Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 3 september 2008 - Bryssel EUT-utgåva

13. Utvärderingen av EU-sanktioner som en del av EU:s åtgärder och politik inom området för mänskliga rättigheter (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Hélène Flautre, för utskottet för utrikesfrågor, om utvärdering av EU:s sanktioner som del av EU:s åtgärder och politik på området för mänskliga rättigheter (2008/2031(INI)) (A6-0309/2008).

 
  
MPphoto
 

  Hélène Flautre, föredragande. − (FR) Herr talman! Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov anklagade Bernard Kouchner för att ha ”sjuk fantasi” när han talade om sanktioner mot Ryssland. Det var denna ”fantasi” jag ombads arbeta med i detta betänkande. Jag vill tacka kommissionen och rådet som var mycket lätta att få kontakt med och mycket hjälpsamma.

Vad handlar egentligen dagens debatt om sanktioner om? I grund och botten gäller den två saker: för det första, kritik mot användningen av sanktioner för att straffa fula skurkar på den internationella arenan, det vill säga alla som försöker stå i vägen för mina strategiska intressen: politiska sanktioner med dubbelmoral. För det andra handlar det om kritik mot att sanktioner inte är effektiva, huvudsakligen för att de får fel effekt – folk lyckas alltid kringgå dem, och därför bör de inte användas. Syftet med detta betänkande är inte att kräva fler sanktioner eller kraftfullare sanktioner, eller att sanktioner ska avskaffas. Vi måste ta reda på vilka villkor som gör sanktioner effektiva, och syftet med detta betänkande är att granska dem ur alla synvinklar.

Effektiva i förhållande till vad? I förhållande till det vi försöker att uppnå. När det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter eller internationell eller humanitär rätt måste vi sträva efter ett förändrat beteende hos dem som vi riktar in oss mot. Det är poängen. Sanktioner är varken ett straff eller en tillämpning av något slags EU-straffrätt för internationellt bruk. Sanktioner är politiskt sett ett knepigt verktyg att hantera och mycket krävande att genomföra, och de syftar till att åstadkomma en förändring i metoder och beteenden.

Vi är mycket ovilliga att införa fullständiga sanktioner. EU upprätthåller för närvarande 31 sanktioner mot tredjeländer eller enheter, för det mesta vapenembargon och riktade sanktioner som syftar till att få största möjliga effekt på de enheter vars beteende de är avsedda att påverka, och samtidigt så långt som möjligt begränsa eventuella skadliga humanitära effekter. På ytan är detta bra, men jag kan i detta skede inte säga mer än så. EU fortsätter att agera utan att någonsin ha genomfört några övergripande konsekvensbedömningar. Därför har vi fortfarande ganska liten möjlighet att bedöma huruvida våra sanktioner kan lösa kriser och främja mänskliga rättigheter.

Syftet med detta betänkande är därför att kräva en mer öppen, mer enhetlig och därmed mer trovärdig europeisk sanktionspolitik.

Den första viktiga uppgiften är att göra en utvärdering. Den andra är att anta en stringent metod med hjälp av förhandsstudier av specifika situationer där det krävs sanktioner för att avgöra det bästa svaret för att åstadkomma förändring.

Under de senaste dagarna har ni till exempel gått igenom de åtgärder som står till EU:s förfogande för att påverka de ryska myndigheterna. Den positiva slutsats vi kan dra är att det uttalade målet är tydligt och går att utvärdera praktiskt. Det vill säga, avtalets sex punkter ska följas. Så måste det vara under alla omständigheter. Det är nödvändigt att införa tydliga riktmärken som fram till slutet – och det kan ibland betyda under lång tid – ska vara nödvändiga och tillräckliga villkor som ska uppfyllas för att sanktionerna ska hävas. Dessa riktmärken måste alltså vara realistiska och gå att mäta objektivt.

Även om vapenembargot mot Kina efter händelserna vid Himmelska fridens torg är fullständigt legitimt bör det inte förvåna oss att det inte har fått några positiva effekter, eftersom EU inte ställde några särskilda krav för att embargot skulle hävas.

Sanktionspolitiken är alltför ofta vag och flexibel och påverkas av politiska tillfälligheter i de inflytelserikaste medlemsstaterna eller den kommersiella eller geopolitiska betydelsen hos den enhet man riktar sig mot. För att göra EU:s politik trovärdig föreslår jag därför att det bildas ett nätverk av oberoende experter med ansvar för att hjälpa kommissionen i det svåra arbete som den utför under otroliga förhållanden, eftersom den nästan inte har några resurser alls för detta.

Missförstå mig inte. Jag talar inte om att avskaffa rådets företrädesrätt när det gäller att driva politiken, eller kommissionens förslagsrätt; jag talar bara om att erbjuda säkerheten med ett välunderbyggt beslut.

Detta är dock inte allt. Sanktioner är ett instrument. De är ett instrument bland många – jag hänvisar till de två första betänkandena från underutskottet för mänskliga rättigheter. Det måste utvecklas en omfattande och integrerad politik; det går inte att införa effektiva sanktioner utan en strategi för mänskliga rättigheter i landet i fråga. Sanktioner måste diskuteras på alla nivåer, och övervakningsmekanismerna, till exempel klausulen om mänskliga rättigheter, måste utnyttjas till fullo.

Alla sanktioner mot ett land måste åtföljas av synligt och därmed politiskt, men även konkret, stöd för dem som försvarar de mänskliga rättigheterna i landet. Det är också en av de viktigaste punkterna i betänkandet.

Avslutningsvis framförs i betänkandet också att avsiktliga och oåterkalleliga skador på miljön innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna och därför bör införlivas bland skälen för att införa sanktioner. Dessutom påpekas att EU-sanktioner inte bara gäller tredjeländer utan även fysiska och juridiska enheter som legotrupper eller rentav multinationella företag som bryter mot internationell rätt så gott som ostraffat. Kort sagt är detta betänkande ett försök att svara på världskriserna som de ser ut i dag.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, fru Flautre, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka vår tacksamhet för det arbete som utskottet har utfört, framför allt Hélène Flautre som ordförande för underutskottet för mänskliga rättigheter.

Detta är ett viktigt arbete, i första hand eftersom förhållandet mellan användning av restriktiva åtgärder och mänskliga rättigheter är en fråga med hög profil, en fråga som nyligen uppmärksammats av de olika aktörerna på den internationella scenen – som ni nämnde, fru Flautre. Jag tycker det kan vara värt att nämna att stärkandet av demokrati och rättsstatsprincipen samt respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna förblir ett av målen för restriktiva åtgärder inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Men det är rätt att ifrågasätta de eventuella effekterna av sådana åtgärder på de grundläggande rättigheterna för de individer som drabbas av dem, något som vi gör och som ni också har gjort i ert betänkande. Därför har rådet utarbetat ett arbetsdokument om restriktiva åtgärder med rubriken ”Grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder”, där man nämner den uppmärksamhet som ägnas åt, jag citerar, ”fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen [ … ] i överensstämmelse med våra skyldigheter enligt internationell rätt”. Självklart är detta åtagande centralt för våra prioriteringar.

Man får inte glömma bort att användningen av restriktiva åtgärder inte enbart begränsas till frågan om mänskliga rättigheter. Det är ett av många verktyg som står till förfogande inom utrikes- och säkerhetspolitiken, och det finns andra mål förutom försvar av mänskliga rättigheter, till exempel fredsbevarande, stärkande av den internationella säkerheten, skydd av grundläggande intressen och förstärkning av EU:s säkerhet, eller helt enkelt att främja internationellt samarbete.

Sanktioner bör därför – som ni påpekade – vara en del av en integrerad, heltäckande strategi för ett visst land, en strategi som samtidigt kan inrymma en politisk dialog, stimulansåtgärder, villkor och andra utrikespolitiska instrument. Ur den synpunkten gläder det mig verkligen att betänkandet sammanfaller med rådets uppfattning att alla dess instrument, inklusive restriktiva åtgärder, ska tillämpas flexibelt.

Som ni förstår är det inte lätt att göra en jämförande analys genom att titta på de olika sanktionssystemen och låta människorättssituationen i varje land vara den enda referenspunkten. Det är viktigt att inte bryta ut ett system med restriktiva åtgärder från sitt sammanhang eller tro att allting automatiskt kommer att falla på plats när de åtgärderna vidtas.

När man vidtar restriktiva åtgärder som ett led i kampen mot terrorismen syftar åtgärderna i första hand till att förhindra terrorhandlingar, framför allt sådant som skulle kunna bidra till att finansiera sådana handlingar. Listorna är välkända. De offentliggörs, liksom de åtgärder de leder till.

Ett av villkoren för fortsatt tillämpning av detta system vilar på två pelare: den första är att åtgärderna måste vara trovärdiga, vilket betyder att man måste ägna mer uppmärksamhet åt att uppdatera listorna så att de återspeglar verkligheten. Den andra är respekten för rättsstatsprincipen, och följaktligen respekten för ett antal grundläggande principer: öppna förfaranden, möjlighet att vidta rättsliga åtgärder och rätten till försvar.

I den här diskussionen – jag är ledsen att jag behöver fortsätta, men detta är verkligen viktigt – måste vi naturligtvis uppmärksamma EG-domstolens dom i förmiddags. Från och med den 3 december upphävs genom den domen verkan av en av gemenskapens förordningar om att frysa tillgångarna för två klagande i enlighet med en resolution från FN:s säkerhetsråd, eftersom de båda klagande inte fått veta varför de tagits med på listan över terrorister. Det vi ser är att domstolen inte förhindrar att rådet vidtar nya åtgärder för att frysa tillgångar. En förutsättning är att de berörda parterna får tillgång till information om varför de har gjorts till föremål för dessa åtgärder, antingen när åtgärden vidtas eller så snart som möjligt efter det att beslutet fattats.

Vi kan också konstatera att domstolen i sin dom anger att den inte ifrågasätter företrädet för resolutionerna från FN:s säkerhetsråd och att det därför är på den grunden som förordningarna kommer att ändras före den 3 december, sedan parlamentet informerats.

I sitt betänkande diskuterar Hélène Flautre i detalj mekanismerna för att utvärdera sanktionerna och ber rådet göra en utvärdering eller konsekvensbedömning av EU:s sanktionspolitik. Låt mig påpeka att rådet är berett att göra detta, och framför allt att garantera att erfarenheter utbyts och att man utvecklar nationell bästa praxis för tillämpning av restriktiva åtgärder. Den erfarenhet vi får när det gäller utformning och tillämpning av åtgärder i olika sammanhang tillförs hela tiden våra olika politiska debatter i rådet. I rådet diskuteras dessutom grundligt lämplighet, art och förväntad effekt av sanktionerna på grundval av rapporter från cheferna för Europeiska unionens olika delegationer och synpunkter från medlemsstaterna.

När det gäller sanktionernas art gläder det oss därför att våra synpunkter sammanfaller med dem i betänkandet och framför allt att man hellre vill se riktade sanktioner än generella sanktioner. Vi har konstaterat att man i betänkandet uppmanar rådet och kommissionen att tillämpa en varierad strategi – som skulle kunna sammanfattas som ”morot och piska” – vilket är den strategi vi är övertygade om att man bör tillämpa.

Vi instämmer också i betänkandets analys av betydelsen av internationellt samarbete, som ger grunden för trovärdighet. Vi vill särskilt prioritera de åtgärder som vidtas inom FN:s ram. I rådet ser vi till att det finns en samsyn med de länder som ligger närmast Europeiska unionen, med utgångspunkt i FN:s resolutioner och de åtgärder som beslutas i säkerhetsrådet. Vi ser också till att frågan om sanktioner tas upp i de politiska dialogmöten och samråd kring mänskliga rättigheter som vi genomför med ett antal utvalda länder.

I detta förslag till betänkande uttrycker Europaparlamentet slutligen en önskan om att få delta i alla faser av processen som leder till utformning, tillämpning och granskning av restriktiva åtgärder. Rådet är fullt medvetet om detta och gläder sig åt det stora intresse som Europaparlamentet visar för EU:s sanktionspolitik. Därför är det särskilt viktigt för rådet att se till att parlamentet regelbundet informeras om händelser inom detta område.

Avslutningsvis vill jag applådera Europaparlamentets engagemang på området och uppmuntra parlamentet att göra det mesta av de parlamentariska kontakter det har med tredjeländer för att förbättra förståelsen för Europeiska unionens sanktionsregler och undersöka möjligheterna till samordnade åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna. Det är av de skälen som jag gläder mig så åt det betänkande som Hélène Flautre just har presenterat för oss.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru Flautre, mina damer och herrar! Det var intressant för kommissionen att läsa betänkandet om tillämpningen av sanktioner och utvärderingen av sanktioner på området för mänskliga rättigheter. Sanktioner är ett av Europeiska unionens effektivaste verktyg för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i tredjeländer, och de har tillämpats i det syftet i Vitryssland, Kina, Myanmar, Uzbekistan, före detta Jugoslavien och Zimbabwe, för att bara nämna ett par av de viktigaste exemplen.

Kommissionen välkomnar denna diskussion om tillämpning och utvärdering av detta viktiga instrument för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Som talmannen sa – samtidigt som vi är fullt medvetna om att politiken har flera olika mål – måste alla beslut om att införa sanktioner inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fattas sedan man utvärderat och vägt ett antal objektiva intressen. Därför måste vi göra en utvärdering av sanktionspolitiken och inte bara titta på tredjeländers uppförande när det gäller mänskliga rättigheter, utan också ta hänsyn till andra mål och kriterier för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ett systematiskt, unilateralt och, skulle man kunna säga, automatiskt införande av sanktioner mot alla länder som inte till fullo respekterar de mänskliga rättigheterna verkar inte önskvärt. Europeiska unionen måste ta hänsyn till effekterna för förbindelserna med länder som är föremål för sanktioner, eftersom sanktioner är lika mycket ekonomiska som politiska. Trots det måste vi inte bara ta hänsyn till effekterna för våra diplomatiska förbindelser utan också utvärdera effekterna för våra ekonomiska operatörers internationella verksamhet. Rent generellt måste sanktioner vara riktade, enbart påverka ledarna i de berörda länderna och inte drabba befolkningar som redan lider till följd av att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. När sanktioner har beslutats måste vi dessutom bestämma vilka kriterier som ska tillämpas för att häva dem – ”avslutningsstrategin” – samtidigt som vi behåller ett visst mått av flexibilitet för de fall där de berörda tredjeländerna uppfyller de flesta av kriterierna, men inte samtliga.

Jag vill också gärna påpeka att syftet med sanktionerna inte är att ersätta rättsliga förfaranden mot dem som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Sådana brott omfattas av domstolarnas, bland annat Internationella brottmålsdomstolens, behörighet. Sanktioner syftar emellertid till att uppnå politiska förändringar i ett tredjeland, till exempel att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i det aktuella landets rättssystem. De syftar därför till förändringar och kan hävas när det aktuella landets politik ändras. Europeiska unionen införde till exempel sanktioner mot före detta Jugoslavien till stöd för Internationella brottmålsdomstolen.

Vi anser det vara viktigt att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i tredjeländer, och vi håller hela tiden ett vakande öga på vad som sker i tredjeländer. I varje enskilt fall är det naturligtvis nödvändigt att identifiera de instrument som blir effektivast bland alla tänkbara alternativ. En grundlig analys av sanktionerna för att främja en politik som innebär respekt för de mänskliga rättigheterna verkar följaktligen vara en lämplig strategi, och jag vill därför tacka er, fru Flautre, för att ni tagit detta initiativ.

 
  
MPphoto
 

  Renate Weber, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (EN) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling om detta betänkande vill jag understryka att Europeiska unionen måste utnyttja detta fantastiska verktyg inom utrikespolitiken klokt och försiktigt. Det spelar ingen roll vilka omständigheter eller vilka typer av sanktioner det handlar om, det finns alltid en risk för negativa sidoeffekter som skulle kunna skapa mindre önskvärda situationer.

Jag är starkt övertygad om att man enbart bör införa sanktioner när de diplomatiska påtryckningarna har misslyckats. För att sanktionerna ska bli effektiva måste EU hela tiden göra en helhetsbedömning av situationen, ha en konsekvent strategi och göra en korrekt utvärdering av resultaten. För att bevara sin trovärdighet och undvika anklagelser om dubbelmoral måste EU kunna motivera varför man inför, eller inte inför, sanktioner, i första hand med argument som avser mänskliga rättigheter och effektivitet. Jag anser det vara avgörande att Europeiska unionen genom att införa sanktioner visar upp sina starka sidor och inte sina svagheter.

 
  
MPphoto
 

  Jas Gawronski, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för min grupp om Flautrebetänkandet, för att bekräfta det som redan sagts i utskottet: på det hela taget välkomnar vi texten, framför allt efter ett par ändringar och, om jag får säga det själv, förbättringar, tack vare våra ändringsförslag som accepterades av Hélène Flautre. Vi vill tacka henne för att hon varit så öppen för synpunkter.

Det här betänkandet tillför frågan intressanta nya infallsvinklar och en ny strategi (dvs. miljön som tillräcklig grund för att vidta restriktiva åtgärder). Min grupp ville understryka betydelsen av att fastställa tydliga villkor, realistiska mål och adekvata referensparametrar när sanktioner införs. För att de ska bli effektivare har jag också försökt understryka att de bör vara så riktade som möjligt – kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner sa själv detta för ett par minuter sedan. Sanktionerna får inte påverka civilbefolkningen, de får till exempel inte bestå i urskillningslösa åtgärder som skulle resultera i att befolkningen isoleras. I ett avsnitt av betänkandet sägs att FN-sanktioner är att föredra framför sanktioner från Europeiska unionen.

Här behövs det förmodligen förtydliganden för att visa att denna prioritering inte hindrar Europeiska unionen från att införa egna sanktioner i speciella situationer när sådana åtgärder skulle vara direktare och enklare att införa med avseende på tid, specificitet och geografisk närhet, allt enligt subsidiaritetsprincipen.

I det partiövergripande kompromissändringsförslaget har vi nu slagit fast att de hemliga underrättelsetjänsterna, de som sitter på de ökända svarta listorna som vi diskuterade här i parlamentet för ett tag sedan, måste kunna agera med nödvändig diskretion i kampen mot terrorismen för att systemet ska fungera korrekt. Dessutom kallas de tjänsterna ”hemliga” just på grund av att de måste kunna agera hemligt – även om de inte står över lagen och inte får kränka internationell rätt.

Europeiska unionen måste naturligtvis göra en politisk bedömning av sanktionerna. De åtgärder vi vidtar måste få tydliga effekter. I annat fall måste förfarandet för sanktionerna granskas. I betänkandet föreslås emellertid inrättande av ett nätverk av fristående experter som kan bedöma sanktionerna, som Hélène Flautre beskrev i sitt anförande.

Vår grupp skulle föredra att rådet fattar de beslut som krävs, eftersom det har mer auktoritet och större behörighet än externa experter när det gäller ett system som inte kontrolleras av regeringar. Det är i den andan vi föreslår att man röstar mot det nya ändringsförslag som ska läggas fram i morgon i parlamentet av gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Eftersom vi i stort sett välkomnar det arbete som utförts kommer min grupp att rösta för Flautrebetänkandet. Vi gratulerar föredraganden.

 
  
MPphoto
 

  Maria-Eleni Koppa, för PSE-gruppen.(EL) Herr talman! Låt mig först tacka Hélène Flautre och gratulera henne till ett utmärkt arbete. Jag måste dock samtidigt uttrycka min och min grupps besvikelse över att betänkandet ändrades kraftigt under omröstningen om ändringsförslagen i det ansvariga utskottet.

Sanktioner är ytterligare ett redskap som står till vårt förfogande för att främja de mänskliga rättigheterna världen över. Men det viktigaste är att dessa sanktioner inte i sig innebär en överträdelse av de mänskliga rättigheterna. När vi försöker rätta till en orättvisa får vi inte reagera på ett sätt som leder till en ännu större orättvisa.

Vi måste också ägna mer uppmärksamhet åt att utveckla bättre riktade ekonomiska åtgärder som respekterar internationell humanitär rätt. Av den anledningen lägger jag stor vikt vid att betänkandet innehåller krav på mekanismer som medger en rättslig granskning medan sanktionerna genomförs, och även föredragandens idé att skapa ett nätverk av experter som ska lägga fram förslag för rådet om de lämpligaste restriktiva åtgärderna.

Tidigare åtgärder, t.ex. embargo för läkemedel och andra viktiga varor, drabbar befolkningen urskillningslöst, framför allt barnen. Sådana åtgärder kan bara fördömas som oacceptabla.

På samma sätt måste de behöriga rättsliga instansernas beslut genomdrivas. Rådet och kommissionen måste i slutändan granska förfarandet för upptagande på EU:s svarta lista över terrorister, så att de svartlistade individernas eller organisationernas grundläggande rättigheter respekteras och EU:s trovärdighet som försvarare av de mänskliga rättigheterna världen runt bevaras.

Det är särskilt viktigt att vi kan garantera att sanktionerna blir effektiva och kommer fram till en gemensam syn i denna fråga inom unionen och även att vi kan säkra samarbetet med andra internationella organisationer, t.ex. Afrikanska unionen och Asean, som ofta ligger närmare problemområdena.

Vid sidan av införande och genomdrivande av sanktioner måste det dock finnas särskilda bestämmelser som gäller hävandet av sanktioner. Det finns behov av löpande övervakning och fasta villkor, så att syftet med sanktionerna kan förstås bättre och sanktionerna kan avbrytas när målet har uppnåtts. En sådan strategi förbättrar sanktionernas effektivitet och ger vår politik trovärdighet.

Slutligen vill jag påpeka att jag ursprungligen ansåg att vi inte skulle hänvisa till några enskilda länder. Men eftersom man valt att nämna vissa länder i texten tycker jag det är viktigt att vi inte glömmer Palestina. Här råder det en tydlig brist på konsekvens i den europeiska politiken. Den stöder spridningen av demokrati i världen men har valt att införa EU-sanktioner mot den palestinska regeringen, som kom till genom bevisligen fria och demokratiska val.

Sanktioner är inte ett sätt att förändra världen, men de kan vara ett viktigt redskap för att övertala länder som kränker internationell rätt och mänskliga rättigheter att ändra sin politik. Det räcker att sanktionerna är riktade, motiverade och föremål för löpande granskning och utvärdering.

 
  
MPphoto
 

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för det arbete hon har utfört. Förslaget att fastställa mer homogena kriterier för sanktionspolitiken kommer vid rätt tidpunkt. Jag vill framför allt understryka ett inslag i punkt 6 i betänkandet som gäller miljöbrott och miljöskador, där föredraganden föreslår att denna typ av avsiktliga åtgärder också ska kunna leda till sanktioner. Det anser jag är ett förslag som vi måste överväga allvarligt.

I övrigt begränsas sanktionspolitiken ofta av bristande konsekvens, men detta hänger samman med begränsningarna för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik: ju starkare och mer konsekvent den politiken är, och ju mer man kan hävda att den faktiskt existerar, desto starkare och mer konsekventa blir sanktionerna. Vårt problem i Europeiska unionen är att vi ofta är alltför försiktiga. Det är ibland så svårt att komma fram till den nödvändiga partiövergripande samsynen mellan olika medlemsstater om att häva sanktioner att vi blir oförmögna att handla. Låt mig ta tillfället i akt att inför det franska ordförandeskapet påminna alla om följande: när det gäller en regim som den i Myanmar skulle sanktionerna helt klart bli betydligt mindre effektiva om man uteslöt energi från listan över sanktioner.

Sedan har vi också frågan om mänskliga rättigheter och demokrati, som bör prioriteras i den internationella politiken och därför också i sanktionspolitiken. Detta sker inte på grund av det problem som tas upp i punkterna 18 och 19 i Flautrebetänkandet, nämligen att samarbetsavtalen innehåller klausuler och regler som kräver respekt för mänskliga rättigheter. Det är bindande klausuler för Europeiska unionen, och ändå bortser man systematiskt från dem.

Därför måste vi först identifiera mekanismerna för att genomdriva de klausulerna innan vi tillgriper sanktioner. Vi för återigen en dialog med Vietnam och andra asiatiska länder. Vi måste identifiera mekanismer, även gradvisa mekanismer, för att undvika sanktioner – jag är snart klar, herr talman – men det kan vi bara göra om vi respekterar lagligheten för de klausuler och skriftliga avtal som EU har undertecknat.

 
  
MPphoto
 

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen.(PL) Herr talman! Det är ingen slump att begreppet ”sanktioner” inte definierats i internationell rätt. Detta är ett påtryckningsmedel som det är svårt att beskriva exakt. Följaktligen är föredragandens ambitiösa förslag om att harmonisera principerna för hur sanktioner får användas ännu svårare att genomföra. De skulle dessutom kunna motverka sitt syfte.

Sanktioner är ett omistligt instrument i EU:s utrikespolitik. Med tanke på EU:s breda behörighet när det gäller handel och gränskontroll är de av stor betydelse för att uppnå mål som gäller såväl säkerhet som försvar av de mänskliga rättigheterna. Det är därför som sanktioner är en del av vår utrikespolitiska palett av instrument, och det är därför vi inte drar oss från att utnyttja dem på ett tämligen fritt och ibland olämpligt sätt. I stället för att låta sanktioner omfattas av något slags stelbenta regler bör vi, om vi ser till effektiviteten av våra insatser i världspolitiken, låta deras tillämpning präglas av en klok politisk bedömning. Med denna allmänna reservation stöder vår politiska grupp betänkandet.

 
  
MPphoto
 

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen.(ES) Herr talman! Den dubbelmoral och den brist på specifika utvärderings- och övervakningsverktyg som karakteriserar Europeiska unionens utrikespolitik i fråga om sanktioner är nu ett av de allvarligaste hoten mot EU:s trovärdighet.

Vid flera tillfällen har dessa sanktioner eller restriktiva åtgärder, som de också kallas, mera byggt på personligt tyckande än på en tydlig, konsekvent och övertygande strategi. Målet för en sådan strategi bör vara att inte bara garantera Europeiska unionens säkerhet enligt målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan dessutom att förbättra läget i fråga om mänskliga rättigheter, grundläggande friheter, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer i världen, enligt vad som anges i artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen.

Detta kräver att vi omedelbart genomför utvärderingar och studier av sanktionssystemens effekter så att vi kan utarbeta en politik som är både legitim och effektiv med avseende på sanktionssystemen.

Det är, helt kort, syftet med Flautrebetänkandet. Grunden för betänkandet, som utarbetades i underutskottet för mänskliga rättigheter, är tämligen god, och betänkandet har vissa inslag som jag anser vara mycket viktiga. Exempelvis understryks att rådet, genom att anta de ovannämnda grundprinciperna för användning av restriktiva åtgärder, har lovat att göra detta som ett led i en konsekvent strategi, som bör inrymma verktyg som människorätts- och demokratiklausuler, det allmänna preferenssystemet och utvecklingsbiståndet.

I betänkandet upprepas också kravet att Europeiska unionens råd omedelbart ska anta en gemensam ståndpunkt om att kontrollera vapenexporten, som skulle göra den nuvarande uppförandekodexen på området rättsligt bindande, vilket vi vid upprepade tillfällen redan har godkänt här i kammaren.

Vissa aspekter som jag anser vara mycket viktiga har emellertid utelämnats från betänkandet och jag hoppas att de ska kunna tas upp i diskussionen och omröstningen i kammaren i morgon.

För det första måste svartlistningen i kampen mot terrorismen granskas, så att mänskliga rättigheter och grundläggande rättsgarantier respekteras för de personer som finns med på listorna.

För det andra, och som redan har sagts, är jag för att kommissionen inrättar ett nätverk av fristående experter med ansvar för att mot bakgrund av situationen föreslå de lämpligaste restriktiva åtgärderna för rådet, utarbeta regelbundna rapporter om hur situationen utvecklas på grundval av fastställda kriterier och mål och vid behov föreslå förbättringar av sanktionernas tillämpning.

 
  
MPphoto
 

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Hélène Flautre till ett utmärkt arbete. Utskottet för utrikesfrågor gav emellertid, åtminstone delvis, en felaktig bild av betänkandet under omröstningen, vilket gjorde att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen lade ner sina röster, medan enbart gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa godkände den kraftigt ändrade texten, eftersom en serie ändringsförslag som lagts fram av dem antogs och ändrade dess politiska balans. Jag vill också påminna om att min grupp, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, röstade mot detta i utskottet.

Som grupp inser vi att de 13 ändringsförslag som lagts fram, även om de antas, inte kan ändra den politiska tonen i betänkandet. Därför förblir vår slutgiltiga röst kritisk, även om vi kommer att rösta för de flesta av ändringsförslagen.

Enligt oss är problemet att internationella förbindelser måste bygga på dialog och ömsesidig respekt, även om det råder meningsskiljaktigheter. Sanktioner som dessa måste vara en sista utväg som står till medlemsstaternas och de internationella organisationernas förfogande. I betänkandet framställs de som det viktigaste instrumentet för EU:s utrikespolitik.

Vi anser också att man bör prioritera så kallade positiva stimulansåtgärder. Ett land måste belönas om det åtar sig att främja och respektera de mänskliga rättigheterna genom att underteckna särskilda avtal inom ekonomi, handel och finanspolitik. I ställer lägger man i betänkandet tyngdpunkten vid negativa åtgärder som egendomligt nog alltid riktas mot de gamla vanliga misstänkta, till exempel Kuba. Dessa exempel visar på de stora bristerna i sanktionspolitiken.

Vi behöver med andra ord mer samarbete och mindre ensidig bestraffning. Inte ens Europeiska unionen har monopol på rättigheter, vilket visas av det vidriga sätt på vilket vi hanterar migranter och romer. Kanske vi borde införa sanktioner mot oss själva!

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Enligt föredraganden är det viktigt att EU:s sanktionspolitik utvärderas i ett första skede och sedan på nytt i ett andra skede (se punkt 11). EU-åtgärder i form av sanktioner kan faktiskt ha ett positivt värde om de medför en reell förbättring av de mänskliga rättigheterna i det partnerland det gäller. En grundlig utvärdering är därför verkligen viktig för att undersöka hur effektiv sanktionspolitiken är.

Men rådet och kommissionen måste ta upp en seriös diskussion om hur sanktionspolitiken ska tillämpas. Trots allt är det, som Hélène Flautre mycket riktigt påpekade, svårt att införa effektiva sanktioner i frånvaro av tydliga ramar. Jag frågar mig om det ens är möjligt att enhälligt införa sanktioner med tanke på unionens olika medlemsstater – här tänker jag i första hand på Kuba, men också Zimbabwe. Eftersom det finns en möjlighet, som också förespråkas av Hélène Flautre, att omvärdera sanktionspolitiken, betvivlar jag att den verkligen är ett så lämpligt instrument.

Det är med andra ord viktigt att vi tänker igenom vad som är ett korrekt instrument om vi ska kunna förbättra säkerheten och de mänskliga rättigheterna i unionens partnerländer. Skulle till exempel allvarliga kränkningar av religionsfriheten i Kina och Indien kunna förmå Europeiska unionen att vidta konkreta, formella åtgärder? Just nu är det viktigare att på nytt överväga EU-åtgärder i den här typen av fall än att i all hast omvärdera sanktionspolitiken.

I övrigt hoppas jag kunna stödja Flautrebetänkandet, under förutsättning att ett antal ändringsförslag inte antas.

 
  
MPphoto
 

  Frank Vanhecke (NI).(NL) Herr talman! Tillåt mig börja med ett par kritiska anmärkningar. Jag menar att det är ganska cyniskt att upprepade gånger hänvisa till behovet av att tillämpa ett antal av bestämmelserna i Lissabonfördraget i ett betänkande om de mänskliga rättigheterna. Som vi alla vet avvisades fördraget i en demokratisk folkomröstning på Irland. Anledningen till att det förkastades enbart på Irland är att inget annat land har beviljat sina medborgare den mänskliga rättigheten att uttrycka sin demokratiska åsikt om detta fördrag. Lissabon var dessutom bara en kopia av en europeisk konstitution som redan krossats i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Låt oss därför börja med att respektera våra egna medborgares mänskliga rättigheter och inte längre systematiskt hänvisa till ett fördrag som har röstats ned och som juridiskt sett är dött.

En andra kritisk synpunkt är att detta betänkande är smockfullt av goda avsikter, men att verkligheten är en helt annan. Vi har just sett slutet på OS i Kina, där alla våra europeiska demokrater stod sida vid sida med kommunistregimen i en repris på nazityskland 1936. Under sådana omständigheter kan det vara lämpligt för oss att iaktta ett par månaders skamsen tystnad, även om jag håller med om att betänkandet i dess nuvarande form kan beskrivas som enastående balanserat jämfört med vad som är vanligt i denna kammare. I betänkandet framförs med all rätt kritik i ett antal frågor, såsom situationen på Kuba och i Zimbabwe. Här saknas emellertid en allvarlig varning om den globala islamiseringen, som utgör ett hot mot alla de friheter som utgör själva grunden för vårt samhälle.

Slutligen ännu en invändning i en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. I våra egna europeiska länder, framför allt mitt hemland Belgien, ser vi allt fler lagar som sätter munkavle på yttrandefriheten och till och med inför fängelsestraff för brottsliga åsikter, framför allt när det gäller invandring och islamisering. Jag anser att denna utveckling är särskilt oroande och att vi måste kämpa med näbbar och klor – bland annat i Europaparlamentet, när vi diskuterar mänskliga rättigheter – för att försvara yttrandefriheten även i våra egna EU-medlemsstater.

Detta var tre kritiska kommentarer till ett betänkande som i övrigt verkligen inte är det värsta jag har sett här, och som vi kommer att stödja om inga oacceptabla ändringsförslag antas i morgon.

 
  
MPphoto
 

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE).(LT) Det är tydligt att bedömningen av sanktionernas politiska effekter varierar kraftigt. Det finns fall där sanktioner mot en viss regim kan orsaka lidande för oskyldiga människor och indirekt uppmuntra till en skuggekonomi och svart marknad. I vissa fall kan risk för kränkningar av de mänskliga rättigheterna uppkomma på grund av att människor svartlistas. Trovärdigheten för sanktioner äventyras ytterligare av att de införs efter olika måttstockar, beroende på EU-partnerns strategiska betydelse. Det senaste exemplet är EU:s underlåtenhet att införa sanktioner mot Ryssland, trots att Ryssland hade överträtt internationell rätt genom att invadera en suverän stats – Georgiens – territorium med svepskälet att man skulle försvara dess medborgare. Sanktioner är emellertid fortfarande ett av vapnen i EU:s arsenal. Jag anser att sanktioner är och bör förbli en integrerad del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller, för att vara mer exakt, ett sätt att stödja mänskliga rättigheter och demokrati.

Det är begripligt att EU försöker använda sig av ”morot och piska” och vill undvika att tillgripa sanktioner. Men sanktioner bör införas om det blir nödvändigt, och det är mycket viktigt att sanktioner spelar en större, mer konsekvent roll i strategin för att skydda de mänskliga rättigheterna.

Föredraganden Hélène Flautre har nämnt vapenembargot mot Kina som infördes efter massakern på Himmelska fridens torg. Det finns förslag om att ta bort det embargot. Men hittills har vi inte fått någon förklaring till massakern på Himmelska fridens torg, som skakade den fria världen, eller någon ursäkt för den. Så varför skulle de sanktionerna hävas? När det gäller införande av sanktioner vill jag påpeka att Europeiska unionen bör samarbeta närmare med andra länder och internationella organisationer och samordna sin politik och sitt agerande så att sanktionerna blir effektivare.

 
  
MPphoto
 

  Libor Rouček (PSE).(CS) Mina damer och herrar! Sanktioner är en integrerad del av Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik när det gäller att stödja de mänskliga rättigheterna och skydda demokrati och suveränitet. Även om Europeiska unionen har tillämpat många och olika sanktioner under närmare 20 år har ingen utvärdering eller studie av effekterna av EU:s sanktionspolitik någonsin genomförts. Jag välkomnar därför Hélène Flautres betänkande som ett viktigt bidrag på detta område. Jag välkomnar också de många slutsatserna i betänkandet.

Även jag anser att det är viktigt att stärka Europeiska unionens expertkunskaper och analytiska kapacitet när det gäller utvärdering av sanktioner. Ratificeringen av Lissabonfördraget och skapandet av en europeisk utrikesförvaltning skulle vara ett bra tillfälle för detta. Om sanktioner används bör de utgöra en del av ett globalt utrikespolitiskt koncept. De bör med andra ord inte tillämpas isolerat, fristående, utan hänsyn till de övriga instrumenten inom utrikespolitiken och utan samarbete med övriga aktörer i det internationella systemet. Sanktioner bör också åtföljas av positiva åtgärder och stimulansåtgärder för att stödja de mänskliga rättigheterna, civilsamhället och demokratin. Slutligen bör sanktioner inte knytas till humanitärt bistånd. Sanktioner bör riktas mot faktiska personer, till exempel i syfte att begränsa deras rörlighet eller för att konfiskera deras tillgångar, och inte mot offren för deras oacceptabla beteende.

 
  
MPphoto
 

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE).(PL) Herr talman! Sanktioner är ett viktigt redskap inom utrikespolitiken. De bidrog helt klart till att få bort apartheidregimen i Sydafrika. Jag har faktiskt själv fått glädje av sanktioner, eftersom jag släpptes ur fängelset 1983 som resultat av en amnesti framtvingad av sanktioner, även om friheten dessvärre inte varade så länge.

Men ofta misslyckas sanktionerna, vilket man kan se av exemplen Zimbabwe och Kuba. Ekonomiska sanktioner utnyttjas ofta för att rättfärdiga svårigheter som i första hand är resultatet av ett inkompetent diktatoriskt styrelseskick.

Men det finns en typ av sanktioner som inte ger upphov till sådana propagandamöjligheter och det är förbudet att resa in i Europeiska unionen. Det kan dock inte enbart omfatta företrädare för de högsta myndigheterna, som i fallet med Vitryssland. Det måste också omfatta personer på mellannivå i den apparat som förtrycker och kränker de mänskliga rättigheterna. Då kommer vanliga människor att märka att de åtgärder som vidtas inte är riktade mot dem, utan mot förtryckarapparaten.

 
  
MPphoto
 

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN).(LV) Jag vill applådera Hélène Flautres försök att stärka Europeiska unionens kapacitet och öka dess auktoritet. Jag betvivlar inte att sanktioner måste tillämpas flexibelt, men samtidigt pekar föredraganden också på att vi inte får tillämpa dubbelmoral. Bristen på konsekvens hotar trovärdigheten för EU:s sanktioner och politik. Europeiska unionen äventyrar sin trovärdighet om den inför en sanktion och sedan själv bryter mot den, som i fallet med Robert Mugabe. Europeiska unionen behandlar inte sällan länder utanför EU olika. Det får konsekvenser. EU:s medgörlighet i fråga om Georgien ledde till en explosion av entusiasm i Ryssland. Enligt dem är militär aggression det bästa instrumentet för att skydda de mänskliga rättigheterna. Naturligtvis finns det olika åsikter i världen. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens tandlöshet bevisar att EU leds av sina affärsintressen. Om vi utvärderar detta i praktiska termer, så är det så det måste vara. Dessvärre ökar det känslan av att stå ovanför lagen hos vissa stormakter, och deras medvetenhet om att de kan kränka de internationella rättigheterna. Dagens dubbelmoral ger oss ännu mer problem i framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Erik Meijer (GUE/NGL).(NL) Herr talman! Sanktioner var ett lämpligt instrument för att gradvis få bort de värsta formerna av kolonialt styre och apartheid i Sydafrika och Sydrhodesia. Tidigare var det hela tiden de som motsatte sig förändringar som förkastade sanktioner och framför allt riktade uppmärksamheten på de negativa sidoeffekterna. Å andra sidan påpekade företrädarna för de fattiga och förtryckta i de länderna att de accepterade nackdelarna med bojkotterna som ett pris de måste betala för sin befrielse.

Den långvariga bojkotten av Saddam Husseins vidriga regim i Irak har lärt oss att sådana bojkotter ibland också kan resultera i att invånarna i det land det gäller blir isolerade och rädda för omvärlden och i stället stöder sin regering. En bojkott bidrar definitivt inte till att genomdriva omvärldens önskningar i strid mot den inhemska allmänna opinionen, men det är och förblir ett lämpligt medel för att stödja en förtryckt allmänhet och kampen för förbättringar i ett land. Om vi drar upp en skarp skiljelinje här förblir sanktioner ett nyttigt instrument för att skapa mer jämställdhet och demokrati.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Gál (PPE-DE). - (HU) Tack för att ni gav mig ordet, herr talman. Jag anser att det är oerhört viktigt att utvärdera åtgärder och sanktioner inom ramen för unionens politik på det människorättsliga området, särskilt i dagens spända läge – jag tänker på krisen i Georgien och dessförinnan problemen i Tibet och Zimbabwe. Jag vill därför gratulera Hélène Flautre till hennes betänkande. Sanktionspolitiken grundas på väldefinierade människorättsliga principer och internationell rätt, som stärks genom många dokument från FN och EU.

Problemen uppstår inte på principnivå utan vid den praktiska tillämpningen, eftersom det saknas samstämmighet, effektivitet och balans. Om vi ska kunna bevara EU:s trovärdighet måste vi systematiskt stärka de människorättsliga kriterierna. Jag menar att samstämmighet saknas, eftersom det ofta offras till förmån för kortsiktiga politiska intressen. Det är ingen mening med att vi har gemensamma normer om medlemsstaterna tillämpar dem på olika sätt. Ett exempel på detta är att samtidigt som EU försvarar skyddet av mänskliga rättigheter i Tibet, utvisar en av medlemsstaterna tibetanska flyktingar. Om vi ska kunna vara politiskt effektiva måste vi utforma en sanktionspolitik som är öppen, enhetlig och har väldefinierade mål. Förutom att vi måste agera enhetligt är det också viktigt att våra åtgärder är snabba eller till och med omedelbara. Vi kan se att diplomatisk munhuggning förlöjligar inte bara vår sanktionspolitik, utan också hela unionen. Vi kommer bara att kunna uppnå vårt mål om vi ser till att skydda det civila samhället i fråga. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Corina Creţu (PSE).(RO) Jag hoppas att betänkandet kommer att spela en viktig roll när det gäller att stärka den europeiska sanktionspolitiken.

Jag menar att det i framtiden är mycket viktigt med större samstämmighet mellan medlemsstaterna, både när vi fattar beslut om sanktioner och när vi tillämpar dem. Om vi vill att EU ska vara en stark och respekterad representant på den internationella arenan och om vi vill att unionens åtgärder, inklusive sanktioner, ska få så stor effekt som möjligt är det oerhört viktigt att vi är solidariska och undviker att använda olika måttenheter.

Det är mycket viktigt att sanktionerna så lite som möjligt påverkar befolkningen i de länder där de tillämpas. Låt oss inte få dessa människor att lida dubbelt. De är nämligen redan offer för förtryckande regimer eller korrupta regeringar. Jag är glad över att kommissionsledamoten också har betonat denna aspekt.

Sist men inte minst skulle jag vilja ta upp frågan om sanktioners lämplighet. I början av veckan stod vi inför ett specifikt fall, nämligen krisen i Georgien och de 27 medlemsstaternas ståndpunkt gentemot Ryssland. Resultatet av måndagens toppmöte har lett till hetsiga debatter, just därför att vi, samtidigt som vi i tydliga och nästan våldsamma ordalag uttryckte vår åsikt inte överhuvudtaget nämnde möjligheten att tillämpa sanktioner.

Jag anser att sanktioner bör vara den sista utvägen, så länge saker och ting ännu kan åtgärdas och dialog kan förhindra att situationen förvärras.

 
  
MPphoto
 

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE).(ES) Herr talman! De tankar som väcks i betänkandet om sanktioner är mycket välkomna. Det är uppenbart att frågan verkligen behöver tänkas över. Alltför många gånger har sanktioner visat sig vara helt meningslösa och, i många fall, fullständigt orättvisa. Alltför många gånger har de skadat de svagaste i samhället.

Varför ska fiskare i Mauretanien tvingas betala för att det plötsligt har skett en kupp i deras land? Vad är det för mening med det? Både själva begreppet sanktioner och deras tillämpning bör därför ses över.

Om man som EU dessutom tillämpar sanktioner inkonsekvent och alltför ofta förlorar både sanktionerna och unionen sin trovärdighet. Det är en sak att ta hänsyn till sina egna intressen och en helt annan om de är avgörande för om man ska tillämpa sanktioner eller inte.

Det är mycket viktigt att vi specifikt kontrollerar hur effektiva åtgärderna är. Det är mycket viktigt att vi främjar sanktioner som är direkt riktade mot dem som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi drar lärdom av vad Förenta staterna gjorde i Nordkorea samt av frysningen av bankkontona i Macao. Vi håller på att studera detta exempel, som fick oerhört lite publicitet men som var mer effektivt än att hålla en mängd presskonferenser mot en särskild regering.

Därför stöder jag betänkandet, men kommissionen och rådet måste fortfarande verkligen se till att man övervakar vad som görs, varför det görs och hur det görs.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: LUIGI COCILOVO
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Eoin Ryan (UEN). - (EN) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka föredraganden och försäkra henne om att vi kommer att stödja hennes betänkande.

EU gör rätt i att ha en uppsättning tuffa politiska och ekonomiska instrument till sitt förfogande och använda dem mot regimer i världen som kränker sina medborgares mänskliga rättigheter. EU måste dock vara mycket försiktigt när det handlar om att genomföra politiska och ekonomiska sanktioner.

EU är den största bidragsgivaren när det gäller utlandsbistånd, men man måste vara försiktig med sanktioner. Sanktionerna mot Zimbabwe, Sudan och Burma, för att nämna tre länder, har varit oerhört skadliga för vanligt folk. Därför måste vi försöka att se till att de fattigaste och mest förtryckta i dessa länder inte drabbas utan att vi i stället riktar våra åtgärder mot ländernas ledare.

Några har nämnt Kuba. Jag kan inte förstå varför vi tillämpar sanktioner mot Kuba. Kuba bör tillåtas att återgå till normal handel. Om vi gjorde det i stället för att tillämpa dessa löjliga sanktioner skulle Kuba vara ett helt annat land om 10 år.

Som jag sa måste vi vara försiktiga när vi inför sanktioner. När vi tillämpar ekonomiska och politiska sanktioner måste de riktas mot dem som är ansvariga. Låt oss rikta in oss på deras finansiella affärer utomlands eller deras resesituation. Sanktioner kan vara användbara, men deras effekt är begränsad, i synnerhet om de bara tillämpas av EU-länder. FN-sanktioner är mycket starkare och kan vara mycket mer effektiva.

Jag stöder betänkandet men jag anser att sanktioner har begränsad effekt . De kan vara effektiva, men vi måste vara försiktiga och förnuftiga när vi tillämpar dem.

 
  
MPphoto
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL).(EL) Herr talman! I betänkandet används mänskliga rättigheter som en förevändning för att tillämpa sanktioner och embargon. Man diskuterar hur man mest effektivt kan använda dessa oacceptabla och inhumana vapen för att genom utpressning och påtryckningar tvinga länder, folk och regeringar som trotsar kapitalismen att följa EU:s politik.

De välriktade sanktioner som föreslås, tillsammans med finansiering av icke-statliga organisationer som EU-legosoldater, är verkligen ett skamligt sätt att öppet blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Det är till och med ett brott mot de mest grundläggande principerna i det som finns kvar av den internationella rätten.

I praktiken anammar man i betänkandet den embargopolitik som Förenta staterna tillämpade mot Kuba i Helms-Burtonlagen. Genom denna lag tvingas bland annat alla företag i tredjeländer som handlar med Förenta staterna att följa de sanktioner som det landet inför.

Lagen och embargot har upprepade gånger fördömts av majoriteten av FN:s medlemmar vid möten i generalförsamlingen. Lagen innebär att man exporterar nationell lag, vilket innebär ett missbruk och ett förnekande av de internationella principerna och FN:s stadga.

Genom att hänvisa till FN och mänskliga rättigheter försöker man att dölja EU:s aggressiva imperialistpolitik. Det är ett otroligt hyckleri. Vi frågar er: Varför vidtar ni inte några åtgärder mot Ryssland? Vi skulle givetvis inte gå med på det. Varför vidtar ni inte några åtgärder mot Kina? Vi skulle givetvis inte gå med på det. Förklaringen är att ni har ekonomiska intressen där. De som införde människorättsklausulen i Agnolettobetänkandet har mycket att stå till svars för. De gav nämligen EU ett alibi och en ursäkt för unionens kriminella handlingar mot folket.

Vi menar att folket själva är behöriga och tillräckligt ansvarsfulla för att kunna lösa sina egna problem. De behöver inte självutnämnda beskyddare, och minst av allt EU.

 
  
MPphoto
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE).(PL) Herr talman! Användning av sanktioner skulle kunna bli en verklig och effektiv del av EU:s utrikespolitik i fråga om mänskliga rättigheter. Slutsatserna i Hélène Flautres betänkande är välmenta. Politiken har hittills kännetecknats av dubbelmoral och därför måste den förändras. Det är en god idé att utvidga tillämpningen av klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati så att den gäller alla handelsavtal som EU ingår med tredjeländer. Samtidigt är det viktigt att tillämpa politiska och ekonomiska sanktioner. Syftet med de sistnämnda är att de ska slå hårdast mot de sektorer som utgör en strategisk inkomstkälla för regeringarna. När vi tillämpar sanktioner bör vi också stödja civilsamhället och icke-statliga organisationer i landet i fråga.

Jag får dock ett intryck av att det inte räcker med att anta resolutioner. Att individuella medlemsstater har styrts av sina egna särintressen och brutit mot EU:s solidaritet är det tydligaste beviset på detta. Om EU:s medlemsstater saknar verklig politisk vilja kommer resolutionerna att förbli tomma ord. EU-ledarnas ståndpunkt i fråga om Rysslands ingripande i Georgien kommer att vara ett mått på om EU:s utrikespolitik klarar provet. Det är inte längre tillräckligt att bara tillkännage relevanta principer och krav, utan det är hög tid att dessa börjar tillämpas. Det är precis vad betänkandet handlar om, och jag skulle vilja uttrycka mitt varma tack till Hélène Flautre för detta.

 
  
MPphoto
 

  Katrin Saks (PSE). - (ET) Enligt mig är riktmärken ett av de viktigaste ämnena i betänkandet.

När vi inför sanktioner måste vi också fastställa riktmärken för hur, när och under vilka förutsättningar sanktionerna ska hävas. Utan sådana riktmärken är sanktionerna meningslösa.

Ta till exempel Andizjan. För första gången tillämpade man positiva åtgärder inom sanktionsregimen. Det innebär att det tog sex månader innan sanktionerna infördes, och under tiden kunde Uzbekistan välja om man skulle rätta sig efter våra kriterier och när man skulle börja göra det.

Det är bra att den positiva mekanismen tillämpades, men även i det sammanhanget bör riktmärken införas. Innan utvecklingen i Andizjan verkligen är positiv kommer sanktionerna inte att hävas.

Det för mig till nästa viktiga punkt i betänkandet, nämligen inrättandet av en oberoende grupp av experter på sanktioner. Gruppen skulle bedöma de olika typerna av sanktioner och när de bör tillämpas.

Man måste också ha sanktionernas symboliska betydelse i åtanke. Det upplevde jag i Uzbekistan. Det är svårt att kvantifiera. Trots att effekten inte var särskilt stor i praktiken, till exempel i fråga om viseringssystemet (de tjänstemän som skulle ha drabbats hade redan lämnat landet) och vapenembargot (vapen levererades inte dit) hade de ett stort symboliskt värde. Det ansåg alla, från taxichaufförerna till ministrarna.

 
  
MPphoto
 

  Toomas Savi (ALDE). - (EN) Herr talman! EU har i sin utrikespolitik varit pionjär för en positiv villkorsmodell – ”morotsmodellen” – och man har tillämpat denna modell framgångsrikt i förbindelserna med sina kandidatländer.

Tyvärr har belöningen av framsteg när det gäller mänskliga rättigheter inte alltid visat sig vara det mest effektiva sättet att uppmuntra utvecklingsländer till utveckling. Det har nämligen dykt upp nya aktörer som tillämpar politisk dumpning på den internationella arenan. Kinas politik i Afrika handlar till exempel överhuvudtaget inte om mänskliga rättigheter eller demokrati. Men i stället för att backa när det gäller EU:s grundläggande värden får vi inte vara rädda för att använda ”piskan” för att vid behov visa att det, om vissa grundläggande krav inte är uppfyllda, kommer att få ödesdigra konsekvenser, som tredje parter verkligen bör undvika.

 
  
MPphoto
 

  Ryszard Czarnecki (UEN).(PL) Herr talman! Att man tillämpar dubbelmoral när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter är en katastrof för EU. Under lång tid, och även nyligen när det gäller Rysslands angrepp mot Georgien, har man tillämpat mildare regler för länder som, trots att de är diktaturer eller semidiktaturer, är rika eller stora samt för länder som kränker mänskliga rättigheter men som är mindre viktiga, antingen ur europeiskt perspektiv eller för amerikansk handel.

Vi bör inte sluta att använda sanktionsinstrumenten mot länder som kränker mänskliga och medborgerliga rättigheter och visar förakt för europeiska normer på det området. Instrumentet får dock inte devalveras utan vi bör använda det på ett flexibelt sätt. Vi får inte avvisa möjligheten att hota Ryssland med sanktioner på grund av kriget i Kaukasus.

Avslutningsvis är jag mycket glad över att vi vill erkänna att avsiktliga angrepp på miljön utgör en kränkning av mänskliga rättigheter. Kolleger från Finland, Sverige och de baltiska länderna talar om de dramatiska konsekvenser för miljön som Nord Streams gasledning på Östersjöns botten kan få.

 
  
MPphoto
 

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE).(PT) Herr talman! Europa behöver verkligen förändras och börja ta rättigheter på allvar. Smarta och effektiva sanktioner måste följas av strukturella och systematiska insatser. Europa behöver mer enhetlighet. Myten om gränser lever fortfarande kvar när vi fattar beslut. Beslutsfattandet präglas också av postkolonial nostalgi och aktuella intressen. Mänskliga rättigheter kräver dock europeisk auktoritet och intensivare och utökad integration. Ett nytt Europa är inte ett Europa där var och en bestämmer vad de vill ha och hur de vill ha det. Ett nytt Europa är ett enda organ och när det gäller mänskliga rättigheter har man inte endast ett mål utan också de verktyg som behövs ur ett geopolitiskt perspektiv.

Vägen är enkel. Vad som behövs är ett starkt europeiskt politiskt centrum, ett Europaparlament med beslutsbefogenheter och delat ansvar vid medlemsstaternas diplomatiska förhandlingar om försvaret av mänskliga rättigheter. Europeiska kommissionen måste leda detta arbete och sända mer politiska och mindre byråkratiska delegationer till tredjeländer. WTO måste pressas att granska sina medlemmars demokratiska värdighet. Vi måste främja organisatoriska strukturer som är identiska med EU:s och främja en intensiv dialog med Afrikanska unionen, Sydamerikanska nationernas union och andra regionala grupperingar. Vi måste driva på en reform av FN med EU i en huvudroll. Vi måste utarbeta en intern strategi för att minska beroendet genom en gemensam energipolitik och en konsekvent försvarspolitik.

Vi behöver en politisk revolution när det gäller mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Vural Öger (PSE).(DE) Herr talman! Den aktuella debatten om eventuella sanktioner mot Ryssland som en reaktion på konflikten i Kaukasus visar återigen hur oansvarigt man ibland hanterar sanktioner. Det är diskutabelt om de verkligen kan användas för alla syften och det är oklart när och hur de verkligen är effektiva.

Det är synnerligen viktigt att man korrekt bedömer hur effektiva EU:s sanktioner är. De får inte vara vilseledande utan måste tvärtom vara skräddarsydda. Förtryckande regimer är ofta ansvariga. Vilka bedömningskriterier som ska tillämpas förblir en central fråga, trots alla ansträngningar. När leder sanktioner verkligen till att beteenden förändras? I stället för införande av ad hoc-sanktioner skulle jag vilja ha en EU-strategi som leder till en konsekvent och hållbar sanktionspolitik. Det måste dock råda samförstånd om när det är optimalt att tillämpa sanktioner. Hittills har det saknats en effektiv sanktionsstrategi.

Betänkandet är dock ett steg i rätt riktning. Europaparlamentet är i nuläget den viktigaste aktören när det gäller att främja mänskliga rättigheter. EU:s sanktioner bör inte vara ett aggressivt politiskt verktyg, utan finnas till för folkets intresse. Sanktioner som bestraffar civilbefolkningen är kontraproduktiva och innebär att man missar det egentliga målet.

 
  
MPphoto
 

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE).(RO) Sanktioner utgör ett av de verktyg EU kan använda för att genomföra sin människorättspolitik.

Som vår föredragande också uppmärksammade är det dock svårt att utvärdera hur effektiv EU:s sanktionspolitik är i praktiken, eftersom det inte har gjorts någon studie om detta. Följaktligen är gemenskapens sanktioner varken öppna, konsekventa eller ens legitima.

Så länge EU inte agerar samfällt i sin gemensamma säkerhetspolitik är det väldigt svårt för oss att tillämpa effektiva och systematiska gemenskapssanktioner. Det är beklagligt att EU och medlemsstaterna inte har tillämpat sanktionerna systematiskt. Därför menar jag att vi måste utarbeta en konsekvent strategi inom sanktionspolitiken, i syfte att respektera mänskliga rättigheter. I strategin måste vi ta hänsyn till de avtal och klausuler som redan undertecknats och undvika dubbelmoral. På så sätt bidrar vi till att öka unionens trovärdighet.

Jag gratulerar Hélène Flautre till hennes betänkande.

 
  
MPphoto
 

  Genowefa Grabowska (PSE).(PL) Herr talman! I internationell rätt finns det en latinsk princip som lyder på följande sätt: ”par in parem non habet imperium”. Det betyder att en stat inte kan döma en annan stat eller införa sanktioner mot den, men principen tillhör det förflutna, den tillhör historien. Det internationella samfundet, drivet av sunt förnuft och rationalism, har genomgått en enorm förändring. De primitiva sanktioner som stater brukade använda mot varandra, i enlighet med den bibliska principen ”öga för öga, tand för tand” i Gamla testamentet, har ersatts med kollektiva, organiserade sanktioner där man genom förfaranden bestämmer vem som kan använda mekanismen samt när och hur den kan tillämpas. Jag är glad att EU håller på att utarbeta en ännu mer renodlad mekanism för tillämpning av sanktioner. På så sätt kommer sanktionerna att variera beroende på situation och skuldnivå.

Jag skulle vilja betona två saker. Jag är för kloka och intelligenta sanktioner som tillämpas förnuftigt men jag är mot de så kallade förebyggande sanktionerna. Enligt mig är de ett missbruk. För det andra skulle jag vilja att vi ägnade större uppmärksamhet åt samhället, det vill säga våra medborgare, genom att informera om att sanktioner inte är en primitiv bestraffning utan en naturlig, sund reaktion på allvarliga kränkningar av lagen, och att syftet med dem är att försvara demokratin.

 
  
MPphoto
 

  Reinhard Rack (PPE-DE).(DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja återkomma till ett ämne som många ledamöter har tagit upp. Sanktioner får inte vara felriktade. Framför allt får de inte skada de fattigaste av de fattiga. Det är någonting som håller på att utvecklas sedan en tid tillbaka, men vi måste fortsätta längs den här vägen. Tidigare har vi gång på gång sett att korrupta regimer som föraktar mänskliga rättigheter dessutom väldigt ofta omvandlar stora summor av de offentliga medlen till privat kapital. Detta kapital förvaras sedan på hemliga konton tills regimens medlemmar kan få tillgång till det.

Därför försöker vi åstadkomma globalt samarbete, såsom den strategin vi utarbetade vid Internationella brottmålsdomstolen. I detta avseende kan EU spela en viktig roll genom att se till att frukterna av denna politik inte hamnar där vi inte vill att de ska hamna.

 
  
MPphoto
 

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Herr talman! Jag gratulerar Hélène Flautre till hennes utmärkta, balanserade betänkande. Jag kan se tre fall där EU tillämpar dubbelmoral. Det första exemplet är att vi bedömer fientliga respektive väst- och Europavänliga länder olika. Det andra exemplet är att vi behandlar små och stora länder, som Ryssland och Kina, olika på grund av ekonomiska intressen. Dessutom ifrågasätts vår trovärdighet i ett tredje avseende, eftersom vi anser oss ha rätt att kritisera tredjeländer när det gäller mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, samtidigt som hundratusentals människor inte har någon nationalitet i vissa medlemsstater, till exempel i två av de baltiska länderna, och en av de ledande makterna fortfarande inte erkänner regionala språk i sin konstitution. Tack för er uppmärksamhet.

 
  
MPphoto
 

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Herr talman! Jag skulle vilja förena mig med dem som har uppmärksammat dubbelmoralen och inkonsekvenserna, och jag skulle vilja rikta Hélène Flautres uppmärksamhet på punkt 22 i betänkandet, om dokumenteringen av landrapporterna samt om sanktionernas eller sanktionspolitikens laglighet. I september 2004 beslutade parlamentet sig för att sända ett informationsuppdrag till Vojvodina, norra delen av Serbien. Det handlar inte bara om mänskliga rättigheter utan också om solidaritet. Oerhört många ungrare, rumäner och tyskar bor nämligen i Vojvodina, eftersom de hamnat där under historiens stormar. Vi undersökte den allvarliga människorättssituationen. Vi beslutade att underutskottet för mänskliga rättigheter skulle göra en utredning. Tre och ett halvt år senare har det fortfarande inte skett. Därför skulle jag vilja be underutskottet att undersöka den allvarliga situationen enligt beslutet. Först då kan parlamentet få rådet och kommissionen att uppmärksamma den rådande situationen och delta i sanktionspolitiken.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att besvara Hélène Flautre och Raül Romeva i Rueda samt dem som talade om behovet av en bedömning, en utvärdering och konsekvensbedömningar. Jag anser verkligen att det här är viktigt, och rådet delar parlamentets uppfattning att det är viktigt att man ska kunna fatta beslut om sanktioner, och uppdatera dem, mot bakgrund av bästa möjliga information. De befintliga åtgärderna ses över regelbundet genom en konsekvensbedömning, och när det är möjligt baserar rådet beslut på rapporter från delegationscheferna i landet, eftersom de bäst kan bedöma effektiviteten.

Rådet har också avsevärt utvecklat sina samråd med lokala och internationella icke-statliga organisationer, och i dag har parlamentet visat att det spelar en mycket viktig roll för utvärderingen av sanktionerna.

Det är dock också sant att sanktionerna är ett instrument som måste förbli politiskt. Vi behöver en strategi ur metodologisk synvinkel, men vi får inte begränsa oss eller automatisera processen – jag vill bara säga det så tydligt och ansvarsfullt som möjligt. Därför kommer det alltid att finnas skillnader i vår bedömning. För att även svara Maria Eleni Koppa, vars anförande var mycket sofistikerat, förblir sanktioner ett politiskt instrument. De är inte det enda verktyg vi kan använda för att främja mänskliga rättigheter. Det finns två andra instrument som i mindre utsträckning stigmatiserar de länder de riktar sig mot, men som också är ett verktyg för främjandet av mänskliga rättigheter. Jag syftar på de villkor som kännetecknar utvidgningspolitiken i stabiliserings- och associeringsprocessen med Balkanländerna samt i grannskapspolitiken, och på obligatoriska människorättsklausuler i alla avtal som EU ingår med tredjeländer eller grupper av länder. Om man kränker dessa klausuler kan avtalen hävas.

Jag skulle återigen vilja försäkra Maria Eleni Koppa om att det inte finns något embargo för läkemedel utan ett kontrollsystem, eftersom dessa produkter har dubbla användningsområden och därmed omfattas av systemet för icke-spridning. Rådet håller med om att sanktionerna bör förbli riktade så att de inte drabbar civilbefolkningar.

Marco Cappato och Jas Gawronski tog också upp ett viktigt ämne, och många talare återkom till frågan om angrepp på miljön. Just nu ingår inte angrepp på miljön bland målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, så i det avseendet är det sant att de inte beaktas. Vi bör överväga att ta med angrepp på miljön när de utgör ett hot mot den internationella säkerheten eller folks rättigheter, det vill säga mänskliga rättigheter. Det är en diskussion vi måste inleda. Jag skulle också vilja säga till Marco Cappato att energisanktioner i de nämnda fallen redan har tillämpats av EU i olika situationer.

Jag ville bara gå igenom ett fåtal aktuella fall som flera av er nämnde. Angående kriget mellan Ryssland och Georgien vill jag tydligt påpeka att vi inte kan uppnå vårt mål med sanktionerna om följden blir att vi bryter all kontakt med landet i fråga, i det här fallet Ryssland. Slutligen behöver vi också tänka över om det skulle ligga i Georgiens intresse att vi införde sanktioner. Jag ber er alla att tänka över det.

Jag kommer också att återkomma till vad som har sagts om riktmärken. Frågan nämndes av Katrin Saks och är mycket viktig, i synnerhet när det gäller Uzbekistan. Jag vet det eftersom jag var där på en konferens om Centralasien och EU:s närvaro i Centralasien. Under mitt besök i landet träffade jag också Mutabar Tadjibaeva, en politisk fånge som nu har frigetts. Vi hoppas att hennes hälsa kommer att förbättras och att hon kan få riktig vård. Jag kunde dock se att bra riktmärken möjliggjorde framsteg och att myndigheterna i större utsträckning åtog sig att uppfylla EU:s kriterier. När de har gjort det kommer vi att dra oss tillbaka från landet i oktober.

När det gäller Kuba och dem som nämnde det landet skulle jag vilja påminna er om att sanktionerna mot Kuba hävdes i juni 2008, men att det inte hindrar oss från att fortsätta att noga övervaka hur de mänskliga rättigheterna utvecklas i landet.

Det var de förtydliganden jag ville göra i slutet av den här oerhört detaljerade och rika debatten, som visar vikten av parlamentets engagemang.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag anser att det varit en mycket fruktsam diskussion och att man betonat flera mycket viktiga frågor som vi måste reflektera över innan vi väljer sanktioner, eftersom sanktioner bara är ett av våra utrikespolitiska instrument. Sanktioner måste föregås av noggrant och allsidigt övervägande från vår sida och måste alltid tillämpas tillsammans med alla andra verktyg, inklusive utvecklingsarbete eller politiska och ekonomiska reformer i tredjeländer. Målet med alla dessa verktyg är ett enda: att upprätthålla och främja mänskliga rättigheter.

Hélène Flautres betänkande är ett tydligt tecken på att vi behöver förfina detta instrument ytterligare och se till att vårt sanktionssystem är helt och hållet förenligt med internationell rätt samt att det inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheter vi alla ansluter oss till. Jag menar att våra domstolar – som EG-domstolen verkligen har gjort i dag – verkligen bidrar till att utveckla våra sanktionssystem samtidigt som de ser till att grundläggande principer, såsom rättstatsprincipen och korrekta förfaranden, följs. Vi måste främja mänskliga rättigheter och rädda den större delen av befolkningen i stället för att bestraffa dem, vare sig ekonomiskt eller på andra sätt.

Det här är mycket viktigt. Därför upprepar jag att vi måste rikta sanktionerna mot dem som bryter mot de mänskliga rättigheterna och – som Reinhard Rack sa – till exempel välja frysning av konton och viseringsförbud för att beröva ledarna eller dem som bär ansvaret för kränkningar av mänskliga rättigheter alla positiva möjligheter.

Ett antal talare, inklusive Hélène Flautre själv, har också bett om en ordentlig utvärdering av EU:s sanktioner och föreslagit att man utvecklar en metod. Jag tror att Jean-Pierre Jouyet redan kortfattat har nämnt rådets arbete på det här området, som jag skulle vilja stödja. Framför allt menar jag att vi bör förbättra förhandsbedömningen innan vi tillämpar sanktioner. Här skulle jag återigen kunna erbjuda hjälp från våra delegationer, eftersom de är på plats och har en mycket stor kännedom om vad som sker. Bidrag från civilsamhället och människorättsorganisationer är givetvis också mycket användbara.

När det gäller samstämmighet anser jag att sanktioner är ett viktigt verktyg men att de måste kompletteras med en förebyggande ansats i vårt utvecklingsarbete, vilket innebär stöd till människorättsinstitutioner, politisk reform och främjande av civilsamhället. Burma/Myanmar är ett bra exempel på det. Där tillämpar man sanktioner samtidigt som man håller möjligheten öppen att arbeta med icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer. Jag menar att det är viktigt.

 
  
MPphoto
 

  Hélène Flautre, föredragande. − (FR) Herr talman! Jag är glad att denna diskussion har hållits och över vad ni alla, tillsammans med rådsordföranden och kommissionen, har bidragit med.

Jag anser att någonting som liknar en gemensam filosofi uppstår genom diskussionen. Jag har hört många hävda att det är viktigt med en mer konsekvent och trovärdig politik där man undviker dubbelmoral. Jag tror att det är dessa frågor vi måste fortsätta att arbeta med. Jag lärde mig mycket genom diskussioner med olika människor i samband med att jag utarbetade betänkandet. Jag menar verkligen att det fortfarande finns mycket som måste göras och att grunden för det framtida arbetet bör vara en heltäckande och uttömmande utvärdering av den aktuella sanktionspolitiken. När ämnet tas upp – vilket vi ser i dag med Ryssland – blir debatten nämligen väldigt upphettad och medierna är genast på sin vakt. Därför behöver vi en mycket stabil filosofi, och vi måste verkligen vara överens om våra förfaranden och vår politik.

Jag tror att detta – och nu återkommer jag till frågan om expertnätverk – inte handlar om att ersätta känsliga politiska beslut med teknisk expertis, utan om att se till att känsliga politiska beslut så långt som möjligt baseras på objektiv information. När man tillämpar en sanktionspolitik måste man fullfölja den och respektera det som många av er har kallat för ”helt objektiva riktmärken”, eftersom de gör det möjligt att bedöma hur effektiva sanktionerna i själva verket är.

Jag anser att vi verkligen gör konkreta framsteg. Det finns fortfarande några punkter som bör förtydligas – ni har alla förstått det av många av anförandena – och det var anledningen till att jag la ner min röst i utskottet för utrikesfrågor. Vi kan inte göra avkall på kraven att respektera mänskliga rättigheter och internationell rätt genom att upprätta svarta listor och sätta upp folks namn på dessa listor eller ta bort dem. EG-domstolens dom, som ni nyss nämnde herr Jouyet, innebär en uppmaning till oss att fullfölja detta.

Jag uppmanar er att anta ett betänkande som inte är perfekt men som är mycket hedervärt och som vi kan vara stolta över. Dessutom kommer det att vara ett bra arbetsverktyg.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 4 september 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Desislav Chukolov (NI), skriftlig. – (BG) Herr Pöttering, fru Flautre! De flesta av er har varit i opposition vid ett eller annat tillfälle i er politiska karriär. Ni är bekanta med den här erfarenheten – makthavaren låtsas att ni inte finns medan ni kritiserar dem för deras stölder och [suspekta] överenskommelser. I Bulgarien är dock arvtagare till terrorister och rena fascister vid makten just nu.

Bulgarien styrs av en trepartikoalition. Bulgariska socialistpartiet (BSP) består av gudlösa individer som bombade kyrkor för att imponera på Komintern. Sedan har vi tjuvarna i Nationella rörelsen Simeon II (SNM), ett parti som skapades av arvtagare till Boris III, som fick Bulgarien att gå med i andra världskriget samtidigt som han fjäskade för Hitler, och slutligen det antikonstitutionella muslimska partiet Rörelsen för rättigheter och friheter (MRF), vars medlemmar är de terrorister som sprängde järnvägsvagnar med mödrar och barn i för bara tjugo år sedan.

Den 30 juli 2008 misshandlade dessa makthavare min kollega Dimitar Stoyanov. En medicinsk undersökning visade att han hade 34 skador som orsakats av ligister i polisuniformer.

Mot bakgrund av EU:s effektiva politik för tillämpning av sanktioner vid grova kränkningar av mänskliga rättigheter, som ni talar om i ert betänkande, insisterar jag på att parlamentet och dess ledamöter kommer med ett yttrande om denna för oss alla pinsamma händelse, och verkligen fördömer den styrande maffian i mitt land.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Gacek (PPE-DE), skriftlig. (EN) Det straffrättsliga systemets syfte är att bestraffa, avskräcka och rehabilitera förövare. Syftet med sanktioner är i stort sett detsamma. Våra straffrättsliga system kan bestraffa, men det kan ifrågasättas om de verkligen kan avskräcka och rehabilitera. På samma sätt har sanktioner ofta begränsad effekt när det gäller att avskräcka och rehabilitera nationer som bryter mot internationell rätt och kränker mänskliga rättigheter.

Forskning baserad på effektiviteten hos över 100 exempel på ekonomiska sanktioner sedan första världskriget visar att sanktioner är effektivast om man eftersträvar en måttlig förändring, om stora mäktiga nationer eller grupper av nationer agerar mot en svagare nation, om målnationen verkligen är beroende av handel med dem som genomför sanktionerna, om sanktionerna genomförs snabbt samt om skadan för den som tillämpar dem är begränsad.

När EU tillämpar sanktioner bör de vara precisa och välriktade. Vi bör överväga åtgärder som frysning av ekonomiska tillgångar, transaktionsförbud, investeringsrestriktioner, handelsrestriktioner för vissa varor, reserestriktioner, diplomatiska begränsningar samt kulturella och idrottsliga restriktioner.

Det är mycket viktigt att EU ser över sin sanktionspolitik, inte bara för att man ska kunna uppnå de önskade förändringarna i felande nationer, utan också för att se till att man är trovärdig.

 
  
MPphoto
 
 

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet leker FN och påstår att man håller på att skapa de mänskliga rättigheternas välde runtom i världen. Man borde i stället se om sitt eget hus.

I Frankrike, Belgien, Tyskland och Österrike ställs tusentals invånare, inklusive akademiker, offentliga försvarare och folkvalda representanter inför rätta, döms, får sina liv ödelagda, sägs upp från sina anställningar och fängslas. De anklagas för rasism för att de kritiserar invandring, för främlingsfientlighet för att de försvarar legitima nationella preferenser, för revisionism för att de kritiserar de ”officiella” men föränderliga sanningarna i samtidshistorien och för homofobi för att de legitimt föredrar naturliga familjer, som är de enda som kan föra livet vidare.

Denna politiska och juridiska förföljelse drabbar till och med advokater. I Tyskland arresterades Sylvia Stolz på grund av att hon hade försvarat sin klients åsikter i rätten. I Frankrike nekade advokatsamfundet i Paris den pensionerade advokaten Eric Delcroix hedersmedlemskap i stället för att försvara honom, och därmed drog samfundet vanära över sig.

Domare som Estoup i Versailles, Schir i Lyon och Cotte i Paris tävlar om att få dessa godtyckliga lagar tillämpade i större utsträckning utan att ta någon hänsyn till de principer som går ut på att skydda friheten. Några av de ansvariga för den frihetsdödande lagstiftningen är till och med ledamöter av det här parlamentet. Det är främst mot dem vi ska rikta vår ilska.

 
  
MPphoto
 
 

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) EU baseras på värden som demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Att skydda och stå upp för dessa värden är kärnan i all EU:s politik.

Mänskliga rättigheter har integrerats i EU:s utrikespolitik. Ändå står EU alltför sällan enat, och unionen saknar förmåga att reagera snabbt och effektivt när de mänskliga rättigheterna kränks allvarligt.

Sanktioner är en del av människorättspolitiken men ändå tillämpas de inte rättvist. EU får inte blunda och göra undantag för stora länder som Ryssland och Kina, och därmed låta ekonomiska vinster väga tyngre än mänskliga rättigheter.

Vi måste noggrant överväga våra ekonomiska förbindelser med tredjeländer som vid upprepade tillfällen kränker mänskliga rättigheter. Vi måste bemöta detta med sanktioner och frysning av ytterligare förhandlingar.

Därför uppmanar jag verkligen kommissionen och rådet att reagera bestämt, enigt och starkt. Jag uppmanar också EU att tillämpa människorättspolitiken rättvist och att införa sanktioner för alla länder där det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. (FI) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden Hélène Flautre för ett balanserat och behjärtansvärt betänkande. Det är helt rätt att man fokuserar på utvärdering av EU:s sanktioner och forskning som en del av EU:s mer långtgående människorättspolitik. Så länge vi saknar information som baseras på storskalig forskning kommer debatten om sanktioners effektivitet eller ineffektivitet att förbli meningslös.

Sanktioner kan vara viktiga inom människorättspolitiken på två kompletterande sätt. Å ena sidan är de ett moraliskt budskap från den europeiska värdegemenskapen och, som sådant, en värdefull signal. Å andra sidan kan de avsevärt påverka utvecklingen i målstaten. Båda dessa aspekter har definitivt varit viktiga i de fall där man har uppnått varaktiga resultat, till exempel avskaffandet av apartheidpolitiken i Sydafrika.

Det är dock antagligen uppenbart att det inte räcker med bara sanktioner för att man ska kunna uppnå sådana resultat. Ett lands mänskliga rättigheter och politiska situation förändras nämligen hela tiden och därför krävs det samordning och omfattande användning av instrumenten inom människorättspolitiken. Parlamentet har därför betonat hur viktigt det är att ha en mer effektiv människorättspolitik.

För att undvika mänskliga katastrofer bör vi överväga mer fokuserade sanktioner som framför allt riktas mot ett lands ledare och de grupper som kränker de mänskliga rättigheterna. Vi bör i synnerhet vara återhållsamma med förlamande åtgärder som förstör små och medelstora företags möjlighet att växa.

Jag undrar själv vilka kriterier som bör gälla vid tillämpning av sanktioner. Det är beklagligt att man bakom utvärderingen av sanktioner alltför ofta kan ana en oro för sanktionernas lämplighet med hänsyn till unionens handelsintressen.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy