Debatter

Torsdagen den 10 juli 2008 - Strasbourg

8. Presentation av programmet för det franska ordförandeskapet (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är rådets uttalande om presentationen av programmet för det franska ordförandeskapet.

President Sarkozy! Jag välkomnar er som rådsordförande till Europaparlamentet.

(Applåder)

Jag är medveten om att ni i dag besöker oss efter en lång resa från Japan. Välkommen till Europaparlamentet, herr rådsordförande.

(Applåder)

Jag vill även välkomna Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso, som i likhet med Europeiska rådets ordförande precis har återvänt från Japan. Ni har en lång resa bakom er så jag ska inte ge några ytterligare kommentarer.

Herr rådsordförande! Härmed överlämnar jag ordet till er.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en stor ära för mig att få tala inför denna församling vid en sådan betydelsefull tidpunkt för Europa. Jag är väl medveten om att ett tungt ansvar vilar på oss alla. Naturligtvis har jag som rådsordförande ett stort ansvar, men alla vänner av Europa har samma ansvar.

Hur ska vi se till att Europa tar sig ur den kris det befinner sig i? Hur förhindrar vi passivitet? Hur gör vi för att överbrygga våra meningsskiljaktigheter och använda dem för att främja samma europeiska ideal? Här står vi i hjärtat av den europeiska demokratin. För var och en av er som har fått hedersuppdraget att vara parlamentsledamot har det varit ett måste att få era landsmäns stöd. Det finns män och kvinnor från vänstern, från mitten och från högern. Det finns folkvalda representanter från 27 länder. I dag måste vi emellertid förvandla våra meningsskiljaktigheter till en styrka för en plågad europeisk union.

Vi måste förvandla dessa meningsskiljaktigheter till en möjlighet att lugna de europeiska medborgare som är oroliga. Vi måste hålla demokratin levande, vilket innebär att vi måste engagera oss i debatten samtidigt som vi visar att Europa inte accepterar passivitet. Alla måste vara med i den europeiska familjen med dess 27 medlemsstater, ingen får lämnas på efterkälken. Det återstår nu bara några månader till ett datum som är mycket viktigt för Europaparlamentet. Det är rimligt att alla är medvetna om detta. Samtidigt måste vi denna morgon visa att vi är ett Europa som arbetar för allas bästa.

Jag har upplevt enklare situationer än den som Europa nu befinner sig i. Om jag får tala öppet, samtidigt som jag är medveten om att jag som rådsordförande måste tala på allas vägnar, så måste jag ta hänsyn till de frågor som är känsliga för de olika parterna samtidigt som jag kommer med de rätta svaren.

Min första iakttagelse är att vi har ett institutionellt problem. Stats- och regeringscheferna har försökt att nå en kompromiss genom Lissabonfördraget. Ingen har påstått att Lissabonfördraget kommer att lösa alla våra problem, men det har varit och fortsätter att vara ett uttryck för en kompromiss som är godtagbar för alla. Som Frankrikes president har jag varit tvungen att ta mitt ansvar. Frankrike röstade nej 2005 och det orsakade problem för Frankrike. De frågor vi måste ta itu med är mycket svåra och komplicerade. Låt oss visa alla att vi arbetar med detta utan några baktankar eller fördomar. Det är vad som förväntas av oss.

(Applåder)

Före valet erbjöd jag det franska folket parlamentsratificering av Lissabonfördraget. Före valet sa jag att jag inte skulle hålla någon folkomröstning i Frankrike. Jag sa detta till det franska folket i demokratisk anda. Det var ett val jag gjorde tre dagar innan jag valdes och det kunde ha fått stor betydelse. Jag ångrar inte detta val. Jag anser verkligen att beslut om institutionella frågor, det sätt vi hanterar saker och ting på i Europa, hellre bör fattas av parlamentsledamöterna än vid folkomröstningar. Det är ett politiskt val som jag gör (applåder) och det är ett politiskt val som jag gjorde i mitt eget land före valet. Därför är det helt demokratiskt.

Nu har vi ett problem i och med att irländarna röstade nej. Det är inte min sak som fransman att sätta mig till doms när det gäller detta resultat, med tanke på att holländarna och fransmännen tidigare röstat nej. Därför kommer jag den 21 juli att för första gången som rådsordförande resa till Irland för att lyssna, starta en dialog och försöka att hitta lösningar. Det franska ordförandeskapet kommer att föreslå en metod och, förhoppningsvis, en lösning tillsammans med den irländska regeringen, i antingen oktober eller december.

Problemet är detta: vi måste både undvika att stressa våra irländska vänner och samtidigt fastställa på vilka villkor och med vilket fördrag vi ska organisera 2009 års val till Europaparlamentet. Vi har därför en del tid, men inte särskilt mycket. Vi är skyldiga våra medmänniskor och medborgare detta. Vi är skyldiga våra medmänniskor och medborgare att avgöra på vilken grund vi ska organisera valet till Europaparlamentet. Grunden kommer att vara antingen Lissabonfördraget eller Nicefördraget. Det kommer inte att hållas någon ny institutionell konferens. Det kommer inte att upprättas något nytt fördrag. Det är antingen Lissabon eller Nice.

Får jag även, bara för att vara helt tydlig, tillägga att jag – enligt min åsikt, men det innebär inte att det är sanningen – är en av dem som alltid har varit positivt inställd till den europeiska utvidgningen. Utvidgningen 2004 var en framgång. Familjen har återförenats, det bör vi inte beklaga. Jag är emellertid även en av dem som alltid önskat att Europa hade varit tillräckligt klokt för att skapa nya institutioner före utvidgningen. Detta var ett misstag som vi fortfarande betalar för. Det skulle ha varit modigare att upprätta institutioner före utvidgningen.

Jag vill vara helt tydlig när det gäller detta. Naturligtvis ångrar jag inte utvidgningen. Familjen måste hålla ihop. Det är dock min orubbliga ståndpunkt att vi inte får göra om samma misstag. Om vi håller oss till Nice är det ett Europa med 27 länder. Om vi vill ha en utvidgning – och jag personligen vill det – behöver vi nya institutioner före utvidgningen. Vem skulle ha trott att EU med sina 27 medlemsstater skulle vara oförmöget att upprätta egna institutioner och att det inte skulle ha någon annan prioritering än att fortsätta utvidgas? Förutsättningarna måste vara tydliga: om vi vill ha en utvidgning – och vi vill verkligen ha en utvidgning – behöver vi nya institutioner.

(Applåder)

Låt mig tillägga– och jag säger detta till Martin Schulz – att jag är för förslaget om att införliva Balkanstaterna, att våra kroatiska vänner precis som våra serbiska vänner utan tvekan är européer. De länder som är mest positiva till utvidgningen kan emellertid inte säga ”vi vill inte ha Lissabon” och samtidigt säga ”vi vill ha en utvidgning”. Vi ska ha Lissabon och vi ska ha utvidgning. Det är inte utpressning eftersom vi i Europa inte sysslar med utpressning. Det handlar om konsekvens, ärlighet och logik. När det gäller Kroatien måste vi därför fortsätta med förhandlingarna, men alla bör ta sitt ansvar. Om EU ska kunna växa, och det måste det, så måste det göra det med nya institutioner.

En annan punkt: då och då i de europeiska debatterna stöter jag på människor som säger ”det spelar ingen roll om vi har ett Europa i flera hastigheter”. En dag kanske vi dessvärre är tvungna att ha ett Europa i flera hastigheter, men det bör endast vara en sista utväg. Europa har betalat ett högt pris för att ha varit delat av en skammens mur. Europa har betalat ett högt pris för den diktatur som 80 miljoner européer påtvingats. Låt oss verkligen tänka efter innan vi låter någon hamna på efterkälken.

När vi förhandlade fram Lissabonfördraget i Bryssel stred Frankrike för att Polen skulle få inta sin plats i det fördraget. Hur kan vi säga till 38 miljoner polacker att det är mycket lättare att göra sig av med oket från den diktatur de levde under och som de tack vare betydande personer som Lech Walesa och Johannes Paulus II själva befriade sig från, än att stanna kvar i ett fritt Europa? Det finns 27 medlemmar i den här familjen. Ingen får lämnas efter. Vi måste få med oss alla i den europeiska familjen. Detta är åtminstone vad det franska ordförandeskapet kommer att arbeta för.

(Applåder)

När det gäller andra frågor, och jag tror att vi kan nå samförstånd om dem, skulle inget vara värre än att EU ger intryck av att vara passivt eftersom det går igenom ännu ett institutionellt drama. Det vore en hemsk fälla för oss att hamna i. Vi vill inte ha institutioner som dömer oss till passivitet, men samtidigt är européerna otåliga eftersom de tycker att vi är för passiva.

Trots det institutionella problemet, kanske till och med på grund av det institutionella problemet, har Europa en skyldighet att agera, och att agera nu. Detta är det budskap som det franska ordförandeskapet vill förmedla till alla européer. Vi arbetar med att lösa de institutionella problemen, men vi är inte dömda till passivitet. Vilka är då våra prioriteringar?

Den första är att visa européerna att Europa kan skydda dem. Jag skulle nu vilja säga något om ordet ”skydd”. Sedan urminnes tider har människor valt en regering för att den ska skydda dem. EU måste erbjuda skydd utan protektionism. Protektionism leder oss ingenvart. Att europeiska medborgare i dag tycker att EU, vars syfte är att skydda dem, är en källa till bekymmer snarare än skydd, är verkligen ett steg bakåt i utvecklingen. Därför är det upp till oss att visa att EU kommer att skydda dem i konkreta frågor.

Den första frågan är energi- och klimatpaketet. Om det finns ett område där våra nationer inte kan göra någonting på egen hand är det när det gäller att upprätthålla vår planets ekologiska balans. När det gäller föroreningar, koldioxid och ozonskiktet är gränserna mellan våra länder irrelevanta. Det är mycket som står på spel. Sedan mötet med IPCC:s experter har vi insett att vi är den sista generationen som kan förhindra en katastrof. Den sista generationen! Om vi inte gör något nu kanske de kommande generationerna kan begränsa skadorna, men de kommer inte att kunna stoppa dem.

Alla länder i världen säger: ”Jag är beredd att göra något om andra gör det först.” Med denna typ av resonemang kommer våra barnbarns barnbarn aldrig att se några beslut fattas. Om vi européer väntar på att andra ska göra något innan vi agerar kan vi få vänta länge. Vi skapade EU för att föra ut vår civilisationsmodell i världen och försvara våra värden.

Bland dessa värden finns en förvissning om att världen är dömd till undergång om vi inte fattar ett beslut genast. Europa måste föregå med gott exempel. Europa måste leda vägen genom att föregå med gott exempel. Vi har ett mål: konferensen 2009. Vid denna konferens måste vi hantera och organisera fasen efter Kyoto. EU måste komma enat till konferensen efter att ha beslutat sig för att anta energi- och klimatpaketet. Om vi inte gör det kommer vi inte att ha något inflytande när det gäller att få kineserna, indierna, tillväxtekonomierna och amerikanerna att göra de ansträngningar vi har enats om. Därför är det nödvändigt att vi under det franska ordförandeskapet antar det energi- och klimatpaket som lagts fram av kommissionen.

(Applåder)

Det är ett krävande paket, det är ett svårt paket, men jag vill vädja till allas ansvarskänsla. Om varje land börjar vilja omförhandla frågor som rör deras egna orosmoment, de saker landet har problem med, kommer vi aldrig att nå en överenskommelse. Det är därför det franska ordförandeskapet ber Europaparlamentet att gemensamt stödja oss så att vi kan anta energi- och klimatpaketet inom de kommande sex månaderna. Det är en prioritering. Det är inte en höger- eller vänsterprioritering, utan vanligt sunt förnuft. Om vi ska inleda separata förhandlingar med varje medlemsstat har vi ingen chans att lyckas.

Nu finns det naturligtvis punkter där det krävs förtydliganden eller anpassningar. Jag tänker framför allt på en mycket svår fråga, nämligen problemen för våra företag, för vilka vi med rätta kommer att införa bestämmelser för att upprätthålla planetens balans. Bör vi i Europa införa nödvändiga lagar för våra företag samtidigt som vi fortsätter att importera produkter från länder som inte följer någon av de lagar vi förväntar oss att företagen i våra länder ska följa? Det handlar inte om protektionism utan om rimlighet, rättvisa och en vägran att vara naiv. Ett problem är att besluta om en mekanism för gränsöverskridande tillsyn. Bör vi ha tullfria kvoter eller anpassningsmekanismer? Jag vet inte, men vi måste under alla omständigheter diskutera detta.

(Applåder)

En andra fråga: Jag förstår att det för vissa länder krävs avsevärda ansträngningar – jag tänker framför allt på dem som blev EU-medlemmar 2004, som till stor del är beroende av fossila bränslen för att få energi. Dessa länder säger: ”Vi har haft tillväxt i 10 år, snälla ta inte det ifrån oss”. Det finns utan tvekan ett sätt att få med alla, och tillsammans med kommissionens ordförande måste vi arbeta för detta så att alla inser att de inte döms till lågkonjunktur, elände, fattigdom och arbetslöshet. Detta energi- och klimatpaket är en absolut prioritering för oss. Världen kan inte vänta. Europa måste visa vägen.

Den andra punkten. Av de 27 länderna ingår nu 24 i Schengenområdet, dvs. 24 länder av 27. 23 säger ni? Okej, 23 då, men det är fortfarande inget dåligt resultat. Här ingår inte länder som står utanför Europeiska unionen men – och det är därför vi ofta har debatter – ingår i Schengenområdet. Så vad innebär detta? Det innebär att vi har beslutat att fullständigt fri rörlighet ska råda mellan länderna i Schengenområdet.

Till ledarna för de politiska grupperna och parlamentsledamöterna vill jag säga att vi i Frankrike, med Bernard Kouchner och Jean-Pierre Jouyet, har fattat ett beslut som inte var enkelt. Sedan den 1 juli har det inte längre funnits några hinder för tillträde till den franska arbetsmarknaden eftersom jag har meddelat att jag kommer att avskaffa alla restriktioner som mina företrädare förhandlat fram. Alla arbetstagare från alla EU-länder kan komma och arbeta i Frankrike.

(Applåder)

Det var inte enkelt, det var inte lätt. Hur som helst, och de franska parlamentsledamöterna kommer att rätta mig om jag har fel, fick jag höra att det vore en katastrof om jag tillkännagav detta beslut. Som vanligt fattade vi beslutet och ingen katastrof uppstod. Jag var inte glad över kontroversen med den ökände polske rörmokaren, som inte gav vare sig mitt land eller för den delen Europa något särskilt gott rykte. Det är inte därför vi alla har byggt upp Europeiska unionen.

(Applåder)

När vi nu inte längre har några gränser mellan oss, är det då rättvist och rimligt att var och en av oss får bestämma över sin egen invandringspolitik utan att behöva ta hänsyn till de andra ländernas restriktioner? Den europeiska pakten för invandring och asyl är ett nödvändigt dokument för det franska ordförandeskapet, av två orsaker.

Den första av dessa – och får jag vända mig till den vänstra sidan av kammaren först – är att om vi alla, om alla europeiska länder, har en europeisk invandringspolitik, försvinner invandringsfrågan från nationella debatter där extremister utnyttjar fattigdom och rädsla för att främja värderingar som vi inte stöder. Det enda sättet att ha en ansvarsfull debatt om invandringen är att göra den till en europeisk politik. Inga fler partipolitiska baktankar som tvingar länder som har olika ömma punkter att samarbeta.

Det som Brice Hortefeux föreslog, som godkändes av alla ministrar och ska diskuteras av Ständiga representanternas kommitté och av Europeiska rådet, ser jag som en prioritering. Det kommer att visa att Europa inte vill vara en fästning, att Europa inte vägrar att ta emot människor, att Europa behöver migrerande arbetstagare, men att Europa inte kan ta emot alla som vill komma hit.

Låt mig tillägga att när det handlar om politisk asyl så är det inte logiskt att en individ ska kunna skicka 27 ansökningar till 27 demokratiska länder och inte få samma svar varje gång på samma fråga. Låt mig tillägga att när det gäller utvecklingen för Afrika kommer vi att bli starkare om vi samarbetar. Detta är det franska ordförandeskapets andra prioritering.

Den tredje prioriteringen: vi vill främja ett koncept som det ofta talas om i Europa, men där utvecklingen går långsamt, nämligen ett europeiskt försvar. Jag är väl medveten om att det råder stor oenighet i denna fråga, men låt mig berätta vad jag anser. Hur tror ni att Europa ska kunna bli en politisk makt och göra sin röst hörd om det inte kan försvara sig och utveckla resurser till stöd för sin politik?

Ta exemplet Kosovo, som enligt min mening är en framgångssaga för Europeiska unionen. Detta är ett europeiskt problem, som måste lösas av européer. Hur kan européer fortsätta att göra det om de inte skaffar de militära och mänskliga resurser som krävs för att driva igenom de beslut vi fattat tillsammans? Hur tror ni att Europa ska kunna bli det mest blomstrande ekonomiska området i världen om vi inte kan försvara oss?

Ja, vi har Nato. Det skulle inte falla någon in, minst av alla mig, att ifrågasätta nyttan med Nato. Det handlar inte om att välja mellan en europeisk försvarspolitik eller Nato, utan om att ha Nato – alliansen med amerikanerna – och en självständig europeisk säkerhetspolitik. Det handlar om att ha båda dessa tillsammans och inte det ena i stället för det andra. Låt mig tillägga att vi inte kan fortsätta att garantera Europas säkerhet om endast fyra eller fem länder bidrar, medan de andra förlitar sig på insatserna från dessa fyra eller fem länder. Medlemsstaterna kan inte fortsätta att bygga upp sin egen luftfart, och ha vapenindustrier som tävlar mot varandra så att de går under och medlemsstaterna i slutändan försvagas, bara för att de inte är tillräckligt starka för att ha en europeisk försvarspolitik.

Den fjärde prioriteringen: den ytterst svåra frågan om den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag närmar mig nu min slutsats som är kopplad till denna fråga. Det är just för att den är så svår att tala om som vi måste tala om den. Jag är väl medveten om att vi bland oss har jordbruksländer som kraftfullt försvarar sina jordbrukare och samtidigt medlemsstater som tycker att denna politik kostar för mycket.

Jag vill vädja till ert sunda förnuft. År 2050 kommer världen att ha 9 miljarder invånare. Redan nu dör 800 miljoner människor av svält. Ett barn svälter ihjäl var trettionde sekund. Är det rimligt att begära att Europa ska minska sin jordbruksproduktion vid en tidpunkt då världen har ett så starkt behov av livsmedel? Jag tycker inte detta är rimligt. Det handlar inte om franskt jordbruk utan om sunt förnuft.

(Applåder)

Låt mig lägga till en andra punkt: oavsett om ert land är ett jordbruksland eller inte så är livsmedelssäkerhet en fråga som berör alla. Är det rimligt att våra uppfödare och jordbrukare ska omfattas av bestämmelser om spårbarhet och säkerhet samtidigt som vi fortsätter att importera kött till Europa från andra länder som inte följer de bestämmelser som vi kräver att våra jordbrukare ska följa?

(Applåder)

Den tredje punkten: jordbrukskostnaderna har aldrig varit så höga som nu. Det är verkligen rätt tidpunkt att tala om kostnader, subventioner och gemenskapens preferenssystem. Jag tror också att vi mellan den gemensamma jordbrukspolitikens hälsokontroll och ekonomiska förlikning kan enas om vissa begrepp såsom livsmedelsoberoende och livsmedelstrygghet för Europa.

Det finns en rad andra frågor. Den sociala dimensionen är ett exempel på en viktig fråga. Låt mig påpeka något. Ibland upplever jag en viss inkonsekvens. Ibland förekommer en ensidig åsikt som går ut på att EU inte bör blanda sig i allt utan endast bör ingripa på områden som det direkt berörs av. Samma människor som anklagar EU för att lägga näsan i blöt överallt är de första som höjer rösten om vi inte talar om den sociala dimensionen. Fram till nu har medlemsstaterna alltid velat att socialpolitiken först och främst ska omfattas av nationell behörighet, eftersom pensioner och hälso- och sjukvård främst är nationella frågor.

Det finns en rad sociala direktiv som ordförande Barroso gjort rätt i att sätta upp på dagordningen. Jag tänker på dem som gäller företagsråd, tillfälligt arbete och ett antal grundläggande bestämmelser som alla i Europa måste följa. Det franska ordförandeskapet kommer att prioritera detta.

Andra ämnen bör också sättas upp på det franska ordförandeskapets dagordning, även om de inte tillhör EU:s ansvarsområde. Låt mig ge ett exempel på något som påverkar oss alla: Alzheimers sjukdom. (Daniel Cohn-Bendit kommenterar utan mikrofon: ”Inte än”). Herr Cohn-Bendit! Det skulle aldrig falla mig in att någon som är så ung som ni redan skulle ha drabbats av en sjukdom som även om den inte drabbat er, drabbar miljontals européer. Dessa miljontals européer är lika viktiga för mig som er hälsa.

(Applåder)

Naturligtvis innebär subsidiaritetsprincipen att detta inte faller under europeisk behörighet. Jag skulle ändå vilja att det franska ordförandeskapet anordnar ett möte för alla specialister från alla europeiska länder, så att vi kan utbyta bra metoder, så att våra forskare kan förena sina kunskaper för att få veta mer om denna sjukdom och så att vi tillsammans kan hitta en lösning. Föreställ er bara vad européerna i så fall skulle säga om EU: att det är ett sätt att bota dessa hemska sjukdomar. Det som jag sa om Alzheimers skulle även kunna gälla cancer, som splittrar familjer. Det finns ingen anledning till att alla ska arbeta var för sig för att hitta sätt att bota cancer, när vi tillsammans har mer resurser och är starkare.

(Applåder)

Låt mig avslutningsvis säga att när det gäller kultur och idrott så är det ett stort misstag att inte prata om de frågor som påverkar européernas vardag. Det finns ett europeiskt kulturellt undantag. Vi måste göra kulturen till en del av den dagliga debatten i Europa. Världen behöver inte underkasta sig ett språk och en kultur. Vi måste helt klart ta itu med frågan om mervärdesskatt på videofilmer och cd-skivor, precis som mervärdesskatt på böcker, som ni har löst.

När det gäller idrott, som överbryggar politiska klyftor, så låt mig bara säga att jag skulle vilja att det fanns ett undantag för idrott i Europa, precis som det finns ett kulturellt undantag. Jag är för den fria rörligheten för personer och varor, men jag accepterar inte förslaget om att vi ska tvinga våra fotbollsklubbar att betala, och undergräva den investering som många klubbar gör i tonårspojkar, som måste stanna i klubben av träningsskäl. Ett undantag för idrott, som skulle innebära att idrotten inte står i tacksamhetsskuld till marknadsekonomin, borde stödjas av alla parlamentsledamöter.

(Applåder)

Jag vill avsluta med en sista iakttagelse – och jag ber om ursäkt för att jag utan tvekan talat för länge. Jag är medveten om var jag gör denna iakttagelse: på den plats där den europeiska demokratins hjärta slår. Europa har genomlidit mycket. Det har först och främst drabbats av fegheten hos vissa av oss som varit nöjda med att låta Europa betala för sådant som i själva verket varit de politiska ledarnas ansvar, men som de varit ovilliga att offentligt fatta beslut om och vägrat att försvara i Bryssel.

(Applåder)

Detta är fel. Till Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande vill jag säga att ordförandeskapet kommer att arbeta sida vid sida med er. Om någon medlemsstat har något emot detta kan den göra sin röst hörd. Som jag sa till den polske presidenten, som själv förhandlat fram Lissabonfördraget, har han gett sitt löfte och ett löfte måste hållas. Det handlar inte om politik utan om moral.

(Applåder)

Europa har emellertid drabbats av något annat också. Europa har drabbats av avsaknaden av en debatt. Jag vill avsluta med detta eftersom det är väldigt viktigt för mig. Våra institutioner är oberoende, men oberoende är inte samma sak som likgiltighet. Om vi, de politiska ledarna, inte har modet att debattera, vem ska då ha det? Vad är det som ska debatteras? Vilken är den rätta ekonomiska strategin? Vilken är den rätta monetära strategin? Vilken är den rätta växelkursstrategin? Vilken är den rätta räntestrategin? Naturligtvis har alla rätt till sina egna övertygelser, och det säger jag framför allt till våra tyska vänner. Ingen har emellertid rätt att förhindra en debatt, en konstruktiv debatt.

Naturligtvis vill alla ha ett avtal som det handelsavtal som håller på att förhandlas fram. Ingen får emellertid vara rädd för att säga att EU inte får vara naivt. Vi måste diskutera fördelarna med frihandel, men vi måste även berätta för tillväxtekonomier att de inte har något skäl att kräva samma rättigheter utan att även omfattas av samma skyldigheter. Vi får inte vara rädda för att ha en europeisk debatt. Vi måste engagera oss i en värdig europeisk debatt, men vi får inte vara rädda för att försvara våra övertygelser.

Vi ifrågasätter inte Europeiska centralbankens oberoende när vi frågar om det är rimligt att höja räntesatserna till 4,25 procent när de amerikanska räntesatserna är 2 procent. Vi har en debatt. En fredlig debatt, där ingen har monopol på sanningen. Jag har det sannerligen inte, och inte heller experterna, som måste bevisa effektiviteten i sina beslut.

Det är i denna anda som jag tillsammans med de franska ministrarna avser att ta mitt ansvar. Jag vet att det är svårt. Jag vet att man som rådsordförande inte försvarar sitt eget lands intresse utan unionens intresse. Jag vet, herr talman och herr ordförande, att vi måste samarbeta i de 27 länderna i EU:s intresse och jag hoppas att alla om sex månader kommer att kunna säga: ”EU har gjort framsteg tack vare ert deltagande och stöd”.

(Livliga applåder)

  Talmannen. − Herr rådsordförande! Tack för ert anförande. Vi önskar er fortsatt mod, beslutsamhet och framför allt framgång under ert ordförandeskap – eftersom er framgång är en framgång för Europeiska unionen och därmed för Europaparlamentet. Ni kan vara säker på att Europaparlamentet finns vid er sida när ni med fasthet bidrar till att föra Europeiska unionen framåt mot en bra framtid. Europaparlamentet kommer att stödja er i detta arbete.

Jag vill även välkomna de ministrar som är här med er i dag: Bernard Kouchner, Brice Hortefeux, tidigare parlamentsledamot, och framför allt er unge EU-minister, Jean-Pierre Jouyet, som nästan alltid är här i parlamentet. Jag välkomnar er alla varmt till Europaparlamentet.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag är glad över att vara här med er i Europaparlamentet i dag för presentationen av Frankrikes sex månader långa ordförandeskap för Europeiska unionen. Jag tror att det kommer att bli ett ordförandeskap fullt av drivkraft och beslutsamhet och rikt på konkreta resultat som vi alla kommer att bidra till. Ni ville att Frankrike skulle återvända till Europa, herr rådsordförande, och detta är utan tvekan fantastiska nyheter för oss alla.

De europeiska medborgarna och Europaparlamentet som samlats här i dag förväntar sig stora saker av det franska ordförandeskapet. Som jag sa vid vårt möte i Paris den 1 juli kommer kommissionen helhjärtat att stödja det franska ordförandeskapet för att se till att Europeiska unionen blir framgångsrik under dessa sex månader. Det kommer inte att saknas utmaningar.

Globaliseringen har kommit för att stanna och den internationella konkurrensen blir allt hårdare. Världen står inför nya utmaningar, såsom bristen på fossila bränslen och klimatförändringarna. Vi måste agera nu för att hitta gemensamma lösningar på dessa utmaningar. Alla dessa faktorer innebär att EU måste reformera sin ekonomi för att bli mer konkurrenskraftigt, modernisera sina sociala modeller och investera i utbildning, forskning och innovation. EU har många ess i rockärmen, framför allt som en av världens ledande handelsmakter. Det måste emellertid ha modet att anpassa sig. Om vi vill erbjuda skydd måste vi anpassa oss. Det är avgörande.

Det är ingen mening att förneka att EU genomgår en svår period: det irländska folkets nej i folkomröstningen och det globala ekonomiska klimatet, de ständigt ökande priserna på olja och handelsvaror, de kraftigt stigande livsmedelspriserna och inflationstrycket, som är köpkraftens största fiende. Inflationen är även den sociala rättvisans största fiende eftersom de som drabbas mest vid en kraftig inflation är de som har låga löner eller lever på pension. Alla dessa faktorer kastar en skugga över våra ekonomier och tvingar våra politiker på både EU-nivå och nationell nivå att fatta svåra beslut. Vi måste möta denna verklighet utan omsvep och hantera den med realism och beslutsamhet.

Vi har precis återkommit från G8-mötet i Japan, där jag tydligt kunde se att det inflytande Europeiska unionen har och de förväntningar och den respekt den framkallar runt om i världen, står i bjärt kontrast till den förstämning som ofta uttrycks inom EU. Jag kan informera er om att Europeiska unionen nu mer än någonsin tidigare av länderna utanför Europa betraktas som en positiv och bestämd aktör, en aktör med ett enormt inflytande på världsscenen.

Låt oss ta upp två konkreta ämnen som var centrala på G8-mötet: klimatförändringarna och utvecklingen – två frågor där Europa har tagit initiativet på global nivå. Förenta staterna har nu förenat sig med oss i kampen mot klimatförändringarna genom att till stor del ansluta sig till våra åsikter. Förra året i Heiligendamm – president Sarkozy var där – minns jag att vi hade stora svårigheter när det gällde att övertyga amerikanerna och ryssarna om att acceptera principen om obligatoriska mål för 2050. Nu har vi uppnått detta. Det var möjligt tack vare vår roll som europeisk ledare. Som ordförande för en europeisk institution är jag stolt över detta. Det är en framgång som vi återigen har den europeiska enigheten att tacka för.

Det andra exemplet är utvecklingen, och framför allt de stigande livsmedelspriserna, som hotar alla millennieutvecklingsmålen. Vi kunde fungera som katalysator även på detta område tack vare slutsatserna från förra månadens möte med Europeiska rådet som, jag citerar, välkomnade ”kommissionens planer på att lägga fram ett förslag till en ny fond för att stödja jordbruket i utvecklingsländerna”.

Europeiska kommissionen kommer att anta detta förslag nästa vecka. Jag räknar med helhjärtat stöd från budgetmyndighetens båda grenar så att Europa snabbt kan förse jordbrukarna, framför allt dem i Afrika, med nödvändigt bistånd, i nära samarbete med behöriga multilaterala organisationer. Detta stöd är nödvändigt för att garantera ”den gröna revolution” som krävs för att Afrika ska uppnå stabilitet och välfärd, vilket som ni alla vet, även ligger i Europas intresse. Som Europeiska rådet efterfrågade kommer vårt förslag att ligga inom gränserna för den aktuella budgetramen. Vår strategi går ut på att låta de besparingar som EU, som ett led i politiken för jordbruksstöd, kunnat genomföra tack vare ökningen av de internationella priserna gå till dem som drabbas hårdast av denna ökning. Det inträffar nöd- och katastrofsituationer över hela världen. Om ni hade hört vad ordföranden för Världsbanken sa, om ni hade hört några av ledarna för afrikanska länder och andra länder som var företrädda vid utökade möten tala om den hunger och svält som nu utgör ett verkligt hot mot så många människor i världen, skulle ni förstå hur nödvändigt och oumbärligt EU:s bistånd är.

(Applåder)

Det är därför jag tror att vi återigen kan föregå med gott exempel när det gäller solidaritet mellan europeiska och afrikanska jordbrukare, och illustrera det faktum att den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och utvecklingspolitiken kan och måste fungera sida vid sida eftersom livsmedelstrygghet, precis som president Nicolas Sarkozy just sa, är en global fråga som vi behöver ta itu med gemensamt. Inte var för sig utan tillsammans.

Därför är det sant att det finns orosmoment, men det är också sant att Europeiska unionen mer än någonsin tidigare har en central roll när det gäller att ta itu med dem. Låt oss i stället för att vältra oss i vad jag ibland kallar ”kriskultur” – det förekommer till och med tal om en permanent tillbakagång i Europa – framhäva värdet av EU:s konkreta och positiva åtgärder. Hur som helst är detta det bästa sättet att lösa de internationella problem som orsakats av att Irland inte ratificerat Lissabonfördraget. Vi måste ta itu med detta eftersom Lissabonfördraget skulle kunna göra det möjligt för oss att arbeta mer effektivt, mer demokratiskt, men vi får inte använda det som en ursäkt för att underlåta att omedelbart svara på våra medborgares behov.

De europeiska medborgarna förväntar sig svar av oss. Det bästa svaret vi kan ge dem är att tala uppriktigt med dem och visa att vi har politiskt mod. Det franska ordförandeskapet har båda dessa kvaliteter i överflöd.

I ett hårt prövat EU måste vi bevisa att unionen fungerar. Vi måste fokusera på politik som för EU närmare medborgarna och förändrar deras vardag. Mer än någonsin tidigare planerar vi för ett EU baserat på resultat.

Personligen känner jag tillförsikt. Genom ert ordförandeskaps prioriteringar blir det möjligt för Europa att möta de stora utmaningar det står inför, och samtidigt förbereda sig inför kommande problem.

Jag välkomnar det franska ordförandeskapets prioritering när det gäller en integrerad politik för energi och klimatförändringar. Som ni sa, herr rådsordförande, är detta den viktigaste prioriteringen för ert ordförandeskap, och vi vet hur bestämd ni är när det gäller att slutföra detta strategiska avtal före årsskiftet, så att EU får en bra utgångspunkt för att inleda Köpenhamnsförhandlingarna om ett år. Kommissionen kommer helhjärtat att stödja detta så att vi kan nå ett ambitiöst och balanserat avtal med Europaparlamentet och medlemsstaterna. Jag har gjort detta till en prioritering för min institution, och jag vill återigen tacka rådsordföranden för hans outtröttliga stöd för det energi- och klimatpaket som presenterats av Europeiska kommissionen.

Vi måste också röra oss mot en politik för kontrollerad invandring i Europa. Vi måste först hantera den invandring som ett åldrande Europa behöver i vissa viktiga ekonomiska sektorer och som måste vara förenad med en riktig integration, så att vi i vårt humanistiska Europa kan vara stolta över den integration vi erbjuder dem som verkligen vill komma hit för att arbeta. Införande av blåkortet under det franska ordförandeskapet vore ett viktigt steg i denna riktning.

Vi måste emellertid även ta itu med den olagliga invandringen och den exploatering som den ofta ger upphov till, framför allt genom att stödja förslaget om påföljder för dem som anställer svart arbetskraft. Det är här vi faktiskt måste göra den största insatsen. Vi ska inte hota de stackars arbetstagare som bara vill arbeta i Europa, utan straffa dem som vill exploatera dem. Dessa tvivelaktiga metoder är en skam för Europa. Det får inte råda något tvivel om att vi kommer att hantera invandringsfrågan på ett realistiskt sätt.

Jag är övertygad om att vår oförmåga att hantera denna fråga seriöst och ansvarsfullt är ett av de största hoten mot Europa. Vi löser inte invandringsfrågan genom att vara släpphänta på alla fronter. Det vore en perfekt ursäkt för extremistiska och främlingsfientliga krafter. Vi måste vara hårda när det gäller olaglig invandring och samtidigt visa att vi är generösa och enade när det gäller att integrera invandrargrupper som vill bidra till Europas tillväxt och utveckling. Jag anser att vi måste vara tydliga på den här punkten – vi måste vara hårda när det gäller brott och samtidigt fortsätta att respektera de mänskliga rättigheterna, som är kännetecknande för den europeiska civilisationen och våra planer för den europeiska integrationen.

Detta är naturligtvis känsliga frågor som kan ge upphov till polemik och missförstånd. Det var därför kommissionen ville lägga fram ett balanserat förslag och skisserade 10 huvudprinciper, så att vi kan röra oss framåt tillsammans. Det gladde mig verkligen att det franska ordförandeskapet och de franska justitie- och inrikesministrarna stödde denna integrerade strategi vid sitt informella möte i Cannes denna vecka.

Jag vill påpeka att det vore absurt att fortsätta med 27 olika typer av invandringspolitik i Europa och Schengenområdet, där fri rörlighet är en realitet. Det vi behöver är en europeisk invandringspolitik.

Vår sociala agenda är också under planering. Utan riktiga sociala investeringar som förhindrar risken för fattigdom, utanförskap och marginalisering kan det inte finnas någon dynamisk och konkurrenskraftig ekonomisk modell. Frankrike har gjort den nya sociala agenda som Europeiska kommissionen presenterade för några dagar sedan till en av sina prioriteringar. Jag välkomnar detta. För att förbereda européerna inför framtiden måste vi erbjuda dem möjligheter, tillgång till kvalitetstjänster, utbildning, hälso- och sjukvård och fortsatt solidaritet. Ingen i Europa får slås ut. Möjligheter och solidaritet är vad EU handlar om.

Många andra projekt kommer att dras i gång de kommande sex månaderna. Jag kan inte beskriva dem alla här, men om jag får ge en kortfattad översikt över två av dem skulle jag vilja berömma projekten för europeiskt försvar och unionen för Medelhavsområdet, som kommer att presenteras nästa söndag i Paris. Jag ser dessa projekt som två möjligheter för EU att bekräfta sin roll i världen. Även här är det upp till oss att omvandla denna ambition till konkreta åtgärder.

Jag önskar det franska ordförandeskapet all lycka och garanterar kommissionens helhjärtade stöd under de kommande sex månaderna, som ser ut att bli spännande.

Politikernas första plikt är att möta utmaningarna och intensifiera insatserna för att kunna ta itu med dem på ett framgångsrikt sätt.

Vi kan göra mycket tillsammans. Jag vill hylla de insatser som den franska regeringen genomfört på högsta nivå under de senaste månaderna för att ha ett nära samarbete med de europeiska institutionerna. Institutionerna, ordförandeskapet och medlemsstaterna måste alla arbeta sida vid sida. Detta är avgörande för att nå den gemensamma framgång som vi är skyldiga Europas medborgare, och jag vill hylla det engagemang som rådsordföranden i dag återigen ger uttryck för, för att rådet, parlamentet och kommissionen tillsammans ska kunna hitta konkreta lösningar på de konkreta problem som våra medborgare möter varje dag.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Frankrike har beslutat att dess ordförandeskap ska vara synonymt med politiskt engagemang.

Vi behöver politiskt engagemang för att besegra de svårigheter som den europeiska integrationen står inför. Den största av dessa är utan tvekan det irländska folkets nej i folkomröstningen som vi diskuterat här denna morgon. Vi måste engagera våra medborgare i Europa. Det finns många orsaker till att de känner tvivel, bland annat rädsla för globaliseringen, de ökade priserna och förändringarna av traditionella familjevärden och sociala värden.

Om vi inte kan övertyga alla om att det endast är på EU-nivå som det går att förhandla effektivt om viktiga frågor som säkerhet, klimatförändringar, energi och migration kan vi inte räkna med att få en fredlig framtid – och när det gäller världens större regioner måste EU även vara tillräckligt starkt för att övertyga USA, Indien, Kina och Brasilien.

Det franska ordförandeskapet kommer också att behöva politiskt engagemang för att övertyga sina samarbetspartner om att Lissabonfördraget kommer att hjälpa oss att fatta beslut på ett mer effektivt och demokratiskt sätt när det gäller alla dessa gemensamma frågor. De ledamöter av min grupp som tillhör Europeiska folkpartiet vill att alla medlemsstater som inte redan har ratificerat fördraget ska göra det under det franska ordförandeskapet. Efter en period av reflektion och med all respekt ser vi precis som vi gjorde i fråga om Frankrike och Nederländerna fram emot att Irland ska erbjuda landets 26 samarbetspartner en lösning på dödläget. Vi ber varje medlemsstat att avstå från att försöka platta till andra och agera ansvarsfullt. Vår grupp vill se ett slut på denna institutionella debatt och vi är övertygade om att det franska ordförandeskapet kommer att arbeta mot detta mål.

Samtidigt som vi försöker förse oss med ett bättre verktyg för att fatta beslut ökar våra problem. Detta stjäl energi som skulle behövas för att skapa sysselsättning, försvara våra intressen och främja vår sociala modell och Europa i allmänhet. Som jag sagt kommer vi definitivt att behöva politiskt engagemang. Vi bör även se till att vi har det engagemang som krävs för att ta itu med de prioriteringar som rådsordföranden just har presenterat. Vi måste agera skyndsamt för att ta itu med klimatförändringar, energi, migration, livsmedelstrygghet och försvar.

När det gäller klimatförändringar och energi är alternativet tydligt: antingen är våra medlemsstater övertygade om att de måste gå vidare och föregå med gott exempel inför toppmötet i Köpenhamn, och i så fall måste vi fatta tydliga beslut före december för att garantera ömsesidighet från våra internationella samarbetspartner, eller så har de beslutat att det trots de försämrade klimatvillkoren och beroendet av energin inte finns något behov av att vidta brådskande åtgärder. Jag behöver knappast säga åt vilket håll min politiska grupp lutar.

Även när det gäller migration vill vi ha ett slut på detta hyckleri. Även om flera länder runt om i världen redan har antagit en invandringspolitik med relativt tillfredsställande resultat har de flesta av våra länder skjutit upp dessa val. Det är dags för en debatt och ett beslut i frågan, som måste vara positivt, humant och ansvarsfullt. Förslaget till en europeisk pakt för invandring och asyl, som kommer att debatteras i oktober, är ett steg i rätt riktning och jag gratulerar EU:s ministrar till deras svar på det förslag som utarbetats av Brice Hortefeux. Ni har vårt stöd, herr Hortefeux.

Avslutningsvis vill jag nämna två ämnen som ligger mig mycket varmt om hjärtat och som är ytterst viktiga för framtiden och för vårt oberoende: livsmedelstrygghet och försvar. Jag vill att vi ska tänka på dem som har det sämst ställt, både runt om i världen och i våra egna länder, dem som de ökande livsmedelspriserna verkligen är ett problem för. Jag vill att EU och det franska ordförandeskapet gör en ansträngning för att hjälpa dem i dessa svåra tider.

När det gäller försvar vill jag bara ställa en fråga: Hur kan EU vara trovärdigt utan ett försvar värt namnet? Vi behöver ett försvar för att garantera fred i Europa och för att hjälpa dem som har det sämst ställt i världen. Vår grupp stöder det franska ordförandeskapets engagemang att leda vägen genom att komma med modiga förslag till sina samarbetspartner på dessa två strategiska områden.

Den europeiska integrationen är i högsta grad en politisk fråga. Jag hyser inga tvivel om att våra medborgare återigen kommer att känna sympati för EU om vi är tillräckligt modiga för att fatta tydliga politiska beslut. Jag har fullt förtroende för att det nya ordförandeskapet kommer att uppmuntra oss i detta, och vi har allt att vinna på att få våra medborgares tillit innan 2009 års val till Europaparlamentet.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns aspekter av era åsikter som vi delar, herr Sarkozy, och jag vill först av allt gå närmare in på några av dessa. Det gläder mig att ni har återvänt välbehållen från Japan. Vi har nu återigen hört om de kommande åtagandena när det gäller klimatförändringarna och det är hög tid att vi genomför dessa.

Ni har rätt i att klimatpaketet är en prioritering. Vår grupp delar denna åsikt med er. Ni har även rätt när ni säger att enskilda länder inte kan uppnå detta på egen hand – inte ens tyskarna eller fransmännen genom att nå egna överenskommelser i Straubing. Det är 25 andra länder som ingår i detta och framför allt är det Europaparlamentet som fattar det slutgiltiga beslutet. Vi kommer att göra det tillsammans med er, genom att samarbeta, men ta inga initiativ vid sidan om – inte ens med Angela Merkel, oavsett hur bra denna idé verkar.

Eftersom ni nämner idrott vill jag påpeka att jag tittade i de franska dagstidningarna i morse eftersom jag undrade vad de skulle skriva om president Nicolas Sarkozys besök i Europaparlamentet i dag. Ingenting! De skriver mycket om Tour de France, där det för närvarande är en tysk som har den gula tröjan.

(Häcklande)

Jag lyssnade noggrant på er, herr rådsordförande, och de punkter ni tog upp om klimatförändringarna och framför allt om Lissabonfördraget. Om vi ska kunna uppnå resultat behöver vi verkligen instrument och detta försätter oss i ett dilemma. Medborgarna vill att vi ska bli mer effektiva, mer öppna, mer demokratiska och de vill att de nationella parlamenten ska bli mer demokratiska och få mer inflytande. Allt detta är rätt, men varje gång vi vill uppnå resultat rycks det instrument vi behöver – ett reviderat fördrag – bort från oss.

Ni har rätt, detta innebär att vi behöver en ny taktik, och en ny start. Vi måste se till att detta fördrag träder i kraft. Jag tycker att det är fantastiskt att ni ska åka till Irland och arbeta konstruktivt med det irländska folket. Om jag får ge er ett personligt tips tycker jag att ni ska lämna kvar Bernard Kouchner i Paris denna gång. Jag fick intrycket att hans tidigare bidrag inte direkt hjälpte oss att övertyga irländarna.

(Applåder, häcklande)

Jag talar emellertid om en fråga där vår uppfattning är raka motsatsen till er. Ni talar om fyra prioriteringar för ert ordförandeskap och jag väntade för att se om det fanns en femte. Sedan nämnde ni flera andra saker som ni sa var viktiga – inte prioriteringar, bara andra saker. Dessa ”andra saker” var bland annat ett socialt Europa, som ni tyckte var ett ärende för nationalstaterna. Jag anser att detta är ett allvarligt misstag.

(Applåder)

Jag vill säga er att vi förväntar oss en annan taktik från det franska ordförandeskapet. Ett socialt Europa innebär inte att vi vill upprätta ett socialförsäkringskontor i Europa eller att vi vill göra barnbidrag till en EU-fråga. Ett socialt Europa handlar om något annat: under en lång tid har människor trott – med rätta – att Europa kan göra ekonomiska framsteg möjliga. Vi har ägnat 50 år åt att arbeta för att se till att ekonomiska framsteg i Europa leder till ökad tillväxt och fler arbetstillfällen och alltid till en garanti för ökad social trygghet.

Allt fler människor anser nu att det motsatta är sant – att Europas ekonomiska framsteg gynnar några få stora konglomerat, vissa försäkringsbolag, hedgefonder och stora företag, men inte folket. Det är Europeiska unionens uppgift att återupprätta känslan hos dem att tillväxten i Europa och de ekonomiska framstegen på denna kontinent inte gynnar bankerna och de stora konglomeraten utan varje enskild medborgare. Om nationalstaterna ska garantera detta är dessutom ni som ordförande för Europeiska rådet skyldig att meddela era stats- och regeringschefskolleger att de måste se till att social rättvisa snarare än frimarknadsradikalism blir dominerande i deras nationalstater.

(Applåder)

Jag vill tillägga att vi har en EG-domstol som utfärdar domar varje dag, och dess domar kan ändra graden av social välfärd i de enskilda medlemsstaterna, även om medlemsstaterna inte har några instrument att motsätta sig detta med. Därför behöver vi ett socialt Europa, herr rådsordförande, och därför förväntar jag mig att ni ändrar åsikt i denna fråga före december. Annars kommer den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet inte att kunna stödja er.

Herr rådsordförande! Rädslan för social utestängning leder till en farlig utveckling, bland annat till att regeringar som intar en försvarsställning tror att de kan få människor att glömma denna rädsla för social utestängning genom att förfölja minoriteter. För närvarande ser vi detta i en EU-medlemsstat. Jag vet inte hur många procent av den italienska befolkningen som består av romska barn, men jag vet att när en regering säger ”de kommer att registreras på samma sätt som i polisregister, de måste lämna fingeravtryck”, under förevändning att ge dem socialt skydd, är detta ett grovt brott mot EU:s grundläggande rättigheter.

Ert land Frankrike gav den europeiska gemenskapen dess första stadga om de grundläggande rättigheterna. Den första förklaringen om de mänskliga rättigheterna kom från ert land. Som president för denna republik är ni en del av ert lands tradition. Jag vill be er att i er funktion som ordförande för Europeiska rådet påverka Silvio Berlusconis regering och informera den om att EU är en gemenskap grundad på rättsstatsprincipen och inte en union som bygger på nyckfullhet.

(Livliga applåder)

Europeiska unionen står inför många stora utmaningar, men om vi inte garanterar social välfärd i Europa kommer människor att vända sig bort från EU, och när de vänder sig bort kommer vi inte att ha någon användning för Lissabonfördraget. Hela projektet kommer att misslyckas. Därför måste vi ha mod. Jag vet att ni är en modig man. Vi stöder era prioriteringar och vill nu be er stödja våra – ett socialt Europa samt klimatförändringar, institutionell reform och mänskliga rättigheter. Då kommer ert ordförandeskap att bli framgångsikt.

(Applåder från vänster)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill till rådets ordförande säga att det faktum att Irland röstade nej till fördraget har gjort hans noggrant förberedda ordförandeskap mer problematiskt. Det innebär också att behovet av ett EU som kan handla praktiskt och lösa problem har blivit större än någonsin.

Energi- och klimatpaketen blir mer angelägna för varje dag som går. Att sätta ett tak för momsen ger kortvarig tröst: EU måste minska sitt beroende av olja och gas. Vi behöver investera mycket mer i förnybar energi: småskaliga satsningar, avsedda att minska hushållens kostnader, och storskaliga, som att använda oss av unionen för Medelhavsområdet för att investera i produktion av högspänningsel med hjälp av Nordafrikansk solkraft.

G8-länderna – som genererar nästan två tredjedelar av världens koldioxid – godkände i tisdags ett mål om att minska utsläppen med 50 procent. Men tillväxtekonomierna har rätt i att målet borde vara högre satt – till kanske 80 procent – och innefatta delmål.

För att stabilisera livsmedelspriserna behöver vi goda idéer – som kommissionsledamot Mariann Fischer Boels nyligen genomförda reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken – inte protektionism, i vilken form den än visar sig. Sanningen är den att människor bryr sig mer om priset på bensin och bröd än om gemenskapens storslagna mål. Numera ska ingen säga ”Qu’ils mangent de la brioche” (”Låt dem äta bakelser”).

Rådsordföranden gör rätt i att sätta fokus på migrationsfrågan. Men vi kan inte hantera migrationen förrän vi lärt oss hantera den hopplösa situation som får så många att riskera så mycket för att komma hit. Det behövs lagliga migrationsvägar, kraftåtgärder mot människosmuggling och reformer av jordbrukspolitiken i syfte att få fart på tillväxten i ursprungsländerna. Det kan tyckas optimistiskt att be ett franskt ordförandeskap att liberalisera marknaderna. Men för att skapa trygghet inom våra gränser måste vi skapa möjligheter bortom dem.

Det franska ordförandeskapet kan bryta ny mark på ytterligare ett sätt. Frankrike gav oss mänskliga rättigheter – nu måste Frankrike gå i spetsen för deras försvar. Hemmavid, genom att driva på arbetet med antidiskrimineringsdirektivet. Utomlands, genom at förankra fred på Balkan i en gemensam europeisk framtid, genom att utnyttja unionen för Medelhavsområdet för att förbättra de mänskliga rättigheterna i Nordafrika, genom att stå enade i våra förbindelser med Ryssland samt genom att fördöma Kinas övergrepp på oliktänkande.

(FR) Herr rådsordförande! Res inte till Peking. Var en lagspelare!

(Applåder)

Det var Voltaire som sa att alla människor föds jämlika – det är deras handlingar som skiljer dem åt.

(EN) Och genom att ta initiativet kan EU visa prov på handlingsförmåga och kräva ett erkännande av varje människas värde.

Herr rådsordförande! För att lyckas måste ni söka samförstånd. Ni måste få parlamentet, rådet och kommissionen att arbeta tillsammans enligt en gemensam dagordning som fastställs av 27 medlemsstater och parlamentet. Om vi måste tvista ska det vara om denna dagordning, inte om dess budbärare. Ni har gått i polemik med ECB:s ordförande och med två kommissionsledamöter, men de representerar vår gemenskap och den politik vi enats om. Det är inte Europas stil att söndra och härska. Vi måste hålla på våra principer men också arbeta tillsammans för att nå våra gemensamma mål.

(FR) Herr talman! Jag ska snart avsluta, men var snäll och ge mig ”soixante petites secondes pour ma dernière minute” med Carla Brunis make.

(Skratt)

Herr rådsordförande! Om ni håller på era principer och verkligen låter oss arbeta tillsammans för att uppnå gemensamma mål, då kommer vi liberaler och demokrater att samarbeta med er.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som jag sa i Europeiska konventet om det nya fördraget så är det, för att minska avståndet mellan EU och medborgarna, nödvändigt att ge Europa en själ. En själ som respekterar olika språk och identiteter, och som bekräftar våra gemensamma rötter och värderingar – den själ som ni försökt ge uttryck för här i dag, herr rådsordförande.

Strasbourg är en symbol för förnyad fred, och i dag vajar EU-flaggan tillsammans med nationsflaggorna. Den bör vara en synlig symbol för alla medborgare som förenas i vårt gemensamma projekt för försvar, säkerhet och kulturell och ekonomisk tillväxt, och för insyn i centralbanken – kanske saknas det fortfarande i det nya fördraget.

Politikerna måste ge våra ungdomar klara mål. Den framtida ekonomin kräver att vi respekterar miljön, och respekten för rättigheter kräver att vi erkänner de därmed sammanhängande skyldigheterna. Vi hoppas att det franska ordförandeskapet i sina mål inkluderar den europeiska stadgan om skyldigheter. Demokrati och frihet grundas på tillämpning av regler. Internet får inte utnyttjas för terrorism och barnhandel eller som incitament för våldshandlingar. Vi måste harmonisera våra länders lagar – från invandring till skydd av minderåriga, från energi till hållbar utveckling.

Ett nytt EU för en ny relation till Afrika. En relation som inte bara handlar om gröna certifikat och handel utan också om ömsesidig tillväxt i och med samarbetsprojektet mellan Europa och Medelhavsområdet – vi måste vara medvetna om terroristgrupperna i Mogadishu och våldet i Zimbabwe som förhindrar demokratins utveckling. Man tvekar för mycket inom EU: vi uppmanar rådet att godkänna ”made in”, så att den internationella handeln får tydligare regler.

Kampen mot förfalskning och kriminalitet innebär inte bara en påfrestning på ekonomin utan också på våra medborgares hälsa, och små och medelstora företag har kulturella värden som måste försvaras. Vi erbjuder det franska ordförandeskapet vårt lojala stöd så att hoppet kan bli verklighet för alla medborgare och vi kanske, genom att bidra till den vetenskapliga utvecklingen i kampen mot sällsynta sjukdomar, också kan bekämpa den endemiska motvilja som vår skarpsinnige vän Martin Schulz känner för premiärminister Silvio Berlusconi.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Denna europeiska voluntarism, dessa höga ambitioner för Europa är en utmaning som vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen delar. Man skulle faktiskt kunna säga, för att parafrasera en sång som ni känner till, ”it is a drug we are all hooked on”.

Det finns dock en sak jag skulle vilja säga. Om vi den ena stunden ambitiöst säger att vi måste acceptera klimatpaketet som det är, och den andra knäböjer för den tyska bilindustrins lobbyister – då har vi förlorat, eftersom alla andra kommer att kräva liknande behandling. Häri ligger problemet. Vi kan inte klaga på att bensinen är för dyr och samtidigt tillåta bilindustrin att tillverka bensinslukande fordon. Vi har i 15 år vetat hur man tillverkar energisnåla bilar, men eftersom det saknas regler som tvingar tillverkarna att göra det så får nu bilägarna betala det pris bensinen kostar. Detta är sanningen, det är så det ligger till.

(Applåder från mitten och från vänster)

Ni nämner den europeiska pakten för invandring och asyl. Så låt oss då bilda en europeisk pakt för invandring och asyl. Starta en dialog: låt Europarlamentet delta enligt medbeslutandeförfarandet när det gäller laglig invandring – då får vi en genuin politisk debatt, en genuin demokratisk debatt. Herr Daul! Jag har fått nog. Varenda gång vi pratar om utvandring tar det bara 15 sekunder innan vi börjar prata om illegal invandring, om invandring som något hotfullt. Först och främst: det är tack vare de män och kvinnor som har byggt upp Europa tillsammans med oss som Europa är vad det är i dag. Detta är sanningen.

(Applåder från mitten och från vänster)

Snälla ni, jag är ingen ängel, men vi har byggt ett hus utan dörrar. Människor tar sig in via fönstren. Jag säger så här: låt oss öppna dörrarna så att människor kan komma in i Europa och sedan kan vi besluta vad vi ska göra med dem som tar sig in olagligt. Ni säger att vi behöver kvalificerad arbetskraft, men samtidigt skickar Europa varje år hem tiotusentals studenter som har kommit hit för att studera. Låt dem stanna – om de har studerat här är de inte illegala invandrare.

Nu går jag tillbaka till det ni sa om att den sociala dimensionen inte tillhör EU:s ansvarsområde. Herr rådsordförande! Ni kan inte skydda EU-medborgarna om vi inte tillsammans arbetar för att bekämpa social och skattemässig dumpning. Nu måste européerna ta sig an det här problemet. Vi måste få ett slut på det och i detta arbete stöder vi er. Behöver vi diskutera saken med centralbanken? Så låt oss då diskutera. Behöver vi diskutera saken med irländarna? Så låt oss då diskutera. Vi måste sluta hävda att den sociala dimensionen inte tillhör EU:s ansvarsområde. Så kan det inte fortgå.

(Applåder från mitten och från vänster)

Nu skulle jag vilja ta upp de frågor där vi är djupt oeniga. Ni ska resa till Kina för att tillsammans med den kinesiske presidenten närvara vid invigningen av de olympiska spelen. Ha det så trevligt! Själv kommer jag att tänka på alla de fångar som ruttnar bort i kinesiska fängelser. Jag kommer att tänka på alla dem som har gripits. Jag kommer att tänka på alla dem som misshandlas i Tibet. Ni hade ett gyllene tillfälle att försvara europeiska värden som demokrati och frihet genom att säga: ”Jag kommer inte att närvara vid de olympiska spelens invigningsceremoni – denna maskerad som Kinas kommunistiska parti har iscensatt.” Det är det vi vill höra.

(Applåder från mitten och från vänster)

Jag ska säga er att den dagen ni sitter och skriver era memoarer, då kommer ni att ångra er. Ni kommer att ångra er därför att de som en gång låste in dessa oskyldiga medborgare kommer att säga till dem: ”Som ni ser kan vi göra vad vi vill – västvärlden är ändå bara ute efter den kinesiska marknaden. ”Det är skamligt och patetiskt att närvara vid de olympiska spelens invigningsceremoni.

(Applåder från mitten och från vänster)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag skulle vilja inrikta mitt anförande på att det franska ordförandeskapet är splittrat. Det uppvisar en utan tvekan stark sida och en bara alltför tydlig svag sida.

Ordförandeskapets starka sida är att det, till skillnad från hur det brukar låta i EU-sammanhang, inte hävdar att det går bra för Europa och att vi bör fortsätta på den inslagna vägen, trots att allt fler européer anser att det går dåligt för Europa och vill se en förändring. Gott och väl - men sedan, då? Det är just frågan. Herr rådsordförande! Vilka slutsatser föranleder denna klarsynthet om unionens nuvarande legitimitetskris, särskilt beträffande dess ekonomiska modell och funktionssätt?

Ni hävdar att ni vill förstå den oro som unionen utlöser hos européerna, och att ni respekterar den. Ändå sätter ni press på irländarna att upphäva sitt beslut, fast de inte gjort något annat än att, i likhet med fransmän och holländare, ge uttryck för tvivel som delas av miljoner européer. Ni kritiserar med all rätt Europeiska centralbanken för hur den från sitt elfenbenstorn hanterar euron. Men ni aktar er för att ompröva den stadga som ger banken dess enorma befogenheter, bland annat just denna uppgift!

Angående invandringen säger ni att ni vill ”tjäna våra värderingar”. Ändå stödde ni det avskyvärda direktiv som fördömdes av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, av samtliga människorättsorganisationer och av de europeiska kyrkorna, just för att det kränker grundläggande mänskliga värden. Ni struntar i den sociala frågan med argumentet att den är en angelägenhet enbart för medlemsstaterna. Sedan tiger ni när Europeiska gemenskapernas domstol tar artikel 43 och artikel 49 i fördraget till intäkt för att i dom efter dom låta medlemsstaternas olika sociala modeller konkurrera med varandra.

Ni sa att ni ogillade kampanjen om den ”polske rörmokaren”. Det gjorde jag också. Det var ett uttryck som högerpopulisterna hittade på och som blev välkänt genom Frits Bolkesteins uttalanden i tv. För min del välkomnar jag arbetare från alla länder, på jämställda villkor och inom alla yrkesområden.

(Applåder från vänster)

Det är just detta som EU:s lagstiftning i dag förbjuder. Jag vill påminna er om att det enligt kommissionen går för sig att en arbetare från en annan medlemsstat får hälften av den minimilön som gäller för en tysk arbetare, trots att båda utför samma uppgifter på samma byggarbetsplats i Niedersachsen. Så vill vi inte ha det. Europeiska fackliga samorganisationens generalsekreterare John Monks kan knappast beskyllas för att vara populist, och vet ni vad han anser? Han anser att dessa domar är ”mycket problematiska”, eftersom de enligt hans bedömning föreskriver ”att de ekonomiska friheterna ges företräde framför de grundläggande rättigheterna och respekten för arbetsrätten”. Hur vill ni svara på det?

Ni hävdar att ni vill bygga ett ”skyddande Europa”, men vi hör er aldrig kritisera de strukturåtgärder som utsätter européerna för risker, till exempel att allmännyttig verksamhet ska konkurrensutsättas, att stabilitetspakten pressar ned löneutveckling och sociala utgifter och de talrika ”riktlinjer” som kommissionen upprättar och rådet antar och som ni tillämpar energiskt i ert hemland.

Jag skulle kunna nämna riktlinje nr 2 om reform av pensions-, socialförsäkrings- och hälso- och sjukvårdssystemen, riktlinje nr 5 om flexibilitet på arbetsmarknaden och riktlinje nr 13 om att undanröja lagstiftningshinder, handelshinder och övriga otillbörliga konkurrenshinder. Och då har jag inte nämnt dem alla.

Frankrikes och Italiens kovändningar har gjort det möjligt för rådet att gå längre än sina självpåtagna uppgifter. Det har enats om ett förslag till direktiv som tillåter en arbetsvecka på 65 timmar. Det gör Charles Dickens till Europas nya skyddshelgon!

Herr rådsordförande! Några avslutande ord. Nu i helgen talade ni inför era europeiska gäster, med parlamentets talman, kommissionens ordförande och 2 000 franska näringslivsdirektörer från högerkanten som åhörare. Ni avslutade då ert anförande med några ord som fackföreningsrörelsen såg som en tydlig och mycket oklok provokation. Ni sa att när strejker i dag genomförs i Frankrike lägger invånarna inte ens märke till dem. Dagen efter denna högtidliga tilldragelse förklarade er utbildningsminister att detta var ert sätt att ”lugna våra europeiska partner i ett sammanhang där deras främsta företrädare närvarade”. Om ni bara kan lugna Europas ledare genom att förolämpa fackföreningarna är det definitivt hög tid för förändring i Europa.

(Applåder från vänster)

  Philippe de Villiers, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr president! Tyvärr tvingas Europas invånare att varje dag leva med de katastrofala följderna av den politik som förs av de europeiska myndigheterna i Bryssel och Frankfurt. Varje dag ser européerna hur alltmer av deras självbestämmande glider dem ur händerna och hur de steg för steg berövas sin frihet, oavsett om det handlar om köpkraften, den höga eurokursen, genmodifierade organismer, skatter, fiskeripolitiken, bristen på handelsskydd, invandringen eller till och med fotbollen, som ni själv nämnde för en liten stund sedan. Allting glider dem ur händerna. Även er glider allting ur händerna. Ni säger det ju själv, ni lyfter fram det som något som förtjänar att kritiseras. Nu är det hög tid för er att handla, att omsätta era uttalanden i handling.

För en stund sedan kritiserade ni med all rätt att gemenskapens inhemska arbetssökande inte ges företräde. Men låt mig påminna er om att gemenskapsföreträdet upphävdes genom Marrakeshavtalet, som ni godkände, och inte finns med i Lissabonfördraget, som ni upprättade.

Ni beklagar centralbankens oansvarighet och efterlyser en debatt. För vår del efterlyser vi beslut. Låt mig påminna er om att centralbankens oberoende, som utgör den oansvarighet vars följder vi kan observera dagligen, infördes och formaliserades genom Maastrichtfördraget. Ni ångrar att ni fick Bryssel att gå med på att sänka skattesatsen för olja, men det är helt enkelt följden av Nice- och Amsterdamfördragen, som ni lät parlamenten ratificera.

Ni beklagar er alltså dag efter dag över följderna av något som ni ständigt uppmuntrar, det vill säga att statsmakten berövas sin auktoritet till förmån för postdemokratiska organ som utgörs av tjänstemän, bankirer och domare. EU-ordförandeskapet ger er en historisk chans att få EU på rätt kurs igen, ett EU som grundar sig på nationellt självbestämmande och respekt för demokratin. Det är därför vi uppmanar er att respektera irländarnas folkomröstning och dödförklara Lissabonfördraget. Det är inte européerna som ska försonas med Bryssel, utan Bryssel som ska försonas med européerna!

(Applåder från talarens grupp)

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Herr rådsordförande! De närmaste sex månaderna är det ni som ikläder er det rullande och kortvariga ämbetet som Europeiska rådets ordförande. Ni har, till skillnad från en majoritet av den franska valmanskåren, framträtt som en hängiven Europavän. Ni gick till och med så långt att ni än en gång, nu i form av det föga förändrade Lissabonfördraget, lade fram den konstitution som de holländska och franska medborgarna avvisade 2005. Nu har era planer tråkigt nog stött på patrull i form av det irländska folkets vilja.

Lissabonfördraget är därmed överspelat, trots alla storslagna planer som det skulle ha tvingat på européerna, och trots de härskande euro-globalistiska potentaternas vilja.

Som ung parlamentsledamot röstade jag 1957 mot Romfördraget, som enligt sina förespråkare Monnet, Coudenhove-Kalergi med flera utgjorde det första steget mot ett Europas förenta stater. Detta Babels torn kan bara uppföras på spillrorna av nationalstaterna. Det gäller framför allt mitt eget hemland Frankrike. Jag har med kraft bekämpat denna idé ända sedan dess.

Man intalar oss att globaliseringen medför grundläggande förändringar överallt, som vi bara har att finna oss i. Men i själva verket växer sig nationalstaterna i hela världen allt starkare, drivna av en brinnande patriotism. Det är bara i en region, nämligen Europa, som nationer och hemländer offras, monteras ned och förödmjukas för att främja ett projekt som saknar såväl styrka som identitet. Samtidigt sköljer utländska invandrare in i våg efter våg, och genom att öppna våra ekonomiska gränser utsätter vi oss för stenhård konkurrens från omvärlden.

Många löften har utfärdats till Europas invånare för att de skulle finna sig i att mista sitt oberoende, sitt självbestämmande, sin identitet och sin kultur. Inget av dem har hållits. Vi har vare sig fått tillväxt, full sysselsättning, välstånd eller säkerhet. Allra mest känner vi oro när vi står vid randen till systemets förestående energi-, livsmedels- och finanskriser. Visst kommer mediedrevet att fortsätta ett tag till. I går fotbolls-EM och tennis på Roland Garros, i morgon olympiska spelen i Peking. Och i dag den häpnadsväckande historien om Ingrid, kultfiguren som skrattar, gråter, ber och kommer och går, stödd på er broderliga arm!

Er lust att leka befriare fick er att förhandla med terroristerna i FARC, men det var varken ni eller Hugo Chávez som befriade den kolombianska senatorn Ingrid Betancourt. Det var president Álvaro Uribe som genom sin uthållighet, och stick i stäv med de allmänna progressiva strömningarna i världen, vann en avgörande seger mot dessa brottslingar och terrorister. Gång på gång gjorde ni misslyckade försök och gick till och med så långt att ni inbjöd ångerfulla kommunistiska FARC-terrorister att resa till Frankrike och söka asyl där. Vem ville ni skydda dem från? President Uribe - en demokrat? Varför inte ta steget fullt ut och bjuda in talibanerna, Hizbollah eller de tamilska tigrarna? Ni är precis som den där tvehövdade draken som Césaire var så förtjust i. Men en sak ska ni veta, herr rådsordförande: inte ens hela er fallenhet för att domptera medierna räcker för att avvärja de faror som förestår och som ni ställs inför innan året är till ända.

Vårt Europa är ett fartyg som hamnat ur kurs, som misshandlas av vind och våg. Det är den enda region i världen som med berått mod har monterat ned sina politiska och moraliska strukturer, som inte har några gränser och som steg för steg översköljs av en massinvandring som bara är början! Europa har ruinerats ekonomiskt av ohämmat marknadstänkande, är socialt utfattigt, demografiskt försvagat och saknar vitalitet och försvarsmakt. I bästa fall är Europa dömt att bli ett amerikanskt protektorat, i värsta fall till ett slaveri som liknar dhimmins. Det är hög tid att vi överger våra ödesdigra illusioner om federalism och bygger ett nationalstaternas Europa, som förenas av mer konkreta allianser - för all del blygsammare, men också mer verksamma. Att såväl konstitutionen som fördraget gick i stöpet borde kunna tjäna som en varning. Européerna vill inte ha något att göra med dessa planer, och kommer inte att underkasta sig dem frivilligt, eftersom de inte vill dö.

(Talmannen avbröt talaren)

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. − (FR) Mina damer och herrar! Tack för era anföranden.

Låt mig först tacka Joseph Daul, ordförande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, för stödet från honom och hans grupp, som är ovärderligt för det franska ordförandeskapet. Jag instämmer i era analyser och är säker på att ni förstår om jag inte återkommer till varje enskild punkt i dem, även om ert försvarspolitiska engagemang definitivt är välbehövligt.

Herr Schulz! Låt mig få uttrycka min uppskattning för den ansvarsfulla inställning som ni gav uttryck för i ert anförande. Vi har träffats, diskuterat och har inga hemligheter för varandra - precis som fallet är med Joseph Daul. Demokratin får inte bli ett skuggspel. Den ska låta oss jämföra varandras idéer och sträva efter en kompromiss. Och precis som i Joseph Dauls fall kan ni vara förvissad om att det franska ordförandeskapet uppskattar stödet från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, och ert stöd i frågan om enhällighet. Och jag kan inte inse varför detta stöd skulle vara mindre värt för mig därför att det kommer från en gruppordförande som är socialdemokrat - eller varför ni försöker provocera fram konflikter med ordförandeskapet under förevändning att vi har olika politiska uppfattningar?

Låt mig beträffande energi- och klimatpaketet säga att parlamentet självfallet har sista ordet - nu riktar jag även ordet till Joseph Daul. Men bättre upp, det är inte bara en fråga om att få sista ordet. Det handlar om att mobilisera parlamentet för att sätta press på medlemsstater som inte har samma ambitioner som parlamentet, kommissionen och ordförandeskapet. Jag skulle inte vilja säga att ni, herr Schulz, får sista ordet, utan att ert engagemang är helt avgörande.

Till Daniel Cohn-Bendit skulle jag vilja säga att det inte handlar om att falla på knä inför någon, särskilt inte inför biltillverkarna, vare sig de nu är franska, italienska eller tyska. Varför skulle det bara gälla tyska företag? I detta fall måste rådsordföranden beakta samtliga medlemsstaters legitima intressen. Vi behöver stå emot branschlobbyn samtidigt som vi ger branschen rimliga arbetsförhållanden och tydligt talar om att vi inte är naiva bara för att vi försvarar energi- och klimatpaketet.

Herr Cohn-Bendit! Jag skulle med andra ord inte vilja anklagas för att främja omlokaliseringar när vår strävan är att uppnå global balans. Det handlar inte om att respektera miljön och finna sig i omlokaliseringar, utan om att respektera miljön och säga nej till omlokaliseringar. Att resonera annorlunda är självmordstaktik. Om ni uppmanar medlemsstaterna att välja mellan miljö och tillväxt hamnar vi i en återvändsgränd. Hållbar utveckling och respekt för miljön är faktorer som främjar ekonomisk tillväxt. Och därför tar ni säkert inte illa upp om jag för en gångs skull föredrar Martin Schulz och Joseph Dauls analyser framför er egen.

Herr Schulz! Nu till den punkt där ni anser att vi är oeniga. Med förlov sagt: jag håller inte med. Jag vill också tala om för er att det inte är EU:s fel att våra vänner tyskarna inte har lyckats komma överens om en minimilön. Att ni tyskar har avvisat en minimilön beror på den politiska debatten i ert land. Skyll inte brister i samhället på EU när de beror på den politiska debatten i ett medlemsland!

Här ankommer det inte på mig som rådsordförande att döma någon. Jag skulle helt enkelt vilja säga: ”Herr Schulz! Lämpa inte över problem på oss när ni tyskar inte lyckas lösa dem sinsemellan.” Låt mig tillägga att vi fransmän anser att minimilönen är en mycket viktig samhällsfråga. Vad skulle social harmonisering innebära? Ni tyskar har avvisat en minimilön. Vi fransmän vill behålla vår minimilön. Social harmonisering skulle innebära att vi tvingas avskaffa vår minimilön eftersom tyskarna inte har någon. Denna sociala tillbakagång vill jag inte ha, inte ens om man vädjar till mina europeiska ideal. Tack, herr Schulz, för att ni gett mig möjlighet att förtydliga mitt sociala engagemang.

Jag skulle dock vilja tillägga att ni har helt rätt i att vi behöver höja den moraliska ribban för kapitalismen på finansmarknaden och skärpa bestämmelserna för kreditvärderingsföretag. Det är riktigt att vissa finansinstitut handlat på ett sätt som är fullständigt förkastligt. Jag skulle vilja säga en sak till: i samtliga medlemsstater har direktörer i vissa storbanker predikat för politikerna om den disciplin som borde råda i politiken.

När vi nu ser hur det har gått för ett antal stora privatbanker vill jag hävda att de som mästrade oss kastade sten i glashus, och nu får räkna med att själva bli måltavlor. Herr Schulz! Låt mig inför Graham Watsons vakande öga tillägga att jag är emot protektionism och för frihet. Men vi kan inte fortsätta att leva i en värld utan regler, där kreditvärderingsföretagen gör som de behagar och där ett antal finansinstitut vill tjäna miljardtals euro genom några sekunders aktivitet på börsgolven.

Det Europa som vi eftersträvar – och herr Schulz, det franska ordförandeskapet kommer att lägga fram förslag om det här, förslag till skärpta bestämmelser som höjer den moraliska ribban för kapitalismen på finansmarknaden. Vi inser ju nu att orsaken till att tillväxten i världen har avstannat det senaste året är subprimekrisen och förtroendekrisen för finansinstituten. De har gjort vad som helst, när som helst, har lånat ut pengar till vem som helst, till vilka villkor som helst. Ett omdömesgillt EU måste avskaffa djungelns lag och någorlunda återställa ordningen. Jag vill säga till Martin Schulz att jag helt håller med honom.

Beträffande den europeiska pakten för invandring skulle jag vilja svara Martin Schulz och Daniel Cohn-Bendit att det franska ordförandeskapet avser att rådgöra med Europaparlamentet. Det är bästa sättet att undvika överdrifter. Herr Schulz, ni nämnde överdrifter i ett land som det inte ankommer på mig att nämna. Om vi alla enas om ett golv för kostnaderna kommer de överdrifter som ni syftade på att upphöra. Herr Cohn-Bendit! Jag är säker på att Joseph Daul håller med mig - varför skulle inte Europaparlamentet vilja medverka till detta? Jag är inte säker på att det går rent institutionellt.

(Inpass av Daniel Cohn-Bendit utan mikrofon)

Herr Cohn-Bendit! Jag vet att ni är en frikostig person som i regel gärna delar med sig av goda råd, särskilt till mig. Det här rådet skulle jag inte behöva ens om jag vore lika blygsam som ni. Jag visste att beslutet erfordrar enhällighet, men det krävs ändå ingen enhällighet för att jag ska kunna säga till Europaparlamentet att invandringsfrågan är tillräckligt viktig för att diskuteras politiskt, och för att parlamentet ska delta i diskussionen, även innan vi har ett Lissabonfördrag eller har ändrat det. Detta är en politisk utfästelse från min sida. Jag, Bernard Kouchner och Brice Hortefeux kommer att presentera pakten för er och överlägga om den med er. Vi ska diskutera era önskemål om hur detta bör genomföras med parlamentets talman och kanske med talmanskonferensen.

Herr Watson! I varje svårighet ligger en möjlighet. Om man väljer att bli ett lands president, och att axla ordförandeskapet i Europeiska rådet under sex månader, och tycker att det är jobbigt med problem eller svårigheter - ja, då är det givetvis bättre att avstå från att vara europé och politiskt aktiv. För egen del ser jag en möjlighet i dessa svårigheter. Förstår ni varför? Därför att de utgör en möjlighet för oss att övervinna vår nationella egoism och våra partipolitiska fördomar.

Med förlov sagt: om allting vore frid och fröjd skulle mitt framträdande inför Europaparlamentet inte nödvändigtvis ha fått ett varmare välkomnande. Går allt som det ska ett år före valet har alla vinden i ryggen och prioriterar sina egna partipolitiska eller nationella intressen. Jag tror att det stora flertalet ledamöter av Europaparlamentet i stort sett är medvetna om hur allvarlig situationen är. Alla måste dra sitt strå till stacken. Jag är inte så säker på att Martin Schulz eller Daniel Cohn-Bendit hade varit mer vänligt sinnade till det franska ordförandeskapet om läget hade varit ljusare. Själv ser jag en möjlighet i dessa svårigheter.

Herr Watson! I ett avseende hade jag definitivt fel. Jag borde ha utvecklat resonemanget om den europeiska energipolitiken. Ett antal personer här bär särskilda t-tröjor för att signalera att de är emot en viss energiform. Jag respekterar er, men andra har en annan uppfattning. Men på en punkt borde vi kunna vara överens, nämligen om att vi behöver en europeisk energipolitik, där vi är öppna med vår lagerhållning och lägger ihop våra resurser i form av solkraft, solceller, energi från biomassa och vattenkraft. Jag ber om ursäkt för att jag inte sa detta under mitt inledningsanförande, men det franska ordförandeskapet kommer att prioritera utarbetandet av energipolitiken, oavsett våra meningsskiljaktigheter om kärnkraften. Jag tror inte att kommissionsordförande José Manuel Barroso har något att invända mot detta, eftersom han instämmer i denna prioritering. Vi har inte råd att dra benen efter oss i den här frågan.

Jag skulle också vilja framhålla för Graham Watson att jag varken är, har varit eller kommer att bli en protektionist. Men det finns en sak som även liberalerna bör begrunda. Vi har öppnat gränserna och det har gagnat oss. Men övriga parter kan inte uppmana oss att göra här vad de inte vill att vi gör där. De stora tillväxtländerna Kina, Indien, Brasilien och Mexiko kan inte komma och säga: ”Öppna era gränser och minska era subventioner, medan vi gör som vi vill.” Det är inte frihandel och skulle inte heller gagna dem. Att älska sitt land är inte nationalism, och att eftersträva ömsesidighet och skydd är inte protektionism. Man kan förespråka frihandel och ändå vilja eftersträva balans i denna frihandel.

Herr Watson, vi kommer att ha mer att diskutera. Somliga ibland oss betonar skydd, andra betonar frihet. Vi kanske kan mötas halvvägs.

Slutligen vill jag gratulera er eftersom det verkar som om vi har samma musiksmak.

(Skratt)

Jag ska vidarebefordra era vänliga ord till den person de gäller. Hon kommer utan tvekan att signera sin senaste cd åt er. Jag hoppas att ni inte tar illa upp.

(Skratt)

Herr Cohn-Bendit! Jag har redan besvarat många av era frågor. Jag skulle vilja ta upp två saker. För det första den mycket viktiga utbildningsfrågan. Givetvis behöver Europa öppna sig för att utbilda eliter från hela världen. Jag har till och med en längre tid funderat på om inte utbildning av eliter från hela världen innebär att vi bör hälsa dem välkomna till våra universitet och samtidigt ge dem en chans att förvärva sina första yrkeserfarenheter. Här menar jag särskilt läkare. Men, herr Cohn-Bendit, vi måste se till att vi inte plundrar utvecklingsländerna på deras eliter. Ni bör begrunda följande: I Frankrike arbetar fler läkare från Benin än det finns läkare i Benin. Jag anser att Benin behöver sina eliter. Att inte vilja plundra utvecklingsländerna på deras eliter är inte detsamma som att stoppa invandring. Den här diskussionen går inte att slutföra på några få minuter. Jag uppskattar ert sätt att ta upp det här temat, men ni måste inse att debatten behöver nyanseras och inte kan reduceras till karikatyrer. Det här handlar inte om att vissa människor är frikostiga medan andra är hjärtlösa. Vi är politiker som försöker hitta den bästa lösningen.

Tillåt mig att säga en sak om Kina, som är en mycket allvarlig och komplicerad fråga. Herr Cohn-Bendit! Låt mig säga att jag, i likhet med alla andra här, hörde att ni talade känsloladdat, vilket hedrar er. Låt mig säga att jag delar era känslor. Herr Watson! Ni uppmanade mig att visa samarbetsvilja, och jag skulle vilja påstå att det är precis vad jag har gjort. Som rådsordförande samrådde jag med samtliga medlemsstater för att ta reda på vad de tyckte och om någon invände mot att jag deltog. Än så länge talar jag om formen, jag återkommer till innehållet om ett ögonblick. Låt mig säga att samtliga medlemsstater höll med om att jag borde delta vid olympiska spelens invigningsceremoni. Som ni vet så är detta en känslig fråga, och vi bör gå mycket varsamt fram eftersom vi inte har råd att hoppa i galen tunna.

Men Graham Watson uppmanade mig alltså att vara en ”lagspelare”. Ni ska veta att jag diskuterade saken med samtliga medlemsstater. Ingen invände mot att jag medverkade. För närvarande ser det ut som om tretton medlemsstater sänder företrädare till invigningsceremonin. Detta är ju ingen motivering, herr Watson, utan jag bemöter helt enkelt er kritik när det gäller mitt lagspel.

Låt oss nu övergå till själva sakfrågan. Jag förstår dem som hävdar att européer inte bör närvara vid olympiska spelens invigningsceremoni i Peking. Var och en har rätt till sin egen uppfattning om hur de mänskliga rättigheterna bäst försvaras, och jag kan bara respektera dem som hävdar att vi bör bojkotta ceremonin. Men min egen personliga uppfattning är att vi inte kan driva frågan om mänskliga rättigheter vidare genom att förödmjuka Kina, utan bara genom öppen och rak dialog. Detta är en anständig åsikt, och jag hävdar att den bör respekteras. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att vi knappast kan bojkotta en fjärdedel av mänskligheten. Rådsordföranden har ett ansvarsfullt ämbete men handlar varken klokt eller ansvarsfullt om han säger till en fjärdedel av mänskligheten: ”Vi stannar hemma. Vi förödmjukar er inför hela världen.” Jag vill resa dit, och jag vill tala med dem.

I huvudfrågan, om försvaret av mänskliga rättigheter, är vi överens. När det gäller hur dessa mänskliga rättigheter bäst försvaras bör ni finna er i att dessa frågor kan diskuteras och att denna diskussion inte tar slut med de olympiska spelen. Jag vill därför resa dit för att diskutera och försvara de mänskliga rättigheterna. Jag kan till och med gå ännu längre, herr Cohn-Bendit. Vissa saker kommer jag inte att säga till Kina, eftersom Kina förtjänar att bemötas med respekt. Andra saker bör Kina inte säga till de europeiska länderna, och särskilt inte till Frankrike, eftersom Frankrike och länderna i Europa ska respekteras på samma sätt som Kina. Det är inte kineserna som kontrollerar min kalender eller mitt mötesschema.

På motsvarande sätt är det inte jag som kontrollerar den kinesiske presidentens kalender eller mötesschema. Jag kommer därför att försvara de mänskliga rättigheterna, samtidigt som jag, som statschef, behöver tänka på en sak. Vi talar alltid om överenskommelser. Här har jag invändningar, eftersom det är helt rimligt att en demokratiskt vald statschef försvarar sina medborgares ekonomiska intressen och arbeten. Jag vill tala om något annat. Kina är permanent medlem av säkerhetsrådet. Vi behöver Kinas hjälp för att stoppa skandalen i Darfur, eftersom Kina har stort inflytande i Sudan. Vi behöver Kina för att kunna isolera Iran, och förhindra att Iran - eller vilka andra aktörer som helst som säger att de tänker få bort Israel från kartan - får tillgång till kärnvapen. Hur kan vi uppmana Kina att hjälpa oss att åstadkomma fred och stabilitet i världen, om vi bojkottar landet när det står värd för ett arrangemang av oerhörd betydelse för sina 1,3 miljarder invånare? Det vore varken rimligt eller ansvarsfullt. Det vore inte värdigt en statsmans självrespekt.

(Applåder)

Efter att ha uttryckt min respekt för Daniel Cohn-Bendits uppfattningar och känslor, liksom för alla andra ledamöter som resonerar på samma sätt, skulle jag vilja lägga till följande: Inför resan har jag rådfrågat Graham Watson och den socialdemokratiska gruppens ordförande Martin Schulz. Vad honom beträffar vågar jag påstå att han helt och hållet håller med om att vi inte bör bojkotta Kina. Han är socialist - det är inte jag. Jag rådfrågade Joseph Daul som instämde fullständigt.

Jag skulle vilja avsluta med en annan punkt. Se hur pragmatiskt Kina har varit beträffande Hongkong. Detta var ändå en väldigt besvärlig fråga. För femton år sedan ägde demonstrationer rum i Hongkong, men Kina agerade pragmatiskt för att lösa Hongkongfrågan. Eller se på Macao: Kina har löst Macaofrågan genom att medverka i överläggningar. Jag ska gå ännu längre: se på Taiwanfrågan i dag, där president Hu Jintao har gjort stora framsteg. För fem år sedan trodde alla att en konfrontation mellan Taiwan och Kina var oundviklig. Men så är det inte. Påverkar vi Kina bäst genom uppriktig, modig och direkt dialog, eller genom förödmjukelser? Jag väljer dialog, uppriktighet och mod.

(Applåder)

Herr talman! Bara en minut till, som en artighetsgest gentemot Francis Wurtz. Låt mig lugna honom. Jag förolämpar inte alls fackföreningarna, utan tackar honom för att han understryker att det går att förändra Frankrike utan att förlama det - vilket är vad som sker nu. Den som hävdar att fackföreningarnas enda funktion är att förlama samhället förolämpar dem. Fackföreningarna har, precis som politikerna, en roll i den sociala demokratin, varken mer eller mindre. Vad jag menar här är att ingen har rätt att ta användarna som gisslan. Jag är säker på att en så belevad person som ni, herr Wurtz, som aldrig har blockerat något ärende, förstår vad jag menar.

Herr Wurtz! I övrigt tycker vi olika, men det hindrar mig inte från att varmt uppskatta det sätt som ni uttrycker er avvikande åsikt på.

Herr de Villiers! Jag önskar att jag hade ännu större förståelse för ert resonemang, med tanke på att ni utan tvekan företräder en politisk maktfaktor såväl i vårt land som i EU. För att inte rentav säga så här: för min del anser jag att ni inte argumenterar mot EU, utan för att vi ska bygga EU på ett annat sätt. Jag vill inte ställa förespråkare mot nejsägare, utan försöka finna en plats för alla i ett annat EU som bygger på demokrati, fred och tillväxt. Jag har tagit till mig era förbehåll, är medveten om dem och ska försöka att reagera på dem med praktiska åtgärder snarare än med ord.

Och vad er beträffar, herr Le Pen: när jag hörde er tala sa jag till mig själv att Frankrike tyvärr i åratal hade Europas mäktigaste extremhöger. När jag lyssnar till er blir jag väldigt glad över att det är slut på detta nu.

(Livliga applåder)

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Låt mig hälsa rådsordföranden välkommen. Låt mig först, för den brittiska konservativa delegationens räkning, tacka för er gästfrihet i förra veckan och tillägga att vi ser mycket fram emot att samarbeta med er för att göra ert ordförandeskap framgångsrikt.

Vi är övertygade om att ni är en energisk, engagerad människa, och efter att nyligen ha läst en bra bok är vi också övertygade om att ni är en visionär. Här syftar jag förstås på er bok Témoignage. Jag rekommenderar de kollegor som inte haft förmånen att läsa denna intressanta bok att göra det, och särskilt att slå upp sidan 146. Där beskriver ni 35-timmarsveckans vanvett och alternativets fördelar - ”travailler plus pour gagner plus”, för att citera UMP:s slagord. Vidare skriver ni: ”Jag tror inte att våra medborgare önskar sig en stelbent 35-timmarsvecka för alla, eller att pensionsgiljotinen avslutar deras arbetsliv när de fyller 60 år. De vill ha valfrihet, så att de som vill tjäna mer kan arbeta mer, och så att var och en kan arbeta precis så mycket som hans eller hennes livsstil kräver.”

Där fick ni till det. Ett sådant Europa är verkligt socialt. Det är inte regeringarnas sak att tvinga på människor längre eller kortare arbetstid. Regeringarnas uppgift är att skapa förutsättningar för dem som vill arbeta mer att göra det.

Ledstjärnan för ert parti är frihet och valfrihet. Det är också det brittiska konservativa partiets ledstjärna. Om dessa principer vägleder ert ordförandeskap kommer vi att vara era trogna bundsförvanter. När arbetstidsdirektivet ses över ska vi kämpa för frihet och valfrihet. Och när direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag ses över ska vi också kämpa för frihet och valfrihet.

Låt mig avslutningsvis säga att våra partiers politik inte enbart bör syfta till att öka valfriheten, utan också handla om att respektera invånarnas vilja när dessa väl har gjort sitt fria val. Jag uppmanar er därför att respektera det irländska folkets vilja, så som den uttrycktes i folkomröstningen nyligen. Jag uppmanar er att inte se beslutet som ett problem som behöver lösas, utan som en möjlighet för EU att återknyta banden till sina medborgare. Detta kommer givetvis att kräva en stor arbetsinsats av er och era kollegor i rådet. Men, som ni själv säger: travailler plus pour gagner plus.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr rådsordförande! Jag är socialist, fransman och europé. Det betyder att jag inte är en av era anhängare i Paris. Men i Strasbourg räknar jag mig inte helt och hållet till era motståndare, särskilt inte när jag ser två socialdemokrater flankera er. Min president kanske har fel i vårt hemland, men han förblir ändå min president. Jag vill därför önska det franska ordförandeskapet, och därmed Europeiska rådets ordförandeskap, lycka till.

Jag har kunnat luta mig tillbaka sedan ni började ert anförande - jag förstår nämligen att ni vill vara i det franska parlamentet. Jag ser naturligtvis en statschef, men också en ganska frispråkig premiärminister. När det gäller socialpolitiken och era prioriteringar anser jag att man måste skilja på två saker. Vissa saker måste förbli nationella uppgifter, exempelvis pensionssystem. Men när det gäller sådant som den inre marknaden, en gemensam valuta och fri rörlighet, det vill säga alla frågor som påverkar sysselsättningen, måste vårt mål vara att genomföra en harmonisering i linje med bästa praxis.

Vi behöver alltså skilja på dessa saker. Låt mig tillägga att jag i samband med detta kapitel gärna hade sett att ni gjorde en ordentlig insats för att få till stånd ett ramdirektiv om allmännyttiga tjänster. Ni gjorde detta för restaurangsektorn, och samma sak behövs också för allmännyttiga tjänster.

Slutligen tror jag inte att EU:s kris enbart är socialt eller demokratiskt betingad. Den är också, tror jag, en identitetskris. När freden väl uppnåtts, friheten erövrats och demokratin segrat har omständigheterna i världen gjort det svårt för många av våra medborgare att ta till sig och förstå vad unionens historia egentligen innebär.

Därför är frågor som kultur, utbildning, rörlighet för konstnärer, ungdomar och studenter och vänkontakter av grundläggande betydelse. Vi kan inte längre ta ett europeiskt medvetande för givet. Men det kommer att växa fram, och jag anser att dessa frågor bör genomsyra det franska ordförandeskapet.

Och avslutningsvis: ni kommer givetvis att dömas efter vad ni har uppnått under era sex månader. Det har vi fransmän ingenting emot - i Frankrike är, som ni vet, sex månader en lång tid. I december står resultatet klart. En sak som vi definitivt kan utgå från är att fördraget inte kommer att ha ratificerats. Ni vill förenkla fördraget, och situationen är komplicerad. Ni måste ta er ur den!

Låt mig avsluta med några ord som jag lånat av en polsk författare. Låt mig citera: ”Att vara fransman är att se något mer än Frankrike.” Sådant är vårt rykte, och delvis kanske också ert, herr rådsordförande.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. − (FR) Herr talman! Jag skulle vilja be Cristiana Muscardini uppriktigt om ursäkt. Mitt i den entusiasm som Bernard Poignant var vänlig nog att uppmärksamma glömde jag alldeles bort att svara er och tala om hur mycket vi kommer att behöva er grupp.

Jag vet vilka som ingår i den, och jag vet att ni kan räknas till dem som älskar Europa, och att det finns parlamentsledamöter som älskar sina nationer lika mycket. Fru Muscardini! Ni kan vara förvissad om att jag kommer att beakta era synpunkter helt och fullt, och att jag de närmaste sex månaderna ska försöka att, tillsammans med de europeiska institutionerna, bygga ett EU som tar hänsyn till era farhågor.

Ni har visat att jag glömmer bort hur överskattad jag är - vilket ger Bernard Poignant rätt.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! För några veckor sedan röstade Irland nej, och jag tror att detta, som vi alla vet, är ett tecken på en växande klyfta mellan medborgarna i Europa.

Vi får naturligtvis inte underskatta detta nej. Tvärtom anser jag att det bör tvinga samtliga ledande politiker att beakta människors förväntningar och oro och försöka hitta ett svar på dem, oavsett vilket fördrag som är i kraft. Om Lissabonfördraget trädde i kraft i morgon skulle ju inte för den skull alla problem försvinna som genom ett trollslag.

Det franska ordförandeskapet har valt att inrikta sig på fyra områden. Det är naturligtvis konstruktivt, särskilt som ett av dem är klimatförändringen. Men när krisen nu fördjupas så att vi har en finanskris och en livsmedelskris medan råvarupriserna exploderar och oljan blir allt dyrare och knappare - då tror jag att människorna inte bara förväntar sig problemlösning, utan också visioner. Människorna önskar sig framtidsutsikter.

Det finns tre områden där vi, anser jag, har anledning till eftertanke. För det första den grundläggande, väsentliga frågan om vår identitet. Jag anser - jag är övertygad om - att det finns en europeisk modell, ett europeiskt sätt att inrätta samhället. Den europeiska modellen är ekonomisk, hållbar och social. Den europeiska modellen försöker exempelvis att göra något åt de växande klyftorna. Det finns därför en europeisk modell som vi borde vara stolta över, hävda, lyfta fram, föra vidare, försvara och värna. Detta är det första området.

Så till det andra området för eftertanke. Jag tror att vi behöver en ny vision för hur vi ska organisera världen. Här syftar jag framför allt på Afrika. Jag syftar även på jordbruksprodukterna. Vi bör sluta subventionera exporten av våra jordbruksprodukter och i stället sikta på att Afrika ska bli självförsörjande på livsmedel och energi. Detta är den nya revolution som behövs för att göra världen rättvisare i framtiden.

(Applåder)

Slutligen en sak som vi aldrig får glömma. Jag anser att det finns europeiska värden som vi aldrig får offra. Det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter, och det är värden som är lika giltiga för oss i EU som de blir i framtiden i unionen för Medelhavsområdet. Där kommer det inte att handla om att göra affärer och samtidigt bortse från mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är av grundläggande betydelse de närmaste årtiondena. De utgör Europas innersta väsen, som förtjänar att försvaras.

Herr talman! Detta är några av de utmaningar som jag anser att vi ställs inför. De handlar om grundläggande frågor, det vill säga om vilken vision vi har för Europa och vilken djupare innebörd som vi bör och vill ge Europa. Detta är inte bara politik, utan samvetsfrågor.

  Brian Crowley (UEN). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar än en gång president Sarkozy till Strasbourg och gläder mig åt att han vill kommunicera med parlamentet och vara uppriktig beträffande sina idéer, även om han var väl medveten om att idéerna inte skulle få medhåll av hela parlamentet.

Alltför länge har gått i de gamla misslyckade ideologiernas fälla, oförmögna att blicka framåt mot de nya gränser som ligger framför oss och möta framtidens utmaningar med öppna ögon. Vi har spelat säkert genom att bekvämt hålla oss till gamla imperialistiska ideal eller post-fascistiska budord eller till och med – om jag vågar säga det – idéer i fråga om människoliv och mänskliga rättigheter som härrör från början av 1900-talet.

Världen i dag är ju komplex på ett helt annat sätt och så mycket mer varierad än vad en enda ideologi eller en enda plan kan erbjuda. Ni nämner också med rätta vikten av att kommunicera med andra regeringar runtom i världen: med Kina för att lösa problemen i Tchad och Sudan och se till att problemen med Afrika och utvecklingsländerna hanteras direkt.

Vi hedrar redan i dag minnet av de sju fredsbevarare i Sudan som miste livet under ett FN-uppdrag enbart på grund av att regeringarna inte har klarat av att ingripa på ett riktigt sätt och sätta press på myndigheterna i Tchad och i Sudan för att skydda flyktingars och asylsökandes liv.

Det är ju bra att tala stora ord här i parlamentet om vikten av invandring och fri rörlighet för personer. Det skulle vara bättre om vi gjorde det möjligt för folk att stanna hemma. Jag kommer från Irland, en nation som tvingades exportera 12 miljoner av sin befolkning under en tidsrymd på 100 år. Ingen av dessa ville lämna Irland. De tvingades lämna landet. Om vi ger människor möjlighet att stanna i sina hemländer, ger dem stöd genom de politiska mekanismer vi har inrättat, antingen genom handel eller på andra områden, då kan vi göra det.

Slutligen, herr rådsordförande, så talade ni tidigare om att ni kände att legitimiteten i er position när ni lade fram ratificeringen av Lissabonfördraget för parlamentet var det enda sättet att göra det på. Jag håller med er. Det är rätt för Frankrike. Men rätten att hålla en folkomröstning är lika legitim, och den rätten ska alltid värnas. Det handlar inte om antingen eller. Det finns problem och svårigheter med resultatet i Irland, men problemen handlar inte bara om Irlands förhållande till EU. Det återspeglar en allvarligare kris för folket och för EU.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE). – (FR) Herr rådsordförande! Jag vill ta tillfället i akt och fråga vad det franska ordförandeskapet har för inställning i fråga om den språkliga mångfalden. Mångfald är en av unionens grundprinciper. Alla världens språk är en del av människans arv och det är de offentliga institutionernas skyldighet att vidta åtgärder för att skydda dem.

(ES) Herr rådsordförande! I rådets slutsatser av den 22 maj om flerspråkighet uppmanades kommissionen att utarbeta förslag till en övergripande ram för en flerspråkighetspolitik, vilket kommissionen har uppgett att den kommer att göra till hösten.

Vilka blir det franska ordförandeskapets ståndpunkter och åtgärder i fråga om flerspråkighetspolitiken? Vad har ordförandeskapet för inställning och vilken roll kommer det att ge de inofficiella EU-språken, också kallade regionala språk eller minoritetsspråk?

I väntan på omröstningen i den franska senaten nästa vecka är nämligen Frankrike ett riktigt dåligt exempel för alla oss som anser att den språkliga mångfalden är alla européers gemensamma arv.

(Talaren fortsatte sitt anförande på baskiska.)

  Nigel Farage (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag vill svara Nicolas Sarkozy. Ni är en mycket god talare, herr Sarkozy, men jag är inte säker på att ni är en lika god lyssnare. Det program för ordförandeskapet som ni lade fram i morse visar att ni vill ha en Europeisk union som kontrollerar bokstavligen varje aspekt av våra liv. Här finns allt från en gemensam invandringspolitik till hur vi ska styra våra sjukhus och fotbollsklubbar.

Av era kommentarer framgick också att ni vill isolera oss från resten av världen, att vi inte ska handla med folk som inte har samma standard som vi. Värst av allt är dock er arrogans när ni påstår att ni vet bäst när det gäller det europeiska projektet. Ni visar förakt inte bara för det irländska folket, utan också för själva det demokratiska koncept som ni påstår er vara mästare på.

Ni säger att Polens president måste hålla sitt ord, att han måste ratificera fördraget eftersom han gått med på detta. Nåväl, det irländska folket har talat. Kommer ni att respektera den irländska folkomröstningen? Kommer ni att hålla er del av avtalet, som innebär att fördraget är dött? Jag tror faktiskt inte att ni har förstått. Europas folk vill inte ha en djupare politisk integration. Det är därför som fransmännen sa nej, och holländarna sa nej och irländarna sa nej och om vi hade haft en folkomröstning i Storbritannien hade en överväldigande majoritet av oss också sagt nej.

Demokrati till vilket pris, herr Sarkozy? Ni ska till Dublin den 21 juli. Var snäll och försök inte göra som ni gjorde i Frankrike för att undvika en andra folkomröstning, få dem att ändra reglerna och ratificera fördraget bakvägen. Det vore att visa ett ytterligt förakt för demokratin. Var snäll och låt bli.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! För att tillgodose våra och övriga medborgares förväntningar måste rådet, som ni nu är ordförande för, och parlamentet visa en klar, tydlig och konkret politisk vilja. Ert ordförandeskap är redan det en garant för beslutsamhet. I detta avseende har vi alla sett, här i Strasbourg och i Bryssel, kvaliteten på förberedelserna inför dessa sex månaders ordförandeskap och hur tillgängliga den franska regeringens medlemmar har visat sig.

De prioriteringar ni lagt fram är de rätta för att bemöta EU-medborgarnas farhågor. På samma sätt är de övriga utmaningar som ni tog upp, bland annat den ekonomiska styrningen av euroområdet för att hantera den explosionsartade prisökningen på råvaror och kolväteprodukter, eller upprättandet av ett område med stabilitet och välfärd kring Medelhavet, mycket representativa för ert engagemang för en Europeisk union som är mer reaktiv inför problem och mer lyhörd gentemot befolkningen.

När den allmänna opinionen tvivlar och folk ibland ger efter för frestelsen att gå tillbaka till den nationella nivån för att lösa problemen, är det viktigare än någonsin att påpeka att vår kontinent förfogar över stora tillgångar och fortfarande är ett av de sällsynta stabila områdena i en värld som blir alltmer oförutsägbar. Europeiska unionen bör försöka visa att den inte låter sig globaliseras utan att skydda sitt folk, och jag välkomnar er beslutsamhet att visa detta.

Slutligen hoppas vi att det franska ordförandeskapet, nu när unionen genomgår en betydande förtroendekris, ska kunna få ett slut på de ansträngningar som nu pågått i över femton år för att reformera den utvidgade unionens sätt att fungera. Lissabonfördraget måste träda i kraft så snart som möjligt, vilket ni också har bekräftat. Vi förlitar oss alla på att ni ska förhandla med våra irländska vänner och övertyga de få medlemsstater som fortfarande tvekar att ratificera fördraget en gång för alla.

Förra helgen talade ni om att ni inte var beredd att stoppa tillbaka EU-flaggan i fickan, och vi har också sett att ni har hissat den under triumfbågen bredvid den franska. Vi tolkar denna symboliska gest som bevis för er beslutsamhet att handla i gemenskapens tjänst, och det tackar vi er för.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vänder mig till rådsordföranden och vill bara påpeka att jag är Rasmussen I, inte att förväxla med Rasmussen II, men jag vill försäkra er om en sak. Ni talar klokt om det nya Lissabonfördraget, och jag ska säga Nigel Farage att han har glömt fallet Danmark. Vi röstade nej till Maastricht, men vi röstade ja till Edinburghavtalet och vi skulle aldrig drömma om att säga att vi ska blockera resten av Europa eftersom vi röstade nej i första omgången. Det skulle vi aldrig säga. Nigel Farage har fel – det är inte demokrati.

Jag vill bara försäkra er och Frankrike om att vi har hittat lösningen för Danmarks del, och vi kommer att hitta en för det irländska folket också.

Min andra punkt är en vädjan till er från det europeiska socialdemokratiska partiet och alla mina kolleger och ledare och min politiska familj. Min vädjan är att ni ska lägga till ytterligare en prioritering till era fyra prioriteringar. Min prioritering – som jag hoppas ni delar, som jag vet att ni delar – gäller jobben, tillväxten, hållbarheten. Ni sa att vi behöver en bättre reglering av finansmarknaderna, och det gladde mig så att höra. Jag håller fullständigt med er. Vi arbetar faktiskt just nu här i parlamentet med ett betänkande och jag hoppas att vi snart kan lägga fram ett klokt betänkande om bättre lagstiftning för det franska ordförandeskapet – här vädjar jag till mina kolleger i PPE-DE-gruppen och ALDE-gruppen.

Jag talar om öppenhet. Jag talar om bättre lagstiftning i fråga om rättvisa, bonusar och aktieoptioner och allt annat ni talade så klokt om. Jag talar om ansvarsskyldighet, ansvarstagande, att se till att finansmarknaden är en långsiktig, tålmodig finansieringskraft för våra långsiktiga investeringsbehov för mer och bättre sysselsättning.

I det sammanhanget har jag en annan idé jag vill nämna för er. Ni har rätt i att vi just nu tappar i tillväxt och sysselsättning, särskilt i Storbritannien och Spanien, men också i Frankrike. Varför lanserar vi inte ett nytt initiativ för tillväxt, en ny samordnad investeringsåtgärd? Tänk er följande scenario: om vi investerar bara en procent mer i utbildning, i struktur, i alla relevanta frågor, så kommer vi inom de närmaste fyra åren att få minst 10 miljoner fler jobb än vad vi nu har. Tänk vad vi skulle kunna göra tillsammans.

Ni sa att idrott är mer än bara marknadsekonomi. Jag håller med, och vill tillägga att det gäller hela EU. Europa är mer än bara marknadsekonomi. Det är arbete och människor. Låt oss ta hand om dem. Jag önskar det franska ordförandeskapet all lycka och framgång.

  Silvana Koch-Mehrin (ALDE). – (FR) Herr rådsordförande! Ni sa att Frankrike inte kan döma om irländarnas nej.

(DE) Det håller jag med om. Irlands nej måste respekteras. Irländarna är i sin fulla rätt att rösta som de gjort. Alla EU:s övriga länder är dock i sin fulla rätt att fortsätta på vägen mot ett mer demokratiskt, öppnare och mer handlingskraftigt EU. Lissabonfördraget är ett steg i den riktningen. Jag välkomnar därför att ratificeringen fortsätter. Jag anser emellertid också – och här delar jag inte er ståndpunkt, utan tvärtom – att det vore bra att tala öppet om att vi redan har ett Europa i flera hastigheter. Tänk på euron, Schengenavtalet, stadgan om de grundläggande rättigheterna och många andra områden. EU-medlemsstaternas hjärtefrågor och önskemål avspeglas i deras val av olika hastigheter för de projekt de genomför tillsammans.

Europa i flera hastigheter gör det möjligt för de länder som vill göra mer tillsammans att göra det, för det är viktigt att vi slår vakt om principen om frivillighet i Europa. Det är viktigt att de länder som vill göra saker tillsammans gör det frivilligt och att alla länder har möjlighet att ansluta sig när de vill. Inget land ska tvingas in i större solidaritet än det önskar.

Europa i flera hastigheter gör det också lättare att fortsätta anslutningsförhandlingarna. Jag tycker det vore fel att straffa Kroatien och Turkiet för att majoriteten av det irländska folket röstade nej.

Ni är med rätta stolt över att ert land är de mänskliga rättigheternas hemland. Mänskliga rättigheter är tidlösa, de är universella. Olympiska spelen är ett idrottsevenemang, inte ett politiskt evenemang. Jag tycker därför det är fel av er att vilja åka till Kina för öppningsceremonin, och jag är glad att Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering inte kommer att åka till Kina.

Låt mig avslutningsvis nämna att ni på er plats fann en hälsning från många av mina kvinnliga kolleger – en ros och ett brev. I brevet uppmanas ni att göra ert för att fler kvinnor ska nå toppen i Europeiska unionen. Kvinnorna fäster sitt hopp vid er som en ”kvinnornas man”. Låt mig tillägga ytterligare en uppmaning: som demokratiskt vald företrädare hoppas jag att ni kommer att ge oss ert stöd för att se till att detta parlament kan fatta ett självständigt beslut om var det ska vara baserat.

  Adam Bielan (UEN). - (PL) Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill börja med att uppriktigt gratulera er till ordförandeskapet för Europeiska unionen. Detta blir inte något lätt ordförandeskap. Det sammanfaller med en svår period, men jag önskar er naturligtvis all framgång. Irland har förkastat Lissabonfördraget. Vi kan inte utesluta möjligheten att Irland kommer att ändra sig i framtiden, men det är definitivt inte acceptabelt att försöka påverka irländarna med hot, precis som varken fransmännen eller nederländarna hotades när de avvisade fördraget för tre år sedan och startade dagens problem. EU-länderna får inte delas upp i bättre och sämre. Jag vill därför tacka er för era ord att ingen av de 27 medlemsstaterna kan uteslutas från EU-familjen, vilket damen som talade före mig, Silvana Koch-Mehrin, kanske hade velat göra.

Jag vill också ta tillfället i akt och tacka er för att ni nyligen öppnat den franska arbetsmarknaden för bland andra polacker. Vi har väntat länge på detta – mycket längre än i andra länder, men bättre sent än aldrig.

En sak jag saknade i dagens anförande var någon hänvisning till vår största granne i Europa, Ukraina. Jag hoppas ändå att det toppmöte som är planerat till den 9 september 2008 i Evian kommer att föra oss betydligt närmare undertecknandet av ett associeringsavtal med Ukraina. När allt kommer omkring vore en tydlig signal från oss just nu mycket viktig för våra ukrainska vänner, med tanke på det ökande hotet från Ryssland.

På alla de miljontals européers vägnar som för närvarande drabbas av de ständigt ökande priserna vill jag slutligen tacka er, herr rådsordförande, för era ansträngningar att minska mervärdesskatten på bränsle. Jag hoppas att ni under det franska ordförandeskapet kommer att lyckas vinna över de andra stats- och regeringscheferna för denna tanke, särskilt premiärministern i mitt land Polen.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill lyckönska rådets ordförande. Detta är det 29:e rådsordförandeskapet som jag är med om, och jag kan helt ärligt och förbehållslöst säga att jag aldrig har sett en så övertygande programpresentation och en så europeisk tanke som denna.

(Applåder)

Bara en tidigare rådsordförande har fått ett ännu varmare mottagande, men det var bara vid inledandet. I slutet av perioden hade han inte levererat någonting på agendan. Det var den brittiske premiärministern Tony Blair. Vi är säkra på att ni, president Sarkozy, kommer att avsluta ert ordförandeskap om sex månader med goda resultat. Ert sätt att förklara allting i dag – ert sätt att svara våra ledamöter, det faktum att ni satt er in i ärendena och att ni inte lägger fram en ”önskelista” utan en rad prioriteringar som backas upp av bra resonemang – allt detta ger mig hopp om att ni faktiskt är kapabel att genomföra ert ambitiösa program.

När det gäller att samarbeta med er för att slutföra klimatpaketet kan ni räkna med parlamentet. Tyvärr är jag rädd att det är troligare att det blir nya svårigheter med rådet, svårigheter med rådets de enskilda medlemsstaternas ansvar – att de kvoter som planeras inte kommer att godtas där. Vi håller också med om att kärnenergin måste vara med i klimatpaketet. Här i parlamentet finns en klar majoritet för civilt utnyttjande av kärnenergi. Låt er inte förvirras av t-tröjorna.

När det gäller Tysklands och Frankrikes önskan att tillsammans ta över ledarskapet för Europeiska unionen i fråga om innehållet – inte för större deklarationer av världspolitisk art – står vi på er sida. Jag måste säga att Silvana Koch-Mehrin uppenbarligen inte lyssnade när ni förklarade skälen till ert ställningstagande om Kina. Det var en lektion i utrikespolitik för parlamentet och jag kan bara uppmana er att förbli lika konsekvent och orubblig i dessa frågor.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Tio nationer producerar 60 procent av de globala koldioxidutsläppen. Bland dessa tio länder återfinns endast ett europeiskt land – Tyskland. De 27 EU-medlemsstaterna står för endast 14 procent av de globala utsläppen. USA står för 17 procent, medan Brasiliens, Rysslands, Indiens och Kinas sammanlagda utsläpp utgör drygt en tredjedel av världens totala koldioxidutsläpp. Allt detta visar att europeiska initiativ för att bekämpa klimatförändringen fortsätter att vara meningslösa så länge inte motsvarande insatser görs av USA, Kina och övriga industrialiserade länder.

Medan vi väntar på en överenskommelse i denna fråga måste Europa bekämpa koldioxidläckaget. För närvarande finns det ingen stor industrikoncern som investerar i Europa. Arcelor Mittal stänger ner i Frankrike, men investerar i Brasilien, Ryssland, Turkiet, Indien och Kina. Thyssen Krupp investerar i Brasilien, österrikiska Vöest Group investerar i Indien. I Nordafrika byggs för närvarande tio fabriker som ska producera flytglas för den europeiska marknaden.

Med tanke på att det saknas specifika åtaganden från övriga industriländer måste Europa visa att man är fast besluten att försvara sin industriella struktur, sitt industriella know-how. Att kräva uppoffringar av EU-medborgarna är meningslöst så länge övriga världen inte gör likadant.

(Applåder)

  Jean-Marie Cavada (ALDE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Precis som Europaparlamentets talman, precis som många andra parlamentskolleger är jag ett barn av Andra världskrigets ruiner, och jag uppskattar storligen det engagemang som ni på grund av detta visar prov på i ert anförande, som är så befriat från all misstro. För mig är misstro något som hör ihop med München-andan, och misstro är som en syra som fräter på den europeiska viljan. Det är därför som jag så starkt uppskattade den energi som ni lade in i ert anförande, som vi, i likhet med vad Astrid Lulling sa i TV nyss, tycker var tydligt och precist, och utan vidare åtbörder vill jag även säga att det var övertygande.

En annan sak jag vill framföra, herr rådsordförande, är att naturligtvis har ni rätt och att detta måste sägas här. Visst var det främst under Europas uppbyggande under 1950-talet som farhågorna och hoten mot Europa var som störst, men en hel del av dem finns förstås kvar än i dag, även om de har ändrat karaktär. Det är därför som det behövs en fullkomligt entydig reaktion.

Jag är mycket nöjd med prioriteringarna. Jag säger detta rakt ut, för de är förankrade i verkligheten, i synnerhet den invandringspolitik som er minister Brice Hortefeux, vår f.d. parlamentskollega, har för avsikt att föra. För två år sedan hade jag äran att företräda Europaparlamentet vid den euroafrikanska konferensen i Rabat. Där samlades för första gången länder med samma ansvar i invandringsfrågan, oavsett om det var i egenskap av ursprungsland, transitland eller mottagarland, och i likhet med vad Graham Watson sa för en stund sedan anser jag att det är mycket viktigt med en generös närhets- och övervakningspolitik, i synnerhet – ja, varför inte? – via den struktur som unionen för Medelhavsområdet utgör.

En sak till, slutligen, herr rådsordförande. Glöm inte att anledningen till Europas unika inflytande världen över är att Europa är en kulturens vagga. För det är i kulturen som våra skillnader befästs. Kulturen utgör plattformen för våra politiska system, och det är därför som man ser på oss på ett speciellt sätt. Er energi kommer antagligen också att behövas om det ska bli något engagemang även på detta kulturområde.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Först och främst vill jag uttrycka min tillfredsställelse med att Frankrike den 1 juli öppnade sin arbetsmarknad för nya medlemsstater och därigenom undanröjde ett av de sista hindren mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. Jag hoppas bara att förbundskansler Angela Merkel kommer att följa detta exempel. Frankrike, Tjeckien och Sverige har tillsammans utarbetat ett 18 månader långt rådsordförandeprogram, och jag ser positivt på att man i detta program prioriterar energifrågan, en absolut nyckelfråga, och även reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom detta rör budgetramen efter 2013 och därmed hur mycket pengar vi kommer att ha tillgång till i framtiden. Jag förstår att Frankrike vill nå en lösning på dessa aktuella frågor och problem, eftersom det är detta som oroar och intresserar människor.

När det gäller institutionella frågor uttalar jag mig inte i egenskap av medlem av PPE-gruppen, utan som medlem i DE-gruppen, så det kommer förmodligen inte som någon överraskning att vi inte kommer att vara helt överens här. Vi kan inte bete oss inför Lissabonfördraget likt en hare som får panik i strålkastarljuset. Det är inte världens undergång, och vi vill inte skapa en krisstämning, så situationen måste lösas lugnt och sansat, utan något politiskt tryck, utan något juridiskt trixande och i enlighet med de regler som vi själva satt upp. Enligt dessa regler kan inget fördrag träda i kraft utan att man först enhälligt har nått en överenskommelse, och någon sådan överenskommelse har vi inte för närvarande. Jag anser inte att det är omöjligt med en fortsatt utvidgning även utan Lissabonfördraget. Enligt min mening kan åtminstone Kroatien beviljas inträde i EU utan Lissabonfördraget. På samma sätt anser jag inte att vi måste välja antingen Nice eller Lissabon. Vi har naturligtvis fler alternativ, och vi måste kunna titta på dem lugnt och sansat utan hysteri för att nå fram till en lösning på situationen. I vilket fall som helst, herr rådsordförande, önskar jag er lycka till när ni nu ska leda Europeiska unionen.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har följt initiativet Union för Medelhavsområdet, som toppmötet nästa söndag i Paris kommer att fokusera på, och vi hoppas att detta initiativ blir en framgång.

Jag vill dock komma med ett par förtydliganden. Detta initiativ syftar till att stärka den multilaterala dimensionen i Europa-Medelhavssamarbetet. Jag anser att detta är rätt, och att det är i denna riktning vi bör gå. Om det finns en politik som är i behov av en kritisk granskning så är det just relationerna med de sydligare länderna, eftersom grannskapspolitiken snarast skapar konkurrens mellan länder som är mycket splittrade. Vi måste arbeta för att integrera dessa länder med varandra och för att integrera dem med Europa, och även kanalisera resurser dit.

Jag säger detta rakt ut, herr rådsordförande: Vi uppskattade verkligen inte – och detta säger jag även till kommissionsordförande José Barroso – att ni satte stopp för finansieringen av programmet Euromed Audiovisuel, som utgjorde det enda samproduktionsinstrumentet på kulturområdet. Ni har sagt att det finns ett europeiskt ”kulturellt undantag”, men jag skulle vilja tillägga, herr rådsordförande, att det finns ett kulturellt undantag även för Europa-Medelhavsområdet. Av världens tjugo främsta intellektuella kommer flera av de tio främsta av dessa från den muslimska kulturen och ännu fler från Europa-Medelhavsområdet.

Låt oss därför hjälpas åt att vidta effektiva åtgärder så att vi kan förändra livet för många människor i dessa länder, särskilt ungdomar och kvinnor, som sätter sitt hopp till Europa. Det är inte goda lärjungar vi behöver, utan vi behöver förändra den verklighet som finns bakom denna relation, och parlamentet är redo att samarbeta med ert ordförandeskap om ni väljer att gå framåt i denna riktning.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det franska EU-ordförandeskapet har ställt upp realistiska prioriteringar som enligt min mening mycket väl svarar mot det som kommissionens ordförande José Durão Barroso framfört angående kritiken om att EU är kraftlöst och inte klarar av att lösa de dagliga problem som medborgarna ställs inför, dvs. det konstitutionella problemet, livsmedels- och energipriserna, Försvarseuropa och invandringen.

En flykting hittas död i en kylcontainerbil i tunneln under Engelska kanalen, en flykting kastas överbord från en liten öppen båt med kurs på Kanarieöarna – detta hände för bara några timmar sedan, och händelser av detta slag är en av de största tragedierna i vår tid. Det är ett allvarligt och akut problem, och EU måste agera adekvat.

Ordföranden i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Joseph Daul, talade om behovet av en mobilisering av den politiska viljan, och enligt min mening visar detta rådsordförandeskap ingen som helst brist på politisk vilja.

Men, herr talman, även om det behövs politisk vilja räcker det inte med det: de rådande omständigheterna är också en viktig faktor, och även om de är övergående, kortvariga eller tillfälliga påverkar och begränsar de oss medan de varar, och jag ser positivt på att president Nicolas Sarkozy säger att vi måste se till att omvandla omständigheter till möjligheter.

Jag beklagar att inte Martin Schulz är här just nu, för när han talade om sport kom jag att tänka på en viss speciell omständighet. Jag önskar att Spanien fick ha den gula tröjan än en gång, precis som i första etappen av Tour de France.

Ni har dock rätt i, herr rådsordförande, att det behövs en europeisk dimension i sportsammanhang, och flera parlamentsledamöter har bett mig framföra en förfrågan till er om ni kunde överväga om de franska idrottare som ska delta i OS (som har varit en diskussionspunkt här i dag) skulle kunna ha EU-emblemet bredvid nationsflaggan på sina dräkter. Sedan kunde övriga medlemsstater själva välja om de också vill delta i ett sådant initiativ.

Herr rådsordförande! Vi hoppas att det franska ordförandeskapet kommer att lyckas mobilisera alla krafter och nå samförståndslösningar, så att, som ni själv uttryckte det, EU kan gå framåt med beslutsamhet under ert ordförandeskap.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Ni önskade att ledmotivet för ert ordförandeskap skulle vara ”EU som värnar”, och jag tror att förväntningarna nu verkligen är höga bland EU:s medborgare. Men just därför finns det en motsägelse här – och ni har förstått huvudbudskapet från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet – med tanke på att den sociala dimensionen i den europeiska integrationsprocessen inte har getts status som en av ert ordförandeskaps fyra huvudprioriteringar.

Vid de senaste folkomröstningarna tillfrågades människor om EU:s institutioner och fördrag, men svaren de gav baserades på hur framgångsrik den europeiska integrationsprocessen och EU:s politik varit. Jag tror att det är denna obalans som har uppstått under de senaste åren mellan å ena sidan framstegen i den ekonomiska integrationen – som i sig är något positivt – och stagnationen när det gäller den sociala dimensionen å den andra som också ligger bakom denna besvikelse, detta missnöje gentemot EU-institutionerna som människor inom EU känner.

Problemet är således inte att EU måste vara involverat i alla sociala frågor, utan snarare att så snart det finns en gemensam inre marknad, inklusive en gemensam inre arbetsmarknad, kommer det att behövas gemensamma regler för att bekämpa de skillnader som finns, skillnader som annars leder till social dumpning, och för att se till att konvergenselementen drar oss uppåt, dvs. i riktning mot de bästa förebilderna, istället för att den sociala situationen dras nedåt.

Kommissionen har nyligen offentliggjort en social agenda, men reaktionen på behovet av skydd kommer att utebli om inte rådet tar sig an ett antal konkreta frågor – ni talade ju om ett konkret EU – för att stärka de europeiska företagsrådens befogenheter, skydda tillfälligt anställda arbetstagare, förbättra direktivet om utstationering av arbetstagare så att – och detta måste tilläggas – det finns ett direktiv om skydd av offentliga tjänster och allmännyttiga sociala tjänster.

En av era prioriteringar är invandringspolitiken, som dock inte får reduceras till en ren utvisningspolitik. Det är därför vi även måste ha en integrationspakt, något som vi talade med Brice Hortefeux om – och en utvecklingspakt. Ni har just kommit från G8-mötet. EU och vissa medlemsstater, däribland Frankrike, anklagades för att inte ha uppfyllt sina åtaganden när det gäller offentligt utvecklingsstöd. Se till att åtagandet att vi ska närma oss 0,7 procent av BNP uppfylls under ert ordförandeskap, ett åtagande som kommer att vara effektivare än det skamliga ”återvändandedirektivet” när det gäller att bidra till en effektivare hantering av den internationella invandringen.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag håller med rådsordförande Nicolas Sarkozy: Det är en svår tid för Europa. Var och en av oss känner av detta personligen, även jag. När jag var ansvarig för förhandlingarna i samband med mitt lands anslutning till Europeiska unionen gjorde jag allt som stod i min makt för att säkerställa att det europeiska samarbetet skulle fungera bra i framtiden. Jag vill även betona att i dag, som tur är, finns det inga problem när det gäller Polens stöd för EU och fördraget. En betydande majoritet i det polska parlamentet röstade för fördraget, och nästan 80 procent av det polska folket är för EU-medlemskapet.

Jag stöder rådsordförandens bedömning. Vi måste agera för våra medborgare och på deras vägnar. Vi politiker måste prioritera energi- och klimatpaketet, men vi måste göra allt vi kan för att se till att genomförandet av detta paket inte slår tillbaka på EU-medborgarna med stora prisökningar och förlorad konkurrenskraft för vår ekonomi. Detta paket måste antas relativt omgående, men det vore inte bra om man satte snabbhet före ett genomtänkt förslag. Vårt paket blir beviset på vårt ledarskap i kampen mot den globala uppvärmningen. Jag håller med om att det är detta vi behöver, först i Poznañ och senare i Köpenhamn, men detta paket kommer inte att fungera som ett föredöme för någon, ingen kommer att följa vårt exempel om den europeiska ekonomin drabbas negativt vid genomförandet. Jag är därför glad att ni ser dessa risker, herr rådsordförande, och att ni menar att principerna om handel med utsläppsrätter – för det är ju främst det som detta rör sig om – kommer att ses över i en positiv anda. Erfarenhet har vi. Reach-förordningen ändrades avsevärt i parlamentet, under medverkan av rådet och kommissionen, till fördel för oss alla. Den vägen kan vi gå igen.

Herr rådsordförande! Jag vill gratulera till att det nu är ni som håller i tyglarna i EU. Jag önskar er framgång i de två viktigaste frågorna under de kommande sex månaderna: Fördraget och energi- och klimatpaketet.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Ni kommer att få ta tjuren vid hornen när det gäller misstron mot Lissabonfördraget. Frankrike har redan en hel del erfarenhet av konsten att ibland föra den europeiska integrationen framåt, ibland bakåt. Jag ber er finna en lösning på problemet för Irland, samtidigt som respekten måste upprätthållas för åsikterna hos en överväldigande majoritet européer, eftersom de ju också räknas.

När det gäller sociala frågor vill jag även påpeka att stadgan om de grundläggande rättigheterna och den europeiska sociala modellen ingår i Lissabonfördraget. Så har t.ex. mer än en miljon underskrifter redan samlats in från funktionshindrade i EU, som utgör vart fjärde hushåll och som är för fördraget eftersom det eliminerar sekulär diskriminering. Ni har därför stöd för att gå framåt och integrera den sociala modellen.

När det gäller invandringen talade ni till vänstersidan, men ni bör vara medveten om att det är olika vänsterregeringar som för fram idéer som har gjort det möjligt för er att arbeta fram ett mindre slutet och mer progressivt paket, som enligt min mening parlamentet kan förbättra ytterligare, men vi måste fortsätta arbeta ihärdigt med denna fråga.

Dessutom, herr rådsordförande – och detta är direkt kopplat till invandringen: Ni talade om den gemensamma jordbrukspolitiken, men ni nämnde inte Doha. Det är trots allt viktigt för ett enat Europa att vi hittar en lösning och följer målen i millenniedeklarationen, eftersom allt hänger samman. Det gäller att utnyttja vår ekonomiska kapacitet för att kunna föra hela mänskligheten framåt.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I egenskap av ordförande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att ni har tagit över rodret i Europa, och jag ser positivt på det ni har framfört här. Ni utstrålar entusiasm och stolthet. Ni tror själv och får andra att tro på institutionen EU, en institution med många problem och som verkligen är i behov av kloka, upplysta och medvetna ledare, och en sådan har ni visat att ni är.

Italien och Frankrike har alltid haft starka kulturella och sociala band sinsemellan. Båda våra länder har gjort stora uppoffringar för att grunda och bygga Europa, som det nu är alla medlemmars plikt att vidareutveckla. Var och en av oss som arbetar inom denna institution vet hur många svårigheter vi kan komma att stöta på när vi för utvecklings- och integrationsprocessen framåt, med tanke på att denna process byggs mellan folk med olika historia, kultur, social status och traditioner. De politiskt sett opportunistiska åsikter som Martin Schulz nyss framförde om den nuvarande mycket populära italienska regeringen hjälper föga. Men processen måste föras vidare trots de besvikelser som den ibland ger upphov till.

Lissabonfördraget, som är ett utmärkt fördrag, har satts på sparlåga, och det kommer att krävas stor viljekraft för att gjuta nytt liv i det, om vi inte vill stöta bort dem som inte har förstått fördragets innebörd. Jag håller dock med om det ni sa om att innan det kan bli fråga om någon fortsatt utvidgning måste vi utarbeta nya regler, utan att Irland för den skull lämnas utanför. Vågen av invandrare som kommer till Europa, särskilt till vissa medlemsstater, och framför allt till mitt hemland och övriga Medelhavsländer, måste regleras och ses som ett gemensamt problem snarare än som en anledning att särskilja eller att rent ut utnyttja situationen genom att straffa de länder som redan fått göra så många uppoffringar. Vi måste värna om invånarna i våra länder och basera integrationen på en rimlig grund.

Herr rådsordförande! Italiens regering och folk följer ert ordförandeskap med stor uppmärksamhet och tillförsikt, i visshet om att den historia och det sociala anseende som ni representerar här i dag kommer att ingjuta hopp och leda till utveckling i Europa.

  Zita Gurmai (PSE). - (HU) Tre saker – som enda talare från den östra sidan av Berlinmuren. Jag är besviken över att lika möjligheter inte fanns med i presidentens tal. Som tur är, herr rådsordförande, har vi kvinnor från de sju politiska partierna noggrant beskrivit vad vi vill i ett brev: det är blomman, det är vår blomma till er, herr president.

För det första välkomnar jag det franska ordförandeskapets insatser på EU-nivå för att skapa social jämställdhet mellan könen. Samtidigt förefaller det motsägelsefullt att de lokala institutioner som arbetar med lika möjligheter läggs ned. Rekommenderas det någon annan politik på EU-nivå än den som Frankrike tillämpar?

För det andra har presidenten informerat de franska medborgarna om att det kommer att inrättas 350 000 förskoleplatser de närmaste fem åren. Det är en viktig åtgärd eftersom den ger män och kvinnor lika möjligheter på arbetsmarknaden och en möjlighet att kombinera arbete och familj. Här är det oerhört viktigt med en förskola av god kvalitet som alla har råd med och tillgång till eftersom det är ett verktyg för lika möjligheter och integration.

När det gäller familjelivet undrar jag om han menar att kvinnor kommer att kunna kombinera arbete och familj om de arbetar 65 timmar i veckan? Kvinnor är mer utsatta på arbetsplatsen och är i allmänhet inte medlemmar i fackliga organisationer.

Ja, vi behöver en gemensam europeisk invandringspolitik men den måste innehålla en diskussion om medborgarnas och invandrarnas rättigheter och skyldigheter. Migrationspolitiken måste kompletteras med mottagarlandets integrationspolitik. Tack så mycket.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). - (EL) Herr talman! Jag skulle vilja vända mig till rådets ordförande och säga: Jag såg fram emot ert tal i dag med särskilt intresse. Er ståndpunkt i dag har övertygat mig om att ni kommer att få saker och ting att hända under de sex månader som ni innehar ordförandeskapet.

Hela världen står inför en av de allvarligaste ekonomiska kriserna de senaste årtiondena men EU står också inför sina egna kriser.

Det är uppenbart att EU27 i dag inte kan verka enligt de regler som gällde för EU15. Det här är den institutionella kris som EU går igenom. Det är också uppenbart att vissa medlemsstater i dag inte vill ha någon politisk enighet i Europa och inte vill att våra föregångares visioner ska förverkligas. Det här är en identitetskris. Den institutionella krisen kommer att lösas men hur ska vi lösa identitetskrisen?

Jag är rädd att det endast finns en lösning. De medlemsstater som vill ha politisk harmonisering bör gå i förväg och de medlemsstater som bara ser EU som en ekonomisk union bör komma efter. Jag är faktiskt rädd att om vi inte går vidare med den här lösningen kommer EU till slut att upphöra att vara en spelare på det internationella schackbrädet.

Kriser kan leda till stora framsteg men endast om det finns erforderligt mod. Jag tror att ni har både visioner och mod. Var modig!

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Er huvudsakliga inriktning har mitt fulla stöd. Jag tror att ni är rätt rådsordförande vid denna oerhört känsliga tidpunkt, och att ni har den lyhördhet för människors oro och den beslutsamhet att leda och förlika som behövs. När ni besvarade frågorna vältrade ni inte över ansvaret på någon annan och ni talade rent ut. Ni vek inte undan utan tog itu med saker och ting.

Jag vill särskilt framhäva ert starka engagemang för parlamentarisk demokrati. Detta engagemang är särskilt viktigt i dessa tider. I åtskilliga medlemsstater – inklusive mitt hemland, Österrike – har vi upplevt en kamp mellan direkt demokrati och parlamentarisk demokrati, vilket har lett till att parlamenten i parlamentariska demokratier har förlorat mark i EU-frågor. Låt oss tillsammans stå upp för den parlamentariska demokratin och förhindra att den sätts ur spel.

(Applåder)

Jag tycker också att det är viktigt att ni direkt har tagit upp många regeringars och regeringsmedlemmars feghet eller, det skulle kunna hävdas, dubbelmoral, när det gäller deras gemensamma europeiska ansvar. Denna dubbelmoral är nämligen ett av de främsta skälen till den brist på förtroende och det ömsesidiga fingerpekande som vi måste sätta stopp för. Vi kräver inte att alla måste bli djärvare men vi kräver att alla är ärliga och principfasta.

Jag skulle vilja gå in på ytterligare tre frågor. Den första är er ståndpunkt om fördraget. Ni är inte rädd eller handlingsförlamad, ni väntar inte på Irland utan ni fortsätter ratificeringen samtidigt som ni försöker påverka Irland. Jag är helt övertygad om att vi inte kommer att hitta en överenskommelse med Irland förrän alla de andra 26 medlemsstaterna har ratificerat fördraget.

Vi får emellertid inte lämna Kroatien åt sitt öde. Jag välkomnar ert åtagande att inleda förhandlingar om samtliga kapitel före årets slut. Vi behöver även en tidsplan för Makedonien. Jag vill be rådet att också fatta ett beslut om en Small Business Act vid toppmötet i december eftersom huvudansvaret ligger hos medlemsstaterna. Vi behöver juridiskt bindande åtaganden och inte bara ytterligare ett offentligt politiskt uttalande.

  Genowefa Grabowska (PSE). - (PL) Herr talman! Jag har lite goda nyheter från Polen. I dag hålls det en debatt i det polska parlamentet som kommer att mynna ut i en resolution som innehåller en uppmaning till den polska presidenten att leva upp till sin konstitutionella skyldighet och underteckna Lissabonfördraget. Det är det polska folkets vilja. 80 procent av folket stöder EU och är mycket glada över att vara medlem. Visa mig en annan stat där stödet för EU är så högt. Det här är en signal om att Polen kommer att fullgöra sina skyldigheter i fråga om fördraget.

Över till någonting annat. Jag har en uppmaning till er, herr president. Kan ni sätta barnens situation i EU på dagordningen och tillsätta en ombudsman, en advokat i barnfrågor, i stil med Europeiska ombudsmannen för mänskliga rättigheter? Vi skulle vilja se att rådet kommer överens och godkänner denna institution som EU har ett så stort behov av.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om jag skulle summera förmiddagens debatt så skulle jag säga att det är bra att Frankrike innehar ordförandeskapet vid den här tidpunkten och att det är bra att ni, president Nicolas Sarkozy, innehar befattningen som rådets ordförande. Det har varit en bra dag för EU och för parlamentet. För första gången på länge har vi åter en person framför oss som talar för EU med passion, inte bara med goda argument. Kanske är det just det som vi behöver för att övertyga irländarna och återfå våra medborgares förtroende: passion och gott omdöme, och gott omdöme innebär också att EU håller sig inom vissa gränser.

Jag skulle vilja ge er receptet på framgång: Vi behöver inte bara fördraget på Irland utan även en ny subsidiaritetskultur. Vi behöver gränser för EU i förhållande till resten av världen men vi behöver också gränser inom EU. En ny subsidiaritetskultur kommer att skapa en ny acceptans för EU. Jag håller helt med ordförande José Manuel Barroso om det. Lycka till, president Nicolas Sarkozy.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag hälsar president Nicolas Sarkozy välkommen till Europaparlamentet. Jag uppskattade verkligen hans väl övervägda och välformulerade anförande.

Som irländsk ledamot kommer jag också att välkomna honom när han besöker Irland som EU:s ordförande, som en ordförande som vidtar praktiska åtgärder för att förbättra medborgarnas liv. Det framgick tydligt av hans prioriteringar.

Jag uppskattar även hans synpunkter om livsmedelstrygghet och om att hitta en balans när det gäller att införa förordningar och restriktioner för våra företag och jordbrukare. Som han själv sa, skydd utan protektionism.

Jag kunde höra hans engagemang för Europa i hans presentation och i hans röst. Jag och väldigt många irländare delar detta engagemang. Han talade om att övervinna våra svårigheter. Det kommer att ta tid och det kommer att krävas en kompromissvilja från alla parter. Det kan inte sättas några tidsfrister.

Som en person som värvade röster på ja-sidan vet jag att han kommer att hålla med mig när jag säger att ett irländskt nej är precis lika legitimt som ett franskt, nederländskt eller danskt nej. Det måste behandlas med samma respekt. Sedan kan vi gå vidare. Vi kan göra framsteg. Jag ser fram emot det och jag önskar honom lycka till med sitt ordförandeskap.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Det franska ordförandeskapet har precis presenterat sina mål och jag önskar det all framgång. Det viktigaste mål som ni har framför er är att stärka EU och dess handlingsförmåga. Med detta i åtanke vore det en försutten möjlighet att inte ratificera Lissabonfördraget. EU behöver Frankrike, särskilt i denna svåra tid. EU behöver det Frankrike som omvändes, av er president Nicolas Sarkozy, efter den franska folkomröstningen.

Det är tyvärr inte Polen som för EU framåt i dag, men en dag kommer det att vara så och jag tror att det kommer att ske snart. Jag hoppas att det franska ordförandeskapet, med sin politik för europeisk integration, för önskvärd invandring, för utvidgning på Balkan, och inte nödvändigtvis Turkiet, kommer att få européerna att återfå förtroendet och smaken för EU.

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det tog Irland 700 år att få ut britterna ur Republiken Irland och jag måste sitta här gång på gång och höra de människor som vi slängde ut berätta för oss vad vi bör göra på Irland. Jag tycker att det är lite väl magstarkt. Låt det beslut som fattas i Republiken Irland fattas av folket i Republiken Irland.

För det andra vill jag säga följande till Frankrikes president: Om ni vill förändra det irländska folkets åsikt kan ni ju ta Jean-Marie Le Pen med er. Det skulle räcka för att få det irländska folket att ändra åsikt.

Jag var valgeneral för Fine Gael-partiet, som är en del av Europeiska folkpartiet, i fyra folkomröstningar om EU-frågor: europeiska enhetsakten, Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Lissabonfördraget. Jag vill säga till er att Lissabonfördraget misslyckades av flera olika skäl. Människor förstod det inte. Regeringen har suttit vid makten sedan 1994. Politikerna inställer sig i undersökningsdomstolar. Regeringen och oppositionspartierna – det politiska etablissemanget – ville att det skulle gå igenom. Det fanns en rädsla när det gäller försvar och värnplikt, abort och eutanasi – åtföljt av sprutor som delades ut av ledamöter av parlamentet – skatter, sysselsättning, invandring. Mycket av detta leddes av höger- och vänsterextremister.

Jag vill bara säga följande till rådets ordförande: Förbered er inför ert besök på Irland. Om det är viktigt att ni bidrar till att förändra situationen på Irland bör ni vara förberedd när ni kommer och vara beredd att lyssna. Ni kommer att vara mycket välkommen men det är komplicerat och det kommer att ta tid att lösa denna svåra situation.

  Adrian Severin (PSE). – (FR) Herr talman! Européerna sätter stora förhoppningar till det franska ordförandeskapet och dessa förhoppningar måste förvaltas väl. Ordförandeskapet måste undvika att underblåsa orealistiska drömmar och orimlig rädsla, bland annat i grannländerna och kandidatländerna.

När det gäller Lissabonfördraget finns det inte tillräckligt med diplomatisk uppmuntran för en ratificering. Ordförandeskapet måste hjälpa oss att utarbeta en nödlösning eller säkerhetsstrategi för om saker och ting går fel. För att undvika det värsta måste vi från början visa att vi är beredda på det värsta.

Jag vill avsluta med ett par ord om det farliga fenomenet med åternationalisering i EU. Nationalpopulism är det mest oroväckande uttrycket för detta fenomen och det ligger också bakom propagandan för det irländska nejet, den rasistiska främlingsfientligheten i Italien men också retoriken om socialpolitikens nationella karaktär. Antingen blir EU socialt eller också kommer det att gå under. Jag hoppas att det franska ordförandeskapet kommer att vara lyhört för den sidan av saken.

  Talmannen. - Jag är ledsen men jag kan inte ta några fler talare. Vi har redan dragit långt över tiden. Jag är mycket tacksam för att president Nicolas Sarkozy och naturligtvis även ordförande José Manuel Barroso har tagit sig tid för oss i dag. Jag vill därför avsluta med att ge ordet först till ordförande José Manuel Barroso och därefter till president Nicolas Sarkozy.

  José Manuel Barroso, ordförande för kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att mycket kort stämma in i de gratulationer som har uttryckts av de allra flesta parlamentsledamöter som har haft ordet. Jag gratulerar till den övertygelse, entusiasm, energi och politiska vilja som president Nicolas Sarkozy har uttryckt här i dag och som jag är övertygad om att han och hans ministrar och kolleger kommer att visa under hela det franska ordförandeskapet.

Jag skulle vilja säga att det här inte alls kommer som någon överraskning för mig. Jag var fullkomligt övertygad om att det var mycket positivt att Frankrike fick överta ansvaret för ordförandeskapet i rådet under denna särskilt svåra period. Naturligtvis skulle både vi och president Nicolas Sarkozy ha föredragit om framtiden såg ljusare ut ur institutionell synvinkel. Jag tror emellertid att det är just i dessa svåra tider som vi kan se den politiska handlingskraften och den fulla betydelsen av en stark politisk vilja.

Jag är för den här demokratiska politiska debatten. Jag har många gånger sagt att vi politiskt behöver erkänna att det finns skillnader och många olika perspektiv, till exempel här i parlamentet. Vi behöver veta hur vi ska uttrycka dessa skillnader med tanke på att EU skiljer sig från ett nationellt politiskt system. I våra demokratiska nationella system ifrågasätter vi inte statens legitimitet varje gång vi har en politisk diskussion, inte ens om den ibland är väldigt polariserad. I EU är det emellertid ofta så att när vi som är för EU framför dessa invändningar måste vi konfrontera dem som är emot EU och som försöker ta till all möjlig slags populism för att skada våra institutioner och äventyra det enastående freds- och solidaritetsprojekt som EU-projektet är.

(Applåder)

Därför behöver vi verkligen kunna uttrycka alla dessa åsikter, samtidigt som vi stärker EU-förespråkarna i denna särskilt svåra tid. Vi ska ha klart för oss att vi har Europaparlamentsvalet i juni 2009. Om de olika europeiska politiska krafterna och institutionerna inte samarbetar och har en konstruktiv ståndpunkt kommer vi att ge argument åt dem som i sin mest extrema form vill utnyttja populism, främlingsfientlighet och nationalism genom att skapa ett samband mellan nationalism och hemland, vilket är fel. Vidare citerar jag ofta en stor fransk författare som sa att patriotism är kärlek till det egna folket, nationalism är att hata andra.

Vi kan älska vårt hemland och samtidigt försvara EU-projektet med övertygelse, som president Nicolas Sarkozy precis sa. Jag hoppas därför att den debatt som kommer att föras under de kommande sex månaderna kommer att stärka EU:s institutioner och vårt projekt för EU:s framtid.

Jag vill gärna besvara en specifik fråga. Det är den enda specifika fråga som ställdes och jag kommer naturligtvis att lämna resten till president Nicolas Sarkozy som är bättre lämpad att ta itu med dem än jag. Denna specifika fråga kom från Pasqualina Napoletano angående Euromeds kulturprogram.

Det gläder mig att kunna informera er om att det nuvarande programmet, Euromeds kulturprogram, fortfarande har 15 miljoner euro i anslag för i år. Det stämmer att ingenting är beslutat ännu för 2009–2010. Det finns dock ett ganska hårt tryck på externa utgifter och det som händer i det fallet är, uppriktigt sagt, att berörda tredjeländer tenderar att prioritera bilateralt samarbete, vilket går ut över de regionala budgetarna. Det är därför en fråga som bör diskuteras med Euromedländerna. En av de intressanta aspekterna av det franska initiativet för att skapa en union för Medelhavsområdet – som jag för den delen stod bakom från allra första början – är att det innebär ett ökat regionalt samarbete.

Ibland undrar människor vad unionen för Medelhavsområdet tillför Barcelonaprocessen. Den tillför naturligtvis ökat politiskt inflytande, och även en uppvärdering av politiken, särskilt tack vare det toppmöte som hålls vartannat år. Den tillför emellertid också den dimension som tillkommit genom specifika regionala projekt och jag hoppas också genom mycket specifika projekt där vi kan låta den privata sektorn spela en mer framträdande roll, eftersom vi fortfarande behöver mer resurser.

Det här är alltså det specifika område som vi arbetar med. Avslutningsvis vill jag bara säga följande: ”Lycka till Frankrike, och lycka till min käre vän, president Nicolas Sarkozy!”.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag vill tacka ordförande José Manuel Barroso och vice ordförande Jacques Barrot för att de har varit här i tre timmar utan avbrott.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är naturligt när man har äran att vara rådets ordförande att vara i parlamentet under så många timmar som parlamentet önskar, inte bara under ordförandeskapets första dag. Jag vill snarare säga er, herr talman för Europaparlamentet, liksom alla gruppordförandena och talmanskonferensen, att jag står till ert förfogande om ni vill att jag ska komma vid vissa tillfällen under ordförandeskapet. Man måste spela EU-institutionernas spel.

Europaparlamentet är hjärtat i den parlamentariska demokratin. Det är inte en fråga om tillgänglighet. Det är en fråga om prioritering. Ordförandeskapet behöver Europaparlamentet och står därför till dess förfogande.

(Applåder)

Om talarna ursäktar vill jag säga ett par ord till var och en av dem. Först av allt vill jag säga till Philip Bushill-Matthews att jag hör till dem som anser att EU behöver Storbritannien. Jag har aldrig hört till de européer eller fransmän som har tyckt att vi borde vara på vår vakt mot våra brittiska vänner. Storbritannien kan tillföra mycket mer till EU än det tror att det kan. Storbritannien är nyckeln till den anglosaxiska världen. Det representerar det ledande språket i världen och det har en dynamisk ekonomi, vilket har visat sig på senare år. Jag vill säga följande till våra brittiska konservativa vänner: ”Ni måste tro på att EU behöver er, på att ni har en plats där, och på att EU skulle bli svagare om britterna hade en fot i och en fot utanför EU”. Storbritannien är en storslagen nation. Den har ingenting att frukta av EU och EU har en hel del att förvänta sig av Storbritannien.

Till Bernard Poignant, som såg djupt in i mig och därför förstod att jag älskade politik och att parlamentet var lite som min trädgård, vill jag säga att ja, parlamentet är demokratins kärna och jag respekterar och förstår inte de politiska ledare som inte skulle vilja uttrycka och försvara sina idéer i den parlamentariska demokratins vagga. Jag hoppas att det i er kommentar fanns ett uns av beklagande, snarare än en ytterlig åsikt om harmoniseringen av arbetsmarknaden.

Detsamma gäller även Harlem Désir. Jag håller med er helt och hållet. Jag är emot en fullständig harmonisering eftersom folket skulle förkasta det. Det är emellertid helt naturligt att ha minimiregler på en arbetsmarknad, på en inre ekonomisk marknad.

Vi bör alla vara medvetna om svårigheterna. Ta till exempel Österrike, som har en socialdemokratisk förbundskansler och regering. De kommer att säga er att pensionsåldern är 65 år och att avgiftsperioden är 45 år. Ni vet vilka problem jag stötte på när jag försökte införa en avgiftsperiod på 40 år och jag fick inte något omedelbart stöd från det franska socialdemokratiska partiet.

Så förklara för mig hur det kommer sig att jag, när jag stötte på så stora problem när jag införde en avgiftsperiod på 40 år i Frankrike, bara behöver vara EU:s ordförande i sex månader för att helst åstadkomma en avgiftsperiod på mellan 45 år i Österrike och 40 år i Frankrike. Hur ska det gå till? Det är långt mellan dröm och verklighet men det är kanske det som är skillnaden mellan det franska socialdemokratiska partiet och Europeiska socialdemokratiska partiet. Ibland känner jag att jag till och med står närmare Europeiska socialdemokratiska partiet än det franska socialdemokratiska partiet. Jag medger denna brist och ber om ursäkt för den.

(Martin Schulz avbröt talaren utan mikrofon)

  Talmannen. - Det fungerar inte så. Det är inte upp till er att avgöra vem som talar. Talartiden kan inte delas mellan den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och rådets ordförande. President Nicolas Sarkozy! Är ni beredd att låta Martin Schulz ställa en fråga? Om ni är det så ska jag ge honom ordet.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Ja, förutsatt att jag inte hamnar mitt i korselden i en heltysk debatt.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Tack så mycket, herr talman, det var mycket vänligt av er. President Nicolas Sarkozy! Det är trevligt att ni vill närma er socialdemokratin på det här sättet. Efter att ni i ert tal alldeles nyss ställt er bakom de tyska socialdemokraternas ståndpunkt och därmed distanserat er från förbundskansler Angela Merkel föreslår jag att ni gör enligt följande. Om ni känner er så bekväm inom den europeiska socialdemokratiska församlingen tycker jag att ni först ska ansluta er till den tyska socialdemokratin så ska vi gradvis föra er närmare den franska socialdemokratin och så kommer ni att bli en riktigt god kamrat till slut.

  Talmannen. - Herr Schulz! Det här har inte så mycket att göra med vänlighet som med att följa reglerna – någonting som vi i EU när allt kommer omkring vill göra.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Som ni kommer att märka har jag redan en socialdemokrat till höger om mig men det finns plats för en socialdemokrat till vänster om mig.

(Applåder)

Mina damer och herrar! Som ni vet tycker jag inte att vi slösar bort någon tid eftersom jag anser att demokrati på EU-nivå kan vara fri från det våld som ibland finns på nationell nivå. På EU-nivån kan alla ta ett steg tillbaka från valförfarandet, som är brutalt, ofta orättvist och alltid svårt. Slutligen kan man i ett forum som ert tala och samtidigt le och respektera varandra, vilket kanske också är någonting som kommer att få människor att bli vänligare inställda till det europeiska idealet och göra det till sitt eget. I vilket fall som helst ser jag det inte som slöseri med tid och jag vill försäkra Bernard Poignant och Martin Schulz om detta.

Mariell De Sarnez har helt rätt. Vi måste ändra vår utvecklingspolitik och prioritera livsmedel och jordbruk. Det är absolut nödvändigt. De afrikanska länderna måste ha resurser för att bli självförsörjande på livsmedel och delar av de pengar som vi har anslagit för att utveckla stora infrastrukturer måste säkerligen investeras i mikroprojekt inom jordbruket. På den punkten delar jag er åsikt helt och hållet.

Ni uppmanade mig också att försvara en vision om Europa. Jag delar den ambitionen. Jag hoppas att ni kommer att vara generös nog att vägleda mig om vad denna vision ska innehålla. Som ni mycket väl vet är vårt problem återigen att någonstans mellan det något avknoppade stora idealet och alla tekniska problem i vardagen ständigt behöva avgöra vad vi ska göra med de stora idéerna, som ibland är mycket större än de dagliga svårigheter som våra medborgare möter i sin vardag, och vad vi ska göra för att lösa de tekniska problem som påverkar deras vardag. Det är inte så enkelt men jag ska i alla fall göra ett försök.

För att svara er, herr Crowley, så stämmer det att vi behöver utveckling för att undvika olaglig invandring. Vidare är alla medvetna om att utveckling är det bästa sättet att ta itu med invandringsfrågan. Det finns 475 miljoner unga afrikaner under 17 år och det är 12 km av Gibraltar sund som skiljer Europa och Afrika åt. Afrikas katastrofer kommer att bli Europas katastrofer och det finns inga hinder eller gränser som kommer att kunna stå emot det. Vi behöver därför verkligen en utvecklingspolitik. Återigen är det mycket svårt att välja mellan multilateralism och bilateralism. Det här är en viktig fråga och jag avser att ägna en hel del uppmärksamhet åt den.

Mikel Irujo Amezaga talade om den språkliga mångfalden. Jag håller med honom fullständigt, bland annat när det gäller de officiella språken – och jag förstår att ni inte tycker om uttrycket ”regionalt språk”. Ni förstår att jag hör till dem som anser att vi skulle hjälpa alla rörelserna för självständighet och oberoende om vi gav dem monopol på att försvara de regionala språken och det vore ett mycket allvarligt misstag. Jag talar om Korsika i Republiken Frankrike, där det finns människor som är korsikaner, som älskar Korsika och som talar korsikanska i byarna, men det utgör inte något hot mot den nationella enigheten. Därför är den språkliga mångfalden i mina ögon precis lika viktig som den kulturella mångfalden och det kommer i vilket fall som helst inte att bli någon kulturell mångfald om det bara finns ett språk.

Herr Farage! Jag tyckte mycket om ert anförande men jag ska säga er en sak: Britterna var glada över att jag lade ned Sangatte, för det var faktiskt jag som lade ned Sangatte, och det var ni som bad mig att göra det. Även om man är britt och älskar sitt land kan man inte lösa landets alla invandringsproblem och jag måste säga er att Frankrike inte tänker bli Storbritanniens gränsvakt. Låt mig säga att det är en sak att säga att ”i mitt land vill jag inte ha id-kort eller en gemensam invandringspolitik”. Det hindrar er dock inte från att vara glad över att invandrare som inte har sina papper i ordning stoppas i Frankrike så att ni inte behöver ha dem i Storbritannien. Precis som Frankrike kan Storbritannien inte klara det på egen hand.

Herr Farage! Jag vill tillägga att jag respekterar polackerna. Ni stod dock inte på mitt kontor och förhandlade om Lissabonfördraget med ett antal kolleger. Vi var i Bryssel och vem var på mitt kontor? Inte premiärminister Donald Tusk, för premiärministern vid den tiden var Jarosław Kaczynskis bror. President Lech Aleksander Kaczynski var där och jag ska säga en sak. Det är en man som jag litar på och det är en man som jag respekterar. Om man undertecknar någonting i Europa och börjar med att inte respektera det finns det emellertid inte något Europa kvar, ingenting alls, inga förhandlingar. När någon av oss gör åtaganden för sitt lands räkning i Bryssel måste denne göra åtaganden även på hemmaplan. Det var det jag sa, varken mer eller mindre.

(Applåder)

Detta är med full respekt för Polen. Herr Farage! Jag anser att jag försvarade Polen. Ordförande José Manuel Barroso kommer att kunna säga detta bättre än någon annan. Vi behöver Polen men vi måste även ha respekt för en persons ord.

Fru Sudre! Tack för ert stöd. Jag håller helt och hållet med om er analys och jag tackar er uppriktigt för den. Herr Rasmussen, som jag förstod var Rasmussen I, och jag är nästan på det klara med vem Rasmussen II är! Jag vill säga att Danmark är ett bra exempel på ett land som har lyckats göra framsteg och det innebär att jag kan svara alla talare om Irland.

Vi bör naturligtvis inte tvinga irländarna och vi måste respektera dem men vi måste ha modet att säga till våra irländska vänner: ”Ni måste också respektera de andra länderna som har ratificerat fördraget. Vi läxar inte upp er men tänk på att andra också har en åsikt och att vi någon gång måste hitta en gemensam väg. EU vill inte fortsätta utan er men EU kan inte stanna av bara på grund av er.” Jag säger det med alla den respekt jag har för ett land som har röstat nej.

Vi, fransmännen, har ställt till med stora problem och svårigheter för er. Någonstans måste vi dock ta oss ur den här situationen, där alla tittar på varandra och väntar på att någon annan ska ta initiativet. Det franska ordförandeskapet, tillsammans med ordförandeskapet för kommissionen och Europaparlamentet måste ta initiativet. Därefter kommer vissa att säga ja och andra säga nej. Personligen tror jag att det finns en lösning. Den handlar dock verkligen inte om att låta saker och ting vara som de är eller om att säga att ”vi får vänta och låta tiden göra sitt”. Personligen tycker jag att vi har tiden emot oss, att EU har väntat i åratal och att det inte är någon idé att vänta längre. Jag är övertygad om att vi kommer att hitta en lösning, precis som danskarna gjorde.

Fru Koch-Mehrin! Jag blev mycket rörd över er bedömning av mig som en ”fruntimmerskarl”. Jag kommer att låta er stå för innebörden. Jag vet ärligt talat inte exakt vad det innebär och jag kommer att vara noga med att inte att ge mig in på det spåret eftersom jag inte vill att ni ska missförstå mig. Jag vet att vi har ett Europa i flera hastigheter. Vi är inte alla med i eurosamarbetet och vi är inte alla med i Schengen. I slutändan vill jag dock att vi, innan vi bygger ett institutionellt Europa i flera hastigheter, försöker att göra det hela tillsammans. Kritisera inte ordförandeskapet för sin ambition att få alla med sig. Om vi innan vi ens hade börjat hade sagt ”det spelar ändå ingen roll, vi låter det vara” så skulle vi ena dagen förhandla om ett socialt undantag för britterna, nästa dag förhandla om ett institutionellt undantag för irländarna och nästa dag förhandla om ett undantag för polackerna. Då är jag rädd att vi kommer att hamna i en situation där alla länderna, med rätta, kommer att be om ett undantag och vad kommer det att bli av EU då? Var kommer det projekt som grundarna lanserade vara då? Det är det jag menar. Kanske kommer vi att hamna där ändå. Jag vill dock att vi hamnar där efter att ha försökt att få med oss hela familjen.

Jag vill också säga till dem som är oroade över Kroatien att jag naturligtvis är för fortsatta förhandlingar. Jag anser att det vore ett allvarligt misstag att stänga EU:s dörr mot Balkan, eftersom Balkan behöver den fred och demokrati som EU kan ge dem. Jag tänker dock inte återvända till Lissabondebatten.

Jag skulle vilja säga till Adam Bielan att jag inte vill hota Irland. Dessutom skulle jag inte kunna göra det och det skulle inte heller falla mig in att göra det. Jag kommer att åka dit och lyssna. Samtidigt måste alla inse att i opinionsmätningarna säger 80 procent av folket att de är för EU. Vi kan ändå arbeta med dem utan att hota dem.

Momsen på bränsle är ett franskt förslag. Jag vill inte tvinga det på någon. Jag vill bara göra er uppmärksamma på att jag är övertygad om att priset på olja kommer att fortsätta att öka. Vi måste ha modet att säga det till våra medborgare.

Oljeproduktionen minskar med 3 procent varje år på grund att tillgångarna sinar. Samtidigt ökar oljeförbrukningen med 2–3 procent på grund av tillväxten i de framväxande ekonomierna. Jag menar helt enkelt att momsen är en skatt som står i proportion till priset. Om oljan imorgon kostar 175 dollar per fat kommer vi, utan att säga någonting, att kunna fortsätta att ta ut 20 procent skatt på kraftigt stigande oljepriser? Det är den frågan som jag vill ställa. Vi kommer tillsammans med kommissionens ordförande att rapportera om detta i oktober. Jag kommer att försöka styra det hela enligt min övertygelse och så får vi se vad resultatet blir.

När det gäller Ukraina kommer det att hållas ett toppmöte och vi kommer att göra framsteg. Vi behöver uppmuntra Ukraina att gå mot demokrati och vi behöver föra landet närmare EU. Ukraina är inte betydelselöst. Det har 42 miljoner invånare. Det är inte något litet beslut. Just nu står vi inför en associering men alla som promenerar genom Kievs gator kan se att det är en europeisk huvudstad.

Herr Langen! Jag vill tacka er för era komplimanger, som verkligen berörde mig. Jag gillade faktiskt hänvisningen till Tony Blair. Jag vet inte om det är därför som ni gjorde hänvisningen men jag tycker att Tony Blair är en av de statsmän som har gjort en hel del för EU och en hel del för sitt land. Uppriktigt sagt vet jag inte om han skulle ha någonting emot att jag säger det men på många områden tycker jag att han har återskapat tilltron och styrkan i den brittiska politiska debatten och i den europeiska politiska debatten. Jag tycker att vi i Europa behöver ledare och att Tony Blair under sin tid obestridligen var en sådan ledare.

Det här kommer att ge er intrycket av att jag är mer vänsterinriktad, även om jag har lagt märke till att Tony Blair inte alltid får komplimanger från den sidan av det politiska spektrumet.

Herr Goebbels! Ja, andra måste göra en insats, och det är precis den fråga som kommer att tas upp under förhandlingarna om klimatförändringen, men Europa måste föregå med gott exempel. Jag är inte naiv för att jag säger det. Jag tycker att vi har mer trovärdighet när vi lever som vi lär. Vissa kanske säger att det är bättre att vänta. Jag tycker personligen att vi måste ta risken att handla. Herr Goebbels! I grund och botten är min politiska filosofi att det inte finns någonting värre än passivitet. Den värsta risken är att inte ta några risker.

Herr Cavada! Ni har helt rätt. Vi behöver ta itu med denna rädsla. Tack för ert stöd.

När det gäller unionen för Medelhavsområdet skulle jag, för att ta vid efter ordförande José Manuel Barroso, vilja säga att jag inte har någon kritik mot Barcelonaprocessen. Jag vill trots det säga en sak. Barcelona var en mycket god idé men det fanns ett problem vid toppmötet i Barcelona. Så vitt jag minns så var det bara en arabisk statschef där, premiärminister Abu Mazen. Hur tror ni att vi ska kunna skapa en union för Medelhavsområdet, som går ut på att föra nord- och sydkusten närmare varandra, om sydkusten in kommer?

Vid toppmötet i Paris tror jag, även om Bernard Kouchner kanske kommer att rätta mig senare, att samtliga arabiska statschefer kommer att närvara. Det kanske inte spelar så stor roll men för mig är det helt avgörande.

Jag vill också säga till Jan Zahradil att det inte är en fråga om att skapa en kris om Lissabon men att vi inte heller bör agera som om ingenting har hänt. Vi bör inte vara överdramatiska men samtidigt är det ändå oroande att de senaste tre folkomröstningarna i EU slutade med ett nej. Det berodde visserligen på andra saker men faktum kvarstår att det åtminstone inte är ett särskilt uppmuntrande tecken.

Jag tänker inte svara er, fru Napoletano, eftersom ordförande José Manuel Barroso gav er ett bra svar.

Herr Sánchez-Neyra! Ja, idrotten behöver en europeisk dimension och jag tycker att det bara vore bra om OS-statistiken räknades nation för nation men att det fanns en särskild kolumn för europeiska medaljer. Det vore ett sätt att visa att vi även finns i idrottens Europa.

Herr Désir! Jag svarade er när det gäller standarderna på arbetsmarknaden. När det gäller socialpolitiken har vi en berömd debatt. 35 timmars arbetsvecka är inte tillräckligt för att vinna valet, eller för att få en ordentlig socialpolitik. Jag skulle vilja tillägga att skälet till varför jag gjorde mig så mycket besvär för att övervinna de automatiska, stela reglerna för 35 timmars arbetsvecka i Frankrike var just för den europeiska harmoniseringens skull, för att inget annat land hade följt efter er i den frågan. Inget. Inte ett enda. Inte ens i de europeiska socialdemokratiska regeringarna. Därför är jag som ni förstår glad över att vi uppmanar till social harmonisering. Jag skulle dock vilja säga till våra franska socialdemokratiska vänner att social harmonisering handlar om att inte förespråka idéer i Frankrike som ingen annan förespråkar i Europa, för det är ett undantag och vårt land drabbas därför av det.

Jag vill tacka Jerzy Buzek för Polens engagemang i EU. Jag har aldrig någonsin tvivlat på Polens engagemang i EU. Polen är ett av de sex befolkningsrikaste länderna i Europa och det är just därför som jag säger till president Lech Aleksander Kaczynskis att vi behöver hans underskrift, för Polen är inte vilket europeiskt land som helst. Det är oerhört viktigt, det är en symbol, och naturligtvis måste vi minska den institutionella krisen till att bara handla om Irland.

Herr Barón Crespo! Doha, ja jag sa det till ordförande José Manuel Barroso, jag sa det till Gordon Brown, men kort sagt, Doha, dock inte till vilket pris som helst. Jag skulle vilja försvara två idéer som ligger mig varmt om hjärtat. För det första sägs det att utan överenskommelse blir det ingen tillväxt. Ursäkta mig, men det har inte funnits någon överenskommelse på sju år, och i sex år har världen haft en exempellös tillväxt. WTO-överenskommelsen är att föredra framför att inte ha någon överenskommelse. Därmed inte sagt att det inte kan bli någon tillväxt utan överenskommelse. Vi har haft tillväxt i sex år.

För det andra säger ordförande José Manuel Barroso, den kanadensiska premiärministern och till och med Angela Merkel för närvarande att det inte är bra nog. Brasilien gör inte någon insats för att sänka tullhindren i industrin. Det gör inte några insatser när det gäller tjänster. Vad kan man säga om stängningen av den kinesiska marknaden? Det finns inte något franskt undantag ur det perspektivet. För det första måste jag, som rådets ordförande, lojalt försvara unionens ståndpunkt. När det gäller unionens ståndpunkt har jag emellertid inte hört någon, inte ens den brittiska regeringen, säga att överenskommelsen borde undertecknas i det nuvarande skedet i förhandlingarna. Vi är därför helt överens i Europa, även om det inte är av samma skäl, när vi säger att det inte är bra nog som saker och ting ser ut. Europa har gjort hela jobbet och kan inte fortsätta göra insatser om de andra stora regionerna i världen inte är engagerade i att göra framsteg. Ur det perspektivet tror jag att vi alla är överens.

Jag skulle vilja säga till Stefano Zappala' att jag tackar honom för hans stöd för den europeiska invandringspolitiken. Till Zita Gurmai vill jag säga att jag tycker att jämställdheten mellan män och kvinnor är mycket viktig men jag vet inte om hennes kommentar även var riktad mot mig. I vilket fall som helst är det faktum att hon är från Ungern redan en obestridlig tillgång.

Jag skulle vilja säga till Ioannis Varvitsiotis att jag är väl medveten om att det finns en europeisk identitetskris och kanske också att Europaparlamentet skulle kunna hjälpa alla institutionerna med den frågan. Varför inte tänka sig en ordentlig debatt, talman Pöttering, om vad den europeiska identiteten är? Frågan om den europeiska identiteten är ett ämne för debatt i Europaparlamentet snarare än en fråga för stats- eller regeringschefer. Kanske skulle Europaparlamentet till och med kunna anordna debatter i den här frågan och i så fall kommer vi att komma och säga vår åsikt. Personligen tycker jag att det är parlamentets uppgift att definiera den europeiska identiteten snarare än regeringarnas, som naturligtvis har hand om den dagliga förvaltningen i sina länder. Om den europeiska identiteten bör definieras någonstans så tror och hoppas jag att ordförande José Manuel Barroso kommer att hålla med om att det inte är i Europeiska rådet, eller i kommissionen, utan först och främst i Europaparlamentet.

Jag skulle vilja svara Othmar Karas, som sa att jag måste vara diplomatisk. Ja, uppfattat, jag ska försöka att vara diplomatisk. Jag hoppas att han å sin sida inte ifrågasatte huruvida mitt temperament skulle hindra mig från att vara diplomatisk. Det är inte bara en fråga om att vara svag men smart, eller om att vara dynamisk men klumpig. Kanske är det till och med möjligt att vara både dynamisk och skicklig. Jag vill i vilket fall som helst tacka er för att ni gav mig möjlighet att visa detta.

(Livliga applåder)

  Talmannen. − Tack president Sarkozy! Jag har varit ledamot av Europaparlamentet i 29 år och jag kan inte minnas någon rådsordförande som stannat i tre och en halv timme för att diskutera med oss och svara på varje anförande. Vi ser fram emot ert nästa besök.

Punkten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Frankrike har tagit över ordförandeskapet i Europeiska unionen vid ett avgörande ögonblick, då EU letar efter tillfredsställande lösningar på flera utmaningar av strategisk karaktär.

Frankrike har fått uppgiften att garantera den fortsatta ratificeringen av Lissabonfördraget, fokusera på energiområdet och konsolidera Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik. Jag stöder det franska ordförandeskapets prioriteringar och hoppas att de genomförs framgångsrikt.

Som ledamot av utrikesutskottet och föredragande för samarbetet i Svartahavsområdet vill jag fokusera på en viktig aspekt som bör främjas i EU:s utrikespolitik. Jag välkomnar Frankrikes initiativ att konsolidera den europeiska grannskapspolitiken men jag insisterar på att den östliga dimensionen ska få lika mycket uppmärksamhet och engagemang som Medelhavsdimensionen.

Denna målsättning bör gälla både de bilaterala förbindelserna, i samband med förhandlingar om EU:s framtida avtalsförbindelser, och multilaterala förbindelser inom Svartahavssynergin.

Frankrike tar nu över ordförandeskapet i EU under Europeiska året för interkulturell dialog och bör framgångsrikt kunna fortsätta med åtgärderna på det området.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag vill först och främst välkomna det europeiska engagemanget från rådets ordförande Nicolas Sarkozy och hans klarsynthet när det gäller de utmaningar som EU står inför.

Jag stöder det politiska uttalandet om att nya institutioner baserade på Lissabonfördraget är nödvändiga och att det utan dem skulle vara oansvarigt att planera ytterligare anslutningar. Ett resultatinriktat EU måste beakta medborgarnas förväntningar och visa att vi är en lösning och inte ett problem.

Jag stöder idén om en mekanism vid gränserna som ska se till att konkurrensen är rättvis och inte snedvriden, med beaktande av miljöåtgärdernas inverkan i samband med energi- och klimatfrågorna.

Prioriteringen av en EU-politik för laglig invandring är också en mänsklig, ekonomisk och social nödvändighet. Jag vill gratulera Brice Hortefeux till hans utmärkta arbete med den europeiska pakten för invandring och asyl.

När det gäller EU:s försvar kommer presidentens modiga ståndpunkter att ge oss möjlighet att gå framåt i denna svåra fråga, särskilt genom att inkludera soldater från samtliga länders befolkningar och stödja utvecklingen av en europeisk försvarsindustri.

Presidenten gör rätt i att försvara den gemensamma jordbrukspolitiken. Den har aldrig varit mer nödvändig.

Avslutningsvis vill jag betona behovet av en bättre politisk dialog med Europeiska centralbanken för att få en europeisk ekonomisk styrning som ligger i linje med dagens globala krav.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag vill lyckönska president Nicolas Sarkozy till hans arbete när han nu övertar ansvaret för rådet under de kommande sex månaderna. Tyvärr samlas nu orosmolnen över EU:s framtid. Den paradoxala irländska omröstningen (Irland som blev känt som den keltiska tigern just tack vare EU-medel), regeringskrisen i Österrike och den polske presidentens uttalanden är alla oroväckande tecken. Vi måste hitta styrkan och kompetensen för att återlansera en europeisk väg som kan entusiasmera medborgarna, som fortfarande uppfattar EU som någonting avlägset och rätt svårbegripligt. Jag vill även ta tillfället i akt och utmana rådets ordförande: för att föra medborgarna närmare EU måste konkreta signaler skickas ut. Det skulle vara utmärkt om den franske presidenten på allvar kunde inleda en debatt om Europaparlamentets två säten. Låt oss koncentrera all vår verksamhet till Bryssel och undvika den månatliga flytten till Strasbourg (där lokalerna i stället kunde användas till annat, exempelvis ett centrum för teknisk kvalitet). Denna ”resa” varje månad innebär faktiskt ett enormt och omotiverat slöseri med ekonomiska resurser och energiresurser.

  Ivo Belet (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Det franska ordförandeskapet har prioriterat rätt och satsar på till exempel klimat, invandring och försvar. Men jag vill fokusera på en aspekt som fått mindre uppmärksamhet men likväl är extremt viktig för våra ungdomar och hela idrottssektorn i EU.

Det franska ordförandeskapet stöder ”sex-plus-fem”-regeln inom idrotten, det vill säga en begränsning av antalet utländska spelare. Målsättningarna är goda: att tvinga klubbarna att investera mer i sin egen utbildning för ungdomar och därmed till viss del bidra till att återupprätta jämvikten i konkurrensen. Parlamentet stöder detta till hundra procent.

Därmed stöder vi också regeln om ”inhemsk skörd”, som – om än mer blygsamt – har likadana målsättningar. Frågan är om sex-plus-fem-regeln är möjlig på EU-nivå. Den strider mot den fria rörligheten för arbetstagare och kan endast tillämpas om det görs en avvikelse från EU-fördraget, och vi befinner oss långt bort från detta handlingssätt. Det är tveksamt om EG-domstolen någonsin skulle acceptera någonting sådant, trots den nya artikeln om idrott i Lissabonfördraget.

Europaparlamentet vill hjälpa till att hitta en lösning som främjar den europeiska fotbollen. Vi uppmanar helt enkelt till en stabil lösning, en lösning som inte gör att fotbollen kastas in i ett kaostillstånd. Ingen vill ha en Bosman del 2.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) President Nicolas Sarkozy använde ungefär en tredjedel av sitt anförande till att försvara Lissabonfördraget och fortsätta sätta press på och utöva utpressning mot Irland. Han glömmer vad som står i EU:s regelverk om ikraftträdandet av ett nytt fördrag – det ska ratificeras av alla medlemsstater. Om en majoritet av den irländska befolkningen förkastade det så är fördraget stendött. Ratificeringsprocessen bör inte fortsätta. Att insistera på en ratificering av fördraget är en odemokratisk hållning.

En annan prioritering är att skärpa invandringspolitiken, där återvändandedirektivet, även känt som det skamliga direktivet, utmärker sig på grund av att det åsidosätter grundläggande mänskliga rättigheter och behandlar illegala invandrare som brottslingar istället för som människor som har flytt undan svält i sina egna hemländer på jakt efter en bättre framtid för sig själva och sina familjer.

Det sociala området nonchalerades helt. Han känner till det motstånd som finns mot förslaget om att ändra arbetstidsdirektivet och de förslag som rådet godkände och skickade till Europaparlamentet, som syftar till att försvaga arbetstagares rättigheter, öppna möjligheten till en längre genomsnittlig vecka med upp till 60 eller 65 timmar, avreglering av sysselsättning och lägre löner.

  Bogdan Golik (PSE), skriftlig. – (PL) Jag vill uttrycka min förhoppning om att de sex månaderna med det franska ordförandeskapet kommer att kännetecknas av ett givande och effektivt arbete som ska gynna samtliga EU-medborgare.

Jag vill dock betona jordbrukets stora betydelse inom EU. I till exempel Polen arbetade 2005 över 17 procent av landets anställda inom jordbruket. Jordbruksfrågan är av indirekt betydelse för medlemsstaterna – här tänker jag främst på problemet med livsmedelstrygghet i samband med stigande livsmedelspriser på världsmarknaderna.

Jag hoppas att det franska ordförandeskapet kommer fram till en lösning i flera omtvistade frågor med anknytning till EU:s jordbruksmodell. EU har inte tillräckligt bra klimat eller jordbruksförhållanden för att kunna avstå helt från sitt stöd till jordbrukarna. Kostnaden för att producera kött, mjölk eller spannmål kommer alltid att vara högre på vår kontinent än i Sydamerika, Förenta staterna eller Australien. Vi måste komma ihåg att dessa länder också stöder sina jordbrukare.

Jag anser att högre priser på jordbruksprodukter skapar en utvecklingsmöjlighet för EU:s jordbruk. Det finns dock en fara att extrainkomsten snappas upp av mellanled. Med andra ord skapar ökade livsmedelspriser en oproportionerlig ökning av kostnaderna för jordbrukets produktionsmetod. Resultatet blir att överskottet absorberas av mellanled.

Jordbruket är fortfarande en viktig ekonomisk sektor. Villkoren för dess funktion har ändrats men huvudprioriteringarna – att garantera en anständig inkomstnivå för jordbrukarna och livsmedelstrygghet – finns fortfarande kvar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter att Nicolas Sarkozy slagit blå dunster i ögonen på det franska folket genom att säga att han skulle respektera resultatet från den omröstning som hölls 2005 – varigenom den ”europeiska konstitutionen” förkastades – samtidigt som han körde vidare med ”minifördraget”, som i stort sett var en omstuvning av innehållet i det nedröstade fördraget, genom att presentera det i en annan form och undvika ytterligare en folkomröstning, ansvarar han nu för den process som sattes i gång av Angela Merkel. Man försöker alltså ännu en gång tvinga igenom detta federalistiska, nyliberala och militaristiska fördrag som redan har röstats ned tre gånger.

Mot bakgrund av den fördjupade krisen för kapitalismen, storfinansen och EU:s långtgående befogenheter visar särskilt Frankrike och Tyskland ”vägen ut” genom att pressa fram sin federalistiska, nyliberala och militaristiska politik och detta förslag till fördrag, som ett försök att stärka grunden för en ”superstat” för att bygga upp mekanismerna för imperialistiska ingripanden i tätt samarbete med Förenta staterna och Nato.

För att lyckas har det utövats påtryckningar och utpressning (utvidgning, ett EU med två hastigheter, etc.). Döv, stum och blind för irländarnas uttryckta vilja konspirerar unionen mot den senare för att få dem att hålla ytterligare en folkomröstning 2009, till och med före valet till Europaparlamentet.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) En av de viktigaste uppgifterna för det franska ordförandeskapet kommer att vara samordningen av medlemsstaternas skyldigheter när det gäller klimatförändringar. Det är mycket viktigt att vi minskar utsläppen av växthusgaser på EU-nivå. Detta kan ske om vi tar Kyotoprotokollet på allvar och fortsätter att minska utsläppen betydligt i jämförelse med basåret 1990, i enlighet med dess bestämmelser.

Det skulle vara skandalöst om de medlemsstater som inte minskade utan snarare ökade sina utsläpp mellan 1990 och 2005 nu skulle belönas av Europeiska unionen och få behålla sin fördel, som är oförenlig med Kyotoprotokollet. Det skulle vara ännu mer upprörande om de medlemsstater som tar Kyotoprotokollet på allvar och ärligt minskar sina utsläpp – inklusive Ungern – skulle bestraffas med ännu fler restriktioner. Jag hoppas att det franska ordförandeskapet aldrig kommer att acceptera ett sådant hån mot Kyotoprotokollet och den negativa särbehandlingen av de nya medlemsstaterna, inklusive mitt hemland.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. – (PL) Jag vill tacka den franske presidenten för hans anförande, där flera av EU:s grundläggande problem tas upp. Det stämmer att vi måste överväga hur vi ska lösa krisen inom EU. Det är en klen tröst att praktiskt taget hela världen befinner sig i en situation som är mer eller mindre kritisk. Detta har en viktig ekonomisk och social dimension. Jag talar om svälthotet i flera områden i världen, eftersom livsmedelpriserna stiger snabbt, om energitrygghet och även om miljöns status. Världens ekonomiska system blir alltmer instabilt. Varför betonar jag detta? Därför att det inte är läge att vara självrättfärdiga. De cirka 500 miljoner EU-medborgarna utgör för närvarande mindre än 8 procent av världens befolkning, och om 40 år kommer denna del knappt att nå upp till tröskelnivån för valbarhet – 5 procent. Vår europeiska utgångspunkt får därför inte förbise högre stående värden som är förenade med upprätthållandet av den euroatlantiska civilisationen. Detta har också en etisk dimension.

I varje EU-land behöver vi därför visa vederbörlig omsorg om familjen, som även om den är en mycket liten gemenskap samtidigt utgör en av hörnstenarna i hela den europeiska gemenskapen. Vi får inte glömma detta. Om vi gör det kommer vi att tappa greppet, som vi håller på att göra nu, genom att missbruka begreppet ”äktenskap” och använda det om förbindelser som inte är äktenskap. Det stämmer att vi behöver nya rättsliga ramar men de måste vara sådana som människor kan förstå. EU-medborgare är föremål för åtgärder som vidtagits av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Vi tillhandahåller bara en tjänst. Det är just precis ur den aspekten vi måste se på Irland.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Som väntat har en av det franska ordförandeskapets prioriteringar blivit frågan om ratificering av Lissabonfördraget. Oväntat för de flesta observatörer var dock att huvudrollen i början av det franska ordförandeskapet spelades av Polen eller för att vara mer exakt den polske presidenten Lech Kaczyński. Jag förstår inte de argument som Polens president anför för att låta bli att underteckna Lissabonfördragets ratificeringsdokument. Fördraget ratificerades av sejmen och av senaten. Inget har hänt som kan försena presidentens undertecknande. Fördraget har till exempel inte hänskjutits till författningsdomstolen. Detta liknar respektlöshet för Europaparlamentet och brott mot en överenskommelse med premiärministern Donald Tusk. Jag håller med rådets ordförande om att detta inte är av politisk utan etisk karaktär. Polen förhandlade sig till fördraget, undertecknade det och är enligt internationell rätt skyldigt att slutföra ratificeringsprocessen. Jag hoppas också innerligt att situationen när det gäller ratificeringen av fördraget kommer att förändras snart och att hållningen kommer att vara avsevärt bättre när det franska ordförandeskapet går mot sitt slut än vad den är nu för tillfället.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag respekterar den tydliga önskan från rådets ordförande Nicolas Sarkozy om att inta en ambitiös hållning i fråga om EU:s energi- och klimatpaket och att nå en överenskommelse i frågan under det franska ordförandeskapet. Jag hoppas att detta framför allt innebär att utmaningarna med klimatförändringarna till sist befinner sig i politikens centrum.

Jag vill dock påminna rådets ordförande om uppgiftens allvar – handel med utsläppsrätter är ett väldigt viktigt marknadsverktyg och påverkar så många människor att vi inte har råd att sträva efter det slags politiska tidtabell som tillämpas på bekostnad av miljön och en hållbar utveckling. Annars kan det sluta med att Frankrike får stå där med skammen, något som landet knappast kan känna stolthet över.

Förra månaden organiserade jag ett seminarium där miljöorganisationer, forskningsorgan och organ som påverkas av handeln med utsläppsrätter kunde uttrycka sina åsikter om de ekonomiska effekterna. Budskapet jag fick var tydligt. Kommissionens förslag kommer att innebära mycket högre kostnader utan att det leder till jämförbara miljöfördelar. Jag syftar på McKinseys oroväckande analys av frågan. Handeln med utsläppsrätter måste förbättras. Situationen är allvarlig. Vi kommer inte att kunna använda den europeiska industrin, som har hanterat sin egen verksamhet bra, som försökskanin igen såvida inte systemet hanteras vårdslöst. Det är bättre att misslyckas med att uträtta något än att lyckas med att misslyckas.

Jag anser att vi kan leverera ett gott resultat med tiden men det krävs vissa väsentliga justeringar. Utsläppen av koldioxid förebyggs inte med fromma förhoppningar och löften, såvida de inte blir en del av själva direktivet. Vi måste behålla vår beslutsamhet när det gäller att dra ned på skyldigheterna, men förfarandet är i högsta grad öppet för diskussion. I Europaparlamentet har vi uppvisat en bred front mot kommissionens sätt att närma sig de föreliggande alternativen. Jag vill be rådets ordförande att bekanta sig med den.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Herr talman! Ni har presenterat ett mycket ambitiöst program, som jag hoppas att ni kommer att slutföra med framgång.

Den europeiska pakten för invandring och asyl är en nödvändig prioritering för att minska den illegala invandringen och skapa en enhetlig politik för laglig invandring.

Likväl vill jag betona en aspekt som ni bör beakta innan ni påbörjar de planerade åtgärderna. Pakten bör omfatta ett antal åtgärder som tar hänsyn till de restriktioner på den europeiska arbetsmarknaden som vissa nya medlemsstater påtvingat arbetstagarna.

Det är inte normalt att den ekonomiska migrationen från tredjeländer är större än den fria rörligheten mellan länder inom EU.

Det finns medlemsstater som har övergångsbestämmelser som reglerar tillträdet till arbetsmarknaden för EU:s arbetstagare.

När väl politiken för laglig invandring börjat gälla finns det en risk för att EU:s medborgare missgynnas jämfört med tredjelandsmedborgare.

I detta avseende vill jag gratulera Frankrike till att ha tagit det första steget i denna riktning den 1 juli när landet öppnade sin arbetsmarknad för medborgare från de länder som anslöt sig till EU 2004.

Jag hoppas att Rumänien och Bulgarien behandlas på samma sätt så fort som möjligt och jag uppmuntrar de andra medlemsstaterna att följa Frankrikes exempel.

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Frankrike har tagit på sig ansvaret att leda den europeiska agendan i sex månader i ett mycket svårt läge, som uppstått efter Irlands förkastande av Lissabonfördraget.

Det franska ordförandeskapets program är ambitiöst men man ska även vara medveten om EU-medborgarnas förväntningar. Den senaste Eurobarometerundersökningen visar att endast 52 procent av EU-medborgarna anser att medlemskapet gynnar deras hemland. Det behövs en strategi för att få EU:s medborgare att förstå att våra gemensamma intressen är mycket viktigare från ekonomisk och politisk synvinkel än de saker som skiljer oss åt.

Självklart är det franska ordförandeskapets prioritering att hitta en metod att sluta den irländska sprickan, eftersom EU-processen måste fortsätta med tanke på att Nicefördraget blockerar en utvidgning.

När det gäller det franska ordförandeskapets andra prioritering – den gemensamma jordbrukspolitiken och dess förberedelse inför framtida utmaningar – bör det nämnas att upprätthållandet av ett system med samlat gårdsstöd är tillämpligt i Rumänien från och med 2013. Även som mottagare av stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken kommer Rumänien att ta emot 735 miljoner euro i år i europeiskt direktstöd till rumänska jordbrukare.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vill ta upp följande två punkter:

- För det första är det helt omöjligt att söka asyl i 27 länder. Vi har Dublin II-förordningen, som reglerar frågan om mottagarländernas ansvar. Det finns dock fortfarande skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller att inse behovet av internationellt skydd och det är ett stort problem.

- För det andra vill jag nämna mänsklighetens grundläggande problem i dagens värld. Hur kan vi alla leva tillsammans i en globaliserad värld? Vi måste ta itu med de underliggande orsaker som driver vissa desperata människor att lämna sina hemländer. Den europeiska pakten för invandring och asyl anser jag inte uppnår den rätta jämvikten mellan att bekämpa människosmugglare, främja laglig invandring och upprätta en ambitiös gemensam utvecklingspolitik.

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) I år har EU möjlighet att se sig självt i spegeln och se om de beslut som vi tog förra året burit frukt. Förra året inleddes handlingsplanen för miljö och energi för att minska utsläppen av växthusgaser och bekämpa den globala uppvärmningen. Vi har diskuterat en gemensam invandringspolitik för Europeiska unionen, och för en stund sedan fick vi höra uppgifter om den illegala invandringens enorma ökning. Vi har också gett oss i kast med skyddsfrågor: gemensamma europeiska styrkor har utfört militära operationer ute i världen, och sedan 2004 har vi skapat EU:s stridsgrupper och enheter för nödinsatser.

Det nya ordförandeskapet under den franske presidenten Nicolas Sarkozy har gett EU-politiken fräschör och nytt liv. Det har gett oss tanken på en miniöverenskommelse och en ny inställning till de nya medlemsstaterna. Det finns många exempel på detta. Tack vare sin egen drivkraft och företagsamhet kommer han säkert att kunna starta eller påskynda många utmanande projekt.

Med tanke på det vill jag understryka att det land som innehar ordförandeskapet inte ska driva EU-frågor separat, även om det har rätt att föreslå vissa punkter på arbetsplanen. Det är av grundläggande betydelse att ordförandeskapet inte är ansvarigt för beslut som fattas i Europeiska rådet, och det är något som landet bör fokusera sitt ordförandeskap på, i stället för att pryda det med tomma löften. Framför allt hoppas jag väldigt mycket på att det franska ordförandeskapet ska kunna ge nytt hopp till EU-medborgarna i fråga om specifika projekt.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr rådsordförande! Vid det senaste EU-toppmötet i Bryssel diskuterades inrättandet av en union för Medelhavsområdet – ett viktigt initiativ för hela Medelhavsregionen och en prioritering för det franska ordförandeskapet.

Men jag hoppas innerligt att Östersjöregionen och Östersjöstrategin inte kommer att försummas när ordförandeskapet betonar unionen för Medelhavsområdet. Östersjön har i stort sett blivit en EU-sjö, omringad av åtta medlemsstater sedan 2004. EU-strategin för Östersjön innefattar områden som miljö, ekonomi, kultur och utbildning samt säkerhet. Den utgör en hållbar plan för utvecklingen av denna region.

Det skulle glädja mig om det franska ordförandeskapet tog sig tid att uppmärksamma frågorna beträffande Östersjön och att prioriteringen av Medelhavet inte drar undan mattan för Östersjöregionen.

Med tanke på det nästkommande svenska ordförandeskapet skulle det vara förnuftigt att börja inrikta sig på Östersjöstrategin för att garantera en bättre överensstämmelse mellan ordförandeskapen.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Under de kommande sex månaderna kommer det franska ordförandeskapet att ha ett stort ansvar för EU:s framtid.

EU behöver Lissabonfördraget. Den befintliga institutionella ramen, där det krävs enhällighet för vissa beslut, väger tungt. Genom Lissabonfördraget ökar dessutom demokratiseringsgraden och de nationella parlamentens befogenheter, och medbeslutandeförfarandet införs på de flesta områden.

Det franska ordförandeskapet bör även stödja den gemensamma jordbrukspolitiken, som gör det möjligt för EU:s jordbrukare att producera mer.

Tillsammans med de andra medlemsstaterna bör det franska ordförandeskapet försöka hitta lösningar på EU:s dödläge efter den irländska folkomröstningen.

Det franska ordförandeskapet tillkännagav sina prioriteringar inför den kommande perioden: klimatförändring, invandring, den gemensamma jordbrukspolitiken, EU:s försvars och säkerhet.

I Köpenhamn nästa höst ska EU delta i slutandet av ett internationellt avtal efter Kyoto. EU bör ge exempel på handlingskraft i kampen mot klimatförändringen, och av det skälet bör EU:s antagande av paketet för energi och klimatförändring vara ett av målen för det franska ordförandeskapet.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Ingen kan förklara anledningen till resultatet i den irländska folkomröstningen.

En norm blir en lag efter ett allmänt godkännande av folket. Dess innebörd bör motsvara allas övertygelse. En landsman till er, en tänkare som vilar i Pantheon, Rousseau, skrev att ”varje lag som folket inte själva har ratificerat är utan verkan, det är inte någon lag”. Det är därför som människorna ska kontrollera sina regeringar, som annars riskerar att åsidosätta deras rättigheter. Men hur ska människorna kunna ta kontrollen med hjälp av ett verktyg som de inte förstår sig på, vars struktur är lika komplicerad och otydlig som i det senaste fördraget?

Jag tvivlar inte på att ni i detta Europaparlamentets ”tempel” vill framstå som – för att parafrasera Dominique de Villepin –– en ”väktare av ett ideal och ett samvete”. Jag räknar dock med att ni kommer att vara mer intresserad av att förmedla information om plattformarna för ett gemensamt förverkligande av europeiska intressen till den allmänna opinionen, vilket i sin tur gör att medierna håller sig borta från ert privatliv och i stället fokuserar på er politik.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.40 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman