Debatter

Onsdagen den 24 september 2008 - Bryssel

9. Högtidligt möte – Ekumeniske patriarken Bartholomeus I

  Talmannen. − Ers helighet, patriark Bartholomeus! Det är en stor ära att få välkomna er till detta högtidliga möte i Europaparlamentet under Europeiska året för interkulturell dialog 2008. Den förste gäst som talade inför Europaparlamentet under Europeiska året för interkulturell dialog var stormuftin av Damaskus i januari. Han är från Syrien och framförde ett budskap om det fredliga islam i sitt tal.

Ni företräder den kristna tron, och chefsrabbin Jonathan Sacks kommer att tala till Europaparlamentet i Strasbourg i november som företrädare för den judiska tron.

Utövare av dessa tre trosläror – kristendom, judendom och islam – har levt sida vid sida i århundraden. Denna samexistens har tyvärr inte alltid varit fredlig. Än i dag finns områden i Mellanöstern och på andra håll som har präglats av spänningarna mellan dessa samfund.

Vi i Europaparlamentet stöder alla ansträngningar för att främja en fredlig samexistens mellan religioner och kulturer i Mellanöstern och på andra platser i världen. I Mellanöstern finns också exempel på religiös tolerans och harmoniska relationer mellan utövare av olika trosläror. När jag besökte Syrien nyligen fick jag tillfälle att träffa de andliga ledarna för de olika trossamfunden, och de försäkrade mig att det i deras länder finns goda relationer som grund för dialogen mellan religioner och kulturer.

Europeiska unionen är en gemenskap som bygger på värderingar, och en av våra mest grundläggande värderingar är varje individs inneboende värdighet. I detta hänseende är religionsfriheten central för den mänskliga värdigheten, och sträcker sig långt bortom statliga myndigheters befogenheter. Separationen mellan kyrka och stat, som vi värdesätter så högt, är en garanti för att de religiösa samfunden ska vara fria att hantera sina egna interna angelägenheter och yttre förbindelser. Dessa principer bekräftas i Lissabonfördraget, vars ikraftträdande vi arbetar för att säkra.

Det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, vars säte ligger i Phanar i Istanbul, grundades på 300-talet och är ett viktigt andligt centrum för 300 miljoner ortodoxa kristna världen över. Phanar betyder ”fyr” och ni, ers helighet, har alltid varit en ledstjärna för försoning och fred för de troende i den ortodoxa världen och i världen utanför.

Den senaste EU-utvidgningen har fört in länder med ortodoxa majoriteter, som Cypern, Bulgarien och Rumänien, i EU, medan Grekland varit medlem sedan 1981. Den avlidne påven Johannes Paulus II, som talade till Europaparlamentet 1988, använde följande metafor för att beskriva detta: han sa att sedan Europa hade övervunnit sin delning andades det med båda sina lungor igen. Vi skulle återigen kunna använda denna liknelse i dag för att beskriva det utvidgade EU:s rikedom, som vuxit fram ur de olika perspektiv som den västliga och den östliga kristendomen ger.

Vi tackar er för ert besök. Ni är en av de mycket få personer som har talat till Europaparlamentet två gånger. Ni besökte oss 1994, och nu förärar ni oss med ytterligare ett anförande inom ramen för Europeiska året för interkulturell dialog. Vi ser fram emot att få lyssna på ert anförande.

Jag lämnar er nu ordet här i Europaparlamentet. Tack.

(Applåder)

  Hans helighet, ekumeniska patriarken Bartholomeus I. − (EN) Ers excellens, herr talman för Europaparlamentet, era excellenser, ärade ledamöter av Europaparlamentet, ärade gäster och vänner! Till att börja med vill jag framföra hälsningar från det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, som under många, många århundraden haft sitt säte i vad som i dag är Istanbul – hälsningar som är fyllda av högaktning och respekt. Jag vill framför allt tacka en gammal vän, Hans excellens Hans-Gert Pöttering, Europaparlamentets talman. Jag vill även framföra min djupaste uppskattning för den utomordentliga äran att få tala till Europaparlamentet en andra gång (som talmannen redan nämnt), särskilt vid detta tillfälle då vi firar Europeiska året för interkulturell dialog.

Som en rent andlig institution innehar vårt ekumeniska patriarkat ett verkligt globalt apostlaämbete med målet att höja och utöka människofamiljens medvetenhet – att skapa förståelse för att vi alla lever under samma tak. Detta är i sin mest grundläggande innebörd betydelsen av ordet ”ekumenisk” – eftersom ”oikoumene” är den bebodda världen – världen som ett hus där alla folk, släkter, stammar och språk lever.

Som alla väl känner till är vår religiösa institution sprungen ur kärnan av axialåldern, djupt i den kristna trons historia – med Jesus Kristus tidigaste anhängare. Eftersom vårt säte– vårt institutionella centrum – delade centrum och säte med det kristna romarriket, blev det snart känt som ”ekumeniskt”, med vissa privilegier och förpliktelser som kvarstår än i dag. En av dess främsta uppgifter var att föra ut evangeliets försonande budskap till världen utanför romarriket. Under tiden före upptäckternas tidevarv hade de flesta civilisationer en tudelad syn på världen som ”innanför” och ”utanför”. Världen var indelad i två sektorer: en civiliserad hemisfär och en barbarisk hemisfär. I denna historia bevittnar vi de smärtsamma konsekvenserna av människornas alienering från varandra.

I dag, när vi har de teknologiska möjligheterna att gå utöver vår egen kulturella självmedvetenhet, fortsätter vi ändå att bevittna de förfärliga konsekvenserna av mänsklighetens splittring. Stammotsättningar, fundamentalism och filetism – dvs. extrem nationalism som inte beaktar medmänniskornas rättigheter – alla dessa bidrar till den allt längre listan över illdåd som ger anledning till betänkligheter när det gäller våra anspråk på att över huvud taget vara civiliserade.

Trots handelsströmmar, folkgruppers migration och utbredning, religiös omstörtning och väckelse och stora geopolitiska rörelser, har nedmonteringen av de gångna århundradenas rigida och monolitiska självuppfattning ännu inte funnit en permanent plats. Det ekumeniska patriarkatet har seglat över dessa århundradens hav och navigerat genom historiens stormar och stiltjen. Under tjugo århundraden – genom Pax Romana, Pax Christiana, Pax Islamica, Pax Ottomanica (som alla är epoker som präglas av interkulturella strider, konflikter och regelrätta krig) – har det ekumeniska patriarkatet förblivit en ledstjärna för människan och den kristna kyrkan. Det är från djupet av våra erfarenheter av dessa historiens djupa vatten som vi erbjuder dagens värld ett tidlöst budskap med ett konstant mänskligt värde.

I dag sträcker sig vårt patriarkats ekumeniska räckvidd långt bortom gränserna för dess fysiska säte där Europa och Asien möts, i samma stad där patriarkatet funnits under de 16 århundraden som förlöpt sedan dess grundande. Även om vi är få till antalet är det våra omfattande erfarenheter som för mig till denna vördnadsvärda församling i dag, för att dela med mig av dessa erfarenheter av nödvändigheten av interkulturell dialog, som är ett upphöjt och lämpligt ideal för dagens värld.

Som ni själva har sagt – med detta högt värderade organs egna ord: ”Det är viktigt för EU:s uppbyggnad att man tillhandahåller resurser för en interkulturell dialog och dialog mellan medborgarna för att stärka respekten för den kulturella mångfalden och hantera den komplexa verkligheten i dagens samhälle och samexistensen mellan olika kulturella identiteter och trosuppfattningar” (beslut nr 1983/2006/EG). Jag vill ödmjukt tillägga till detta ädla uttalande, liksom jag gjorde förra året i mitt tal vid plenarmötet i Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg: ”Dialog är nödvändigt först och främst för att det ligger i människans natur.”

Det är mitt viktigaste budskap i dag: att den interkulturella dialogen utgör själva kärnan av vad det innebär att vara människa, för ingen enskild mänsklig kultur innesluter varenda enskild människa. Utan denna dialog reduceras skillnaderna inom den mänskliga familjen till en objektifiering av ”andra människor” och leder till övergrepp, konflikter och förföljelse – ett storskaligt mänskligt självmord, eftersom vi alla i slutändan tillhör en och samma mänsklighet. Men när skillnaderna oss emellan driver oss till möten med varandra och då dessa möten bygger på dialog, infinner sig ömsesidig förståelse och uppskattning – ja, till och med kärlek.

Under de senaste 50 åren har vår mänskliga familj upplevt tekniska framsteg som våra förfäder inte kunnat drömma om. Många har trott att denna typ av framsteg ska överbrygga splittringen människor emellan. Som om våra prestationer hade gett oss makten att övervinna de grundläggande realiteterna hos vår egen moral och – om jag får uttrycka mig så – vårt andliga tillstånd. Men trots att vi har tillgång till alla tänkbara förmåner och tekniska kunskaper – kunskaper som tycks överträffa vårt antropologiska förstånd – bevittnar vi fortfarande de universella förbannelserna i form av hunger, törst, krig, förföljelse, orättvisa, avsiktligt lidande, intolerans, fanatism och fördomar.

I denna cykel som inte tycks kunna brytas får betydelsen hos ”EU-projektet” inte underskattas. Något av det som utmärker Europeiska unionen är att den har lyckats skapa ömsesidig, fredlig och produktiv samexistens mellan nationalstater som för mindre än 70 år sedan var mitt uppe i en blodig konflikt som kunde ha förstört det europeiska arvet för alltid.

Här, i Europaparlamentets stora plenarkammare, strävar ni efter att skapa förbindelser mellan stater och politiska realiteter som möjliggör försoning människor emellan. Ni har därmed erkänt vikten av interkulturell dialog, särskilt vid en tidpunkt i Europas historia då omdaningar sker i alla länder och längs med alla samhällsgränser. Starka vågor av konflikter har tillsammans med ekonomisk trygghet och ekonomiska möjligheter fått jordens befolkningar att flytta runt. Det gör det oundvikligt att människor av olika kulturellt, etniskt, religiöst och nationellt ursprung lever nära varandra. I vissa fall flyr samma befolkningar den större helheten och tar avstånd från det dominerande samhället. Men i båda fallen får vår dialog inte bara vara en akademisk övning i ömsesidig förståelse.

För att dialogen ska vara effektiv och omdanande när det gäller att få till stånd grundläggande förändringar hos människor kan den inte utgå från ”subjekt” och ”objekt”. ”Den andras” värde måste vara absolut – utan objektifiering, så att båda parter betraktas i ljuset av hela sitt väsen.

För ortodoxa kristna utgör ikonen eller bilden inte bara högsta graden av mänsklig estetisk fulländning, utan också en påtaglig påminnelse om den eviga sanningen. Liksom i alla verk – religiösa eller inte, och bortsett från konstnärens talang – är bilden tvådimensionell. Men för ortodoxa kristna är en ikon inte bara ett religiöst motiv – och per definition inte bara ett religiöst objekt. Ikonen är faktiskt ett subjekt genom vilket betraktaren, tillbedjaren, deltar i en ordlös dialog med synsinnet. För en ortodox kristen skapar mötet med ikonen en stark gemenskap med den avbildade personen. Våra möten med levande ikoner – personer som skapats till Guds avbild och likhet – borde skapa så stark gemenskap mycket oftare!

För att vår dialog ska bli mer än bara ett kulturellt utbyte måste det finnas en djupare förståelse för det absoluta ömsesidiga beroendet – inte bara mellan stater och politiska och ekonomiska aktörer – utan varje enskild människas ömsesidiga beroende av varje annan enskild människa. En sådan värdering måste göras oavsett om man har samma rastillhörighet, religion, språk, etnicitet, nationella ursprung eller delar några av de kriterier genom vilka vi söker en självidentifiering och en egen identitet. I en värld med miljarder människor, hur är en sådan ömsesidig sammankoppling förresten möjlig?

Det går naturligtvis inte att förenas med varje enskild människa – det är en förmåga som vi skulle tillskriva det gudomliga. Men det finns ett sätt att förstå att det universum som vi lever i delas av alla – att det är en existensnivå som omfattar varje enskild människas verklighet – en ekosfär som innesluter oss alla.

Därför har det ekumeniska patriarkatet – i överensstämmelse med vår egen ansvarskänsla för huset, världens oikos och alla som lever här – under årtionden kämpat för miljöfrågorna och krävt att miljökriserna världen över ska uppmärksammas. Och vi påtar oss denna uppgift utan något egenintresse. Som ni mycket väl vet är vårt patriarkat inte en ”nationell” kyrka, utan snarare det grundläggande vedertagna uttrycket för evangeliets ekumeniska dimensioner, och för dess motsvarande skyldigheter inom kyrkans värld. Det är den djupare orsaken till att kyrkofäderna och råden kallar patriarkatet ”ekumeniskt”. Den konstantinopolitanska kyrkans kärleksfulla omsorg överskrider alla språkliga, kulturella, etniska och till och med religiösa definitioner, eftersom den vill tjäna alla människor. Även om det ekumeniska patriarkatet är djupt rotat i en viss historia – liksom alla andra institutioner – överskrider det historiska kategoriseringar genom sitt eviga ämbete sedan 1 700 år.

Inom ramen för våra insatser för miljön har vi hittills sponsrat sju vetenskapliga konferenser som fört samman en rad olika vetenskapsgrenar. Detta initiativ föddes på den ö som gav mänskligheten Apokalypsen, eller Uppenbarelseboken: den heliga ön Patmos i Egeiska havet. Det var också där vi 1995 inledde ett omfattande program för att föra samman den aktuella vetenskapliga kunskapen om haven med världsreligionernas andliga relation till vatten och särskilt till världshaven. Sedan vårt initiativ på Patmos 1995 har vi korsat Donau, Adriatiska havet, Östersjön, Amazonas, Norra ishavet (i september förra året), och vi förbereder oss nu för att segla på Nilen i Egypten och på Mississippi i Förenta staterna nästa år.

Vi eftersträvar inte endast en kontinuerlig dialog som kan utnyttjas för praktiska behov, utan också en dialog som höjer människors medvetenhet. Vi strävar efter att hitta svar på miljöproblem och miljökriser, men ger också deltagarna en starkare känsla av att de själva tillhör och verkar i en större helhet. Vi försöker betrakta den mänskliga existensens ekosfär inte som ett objekt som måste kontrolleras, utan som en medkämpe på vägen mot resultat och förbättring. Som aposteln Paulus, vars 2 000 år gamla arv högtidlighålls av såväl de ortodoxa som de romersk-katolska kyrkorna i år, säger i ett av sina mest kända brev, Romarbrevet: ”För vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”.

Alla planetens ekosystem är som en nation – definitionsmässigt begränsade till en plats. Flodmynningen är inte tundran, och savannen är inte öknen. Men liksom varje kultur har varje ekosystem en effekt som sträcker sig långt utöver dess naturliga – eller i fallet med kulturer, nationella – gränser. Och när vi förstår att varje ekosystem ingår i den enda ekosfär som bebos av alla levande varelser som befolkar jorden, kan vi greppa föreningen, den mäktiga sammansmältningen av allt liv, och vårt verkliga ömsesidiga beroende av varandra. Utan denna förståelse drivs vi till miljömord, till självförstörelse av den enda ekosfär som håller all mänsklig existens vid liv.

Därför talar jag till er i dag, och lyfter fram Europeiska året för interkulturell dialog, med liknelser från naturen som bekräftar ert enastående mänskliga värde. Som institution har det ekumeniska patriarkatet i århundraden levt som ett relativt litet ekosystem inom en mycket större kultur. Mot bakgrund av denna långa erfarenhet vill vi framhålla de viktigaste praktiska särdragen som möjliggör arbetet med interkulturell dialog.

Först och främst måste minoriteters rättigheter respekteras inom alla majoriteter. När minoriteters rättigheter iakttas kommer samhället till övervägande del att vara rättvist och tolerant. I alla kulturer kommer en grupp alltid att dominera – oavsett om det är genom ras, religion eller annat. Gruppindelning är oundvikligt på vår mångskiftande jord. Vad vi vill stoppa är splittringen! Samhällen som byggs på uteslutning och förtryck kan inte bestå. Eller som den gudomliga fredsfursten Jesus Kristus sa: ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå”.

Vårt råd till alla är att inse att endast när vi tar till oss hela den gemensamma närvaron inom den mänskliga existensens ekosfär, kan vi möta ”det andra” hos människorna omkring oss – majoriteter som minoriteter – med en verklig känsla för mänsklighetens blodsband. Då ser vi inte främlingar som främmande människor, utan som bröder eller systrar i människofamiljen, i Guds familj. Paulus talade tämligen vältaligt och koncist om allmänmänskliga relationer och broderskap när han talade till atenarna under det första århundradet.

Därför måste EU integrera Turkiet i sitt projekt och därför måste Turkiet främja interkulturell dialog och tolerans för att kunna införlivas i EU-projektet. EU får inte betrakta religioner som tolererar och respekterar andra som främmande. De stora religionerna kan, liksom EU-projektet, vara en styrka som övervinner nationalism och till och med kan övervinna nihilism och fundamentalism genom att få sina anhängare att fokusera på vad som förenar oss som människor, och genom att främja en dialog om vad som skiljer oss åt.

I vårt land, Turkiet, uppfattar vi en inbjudan från en ny ekonomisk partner och handelspartner, men vi uppfattar också den tvekan som kommer av att ta emot ett land som till största delen är muslimskt som en jämlike. Trots det är EU fullt av muslimer som kommit hit från alla slags bakgrunder och av alla slags skäl, på samma sätt som EU fortfarande skulle vara fullt av judar om inte fasorna under andra världskriget ägt rum.

EU-medborgarna kommer faktiskt inte att bara behöva möta icke-kristna, utan också kristna som inte passar in i kategorierna katoliker eller protestanter. Den ortodoxa kyrkans återuppvaknande i Östeuropa sedan järnridåns fall har verkligen varit ett under för världen att skåda. Delningen av Östeuropa har lett till splittring på många platser. Centrumet är inte bara splittrat, det är knappt urskiljbart. Alltmedan nationalstaterna eftersträvar återupprättelse har den ortodoxa kristna tron stärkts genom denna process och blivit viktigare än ekonomiska indikatorer och fått en ny status som inte hade kunnat förutses ens för 20 år sedan.

En av de centrala uppgifterna för det ekumeniska patriarkatet är att bidra till den process av tillväxt och expansion som sker i de traditionellt ortodoxa länderna, genom att förbli den vedertagna normen för den världsomspännande ortodoxa kyrkan, för över en kvarts miljard människor världen över. Jag vill nu tala om för er, kära vänner, att i oktober – nästa månad – kommer alla ledare för de ortodoxa patriarkaten och de självstyrande kyrkorna på vår inbjudan att träffas i Istanbul för att diskutera våra gemensamma problem och för att stärka den panortodoxa enigheten och det panortodoxa samarbetet. Samtidigt kommer vi också att högtidlighålla att 2 000 år har gått sedan nationernas apostel Paulus föddes.

I Istanbul förbereder vi oss nu med stor glädje och entusiasm för att staden ska firas som Europeisk kulturhuvudstad under 2010. Istanbul har med sin långa historia utgjort en korsväg för människomöten och har varit en plats där olika religioner och kulturer sammanlevt. Förra veckan deltog jag i en lunch till den spanske premiärministerns ära med Turkiets premiärminister som värd. Som alla känner till är både Turkiet och Spanien medsponsorer till Alliansen mellan civilisationer under överinseende av FN. Jag lyssnade till deras underbara anföranden, som stämde väl in med den diakroniska och toleranta anda som råder i Istanbul.

Och nu, kära vänner, vill jag avsluta på franska för att hedra det franska ordförandeskapet, och också för att ni den här veckan firar Europeiska språkdagen, nästa fredag tror jag.

(FR) Ers excellens, mina damer och herrar i Europaparlamentet! Det ekumeniska patriarkatet bekräftar att det vill göra allt i sin makt för att bidra till freden och välståndet i Europeiska unionen. Vi är redo att ansluta oss till er i andra konstruktiva dialoger som den som vi fört i dag, och vi kommer att följa de aktuella problemen noga.

Det är i denna anda som patriarkatet har odlat och närt en meningsfull dialog med islam och judendomen under de senaste 25 åren. Vi har hållit många bilaterala och trilaterala möten. Vi kommer att träffas i detta forum i Aten i början av november för att för tolfte gången återuppta vår akademiska dialog med islam.

Vid sidan av dessa diskussioner fortsätter vi våra teologiska samtal med de romersk-katolska, anglikanska, lutherska och reformerta kyrkorna och med de gamla orientaliska kyrkorna: den armeniska och den koptiska etc. I slutet av oktober kommer jag på påvens inbjudan att få tillfälle, ja till och med privilegiet, att tala vid det tolfte ordinarie sammanträdet för biskoparnas världskyrkomöte i Vatikanstaten.

Detta borde visa hur oerhört aktivt det ekumeniska patriarkatet är på området för ekumenisk dialog och att det försöker bidra till en bättre förståelse mellan folk, till försoning, fred, solidaritet och insatser för att bekämpa fanatism, hat och all slags ondska.

Jag vill tacka er för detta unika tillfälle att tala till parlamentet för andra gången, och ber om Guds oändliga välsignelse för alla era rättfärdiga initiativ.

Låt mig från denna framstående plattform framföra mina varmaste lyckönskningar till muslimer världen över inför det stora Ramadanfirandet och också till världens judar nu så här inför Rosh Hashanah. Vi är alla bröder och systrar, barn till samma himmelske fader och det finns rum för alla på denna underbara planet, som vi alla ansvarar för, men det finns inte utrymme för krig eller för människor som mördar varandra.

Jag tackar er återigen av hela mitt hjärta för att jag fått den stora äran och det stora privilegiet att tala till er i dag.

(Stående ovationer)

  Talmannen. − Ers helighet! Europaparlamentet gav er just en stående ovation för att visa sin uppskattning för ert tal. Ni talade om pax, om fred för människofamiljen och skapelsen. Fred är kulmen av respekten för den mänskliga värdigheten.

Vi behöver inte instämma i varenda tro som finns, och vi behöver inte acceptera varenda åsikt. Vad vi däremot måste göra är att respektera våra medbröder och medsystrar. Det är den respekten som ligger till grund för den mänskliga värdigheten, och som är vad tolerans bygger på.

I denna anda vill vi återigen framföra vårt varmaste tack till er för ert bidrag till Europeiska året för interkulturell dialog. Det är ett värdefullt bidrag som främjar förståelsen mellan människorna på vår kontinent och i världen, och som främjar försoning, fred och frihet.

Tack så mycket, Ers helighet.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman