Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 september 2008 - Bryssel

14. Situationen inom det internationella finansiella systemet och dess effekter på den europeiska ekonomin (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandena av rådet och kommissionen om situationen inom det internationella finansiella systemet och dess effekter på den europeiska ekonomin.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi bevittnar slutet på en era. Världens finanssystem kommer att förändras kraftigt under de närmaste åren. Vi måste inte bara möta krisen i USA utan även en kris som påverkar det internationella finanssystemet och drabbar alla regioner i världen.

Det har i flera år framförts kritik mot den växande obalansen i finanssektorn: en orimlig riskexponering för många aktörer, styrekonomernas relativa oförmåga att begränsa det snabba införandet av alltmer komplicerade finansiella produkter och – vilket kommissionen säkert kommer att ta upp – en alltför stor girighet hos vissa. Nu ser vi resultatet. Den amerikanska finanssektorn befinner sig i kaos och de amerikanska myndigheterna har tvingats vidta allt kraftfullare åtgärder för att undvika en fullskalig kris. Europa och resten av världen upplever sidoeffekterna av den här krisen i en omfattning vi inte har sett sedan 1930-talet.

Det franska ordförandeskapet är övertygat om att de senaste dagarnas händelser innebär att ett starkt och enat EU är ännu mer nödvändigt på den ekonomiska och finansiella arenan. Först och främst måste vi reagera snabbt på de finansiella störningarna. I Europeiska centralbanken har Ekonomiska och monetära unionen en kraftfull centralbank som har kunnat ingripa snabbt, kraftfullt och effektivt när spänningarna har varit som störst, i nära samarbete med de andra stora centralbankerna. Detta är en viktig tillgång i dessa oroliga tider, och vi bör berömma insatserna från Europeiska centralbanken som är redo att gå in i alla lägen.

Ställda inför de allt värre störningarna de senaste dagarna har tillsynsmyndigheterna i de flesta medlemsstater i likhet med de amerikanska myndigheterna beslutat att tillfälligt förbjuda blankning. Detta är en nödåtgärd men vi välkomnar den eftersom den kan bidra till att minska oron på marknaderna.

Vi har i dag inga planer på den typ av initiativ som de amerikanska federala myndigheterna nyss offentliggjorde om att i stor skala köpa tillbaka problematiska produkter som innehas av de finansiella aktörerna, och Joaquín Almunia hade rätt i det han sa i detta avseende.

EU:s finansiella system är i det stora hela stabilt och därför finns det ingen anledning att vidta någon liknande åtgärd, men vi måste vara vaksamma och inte utesluta något av ideologiska skäl. Realism och pragmatism är vad som krävs. Vid behov kommer vi att behöva ta itu med eventuella systemrisker med de medel vi har till vårt förfogande.

Nödåtgärder från centralbanker och tillsynsmyndigheter är mycket viktiga, men alla experter är ense om att de inte kan lösa krisen på egen hand. Vi i EU måste ta vårt ansvar och ingripa på de övriga aktuella områdena.

Vi måste hantera konjunkturnedgången. Detta behandlades i den gemensamma EU-strategi som antogs av ekonomi- och finansministrarna vid ett informellt rådsmöte i Nice. Ministrarna beslutade tillsammans med kommissionen och Europeiska centralbankens ordförande att låta de automatiska stabilisatorerna fungera fritt när det gäller budgetfrågor i de medlemsstater som har ett manöverutrymme.

De godkände också en finansieringsplan för små och medelstora företag i EU, där Europeiska investeringsbanken ska avsätta 30 miljarder euro fram till 2011, vilket kommer att ge ett betydande stöd till sektorn eftersom det paradoxalt nog finns precis lika många risker för den reala ekonomin i EU, trots att finanskrisen är mindre uttalad än i USA. Ett stabilt finansiellt system och starka banker kan gripa in för att vid behov begränsa eller öka lånekostnaderna, särskilt för de små och medelstora företagen. Det krävdes direkta åtgärder i fråga om de senare.

Vi måste också reformera vårt finansiella system enligt två huvudlinjer: för det första krävs det omgående lagstiftnings- och regleringsåtgärder för att återupprätta insynen i finanssystemet och avkräva de finansiella aktörerna ansvar. Därför visade ministrarna den 13 september 2008 att de var fast beslutna att skynda på genomförandet av den färdplan som antogs 2007 som ett svar på de första tecknen på finanskrisen. I färdplanen anges fyra huvudåtgärder för att möta den finansiella krisen: insyn, tillsynsregler, värdering av tillgångar och marknadernas funktion, inklusive kreditvärderingsinstituten.

Nu är det dags att genomföra tillsynen av kreditvärderingsinstitut, översynen av bankkontrollen samt anpassningen av redovisningsstandarderna, som utan tvekan har haft en konjunkturdrivande roll på finansområdet. Detta prioriteras verkligen av det franska ordförandeskapet, och vi kommer att diskutera det vid Europeiska rådets nästa möte. Kommissionsledamoten kan bekräfta detta, men jag tror att kommissionen inom kort kommer att lägga fram förslag om ändring av de direktiv om kapitalbaskrav som har varit i kraft sedan 2006.

Detta är en av de åtgärder som håller på att vidtas inom olika områden för att hantera finansoron, och som naturligtvis också innefattar de rekommendationer som nyligen utarbetats av Forum för finansiell stabilitet. Jag vet att kommissionen kommer att kunna lägga fram de här förslagen mycket snabbt, och vi räknar med att parlamentet når en överenskommelse med rådet vid första behandlingen, före utgången av den här mandatperioden, om dessa viktiga förslag.

Ett förslag om kreditinstitut väntas också från kommissionen om några veckor. Detta är en följd av begäran från rådsmötet med finansministrarna i juli 2008, och även här räknar jag med att parlamentet når en överenskommelse om detta ambitiösa förslag så snart som möjligt.

Jag noterar också med tillfredsställelse att man har beslutat att inrätta en arbetsgrupp för att granska hur tillsynen av banker och försäkringsbolag bör beakta utvecklingens cykliska karaktär, särskilt i fråga om kapital. Det bör också vidtas särskilda åtgärder.

Detta är de viktigaste delarna i reformen av den finansiella sektorn, och de kommer sannolikt att åtföljas av andra initiativ allt eftersom EU:s granskning av finanskrisen fortsätter. Parlamentet måste delta fullt ut i denna granskning, och ordförandeskapet tar med stort intresse del av institutionens bidrag nyligen. Jag tänker särskilt på hedgefonderna, som vissa experter säger kan vara krisens nästa offer. Jag tänker också – som jag sa tidigare – på frågan om redovisningsstandarder, men även på lönerna i den finansiella sektorn, där vi måste agera omedelbart.

Att säga – vilket jag har hört från vissa EU-ledare – att vi måste fortsätta vår låt-gå-politik och att det inte krävs någon reglering är ett misstag. Det är värre än ett misstag: det är ett angrepp mot stabiliteten i finanssystemet, det är ett angrepp mot förnuftet. Jag ska tala klarspråk: om vi behöver överväga en reglering av hedgefonder, så måste EU göra det. Vi måste tänka på insynen i riskerna, tillsynsmyndigheternas övervakningsbefogenheter och lönerna i den här typen av institution.

Den andra grundläggande delen i strategin är att stärka den finansiella övervakningen. Finansministrarna välkomnade överenskommelsen mellan de europeiska tillsynskommittéerna om att fram till 2012 harmonisera kraven på uppgifter som europeiska banker översänder till tillsynsmyndigheterna. Detta är de första viktiga resultaten men de måste åtföljas av andra, och ministrarna har kommit överens om att fortsätta sina ansträngningar för att förbättra samordningen av tillsynen och övervakningen av finansaktörerna. Ordförandeskapet är berett att arbeta med parlamentet och kommissionen för att stärka integrationen av övervakning och tillsyn av grupper som blir alltmer gränsöverskridande. EU behöver ett effektivare och mer integrerat övervakningssystem för att vara bättre rustat att hantera finanskriser.

Frankrike är ordförande för Europeiska unionens råd i en tid av stora omvälvningar. Under dessa svåra omständigheter är vi fullt medvetna om vårt ansvar. Det är dags att fatta viktiga beslut om organisationen av våra finanssystem, deras plats i den europeiska ekonomin och deras roll, som även fortsättningsvis bör vara att finansiera företag och enskilda.

EU har inte legat på latsiden de senaste månaderna. Ordförandeskapet kan därför luta sig mot kommissionens överväganden och arbete på detta område, och även det arbete som har utförts av ett antal experter, däribland René Ricol i Frankrike.

Europeiska rådets möte i oktober ger oss tillfälle att införa stränga riktlinjer på EU-nivå. Det är vår målsättning. Det är uppenbart att EU inte bör agera ensamt. EU bör vara aktivt och uppmuntra till nytt internationellt samarbete, som Nicolas Sarkozy sa i FN i går. Vi föreslår också att ett internationellt möte ska hållas före årets slut tillsammans med G8 och deras finansiella tillsynsmyndigheter. Vårt mål är att bidra till att utforma de första principerna och nya gemensamma internationella bestämmelser för en översyn av det internationella finanssystemet.

Genom ett sådant initiativ visar EU vilken vikt vi lägger vid en ny balanserad världsordning. I den europeiska och internationella lösningen måste frågan hanteras på både kort, medellång och lång sikt. På kort sikt behöver vi nödåtgärder, på medellång sikt en översyn av vår lagstiftning och på lång sikt behöver vi en mer omfattande granskning av vår ekonomiska modells roll i fråga om tillväxt och sysselsättning och de fortsatta strukturreformerna, som fortfarande är avgörande.

Detta var allt jag ville informera er om i dag.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! De händelser vi har bevittnat på finansmarknaderna det senaste året och särskilt de senaste dagarna är av en omfattning som överträffar allt vi har sett i vår livstid. Många tror – och jag är benägen att hålla med – att detta kommer att utlösa stora förändringar i hur det internationella finanssystemet fungerar.

Sedan krisen bröt ut i augusti 2007 har de rapporterade förlusterna uppgått till mer än 500 miljarder US-dollar, vilket motsvarar BNP för ett land som Sverige. Och tyvärr förväntas slutsiffran bli ännu högre.

Den allt snabbare takten i de redovisade förlusterna i USA under de senaste veckorna och investerarnas allt mindre förtroende har fört flera stora finansinstitut till ruinens brant. Där någon av dessa instituts fall skulle ha medfört en systemrisk – dvs. hotat hela det finansiella systemet – har det krävts undsättningsåtgärder.

Några av dessa räddningsinsatser har gjorts i form av offentliga ingripanden, t.ex. åtgärder från det amerikanska finansdepartementet och den amerikanska centralbanken för att undvika konkurs för världens största försäkringsbolag, AIG, eller för bolåneföretagen Fannie Mae och Freddie Mac som tillsammans står för hälften av alla bostadslån i USA.

Andra har skett i form av privata uppköp, som när investeringsbanken Merrill Lynch köptes upp av Bank of America.

För andra, som investeringsbanken Lehman Brothers och nästan två dussin amerikanska regionala banker, var konkurs det enda alternativet. Vi har kort sagt fått se en enorm förändring i det amerikanska banklandskapet.

Vi har alltså nått en punkt där det amerikanska finanssystemet har stora förtroendeproblem. Lösningen är i detta läge inte längre en rad räddningsaktioner, enligt de amerikanska myndigheterna. Det krävs en brådskande systemlösning.

På kort sikt behöver vi alla ett gensvar som återupprättar förtroendet och stabiliserar marknaderna.

Den plan för USA som tillkännagavs av finansminister Henry Paulson i förra veckan är ett bra initiativ. Den amerikanska finansministern föreslår kort sagt att en federal fond ska inrättas för att befria bankerna från de icke-likvida tillgångarna – de bolånerelaterade säkerheter som är roten till de problem vi står inför. Om dessa tas bort ur systemet skulle detta bidra till att undanröja osäkerheten och få marknaden att på nytt inrikta sig på det grundläggande. Men detaljerna i detta förslag bör fastställas ordentligt – och snabbt – om det här ska lyckas.

Jag bör påpeka att vi talar om en amerikansk plan, anpassad efter förhållandena i USA, där krisen började och finanssektorn har påverkats kraftigast– det bör vi komma ihåg. Men vi måste alla analysera varför detta skedde. Vi måste alla hantera följderna och reagera på läget idag.

Därför måste vi först förstå hur vi hamnade här. Ursprunget till den turbulens vi ser i dag ligger i den långvariga globala obalansen i världsekonomin, som har skapat en miljö där det finns god tillgång till likvida medel och dålig riskbedömning.

Kopplingarna mellan de globala finansmarknaderna, den stora hävstångseffekten och användningen av innovativa och komplicerade tekniker och instrument som ingen förstod särskilt väl, ledde till att riskerna spreds i hela det internationella finanssystemet i en aldrig hittills skådad omfattning.

Det är uppenbart att marknadsaktörerna – men även tillsyns- och övervakningsmyndigheterna – var oförmögna att fullt ut förstå riskerna med situationen och därför inte kunde förhindra de konsekvenser vi ser i dag.

Det är sant att Internationella valutafonden (IMF), Europeiska centralbanken, kommissionen m.fl. varnade för dessa underliggande risker under månaderna innan krisen. Vi visste att läget var ohållbart, men det vi inte kunde veta och det ingen kunde förutsäga var hur, när och exakt hur kraftigt krisen skulle utlösas av de ökande kreditförlusterna i subprimesektorn.

Det vi nu ser är att de senaste årens process har kastats om och finanssystemet försöker hantera behovet av att minska hävstångseffekterna. Eftersom hävstångseffekten är extremt stark och det finns så många starka kopplingar mellan riskerna är den här frigörelseprocessen särskilt smärtsam. Bristen på insyn i systemet och övervakarnas oförmåga att bilda sig en korrekt och fullständig bild av läget har lett till en dramatisk förtroendeförlust.

Finanssektorn har drabbats hårdast eftersom nervositeten hos bankerna har satt stopp för interbankutlåningen.

Flera viktiga kreditmarknader är fortfarande störda, och nyligen har investerare på nytt börjat satsa på kvalitet vilket har lett till en växande klyfta mellan avkastningarna på referensobligationer och på relativt riskfyllda investeringar.

Tack vare det snabba och samordnade ingripandet av centralbanker – där Europeiska centralbanken (ECB) har spelat en viktig roll – har vi lyckats undvika en allvarlig likviditetsbrist. Men bankerna är fortfarande pressade. Förtroendekrisen har lett till fallande tillgångspriser, vilket ökar påfrestningarna på bankernas balansräkningar. I kombination med läget på interbankmarknaden kommer bankerna att få svårt att skaffa nytt kapital.

Läget här i EU är inte riktigt lika allvarligt, och medlemsstaterna anser inte i nuläget att det krävs någon plan i stil med den amerikanska.

På medellång sikt är det uppenbart att vi behöver ett mer övergripande strukturellt svar. De senaste händelserna på finansmarknaderna har visat tydligt att den nuvarande modellen för reglering och tillsyn behöver ses över.

På kort sikt behöver vi snabbt ta itu med svagheterna i det nuvarande regelverket, och i detta avseende innehåller Ekofins färdplan för regleringsåtgärder och rekommendationerna från Forum för finansiell stabilitet alla komponenter som krävs – här är jag helt överens med rådets ståndpunkt. Här ingår som ni vet konkreta initiativ för att öka insynen hos investerare, marknader och tillsynsorgan, reviderade kapitalkrav för bankgrupper och ett förtydligande av kreditvärderingsinstitutens roll.

Kommissionens arbete fortsätter och vi kommer snart – nästa vecka – att lägga fram förslag till en översyn av direktivet om kapitalkrav och till ny lagstiftning om kreditvärderingsinstitut, som jag hoppas kommer före utgången av oktober. Men med hänsyn till den senaste händelseutvecklingen kommer vi sannolikt att behöva undersöka ytterligare frågor som har kommit upp.

Vi kommer att fortsätta att diskutera vad som bör göras för att bättre säkra den finansiella stabiliteten och åtgärda de underliggande orsakerna till krisen, och här instämmer jag helt och hållet i rådsordförandens beröm av era insatser.

Låt mig slutligen ta upp den inverkan krisen i den finansiella sektorn får på ekonomin – den reala ekonomin. Det råder inga tvivel om att händelserna i den finansiella sektorn skadar den reala ekonomin. Dessa effekter har förvärrat inflationstrycket från de stigande priserna på olja och andra råvaror och de svåra justeringarna på fastighetsmarknaden i vissa medlemsstater. Denna kombination av chocker har fått en direkt inverkan på den ekonomiska verksamheten genom högre kostnader och negativa effekter på välfärden och indirekt genom det urholkade ekonomiska förtroendet. Resultatet har blivit en inbromsning i den inhemska efterfrågan i ett skede när den externa efterfrågan försvagas.

Ledande indikatorer på ekonomisk aktivitet pekar på en tydlig avmattning i den underliggande tillväxten både i EU och i euroområdet. Därför justerades BNP-tillväxten för detta år kraftigt nedåt i vår senaste preliminära prognos till 1,4 procent i EU och 1,3 procent i euroområdet. Samtidigt har inflationsprognoserna för det här året justerats uppåt till 3,8 procent i EU och 3,5 procent i euroområdet. Inflationen kan emellertid stå vid en vändpunkt eftersom effekterna av de tidigare höjningarna av energi- och livsmedelspriserna gradvis klingar av under de kommande månaderna. Detta skulle kunna förstärkas av en ytterligare nedjustering av priserna på olja och andra råvaror, men det återstår ännu att se.

Rent generellt är det ekonomiska läget och utsikterna fortfarande ovanligt osäkra. Riskerna för tillväxtutsikterna minskar fortfarande medan riskerna för inflationsutsikterna ökar. Denna osäkerhet är ännu större i fråga om den ekonomiska utvecklingen nästa år, men vi förväntar oss att tillväxten kommer att vara förhållandevis svag i både EU och euroområdet.

Hur ska vi svara på denna ekonomiska avmattning? Den bästa lösningen är att utnyttja alla de politiska instrument som står till vårt förfogande.

I budgetpolitiken måste vi för det första hålla fast vid vårt åtagande om budgetdisciplin och bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten, samtidigt som vi låter de automatiska stabilisatorerna spela sin roll. I detta avseende har reformen av pakten 2005 visat sig mycket värdefull.

För det andra skulle ett tydligt åtagande om att genomföra strukturreformer i enlighet med ramarna för Lissabonstrategin och de nationella reformprogrammen vara avgörande för att stärka konsumenternas och investerarnas förtroende på kort sikt och förbättra återhämtningsförmågan och dynamiken i våra ekonomier på längre sikt. Åtgärder för att öka konkurrensen på detaljhandels- och energimarknaderna och för att förbättra arbetsmarknadernas funktion skulle vara särskilt värdefulla i detta läge.

Slutligen är det som jag redan framhållit mer nödvändigt än någonsin att förbättra regleringen av finansmarknaden och uppfylla målen för Ekofins färdplan. En effektiv och snabb lösning på de svåra utmaningar vi står inför kan göra mycket för att återupprätta förtroendet snabbare än förväntat och begränsa skadorna på våra ekonomier.

Inom vart och ett av dessa politikområden skulle våra åtgärder bli effektivare om vi samordnade dem på euroområdesnivå och EU-nivå.

Vi kommer oundvikligen att behöva övervinna ett visst motstånd från medlemsstaterna för att besluta om gemensamma åtgärder, men den samsyn vi nådde under det senaste informella Ekofinmötet i Nice bör fördjupas och utvecklas.

Länderna i EU står inför gemensamma utmaningar. Vi kan hantera dem effektivast genom att arbeta tillsammans för att hitta gemensamma lösningar. Här är Ekonomiska och monetära unionen en fantastisk tillgång, och vi bör utnyttja de möjligheter den erbjuder för att stärka samordningen enligt de linjer vi föreslog i vår rapport och vårt meddelande om EMU@10 i maj.

Händelseutvecklingen visar dock tydligt att interna EU-åtgärder inte räcker för att hantera globala utmaningar. Vi behöver stärka de gemensamma yttre åtgärderna inom Forum för finansiell stabilitet, Baselkommittén och G7 och även ägna större uppmärksamhet åt Internationella valutafondens framtida roll.

Inför framtiden bör vi fundera på hur vi kan utforma våra finansiella system och den globala styrningen, och EU:s roll i detta avseende är avgörande. EU kan vara en drivkraft för att stärka den globala samordningen och bör också inta en ledande roll i internationella diskussioner på området, och för att kunna göra detta måste EU-länderna först arbeta tillsammans och komma överens om interna lösningar.

  Alexander Radwan, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När jag lyssnade på kommissionsledamotens uttalande alldeles nyss kändes det som om jag befann mig i fel film. Han upprepade flera gånger att det vidtas snabba och skyndsamma åtgärder. Det enda som i verkligheten har gått snabbt under de senaste veckorna, månaderna och åren är marknaden som det ofta hänvisas till i våra reguljära debatter här. Faktum är att marknaden reglerade investeringsbankernas problem väldigt snabbt på egen hand. Vi kunde inte reagera lika snabbt.

”Snabbt” är verkligen inte det ord vi kan använda när vi tittar på rådet och särskilt kommissionen. Nu blir vi vänligt nog inbjudna av amerikanerna att vara med och betala. Jag vill inte kommentera detta just nu. Det räcker i detta skede med att övervaka utvecklingen. Men jag förväntar mig att rådet åtminstone ser till att vi övervinner det amerikanska och brittiska motståndet mot insyn i finansmarknaderna – fast när det gäller kommissionen är jag inte säker på att Barrosokommissionen klarar av detta. Jag behöver bara påminna er om det tyska ordförandeskapet, när president Nicolas Sarkozy och förbundskansler Angela Merkel lade fram ett initiativ och Barrosokommissionen lutade sig tillbaka och sa ”Vilka är de där Sarkozy och Merkel, förresten?”, och inte gjorde någonting.

”Snabbt” är verkligen inte det ord vi kan använda. Jag behöver bara påminna er om Enron och Parmalat. Vid den tidpunkten hade Europaparlamentet antagit ett relevant betänkande av Georgios Katiforis – jag var skuggföredragande – om kreditvärderingsinstitut. Detta var redan 2003. Nu i oktober 2008 kan kommissionen mycket väl lägga fram förslag medan Internationella organisationen av institutioner för reglering av värdepappersmarknader (IOSCO) redan säger att vi inte bör avvika från finansinspektionens och USA:s bestämmelser eftersom det internationella finanssystemet annars kommer att störas.

EU måste gå sin egen väg här. Därför bryr jag mig egentligen inte om vad den amerikanska finansinspektionen föreslår, och om kommissionen tänker följa i dess spår är allt jag kan säga att den bör klä sig varmt. Vi måste göra det vi tror är riktigt och sedan kan amerikanerna följa oss. Det är allt jag har att säga om kreditvärderingsinstitut.

Det har sagts att vi bör hantera översynen av Basel II vid en enda behandling. Jag hoppas att rådets företrädare lyssnar eftersom han nämnde detta. Vi kan göra det vid en behandling om rådet överger sitt motstånd mot ett europeiskt tillsynssystem. Det rådet har åstadkommit hittills genom sitt närmare samarbete med de europeiska tillsynsmyndigheterna är bedrövligt. Nice byggde på mellanstatligt samarbete. Därför bör rådet för en gångs skull hoppa över sin egen skugga och tänka i EU-banor.

Hedgefonder nämndes också tillsammans med riskkapital. Kommissionsledamot Charles McCreevy sa till oss i parlamentet så sent som den här veckan att vi inte får förhasta oss. Vi kan anklaga Charles McCreevy för mycket, men inte för att vara förhastad.

(Häcklande och applåder)

Jag har regelbundet angripit Charles McCreevy i kammaren när det gäller frågan om hedgefonder och riskkapital. Vi måste se till att kommissionen nu lägger fram ordentliga analyser och inte stannar kvar i förnekelsestadiet. Detta är inte längre Charles McCreevys problem, det är José Manuel Barrosos problem.

(Applåder)

Det skulle glädja mig mycket om vi nu gjorde klart för USA att deras finansinspektion – ”Securities and Exchange Commission” – bör sopa framför egen dörr som omväxling. Siemens är föremål en grundlig undersökning men ingen tittar på USA. Jag förväntar mig att kommissionen och rådet ger oss möjlighet att staka ut en europeisk politisk kurs på detta område.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Vi har lyssnat mycket uppmärksamt på vad Alexander Radwan hade att säga. Den bayerska valkampanjen kastar en lång skugga. Ja, herr Radwan, en del av det ni sa är helt riktigt. Marknaden har reglerat det, men den amerikanska skattebetalaren tar hand om notan. Det är staten som betalar priset.

Det vi ser i dag är inte bara investeringsbanker och stora försäkringsbolag som gör bankrutt. Det är en ekonomisk filosofi som har ”sålts” till oss i åratal som gör bankrutt: en filosofi som hävdar att tillväxt och välstånd i en s.k. modern ekonomi genereras genom spekulation, inte i den verkliga världen. Det är detta system som gör bankrutt nu.

(Applåder)

Vi kommer faktiskt mycket väl ihåg Katiforisbetänkandet. Ni är en skarpsinnig politiker, så mycket måste jag säga. Ni kandiderar i valet till det bayerska delstatsparlamentet på söndag. Lycka till med det. Men den som slog till bromsen för Katiforisbetänkandet var ni, herr Radwan. Det kommer vi också ihåg mycket tydligt.

Charlie McCreevy är tyvärr inte här. Joaquín Almunia lade fram en väldigt sund analys. Jag skulle vilja be honom att informera sin kollega Charles McCreevy om de åtgärder som krävs och som vi nu måste vidta. Jag vet inte var han är. Kanske är han tillbaka vid kapplöpningsbanan, kanske vadhållningsbyråerna vid kapplöpningsbanan är bättre reglerade än de internationella finansmarknaderna. Men en sak är klar: vi förväntar oss att kommissionen vidtar de åtgärder som är möjliga och nödvändiga och vi förväntar oss att detta sker före utgången av året eller åtminstone till våren.

Detta innebär t.ex. att anta bestämmelser för kreditvärderingsinstitut, och det mycket snabbt. Det är också nödvändigt att frikoppla affärsmännens bonusar från kortsiktiga spekulationsvinster. Detta är en mycket viktig del. Om en direktör vet att han själv kommer att håva in 5 procent av en miljard som han genererar i spekulationsvinster eftersom hans bonus är kopplad till den spekulationsmiljarden är det bara mänskligt av honom att försöka generera denna miljard i vinst, oavsett kostnaderna och även om det leder till att tusentals arbeten går förlorade, vilket vad vi har sett inträffa över hela världen under de senaste årtiondena.

Finansdirektörerna – de välklädda unga saker vi stöter ihop med här i korridorerna – ödelägger utan att blinka hela företag och hela anläggningar med alla de sociala missförhållanden som detta medför. Kostnaderna för denna ödeläggelse ingår i de 700 miljarder som de amerikanska skattebetalarna nu måste gå in med för att rädda storbanker och försäkringsbolag. Det amatörmässiga styret i USA är uppenbart när man tänker på att till och med i denna enorma kris är det dessa stora företag som räddas, vilket kostar de vanliga skattebetalarna över 700 miljarder dollar ur USA:s budget. Tyvärr ingår inte dessa vanliga skattebetalares öden, deras skulder och bostadslån i den amerikanska regeringens räddningsplan. Ännu ett perfekt exempel på hur vinster privatiseras och förluster nationaliseras. Detta måste också upphöra.

(Applåder)

Vi hörde allt om det här under måndagens debatt. Jag får nästan intrycket av att vi borde dela ut ansökningsblanketter för medlemskap i socialdemokraterna till PPE-DE-gruppen: det verkar som om de inte kan byta åsikt snabbt nog, och jag måste säga att liberalerna är ännu värre.

I en debatt i november förra året om EU:s roll i globaliseringen gjorde jag följande anmärkning: ”Den vilda västernkapitalism som dominerar finansmarknaderna hotar nu hela ekonomier inklusive den amerikanska och kräver internationella regler. Vi behöver kontroll, insyn och begränsningar av de finansiella marknadernas inflytande.” ALDE:s ledare svarade så här på detta: ”Herr talman! Vi har nyss hört det förgångna tala.” Han är åtminstone inte här under dagens debatt, vilket naturligtvis kommer att höja kvaliteten. Men det jag sa hörde inte till det förgångna. Nu är kontroll och statlig övervakning av en avreglerad marknad – som varken respekterar något eller någon – vägen framåt.

Därför vill jag lägga till en sak, om jag får. Vi måste naturligtvis agera snabbt, men vi måste också agera på det område som ligger mig och mina kolleger här i Europaparlamentet varmast om hjärtat. Spekulationsbubblan kommer inte att spricka: även om vi tillfälligt förbjuder blankningar kommer de att komma tillbaka. En annan sak som vi säkert kommer att få se igen är att investerare kommer att uppmuntras att spekulera i exempelvis livsmedelspriser. Livsmedelspriserna stiger när det finns färre livsmedel tillgängliga. Det innebär att de som har ett intresse av höga livsmedelspriser måste se till att livsmedelstillgången minskar. Men livsmedelsbrist innebär svält i världen, och om vi har ett system som gör det möjligt med svält i vissa delar av världen för att skapa vinster i andra kommer vårt räddningspaket på 700 miljarder dollar inte att hjälpa oss. Förr eller senare kommer systemet i allt sitt fördärv att få bittra följder för mänskligheten som helhet.

Det vi diskuterar här handlar alltså inte om kortsiktiga behov. Det handlar om hur vi kan trygga en human samhällsutveckling på lång sikt.

  Silvana Koch-Mehrin, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Den globala finanskrisen har spridit sig genom marknaderna med oförutsägbara följder. Vissa människor kanske känner en viss tillfredsställelse vid anblicken av bankdirektörer som faller i onåd och förlorar jobbet. Men det är väldigt kortsynt eftersom de verkliga förlorarna inte är företagsledarna eller börshandlarna. Det är vanliga familjer som drabbas hårdast av kreditkrisen och raset i värdet av aktier och besparingar. Det är deras finansiella säkerhet som slås i spillror när värdet av pensioner och besparingar hotas.

Därför är det nödvändigt att göra en noggrann analys av finanskrisen och dess orsaker för att se till att den inte upprepas, och det gläder mig att det är vad vi gör i dag. Martin Schulz använde sin talartid till att smäda marknaderna. Mot bakgrund av hans förutsägelser i november förra året, som han var vänlig nog att påminna oss om, kanske han nu kan få chansen att tjäna lite extra som orakel. Men det är pengar som driver marknaderna, inte tomma ord, och det behöver han inse.

Den lämpliga reaktionen på den nuvarande krisen är inte att vända sig bort från den fria företagsamheten. Det är företagsamhet som skapar jobb och välstånd. Behöver finansmarknaderna verkligen mer reglering? Ludwig Erhard, det tyska ekonomiska miraklets fader, sammanfattade det snyggt. Han sa att staten bör fastställa reglerna för ekonomin och finanssystemet, men precis som en fotbollsdomare bör den inte själv delta i spelet. Detta betyder förstås att den måste ingripa mot fula tacklingar och regelbrott.

Regler är lämpliga och nödvändiga för att undvika överdrifter, men det är inte marknadsekonomin som har skulden för krisen – de skyldiga är de som vägrar att hålla sig till regelverk och bestämmelser. Experter har varnat i åratal för högrisklån, krediter utan säkerhet och en bubbla som kommer att brista i finans- och fastighetsmarknaderna. Vi behöver gemensamma och öppna regler för EU som helhet och för världen. Ja, vi behöver internationella kontroller, men med en känsla för proportion. Det hjälper ingen om vi hindrar kapitalrörelserna med fler bestämmelser och utlöser en ekonomisk nedgång.

Framför allt måste vi återupprätta förtroendet för en fri och öppen marknad. Den ekonomiska stabiliteten för Europas och världens medborgare är beroende av att vi visar att vi kan agera. Men de internationella marknaderna kommer inte att stanna upp och vänta på besluten i EU, och de kommer inte heller att vänta på att parlamentet uttalar sig.

Herr kommissionsledamot, minister Jouyet! Min grupp förväntar sig att ni vidtar snabba, rationella och framgångsrika åtgärder och att ni gör det nu.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Europeiska centralbankens ordförande Jean-Claude Trichet sa nyligen att när marknaden stabiliseras kommer vi inte att gå tillbaka till att bedriva verksamheten som vanligt. I stället kommer vi få en ny definition av vad som är normalt.

Med tanke på de misslyckanden och svagheter hos marknaderna och institutionerna som har avslöjats på ett katastrofalt sätt under det senaste året är det bara välkommet om vi rör oss bort från missbruket och felen från förr. Finanskrisen har skapat en enorm panik men den har också bidragit till att betona behovet av att undanröja otydligheter, skapa insyn och för oss lagstiftare att införa reglering. Men vi måste också undvika panik, för om vi drabbas av panik kommer vi att fatta dåliga beslut.

I USA växer det fram radikala förändringar av storfinansens utformning i kampen för att avvärja en katastrof. Våra institutioner har varit stabilare än de amerikanska – förklarligt nog eftersom krisen uppstod på andra sidan Atlanten – men vissa omständigheter påminner oss om att vi på intet sätt är osårbara. För att trygga stabiliteten på våra marknader i framtiden måste vi reformera våra strukturer och system och vara beredda att agera snabbt. Tre saker kan hända eller har redan hänt, som reformer – t.ex. för att se till att centralbankerna förhindrar flykt från banker och finansinstitutioner – och det har redan vidtagits viktiga åtgärder i detta avseende. För det andra måste finansministerierna undanröja anledningen till att flykten över huvud taget sker, dvs. att det finns problematiska tillgångar i finansinstitutionernas balansräkningar. Slutligen är det centralt för det finansiella systemet att få in nytt kapital.

Vi har passerat krisens inledningsskede. Hur bankerna påverkas och vilket det politiska svaret blir på detta första trauma kommer vi inte att veta än på ett tag. Vi måste emellertid se till att den nya finansiella verklighet som träder fram på andra sidan krisen är stark och sund. Därför måste vi ta itu med krisens orsaker och undanröja problematiska tillgångar och städa upp i balansräkningarna. För att komma ut ur kristräsket måste vi också för både den lokala och den globala ekonomins skull visa att det finns tillräckligt med kapital i finanssystemet. Om detta ska ske i form av offentliga eller privata tillskott eller som en kombination av båda är en annan diskussion, men en som vi måste ha snart.

Vi vet ännu inte vilka de fullständiga och varaktiga effekterna av världens finanskris blir och vilka följder den kommer att få för EU-marknaderna. Vad vi däremot vet är att om vi ska ta oss helskinnade ur krisen och se till att investerare, marknader och medborgare skyddas från det nya normalläge som kommer att bli följden måste vi hålla huvudet kallt – även i tider av tvivel och turbulens – och ta konkreta steg mot att genomföra struktur- och systemreformer som skyddar vårt europeiska system och den finansiella välfärden hos medborgarna i EU-länderna och globalt.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Om de främsta EU-ledarna vill illustrera den avgrund som skiljer dem från EU-medborgarna behöver de bara reagera som de gjorde på finanskrisen efter finansministrarnas möte den 14 september 2008.

Vilka är de viktigaste åtgärder som har tillkännagetts bortsett från en välkommen men otillräcklig ökning av Europeiska investeringsbankens lån till små och medelstora företag?

De kan sammanfattas i tre punkter. När det för det första gäller förhoppningarna om skattestimulans citerar jag Jean-Claude Juncker: ”Vi har bestämt oss för att inte anta en europeisk stimulansplan.” Vi ska tillämpa stabilitetspakten, hela pakten och inget annat än pakten.

När det sedan gäller den pågående avregleringsprocessen citerar jag Christine Lagarde: ”Vi får inte tillåta en avmattning i strukturreformerna”; Jean-Claude Trichet: ”Allt som kan göras för att öka flexibiliteten i ekonomin är gott nog för oss”, samt Jean-Claude Juncker: ”Vi måste reformera arbetsmarknaden och marknaderna för varor och tjänster. Konkurrensen behöver ett större spelfält.”

Det vi alla slutligen undrar är vem som ska betala notan. Återigen citerar jag Jean-Claude Trichet: ”Bankernas vakthundar bör inte ställa oproportionerliga krav när det gäller kreditinstitut”, men å andra sidan måste enligt Jean-Claude Juncker ”allt göras för att förhindra att lönerna skenar iväg”.

Vi vill säga så här till dem: kom ut ur er bubbla och försök sätta er in i andras situation. De ser å ena sidan finansministrar röra upp himmel och jord för de stora globala spekulanterna – ett belopp på 110 miljarder euro har frigjorts bara av ECB – och å andra sidan de arbetstagare som hotas. I ett försök att lugna marknaderna oroar ni företagen.

Sanningen är att i den fria kapitalrörlighetens namn och för den berömda marknadsekonomin med sin fria konkurrens har finansledarna tillsammans drivit på djävulska mekanismer som de inte längre kan kontrollera. Låt mig påminna er om att Jean-Claude Trichet, som företrädare för tio av världens stora centralbanker, fem månader efter det att subprimekrisen började fortfarande bara talade om ”korrigeringar på marknaden” och meddelade att det rådde en ”stabil tillväxt även om det finns en viss avmattning”. Tre månader senare uppmanade han parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor att ge den privata sektorn en chans att korrigera sig själv. Vilka insikter! Om ett system kan göra sig av med sina egna kumpaner på det sättet befinner det sig mitt i en existentiell kris.

Om vi vill undvika fler alltmer smärtsamma sammanbrott måste vi därför ha modet att frigöra oss. För det första måste vi frigöra oss från tanken på produktivitet baserad på sänkta lönekostnader och sociala utgifter. Vi måste vända den pågående trenden med en minskad andel av mervärdet för löntagarna. Detta är inte källan till inflation; det är de finansiella aktörernas omoraliska verksamhet.

För det andra måste vi få ett slut på den totala tilltron till att finansmarknaderna driver ekonomin, eftersom de inte driver den utan förgiftar den. Europeiska centralbanken har en avgörande roll för att styra pengar mot en socialt effektiv ekonomi – en ekonomi som skapar jobb, främjar utbildning och utveckling av offentliga tjänster, som tryggar hållbar produktion och användbara tjänster, som har utrymme för forskning och utveckling, respekterar offentliga företag och allmänhetens intresse och sätter samarbete före ekonomisk krigföring.

Men för att åstadkomma det måste Europeiska centralbankens uppdrag ändras. Den bör återfinansiera banker till mycket olika räntesatser beroende på om lånen bidrar till den sunda ekonomi jag nyss beskrev eller om de i stället används som grund för osmakliga finansiella transaktioner. Villkoren för att få lån bör vara fördelaktiga i det förra fallet och ytterst avskräckande i det senare. Samtidigt krävs det stränga kontroller av banker och fonder, och det bör införas en skatt på finansiella kapitalrörelser. Slutligen bör arbetet påbörjas för att reformera de internationella ekonomiska institutionerna radikalt, precis som president Lula krävde i sitt tal till FN nyligen.

För det tredje måste det bli ett slut på självgodheten och nedlåtenheten hos en liten elit som förklarar för medborgarna att det enda möjliga valet är deras eget. Om vi åtminstone kunde diskutera detta seriöst med öppna sinnen och en känsla av ansvar skulle krisen ha medfört något gott i ett avseende.

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Fru talman! Den första nyheten när jag slog på min bilradio på väg till flygplatsen tidigt i måndags morse var att min bank befann sig i en allvarlig finansiell kris. Lyckligtvis är jag bara en sparare och kommer inte att förlora några pengar – men aktieägarna gråter. Den världsomspännande finanskrisen har nått min lilla bank. Problemets kärna ligger i globaliseringens utveckling – inte minst rätten för kapital att röra sig fritt över gränserna. Vi har sett en spekulation utan motstycke, utan annat mål än vinst för några ägare. Detta skadar bara den reala ekonomin, precis som vi ser nu, när spekulationerna på den amerikanska bostadsmarknaden utlöser en internationell finanskris.

Därför bör det bli ett slut på tanken att fri rörlighet för kapital är det rätta sättet att åstadkomma tillväxt och välstånd. Denna fria rörlighet gynnar enbart spekulanter och skattesmitare. Jag vågar säga att vanliga medborgare och människor som vill investera i företag och finansiera inköp och försäljning av varor kan leva med kontroller av vem som flyttar stora summor pengar över gränserna och i vilket syfte. Kontroll över kapitalrörelser skulle ge demokratin större insyn och möjlighet att påverka.

Hur ska vi då lösa den omedelbara krisen? Ett säkerhetsnät som finansieras av skattebetalarna kommer garanterat att utlösa en aggressiv, spekulativ valutapolitik inom finanssektorn och främja värsta sortens kapitalism. Bankerna måste själva städa upp efter krascher och kriser, det är inte centralbankernas – och därmed skattebetalarnas – uppgift. Den danska finanskonsulten Kim Valentin föreslår en räddningsfond som finansieras av bankerna själva. Det är avgörande att bankernas bidrag till den nya fonden är tillräckligt stort för att ge dem ett verkligt intresse av att hålla ett öga på varandra och ingripa när en kris hotar, eftersom de själva måste betala för att ta hand om den.

Jag föreslår att vi använder EU för att fastställa tuffa bestämmelser om storleken på bankernas räddningsfonder. Detta skulle också bidra till att uppfylla önskan från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon om en ansvarsfull global ekonomisk politik. Bankerna måste sluta att uppföra sig som barn som aldrig har ramlat och inte vet att de kan slå sig.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag håller inte med mina kolleger som anklagar kommissionen för att den inte har levererat. Jag anser att det största misstag Europeiska kommissionen hade kunnat göra skulle ha varit att anta att mer reglering alltid är det rätta svaret. Alla förslag från kommissionen bör vara proportionerliga, balanserade och välriktade.

Jag har varit ganska nöjd med hur den här kommissionen har reagerat hittills, och jag är fortfarande säker på att kommissionen har alla de verktyg som behövs för att förbättra regelverket för finansiella tjänster. Förbättringarna bör i första hand bygga på befintlig lagstiftning och befintliga rättsliga grunder. I andra hand bör mjuka lagstiftningsåtgärder övervägas och slutligen – om det inte sker någon förbättring på annat sätt – bör vi ta till lagen, nya regleringar.

Jag tror att det ibland finns en tendens att glömma hur mycket vi redan har gjort i EU. Sedan 2000 har vi gått igenom en rejäl översyn av vår lagstiftning om finansiella tjänster, och vi har redan uppdaterat många av de relevanta förordningarna. Vi har en modern och sofistikerad rättslig ram i EU. Jag tror att den följs av de flesta människor i USA redan, så jag tror inte att vi bör ändra vår strategi radikalt.

Slutligen vill jag säga att vi naturligtvis måste inse att tillsynsreglerna inte är så bra som de kan vara. Vi bör med utgångspunkt i Ekofins färdplan utveckla övervakarnas arbetsmetoder i EU, men vi bör också komma ihåg den globala omfattningen av saker och ting. Vi bör komma ihåg att finansindustrin sannolikt är den mest globala industrin i dagens värld, och vi kan inte agera i ett vakuum. Vi måste komma ihåg att vi lever tillsammans med omvärlden och vi bör försöka utveckla standarder, ömsesidigt erkännande och konvergens med transatlantiska aktörer – eftersom det är så vi i dag kan åstadkomma öppen konkurrens – och även mycket goda bestämmelser för att skydda privatkunder och om hur dessa saker utvecklas.

Slutligen en sak angående ECB. Jag tycker att vi ska tacka ECB. De har gjort ett mycket bra jobb. Följderna för EU:s ekonomi, både i den finansiella och i den reala ekonomin, skulle ha varit mycket allvarligare utan ECB:s mycket goda insatser i fråga om likviditet. Jag tycker att vi ska gratulera ECB för det.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Fru talman, herr Jouyet – vi beklagar att den ansvariga ministern inte kan vara här – herr kommissionsledamot! Socialdemokraterna är marknadsanhängare, men de vet att det på alla marknader finns både ärliga handlare och tjuvar, vilket betyder att det krävs ett polisväsende. Det är förvånansvärt att man, när man försöker inrätta en modern polisstyrka för att ta itu med moderna tjuvar, plötsligt anklagas för att vara gammalmodig.

Vi behöver modern reglering och tillsyn. Det finns ingen risk här för att vi ska anta förhastad, illa underbyggd och hafsig lagstiftning i Sarbanes-Oxleystil, eftersom det är över ett år sedan krisen bröt ut. När Charles McCreevy talade inför utskottet för ekonomi och valutafrågor den 11 september 2007 pekade han ut kreditinstituten som de värsta bovarna. Mer än ett år senare har vi ännu inget förslag. Jag tycker inte att det kan kallas bättre lagstiftning.

När det gäller den färdplan som utarbetades i oktober och december 2007 har jag den här och jag har prickat av den punkt för punkt. Ärligt talat var färdplanen för det första kanske inte utformad för en kris av den omfattning som vi upplever i dag, och när jag för det andra tittar på hur tidplanen har följts så är det svårt att veta var man ska börja.

Den franske presidenten har tillkännagett en plan: han kommer att fördöma de ansvariga och samla alla kring bordet för diskussioner. Men vad är det han ska diskutera? En återgång till den färdplan som utarbetades av Forum för finansiell stabilitet och som ingen kan genomföra eftersom ingen i Forum för finansiell stabilitet har befogenhet att göra det?

Allt detta föreslår han, men ändå var hans första reaktion på krisen att rusa iväg till London hösten 2007 för att godkänna Gordon Browns strategi att inrätta ett system för tidig varning i stället för att stärka EU:s kapacitet att hantera problemet, vilket José Manuel Barroso försvarar i dag i Washington. Jag hoppas att han kommer att kunna övertyga sin kommissionsledamot Charlie McCreevy, så att EU:s intervention i fråga om reglering och tillsyn av finansmarknaderna är så kraftfull som behövs.

(Talmannen avbröt talaren.)

(John Purvis gjorde en kommentar om talartiden utan mikrofon.)

  Talmannen. – Jag beklagar. Jag avbröt Piia-Noora Kauppi och jag avbröt Pervenche Berès. Jag är i allmänhet rättvis, herr Purvis.

  Daniel Dăianu (ALDE). - (EN) Fru talman! Ska vi skylla hela den här röran enbart på girighet, eufori och billiga pengar? Hur är det med bristerna i modellen för att alstra och distribuera (”originate-and-distribute”), som har ökat systemrisken? Hur är det med de skeva oetiska lönesystemen, som har stimulerat ett hänsynslöst risktagande? Hur är det med de goda kreditriskvärderingarna av skräp? Hur är det med intressekonflikter? Hur är det med banker som deltar i kasinoliknande transaktioner? Hur är det med ”skuggbanksektorn” med sina extrema hävstångseffekter och spekulationer? Varför har beslutsfattarna inte lärt sig av tidigare kriser trots de allvarliga varningarna? Kom bara ihåg vad Lamfalussy, Gramlich, Volcker och Buffett sa för åratal sedan.

Jag tycker att argumentet om att lagstiftning kväver finansiell innovation är löjligt. Inte alla finansiella innovationer är sunda. Ska ett sådant halvinternationellt Ponzisystem som har utvecklats genom problematiska produkter under det senaste årtiondet accepteras? Detta handlar om bristen på ändamålsenlig reglering och tillsyn och en bristande förståelse av finansmarknader, av hur de fungerar och av systemrisker. Fria marknader är inte lika med avreglerade marknader. Korrigeringen kommer att bli mycket smärtsam, särskilt i USA, men EU är inte immunt mot den ekonomiska nedgången. Lösningarna får inte vara hoplappade – tänk på att marknaderna är globala. Det krävs internationell samordning för att återupprätta förtroendet.

(Talmannen avbröt talaren.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Roberts Zīle (UEN). – (LV) Jag tycker att vi kan använda ett välkänt talesätt för att beskriva läget på finansmarknaderna: ”Festen är slut och nu är det dagen efter.” Någon kommer att få betala dyrt för illamåendet, men naturligtvis kommer vissa stater och företag att vinna på den här extremt dåliga situationen. Det finns med andra ord flera energiresurser och särskilt utvecklade stater och företag som flyttat sina extravinster i den riktningen, och detta kommer uppenbart också att ändra tyngdpunkten och balansen i det politiska inflytandet i världen. I EU är det enligt min åsikt de små, nya EU-medlemsstaterna som är mest sårbara i detta läge. En felaktig struktur- och skattepolitik under en period av stor ekonomisk tillväxt skapar nu tydliga ekonomiska och sociala hot i de flesta av dessa stater, däribland min egen, Lettland.

Den stora volymen inhemska privatlån i euro från banker i stater i euroområdet, den stora andelen utländska pengar i banksektorn och lönernas snabba höjning mot genomsnittsnivån i EU uttryckt i euro kan leda till en omvärdering av de nationella valutorna. I så fall kan den långsiktiga återbetalningen till finansinstitut inom euroområdet bli en ny börda för medborgarna och företagen i dessa medlemsstater. Om en nationell valutas valutakorridor utvidgas i förhållande till euron kan den redan höga inflationen få fotfäste och ytterligare fördröja de nya medlemsstaternas inträde i euroområdet.

Om det totala beloppet av de privata lån som betalas till banken uppgår till en tvåsiffrig procentandel av BNP kommer medborgarna i dessa stater inte att vara optimistiska. Detta kommer i stället att skapa en uttalad politisk pessimism och kommer att påverka den allmänna opinionen i fråga om EU som institution, med alla åtföljande konsekvenser även för parlamentet i politiska termer i de nya medlemsstaterna.

  John Whittaker (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Finanskrisen rasar vidare och länderna i euroområdet står inför en recession. Gång på gång får vi höra att lösningen är att vi behöver mer lagstiftning för att se till att finanssektorn fungerar bättre.

Men vi har ett problem nu och att ändra reglerna efter det att problemet har uppstått kommer inte att hjälpa oss att lösa det.

Jag uppmanar medlemsstaterna att överväga en helt annan reaktion på de nuvarande ekonomiska svårigheterna. De är en signal om att vi inte kan fortsätta som förut och om att vi till följd av alltför billiga lån och alltför billig import har levt över våra tillgångar och inte kan fortsätta att konsumera i samma takt.

Anpassningen kommer att bli smärtsam, men den är nödvändig, och i dessa svåra tider finns det ytterligare ett budskap som är ännu mer framträdande men som inte kommer att höras i dessa institutioner. Det är att EU inte kan fortsätta med sina massiva lagstiftningsprogram för exempelvis hälsa och säkerhet, konsumentskydd, social jämlikhet osv. eftersom den totala effekten av alla dessa program är att öka kostnaderna och krossa den produktiva verksamhet som själva vårt välstånd är beroende av.

I dessa svåra tider är det enda budskap som borde höras att EU:s länder inte längre har råd med EU, dess institutioner och dess enorma utflöde av lagstiftning.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag ska försöka vara mycket tydlig med hänsyn till de många olika åsikter som har uttryckts från min rad.

För det första är den nuvarande krisen inte en biblisk hemsökelse eller någon bestraffning av gudarna. Marknaderna har misslyckats och detta har lett till interventioner som själva Milton Keynes hade glatt sig över. Om marknaderna har misslyckats måste vi korrigera det som har misslyckats på marknaderna, dvs. vi måste göra något.

Detta något omfattar olika saker. För det första måste vi ge en chockbehandling för att väcka patienten ur sin koma. Jag vill påminna kommissionen och rådet om att även om likviditetsproblemen kan lösas av Europeiska centralbanken så är solvensproblemen något som påverkar er direkt: rådet, kommissionen och medlemsstaterna.

För det andra måste vi, för att förhindra att detta inträffar igen, känna till vad det är som har misslyckats på marknaderna och vilka principer vi bör återupprätta. Det har brustit i riskhantering, styrning och slutligen i etik.

Detta innebär att vi måste återupprätta några grundprinciper: insyn i produkter, företag och marknader, ansvar för direktörerna, förtroende mellan den finansiella och den reala ekonomin och politikens centrala roll.

Jag håller med rådet om att tiden för total avreglering är över. Varken marknaderna eller industrin kan reglera sig själva.

Den sista ordinationen – som krävs för att vaccinera patienten och se till att detta inte inträffar igen eller på något annat sätt – är att vi måste fortsätta marknadsintegreringen. Vi måste uppnå en tillräckligt kritisk omfattning, precis som de har gjort i USA. Vi måste upprätta en eurodemokrati så att vår valuta kan få ett visst inflytande i världen under en global kris. Slutligen måste vi se över reglerings- och tillsynsramarna, som är det som har brustit.

Därför ställer jag mig inte bakom mjuk lagstiftning, uppförandekoder eller självreglering. Det är upp till oss att erbjuda våra medborgare ett svar, eftersom det i slutänden trots allt är de som kommer att få betala priset.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Vilka slutsatser kan jag dra på en minut om den aktuella krisen? Den är resultatet av valet att inte övervaka finansmarknadernas verksamhet tillräckligt. Kompetent tillsyn dödar inte marknaderna utan är tvärtom nödvändig för deras överlevnad. Det finns personer som är ansvariga för förlusterna men nu har vi också medborgare som betalar priset för deras överdrifter och för bristerna i den offentliga tillsynen.

Det kom varningar för ett tag sedan. Rasmussenbetänkandet, som det här parlamentet antog i går med mycket stor majoritet, innehåller specifika förslag om riskerna med alltför stora hävstångseffekter, bristande insyn och intressekonflikter, men detta betänkande bygger på arbete som den socialdemokratiska gruppen inledde flera år innan krisen började 2007.

Initiativbetänkandet av Ieke van den Burg och Daniel Dăianu följer samma linje. EU är en viktig partner i det internationella sammanhanget och jag gratulerar kommissionsledamot Joaquín Almunia till hans tillkännagivanden i dag, men kommer Charles McCreevy att hålla med om dem? Den förlamning som har drabbat kommissionen i dessa frågor kan inte rättfärdigas på något sätt. Parlamentet gör sitt. Det borde de andra institutionerna också göra.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). - (EN) Herr talman! Det är synd att Martin Schulz redan har gått. Jag ville påpeka att det är för tidigt att säga vem som kommer att göra bankrutt eftersom ingen vet vilka slutinvesterarna i de problematiska tillgångarna är. Kanske är det statligt ägda banker.

Ändå skulle jag vilja uppmuntra till en bredare syn på händelserna och påminna om att parlamentet redan i början av året lade fram några välgrundade förslag som varken rådet eller kommissionen accepterade. För det första begärde vi att den ekonomiska förvaltningen på EU-nivå skulle anpassas efter den globala utvecklingen och att de ekonomiska riktlinjerna skulle uppdateras. Vi föreslog också att EU:s konkurrenslagstiftning skulle genomföras kraftfullt och att vi inte skulle tillåta att små och medelstora företag trängdes ut från marknaden eller att det skapades monster som är alltför stora för att få falla. Vi måste främja och bevara vår nationella, traditionella affärskultur eftersom EU:s motto är ”Förenade i mångfalden”.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Låt oss hoppas att det amerikanska förslaget om uppköp av problematiska tillgångar verkligen fungerar, för annars kommer smittan så gott som säkert att sprida sig hit. Jag skulle vilja ha försäkringar från Jean-Pierre Jouyet och Joaquín Almunia om att vi verkligen har vårt försvar redo. Har vi våra långivare i sista instans redo att möta det värsta som kan hända under sådana omständigheter? Vi går från ett likviditetsproblem till ett solvensproblem.

Det är sant att vi i sinom tid kommer att behöva se över vårt regleringsförsvar, men detta kan inte och får inte ske förhastat, mitt uppe i en kris. Vi skulle riskera att överreagera, införa onödiga, missriktade, alltför drakoniska villkor som endast skulle skada förutsättningarna för investeringar i våra ekonomier och arbetstillfällen för framtiden.

Det viktigaste, som vi måste få till stånd omedelbart, är ett återupprättande av förtroendet. Herr Almunia! Ni nämnde detta ord flera gånger. Visa oss hur vi kan åstadkomma det.

Jag vill att ledarna för världens viktigaste ekonomier i Amerika, Europa, Mellanöstern och Asien träffas inom några dagar och försäkrar världen i tydliga ordalag att de kommer att tillhandahålla allt som krävs för att kväva lågorna, oavsett var de flammar upp. Det är bara när lågorna och glöden har släckts som vi kan gå vidare med obduktionerna och ta reda på hur det här kunde hända och vad som krävs för att det inte ska hända igen.

Förtroende är den avgörande grund som ett livskraftigt finansiellt system och en livskraftig global ekonomi vilar på. Det är nu upp till de politiska ledarna på toppnivå i de fria marknadsekonomierna att samlas, utan ursäkter, förbehåll eller invändningar, för att ta det fulla ansvaret för att återupprätta förtroendet.

  Wolf Klinz (ALDE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Finansminister Henry Paulson sa att de senaste veckorna har tvingat USA till större ödmjukhet när han presenterade sitt räddningspaket på upp till 700 miljarder dollar för landets lamslagna finanssektor.

Läget i USA är verkligen oroande. USA:s finanssystem med sina investeringsbanker, hedgefonder och strukturerade produkter, som inte omfattas av normal banktillsyn, och de många affärstransaktioner som utförs via företag med ett enda syfte, som inte syns i någon balansräkning, har mer eller mindre kollapsat. Det är inte sannolikt att det kommer att återuppstå i sin ursprungliga form särskilt snabbt. De sista två rena investeringsbankerna, Goldman Sachs och Morgan Stanley, har nu gått över till den kommersiella banksektorn. Löftet om billiga pengar till alla för att skapa ännu mer tillväxt, vinst och likviditet har avslöjats som en illusion: den sortens evighetsmaskin finns helt enkelt inte. En skulddriven hög levnadsstandard för alla, med bil, hus och allting tidigt i livet går helt enkelt inte att upprätthålla på lång sikt. Den reala ekonomin har hunnit ikapp oss: utan sysselsättning kan det inte finnas något sparande, utan sparande inga investeringar och utan investeringar ingen hållbar tillväxt.

Vi EU-medborgare borde lära av katastrofen i USA. Det finns inga alternativ till budgetkonsolidering. Pengar växer inte på träd. Riklig tillgång till billiga pengar, vilket är vad socialdemokraterna alltid kräver av ECB, kommer inte att lösa problemet – det kommer bara att förvärra det.

Kommissionen bör genomföra de förslag som har Europaparlamentets stöd i fråga om värdepapperisering, bokföring av strukturerade produkter hos utgivaren, mer tillsyn, en uppförandekod för marknadsaktörer och andra åtgärder så snabbt som möjligt, om än med en känsla för proportioner och noggrannhet.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr Jouyet, herr kommissionsledamot! Först vill jag tacka Jean-Pierre Jouyet för att han är tillgänglig och för den stora kompetens han visar inom alla områden.

EU kan inte fortsätta att regelbundet drabbas av följderna av kriser som har sina orsaker i den amerikanska kapitalismen. Detta har gjorts mycket klart av föregående talare. Denna ståndpunkt handlar inte om fientlighet gentemot USA. Det handlar om ett uppenbart faktum: krisen är ett resultat av ett allvarligt fel som kräver kraftfulla åtgärder. Det räcker inte med självreglering.

Men i dag är krisen global. Jean-Pierre Jouyet sa tidigare att vi behövde nya åtgärder – lagstiftning och reglering – och att vi måste bedöma balansräkningarna och solvensen hos banker, nationella placeringsfonder, löner, insyn, tillsyn och redovisningsstandarder. Allt detta bör byggas ut och förbättras.

Det har också sagts många gånger att vi behöver återupprätta förtroendet för finanssystemet, som är en integrerad del av det ekonomiska livet. Jag håller inte med om den kritik som har förts fram utan anser att det franska ordförandeskapet i detta avseende har reagerat snabbt. Förslagen från Nicolas Sarkozy på EU:s vägnar sände ett kraftfullt budskap i New York, och det utvidgade G8-möte som han har föreslagit kommer att göra det möjligt för de olika ekonomiska aktörerna i världen att samlas runt bordet, vilket verkligen är ett viktigt steg.

För att få till stånd globala regler kan vi inte bara bestämma saker i EU. Det krävs naturligtvis framsteg i EU och i detta avseende är det olyckligt att reaktionerna har varit något långsamma. Men det behöver också antas internationella bestämmelser. Ekonomin är global, vilket betyder att reglerna också måste vara globala.

Vi har rätt mycket arbete framför oss, och jag är säker på att det tack vare de åtgärder som Jean-Pierre Jouyet tillkännagav tidigare kommer att tas fram lösningar under de kommande veckorna och månaderna. Det vore dumt att tro att dessa frågor går att lösa på några minuter.

  Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Under de senaste dagarna har vi sett stor turbulens i det amerikanska finanssystemet, för att uttrycka det milt. En av de stora nyheterna var att företaget Lehman Brothers Holdings tvingades begära skydd mot konkurs från fordringsägarna. Jag vill göra två kommentarer om detta. För det första planerar USA ett enormt stödpaket. Detta kommer dock inte att få slut på krisen eller skydda oss mot ytterligare överraskningar allt eftersom utvecklingen fortskrider.

För det andra är det visserligen nödvändigt att avgöra vilka regleringsmekanismer som kan förbättras och var det kan skapas mer insyn. Men tyvärr kommer mer och bättre reglering inte att utesluta alla obehagliga överraskningar som kan inträffa på finansmarknaderna i framtiden eftersom vi inte känner till alla befintliga bankmekanismer.

Varför säger jag så? Låt mig ta ett exempel. Det kan t.ex. komma överraskningar i avtalen om nettning mellan banker, som är mycket viktiga för att minimera risk. Banker kan förstås bara ta hänsyn till avtal om nettning vid riskbedömningen om dessa avtal är verkställiga enligt lag. Skulle bättre regler i framtiden kunna utesluta all osäkerhet i fråga om giltigheten hos avtal om nettning? Jag tror inte det. Därför anser jag att inte ens sund och tillförlitlig reglering kan utesluta obehagliga överraskningar i framtiden.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Herr talman! Den nuvarande finanskrisen, som på kort sikt kommer att vara ekonomisk och inte kan undgå att bli social, kanske även politisk, kunde ha förutsetts eftersom den var förutsägbar. Det är synd att ultraliberal dogmatism och en ekonomi som bygger på finansiell spekulation, den s.k. ”djävulens ekonomi”, har fått gå före socialt ansvar och en ekonomi som bygger på företagaranda och handlingskraft, vilket är den enda ekonomi som kan skapa välstånd och tjäna medborgarna.

Regleringen har misslyckats, precis som Joaquín Almunia konstaterade. Den har misslyckats och måste nu gå igenom en radikal översyn, efter att ha blivit bestraffad. Krisen i världens finanssystem är strukturell, vilket Joaquín Almunia också konstaterade. Därför räcker det inte med att bara använda de politiska instrument vi har att tillgå i dag. Attityden hos Europeiska centralbanken, som insisterar på att använda botemedel som inte biter på dagens sjukdom, den blint optimistiska autismen hos vissa medlemmar i Ekofinrådet, som för bara två veckor sedan var förvånade över krisens omfattning, och inställningen hos kommissionsledamot Charles McCreevy, som föreslår förändringar för att allt ska förbli som vanligt, är oacceptabel.

Nu har kommissionen ett ansvar för att använda alla sina verktyg och sätta press på medlemsstaterna så att de skapar nya verktyg. Detta ansvar handlar framför allt om att lyssna på de korrekta och ambitiösa rekommendationerna från Europaparlamentet efter Rasmussenbetänkandet.

  Dumitru Oprea (PPE-DE). - (RO) Det sägs att du kan fly men aldrig gömma dig från globaliseringen. Detsamma gäller globala finansmarknader. Så länge det gjordes vinster över hela världen var det normalt – nu när det sker förluster är det kapitalismens fel. Vi anser att skulden till stor del ska läggas på staten som har glömt bort en av sina viktigaste infrastrukturer, nämligen den finansiella, som är minst lika viktig som vägar, järnvägar och flygförbindelser.

Vad Förenta staterna och EU samt medlemsstaterna nu försöker göra är att lägga grunden till en ny infrastruktur: den globala finansiella infrastrukturen. Tyvärr kommer det statliga ingripandet ganska sent. Detta är inte en ny reglering utan en fluidisering, en övervakning av globala finansiella flöden, och alla stater bör delta i detta så att finanssystemet kan återfå sin trovärdighet.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! I måndags fick vi höra av kommissionsledamot Charles McCreevy att hedgefonder och riskkapital inte orsakat den nuvarande turbulensen. I dagens The Guardian rapporterades det att miljardären John Paulson i går avslöjades som en av de hedgefondbossar som hade blankat brittiska bankaktier och slagit vad om nästan en miljard brittiska pund om att deras aktier skulle falla dramatiskt. Hans New Yorkbaserade företag Paulson & Co var förra årets framgångsrikaste hedgefond efter spekulation om de subprimelån som sedan blev problematiska när krisen utlöstes. Paulson & Co har slagit vad om fyra affärsbanker, däribland HBOS, som tvingades gå med på ett undsättningsuppköp av Lloyds TSB i förra veckan sedan deras aktier hade fallit kraftigt.

Om kommissionsledamot Charles McCreevy inte är beredd att reglera alla finansinstitut bör han tvingas kliva åt sidan. Kommissionen har ett ansvar för att se till att dessa institut inte tillåts stjäla från pensionsfonder, besparingar och arbetstillfällen. De måste stoppas och enda sättet att göra detta är att skapa insyn och införa regleringar på området. Marknadens s.k. osynliga hand är i själva verket en ficktjuv och ju mer osynlig den är desto fler fickor tömmer den.

  Talmannen. − Jag tror att Proinsias De Rossa föreslår att kommissionsledamot Charles McCreevy erbjuds en prenumeration på The Guardian. Talmannens kansli ska titta närmare på det.

  Olle Schmidt (ALDE). - Herr talman! Orimliga ersättningssystem och bonussystem har vi all anledning att reagera inför. Jag tror att alla gör det och har full förståelse för det, men jag vill ändå säga efter att ha lyssnat på den här debatten att högröstad retorik, politisk sådan, lämpar sig illa för att lösa finansiella globala kriser. Ni får inte låta som om ni helt kastar ut barnet med badvattnet och skapar den panik som fanns på den finansiella marknaden förra veckan. Den ska inte finnas i det här huset. Vi ska vara resonabla, vi ska vara förnuftiga. Det är det ansvar vi har fått av våra väljare. Vi ska ha en balanserad hållning, vi ska skapa bra och effektiva regler och lagar som ger utrymme för tillväxtkraft och självreglering, mina vänner. Jag blir bekymrad när jag lyssnar på denna högröstade retorik och är ängslig och rädd för att detta kommer att skapa ett överreglerat finansiellt samhälle som inte kommer att ge möjlighet för den växtkraft vi så väl behöver. Det är växtkraften och möjligheten att skapa fler jobb som våra väljare är ute efter.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag har med förvåning lyssnat till socialdemokraternas och kommunisternas åsikter när de talar om för oss att detta är systemets fel. De har uppenbarligen ett kort minne – de som under 1900-talet ruinerade alla ekonomier de kunde lägga hand på. Problemet är globalt och därför måste lösningen vara europeisk.

När det gäller den finansiella frågan undrar jag om kommissionsledamoten kommer att genomföra artikel 105.6 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, där det fastställs att rådet enhälligt på kommissionens förslag får ge Europeiska centralbanken ett uppdrag i samband med tillsynen av kreditinstitut. Jag menar att medborgarna i dag anser att tiden är mogen för oss att övervaka de ordningar som finns på plats i fråga om tillsynen av finanssystemen. Vi kan inte bygga en inre marknad utan en europeisk regleringspolitik.

  Dariusz Rosati (PSE). - (EN) Herr talman! Denna kris har visat att det finns allvarliga brister i det globala finanssystemet. Först misslyckades tillsynsmyndigheterna med att förhindra investerarnas oansvariga beteende. Vi har sett hur nya finansiella instrument utvecklats, som emellertid inte ger tillräcklig insyn och som inte tillåter en ordentlig riskbedömning. För det andra har finansinstitutens ägare och aktieägare misslyckats med att övervaka sina egna direktörer, som gav sig själva svindlande löner och bonusar – och för vad? För att driva sina företag i konkurs!

Vi behöver skyndsamma åtgärder åtminstone inom dessa båda områden. Vi vill inte att den amerikanska härdsmältan ska upprepas i Europa. Vi vill inte ha en situation i EU där de högsta cheferna i finansföretagen går iväg med tiotals miljoner dollar medan skattebetalarna lämnas att betala deras notor. Vi förväntar oss att kommissionen vidtar allvarliga åtgärder i detta avseende.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för en spännande debatt. Vi skulle kunna hålla på i timmar – detta är verkligen ett ämne värt att diskutera, och de åsikter som ventilerats har varit fängslande. Vår tid är dock tyvärr begränsad.

Jag har kommit fram till följande: För det första tycker jag att jag, med den reservation som min befattning kräver, har uttryckt mig klart när det gäller låt-gå-attityden och bristen på reglering. Jag anser att vi måste höja oss över debatten om reglering kontra icke-reglering. Finansiell avreglering är i dag ett omodernt begrepp. Från och med nu kommer lösningen att ligga i en stark, modern finansiell reglering. Vi måste anpassa oss och gå ännu längre än vad vi hittills har gjort.

Detta är det första som jag vill ta upp, och jag är mycket tydlig på denna punkt. Jag lyssnade också noga på vad Silvana Koch-Mehrin sa, och jag upprepar detta: reglering inte är marknadens fiende. Alla måste ta sitt ansvar. Att reglera och att anpassa gällande bestämmelser är de offentliga myndigheternas jobb, eftersom systemets stabilitet, skyddet av enskilda sparare och skyddet av insättare står på spel. Jag vill också säga till Francis Wurtz att sysselsättningen och tillväxten, som direkt påverkar realekonomin, är hotade av krisen. Det är därför vi måste agera också för de minst välbärgade. Och vi måste agera snabbt.

Det andra som jag vill ta upp är att Europa måste agera inom ramen för ett utökat internationellt samarbete. Till detta finns inga alternativ. Som redan har sagts måste Europa göra sin röst hörd om vi inte ska bli påverkade av USA:s sätt att lösa krisen. Detta har redan hänt med Sarbanes-Oxley. Vi såg vilka konsekvenser detta har fått för vissa europeiska företag, och vi såg vilken effekt det fick på redovisnings- och marknadsnormer.

Vi kan börja redan nu. Det enda som är till vår fördel är att Europa i dag, vilket Joaquín Almunia och president Sarkozy båda har betonat, kan driva igenom sina frågor på ett välgrundat sätt, göra sin röst hörd på den internationella arenan, ta ledningen och få ett försprång. Jag uppmanar européerna att gå samman så att Europeiska unionen på ett tydligt sätt blir närvarande på den internationella arenan. Jag uppmanar dem även att reflektera över de internationella finansiella strukturerna och över internationella tillsynsmyndigheter.

Om inga internationella åtgärder vidtas kan vi nämligen inte klaga på att vårt enda alternativ är att utnyttja nationella placeringsfonder, som vi dessutom vill behålla. Jag dömer inte, men det måste finnas en viss konsekvens när det gäller detta. Vi måste veta vad vi vill, och vi måste vara medvetna om att vi, om Europa inte klarar av att agera, måste förlita oss på andra medel för att stabilisera det finansiella systemet.

Min tredje åsikt har framförts av flera talare, däribland Martin Schulz. Det är sant att vi måste rikta in oss på frågan om lönerna och problemet med vinster kopplade till cykliska aktiviteter på marknaden. Frågan om marknadsaktörernas löner bör också ses utifrån ett internationellt sammanhang. Jag är inte den förste som säger detta; Gordon Brown har tidigare sagt samma sak. Det verkar logiskt, och vi måste fundera ingående på denna fråga.

Det är tydligt att det inte bara handlar om en ekonomisk och finansiell kris – det är också en kris som rör etik och ansvar. Det är en kris som rör ekonomisk etik och som berör alla aktörer och politiska ledare, oavsett politisk inriktning. Som Francis Wurtz och andra talare har betonat måste finansen fortsätta att tjäna ekonomin. Ekonomin får inte styras av finansen.

Vi måste fundera över de finansiella institutens roll och den färdplan som finansministrarna har kommit fram till utifrån kommissionens förslag. Låt oss tala om specifika framsteg. Till Pervenche Berès säger jag att vi måste gå längre och, med hänsyn till tidtabellen, agera snabbt. Jag upprepar Joaquín Almunias ord: kommissionen måste agera snabbt eftersom det handlar om att återupprätta förtroendet. Jag vill avsluta med detta.

Även om Europa påverkas i mindre grad är det fortfarande viktigt för oss att skicka ut signaler som inger förtroende. Det innebär handling och internationellt samarbete. Det innebär att vi inte ska vara rädda för att anta bestämmelser, att vi måste agera snabbt och att vi ska ha förslag redo att lägga fram för Europeiska rådet den 15 oktober, tillämpa de förslag som lagts fram av parlamentet och, som redan har sagts, vara medvetna om att vi har att göra med transaktioner som inte bara påverkar likviditeten utan även hela det finansiella systemets solvens.

Det är förtroendet för ekonomin som kommer att bli startskottet för tillväxten. Vi måste därför gå ifrån dogmatism, agera beslutsamt och använda alla verktyg som vi har till förfogande.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag instämmer med alla talare som har betonat hur viktigt det är att vi reagerar på denna mycket stora förändring av vårt finansiella system, att vi måste lära oss av misstagen från det förflutna och att vi inom EU-institutionerna måste arbeta tillsammans för att lyckas. Vi behöver också samarbeta med övriga aktörer och inse att det handlar om globala finansiella system. Om de inte vore globala skulle vi inte bli så påverkade av dem. Vi måste komma ihåg att vårt ledarskap, våra initiativ och våra beslut bör följas av en hög grad av samstämmighet när det gäller de positioner vi antar gentemot andra partner och andra aktörer. Om inte kommer vi, i ärlighetens namn, att få betala ett pris för att vi är tydliga men naiva. Vi kommer inte heller att vara konkurrenskraftiga inom den finansiella industrin, vilket vi måste fortsätta att vara. Det räcker inte att vara effektiva, stringenta och förmögna att lära av historiens läxa – vi måste också vara konkurrenskraftiga.

Som jag redan sagt i mina inledande kommentarer håller jag med rådsordföranden. Vad jag menar med reaktion på kort sikt är att helt och hållet genomföra Ekofins färdplan så snart som möjligt – och vi är på rätt väg, Pervenche Berès. Den utvärdering som genomfördes för några veckor sedan i Nice visar att vi är på rätt väg när det gäller att anta Ekofins beslut. Nästa vecka måste vi lägga fram förslag i fråga om kapitalkravsdirektivet, och om några veckor om direktivet om kreditvärderingsinstitut.

Det är viktigt att parlamentet och rådet så snart som möjligt antar Solvens II-direktivet. Utanför EU:s gränser måste Forum för finansiell stabilitet fortsätta att arbeta intensivt; det är för närvarande en mycket viktig institution –Lamfalussyprocessens nivå 3-kommittéer. Parlamentet, kommissionen och förhoppningsvis även rådet är djupt oroade över bristen på effektivitet när det gäller vissa av reaktionerna på denna nivå. Och detta är nyckelinstitutioner som bör arbeta mer effektivt än när de skapades för några år sedan – Baselkommittén och International Accounting Standards Board (IASB). Det är, som Jean-Pierre Jouyet sa, nyckelfrågan. Vi är inte ensamma. Vi måste reagera snabbt och effektivt, ta i beaktande de stora problem som vi står inför och samtidigt se till att vårt initiativ följs av andra, vilket vi vet är fallet inom många andra regleringsområden.

Utifrån ett strukturellt perspektiv kan vi tyvärr inte fatta beslut om allt i dag. Men det är sant – och jag håller helt med om detta – att förhållandet mellan reglering och marknad kommer att ändras på grund av denna kris. Det är uppenbart att bland annat regleringen är bristande.

Jag tror att vi alla håller med om att vi måste upprätta ett intensivare samarbete med amerikanska myndigheter på alla nivåer, inte bara i vår egenskap som kommissionen eller de verkställande organen utan även mellan parlamentet och kongressen. Den senare är nu är en nyckelaktör för att få tillstånd en lösning på USA:s särskilda problem. Vi måste reagera på multinationell nivå. De verkliga orsakerna till dessa brister i de finansiella systemen: likviditetsöverskottet, aktörernas alltför höga risktagande, den tidigare låga riskaversionen – la cupidité, med Jean- Pierre Jouyets ord – har uppkommit ur den globala obalans som de globala institutionerna ännu inte har kunnat lösa. Vi måste agera som enade européer för att övertyga våra partner på den globala arenan om att denna globala obalans kommer att skapa nya problem i framtiden, om vi inte klarar av att rätta till den på ett strukturerat sätt. Vi måste samordna oss inom EU på ett tydligare och effektivare sätt.

Vi lever i en ekonomisk och monetär union. Vi har en inre marknad, en handlingsplan för integrering av finansiella tjänster, men vi har fortfarande interna hinder och vi är fortfarande ineffektiva. Jag anser att vi alla bör vara medvetna om att detta kräver mer av europeisk integration och mindre av nationella reaktioner och defensiva attityder från medlemsstaterna.

Utöver detta måste vi komma ihåg vilka utmaningarna är på medellång och lång sikt, och vi måste i detta svåra läge bevara stabilitets- och tillväxtpakten, Lissabonstrategin och energi- och klimatstrategierna, som är oerhört viktiga just nu. Vi har inte råd att glömma bort att vi nu inte bara står inför mycket svåra kortsiktiga utmaningar när det gäller finansmarknaderna, utan också inför stora utmaningar på medellång till lång sikt såväl när det gäller världsekonomin som vår egen framtid.

Till sist något som inte ingick i färdplanen men som kommer att stå på Ekofins nästa agenda, och som kommissionen helt och hållet håller med om. Vi måste tänka på lönesystemen för företagsledare, chefer, vd:ar och alla dem som är trendskapande och kan fatta beslut på marknaderna. Jag ska säga en sak – och detta riktar sig också till rådet: År 2004 lade kommissionen – och särskilt min kollega Charlie McCreevy – fram en rekommendation där man ber medlemsstaterna att anta beslut i denna fråga för att undvika fel incitament. Vi har beaktat vad som har hänt sedan dess, under de senaste fyra åren. Endast en av de 27 medlemsstaterna reagerade positivt på denna rekommendation ur kommissionens perspektiv. Så kommissionen ställer sig bakom den samstämmiga uppfattningen att dessa viktiga frågor också behöver tas upp.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (EN) USA:s finansiella system har skakats om de senaste dagarna genom att Lehman Brothers lämnat in en konkursansökan och Merrill Lynch, av rädsla för samma typ av kollaps, gått med på att tas över av Bank of America. Dow Jones industriindex föll 4,4 procent den 15 september, och ytterligare 4,1 procent två dagar senare. Börsens nedgång i världen den 15-17 september orsakade förluster motsvarande cirka 3,6 biljoner US-dollar för investerarna. AIG:s aktier har gått ner mer än 90 procent, från 72 US-dollar förra året till 2,05 US-dollar. USA:s regering tog kontroll över AIG med en räddningsaktion på 85 miljarder US-dollar den 16 september. Denna utveckling tyder på att detta är den största finansiella kris som drabbats USA ända sedan depressionen inleddes. Händelserna inföll en vecka efter att USA:s federala regering tagit kontroll över de stora hypoteksbolagen Fannie Mae och Freddie Mac. Problemet är att Lehman Brothers och AIG är skyldiga många miljarder till fordringsägare inte bara i USA utan även i Europa. Är Europa berett att ta till sig den chock som föranletts av att man är oupplösligt kopplat till den amerikanska marknaden? Räcker de 36,3 miljarder euro som pumpats in på marknaden av ECB och Bank of England för att undanröja faran?

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN), skriftlig. – (PL) Jag skulle vilja rikta parlamentets uppmärksamhet på följande frågor.

1. USA:s regering och den amerikanska centralbanken har så här långt bidragit med närmare 1 biljon US-dollar för att bekämpa effekterna av finanskrisen. Det så kallade Paulsonpaketet innehåller ytterligare förslag som beräknas kosta ytterligare 700-800 miljarder. Detta tyder på att den nuvarande finanskrisen kan jämföras med den stora börskraschen 1929.

2. Dessutom tillhandahöll ECB omkring 750 miljarder US-dollar för att förbättra likviditeten, och Bank of England tillhandahöll ungefär 80 miljarder US-dollar, något som ytterligare bekräftar hur allvarlig situationen på Europas finansmarknader är.

3. Alla dessa åtgärder är tecken på att ett starka och beslutsamma statliga ingripanden på nytt är positivt. Till och med de mest liberala ekonomerna erkänner behovet av att införa regler för att dämpa krisen, och de är faktiskt redo att acceptera regeringars och internationella finansinstituts inblandning i dessa processer.

4. Krisens storlek och omfattning kommer att få negativa effekter på transaktionerna i realekonomin. Detta kommer att leda till recession i USA:s ekonomi, vilket innebär negativ ekonomisk tillväxt. Det kommer även att leda till en avmattning av tillväxten i Europa.

5. Mot bakgrund av den rådande situationen är det nödvändigt för alla länder att stärka de institutioner som står för finansiell övervakning. Särskilt gäller detta för EU. Dessa institutioner måste vara kapabla att utöva starkare övervakning av de stora bankernas verksamhet, av investeringsfonder och försäkringsorgan. Det är det enda sättet att förbättra den finansiella säkerheten och säkerställa finansiell stabilitet i framtiden.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). - (FI) Nu vet vi att staten behövs för att garantera kapitalismen inte bara på ett militärt plan, utan även på ett finansiellt plan. Regeringen i Förenta staterna, detta rovkapitalismens fosterland, har privatiserat vinsterna från spekulation och socialiserar nu de största spekulationsförlusterna i landets ekonomiska historia till ”trash banks”.

Raubtier (rovdjur) är det tyska namnet för den typ av kapitalism som bygger på ett annat ord, Raubgier (rovgirighet), vilket ligger nära Raub (rån). Båda dessa är bättre.

Sparare som har förberett sig på sämre tider överallt i världen kommer att bli rånade på delar av sina besparingars värde under kommande år, när världsekonomin på grund av händelserna förra veckan går in i inflation och/eller går in i en ekonomisk tillbakagång. Det är svårt att föreställa sig hur Förenta staterna på annat sätt skulle kunna betala tillbaka de enorma skulder som först nu har uppenbarats, och hur man i en tid av inflation, när penningvärdet försvagas, kommer att reagera på sin egen försämrade förmåga att betala tillbaka sina skulder och normalisera sina övervärderade tillgångar.

De tidsinställda bomberna, baserade på swapavtal, ompaketering av finansiella produkter, ej kreditvärdiga kunders insolvens och lån med dålig säkerhet, som har skapats med den amerikanska regeringens goda minne av de marknadsterroristiska, rovkapitalistiska bankerna, har lämpats över på skattebetalarna – och resten av världen får betala priset.