med några råd. Importerad inflation, som är vårt största problem, kan enligt min uppfattning inte motarbetas om det enda verktyg vi använder är räntenivåer.

Vi måste vidta åtgärder mot inflationens orsaker. Vi måste bekämpa oljekarteller, vi måste bekämpa dem som profiterar på råvaror, vi behöver mer livsmedel på marknaden och om vi inte rycker upp det onda med roten kommer vi att fortsätta med sådana här debatter, som har en logik som går att förstå i Bryssel och Strasbourg, men som saknar politiskt berättigande i allmänhetens ögon.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag tycker att det är helt otroligt hur bra ECB har lyckats med det viktigaste i sitt uppdrag: prisstabiliteten. Om vi tittar på D-marken under perioden 1948 till 1998, är faktiskt ECB:s prisstabilitetsresultat bättre än D-markens, som världen brukade använda som jämförelse. Jag anser att ni har gjort ett mycket bra resultat i den aspekten. Men jag är lika glad för att ni, herr Trichet, också hänvisade till finansiell stabilitet. Detta är också ett uppdrag för ECB enligt fördraget, och jag menar att ECB:s roll som finansiell tillsynsmyndighet borde förstärkas.

Tommaso Padoa-Schioppas modell ”twin peaks” är mycket trevlig, och jag anser att det nu är upp till medlemsstaterna och rådet att använda denna modell, och låta ECB få en större roll som tillsynsorgan av den finansiella stabiliteten. I Europaparlamentet utarbetar Ieke Van den Burg och Daniel Dăianu för närvarande ett betänkande om den här frågan. Modellen har många bra sidor som går att använda i vårt arbete för att förbättra tillsynen av den finansiella stabiliteten i Europa.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! EU:s ekonomiska och finansiella funktion skapar en verklig stabilitet för tillväxt. Europeiska centralbanken har en grundläggande roll, och huvudsyftet med den är att driva valutapolitik. Medlemsstaterna och deras regeringar är ansvariga för den ekonomiska politiken och att skapa fler arbetstillfällen.

Men man har ändå ställt sig frågan om ECB fungerar som den ska och hur den inverkar på de ekonomiska processerna. Borde ECB vara mer drivande, som i USA, eller inte? Den globala livsmedelskrisen och de höjda energi- och bränslepriserna ger upphov till en rad frågor. För det första, vilka åtgärder bör vidtas för att förhindra att krisen blir ännu djupare? För det andra, hur kan vi stödja tillväxten i fattiga länder? För det tredje, hur kan vi kontrollera finansmarknaderna för att undvika att krisen med bostadskrediter uppstår igen?

Och slutligen bör det även understrykas att det är bindande för alla medlemsstater att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens villkor.

  Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande. − (EN) Fru talman! Jag uppskattar alla kommentarer som har gjorts väldigt mycket, både i föredragandens utmärkta betänkande och i de många inläggen, där alla tar upp ECB:s oberoende, vilket Jean-Claude Juncker själv nämnde mycket tydligt. Jag anser att det är ytterst viktigt och det har inte heller ifrågasatts av någon. Oberoendet är en väsentlig del av institutionens trovärdighet, och det är för att vi har detta väldigt synliga oberoende och detta primära uppdrag – som är tydligt när det gäller prisstabilitet – som vi hittills har lyckats hålla nere inflationsförväntningarna.

Jag har understrukit mycket klart och tydligt att det är absolut avgörande att hålla nere inflationsförväntningarna, eftersom det gör det möjligt för oss att upprätthålla dessa inflationsförväntningar på medellång och lång sikt för de medellånga och långsiktiga marknadsräntorna. En del stater i Europa tecknar lån som löper på 50 år. De lånar på 50 år till räntor som bygger på ett förtroende för att ECB kommer att upprätthålla prisstabilitet, inte bara i två eller fem år, eller tio eller tjugo, utan under längre tid än så. Det är för att vi har inriktat oss på att fortsätta att hålla inflationsförväntningarna nere som vi har fattat de beslut som har nämnts.

Enligt ECB-rådet – vilket även framgår av EU-demokratiernas beslut om att inrätta ECB, eurosystemet och euroområdet – finns det ingen motsägelse mellan prisstabilitet, stabil kontroll av förväntningarna på prisstabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen.

Jag måste påpeka att man i hela världen anser att det rätta sättet för att lägga grunden för hållbar tillväxt och fler arbetstillfällen är med hjälp av prisstabilitet och trovärdig prisstabilitet på lång sikt. Uppgiften om att nästan 16 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes belyser det jag just sagt.

Med detta sagt vill jag även instämma i det som många ledamöter har sagt om att vi behöver lite hjälp från andra beslutsfattare, myndigheter och den privata sektorn för att kunna uppnå prisstabilitet. Det är därför som vi är så tydliga med vårt eget budskap, fullt medvetna om att vi är oberoende och att de som fattar dessa beslut är oberoende. Men vi insisterar alltid på stabilitets- och tillväxtpakten eftersom det är farligt att överbelasta valutapolitiken med en slapp skattepolitik.

Vi uppmanar också prissättare i allmänhet – företagen, tillverkningssektorn, detaljhandeln – att ta hänsyn till målet att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt för att undvika sekundära effekter på detta område.

Jag nämnde prissättare. Jag nämner naturligtvis också arbetsmarknadens parter, och det är därför som vi strängt uppmanar inte bara prissättare, utan också arbetsmarknadens parter att i sina beslut ta hänsyn till målet att upprätthålla prisstabilitet enligt vår definition av medellång sikt.

Situationen är självklart svår på grund av priset på olja och basvaror eller bristen på råvaror, som driver upp priserna. Vi får inte glömma det som hände 1973–1974. Det var faktiskt så att de ekonomier som lät den andra omgångens effekter gallopera och hade en långvarig inflation, både hade inflation och en mycket låg tillväxt, och det blev starten på den massarbetslöshet som vi fortfarande kämpar mot och håller på att utrota i många ekonomier i Europa. Därför står det mycket på spel på detta område och det är viktigt.

Jag skulle också vilja säga, eftersom jag anser att det är ytterst viktigt, att det är våra mest utsatta och fattigaste medborgare som lider mest vid långvarig och hög inflation. När vi strävar efter att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt, respekterar vi inte bara fördraget och vårt uppdrag – som vi inte har gett oss själva utan har fått oss tilldelat av demokratierna i Europa – utan vi gör vårt bästa för våra mest utsatta medborgare.

När det gäller priset på olja, basvaror och energi och livsmedel och mer allmänt alla priser som håller på att stiga, menar jag att det är en triangel. Precis som många av ledamöterna uttryckte det så väl, handlar det naturligtvis om ett efterfrågestyrt fenomen. De stora tillväxtekonomierna tillför ett nytt element av stigande efterfrågan i hela världen och det måste vi förstå.

Utan tvekan har vi en andra sida av triangeln, som är utbudet, och på utbudssidan har vi ett stort ansvar. Karteller är inte bra, och vi har karteller som är verksamma på många områden. Förutom karteller har många länder och ekonomier skapat en brist genom att hindra att det borras och letas efter olja och hindra att raffinaderier byggs. Jag uppmärksammar er på den punkten också. Vi måste se efter om vi gör allt vi kan på utbudssidan.

När det gäller efterfrågan är hushållning och energisparande ytterst viktigt och en del av kontrollen av efterfrågan, och vi måste också vara medvetna om det rätta priset och inte skapa artificiella priser på olja och energi, vilket skulle leda till att efterfrågan stiger.

Sedan har vi den tredje sidan av triangeln, som är att omfördela kapitalet på global nivå mot basvaror. Det är inte precis på samma sätt med olja, annan energi eller råvaror av olika slag. Men det finns ett sådant fenomen och det fenomenet spelar tydligen en roll, och vi måste vara medvetna om det. Vi måste uppmana marknaderna att vara så öppna som möjligt, att fungera på ett helt öppet sätt. Det är så jag ser på det fenomenet och det är samma sak som med sjukdomar som man måste behandla på flera olika sätt, dvs. vi måste anstränga oss lika mycket med alla tre sidorna av triangeln.

Många ledamöter tog upp tillsynen och behovet av att förbättra den, och jag kan bara instämma i vad de har sagt. Situationen måste förbättras – det står helt klart. Sedan ECB bildades har vi sagt att vi ska uppmana alla myndigheter att samarbeta så nära som möjligt. Vi sa också att vi var för en mycket nära kontakt mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna. Händelserna efter den turbulens som började i augusti 2007 har bevisat att denna doktrin stämmer: Det är nödvändigt med en mycket nära kontakt mellan centralbankerna och tillsynsmyndigheterna.

Jag vill påpeka att vi helt och hållet stöder den inriktning som utskottet för ekonomi och valutafrågor har vidhållit i samförstånd. Vi anser att det är bra med alla seminarier och att vi måste fortsätta så fort och smidigt som möjligt i den riktningen. Jag vet att Europaparlamentet funderar över initiativ som kanske är lite djärvare. Jag skulle säga att vi för vår del skulle vilja att det som redan har beslutats genomförs – så att ingen kan strunta i att göra det som redan beslutats med förevändningen att det kommer ett andra skede. Dessutom anser jag att vi måste titta mycket noga på förslagen vi har framför oss, för vi menar att ju närmare vi samarbetar – och närmare än vad som sker i dag – desto bättre för EU. Det jag säger avseende EU gäller även alla andra systemiska delar i de globala finanserna.

Min sista punkt gäller valutakurserna, som flera ledamöter nämnde. ECB-rådet är för ett fullständigt införande av fördraget i den nuvarande utformningen. Vi agerar på rätt sätt med Kina, som Jean-Claude Juncker sa, eller med G7-gruppen, där Jean-Claude och jag kommer att underteckna G7-gruppens kommuniké, och om jag själv är försiktig – det var någon som sa att jag var mycket noga och försiktig när jag talade om valutakurser – så beror det på att vi talar om ett ytterst känsligt område där man enligt min uppfattning måste respektera överenskomna riktlinjer. Därför upprepar jag att så här långt är vi överens med alla parter i G7 om budskapet till Kina. Det finns absolut inga tvetydigheter här. Vi klargjorde det i den senaste G7-kommunikén. Vi anser också att det är viktigt att vi tittar mycket noga på alla möjliga negativa effekter av överdrivna svängningar i både den finansiella stabiliteten och tillväxten.

Jag bör också nämna att det är mycket viktigt att de amerikanska myndigheterna upprepar att en stark dollar ligger i Förenta staternas intresse.

  Jean-Claude Juncker, Eurogruppens ordförande och ledamot av Europeiska rådet − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tänker inte återknyta till kommentarerna från ECB:s ordförande under vår debatt. Det är bäst att inte upprepa vad han sagt, eftersom det han sa stämde, och allt jag skulle kunna säga i denna fråga skulle kunna tolkas som ett försök att förtydliga hans kommentarer, vilket inte behövs.

(DE) Fru talman, jag tänkte tala tyska för att visa Jean-Claude Trichet att jag också behärskar det språket, som han gör nu. Ja, en fransman som redan har för mycket att göra måste få beröm för att han tar sig tiden att lära sig det språk som talas av människorna omkring honom, då han lever i Frankfurt. Alla fransmän gör inte det.

(Applåder)

Jag talar tyska, så att han ska förstå mig bättre. Jag skulle vilja göra två eller tre avslutande kommentarer, för ibland verkar debatterna i parlamentet vara fulla av 1970- och 1980-talsnostalgi. Eurogruppen måste samordna den ekonomiska politiken bättre i de medlemsstater som har euron som valuta. Vi gör vårt bästa för att göra det och vi har nu infört en uppförandekod på många områden med praktisk ekonomisk politik, som vi gärna vill följa. Men det går inte att å den ena sidan uppmana till en samordnad ekonomisk politik och å den andra sidan ångra den då denna samordnade ekonomiska politik sedan genomförs.

Låt mig ge några exempel. Vi reformerade stabilitets- och tillväxtpakten 2005. Delar av reformförslagen handlade om att stärka den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, som var underutvecklad och svag. För att stärka den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten är det viktigt att regeringarna konsoliderar sina budgetar och fördubblar dessa ansträngningar då ekonomin fungerar bra, för att bygga upp reserver för sämre tider, vilket enligt våra ekonomiska systems normala cykliska mönster kommer att inträffa regelbundet.

För tillfället har vi sämre tider. Det är inga bra tider längre. Regeringar som har konsoliderat sin ekonomi har tillräckliga marginaler för att låta de automatiska stabilisatorerna börja verka då statens inkomster sjunker. Regeringar som inte har konsoliderat tillräckligt under goda tider kan naturligtvis inte reagera i dåliga tider.

Då vi i eurogruppen godkänner att medlemsstater som har nått sina ekonomiska mål på medellång sikt nu får agera i dagens ekonomiska tillbakagång och höja olje- och livsmedelspriser, kan de bara göra det för att de tidigare har förberett de budgetmarginaler som krävs, så att de inte blir svaga och oförmögna att reagera i kristider.

Vi har inte uppmanat till frysta löner. Varken ECB eller eurogruppen har någonsin uppmanat till frysta löner i euroområdet. Det vi säger är att lönerna inte ska öka automatiskt i takt med inflationen, utan att eventuella produktionsvinster i ekonomin måste beaktas vid löneutvecklingen, och att lönerna också kan stiga i förhållande till detta utan någon inflation.

Vi har gjort mycket klart att vi absolut inte kan fortsätta att begära att arbetstagarna i Europa ska få sina löner begränsade samtidigt som bolagsdirektörer och andra kapitalägare får extrema och alldeles för höga arvoden och löner. Det har vi sagt flera gånger.

(Applåder)

Betalningen till direktörer för europeiska företag – även och framför allt dem i finanssektorn – har absolut inget att göra med de produktionsvinster som uppstår där. De bara tar emot pengar, deras handlande är varken ekonomiskt sunt eller socialt ansvarsfullt.

(Applåder)

Eftersom vi inte har talat för en lönefrysning, och eftersom jag, kanske mer än någon annan, är väldigt angelägen om att samhällsansvaret ska fortsätta att vara vägledande i EU:s agerande, har vi starkt förespråkat att vi, i stället för att låta företagen betala med tanke på de stigande råvaru- och oljepriserna, måste överväga vad medlemsstaterna kan göra när det gäller socialt stöd till dem som har det sämst ställt med tanke på den minskade köpkraften.

Det är ju trots allt så att stater som konsoliderade sin budgetställning nu förfogar över nödvändiga resurser för att kunna bidra till sociala stödprogram för dem som har det sämst ställt i befolkningen. En del stater har infört bidrag till uppehälle och uppvärmning och hyresbidrag, och de hade råd med det för att de hade gjort konsolideringar tidigare. Det finns också stater som systematiskt anpassar sina skattesystem så att de som har det sämst ställt får högre nettoinkomst tack vare skattesänkningar, i stället för skattesänkningar som endast gynnar dem som tillhör den mer bemedlade delen av befolkningen.

I den meningen anser jag att den allmänna politiken visserligen inte är perfekt, men den måste följas. Vi vill inte och får inte upprepa misstagen från 1970- och 1980-talet, även om det på sätt och vis vore lättare på kort sikt. Vi måste agera mot den ökande inflationen. På 1970- och 1980-talet tillät vi galopperande inflation. På 1970- och 1980-talet tillät vi att statens skulder växte. På 1970- och 1980-talet godtog vi budgetunderskott, samtidigt som vi minskade dess effekt. Resultatet blev massarbetslöshet i Europa, som vi nu med – och tack vare euron – har fått ned till 7,2 procent.

Resultatet blev att vi fick överdrivet höga socialförsäkringsförmåner i nästan alla våra länder, som många av oss fortfarande tycker är för höga, och det betyder inte att vi inte bryr oss om den sociala solidariteten, utan att våra socialförsäkringssystem måste finansieras förnuftigt. Arbetskraft var överskattat och kapital underskattat. Det var effekten av de politiska misstagen under 1970- och 1980-talet.

Vi är emot inflation, eftersom vi är emot arbetslöshet och för tillväxt. Tillväxt och inflationsbekämpning är inte varandras motsatser. Vi behöver en inflationsfri tillväxt, så att saker och ting blir bättre för människor i morgon. Att dela ut presenter i dag, med föresatsen att hjälpa människor och sedan hyllas för att man agerar som en generös social välgörare, är en felaktig politik. För att lyckas i dag måste man tänka på kommande generationer, inte tvärtom.

(Applåder)

  Olle Schmidt, föredragande. − Fru talman! Jag vill tacka för en utomordentligt intressant och stimulerande debatt. Den visar att det finns ett stort stöd för de tankegångar och de slutsatser som vi drar i betänkandet. Jag vill också tacka Juncker och Trichet för de goda svar som ni har gett. Ni replikerar på ett sätt som gör att ni också kommer att ta till er de synpunkter och åsikter som vi här har framfört.

Får jag till sist lägga mina egna erfarenheter som politiker i det något mindre landet Sverige uppe i norr. Jag var ledamot av den svenska riksdagen och dess finansutskott under 90-talet, då Sverige gick in i den ekonomiska väggen. Erfarenheter i politiken är av godo, mina vänner. Ni som tror att inflation och en instabil penningpolitik hjälper de människor som behöver vårt stöd som mest har fel. Ni har fel! Som politiker i finansutskottet fick jag vara med om att se den svenska räntan nå höjder som ingen kunde ana på 500 procent. Vi fick på 90-talet, precis som Juncker säger, en massarbetslöshet, en stigande inflation, en stagflation. Dessa erfarenheter har jag med mig, och de erfarenheterna har gjort att jag hoppas att mitt eget land Sverige kommer att gå in i euroområdet och delta fullt ut i det europeiska samarbetet.

Som vår kollega Kauppi sa, och som Trichet brukar upprepa, trodde ingen att euron skulle bli den succé som den har blivit. Jag tycker att det visar på det goda europeiska samarbetet.

Herr Juncker, ni sa att ECB ska hantera sin beslutsamhet med elegans. Jag tycker att det var ett bra uttryck. Jag ber att få tacka för en bra debatt. Jag vill även tacka för att jag som står utanför eurosamarbetet fick ta ansvar för detta betänkande.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (EN) När det gäller ekonomins utveckling är grunden för euroområdets ekonomi sund tack vare ökade investeringar och högre sysselsättning och arbetskraftdeltagande. Samtidigt som den minskar något, förväntas tillväxten i världsekonomin att fortsätta att vara stark, särskilt tack vare en fortsatt stark tillväxt i tillväxtekonomierna. När det gäller prisutvecklingen har den årliga inflationen i konsumentpriserna legat långt över nivån jämfört med prisstabiliteten sedan förra hösten, och den var 3,7 procent i maj 2008 och – enligt Eurostats uppskattning – 4,0 procent i juni. Denna oroande inflationsnivå beror främst på brant stigande energi- och livsmedelspriser på global nivå under de senaste månaderna. Ovissheten kring dessa ekonomiska prognoser är ändå hög och riskerna för sänkningar överväger. Riskerna beror främst på den dämpande effekten på konsumtionen och investering i kommande oanade höjda energi- och livsmedelspriser. Nedåtriskerna fortsätter att relatera till möjligheten att spänningarna på finansmarknaderna påverkar den faktiska ekonomin mer negativt än förväntat. Under dessa omständigheter var ECB:s beslut att höja den lägsta anbudsräntan med 25 punkter till 4,25 procent för eurosystemets huvudsakliga refinansieringsoperationer välkommet och bör hyllas!

3. Samordning av socialförsäkringssystemen - Samordning av socialförsäkringssystemen: bilaga XI - Utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 till att gälla de tredjelandsmedborgare som inte omfattas av dessa bestämmelser (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Jean Lambert, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (KOM(2006)0016 – C6-0037/2006 – 2006/0006(COD)) (A6-0251/2008),

- betänkandet av Emine Bozkurt, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och om fastställande av innehållet i bilaga XI (KOM(2006)0016 – C6-0037/2006 – 2006/0006(COD)) (A6-0229/2008), och

- betänkandet av Jean Lambert, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till rådets förordning om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr […] till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser (KOM(2007)0439 – C6-0289/2007 – 2007/0152(CNS)) (A6-0209/2008).

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Alla fyra lagstiftningsresolutioner som nu diskuteras gäller frågor som direkt påverkar EU-medborgarnas dagliga liv. Rätten för personer som flyttar inom Europa att omfattas av sociala trygghetssystem går inte att skilja från rätten till fri rörlighet i Europeiska unionen.

Kommissionens förslag har ett gemensamt mål, och det är att modernisera och förenkla samordningen av de nationella sociala trygghetssystemen.

Syftet är att fastställa mekanismer för samordning mellan institutioner och förfaranden för att förenkla beräkningen och utbetalningen av sociala förmåner till mottagarna och göra det snabbare. Det gäller familjeförmåner, pensioner, arbetslöshetsersättningar osv., med andra ord olika sociala förmåner som är mycket viktiga för människor i EU.

Jag vill tacka ledamöterna och föredragandena för deras arbete under de senaste månaderna med dessa viktiga texter.

I tillämpningsbestämmelserna anges hur förordning (EG) 883/2004, som vi kallar grundförordningen, ska användas. Den gäller alla som omfattas av samordningen av de nationella trygghetssystemen: medborgare, medlemsstaters socialförsäkringsinstitutioner, sjukvårdsleverantörer och arbetsgivare.

Syftet är att fastställa så tydliga förfaranden som möjligt för att hjälpa de försäkrade som befinner sig i en gränsöverskridande situation att kunna utnyttja sina sociala förmåner. Till vem ska jag vända mig för att få familjeförmåner beviljade? Vad måste en arbetsgivare göra om han eller hon tillfälligt vill förlägga min tjänst till en annan medlemsstat? Jag ska snart sluta förvärvsarbeta och jag har arbetat i flera medlemsstater, hur kan jag ta reda på hur min pension kommer att beräknas och vad måste jag göra för att få ut den?

Förfarandena i denna förordning är tänkta att hjälpa mottagarna att få rätt besked, genom att låta socialförsäkringsinstitutionerna samarbeta.

När vi arbetade med att göra detta samarbete effektivt och försöka tillgodose medborgarnas behov så fort som möjligt, insåg vi vikten av elektroniskt baserad databehandling och datautbyte mellan medlemsstaternas institutioner.

Nätverket EESSI (Electronic Exchange of Social Security Information) kommer att se till att utbytet av data sker snabbt och säkert och att socialförsäkringsinstitutionernas tid för att ge besked och handlägga en gränsöverskridande situation förkortas.

Om tillämpningsbestämmelserna godkänns snart kommer medborgarna att kunna utnyttja framstegen med en förenklad och moderniserad samordning, och även utnyttja de nya rättigheter som hittills inte har kunnat genomföras trots att de ingår i grundförordningen. Fördelen med det nya samordningsbegreppet för EU-medborgarna kommer inte att märkas på riktigt förrän tillämpningsbestämmelserna antas och då förordningen om ändring av bilagorna till förordning (EG) nr 883/2004 antas.

Ytterligare två förslag till beslut tillhör förordning (EG) nr 883/2004 med bilagor. De syftar till att ändra grundförordningen så att lagstiftningsändringar i medlemsstaterna beaktas, särskilt de medlemsstater som anslöt sig till EU efter den 29 april 2004 då grundförordningen antogs.

Genom dessa beslut ändras också bilagorna till förordning (EG) nr 883/2004 som lämnades tomma då grundförordningen antogs.

Trots dessa texters tekniska art är deras syfte detsamma: Att se till att de mekanismer och förfaranden som tillämpas på dem som flyttar inom Europeiska unionen är öppna. I bilaga XI finns det till exempel en särskild bestämmelse för att beakta det specifika i den nationella lagstiftningen. Bilagorna är därför viktiga för att garantera öppenhet och rättslig säkerhet när det gäller de nationella bestämmelserna, som dessutom är ganska omfattande.

Samordningen av de nationella socialförsäkringssystemen, som ni bidrar till i er roll som medlagstiftande myndighet, kommer att garantera att två grundläggande principer (jämställdhet och icke-diskriminering) tillämpas helt och hållet för de EU-medborgare som utnyttjar möjligheten till fri rörlighet.

Tillämpningsförordningen syftar även till att utöka bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 till att också omfatta medborgare i tredje land som inte redan omfattas av dessa bestämmelser på grund av sin nationalitet. Syftet med denna förordning är att medborgare i tredje land som har sin rättsliga hemvist i Europeiska unionen och som befinner sig i en gränsöverskridande situation ska kunna utnyttja den moderniserade och förenklade samordningen av de sociala trygghetssystemen.

Det är faktiskt viktigt att en enda och likadan samordningsregel används i förvaltningsärenden och i förenklingssyfte.

Om vi når samförstånd om dessa förordningar kommer det att innebära betydande framsteg för alla som använder förordningarna och ge dem som flyttar inom EU bättre service.

Detta kommer att visa att förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen är redo för de nya utmaningarna med rörligheten under 2000-talet. Jag skulle vilja tillägga att detta arbete är resultatet av medlemsstaternas mycket goda samarbete och att viljan att hitta lösningar för medborgarna har bidragit till att överbrygga skillnaderna i enskilda system och komplexiteten på detta område.

Låt mig få säga att kommissionen uttryckligen stöder ändringsförslag 2 och 161 som gör det möjligt att använda elektroniska databehandlingssystem, vilket är särskilt viktigt när det gäller användning av elektroniska dataregister och elektronisk handläggning av gränsöverskridande ärenden. Kommissionen stöder särskilt ändringsförslag 90, som handlar om beviljande av sjukdomsförmåner och långvariga omvårdnadsförmåner. Dessa två ändringsförslag stärker medborgarnas rättigheter betydligt i hela systemet.

  Jean Lambert, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill föra samman mina två betänkanden under den överdådiga tid som jag har till förfogande för min föredragning här i kammaren.

Jag vill börja med att tacka mina kolleger, rådet och kommissionen för ett gott samarbete hittills kring vad som verkar vara ett mycket komplicerat dokument – men det är det ju alltid när man försöker sätta på pränt vad man gör i praktiken, på ett sätt som man tror kommer att vara tydligt åtminstone för de praktiska utövarna och dem som behöver förstå systemet.

Som kommissionsledamoten sa, rör grundförordningen ((EG) nr 883/2004) samordning, men inte harmonisering – och det vill jag göra klart – av de sociala trygghetssystemen mellan medlemsstaterna för personer som bor eller arbetar i en annan medlemsstat eller som t.o.m. bara är på resa där. Den kan inte träda i kraft förrän denna tillämpningsförordning har godkänts i både parlamentet och rådet i ett medbeslutandeförfarande som kräver enhällighet i rådet – vilket inte är det lättaste.

I tillämpningsförordningen fastställs den administrativa strukturen för hur detta ska fungera. I förordningen anges reglerna för hur varje medlemsstat och alla behöriga myndigheter ska hantera de olika frågorna kring social trygghet i gränsöverskridande fall. Centralt för den nya grundförordningen och tillämpningsförordningen är det elektroniska datautbytet, i syfte att göra kommunikationen snabbare och även mer tillförlitlig.

Detta kommer förhoppningsvis att bl.a. bidra till att få slut på situationen – eller åtminstone minska ned den tid som går åt – då tusentals papper landar på en tjänstemans bord: recept ifyllda av ett otal läkare, naturligtvis med en alldeles läslig handstil, samt andra krav som har att göra med sjukvård i ett annat land. Genom att försöka förenkla och tydliggöra sådant, kan vi förhoppningsvis även minska den nuvarande förekomsten av bedrägerier i systemet. Folk utnyttjar t.ex. den rådande trögheten i systemet till att fuska med kostnadsersättningssystemet för vård i ett annat land. Detta kan likaså garantera att fler tillhandahållare och privatpersoner reser krav eftersom de tycker att det finns hopp om att få ersättning, snarare än att den ska överföras till deras arvingar.

I artiklarna 78 och 79 i grundförordningen fastställs kommissionens roll när det gäller att stödja utvecklingen av elektroniskt datautbyte, inklusive eventuell finansiering, så jag är en aning överraskad och besviken över utspelet att stryka ändringsförslag 2 och 161, som handlar om tillämpningen av denna absolut nödvändiga utveckling. När vi diskuterade frågan om datautbyte tyckte utskottet att parlamentet bör göra garantierna för och behovet av proportionerlig uppgiftsinsamling mycket tydliga. På grund av detta har vi stärkt kraven om uppgiftsskydd i våra förslag.

I grundförordningen behandlas även aspekter på tillgången till vårdförmåner för personer som vistas i en annan medlemsstat – till exempel på semester – eller för vilka planerad vård blir nödvändig av medicinska skäl, inte bara på grund av ett val. Det nyligen offentliggjorda direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård har kopplingar till denna grundförordning. Parlamentet kommer att behöva se till att det inte finns någon konflikt mellan de två rättsakterna.

Utskottet har även föregripit den föreslagna utvidgningen av direktiven mot diskriminering och har föreslagit två åtgärder som särskilt berör funktionshindrade – den ena är en övergripande åtgärd för att se till att medlemsstaterna tar hänsyn till behov som personer med särskilda funktionshinder har när de kommunicerar med dem och den andra åtgärden handlar om att ombesörja ersättning för utgifter till någon som ledsagar en funktionshindrad person som behöver akut medicinsk behandling utomlands. Vi är medvetna om att denna fråga kräver ytterligare diskussioner med rådet.

Tillämpningsförordningen berör även ett antal tidsfrister. Jag vet att det finns varierande uppfattningar om det, som kommer att återspeglas i vissa av ändringarna som vi diskuterar i dag. Utskottet valde att stödja en omarbetad tidsplan för utvärdering och utbetalning av kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov och det ytterligare förtydligandet när det gäller gränsarbetare som har blivit arbetslösa. Det är min förhoppning att parlamentet kommer att kunna stödja dessa ändringar från utskottet.

Vad beträffar det andra betänkandet om medborgare i tredje lands rättigheter när de reser inom Europeiska unionen, finns det redan en existerande förordning för att koppla samman dem som är lagligen bosatta och befinner sig i en gränsöverskridande situation med samordningen av de sociala trygghetssystemen. Den förordningen behöver nu uppdateras: eftersom vi uppdaterar den övergripande förordningen, måste vi även uppdatera den anslutande.

Det nya förslaget är i grund och botten likadant som det befintliga. Syftet är att återigen förtydliga omfattningen av de rättigheter som redan finns och upprätthålla dem. Det införs inga nya rättigheter, och detta kommer att bli ännu viktigare allteftersom EU utvecklar sin gemensamma invandringspolitik. Det så kallade blåkortsförslaget kommer också att tjäna på denna uppdatering av förordningen. Återigen hoppas jag att parlamentet kan stödja utskottsändringarna om detta. Vi vill ha ett tydligt principuttalande och det är därför som jag rekommenderar – vilket även utskottet gjorde – att vi inte stöder ändringarna om tillägg av bilagor.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

  Emine Bozkurt, föredragande. − (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Vi röstar i dag om ett förslag om en tydligare och mer flexibel samordning av EU:s sociala trygghet och således röstar vi för att förtydliga bilagan.

Europaparlamentet, rådet och kommissionen har arbetat för att förenkla förslaget så att EU-medborgarna kan få en bättre förståelse av de komplicerade regler som tillämpas vid samordningen av den sociala tryggheten.

Jag måste börja med att tacka skuggföredragandena som jag under de senaste månaderna och åren har haft nöjet att arbeta med när det gäller det här dokumentet. Jean Lambert, naturligtvis, som var skuggföredragande för mitt betänkande för Verts/ALE, på samma sätt som jag var skuggföredragande för hennes betänkande, Ria Oomen-Ruijten från PPE-DE-gruppen, Bilyana Raeva från ALDE-gruppen, Dimitrios Papadimoulis från GUE/NGL-gruppen och Ewa Tomaszewska från UEN-gruppen, samt alla andra ledamöter som lämnade värdefulla bidrag till debatten.

Jag bör väl också betona att samtalen med kommissionen och rådet gick mycket bra. Här är jag särskilt tacksam mot Hélène Michard och Rob Cornelissen från kommissionen. Samarbetet med rådet har involverat en rad ordförandeskap. Eftersom det har tagit åtskilliga år att nå den punkt då det röstas om samordningen av den sociala tryggheten har vi haft nöjet att arbeta med Finland, Tyskland, Portugal, Slovenien och Frankrike.

Det har verkligen varit en långt utdragen process, men den har slutförts framgångsrikt. Vi har nu en bra kompromiss, som alla medlemsstaterna och alla EU-institutioner, inklusive Europaparlamentet, kan gå vidare med. Vår vägledande princip då vi utvärderade ändringarna var alltid en övertygelse om att förändringarna av det nuvarande samordningssystemet under inga omständigheter skulle få leda till en minskning av medborgarnas rättigheter.

Ett mycket viktigt åskådliggörande av detta är att vi har slopat bilaga III, eftersom den ger medlemsstaterna frihet att inskränka sina medborgares rättigheter. Betänkandet återspeglar våra ansträngningar för ett EU som ger fler rättigheter till sina medborgare på så många områden som möjligt. Det fina med EU-samarbete är att EU-länderna får möjlighet att gemensamt värna om sina medborgare. Social rättvisa är en stor del av det och den slutar inte vid gränserna. Medborgarna måste kunna räkna med att deras sociala rättigheter skyddas, även utanför deras eget lands gränser.

Genom den inre marknaden kan personer röra sig fritt inom EU. Och vi är angelägna att uppmuntra det. Människorna kan då vara säkra på att deras rätt till social trygghet reser med dem, att deras pensioner är i ordning, oavsett var de bor eller arbetar, och att de är garanterade riktig vård överallt inom EU, och inte bara för dem själva utan även för deras familjer. Det är så som EU-samarbetet ska fungera.

  Zuzana Roithová, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet om betänkandet beklagar jag att det ansvariga utskottet inte har antagit mina nyckelförslag. Det har återigen försuttit chansen att se till att det finns tydliga regler för tillhandahållande av social trygghet som gäller alla familjemedlemmar som rör sig inom alla medlemsstater när det gäller kostnadsersättning som har att göra med hälso- och sjukvård som inte är akut, i enlighet med EG-domstolens domar. Till följd av detta måste vi fortfarande förtydliga att kostnadsersättningsbeloppet för planerad vård utomlands ska stämma överens, minst, med kostnaden för liknande vård i landet där patienten är försäkrad. En medborgare som planerar att begagna sig av sjukhusvård måste ansöka om tillstånd i förväg, men har rätt att överklaga om ansökan avslås. Underrättelse i förväg om öppenvårdsbehandling är inte obligatorisk. Medborgarna kommer nu att bli tvungna att vänta på att det nya direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård antas, trots att kostnadsersättning är en del av denna förordning. Dessutom kommer direktivet inte att tillföra något särskilt inom området subsidiaritet inom hälso- och sjukvård, men antagandet av politiken kan bli försenat, kanske flera år. Jag beklagar att utskottet för sysselsättning och sociala frågor underskattade denna vinkel. Bortsett från det är betänkandet mycket bra och jag kommer att stödja det.

  Gabriele Stauner, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja säga något om Lambertbetänkandet om tillämpningen av förordningen, som har att göra med den närmare utformningen av samordningen de sociala trygghetssystemen.

Som föredraganden nämnde är syftet med förordningen samordning, inte harmonisering, som vi i EU hur som helst inte har någon rättslig grund för. Några av ändringarna som antogs i utskottet för sysselsättning och sociala frågor går emellertid längre än bara samordning och utgör en grundval för nya verksamheter och tjänster. Enligt vår uppfattning är det t.ex. inte nödvändigt att kommissionen ges befogenhet att sätta upp en egen neutral central databas och sköta den på egen hand, för att garantera betalningar per omgående till medborgare. Det är medlemsstaternas uppgift, som de redan har skött om hittills. Dessutom måste de nu utse ett förbindelseorgan för den. Även för medborgare i behov av råd är det bekvämare och närmare att vända sig till myndigheterna i medlemsstaterna och inte till en avlägsen och anonym databas från kommissionen. Jag vill därför klargöra att vi är oense med kommissionsledamoten, särskilt på den punkten.

Vi anser inte heller att det är skäligt att varje funktionshindrad försäkrad person skulle vara berättigad till kostnader för resa och logi för en ledsagare. Betalning av resekostnader för en ledsagare bör vara kopplad till begreppet allvarligt funktionshinder, som redan i stort sett är perfekt definierat av lagen i medlemsstaterna.

Vi menar också att arbetslösa personer som inte har uppfyllt sina åligganden i sitt anställningsland, särskilt om de inte har gjort allt de kan för att hitta ett arbete där, inte ska kunna kräva förmåner i det land där de är bosatta som om de alltid hade följt lagen. Det är inte rätt.

De andra tre ändringsförslagen från min grupp rör perioderna, där vi anser att sex månader skulle vara tillräckligt för dem alla. De bör inte variera mellan tolv och arton månader.

  Jan Cremers, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! På PSE-gruppens vägnar vill jag framföra ett tack till föredragandena, kommissionens tjänstemän och det slovenska ordförandeskapet.

Ämnet har en lång historia. Den tidigare förordningen, (EEG) nr 1408/71 är när allt kommer omkring en av de första rättsakterna om arbetstagarnas fria rörlighet i EU. Syftet med den föreslagna förenklingen är att garantera EU-medborgarna snabbare service när de vill utnyttja sina rättigheter och att förbättra kontrollen av kravens laglighet. Samarbete mellan utbetalningscentra och förbättrat datautbyte är mycket viktiga faktorer i detta sammanhang. Reglerna för tillämpningen måste även vara utformade så att gränsarbetare och andra berättigade personer inte drabbas av några avbrott i utbetalningarna av de förmåner som de har rätt till.

Efter andra behandlingen anser min grupp att det kvarstår tre punkter som bör övervägas ytterligare. Till att börja med finns det fortfarande två olika regler för att besluta huruvida någon är anställd eller egenföretagare utan personal. När det gäller social trygghet används den regel som är tillämplig i ursprungslandet, och för anställning gäller den definition som tillämpas på utsända arbetstagare i anställningslandet. Fram till dess att vi har kommit fram till en tydlig EU-definition av egenföretagande kommer denna fråga säkerligen att komma upp fler gånger i diskussionerna här i parlamentet.

Den andra punkten gäller information till berättigade personer. Efter ändringen av kommissionens text har detaljerna om när berättigade personer bör få information från behöriga myndigheter och om vad, spritts ut över ett antal olika artiklar. En tydlig sammanfattning av rätten till information, som är lätt att hitta i lagstiftningen skulle klargöra läget betydligt för berättigade personer.

En tredje punkt som oroar är granskningen av efterlevnaden. Vi vet från den tidigare förordningen att registreringen i medlemsstaterna och samarbetet mellan de behöriga myndigheterna och deras samordning ibland fungerade mycket dåligt. Det vore en mycket god idé att hålla parlamentet informerat om hur de relevanta reglerna tillämpas i framtiden.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) Fru talman! Låt mig gratulera föredraganden Jean Lambert och tacka henne för samarbetet under utarbetandet av detta betänkande.

Genom förordningen fastställs det tillämpliga systemet och den bidrar till att lösa människors praktiska vardagsproblem. Den syftar inte till att slå samman de sociala trygghetssystemen. Den är en tillämpningsmetod, som möjliggör förekomsten av olika sociala trygghetssystem i medlemsstaterna, samtidigt som den bidrar till att förhindra att människor går miste om sina rättigheter.

För ett år sedan höll president Nicolas Sarkozy ett anförande här i kammaren, där han förklarade att fransmännen anser att EU inte sörjer för deras välfärd och inte erbjuder dem någon social trygghet. Irlands folk är troligen heller inte medvetna om vad de kan förvänta sig från EU.

I dag har Frankrike, och faktiskt vi alla, en chans att visa människorna att deras vardagsproblem kan lösas på EU-nivå.

Vad jag förstår är tyvärr inte alla i rådet beredda att godta de tidsfrister som kommissionen har satt upp för att ge medlemsstaterna tid att lösa sina meningsskiljaktigheter. Föredraganden rekommenderar att vi inte går för fort fram.

Min grupp är för förslagen och ändringarna om att medlemsstaterna ska lösa frågor om utbetalning och överensstämmelse inom en sexmånadersperiod i stället för att dra ut på det i ett och ett halvt år. De berörda ska inte behöva gå miste om sina förmåner på grund av institutionernas overksamhet och fördröjda beslutsfattande.

Förordningen skulle kunna bli det bästa exemplet på EU:s insatser för att vinna sina medborgares förtroende.

Därför uppmanar jag mina kolleger att rösta för ändringsförslagen för att ge praktisk och heltäckande hjälp till varje EU-medborgare. Vi har valts för att representera folket, inte regeringar eller institutioner.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Alla EU-medlemsstater har sitt eget sociala trygghetssystem som skiljer sig från andra länders, beroende på många års tradition och landets ekonomiska resurser. Dessa system är inte harmoniserade. Rätten till fri rörlighet för att ta anställning i andra länder har skapat ett behov av att samordna de sociala trygghetssystemen. De nuvarande förordningarna om detta behöver förenklas.

Införandet av elektronisk dataöverföring i det polska pensionssystemet har avsevärt minskat antalet fel när det gäller utbyte av försäkringsuppgifter mellan institutioner.

Vi måste skydda medborgarna mot en minskning av deras socialförsäkringsrättigheter. Arbetstagarna har rätt att få veta vilket system som kommer att användas för att beräkna deras rättigheter. De har rätt att få veta hur deras inbetalningar kommer att beräknas och vilka de resulterande förmånerna kommer att bli. Av det skälet är det viktigt att förordningarna och förfarandena som rör samordning av systemen, som är relativt komplicerade till karaktären, är förenklade i så stor omfattning som möjligt och även att de inte fungerar retroaktivt på den försäkrades bekostnad.

  Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag skulle först vilja tacka föredragandena, Jean Lambert and Emine Bozkurt, för deras detaljerade och omsorgsfulla arbete. De är även värda ett tack för sitt utomordentliga samarbete med alla skuggföredragandena och för sina ansträngningar att använda våra förslag och bidrag på ett vettigt sätt.

Dessa betänkanden är ytterst invecklade och innehåller en hel del komplexa tekniska detaljer, men de är också oerhört användbara för EU-medborgarna.

Medborgarna har tagit varje tillfälle i akt, inklusive omröstningen på Irland nyligen, till att protestera mot det stora sociala underskottet som man ser i rådets och kommissionens politik. De vill ha ett EU som skyddar deras rättigheter, och här står vi nu och debatterar förordning (EG) nr 883/2004, som, genom rådets och kommissionens förskyllan, inte parlamentets, har legat på lut i åratal, i väntan på att tillämpningsförordningarna för bilagorna skulle antas.

Detta ger upphov till byråkrati, brist på information, förvirring och åsidosättande av arbetstagarnas grundläggande sociala trygghet och sociala rättigheter. Arbetstagarna har fastnat i mitten. Det är ett EU à la carte, så som nyliberalerna och de stora företagen vill ha det, med en enda valuta men utan vare sig samordning eller harmonisering av arbetstagarnas sociala rättigheter och rätt till social trygghet. Denna lucka i lagstiftningen fyller kommissionen med sitt förslag till ”Bolkesteindirektiv bakvägen” om hälso- och sjukvård.

Dessa betänkanden visar på en annan väg. Vi behöver inte ett Bolkesteindirektiv om hälso- och sjukvård, vi behöver en förbättrad förordning 883/2004. Enligt betänkandena kommer alla aktuella frågor att kunna hanteras med hjälp av förordningen genom att arbetstagarnas och deras familjers rättigheter skyddas, samtidigt som den nödvändiga rörligheten främjas.

Var därför vänlig, herr kommissionsledamot, och stoppa Bolkestein-experimenten med hälso- och sjukvården, och gå snabbt vidare tillsammans med rådet med processen att behandla de återstående kapitlen och bilagorna i förordning 883/2004 så att den kan träda i kraft så fort som möjligt.

Jag uppmanar er att inte rösta för några ändringsförslag som försvagar innehållet i betänkandena av Jean Lambert och Emine Bozkurt.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! I betänkande A6-0251/2008 tar man i ändringsförslag 4 upp ”rörlighet för arbetslösa”. Betyder det att man ska skicka runt arbetslösa i EU för att leta arbete – på skattebetalarnas bekostnad? Ett medlemsland är skyldigt att utbetala socialförsäkringsförmåner för någon som har arbetat i det landet men sedan har flyttat till ett annat medlemsland och blivit arbetslös.

Ändringsförslag 148 tycks gå ut på att skattebetalarna ska betala för resor i samband med läkarundersökningar i ett annat medlemsland genom ett system för återbetalning mellan medlemsstaterna, och detta ska naturligtvis göras enligt någon krånglig EU-modell. Ett medlemsland kan fatta beslut om invaliditet som är bindande i ett annat medlemsland, vilket även kan kompliceras av graden av invaliditet, men de får ha regler mot överlappande förmåner.

Reglerna kommer att beröra alla EU-medborgare som förflyttar sig inom EU, oavsett av vilket skäl. Detta inbegriper lagligen bosatta tredjelandsmedborgare som har arbetat i mer än ett medlemsland och inom kort även statslösa personer och flyktingar. I betänkandena hävdar man på flera ställen att man förenklar reglerna och moderniserar befintlig lagstiftning för socialförsäkringsmyndigheter, arbetsgivare och medborgare medan man samtidigt vill inbegripa så många som möjligt. Det tycks inte bli några följder för gemenskapsbudgeten. Man påstår att den ekonomiska och administrativa bördan kommer att minskas genom reglerna för samordning, vilken bara kan ske på gemenskapsnivå, men att detta inte är harmonisering. Hur kan man ha detta återbetalningssystem, en EU-modell, en regel som gäller för all rörlighet och regler för samordning utan att kalla det harmonisering? Sammantagna är dessa betänkanden en härva av motstridiga påståenden. Om de antas kommer de att kräva en hel del administrativt arbete som kostar pengar, vilket man i betänkandet påstår inte kommer att behövas.

Avslutningsvis har familjen drabbats av en identitetskris här. Födelse- och adoptionsbidrag är tydligen inte familjeförmåner. När är i så fall en familj inte en familj, och vad exakt är då ett adopterat barn?

Även jag skulle vilja undvika en identitetskris. En ”gränsarbetare” är någon som arbetar i ett medlemsland men bor i ett annat, under förutsättning att man återvänder hem en gång i veckan. Nå, detta är Frankrike och jag ska åka hem i morgon. Är jag då en gränsarbetare trots att jag bor mitt i England?

  Jim Allister (NI). - (EN) Fru talman! Rörlighet för arbetskraften ska vara ett av EU:s främsta kännetecken, och ändå får jag som parlamentsledamot, i likhet med många andra ledamöter, regelbundet klagomål om bristande sjukförsäkringstäckning, otillräcklig socialförsäkringstäckning och, vilket kanske är det mest frustrerande, motstridiga råd från olika statliga organ.

Det är inte ovanligt att en anställd från ett medlemsland arbetar i ett annat för ett företag som har säte i ett tredje medlemsland, och det är just däri som pudelns kärna tycks finnas för många, eftersom det ger upphov till frågor om var och hur dessa personer är täckta. Vi har just ett sådant problem mitt ibland oss, eftersom det påverkar situationen för ledamöternas assistenter och trots ansträngningarna från föreningen för Europaparlamentets assistenter kvarstår problemet. Jag tycker att det är en ren skandal att vi inte ens klarar av att städa upp på vår egen bakgård, trots att vi nu håller på att lagstifta för andra.

Dem jag främst vill måna om är personer som gör nytta på sina arbeten och inte förmånsturister. Jag vill att man ordentligt täpper till alla kryphål som kan gynna förmånsturister i den här lagstiftningen.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). - (NL) Jag vill tacka föredragandena för det utmärkta arbete de har gjort, för det här var ingen lätt uppgift. Vi behöver bra regler för arbetstagarnas rörlighet i EU, regler som gör att arbetstagare som använder sig av den friheten inte hamnar mellan två stolar. Detta åstadkommer man nu genom den nya förordningen om samordning. Den var nödvändig eftersom den gamla inte längre var lämplig och det fanns utrymme för att förenkla samordningsförfarandena.

Jag undrar om resultatet blir tillfredsställande. Är allting verkligen förenklat nu? Jag tvivlar på det. Vi samordnar de sociala trygghetssystemen men vad vi däremot inte samordnar är den skattemässiga behandlingen av förmånerna, när dessa i allt högre grad ges i form av skatteavdrag. Jag anser att vi bör tänka igenom det.

En annan sak är att samordningen alltid sker i efterhand. Nationella lagstiftare borde i högre grad beakta konsekvenserna av systemförändringar för dem som är rörliga, det vill säga personer som arbetar i ett land och bor i ett annat.

Jag vill också göra er uppmärksamma på en ändring i bilagan. Den ändringen är väldigt bra för nederländska pensionärer som fortsätter att betala socialförsäkringsavgifter i Nederländerna fast de bor utomlands och som hittills inte varit berättigade till förmåner i Nederländerna, trots att de har betalt avgifterna där. Nu kommer alltså nederländare som bor i Belgien eller Tyskland, eller längre bort, som i Frankrike, la belle France, eller Spanien, att vara berättigade till socialförsäkringsförmåner. Jag vill också rikta mitt tack till hälso- och sjukvårdsministern som var för denna förändring.

  Jan Andersson (PSE). - Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill tacka föredragandena. Jean Lambert har ju arbetat med dessa frågor så länge jag minns och har en stor erfarenhet. Emine Bozkurt kom in lite senare, men båda två har gjort ett fantastiskt bra arbete och framför allt samarbetat oerhört bra tillsammans med skuggföredragandena från de olika partierna.

Lite allmänt först, eftersom det tål att upprepas. Detta handlar inte om någon harmonisering. Vi vet att socialförsäkringssystemen inom EU skiljer sig. Det handlar om medborgarna och medborgarnas rätt att kunna utnyttja den inre marknaden för att kunna söka jobb, för att kunna vistas på andra ställen på den inre marknaden. Då är det av yttersta vikt att vi har en samordning av socialförsäkringssystemen. Det handlar om samordning av pensionsrättigheter. Det handlar om möjligheten för arbetslösa att utnyttja den inre marknaden. Det handlar om sjuka människor som kan söka vård i andra länder. Detta är oundgängligt för den inre marknaden. Utan denna samordning skulle den inre marknaden inte fungera på ett tillfredsställande sätt.

Vi har haft denna samordning tidigare. Den har haft sina brister. Nu sker förbättringar dels genom att det blir fler personer, inte bara yrkesverksamma, dels genom att fler sakområden kommer in, till exempel förtida pensioner, vilket vi ser positivt på.

Jag vill peka på några saker som våra föredragande har tagit upp. Jean Lambert har tagit upp det elektroniska utbytet och är positiv till det, eftersom det ju ger många förbättringar. Det handlar emellertid också om skyddet för individen när man har ett sådant utbyte. Därför går vi på samma linje som datatillsynsmannen.

När det gäller tredjelandsmedborgarna är det viktigt att denna fråga följer med, inte minst med anledning av att det blå kortet kommer. Det blir än mer angeläget att vi har en likabehandlingsprincip. När det gäller Emine Bozkurts betänkande vill jag bara säga att det inte ska bli färre rättigheter genom den nya förordningen utan fler. Det är viktigt. Jag tackar återigen föredragandena och hoppas att vi kan nå en uppgörelse inom en snar framtid.

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden och utskottet för att de gjort ett sådant fint arbete med att förenkla och uppdatera dessa komplexa bestämmelser. Det ämne vi debatterar i dag har direkt anknytning till våra medborgares intressen. Vad är det då som är viktigt för medborgarna, just med tanke på att det är de som är föremål för dessa bestämmelser? För det första att man skyddar deras rättigheter, och med tanke på den fria rörlighet för arbetskraft som vi har i dag, att det finns social trygghet för dem överallt. För det andra bör dokumentet vara begripligt för dem och för det tredje bör förmånsmekanismerna utlösas inom rimlig tid.

Vad är det vi uppnår med dessa förordningar? Våra medborgares främsta intresse – rätten till social trygghet – är väl tillgodosett. Den andra frågeställningen, begripligheten, är något vi ännu inte till fullo har lyckats med. Jag anklagar inte någon här eftersom ämnet är mycket komplext och tekniskt och det dessutom inte handlar om något skönlitterärt mästerverk. Det tredje intresseområdet, den tid det tar för medborgarna att erhålla förmånerna, är avhängigt av hur det går i vår omröstning i dag.

Socialförsäkringsförmåner kan inte jämföras med företagarnas vinster eller bankernas utdelning. De sökande är människor som befinner sig i svårigheter och för vilka förmånen i allmänhet är den enda inkomstkällan. Därför vill jag uppmana er att stödja förslagen om en sexmånadersperiod för utbetalning av sociala förmåner. För att vara säker på att medborgarnas rättigheter skyddas och kan utövas måste handläggningsperioden för de behöriga institutionerna i medlemsstaterna vara densamma, alltså sex månader, särskilt med tanke på att man skulle tillämpa ett elektroniskt förfarande. En artonmånadersperiod för att handlägga förmånsärenden hör inte hemma i tjugohundratalet.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). - (PL) Fru talman! Det är en mycket svår uppgift att skapa ett samordnat socialförsäkringssystem. Därför bör vi gratulera föredraganden. Jag skulle dock vilja göra er uppmärksamma på frågan om förmåner som utbetalas till utomeuropeiska invandrarfamiljer. Naturligtvis måste stöd ges till dem som vistas här lagligt och humanitärt bistånd bör ges till olagliga invandrare, men att tillhandahålla obegränsade sociala förmåner till familjer som sedan har detta som enda och permanent inkomstkälla är ett missförstånd. För närvarande finns det många familjer som får ett brett urval förmåner och som inte har någon avsikt att arbeta eftersom de anser att deras levnadsstandard är fullt tillfredsställande. Detta är demoraliserande i ekonomiskt hänseende och även för Europas traditioner och kultur vad gäller arbete. Detta förvärras av att dessa familjer lever på ett sätt som inte är förenligt med kulturen och traditionerna i det land de bosätter sig i.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Vi tycker att Jean Lamberts betänkande är positivt ur teknisk synvinkel, eftersom man gör framsteg på området socialförsäkringssamordning. Det innebär att det blir möjligt för EU:s medborgare att lägga ihop de perioder de har varit bosatta eller arbetat i ett annat medlemsland, inom ramen för det dåvarande socialförsäkringssystemet, för att beräkna sina statliga pensioner eller för att fastställa andra rättigheter. Det bidrar därmed till att göra medborgarnas rörlighet smidigare och lättare i EU.

Jag måste dock påpeka att vi inte får glömma att det trots vissa invändningar som tas upp i betänkandet kommer att finnas ett elektroniskt utbyte av information och personuppgifter, och detta är vi är inte helt överens om.

Jag vill nu gärna lyfta fram ett annat behov som vi för närvarande ofta försummar i EU. Vi får inte vidta åtgärder för att underlätta rörligheten bara för sakens skull. Det är ingen prioritering för arbetstagarna. Vad de efterlyser och kräver är respekt för deras grundläggande rättigheter. Att utvandra från ett land till ett annat på grund av arbetslöshet eller dåliga arbetsförhållanden i hemlandet är inte ett socialt behov. Det sociala behovet består i att se till att det finns trygghet och säkerhet inom sysselsättningen och därmed även trygghet för alla medborgare och familjer. Utvandring av ekonomiska och sociala skäl bör absolut inte vara målsättningen.

Den inriktning som EU väljer i dag, det vill säga att fästa större vikt vid fri rörlighet för kapital än vid självklara arbetsrättigheter, vilket man kan se i en rad mål som prövats av EG-domstolen, innebär att vi inte kan nöja oss med rätten att överföra våra pensionsrättigheter för att demonstrativt visa upp att vi har skapat fri rörlighet för personer.

Vi måste kämpa för full sysselsättning med omfattande social trygghet, stick i stäv med rådande praxis, vilken med den demografiska nedgången som förevändning leder till otrygga anställningsformer och undergräver betydelsen av kollektivförhandlingar i en del länder.

  Edit Bauer (PPE-DE). – (SK) Först och främst vill jag tacka föredragandena Jean Lambert och Emine Bozkurt för deras utmärkta arbete med denna svåra uppgift.

Föredragandena, vi övriga ledamöter, rådet och kommissionen har alla förenat våra ansträngningar och därmed har vi i dag till sist den länge efterlängtade nya förordningen som kommer att göra det möjligt att tillämpa förordning (EG) nr 883/2004, som ska ersätta den ohanterliga förordning (EEG) nr 1408/71. Sammantagna bidrar dessa dokument till att förenkla medborgarnas tillgång till förmåner och tjänster, vilket också flera av ledamöterna och kommissionsledamoten har påpekat. Att få tillgång till dessa förmåner och tjänster, som tillhandahålls av de enskilda medlemsstaterna genom deras sociala trygghetssystem, har hittills varit besvärligt för berättigade personer i andra medlemsstater. Det råder inget tvivel om att dessa dokument tillsammans kommer att bidra till att förflyttning över gränserna i arbetssyfte underlättas och det i sin tur kommer att leda till att den gemensamma arbetsmarknaden fungerar och används bättre.

Eftersom jag är skuggföredragande för Jean Lamberts betänkande vill jag lyfta fram att man breddat tillämpningen av principen om likabehandling och icke-diskriminering genom att låta förordningens bestämmelser även omfatta tredjelandsmedborgare. Jag anser, och det tydliggörs även av debatten, att vi inte kan förutsätta att denna lagstiftning ska lösa alla våra problem. Den löser inte ens våra nuvarande problem, för att nu inte tala om våra framtida.

Det är uppenbart att många åtgärder måste vidtas och en hel del arbete måste göras för att uppnå hållbarhet och anpassningsförmåga i förhållande till de nya utmaningarna, vilket inbegriper ytterligare samordning.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Vi har många gånger talat om förordningens rent tekniska egenskaper. Men faktum är att det är ett felaktigt synsätt som skymmer en ytterst politisk aspekt. Vi har en inre marknad i EU, men det finns 27 olika sociala trygghetssystem. Miljontals medborgare arbetar utanför hemlandet och måste kunna utnyttja sina och sina familjers rättmätiga och lagliga sociala rättigheter. Institutionerna måste kunna hantera denna situation och leverantörerna bör få göra avdrag för sina tjänster.

De regler som i dag tillämpas för att lösa problem skapades före Internetåldern, under en tid då EU hade sex medlemsstater vars medborgare inte brukade röra så mycket på sig. I dag handlar det om 27 medlemsländer där medborgarna förflyttar sig alltmer. Det var absolut nödvändigt att modernisera och förenkla reglerna och anpassa dem till en ny verklighet. Det är syftet med förordning (EG) nr 883/2004, men den kan inte tillämpas utan vissa förfaranden.

Det är nu år 2008. Det innebär fyra års förseningar, till skada både för de arbetstagare som gör anspråk på sina rättigheter och för de berörda företagens och institutionernas effektivitet.

Man brukar säga att djävulen finns i detaljerna. I dag måste vi verkligen gratulera föredragandena Jean Lambert och Emine Bozkurt, som genom att lösa detaljproblematiken sett till att vi nu kan räkna med ett smidigare informationsflöde med dataskydd och effektivare samordning.

De förbättringar som föreslås i den nya sociala dagordningen är små jämfört med de stora bristerna. Att förordning 883/2004 genomförs är goda nyheter, men det mildrar knappast känslan av att den europeiska sociala dagordningen på senare tid har stagnerat.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). - (PL) Fru talman! Förordning (EG) nr 883/2004 gäller inte bara anställda och deras familjer, utan alla dem som täcks av sociala trygghetssystem. Genom förordningen utökas samordningen av dessa system och man inför andra viktiga förändringar som berör pensionsberäkningar, förmåner och andra rättigheter. Hur effektiv denna samordning kommer att bli beror på innehållet i den nya tillämpningsförordningen och på hur effektivt det elektroniska informationsutbytet kommer att vara, och även på god kommunikation. Det är också bra att förordningen berör tredjeländer och att det pågår arbete med att förbättra den.

Vi bör visa vår uppskattning för föredragandens arbete och förslag. Man kan inte begära mer än så, eftersom rådet och kommissionen ännu inte har avslutat sitt arbete och ännu inte lagt fram bilagornas slutliga innehåll. Arbetet fortsätter och förmånstagarna fortsätter att vänta, i frustration över att man underlåter att betala dem fullständiga förmåner, över byråkratin och den långa väntan på ersättning.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Förordningarna är en bekräftelse på EU:s politiska inriktning och har tagits fram för att lösa praktiska socialförsäkringsrelaterade problem för EU:s medborgare och även för dem som bor och arbetar i EU:s medlemsstater.

När de träder i kraft och när tillämpningsförordningen, som för närvarande genomgår en översyn inom ramen för medbeslutandeförfarandet, också har antagits, kommer de att bidra till att förbättra rörligheten för arbetstagare och göra livet lättare för deras familjer, såväl under anställningstiden som under pensionen.

Enligt föredragandena, som jag vill gratulera, kommer principerna för att förenkla förordningarna att ändra det nuvarande samordningssystemet utan att detta leder till sämre rättigheter för medborgarna, vilket skulle ha varit fallet vid en harmonisering.

Behovet av effektivitet och snabba lösningar tillgodoses genom att man förenklar byråkratiska förfaranden och löser mellanstatliga administrativa problem. En av de viktigaste åtgärderna är att medlemsstaterna ska utse samarbetsmyndigheter och särskilda förbindelseorgan för att täcka alla socialförsäkringsaspekter i gränsöverskridande situationer.

En sådan aspekt är långtidsvård, en fråga som får en komplex lösning i parlamentets förslag. Vi hoppas att man kan finna ett lättare sätt att lösa det kroniska problemet med Europas åldrande befolkning.

Utbetalningssystem, tvistlösning, återbetalning av utbetalda belopp och de svårigheter som medborgarna möter i samband med rättigheter som förvärvats under anställningsperioder i ett annat medlemsland, utgör för närvarande stora hinder och vi hoppas kunna övervinna dem inom en fastställd tidsram, genom den samordning som både den nya grundförordningen och tillämpningsförordningen syftar till att återupprätta.

De nationella socialförsäkringssystemens särdrag kommer att beaktas i de särskilda bestämmelserna för tillämpning av nationell lagstiftning i bilaga XI. Förordningen kommer också att täcka utländska anställdas rättigheter.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Fru talman! Varje gång vi debatterar den här frågan försummar extremhögern aldrig något tillfälle att fälla kommentarer i stil med ”förmånsturister”. Men vi hör dem aldrig tala om ”skatteturister” eller ”statsstödsturister”. Det är alltid de fattiga och de mindre bemedlade som attackeras på detta sätt.

Jag vill uttrycka min uppskattning till de två föredragandena. Tyvärr är det inte troligt att deras arbete kommer att få särkilt mycket uppmärksamhet i medlemsstaternas medier, som ju i allmänhet är mer intresserade av negativa nyheter. Detta handlar om komplexa lösningar för att samordna medlemsstaternas socialförsäkringssystem, som i sig är komplexa eftersom de ska täcka en rad olika individuella omständigheter. Förordningarna är av avgörande betydelse för våra medborgare och andra som är bosatta här och särskilt för dem som bor i gränsområden, där det är vanligt att man arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat. Det är viktigt att se till att de som arbetar och lever på detta sätt är skyddade vid oförutsedd arbetslöshet, sjukdom och olyckor och, så småningom, vid pensioneringen. De behöver trygghet om vi ska kunna garantera fri rörlighet i EU.

Men det är en sak jag särskilt vill ta upp, som inte omfattas av dessa förordningar och som i allmänhet saknar täckning även i medlemsstaterna, och det är fri rörlighet för funktionshindrade, som ofta behöver personlig assistans för att kunna röra sig fritt.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE) . – (RO) Reglerna för samordningen av socialförsäkringssystemen hänger nära samman med principen om fri rörlighet för personer och borde medföra en förbättring av levnadsstandarden och anställningsvillkoren för medborgare bosatta i ett annat EU-medlemsland.

Föredragandenas ändringsförslag till den nuvarande förordningen innebär en förenkling av alla dessa förfaranden och en utvidgning till att omfatta alla kategorier av medborgare, såväl sysselsatta som arbetslösa.

EU:s medborgare ska kunna ha rätt till pension med en sammanlagd summa som motsvarar antalet tjänsteår. Om en medborgare bosätter sig i ett annat EU-land bör det finnas ett administrativt system som gör det möjligt att samla in alla uppgifter om tidigare arbetsgivare samt de ekonomiska rättigheter medborgaren har som yrkesverksam.

Därför hade jag velat att kommissionens förslag skulle innehålla så exakta lösningar som möjligt för hur medlemsstaterna på ett effektivt sätt kan överföra uppgifter om sociala rättigheter. Vidare anser jag att den nuvarande förordningen är grundläggande för rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden.

Enligt en undersökning av Eurobarometer blir över 50 procent av medborgarna avskräckta av den sociala osäkerhet de förväntar sig om de skulle byta arbetsplats till ett annat EU-land. Följaktligen är det bara två procent av EU:s medborgare som för närvarande bor i ett annat EU-land än deras eget.

Om vi vill att rörligheten ska vara en verklig drivkraft för den europeiska ekonomin måste vi avskaffa alla administrativa hinder när det gäller medflyttningen av de sociala rättigheterna.

  Joel Hasse Ferreira (PSE) . – (PT) Kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Vi måste samordna socialförsäkringssystemen på EU-nivå, därav detta tillfälle att diskutera frågan. För det första vill jag tacka föredragandena, Emine Bozkurt och Jean Lambert, för deras arbete. För det andra vill jag betona det mycket viktiga behovet av att se till att de nationella systemen är enhetliga, såväl inom den privata sektorn och när det gäller ömsesidiga försäkringsföretag som inom den offentliga sektorn. Enhetliga system kommer att bidra till ökad rörlighet och ge arbetskraften möjlighet att flytta inom hela EU.

Fru talman! I detta sammanhang är det viktigt att nå framsteg när det gäller alla avdrag i olika medlemsstater och att se till att samordningen av socialförsäkringssystemen stärker medborgarnas rättigheter och inte inskränker dem. Dessutom är det viktigt att förenkla reglerna så att medborgarna kan förstå EU-institutionernas principer och språk och känna att EU är en enhet.

Vi vet att det inte är lätt att hantera socialförsäkringssystemen, men det är viktigt att EU-medborgarna förstår de kriterier vi använder. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att samordningen säkert kommer att underlätta för oss att öka vår ömsesidiga förståelse för de olika socialförsäkringssystemen. Vi måste förbättra socialförsäkringen för samtliga EU-medborgare och få ett socialförsäkringssystem där man anammar de bästa rutinerna från de olika systemen samt förbättra samordningen i dag och, vem vet, harmoniseringen i framtiden.

  Zita Pleštinská (PPE-DE) . – (SK) Den inre marknaden med de fyra friheterna är en av Europeiska unionens grundläggande prestationer. Antagandet av tjänstedirektivet och den fria rörligheten för personer innebär fördelar för EU:s medborgare.

Å andra sidan vänder sig medborgare till oss med problem som de stöter på när de behöver hälso- och sjukvård och social omsorg. Varje medlemsstat har sitt eget socialförsäkringssystem. Jag är övertygad om att en samordning av systemen, insyn, slopad byråkrati och ett elektroniskt system för informationsutbyte kommer att gynna alla EU-medborgare.

Jag vill tacka samtliga ledamöter för dagens mycket intressanta debatt samt föredragandena för deras stimulerande arbete.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Tack för den ingående debatten, som jag tycker vittnar om en hög kvalitet på detta relevanta betänkande. Just nu har vi nått ett visst skede i vårt arbete med den nya förordningen. Alla problem är förvisso inte lösta i nuläget, men som vi har sett av debatten här har vi nått framgång i alla avseenden. EU-systemet samordnar socialförsäkringssystemen. Det betyder inte att det fastställer nya rättigheter. På den här nivån fastställer vi inte nya rättigheter. Det vi gör är att vi förbättrar den praktiska tillämpningen av rättigheter för medborgare som flyttar inom unionen. Det vill säga tiotals miljoner personer, tiotals miljoner fall. Därför måste jag än en gång betona hur viktig denna debatt är med tanke på att den är oerhört praktisk och påverkar nästan varenda medborgare i Europeiska unionen. Jag vill också betona att de tekniska förslag som har lagts fram även har en del grundläggande politiskt innehåll eftersom jag anser att fri rörlighet och tillgång till rättigheter hör till de grundläggande principer som EU bygger på.

Jag vill bara ge en kort replik till en kommentar vi hörde om nya direktiv som kommer att läggas fram om rörlighet för patienter. Jag vill poängtera att det inte rör sig om fri rörlighet för tjänster, varför eventuella liknelser med tidigare direktiv alltså är felaktiga. Jag anser också att den ingående debatten i parlamentet kommer att visa att dessa förslag innebär framsteg för EU:s medborgare.

  Jean Lambert , föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten.

Det är uppenbart att en del människor lever till synes komplicerade liv. Faktum är att det kan vara en väldigt vanlig situation om gränsen ligger inom en mil från deras bostadsort och de söker arbete eller även annat.

Det framgår verkligen tydligt av en del inlägg vi har hört i kammaren att det nuvarande systemet inte är självklart, varken för myndigheterna i en del av medlemsstaterna eller för parlamentet. Det finns redan en samordning av socialförsäkringssystemen – det är inget nytt. Detta innebär en uppdatering, ett förverkligande och en förenkling. Alla ni som har ett europeiskt sjukförsäkringskort med er – vilket ni så klart har allihop – vet att det går att förenkla även det befintliga systemet.

Jag rekommenderar ändringsförslag 30 till artikel 11.1 till den person som inte var säker på om han var gränsarbetare eller inte.

I denna tillämpningsförordning försöker man även klargöra vilka rättigheter människor har. Det är syftet med ändringsförslag 34, och med ändringsförslag 125, som är ett förtydligande och inte medför nya rättigheter till den som söker arbete i två medlemsstater.

Jag vill än en gång uppmana ledamöterna att stödja utskottets förslag gällande databasen. Om inte databasen kommer igång och fungerar effektivt – och detta är något som även medlemsstaternas myndigheter önskar – blir det väldigt svårt att hålla de tidsfrister som parlamentet beslutar i dag, oavsett hur långa de blir.

Jag rekommenderar utskottets ståndpunkt om båda betänkandena till kammaren och ser fram emot omröstningen om några minuter.

  Emine Bozkurt, föredragande. − (NL) Jag har egentligen ingenting mer att tillägga. Jag vill tacka alla som har deltagit i debatten. Tack för ert stöd! Nu väntar jag på resultatet av omröstningen inom kort.

  Robert Goebbels (PSE) . (FR) Fru talman! I måndags kväll gladdes vi över att ha minister Jean-Pierre Jouyet här och över det viktiga faktum att det franska ordförandeskapet var här för att följa parlamentets arbete.

I dag, när vi diskuterar socialförsäkringar, står ordförandeskapets platser hopplöst tomma. Jag hoppas inte att det är ett tecken på att unionens franska ordförandeskap inte är intresserat av en så viktig fråga som socialförsäkringar.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Nästa punkt är omröstningen.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

4. Beslut om brådskande förfarande

Förslag till rådets förordning om införande av en tillfällig särskild åtgärd för att främja omstruktureringen av Europeiska unionens fiskeflotta som berörs av den ekonomiska krisen (KOM(2008)0454 – C6-0270 /2008 -2008/0144(CNS))

  Philippe Morillon , ordförande för fiskeriutskottet – (FR) Mina damer och herrar! Vi har fått en begäran om brådskande förfarande och fiskeriutskottet behandlade den vid det särskilda sammanträde som hölls här klockan tio. Fiskeriutskottet var enhälligt för antagandet av ett brådskande förfarande och jag är tacksam över hur snabbt det har behandlat frågan.

(Parlamentet biföll begäran om brådskande förfarande.)⁽¹⁾

(1) För ytterligare information: se protokollet.

5. Omröstning

  Talmannen . − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

5.1. Årliga handlingsprogram för Brasilien och Argentina (2008) (B6-0336/2008) (omröstning)

5.2. Europaparlamentets rekommendation till rådet om EU:s prioriteringar inför den 63:e sessionen i FN:s generalförsamling (A6-0265/2008, Alexander Graf Lambsdorff) (omröstning)

5.3. Ändring av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar (A6-0223/2008, Paolo Costa) (omröstning)

5.4. Ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (A6-0210/2008, Paolo Costa) (omröstning)

5.5. Gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning) (A6-0264/2008, Arūnas Degutis) (omröstning)

5.6. Program för modernisering av den europeiska företags- och handelsstatistiken (Meets-programmet) (A6-0240/2008, Christoph Konrad) (omröstning)

− Före omröstningen:

  Christoph Konrad , föredragande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara ge några mycket korta kommentarer till detta betänkande, vilket som ni vet bland annat bidrar till avreglerings- och avbyråkratiseringsprocessen.

Betänkandet medför en skyldighet från kommissionens sida att årligen rapportera till parlamentet och informera oss om hur avbyråkratiserings- och avregleringsprocessen fortskrider och förhoppningsvis om hur bra man lyckas med den. Vi i parlamentet kan dock ha en mycket mer framträdande roll i den här processen. Utöver denna rapporteringsskyldighet från kommissionens sida hoppas och önskar jag därför att vi själva kan engagera oss mycket mer i processen, till exempel genom vårt arbete i utskotten. I synnerhet utskottet för ekonomi och valutafrågor kan gå i spetsen för dessa frågor, vilka innefattar en dialog med kommissionsledamot Günter Verheugen och Stoibergruppen.

Följaktligen har vi i parlamentet fortfarande mycket arbete kvar med detta ärende och jag vill passa på att betona detta.

5.7. Batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer (A6-0244/2008, Johannes Blokland) (omröstning)

5.8. Begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (A6-0135/2008, Miroslav Ouzký) (omröstning)

5.9. Villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (A6-0253/2008, Atanas Paparizov) (omröstning)

5.10. Den inre marknaden för naturgas (A6-0257/2008, Romano Maria La Russa) (omröstning)

− Före omröstningen:

  Romano Maria La Russa , föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! På grund av den begränsade tiden i går kunde jag inte tacka alla som har arbetat med mig ordentligt. Detta har varit ett svårt direktiv och det har varit mycket utdragna diskussioner, men jag tycker att vi till slut har nått fram till ett lyckat resultat.

Jag vill särskilt tacka alla mina kolleger i utskottet för industrifrågor, forskning och energi för samarbetet och särskilt skuggföredragandena Herbert Reul, Hannes Swoboda, Toine Manders, Claude Turmes och Esko Seppänen och naturligtvis kommissionsledamot Andris Piebalgs – jag hoppas att jag inte har glömt någon – samt Alejo Vidal-Quadras för hans samarbete. Jag vill även tacka hela sekretariatet, min personal och mina medarbetare.

Bara tre sekunder. Detta är ett intressant och oerhört viktigt direktiv. Det är ett direktiv – kan jag få tala tre sekunder. Det är ett direktiv – vi förlorar så mycket tid här i kammaren! – som rör operatörer, tyvärr ofta i form av monopol, och konsumenter.

Jag anser att vi i vårt arbete har försökt att inte straffa producenter eller konsumenter utan försökt – och tack för applåden, men jag ska skynda mig – vi har försökt arbeta för alla europeiska medborgare i det hänseende att … Okej, ni har bråttom, låt oss avsluta det helt kort. Tack ska ni ha! Detta är ett mycket angenämt uttryck för parlamentarisk demokrati i Europa.

(Applåder)

5.11. Samordning av socialförsäkringssystemen (A6-0251/2008, Jean Lambert) (omröstning)

− Före omröstningen om ändringsförslag 79:

  Jan Cremers (PSE). - (EN) Herr talman! Jag föreslår att vi ändrar ordningen för omröstningen. Ändringsförslag 79 är mer omfattande och ändringsförslag 163 inskränker ändringsförslag 79, alltså är ändringsförslag 79 mer omfattande. Därför skulle vi vilja ta det först.

  Talmannen . − Anledningen till att vi har lagt det i den här ordningen är tillägget av ordet ”severe” i ändringsförslag 163.

  Jean Lambert , föredragande. − (EN) Herr talman! Jag stöder gärna den omvända ordning som PSE-gruppen föreslår.

5.12. Samordning av socialförsäkringssystemen: bilaga XI (A6-0229/2008, Emine Bozkurt) (omröstning)

5.13. Utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 till att gälla de tredjelandsmedborgare som inte omfattas av dessa bestämmelser (A6-0209/2008, Jean Lambert) (omröstning)

5.14. Bildande av politiska grupper (ändring av artikel 29 i arbetsordningen) (A6-0206/2008, Richard Corbett) (omröstning)

− Före omröstningen:

  Bruno Gollnisch (NI) . – (FR) Herr talman! I stället för att åberopa artikel 151 i arbetsordningen om ändringsförslagets tillåtlighet, eftersom det faktiskt verkar som om ett ändringsförslag bara till en liten del stämmer överens med den ursprungliga texten i betänkandet, föreslår jag att kammaren återförvisar texten till utskottet.

Jag ska förklara mitt förslag mycket kortfattat. Det huvudsakliga syftet med Corbettbetänkandet är, till och med enligt Richard Corbett själv, att hindra ledamöter som delar uppfattningen om att försvara den nationella identiteten, självständigheten och oberoendet från att bilda en grupp.

Jag skulle dock vilja poängtera de skadliga effekterna av betänkandet. Under nästa valperiod kan det leda till ett mycket stort antal grupplösa ledamöter som, när de har upptäckt sin gemensamma uppfattning, beslutar sig för att bilda en grupp som förvisso skulle vara politiskt inkorrekt men faktiskt skulle ha ännu fler ledamöter än ni befarar.

Därför följer jag den fullkomligt odemokratiska, partiska och sekteristiska logiken hos Richard Corbett och upphovsmakarna till den här planen och uppmärksammar dem på de skadliga effekterna av sådana här texter. Jag föreslår att man diskuterar de möjliga konsekvenserna av en sådan regel i utskotten.

  Talmannen . − Herr Gollnisch! Jag hade ordförandeskapet när er grupp upplöstes.

  Daniel Hannan (NI) . – (EN) Herr talman! Det sämsta möjliga skälet till att ändra i arbetsordningen är rikta den mot en speciell person eller en speciell grupp av personer. Det är det som är skillnaden mellan rättstatsprincipen och statligt envälde. I vilket fall som helst anser jag att betänkandet, i dess nuvarande form, är olagligt eftersom det röstades ned i sin ursprungliga form i utskottet. Den ändrade version som nu lagts fram i kammaren är så olik den ursprungliga versionen, som röstades ned i utskottet, att jag anser att vi, om vi ska följa vår egen arbetsordning ordentligt, inte har något annat val än att återförvisa den, antingen till utskottet eller till rättstjänsten, för en skiljedom.

  Jo Leinen (PSE) , ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. – (DE) Herr talman! Det finns ingen anledning att återförvisa det här betänkandet till utskottet. Om Bruno Gollnish hade velat framföra sina åsikter hade han kunnat delta vid vårt utskottssammanträde, men det gjorde han inte.

Vi har diskuterat allt detta, och jag påpekar för kammaren att antalet ledamöter i parlamentet har ökat från 626 till dagens 785 efter den stora utvidgningen, och ska härnäst öka från 732 till 751, samt att sådana förändringar naturligtvis även kräver att man ändrar minimistorleken för de politiska grupperna. Så har vi alltid gjort tidigare, och nu gör vi det igen. Som ni vet är de ändringsförslag som lagts fram kompromissförslag.

Därför anser jag, herr talman, att vi bör rösta i dag i stället för att återförvisa ärendet till utskottet. En återförvisning skulle inte tjäna någonting till.

(Parlamentet avslog begäran om återförvisning till utskottet.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 3:

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill kortfattat uppge skälen till mitt muntliga ändringsförslag, och det rör faktiskt både Richard Corbett och Jo Leinen, som angav parlamentets storlek som ett argument för denna ändring. Det här muntliga ändringsförslaget, som jag lägger fram på min grupps vägnar, är en naturlig förlängning av de ändringsförslag som antogs 2002 då Richard Corbett var föredragande. Därför förstår jag precis hans resonemang när han tog hänsyn till EU:s utvidgning från 15 till 25 länder. Om man använder samma förhållanden för en union som nu består av 27 länder hamnar man på en siffra på 3 procent, vilket måste utgöra en femtedel av dessa nationer och som ger ett minimiantal på 22 ledamöter. Jag hoppas att ni tar mitt ändringsförslag för vad det är, nämligen ett kompromissförslag. Vid gårdagens förhandlingar vädjade man om att vi skulle nå en kompromiss som helt stämde överens med Richard Corbetts resonemang 2002. Det muntliga ändringsförslaget lyder som följer – jag läser det på engelska eftersom jag bara har den engelska version som har skickats runt bland ledamöterna i dag:

.– (EN) ”En politisk grupp ska omfatta ledamöter som valts i minst en femtedel av medlemsstaterna. Det minsta antalet ledamöter som krävs för att bilda en politisk grupp ska vara 3 procent av det totala antalet ledamöter.”

– (DA) Jag vill uppmana mina ledamotskolleger att rösta för detta muntliga ändringsförslag eftersom det skulle innebära en kompromiss där vi som är emot det ursprungliga förslaget verkligen står fast vid Richard Corbetts logik.

(Parlamentet godkände inte det muntliga ändringsförslaget.)

5.15. Den nationelle domarens roll i det europeiska rättssystemet (A6-0224/2008, Diana Wallis) (omröstning)

5.16. WTO-tvisterna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna avseende påstådda subventioner till Airbus och Boeing (omröstning)

5.17. En europeisk strategisk plan för energiteknik (A6-0255/2008, Jerzy Buzek) (omröstning)

5.18. EU:s hantering av nationella placeringsfonder (omröstning)

5.19. Mot en ny kultur för rörlighet i städer (A6-0252/2008, Reinhard Rack) (omröstning)

5.20. ECB:s årsrapport för 2007 (A6-0241/2008, Olle Schmidt) (omröstning)

6. Utnämnande av år 2011 till europeiska året för volontärarbete (skriftlig förklaring): se protokollet

7. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

– Andrabehandlingsrekommendation: Degutis (A6-0264/2008)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE) - (LT) I dag har vi i Europaparlamentet antagit resolutionen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen vid andra behandlingen.

Vi ändrar den förordning som har varit i kraft sedan 1992, och jag skulle återigen vilja framhäva de ändringsförslag som är viktigast för våra medborgare och framför allt för flygplanspassagerare och besättningar. Jag syftar på de föreliggande åtgärder som skulle göra det möjligt för oss att få insyn i flygpriser och att bli mer aktiva när det gäller att förbjuda vilseledande reklam och ohederlig konkurrens inom flygtrafiken.

De ändringsförslag som syftar till att garantera större efterlevnad av flygsäkerhetsnormerna samt de sociala bestämmelserna för flygplansbesättningar är viktiga. Det ser ut som om alla meningsskiljaktigheter mellan kommissionen och rådet har lösts, så förordningen borde träda i kraft till årsslutet.

Jag hoppas att den ändrade förordningen kommer att genomföras på lämpligt sätt i alla EU:s medlemsstater.

  Zuzana Roithová (PPE-DE) . – (CS) Mina damer och herrar! Efter 16 år har vi i dag äntligen gett grönt ljus åt en förenkling, ett enande och samtidigt åt hårdare restriktioner när det gäller utfärdande och återkallelse av operativa licenser. Jag hoppas att förordningen inte leder till att små sportflygarklubbar går i konkurs. Jag röstade för förordningen. Jag tror uppriktigt sagt att den verkligen kommer att göra det möjligt att återkalla operativa licenser från företag som lurar kunderna genom att enbart ange priser utan skatter, avgifter eller bränsletillägg och därmed inte anger det totala priset för flygbiljetten. Jag hoppas att kontrollorganet även kommer att fokusera på prisdiskriminering på grund av bostadsort. Jag anser att den ändrade förordningen kommer att medföra ökad säkerhet för tillhandahållandet av lufttrafik, särskilt genom att man förenar de villkor som styr leasingen av flygplan med besättning från såväl EU som tredjeländer.

– Betänkande: Ouzký (A6-0135/2008)

  Gyula Hegyi (PSE) – (HU) Tack så mycket herr talman! Som den socialdemokratiska gruppens ansvarige för denna fråga har jag ställt mig bakom Miroslav Ouzkýs kompromissförslag. Jag ser det som en framgång för parlamentet och även för den socialdemokratiska gruppen att rådet även har accepterat att vi borde begränsa de två glykollösningsmedlen mer, för att på så sätt skydda våra medborgares hälsa.

Ämnet 2-(2-metoxietoxi)etanol är hälsofarligt när det tas upp via huden. Det är väl känt att det begränsar reproduktionsförmågan och det är alltså en stor framgång att vi har förbjudit användandet av detta, inte bara i färger utan även i rengöringsmedel och golvvårdsprodukter. Från början ville kommissionen endast förbjuda 2-(2-metoxietoxi)etanol i färger, men tack vare samarbetet med alla parter har vi även lyckats begränsa det i rengöringsmedel.

Det är skadligt för människors hälsa att andas in 2-(2-metoxietoxi)etanol. Enligt kommissionens rapport skulle det bara ha förbjudits i sprutlackeringsfärger, men det har, återigen efter rekommendationer från den socialdemokratiska gruppen, även begränsats i rengöringsmedel med aerosol. Eftersom vi inte hade någon debatt i kammaren ville jag bara nämna det viktigaste innehållet i kompromissförslaget.

– Betänkande: La Russa (A6-0257/2008)

  John Attard-Montalto (PSE) . – (MT) Det är viktigt att Europaparlamentet känner till prissituationen för vatten och elektricitet i mitt land och närmare bestämt effekterna av dagens beslut när det gäller detta. Det är därför jag avger en röstförklaring. Ända sedan regeringen höjde oljepriset har den ökat konsumenternas kostnader genom att lägga på tilläggsavgifter. Denna månad meddelade den att tilläggsavgifterna kommer att öka till 96 procent. Detta kommer att medföra en ny fattigdom, en energifattigdom. Regeringen kommer varken med kortsiktiga eller långsiktiga lösningar. Trots att vi i vårt land har gott om sol och vind saknas det politik för alternativa energikällor, till och med när det gäller renare energikällor som gas, och regeringen har fortfarande inte ens börjat överväga detta. Det var därför som jag röstade så här och det är därför som det vi har gjort i dag är viktigt, för att inte säga historiskt.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE) . – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill förklara varför jag röstade som jag gjorde om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas. Direktivets huvudsakliga del gäller utan tvekan förslaget till åtskillnad av ägandet, som uttryckligen skulle förhindra vertikalt integrerade företag från att ha både ett leverans- och ett överföringsintresse när det gäller gas. Jag röstade för det ändrade kompromissförslaget därför att jag är övertygad om att man måste ta hänsyn till oron hos de länder som var emot en åtskillnad av ägandet. Jag håller med kommissionen om att den europeiska marknaden för naturgas saknar investeringar i infrastruktur för energiöverföring och en bra samordning mellan enskilda systemansvariga för överföringssystemen. Jag anser dock att vi måste ta hänsyn till naturgas- och elmarknadernas strukturella olikheter och därför göra en åtskillnad mellan dem. Liberaliseringen av gasmarknaden måste ske gradvis och symmetriskt. Fokus måste särskilt ligga på harmoniseringen av graden av öppenhet på de nationella marknaderna.

  Marco Cappato (ALDE) . – (IT) Herr talman! Jag lade ner min röst i den slutliga omröstningen och röstade mot förslaget till det så kallade ”tredje paketet” gällande åtskillnaden mellan leverantörer och nätföretag på gasmarknaden, eftersom vi har missat ett gyllene tillfälle att bekräfta principen om fri konkurrens på gasmarknaden. Vi borde ha följt med i det som har hänt på elmarknaden. I det här tredje paketet ger man i stället praktiskt taget garantier för monopol och tidigare monopol i Europa. Våra nationella marknader kommer därför även i fortsättningen att vara ojämförbara, vilket gör att utsikterna för en verklig europeisk energimarknad blir ännu sämre.

Än värre är att detta tvetydiga tredje paket i praktiken innebär att de tidigare monopolen kommer att få ännu mer uppmuntran och hjälp att ingå avtal liknande dem med den ryska gasjätten Gazprom.

– Betänkande: Lambert (A6-0251/2008)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Som alla i kammaren vet har vi haft en EU-förordning om samordningen av de sociala trygghetssystemen sedan 2004, men tyvärr har vi inte haft någon tillämpningsförordning. Med Europaparlamentets beslut får vi äntligen även tillämpningsbestämmelser, vilket innebär att vi har ett instrument som vi kan använda för att främja rörligheten i Europeiska unionen utan att man förlorar den sociala tryggheten.

Upprättandet av förbindelseorgan gör att vi även kan ge praktisk hjälp åt dem som arbetar utanför sitt hemland, till exempel genom att svara på frågor om var och hur de ska ansöka om pension. Vi i Europaparlamentet har med andra ord sett till att människor kan få riktig hjälp i frågor som rör välfärden.

– Betänkande: Bozkurt (A6-0229/2008)

  Frank Vanhecke (NI) . – (NL) Jag avstod från att rösta om Bozkurtbetänkandet, även om jag i princip inte har något emot en begränsad form av samordning av EU-medlemsstaternas olika sociala trygghetssystem, i synnerhet inte om det fungerar till fördel för EU-medborgare som bor i en annan medlemsstat än sin egen.

Jag vill dock återigen varna för en harmonisering eller, ännu sämre, enhetlighet mellan de olika medlemsländernas sociala trygghetssystem. Som flamländare har jag så att säga förmånen att se att ett enhetligt socialt trygghetssystem för enbart två befolkningsgrupper i Belgien, flamländare och valloner, är helt ogenomförbart och leder till ett oerhört omfattande missbruk. Låt för guds skull varje medlemsstat organisera och finansiera sitt eget sociala trygghetssystem, annars kommer vi på ett eller annat sätt att få ett system som missbrukas och som är sämre, dyrare och mindre effektivt och som i slutändan leder till mindre i stället för mer solidaritet bland människorna i Europa.

  Hubert Pirker (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Jag vill också förklara att jag röstade för det här betänkandet därför att det innehåller ett förslag till ny förordning i stället för den gamla och därmed en garanti för att våra sociala trygghetssystem nu kan samordnas mer effektivt, eftersom man har förenklat och ändrat de tillämpliga bestämmelserna. Med Lambertbetänkandet blir det också möjligt för oss att uppnå våra mål för att bidra ytterligare till större rörlighet i EU och ge människor möjligheten att ta med sig sina sociala förmåner när de får anställning i ett annat medlemsland.

Detta bidrar till social trygghet i Europeiska unionen.

– Betänkande: Corbett (A6-0206/2008)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Tack, herr talman! Då är vi i dag vid steg två av Richard Corbetts försök att uppfostra parlamentet ännu mer till de politiskt korrekta eurokraternas knähund.

I går beslutades det att vi parlamentsledamöter knappt får lägga fram parlamentsfrågor och att parlamentets talman kommer att bedriva självcensur. I dag blir det svårare att bilda grupper, och föredraganden medger uttryckligen, och i viss mån ärligt, att denna åtgärd främst är riktad mot den EU-skeptiska högern i parlamentet. Så det hela slutar där man började. EU-skepsisen här i kammaren, i synnerhet hos den politiska högern, måste tystas ned. Det EU-skeptiska resultatet av folkomröstningar i Irland, Nederländerna och Frankrike nonchaleras som vanligt som om de inte fanns. Detta är en europeisk version av ”Mugabedemokrati”. Vilken demokrati!

  Bruno Gollnisch (NI) . – (FR) Herr talman! Föredraganden Richard Corbett uttryckte faktiskt sina åsikter – på ett förolämpande sätt kan tilläggas – utanför utskottet för konstitutionella frågor angående den politiska familj som jag tillhör här parlamentet. Detta väcker naturligtvis stort tvivel när det gäller hans opartiskhet.

Betänkandet är mycket tvivelaktigt och innehållet försvagades drastiskt i utskottet. Det enda som fanns kvar var bestämmelserna för att säkra överlevnaden för politiskt korrekta grupper vars totala antal ledamöter skulle hamna under det minimiantal som krävs, och ett ändringsförslag har smugits in särskilt för att hindra vår politiska familj från att bilda en grupp. De skäl som uppges stämmer inte alls överens med fakta. Det räcker att titta i bilagan till betänkandet så ser man att det inte finns något nationellt parlament där det minsta antalet ledamöter som krävs för att bilda en grupp är högre än 20. Det råkar faktiskt vara så att antalet ofta är mycket lägre, till exempel 15, 10 eller 8, och i vissa fall räcker det med en person för att bilda en politisk grupp.

Corbettbetänkandet är därför ett angrepp mot demokratin och helt enkelt mot de grundläggande reglerna för rent spel.

  Philip Claeys (NI) . – (NL) Corbettbetänkandet syftar bara till en sak, bara en sak, nämligen att tysta ned de högerorienterade nationella rösterna i Europaparlamentet. Richard Corbetts gruppordförande sticker inte under stol med detta. När ITS-gruppen bildades i januari 2007 sa han helt öppet att förordningen skulle ändras särskilt i syfte att stoppa bildandet av högerorienterade grupper i framtiden.

Andra grupper kommer säkerligen att bli indirekt lidande till följd av detta, men Richard Corbett kommer inte att ligga sömnlös för det. Hans förslag är förmodligen riktat mot en EU-skeptisk grupp. Det är uppenbart att socialdemokraterna i parlamentet avskyr att grupper av alla politiska färger ska ha samma medel och politiska rättigheter. Detta Mugabeliknande sätt att tänka utgör en väsentlig del av bristen på demokrati i Europa, på samma sätt som man på ett orubbligt sätt ignorerar de franska, nederländska och irländska väljarnas demokratiska röster. Herr talman! Vi kommer att göra detta till en valfråga nästa år i Flandern, var så säker!

  Daniel Hannan (NI). - (EN) Herr talman! Det faktum att vi över huvud taget röstade om detta i dag tycker jag är ett brott mott parlamentets arbetsordning. Utskottet röstade ned betänkandet därför att, som jag tror, utskottets ordförande hade missbedömt dem som var i rummet, varför han helt enkelt bara rev upp arbetsordningen och fortsatte med en ändrad version av det.

Varför har vi sträckt oss så långt? Vad är det som är så viktigt att vi måste riva upp vår arbetsordning på detta sätt? Ja, skälet är naturligtvis som vi vet – och föredraganden har varit tydlig med detta – att hindra EU-skeptiker från att bilda en grupp.

Men varför är ni så rädda? Vad är det som gör er så nervösa? Vi är bara 50, kanske högst 60 personer, av 785 parlamentsledamöter. Kan det bero på att de personer ni egentligen bekymrar er över är era egna väljare och att ni överför och riktar det förakt och den rädsla ni känner för EU:s väljare, som röstar nej så fort de får chansen, mot oss och att ni tar ut det ni inte vågar säga om de människor som skickar tillbaka er hit på oss, som är deras synliga talesmän här i parlamentet.

Om jag har fel kan ni bevisa det genom att genomföra den folkomröstning ni en gång lovade. Pactio Olisipiensis censenda est!

  Bogdan Pęk (UEN) . – (PL) Herr talman! Jag röstade mot Corbettbetänkandet eftersom jag anser att det är ett uttryck för extrem diskriminering i Europaparlamentet, som påstår sig vara demokratiskt och som ändå försöker använda administrativa metoder för att göra det omöjligt att bilda politiska grupper som inte tänker eller agerar på det sätt som majoriteten anser vara politiskt korrekt. Detta är en dubbel diskriminering eftersom man använder administrativa metoder för att hindra bildandet av grupper och därför att man samtidigt ger betydande ekonomiskt stöd i tillägg till organiserade politiska grupper, vilket innebär ytterligare fördelar för dessa. Denna diskriminering strider mot Europeiska unionens grundvalar och de grunder som EU ska byggas på. Jag protesterar högljutt mot detta och ni ska inte inbilla er att ni, även om ni lyckas driva igenom detta, kommer att kunna få igenom det i nationerna i Europa, som definitivt kommer att protestera.

  Richard Corbett (PSE) . – (EN) Herr talman! Det är sällan jag hör sådant struntprat som jag precis hörde från Vlaams Blok, Front national och Dan Hannan. Det här betänkandet förbjuder inte någon, och regeländringen skulle inte heller innebära att någon förlorade sin rösträtt eller sin rätt att tala och sin rätt att agera som ledamot av Europaparlamentet.

Det regeländringen handlar om är vilken tröskelnivå vi ska fastställa för det minsta antalet ledamöter som krävs för att bilda en grupp och därmed tilldelas extra skattepengar och extra resurser för att bedriva sin politiska verksamhet. Alla nationella parlament med gruppsystem fastställer tröskelnivåer. Vi har haft en väldigt låg tröskel – lägre än nästan alla nationella parlament procentuellt räknat. Det är helt rätt att vi stannar upp och undersöker det.

Jag noterar att nästan alla grupper stödde kompromissförslaget i slutändan, såväl stora som små grupper. Jag noterar att även talaren för gruppen Självständighet/Demokrati – den EU-skeptiska IND/DEM-gruppen – föreslog en alternativ nivå på 3 procent, det vill säga 22 ledamöter. Så de inser själva att vi måste höja det nuvarande antalet, som för närvarande är för lågt. Ärligt talat, är skillnaden mellan deras nivå på 22 och den nivå på 25 som har antagits verkligen ett angrepp mot demokratin? Äh, försök inte!

– Betänkande: Buzek (A6-0255/2008)

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! Buzekbetänkandet innehåller en detaljerad utvärdering av alla strategiska åtgärder inom området energiteknik. Tyvärr innebar bristen på finansiering till all den forskning som behövdes, i kombination med den plötsliga prisökningen på gas och olja, att vi blev tvungna att inrikta vår forskning på metoder för att minska användningen av dessa källor i energiförsörjningssyfte. Denna prioritering kommer också att innebära minskade koldioxidutsläpp och borde inkluderas i strategin. Jag tycker det är viktigt att främja forskning om uppbyggnaden av säkra, moderna kärnkraftverk och uppbyggnaden av de nyaste kraftverken som bygger på produktion av helium och vätgas, liksom om tredje generationens biobränslen som kan produceras lokalt så att man minskar överdrivna bränslekostnader. Vid omröstningen röstade jag för de ändringsförslag där man tog upp dessa prioriteringar.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Mina damer och herrar! Vi har antagit det viktiga betänkande som professor Jerzy Buzek har utarbetat. Europeiska unionens växande beroende av energiimport, som 2030 kommer att nå en nivå på 65 procent, har tvingat oss att vidta åtgärder för att garantera försörjningstrygghet när det gäller råvaror som används för kraftproduktion mot bakgrund av solidaritetsprincipen. Det borde även skapas ytterligare instrument för att minska de risker för de enskilda medlemsstaternas energiförsörjningstrygghet som en fortsatt liberalisering av energisektorn medför. För att nå EU:s mål för förnybara energikällor och minskade växthusgaser måste vi främja utvecklingen av nya tekniker, särskilt tekniker för avskiljning och lagring av koldioxid. Det är viktigt att stödja ren kolteknik och att intensifiera vårt arbete när det gäller andra och tredje generationens biobränslen samt att utöka forskningen om kärnkraft. Det har också blivit mycket viktigare att arbeta för förbättringar när det gäller energieffektivitet och energisparande.

Skriftliga förklaringar

– Resolutionsförslag (B6-0336/2008) – Årliga handlingsprogram för Brasilien och Argentina (2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE) , skriftlig. − (IT) Herr talman! Jag röstar för denna resolution. Jag är utvecklingsutskottets föredragande om Erasmus Mundus-programmet och mitt betänkande antogs nyligen enhälligt. Jag hoppas att vi kommer att kunna godkänna den slutliga texten vid sammanträdesperioden i september, så att det nya programmet kan inledas i januari 2009.

Syftet är att sprida fördelarna med vårt utmärkta universitetssystem utanför unionens gränser och göra det möjligt för utländska studenter att komma och studera vid våra fakulteter – och att ge studenter från EU möjlighet att, genom stöd, samla på sig erfarenhet i ett land utanför EU. Jag anser att Erasmus är ett centralt instrument för hållbar utveckling, eftersom syftet med det, vilket jag betonar i mitt betänkande, är att bidra till att studenterna kommer tillbaka till sina hemländer och därmed, med hjälp av de idéer, kunskaper och internationella kontakter de har samlat på sig, bidrar till sitt hemlands ekonomiska tillväxt.

En betydande andel av finansieringen när det gäller åtgärd 2 tas från de anslag som öronmärkts för utveckling. Jag anser att vi måste se till att de ekonomiska anslagen för de årliga handlingsprogrammen för Brasilien och Argentina 2008, som är speciellt öronmärkta för främjandet av ekonomisk utveckling och välfärd, faktiskt används till både utbildning och konkreta åtgärder på området och att de bidrar till infrastruktur och produktionsmetoder anpassade till en hållbar utveckling.

– Betänkande: Lambsdorff (A6-0265/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL) , skriftlig. − (PT) Eftersom det är omöjligt att ta upp alla viktiga punkter i det här betänkandet skulle jag vilja betona att Europaparlamentet, efter det irländska folkets bestämda NEJ till Lissabonfördraget, fortsätter att låtsas och agera som om ingenting hade hänt.

Men det har tvärtom hänt väldigt mycket, vilket man ser av det skamlösa syftet med det här betänkandet. Majoriteten i Europaparlamentet anser bland annat att

- varje lands ställning, det vill säga deras utrikespolitik, borde kopplas samman med en bindande politisk plattform som EU har upprättat,

- EU borde överväga en omorganisering och utökning av sina kontor inom FN med anledning av ”de ökade befogenheter och ansvarsuppgifter som EU:s företrädare kommer att förväntas utöva med tanke på ratificeringen av Lissabonfördraget”,

- rådet så snart som möjligt borde ”fastställa den operativa status som EU:s ”observatörer” ska ha i FN”,

- medlemsstaterna borde enas om ”en mer samstämd ståndpunkt om reformeringen av FN:s säkerhetsråd – en ståndpunkt som, samtidigt som det slutliga målet med ett permanent mandat för Europeiska unionen inom ett reformerat FN kvarstår, under tiden syftar till att öka unionens inflytande”.

En målmedveten och tydlig federalism i stormakternas ledband, med Tyskland i täten …

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. − (EN) Ledamöterna från Labour Party i Europaparlamentet välkomnar detta betänkande, i synnerhet den starka uppmaningen till EU:s medlemsstater om att fokusera och stärka sina åtaganden gentemot millennieutvecklingsmålen. Vi håller helt med om att tyngdpunkten måste ligga på att uppfylla de avlagda löftena och trappa upp det befintliga arbetet.

Ledamöterna från Labour Party instämmer dock inte i rekommendationen om ett enda mandat i FN:s säkerhetsråd och kan inte stödja denna. Vi anser inte att det skulle vara bra för Europas proportionerliga representation. Enligt artikel 19 lägger inte EU-medlemmar i FN:s säkerhetsråd uttryckligen fram EU:s ståndpunkter i rådet. Det står dessutom i FN:s stadga att så inte kan ske. Men det pågår en sund informell samordningsprocess, såväl i New York som på ett större plan, och det är detta som bör uppmuntras.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE), skriftlig. − (IT) Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har alltid ansett att Europeiska unionen borde ha ett permanent mandat i FN:s säkerhetsråd, vilket läggs fram i Lambsdorffbetänkandet. Vår grupp godtar dock inte ”prioriteringen” av initiativet med en ”övergripande process”, som innebär att antalet permanenta nationella medlemmar skulle öka, och som vi anser bara måste ses som ett av flera möjliga alternativ.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag gläds över Alexander Graf Lambsdorffs betänkande där man lägger fram EU:s prioriteringar för FN:s generalförsamlings 63:e session. Jag stöder särskilt det som sägs om behovet av att fortsätta arbeta för ett målmedvetet engagemang för millennieutvecklingsmålen vid toppmötet. EU:s agenda för millennieutvecklingsmålen borde utgöra ett globalt exempel och vi borde arbeta för att resten av världssamfundet följer detta exempel vid FN:s generalförsamling i september. Jag röstade för betänkandet.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) I dag antogs Alexander Graf Lambsdorffs förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om EU:s prioriteringar för FN:s generalförsamlings 63:e session utan omröstning i kammaren. Detta förfaringssätt – som är möjligt genom ”artikel 90” – är inte bara väldigt tvivelaktigt. Det ger dessutom det falska intrycket av att hela Europaparlamentet håller med om innehållet i betänkandet, vilket verkligen inte är fallet. Vi är starkt emot rekommendationen att Lissabonfördragets nuvarande ställning skulle nödvändiggöra en omorganisering och utökning av rådets ”kontor i New York och Genève med anledning av de ökade befogenheter och ansvarsuppgifter som EU:s företrädare kommer att förväntas utöva med tanke på ratificeringen av Lissabonfördraget”. Detta är inte bara ett hån mot de irländska väljarna, som förkastade Lissabonfördraget med bred majoritet vid folkomröstningen. Det är dessutom ett försök att tolka Lissabonfördraget som att EU görs till en juridisk person och därmed till en överordnad stat.

  Cristiana Muscardini (UEN) , skriftlig. − (IT) Lambsdorffbetänkandet (och den tillhörande rekommendationen) ger en klar politisk signal om att stärka Europeiska unionens profil inom FN. Genom kommissionen och medlemsstaterna bidrar ju unionen totalt med över 40 procent av FN:s ekonomiska medel, men den har hittills inte fått något utbyte i form av politiskt inflytande eller förmåga att påverka.

En del av texten är emellertid vilseledande och till skada för den diskussion som har påbörjats i New York om reformen av FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som man betonar det grundläggande målet med ett permanent mandat för EU som sådant tar man i rekommendationen bland de olika förhandlingsinitiativen enbart upp den så kallade övergripande processen. Denna drivs av de länder som endast stöder ett av de olika förslag som lagts fram, det vill säga förslaget om en utökning av antalet permanenta nationella medlemmar. Detta förslag, som har fått stöd från mindre än en tredjedel av medlemmarna, verkade redan från början vara splittrande och obalanserat, vilket ordföranden för FN:s generalförsamling själv har påpekat.

Vi vill betona att vi varmt välkomnar den politiska uppmärksamhet som Europaparlamentet ägnar åt ett generellt stärkande av Europeiska unionens profil i FN, men vi anser samtidigt att våra reservationer och invändningar när det gäller rekommendationen om den ”övergripande processen” bör föras till protokollet.

  Pasqualina Napoletano (PSE) , skriftlig. − (IT) Herr talman! Jag vill säga något positivt om Lambsdorffbetänkandet, i vilket man återigen betonar Europaparlamentets engagemang för att stärka EU:s ställning i FN.

Jag vill dock understryka att man i betänkandet, när det gäller frågan om reformen av FN:s säkerhetsråd, lägger fram en värdering som inverkar negativt på de diskussioner som fortfarande pågår i New York.

Bland de olika reformalternativ som lagts fram tar man särskilt upp den ”övergripande processen” (punkt Q), som är ett förslag som innebär att man vill öka antalet permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

Detta förslag har hittills fått stöd av mindre än en tredjedel av medlemmarna i FN:s generalförsamling.

Jag ber er därför att anteckna i protokollet att jag reserverar mig mot denna del av rekommendationen.

  Gianni Pittella (PSE), skriftlig. − (IT) Lambsdorffbetänkandet ger en klar politisk signal om att stärka Europeiska unionens profil inom FN. Genom kommissionen och medlemsstaterna bidrar ju unionen totalt med över 40 procent av FN:s ekonomiska medel, men den har hittills inte fått något utbyte i form av politiskt inflytande eller förmåga att påverka.

En del av texten är vilseledande och till skada för den diskussion som har påbörjats i New York om reformen av FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som man betonar det grundläggande målet med ett permanent mandat för EU som sådant tar man i rekommendationen bland de olika förhandlingsinitiativen enbart upp den så kallade övergripande processen, vilken stöds av länder som endast vill ha ett av de olika förslag som lagts fram, det vill säga förslaget om en ökning av antalet permanenta nationella medlemmar. Detta förslag, som har fått stöd från mindre än en tredjedel av medlemmarna, verkade redan från början vara splittrande och obalanserat, vilket ordföranden för FN:s generalförsamling själv har påpekat.

Jag vill betona att jag varmt välkomnar den politiska uppmärksamhet som Europaparlamentet ägnar åt ett generellt stärkande av Europeiska unionens profil i FN, men jag anser samtidigt att min reservation och min invändning när det gäller rekommendationen om den ”övergripande processen” bör föras till protokollet.

  Luís Queiró (PPE-DE) , skriftlig. − (PT) Det är oroväckande att frågan om reformen av FN kommer på tal så ofta. Behovet av en reform har varit känt under några år, men det har även det faktum att det är omöjligt att genomföra en sådan reform. Detta dödläge är viktigt av två skäl. För det första förvärrar det de faktorer som bidrar till organisationens misslyckanden, vilka är ganska många. För det andra främjar det uppkomsten av en diskussion som stöds och rättfärdigas av behovet av alternativ.

Att stärka samarbetet mellan demokratier är helt klart en fin tanke att främja, även om det inte medför en omfattande anslutning till projektet demokratiernas förbund. Men det vore även klokt att vara realistisk. Det är därför som FN måste anpassa sig till maktens verklighet, inte så mycket på grund av rimligheten utan snarare på grund av genomförbarheten.

När det gäller Europeiska unionens roll måste vi inse att inget av de länder som har ett mandat i FN:s säkerhetsråd eller som kan få ett mandat där går med på att ersättas av ett enda EU-mandat.

Avslutningsvis har vi sett att FN:s nya råd för mänskliga rättigheter långt ifrån har övervunnit sin föregångares brister.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE), skriftlig. − (ES) Herr talman! Med anledning av rekommendationen till FN:s generalförsamlings 63:e session i september i New York, fastställs det i artikel 90.4 i arbetsordningen att en rekommendation inom ramen för den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken, som gått till omröstning i ett utskott, ska anses antagen och föras upp på föredragningslistan för ett plenarsammanträde utan att parlamentet behöver godkänna texten och utan någon debatt eller något ändringsförfarande.

Därför, då vi är nöjda med praktiskt taget hela dokumentet med undantag för en punkt, skulle min grupp vilja uttrycka sin åsikt om denna punkt som gäller rätten till sexuell och reproduktiv hälsa. Det konceptet, som är något tvetydigt, ger upphov till frågor som till stor del rör det individuella samvetet och moralen, och vi anser INTE att dessa bör utgöra ämnet för några av parlamentets uttalanden, i synnerhet inte med anledning av FN:s nya session. Vår grupp begärde särskild omröstning i utskottet för utrikesfrågor och röstade emot på grund av ovannämnda skäl.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Herr talman! Alexander Graf Lambsdorffs betänkande och rekommendation är politiskt sett mycket viktiga, eftersom syftet är att främja en förstärkning av EU inom FN. Det kan vara bra att veta att även om kommissionen och medlemsstaterna står för mer än 40 procent av FN:s budget, är EU:s inflytande fortfarande mycket svagare än det borde vara.

Betänkandet innehåller dock ett missvisande stycke om de diskussioner som just nu förs i New York om reformen av säkerhetsrådet. Samtidigt som det långsiktiga målet om ett permanent mandat för EU bekräftas, citerar man i rekommendationen endast ett av de förslag som lagts fram, nämligen den s.k. övergripande processen, trots att det finns många fler förslag. Det är allmänt känt att detta förslag har visat sig vara högst splittrande och har godkänts av mindre än en tredjedel av FN:s medlemmar, vilket generalförsamlingens ordförande påpekat.

Samtidigt som vi vill uttrycka stor uppskattning för det huvudsakliga innehållet och strukturen hos denna rekommendation från Europaparlamentet, anser jag det därför nödvändigt att betona våra uttryckliga reservationer och protester mot det stycke där den ”övergripande processen” nämns.

  Marcello Vernola (PPE-DE), skriftlig. − (IT) Herr talman! Lambsdorffbetänkandet ger en klar politisk signal om att stärka Europeiska unionens profil inom FN. Genom kommissionen och medlemsstaterna bidrar ju unionen totalt med över 40 procent av FN:s ekonomiska medel, men den har hittills inte fått något utbyte i form av politiskt inflytande eller förmåga att påverka.

En del av texten är vilseledande och till skada för den diskussion som har påbörjats i New York om reformen av FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som man betonar det grundläggande målet med ett permanent mandat för EU som sådant tar man i rekommendationen bland de olika förhandlingsinitiativen enbart upp den så kallade övergripande processen, vilken stöds av länder som endast vill ha ett av de olika förslag som lagts fram, det vill säga förslaget om en ökning av antalet permanenta nationella medlemmar. Detta förslag, som har fått stöd från mindre än en tredjedel av medlemmarna, verkade redan från början vara splittrande och obalanserat, vilket ordföranden för FN:s generalförsamling själv har påpekat.

Jag vill betona att jag varmt välkomnar den politiska uppmärksamhet som Europaparlamentet ägnar åt ett generellt stärkande av Europeiska unionens profil i FN, men jag anser samtidigt att min reservation och min invändning när det gäller rekommendationen om den ”övergripande processen” bör föras till protokollet.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Herr talman! Det gläder mig att Europaparlamentet i dag har tänkt över frågan om EU-prioriteringar inför det kommande FN-mötet. I föredragandens förslag nämns att FN vill se ”inrättandet av nya organ, en radikal översyn av andra organ, en omstrukturerad ledning för FN:s fältinsatser, en omorganisering av FN:s tillhandahållande av bistånd och en djupgående reform av dess sekretariat”. Detta är oerhört viktigt.

Vi får dock inte glömma att all denna verksamhet bedrivs för människans skull och för de mänskliga rättigheter som människans värdighet medför. Påven Johannes Paulus II talade om detta för ett par år sedan vid ett FN-möte, och sa att det första systematiska hotet mot de mänskliga rättigheterna har att göra med fördelningen av materiella tillgångar, som ofta är orättvis, att den andra sortens hot hade att göra med olika slags själsliga orättvisor, och att det är möjligt att skada en människas syn på sanningen, hennes medvetande och uppfattning av det vi kallar medborgerliga rättigheter, som alla har rätt till oavsett bakgrund, ras, kön, nationalitet, religion eller politiska åsikter. Jag anser att hans ord bör vara vägledande i FN:s arbete.

- Andrabehandlingsrekommendation: Costa (A6-0223/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Herr talman! Det aktuella förslaget utgör en del av ett paket (tillsammans med förslagen till direktiv om driftskompatibilitet och inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå) som syftar till att ”underlätta rörligheten för lokomotiv i gemenskapen”, som en del av liberaliseringen av järnvägstransporten inom EU.

Före alla andra överväganden, måste vi därför betona att huvudmålet för detta direktiv är att undanröja alla hinder för liberaliseringen av järnvägstransporten genom att harmonisera lagstiftningen om järnvägssäkerhet i medlemsländerna.

Det står klart att de mest avancerade normerna för järnvägssäkerhet i varje land måste antas och tillämpas. Vi måste dock komma ihåg att liberaliseringen och privatiseringen av järnvägen ifrågasattes i vissa länder, till exempel i Storbritannien, efter en försämring av tjänster och andra allvarliga händelser som ledde till att man på nytt måste tänka igenom angreppet mot denna allmänna tjänst.

Jag betonar att harmonisering av lagstiftningen om järnvägssäkerhet på gemenskapsnivå aldrig får leda till att de mest avancerade lagarna på detta område hotas, och länderna får inte heller förbjudas att ha sådan lagstiftning.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Herr talman! Jag röstade för Paolo Costas betänkande om ändringen av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar.

Säkerhet i det europeiska järnvägsnätet kan inte uppnås utan gemensamma mål och gemensamt agerande, och därför välkomnar jag järnvägspaketet varmt. En av huvudaspekterna är godkännandet av järnvägsfordon, eftersom det enligt tillverkare och järnvägsoperatörer är svårt att rent tekniskt motivera myndigheternas nuvarande villkor för godkännande. Även direktiven om järnvägssystemens driftskompatibilitet måste konsolideras och slås ihop.

Ännu en positiv punkt är att tydliga regler för fordonsunderhåll fastställs i det nya lagstiftningsförslaget. Nästa steg för kommissionen är därför att besluta om ett certifieringssystem för obligatoriskt underhåll.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag röstade för Paolo Costas betänkande ”Säkerhet på gemenskapens järnvägar”. Föredragandens rekommendation kommer att bidra till att rationalisera lagstiftningen och förenkla fri rörlighet för tåg i hela EU. Med dessa rekommendationer kommer byråkratin att minskas och de bör ge utvecklingen av järnvägstransporten i EU ett uppsving.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Herr talman! Det är helt och hållet nödvändigt att harmonisera de nationella säkerhetsförfarandena i medlemsstaterna. Denna fråga är ännu ett exempel på hur viktigt det är att insistera på investeringar i järnvägstransport. Om vi vill ha en hållbar utveckling av Europas transportsystem och om vi ska nå de mål och respektera de löften vi gett till medborgarna och på internationell nivå under de senaste åren, måste vi investera i järnvägen och garantera det europeiska järnvägssystemets driftskompatibilitet.

Förenklingsåtgärder och införandet av principen om ömsesidigt erkännande är de viktigaste punkterna i detta betänkande. En annan väldigt viktig punkt är tillämpningen av strängare utbildnings- och certifieringsåtgärder för alla berörda och ansvariga aktörer på gemenskapens järnvägsmarknad, från järnvägsföretag till infrastrukturförvaltare.

Jag anser att detta betänkande är ännu ett positivt steg i vårt sökande efter multimodalitet som grund för den gemensamma transportpolitiken.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag röstade för att de järnvägar som är kulturarv inte skulle omfattas av detta direktiv. Detta speglar min uppskattning för dessa tågföretags speciella karaktär. Om dessa företag hade tvingats att följa villkoren i direktivet, skulle det ha inneburit en mängd förödande kostnader för organisationer som till stor del finns kvar på grund av frivilliga och medlemmar. Järnvägar såsom Romney, Hythe och Dymchurch Railway samt Kent och East Sussex Light Railway (där jag själv är medlem på livstid) är delar av den historiska turistindustrin i sydöstra England och i hela EU. Det är skamligt att somliga här, som säger sig vara ”nationalistiska”, inte kunde stödja detta undantag.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Herr talman! Skapandet av en gemensam järnvägsmarknad för transporttjänster kräver att vi förändrar de nuvarande reglerna. Medlemsstaterna har utvecklat sin egen säkerhetsstandard, i första hand för inrikessträckor, baserade på nationella tekniska och operativa koncept. Det börjar bli oerhört viktigt att skapa harmoniserade rättsliga strukturer i medlemsstaterna, gemensamma texter för säkerhetsregler, enhetliga säkerhetscertifikat för järnvägsföretag samt enhetligt ansvar och befogenheter för säkerhetsmyndigheter och för förfaranden vid utredning av järnvägsolyckor.

Varje medlemsstat bör ha ett oberoende organ för reglering och övervakning av järnvägssäkerheten. För att säkra ett gott samarbete mellan dessa organ på EU nivå bör man fastställa minimiregler för arbetsuppgifter och skyldigheter som ska gälla för alla organ.

Skyddet av den allmänna säkerheten och ordningen, vilket omfattar uppehållande av ordningen vid allmänna järnvägskommunikationer, borde vara en av de grundläggande uppgifter som EU ansvarar för.

- Andrabehandlingsrekommendation: Costa (A6-0210/2008)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag stödde alla ändringar av betänkandet från utskottet för transport och turism om ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå.

I Storbritannien har antalet tågpassagerare ökat med över en femtedel. På kort sikt har detta lett till enorma svårigheter eftersom överfulla tåg har orsakat stopp och förargade passagerare i vissa regioner – inklusive min egen, sydvästra England – har protesterat mot förflyttningen av rullande materiel i landet. Samtidigt inleds kampanjer för att öppna sedan länge avstängda stationer och sträckor för att kunna tillgodose efterfrågan och behovet av att minska koldioxidutsläppen. Ett exempel är kampanjen i Radstock i Somerset.

På lång sikt kommer nya beställningar på rullande materiel att avhjälpa krisen, men om Europas järnvägar fortsätter att blomstra kommer vi att behöva det strategiska tänkande som en förstärkt europeisk järnvägsbyrå förhoppningsvis kan bistå med.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Herr talman! Det aktuella förslaget är en del av ett åtgärdspaket (tillsammans med förslagen till direktiv om driftskompatibilitet och säkerhet) för att liberalisera järnvägstransporten inom EU, där ”byrån” tar på sig rollen som ”regleringsmyndighet”.

Denna politik kommer att leda till en gradvis försämring av järnvägstransporten som allmän tjänst, och de mer lönsamma sträckorna kommer att ges till privata företag genom privatisering (offentlig-privata samarbeten) på skattebetalarnas bekostnad och utan att ta hänsyn till de enskilda ländernas och befolkningarnas intressen och behov.

I Portugal har det visat sig att genomförandet av denna politik har lett till en försämring av de allmänna tjänsterna, begränsad rörlighet och ökade färdkostnader. Det har resulterat i avstängning av hundratals kilometer järnvägssträcka, stängning av stationer, minskat passagerarantal och försämring av servicekvaliteten, minskat antal anställda inom järnvägssektorn samt en attack mot deras löne- och arbetsrättigheter.

Järnvägssektorn är strategisk för den socioekonomiska utvecklingen. Vi behöver en politik som främjar utvecklingen och förbättringen av de offentliga järnvägstransportsystemen i våra länder.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Herr talman! Jag röstade för Paolo Costas betänkande om ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå.

Förbättrandet av den tekniska och lagstiftningsmässiga ramen för gemenskapens järnvägar som en del av det tredje järnvägspaketet är en viktig och välkommen utveckling som omfattar åtgärder för att förstärka den europeiska järnvägsbyrån. Som centralt organ måste byrån garantera att en enhetlig strategi eftersträvas i hela EU. Synnerligen viktig är den fortsatta utvecklingen av ERTMS-systemet (European Railway Traffic Management System). Dess driftskompatibilitet och kompatibilitet måste till varje pris garanteras.

Inrättandet av ett EG-kontrollförfarande är ett passande sätt att nå detta mål, men dess effektivitet kommer att vara beroende av en stabil och effektiv europeisk järnvägsbyrå. Av denna anledning stöder jag en ytterligare utveckling av byrån såsom föredraganden föreslår.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! I Costabetänkandet om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå stöder man uppenbarligen behovet av att införa ERTMS-systemet, vilket innebär högteknologisk järnvägssäkerhet. Jag stöder detta initiativ som tillsammans med betänkandet om säkerhet på gemenskapens järnvägar kommer att ge utrymme för ett mer sammanhängande europeiskt järnvägssystem. Jag röstade för betänkandet.

  Robert Navarro (PSE), skriftlig. – (FR) Herr talman! Frågan om järnvägens driftskompatibilitet är oerhört viktig för de europeiska järnvägarnas utveckling och framgång. Jag är därför väldigt glad att vi har kunnat nå en kompromiss om förbättringen av gemenskapens lagstiftning på det här området. Trots att jag röstade för de förslag som föredraganden Paolo Costa lagt fram, är jag icke desto mindre medveten om kompromissens begränsningar. Tio år för att få alla slags förflyttningar av rullande materiel godkända är en ansenlig tidsperiod. När det gäller den europeiska järnvägsbyråns roll kunde den ha varit mer omfattande, i synnerhet gällande utvecklandet och införandet av ERTMS-systemet (European Rail Traffic Management System). Medlemsstaterna beslutade annorlunda av rädsla att nyinrättade järnvägsbyråer och andra nationella organ skulle ses som föråldrade. Vi står dock där vi står just nu på grund av att man 2004 inte vågade göra en ordentlig europeisk insats för järnvägen. Det är så som den europeiska integrationen går vidare: sporadiskt och med små steg. Men om vi agerar på detta försiktiga sätt kommer vi säkerligen att missa vissa chanser, och därför hoppas jag att medlemsstaterna kommer att agera genom att strängt tillämpa sina egna förslag.

- Andrabehandlingsrekommendation: Degutis (A6-0264/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Herr talman! För att understryka vår kritik mot betänkandets huvudsakliga mål, avreglering av luftfarten som allmän tjänst inom EU, vill vi påminna er om vad vi påpekade för ett år sedan. Här försöker man att

- dölja det faktum att avregleringen har haft negativa konsekvenser för anställnings- och arbetsvillkoren, och man bör undersöka hur detta har påverkat säkerheten och underhållet vid större luftfartsföretag,

- undvika att värna om full respekt för arbetstagarnas rättigheter, samt att låta bli att nämna att

a) kabinpersonalens anställningsavtal och arbetsvillkor kommer att regleras av det lands lagstiftning, kollektivavtal och närstående avtal i vilket arbetstagarna vanligtvis utför sitt arbete eller i vilket de påbörjar och återvänder till efter arbetet, även om de för en kort tid arbetar i ett annat land,

b) för arbetstagare vid ”gemenskapens” lufttransporter som tillhandahåller tjänster från en verksamhetsbas som befinner sig utanför medlemsstatens territorium gäller den sociala lagstiftning och de kollektivavtal som gäller i landet där operatören har sitt huvudkontor,

c) slippa ifrån kravet att representanter för arbetstagarnas organisationer garanterat kommer att delta i alla beslut som fattas inom lufttransportsektorn.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! I och med den förordning som har antagits av Europaparlamentet förändras den lagstiftning som styr tillhandahållandet av lufttrafik i EU, till förmån för både lufttrafikföretag och passagerare. Förordningen är viktig för att den inre marknaden ska fungera ordentligt. Den bidrar till att skapa en mer konkurrensinriktad miljö för de europeiska lufttrafiksföretagens verksamhet, vilket stärker dem gentemot internationella konkurrenter.

Genom förordningen kommer samma villkor att gälla för utfärdandet och återkallandet av operativa licenser, vilket bör undanröja den snedvridna konkurrens som just nu dominerar marknaden och som bl.a. beror på olika regler när det gäller villkor för operativa licenser, diskriminering av vissa EU-lufttrafikföretag på grund av deras nationalitet eller diskriminering när det gäller flygrutter till tredjeländer.

Den som vinner mest på förändringarna som presenterats kommer dock att vara konsumenten. Att det blir obligatoriskt att inkludera skatt och pristillägg i biljettpriset kommer att ge en mer öppen prissättning och understödja principen om att pristillägg ska vara valfria. Det kommer också att förhindra att konsumenter tvingas betala högre avgifter och gör det möjligt för konsumenterna att fatta välgrundade beslut. Genom att eliminera flygbolag som är finansiellt osunda utsätts passagerarna dessutom inte för risken att deras lufttrafikföretag går i konkurs.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Herr talman! Jag röstade för Arūnas Degutis betänkande om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen.

Åtgärder som vidtas för att förstärka och förbättra de befintliga bestämmelserna bör uppmuntras, speciellt i fråga om öppen prissättning på flygresor. Passagerarna har rätt till en detaljerad beskrivning av priset på deras flygbiljetter. Detta nya instrument kommer att bidra till att prissättningen blir mer öppen och mer begriplig. På så sätt vill EU bekämpa vilseledande reklam och skapa en marknad baserad på kvalitet och inte på de till synes attraktiva erbjudanden som man ofta kan hitta på Internet.

Åtgärderna för att garantera att skyddsnormerna efterlevs är ännu en förbättring som det nya instrumentet medför, och detta ger de anställda ett bättre skydd och mer enhetliga arbetsvillkor. De gemensamma reglerna kommer att skydda konsumenternas och de anställdas rättigheter och garantera att gemenskapens lufttrafikföretag är öppna och inte döljer någon information.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Jag röstar för föredragandens åsikt om antagandet av rådets gemensamma ståndpunkt utan några ändringar. Jag anser även att vi med denna förordning kommer att förstärka och förbättra de befintliga lagbestämmelserna om övervakning av operativa licenser, leasing av luftfartyg, lufttrafikfördelning och öppen prissättning.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! I och med Arūnas Degutis betänkande om reglerna för tillhandahållandet av lufttrafik i gemenskapen kommer det att garanteras att det flygpris man ser är det pris man faktiskt kommer att betala. Slutliga priser för flygresor måste nu inkludera flygpris, skatter, flygplatsavgifter och övriga tilläggskostnader. Detta är ett steg framåt mot större öppenhet i luftfartssektorn och när det gäller konsumentskyddet. Arbetstagarna i luftfartssektorn kommer också att få ett mer heltäckande socialt skydd i och med betänkandets förslag. Jag röstade därför för rekommendationerna i betänkandet.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag stöder helt och fullt detta betänkande som kommer att leda till att vi kan sätta stopp för vissa flygbolags oärliga taktik, där man anger flygpriser som inte inkluderar skatter, avgifter och ett stort antal andra tilläggskostnader. I dagsläget är det möjligt för flygbolagen att ange vilseledande priser som helt enkelt visar sig vara felaktiga.

Resultatet av detta är en allvarlig brist på öppen prissättning när det gäller flygresor, vilket leder till att konkurrensen snedvrids och påverkar konsumentens förmåga att fatta välgrundade beslut. Ofta får människor till slut betala mycket mer än vad de hade räknat med eftersom det angivna priset inte ens är i närheten av den slutliga kostnaden.

Kommissionen och parlamentet har arbetat tillsammans för att garantera denna förändring. Detta betänkande kommer att medföra att flygpriset måste anges enkelt och tydligt samt inkludera alla skatter och tilläggskostnader. EU:s nerslag på den här taktiken är goda nyheter för konsumenterna.

- Betänkande: Konrad (A6-0240/2008)

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Statistik används inom många områden, inte bara av företag eller institutioner på det ekonomiska området. Den fyller en viktig funktion när det gäller att planera och följa marknadsutvecklingen. Av denna anledning är det viktigt att de målindikatorer som används för att samla in statistiken är pålitliga och speglar verkligheten och marknadsförändringarna på ett korrekt sätt. Befintliga målindikatorer bör ses över, men man bör även överväga nya områden för datainsamling.

Behovet av att modernisera vår statistik beror även på att det finns så många olika system och statistiska metoder i medlemsstaterna, vilket ofta gör det svårt att jämföra data inom EU.

Förändringarna på detta område får naturligtvis inte öka den administrativa bördan för företag, särskilt inte för de små och medelstora företagen. Den avancerade metod som används i Meets-programmet bör bidra till både rationalisering och samordning av metoder för datainsamling från olika källor, och dessutom, vilket är mycket viktigt, medför den att företagen inte behöver vidarebefordra samma data till olika institutioner som är involverade i datainsamling.

Jag anser att Meets-programmet är ett steg i rätt riktning för att minska den administrativa bördan för företagen, vilket kommer att bidra till att nå det mål som kommissionen satt upp, att minska bördan med 25 procent till 2012.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag stöder Christoph Konrads betänkande om programmet för modernisering av den europeiska företags- och handelsstatistiken. Syftet med betänkandet är att tillhandahålla investeringar för att effektivisera statistikframställningen så att nya efterfrågningar kan mötas samtidigt som bördorna för företagen minskas. Jag röstade för betänkandet.

- Betänkande: Blokland (A6-0244/2008)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Herr talman! Jag är för detta betänkande. Batterier och ackumulatorer som inte uppfyller kraven i direktiv 2006/66/EG bör dras in och inte få säljas. Kommissionen har beslutat att batterier som uppfyller nuvarande krav och som har släppts ut på EU:s marknad före den 26 september 2008 inte ska dras in. Detta anser jag vara en rimlig lösning.

Indragningen av batterier som inte uppfyller kraven kommer att leda till mer avfall. Jag anser att det enklaste och bästa sättet att hantera denna situation är att märka dessa batterier och ackumulatorer för att ange att de inte uppfyller EU-kraven.

- Betänkande: Ouzký (A6-0135/2008)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! I och med Miroslav Ouzkýs betänkande kommer användandet av de två ämnena 2-(2-metoxietoxi)etanol och 2-(2-butoxietoxi)etanol till stor del att begränsas och i vissa fall förbjudas i produkter som släpps ut på marknaden för försäljning till allmänheten. Konsumentskyddet betonas särskilt i betänkandets rekommendationer och jag röstade för det.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Herr talman! Giftiga ämnen som går att hitta i rengörings-, skölj- och desinficeringsprodukter, samt i färg och lösningsmedel, kan utgöra en risk för människors hälsa genom att irritera luftvägarna och orsaka allergier.

Att begränsa marknadstillträdet för produkter som inte uppfyller säkerhetskraven kan bidra betydligt till skyddet av vår hälsa och vår miljö. Majoriteten av dessa produkter kan vara skadliga när de används och orsaka olika obehagliga symptom. De kan även vara skadliga för miljön när de kommer in i ekosystemet. När de förorenar mark eller vattenresurser är de ofta svårt att förutsäga vad följderna kommer att bli.

Att begränsa nivåerna av dessa ämnen i olika sorters tvättmedel och rengöringsprodukter är ett positivt steg och därför anser jag att EU bör anstränga engagera sig för att få bort dessa ohälsosamma ämnen från våra liv och från miljön.

- Betänkande: Paparizov (A6-0253/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Herr talman! Vi röstade mot detta betänkande eftersom det utgör en del av avregleringspaketet för gasmarknaden och man uttryckligen stöder åtgärderna för att fullborda den inre marknaden så fort som möjligt, men generellt sett inte godkänner de instrument och bestämmelser som kommissionen har föreslagit.

Intressant kritik riktas mot förslagen till konsekvensbedömningar, att subsidiaritetsprincipen delvis inte beaktas och att det inte görs någon konsekvent uppdelning av behörigheten mellan EU-organen.

Vad man vill i betänkandet är dock att underlätta tillträdet till naturgasöverföringsnäten för företag, d.v.s. att underlätta privatiseringen av det som finns kvar av den offentliga sektorn och ställa den till förfogande för ekonomiska gruppers strategier, ekonomiska grupper som vill ta sig in på marknaden.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Atanas Paparizovs betänkande om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten kommer att bidra till att underlätta integreringen av EU:s inre gasmarknad. I betänkandet behandlas gränsöverskridande frågor mellan medlemsstaterna och man vill öka tillsynen på EU-nivå. Det är viktigt att EU arbetar för en inre gasmarknad och jag röstade för betänkandet.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Detta betänkande förtjänar en röst från mig och från alla mina kolleger som ansåg att konsekvensen i det tredje energipaketet var beroende av en effektiv lagstiftning om handel med naturgas och inte bara en lagstiftning som ser bra ut på ytan.

Jag välkomnar viljan att skapa villkor för att öka investeringar i gasöverföringssystem. Detta kan i sig leda till en potentiell ökad konkurrenskraft och konkurrens inom sektorn.

Jag välkomnar insatserna för en effektiv avreglering av nationella gasmarknader och tillträde till överföringssystemet, vilket ökar öppenheten.

Slutligen välkomnar jag den goda viljan i betänkandet att hörsamma EU-medborgarnas önskan om en öppnare och mindre monopoliserad energimarknad.

Det tredje energipaketet behöver vårt godkännande av detta betänkande, och det gör även EU-medborgarna.

- Betänkande: La Russa (A6-0257/2008)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Min ståndpunkt avspeglar min åsikt om vikten av naturgas och att den finns tillgänglig för konsumenterna till lägsta möjliga pris. En gasledning kommer att koppla samman Libyen och Sicilien. Ledningarna kommer att dras i närheten av Malta, så att för att mitt land ska kunna dra fördel av detta måste det antingen ansluta sig till gasledningen eller, vilket har föreslagits, så måste en gasledning anläggas mellan Sicilien och Malta. Mitt land har inte någon stor marknad och dess konsumtion varierar mellan 16 och 18 miljoner enheter per år. Om användandet av naturgas skulle bli mer utbrett skulle detta säkerligen medföra en förändring av energipolitiken i både Malta och Gozo. Detta är möjligt om gasen används i själva energiproduktionen. Jag påpekade detta för den dåvarande nationalistiska regeringen och underströk vikten av att ha gasstationer för ungefär 15 år sedan.

Regeringen visade inget intresse och installerade till sist endast en liten gasstation. Eftersom avstånden på Malta är små är det möjligt att använda gas som bränsle till privata och kommersiella fordon. Omvandlingen av fordonens motorer utgör inget problem. Naturgas är dessutom mycket billigare och renare än bensin eller diesel. Regeringen och det statliga bolaget har dock inte tänkt över den infrastruktur som behövs i anknytning till distributionen av gasen.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Herr talman! Förslaget till ett direktiv om den inre gasmarknaden är en del av ”det tredje energipaketet” som fullbordar privatiseringen av tillhandahållet av naturgas.

Förslaget till ett direktiv och betänkandet syftar tillsammans till att eliminera den höga nivån av centralisering som fortfarande finns i vissa länder och att fullborda EU-monopolens intrång på marknaden. På så sätt snabbar man på genomförandet av avregleringen samtidigt som man inför sanktioner mot de medlemsstater som ännu inte har genomfört den helt och hållet.

Paketet har två nyckelpunkter: åtskillnad när det gäller ägandet mellan gasleveransverksamhet och gastransport och lagringsverksamhet, så att kapitalet effektivt kan dra nytta av denna offentliga infrastruktur för produktion, lagring och transport av gas som finns kvar i medlemsstaterna. Bemyndigandet av till synes oberoende tillsynsorgan som syftar till att göra det omöjligt för medlemsstaterna att göra nationella förändringar eller statliga ingripanden, garanterar total immunitet för de företagsgrupper som är intresserade av gassektorn.

Denna EU-politik kommer att ge samma dåliga resultat för de anställda som privatiseringen av andra energisektorer: höjda priser och försämrad kvalitet på tjänsterna. Kampen mot monopolintressena för att avskaffa denna politik är det enda sättet att tillgodose de behov som arbetarklassfamiljerna för närvarande har.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Herr talman! Denna åtgärd visar tydligt på vår gemensamma vilja att nå målet att avreglera energimarknaden. Jag röstar därför ja.

Jag anser att åtskillnad när det gäller ägandet av produkttillgångar och överföringsnät för naturgas är nödvändig för att nå detta mål, men det är inte nödvändigtvis det enda som behövs.

Därav viljan att skapa de villkor som är nödvändiga för att uppmuntra transnationella investeringar i nätinfrastrukturer.

Därav kravet på likabehandling för tredjeländer som planerar att investera i den europeiska energimarknaden.

Därav viljan att förbättra samordningen mellan nationella tillsynsorgan för energisektorn.

Med denna åtgärd kommer marknaden att bli konkurrenskraftig och den är därför viktig för konsumenterna som kommer att dra fördel av de nya reglerna på en sundare, friare och öppnare energimarknad.

- Betänkande: Lambert (A6-0251/2008)

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Jag röstar för detta betänkande, eftersom det kommer att underlätta för medborgare som flyttar och reser mellan medlemsländerna utan att makt förflyttas till EU.

  Marian Zlotea (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Herr talman! Jag röstade för Jean Lamberts betänkande eftersom det är lösningen på ett av medborgarnas problem. Vi lever i en globaliserad värld där tusentals människor arbetar i ett annat land än sitt hemland, och vi behöver samordna de sociala trygghetssystemen för alla personer som utnyttjar sin rätt att arbeta i andra medlemsstater. Syftet är att garantera och främja rörligheten, som är en grundläggande rättighet inom EU.

Vi kan röra oss fritt inom EU, men det bör finnas större sociala rättigheter som inte upphör att gälla vid de nationella gränserna.

Med förhoppningen om att de europeiska medborgarna kommer att kunna dra fördel av likabehandling och icke-diskriminering när det gäller social trygghet, stöder jag initiativet för att underlätta arbetstagarnas fria rörlighet. Vi måste undanröja alla hinder för rörligheten.

- Betänkande: Bozkurt (A6-0229/2008)

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Jag röstar emot detta betänkande, eftersom det innehåller förslag till detaljerad reglering på EU-nivå av bl.a. utbetalning av svensk föräldrapenning, vilket kommer att försvåra för individuella bedömningar och ger EU för mycket makt.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Syftet med detta dokument är att göra EU-reglerna om samordning av de sociala trygghetssystemen i de individuella medlemsstaterna bättre och mer effektiva. Bestämmelserna i betänkandet kommer definitivt att förenkla livet för den genomsnittlige EU-medborgaren som kan röra sig fritt i hela EU. Oavsett om man är anställd, tjänsteman inom administrationen, student, pensionär eller företagare kommer man att behålla sin rätt till sociala trygghetsförmåner efter att ha flyttat till ett annat land. Jag stöder definitivt avlägsnandet av ännu ett hinder för människors fria rörlighet inom EU, och detta dokument är ett viktigt steg i denna process.

- Betänkande: Lambert (A6-0209/2008)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman! Jag har två kommentarer till Jean Lamberts betänkande och ändringarna av den berörda förordningen.

1. Trots att föredraganden förnekar detta förutsätts det i förslaget till förordning att tredjelandsmedborgare åtnjuter fri rörlighet, etableringsfrihet och fritt tillträde till arbetsmarknaden i hela EU. Vi måste dock komma ihåg att ingen av dessa punkter har förverkligats ännu, tack och lov. Vad man gör är att skala bort ännu en liten bit av medlemsstaternas befogenheter vad det gäller invandringspolitik, eller med andra ord deras suveräna rätt att välja vilka utlänningar som har tillåtelse att vistas på deras territorium och att kontrollera inträde, vistelse samt omfattningen av dessa utlänningars rättigheter.

2. Det är viktigt att ge EU-medborgarna möjlighet att kunna dra fördel av en samordning av de sociala trygghetssystemen och att garantera att det sociala skydd som de har rätt att förvänta sig (beroende på deras arbete och berättigade förmåner) inte påverkas negativt av den ”internationella” rörlighet som de uppmuntras att delta i. Att inom detta område göra allt för att garantera likabehandling av EU-medborgare och tredjelandsmedborgare, utan någon som helst tanke på att garantera någon motsvarande behandling, ökar bara invandringen, vilket våra enorma, icke-diskriminerande och alltför generösa sociala trygghetssystem redan gör.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Herr talman! Människors tillit till EU beror till stor del på deras förtroende för EU:s sociala stabilitet, och det är ett av de områden som har förändrats mest under de senaste åren och årtiondena. I praktiken har deltidsarbete och nya anställningsvillkor (”McJobs”) lett till att europeiska anställda i slutändan ofta inte tjänar särskilt mycket mer än vissa arbetslösa gör. Baksidan av okontrollerad ekonomisk tillväxt och konstanta välfärdsbesparingar är en ökning av fattigdomen och den sociala utslagningen.

I EU, ett av de rikaste områdena i världen, levde år 2005 16 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Resultatet av de höjda olje- och livsmedelspriserna är att ännu fler människor nu har hamnat under fattigdomsgränsen eller lever på gränsen till fattigdom. EU måste arbeta för att bekämpa fattigdom bland sina egna invånare och se detta som en brådskande angelägenhet, och välfärdssystemen måste finnas tillgängliga för EU-medborgarna i första hand.

- Betänkande: Corbett (A6-0206/2008)

  Catherine Boursier (PSE), skriftlig. – (FR) Herr talman! I dag röstade jag för betänkandet av Richard Corbett om ändringen av artikel 29 i Europaparlamentets arbetsordning om bildande av politiska grupper, dvs. kravet på att ledamöterna i en politisk grupp ska representera minst en fjärdedel av medlemsstaterna (i stället för det nuvarande kravet på en femtedel) och att det lägsta antalet ledamöter ska vara 25 (i stället för 20), och detta gjorde jag av flera anledningar.

För det första för att jag anser att denna reform är absolut nödvändig för att vår institution ska kunna fungera effektivt och för att förhindra att den blir ännu mer uppdelad, med regler som förblir oförändrade trots successiva utvidgningar och utökningen av vår församling sedan 2004.

Dessutom verkar den lösning som föreslagits av min kollega från den socialdemokratiska gruppen, vars outtröttliga ansträngningar lett till en kompromiss om de politiska gruppernas majoritet, väldigt rimlig jämfört med praxis på nationell nivå inom EU.

Med tanke på resurserna, både mänskliga och finansiella, som gjorts tillgängliga av parlamentet för de politiska grupperna, verkar tydlig representativitet vara nog för att rättfärdiga denna förändring.

Slutligen är syftet helt enkelt att främja en viss konsekvens bland de politiska krafterna på europeisk nivå. Allt detta kan bara göra vår demokrati starkare.

  Sylwester Chruszcz (NI), skriftlig. − (PL) Detta dokument utgör ännu ett försök av majoriteten att ta kontroll på bekostnad av minoriteten. Arrogansen hos de största politiska grupperna i Europaparlamentet har nått nya höjder. Målet med dokumentet är att höja minimiantalet ledamöter för att bilda en politisk grupp, från 21 till 30. Små grupper som exempelvis gruppen Självständighet/Demokrati blir allvarligt hotade av sådana villkor. Självfallet röstade jag nej till det här dokumentet.

  Andrew Duff (ALDE), skriftlig. − (EN) ALDE-gruppen röstade emot en ändring av artikel 29 av följande skäl:

– Dagens sju grupper orsakar inga verkliga effektivitetsproblem.

– Minoritetsuppfattningar har lika stor rätt att vara organiserade som majoritetsuppfattningar.

– Europaparlamentet bör spegla den mångfald av politiska uppfattningar som finns i unionen på ett korrekt sätt: vi behöver inte exakt kopiera de nationella parlamenten, vars arbete det är att tillsätta en regering.

– Att lägga ned mindre grupper tvingar antingen parlamentsledamöterna att motvilligt ansluta sig till större grupper, vilket minskar deras sammanhållning, eller att bli grupplösa, vilket ökar ineffektiviteten.

– Parlamentets storlek ska ändå minskas från 785 till 751 (Lissabon) eller 736 ledamöter (Nice).

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstar mot detta betänkande och det åtagande som görs eftersom vi försvarar pluralism, demokrati och respekt för åsiktsskillnader. Betänkandets ändrade bestämmelser om bildande av politiska grupper är oacceptabla, och fler hinder införs för att bilda politiska grupper i Europaparlamentet efter nästa val.

Hittills har det krävts minst 20 ledamöter från sex medlemsstater för att bilda en politisk grupp.

Enligt det förslag som nu har godkänts krävs det 25 ledamöter från sju medlemsstater för att bilda en politisk grupp. Detta innebär att det kommer att bli svårare att bilda små politiska grupper i Europaparlamentet, vilket är ännu ett hinder för att hävda åsikter som skiljer sig från den dominerande ideologin i detta alltmer nyliberala, militaristiska och federalistiska EU.

En sista kommentar om de metoder som har använts av majoritetsgrupperna, PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen. De började med att lägga fram ett förslag om att det skulle krävas 30 ledamöter för att bilda en politisk grupp. Sedan utpressade de några av de mindre grupperna för att vinna deras stöd för ett så kallat kompromissförslag, det som just har antagits. Vi parlamentsledamöter från det portugisiska kommunistpartiet har ända från början konsekvent vidhållit att vi är mot införandet av fler hinder för att bilda politiska grupper.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE), skriftlig. − (ES) Jag lade ned min röst för det här betänkandet eftersom jag anser att även om praktiska regler för bildandet av parlamentsgrupper helt klart behövs, så är antalet föreslagna ledamöter och medlemsstater för högt. Om parlamentet vill försvara pluralism och mångfald är det bättre att de berörda bildar en politisk grupp, hellre än att utvidga den grupplösa delen, som blir alltmer olikartad och ineffektiv.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. − (FI) De större grupperna föreslog ursprungligen att 30 ledamöter från sju medlemsstater skulle krävas för att bilda en politisk grupp. Lyckligtvis röstades planen ned av en knapp majoritet i utskottet för konstitutionella frågor i maj, då omröstningen slutade 15 mot 14.

Jag har också röstat emot de föreslagna ändringarna nu, eftersom de små grupperna ofta bara kommer att stå som åskådare när besluten fattas. Det är fel att inskränka mångfalden av åsikter eller att försvåra de mindre gruppernas verksamhet jämfört med tidigare.

Det är också märkligt med tanke på att de största åsiktsskillnaderna ofta återfinns inom grupperna. Den största gruppen, de konservativa, har splittrats i två eller till och med tre grupper i många viktiga frågor.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De konservativa parlamentsledamöterna har röstat emot Richard Corbetts båda föreslagna ändringar för att höja ribban för bildandet av politiska grupper i Europaparlamentet. Balansen mellan parlamentets effektiva verksamhet och behovet av att ta hänsyn till mångfalden av röster och åsikter inom parlamentet måste vägas med omsorg. Detta uppnås bäst genom att behålla dagens tröskelvärden för bildandet av politiska grupper. Även om vi erkänner att det finns skäl för att höja minimiantalet ledamöter för att bilda en grupp, så leder varje höjning av minimiantalet medlemsstater till att mindre grupper och delegationer missgynnas på ett orättvist och onödigt sätt. Efter att ha studerat Richard Corbetts betänkande rekommenderade följaktligen utskottet för konstitutionella frågor att inte göra några ändringar av de tröskelvärden som fastställs i artikel 29.

De konservativa ledamöterna röstade emellertid ja till den ändring som ursprungligen lades fram av Timothy Kirkhope, och som har antagits av utskottet för konstitutionella frågor. Med denna ändring införs ett mer praktiskt och förnuftigt tillvägagångssätt i fall där en politisk grupp hamnar under de nödvändiga tröskelvärdena.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder Richard Corbetts betänkande om att ändra arbetsordningen vad gäller bildandet av politiska grupper. Med 27 medlemsstater behöver EU:s regler i den här frågan aktualiseras. Europaparlamentet kan inte rättfärdiga att man använder miljontals euro av skattebetalarnas medel för att finansiera politiska grupper, särskilt fascister, som endast sätts samman för ekonomisk vinning.

Europaparlamentet har det lägsta tröskelvärdet för bildande av grupper av nästan alla parlament. Det föreligger inget hot mot någon existerande grupp – inte heller är ändringen av arbetsordningen ett försök att krossa euroskeptikerna, som är fler än minimiantalet. Således röstade jag för Richard Corbetts betänkande.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) De bägge största grupperna föredrar helt klart ett tvåpartisystem. Det främsta kännetecknet på ett sådant system är att de båda partierna delar ett gemensamt intresse, nämligen att det andra, tredje och fjärde partiet inte får in en fot i det politiska beslutsfattandet och därmed förblir fullkomligt irrelevanta i väljarnas ögon. Endast de största grupperna räknas. Protester och alternativ måste skjutas åt sidan. Om undantagsvis några andra fortfarande lyckas ta sig in i parlamentet får de normalt de sämsta platserna, i egenskap av personer med begränsade rättigheter.

Vissa ledamöter i parlamentet hör inte till någon grupp. Detta är vanligtvis en följd av påtryckningar från andra. Sådana påtryckningar tvingar andra ledamöter att gå med i en grupp som har åsikter som de inte instämmer till fullo i. På grund av egenintresse accepterar grupper ledamöter även då de vet att dessa ledamöters åsikter skiljer sig markant från partilinjen. Skälet är att man inte kan bilda en grupp här om man inte har 20 likasinnade ledamöter eller fler. Om alla åsiktsriktningar i samhället ska representeras demokratiskt är det bättre att slopa minimiantalet, i stället för att höja det till 25 eller 30 och införa stränga regler mot oliktänkande. Jag är helt och hållet emot det.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Enligt min mening finns det inget rimligt skäl till att höja minimiantalet ledamöter som krävs för bildandet av en politisk grupp. Vid en närmare granskning håller inte föredragandens argument, särskilt inte hans påstående om högre tröskelvärden för bildande av politiska grupper i medlemsstaternas parlament. Om en rättvis jämförelse ska kunna göras med Europaparlamentet bör man endast ta hänsyn till den direktvalda kammaren. Den andra kammaren består i allmänhet av delegater från förbundsstater eller regioner, och av det skälet är de inte jämförbara. Det genomsnittliga värde som används av direktvalda nationella parlament för bildandet av politiska grupper är praktiskt taget likadant som det tröskelvärde som används av Europaparlamentet.

Hur som helst är steget att höja gränsvärdet för bildandet av politiska grupper tydligt motiverat av ett annat hänsynstagande. I utskottet hänvisade exempelvis föredraganden till bildandet av gruppen Identitet, tradition och självständighet (ITS) som en olycklig omständighet, och underströk behovet av att förhindra sådant i framtiden. På grund av detta angrepp på demokratin och yttrandefriheten och på parlamentsledamöternas jämlikhet, som fastställs i fördraget och i Europaparlamentets arbetsordning, röstade jag självfallet nej till detta betänkande.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet, i dess antagna form, kompletterar Europaparlamentets oacceptabla arbetsordning, som syftar till att kontrollera och undertrycka möjligheterna för dem som inte helt samtycker till EU. Detta är ett nytt odemokratiskt och auktoritärt beslut, som ytterligare hindrar bildandet av politiska grupper. Det politiska målet är uppenbart: de vill utesluta radikala krafter, i synnerhet kommunistiska, för att tysta alla motröster och alla yttrandeformer som utmanar EU och dess politik.

Detta odemokratiska förfarande åtföljdes tydligen av politisk utpressning från koalitionen gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater tillsammans med socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, för att även tvinga andra att acceptera höjningen, eftersom de hotade med att rösta för ett förslag om en ännu större höjning av minimiantalet ledamöter, till 30, om motståndarna inte gav vika. Omröstningen visar att den här matchen var uppgjord på förhand av krafterna bakom den europeiska enkelriktningen, som ett alibi för deras odemokratiska beslut.

Ledamöterna för Nea Dimokratia och Panellinio Socialistiko Kinima (PASOK) och ledamoten för Synaspismos har röstat ja till denna förkastliga ändring och beslutet i dess helhet, vilket bevisar att i nyckelfrågorna håller krafterna bakom den europeiska enkelriktningen samma kurs.

Vi, ledamöterna för Greklands kommunistparti, har röstat mot höjningen av antalet ledamöter till 25 och mot betänkandet i dess helhet, och därigenom fördömer vi odemokratiska intriger och politiskt spel.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Att införa överdrivna begränsningar och skapa hinder för bildandet av politiska grupper kan aldrig vara bra för något parlament. Förutom att det kan betraktas som en kränkning av de grundläggande rättigheterna blir följden av sådana åtgärder ofta det rakt motsatta mot vad förespråkarna hade i åtanke. Detta är därför en dålig förändring.

Europaparlamentet måste göra sig gällande som en i grunden demokratisk referenspunkt, både i EU och i världen. Detta kan inte uppnås om inte parlamentet visar en föredömlig inställning. Jag håller inte med om att detta är den rätta riktningen.

Dessutom behöver EU mer än någonsin ständigt bevara förtroendet hos sina medborgare, alla medborgare, för sina institutioner. Alla européer måste känna att de är representerade, oberoende av sina politiska ställningstaganden. Därför är detta en dålig och oläglig reform, som jag röstar emot.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag motsätter mig alla försök att minska demokrati och mångfald i åsikter i parlamentet genom att bland annat ändra antalet ledamöter och medlemsländer för att ha rätt att bilda politiska grupper. Trots denna uppfattning, röstade jag för Corbettbetänkandets kompromissändringsförslag. Skälet är pragmatiskt – det var det enda sättet att rösta för att inte riskera ett ur demokratisk synpunkt ännu sämre beslut som ytterligare skulle försvåra möjligheten att bilda en politisk grupp.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) I dag antog Europaparlamentet en ändring av arbetsordningen, som medför att riktlinjerna för bildandet av politiska grupper ändras. Efter valet i juni 2009 måste de politiska grupperna i Europaparlamentet bestå av minst 25 ledamöter, som företräder minst sju medlemsstater.

Jag skulle vilja ge mitt fulla stöd åt denna höjning av tröskelvärdet för bildandet av politiska grupper i Europaparlamentet, eftersom detta kommer att bidra till att man undviker överdriven parlamentarisk splittring och göra parlamentets arbete mer effektivt. Både sammanhållningen och effektiviteten i parlamentet har blivit lidande på grund av det överdrivna antalet små grupper i kammaren. Små politiska grupper måste dock, för att stärka demokratin, skyddas mot tillfälliga minskningar i medlemsantal, om de hamnar under det nödvändiga tröskelvärdet.

- Betänkande: Wallis (A6-0224/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi röstade för betänkandet då ett bättre samarbete och mer öppenhet mellan nationella domstolar/domare och EG-domstolen är av yttersta vikt för ett fungerande europeiskt rättssystem. Detta måste tydligt klargöras och sedermera verkställas genom förbättrad utbildning samt möjlighet till nätverkande och kunskapsutbyte. Vi anser dock att diskussionen i punkterna 26 och 27 om EG-domstolens behörighet på vissa områden är en fördragsfråga som Europaparlamentet redan har yttrat sig om.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade emot det här betänkandet på grund av de påtryckningar som medlemsstaterna kommer att utsättas för, inklusive våra nationella domare, som utgör rättssystemets hörnsten i varje suverän stat.

I betänkandet tydliggörs syftet med den så kallade europeiska konstitutionen och det avsomnade Lissabonfördraget, som man försöker återuppliva på ett ytterst odemokratiskt sätt. Betänkandet i sig bekräftar avsikten att införa en enhetlig europeisk rättsordning. För att uppnå detta vill man ”i högre grad involvera de nationella domarna vid genomförandet av EG-rätten och ge dem ett större ansvar”.

Nationella domare spelar en väsentlig roll som garanter för rättssäkerheten, inklusive EG-rätten. Men subsidiaritetsprincipen och konstitutionella frågor i varje enskild medlemsstat kan inte ifrågasättas med hänvisning till ”gemenskapsrättens företräde, direkt effekt, konsekvent tolkning och staternas ansvar för överträdelser av EG-rätten”, vilket åsyftas av kommissionen och en majoritet i Europaparlamentet. Det är oacceptabelt att fortsätta med de här påtryckningarna, nu när fördraget har avslagits.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Författaren till betänkandet är fullkomligt uppriktig. Direkt i punkt 1 sätts målet upp: införandet av en enhetlig europeisk rättsordning.

I betänkandet, en sannskyldig stridsskrift för EG-rätten, försöker man verkligen i högre grad involvera de nationella domarna vid genomförandet av EG-rätten och ge dem ett större ansvar. Följaktligen föreslås det att gemenskapslagstiftningen med tillhörande rättspraxis bör integreras i de nationella lagarna så snart som möjligt.

I betänkandet fortsätter man sedan med tanken att sammanföra de nationella rättsordningarna med EG-rätten, utan att överhuvudtaget ta upp frågan om överdrivna gemenskapsnormer, deras förvirrade ordalydelse och allmänna brist på konsekvens.

Detta steg mot en förenkling och kodifiering av gemenskapslagstiftningen är förvisso något positivt. Detsamma gäller antagandet av förordningar för att se till att rättssäkerheten upprätthålls, jag tänker i synnerhet på dem som rör harmoniseringen av regelverket som styr lagkonflikter. EG-domstolens rättspraxis visar sig emellertid ofta vara opålitlig för genomdrivandet av nationella lagar, vilka är underkastade domstolens bindande principer och dogmer även om de klart strider mot medlemsstaternas bästa rättstraditioner.

- Airbus/Boeing-tvister (B6-0334/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) ”Vänner, vänner, affärer åsido”...

Jag hänvisar till ytterligare en motsättning mellan EU och Förenta staterna, denna gång inom flygindustrin, där båda sidor, trots 1992 års avtal om statsstöd, försöker försvara sina intressen eftersom det är så kapitalistisk konkurrens fungerar.

Europaparlamentet klagar över att ”EU hela tiden har följt andan och bokstaven i 1992 års avtal och har regelbundet tillhandahållit styrkande handlingar” medan ”USA i stor utsträckning har åsidosatt sina förpliktelser”, ”ensidigt velat dra sig ur” avtalet och tog ”ett mål till Världshandelsorganisationen (WTO) mot EU med åberopande av europeisk återbetalningsskyldig finansiering som dock var helt förenlig med 1992 års avtal och som liknar den som Boeing åtnjuter”.

På samma gång försöker Europaparlamentet, som möts av ”bittra attacker” från Boeing och den amerikanska kongressen mot kontraktet som beviljats EADS tillsammans med Northrop Grumman Corporation för det amerikanska moderniseringsprogrammet för tankflygplan, gjuta olja på vågorna genom att framhålla behovet av ”att komma fram till en pragmatisk balans mellan EU:s civila stöd och USA:s militärindustriella system”.

Det verkar som om inte alla länder har rätt till suveränitet och ”frihandel”…

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer att rösta ja till det här betänkandet, inte därför att jag finner nöje i WTO-tvister eller har paranoida föreställningar om Förenta staterna, utan därför att jag har fått nog av Förenta staternas protektionistiska politik under många år, särskilt inom civilflyget.

Amerikanerna har fulländat konsten att gnälla och klaga över andra länder och deras bristande frihandel, medan de själva har godkänt åtgärder som gör det möjligt för konkursmässiga flygbolag att fortsätta sin verksamhet, och har uppenbarligen slussat in miljontals dollar i understöd till Boeing.

Utskottet för internationell handel gör rätt i att stödja EU i dess process mot Förenta staterna i WTO.

Vad vi alla borde sträva efter i fråga om detta är en rättvis och öppen konkurrens mellan olika flygplanstillverkare, med frihet för flygbolagen att välja det bästa flygplanet som passar deras behov, till det bästa priset.

Det officiella valspråket för USA är ”Vi litar på Gud”. Kanske det borde ändras till ”Gör inte som jag gör. Gör som jag säger”.

- Betänkande: Buzek (A6-0255/2008)

  Göran Färm (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har röstat för Buzeks betänkande om den europeiska strategiska planen för energiteknik.

Vi har ställt oss försiktigt positiva till avskiljning och lagring av koldioxid men ställer oss frågande till om det är nödvändigt att ge stöd till t.ex. gasifiering av kol för att vidareutveckla denna teknik. Vi är även positiva till forskning och utveckling av nya energikällor med låga eller inga koldioxidutsläpp.

Vi stöder att unionen medfinansierar denna forskning, men anser inte att vi ska föregripa budgetarbetet genom att redan på förhand uppmana kommissionen att avsätta bestämda summor. Vi har därför valt att lägga ned våra röster på dessa två punkter.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag röstar nej till den andra delen av punkt 26, eftersom jag inte stöder tanken på att kärnkraften ska vara ett av de prioriterade initiativen. Jag röstar ändå ja till betänkandet, eftersom dess mål är att snabba på utvecklingen av avancerad europeisk teknik för låga koldioxidutsläpp. Det är centralt att EU har ett energiforskningsprogram för att stödja sin ambitiösa energipolitik och klimatförändringsmålen.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jag instämmer i Jerzy Buzeks åsikter om att vi behöver ny energiteknik för att bemöta de utmaningar EU står inför, dvs. miljöskyddet och behovet av att garantera en säker energiförsörjning och upprätthålla EU:s höga konkurrenskraft.

Jag håller även med föredraganden om att de resurser som anslås för ny energiteknik i EU:s nuvarande budgetram är otillräckliga. Vi måste komma ihåg att det är genom offentlig-privata partnerskap som vi kan nå framgångar på området för ny energiteknik.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Som vi vet av bitter erfarenhet har EU:s mål att snabbt öka den procentuella användningen av biobränslen haft ogynnsamma återverkningar. Monokulturer, skövling av regnskogarna och konkurrens med säd för livsmedel och fodersäd, vilket har bidragit till dagens livsmedelskris, har uppenbarligen tvingat EU:s ministrar att tänka om och är ett slag mot deras mål att öka andelen förnybara energikällor i tillverkningen av motorbränslen till tio procent år 2020.

Vi bör välkomna att biobränslen inte längre kommer att tillverkas av säd för livsmedel och att det finns ett allmänt önskemål att invänta andra generationens biobränslen, såsom de som erhålls från avfallsprodukter, men detta får inte på något sätt leda till att EU:s insatser till förmån för förnybara energikällor mattas av. Den oroande uppåtgående tendensen i oljepriserna gör det viktigare än någonsin att främja tillverkningen och användningen av energi från förnybara energikällor. Alla de miljarder som spenderas på kärnkraft, med alla dess problem, måste i stället investeras i förnybara energikällor.

- Nationella placeringsfonder (B6-0304/2008)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) De nationella placeringsfonderna, dessa statsägda fonder som investeras över hela världen, är de något bra eller dåligt? Snarare något bra, om vi får tro resolutionen. Det är dock sant att ett EU som stagnerar ekonomiskt på grund av sin egen ekonomiska politik och valutapolitik inte har råd att avfärda de tusentals miljarder euro i potentiella investeringar som de representerar.

Det är riktigt att de nationella placeringsfonderna för närvarande inte stör finansmarknaderna (de har till och med hjälpt det amerikanska banksystemet), och tenderar att vara inriktade på långsiktiga investeringar. Detta kan dock förändras. Vi är alla medvetna om bristen på insyn i de flesta av dessa fonder när det gäller vidden av deras resurser, fördelningen av deras tillgångar, deras styrstrukturer och deras investeringsstrategier, som sträcker sig från etiska investeringar till att ägna sig åt investeringar med hög avkastning, skaffa sig maktpositioner och kanske potentialen att orsaka stor skada i framtiden. De stater som innehar dessa fonder är inte alla vänligt sinnade mot EU, långt därifrån. En av dem har redan gjort oss medvetna om hotet från dess ”finansiella kärnvapen”.

Vi lägger dock ned våra röster för denna text i stället för att rösta emot den. Skälet till detta är att kapitalets fria rörlighet i världen visserligen stöds i texten, men man efterlyser samtidigt en viss övervakning av och skydd mot dessa fonder.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Resolutionen handlar om ett viktigt ämne. Nationella investeringsfonder spelar en allt större roll för global handel och investering. En del av detta är positivt, men så är inte alltid fallet, eftersom fondförvaltningar utan redovisningsskyldighet fattar beslut för att maximera kortsiktiga vinster på bekostnad av länder, samhällen och familjer. Vi måste söka efter sätt att öka insynen i och ansvarigheten för dessa resurser, som ofta är större än de som är tillgängliga för nationalstaterna.

- Betänkande: Rack (A6-0252/2008)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Herr talman! Reinhard Racks betänkande om en ny kultur för rörlighet i städer, som vi har röstat ja till, är en viktig del av kommissionens nya övergripande tillvägagångssätt i dess energi- och klimatpaket: betydande utsläppsminskningar kan uppnås i Europa genom användning av en förnuftig och effektiv stads- och transportplanering.

Man måste dock ta hänsyn till att medlemsstaterna skiljer sig åt när det gäller geografiskt läge och levnadsförhållanden. Just av det skälet röstade jag för de bägge ändringsförslagen från vår grupp. Jag kommer från ett land med stora avstånd och jämförelsevis små städer. Det står ganska klart att möjligheterna att minska privatbilismen är mycket mindre i exempelvis de glesbefolkade tätortssamhällena i Finland, i norr, än i de tätbefolkade områdena i Centraleuropa.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för Reinhard Racks betänkande om en ny kultur för rörlighet i städer. Förslaget till betänkande om grönboken är ett viktigt bidrag till frågan om stadsutveckling. En tätorts eller stads ekonomiska utveckling och dess tillgänglighet är beroende av förbättrad rörlighet, men detta får inte uppnås på bekostnad av människors välbefinnande eller miljön.

Av det skälet borde man i betänkandet ta mer hänsyn till sociala faktorer och arbetsmarknadspolitik. Vi måste också hålla i minnet att medlemsstaternas olikheter inte tillåter en enhetlig europeisk lösning, och att man därför bör fortsätta att strikt hålla sig till subsidiaritetsprincipen. Jag är också av den åsikten att i de länder där en liberalisering redan har genomförts bör dess verkningar på sysselsättningen utvärderas. Dessutom efterlyser jag ett certifieringssystem för anpassning av partikelfilter i bilar, transportfordon och terrängfordon i efterhand.

Medan man i grönboken pekar på de flesta problem som påverkar rörligheten i städer i dag, och även lägger fram ett par nya och innovativa idéer om hur man kan lösa dem, behandlas långt ifrån alla aspekter som skulle behöva tas upp och den kan därför endast betraktas som en utgångspunkt för diskussionen i denna fråga.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Den viktigaste frågan som föredraganden tar upp handlar om att definiera de områden där EU bör delta när det gäller rörligheten i städer.

Föredraganden gör rätt i att framhålla att det finns liknande problem i hela EU vad gäller rörlighet i städer, men det är inte möjligt att utforma en enhetlig metod för att hantera dessa problem. Föredragandens åsikter om att tätorten eller staden bör ha möjlighet att välja på vilket sätt den uppnår de fastställda målen är vettiga, och jag skulle vilja uttrycka mitt stöd för dessa åsikter.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Tätorter och städer är tätbefolkade, med få öppna ytor och mycket trafik som färdas förhållandevis korta sträckor. Genom att utrymmet är så värdefullt finns det helt enkelt ingen plats för tung fordonstrafik, och alltför höga buller- och luftföroreningar är ett ytterligare skäl till att vi måste försöka begränsa antalet bilar i städerna så mycket som möjligt. Självfallet måste städerna vara tillgängliga för brandkåren, polisen, ambulanser, flyttbilar och fordon för personer med begränsad rörlighet, men de fåtaliga öppna ytorna bör i första hand reserveras för fotgängare, cyklister, spårvagnar, lekplatser och parker och trädgårdar. Endast då blir staden beboelig.

I den text som vi röstar om i dag görs inte det tydliga ställningstagandet, utan man försöker bara sammanföra motsatta intressen och uppfattningar. Lyckligtvis tillhör inte det här området EU:s behörighet. Allt EU kan göra är att gynna bästa lösningar, goda erfarenheter som har vidareutvecklats och förbättrats. Sådana förbättringar är viktiga inte bara för staden som har infört dem, utan även som ett föredöme för andra. Bland föredömena återfinns Londons trängselskattsystem, det nya spårvägsnätet i Strasbourg och Bordeaux eller den sedan gammalt gällande begränsningen för trafik i centrum av Groningen. Olyckligtvis bidrar EU knappast med någonting i och med det här betänkandet.

  Gabriele Stauner (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade emot det här betänkandet, eftersom EU inte är ansvarigt för dessa frågor. Rättssäkerheten förbättras inte och man för inte EU närmare befolkningen när parlamentet producerar betänkanden i frågor som inte tillhör EU:s reglerande behörighet.

- Betänkande: Schmidt (A6-0241/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi röstade för Olle Schmidts betänkande om ECB:s årsrapport. Vi vill emellertid påpeka, med avseende på texten i betänkandets motiveringsdel där det talas om nödvändigheten av ett svenskt införande av euron, att vi respekterar det svenska folkomröstningsresultatet från 2003 då det beslutades att Sverige behåller kronan som valuta.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade emot det här betänkandet eftersom man återigen bekräftar stödet för Europeiska centralbankens arbete och inte anmärker på de gradvisa höjningarna av basräntan, trots att den redan har nått 4,25 procent, vilket är mycket högre än Federal Reserves basränta i Förenta staterna.

Vidare bortser man i betänkandet från att bankens åtgärder skadar arbetarna, befolkningen i allmänhet samt mikroföretag och små och medelstora företag. Den tjänar endast de största ekonomiska gruppernas och finanskapitalets syften, trots att de orsakar problem för de bräckligare och mer beroende ekonomierna, såsom Portugals.

Till exempel i Portugal, där skuldnivån har nått 114 procent av BNP, utgör denna höjning, tillsammans med övervärderingen av euron, ytterligare en spik i kistan för mikroföretag och små och medelstora företag, förvärrar underskottet i handelsbalansen och förstärker landets beroendeställning. Det kommer att bli svårare att hantera arbetslöshet, ökande användning av tillfällig arbetskraft, låga löner och den allmänna prishöjningen, med tanke på att skuldnivån för portugisiska familjer nu har nått 129 procent av deras disponibla inkomst.

Vi understryker därför åter behovet av att bryta med den här högerpolitiken och Europeiska centralbankens skenbara självstyre, vilket endast maskerar det faktum att den går i storkapitalets ledband.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Olle Schmidts betänkande utgör parlamentets årliga klapp på axeln åt Europeiska centralbanken (ECB) för dess välvilja.

Som vanligt verkar man missa huvudproblemet: den fruktade minskningen av inkomstmarginalerna som krossar den europeiska befolkningens köpkraft och som ECB och EU delvis bär skulden för. Ingen tror på att de officiella inflationssiffrorna (tre procent för 2008 enligt betänkandet), som bara är sammansatta index, speglar verklighetens stigande levnadskostnader för medborgarna, särskilt vad gäller basvaror, energi och boende. Alla minns uttalandena av ECB, som varnade för löneökningarnas effekt på inflationen, som om lönerna för dessa EU-medborgare inte hela tiden pressas ned på grund av orättvis global konkurrens och den invandringspolitik som bedrivs av EU.

Vad gäller den kraftigt övervärderade eurokursen så är det sant att den besparar oss de värsta problemen i samband med de stigande oljepriserna. Den hotar dock konkurrenskraften för många industrier, vilka i likhet med Airbus lockas att utlokalisera till dollarzonen.

Vi kan följaktligen inte stödja att man håller varandra om ryggen på det här sättet.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) I sitt betänkande om ECB:s årsrapport har föredraganden inriktat sig på de utmaningar Europeiska centralbanken står inför. De senaste månaderna har det kommit en hel del oroande uppgifter om de europeiska ländernas ekonomi, och tyvärr är det mycket mer av den varan nu än under 2007. Krisen på finansmarknaderna och de plötsliga prisökningarna på olja och livsmedel bromsar den ekonomiska tillväxten och driver upp inflationen, och det finns en oro för att arbetslösheten ska gå upp. ECB kommer att vara en av de ledande institutioner som tvingas ta itu med dessa utmaningar.

Åtgärderna som vidtogs i augusti 2007 gav finansmarknaderna likviditet, men löste inte problemet. Det sker också en ökning av antalet länder som ansluter sig till den gemensamma valutan. Slovakien blir det första landet från Central- och Östeuropa som tar det steget. Slovakien blir dock definitivt inte det sista landet. Det verkar mest vara en tidsfråga när de andra nya medlemsstaterna går med i eurosamarbetet. Slovakiens erfarenheter inom det området kommer säkerligen att studeras noga av andra länder i regionen som också planerar att ansluta sig till den gemensamma valutan.

Föredraganden konstaterar också med rätta att olika ekonomiska tillväxtnivåer, olika tillväxtindikatorer och olika grader av ekonomisk mognad i EU-länderna kan komma att skapa problem i ECB:s beslutsprocess. Av det skälet anser jag att förslaget om att se över möjligheterna att göra förändringar i beslutsprocessen är förnuftigt. En sådan översyn bör inte enbart omfatta eurozonens nuvarande medlemmar, utan även framtida och potentiella medlemmar.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Olle Schmidts betänkande om ECB:s årsrapport. Jag instämmer i föredragandens uppmaning till ECB om att fortsätta förbättra sina relationer till andra centralbanker och berörda institutioner. Jag vill också upprepa Olle Schmidts rekommendation att man bör vara försiktig med fortsatta räntehöjningar för att inte skada den ekonomiska tillväxten. Jag röstade för föredragandens bedömning.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I den resolution som vi ledamöter i Greklands kommunistparti har röstat emot försöker man på ett provocerande sätt att måla upp införandet av EMU och den gemensamma valutan för tio år sedan som en stor ”framgång”, samtidigt som arbetstagare och fattiga arbetarklassgrupper i EU-ländernas samhällen, däribland i Grekland, får känna av deras ödesdigra konsekvenser i form av bland annat höga priser, lönestopp och frysta pensioner, arbetslöshet, alltför hög beskattning av anställda och fattiga egenföretagare, slopade rättigheter för arbetstagare och slopade sociala och demokratiska rättigheter. Den enda ”framgång” som uppnåtts handlar om de europeiska plutokraternas vinster och övervinster och går helt på tvärs mot arbetstagarnas och folkets intressen. Europeiska centralbanken, ett renodlat verktyg för det europeiska kapitalet, ska nu spela en mer aktiv och effektiv roll i samma riktning via antifolkliga åtgärder som räntehöjningar och så vidare.

Genom resolutionens kommentarer om och oro för ”finanskrisen” och de ”sammanhållningsproblem” inom EU som kvarstår och faktiskt sprider sig, stärks vi i vår bedömning av de fortsatta och oundvikliga kriserna för det kapitalistiska systemet och dess orimliga tillväxt, liksom i vår övertygelse att detta system måste störtas och ersättas med ett folkligt planekonomiskt system där folket får makten, och att det är nödvändigt att kapa banden till det imperialistiska EU. Inom EU finns det ingen väg till tillväxt som gynnar vanligt folk.

8. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

9. Europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) (undertecknande av rättsakt)

  Talmannen. − Herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Genom att vi här offentligt undertecknar det rättsliga instrumentet för Galileoprogrammet betonar vi den stora vikt vi fäster vid de europeiska satellitnavigationsprogrammen Egnos och Galileo. Den förordning som i dag undertecknas är en påminnelse om att många mål endast kan uppnås inom ramen för EU och inte av enskilda medlemsstater som agerar på egen hand. Egnos och Galileo kan ge, och kommer att ge, EU verktyg för att upprätta ett europeiskt alternativ och ett komplement till andra system. Samtidigt kommer de att göra det möjligt för oss att förbättra vår industris konkurrenskraft inom avgörande strategiska teknologiområden.

Galileo är tänkt att omfatta ett nätverk bestående av 30 satelliter med tillhörande marksegment. Texten i den förordning vi i dag kommer att underteckna har tillkommit efter förhandlingar mellan EU:s institutioner vilka utmynnade i ett positivt resultat vid första behandlingen.

Institutionerna hittade lösningar som gjorde det möjligt att upprätta ett så tekniskt avancerat system, framför allt genom att enas om en gemenskapsfinansiering på 3,4 miljarder euro. Härigenom kommer Galileo att kunna tas i bruk senast 2013.

Som Europaparlamentets talman vill jag framföra ett särskilt tack till ordföranden för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, Angelika Niebler, och Europaparlamentets fördragande Etelka Barsi-Pataky, för deras framgångsrika ansträngningar, samt till Slovakiens ordförandeskap för deras stora engagemang i denna strategiskt mycket viktiga fråga.

(Applåder)

Jag hoppas också att vi genom att offentligt underteckna detta instrument betonar vår avsikt att kraftfullt och hängivet fortsätta arbeta för att åstadkomma konkreta framsteg för EU:s medborgare. Tack för att ni kommit hit i dag och tack för er uppmärksamhet.

Jag vill nu be rådets företrädare, Jean-Pierre Jouyet, att ta till orda.

(Applåder)

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det kommer nu att bli möjligt att få exakta tids- och positionsangivelser genom det satellitradionavigationssystem som lanseras av EU och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Herr talman, jag vill instämma i ert beröm till det slovenska ordförandeskapet, som har fört dessa svåra förhandlingar till ett lyckosamt slut. Jag vill också berömma Angelika Niebler, ordförande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, parlamentets föredragande och de tongivande ledamöter i Europaparlamentet som har möjliggjort antagandet av denna förordning.

Vi tar i dag ett avgörande steg framåt genom antagandet av förordningen för Galileo. Tack vare den blir det möjligt att vidareutveckla det offentligfinansierade globala satellitnavigationssystemet. Som Hans-Gert Pöttering sa bygger systemet på en konstellation av 30 satelliter och marksegment och kommer att förse användare inom många olika områden med information om var de befinner sig. Därför blir detta för många EU-medborgare ett mätbart bevis på framsteg som uppnås inom EU.

Genom att vi får en signal som kan ersätta den amerikanska GPS-signalen, exempelvis när den tjänsten ligger nere, säkrar vi vårt oberoende, men också långt mer än så, eftersom systemet förser oss med tjänster som i allmänhet inte finns tillgängliga via GPS-systemet - spårning av människor i nöd, något som också är väsentligt med tanke på den roll EU måste spela i förhållande till medborgarna, och upprättandet av ett livräddningssystem som lämpar sig särskilt väl för luftfart. Galileo kommer därmed att åstadkomma konkreta resultat i EU-medborgarnas dagliga liv.

Europeiska kommissionen och Europeiska rymdorganisationen har lanserat urvalsförfarandet för att fastställa vilka företag som ska tilldelas olika kontrakt för arbetet med att genomföra systemet. Det är uppenbart att införandet av Galileo även har stor betydelse för den europeiska industrins konkurrenskraft.

Den övergripande förvaltningen av Galileoprogrammet kommer att ligga under Europaparlamentets och rådets politiska kontroll. Ni kan vara förvissade om att det franska ordförandeskapet är fast beslutet att bedriva ett mycket nära samarbete med Europaparlamentet. Vi föreslår att den interinstitutionella panelen för Galileo (GIP) där tre av EU:s institutioner ingår, nämligen kommissionen, parlamentet, och rådet, så snart som möjligt träffas för att diskutera de nödvändiga villkoren för att programmet ska kunna genomföras framgångsrikt, något som är mycket viktigt för EU som helhet.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr minister. Jean-Pierre Jouyet och jag själv ska nu underteckna förordningen för Galileo, och jag vill be kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, Angelika Niebler, ordförande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi samt föredraganden, Etelka Barsi-Pataky, att komma fram.

(Förordningen för Galileo undertecknades.)

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Situationen i Kina efter jordbävningen och inför de olympiska spelen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Kina efter jordbävningen och inför de olympiska spelen.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kina är en strategisk samarbetspartner för EU. Vi har mycket starka politiska och handelsmässiga förbindelser; låt mig påpeka att EU är Kinas främsta handelspartner.

Kinas medverkan på internationell nivå, exempelvis för att lösa stora regionala och globala frågor, är av stor betydelse för Europeiska unionen. Unionen vill också uppmuntra utvecklingen och reformarbetet i Kina till gagn inte bara för landet självt utan också, med tanke på dess storlek, för hela planeten, och det är mot den bakgrunden vi med stor oro har följt effekterna av den jordbävning som drabbade Sichuan-provinsen i maj och försökt bedöma omfattningen av denna katastrof; med mer än 70 000 döda och 18 000 saknade väntas de slutliga dödssiffrorna tyvärr överskrida 80 000. Dessutom har mer än fem miljoner människor blivit hemlösa. Under flera veckors tid har jordbävningen och de stora mänskliga och materiella förlusterna i dess spår gjort att Kina har mobiliserat hela sin statsapparat, och det internationella samfundet har berömt Kinas ansträngningar för att bemöta katastrofen snabbt och effektivt.

Europeiska unionen reagerade snabbt och gav humanitär hjälp. Gemenskapens civilskyddsmekanism aktiverades omedelbart den 13 maj för att samordna in natura-bidrag från medlemsstaterna, och EU-stöd till ett sammanlagt belopp av 25 miljoner euro, inbegripet stöd från medlemsstaterna, förmedlades via Röda korset. Kommissionen bidrog med 2,2 miljoner euro.

Överlag anser vi att Kina har agerat effektivt under räddningsinsatserna och att man med stöd av det internationella samfundet gör stora ansträngningar för att lindra konsekvenserna av denna katastrof. De kinesiska myndigheterna har varit mycket öppna för utländsk hjälp och för mediernas bevakning av händelsen, och vi vill därför berömma dem för deras enastående hjälp- och återuppbyggnadsarbete.

Å andra sidan har vi, som ni vet, med viss oro noga följt den senaste händelseutvecklingen i Tibet, och vi fortsätter att uppmärksamt bevaka den fortsatta utvecklingen i regionen. I det uttalande det slovenska ordförandeskapet gjorde på EU:s vägnar den 17 mars, uttryckte EU sin djupa oro över de fortsatta rapporterna om oroligheter i Tibet och uttryckte sin djupaste sympati och sina kondoleanser till offrens familjer. Unionen uppmanade till återhållsamhet från alla parter och uppmanade enträget de kinesiska myndigheterna att avstå från militära aktioner, liksom den uppmanar demonstranterna att avstå från våld.

I våra kontakter med de kinesiska myndigheterna har vi krävt att en dialog ska inledas med Dalai Lama i syfte att diskutera nyckelfrågor som värnandet av kultur, religion och tibetanska traditioner. Vi har också insisterat på ett öppet informationsutbyte och på att medier, diplomater, turister och FN-organ ska beredas fritt tillträde till Tibet. Tibet öppnades igen för turister i mitten av juni.

Vi välkomnade också det informella möte som hölls den 4 maj mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lamas sändebud. Vi menar att detta är ett steg i rätt riktning och vi har uttryckt en förhoppning om att det ska leda fram till en ny konstruktiv dialogrunda med Dalai Lama. De kinesiska myndigheterna och Dalai Lamas företrädare möttes igen den 1, 2 och 3 juli i Peking. Det är givetvis alltför tidigt att säga något om dessa samtal, men vi hoppas att båda sidor kommer att gå vidare på ett konstruktivt sätt.

De kinesiska myndigheterna har bekräftat att den centrala regeringen i Peking och Dalai Lamas företrädare har enats om att fortsätta sina kontakter och samråd, och de uttryckte även en förhoppning om att Tibet ska öppnas för journalister och andra inom en nära framtid, så snart den allmänna ordningen har återställts.

När det gäller närvaron vid de olympiska spelens öppningsceremoni kommer varje medlemsstat att besluta på vilken nivå man vill vara representerad. Låt mig i det sammanhanget påpeka att Kina vid flera tillfällen har sagt att man varmt välkomnar alla europeiska stats- och regeringschefer.

Republiken Frankrikes president har efter att ha samrått med alla sina motparter i Europeiska rådet meddelat att han har för avsikt att närvara vid öppningsceremonin i sin dubbla funktion av fransk president och rådets tjänstgörande ordförande.

Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det var allt jag hade att meddela er för i dag.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är övertygad om att de strategiska förbindelserna mellan EU och Kina har avgörande betydelse för Europeiska unionen och det tror jag att de har för Kina också, liksom för övriga världen.

När jag ser tillbaka har den här våren varit ett test för förbindelserna mellan EU och Kina. Oroligheterna i Tibet ledde till breda protester i Europa och till att fackelstafetten blev avbruten i flera europeiska huvudstäder. Dessa händelser ledde i sin tur till att de nationalistiska tongångarna förstärktes i Kina och till antieuropeiska strömningar, som yttrade sig i bojkottkampanjer riktade mot europeiska intressen i Kina. En följd av detta blev en växande oro över den allt djupare klyftan mellan den kinesiska och den europeiska opinionen och deras olika syn på varandra.

Denna utveckling blev lyckligtvis ganska kortvarig. Två händelser bidrog till att vända trenden. Den ena var kommissionens besök i Peking den 24-26 april, som jag deltog i tillsammans med kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Den andra var följderna av den fruktansvärda jordbävning som drabbade Sichuan-provinsen i maj.

Låt mig säga något om var och en av dessa händelser. Vårt besök i april handlade i huvudsak om hållbar utveckling och klimatförändringen men vi fick också tillfälle att ta upp EU:s oro för situationen i Tibet direkt med de kinesiska ledarna. Ni kanske minns att jag vid mitt anförande här i kammaren den 26 mars efterlyste en nystart för samtalen mellan Dalai Lamas företrädare och den kinesiska regeringen. Under våra samtal i april meddelade oss president Hu Jintao att Kina inom kort kommer att återuppta samtalen med Dalai Lamas företrädare. Detta har varit ett av EU:s huvudkrav.

Denna konsekvens av vår resa till Peking visade att kommissionens beslutsamma strategi med ett konstruktivt engagemang för Kina har gett påtagliga resultat och därmed visat sig vara riktig.

Den andra händelsen som utgjorde en vändpunkt i Kinas förbindelser med resten av världen var jordbävningen i Sichuan, något som rådets tjänstgörande ordförande redan har påpekat. Jordbävningen orsakade en humanitär katastrof av enorma mått: 70 000 människor rapporterades döda och nästan 10 miljoner tvingades flytta.

Detta ledde till massiva internationella sympatiyttringar och stödaktioner för de drabbade. Än viktigare var att den kinesiska regeringen reagerade snabbt och välorganiserat på jordbävningen, mobiliserade över 130 000 soldater till räddningsarbetet och gav medierna fritt tillträde till de drabbade områdena. Denna reaktion gav en mer positiv bild av det moderna Kina.

Rådets tjänstgörande ordförande har redan nämnt det stöd EU som helhet har förmedlat, och därför behöver jag inte uppehålla mig mer vid det. Låt mig i stället tala om dagens situation.

Tre händelser under tiden fram till årsskiftet kommer att få en avgörande betydelse för förbindelserna mellan EU och Kina ur ett kinesiskt perspektiv, och jag tror att detsamma gäller oss: OS i Peking, Asem-toppmötet i Peking den 24-25 oktober och EU–Kina-toppmötet i Frankrike den 1 december. Under den här perioden kommer det kinesiska ledarskapet att vara särskilt känsligt för budskap utifrån. Nu måste vi mer än någonsin undvika alla missförstånd och fortsätta följa vår strategi som bygger på konstruktivt engagemang.

Situationen i Tibet kommer att stå i fortsatt fokus under de kommande månaderna. I dag kan vi säga att vi är tillbaka i den situation som rådde före den 14 mars, eftersom samtalen mellan den kinesiska regeringen och Dalai Lamas företrädare återupptogs i början av maj och en ny samtalsrunda ägde rum i förra veckan, men jag håller med om att vi ännu inte är helt klara över resultatet. Vi kommer att fortsätta uppmuntra båda sidor att fortsätta sina samtal på ett konstruktivt och resultatinriktat sätt.

Förra månaden, närmare bestämt den 24 juni, tog Kina också ett positivt steg genom att återigen släppa in utländska turister i Tibet. Diplomater och utländska journalister har visserligen fått genomföra bevakade besök sedan i mars, men vi fortsätter att uppmana dem att ge utländska journalister fritt tillträde till Tibet.

Inför de olympiska spelen hoppas vi alla att OS blir en möjlighet för Kina och den övriga världen att närma sig varandra. Vi önskar Kina framgång i detta.

Jag kommer att delta i Asem-toppmötet i oktober, som blir ett utmärkt tillfälle att främja våra förbindelser med Kina och i samma veva ta upp viktiga globala frågor.

Avslutningsvis hoppas jag att vi, i synnerhet vid vårt nästa EU–Kina-toppmöte, kommer att kunna göra konkreta framsteg i ett antal frågor av ömsesidig betydelse, såsom klimatförändringarna, de pågående förhandlingarna om ett partnerskap mellan EU och Kina och ett samarbetsavtal, mänskliga rättigheter och ekonomiska och handelsrelaterade frågor. Detta är våra mål fram till den 1 december. Jag anser att det är av största vikt att det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina stadigt fortsätter att utvecklas och att vi även beaktar de problem som finns.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Min grupp vill först och främst säga något om den resolution om naturkatastrofen i Kina och situationen i Tibet som Europaparlamentet med bred majoritet antog den 22 maj i år.

PPE-DE-gruppen välkomnar den kinesiska regeringens hängivna arbete med återuppbyggnaden av de områden som drabbades av jordbävningen. Vi förväntar oss emellertid samtidigt att den kinesiska regeringen säkerställer att nya hus och andra byggnader uppförs på sådant sätt att de står emot jordskalv, eftersom vi måste erinra oss det sorgliga faktum att många skolor kollapsade och att många elever miste livet till följd av bristfälliga konstruktioner. Vi förväntar oss att den saken utreds och att de ansvariga ställs till svars.

PPE-DE-gruppen noterar med stor oro att den kinesiska regeringen ännu inte har utnyttjat den möjlighet den har fått genom organiserandet av de olympiska spelen att förbättra respekten för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina. På landsbygden förefaller trakasserierna mot kinesiska medborgare och restriktionerna riktade mot mediernas företrädare att vara än vanligare så här inför OS.

Av det skälet uppmanar vi den kinesiska regeringen att införa grundläggande medborgerliga rättigheter, i synnerhet pressfrihet, till de olympiska spelen och att den fortsätter att garantera dessa rättigheter efter OS.

(Applåder)

Till sist uppmanar PPE-DE-gruppen den kinesiska regeringen att visa sin goda vilja i de pågående samtalen med Dalai Lama och se till att de leder till ett positivt resultat, och däri bör ingå att Tibet tillförsäkras kulturell autonomi. Vi anser att det skulle vara oacceptabelt om den kinesiska regeringen använde sig av dessa samtal för att klara sig igenom OS-perioden bara för låta dem haverera efter OS.

Vi förväntar oss en utgång som främjar kulturell autonomi och mänskliga rättigheter i Tibet.

(Applåder)

  Libor Rouček, för PSE-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag säga att jag beundrar de kinesiska myndigheterna för deras sätt att hantera efterdyningarna av den förödande jordbävning som drabbade Sichuan-provinsen och påverkade närmare 10 miljoner människor. Jag välkomnar det faktum att Kina omedelbart öppnade sina gränser för utländsk hjälp och jag kan på PSE-gruppens vägnar försäkra att vi kommer att fortsätta göra allt som står i vår makt för att EU:s stöd ska förmedlas snabbt och effektivt. När det gäller Tibet välkomnar jag de återupptagna kontakterna och de båda samtalsrundor som har ägt rum mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lamas sändebud. Jag anser att det är en bra början med tanke på händelseutvecklingen i mars och jag tror också att dessa kontakter och samtal kommer att fortsätta tills man hittar en lösning som båda sidor kan acceptera. Kina lät nyligen utländska turister på nytt resa in i Tibet och enligt New York Time har redan dryga tusentalet tibetaner som fängslades efter demonstrationerna i mars frigivits. Jag vill emellertid uppmana de kinesiska myndigheterna att åtminstone informera familjerna till de människor som fortfarande hålls fängslade om var de befinner sig. När det gäller de olympiska spelen önskar jag både Kina och Internationella olympiska kommittén att OS blir en framgång eftersom jag är övertygad om att ett lyckat anordnande av de olympiska spelen kan bidra till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina.

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ingen här närvarande skulle komma på tanken att ifrågasätta betydelsen av alla sorts kontakter med den kinesiska regeringen och än mindre betydelsen av stödet till följd av jordbävningen. Rådets tjänstgörande ordförande har emellertid gjort ett uttalande som vållar problem. I uttalandet sägs absolut ingenting om den roll unionen kan och måste spela för att främja medborgerliga och politiska rättigheter för alla som lever inom kinesiskt territorium, både i och utanför Tibet.

(Applåder)

Jag vill säga några ord om detta, för om vi välkomnar det faktum att utländska turister återigen tillåts resa in i Tibet utan att säga ett ord om allt som har hänt, om de summariska domarna, de offentliga rättegångarna, den militära bevakningen av Lhasa i samband med att OS-facklan passerade, den fortsatta bristen på mänskliga friheter och den fortsatta tortyren, är det annars ett tämligen ensidigt sätt att hantera ett problem. Reaktionen på denna ensidiga strategi kan mycket väl bli att den stämplas som naiv, idealistisk och meningslös, eftersom det finns människor som tänker på allvarliga saker och på att upprätthålla goda förbindelser med Kina, och så finns det människor som tänker i naiva och inkonsekventa banor, det vill säga vi.

Det är resultatet av ett uttalande likt det ni gjorde. Inte heller nämnde ni uighurfolket, helt enkelt för att de saknar en nationsöverskridande ledare som stöder ickevåldsaktioner, såsom Dalai Lama, och jag menar att det är allvarligt när vi talar om Kina. Då får vi ett EU som medan allt detta pågår säger: ”det är upp till varje statschef att besluta om han eller hon reser eller inte, och vi fransmän har under tiden konsulterat våra samarbetspartners och kommer att resa i egenskap av EU:s ordförandeskap”. Vad för slags ordförandeskap är det? Vad för slags EU är det? Det är ett nationernas EU och Kina kommer med all rätt att anse att nationernas EU saknar förmåga att driva en politik som kan tvinga landet att göra någonting för att respektera kinesernas och andra medborgares mänskliga rättigheter.

(Applåder)

  Talmannen. – Det är mycket svårt att be en talare att sluta tala, särskilt när han är i sitt esse, men var snäll och försök att hålla er inom talartiden.

  Hanna Foltyn-Kubicka, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Än en gång vill jag uppmärksamma er på den politiska situationen i Tibet som utan tvekan måste beskrivas som katastrofal. Medan de olympiska spelen närmar sig stramar Folkrepubliken Kinas myndigheter åt sin strategi för denna provins. Det har blivit en vanlig metod att skicka in armén i tibetanska kloster under förevändning att man letar efter vapen och terrorister. Dessa åtgärder har resulterat i att man beslagtagit samlingar av konstverk i dessa lokaler, samtidigt som religiösa föremål har förstörts. Från oberoende forskningsinstitut och människorättsorganisationer har vi fått uppgifter om den senaste händelsen i den vägen, som inträffade i Tsendrok-klostret i Amdo Maima-provinsen. OS börjar om mindre än en månad. För varje dag som går blir det allt tydligare att våra förhoppningar om att OS skulle leda till inrikespolitiska förändringar i Kina har varit grundlösa. Jag hoppas emellertid att EU:s intresse för denna fråga inte ska slockna samtidigt som OS-facklan i Peking.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Jag gratulerar er till hyckleri, lögner och floskler på olympisk nivå. Nog är nog! Ni beter er som regeringarna under många år brukade göra när de konfronterades med Sovjets totalitära kommunistregim. Det är alltid samma gamla visa och det är alltid samma gamla refräng ni sjunger för oss här i kammaren.

Ni talar om förhandlingsläget. Om ni frågar tibetanerna hur förhandlingarna avlöpte, kommer de att säga att de utsattes för ständiga förödmjukelser genom hela förhandlingsprocessen och blev föremål för ständig utpressning – i det avseendet behandlades Dalai Lama och hans företrädare på samma sätt som Dubček behandlades av Brezjnev – med budskapet ”rör ni er så skjuter vi er hela bunten”. Det är vad som sades under förhandlingarna, och nu kommer rådets tjänstgörande ordförande, Frankrikes president att säga ”Bra gjort, Kina! Visa oss hur man ska göra när någon rör sig.” Här är det fråga om en kinesisk överreaktion, precis som Nicolas Sarkozys kommentar om att ”rensa upp i förorterna med högtrycksspruta” var en överreaktion.

Det är sanningen, och sedan talar ni om att ett värderingarnas Europa. På vilken grund, när och hur? När nu alla är närvarande – och det här är en svart onsdag i kammarens historia – vill jag gratulera socialistgruppens ordförande och PPE-gruppens ordförande, alla är ju här. För att säga vad egentligen? För att säga vad, här och nu? Alla pratar ju om att ”saker och ting kommer att förbättras tack vare OS”.

År 2001 sa vi att om vi låter kineserna få OS så kommer saker och ting att bli bättre. Sedan 2001 har ingenting hänt och det dåliga har bara blivit värre. Så vad är det ni säger till oss? Att saker och ting ska bli bättre på fyra veckor? Varför skulle det bli bättre? Kineserna bestämmer. Det kinesiska kommunistpartiet bestämmer. Ju tuffare de blir desto mer knäfaller ni, och ju mer ni knäfaller desto mer triumferar de.

Varför tror ni att detta ska förändras? De kommer att ha fullständig kontroll över allt under OS. De kommer att kontrollera radiostationerna, de kommer att kontrollera tevebolagen, men de kommer förvisso inte att kontrollera Sarkozy. De kommer rentav att bjuda honom på middag med ätpinnar. Det blir jättetrevligt. De kommer att fjäska för honom och uppträda som riktiga myspystyper. Sedan kommer Sarkozy att säga: ”då får ni tre kärnkraftverk och 36 höghastighetståg”, och jag inte vet inte vad därtill. Det är avskyvärt. Det är motbjudande och jag menar att om inte Europa vaknar upp, om vi fortsätter att visa upp bilden av ett krämarnas Europa, ur stånd att försvara de mest grundläggande rättigheter i Europa och i andra delar av världen, ja i så fall är det inte lönt mödan att bygga Europa, och det är detta vi borde säga till rådets tjänstgörande ordförande.

(Livliga applåder)

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Tack, herr talman. Det är alltid svårare att se bjälken i sitt eget öga än flisan i någon annans. Först och främst vill jag uttrycka min sympati med offren för denna stora katastrof och därtill min beundran, precis som min kollega Libor Rouček, för den kinesiska regeringens agerande för att undsätta de drabbade. Jag vill också tacka kommissionen som varit osedvanligt snabb med att ge ekonomiskt stöd, och säga att jag är förvissad om att stödet inte har någon bortre tidsgräns. Jag tror att jag talar för en majoritet av oss när jag säger att vi vill att de olympiska spelen ska genomföras säkert och i en anda av ”fair play”, inte bara på idrottsarenorna. Självklart respekterar vi Kinas historiska och kulturella särdrag. Dessa båda händelser ger oss dock fler möjligheter att föra en än mer fördjupad dialog och uppnå konkreta resultat i diskussionerna med våra samarbetspartners från Folkrepubliken Kina, både när det gäller miljöarbete och mänskliga rättigheter.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Onsdagen den 18 juni hade jag på eftermiddagen stämt träff med tre respektabla, fredliga kinesiska medborgare på ett hotell i Peking. En knapp timme innan vi skulle träffas fick jag veta att två av dem hade blivit gripna av säkerhetspolisen och den tredje hade av myndigheterna blivit avrådd från att samtala med mig. De båda som blivit gripna släpptes efter cirka 31 timmar. Den officiella förklaringen var att de inte hade frigivits eftersom de aldrig arresterats, utan endast ”intervjuats”.

Hur det än förhåller sig med den saken är det tydligt att de kinesiska myndigheterna ville förhindra alla slags personliga kontakter mellan en ledamot av Europaparlamentet och dessa tre kinesiska medborgare. Men jag har största förståelse för deras avskyvärda beteende. Peking kunde givetvis inte förvänta sig att tre ledande företrädare för de blomstrande protestantiska husförsamlingarna skulle sprida uppbygglig OS-propaganda. Inför detta storslagna idrottsevenemang utsätts medlemmar av protestantiska kyrkor som inte är officiellt registrerade för en allt hårdare religiös förföljelse.

Kinas progressiva ledare föredrar att effektivt tysta ner de upprörande detaljerna om detta förtryck. Så klart. För hur ärofullt är det egentligen att döma en enkel präst i Pekings husförsamling till straffarbete? I tre års tid var han tvungen att arbeta tolv timmar om dagen med att tillverka fotbollar till de förestående olympiska spelen. Det får räcka som kommentar om den kinesiska varianten av straffarbete!

Och vad ska vi göra med de kinesiska tjänstemän som lät arrestera medlemmar av husförsamlingarna för att de frivilligt och utifrån sin djupa altruistiska övertygelse skyndat sig att praktiskt bistå offren för den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan-provinsen? Det låg verkligen utanför anständighetens gräns. Herr talman! Långt innan OS i Kina inleds vill jag påstå att Peking redan har släckt den olympiska elden genom sitt uppenbara åsidosättande av grundläggande rättigheter!

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min medkänsla med de anhöriga till dödsoffren och med dem som drabbats av jordbävningen.

Men framför allt vill jag, om det går för sig, vända mig till Jean-Pierre Jouyet med anledning av hans tillkännagivande i dag i kammaren om att president Nicolas Sarkozy, som kommer hit i morgon, kommer att närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni.

Jag vill citera ledaren i dagens nummer av lokaltidningen Les Dernières Nouvelles d’Alsace, som lyder: ”L’Europe a capitulé” – Europa har kapitulerat. Inte nog med att president Sarkozy reser till OS, den 16 juni avbröts därtill sändningarna för en TV-kanal som sänder i Kina via Eutelsat, med de franska myndigheternas godkännande. Det var inte första gången. Jag tar tillfället i akt att vädja till den franska regeringen om att NDTV ska få återuppta sina sändningar.

I dag överlämnar jag till FN:s rapportörer om tortyr och religionsfrihet en dossié som handlar om några personer som jag hade kontakt med när jag var i Peking för två år sedan. Cao Dong utsätts fortfarande för tortyr i ett fängelse i nordöstra Kina. Niu Jinping arresterades på nytt den 20 april 2008 och utsätts för tortyr. Hans fru, Zhang Lianying, har blivit torterad vid många tillfällen och fängslad fyra gånger. På min hemsida finns ett dokument med en beskrivning av 50 olika slags tortyrmetoder som hon utsatts för. Jag vet att Gao Zhisheng, en kristen människorättsadvokat, blev svårt trakasserad tidigare i år. Han hålls fortfarande i husarrest. Hu Jia arresterades efter att ha lämnat uppgifter till Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter.

Detta är en godtycklig, brutal och paranoid regim. Vi bör hålla politik och idrott åtskilda; vi bör hålla Nicolas Sarkozy borta från Peking.

(Applåder)

  Robert Evans (PSE). - (EN) Herr talman! I likhet med många av oss hade jag allvarliga invändningar för sju år sedan när Kina tilldelades de olympiska spelen. Men de fick OS först efter det att myndigheterna avgivit en rad löften om att minoriteternas rättigheter skulle respekteras, att misshandel och tortyr skulle upphöra och att man skulle ta itu med väldokumenterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

När vi snabbt förflyttar oss till dagens situation vet vi att vår oro är lika stor som någonsin förr, om inte större. Andra har talat om misshandeln. Marco Cappato var vältalig i fråga om Tibet, och Daniel Cohn-Bendit och flera andra har också talat. Vi vet att allmänna rättsprinciper kränks. Kina avrättar årligen fler människor än övriga länder i världen sammantagna. Jag anser att det kommer att vara en skam för Europa om president Sarkozy och en rad av EU:s stats- och regeringschefer, presidenter och kungligheter nästa månad står där och skakar hand med de kinesiska ledarna och skänker dem en trovärdighet som de inte förtjänar och signalerar att det är fritt fram att fortsätta på samma sätt som tidigare. OS borde handla om de olympiska idealen och det som nu händer i Kina strider mot dessa ideal.

  Dirk Sterckx (ALDE). - (NL) Som ordförande i delegationen för förbindelserna med Kina är jag överens med kommissionsledamoten när hon säger att vi har strategiska band med kineserna och att dessa band är viktiga för oss båda. Självklart vill vi ha ekonomiska förbindelser, men mer än så. Det tror jag att vi måste understryka.

Det finns två andra saker som jag ser som viktiga: individuella mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Dessa frågor tar vi upp på nytt varje gång vi har kontakt med delegationen eller när medlemmar i delegationen har kontakt med våra kinesiska kolleger. Vi är inte överens, men vi diskuterar med dem och vi försöker att utbyta idéer och argument. Det är svårt, det är ibland ett hårt arbete, men det är någonting parlamentet måste fortsätta att göra utan avbrott.

Har vi gjort några framsteg? Alltför små och i för långsam takt kanske, men jag anser verkligen att vi har gjort framsteg. Jag vill enträget uppmana Europaparlamentet att inte glömma att vi måste upprätthålla kontakten med kineserna och fortsätta att ta upp dessa frågor, oavsett hur besvärligt och emellanåt frustrerande det är. Men jag tror att det är enda sättet att komma framåt. Kinesernas öde kommer nämligen inte att avgöras här i kammaren, utan i Kina och det av kineserna själva. Det är dem vi måste övertyga, inte oss själva.

  Thomas Mann (PPE-DE). - (DE) Herr talman! En våg av internationell sympati har riktats mot offren för den förödande jordbävningen i Kina den 12 maj. Betydande internationellt bistånd har strömmat in i landet, men inne i landet har det gjorts åtskillnad, åtgärder för att bekämpa separatism har gått hand i hand med katastrofhjälp. Det är fullständigt ovidkommande huruvida folk tillhör en minoritet eller en majoritet – det viktiga är att de behöver hjälp. Nu får det vara nog med uppmaningar om att hylla skillnader; det är ett ohanterligt begrepp. Det vore klokt av Kina att sent omsider öppna landet. Det måste innebära att utländska observatörer och journalister får fritt tillträde till alla delar av Kina. NTDTV, den enda ocensurerade TV-kanalen i Kina, måste snarast tillåtas att återuppta sin sändningsverksamhet.

Många stats- och regeringschefer har ännu inte reagerat på Europaparlamentets rekommendation om att avstå från att närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni. Vi stöder den ståndpunkt som har antagits av Angela Merkel i Tyskland, av den brittiske premiärministern Gordon Brown, av vår egen talman Hans-Gert Pöttering, och av andra ledande offentliga personligheter som har beslutat att hålla sig borta från ceremonin den 8 augusti. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har sagt att hans ställningstagande beror på hur det går med förhandlingarna mellan kineserna och Dalai Lamas företrädare. Förhandlingarna har varit resultatlösa och kommer att så förbli; konsekvensen av det är att han bör stanna i Paris.

(Applåder)

Innan OS börjar vill jag påminna er om tibetanernas situation. Drygt 200 personer dödades efter demonstrationerna den 14 mars, och 5 000 tibetaner har fängslats, de flesta utan rättegång. Tusentals har skadats till följd av det fysiska våld som används som ett led i den patriotiska omskolningen. Herr talman, jag säger detta som en påminnelse till dem som fortfarande har för avsikt att resa till Peking.

(Applåder från Verts/ALE-gruppen)

  Alexandra Dobolyi (PSE). - (HU) Herr talman! Tack för att jag har fått ordet. Att anordna OS är en utmaning på alla sätt och vis, men det är också en enastående möjlighet för kinesiska medborgare att visa världen att de har förstått de universella värderingarna och andan bakom OS. ”En värld – en dröm”: mottot för de olympiska spelen i Peking belyser och återspeglar troget spelens grundläggande principer. Jag litar på att OS kommer att bli ett utmärkt tillfälle för oss att fördjupa och utvidga vårt samarbete och vår dialog med Kina på åtskilliga områden.

Men vi får inte glömma bort jordbävningen i maj och förstörelsen som efterlämnade många tiotusentals döda och gjorde miljoner hemlösa. Vi måste försäkra Kina om att landet har vårt stöd i svåra tider, men vi måste alltid påminna ledarna om vikten av demokratiska reformer, och ge konstruktiv kritik på ett flertal områden.

Jag tillhör de som anser att Europeiska unionen måste fortsätta sin resultatinriktade dialog om mänskliga rättigheter med Kina, men vi måste inse att resultaten bara kommer att komma steg för steg. Och ja, vi börjar att få se resultat: för bara ett par dagar sedan återupprättades en direkt flygförbindelse mellan Kina och Taiwan efter ett avbrott på många årtionden. Diskussioner med Dalai Lama har återupptagits. Även på detta område är vi intresserade av resultatinriktad, pragmatisk dialog som tar hänsyn till både tibetanska och kinesiska värderingar och visar vägen mot framtiden. Tack så mycket för ordet.

  Cornelis Visser (PPE-DE). - (NL) Herr talman! De olympiska spelen i Peking inleds den 8:e dagen i den 8:e månaden år 2008. Åtta är ett lyckotal i kinesisk kultur och förknippas med tur och välmåga. Jag hoppas att detta datum kommer att visa sig vara tursamt för Kinas folk. Ekonomiskt sett går det sannerligen mycket bra för Kina. ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit, så länge den fångar möss”, som Deng Xiaoping brukade säga. Han öppnade upp landet för utländska kapitalistiska investeringar. Bit för bit liberaliseras den kinesiska ekonomin. Kina är nu en solid partner för ekonomisk utveckling. Det är till exempel lyckligt att dess valuta knutits inte bara till dollarn utan också till euron och andra valutor. Kina har en konstruktiv roll inom världsekonomin.

De mänskliga rättigheterna står det tyvärr inte så väl till med, och sannerligen inte de mänskliga rättigheterna för Kinas egen befolkning. Jag blir besviken över att man vid ett festligt evenemang som olympiska spelen inför restriktioner för de kinesiskspråkiga satellitsändningarna från väst. Jag hoppas att de kinesiska myndigheterna kommer att använda OS som ett tillfälle att visa sitt folk att regler inte bara gäller på idrottsarenan, utan att de framför allt gäller myndigheternas plikt att respektera mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

  Bogdan Golik (PSE). - (PL) Herr talman! 69 000 människor dog till följd av jordbävningen 12 maj 2008, över 18 000 saknas och antalet skadade är uppe i över 37 000. Denna händelse har skakat inte bara kineserna, utan hela världen. Jag är antagligen den enda personen här i parlamentet i dag som var närvarande när detta inträffade: jag var i Peking och Shanghai, och jag såg solidariteten hos dessa människor, det kinesiska folket, som identifierade sig med offren och tragedin.

Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka min beundran för de tusentals räddningsarbetare och frivilliga som kom från hela världen, från Taiwan, Japan, Australien och framför allt från Kina, och vars solidaritet och engagemang under dessa tragiska förhållanden förtjänar särskilt beröm. De åtgärder som vidtogs av Europeiska unionen bör också uppmärksammas. Den kinesiska regeringen, med stöd från lokala myndigheter, anslog en summa på 10 miljarder euro för att hjälpa katastrofoffren. Det utländska stöd som Peking tog emot uppgick till totalt 5 miljarder euro. Större delen av dessa medel kom från kineser i förskingringen, bosatta i andra delar av världen.

Jag anser att verksamhet som inriktas mot specifikt humanitärt stöd är mer användbar, och att dialog är mer framgångsrik, än slagord och krav på bojkotter och protester.

  Nirj Deva (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Parlamentet måste främja statskonst, vilket det tyvärr inte gör i dagsläget.

Tio miljoner hemlösa är en enorm katastrof – den värsta i världen. Vi fick se en kinesisk regering och kinesiska ledare som bryr sig om människor och sätter människor i centrum i aktion i ett område med en av de största befolkningarna, inklusive mer än en miljon tibetaner. Till skillnad från Burma där ledarna inte brydde sig, och fortfarande inte bryr sig, bryr sig den kinesiska regeringen bevisligen om sitt eget folk. Det stod helt klart för alla som såg hjälparbetet.

Mänskliga rättigheter i Kina är inte något som kan avgöras av andra länder, makter, organisationer eller människor i resten av världen. Detta är en fråga som bara kan avgöras av de 1,3 miljarderna kinesisk befolkning själva. Vi vet mycket väl att denna befolkning kan uttrycka sig, kan demonstrera och visa sin ilska, och när något är fel visar de det.

Den människorättsliga situationen i Kina håller på att förbättras, och kan förbättras ytterligare. Att parlamentet och mina kolleger väsnas om det kommer inte att göra varken till eller från. Som vanligt inbillar vi oss att vi är viktigare än vad vi egentligen är. Det kommer att bli det kinesiska folket som efter att ha lyfts upp ur fattigdomen själva kommer att begära större demokratisk frihet. Fyra hundra miljoner människor har lyfts upp ur fattigdom – en anmärkningsvärd prestation. Men det kinesiska folket är rädda. Genom att vända dem ryggen som vi gjorde vid den olympiska facklan, är det bara Kinas folk vi retar, inte deras regering. Detta är en viktig skillnad som man måste förstå.

  Marianne Mikko (PSE). - (ET) Kära kolleger! Genom tiderna har den olympiska rörelsen eftersträvat en bättre värld. Det stora evenemang som snart inleds i Peking har hjälpt till att dra uppmärksamhet till Tibet och till mänskliga rättigheter. Dialogen mellan Peking och Dalai Lama måste absolut fortsätta. Genom att ge Kina möjlighet att vara värd för detta världsomfattande idrottsevenemang, ställde Internationella olympiska kommittén det mycket tydliga villkoret att Kina senast 2008 skulle respektera mänskliga rättigheter. Vi vet att detta inte har skett.

De olympiska spelen har aldrig handlat enbart om idrott. Principerna i den olympiska stadgan överensstämmer i hög grad med EU:s. Jag syftar på grundläggande medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, där inga kompromisser medges. I stadgan fastslås att värdlandet måste upprätthålla mänsklig värdighet och inte förtrycka medborgare på grund av nationalitet eller religiös tro. Av detta skäl delar jag åsikten att president Sarkozys plats är i Paris framför sin TV, inte på den olympiska stadion i Peking.

  David Hammerstein (Verts/ALE). - (ES) Herr talman! Erfarenheterna av att hålla OS i Kina har lärt oss en läxa: om man tänker sig att systematiskt bryta mot mänskliga rättigheter, måste man vara en stor, ekonomiskt stark nation, inte ett Zimbabwe eller ett Kuba, eller för den delen ett Burma. Man måste vara ett land där hundratals västerländska firmor är etablerade, ett land där miljoner människor arbetar under slaveriliknande förhållanden. Man måste vara ett land med storvulen och aggressiv stil – då kommer Europa att buga och bocka för en.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill framföra mitt deltagande till jordbävningsoffrens familjer, och jag vill uttrycka min uppriktiga sorg. Det finns emellertid andra frågor som vi måste diskutera, och detta säger jag särskilt till rådet, för jag kommer ihåg president Sarkozys anmärkningar för några månader sedan, vid tiden för tilldragelserna i Tibet.

Vad vi just har hört är ett förslag om att förvandla spelen till dålig politik och politik till ett löjeväckande spel, och detta är inte godtagbart. Det är inte godtagbart att president Sarkozy kommer att representera Europeiska unionen i Peking utan att besöka de politiska fångarna där. Det vore skamligt om våra ledare reste till Peking utan att yttra ett enda ord om den hårda verkligheten där. Det vore skamligt, och dessa ledare skulle då inte längre kunna framträda med värdighet inför de europeiska institutionerna. Det är av yttersta vikt att vi kommer tillbaka till denna fråga i september.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). - (EL) Herr talman! En enda månad före de olympiska spelen i Peking känner Kina fortfarande av de tragiska följderna av jordbävningen. Tyvärr krävdes det en jordbävning med tusentals dödsfall och hemlösa för att Folkrepubliken Kinas regering skulle inse att solidaritet från de nationer som erbjöd hjälp var oumbärlig.

Detta tvingade emellertid Kina att öppna upp sina gränser, och därmed släppa in massmedia och humanitära hjälporganisationer i områden som man dittills knappt kunnat nå ens som besökare.

Händelserna som följde jordbävningarna i Kina ledde till en uppmjukning, vilket fick till följd att hela världen nu visar engagemang för fredlig samexistens mellan folken. Den olympiska flaggan och den heliga elden från det gamla Olympen kommer att inta en idealisk ställning bland allt det som skiljer oss åt, men också, framför allt, bland allt det som förenar oss.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). - (DE) Herr talman! När president Sarkozy talade ut efter oroligheterna i Tibet, kände jag stor beundran för Frankrike i dess roll som mänskliga rättigheters beskyddare. Sedan dess har situationen förvärrats avsevärt, med ett rekordstort antal fångar.

Situationen i Tibet har aldrig varit så spänd som nu. Mediecensuren har aldrig varit så strikt som den är nu. Och enligt min åsikt är presidentens reaktion ett slag i ansiktet mot de som kämpar för mänskliga rättigheter. Vi sviker hoppet hos alla de människor i Kina som förlitar sig på att våra påtryckningar ska hjälpa dem i deras ansträngningar att införa demokrati i Kina.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Internationella olympiska kommittén rättfärdigade sitt val att ge olympiska spelen 2008 till Kina genom att hävda att detta skulle bidra till att öppna upp landet för förbättringar av den människorättsliga situationen.

Men de kinesiska myndigheterna har inte brytt sig om internationella uppmaningar att upphöra med sina uppföljningar av upploppen som inträffade den 14 mars 2008 i Tibet. Fortfarande spåras, fängslas och arresteras protestdeltagare godtyckligt, och deras familjer får ingen information om var de är, trots att detta krävs enligt kinesisk lag.

Jag uppmanar Kina att fullgöra de offentliga åtaganden som man har gjort om respekt för mänskliga rättigheter, rättigheter för minoriteter, demokrati och rättssäkerhet. Detta var den överenskommelse som gjordes med IOK när de först sa ja till att låta Kina bli värdland för OS.

Detta är ett historiskt och unikt tillfälle för Kina att visa världen sin vilja att förbättra sig på området för mänskliga rättigheter, men enligt min åsikt ser vi inte tillräckliga framsteg på detta område.

  Ana Maria Gomes (PSE). - (EN) Herr talman! Jag stöder att man håller olympiska spelen i Peking, men jag uppmanar också de europeiska regeringarna och institutionerna att kräva att Kina lever upp till sina människorättsliga åtaganden, nämligen de åtaganden som de har gjort för att få ha olympiska spelen i Peking.

Detta kräver att de europeiska representanter som närvarar – eller inte närvarar – vid olympiska spelen tar tillfället i akt att dra uppmärksamhet till den människorättsliga situationen i Kina. Den är mycket allvarlig. Många människor sitter i fängelse, däribland Hu Jia, som fängslades efter att ha talat med oss här i Europaparlamentet genom en videokonferens. Vi kan inte godta att de kinesiska myndigheterna fortsätter att hålla dessa personer fängslade utan giltiga skäl.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Många länder och deras ledare, inklusive de i Europa, är angelägna om goda kontakter med Kina för att kunna ingå lukrativa avtal eller ekonomiska överenskommelser, och ägnar inte mycket uppmärksamhet åt bristen på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kina. Världsopinionen, världens ledare och globala institutioner bör agera tillsammans och tillämpa olika former av påtryckningar till försvar för värderingar som frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Om vi är splittrade kommer vi inte att kunna agera samstämmigt och vi kommer inte att kunna påverka mycket. Olympiska spelen är ett bra tillfälle för åtgärder av detta slag. Världssamfundet bör agera för att hjälpa en befolkning som har fått lida till följd av den tragiska jordbävningen.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För det första var det inte Europeiska unionen som beslutade 2001 att olympiska spelen skulle hållas i Peking; det var Internationella olympiska kommittén.

För det andra finns det som sagt olympiska ideal, men de handlar inte om politik, de handlar om idrott, som Internationella olympiska kommittén har sagt om och om igen.

För det tredje är jag inte så säker på att det bästa sättet att kämpa för mänskliga rättigheter i Kina och ha en omfattande dialog är att lätta sitt samvete genom att säga: ”Jag tänker inte åka dit, men jag kommer ändå att titta på öppningsceremonin på TV”, som en ledamot nyss sa. Som jag ser det är det inte det som problemet egentligen handlar om. Dessutom lägger jag märke till att ett antal ledamöter från olika politiska grupper och av olika övertygelser också har framfört sina åsikter i parlamentet om den dialog vi bör ha med de kinesiska myndigheterna.

Vilka svårigheter vi än står inför i nuläget måste vi fortsätta att göra det bästa av EU:s förbindelser med Kina. Bara ett starkt EU kommer att göra det möjligt för de två sidorna att bedriva öppna diskussioner – vilket vi alla har förespråkat – om alla frågor, till och med de som verkar vara de besvärligaste; Europeiska unionen väntade inte tills oroligheterna hade brutit ut i Tibet innan man inledde en sådan dialog. Vi vill upprätta en dialog med Kina kring ett växande antal frågor av bilateral och global relevans, som inte enbart handlar om handel – det är starkt missvisande att hävda något annat. Detta framfördes även av Benita Ferrero-Waldner. Vi behöver en omfattande dialog med Kina, för det är ett land som har en viktig roll att spela internationellt, och vi måste göra allt vi kan – även de olympiska spelen är ett medel för detta ändamål – för att se till att Kina integreras mer effektivt i världssamfundet.

Dessutom vill jag påpeka att vi kommer att behöva en strategisk dialog med Kina, särskilt vid det kommande toppmötet som ska hållas under det franska ordförandeskapet. Det var inte det franska ordförandeskapet som valde datum för detta toppmöte. Toppmötet kommer att ske under den senare halvan av 2008. Det är nu vår uppgift att se till att förberedelserna sker under bästa möjliga omständigheter, och detta toppmöte bör utgöra en möjlighet för partnerskapet mellan Kina och Europeiska unionen att ta upp nya frågor, i synnerhet frågor som handlar om åtgärder mot klimatförändringar och om miljönormer och sociala normer – som många av er har sagt.

Kinas beslutsamhet att spela en viktigare roll på den internationella arenan måste åtföljas av nytt ansvar på området för mänskliga rättigheter, på det sociala området och på området för miljöskydd. Vi är medvetna om detta, och vi är beredda att arbeta i riktning mot detta mål, och Europeiska unionen är utan tvivel den lämpligaste partnern för att hjälpa Kina att följa denna väg.

I detta avseende har president Sarkozy i sin roll som ordförande för Europeiska unionen, efter att ha rådgjort med sina kolleger och motparter och fått deras samtycke, åtagit sig ansvaret att föra en omfattande dialog mellan Europeiska unionen och Kina. Om Kina vill spela en större roll i världen måste landet åta sig det medföljande ansvaret. Många jämförelser har gjorts, till exempel av Daniel Cohn-Bendit. Jag lade märke till jämförelsen med Sovjetunionen under Brezjnev. Vill vi verkligen ha en konflikt mellan två fientliga block? Skedde det inte en del framsteg i dialogen som fördes även med detta stora land? Vi spelade en avgörande roll i att uppnå dessa framsteg, och det är också genom dialog och genom demokratisk utveckling som våra värderingar segrade, som alltid. Vi måste föra en utmanande dialog med Kina där inga ämnen är tabu, och vi måste uppmuntra landet att göra åtaganden på alla områden – politiskt, människorättsligt och socialt.

Vissa ledamöter har nämnt ämnet dödsstraff. Vi bör ta upp även denna fråga med Kina, men vi måste också ta upp den med alla de andra länderna, och jag hoppas att samma konservativa ledamöter som har yttrat sig om ämnet nu kommer att göra det igen. Jag vill påminna er om att det finns andra länder där dödsstraff används som har förbindelser med Europeiska unionen; men vi behöver emellertid ha denna omfattande dialog. Vi måste också gå försiktigt fram, och jag instämmer fullständigt i vad kommissionen sa riktat till rådet, att vi inte bör späda på de nationalistiska känslorna i Kina vid en tidpunkt då Kina är värd för ett mycket viktigt evenemang för hela landet, för ett land som försöker att integrera sig på den internationella arenan.

Det är i denna anda som president Sarkozy kommer att besöka Peking, fullt medveten om det ansvar hans nya roll innebär och om de europeiska värderingarnas natur, för att framföra detta budskap, och också för att visa att vi tror på en positiv utveckling i detta stora land och på dess integration på den internationella arenan. Vi har redan sett konkreta tecken på framsteg i Burma och i konfliktlösningen med Iran och med Nordkorea; dessa är alla områden där vi även behöver Kinas stöd. Detta omfattar helt klart mycket mer än rena handelsintressen.

Slutligen vill jag säga till Marco Cappato att i alla våra förbindelser, vare sig de är inom EU, med minoriteter, eller förbindelser mellan EU och vissa av dess partners, måste vi också ställa samma krav och vara försiktiga med att predika moral för hela världen.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort, för mycket har redan sagts.

Jag skulle bara vilja upprepa att förbindelsen med Kina är mycket mångfacetterad. Detta innebär att vi har en enorm räckvidd inom denna strategiska förbindelse. Utöver miljö, handel, kultur – eller alla våra andra olika sektorsinriktade samtal och dialoger – tar vi också mycket allvarligt på den oro kring mänskliga rättigheter som särskilt framförts här i dag. Vi tar allvarligt på dessa frågor, oavsett om de handlar om förkämpar för mänskliga rättigheter eller petitionärer i fängelse eller om tillämpningen av dödsstraffet. Det är sant att ett mycket stort antal människor avrättas. Vi har alltid framfört detta mycket tydligt, och även de utpekade fallen av tortyr och misshandel.

Vi har denna dialog om mänskliga rättigheter. Det är sant att den inte alltid är tillfredsställande, men vi har inget annat verktyg. Vi måste fortsätta vår dialog med Kina. På tyska har vi ett talesätt som lyder: Steter Tropfen höhlt den Stein (Ständigt droppande urholkar stenen). Detta är vad vi försöker att åstadkomma.

(Applåder)

  Talmannen. − Som avslutning på debatten har jag mottagit fem resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer undantagsvis att äga rum i morgon kl. 9.00 på grund av det franska ordförandeskapets presentation av sitt program.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Pleštinská (PPE-DE) , skriftlig. – (SK) OS i Peking närmar sig, men enligt den information jag har fått har situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättrats i Kina. Snarare tvärtom – den kinesiska regimen fortsätter att arrestera allt fler människor för att förebygga potentiella demonstrationer under de olympiska spelen.

Pressfriheten är mycket viktig eftersom det är oberoende medier som kan erbjuda ocensurerad information om den människorättsliga situationen i Kina. Det är därför grundläggande att oberoende tv-stationer som NTDTV också kan sända. Denna tv-station sänder dygnet runt sju dagar i veckan på kinesiska och engelska via satellit över Asien, Europa, Australien och Nordamerika. Det franska företaget Eutelsat som sänder NTDTV avbröt plötsligt signalen över Asien den 16 juni 2008, uppenbarligen på grund av påtryckningar från det kinesiska kommunistpartiet.

Jag vädjar till er, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, och hoppas att ni i kommissionens namn ska använda alla till buds stående möjligheter för att NTDTV:s sändningar över Asien ska återupptas. Jag uppmanar också det franska ordförandeskapet att i rådets namn förhindra begränsningar av yttrandefriheten i Kina.

Jag uppmanar de kinesiska myndigheterna att visa världen att det faktum att OS gavs till Peking har lett till att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina har förbättrats. Jag anser att öppnandet av Tibet för turister, journalister och alla medier är på riktigt och kommer att göra det möjligt att sprida ocensurerad information om situationen i området.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE) , skriftlig. – (HU) Utvidgningen är ett av EU:s mest framgångsrika politikområden och samtidigt kanske ett av de mest effektiva utrikespolitiska instrumenten som någonsin funnits. Varje utvidgning hittills har stärkt unionen och allmänt stabiliserat och anpassat de länder som blivit medlemmar. De fyra år som förflutit sedan utvidgningen 2004 har undanröjt den ogrundade oro och vilseledande information som föregick detta: utvidgningen är en överväldigande framgång och både tidigare och nya medlemmar har vunnit mycket på den. Tyvärr förnekar vissa politiker, antingen medvetet eller av ren dumhet, att utvidgningen har varit framgångsrik och vilseleder medborgarna i de gamla medlemsstaterna. Det är därför av största betydelse att samhället blir medvetet om fördelarna och vinsterna med utvidgningen.

Irlands avvisande av Lissabonfördraget är verkligen ett stort hinder mot ytterligare utvidgning av unionen. Jag tror fortfarande att EU snabbt kommer att hitta en lösning för att rädda Lissabonfördraget. Kroatiens medlemskap får emellertid inte fungera som gisslan: landets medlemskap är juridiskt möjligt även om Lissabonfördraget inte genomförs. Kroatien kan därför bli medlem i slutet av 2009 eller i början av 2010 beroende på framstegen i anslutningsförhandlingarna.

Förhållandet mellan utvidgningsstrategin och den europeiska grannskapspolitiken är en komplicerad fråga. I grunden instämmer jag i att våra europeiska grannländer som ännu inte kan bli medlemmar ska flyttas från en kategori till en annan, utifrån hur de har uppfyllt mätbara målsättningar. Samtidigt är det viktigt att unionen kan skydda sitt geopolitiska område av fri rörlighet, och när det gäller integrationsförmåga bör unionen själv besluta i några specifika fall vilka framtidsutsikter man erbjuder sina samarbetspartner.

12. Kommissionens strategidokument för utvidgningen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om kommissionens strategidokument för utvidgningen (2007/2271(INI)) (A6-0266/2008).

  Elmar Brok, föredragande. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vi måste säga att de tidigare utvidgningarna av Europeiska unionen har varit stora politiska och ekonomiska framgångar. Det råder ingen tvekan om det. När det gäller Rumänien och Bulgarien, herr kommissionsledamot, kommer vi säkerligen att ha separata diskussioner under de närmaste veckorna, men mina inledande kommentarer är generellt giltiga.

Samtidigt måste vi klargöra att när vi förhandlar med länder och lovar dem ytterligare förhandlingar så håller vi dessa löften och när vi ger ett land kandidatstatus innebär det att vi behandlar det som ett kandidatland. De löften som gavs i Thessaloniki måste infrias.

Samtidigt måste vi emellertid göra det klart att detta inte på något vis innebär en automatisk sekvens av händelser, utan att varje enskilt land måste uppfylla villkoren – Köpenhamnskriterierna – för medlemskap i unionen så att övergången blir framgångsrik både för ansökarländerna och Europeiska unionen som helhet.

Vi måste också fundera över om vi, i och med att vårt medlemsantal har ökat till 27 länder – och kanske Kroatien inom kort blir den 28:e medlemmen, kanske nu behöver en konsolideringsfas för att försäkra oss om att allt i EU faktiskt genomförs i rätt ordning. De som petar hål på Lissabonfördraget samtidigt som de stöder utvidgningen måste inse att de bedriver en politiskt inkonsekvent linje. Lissabonfördraget var faktiskt avsett som en förutsättning för den sista utvidgningsrundan, inte som en förberedelse för nästa. De som eftersträvar utvidgning men är emot Lissabonfördraget försöker faktiskt undanröja möjligheten till utvidgning. Det måste sägas mycket tydligt.

En annan punkt som är av yttersta vikt och som vi måste ta hänsyn till är att styrka inte beror enbart på ren storlek utan att inre sammanhållning, och med det menar jag att se till att inte överskrida vår förmåga, är en avgörande faktor, vilket historien har lärt oss. Den europeiska union vi vill ha är inte ett frihandelsområde utan en politiskt effektiv enhet. Det innebär att vår förmåga till intern reform är lika mycket en förutsättning för utvidgningen som interna reformer i ansökarländerna är en förutsättning för deras medlemskap. ”Fördjupning och utvidgning” har blivit standardbeskrivningen för denna dubbla process.

Samtidigt måste vi vara medvetna om den avgörande betydelse som det europeiska perspektivet har för länderna på västra Balkan, men även för Ukraina och andra länder, som en nyckel till en framgångsrik intern reformprocess i strävan efter mer demokrati och rättspraxis, när deras önskemål är starkare inriktade på Bryssel än något annat.

Under de förhållanden jag har beskrivit kommer emellertid denna väg inte att leda till omedelbart fullt medlemskap i samtliga fall eftersom dessa länder ännu inte är beredda och eftersom unionen inte heller är beredd ännu. I många fall kommer fullt medlemskap inte att vara en valmöjlighet.

Vi behöver därför nya instrument mellan fullt medlemskap och grannskapspolitiken så att dessa länders europeiska perspektiv inte endast ger dem hopp utan faktiskt kopplas ihop med verkliga framsteg inom sådana områden som frihandel och Schengensystemet. Vi behöver instrument som är utformade utifrån det europeiska ekonomiska samarbetsområdet där vi inleder frihandel med Efta-länderna, instrument som skulle göra det möjligt för partnerländer att anta 30, 50 eller 70 procent av gemenskapens lagstiftning och praxis.

Detta innebär att förhandlingarna om fullt medlemskap kan vara mycket korta. Sverige, Österrike och Finland tog den vägen, medan länder som Schweiz, Island och Norge följde en annan. Men vem är i dag medveten om att Norge är en del av Schengenavtalen och att Schweiz bidrar till unionens strukturpolitik i de nya medlemsstaterna? Med andra ord kan vi utveckla mycket nära förbindelser och sedan kan ett beslut fattas i respektive fall om båda sidor vill fortsätta detta nära samarbete på permanent basis eller om det ska vara en övergångsfas på vägen mot fullt medlemskap.

Till och med på västra Balkan skulle därför länder – dock inte Kroatien där det nu skulle vara ett fullständigt ologiskt steg – där anslutningen är en mer utdragen process kunna dra nytta av denna övergångsperiod och använda den som ett instrument. De måste erbjudas det valet.

Mina damer och herrar! Utifrån detta anser jag att vi skulle kunna förstärka det europeiska perspektivet och använda det som ett instrument som ligger mellan medlemskap och grannskapspolitiken och därmed utvidga området med stabilitet, fred och frihet i Europa utan att äventyra Europeiska unionens utvecklingspotential.

  Jean-Pierre Jouyet , rådets ordförande. − (FR) Herr talman! Rådet vill tacka Europaparlamentet och särskilt Elmar Brok för hans betänkande om kommissionens strategidokument för utvidgningen 2007 och utnyttja tillfället att välkomna den aktiva roll som parlamentet har spelat och dess ovärderliga bidrag till utvidgningsprocessen.

Elmar Broks betänkande visar att den senaste utvidgningen har varit framgångsrik både för Europeiska unionen och för de nya medlemsstaterna.

Vi anser att den har varit en framgång för EU och att den har gjort det möjligt att övervinna delningen av Europa och bidragit till att säkra fred och stabilitet på hela kontinenten. Den har bidragit till reformer och förstärkt de gemensamma principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt rättspraxis och marknadsekonomin.

En utvidgad gemensam marknad och ökat ekonomiskt samarbete har förstärkt välståndet och konkurrenskraften, vilket har gjort det möjligt för EU att bättre reagera på utmaningen med globaliseringen, och det har också underlättat utbytet med våra partner. Utvidgningen har definitivt gett EU större betydelse i världen och gjort unionen till en starkare internationell aktör.

Vår utvidgningspolitik är väletablerad och vi har tagit till oss lärdomarna från tidigare utvidgningar. I december 2007 samtyckte unionen till att en framtida utvidgningsstrategi skulle bygga på konsolidering av åtaganden, rättvis och strikt uppfyllande av villkoren och förbättrad kommunikation. Detta är fortfarande grunden för vårt synsätt på utvidgningen.

Unionen har dragit slutsatsen att för att den ska kunna behålla sin möjlighet till integration måste kandidatländerna vara beredda att fullt ut acceptera de skyldigheter som följer av anslutningen och unionen måste kunna fungera effektivt och göra framsteg, vilket Elmar Brok betonade i sitt anförande.

Dessa två aspekter är grundläggande om vi ska få ett omfattande och bestående stöd från allmänheten. Den bör mobiliseras genom större öppenhet och förbättrad kommunikation kring dessa frågor och jag räknar med att Europaparlamentet hjälper oss med detta.

Europeiska unionen kommer att uppfylla sina åtaganden när det gäller pågående förhandlingar.

Vad gäller Turkiet har den analytiska genomgången, det vill säga det första formella steget för respektive kapitel, fullgjorts för 23 kapitel, och för 8 av dessa har förhandlingar inletts.

Beträffande Kroatien har förhandlingar inletts om 20 kapitel och två av dem har tillfälligt avslutats.

Den 17 juni hölls mellanstatliga konferenser på ministernivå med Turkiet och Kroatien om att inleda förhandlingar med Turkiet om kapitel 6 ”bolagsrätt” och kapitel 7 ”lagstiftning om immateriella rättigheter” och med Kroatien om kapitel 2 ”fri rörlighet för arbetstagare” och kapitel 19 ”socialpolitik och sysselsättning”.

Vårt mål är att föra dessa förhandlingar framåt och jag vill erinra om att med tanke på våra förbindelser med Turkiet vill vi att reformprocessen ska fortsätta och påskyndas. På så sätt kommer förfarandet att vara oåterkalleligt och hållbart och vi ska fortsätta att på nära håll övervaka de framsteg som uppnåtts inom alla områden, särskilt när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna.

Naturligtvis måste framsteg också göras för att normalisera bilaterala förbindelser med republiken Cypern. När det gäller Kroatien går förhandlingarna bra, och i år har de gått in i en avgörande fas. Huvudmålsättningen är nu att fortsätta att vända de framsteg som gjorts till en fördel och öka reformhastigheten.

Europeiska unionen uppmuntrar därför Kroatien att fortsätta sina ansträngningar för att etablera goda förbindelser med grannländerna, inklusive arbetet med att finna avgörande lösningar som är acceptabla för båda parter och naturligtvis lösa de återstående bilaterala frågorna med våra grannländer.

Jag vill emellertid också ta tillfället i akt, om ni tillåter, att för ordförandeskapets räkning starkt fördöma de våldsamma händelserna i förmiddags utanför Förenta staternas ambassad i Istanbul och där offren var tjänstgörande polismän. För ordförandeskapets räkning fördömer vi denna förfärliga attack och naturligtvis står vi för närvarande i nära kontakt med de turkiska myndigheterna.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig först tacka Elmar Brok och utskottet för ett högst intressant betänkande.

Er debatt äger rum medan EU funderar över den situation som uppstått efter Irlands nej. Samtidigt påminner oss händelseutvecklingen i Sydösteuropa om vårt omedelbara ansvar för att främja stabilitet och demokrati på den europeiska kontinenten.

EU:s konsoliderade agenda för utvidgningen omfattar västra Balkan och Turkiet. Jag välkomnar betänkandets bestämda åtagande i riktning mot ett medlemskap. Kommissionen instämmer i många av betänkandets punkter, inklusive integrationskapaciteten, som definitivt är en viktig fråga att ta hänsyn till vid EU:s utvidgning.

Jag noterar med intresse betänkandets förslag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde plus (EEA +) för förbindelserna med länder som inte omfattas av den nuvarande utvidgningsagendan. Inför den ekonomiska globaliseringen verkar det rimligt att utvidga det europeiska rättsliga och ekonomiska området och därmed göra det större Europa starkare i form av mjuka föreskrivande befogenheter.

När det gäller västra Balkan och Turkiet, som är tydligt inriktade på medlemskap, bör EU inte införa nya mellanliggande stadier före kandidatur eller medlemskap. Det skulle bara skapa tvivel om EU:s åtaganden, och därmed försvaga den stimulans som krävs för demokratiska reformer.

Europeiska rådet i juni bekräftade på nytt sitt fulla stöd till det europeiska perspektivet på västra Balkan. Det är ett kraftfullt budskap: EU håller ord. Detta är också ett avgörande budskap till Turkiet. Processen inför anslutningen går framåt: ytterligare två kapitel inleddes i mitten av juni.

När det gäller Turkiet höll vi förra året processen levande tillsammans och tog oss igenom mycket grumliga vatten. Det var en seger som krävde vision och uthållighet.

Scenen var förberedd för framgång 2008 och för att återuppliva Turkiets EU-anslutningsprocess i år. Tyvärr fick vi inte uppleva ett sådant återupplivande, huvudsakligen av interna orsaker i Turkiet.

Vi i EU vill fortsätta processen enligt villkoren i förhandlingsramen. Turkiet behöver för sin del nu förbättra den demokratiska funktionen i sina statliga institutioner och arbeta i riktning mot de kompromisser som krävs för att fortsätta EU-relaterade reformer.

Jag hoppas verkligen att lugn och förnuft kommer att råda så att Turkiet kan undvika stagnation och i stället göra framsteg och fortsätta sin europeiska resa med en tydlig känsla av riktning och beslutsamhet.

Jag vill utnyttja detta tillfälle och säga några ord om dagens händelser i Turkiet och instämma med Jean-Pierre Jouyet i frågan. Kommissionen fördömer starkt kidnappningen av tre tyska turister i östra Turkiet och vi kräver att de friges omedelbart. Kommissionen fördömer starkt den våldsamma beväpnade attacken i Istanbul i förmiddags. Jag vill framföra mitt deltagande till familj och vänner till de poliser som dödades, och jag önskar den skadade polisen ett snabbt tillfrisknande.

Avslutningsvis kommer utvidgningen alltid att vara en långfristig ansträngning och politiska stormar måste ridas ut i Ankara, Belgrad, Bryssel och många andra huvudstäder i Europa. Vi kan inte ta några sabbatsår från detta arbete med fred och välstånd som är av grundläggande intresse för Europeiska unionen och dess medborgare. Jag hoppas jag kan räkna med ert stöd i detta hänseende.

  Marian-Jean Marinescu , för PPE-DE-gruppen. – (RO) Europeiska unionens utvidgningsstrategi bör bygga på den erfarenhet som samlats hittills och den nuvarande politiska och ekonomiska situationen. Tidigare utvidgningar har inneburit fördelar både för unionen och medlemsstaterna.

Vi bör emellertid notera att de länder som blev medlemmar i EU gick igenom olika förhandlingsperioder och har följt olika vägar i den verkliga integrationen i EU.

EU-institutionerna har haft svårigheter med att anpassa sig till det ökade antalet medlemsstater. Det finns argument för att fortsätta utvidgningen. Jag anser att det skulle vara till unionens nackdel om länder som de på Balkan eller Moldavien stod utanför unionen.

Länderna i östra Europa kan tillräkna sig historiska och geografiska överväganden när det gäller ett EU-medlemskap. Det finns ekonomiska krav som gör att vi inte kan skjuta upp utvidgningen, exempelvis energifrågan. Vi måste också hantera influenser från extern politik som kan få ogynnsamma återverkningar.

Vi behöver grannländer som utvecklar starka demokratier, funktionella marknadsekonomier och rättspraxis. För närvarande förverkligas grannskapspolitiken genom samarbets- eller associeringspakter, som omfattar åtgärder som liknar dem i förhandlingsprocessen, men på en mycket mindre påtaglig nivå. Jag anser att dessa överenskommelser bör innefatta och tillämpa förfaranden som är identiska med dem som finns i förhandlingskapitlen.

Jag är övertygad om att de länder som verkligen vill bli medlemmar i unionen skulle acceptera sådana villkor, även om de inte har undertecknat en preliminär överenskommelse som kandidatland, och fördelarna skulle vara mycket stora för båda parter. Vid utvidgningen kommer därför länderna att befinna sig i ett läge som gör att de snabbt kan integreras.

I syfte att konsolidera EU och komma fram till en ny utvidgning finns det emellertid ett obligatoriskt villkor: att reformera EU-institutionerna. Ratificeringen av Lissabonfördraget är därför ett krav som alla medlemsstater måste förstå och uppfylla.

Innehållet i Elmar Broks betänkande innebär klargöranden när det gäller de steg som unionen måste ta under nästa period, och som Europeiska kommissionen måste ta i beaktande.

  Talmannen . − Mina damer och herrar! Som ni märker väntar vi lite efter att talarna avslutat sina inlägg eftersom tolkarna har sagt att de behöver tio till femton sekunder, den tid det tar att återge talet, innan vi ger ordet till nästa talare.

Som ni förstår är det för att tolkningen ska nå alla på ett korrekt sätt.

  Jan Marinus Wiersma , för PSE-gruppen. – (NL) För min grupps räkning vill jag upprepa och instämma i det som rådets ordförande och kommissionsledamoten just har sagt om händelserna i Turkiet. För det andra vill jag tacka föredraganden för hur han har arbetat med oss för att förbereda denna debatt och för det tredje vill jag för min grupps räkning upprepa att enligt vår uppfattning – och rådsordföranden sa samma sak – har utvidgningen hittills visat sig vara en framgång och den bidrar betydligt till utvecklingen av en större union.

Jag vill betona detta faktum redan från början i mitt uttalande och Elmar Broks betänkande innehåller detsamma: vi står – som kommissionsledamoten sa – vid våra löften till Turkiet och till länderna på västra Balkan i vår diskussion om strategin för utvidgningen. Ingenting har därför förändrats i strategin gentemot dessa länder, men större uppmärksamhet kommer att ägnas åt hur anslutningskriterierna tillämpas och hanteras under förhandlingsprocessen.

För det andra håller vi med föredraganden om att större uppmärksamhet behöver ägnas åt unionens egen förmåga att ta in nya medlemmar. Å ena sidan begär vi mer av ansökarländerna under förberedelsefasen, men å andra sidan måste EU helt klart göra mer för att hantera anslutningen av nya medlemsstater korrekt. Och vi anser att detta innebär att vi måste komplettera de nödvändiga institutionella reformerna. Nicefördraget är inte en lämplig grund för en framgångsrik ytterligare utvidgning.

För det tredje, och det är i mina ögon det viktigaste: i betänkandet ser man också bortom den nuvarande utvidgningsagendan till länder som inte finns med i förteckningen över potentiella medlemmar. Vår befintliga europeiska grannskapspolitik är inte tillräcklig. Detta stämmer när det gäller våra grannländer i söder, och EU har lagt fram ett förslag för en Medelhavsunion, men det gäller fortfarande i ännu högre våra grannar i öst. Vi har dragit den tydliga slutsatsen att EU måste erbjuda mer än enbart grannskapspolitiken. Vi anser att den måste omfatta både förbindelser mellan dessa länder och unionen och bilaterala förbindelser mellan länderna. Svarta havet skulle vara en bra geografisk ram här, med en roll för både Ryssland och Turkiet. Utan dessa två länder kommer de stora utmaningarna och problemen i regionen inte att kunna lösas. Turkiet får en nyckelroll mellan Svarta havet och Medelhavet och det skulle innebära en möjlighet att visa hur viktigt Turkiet är i Europa och hur värdefullt det är för EU.

  Bronisław Geremek , för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! För det första vill jag stödja rådets och kommissionens ståndpunkt om de dramatiska händelserna i Turkiet. Denna viktiga fråga är ämnet för vår diskussion i dag.

I Elmar Broks betänkande bekräftas innehållet i Europeiska unionens utvidgningsstrategi. Jag säger detta som medborgare i ett land som har dragit nytta av denna strategi. I betänkandet slås fast att de nya anslutningarna till EU har varit framgångsrika. I betänkandet slås också fast att de europeiska nationer som vill bli medlemmar i EU och är beredda att uppfylla inträdeskriterierna kommer att få stöd från EU. Konceptet med integrationskapacitet, som är ett villkor för ett beslut om anslutning, har definierats korrekt i betänkandet.

Kanske det också bör sägas att de som förväntade sig att Europaparlamentet skulle avisera ett slut på EU:s utvidgning och införa något slags ersättning för fullständigt medlemskap har blivit besvikna. EU expanderar och ökar i styrka. Det gladde mig mycket att höra kommissionsledamot Olli Rehn säga att vi inte ska skapa några nya väntrum för länder som vill bli medlemmar i EU, utan låta dem ansöka om direkt medlemskap i salongen. Vi måste emellertid tänka på att EU-medborgarna måste förstå och stödja framtida utvidgningar. Det är en avgörande del av EU:s förmåga att acceptera nya medlemsstater och även en faktor som ökar medborgarnas tillit till EU. Vi vet att det finns en förtroendekris för närvarande. Vi vet också att EU kommer att ta sig ur krisen. Jag hör till dem som tror på styrkan i de europeiska idéerna och gemenskapens institutioner.

Syftet med den utvidgningsstrategi som Europaparlamentet i dag noggrant överväger är att konsolidera EU:s inre styrka och bemöta de europeiska medborgarnas önskemål. Unionen har svarat på samma sätt som den svarade på önskemålen från Centraleuropa 2004.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Min största invändning mot betänkandet vi diskuterar i dag är bristen på en tydlig plan för att öppna Europeiska unionen mot öster. Här skulle jag vilja peka på en brist på konsekvens i parlamentets agerande. Förra året antog vi ett betänkande som utarbetats av min kollega Michał Kamiński och som handlade om att lägga fram en tydlig framtida plan om medlemskap för Ukraina. Det dokument vi i dag diskuterar blir nog snarare en varningsklocka i de länder som överväger att bli medlemmar i EU, särskilt vårt närmaste grannland Ukraina. Ett betänkande där man talar om behovet av att stärka unionens förmåga att acceptera nya länder bromsar faktiskt ytterligare utvidgning av EU. Naturliga kandidater såsom ukrainarna, en europeisk nation, erbjuds ett alternativ av tveksamt värde i stället för fullt medlemskap.

Om vi beaktar våra geostrategiska intressen bör det vara en prioritering för oss att ha närmast möjliga samarbete med Ukraina. I denna situation skulle det vara bättre att erbjuda Kiev en öppen dörr till Europeiska unionen, snarare än att fördunkla möjligheten till medlemskap och därmed tvinga ut Ukraina i en omloppsbana kring Ryssland. Det gäller framför allt i dag när hotet från Kreml blir mer akut för Ukraina.

  Gisela Kallenbach , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka Elmar Brok som har tagit sig an processkonceptet i sitt betänkande. Jag ser en strategiförändring mellan arbetsdokumentet och det aktuella betänkandet och det är rätt och riktigt.

Tidigare utvidgningar har varit en framgång för hela gemenskapen, även om viss kritik behövs här och där. Också det är rätt och riktigt. Utvidgningsprocessen är emellertid inte avslutad. I likhet med flera andra talare skulle jag vilja nämna västra Balkan som inte får bli ett svart hål, omgivet av unionens medlemsstater. Det ligger i vårt intresse att undvika det. Vi behöver en entydig utvidgningsstrategi, inte en som varierar beroende på omständigheterna.

EU måste vara en tillförlitlig och trovärdig partner. Detta innebär också att vi måste vara beredda att själva genomföra reformer. Om det för närvarande finns frågetecken om denna vilja behöver vi inleda en kritisk egenanalys. Det är vårdslöst och falskt att skylla varje tecken på euroskepticism på tidigare utvidgningar och trötthet. Låt oss därför vakna upp! Låt oss arbeta för en balanserad, ekonomisk, social och miljömässig utveckling, och låt oss förmedla omfattningen av det ekonomiska, kulturella och historiska berikande som följer av utvidgningen. Låt oss också berätta för människor vad det skulle kosta om en ny katastrof uppstod vid våra gränser eller inom Europa.

Genom att ha tydliga målsättningar och diskutera dem fullt ut och öppet skapar vi tillit. Unionen skapar också tillit genom att hålla sina löften, och jag förväntar mig att vi gör det genom att godkänna detta betänkande.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Efter de första anslutningsvågorna 2004 och 2007 stagnerar nu utvidgningen. Kroatien måste vänta till 2011, Makedonien kommer inte att bli medlem förrän tidigast 2014 och för de övriga fem länderna på västra Balkan är väntetiden ännu längre. Förhandlingar pågår med Turkiet, men det är möjligt att Turkiet inte kan bli medlem ännu på flera årtionden.

När nu alla stater som tidigare stod under sovjetiskt inflytande har blivit medlemmar förefaller Europeiska unionen lida av utvidgningströtthet. Bakom debatten om utvidgning och grannskapspolitik finns två olika sätt att tänka. Ett är att EU är en världsmakt och en superstat som successivt tar över beslutsmakten alltmer i frågor som påverkar medlemsstaterna. Denna superstat vill göra grannländerna beroende av den, utan att ge dem inflytande som likvärdiga partner inom unionen. Länder som inte har gjort de nödvändiga anpassningarna eller vars ekonomi är svag kommer inte att få bli medlemmar. De måste hållas utanför unionen men blir ändå godtyckligt indragna i EU-områdets inflytande där de inte har någon röst. Min grupp avskyr den taktiken.

Det andra synsättet är ett samarbete som innefattar olika och likvärdiga partner. Unionen är öppen för alla europeiska stater som vill bli medlemmar och som uppfyller erforderliga kriterier såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Denna form av union försöker inte hitta vägar att införa beslut som saknar stöd i medlemsstaterna, utan försöker lösa sina medborgares gränsöverskridande problem genom samarbete. Detta slags union är den som bäst passar syftet och har störst chans att överleva på lång sikt.

  Georgios Georgiou , för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Elmar Broks strävanden är verkligen lovvärda och jag vill tacka honom för hans inlägg där han gav några mycket användbara förklaringar.

Trots de lovvärda strävandena är emellertid denna brådska hos Europeiska unionen att ännu en gång på måfå införliva nya stater oförklarlig.

I vilken union och i vilket Europa skulle de bli medlemmar? I ett Europa med höga oljepriser, höga livsmedelspriser, arbetslöshet – ett eländigt Europa om ni så vill? Vad är det vi vill åstadkomma? Ska vi inrätta ett nytt nätverk av interkontinentalt elände?

Det kan inte ligga i Europas intresse. Jag tror att det skulle kunna ligga i andras intresse. Vi måste komma ihåg resultatet av den irländska folkomröstningen, vilket sannolikt inte skulle medge sådana förenklade utvidgningar som de vi har valt.

  Irena Belohorská (NI) . – (SK) Jag vill tacka föredraganden för hans arbete om detta aktuella ämne, som syftar till att lösa en mycket känslig fråga för dagens EU.

Utvidgningen med 10 nya medlemsstater 2004 och med ytterligare två 2007 var definitivt en framgång för både Europeiska unionen och de länder som blev medlemmar. EU:s konkurrenskraft och betydelse växer, tack vare ökad mänsklig och ekonomisk potential. Jag kan emellertid lugnt säga att trots detta faktum känner de 12 medlemsstaterna fortfarande hela tiden skillnaderna mellan dem och de 15 gamla medlemsstaterna. Vi talar om diskriminering och denna diskriminering orsakas av en brist på mognad, oavsett om den är ekonomisk eller social. Jag häpnar emellertid över att utvidgningen presenteras som ett skäl till varför Lissabonstrategin måste ratificeras.

Mina damer och herrar! Nicefördraget är dött. Det är ett dokument som hör till historien och som inte är tillämpligt på dagens politiska liv. Det har förlorat sitt syfte att fungera som kontrakt mellan de 15 gamla medlemsstaterna. I dag är vi 27 och därför måste Lissabonfördraget ratificeras, inte på grund av utvidgningen. Utvidgningen kan uppnås genom ett separat bilateralt fördrag mellan EU och medlemsstaterna.

  Charles Tannock (PPE-DE) . – (EN) Herr talman! Mitt land Storbritannien var ett av de tre länder som blev medlemmar under den första utvidgningsvågen redan 1973. Sedan dess har mitt parti, de brittiska konservativa, aktivt stöttat utvidgningsprocessen till de nuvarande 27 medlemsstaterna.

Utvidgningen breddar EU:s inre marknad och skapar fler möjligheter till ekonomisk tillväxt och handel. Den skapar också fler arbetstillfällen och social stabilitet och ger EU en starkare röst på den globala scenen. Utvidgningen konsoliderar EU:s värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och rättspraxis i dessa nya medlemsstater, vilket vi har upplevt förut med de tidigare diktaturerna i Spanien, Grekland och Portugal som då blev medlemmar och de forna kommunistländerna i Warszawapakten som blivit medlemmar senare.

För dem som ifrågasätter EU:s utveckling mot en ännu närmare union borde utvidgningen teoretiskt åstadkomma ett bredare, lösare sammansatt och mer flexibelt Europa och mer debatt om EU:s framtida inriktning. President Nicolas Sarkozy har som tjänstgörande rådsordförande tagit upp frågan om utvidgningen i samband med förlamningen av Lissabonfördraget, som sedan avvisades genom den irländska folkomröstningen. President Sarkozy har sagt att den planerade utvidgningen till Kroatien inte kan ske utan Lissabonfördraget. Jag anser att det är ett misstag och ett försök att hålla fördraget levande.

Jag är övertygad om att det går att hitta ett sätt för Kroatien att bli medlem i EU utan Lissabonfördraget. Det finns utan tvekan andra aspekter av fördraget som man kommer att försöka genomföra utan ratificeringsdokumenten. Det är nu tydligt att européerna vill ha mindre fokus på institutionellt plottrande och mer på att propagera för EU genom att återknyta kontakten med folket.

Personligen stöder jag en framtida utvidgning till västra Balkan och så småningom även till Ukraina, Moldavien och förhoppningsvis ett demokratiskt Vitryssland. Det är ett påtagligt exempel på det goda som EU kan ge sitt folk.

  Hannes Swoboda (PSE) . – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att framföra mitt uppriktiga tack till Elmar Brok för hans vilja att inleda ett mycket konstruktivt samarbete. Budskapet är tydligt: utvidgningsprocessen kommer inte att avbrytas, men vi måste alla göra ännu mer för att förbereda oss. Det gäller både de av oss som befinner oss i Europeiska unionen och de som vill komma in. Bättre förberedelser innebär naturligtvis också institutionella reformer och konsolidering av EU. Jag behöver knappast tillägga att bättre förberedelser även innebär otvetydig acceptans av Köpenhamnskriterierna, vilka måste tillämpas och förstärkas och inte bara införlivas i stadgarna.

Jag är också mycket tacksam mot Elmar Brok för att han tillsammans med Jan Marinus Wiersma har tagit till sig vår idé om en Svartahavsunion, låt vara kanske i en något mer försiktig form. Det handlar om att vi måste sända tydliga signaler till Ukraina och till övriga länder i Svartahavsregionen som omfattas av grannskapspolitiken. I syfte att hjälpa dessa länder är det emellertid också viktigt att Turkiet och Ryssland omfattas av detta samarbete. Jag uppskattar verkligen det franska ordförandeskapets idéer om en Medelhavsunion, men vi får inte ställa Svartahavsregionen åt sidan. Vi måste flagga för det även där och EU måste komma med lämpliga samarbetsförslag.

När det gäller länderna på Balkan lägger Elmar Brok fram några förslag i sitt betänkande. Precis som han betonade tydligt och exakt i dag är dessa erbjudanden frivilliga. ”Vänta lite med era reformer – det finns gott om tid” är ett budskap som ingen borde få från oss. Nej, reformerna måste påskyndas i Kroatien och naturligtvis även i andra länder. Särskilt när en ny regering installeras, vilket nu har hänt i Serbien, måste vår signal vara tydlig. Den måste innebära följande: ”Vi vill ha er i Europeiska unionen så snart som möjligt, men vi kan inte erbjuda ett alternativ till er reformprocess. Ni måste själva fullfölja den och ni måste tillämpa en proeuropeisk strategi.”

Unionen är ofullständig utan länderna på Balkan i sydöstra Europa, men arbetet måste genomföras i de länderna och det måste göras så snart som möjligt så att vi kan bygga ett nytt Europa tillsammans.

  István Szent-Iványi (ALDE) . – (HU) EU:s historia har hittills bestått av en kontinuerlig utvidgning och denna utvidgning är också ett av de mest uppenbara bevisen för Europeiska unionens framgång och dragningskraft. Samtidigt kan en slags trötthet och apati från utvidgningen förnimmas mer och mer i den allmänna opinionen. Det ger oss alla ett bra skäl att hantera frågan om utvidgning realistiskt.

Realism får emellertid inte innebära skepticism. Det får inte innebära att utvidgningsprocessen stannar upp, och ännu mindre får det innebära att nya anslutningsvillkor utarbetas som inte kan uppfyllas eller att de skyldigheter som tidigare fanns upprepas, eftersom detta skulle undergräva vår trovärdighet. Alltsedan den irländska folkomröstningen har det varit vår huvudsakliga uppgift att bevisa att EU fortfarande fungerar och att utvidgningen fortfarande är ett viktigt och verkligt mål för EU. Det är minst lika viktigt för medlemsstaterna som för de länder som vill bli medlemmar. Tack.

  Konrad Szymański (UEN) . – (PL) Herr talman! Vår utvidgningspolitik har börjat handla mer om akademisk jargong än om politik. Teorin om utvidgningskapaciteten är endast en rad förevändningar för fullständigt godtyckliga och politiska beslut för att stänga unionen för världen. Det är en dålig och fördärvlig inriktning för Europa eftersom det är den här utvidgningen som har gett EU tyngd på den internationella arenan och gjort det möjligt för unionen att sprida sin sociala, politiska och ekonomiska modell.

Om vi antar betänkandet sänder vi en negativ signal till Kiev och Tbilisi och vi försvagar de västvänliga och proeuropeiska krafterna där. För att samla stöd till fördragsreformer förklarade man bland annat i Polen att de var grundläggande för utvidgningen. Det är därför ännu mer förvånande att höra att trots att vi accepterat Lissabonstrategin måste vi arbeta med ännu fler fördragsreformer i samband med ytterligare utvidgningar.

Herr Brok, er presentation var sannerligen bättre än betänkandet men var snäll och berätta en sak för mig: hur många reformfördrag måste vi godta innan ni anser att vi är beredda att acceptera Ukraina i Europeiska unionen?

  Adamos Adamou (GUE/NGL) . – (EL) Herr talman! Vår åsikt om utvidgningen är att folken i Europa har rätt att ansöka om anslutning till EU om de vill under förutsättning att de uppfyller de nödvändiga kriterierna.

Vi stöder samma princip när det gäller Turkiet, vars anslutningsprocess också påverkar Cypernfrågans lösning. Vi insisterar dock på att Turkiet måste uppfylla sina åtaganden gentemot EU för att anslutningen ska kunna genomföras.

Eftersom EU inte gör några undantag från skyldigheten att uppfylla sina egna åtaganden innebär det att Turkiet till fullo måste uppfylla principerna om internationell rätt, FN:s resolutioner och gemenskapsrätten samt upphöra med ockupationen av Cypern, öppna sina hamnar och flygplatser för cypriotisk trafik och dra tillbaka sitt veto så att republiken Cypern kan delta i internationella forum och överenskommelser.

I synnerhet just nu efter initiativet från den nyvalde presidenten Demetris Christofias och ansträngningarna från de båda ländernas ledare, bör Turkiet uppfylla dessa principer och avstå från att lägga hinder i vägen för den nya fasen i Cypernfrågan.

  Gerard Batten (IND/DEM) . – (EN) Herr talman! I betänkandet medges det att utvidgningen inte oreserverat har varit framgångsrik. Elmar Brok erkänner att om inte den nuvarande EU-politiken ändras väsentligt kan EU:s inre sammanhållning undergrävas av utvidgningen.

EU har släppt in länder trots att man varit väl medveten om att inträdeskriterierna inte varit uppfyllda, exempelvis Rumänien och Bulgarien. Detta kan mycket väl upprepas med ännu fler östeuropeiska stater och Turkiet.

Medlemsstaterna utsätts för oerhörda påfrestningar, exempelvis Storbritannien, till följd av okontrollerad, obegränsad och urskillningslös invandring som beror på den fortsatta EU-utvidgningen.

Detta är bara ett av skälen till att fientligheten gentemot EU ökar bland medborgarna. Elmar Broks lösning är att föreslå en massiv propagandabudget för att övertyga människor om utvidgningens fördelar. Lösningen för Storbritannien är att lämna EU och återfå kontrollen över sina gränser.

  Philip Claeys (NI) . – (NL) Kommissionsledamot Olli Rehn upprepade alldeles nyss att Turkiet har klara utsikter till fullt medlemskap i EU och att inga nya krav bör ställas. Jag föreslår att kommissionsledamoten tar en ordentlig titt på Eurobarometerundersökningarna. Det finns inget demokratiskt stöd för den turkiska anslutningen. Klyftan mellan politikerna och folket ökar oavbrutet och blir bredare och djupare. Man lovade att förhandlingarna skulle skjutas upp om det var uppenbart att Turkiet inte levde upp till sina åtaganden. Detta löfte har brutits. Man lovade även att förhandlingarna skulle fortskrida i takt med reformprocessen i Turkiet. Detta sker inte heller. Reformprocessen i Turkiet har avstannat helt och ändå beslutades det för två veckor sedan att öppna två nya förhandlingskapitel. Detta glapp mellan ord och handling kan bli ödesdigert för EU om inte vår politik och inställning förändras radikalt.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE) . – (PL) Herr talman! EU är redan i dag mycket stort, men är fortfarande ofullständigt. För att vara en sammanhållande kraft måste ett förenat Europa baseras på gemensamma värderingar och en välvillig inställning från dess invånare. För att uppnå de mål vi själva har satt upp, som bättre ekonomi, större politiskt inflytande på det internationella planet, bättre demografi och bättre livskvalitet, finns det vissa villkor som måste vara uppfyllda. När det gäller de punkter som vår kollega Elmar Brok framfört är det naturligtvis viktigt med en ökad intern integration. EU:s medlemmar måste också vilja fortsätta utvidgningen och naturligtvis måste kandidatländerna uppfylla de nödvändiga kriterierna. Hur ser då strategin för utvidgningen ut? Jo, helt enkelt att motivera kandidatländerna att anstränga sig, att samarbeta med dem och att stödja dem med hjälp av olika instrument, exempelvis den europeiska grannskapspolitiken.

Den östliga dimensionen är viktig för oss eftersom en stor del av Europa i detta område inte är med i det egentliga Europa, det vill säga inte med i EU. Den enda utvägen här är att försöka lära känna våra östra grannländer och bana väg för rättsliga, ekonomiska och sociala aspekter. I allt detta är det viktigt med gemensamma värderingar, eller åtminstone möjligheten att ha gemensamma värderingar. Jag tycker det verkar som det största sociala och politiska experimentet i världshistorien, nämligen fullbordandet av ett förenat Europa, har en verklig chans att lyckas. Jag är övertygad om det.

  Véronique De Keyser (PSE) . – (FR) Herr talman! Det finns en berömd målning av den belgiske konstnären René Magritte som föreställer en pipa och under den står det ”detta är ingen pipa”. Hur magnifik målningen än är kan pipan ändå aldrig rökas.

Med Elmar Broks betänkande är det likadant. Trots sin titel är det inte en utvidgningsstrategi, för det handlar inte om strategin eller om medborgarnas vanligaste frågor. Varför ska EU utvidgas? I vilken riktning? Vilken risk innebär det och vilka fördelar? Det som Elmar Brok talar om är en konsolideringsmetod, en defensiv taktik. Utvidgningen är helt enkelt ett kontrakt mellan EU och kandidatländerna. De senare måste uppfylla Köpenhamnskriterierna och EU måste visa sin förmåga att absorbera dem.

Och det är detta som är problemet. Eftersom EU är fast i det alltför snäva Nicefördraget, som inte går att komma runt, är det inte redo för ytterligare utvidgning. Följaktligen borde krisen i EU-institutionerna leda till att utvidgningen skrinläggs. Det är många europeiska medborgares åsikt och till viss del även min.

Vi måste emellertid vara försiktiga eftersom dessa åsikter kan bli farliga lösryckta ur sitt sammanhang och utan koppling till ambitiösa strategier. De banar väg för alla som är redo att förkasta ett nytt fördrag, vilket slår tillbaka på oss själva, att säga nej till Turkiet eller till och med till länderna på Balkan – de banar väg för alla nationalister som misstror utlänningar som i framtiden skulle kunna kalla sig européer. För dem är dessa åsikter endast ett spel för gallerierna – de är varken för utvidgning eller större djup.

Vi måste visa våra medborgare att den successiva utvidgningen har gynnat EU, att kulturell mångfald är en välsignelse och att invandringen är vår demokratiska framtid. Vi måste se längre än till den institutionella krisen. Den är varken ett tecken på en seger för EU-skeptikerna eller för vänstern, utan visar på en ganska neslig kraftlöshet som alla riskerar att drabbas av. I Elmer Broks betänkande hanteras denna kraftlöshet på ett klokt sätt, vilket jag gratulerar honom till, men sorgligt nog leder det inte framåt.

  Inese Vaidere (UEN) . – (LV) Mina damer och herrar! Resultatet av EU:s utvidgning är positivt och det är därför avgörande att vi skapar rätt förhållanden för att utveckla detta. Våra institutioner och regeringar borde förmedla ärlig och fullständig information till allmänheten om såväl fördelar som risker med utvidgningen. Medborgarna måste känna sig säkra på att utvidgningen inte äventyrar deras möjligheter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur, sin tro och sina traditioner och de måste känna sig säkra på att deras välfärd och värderingar inte hotas. Om nuvarande nationer bland medlemsstaterna är tillfreds i sina länder orsakar tillströmningen av invandrare inte så mycket oro och utvidgningsprocessen betraktas allmänt som någonting positivt. Vi måste lyssna på medborgarna och vi måste skapa dialog. Jag stöder olika typer av samarbete med potentiella medlemsstater. Utöver en ärligare syn på EU:s integrationsförmåga, som på ett lyckat sätt förklaras i betänkandet, skulle det även leda till en tydlig färdplan för våra partnerländer. Tack.

  Doris Pack (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU kan inte uppfylla sin roll som en pålitlig och stabil global partner om det inte förblir handlingskraftigt och driver en renodlad strategi som uppfyller de olika ländernas särskilda behov. Vi kan inte låta alla våra grannländer bli medlemmar och det är därför vår skyldighet att erbjuda dem ett attraktivt och lönande alternativ även om det endast gagnar deras egna intressen.

Vi måste utforma en effektiv grannskapspolitik som är värd sitt namn. Att vi har öppnat våra utbildnings-, kultur- och ungdomsprogram och skapat ett särskilt ekonomiskt område är exempel på ett sådant förfarande. De alternativ som nämns i Elmar Broks utmärkta betänkande måste därför till fullo utvecklas och realiseras så snabbt som möjligt. Det är det enda sättet att främja stabilitet, fred, respekt för mänskliga rättigheter och ekonomiska reformer i våra grannländer.

Situationen på västra Balkan är annorlunda eftersom dessa länder länge har haft klara utsikter till medlemskap. En blick på kartan räcker för att konstatera att de befinner sig i själva hjärtat av EU, det vill säga de är omgivna av medlemsstater. Vår politik där baseras på logiska steg. Ett av länderna förhandlar redan om EU-anslutning, medan andra har ingått stabiliserings- och anslutningsavtal med EU – alla utom Kosovo. Vårt politiska agerande blir ett avgörande test för vår trovärdighet inom utrikespolitiken och en garanti för varaktig fred och stabilitet inom EU.

Jag tycker inte om att Turkiet och Kroatien alltid omnämns i samma andetag. Deras villkor och bakgrund är helt olika, vilket alla borde vara medvetna om. Kroatien är det första landet på västra Balkan vars anslutningsförhandlingar kan avslutas år 2009. EU borde påskynda Kroatiens anslutning och därmed ge en signal till Makedonien, Albanien, Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Kosovo att de viktiga och ofta plågsamma sociala, rättsliga och ekonomiska reformerna är värda mödan.

Ansvaret för dessa länders framtida anslutning ligger emellertid huvudsakligen på deras egna politiker, som ansvarar inför väljarna i sina respektive länder.

  Libor Rouček (PSE) . – (CS) Mina damer och herrar! Det är föredragandens, rådets och kommissionens ståndpunkt att de tidigare utvidgningarna i allmänhet varit mycket framgångsrika. Jag instämmer helt och hållet. Mitt eget land Tjecken är ett exempel på detta. Det vinner ofantligt på sitt medlemskap och håller snabbt på att komma ifatt de ekonomiskt mest avancerade länderna. Trots detta ifrågasätter vissa människor i landet, även president Vaclav Klaus, ständigt EU-medlemskapet liksom EU:s existens överhuvudtaget. I grannlandet Österrike uttrycks liknande åsikter. Även om utvidgningen ledde till att det skapades 150 000 arbetstillfällen i detta land med åtta miljoner invånare tycker endast 28 procent av österrikarna att landets EU-medlemskap är någonting positivt. Jag vill därför poängtera en aspekt i Elmar Broks betänkande, nämligen behovet av att införa en övergripande kommunikationsstrategi för att informera allmänheten om syftet med utvidgningen, både dess fördelar och eventuella framtida nackdelar. Detta är den viktigaste frågan för mig, med undantag för ratificeringen av Lissabonfördraget och att vi måste stå fast vid våra löften i Solun 2003, i synnerhet gentemot länderna på västra Balkan.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN) . – (PL) Herr talman! I det betänkande om utvidgningsstrategin som vi debatterar hänvisas till en klausul i Romfördraget, enligt vilken ”varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem av gemenskapen”. Vi noterar med viss tillfredsställelse signalerna att godkänna det polska och svenska initiativet till ett östligt partnerskap, inklusive närmare samarbete med våra grannländer i öster, exempelvis Ukraina och Vitryssland. Det bör poängteras att Ukraina förväntar sig fullt medlemskap. I samband med prioriteringarna för det franska ordförandeskapet, som inriktas på kontakter med EU:s grannländer i syd, måste vi även stärka vårt östliga partnerskap för att förhindra att utrikespolitiken blir starkt asymmetrisk. Ett av instrumenten skulle kunna vara att inrätta en parlamentarisk församling för partnerländerna i öst, det så kallade Euronest. Att sätta ett sådant förslag överst på agendan skulle förstärka signalen till våra grannländer i öster och deras vilja att bli medlemmar i gemenskapen. Vi måste klart uttrycka att dessa inte bör hållas tillbaka och kopplas samman med Lissabonfördragets sammanbrott, som vissa högre europeiska politiker nu är på väg att göra.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE) . – (EL) Herr talman! Jag vill lyckönska Elmar Brok till betänkandet som innehåller en hel del sanningar. Själv är jag inte så optimistisk inför de nya anslutningarna och en ny utvidgning inom den närmaste framtiden, med undantag för Kroatien. Vi vill ju emellertid att världen omkring oss ska vara politiskt och ekonomiskt stabil. Vi vill att det ska råda fred och välstånd. Vi vill att världen omkring oss ska vara frisk och sund.

Ett verktyg som kan bidra till detta är den europeiska grannskapspolitiken, vilket också nämns av Elmar Brok. Men den europeiska grannskapspolitiken skapar inte partner i ett gemensamt företag. Den baseras på EU:s bilaterala förbindelser med vart och ett av dessa länder och det tycker jag är dess svaghet. Vi måste därför skapa någonting som är mer än bara ett grannskapsförhållande men inte riktigt en medlemsstat. Mitt förslag att skapa ett europeiskt samvälde är ett steg i denna riktning. Det skulle vara ett slags förstärkt samarbete, en zon med länder som gränsar till EU som anammar ett europeiskt synsätt.

Det skulle göra det möjligt att både förstärka säkerheten och öka EU:s internationella anseende. Det skulle kunna vara ett alternativt verktyg till utvidgning och skulle göra det möjligt för oss att öka vårt inflytande i de berörda grannländerna vid en tidpunkt då det finns uppenbara protester mot en ytterligare utvidgning.

Slutligen vill jag tillägga att även om förslaget kan verka mycket ambitiöst anser jag att det är dags för EU att höja sin status och öka sitt inflytande och jag anser att detta är ett sätt att åstadkomma det.

  Adrian Severin (PSE) . – (EN) Herr talman! En strategi måste ha ett avgränsat syfte. Att EU:s syfte med utvidgningspolitiken är tvetydigt är ett hinder som ingen föredragande kan övervinna. Betänkandet faller offer för denna tvetydighet.

Vår plikt och vårt ultimata syfte är att garantera säkerheten för våra medborgare. Våra medborgare känner sig inte trygga. För att kunna skydda dem måste EU vara en maktfaktor. För att kunna vara en maktfaktor i en global värld måste EU både utvidgas och genomföra interna reformer. Eftersom vi inte har lyckats förmedla till våra medborgare att deras nuvarande rättigheter inte är hållbara tror de att rättigheterna kan bevaras om de motsätter sig både utvidgningar och reformer. Under dessa villkor äventyras EU:s framtid.

Utvidgningen är inte en eftergift mot kandidatländerna. Vissa av dem, exempelvis Ukraina, Serbien, Moldavien och Turkiet har alternativ – kanske inte lika bra men dock alternativ. I dessa fall konkurrerar vi med andra. Vissa av ländernas interna problem skulle kunna lösas på ett bättre sätt utanför snarare än inom EU. Om vi inte erbjuder dem utsikter till medlemskap kan vi inte trygga våra medborgare.

Det är inte kandidatländerna eller de nya medlemsstaterna som är hårdsmälta utan vår matsmältning som är för långsam. Om vi inte snabbt hittar ett matsmältningsbefordrande medel blir vi tvungna att svälta länge.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE). - Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag tycker att det är bra att vi fastslår att utvidgningen är en framgång. Jag är glad att vi åter bekräftar att länder som vi tidigare har gett klara löften och ett klart EU-perspektiv fortfarande har det. Jag är dock riktigt oroad över att tonen blir allt kallare för varje gång som vi diskuterar utvidgningen. Allt oftare används ord som adekvat, absorptionsförmåga, politisk konsolidering, risker för social och ekonomisk sammanhållning. Det är ord som i mina öron inte låter vare sig som en vision eller som ett mål utan snarare som ett sätt att gardera oss för eventuella framtida utvidgningar. Allt oftare åberopas utvidgningströttheten hos opinionen i våra länder, men det görs inte tillräckligt för att ändra den opinionen.

Det är inte en slump att det var just Tyskland och Frankrike som under århundraden krigade med varandra som också var de som startade hela EU-projektet. Det är inte en slump att det var just Frankrikes och Tysklands ledare som hade en vision om Europas framtid. De förstod att Europeiska unionen främst är ett freds- och säkerhetsprojekt, mycket mer än enbart ett ekonomiskt projekt. Det är denna vision och den typ av ledarskap som jag efterlyser mer och som jag så ofta saknar här. Därför uppskattar jag kommissionsledamot Rehns tydlighet med att vi inte får skapa ett väntrum för länder som aspirerar på att bli medlemmar och att utvidgningen har sin framtid. Det tackar jag kommissionsledamoten särskilt för.

  Vural Öger (PSE) . – (DE) Herr talman! Jag anser att den europeiska utvidgningen är en stor framgångssaga. Inom femtio år har EU lyckats skapa en fredlig, demokratisk och blomstrande kontinent. Vad som slår mig när det gäller betänkandet om EU:s utvidgningsstrategi är att det även inriktas på förbindelserna mellan EU och länder som inte har utsikter till medlemskap.

Detta försök att urvattna utvidgningsstrategin och blanda den med den europeiska grannskapspolitiken utgör ett problem. I betänkandet avhandlas många mycket intressanta och väsentliga frågor med många bra argument, men de hör snarare hemma i ett betänkande om den europeiska grannskapspolitiken än om utvidgning. Jag tänker exempelvis på förslagen om en union för Medelhavsområdet och en union för Svartahavsområdet. EU:s utvidgningspolitik bör vara helt åtskild från den europeiska grannskapspolitiken. Tyvärr måste jag säga att betänkandet innehåller vissa mycket vaga och till och med förvirrande uttalanden som lämnar utrymme för olika tolkningar.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE) . – (ES) Herr talman! Elmar Broks betänkande handlar om en av EU:s största framgångar, nämligen utvidgningsprocessen. Tillåt mig göra tre kommentarer.

För det första har utvidgningen belyst EU:s så kallade ”förändringsförmåga”. Integrationsviljan har varit en kraftig stimulans till djupgående politisk och ekonomisk förändring i många europeiska länder. Dessa länder har gått vidare och blivit EU-medlemmar vilket har gynnat dem själva och även de befintliga medlemsstaterna. Den femte utvidgningen är det färskaste beviset på denna framgång.

För det andra stöder jag begreppen som förordas av kommissionen om villkorlighet, konsolidering och kommunikation, begrepp som även används i Elmar Broks betänkande. Jag stöder även kraven på att EU måste stärka sin integrationsförmåga. Utvidgningarna kräver att EU kan assimilera dem och fortfarande fungera på ett bra sätt. För att kunna göra det måste EU vid behov genomföra institutionella reformer och exempelvis säkra sina ekonomiska resurser. Utvidgningarna får inte hota den gemensamma politiken eller EU:s målsättningar. Jag stöder även kravet på en ambitiös kommunikationspolitik, vilket EU hittills har saknat. Det stämmer att vi inte har lyckats förmedla fördelarna med utvidgningen till våra medborgare.

Slutligen visas i Elmar Broks betänkande på möjligheten att skapa ett särskilt område inom EU för länder i öster vilka ännu inte har utsikter att anslutas. Som punkt 19 i betänkandet antyder skulle ett sådant område, eller en sådan zon, bygga på gemensam politik inom olika områden, från rättssäkerhet och demokrati till utbildning och migration. Jag tycker att mycket av denna gemensamma politik inte enbart bör gälla våra grannländer i öster utan även länderna som gränsar till Medelhavet. De senare har i över femtio år haft mycket nära relationer till EU. Den europeiska grannskapspolitiken och den så kallade Barcelonaprocessen – numera unionen för Medelhavsområdet – måste garantera att länderna söder om Medelhavet inte tycker att de behandlas som andra klassens medborgare.

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE) . – (ES) Herr talman! En liten varning! Om en minut finns det inte längre tid för spetsfundigheter och därför representerar jag nu enbart mig själv.

Utvidgningen har inte alltid varit framgångsrik. Jag anser att den politiska eliten i fyra eller fem länder i den senaste utvidgningen år 2004 varken har förstått eller anammat den europeiska politiken eller gemenskapens regelverk. De prioriterar förbindelserna med Förenta staterna och lägger större vikt vid Nato än vid en verklig och säker integrationsprocess med EU.

Inga fler utvidgningar kan äga rum innan Lissabonfördraget träder i kraft.

De nuvarande förhandlingarna med kandidatländerna bör fortsätta utan uppehåll, men jag är av den bestämda uppfattningen att förhandlingarna inte bör avslutas innan Lissabonfördraget har godkänts.

Slutligen måste vi förhindra att de länder som vill göra ytterligare framsteg inte hejdas av mer EU-skeptiska, nationalistiska eller suveränitetssökande länder.

  Hubert Pirker (PPE-DE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I Elmar Broks betänkande framgår tydligt att Europaparlamentet dragit lärdom av den senaste stora utvidgningsvågen då tolv nya medlemsstater anslöts och att det har kunnat lista alla svårigheter samtidigt som det effektivt pekar på alla fördelar med utvidgningen både för nya och gamla medlemsstater.

Men det väsentligaste är att dra rätt slutsatser och det har gjorts inom två områden som jag anser vara viktiga. Först och främst måste vi granska EU:s absorberingskapacitet innan framtida utvidgningar sker och för det andra måste kandidatländerna verkligen uppfylla kriterierna innan de antas.

När vi diskuterar EU:s absorberingskapacitet anser jag att vi måste ta hänsyn till vissa viktiga punkter, exempelvis principen att nya anslutningar inte får äventyra den europeiska integrationen. Med detta menar jag att EU:s utvecklingstakt och uppfyllande av dess målsättningar måste öka, inte minska, genom anslutningen av nya medlemsstater. EU:s institutionella ram måste först skapas och konsolideras. Vi behöver ett fördrag, antingen Lissabonfördraget eller något annat adekvat fördrag, och EU måste även ha råd med utvidgningen eftersom den annars äventyrar integrationen.

Vårt övergripande syfte är en fortsatt utveckling. Senare anslutningar av ytterligare länder bör inte uteslutas, men allt måste ske i enlighet med reglerna och villkoren.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE) . – (RO) Att förstärka EU:s roll som aktör på den internationella arenan är inte möjligt utan en ständig anpassning till 2000-talets globala perspektiv.

Här utgör utvidgningen och de tidigare utvidgningarna en geostrategisk komponent, inklusive den senaste år 2007, som har visat på de odiskutabla fördelarna med denna process. Det är därför mycket viktigt att processen fortsätter och jag välkomnar bekräftelsen i betänkandet att vi står fast vid det bindande åtagandet gentemot länderna på västra Balkan.

Likväl är det inte mindre viktigt med ett tydligt europeiskt perspektiv till de europeiska partnerländer som omfattas av grannskapspolitiken, inklusive Moldavien.

Jag vill påminna om att vi talar om europeiska länder som redan har uttalat sin målsättning att uppnå utsikter till medlemskap och i Romfördraget fastställs det uttryckligen att varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem i gemenskapen förutsatt att Köpenhamnskriterierna är uppfyllda.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att ...

(Talmannen avslog talarens begäran om ytterligare talartid.)

  Ioan Mircea Paşcu (PSE) . – (EN) Herr talman! Irlands bakslag när det gäller Lissabonfördraget har gett utvidgningsskeptikerna luft under vingarna. EU måste sluta överväga nya medlemmar eftersom det helt enkelt inte finns utrymme för dem. I strikt juridiska ordalag är detta naturligtvis för närvarande sant, men samtidigt måste vi göra en klar åtskillnad mellan Lissabonfördraget och utvidgningen. För det första är syftet med fördraget inte utvidgning i sig utan EU:s anpassning till globaliseringen, och för det andra är utvidgningen snarare en politisk än strikt juridisk fråga.

Utvidgningen är en maktfaktor med dragningskraft och auktoritet precis som absorberingsförmågan – saker som vi inte missar att göra anspråk på för EU:s räkning. Därför bör den strategiska planeringen, de nuvarande förhandlingarna och nya initiativ till ytterligare utvidgning fortsätta parallellt med strävan att ratificera Lissabonfördraget.

  Andrew Duff (ALDE) . – (EN) Herr talman! Jag vill be Jean-Pierre Jouyet förklara och motivera den exceptionella situationen i det franska parlamentet att använda folkomröstning för att sanktionera den turkiska anslutningen. Håller Jean-Pierre Jouyet inte med om att valet av ett sådant populistiskt instrument vore helt fel för att ratificera ett internationellt fördrag?

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE) . – (RO) Utvidgningen har visat sig vara ett av EU:s mest kraftfulla politiska instrument för att främja dess strategiska intressen av stabilitet, säkerhet och undvikande av konflikter. Detta har bidragit till större välstånd, tillväxtmöjligheter och till att garantera livsviktiga transport- och energikorridorer.

EU:s utvidgningspolitik har varit framgångsrik både för EU och Europa i allmänhet. I detta sammanhang är det viktigt att föra en öppna dörrens politik gentemot både kandidatländer och potentiella kandidatländer samt länder med utsikter till medlemskap i den östra delen av kontinenten. Detta förfarande kräver naturligtvis att nödvändiga kriterier och åtaganden uppfylls.

För att fortsätta utvidgningen måste vi hitta en gångbar lösning för att Lissabonfördraget ska kunna träda i kraft.

  Monika Beňová (PSE) . – (SK) Vi har lyssnat till ord som utvidgningströtthet, kris och konsolideringsbehov. Dessa ord och denna inställning är mycket nedslående och vittnar snarare om hjälplöshet och elitism än en förmåga att aktivt genomföra visionen om ett enat Europa.

Konsolidering är inte ett problem för de länder som anslutit sig till EU under de senaste två utvidgningarna, utan främst för de äldre medlemsstaterna. De borde fråga sig varför de behöver konsolidering. När det gäller utvidgningströtthet är det vi som plågas av motsägelsefulla åsikter och ståndpunkter, inte de länder som är villiga att uppfylla alla våra krav och villkor för att kunna bli EU-medlemmar.

Vår hållning mot Turkiet är exempelvis tragikomisk eftersom vi i dag inte ens kan säga om vi kommer att vilja släppa in Turkiet i vår elitistiska krets när Köpenhamnskriterierna är uppfyllda, vilket betyder att frågorna eller alla frågor som ...

(Talmannen avbröt talaren.) <BRK>

  Marios Matsakis (ALDE) . – (EN) Herr talman! Det är uppmuntrande att höra att den franska ministern i stort sett säger att Turkiet måste normalisera förbindelserna med Cypern för att visa sin vilja att fortsätta med utsikterna till medlemskap.

Det är förvisso ofattbart och motsäger all logik att EU ska fortsätta anslutningsförhandlingarna med ett land som vägrar att erkänna en av EU:s medlemsstater och fortsätter att ockupera delar av den staten. Jag förstår att en morot och piska-politik måste användas när det gäller ett land där demokratin ständigt attackeras av militären, men det finns gränser för tålamodet och toleransen.

Vi har suttit i gemensam dialog med Cypern. Detta är ett gyllene tillfälle för kommissionen och rådet att hos Turkiet kraftigt inskärpa behovet av att visa god vilja – inte enbart mot Cypern utan mot EU på det hela taget – genom att omedelbart dra tillbaka ockupationsstyrkorna från Cypern och omedelbart genomföra Ankaraprotokollet. Dessa åtgärder skulle otvivelaktigt bli en katalysator för en lösning på Cypernfrågan.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. − Jag har fått information om att vi har väldigt dåligt med tid, så alla kommer inte att kunna yttra sig.

Till er som har begärt ordet vill jag påpeka att ni kan lämna in era anföranden skriftligen, så att de kan föras till sammanträdesprotokollet.

13. Välkomsthälsning

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Jag vill påpeka att vi i dag har en delegation från republiken Sydafrika på åhörarläktaren. Delegationen leds av ordföranden för utskottet för internationella förbindelser, Obed Bapela, välbekant för oss alla för sin vänskap gentemot Europa och sitt engagemang i kampen mot apartheid.

(Applåder)

Jag vill hälsa våra gäster välkomna till detta tolfte interparlamentariska möte mellan Europaparlamentet och det sydafrikanska parlamentet. Det är ett mycket viktigt besök. Besöksfrekvensen förstärker den politiska dialogen som är ett nödvändigt inslag i den gemensamma handlingsplan som antogs i maj förra året i syfte att genomföra ett strategiskt partnerskap mellan EU och Sydafrika.

Behovet av att öka samarbetet för att öka den internationella säkerheten och stabiliteten är utan tvivel större än någonsin i dag med tanke på de spända regionala förhållanden som nu råder i Sydafrika och då särskilt med tanke på den välbekanta krisen i Zimbabwe.

Jag vill därför välkomna våra vänner från Sydafrika.

14. Kommissionens strategidokument för utvidgningen (fortsättning på debatten)

  Talmannen . − Vi fortsätter nu debatten om kommissionens strategidokument för utvidgningen 2007.

  Jean-Pierre Jouyet , rådets ordförande. − (FR) Herr talman! Jag vill göra tre kommentarer innan jag återgår till debatten som har varit oerhört givande och spännande.

För det första vill jag på rådets vägnar välkomna den sydafrikanska delegationen som är på besök hos oss och tala om att vi inom kort träffar landets ledare under EU:s första toppmöte i Frankrike i slutet av juli.

För det andra vill jag instämma med Olli Rehn och framföra mitt djupa deltagande när det gäller de tyska turister som enligt en rapport har kidnappats av kurdiska rebeller i Turkiet. Om uppgifterna visar sig vara sanna hoppas rådets medlemmar verkligen att de återfinns välbehållna så snart som möjligt och vill framhålla att våra tankar går till dem.

För det tredje vill jag tacka Andrew Duff för hans kunskaper om fransk politik och om de åsikter jag själv hyser. Det skulle glädja mig om vi kunde ha ett djupare samtal över en kopp kaffe men tyvärr kan jag inte i dag med tanke på mina förpliktelser ge ytterligare kommentarer.

För att återanknyta till vår debatt är utvidgningen definitivt ett av skälen till europeisk utveckling och hittills har vi alltid sett till att utvidgningen har gått hand i hand med en förstärkning av EU. Det är viktigt att det blir så även i fortsättningen precis som Elmar Brok betonade. All debatt bidrar till att göra våra medborgare medvetna om alla frågor som uppstår vid en utvidgning och vi ägnar därför särskild uppmärksamhet åt Europaparlamentets debatter och ställningstaganden i frågan.

Som en kommentar till vad många ledamöter har gett uttryck för vill jag betona utvidgningens stabiliserande effekt. Det är uppenbart när det gäller länderna på Balkan. Den snabba utvecklingen i Kroatien, som den franska ordföranden vill påskynda ytterligare om alla medlemsstater är eniga, visar att länder som upplevde konflikter på 1990-talet har klara utsikter att anslutas. Detta är en viktig signal till Serbien, särskilt med tanke på att landet just har fått en regering som också vill stärka sina förbindelser med EU.

Samma sak gäller också Turkiet, och i detta sammanhang vill jag påminna om att det aktuella läget i förhandlingarna inte beror på vad någon av EU:s medlemsstater tycker, utan på Turkiet och i vilken takt reformerna genomförs där. Framför allt beror det på hur Turkiet uppfyller sina åtaganden gentemot alla EU:s medlemsstater och i synnerhet hur landet tillämpar Ankaraprotokollet.

Utvidgningspolitiken betyder inte att vi försummar EU:s övriga grannländer. Rådet diskuterar för närvarande hur vi ska kunna hjälpa Ukraina att gå in i en ny fas i förbindelserna med EU vid det stundande toppmötet mellan EU och Ukraina i Evian den 9 september. Vi vill också gå vidare med förbindelserna mellan EU och Moldavien, ett land som rådet redan har investerat en hel del i.

Precis som rådets ordförandeskap stöder vi också de regionala processer som beskrivits. Jag deltog själv i den konferens som lanserade synergin för Svartahavsområdet och i toppmötet med länderna på Balkan. Och jag kan naturligtvis inte underlåta att nämna det kommande toppmötet om Barcelonaprocessen och unionen för Medelhavsområdet som äger rum i Paris den 13 juli.

Slutligen, som ni ser har utvidgningsprocessen inte kollapsat. Vi fortsätter att ställa många krav på kandidatländerna och även på medlemsstaterna, som måste förklara processen för sina medborgare. Libor Rouček och Véronique De Keyser har absolut rätt när de säger att behovet av informationskampanjer är stort, med eller utan Magritte. Precis som ni betonade stämmer det att medborgarna även måste inges ny tillförsikt.

Det är just för att möjliggöra en fortsatt process, vars strategiska betydelse vissa av er har nämnt och då i synnerhet Elmar Brok, som syftet med Lissabonfördraget är att reformera vår institutioner för att de nya medlemsstaterna – detta måste vi vara tydliga med – ska kunna välkomnas under bästa möjliga förhållanden utan att EU:s handlingsförmåga ifrågasätts.

  Olli Rehn , ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det gläder mig särskilt att kunna avsluta mitt inlägg i debatten i närvaro av en parlamentarisk delegation från Sydafrika eftersom jag startade min politiska karriär för några decennier sedan i en kampanj för att befria Nelson Mandela. Lyckligtvis tycks de enda fångar som finns kvar här i kammaren vara min vän Elmar Brok och jag, vilket offentligt har framförts i dag.

(Skratt)

Jag vill tacka ledamöterna för en mycket väsentlig och ansvarsfull debatt i dag. Jag vill bara göra en allmän kommentar.

Det gläder mig att ni i Elmar Broks betänkande och dagens debatt godkänner det förnyade samförstånd om EU:s utvidgning som antogs i december 2006 i allt väsentligt – inte minst på grund av händelserna 2005. Strategins främsta förtjänst är att en noga avvägd balans åstadkoms, dels mellan den grundläggande strategiska betydelsen av utvidgningen genom att området med fred, välstånd, frihet och demokrati utökas, dels mellan vår egen förmåga att integrera nya medlemmar med strikt villkorlighet och genomföra våra interna reformer.

Eftersom jag har minne som en elefant kan jag inte låta bli att påminna om att jag efter en parlamentarisk utfrågning under hösten 2004 kritiserades av utskottet för utrikesfrågor för att jag saknade visioner eftersom jag inte omedelbart ville ge Ukraina ett anslutningsperspektiv. Det enda jag sa var att vi inte skulle avge ett för tidigt omdöme om Ukraina. Ett år senare kritiserades jag för att betona absorberingsförmågan och för att hindra utvidgningstakten. Mot denna bakgrund välkomnar jag särskilt dagens debatt, där vi når rätt balans mellan utvidgningens strategiska betydelse och vår egen förmåga att integrera nya medlemmar.

Denna debatt och betänkandet mynnar ut i ett hållbart tredje alternativ genom att kombinera en fördjupad politisk integration med en successiv utvidgning av EU. Jag tycker att detta klart visar att det finns en övertygande konvergens om nyttan av Europaparlamentet och kommissionen och EU i sin helhet, och jag välkomnar verkligen detta fenomen och inriktningen mot det förnyade samförståndet om utvidgningen som har gällt sedan 2006. <BRK>

  Talmannen. − Jag vill informera er om att jag i kväll, vid presidiets sammanträde, tänker uttrycka min oro över förfarandet ”catch the eye”, som det inte finns några regler för utan som är helt utlämnat till talmannens godtycke och omdöme. Jag tycker det är viktigt att utforma vissa grundläggande regler eftersom förfarandet håller på att bli otillfredsställande.

I dag har vi haft så många som femton anmälda talare, vilket gör att det normala förfarandet och talartiden för varje grupp ändras.

Jag vill därför överlämna till er att fundera på denna fråga, i synnerhet de av er som kanske är besvikna, eftersom så många har velat komma till tals men alla inte har fått möjlighet att göra det.

  Elmar Brok , föredragande. − (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Först skulle jag vilja tacka kommissionsledamoten och rådsordföranden för den solidaritet ni har visat med de tyska turisterna i Turkiet.

Vi behandlar här en rad olika ämnen och måste kunna balansera mellan dem. Det rör sig om allt från unionen för Medelhavsområdet – som är ett viktigt framsteg om den får stöd av hela gemenskapen snarare än att enbart prioriteras av vissa länder i vissa regioner – via det svensk-polska förslaget om en union för Svartahavsområdet. Vi måste ha synpunkter på alla dessa idéer tillsammans som en gemenskap, men vi måste samtidigt tydliggöra att vissa alternativ ger utsikter till anslutning medan andra inte gör det. Uttalandet från Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski att vissa länder är Europas grannar medan andra är europeiska grannar är kanske ett tecken på att båda är lika viktiga men att det finns skillnader när det gäller metod och målsättning.

Om vi har utrymme för att göra så – bilaterala förbindelser, multilaterala mellanliggande lösningar eller till och med permanenta lösningar någonstans mellan grannskapspolitiken och fullt medlemskap – och i så fall har ett brett urval av instrument till vårt förfogande, bör vi överväga hur vi politiskt och administrativt även på lång sikt ska kunna säkra den balans som kommissionsledamoten hänvisade till och som skulle kunna vidmakthålla både EU:s möjlighet att utvecklas och dessa länders anslutningsutsikter och stabilitet.

Jag vill fråga några av de EU-kritiker som har yttrat sig vilket EU de avser? Är det vårt nuvarande EU som står för den största framgångssagan i vår historia när det gäller fred, frihet och välstånd? Vi vill fortsätta med detta projekt och utöka det så mycket som möjligt för att vara lika framgångsrika även i fortsättningen, uppfylla denna målsättning och ansluta fler länder. Det är det saken gäller!

När vi diskuterar västra Balkan måste vi därför säga att om vi i går hade eller denna vecka har en serbisk regering som säger att den vill närma sig Bryssel, närma sig EU, bör vi acceptera erbjudandet för den varaktiga fredens skull i en region som har varit orsak till konflikt under de senaste 150 åren och utveckla de utsikterna för att kunna fortsätta med vår kontinents fredliga utveckling.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Proinsias De Rossa (PSE) . – (EN) Herr talman! En ordningsfråga, eftersom debatten om palestinska fångar som hålls i förvar av de israeliska myndigheterna börjar så sent – nästan en timme för sent nu – måste jag tyvärr stryka mitt namn från talarlistan. Men jag vill anhålla om att min talartid som tilldelats mig av PSE-gruppen, läggs till Véronique De Keysers talartid. Hon är ledare för PSE-gruppen. Jag beklagar djupt att jag måste göra så, men tyvärr måste jag åka iväg till flygplatsen.

  Talmannen . − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 10 juli 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Titus Corlăţean (PSE) , skriftlig. – (RO) Utsikten för länderna i Sydösteuropa att ansluta sig till EU är drivkraften för reformerna för en demokratisk omvandling i dessa länder. Kommissionens bör i sitt strategidokument för utvidgningen 2007 ge en tydlig signal om det bindande åtagandet gentemot länder som har pågående anslutningsförhandlingar med EU eller länder med utsikter till anslutning. Detta gäller bland annat Serbien och Moldavien. För det senare landet utgör Rumänien ett fönster genom vilket de moldaviska medborgarna kan behålla hoppet om en europeisk, mer demokratisk och mer blomstrande framtid.

En framtida anslutning till EU sporrar den demokratiska oppositionen i Moldavien att fortsätta kampen för att skapa demokratiska, rättsliga och institutionella strukturer, vilket är en process som EU har åtagit sig att uppmuntra.

Behovet av interna reformer inom EU:s institutioner, genom att Lissabonfördraget träder i kraft, kan inte utgöra ett preliminärt skäl och en förevändning för att stoppa EU:s utvidgning.

  Dragoş Florin David (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) EU:s utvidgning har alltid enbart varit en fråga om tid och om att se till att de politiska och ekonomiska systemen stämmer överens mellan medlemsstaterna. En snabb utvärdering av utvidgningsprocessen 2004 och 2007 visar att EU blev starkare och mer dynamiskt både i inre och yttre angelägenheter, vilket visar att utvidgningsprocessen gynnade såväl EU som de nytillträdda länderna och att vi förstärkte våra värderingar inom EU i stället för våra problem. Den politisk-ekonomiska europeiska och globala miljön är förmodligen inte den mest gynnsamma för en snabb utvidgning, men detta får inte hindra oss från att utveckla och även reformera strategierna och mekanismerna för utvidgning.

Länderna på västra Balkan, Moldavien, Ukraina och Turkiet är länder som har uttalat intresse för att bli medlemmar i EU och som gynnas av privilegierade partnerskap med EU, men som också på internationell nivå måste se till att uppfylla europeiska normer, demokrati, stabilitet och välstånd.

Här gratulerar jag Elmar Brok för hans känsla för balans och pragmatism som genomsyrar utkastet till betänkandet och jag hoppas även att vi ska hitta en snabb lösning för ratificeringen av Lissabonfördraget av alla medlemsstater.

  Alexandra Dobolyi (PSE) , skriftlig. – (EN) Utvidgningsprocessen har varit en integrerad del av EU:s utveckling under de senaste femtio åren. Från de sex medlemsstater som grundade EU har EU utvidgats till att omfatta 27 medlemsstater och företräder över 450 miljoner människor. EU är stabilare, säkrare och mer tongivande i internationella frågor än tidigare.

Med åren har vi erfarit att utvidgning har varit centralt för EU:s framgång och utveckling. Utvidgningen har möjliggjort Europas fredliga återförening och raserat det kalla krigets skiljelinje. Vi måste instämma i att EU:s utveckling har gått hand i hand med utvidgningarna.

Men vilken är den nuvarande inställningen till utvidgning inom EU? Inställningen till ytterligare utvidgningar är föga entusiastisk, främst på grund av frågor som inte rör utvidgningen men även till viss del på grund av bristande information om utvidgningen.

Jag hör till dem som är övertygade om att utsikterna till ett eventuellt EU-medlemskap är absolut nödvändiga som drivkraft för politiska reformer och en demokratisk utveckling. Det finns en viss oro för att om utsikten till EU-medlemskap stryks från den politiska agendan kan länderna på Balkan falla tillbaka i instabilitet.

  Kinga Gál (PPE-DE) , skriftlig. – (HU) Herr talman! I samband med debatten om utvidgningsstrategin vill jag fästa uppmärksamheten på de konkreta kriterierna när det gäller våra närmaste grannar, länderna på västra Balkan och Ukraina.

Utsikten till anslutning, och särskilt åtagandet att uppfylla Köpenhamnskriterierna, har höjt motivationen hos kandidatländerna att moderniseras och utvecklas till konstitutionella stater.

Länderna på västra Balkan och Ukraina behöver denna motivationsfaktor. Om vi tar bort utsikten till anslutning från våra närmaste grannländer, vars europeiska traditioner och historia vi delar, upphör den motivationsfaktor som kan möjliggöra att de utvecklas till konstitutionella stater att existera.

Lagstiftning såsom de minoritetsfientliga utbildningsförordningarna kommer inom kort att genomföras och detta tillsammans med stängning av skolor som undervisar på modersmålet, språkdöd och assimilering skapar enorm ilska i Ukraina. När ribban sänks eller målet verkar avlägsnare förskjuts normerna ytterligare från det som vi kallar en konstitutionell stat.

Så vi har ett stort ansvar. Det är nu viktigt att vi ser till att kriterierna inte enbart uppfylls på papperet utan i verkligheten – våra grannländer måste vara konsekventa i sina förberedelser och EU måste vara konsekvent i sina löften och stå för dem. Är vi konsekventa skapar det även förtroende bland våra väljare och grannländer.

  Genowefa Grabowska (PSE) , skriftlig. – (PL) Som företrädare för ett av de länder som 2004 anslöts till EU stöder jag helhjärtat alla avsnitt i Elmar Broks betänkande där man betonar vikten av fortsatt utvidgning och dess positiva bidrag till att skapa ett starkt, sammanhållet, medborgarvänligt och blomstrande Europa. Jag instämmer i att när möjligheten till EU-medlemskap väl bekräftats påverkas inrikespolitiken i mycket positiv riktning i kandidatländerna, som stimuleras att påskynda omstruktureringen av administrationen, att reformera utbildningssystemen och de högre utbildningsinstitutionerna, att fästa större vikt vid mänskliga rättigheter, inklusive minoriteters, att bekämpa korruptionen i samhällslivet, det vill säga anta de värderingar som sedan länge råder inom EU. Jag anser också att man i betänkandet i mycket större utsträckning bör betona EU:s öppenhet och dess vilja att ta emot kommande medlemsstater.

Detta är särskilt viktigt för mitt eget land, Polen, i synnerhet när det gäller förväntningarna och de europeiska utsikterna till medlemskap för våra grannländer i öster, särskilt Ukraina. Det skulle vara mycket olyckligt om våra grannländer såg vår östra gräns (Schengengränsen för hela EU) som en slags ny mur som permanent kommer att separera dem från oss. Kraven som ibland ställs i detta sammanhang på att en ytterligare utvidgning av EU bör bero på dess så kallade ”integrationsförmåga” betraktar jag som dåligt genomtänkta och de utgör ett hot mot EU:s egna målsättningar.

  Tunne Kelam (PPE-DE) , skriftlig. – (EN) Ett viktigt första steg för att hantera ytterligare utvidgningar är att vi är helt ense om att alla tidigare utvidgningar i hög grad har gynnat EU. De har resulterat i en situation där alla berörda parter vinner. Detta gör att vi på sannolika grunder kan anta att EU även kommer att dra fördel av framtida utvidgningar.

Det är lätt att förstå oron över EU:s integrationsförmåga. Men den effektivaste möjligheten att förstärka integrationsförmågan är ännu inte fullt utnyttjad, det vill säga att till fullo utnyttja EU:s fyra grundläggande friheter – liberalisera marknaderna, dela upp stora företag, vidta åtgärder för insyn. För att klara av de globala utmaningarna måste vi utan ytterligare betänkligheter förlita oss på de grundläggande värderingarna och principerna inom Europeiska gemenskapen, som har varit och fortfarande är den största framgångssagan i europeisk historia.

Vi bör välkomna föredragandens betoning på regionala samarbetsmekanismer. I synnerhet verkar det värdefullt att enligt det nyligen föreslagna polsk-svenska initiativet upprätta en östlig dimension i syfte att integrera alla östeuropeiska stater i ett meningsfullt samarbete. Men regionala samarbetsavtal får inte utnyttjas som en förvändning att utesluta vissa stater i detta område från utsikter till ett fullt medlemskap i framtiden.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Parlamentet behandlar sin resolution om EU:s utvidgningsstrategi vid en tidpunkt då EU-utvidgningen har blivit omodern. Den har till och med blivit något av ett hjärnspöke i händerna på euroskeptiker. Därför är uttalandet, som också är sant, om att de tidigare utvidgningarna utan tvekan har inneburit framgångar och har bidragit till stabilitet, utveckling och välstånd för Europa som helhet, mycket viktigt. Detta måste dock förklaras för EU-medborgarna, för att öka det sociala stödet för nästa steg. De informationskampanjer som hittills genomförts har tyvärr inte varit särskilt lyckosamma.

Som vanligt när utvidgningen debatteras är det intressant att beakta de eventuella kandidatländernas geografi. När man läser resolutionsförslaget kan man tro att dörrarna står vidöppna. Det finns ett tydligt stöd för kandidatländerna på Balkan. Det finns ett viktigt uttalande om att de östra partnerländerna i den europeiska grannskapspolitiken också kan definieras som europeiska länder. Huvuddefinitionen av EU:s integrationsförmåga (punkt 7) är dock en riktig glädjedödare, och hänvisningen till värdegemenskapen riktar sig tydligt till Turkiet.

I sin nuvarande form skiljer sig resolutionen något från Polens inställning. Polen, som självt en gång knackade på EU:s dörr, vill nu att Ukraina och andra länder som bildades efter Sovjetunionens fall ska erbjudas möjligheten att bli medlemmar. För stabilitet över hela kontinenten!

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. – (RO) Först av allt vill jag gratulera föredraganden till den objektiva framställningen av Europaparlamentets syn på kommissionens strategidokument för utvidgningen från 2007. För varje utvidgning har Europeiska gemenskapen blivit starkare och utvidgningsprocessen i sig är en framgång för alla medlemsstater.

Europeiska unionen har haft en enastående utveckling när det gäller de institutioner och den politik man har inrättat både internt och externt, men ännu mer när det gäller att förespråka harmonisering på de ekonomiska, sociala och rättsliga områdena. EU har också en rad problem som vittnar om att varje utvidgning måste följas av en adekvat konsolidering och en seriös utvärdering av EU:s politik för att undvika en situation där länder i mitten går mot en närmare integration, medan andra blir kvar i periferin.

Jag stöder föredragandens åsikt om att uppmuntra de östra grannländerna genom att upprätta ett område som bygger på gemensam politik och som särskilt rymmer ekonomiska frågor och miljöfrågor, samt frågor om handel, energi, transport, rättssäkerhet, rättvisa och säkerhet.

Genom att uppmuntra ett sådant projekt skulle Svartahavsområdet kunna bli centrum för utveckling och ekonomisk tillväxt, vilket inte bara skulle gynna välfärden i alla länder i regionen, utan också stabiliteten och freden vid EU:s östra gräns.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Som det betonas i betänkandet har det nu blivit tid för en omfattande reform av EU:s utvidgningsstrategi.

För det första är det viktigt att förse kandidatländer och potentiella kandidatländer med sådana föranslutningsinstrument som de behöver för att klara de utmaningar som de kommer att möta: konsolidering av staten, makten och socioekonomiska reformer m.m.

För det andra understryks det i betänkandet att vi måste se över den europeiska grannskapspolitiken, som av tredjeländer inte får uppfattas som en ersättning för medlemskap och inte heller som en fas som nödvändigtvis leder till medlemskap.

Upprättandet av frihandelsområden, i form av ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde plus (EEA +) är till exempel ett första steg mot att utveckla närmare förbindelser med dessa länder. En sådan strategi förstärker de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna med dem och gör det möjligt för EU att föra fram sina värderingar när det gäller demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i dessa områden.

Här är återupptagandet av Barcelonaprocessen, vars syfte är att skapa en union för Medelhavet, ett hoppfullt tecken och ett lovande steg mot att etablera ett särskilt samarbete med våra grannar i syd.

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (ET) Mina damer och herrar! Vi får inte stänga dörren till anslutning för de länder som vill komma med, eftersom det fastställs i våra grundfördrag att alla europeiska länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen ska ha möjlighet att göra det.

Tidigare anslutningar har varit mycket framgångsrika, och utvecklingen måste fortsätta i den riktningen. Vi får inte göra så att anslutningskandidaterna tappar motivationen. Det är inte upp till oss att bestämma om de till fullo vill bli demokratiska länder, även om de tre Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas till 100 procent.

Eftersom jag är från det nya Europa vet jag personligen hur viktigt det var för oss att ha möjlighet att gå med i Europeiska unionen, hur det var inspirerande för oss att genomföra reformer och öka våra insatser. Vi får inte neka republikerna i det forna Sovjetunionen möjligheten att bli fullvärdiga europeiska stater där rättsäkerhet råder. Jag hänvisar här ovan till våra närmaste grannar Ukraina och Moldavien.

Europas trovärdighet och dessa länders framtid ligger i vågskålen. Det är viktigt att hålla dem på rätt kurs mot Europa. EU måste stå fast vid sina löften och fortsätta den naturliga utvidgningsprocessen. Anslutning, och inte passivitet, ger EU styrka. Allt prat om absorberingskapacitet är rent hyckleri för att föra de oinvigda bakom ljuset.

  Dumitru Oprea (PPE-DE), skriftlig. – (RO) I egenskap av parlamentsledamot från Rumänien, som nyligen kommit med i EU, och tidigare rektor för ett prestigefyllt universitet i mitt hemland, vill jag betona vikten av kulturella och utbildningsmässiga utbyten mellan kandidatländerna och EU:s medlemsstater.

I Rumänien har ett stort antal unga människor som haft förmånen att delta i ett av EU:s studentutbytesprogram (antingen Sokrates-Erasmus-program och Marie Curie för forskning, eller Leonardo för praktik) återvänt till sitt hemland och spelat en aktiv roll i vad vi kan kalla ”europeiseringen”. Tack vare sin utbildning och livserfarenhet har de blivit aktiva inom frivilligorganisationer, informationsutbyten, frivilliga aktiviteter eller använt sina kunskaper i forum med anknytning till den europeiska integrationen.

Av dessa skäl vill jag understryka vikten av att vidta åtgärder för att öka intresset för och deltagandet i EU:s utbildnings- och kulturprogram, som att inrätta ett särskilt system för studentvisum, avsätta mer medel till studentutbyten – så att kostnaderna för att leva i ett EU-land verkligen kan täckas – öka informationen om de europeiska programmen, i synnerhet bland unga människor, samt förmedla de positiva resultaten/erfarenheterna såväl i EU-länderna som i kandidatländerna.

  Pál Schmitt (PPE-DE), skriftlig – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Som ordförande i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Kroatien anser jag att en av de mest positiva aspekterna i betänkandet är att det bekräftas att de anslutningsförhandlingar som redan har inletts ska fortsätta, och att det förmedlar EU:s syn på frågan till länderna på Balkan. Under de tre senaste årens anslutningsförhandlingar har Kroatien redan visat prov på sitt engagemang och parlamentet yttrade sig positivt i både 2006 och 2007 års landrapporter.

Jag anser att det är viktigt för Kroatien, som är det enda landet som för långt framskridna anslutningsförhandlingar, att nämnas uttryckligen i betänkandet, som fyra och en halv miljoner kroater nu läser med stor förväntan. Dessa positiva budskap är särskilt viktiga efter den irländska folkomröstningen.

De första uttalandena från rådets franska ordförandeskap, som handlar om fortsatta anslutningsförhandlingar, inger mig förtroende. Genom att ta fram snabba, effektiva lösningar kan vi slå vakt om EU:s trovärdighet. Vi har inte råd med ytterligare tre års betänketid, eftersom hela Europa om elva månader kommer att säga sin åsikt om EU i valet till Europaparlamentet. Tack för er uppmärksamhet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE), skriftlig – (PL) Utsikterna till EU-medlemskap är en viktig drivkraft för de länder som är intresserade av att ansluta sig. De stimulerar till att genomföra nödvändiga reformer, både politiska och ekonomiska, och till att uppfylla Köpenhamnskriterierna.

För att utsikterna till ett medlemskap ska bestå måste framstegen i förhandlingarna vara beroende av takten i och omfattningen av de reformer som genomförs i kandidatländerna, och EU måste ha kapacitet att ta emot dessa länder. Vi måste ha en stark, sammanhängande och framför allt en enad gemenskap.

Det är mycket viktigt att medborgarna i våra länder kan uppskatta fördelarna med att nya medlemmar ansluter sig. Utvidgningen innebär fördelar och skapar ekonomisk och social tillväxt i både de nya och de gamla medlemsstaterna.

Den successiva utvidgningen av EU har varit framgångsrik, såväl för anslutningsländerna och de befintliga medlemsstaterna som för unionen som helhet.

Det gläder mig mycket att det i betänkandet framgår att dörrarna fortfarande är öppna för de östra grannländer som vill gå med i Europeiska unionen. Detta bör tillsammans med den nyligen antagna östra grannskapspolitiken uppmuntra dessa länder till att anstränga sig för att anta de demokratiska, ekonomiska och administrativa normer som gäller inom EU.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) De tidigare utvidgningarna av Europeiska unionen har utan tvivel gynnat både unionen och de länder som anslutit sig till den. Dessa utvidgningar har gynnat den ekonomiska utvecklingen och bidragit till stabilitet, utveckling och välstånd i Europa. Det är mycket viktigt att skapa de förutsättningar som behövs för att även framtida anslutningar ska bli framgångsrika, och att förbättra kvaliteten på anslutningsprocessen med hjälp av lärdomar från tidigare erfarenheter. EU ska vara öppet för nya länder men utvidgningsstrategin måste uppfylla villkoren i EU-fördraget och avspegla EU:s förpliktelser gentemot alla kandidatländer, och gentemot de länder som har erbjudits möjligheten till medlemskap, samtidigt som det är ett absolut villkor att Köpenhamnskriterierna strikt och till fullo ska vara uppfyllda. På samma gång måste vi noggrant hålla uppsikt över dessa länder när det gäller att skapa rättssäkerhet, ett oberoende domstolsväsende och respekt för de grundläggande rättigheterna.

Unionen måste vidta åtgärder för att öka sin förmåga att integrera nya länder. Det är nödvändigt att genomföra interna reformer och öka effektiviteten, skapa större social sammanhållning och demokratiskt ansvar. Lissabonfördraget har svaren på dessa ideal, och utan det försvåras en ytterligare utvidgning av unionen väsentligt. Samtidigt kan EU endast lyckas med den politiska integrationsprocessen om det finns ett tydligt och stabilt socialt stöd för ett EU-medlemskap i varje enskilt kandidatland, och även för EU i sig som ett politiskt och ekonomiskt projekt.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Vi vill säga att Europaparlamentet är det enda riktiga forumet där EU-medborgarna kan föra fram sina tankar och åsikter. Därför är det synd att det endast är här i parlamentet som vi lyckas övertyga varandra om att den successiva utvidgningen av EU har varit en enorm framgång. Vi är alla skyldiga till att inte alla EU-medborgare delar denna åsikt. Detta skapar i sin tur missförstånd kring behovet av att reformera unionen. Jag kan dock inte godta argumentet att det är avsaknaden av Lissabonfördraget som är den främsta orsaken till att utvidgningen går trögare. Fördraget i sig löser ingenting. Det vi behöver är vision och strategi. Europeiska unionen kommer inte att vara en komplett politisk och geografisk skapelse förrän den innesluter alla europeiska länder. Det är inte sant att medborgarna i länder som vill gå med i EU förväntar sig att detta ska ske omedelbart eller ens mycket snart. Däremot behöver de en tydlig signal om att det finns en plats för dem. Utan en sådan utfästelse är det svårt att förvänta sig att de ska vidta alla svåra och omfattande reformer, som innebär många uppoffringar och hårt arbete.

Vi får i synnerhet inte glömma bort européerna på Balkan och i Östeuropa. Den europeiska grannskapspolitiken är ett bra instrument för att reglera samarbetet med angränsande länder på vår kontinent. Unionens europeiska grannar har emellertid rätt till en tydligare och mer effektiv samarbetspolitik, som inte bara resulterar i en följd av korridorer och väntrum. När man lägger så mycket energi på att skapa en union för Medelhavsländerna, som särskilt får stöd av Frankrike, borde man lägga åtminstone lika mycket energi på inrättandet av Euronest.

15. Palestinska fångar i israeliska fängelser (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet om palestinska fångar i israeliska fängelser (O-0040/2008 – B6-0166/2008) och

- en muntlig fråga till kommissionen om palestinska fångar i israeliska fängelser (O-0041/2008 – B6-0167/2008).

  Luisa Morgantini, frågeställare. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi ställer en enkel fråga till 47 ledamöter från olika politiska grupper: Vad tänker rådet och kommissionen göra åt att de israeliska myndigheterna bryter mot internationella konventioner när det gäller palestinska fångar? Den stora majoriteten av fångarna hålls fängslade på israeliskt område, vilket strider mot artikel 76 i Genèvekonventionen: godtyckligt frihetsberövande, husundersökningar, administrativt frihetsberövande, tortyr och övergrepp under förhör i förvarsenheter. Män, kvinnor, ungdomar, studenter, parlamentsledamöter och borgmästare – av en befolkning på 3,5 miljoner är ungefär 10 000 människor fängslade. För de som är mellan 16 och 35 år råder besöksförbud, vilket innebär att dessa fångar inte har fått träffa sina syskon och föräldrar på flera år.

Allt detta har dokumenterats av internationella organisationer som Amnesty International, Förenta nationerna och beundransvärda israeliska organisationer som B’Tselem och Hamoked, liksom av palestinska organisationer som Addameer och Defence for Children International. Det görs emellertid inga påtryckningar på de israeliska myndigheterna om att de ska respektera konventioner och lagar som de själva, och vi, ratificerar.

Jag skulle vilja läsa en berättelse, en vädjan, från en mor: ”Jag är mor till fången Said Al Atabeh från Nablus. Min son har varit fängslad sedan 1977. Jag är 78 år och lider av högt blodtryck och diabetes, jag håller på att förlora synen och kan knappt ta mig runt i hemmet längre. Ni kanske blir förvånade, men min enda önskan i livet är att få se min son och omfamna honom en sista gång innan jag dör. Alla mina söner och döttrar är vuxna nu, de har gift sig och flyttat hemifrån. Said har förlorat allt och jag kan inte träffa honom, inte för att jag är gammal och sjuk, utan för att de israeliska myndigheterna inte ger mig tillstånd att besöka honom – av säkerhetsskäl, säger de. Jag har bara fått besöka Said en gång, det var när en israelisk ambulans i samarbete med Röda korset tog mig till honom. Det var åtta år sedan och han hade då varit fängslad i 29 år. Det var första och sista gången jag kramade min älskade son. Han tog mig i sina armar och sa: ’Mamma, det är som om jag har fötts på nytt till den här världen’. De minuterna betydde så mycket för mig och för honom, och ögonblicket när vi skiljdes åt var det mest smärtsamma och svåraste jag upplevt”. Det här är en vädjan från en mor: ”Låt mig få träffa honom igen”.

Kan vi tillåta det här? Kan en man som suttit i fängelse i 32 år förbjudas att träffa sin mor? Var finns de internationella bestämmelserna? Var finns mänskligheten, frågar jag mig själv? Jag anser att vi i rådet, kommissionen och parlamentet måste göra ett tydligt ställningstagande och med största möjliga kraft framföra att de internationella bestämmelserna måste respekteras, att de omkring 10 000 palestinska fångarna måste släppas fria och bana väg för fred mellan palestinier och israeler.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru vice talman, fru Morgantini, mina damer och herrar! Ni har tagit upp frågorna kring Israels fängslande och administrativa frihetsberövande av palestinier, däribland minderåriga, och behandlingen av dem i de ockuperade områdena och i Israel.

Rådet menar att bestämmelser och rutiner för fångvård under alla omständigheter måste respektera de grundläggande principerna i de mänskliga rättigheterna enligt internationell rätt, och särskilt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Frihetsberövande som kan beskrivas som godtyckligt borde förbjudas, särskilt med hänsyn till att den frihetsberövade personen inte har informerats om anklagelsernas mot honom eller henne. Principen om rätten till en rättvis och offentlig rättegång av en opartisk och oberoende domstol är grundläggande i en rättsstat, och vi noterar att särskilda domstolar kan inrättas enbart i mycket begränsande och väl definierade fall.

Det är också nödvändigt att respektera skyldigheten att behandla frihetsberövade personer korrekt, och givetvis måste tortyr och annan grym, omänsklig och kränkande behandling strikt förbjudas och förhindras.

Rådet medger att den människorättsliga situationen i Mellanöstern är ett bekymmer. Rådet är dock mycket nöjt med att man i dialogen mellan Europeiska unionen och Israel tar upp alla dessa frågor, däribland situationen i de palestinska områdena. Den människorättsliga aspekten fortsätter att diskuteras på alla nivåer och i löpande kontakter mellan EU och Israel.

I sin förklaring av den 16 juni 2008, som offentliggjordes i slutet av associationsrådet EU–Israel, uppmanade därför EU att den informella grupp som diskuterade människorättsfrågan skulle omvandlas till en ständig underkommitté.

Rådet känner till de uppgifter som redovisats av parlamentsledamöterna, särskilt vice talmannen, och som utförligt togs upp i den förra rapporten av John Dugard, FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena, och även av olika frivilligorganisationer.

Rådet har haft tillfälle att ge uttryck för sin oro, och har flera gånger vädjat om att ett större antal palestinska fångar ska friges. Dessutom bekräftar rådet på nytt sin ståndpunkt att den politiska process som inleddes i Annapolis i november 2007, och som måste följas av konkreta förtroendeåtgärder, utgör det enda sättet att nå en förhandlingslösning mellan parterna. Lösningen grundas på samexistensen mellan två stater, nämligen en oberoende demokratisk och livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med staten Israel inom säkra och erkända gränser för båda.

I det här sammanhanget och i syfte att återupprätta förtroendet mellan parterna och engagera den civila befolkningen i den aktuella politiska processen, uppmanar rådet Israel att ge några viktiga signaler, och i första hand frige palestinska barn, kvinnor och folkvalda representanter som sitter i fängelse eller är administrativt frihetsberövade.

(Applåder)

När det gäller åberopandet av instrument i internationell rätt, som Luisa Morgantini talar om, vidhåller rådet sin ståndpunkt att den internationella rätten ska försvaras och utvecklas enligt den europeiska säkerhetsstrategin som antogs av rådet i december 2003.

Jag vill understryka att ordförandeskapet, på EU:s vägnar, är mycket nöjt med undertecknandet av utväxlingsavtalet mellan Israel och Hizbollah, vilket vi tog del av i måndags. Avtalet innebär att man överlämnar kvarlevorna efter Hizbollahsoldater och friger palestinska fångar i utbyte mot kvarlevorna efter de israeliska soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev, som tillfångatogs 2006.

Vi hoppas att denna utväxling kommer att ske som avtalat. Detta avslöjar dock hur komplicerad frågan om fångar i Mellanöstern verkligen är, och hur viktigt det är att finna en lösning.

Rådet understryker att den politiska processen, som den definieras i färdplanen, är det enda sättet att hitta en förhandlingslösning mellan parterna och, som jag har nämnt och på de villkor som jag har redovisat, möjliggöra samexistensen mellan de två staterna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! För det första vill jag säga till Luisa Morgantini att jag anser att den fråga som ni ställer i dag är mycket känslig. I februari i fjol träffade jag också, i sällskap med Fadwa Barghouti som är gift med den fängslade Marwan Barghoutden, den palestinske ministern med ansvar för frågor som rör fångar. Jag lyssnade på dem med stort intresse. Deras redogörelser för fångarnas situation överensstämmer med de som ledamöterna och ni personligen lämnar.

Jag vill därför understryka att jag är mycket bekymrad över brotten mot de mänskliga rättigheterna och jag hyser stor sympati för det lidande som palestinska fångar får utstå i israeliska fängelser.

Kommissionen är mycket uppmärksam på Israels ansvar som ockupationsmakt och på de konflikter med internationell rätt som dessa omständigheter vittnar om. Därför tar vi regelbundet upp exempelvis frågan om administrativt frihetsberövande med våra israeliska kolleger, både i informella och formella sammanhang. Det enskilda fall som ni nämnde i dag berörde mig mycket, och om jag får alla uppgifter ska jag personligen göra vad jag kan för att försöka påverka. Kanske finns det en chans för mamman att få träffa sin son igen.

Europeiska unionen har också vid upprepade tillfällen vädjat om ett omedelbart frigivande av palestinska parlamentariker som hålls i fångenskap av Israel. Kommissionen känner också till att palestinska barn hålls i fångenskap i israeliska fängelser och förvarsenheter. Detta strider mot FN:s konvention om barnets rättigheter där en minimiålder på 18 år fastställs, och mot den fjärde Genèvekonventionen, enligt vilken det krävs att fångar ska hållas fängslade inom ockuperat område. Dessa barn som hålls i fångenskap är särskilt sårbara. Det vet vi. Och behandlingen av dem måste vara förenlig med internationell rätt.

Vi måste i ännu större omfattning uppmärksamma situationen för de barn som påverkas av denna konfliktsituation. Därför har EU lagt till Israel och det ockuperade palestinska området till listan över prioriterade länder när det gäller genomförandet av EU:s riktlinjer om barn och väpnade konflikter.

Enligt dessa riktlinjer tar också EU upp alla aspekter som rör dessa konfliktdrabbade barns rättigheter och välbefinnande i den politiska dialogen med Israel. EU har dessutom ett nära samarbete med FN-organ och med israeliska och palestinska frivilligorganisationer som aktivt arbetar för att övervaka, rapportera och förespråka barns rättigheter.

Respekt för de mänskliga rättigheterna och efterlevnad av den internationella rätten är en av EU:s grundläggande värderingar. Den är ett nödvändigt inslag i vår utrikespolitik. Att försvara de mänskliga rättigheterna är därför en väsentlig del i våra förbindelser med Israel. Den människorättsliga dialog som vi för på olika nivåer med de israeliska myndigheterna vittnar om det.

Kommissionen kommer vid sina sammanträffanden med de israeliska myndigheterna, liksom jag personligen i mina möten med israeliska beslutsfattare, att fortsätta att tydligt uppmana Israel att till fullo följa internationella lagar och konventioner. EU framförde helt nyligen vid det senaste associationsrådet med Israel sin önskan om att inrätta en formell underkommitté om mänskliga rättigheter. Detta skulle vara ett viktigt steg mot en mer formell dialog i dessa frågor.

Artikel 2 i associationsavtalet mellan EU och Israel kommer också fortsatt att vara en påminnelse för både EU och Israel om att respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna utgör grunden för våra bilaterala förbindelser. Vi anser att dialog är den bästa möjligheten att utöva positiva påtryckningar på Israel. Vi drar oss inte för att ta upp känsliga frågor, som den som ni ledamöter har frågat oss om.

Jag håller helt med ordförandeskapet som säger att allt detta måste ses i ljuset av Mellanösternkonflikten, och därför menar jag att en lösning på konflikten i slutändan också skulle bidra till att minska eller till och med lösa problemet med fångarna.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Återigen tar Israel-motståndarna här i parlamentet tillfället att gå till angrepp mot den judiska staten, och återigen är de av oss som vill uppnå en balanserad debatt och en verklig fred i Mellanöstern tvungna att ta Israel i försvar. Trots allt är Israel ett demokratiskt land vars existens hotas av jihadterrorister och deras anhängare, som är just de som Israel nu håller i administrativt förvar.

När det gäller barnen har de sorgligt nog dragits med i Intifadan, och till och med som potentiella självmordsbombare av terrorister.

Jag ifrågasätter särskilt behovet av detta resolutionsförslag när det råder vapenstillestånd med Hamas, som just har slutat att avfyra raketer från Gaza mot civila, och när det sker en utväxling av fångar mellan Israel och Hizbollah. Utväxlingen innebär att fem fängslade terrorister fick återvända hem till sina familjer, medan två israeliska soldater kommer hem i liksäckar. En av dessa terrorister – Samir Kuntar – mördade en ung israelisk man genom att dränka honom, varefter han tog hans dotter, slängde henne mot en sten och slog henne i huvudet med en gevärskolv. Han dödade också en polis. De palestinska terrorister som kapade Achille Lauro – och samtidigt mördade en äldre judisk man vars döda kropp de slängde överbord – krävde Kuntars frigivning.

Att göra överenskommelser med terrorister innebär ett högt pris för alla demokratier, men i Israels fall gäller detta dubbelt upp. Samir Kuntar har svurit på att han ska fortsätta Jihad mot Israel nu när han är fri.

Därför hyllar jag Israels modiga beslut, och jag hoppas att det i slutändan ska få ett positivt resultat. Jag befarar dock att det inte kommer att bli så, eftersom det är ganska uppenbart att de som vill förgöra Israel som stat vinner styrka från sådana politiker som Luisa Morgantini som väljer ett sådant här läge för att lägga fram resolutioner som denna.

När vi ändå talar om Luisa Morgantini kanske hon också skulle vilja undersöka en anklagelse i den brittiska pressen som gäller den misshandel mot det egna folket som regelbundet sker i palestinska fängelser och som utförs både av Hamas i Gaza, och kanske ännu mer förvånande, av den palestinska myndigheten själv.

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag deltog nyligen i Berlinkonferensen där den viktigaste frågan var att återställa rättssäkerheten i de ockuperade områdena. Det som gäller Palestina, en stat i ständig förändring, är ännu mer tillämpligt på Israel. Och på den punkten är de palestinska fångarnas öde ett bra exempel, för vad det handlar om är drygt 8 500 palestinska fångars öde, och bakgrunden till och villkoren för deras frihetsberövande.

Jag vill påpeka att 48 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet i dagsläget sitter fängslade. Detta är oacceptabelt. Att en överväldigande majoritet av fångarna har förts till israeliska fängelser, i strid mot Genèvekonventionen, som innehåller ett förbud mot överförandet av fångar från ockuperade områden till ockupanten. Detta är oacceptabelt. Att strafflagen som tillämpas i de ockuperade områdena endast gäller palestinier och inte nybyggare. För att uttrycka det i klartext: det som är brottsligt för en grupp är inte brottsligt för en annan. Detta är oacceptabelt. Att omkring 100 kvinnor har fängslats, och att de kvinnor som är gravida eller ammar inte får den omvårdnad som deras tillstånd kräver, det är oacceptabelt. Att 310 minderåriga hålls frihetsberövade under samma förhållanden som de vuxna, trots att Israel har undertecknat konventionen om barnets rättigheter. Och ingen ska försöka tala om för mig vad jag redan har hört, nämligen att vid 15 års ålder är dessa små araber redan vuxna och kapabla till vad som helst.

Vad bär skulden för detta, Charles Tannock, om inte ockupationen som har berövat dem deras barndom? Och listan kan göras lång: tortyr, misshandel, obefintliga rättigheter till försvar, ingen dom och så vidare. Jag vill påminna er om att dessa fakta har dokumenterats både i israeliska och internationella källor. Europaparlamentet kan givetvis inte svänga med en trollstav och göra slut på denna konflikt, men jag kan försäkra er om att det kommer att fokusera på mänskliga rättigheter i granskningen av Israels status, som kommer att debatteras i år. Artikel 2 i detta avtal är tydlig på den punkten: ”förbindelserna mellan parterna, samt alla bestämmelser i själva avtalet, ska baseras på respekt för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna, som är vägledande för parternas inrikes- och utrikespolitik och utgör en väsentlig beståndsdel av avtalet”.

Givetvis måste utväxlingen ske. Utväxlingen och frisläppandet av fångar som exempelvis Gilad Shalit, å ena sidan, och Salah Hamouri, å andra sidan, måste förhandlas. Och naturligtvis är jag mycket nöjd över att man har undertecknat utväxlingsavtalet med Hizbollah. Jag vill dock påminna våra israeliska kolleger om att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara i Europaparlamentets ögon. Därför är jag mycket nöjd med, och jag gratulerar er, herr minister, som företrädare för rådet, och er, fru kommissionsledamot, till styrkan i orden, som försäkrar oss om att våra tre institutioner tillsammans utgör en europeisk union.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I den här frågan talar jag för mig personligen.

Den ena israeliska regeringen efter den andra har fört en politik som går ut på att förtrycka det palestinska folkets önskan att leva fredligt på sina landområden. Man styr med järnhand och kulor och genom att godtyckligt frihetsberöva människor samt fängsla, tortera och mörda civila, däribland kvinnor och barn. Detta gör man utan rim och reson och utan insikt om att det inte går att lösa Israels verkliga säkerhetsproblem med sådana omänskliga metoder. Tvärtom kan denna brutalitet bara leda till ännu mer våld, och sakta men säkert undergräver man sina chanser till sådant internationellt stöd som man tidigare har fått.

Det är hög tid för EU:s ledare att på ett kraftfullt sätt varna de styrande judiska politikerna att om de fortsätter att agera likt nazistiska militärledare och fortsätter att tro att stödet från USA:s ledning och de som de har inflytande på i Europa (däribland parlamentsledamöter) kommer att finnas där för evigt, kommer de sorgligt men säkert att gräva sin egen grav.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Obeida Assida är palestinsk student. Som 17-åring fängslades han 2003 och hålls i administrativt förvar i Israel, utan åtal och utan rättegång. Saed Yassine är palestinsk människorättskämpe. Han är 34 år. Sedan 2006 har han varit administrativt frihetsberövad i Israel. Han har inte åtalats och det finns inga kända anklagelser mot honom, och hans fru och barn har bara fått besöka honom tre gånger. Noura al Hashlamoun är en 36-årig hemmafru med sex barn. Hon har varit administrativt frihetsberövad i Israel sedan september 2006, utan åtal och rättegång. Marwan Barghouti, som har skrivit ned fångarnas berättelser, har varit fängslad i Israel sedan april 2002. Här vill jag göra mina parlamentskolleger uppmärksamma på att en skrivelse med vädjan om hans frigivning fortfarande cirkulerar och ni är när som helst välkomna att skriva på den.

Alla förstår att jag skulle behöva en hel del talartid om jag skulle gå igenom listan på alla de tusentals palestinska fångar som helt i strid med internationell rätt och människorättsliga principer sitter i israeliskt fängelse. Likväl förtjänar alla fångar och deras familjer ett långt tal. För de har inte besparats någonting – brutala förhör som kan pågå upp emot 188 dagar och som enligt uppgift kan innefatta tortyr, bekännelse och dom måste skrivas under på hebreiska, ogrundat frihetsberövande i Israel – utanför de egna landområdena – som godtyckligt förnyas var sjätte månad, framställan till en tillfällig och diskriminerande militärdomstol som helt saknar behörighet, ingen tillgång till advokat under de första 90 dagarna i förvar och i princip inga besöksrättigheter.

Véronique De Keyser har rätt i att det här är exakt vad EU inte kan acceptera. Allt är helt oacceptabelt. Och ni talar om för oss att ni tänker använda den här nya dialogen. Hur ska vi kunna tro att ni, Europeiska unionen, kommissionen och rådet ska bli bättre på att skapa respekt för de punkter som ingår i det avtal som vi redan har, i morgon, i och med ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Vid vårt senaste plenarsammanträde den 16 juni i Strasbourg talade ni om situationen i Palestina. Uttalandet avspeglade de nedslående slutsatserna från den ad hoc-kommitté som på ert initiativ besökte de palestinska områdena i början av juni och då blev vittne till de eländiga förhållanden som palestinier tvingas leva under till följd av den israeliska ockupationen.

Det är nu dags för rådet och kommissionen att meddela vilka åtgärder man tänker vidta för att se till att ockupationsstyrkorna och staten Israel uppfyller internationell rätt när det gäller situationen för palestinska fångar i israeliska fängelser.

I dag kräver vi, ledamöter av Europaparlamentet, att rådet och kommissionen ger en förklaring till att man den 16 juni uppgraderade förbindelserna mellan Europeiska unionen och Israel i ett läge där 11 000 fångar, däribland 376 barn, 118 kvinnor och 44 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet samt 800 administrativa fångar hålls frihetsberövade i israeliska fängelser, trots att det strider mot internationell rätt.

Vi kommer att besöka Palestina igen om två månader. Under tiden vill vi att ni på hela parlamentets vägnar kräver att de israeliska myndigheterna friger alla barn som sitter i israeliska fängelser och alla de som inte har fått en normal rättslig process …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag anser att parlamentet, tillsammans med kommissionen och rådet och alla politiker i Europa, är övertygade om att skyddet av en persons mänskliga rättigheter är en betydligt mer grundläggande skyldighet i tider av krig och terrorism än i fred och säkerhet. Jag tror att vi delar denna uppfattning.

Den israeliska högsta domstolen är också av den uppfattningen. I en rad beslut har den försvarat såväl palestinska fångars som framställares rättigheter mot handlingar som utförts av israeliska försvarsstyrkor eller regeringen själv.

Låt mig påminna er om att 1991, när Israel förväntade sig en attack med kemiska och biologiska vapen, försvarade dess högsta domstol en skriftlig framställning som bokstavligen gick ut på att samhällets makt att försvara sig mot fiender grundar sig på ett erkännande att det kämpar för värderingar som förtjänar att försvaras. Den bästa partnern när det gäller att försvara palestinska fångar i Israel är den israeliska högsta domstolen. Jag anser därför att ledamöterna i viktiga frågor borde vända sig till denna rättsinstans i ett demokratiskt land som Israel.

Men jag frågar ledamöterna här i parlamentet: Vilken konvention försvarar dem som under de senaste åren har kidnappats, utsatts för terror eller mördats? Till vilken domstol kunde Alan Johnson vända sig för att överklaga kidnappningen av honom? Vilka besöksrättigheter fick Gilad Shalit? Vilka rättigheter har 16-årige Ophir Rakhum? Vilket rättsskydd beviljades han?

Jag uppmanar ledamöterna här i parlamentet, jag uppmanar dem med all respekt och av hela mitt hjärta, att stödja kommissionen och rådet i deras balanserade ställningstagande i denna konflikt och försvara dem vars rättigheter har kränkts. Vi borde inte, som nu, välja sida så att EU:s möjligheter att stödja fredsprocessen i Mellanöstern undergrävs.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att säga till rådets ordförande att enligt Amnesty International är 8 500 palestinier från de ockuperade palestinska områdena frihetsberövade i israeliska fängelser i strid mot artikel 76 i Genèvekonventionen, och för många av dessa fångar är familjebesök omöjliga på grund av begränsade resetillstånd. För de besök som medges – även om Israel enligt principer i internationell rätt är ansvarigt för att de palestinska fångarna verkligen får dessa besök – är det världssamfundet som genom Röda korsets internationella kommitté har ombesörjt dessa kostnader. Därför är det rätt av oss i Europaparlamentet att uppmana Europeiska rådet att agera.

Som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har jag också träffat Fadwa Barghouti, och jag vill också tacka kommissionsledamoten för hennes särskilda omnämnande av våra kolleger i det palestinska lagstiftande rådet som finns bland fångarna.

Även om jag håller med Nickolay Mladenov och Charles Tannock om att kidnappning och underlåtenhet att låta israeliska medborgare träffa sina familjer är ett brott mot internationell rätt, beklagar jag att Charles Tannock framställer min medfrågeställare, Luisa Morgantini, som någon som vill förstöra Israel när hon och jag stöder mänskliga rättigheter och upprätthållandet av internationell rätt.

  Frédérique Ries (ALDE). - (FR) Herr talman! Det är den utomordentligt svåra uppgiften att upprätthålla våra demokratiska värderingar i kampen mot terrorismen som i grund och botten är föremål för dagens debatt. Jag har tyvärr inte tid att gå in på de punkter som tas upp i de texter som inlämnats av våra parlamentskolleger, inte ens de skriftliga, och jag ska inte upprepa vad min kollega Nickolay Mladenov redan har sagt om den israeliska högsta domstolen.

Däremot vill jag ta upp frågan om de minderåriga. För det är faktiskt så att minderåriga personer sitter fängslade. De flesta av dem är tonåringar som Hamas manipulerar och skickar i döden, utrustade med granater eller bälten fulla med sprängämnen. Ni och mina parlamentskolleger har hänvisat till internationell rätt, som också fördömer rekryteringen av barnsoldater. Varje ung människa som sitter i fängelse innebär ett misslyckande för samhället. Israel är visserligen enligt internationell rätt skyldigt att konfrontera denna utmaning, men den stora tragedin är att en hel generation redan har gått miste om fred i Palestina.

Bara några ord om fången Gilad Shalit. Jag tror att jag har rätt när jag säger att han är både israelisk och fransk medborgare. Han förtjänar mer än den nonchalans som han så beklagligt utsätts för genom några av mina parlamentskollegers kränkningar. För att inte tala om det globala politiska sammanhanget som ministern och kommissionsledamoten hänvisar till.

Jag avslutar med de mycket bräckliga, men ändå verkliga vapenvilor som råder på flera fronter. Jag vill bara säga, mer allmänt, att det jag är kritisk till är att vissa här är besatta av att vid varje sammanträde tala om hur en demokratisk stat borde fungera.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Jag har förlorat räkningen på hur många gånger vi här i parlamentet har fördömt hur de israeliska myndigheterna systematiskt bryter mot det palestinska folkets mänskliga rättigheter.

Ockupationen, separationsmuren, belägringen av Gaza – listan kan göras lång. I dag koncentrerar vi oss på den fruktansvärda situationen för palestinska fångar, däribland 44 ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet. De är våra motsvarigheter, våra kolleger som utan rättegång tynar bort i fängelse.

Det här är min fråga: När tänker Europeiska rådet agera? Hur många fler brott mot internationell rätt krävs det? Hur många fler palestinier måste arresteras, fängslas och torteras innan EU slutar att bara tala om mänskliga rättigheter och faktiskt börjar göra något för att försvara dem?

Att ens överväga att uppgradera förbindelserna mellan EU och Israel i ett sådant här läge tyder på en häpnadsväckande brist på respekt för våra skyldigheter mot det palestinska folket. Underlåtenheten att åberopa artikel 2 i associationsavtalet är ett tecken på ynklig politisk feghet.

Vår dispyt är inte med det israeliska folket, som många av dem ansluter sig till oss i fördömandet av de israeliska myndigheterna. Min dispyt är just nu inte ens med Israel. Den är med Europeiska rådet och dess enorma misslyckande när det gäller politiskt ledarskap.

  Chris Davies (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag håller helt med Caroline Lucas. Det är ironiskt att vår nästa debatt handlar om Zimbabwe. Robert Mugabe var inte nöjd med valresultatet, så han ändrade det. Nu arresterar han parlamentsledamöter för att uppnå en ny maktbalans, och han gör värre än så. Vi kommer att fördöma honom fullständigt.

Situationerna är självklart mycket olika, men för två och ett halvt år sedan betalade vi för valen i Palestina. Israel ogillade resultatet, så vi vägrade att erkänna den nya regeringen. Sedan dess har Israel arresterat drygt 40 parlamentariker, personer som hör till fel parti, människor som inte tog till skjutvapen men som gick till valurnorna.

Vi tänker inte tillgripa sanktioner. I stället söker vi ett närmare samarbete med Israel. Fru kommissionsledamot, herr minister, motsägelserna är verkligen uppenbara. Ni säger att ni har ett balanserat ställningstagande – men var finns bevisen för att det faktiskt leder någonstans?

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag låter inte Israel komma undan men det är inte till någon som helst hjälp att Europaparlamentet pekar ut en part – Israel – i en komplicerad konflikt där kränkningarna av de mänskliga rättigheterna kräver en balanserad hållning. Det är också ett mycket illa valt tillfälle att hålla en debatt som bara är inriktad på Israels insatser.

Har vi glömt att vårt främsta mål är att uppmuntra parterna att nå en fredlig tvåstatslösning? Enda sättet att få båda parterna att lyssna på oss och därmed ha bättre utsikter att kunna påverka är om vår kritik är korrekt, konstruktiv och opartisk.

Jag tycker att Human Rights Watch och FN:s Martin Scheinin lyckades med detta. Den senare påpekar hur viktiga den israeliska högsta domstolens beslut är – något som inte alls finns med i de muntliga frågorna. Till och med John Dugard sa i sin rapport att han var djupt oroad och fördömde palestiniernas kränkningar av palestiniernas och israelernas mänskliga rättigheter. Det nämns det ingenting om.

Jag beklagar att Israel fortfarande förlitar sig på undantagslagarna från 1945 som ärvts av den brittiska kolonialmakten. Det är dock värt att notera att de har tillämpats både på judiska terrorister i Hebron och på det palestinska folket.

  John Bowis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det här är inte en fråga om anhållna, åtalade, dömda och fängslade terrorister. Det är helt enkelt en fråga om enskilda personer som grips och hålls fängslade. Det är framförallt en fråga om barn, inte barnsoldater – vissa barn har visserligen kastat stenar och så vidare, men det rör sig om barn.

Tänk er kammaren full av barn. Ta hälften av dem, trä säckar över deras huvuden, bakbind deras händer, för bort dem utan att berätta för deras föräldrar vart ni för dem, sätt dem i fängelse, placera dem i rum på 1,5 m2 utan fönster, tänd ljuset, neka dem läkarvård, låt dem inte ta emot besök från personer utanför och så vidare, låt dem inte byta kläder. Det är det här vi talar om. Det är det här som Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter bör handla om.

Jag vädjar till Israel: För gud skull, ni skaffar er inga vänner genom att göra så här. Snälla Israel, min begäran är följande: Släpp barnen fria!

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). - (EN) Herr talman! Det är just för att vissa av oss anser att Israel är en demokrati – en demokratisk stat – och för att EU behandlar det som en sådan som vi håller Israel ansvarigt för rättssäkerheten. Om det inte hade varit en demokratisk stat hade vi inte hållit det ansvarigt för rättssäkerheten.

Det finns inte någon högsta domstol för dem som står utanför hela rättssystemet. Vi vet vad högsta domstolen säger men det gäller bara dem som har tillgång till högsta domstolen. När man är föremål för administrativt frihetsberövande och inte kan få sitt fall prövat i domstol överhuvudtaget kan högsta domstolens domar inte skydda en.

Konflikten kan inte användas som ett argument för sådana kränkningar. Det är inte att ha en balanserad hållning att förbli neutral och behandla dessa personer som om de inte fanns. Dessa personer är anhållna utan några som helst garantier, utan rättegång. Deras familjer är utom sig. Ofta blir deras hem förstörda och deras familjer straffade för det som de har gjort eller för det som de är anklagade för. Det förtjänar en reaktion från EU.

  Frieda Brepoels (PPE-DE). - (NL) Jag vill påminna Charles Tannock om att den här frågan inte bara lades fram av Luisa Morgantini, utan även av två av parlamentets vice talmän från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Edward McMillan-Scott och Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, samt av John Bowis, Ioannis Kasoulides och mig själv. Bara för att klargöra det till att börja med. Som ledamot i parlamentets delegation för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet har jag personligen vid flera tillfällen upplevt vad det innebär att inte kunna träffa ens demokratiskt valda kolleger för att de sitter i fängelse.

Vad kan man egentligen säga om de många kvinnor och barn som sitter utspridda på de olika fängelserna utanför de palestinska territorierna, vilket gör det näst intill omöjligt för deras advokater och familjer att besöka dem? Alla har talat om de dagliga levnadsvillkoren och bristen på sjukvård. Hur länge ska det internationella samfundet och EU tolerera detta? Jag uppmanar kommissionen och rådet att ta kontroll över den här oacceptabla situationen.

  Bernard Lehideux (ALDE). - (FR) Herr talman! Jag vill bara framföra två synpunkter.

Den första är att vissa problem behandlas på ett ganska märkligt sätt här i parlamentet. Det är alltid samma människor som fördöms och det är alltid samma människor som diskuteras. Försök att fördöma Kuba här för att de har politiska fångar i sina fängelser och ni kommer att tala med mig om hur mänskliga rättigheter behandlas i Europaparlamentet.

Min andra synpunkt är att det finns ett sätt att se till att Israel till sist släpper dem som måste släppas – sluta med attackerna, sluta bombardera israeliska byar, sluta döda barn, sluta med attackerna med grävmaskiner och sluta skicka in barn med fickorna fulla av dynamit. Då kommer Israel att släppa sina fångar!

  Antonio López-Istúriz White (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Luisa Morgantinis ord är mycket rörande och vi kan inte annat än visa vår solidaritet med dessa väldokumenterade fall av påstådda kränkningar av de palestinska fångarnas mänskliga rättigheter. Jag säger avsiktligt väldokumenterade, eftersom vissa av mina vänsterkolleger har riktat mycket allvarliga och oacceptabla anklagelser mot staten Israel. Har de någonsin blivit anklagade för att mörda kvinnor och barn eller för att agera som nazister? Är det här rätt sätt att främja fredsprocessen?

Fru Morgantini! Jag vet att ert initiativ bygger på ett specifikt och rörande fall och att ni har hedervärda avsikter. En del av era vänsterkolleger har emellertid utnyttjat tillfället för att än en gång försöka krossa och förödmjuka Israels folk.

Vi behöver uppenbarligen fortfarande utrota den sovjetiska antisemitism som fortfarande präglar vissa av era kollegers mentalitet här i parlamentet.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort, eftersom jag framförde mina huvudsakliga synpunkter i mitt inledningsanförande. Den debatt som vi har haft har emellertid varit mycket rörande i vissa avseenden och jag ville försäkra er om att rådet är medvetet om de sakförhållanden som har nämnts och att det kommer att fortsätta att uttrycka sin oro och att åberopa folkrätten.

Ordförandeskapet kommer att fortsätta att ta upp den här frågan vid de politiska kontakter som äger rum mellan EU och Israel under vår mandatperiod. Vi konstaterar också att den pågående politiska processen endast kan utvecklas om förtroendet på plats ökar. Koloniseringen, terrorismen och våldet, de palestinska fångarnas öde och de israeler som hålls gisslan av terroristegrupper, jag tänker särskilt på Gilad Shalit, utgör hinder för fredsinsatserna.

För att avsluta i hoppfull anda vill jag påpeka för parlamentet att EU har en viktig roll att spela i den här processen, på grund av sin ställning som medlem i Mellanösternkvartetten, sin ställning som huvudsaklig finansiär och sina insatser för att stödja den palestinska myndigheten och även som viktig partner för Israel. EU har alltid insett att Israel har rätt att känna sig trygg inom sina erkända gränser, i samexistens med Palestina, som jag sa i min inledning.

  Talmannen. - Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid nästa sammanträde i september 2008.

16. Situationen i Zimbabwe (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Zimbabwe.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I presidentvalet i Zimbabwe nyligen blev Robert Mugabe omvald till sitt lands president i ytterligare fem år. Den andra valomgången ägde rum efter att den enda motkandidaten, Morgan Tsvangirai, dragit sig ur valet, vilket innebar att Robert Mugabe kunde vinna 85 procent av rösterna. Valet beskrevs av många statschefer, inklusive afrikaner, som en parodi på demokrati. Det gjorde även FN:s generalsekreterare som betraktade det som olagligt.

Omedelbart efter att Robert Mugabe avlagt ämbetseden reste han till Sharm el-Sheikh för att delta i Afrikanska unionens toppmöte den 30 juni och den 1 juli i år. Under toppmötet startade Nigeria en livlig diskussion om valet. Man antog en resolution där man uttryckte sin djupa oro över situationen i Zimbabwe. Man betonade att valobservatörer från Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), Afrikanska unionen och det panafrikanska parlamentet hade utarbetat kritiska rapporter och att det förekommit våld och dödsfall.

I resolutionen uppmanade man även Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai att inleda en dialog i det zimbabwiska folkets intresse, att bilda en nationell enhetsregering och att stödja SADC:s medlingsuppdrag.

Mot bakgrund av denna utveckling håller det internationella samfundet på att mobilisera sig. Förenta staterna har presenterat en resolution för FN:s säkerhetsråd där de kräver sanktioner mot Zimbabwe – ett vapenembargo, frysta tillgångar och reseförbud. De inkluderar även ett tillägg där de räknar upp 14 personer som ska bli föremål för sanktioner, bland annat Robert Mugabe och andra politiker, varav de flesta redan står med på EU:s sanktionslista som antogs 2002.

Kanada har också trappat upp sina åtgärder och Europeiska rådet förklarade den 20 juni sig berett att vidta ytterligare åtgärder som för övrigt kommer att granskas tillsammans med kommissionsledamot Louis Michel den 22 juli. Omedelbart efter den andra valomgången den 29 juni fördömde EU:s ordförandeskap den kraftfullt för att vara odemokratisk. Ordförandeskapet betonade på EU:s vägnar i ett färskt uttalande av den 4 juli att det inte tänkte acceptera resultatet från det oegentliga valet den 27 juni och att den enda möjliga lösningen var en övergångsformel baserad på resultatet av den första valomgången.

Det är också viktigt att Afrika regionalt uttryckt sin oro mot bakgrund av en kris och vi måste framförallt stödja Afrikanska unionens men även SADC:s insatser. Vi måste framförallt se till att principerna i Afrikanska unionens stadga om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter efterlevs. Det vore bra om Afrikanska unionen och FN deltog i den här strategin i syfte att komplettera SADC:s regionala perspektiv med ett afrikanskt och ett internationellt perspektiv.

I sin resolution uppmanade Afrikanska unionen också de berörda staterna och parterna att inte vidta åtgärder som sannolikt kan skada diskussionsklimatet. Den signalen skickades framförallt till EU. EU kommer trots det inte att avstå från att börja utöka listan över personer som är skyldiga till våld och som är föremål för riktade sanktioner i form av nekande av visum eller frysta tillgångar. EU måste också se till att det får ett förbehåll om de planerade undantagen från viseringsförbudet och införandet av nya sanktioner, särskilt ekonomiska sanktioner. Alla dessa repressalier kommer naturligtvis också att vara beroende av vilka framsteg som görs i förhandlingarna.

Förhandlingarna mellan de båda parterna bör börja så snart som möjligt. Jag tror att kommissionsledamoten kommer att bekräfta detta, även om resultatet av dem är ovisst. Vi anser att de i vilket fall som helst måste bygga på resultatet av den första valomgången den 29 mars, som ger den sannaste bilden av det zimbabwiska folkets vilja, medan den andra valomgången var odemokratisk. Någon form av koalition kan vara en tillfällig åtgärd för att få till stånd ett nyval som är fritt, demokratiskt och öppet, som Robert Mugabes motkandidat förklarade.

Slutligen vill jag nämna att G8-länderna vid sitt senaste möte som precis har avslutats planerade ytterligare ekonomiska sanktioner mot dem som låg bakom våldet vid det förra valet. Så här är vi nu och vi måste fortsätta att utöva påtryckningar för att få slut på detta oacceptabla lagbrott.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att under dagens åsiktsutbyte kunna berätta för er om framtida planer och tankar om vilken roll vi skulle kunna spela när det gäller att stödja alla insatser för att hitta en lösning på krisen som kan godtas av alla de huvudsakliga politiska aktörerna och som framförallt är varaktig och som kan bli början på en ny era av välgång för ett land och ett folk som behöver det så väl.

Strax före det här sammanträdet började hade jag möjlighet att tala med Jean Ping, ordförande i Afrikanska unionens kommission, och för omkring en halvtimme sedan hade jag en ganska lång diskussion med oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Jag har således färska nyheter, som naturligtvis inte har blivit definitivt bekräftade än, men till slut kan jag kanske ge er mer detaljerad och mer uppdaterad information.

Först vill jag naturligtvis dela min djupa oro över situationen med er. Som jag uttalade mig om offentligt både före och efter händelsen tyckte jag att det var oerhört tråkigt att det, som ministern sa, blev en andra valomgång i presidentvalet, trots det internationella samfundets många vädjanden om att den skulle skjutas upp, däribland för övrigt från Zimbabwes afrikanska partner. Naturligtvis färgade det extrema politiska våldet och de systematiska hotelserna valet och berövade det på all legitimitet och trovärdighet.

Som jag, liksom EU:s ordförandeskap, upprepade gånger har sagt offentligt är det mot bakgrund av de omständigheter som omgav den andra valomgången helt uteslutet att tillskriva någon som helst legitimitet till den president som valdes. Det måste upprepas om och om igen att det var en felaktigt vunnen seger och att den är mycket långt från den anda av demokratisk renässans som präglar Afrika idag. Vid Afrikanska unionens toppmöte i Egypten där president Robert Mugabe deltog hölls en mycket spänd och het debatt mellan de afrikanska ledarna, en debatt som av många har beskrivits som exempellös.

Afrikanska unionen är i sin resolution kritisk till president Robert Mugabe och uppmanar honom att försöka nå en politisk överenskommelse med Morgan Tsvangirai, ledaren för Rörelsen för demokratisk förändring, i syfte att bilda en nationell enhetsregering. Dessutom uppmanade Afrikanska unionen SADC att fortsätta sitt arbete med att försöka få till stånd en politisk överenskommelse. Vi skulle verkligen kunna se resolutionen som otillräcklig. Vi skulle framförallt kunna kritisera det faktum att Afrikanska unionen avstod från att uttrycka en tydlig åsikt om president Robert Mugabes eventuella legitimitet. Det måste emellertid påpekas att resolutionen under rådande omständigheter innebär ett betydande framsteg. Naturligtvis är frågan inte avslutad. Det är viktigt att Afrikanska unionen och SADC konkret kan visa att de är fast beslutna att hitta en politisk lösning.

Ur det perspektivet har EU och andra internationella aktörer klargjort vad de räknar med att se. En sådan politisk överenskommelse måste baseras på resultatet av den första valomgången som återspeglade det zimbabwiska folkets fritt och demokratiskt uttryckta åsikt. Resultatet av den andra valomgången får inte tas som utgångspunkt för medling och för förhandling. Vi anser med andra ord att den politiska lösningen kommer att innebära en koalitionsregering under ledning av Morgan Tsvangirai som premiärminister, som måste ha den yttersta makten och som dessutom bygger på den majoritet som han har i parlamentet.

För EU:s del finns det fortfarande alla möjligheter. För det första är vi beredda att stödja SADC:s och Afrikanska unionens insatser och vi räknar med att se konkreta framsteg under de kommande två veckorna.

Om det nås en konstruktiv politisk överenskommelse som återspeglar resultatet i den första valomgången är vi naturligtvis beredda, vilket vi också har sagt, att gradvis börja återuppta förbindelserna med Zimbabwe. Vi är dessutom beredda att börja omgående. Jag vill påminna er om att jag när programmet för den tionde Europeiska utvecklingsfonden inrättades såg till att arbetet bedrevs som om demokratin hade återinförts i Zimbabwe för att undvika att straffa det zimbabwiska folket för den tragiska situation som de befinner sig i.

Nu över till de båda samtal som jag nyss har haft här i eftermiddag inför det sammanträde jag skulle ha med parlamentet. Först samtalet med Jean Ping. Vad är problemet? Problemet idag är att alla i Afrikanska unionen är överens om att de bör stödja förhandlingarna mellan Robert Mugabe och Morgan Tsvangirai och att huvudprinciperna naturligtvis bör vara att regeringen ska ledas av oppositionsledaren, Morgan Tsvangirai, att denna regering eventuellt ska bygga på en koalition där Tsvangirais parti, som är i majoritet i parlamentet, naturligtvis har en dominerande ställning och att regeringen måste ha den yttersta och mest omfattande makten i verkställande beslut.

Som jag tror att ni vet tycks detta synsätt vara omtvistat i nuläget. Det blir ännu mer komplicerat av att Morgan Tsvangirai har uttryckt vissa tvivel över huruvida medlingen är välbalanserad och vill uppenbarligen ge medlingen en ram, en inramning, låt oss säga stöd, som gör det möjligt att garantera en balans. Jag lägger inte någon värdering i det jag säger, jag förklarar helt enkelt bara hur situationen ser ut. För tillfället har Jean Ping försäkrat mig om att arbetet – jag ska inte säga medlingsarbetet utan arbetet – med att förbereda oss för denna utveckling är på gång och att det om allt går väl bör finnas en verklig chans att inleda detta under de kommande dagarna.

Jag hade därefter ett ganska långt samtal med Morgan Tsvangirai. Han bekräftade att han stödde idén om en regering med medlemmar från Zimbabwe African National Union Patriotic Front men att han naturligtvis skulle ha sista ordet när det gäller att utse vilka personer som skulle ingå i den. I princip, även om han inte formulerade det så, är det lite som situationen i Kenya, även om (och det håller jag med om) de två situationerna inte kan jämföras. De är inte alls lika. Folk utnyttjar möjligheten att agera som om de vore identiska men om man ser på det helt objektivt, och män och kvinnor är olika, är situationen en helt annan. Det är alltså den första punkten.

För det andra ville han gärna se en permanent förhandlingsgrupp, det vill säga en grupp som ska leda medlingsarbetet, vilket naturligtvis skulle försäkra honom om att det blir balans. Naturligtvis ville han att gruppen skulle vara underställd Afrikanska unionen eller FN, som ministern sa. Jag tycker att han verkar rimligt optimistisk – han menar att det börjar hända saker. Han tycker uppenbarligen att frågan om sanktioner är relevant och han betonade någonting som jag tror att vi alla höll med om, nämligen att om det införs sanktioner så måste de tillämpas på enskilda personer och får givetvis inte påverka befolkningen, vare sig direkt eller indirekt.

Jag har en känsla av att Afrikanska unionen är fullt medveten om vilket ansvar den har, att den är aktivt engagerad, att den genom medling försöker få till stånd en lösning där man, vilket ministern betonade, i varje fall helst tar hänsyn till behovet av att låta resultatet i den första valomgången avgöra vem som får den verkställande makten, eftersom det är det enda resultat som ger legitimitet åt dem som drar nytta av den.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Situationen i Zimbabwe har nått den absoluta botten i politiskt, ekonomiskt och humanitärt avseende. Folket där hålls gisslan av en regim som inte vill överge makten eftersom kotteriet runt presidenten, militära befäl och säkerhetstjänsten vill bli ännu mer förmögna på bekostnad av landets resurser. För detta ändamål finansierar de milistrupper och missbrukar polis och militär som terroriserar befolkningen över hela landet.

Enligt SADC:s (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap) standarder var parlamentsvalet den 29 maj vare sig fritt eller rättvist. Den landsomfattande skrämselkampanjen som följde på detta med dussintals dödade och tusentals skadade och förföljda gjorde att vinnaren i den första omgången, Morgan Tsvangirai, inte kunde skicka ut sina väljare att rösta eftersom de var rädda för att bli straffade om de gjorde det. Ledaren för Panafrikanska parlamentets valobservatörsstyrka, Marwick Khumalo, och SADC:s styrka bedömde händelserna den 27 juni så här:

– (EN) ”Den atmosfär som rådde i landet bäddade inte för genomförandet av fria, rättvisa och trovärdiga val. Valet representerade inte det zimbabwiska folkets vilja.”

– (DE) Vad som är viktigt nu är att skapa ett övergångsscenario som leder till att en legitim regering och en legitim president kommer till makten. Här spelar AU och SADC en mycket viktig roll. Tyvärr har inte president Thabo Mbeki åstadkommit någonting med sina år av tyst diplomati. Han har inte heller fått förtroende från båda sidorna i konflikten och han vet själv bäst varför.

Jag vill uppmana de politiska partierna i Sydafrika att själva ta initiativ. Jag ber kollegerna från Sydafrika att man i det sydafrikanska parlamentet bestämmer sig för att frysa konton och tillgångar i Sydafrika som tillhör profitörerna i Mugabes regim. De bör heller inte tillåta att Grace Mugabe och andra går och shoppar i Kapstaden eller Sandton medan människor svälter. Jag ber dem att visa solidaritet med de tre miljoner zimbabwierna i landet som kommer att återvända hem när Mugabes herravälde upphör och som då ger plats åt fyra miljoner arbetslösa sydafrikaner. Vi lyckades med att utöva påtryckningar på europeiska företag att dra sig tillbaka från Zimbabwe eftersom deras verksamheter bidrog till att stabilisera regimen.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! President Robert Mugabe har använt obefogat mycket våld och visat ett skandalöst förakt mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna genom att gripa åt sig makten och ta en redan illa medfaren befolkning som gisslan.

Den socialdemokratiska gruppen fördömer detta våld och anser inte att den sittande makten har någon legitimitet. Men i första hand är det den zimbabwiska befolkningen som de europeiska socialdemokraterna tänker på. FN:s organ för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) uppskattar att fem miljoner zimbabwier riskerar att hamna i svår hungersnöd i början av 2009.

Vi vet att en tredjedel av Zimbabwes befolkning överlever enbart tack vare internationellt bistånd. Därför är det absolut nödvändigt att Europeiska kommissionen, rådet, samtliga medlemsstater och hela världssamfundet utövar största möjliga påtryckningar på de zimbabwiska myndigheterna för att ge fritt tillträde till internationellt bistånd för den mest sårbara befolkningen. Vi kan inte nog betona detta eftersom Mugabes nuvarande ställning helt enkelt är kriminell.

Om vi ber Europeiska unionen och världssamfundet att införa stränga sanktioner mot Zimbabwe, vilket är en möjlighet som ni har tagit upp, herr minister, måste vi samtidigt vara noga med att de inte drabbar befolkningen utan riktas mot den regim som är ansvarig för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det terrorvälde som råder i landet.

Självfallet måste vi också uppmana EU och regionala organisationer som SADC att vägleda Zimbabwes valda parlament och civilsamhället för att lösa den aktuella krisen snabbt och demokratiskt.

Jag vill snabbt ta upp en sista punkt som gäller de 200 000 fördrivna zimbabwierna. Vi vill be deras sydafrikanska grannar och i synnerhet president Thabo Mbeki att agera ansvarsfullt och inte skicka tillbaka de zimbabwiska flyktingar som har tagit sin tillflykt till Sydafrika.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Folket i Zimbabwe har lidit oerhört. Efter år av hot, brutalitet och ekonomisk kollaps kom nu valet som spiken i kistan. Sedan valet har våldet fortsatt obehindrat. Minst 90 personer har dödats sedan den första valomgången den 29 mars och så sent som i måndags attackerades boende i ett läger för internflyktingar öster om Harare och fördes bort.

Vi kanske lockas att bara vrida våra händer i förtvivlan, men jag anser att det finns saker som EU kan göra för att lösa den här krisen. För det första kan EU erbjuda diplomatiskt stöd till dem söker en väg framåt via en tillfällig övergångsregering som omfattar alla parter i civilsamhället och respekterar valresultatet från den första omgången.

Att under en övergångsperiod ha en koalition är en afrikansk taktik som har fungerat tidigare i flera andra länder som Togo och Demokratiska republiken Kongo.

I resolutionsförslaget konstateras dock att President Thabo Mbeki har misslyckats med sin tysta diplomati och det kan mycket väl vara så att ett annat afrikanskt grannland som respekteras av båda sidor kan vara bättre lämpat att agera mellanhand i sådana förhandlingar. Och om det finns en annan internationell partner skulle det också vara till hjälp i förhandlingarna.

För det andra måste vi öka påtryckningarna mot Robert Mugabe i världssamfundet. Att Ryssland anslöt sig till uppmaningarna vid G8-mötet att införa sanktioner var mycket uppmuntrande och jag välkomnar rådets kommentarer om att utöka sanktionerna mot ett antal länder.

För det tredje måste vi planera för den dag då Zimbabwe har en legitim regering och vi kommer att behöva ett omfattande paket med internationellt stöd.

Till sist får vi inte glömma att vanliga zimbabwier befinner sig en mycket svår situation och behöver grundläggande stöd enbart för att hålla sig på fötter.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Europeiska unionen har haft sanktioner mot socialistdiktatorn Robert Mugabe under en lång tid, men dessa sanktioner tillämpas inte alltid på ett tydligt och konsekvent sätt. För det portugisiska ordförandeskapet var det till exempel inga problem att bjuda in Mugabe till toppmötet mellan EU och Afrika.

EU borde också ha protesterat häftigare mot det absurda faktum att Mugabe fick delta i FAO:s toppmöte i Rom för inte så länge sen. Reseförbudet för Mugabe och alla högre tjänstemän i regimen måste vara vattentätt och utökas ytterligare. Vi bör i vilket fall överväga att generellt utöka sanktionerna mot Mugabes regim. Dessa sanktioner måste vara kraftfulla och entydiga och vi måste också sätta press på regeringen i Sydafrika som med sin ”tysta diplomati” faktiskt har gett Mugabes regim mer tid.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Krisen i Zimbabwe flammade inte upp plötsligt över en intet ont anande värld. Det är sextonde gången på åtta år som vi diskuterar ett resolutionsförslag om Mugabe, som systematiskt och avsiktligt har plundrat sitt land, förstört ekonomin och förtryckt det zimbabwiska folket.

Reaktionerna från världssamfundet har ända till helt nyligen varit patetiska. Äntligen har Europeiska unionen infört målinriktade sanktioner – men kunde inte ens hålla fast vid dem ordentligt. Afrikanerna – med undantag för några få aktningsvärda – har bara hejat på Mugabe. De borde skämmas.

Vad måste göras? För det första måste rådet tydliggöra att inget EU-land kommer att erkänna Robert Mugabes orättmätiga regim. Det gläder mig att EU utökar sina sanktioner.

För det andra måste EU och dess medlemsstater övertyga de afrikanska länderna, speciellt SADC, om att ansluta sig till sanktionerna mot Mugaberegimen om förhandlingarna strandar.

För det tredje måste medlemmarna i Joint Operations Committee – den militära liga som står bakom Mugabe – informeras om att de kommer att hållas ansvariga för de systematiska grymheter som det zimbabwiska folket utsätts för. Det är inte för sent för vissa högre tjänstemän inom armén eller polisen – eller högre ZANU-PF-tjänstemän för den delen – att överge Mugabe och gå över till de demokratiska krafterna.

För det fjärde bör Frankrike uppmana till ett brådskande möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève för att ta upp situationen i Zimbabwe och, för det femte, krävs mer kraftfulla åtgärder från Förenta nationerna.

Framför allt måste vi aktivt uppmuntra Afrikanska unionen att engagera sig på ett mer positivt och aktivt sätt och kräva en regering med nationell enighet. Detta ska naturligtvis ske med utgångspunkt i valresultatet den 29 mars och inte den fars vi såg den 27 juni, vilket både rådets ordförande och kommissionen har förklarat.

Vi har hört från MDC:s talesman, Nelson Chamisa, att det för närvarande inte pågår några förhandlingar mellan ZANU-PF och MDC. I stället fortsätter våldet. Afrikanska unionen måste kämpa för att få slut på våldet och att utse en medlare, som har stöd av observatörerna och har MDC:s förtroende.

Mugabe försöker återigen att vinna tid. Det måste till en tidsfrist för att förhandlingarna ska kunna slutföras med gott resultat och att någon under tiden erbjuder Mugabe ett ålderdomshem.

  Glenys Kinnock (PSE). - (EN) Herr talman! Jag måste precis som många andra kommentera att parlamentet som valdes i laga ordning den 29 mars i Zimbabwe aldrig har sammanträtt och att dess valda ledamöter fortfarande trakasseras, hotas och utsätts för våld.

I vår resolution efterlyser vi en utökning av sanktionerna och naturligtvis måste vi också ansluta oss till FN:s uppmaningar om ett internationellt vapenembargo, internationellt reseförbud och frysning av tillgångar.

Vi vet vilka upprorsledarna är som vi måste inrikta oss på, vi vet också vilka hans hejdukar och vapendragare är. Vi har Chihuri, polischefen, Shiri, chefen för flygvapnet, Gono, centralbankens direktör, Chinamasa, justitieministern och Bonyongwe, chefen för underrättelsetjänsten. Det är dessa personer som vi kan och måste inrikta oss på. Vår resolution återspeglar tydligt och klart de förutsättningar som MDC har angett.

Alla samtal måste baseras på resultatet av valet den 29:e mars som MCD vann och inte på det skamliga omvalet i juni.

Övergångsåtgärder måste utformas som leder fram till en ny konstitution – ingen har nämnt att det är vad Morgan Tsvangirai efterfrågar – som följs av nya val. Han uttrycker sig mycket tydligt och jag citerar: ”Jag vill inte ha några maktuppgörelser och heller ingen maktuppdelning”.

Som Geoffrey van Orden sa pågår inga förhandlingar, så vi bör inte känna någon tillförsikt i den nuvarande situationen.

Det måste till ytterligare en medlare. Tydligen är inte Thabo Mbeki kapabel att klara det själv och vi vill att en företrädare för Afrikanska unionen tillsätts. Denna företrädare måste vara i samma position som president Mbeki och då tänker jag på personer som Joaquim Chissano och John Kufuor.

Till sist måste den okontrollerade brutaliteten och det våld som staten står bakom upphöra och det är därför världssamfundet måste agera, och det snabbt, för det lidande zimbabwiska folkets skull.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Zimbabwe, som en gång var hoppets ledstjärna, ett exempel på afrikanskt självstyre och ledande bland afrikanska stater, är nu ett epicentrum för afrikansk förtvivlan och hopplöshet. Folket i Zimbabwe förtjänar något bättre och det måste de få. För att detta ska bli verklighet krävs ett slut på den regim som leds av Robert Mugabe, en mördande ligist.

I världssamfundet måste vi bli tuffare i våra föresatser mot den tyranniska Mugaberegimen. Jag välkomnar att FN:s säkerhetsråd överväger att införa ytterligare sanktioner mot ledarskapet i Zimbabwe, men också införandet av ett vapenembargo. Hur kan det komma sig att ett land där fem miljoner människor är beroende av livsmedelshjälp, där inflationen har överstigit tio miljarder procent och där en brödlimpa nu kostar över 1 miljard zimbabwiska dollar, fortfarande har en av de bäst rustade arméerna på den afrikanska kontinenten och är helt översållade med vapen? Det är ett ytterst besynnerligt tillkännagivande.

Den senaste presidentkampanjen var inte något legitimt val. Brutaliteten från Mugabes regim ledde till att 90 personer dödades, 3 500 skadades och ytterligare 200 000 personer fördrevs under kampanjen. Det är knappast komponenterna i en fri, rättvis och öppet demokratisk kamp.

Sydafrika och andra afrikanska länder måste intensifiera påtryckningarna mot Robert Mugabe. Nelson Mandela hade rätt när han sa att ledarskapet i Zimbabwe var ett tragiskt misslyckande. Sydafrika har ett starkt politiskt inflytande över Mugabes regering och Sydafrika måste visa ett starkt och beslutsamt ledarskap i denna fråga, inte bara för folket i Zimbabwes skull utan också det afrikanska folket som måste stå och se på när denna ledare för sitt land i fördärvet.

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Herr talman! För att inte upprepa vad mina kolleger redan har sagt kommer jag att koncentrera mig på öppnandet av parlamentet.

Vid valet vann oppositionen en majoritet och den 17 juli hade ännu inget parlament bildats i landet. Som parlamentariker måste vi inrikta oss på att utöva påtryckningar från EU:s sida för att se till att löftena om demokrati kan förverkligas i ett parlament med en majoritet från oppositionen. Processen behöver knuffas igång. Efter hyckleriet under presidentvalet måste vi verkligen göra allt som står i vår makt för att se till att parlamentet kan fungera efter det parlamentsval som gav oppositionen en oomtvistlig majoritet.

Den andra punkten gäller medlaren. Det är helt klart att Sydafrika, minst sagt, har nått gränserna för sin medlingskapacitet. Därför är det viktigt att ytterligare en medlare stöder, om inte ersätter, den sydafrikanske presidenten. I annat fall kommer även medlingen att ge intryck av en korrupt mekanism, styrd av den zimbabwiska regeringen.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det är inte längre bara Robert Mugabe och hans regim som har ögonen på sig. Mugabe har på grund sina fruktansvärda gärningar och hela den här tragiska farsen redan fördömts av en internationell opinion. Nu är det världssamfundet som har ögonen på sig. Det är Thabo Mbeki, det är SADC och AU, det är Kina, det är vi i EU och det är Förenta staterna. Det zimbabwiska folket, Morgan Tsvangirai och MDC förtjänar allt vårt stöd och vår solidaritet i dessa svåra tider. Vi skulle kunna bjuda in Morgan Tsvangirai till ett sammanträde i utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling i juli eller september.

Vi hör fortfarande förskräckliga nyheter från Zimbabwe om våldet där. Vi får inte misslyckas. Morgan Tsvangirai och MDC:s majoritet förtjänar inte bara ord eller någon slags tröstande ståndpunkt utan i stället att installeras i sitt ämbete enligt resultaten från valet den 29 mars. Världssamfundet kommer om det misslyckas med övergången – om vi misslyckas – att överösas med skam. Det hoppas jag inte händer.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Mugabes regim är inte bara ansvarig för valfusk utan också för godtyckliga arresteringar och tortyr av hundratals medborgare i Zimbabwe under flera år.

Hittills verkar inte resolutioner och sanktioner ha gett någon effekt. Jag menar att det nu är dags att inleda åtgärder för att ställa Robert Mugabe inför en internationell domstol, anklagad för brott mot mänskligheten. Jag vet att Zimbabwe inte har undertecknat konventionen om den internationella domstolen i Haag, men jag är säker på att vi kan finna något annat förfarande som grundar sig på internationell rätt. Kommissionsledamot Louis Michel eller rådets ordförande kanske kan upplysa oss om det.

Det är enbart om en sådan drastisk åtgärd vidtas som jag tror att den afrikanske diktatorn och hans anhängare tvingas börja tänka och lyssna till förnuftet. Detta skulle så småningom befria deras land och världssamfundet från deras kriminella närvaro.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Jag vill uppmana kommissionen att överväga och utarbeta ett förslag med åtgärder som har effekt på Robert Mugabe, som fortsätter att använda våld och helt och hållet struntar i resultatet från valet i mars. Nu är vi praktiskt taget maktlösa och det enda verktyg vi har kvar är ord. Jag betonar att man måste överväga vilka steg som kan tas för att få honom inför rätta så att det kan bli fred i Zimbabwe och folket där kan få en verklig möjlighet att åtnjuta de medborgerliga rättigheter som de har rätt till.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Zimbabwe behöver internationell hjälp och vårt stöd, men det behöver också skapa egna reformer. Europeiska unionen, Afrikanska unionen och Sydafrikanska republiken bör uppmuntra till en dialog mellan det regerande partiet och oppositionen. Zimbabwe måste börja sin vandring mot demokrati och utse en regering med nationell enighet. […] FN-initiativ, enligt vilket ett embargo mot vapenleveranser till Zimbabwe skulle införas och tillgångar till personer närmast Mugabe skulle frysas. Åtgärder måste vidtas omedelbart för att få de humanitära organisationerna att fungera. En lösning kunde vara att ge bistånd till de regioner som är i störst behov av hjälp från icke-statliga organisationer.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Robert Mugabe lyssnar inte och det är beklagligt för om han gjorde det skulle han göra det enda rätta och gå tillbaka till valet i mars och acceptera resultatet. En av de mest skamliga saker som har hänt tycker jag var när Mugabe deltog i Världstoppmötet om livsmedel och tilläts vara med i paraden när det är han som bär skulden till ett av de största globala problemen med livsmedelsförsörjning i sitt eget land och på sin egen kontinent.

Senast förra veckan talade jag med en jordbrukare från Zimbabwe vid en konferens i Bryssel. Det är rent skrämmande hur basen för livsmedelsproduktionen har skadats. Någon annan sa att det är förfärande att ett land kan vara beväpnat upp till tänderna, samtidigt som folket utsätts för hunger, våld, hot och tortyr.

Sydafrika måste göra mer. Hela kontinenten måste vara sträng i sina fördömanden och vi måste uppmana och övertyga dem att det är helt rätt att göra så, för vårt folk förväntar sig att vi ska vidta definitiva åtgärder i en situation som är helt fruktansvärd.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Det som nu pågår i Zimbabwe är en utmaning för vårt samvetet och våra möjligheter att ingripa. Å ena sidan har vi en regering som använder våld mot sin egen befolkning, som vållar elände och som har utnyttjat det tysta godkännandet från andra afrikanska diktaturer och autokratier. Å andra sidan har vi de krafter som fredligt arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter: Zimbabwes folk, det internationella samfundet och – naturligtvis – EU.

Som redan har sagts här skulle EU kunna utnyttja sitt diplomatiska inflytande, införa sanktioner, vägra viseringar, sätta tryck på regionala makthavare och stödja demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare. Vad kan vi i Europaparlamentet göra? Vi kan stödja vår resolution i morgon och rekommendera att kommissionen och rådet tar dessa initiativ, men vi kan göra mer än så. Vi kan också bevisa att vi agerar i enlighet med våra ord och erbjuda oppositionsledaren Morgan Tsvangirai Sacharovpriset. Detta är vår utmaning till våra kolleger. På så sätt kommer vi att kunna belöna en kamp och samtidigt bidra till en demokratisk och fredlig seger.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot Louis Michel, mina damer och herrar! Diskussionen har varit mycket tydligt och så är även de slutsatser vi måste dra av den. Folk har uttalat sig i starka ordalag och det är i sin ordning eftersom EU bara kan acceptera en enda lösning, nämligen att det zimbabwiska folkets vilja, så som den uttrycktes i den första valomgången, ska respekteras och att det är resultatet av detta val som ska ligga till grund för en eventuell lösning.

Tillsammans med kommissionen ska vi titta närmare på läget i Zimbabwe vid rådets kommande möte den 11 juli. Vi ska ta hänsyn till de åsikter som har uttryckts och de förslag som har lagts fram – inte till Frankrike, herr Van Orden, utan till ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, eftersom Frankrike i sig inte har någon makt som Frankrike, utan endast har det mandat som EU har givit det i detta sammanhang – inklusive ert förslag om att rådet bör kalla till ett extra möte i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève, under förutsättning att det går att göra så, förstås.

Vi ska följa Louis Michels rekommendationer som alltid är förnuftiga och erfarenhetsbaserade i fråga om fortsättningen av våra medlingsinsatser. Jag menar att när det gäller dessa insatser kan vi inte begära mer än vad Morgan Tsvangirai själv rekommenderade Louis Michel vid deras möte och jag anser att det är den ståndpunkten vi bör inta.

EU, rådet och kommissionen måste hålla kontakt med de berörda parterna, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC), Afrikanska unionen och även Sydafrika – och än en gång vill jag välkomna den sydafrikanska delegation som är här hos oss i dag – och naturligtvis måste vi också ta hänsyn till den resolution som parlamentet ska rösta om i morgon i det arbete som rådet bedriver.

Jag har inget mer att tillägga och eftersom jag inte vill slösa hans tid ska jag lämna över till Louis Michel och hans erfarenhet och vältalighet i detta ämne.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jean-Pierre Jouyet och de andra talarna har sagt allt.

Naturligtvis kan jag bara helt och hållet ställa mig bakom de åsikter som har framförts, särskilt av Geoffrey Van Orden och Glenys Kinnock, men samtidigt måste jag tillägga att kommissionens makt främst ligger i diplomatins makt, men kanske också i förmågan att förbereda de åtgärder vi skulle kunna vidta om medlingsprocessen skulle lyckas frambringa en regering ledd av Morgan Tsvangirai – och detta är förstås vad vi alla önskar oss av helhjärtat och kommer att arbeta för med alla till buds stående medel

Därför håller jag fullständigt med om de åsikter som framfördes av Geoffrey Van Orden, Glenys Kinnock och alla de andra talarna, Fiona Hall, Alain Hutchinson och Michael Gahler – jag hoppas jag inte har glömt någon. Det är bara på en punkt jag inte håller med. Ni vet att jag brukar tala öppet. Jag håller inte med om att vi bör fördöma det portugisiska ordförandeskapet för att de anordnade ett toppmöte i Lissabon som vi hade väntat på i åratal och som fördröjdes av Zimbabwefrågan.

Detta toppmöte mellan EU och Afrika borde ha hållits för länge sedan och det var dags att agera. Vi vet mycket väl att Robert Mugabes närvaro berodde på att Afrikanska unionen inte ville begränsas av den andra parten, dvs. den europeiska parten, när den valde vem som skulle bjudas in. Därför anser jag att denna kritik är orättvis.

Dessutom vilja lyfta fram den särskilt svåra situation som Sydafrika befinner sig i. I Sydafrikas position är det lika svårt att flytta som för president Thabo Mbeki att ta på sig rollen som medlare. Alla vet mycket väl i det här fallet att i nuläget är det Sydafrika som är det första landet som drabbas av följderna av krisen i Zimbabwe – eller snarare oförmågan att lösa den krisen. Därför vill jag be er att försöka se på situationen utifrån Sydafrikas svårigheter. Jag menar också att Sydafrika driver medlingsprocessen lika samvetsgrant som de borde.

Jag håller förstås med om det som alla talare har framfört, nämligen att medlingsprocessen bör utvidgas, inte bara för att underlätta Sydafrikas position utan även för att ge de olika parter som är inblandade i lösningen på den här krisen en mer balanserad uppfattning av läget.

För att slutligen svara på en av de frågor som togs upp håller vi just nu på att förbereda ett verkligt paket för utveckling och humanitärt bistånd för att se till att Morgan Tsvangirai om han kommer till makten får omedelbart stöd så att Zimbabwes befolkning direkt får skäl att tro på denna förändring av styret och kanske även också på lokal nivå skapa en viss önskan om en ändrad regim, med stöd av lokal och allmän opinion och även med stöd av det aktivt inblandade internationella samfundet.

Jag vill bara gör ett sista påpekande om Afrikanska unionen. Jag vill ha lite större förståelse. Vad är Afrikanska unionens problem? Som jag redan har sagt är Afrikanska unionens problem att de måste balansera mellan två olika ståndpunkter. En ståndpunkt är öppet kraftigt kritiskt mot Zimbabwe och dess president, den andra anser att det krävs större flexibilitet, att sanktioner är bortkastade och att det inte bör införas några sanktioner. Det är alltså inte lätt att åstadkomma enhällighet inom Afrikanska unionen. Vi måste förstå detta och därför måste vi också tolka slutsatserna från Afrikanska unionens möten ur detta perspektiv, ur denna synvinkel.

Men jag måste säga att den information jag fick alldeles nyss leder mig att tro att enhälligheten just nu gör framsteg och att Afrikanska unionen kommer att kunna lägga fram nyttiga och effektiva förslag till hur vi ska komma ur den här krisen som är mycket beklaglig och en förolämpning mot alla dem i Afrika som stöder demokrati och arbetar för att främja den.

  Talmannen. − Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 10 juli 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Colm Burke (PPE-DE), skriftlig. – (EN) De nyligen genomförda valen i Zimbabwe var en bluff där Robert Mugabe var den enda kandidaten efter det att Morgan Tsvangirai och andra medlemmar i Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) hade trakasserats tills de drog sig ur. Det borde hållas ett nytt presidentval i detta land, där statsunderstött våld, hotelser och mord förhindras kraftfullt.

Jag välkomnar gårdagens beslut vid G8-toppmötet i Japan om att införa finansiella och andra sanktioner mot medlemmar i Zimbabwes regering. Det är avslöjande att det har rått konsensus på den här nivån, till och med från Ryssland, om ett kraftfullt fördömande av Robert Mugabes styre. Det verkar sannolikt att FN:s säkerhetsråd kommer att anta en resolution om att Zimbabwe nu är ett hot mot den internationella freden och säkerheten. Jag vädjar till Kina att inte blockera denna viktiga åtgärd nästa vecka.

Jag beklagar att Afrikanska unionen inte gör tillräckligt för att isolera Robert Mugabe eftersom jag anser att denna union tillsammans med SADC och det panafrikanska parlamentet är de nyckelinstitutioner som bör få till uppgift att avlägsna en sådan här despot. De kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begås just nu av Zimbabwes regering gränsar mot brott mot mänskligheten och jag menar att FN:s säkerhetsråd även bör överväga att överlämna medlemmar av denna regering till den internationella domstolen inom en inte alltför avlägsen framtid.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Valen i Zimbabwe nyligen var fullständigt olagliga och odemokratiska och har ådragit sig omfattande kritik och fördömanden från det internationella samfundet.

Även om läget i Zimbabwe har gett upphov till oro ett tag nu har resultatet av detta val och vittnesbörden om det brutala statsunderstödda våldet mot anhängare till Morgan Tsvangirais oppositionsparti MDC fört krisen till en annan nivå.

Zimbabwe befinner sig nu i en ytterst allvarlig situation. I tillägg till denna politiska kris har åratals vanskötsel under Robert Mugabes styre lämnat landets ekonomi i spillror och gjort valutan i princip värdelös. Den förväntade livslängden för både män och kvinnor ligger under 40 år och de senaste händelserna har fått många att lämna landet och söka skydd i afrikanska grannländer, vilket hotar stabiliteten i hela regionen.

Jag välkomnar denna resolution som betonar att EU otvetydigt ska avvisa resultatet av det senaste valet i Zimbabwe eftersom det var odemokratiskt och olagligt. Dessutom fördömer resolution helt och hållet Mugaberegimens användning av politiskt våld och det krävs sanktioner mot dem som stöder detta, både inom och utanför Zimbabwe.

(1) Se protokollet.

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0414/2008).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Fråga nr 43 från Georgios Papastamkos (H-0455/08)

Angående: Bilindustrins prestationer i samband med koldioxidutsläppen

Är kommissionen tillfreds med det som den europeiska bilindustrin hittills har åstadkommit när det gäller att minska koldioxidutsläppen och bränslekonsumtionen? Anser kommissionen att dess initiativ om en revidering av direktivet om märkning av bilar (1999/94/EG⁽¹⁾) i relation till de här prestationerna är ett erkännande av den befintliga gemenskapsregleringens effektivitet vad bilindustrin angår?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Frågan är om kommissionen anser att den europeiska bilindustrins minskning av koldioxidutsläppen har varit tillfredsställande.

Svaret är nej och därför har vi föreslagit den obligatoriska minskningen fram till 2012.

Frågans andra del gäller huruvida initiativet om en revidering av direktivet om märkning av bilar är ett erkännande av den befintliga gemenskapsregleringens bristande effektivitet vad gäller bilindustrin. Svaret är ja och därför föreslår vi revideringen.

Jag skulle kunna nöja mig med dessa båda enkla svar, men jag vill utveckla min förklaring lite.

Vi har föreslagit en obligatorisk gräns för koldioxidutsläpp på 120 g 2012 i enlighet med strategin för koldioxidutsläpp och bilar. Detta ska åstadkommas med hjälp av bättre teknik för bilmotorer, vilket kommer att få ned utsläppen till 130 g/km och därefter ska utsläppen bringas ned till 120 g/km med annan teknik.

Jag bör påpeka att det fanns ett frivilligt avtal mellan biltillverkarna och den europeiska bilindustrin – och även med den japanska och koreanska bilindustrin om att bilar inte skulle släppa ut mer än 140 g koldioxid/km 2008. Tyvärr uppnådde man inte detta mål: år 2006 lågt utsläppen på 160 g och 2007 var de 159 g enligt de senaste siffrorna. Förbättringen med ett gram är förstås långt ifrån tillfredsställande.

Vi hoppas att parlamentet och rådet kommer att godkänna kommissionens förslag under medbeslutandeförfarandet så att vi kommer att få bilar som förbrukar mindre energi, mindre bränsle och släpper ut mindre koldioxid. Genom att förbruka mindre energi och mindre bränsle kommer konsumenterna att kunna göra stora besparingar, särskilt med de nuvarande bränslepriserna.

När det gäller märkning och konsumentinformation kommer vi vid årets slut att lägga fram ett förslag om hur den aktuella konsumentinformationen ska ges.

Jag måste nämna att Europaparlamentet har antagit en resolution om denna fråga. Några av punkterna i den är mycket positiva men det finns andra som jag inte kan hålla med om, till exempel att vi bör följa exemplet med tobaksreklamen även för bilar. Detta är två helt olika fall och därför kommer vi inte att följa exemplet med en obligatorisk informationsruta i reklamen.

Det finns andra sätt att informera konsumenter under förutsättning att de vänder sig till en bilhandlare när de köper bil och att de får information om koldioxidutsläpp och även om bränsleförbrukning i de broschyrer och skyltar som finns där.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! G8-medlemmarna föreslår att koldioxidutsläppen ska minskas med 50 procent fram till 2050. Men de länder som befinner sig långt framme i en snabb utveckling (Kina, Indien, Brasilien, Mexiko och Sydafrika) tycks inte reagera på detta förslag.

Anser ni att denna inställning kommer att påverka förhandlingarna om perioden efter Kyotoavtalet? Vilka förutsättningar har de viktiga förhandlingarna om perioden efter Kyotoavtalet efter detta förslag från G8?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Georgios Papastamkos fråga har förstås ingenting att göra med den första frågan om bilar som vi diskuterade, men den är ändå mycket viktig och aktuell, med tanke på den diskussion som fördes och det beslut som fattades vid G8-mötena i går och i dag.

Det är positivt att G8, som omfattar de åtta största ekonomierna i världen, har kommit överens om att minska koldioxidutsläppen med 50 procent fram till 2050. Som jag sa tidigare är detta förstås bara ett halvt steg eftersom de inte lyckades komma överens om några halvtidsmål för 2020, vilket är nödvändigt för ett internationellt avtal som effektivt kan bekämpa klimatförändringen.

När det gäller de andra stora länderna, de stora utvecklingsekonomierna som Kina och Indien, anser jag att denna fråga också har behandlats och diskuterats. För att åstadkomma en effektiv lösning på klimatförändringen måste naturligtvis också dessa länder delta, till exempel genom åtgärder för att begränsa ökningstakten i koldioxidutsläppen, hela tiden i enlighet med FN:s princip om gemensamma men åtskilda ansvarsområden.

Jag tror att avtal kommer att komma till stånd, både i fråga om det långsiktiga målet, där det råder ett övergripande samförstånd, och om halvtidsmålen, eftersom dessa avtal är nödvändiga för att uppnå det önskade resultatet 2009 i Köpenhamn.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Jag vill återvända till bilarna. När detta mål på 120 g fastställdes fanns det ett antal frågor om i vilken grad dessa 120 g skulle betraktas som ett genomsnitt för hela industrin och för liknande mätningar.

Har alla dessa frågor lösts eller kan vi förvänta oss att de blir lösta i tid så att industrin verkligen kan vidta åtgärder vid behov under den korta tid som står till buds?

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Jag undrar om det inte skulle vara mödan värt att erbjuda incitament för att få bort gamla bilar från marknaden eftersom de har den största förbrukningen och de största koldioxidutsläppen. Skulle ni kunna överväga ett system med incitament här?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är mycket intressant att skatteförmåner betonades i G8:s slutsatser. Inom EU skulle skatteförmåner kunna få stor betydelse för att främja köp av renare bilar. Vissa länder har vidtagit sådana åtgärder – Frankrike gjorde så nyligen och det verkar ha blivit mer framgångsrikt än väntat.

Vi är optimistiska när det gäller industrins förmåga att nå målet på 120 g fram till 2012. Det bör understrykas att de har känt till det här målet sedan 1995 och att de hade en frivillig överenskommelse om att nå 140 g per km 2008. I vilket fall som helst visar vår konsekvensbedömning och de kostnadsberäkningar som industrin har gett oss att de kommer att kunna åstadkomma detta i tid.

Kingrapporten, en mycket viktig och intressent undersökning som utfördes för det brittiska transportministeriets räkning, visar mycket tydligt att det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att uppnå detta mål fram till 2012. Naturligtvis bör det tas hänsyn till industrins farhågor och de särskilda problemen för varje enskild bilindustri. I vilket fall som helst är det upp till er – Europaparlamentet och rådet – att ta fram lösningar som både kan förverkliga våra miljömål och trygga den europeiska bilindustrins konkurrenskraft. Vi menar att det här förslaget kommer att motivera bilindustrin och att den kommer att få en fördel av att vara först på plan. Dessutom menar vi att de europeiska konsumenterna kommer att spara pengar genom att lägga mindre på energi, särskilt med dagens mycket höga oljepriser.

  Talmannen. −

Fråga nr 44 från Johan Van Hecke (H-0470/08)

Angående: Biobränslepolitiken

Kommissionsledamoten tillkännagav tidigare att Europeiska unionens prioriteringar i fråga om biobränslen måste omprövas, eftersom de förefaller påverka de fattiga ländernas livsmedelsförsörjning negativt. Men enligt kollegan Mariann Fischer Boel är biobränslenas konsekvenser för livsmedlen inte så farliga.

Enligt FN:s särskilde rapportör Jean Ziegler är den omfattande produktionen av biobränslen dock ett brott mot mänskligheten, mot bakgrund av hur den påverkar livsmedelspriserna runtom i världen. Även FAO konstaterar att biobränslenas snabba frammarsch fått priserna på ett antal jordbruksgrödor att hastigt skjuta i höjden och således bidragit till dagens livsmedelskris.

Enligt OECD kommer jordbrukspriserna att stiga ännu mera under de kommande åren. När kommer kommissionsledamoten att få klart för sig om detta för med sig skadeverkningar eller inte? Tänker kommissionen undersöka saken och, om så är fallet, när kommer kommissionsledamoten att kunna lägga fram en utvärdering?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) EU har beslutat om ett mål på 10 procent förnybara energikällor inom transportsektorn, det vill säga 10 procent 2020. Jag tycker det är viktigt att vi säger ”förnybara” eftersom det inte bara handlar om biobränslen – det är inte bara etanol eller miljödiesel. Det skulle kunna vara elbilar också, så vi måste göra denna åtskillnad.

Enligt min mening måste vi säga att en så lång ledtid gör det osannolikt att detta kan ha påverkat den prisnivå vi ser i dag. Enligt våra beräkningar skulle detta fram till 2020 leda till en höjning av spannmålspriserna på mellan 3 och 6 procent, priserna på raps skulle öka med ungefär 8–10 procent och solrosfrön skulle öka med 15 procent jämfört med 2006 års priser, under förutsättning att 30 procent kommer från andra generationens biobränslen.

Jag tycker mig se en viss tveksamhet hos några parlamentsledamöter. En av ledamöterna verkar inte hålla med, men jag anser att ni måste ta hänsyn till att en ganska stor del av dagens höjda livsmedelspriser beror på de höga oljepriserna. Vi har sett många beräkningar och konsekvensbedömningar från OECD och den senaste visar tydligt att om vi räknar med ett oljepris på 130 euro per fat leder detta till höjningar på mellan 9 och 13 procent av spannmålspriserna. Så detta hänger i hop med de ökande oljepriserna och inte med diskussionen om förnybar energi.

Jag anser också att det är uppenbart att konsekvenserna kan begränsas med den växande användning av andra generationens biobränslen som jag hoppas att vi kommer att få se och som uppmuntras genom vår politik.

Andra generationens biobränslen framställs av andra råmaterial än livsmedelsgrödor och kan utvinnas inte bara ur grödor som är särskilt avsedda för energi, utan också från källor såsom återvunnen vegetabilisk olja, animaliskt fett, biprodukter från skogsindustrin, restprodukter från skogsbruket, fast avfall samt gräs.

I det förslag till ett direktiv om att främja användning av energi från förnybara källor som kommissionen lade fram den 23 januari i år föreslog kommissionen att den bl.a. ska övervaka prisförändringarna för de varor som är förknippade med användning av biomassa till energi och alla andra positiva och negativa effekter på livsmedelssäkerheten i samband med detta.

Dessutom föreslog kommissionen att den vartannat år bl.a. ska lägga fram en rapport om vilka effekter EU:s biobränslepolitik får på livsmedelstillgången i exportländerna, människornas förmåga att betala för dessa livsmedel i utvecklingsländerna och mer övergripande utvecklingsfrågor.

Kommissionen redogjorde för sin syn på orsaken till den senaste tidens ökande livsmedelspriser i meddelandet – De stigande livsmedelspriserna – Riktlinjer för EU:s agerande.

Så med hänsyn till de nuvarande pristrendernas flyktiga och sammansatta karaktär kommer kommissionen att noggrant övervaka prisutvecklingen inom EU och internationellt och kommer att rapportera om lägesutvecklingen i slutet av året.

Precis som påpekades i meddelandet tyder kommissionens analyser på att EU:s nuvarande biobränsleproduktion inte påverkar dagens globala livsmedelspriser särskilt mycket, även om efterfrågan på jordbruksvaror också påverkas av biobränslemarknaden.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Jag tackar kommissionsledamoten för hennes svar. För ett och ett halvt år sedan var biobränslen fortfarande mirakellösningen i kampen mot den globala uppvärmningen. Nu börjar man tala illa om dem och jag noterar att kommissionen ställer sig bakom förra veckans helomvändning av energiministrarna – även om den säkert kommer att förneka det.

Min fråga – kommissionen har bombarderat oss med siffror här – är om kommissionen håller med om Världsbankens undersökning där det påstås att 75 procent av biobränslena är ansvariga för 75 procent av ökningen i livsmedelspriserna i världen. FAO kommer fram till liknande slutsatser och FN:s särskilda rapportör, Jean Ziegler, beskriver den massiva biobränsleproduktionen som ett brott mot mänskligheten.

Delar Mariann Fischer Boel Världsbankens, FAO:s och FN:s åsikt?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För det första anser jag att vi kan se att förnybar energi och biobränsle nyligen har fått skulden för prisökningarna inom sektorn för jordbruksvaror. Det är uppenbart att det finns olika skäl till dessa höjningar. De ogynnsamma väderförhållandena i vissa delar av världen har haft stor inverkan – nästan fyra gånger så stor som effekterna av biobränslen.

För det andra har vi sett en enorm efterfrågan i Asien. I Kina och Indien börjar de nu äta kött, vilket betyder att de behöver importera mycket mer spannmål än de gjorde förr.

För det tredje har vi spekulation: investerare flyttar sina pengar från värdepapper, aktier och tegelstenar till jordbruksvaror, guld och silver. Detta är uppenbart.

Vissa länder har stängt sina gränser för export av jordbruksvaror och detta har också bidragit. Om vi ser på USA har det faktum att amerikanerna nu i väldigt stor omfattning använder majs för att producera bioetanol påverkat majssektorn. Självklart påverkar detta världsmarknadspriset på majs. Men i EU använder vi mindre än en procent av vår produktionsareal till förnybar energi och det kan ge någon skönjbar effekt på priserna.

Det viktiga är att vi producerar denna förnybara energi på ett hållbart sätt och att vi tillämpar vissa kriterier för de olika typerna av förnybara energikällor. Vi har tydligt sagt att en minskning av koldioxidutsläppen på 35 procent är ett minimikrav och att vi är beredda att gå längre. Man har till exempel nämnt 50 procent inför 2015.

När det gäller frågan om Världsbankens undersökning måste jag först säga att den ännu inte har offentliggjorts i sin helhet. Det har läckt ut en piratkopia. Det är svårt för Världsbanken att kommentera något som ännu inte har publicerats. Men personligen måste jag säga att jag skulle vilja få ett åtagande och en bekräftelse från Världsbanken om att de kommer att ställa sig bakom siffran på 75 procent. Jag tror inte att 75 procent är en siffra som kan försvaras. Den gäller inte ens spannmålspriser utan livsmedelspriser. När man vet att värdet på livsmedel – bröd till exempel – till högst tio procent kan hänföras till vete, kan jag bara inte förstå hur denna siffra på 75 procent kan stämma.

Jag kommer gärna tillbaka till Europaparlamentet för att diskutera det här när rapporten är offentliggjord och vi har ett ordentligt diskussionsunderlag, inte bara rykten som förekom i en enda tidning när rapporten läcktes ut.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru kommissionsledamot! Jag beundrar att ni så ihärdigt håller fast vid att biobränslen har liten betydelse för livsmedelspriserna, men jag undrar hur länge ni kommer att kunna fortsätta med det. Precis som har påpekats står ni mycket långt från andra experter över hela världen. Ni verkar ha hört talas om FAO och om Världsbanken.

Ni upprepar gång på gång att endast en procent av vår produktion utgörs av biobränslen. Det må så vara, men vi i EU är så beroende av foderimport från Amerika – och det är därifrån inverkan på livsmedelspriserna kommer. Det är behovet av att erkänna detta och gå mot den andra och till och med tredje generationen så snabbt som möjligt som kommissionen borde satsa på.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Jag tycker att om argumentet handlar om ledtider så borde oljepriserna vara undantagna som orsak till stigande varupriser, inte biobränslena. Men kommer kommissionsledamoten att uppmana Världsbanken att offentliggöra resultatet? Kommer hon att skriva till dem och nämna att vi vill att rapporten ska offentliggöras så att vi alla kan diskutera dess argument? Anser inte kommissionen mot bakgrund av detta att vi under tiden borde kräva ett moratorium för alla nya biobränsleprodukter som inte helt och hållet är baserade på oätliga biprodukter från livsmedel och livsmedelsbearbetning?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) För att först svara Jim Allister i fråga om talet om EU:s beroende av foder, så har ni alldeles rätt i att vi är beroende, särskilt av importerad soja. Därför för vi diskussioner om möjliga lösningar på frågan om genmodifierade organismer för att sänka priset på importerad soja. Detta är den allra största och viktigaste grödan för vår grisindustri.

Jag hoppades att jag skulle kunna övertyga parlamentsledamöterna om att vi faktiskt gör ganska mycket för att driva på och investera i andra generationens biobränslen, eftersom jag håller med om att den första generationen inte är en långsiktig lösning. Men vi behöver den första generationen som avstamp för den andra. Om vi nu sänder ett tydligt budskap om att vi inte kommer att hålla fast vid målet på tio procent kan jag garantera att alla investeringar inom EU kommer att försvinna och i stället gå till Sydamerika och vi kommer att bli beroende av att importera allt vårt biobränsle från Brasilien där det kommer att framställas av sockerrör. Då kommer vårt oberoende – som vi skulle vilja ha – att bli mycket svårare att upprätthålla.

När det gäller den ännu inte offentliggjorda rapporten från Världsbanken – jag förutsätter att vi är överens om att den inte är offentliggjord, den har läckts ut – befann sig Världsbankens chefsekonom av en ren slump på mitt kontor i morse när vi fick pressmeddelandet om de 75 procenten, och han kunde inte bekräfta denna uppgift.

Alltså är jag säker på att vi kommer att återkomma till detta ämne och som jag sa tidigare vill jag mer än gärna diskutera detta på grundval av en offentliggjord rapport.

  Talmannen. −

Fråga nr 45 från Paulo Casaca (H-0479/08)

Angående: Avrättning av den skyldige till ett attentat mot Förenta nationerna

Enligt det elektroniska nyhetsbrevet ”Hands off Cain” nr 107 av den 6 juni, har Leandro Despouy, FN:s särskilde rapportör om domares och advokaters oberoende, bekräftat att FN är övertygat om att de irakiska myndigheternas avrättning av Awraz Abdel Aziz Mahmoud Saeed för att ha genomfört attentatet mot FN:s högkvarter i Bagdad i augusti 2003, då bl.a. Sérgio Vieira de Mello, FN:s särskilde sändebud för Irak, miste livet, hindrade det internationella samfundet från att få reda på vilka som verkligen låg bakom attentatet.

Vad har kommissionen gjort för att förmedla Europeiska unionens allmänna motstånd mot dödsstraffet?

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att bringa klarhet i varför Awraz Abdel Aziz Mahmoud Saeed avrättades så snabbt, trots uttryckliga önskemål från FN, som med all rätt ville utreda orsakerna till attentatet mot FN och ta reda på vilka som utförde det?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Tillsammans med medlemsstaterna är Europeiska kommissionen världens viktigaste institutionella aktör och bidragsgivare i kampen mot dödsstraffet. Kommissionens verksamhet i detta avseende ligger i förgrunden för vår externa politik i fråga om mänskliga rättigheter. De allmänna principerna för EU:s politik gentemot tredjeländer när det gäller dödsstraff, som antogs 1998 och reviderades 2008, innehåller kriterier för att utfärda demarscher och anger de normer som bör tillämpas. Att avskaffa dödsstraffet är en av de främsta tematiska prioriteringarna när vi erbjuder hjälp inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Sedan 1994 har kommissionen finansierat ett trettiotal projekt över hela världen till ett sammanlagt värde av ungefär 16 miljoner euro. Benita Ferrero-Waldner tog kategoriskt avstånd från dödsstraffet, oavsett om det verkligen tillämpas i praktiken eller finns i lagstiftningen, i en offentlig förklaring den 10 oktober 2007 på Världsdagen mot dödsstraff och vid andra tillfällen efter detta.

Kommissionen känner till den händelse som ledamoten skriver om. Irak är ett av de länder som Europeiska kommissionen ofta sänder demarscher till i fråga om användningen av dödsstraff. I detta fall skickades demarschen i juni 2007. Både EU och kommissionen har upprepade gånger uppmanat den irakiska regeringen och Iraks högsta domstol att avskaffa användningen dödsstraff och att mildra alla dödsdomar som har utfärdats men ännu inte verkställts. Dessutom har de uppmanat den irakiska regeringen att omedelbart införa ett moratorium för samtliga avrättningar. Det behöver inte sägas att när det gäller bombattacken mot FN:s högkvarter den 19 augusti 2003 skulle ett sådant moratorium ha gjort det möjligt att hålla ett ingående korsförhör av alla personer som hade kunnat tillhandahålla de eventuella bevis som krävdes för att se till att ingen av de ansvariga för den attacken skulle gå fria. Kommissionen är förfärad över hur snabbt detta fall behandlades. Vårt främsta mål är dock att förespråka avskaffandet av dödsstraff i allmänhet. Kommissionen fortsätter i nära samarbete med EU:s medlemsstater att arbeta för att utrycka vår ståndpunkt och vårt missnöje med den irakiska sidan.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Frågan här gällde dock om den irakiska regeringen förhindrade en utredning av mordet på Sérgio Vieira de Mello på samma sätt som den har gjort i andra fall. Jag har här i min hand ett exemplar av en tidning som nyligen kom ut, där Zenaib Ahmed nämns. Jag har bjudit in honom till Europaparlamentet för att tala om de massavrättningar som utförs på irakiska sjukhus av rent etniska skäl.

Med anledning av den här situationen – som är mycket värre än den är på västra Balkan – undrar jag när det internationella samfundet och Europeiska kommissionen kommer att kräva en internationell domstol för att utreda och döma om morden på tio- eller hundratusentals människor i Irak.

  Vladimír Špidla . − (CS) Naturligtvis undersöker Europeiska kommissionen och EU i stort alla möjligheter som står till buds för att kunna stärka vår förmåga att gradvis begränsa och avskaffa användningen av dödsstraff, särskilt i de områden där det tillämpas oftast. Det gäller naturligtvis även Irak.

  Talmannen. −

Fråga nr 46 från Claude Moraes (H-0427/08)

Angående: Övergripande direktiv mot diskriminering

Kommissionen har aviserat att ett nytt, övergripande direktiv som förbjuder diskriminering skulle läggas fram under våren.

Hur ser den senaste utvecklingen ut när det gäller tillämpningsområdet för ovannämnda direktiv? Kommer det att röra sig om ett omfattande direktiv mot diskriminering som inbegriper alla de återstående grunder som anges i artikel 13 i Amsterdamfördraget, nämligen ålder, funktionshinder, religion, övertygelse och sexuell läggning, något som en majoritet i Europaparlamentet förordar?

Om inte, skulle Europeiska kommissionen kunna ange skälen till detta och i detalj redogöra för sin handlingsplan för de kommande månaderna?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Förra veckan antog kommissionen ett förslag till direktiv om skydd mot diskriminering på grundval av ålder, funktionshinder, sexuell läggning samt religion eller trosuppfattning utanför arbetsplatsen. Diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet omfattas redan av direktiv 2000/78/EG. Därmed har vi uppfyllt det åtagande vi gjorde inför er i början av vår mandatperiod. Vi har besvarat era upprepade krav på ett sådant förslag – senast under sammanträdet i maj. Detta förslag till direktiv bygger på principer som medlemsstaterna redan har antagit i de befintliga direktiven. Det innehåller till exempel bestämmelser för att garantera skydd för diskrimineringsoffer och hanterar trakasserier och mobbning och omfattar också bestämmelser om att jämställdhetsmyndigheter ska inrättas. Som jag sa tidigare innehåller förslaget till direktiv bestämmelser om skydd från diskriminering på fyra grundläggande diskrimineringsgrunder, men att ge alla fyra grunder lika stor betydelse innebär inte att bestämmelserna om alla dessa diskrimineringstyper är likvärdiga.

Därför tas det i förslaget till direktiv hänsyn till de särskilda egenskaperna för varje diskrimineringsgrund, för att göra direktivet så effektivt som möjligt. Framför allt blir det – beroende på sammanhanget – möjligt att ta hänsyn till ålder och till frågan om ålder och funktionshinder i försäkrings- och banksektorn, om detta är lämpligt och rimligt, och jag betonar orden lämpligt och rimligt. Detta får aldrig innebära att äldre eller funktionshindrade medvetet utestängs från dessa sektorer. När det gäller funktionshinder är principen om likabehandling ett positivt åtagande om att skapa allmän tillgänglighet för funktionshindrade och göra ändamålsenliga anpassningar i enskilda fall. Sådana åtgärder är inte en orimlig börda. Det anges tydligt i förslaget till direktiv att hänsyn ska tas till organisationens storlek, egenskaper och resurser, till beräknade kostnader, varors och tjänsters livscykel samt eventuella fördelar med tillgänglighet för funktionshindrade. Förslaget är ett viktigt steg mot att stänga ett enormt kryphål i vår lagstiftning om icke-diskriminering.

Vi inser naturligtvis att skyddet mot diskriminering på grund av kön utanför arbetsplatsen ännu inte är lika starkt som skyddet mot diskriminering på grund av ras. Anledningen är att direktiv 2004/113/EG inte omfattar utbildningsområdet, vilket framgår av motiveringen till detta förslag. Vi anser att det vore förhastat att föreslå ändringar i det direktivet eftersom tidsfristen för att genomföra det löpte ut först nyligen. När vi arbetar med genomföranderapporten 2010 kan vi emellertid föreslå ändringar i direktivet om det behövs.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Detta är ett exempel på en fråga som ställdes för några veckor sedan och som glädjande nog fick ett positivt svar i och med ert tillkännagivande den 1 juli. Jag tycker att ni personligen ska ha heder av att ni har kämpat för detta inom kommissionen och för att ni har lyssnat på Europaparlamentets åsikt.

Låt mig bara uppmana er och kommissionen att fortsätta att vara vaksamma så att avvikelser och undantag från principen om likabehandlingen inte görs på vilka grunder som helst: De får bara göras när det är nödvändigt och enligt äkta subsidiaritetsprinciper. Vi har sett ofullständiga införlivanden av direktivet om anställning och av direktivet om jämlikhet mellan raser och vi måste se till att detta goda paket blir lag i medlemsstaterna.

  Vladimír Špidla. − (CS) Det är självklart att ett direktiv som är så långtgående och som skyddar EU:s grundläggande värderingar ofta betraktas olika och ofta av olika anledningar utsätts för påtryckningar för att begränsa dess verkningar. Kommissionen var mycket medveten om detta när den utarbetade sitt förslag, som vi förstås är beredda att försvara framöver mot alla oberättigade utmaningar.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att kommentera rapporterna i de brittiska tidningarna. Enligt vad som rapporteras verkar antidiskrimineringslagstiftningen just nu inte gälla arbetstagare över pensionsåldern och människor som har uppnått pensionsåldern kan avskedas lagligt. Har kommissionsledamoten några planer på att ta itu med den brittiska regeringens diskriminering av äldre arbetstagare?

  Vladimír Špidla. − (CS) Generellt sett ger direktivet om skydd av arbetstagare även skydd mot diskriminering på grund av ålder. Jag kan inte göra några specifika kommentarer om rapporten i den brittiska tidningen eftersom den som alltid hänger ihop med de särskilda omständigheterna i detta särskilda fall. Jag kan bara säga med säkerhet att det i detta avseende inte finns några undantag i det här direktivet som skulle innebära att skyddet endast gäller upp till en viss ålder.

  Talmannen. −

Fråga nr 47 från Brian Crowley (H-0433/08):

Angående: Kompletterande pensionsrättigheter och rörligheten inom EU

Den som byter jobb eller land går ofta miste om intjänade pensionsrättigheter i vissa medlemsstater. Enligt förslaget till direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter (2005/0214(COD)), som lades fram i oktober 2005 och nu har ändrats, ska direktivet skapa mycket flexiblare villkor för intjänande av pensionsrättigheter och karensperioder (som bestämmelser om att arbetstagarna får dessa rättigheter först efter en viss tidsperiod), villkoren för att bevara vilande pensionsrättigheter (som att pensionsrättigheter förlorar sitt värde med tiden) och dessutom förbättrad information till arbetstagarna om hur rörligheten kan påverka kompletterande pensionsrättigheter.

Kan kommissionen svara på när den tror att en överenskommelse om direktivet kommer att nås och hur tidtabellen för genomförandet ser ut, så att EU-medborgarna fritt kan röra sig inom EU utan att behöva oroa sig över sina pensioner?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Till att börja med gläder det mig att den här viktiga frågan har ställts och jag är tacksam över Europaparlamentets ansträngningar för att skapa framsteg här. Jag är förstås också tacksam för det slovenska och andra ordförandeskaps ansträngningar för att nå en överenskommelse. Trots detta är det tyvärr så att det ännu inte har blivit någon överenskommelse. Anledningen är att frågan om att undanröja de hinder för arbetstagares fria rörlighet som hänger ihop med kompletterande pensionssystem, som är själva kärnan i det här problemet, ännu inte är löst. I dagens ständigt föränderliga värld är möjligheten att lätt kunna byta jobb eller anställa rätt person med de kvalifikationer som behövs viktigare än någonsin. Dessutom är stödet till en anpassningsbar arbetskraft, marknadsflexibilitet och modernisering av socialförsäkringssystemen grundläggande delar av Lissabonstrategin. Det är ganska självklart att om vi vill att människor ska bli mer flexibla måste vi se till att de inte straffas för detta genom att de förlorar det sociala skyddet.

Exemplet med det kompletterande pensionssystemet är typiskt för den strategi med flexicurity som Europeiska kommissionen förespråkar. Kommissionen arbetat särskilt hårt för att lösa problemet med de kompletterande pensionerna, men hur den än bär sig åt har det ännu inte gått att åstadkomma någon kompromiss. Med hänsyn till hur viktig denna fråga är för arbetstagarnas sociala rättigheter i allmänhet, utvecklingen av pensionssystemen och lösningen av problemet med det demografiska åldrandet, är kommissionen ändå beredd att fortsätta och kommer inte att släppa detta förrän en kompromiss som kan ligga till grund för en total lösning har uppnåtts. Vi är inte där än (eftersom detta beslut måste vara enhälligt och rådet ännu inte har antagit en enhällig ståndpunkt) men kommissionen fortsätter att arbeta för att förbättra läget i fråga om de kompletterande pensionerna.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar. Ni tog upp två saker som jag anser är avgörande i hela denna komplicerade fråga: För det första förslaget om flexicurity och för det andra Lissabonagendan för att skapa en annan frihet inom EU:s inre marknad – fri rörlighet för arbetstagare.

Bristen på rörlighet för pensionerna hindrar många människor på många sätt att ta vad som skulle vara bättre betalda jobb i andra områden eftersom de inte kan överföra pensionsrättigheter eller ens frysa dem i sin hemmedlemsstat.

Kanske ni kunde lägga fram ett förslag till oss inom ramen för det sociala paket som ni nu lägger fram – och som med rätta välkomnas av så många – där vi kan trycka på knapparna för att se till att vi kan få med oss de medlemsstater som blockerar frågan.

  Vladimír Špidla. − (CS) Jag kan bara säga att Brian Crowley med några få ord gav oss en så gott som perfekt analys av problemet. Ja, precis så är det. Det är också anledningen till att vi kommer att fortsätta att arbeta aktivt. Detta är inte en fråga om kommissionen skulle betrakta som avgjord.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni gjorde rätt i att uppmärksamma problemet och det faktum att den viktigaste anledningen till att det inte går att lösa är att principen om enhällighet bland medlemsstaterna inte går att rucka på. Hårda typer behöver ibland hårdhänt behandling. Är det inte hög tid, när debatten om den inre marknaden är som den är, att faktiskt hänga ut de berörda medlemsstaterna så att vi kan få åtminstone några medlemsstater att tänka om i fråga om sitt katastrofala beteende tidigare och ändra sin attityd?

  Vladimír Špidla. − (CS) Ni har alldeles rätt: Alla grundläggande politiska idéer diskuteras i rådet och dessa diskussioner förs inte bakom stängda dörrar. Alla medlemsstater har undan för undan lyckats säga sin mening och endast Tyskland var emot. Så är läget, men, som jag redan har sagt, innebär detta inte att vi har nått vägs ände. Vi kommer att undersöka andra vägar och möjligheter för att nå enhällighet. Jag betonar att systemen naturligtvis är olika i de enskilda medlemsstaterna och naturligtvis handlar besluten om dessa system inte bara om smärre teknikaliteter. Därför förstår jag helt och hållet att länderna tar allvarligt på frågan, men som sagt, detta är läget för närvarande.

  Talmannen. −

Fråga nr 48 från Robert Evans (H-0443/08)

Angående: Rätt till sjukvård runtom i EU

Kan kommissionen exakt förklara vilka rättigheter till hälso- och sjukvård EU-medborgarna har när de reser till en annan medlemsstat? Gäller de förmåner som erbjuds av det europeiska hälsoförsäkringskortet för alla åldersrelaterade sjukdomar?

Eftersom hälso- och sjukvården finansieras på olika sätt i olika medlemsstater: vilka rutiner finns det som möjliggör ett rättvist och balanserat system som tillhandahåller lämplig vård till alla som är i behov av det?

Hur är det ordnat med hälso- och sjukvård för dem som reser till skatteparadis som Andorra, Kanalöarna, Liechtenstein m.fl., som är omgivna av EU men själva inte anses höra till EU:s territorium?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Den som har ett europeiskt sjukförsäkringskort betraktas som försäkrad enligt lagstiftningen i den medlemsstat som han har kommit till. I enlighet med artikel 22 i förordning (EEG) nr1408/71 är detta kort giltigt för tillfälliga vistelser oavsett syfte: turism, arbete eller studier.

Om kortinnehavaren behöver sjukvård under vistelsen ger kortet honom rätt till sådan sjukvård av medicinsk personal. Det europeiska sjukförsäkringskortet ger innehavaren rätt till ”nödvändig sjukvård”.

Detta begrepp, som beror på patientens hälsotillstånd och vistelsens förväntade längd, definierades av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare 2004. Den sjukvård som avses är den behandling som krävs för att en person som tillfälligt vistas på ett annat lands territorium inte ska riskera att dö eller tvingas återvända till hemlandet för att få den nödvändiga sjukvården.

Medicinsk personal måste tillämpa dessa kriterier från fall till fall och ta hänsyn till patientens hälsotillstånd och vistelsens längd. Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare har också antagit instruktioner för att se till att alla berörda parter (vårdgivare, försäkringstagare och sjukförsäkringsföretag) tolkar begreppet på samma sätt. Dessa instruktioner finns tillgängliga på EU:s webbportal.

Både en pensionär som tillbringar tre månader hos sina barn och en student som deltar i Erasmusprogrammet kommer alltså att ha tillgång inte bara till nödvändig sjukvård utan även till den vård som i samma situation skulle ha erbjudits personer som är bosatta i den aktuella medlemsstaten.

I det system för att tillhandahålla sjukvård som fastställs i artikel 22 i förordning (EEG) nr 1408/71 anges att sjukvård ska tillhandahållas och betalas i enlighet med lagstiftningen i det land där patienten tillfälligt vistas. Detta innebär att en person som tillfälligt vistas i landet har tillgång till sjukvård på samma villkor som de som tillhör det landets sjukförsäkringssystem.

Artikel 22 i förordning (EEG) nr 1408/71 är också tillämplig i länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inklusive Liechtenstein och Schweiz. Förhandlingarna om Andorra har ännu inte kunnat avslutas framgångsrikt.

  Glyn Ford, suppleant för frågeställaren. − (EN) Herr talman! Tyvärr har Robert Evans tvingats återvända till Storbritannien. På han