Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 4 september 2008 - Bryssel

5. Markskydd (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är debatten om den muntliga frågan till rådet från Miroslav Ouzký för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets framsteg i fråga om ramdirektivet om markskydd (O-0070/2008 - B6-0455/2008).

  Miroslav Ouzký, frågeställare. − (EN) Herr talman! Jag vill bara understryka att kommissionen i september 2006 antog ett förslag till ett ramdirektiv om markskydd i syfte att skydda mark i hela EU. Förslaget ledde till en mycket livlig och intressant diskussion i mitt utskott – utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet – och föredraganden Christina Gutiérrez-Cortines fick arbeta hårt för att hitta en kompromiss.

Europaparlamentet antog en ståndpunkt vid den första behandlingen den 14 november 2007. Det har därefter varit oklart när rådet kommer att kunna anta en gemensam ståndpunkt och när denna kommer att meddelas Europaparlamentet.

I början av juni ställde mitt utskott därför en muntlig fråga till rådet för att få veta mer om de framsteg som har gjorts. Mitt utskott skulle dessutom vilja veta när rådet enligt nuvarande planering kommer att kunna meddela Europaparlamentet sin gemensamma ståndpunkt om ramdirektivet om markskydd.

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr Ouzký! I Europeiska gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram konstateras att mark är en begränsad resurs som omfattas av miljöbetingade begränsningar. I programmet görs ett försök att i absoluta och entydiga termer fastställa en särskild strategi för markskydd med beaktande av de principer om subsidiaritet och regional mångfald som alla känner väl till.

I februari 2007 – och här går även jag tillbaka i tiden – höll rådet en rådgivande debatt om kommissionens meddelande om en temainriktad strategi och om förslaget till ett direktiv. I december 2007 granskade rådet förslag till en kompromiss om de direktiv som hade utarbetats av det portugisiska ordförandeskapet, som hade lagt ned ett enormt arbete på detta förslag, och i förslagen beaktades den ståndpunkt som Europaparlamentet hade uttryckt vid första behandlingen. Trots det portugisiska ordförandeskapets stora ansträngningar var det tyvärr inte möjligt att vid denna tidpunkt nå politisk enighet. Meningsskiljaktigheterna gällde olika saker. En del medlemsstater ifrågasatte om initiativet överhuvudtaget var giltigt, dvs. om det var nödvändigt att införa gemenskapsregler om markskydd. Andra ansåg att ett ramdirektiv skulle skapa större flexibilitet och framför allt göra att hänsyn togs till den nationella politik som länderna redan hade fört och som inte beaktades tillräckligt i det framlagda förslaget till direktiv. Sedan dess har flera medlemsstater haft tid att tänka efter och Frankrike vill ta upp denna debatt på nytt i rådet. Europaparlamentets åsikter kommer självklart att vara en viktig faktor i våra diskussioner och när vi väcker liv i den debatt som vi den här gången vill slutföra. Vi vet att ni var tvungna att hitta en balans mellan de som inte vill göra intrång i medlemsstaternas lagenliga befogenheter när det gäller markskydd och de som vill ha ett mer ambitiöst harmoniserat system med gemenskapsregler. Vi anser att parlamentets yttrande utgör en god grund för att utforma ett balanserat paket som vi alla kan arbeta med.

Idag lanseras därför initiativet på nytt, även om det är alltför tidigt att säga om det kommer att vara möjligt att nå enighet i rådet, och i så fall när och på vilka grunder. Det vore fel av mig att här ge några indikationer. Det enda jag kan lova er är att det franska ordförandeskapet kommer att göra sitt bästa – och här upprepar jag mig – men även ta hänsyn till den åsikt som har uttryckts av parlamentet, som har lyckats anta en egen balanserad ståndpunkt, en ståndpunkt som därför är oerhört värdefull i denna svåra diskussion. Vi är samtidigt realistiska eftersom detta – som vi alla såg i samband med de tidigare diskussionerna – är en mycket känslig fråga, och även i ett bästa scenario kan en andra behandling under alla omständigheter inte äga rum förrän efter valet till Europaparlamentet nästa år. Vi har därför ingen brådska utan kommer att ta den tid vi behöver för att nå största möjliga samförstånd i en fråga som tidigare har visat sig vara ytterst komplicerad.

  Cristina Gutiérrez-Cortines, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag riktar mig särskilt till ministern eftersom jag tror att hennes intellektuella kapacitet gör att hon kommer att förstå att det här är en helt ny fråga.

Kommissionen lade i vanlig ordning fram ett bindande och i någon mån reduktionistiskt direktiv. Här i parlamentet insåg vi emellertid att det krävs ett allsidigt och teoretiskt grundat angreppssätt för att ta sig an ett så komplicerat system som marken. Skälet är att marken påverkar koldioxidfångst, är grunden för mänskligt liv och påverkar det produktiva systemet, jordbruk, naturkatastrofer och byggandet av infrastruktur. Marken påverkar kort sagt allt och vi insåg att det i 27 länder med mycket lång erfarenhet av lagstiftning i många fall inte skulle vara möjligt att tillämpa ett direktiv som bygger på förenklade kriterier och ett omfattande kommittéförfarande. För första gången i parlamentets historia utarbetade vi därför ett direktiv som var öppet, flexibelt, baserat på systematiska kriterier för självorganisation och inriktat på en ny utveckling av artikel 249 i fördraget, där det fastställs att medlemsstaterna måste ha samma mål och även måste uppnå dessa mål, men att de har handlingsfrihet när det gäller genomförandet.

I direktivet respekteras varje lands nuvarande lagstiftning, nuvarande register och byråkrati. Länderna behöver inte göra något om de kan visa att direktivets mål har uppnåtts. Många av dessa länder har redan till fullo uppnått alla dessa mål. Många medlemsstater har emellertid inte förstått detta samspel mellan frihet och komplexitet, att det går att ha ordning inom ramen för ett öppet system och att öppna och flexibla system kan existera parallellt med självorganisation. I stället har de valt att vända ryggen åt denna lagstiftning som påverkar livet och jorden.

Jag förstår inte hur regeringar som är oroade över klimatförändringarna kan gå emot ett direktiv som angriper problemen när det gäller marken, jorden och klimatförändringarna och som uppmuntrar katastrofförebyggande åtgärder, stöder återplantering av skog, jordbruk och produktivitet, och respekterar alla tidigare avtal.

Jag upprepar att vi måste inse vad frihet innebär, eftersom många inte vet hur man handskas med den.

  Inés Ayala Sender, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla viktiga naturresurser och levnadsförhållanden, t.ex. vatten, luft och växt- och djurlivets arter och livsmiljöer omfattas av särskild gemenskapslagstiftning. För mark, som precis som ministern just påpekade är en icke förnybar och knapp resurs, finns däremot inget skydd.

Denna försummelse måste därför omgående rättas till eftersom den drabbar oss alla, inte minst i tider av livsmedelslarm och debatter om grundläggande ekonomiska alternativ och energialternativ som i grund och botten utgår från marken.

Genom att täppa till denna lucka i gemenskapslagstiftningen skulle vi lyfta fram de åtgärder som vi förordar i kampen mot klimatförändringarna, t.ex. åtgärder mot erosion och ökenspridning, för att inte tala om det allvarliga problemet med förorenad mark och inkapsling av sådan mark på grund av en snabb och ohållbar utveckling, som inte bara är roten till den nuvarande ekonomiska krisen, utan även slukar en sådan grundläggande resurs som marken.

Att inkludera denna fråga i det europeiska lagstiftningssystemet skulle dessutom vara en sporre att förbättra vad som sker i lagstiftningsprocessen, genom att den placeras inom en sammanhängande struktur baserad på reglering och eventuellt på europeisk finansiering som vi även skulle kunna koppla till de resurser som har avsatts för kampen mot klimatförändringarna.

Vi får inte glömma att de risker som hotar denna begränsade och icke förnybara resurs i större eller mindre utsträckning påverkar hela det territorium som tillhör EU:s medlemsstater och även har betydande gränsöverskridande effekter.

Som min kollega nyss påpekade finns det medlemsstater som inte är särskilt villiga att standardisera markskyddet på europeisk nivå. De bör hålla i minnet att vad parlamentet tidigare antog är inte bara ett flexibelt, anpassningsbart och ambitiöst rättligt instrument, utan också ett som inte är alltför normativt. Det är ett instrument som kan bidra till att göra kampen mot klimatförändringarna mer kraftfull och effektiv.

Mark har också en mycket viktig funktion som råvaru- och kolreserv, för att inte tala om de förslag om kollagring som för närvarande debatteras eller de effekter som man kan förutse i lagstiftningen när det gäller knappa vattenresurser.

Förslaget till direktiv har blockerats i rådet sedan november 2007. Detta är oacceptabelt. Nästan ett år har gått sedan parlamentet avgav sitt yttrande och jag anser därför att vi måste göra allt för att rätta till denna situation.

Då skulle medlemsstaterna få en särskild förordning om markskydd, som inte bara skulle ha som mål att skydda miljön utan även att bekämpa klimatförändringarna och den avskogning och ökenspridning som äger rum. Det skulle också skapa nya områden för forskning, innovation och tekniktillämpning, leda till nya arbetstillfällen och sociala möjligheter och framför allt förbättra livskvaliteten för EU:s medborgare.

Till sist vill jag uppmuntra ordförandeskapet i rådet att fortsätta sina ansträngningar för att få detta viktiga direktiv antaget. Låt er inte nedslås, fru Kosciusko-Morizet. Vi vet alla att det har skett uppmuntrande förändringar av ståndpunkterna i rådet och ni ska veta att vi inte tänker tillåta att detta direktiv töms på sitt innehåll.

Fru Kosciusko-Morizet! Er president visar ofta stort mod och stor ambition när det gäller vissa viktiga frågor och utmaningar. Markskyddet måste vara en av dem.

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! En av de saker som rådets tjänstgörande ordförande tog upp i sitt tal var att detta är en mycket känslig fråga. Jag instämmer helt i detta och vill gå ett steg längre: jag tror att jag är den första talaren som klart och tydligt säger att han inte förstår varför det här direktivet behövs. Jag förstår inte varför EU måste ha ännu ett direktiv. Och varför tycker jag så?

För det första har vi redan många direktiv som handlar om mark och som påverkar markförhållanden och markmiljö. Ta bara vattendirektivet, grundvattendirektivet, nitratdirektivet och de 18 direktiven som handlar om tvärvillkor. Alla påverkar de markförhållandena. I Europa – och detta gäller även i Frankrike och på alla andra håll – dignar vi under bördan av alltför många administrativa bestämmelser. En vanlig jordbrukare får ägna mer tid åt att fylla i blanketter om än det ena och än det andra än åt sina normala sysslor på gården. Att till detta lägga ännu ett direktiv skulle vara för mycket av det goda.

Vi bör för det första vänta och se vad resultatet blir av de direktiv som vi redan har: om det inte räcker med dem och om de inte bidrar tillräckligt till att återställa goda markförhållanden. Grundvattendirektivet träder i kraft först 2009 och det är därför fullständigt onödigt att införa ett nytt direktiv innan dess. Kommissionen har tagit fram ett förslag och gjort en kalkyl över vad nyttan kommer att bli. Däremot såg jag ingenstans i kalkylen vad den administrativa bördan av att genomföra allt detta blir för dem som berörs. Jag säger det igen: för mycket tid slösas bort på administrativa uppgifter, på att fylla i blanketter, på möten och jag vet inte allt.

Vad kan göras i det här skedet? Kommissionen kan spela en mycket viktig roll i utbytet av erfarenheter. Vissa länder har redan kommit mycket långt när det gäller att återställa goda markförhållanden, medan andra inte har det. Länder som har gjort det har gjort det utan någon hjälp från EU. Varför inte använda dessa goda exempel för de länder som fortfarande har problem?

Låt mig än en gång säga att jag tycker att vi i nuläget har för mycket byråkrati och att Europa och EU överhuvudtaget definitivt inte kommer att blir populärare bland medborgarna om man travar den ena förordningen på den andra och sedan säger åt dem att ”gilla läget”. Nej, låt oss minska byråkratin så mycket som möjligt och följa de medlemsstater som kan vara ett föredöme för de andra länderna.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Miroslav Ouzký för hans fråga, eftersom även jag är oroad över hur lång tid det har tagit att slutföra lagstiftningsarbetet när det gäller markskydd. Livsmedelskrisen blir alltmer kännbar och världens befolkning växer samtidigt som mindre och mindre mark används för jordbruk och möjligheterna att intensifiera jordbruksproduktionen börjar ta slut. Mot bakgrund av det rådande läget är ett förnuftigt markskydd särskilt nödvändigt.

Det allra bästa sättet att skydda marken är att bedriva ett sunt jordbruk. Mark som inte brukas försämras snabbt. Vi vet alla att en stor del av jordbruksmarken inte odlas och håller på att försämras. Detta borde vi ändra på. EU:s jordbrukspolitik bör göra det lönsamt att odla jordbruksmark och lagstiftningen bör uppmuntra odling av mark. Det är de tankar som jag vill dela med er i denna debatt.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Rådets företrädare sa att det finns betydande motsättningar i rådet i denna fråga och det finns det i Europaparlamentet också.

Bakgrunden till motsättningarna är följande. Allt beror på hur vi definierar mark. Är den en bördighetens guldgruva, vars syfte är att vara en näringskälla för våra grödor och att utgöra grunden för liv i ett ekologiskt hållbart jordbrukssystem, och som binder stora mängder koldioxid? Eller är den bara ett ämne som bidrar till växternas utveckling i ett agroindustriellt produktionssystem som baseras på användning av olja, kemisk och genetisk teknik och som har en oerhört farlig klimatpåverkan? Det är de två trender som existerar även inom EU. Sedan har vi också den avställda mark som inte längre ingår i jordbruksproduktionen.

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antog ett yttrande som ledde till en del kontroverser, eftersom den utsedda föredraganden ville förkasta ett direktiv. Majoriteten i utskottet avgav därefter ett yttrande som var förenligt med en klok markförvaltning och detta har anammats i betänkandet. Ur ett jordbruksperspektiv vore det oerhört positivt om detta direktiv antogs.

Jag kan varken förstå eller stödja motståndet från traditionella lantbrukarförbund. Som jag ser det skjuter de sig själva i foten, eftersom jordbruket under historiens gång har format vårt kulturlandskap och nu har förutsättningar att bevara det.

Jag kan inte hålla med om att det skulle leda till för mycket byråkrati. Herr Mulder! Ni sa att detta redan håller på att hända i vissa länder, bl.a. Tyskland. Vi vill inte ha för mycket byråkrati. Varför skulle de exempel som ni tog upp inte kunna införlivas i ett ramdirektiv tillsammans med en tydlig subsidiaritetsprincip som tar hänsyn till regionala, kulturella, sociala och klimatrelaterade villkor, så att beslut kan fattas på gräsrotsnivå om vad som är nödvändigt och vad som inte är det?

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Vi vet att det här är en mycket känslig fråga, eftersom skyddet av marken – en knapp och icke förnybar resurs – är livsviktigt med tanke på att jordbruket och skyddet av den biologiska mångfalden är beroende av den och därför att den utgör en plattform för mänsklig verksamhet, inte bara för städer och infrastruktur, utan också för naturen och landsbygden. Att skydda marken är därför avgörande för att bevara vårt arv, våra naturresurser, kvaliteten på yt- och grundvatten, hälsa och mänskligt liv.

Mark utgör ett mycket dynamiskt system med funktioner som är grundförutsättningar för mänsklig verksamhet och för ekosystemens fortlevnad, och markskydd är därför ett kollektivt måste för vårt gemensamma liv och för att värna framtida generationer. Det innebär att det inte får vara underställt konkurrensregler. Mark missbrukas emellertid också på många sätt, genom fastighetsspekulationer, markförstöring och markföroreningar, bl.a. i gränsområden, och det behövs därför ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna och gemensamma mål fastställda i enlighet med subsidiaritetsprincipen och jordens sociala funktion.

Flera av gemenskapens politikområden får konsekvenser för marken och kan hota markskyddet. Därför måste vi titta närmare på risker och olika markplaner för att komma fram till lämpliga åtgärder för att skydda marken. Ett mycket viktigt bidrag vore att ändra den gemensamma jordbrukspolitiken för att ge ökat stöd till familjebaserade jordbruk och små och medelstora jordbruksföretag.

Det är i detta sammanhang som vi måste få veta rådets ståndpunkt och även följa upp hur den utvecklas.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). - (FR) Herr talman! Min första reaktion på den diskussion som har förts om förslaget till ett ramdirektiv var att fråga mig om vi verkligen behöver en sådan text och om en sådan lösning verkligen är lämplig. Vi har redan en massa bestämmelser om markskydd, avfall, bekämpningsmedel, skydd av den naturliga miljön, grundvatten osv. Om vi ser till målet om "bättre lagstiftning", som vi i parlamentet länge har arbetat för, inser jag att det är viktigt att det inte verkar som om vi än en gång bara matar in saker i kommissionskvarnen och staplar den ena bestämmelsen på den andra. Jag tänkte också på våra lokala företrädare och på de styrande inom kommunerna som får ännu mer på sitt bord i och med detta ramdirektiv.

Det finns emellertid också en annan verklighet. Faktum är att människan har misslyckats totalt med att behandla marken med respekt och att man systematiskt har satsat på intensiva produktionsmetoder som har utarmat jorden och har haft en stadsplanering som har lett till markförstöring. Jag anser att Christina Gutiérrez, som jag menar har gjort en utomordentlig insats, har lagt fram mycket acceptabla förslag i ett försök att få de olika sidorna att närma sig varandra – för vi ser ju att det verkligen finns mycket tydliga motsättningar i parlamentet, precis som i rådet – och att hon genom att lyssna på parlamentet äntligen har lyckats lägga fram förslag som verkar ligga så nära ett samförstånd som man kan komma. Hon har lagt fram en rad väl avvägda ståndpunkter som respekterar subsidiaritetsprincipen, framför allt när det gäller vilka metoder medlemsstaterna väljer för att tillämpa markbestämmelserna i praktiken. Hon har undvikit att öka den administrativa bördan genom att uppmana oss att sona de gamla misstag som vi har gjort oss skyldiga till genom vårt agerande inom jordbruket, industrin och i städerna, där vi fram till nu inte har respekterat marken.

Jag vill nu vända mig till rådet. När rådets ordförande säger att det inte är någon brådska så betyder det att de kommer att lägga denna fråga på is. De kommer att lägga den på is trots att med tanke på skillnaderna mellan medlemsstaterna faktiskt finns ett konkret behov av att inta en ståndpunkt som med respekt för subsidiaritetsprincipen ändå klart och tydligt har som mål att bevara och skydda vår mark.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman! Som ministern konstaterade är detta en känslig och mycket komplicerad fråga där det som vi har sett inte är lätt att nå samförstånd mellan 27 medlemsstater eller ens i detta parlament. Som min kollega Inés Ayala påpekade är mark en icke förnybar resurs som har en koppling till naturkatastrofer och jordbruksproduktion och som omfattar så delikata och svåra frågor som markanvändning, utveckling och naturskydd.

Många intressen står på spel och många parlamentsledamöter ifrågasätter om direktivet behövs. Andra ifrågasätter dess flexibilitet. Ett mycket strikt regelverk är inte alltid det bästa sättet att uppnå de mål som eftersträvas med tanke på att situationen skiljer sig åt. Enligt min uppfattning är direktivet viktigt och nödvändigt för att bevara balansen i ekosystemen.

  Neil Parish (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Får jag säga till den tjänstgörande ordföranden att det är mycket snällt av henne att rulla ut bollen på planen, men ändå föreslå att hon tar tillbaka den och lägger ner den i lådan? Som jag ser det behöver vi nämligen inte detta direktiv. Jag anser att det tidigare rådet hade helt rätt när de sa att de inte ville ha det. Jag instämmer till stor del i vad Jan Mulder sa om att vi redan har nitratdirektivet och grundvattendirektivet. Allt detta börjar få effekt på marken och ser till att vi sanerar våra marker i hela EU.

Jag håller med Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf om att det är jordbrukarna som förvaltar marken och att marken är mycket viktig för allt som vi odlar, men behöver vi verkligen ett markdirektiv? Problemet med detta markdirektiv är att det har varit alldeles för allomfattande. Vi försöker ta itu med industrimark och industriella föroreningar, vi talar om stadsutveckling och sedan om jordsbruksmark.

Det är bara dumheter att föra in lagstiftning i detta skede. Jag tror att ett av våra problem inom EU – även om jag tror att vi gör det med de allra bästa avsikter – är att om vi måste göra något så börjar vi genast lagstifta. Det är inte rätt. Jag menar att vi måste stanna upp en stund och fundera. Jag anser att rådet hade rätt. Jag anser att det inte är dags att ta upp denna fråga på nytt. Jag föreslår att den skickas tillbaka till en ny kommission och det nya rådet under parlamentets nästa sammanträdesperiod. De kan se över det igen för att se vad som händer.

Jag vill uppmuntra medlemsstater som inte har någon kontroll över användningen av industrimark och föroreningar från industrin att inrätta sådana kontroller på nationell nivå. Vi ska inte lägga oss i detta på europeisk nivå, för jag tror inte att det behövs. Jag anser att vi måste se till att vi inte får den mängd byråkrati som vi är på väg att få. Människor har fått nog av byråkrati. Jag säger därför följande till rådets tjänstgörande ordförande: Rulla inte ut bollen, utan ta tillbaka den igen.

  Glenis Willmott (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill först och främst påminna mina kolleger och det franska ordförandeskapet om att ett stort antal parlamentsledamöter – i själva verket 295 stycken – röstade emot detta direktiv vid parlamentets första behandling den 14 november 2007.

Det råder ingen tvekan om att det finns en allvarlig oro över det föreslagna direktivets kostnader, inte minst när det gäller avsnitten om förorenad mark och nationella register.

Subsidiaritet är själva kärnfrågan i detta sammanhang, eftersom mark har begränsade gränsöverskridande effekter till skillnad från luft och vatten som ju är rörliga. Det föreslagna direktivet skulle tvinga alltför många medlemsstater som redan har effektiva nationella åtgärder att avveckla dem eftersom de skulle vara oförenliga med direktivet.

Poängen är inte att vi inte behöver EU-åtgärder för markskydd – den temainriktade strategin innehåller tvärtom många bra förslag – utan att varje ny EU-strategi om markskydd måste ge ett mervärde och komplettera, i stället för att ersätta, medlemsstaternas befintliga nationella åtgärder.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Markskydd är oerhört viktigt för att skapa en hälsosam jordbruksmiljö för framtida generationer. Jag skriver under på allt som hittills har sagts om detta. Inget av argumenten innebär dock att markskydd bör vara en uppgift för EU. Alla problem som finns i Europa är inte nödvändigtvis EU:s problem. Mark är en lokal fråga. Markföroreningar har i regel inga gränsöverskridande effekter, så det finns ingen anledning att markskydd ska vara en uppgift för EU. Det har inte heller något europeiskt mervärde. Många av de europeiska länderna har redan mycket väl fungerande markskyddsbestämmelser och det finns ingen som helst anledning att införa europeiska bestämmelser för dem som inte har det. Eller anser ni, herr kommissionsledamot, på fullt allvar att så snart medlemsstaterna inte agerar själva inom sina behörighetsområden så måste kommissionen ingripa? Det vore absurt.

På grund av subsidiariteten är markskydd en uppgift för medlemsstaterna och de är fullt kapabla att hantera den. Det var därför rådet – däribland ert eget land, fru statssekreterare – preliminärt stoppade detta initiativ. Jag hoppas verkligen att Frankrike håller fast vid sin ståndpunkt. Jag tvivlar inte på att det kunde vara meningsfullt att utarbeta en europeisk markskyddsstrategi och jag skulle heller inte ha något emot att Europa ger ekonomiskt stöd varhelst ett optimalt markskydd ännu inte har uppnåtts. Jag är däremot starkt emot att vi ska påtvingas en harmoniserad markskyddslagstiftning som finansieras av gemenskapen enbart därför att vissa länder saknar lagstiftning om markskydd. Det är inte detta EU ska vara till för. Det vore ett stycke fullständigt onödig byråkrati av det slag som får medborgarna att ta betäckning och sedan visa sina åsikter i val och folkomröstningar. Det måste stoppas.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Hur rätt Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf än har när han säger att jordbrukarna skyddar marken, så har det verkligen skett mycket stora förluster när det gäller markens renhet de senaste decennierna till följd av det intensiva jordbruket och den stora användningen av gödningsmedel och kemikalier. Detta gällde tidigare såväl de gamla som de nya medlemsstaterna. De senaste tjugo åren har de nya medlemsstaterna egentligen inte haft pengar till gödningsmedel och kemikalier, och därför används t.ex. fyra gånger mindre gödningsmedel per hektar i Ungern än i Nederländerna. Den verkliga lösningen på problemet är därför en sak för jordbruket, nämligen att vi i framtiden måste använda metoder som skyddar biosfären och marken och som minskar belastningen på marken. Det innebär att det behövs helt nya metoder och tillvägagångssätt för att skydda marken, eftersom detta ligger i alla europeiska jordbrukares intresse. Det finns enormt mycket i detta system som är oförnuftigt, t.ex. att grödor inte planteras efter skörd och att energi går förlorad. Om komposterbara grödor planteras kan t.ex. belastningen till följd av gödningsmedel minskas. Tack för uppmärksamheten.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Fru talman, kommissionsledamot, ordförande för rådet! Vi är alla överens om detta och vill att marken ska skyddas. Det är marken som försörjer befolkningen, och vi vill att den ska fortsätta förse oss med mat, särskilt hälsosam mat. Vi är alla överens om att marken är miljön och vi vill skydda den, men jag befarar att vi håller på att förstöra den.

I markskyddsdirektivet görs en klar distinktion mellan föroreningar från jordbruket och föroreningar från industrin. När det gäller föroreningar från jordbruket görs många ansträngningar under den gemensamma jordbrukspolitiken, och inom ramen för hälsokontrollen av denna. Vi har också fått en rapport nyligen om en betydande minskning av användningen av jordbrukskemikalier. Alla dessa insatser görs inom jordbruket.

Det största bekymret är dock vad som görs åt industriföroreningarna. Vi i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är oroade över de konsekvenser de ökade markföroreningarna har på vår jordbruksproduktion och på miljön.

Dessa föroreningar påverkar mark och vatten och det är därför tillrådligt att anta gränsvärden innan vi når en punkt utan återvändo. Därför vill jag med eftertryck begära att luftföroreningarna ska kontrolleras mycket ofta, något vi händelsevis gör grundligt, och även att markföroreningarna ska kontrolleras. Detta är något vi måste göra särskilt i högindustrialiserade områden.

Jag litar på att det franska ordförandeskapet kommer att ta hänsyn till medlemsstaternas ståndpunkter och finna lösningar på denna fråga som är acceptabla för alla.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Ett år har gått sedan vi i första behandlingen antog vår ståndpunkt angående markskyddsdirektivet. Rådet har emellertid ännu inte lyckats fatta ett beslut. Ett fåtal medlemsstater fortsätter att agera som en blockerande minoritet. Det finns nu hopp om att kunna uppnå en kompromiss under det franska ordförandeskapet. Frankrikes företrädares presentation antydde att ett sådant hopp existerar.

Vi har hört mycket kritik mot projektet med påståenden om att det kommer att öka byråkratin eller duplicera nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Jag anser att det är tvärtom. Ett sådant direktiv är nödvändigt då det kommer att leda till en sammanslagning av lagstiftningen på detta område, och det kommer att sammanföra alla de ansträngningar som har gjorts på gemenskapsnivå för att skydda marken. Det är nödvändigt med åtgärder på gemenskapsnivå, som tillägg till lokala och regionala insatser, om vi vill stoppa markförstörelsen. Marken är en gemensam tillgång för alla. Gemensamma principer och mål måste därför upprättas och relevanta åtgärder vidtas. Det är viktigt för alla unionens medborgare att bli medvetna om den viktiga roll marken spelar i ekosystemet och i våra dagliga liv, liksom i ekonomin.

Tyvärr kan man fortfarande hitta farliga ämnen i marken hos många medlemsstater. Jag tänker på markdeponier och kemiska vapen som lämnats av den sovjetiska armén som befann sig där i det förflutna. Vissa länder kan inte ta itu med dessa problem på egen hand. Det är därför nödvändigt med lämpliga stimulanser och hjälp till medlemsstater för att bistå dessa länder i bortskaffandet av sådant material. Det är bråttom med relevanta insatser som kan göra förstört land brukbart igen och som kan begränsa markförstörelsen och se till att marken nyttjas på ett hållbart sätt. Allt detta skulle betyda ett steg i rätt riktning när det gäller skydd av naturmiljöer och skydd av marken som är en så värdefull naturresurs. I detta avseende skulle direktivet vara till stor hjälp för oss. Lagstiftningsarbetet bör därför fortsätta. Dessutom bör oberoende experter konsulteras och vi bör ta hänsyn till deras åsikter.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag talade med en jordbrukare i morse, en jordbrukare som tyvärr sitter och tittar på genomdränkta fält eftersom vi på Irland och i andra delar av norra Europa verkligen har riktigt dåliga skördar. Jag tycker att vi ska tänka på dem denna förmiddag. Denna unga jordbrukare, och hon är van, har läst markskyddsdirektivet och är verkligen orolig för att sådana som hon som bearbetar jorden minimalt och behandlar marken på rätt sätt, ska straffas genom detta direktiv, speciellt vid ogynnsamma väderförhållanden. Hon vet vad hon talar om. Jag anser inte att vi behöver ett direktiv för att få goda jordar. Vi behöver medlemsstater som tar ansvar och mest av allt behöver vi bra jordbruksråd som backas upp med bra forskning i varje land om vad som är bäst för marken.

Jag tror att ett av de stora problem vi står inför, och på Irland gör vi det sannerligen, är en mycket dålig planering, vilket har skapat enorma översvämningsproblem med de svårigheter detta leder till. Låt oss överlåta det till medlemsstaterna. Låt oss ge dem ledning men inte ännu ett direktiv att lägga till de 18 som jordbrukarna redan har att rätta sig efter.

  James Nicholson (PPE-DE). - (EN) Jag skulle vilja uppmana kommissionen och rådet att ta all den tid på sig som krävs för detta direktiv. För min del kan de faktiskt ta bort det för alltid. Enligt min åsikt varken behöver eller kräver vi detta direktiv.

Jordbrukarna tyngs redan tillräckligt av byråkratiskt krångel och de ser att allt detta kommer ifrån Bryssel. Detta kan mycket väl bli droppen som får bägaren att rinna över.

Det är sant att marken är mycket viktig och måste skyddas, men jag har ännu aldrig träffat en jordbrukare som inte vill skydda jorden på sin mark, deras framtid hänger på den. Behoven i olika delar av Europa är mycket olika. Jorden kräver olika stöd från norr till söder, från öster till väster.

Detta är en känslig fråga. Var vänliga och ta bort och begrav detta direktiv. Som Jan Mulder sa, vi har redan tillräckligt med direktiv. Intentionen må vara god men vi behöver inte denna goda intention.

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen borde agera inom ramen för sina befogenheter i de områden där den verkligen kan skapa ett europeiskt mervärde genom sina bestämmelser. I detta specifika fall ser jag inte att något mervärde skapas. Det jag ser är att vissa länder inte tar sitt ansvar på hemmaplan på allvar, eller åtminstone inte har gjort det hittills, eller helt enkelt tror att de kan komma åt europeiska pengar på detta sätt. Jag kan inte se något mervärde alls. Det jag däremot ser är högre kostnader och mer byråkratiskt krångel, speciellt för de länder som har uppfyllt sina åtaganden på hemmaplan och vidtagit tillräckliga markskyddsåtgärder.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Markskydd behövs naturligtvis, men vad som inte behövs är ytterligare ett EU-direktiv. Som Jan Mulder sa har vi redan ett överflöd av direktiv och mängder av bestämmelser om tvärvillkor. Detta är en medlemsstatsfråga. Vilket land kommer att låta dess mark erodera bort och förstöras? Vilken jordbrukare behöver egentligen Bryssel för att säga till honom att han inte ska låta hans tillgångar förstöras? Det är skrattretande. Mer av Bryssels förmynderi kommer bara att öka den redan oacceptabla administrativa bördan för jordbrukarna, vars tid att sköta om sin mark hela tiden minskar genom den tid det tar att fylla i fåniga blanketter. Parlamentet och kommissionen borde bryta denna sedvana och glömma bort det hela.

  Robert Sturdy (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag skriver helt under på vad mina kolleger i denna iögonfallande process har sagt.

Om kommissionen skulle vilja komma och se på mitt lantbruk så har det brukats sedan mer än 3000 år före Kristi födelse och fortsätter att brukas. Jorden är bland de allra bördigaste. I år har vi faktiskt producerat fyra och ett halvt ton vete per acre, vilket är över tio ton vete per hektar, om vi kan skörda det förstås.

Vi ser efter och sköter marken. Lämna frågan till de människor som kan den. Kom inte med ännu mer byråkrati från Bryssel, för allt ni gör är att ge alla här ett dåligt rykte, och vi gör en del bra arbete. Fortsätt utföra det bra arbetet men lämna det här till medlemsstaterna.

  Nathalie Kosciusko-Morizet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först säga att jag inte vill ha mer osäkerhet på denna punkt. Ordförandeskapet är mycket motiverat av detta direktiv och är övertygat om behovet av ett sådant direktiv i denna fråga. Jag skulle också vilja upprepa att denna ståndpunkt är en fast ståndpunkt, den kommer inte från det nuvarande ordförandeskapet, och jag kan inte acceptera vissa insinuationer som har gjorts i detta avseende. I december 2007, när den första debatten hölls i rådet, motsatte sig vissa medlemsstater formellt principen om ett direktiv, och detta upprepas i dagens diskussion. Andra medlemsstater var redan i gång med att ta fram en nationell politik på detta område och var av den åsikten att även om ett direktiv var en god idé, respekterades inte subsidiaritetsprincipen på lämpligt sätt genom det förslag som lades fram. Tillräcklig hänsyn togs inte heller till de ansträngningar som redan hade gjorts, inklusive frågor av högteknologisk karaktär. Då hörde Frankrike till denna grupp av medlemsstater. I dag, när vi innehar ordförandeskapet och än en gång är trogna denna ståndpunkt, är vi mycket motiverade och angelägna om att finna överenskommelser om ett direktiv om markskydd. Vi har alla sett i dag att det finns skarpa meningsskiljaktigheter och att dessa speglar ganska väl vad som har skett i rådet. Vi strävar efter att nå en överenskommelse som vi hoppas kan bli framgångsrik under det nuvarande franska ordförandeskapet. Men som vi alla kan se kommer detta att bli långt ifrån enkelt.

  Stavros Dimas, kommissionsledamot. − (EN) Herr talman! Tack för tillfället att bidra till denna debatt som har uppstått genom parlamentets muntliga fråga till rådet. Låt mig slå fast att kommissionen upprepar sitt åtagande för att söka uppnå en överenskommelse om markskyddsdirektivet och kommer att göra sitt yttersta för att nå det målet.

Kommissionen lade sitt förslag utifrån parlamentets och rådets resolutioner som efterlyste ett omfattande arbete med markskyddet. Jag minns mycket tydligt, Hartmut Nassauer, att jag på senvåren 2006 fick en skrivelse från den tyska regeringen där majoriteten, om det inte var alla, av de tyska delstaterna begärde ett markdirektiv. Vi välkomnar parlamentets starka stöd för ett markdirektiv, trots att det inför ändringsförslag i kommissionens förslag. Jag hoppas att vi kan nå tillräcklig nivå av komplexitet som Cristina Gutiérrez-Cortines sa.

Vi beklagar att rådet inte lyckades nå en politisk överenskommelse i december, trots det portugisiska ordförandeskapets enorma arbete, stödet från 22 medlemsstater och kommissionens flexibilitet. Jag vill betona att medan detta politiska dödläge består fortsätter markförstörelsen, vilket klargjordes mycket tydligt av det vetenskapliga samfundet, vid till exempel den högnivåkonferens om mark och klimatförändring som kommissionen arrangerade nyligen.

Jag välkomnar därför Frankrikes åtagande för att återuppta arbetet och ser fram emot att arbeta konstruktivt tillsammans med Frankrike och övriga medlemsstater för att se till att vi når en politisk överenskommelse i rådet och säkerställer en hög grad av markskydd så snart som möjligt.

Kommissionen måste emellertid se till att sluttexten kan genomföras och att den utgör ett mervärde jämfört med nuvarande markskyddsnivåer. Jag försäkrar er att jag fortfarande är engagerad i denna uppgift.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

TALMAN: HANS-GERT PÖTTERING
Talman