Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 10 juli 2008 - Strasbourg

10. Beslutförhet

  Talmannen. – Det gläder mig att se att ordföranden för Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor är här, eftersom vi har ett känsligt problem att lösa. Min käre Jo, vill du vara snäll och återgå till din plats. Jag kommer nu att förklara problemet.

I artikel 149 föreskrivs det att vi kan fastställa huruvida beslutförhet föreligger. Som ni vet finns det alltid ett stort antal ledamöter närvarande i Europaparlamentet för att debattera föredragningslistan och godkänna protokollet. Därför krävs det ingen beslutförhet. I artikel 149.3 föreskrivs det dock att om det finns en begäran från minst fyrtio ledamöter ska vi fastställa huruvida beslutförhet föreligger.

Jag har mottagit en skriftlig begäran från fyrtio ledamöter som vill att vi fastställer huruvida beslutförhet föreligger. Därför, självklart... Herr Posselt, låt mig förklara omständigheterna. Därför konstaterar jag givetvis att det faktiskt har lämnats in en tydlig begäran före omröstningen.

Problemet är att arbetsordningen därefter är mycket mer oklar. Det står inte någonstans att de fyrtio ledamöterna måste vara närvarande i kammaren för att kunna lämna in denna begäran om fastställande av beslutförhet, men det utesluts inte heller. Därför har jag handlingsfrihet. Vid tidigare tillfällen, som vi har kontrollerat, har talmannen vid sammanträdet alltid ansett att de fyrtio ledamöterna måste vara närvarande i plenisalen för att ge mening åt artikel 149.4, där det står att de fyrtio ledamöterna ska räknas när beslutförhet ska fastställas. Det antyder att de fyrtio ledamöterna ska vara närvarande.

Likväl har jag handlingsfrihet, och man bör även beakta hur begäran är formulerad. Den gäller omröstningen om begäran om brådskande debatt, vilket innefattar samtliga brådskande debatter – inte bara ett av dem utan alla. Om vi antar begäran om beslutförhet och fastställer att beslutförhet inte föreligger kommer samtliga brådskande debatter att dras tillbaka, och som ni vet kan de inte skjutas upp. Detta innebär att vi inte skulle rösta om Kashmir, dödsstraffet eller situationen i Bangladesh. Om vi inte röstar om de frågorna kommer vi inte att kunna hänskjuta dem till nästa sammanträde. Europaparlamentet kommer alltså inte att besluta om dessa frågor som anses vara mycket brådskande.

Innan jag uttalar mig om detta skulle jag särskilt vilja höra vad ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor anser om saken. Herr Leinen, ska jag anse att de fyrtio framställarna ska vara närvarande i plenisalen, vilket artikel 149.4 antyder, eller ska jag betrakta att en skriftlig begäran före omröstningen som tillräcklig i sig själv, vilket artikel 149.3 antyder? Jag ska lyssna noggrant på ert svar.

  Jo Leinen, ordförande för utskottet för konstitutionella frågor. – (DE) Herr talman! Jag har precis kontrollerat och det stämmer att det i artikel 149.3 står att ledamöter begära ett fastställande av huruvida beslutförhet föreligger, förutsatt att det är fyrtio ledamöter som gör det gemensamt. Beslutförhet ska föreligga om en tredjedel av parlamentets samtliga ledamöter är närvarande i plenisalen. Talmannen besvarar en sådan begäran genom att fastställa huruvida beslutförhet föreligger.

Sedan följer punkt 4, som ni nämnde, där det står att ”Ledamöter som begärt ett fastställande av beslutförhet ska räknas som närvarande […], även om de inte längre befinner sig i plenisalen”. Vi deltar för närvarande i ett sammanträde som återupptagits, och jag anser därför att ledamöter som tidigare var närvarande och begärde ett fastställande av beslutförhet ska räknas som närvarande även om de inte befinner sig i plenisalen nu i eftermiddag. Det är så jag tolkar punkt 4.

Jag förstod att ni har fått en begäran från fyrtio parlamentsledamöter om att nu i eftermiddag fastställa huruvida beslutförhet föreligger. Ni kan bara se er omkring – en tredjedel av 785 är lite över 200 och vi är cirka 30 personer närvarande just nu. Hur mycket vi än försöker är det osannolikt att vi når upp till 200 i eftermiddag om inte alla dyker upp.

Vi kan diskutera frågan, men om talmannen fastställer att antalet ledamöter inte når upp till en tredjedel så kan vi inte rösta. Detta står i arbetsordningen.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr Leinen! Jag är veteran när det gäller dessa aktuella och brådskande debatter. De brukade hållas på fredagar men blev sedan flyttade till torsdagseftermiddagarna. Alla grupperna försökte regelbundet att använda knepet med en sådan här begäran om det fanns någon brådskande fråga som inte passade dem, som frågan om Kashmir i det här fallet.

Det var därför arbetsordningen ändrades och villkoret infördes om att fyrtio ledamöter måste vara närvarande i plenisalen och bestrida beslutförheten – det kanske inte är formulerat tillräckligt tydligt men det var i alla fall avsikten med reformen. Detta infördes eftersom vi var medvetna om problemet och sedan dess har det aldrig funnits tillräckligt många ledamöter närvarande i plenisalen för att begära att beslutförhet fastställs. Därför ansågs den alltid föreligga.

Jag anser att det är viktigt att rent juridiskt tänka på syftet med denna regel. Jag är säker på att det kan kontrolleras i utskottet och i sammanträdesprotokollet. Syftet med reformen var att koppla frågan om beslutförhet till ett antal närvarande ledamöter som var tillräckligt högt för att förhindra att det blev ett ofta förekommande sällskapsspel, för detta skulle nästan ha kunnat förstöra dessa debatter. Det var för att rädda debatterna som vi då införde denna beslutförhet på fyrtio ledamöter.

Om vi nu godkänner 40 underskrifter så har reformen inte längre någon betydelse.

  Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman! Ni bad först om vår kollega Jo Leinens åsikt för att få reda på vad vi tycker om detta. Som min kollega redan sagt stämmer det att denna manöver kan verka vara något förhalande. Fyrtio av våra kollegor, som av skäl som angår bara dem inte har kunnat närvara vid detta sammanträde, försöker nu alltså använda åtgärder och förfaranden för att förhindra att en brådskande debatt äger rum här i eftermiddag. Jag anser verkligen att vi, istället för att samvetsgrant tillämpa reglerna, bör se till arbetsordningens andemening.

Andemeningen i arbetsordningen är att garantera att de personer som begärt att beslutförhet fastställs åtminstone är närvarande så att de själva kan fastställa att ingen beslutförhet föreligger. Annars anser jag att begäran antingen är en politisk eller en taktisk manöver, men den är förhalande. Jag vill inte att vi på grund av en sträng tillämpning av lagstiftningen till slut hamnar i en situation där brådskande och viktiga debatter som regelbundet hålls på torsdagseftermiddagarna inte kan genomföras, eftersom de ”undviks”. Detta skulle inte förbättra Europaparlamentets arbete.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag anser att föregående talare tog upp en del viktiga saker. Jag förstod det som att Jo Leinen när han läste i arbetsordningen – och han får gärna rätta mig om jag har fel – antydde att ledamöterna åtminstone bör vara här i början av sammanträdet, även om de lämnar plenisalen senare. Alla andra tolkningar skulle enbart innebära att man ser om sitt eget hus, eftersom personer som är frånvarande kan lämna in en begäran om att beslutförhet inte föreligger när det i själva verket är de själva som sett till att det inte föreligger någon beslutförhet! Jag förstår inte hur det någonsin skulle kunna vara rätt att dra slutsatsen att de kan vara frånvarande och samtidigt konstatera att resten av oss inte är beslutföra.

En annan aspekt är i ärlighetens namn vanorna på torsdagseftermiddagarna. Vi vet att det aldrig föreligger någon beslutförhet för begäran om brådskande debatter och om det plötsligt nu skulle åberopas kan det vara ett problem med arbetsordningen som vi måste lösa. Om man kan stjälpa denna eftermiddags omröstning om begäran om brådskande debatter kan man ju även stjälpa varje omröstning om begäran om brådskande debatter på torsdagseftermiddagarna.

Min grundläggande invändning är följande: Hur är det möjligt att man kan tolka arbetsordningen så att 40 frånvarande ledamöter kan säga till resten av oss att vi inte har beslutförhet och se till att det inte heller föreligger någon beslutförhet?

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Det är inte första gången som vi har sett detta taktiska grepp och jag vill uppmärksamma mina parlamentskolleger och presidiet på följande: alla världens parlament har två saker, regler och förordningar men också parlamentariska konventioner, den vedertagna praxisen. Detta sker i alla parlament i världen och detta är sedvanlig praxis för våra torsdagar, liksom tidigare var fallet med fredagsförmiddagarna. Vi är alla medvetna om detta.

Den taktik vi bevittnar är självklart orättvis och jag anser att en begäran från ledamöter som inte är närvarande i plenisalen inte kan beaktas. Dessutom vill jag uppmana de ledamöter som har bättre kunskaper om hur man förbereder förslag till ändring av arbetsordningen, nämligen Jo Leinen och Richard Corbett, att förbereda ett förslag till ändring av den här artikeln enligt följande: om en begäran gjorts om fastställande av huruvida beslutförhet föreligger och den ledamot som begärde fastställandet inte befinner sig i plenisalen när beslutförheten kontrolleras, kommer vederbörande att förlora sitt traktamente för den dagen, och alla de som inte är i kammaren när man konstaterat att det inte föreligger beslutförhet ska gå miste om halva sitt traktamente för den dagen så att vi kan sätta stopp för denna typ av taktik en gång för alla. Det är en orättvis attack på Europaparlamentets arbetssätt och i synnerhet på förfarandet i Strasbourg.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Jag är ingen jurist men jag tycker det verkar som om anständigheten kräver ett annat beteende än det som de sökande visat prov på. Det är det första problemet. Nu till det andra. Om någon är frånvarande finns det ingen anledning att tveka om huruvida det föreligger beslutförhet. För det tredje framstår denna inställning till frågor om mänskliga rättigheter, som är av särskild betydelse för oss, jämte frånvaro och försök att avbryta förfaranden, för mig som något helt förkastligt. Jag tycker att lagens andemening är viktigare än dess ordalydelse.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). - (FI) Herr talman! Denna fråga bör hanteras i enlighet med arbetsordningen och jag anser inte att Jo Leinen har behörighet att tolka arbetsordningen. Det är inte meningen att han ska tolka den på egen hand.

Jag anser att det är talmannen som ska ta ansvaret för hur vi ska gå vidare i frågan, och därefter ska det beslut ni fattar granskas av rättstjänsten och ordförandena, annars kommer vi inte att få någon klarhet i denna fråga.

  Marios Matsakis (ALDE). - Herr talman! En ordningsfråga: jag vill minnas att Jo Leinen tidigare sa att ni kunde ha nöjt er om de fyrtio ledamöterna räknades i början – det vill säga tidigare i dag. Detta har inte skett. Räknade talmannen de fyrtio ledamöterna som lämnade in begäran tidigare i dag? Självklart gjorde han inte det. Därför är Jo Leinens synpunkt att punkt 4 är uppfylld inte tillämplig i det här fallet.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). - (PL) Herr talman! Detta är utan tvivel något som inte skulle behöva hända men vi är ju också förnuftiga människor. Vi kan se, vi har ögon, och jag vill i ärlighetens namn säga att ingen beslutförhet föreligger. Vi kan alla se det. Vi får inte lura oss själva. Vi kan inte komma med tolkningar som strider mot arbetsordningen och lagstiftningen. Å andra sidan är detta en så viktig fråga att vi inte får försumma den. Därför anhåller jag särskilt om att denna debatt ska äga rum, men att förslag till ändring av arbetsordningen ska läggas fram och att tolkningar inte ska göras som inte överensstämmer med tanken bakom arbetsordningen. Om vi bryter mot arbetsordningen och konstitutionen innebär det att vi själva gör någonting som inte är bra för demokratin och att vi själva kränker den.

  Neena Gill (PSE). - (EN) Herr talman! Frågan om beslutförhet har inget med denna debatt att göra. Debatten kan äga rum. Frågan om beslutförhet gäller omröstningen. Det förvånar mig att vi faktiskt håller på att diskutera denna fråga nu eftersom beslutförhet i själva verket behövs vid omröstningen.

Jag håller med mina kolleger om att dessa brådskande debatter är väldigt viktiga frågor. Vi är dock inte så många närvarande här i dag. Förra gången röstade 58 av 785 ledamöter här i kammaren. Jag tycker verkligen inte att det ökar parlamentets trovärdighet om det är så få som röstar och deltar i viktiga frågor. Jag vill därför uppmana talmannen att fatta ett beslut vid omröstningen eftersom det inte är acceptabelt att det aldrig föreligger beslutförhet.

Vi anser att dessa brådskande debatter är viktiga. Vi bör se till att ledamöterna är närvarande. Vi försöker se till att ledamöter dyker upp och röstar i dessa brådskande debatter. Det är inte riktigt att vi fortsätter att godkänna brådskande debatter när vi inte är tillräckligt många ledamöter närvarande.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Gérard Onesta frågade mig hur jag tolkar artikel 149.4. Jag kan inte förstå varför Bernd Posselt och andra säger att vi bör fortsätta ändå, även om vi inte håller oss till arbetsordningen. Ledamotens argument gläder mig. Antingen har vi en arbetsordning och håller oss till den eller så håller vi oss inte till den och då behöver vi den inte heller.

Jag må vara ordförande för utskottet för konstitutionella frågor, men det var ledamöter före mig som fastställde denna bestämmelse och antog den i plenum med absolut majoritet. Punkt 4 är tydlig. I den föreskrivs att ”ledamöter som begärt ett fastställande av beslutförhet ska räknas som närvarande […], även om de inte längre befinner sig i plenisalen”. Det är tydligt. Om 40 ledamöter, som var närvarande vid sammanträdet i Strasbourg, begär att omröstningen eller beslutförheten ska fastställas, kommer de att läggas till det antal ledamöter som är närvarande. Det är så jag tolkar det.

Om ni vill ha det på något annat sätt så måste ni ändra punkt 4, men just nu är det så det står. Herr Posselt! Alla som läser punkten måste tolka den på det här sättet. Det finns inget annat sätt att tolka den på.

Därför är det nu upp till talmannen att fatta ett beslut.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jo Leinen har anklagat mig för att antyda att vi ska ignorera arbetsordningen. Jag var närvarande när arbetsordningen antogs och ni var det inte. Bakgrunden var att tidigare kunde 40 ledamöter komma in i plenisalen, begära ett fastställande av huruvida beslutförhet föreligger och sedan lämna plenisalen. Därför har vi nu denna regel.

  Talmannen. – Detta är min tolkning efter att ha, tro mig, lyssnat på er mycket noggrant. I begäran från de fyrtio framställarna nämns inte frågan om Kashmir, utan alla brådskande debatter i eftermiddag, inklusive den om dödsstraffet. Detta är en viktig fråga. Neena Gill har rätt, vi kan hålla debatterna utan några problem. Frågan gäller endast omröstningen, men jag ville ha denna debatt så här i början så att det inte skulle finnas några oklarheter under eftermiddagen.

Jag anser att skälet till att Europaparlamentet bemödade sig om att skriva artikel 149.4, där det föreskrivs att ledamöter som begärt ett fastställande av beslutförhet ska räknas som närvarande enligt punkt 2, även om de inte längre befinner sig i plenisalen, som Bernd Posselt sa enbart var att hindra ledamöter från att lämna plenisalen vid räkningen, vilket förutsätter att de var närvarande när räkningen började.

Jag kan inte se att de fyrtio framställarna är närvarande vid räkningens början – såvida de inte, som Neena Gill sa, är närvarande senare vid omröstningen, vilket vi kommer att kontrollera. I så fall föreligger beslutförhet. Jag kommer att göra som i tidigare likartade fall, där sammanträdets talman har haft samma problem som jag, och konstatera att en begäran om fastställande av beslutförhet inte kan godkännas eftersom de fyrtio framställarna inte är närvarande.

Jag vill även nämna att det var rätt av Jo Leinen att uppmärksamma att formuleringen i punkt 4 kan orsaka förvirring. Det är därför jag anser att detta är en väldigt bra tidpunkt – och det är inte jag som ska besluta om detta, utan det är de behöriga organen – för det utskott som Jo Leinen är ordförande för att snabbt förtydliga om det i punkt 3 föreskrivs att ledamöterna måste vara närvarande när de lämnar in sin begäran om fastställande av beslutförhet, och om ledamöterna måste närvara när räkningen sker, i början av räkningen. Jag tror att tolkningen från utskottet för konstitutionella frågor kan rädda oss ur en knepig situation.

Med tanke på debatternas betydelse, de synpunkter som framförts och som tydligt stöder vad jag precis har sagt samt på grundval av tidigare beslut kommer vi i dag att hålla debatterna. När det gäller omröstningen kommer jag inte att fastställa huruvida beslutförhet föreligger om inte de fyrtio framställarna är närvarande. Nu kan vi börja med debatterna.