Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 8 oktober 2008 - Bryssel

14. Förberedelser av Europeiska rådets möte (15-16 oktober 2008) (fortsättning på debatten)

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. − (FR) Fru talman, herr Jouyet, mina damer och herrar! Tillåt mig först att göra en bedömning av rollen för det franska ordförandeskapet.

Som Jean-Pierre Jouyet just har sagt inträffade, mitt under det franska ordförandeskapet, först krisen mellan Ryssland och Georgien och nu har vi en kris utan motstycke, den globala finanskrisen. Det är en kris som inte började i Europa – den kom från andra sidan av Atlanten – och det är en kris för vilken vi ännu inte, och jag betonar ”ännu”, har nödvändiga regler i EU som gör det möjligt för oss att ge ett typiskt europeiskt gensvar. Jag kan vittna om det enorma arbete som det franska ordförandeskapet och Nicolas Sarkozy har gjort för att hitta ett europeiskt svar på denna nödsituation.

(EN) Vi inser alla att finanskrisen är allvarlig och det är helt rätt att den utgör huvudfrågan för Europeiska rådet möte nästa vecka.

Att ta itu med denna kris är ett viktigt prov för finanssektorn, för medlemsstaterna, för EU och dess institutioner och för de internationella finansiella institutionerna. En mängd olika aktörer är inblandade – banker och andra finansinstitut, tillsynsmyndigheter, ECB och andra centralbanker, de nationella regeringarna, kommissionen. Därför behöver vi samordning. Och eftersom allt händer så snabbt måste vi skynda oss.

I förra veckan efterlyste jag ett samordnat svar från EU, eftersom jag är övertygad om att det annars kommer att bli mycket svårare för EU att övervinna krisen. I dag är jag uppmuntrad av medlemsstaternas beslut att samarbeta, vilket visades genom uttalandet av medlemsstaternas 27 ledare och mig själv i måndags, Eurogruppen och sammanträdena i Ekofinrådet. Men jag är ännu inte nöjd – vi kan och måste göra mer.

Framför allt uppmanar jag medlemsstaterna att göra en verklig insats för att samordna – att förbättra samordningen sinsemellan och med EU-institutionerna. Det har förvisso gjorts allmänna ingripanden – framför allt på nationell nivå, eftersom det är där pengarna och befogenheterna finns. Detta visar att vi är en union av stater, inte en enda stat, där tillståndet åtminstone till viss grad skiljer sig åt. Medlemsstaternas åtgärder har i de flesta fall varit effektiva. Men medlemsstaterna måste handla på grundval av gemensamma principer och inom gemensamt överenskomna regler och ta hänsyn till de gränsöverskridande verkningarna av deras åtgärder.

Jag tar detta tillfälle i akt att välkomna de åtgärder som Storbritannien i dag har tillkännagett och som överensstämmer med de principer som man i dag har kommit överens om i Ekofinrådet.

Naturligtvis gör vi också mycket och EU-institutionerna måste fortfarande göra mycket, både på kort, medellång och lång sikt. De förslag jag tänker på är konkreta, praktiska och realistiska.

Låt mig tala klarspråk: Även om det är frestande är detta varken tid eller plats för politiska krumbukter och spel för gallerierna, att tillkännage storstilade initiativ som inte har någon chans att genomföras. Marknaderna skulle omedelbart straffa denna form av uppträdande och kostnaderna kommer att bäras av de ekonomiska operatörerna och framför allt av skattebetalarna. Detta är tiden för ambitioner i kombination med realism och ansvar.

Låt mig i detta sammanhang berömma ECB som har visat sig vara en säker och effektiv global aktör med euron som en viktig stabiliserande kraft.

Kommissionen har spelat en mycket viktig roll. Statliga stöd och konkurrensregler har visat sig vara viktiga för att garantera lika villkor. Risken för att åtgärder i en medlemsstat får negativa följder i ett annat gör dessa regler viktigare än någonsin. Samtidigt har kommissionen visat att den är helt i stånd att handla snabbt och med nödvändig flexibilitet. Jag välkomnar att den fördelaktiga rollen för regler som gäller statliga stöd och kommissionens sätt att tillämpa dem erkänns i Ekofinrådets slutsatser. Kommissionen kommer inom kort att utfärda riktlinjer för det allmänna regelverk inom vilket de statliga stödens överensstämmelse med planerna för rekapitalisering och garantier snabbt kan bedömas.

Inom lagstiftningsområdet kommer vi att lägga fram två förslag nästa vecka. Först att främja konvergensen för systemen med insättningsgarantier. Förstärkta och fler gemensamma regler kommer här att bli en viktig del av strategin för att ta oss ur krisen. Jag har uppmuntrats av Ekofinrådet som har följt vårt förslag att åtminstone fördubbla garantin, genom att fastställa den gemensamma minimitröskeln till 50 000 euro, där de flesta medlemsstater till och med går upp till 100 000 euro.

För det andra kommer vi med ett förslag att se till att de europeiska finansinstituten inte missgynnas gentemot sina internationella konkurrenter när det gäller redovisningsregler och deras tolkning. I förra veckan hade jag ett sammanträde med företrädarna för de europeiska bankerna som alla sa mig att detta var ett allvarligt problem för dem. Kommissionens roll har varit att främja medvetandet om behovet av att agera och att skapa en politisk styrka, och det verkar nu som om de hinder som rests av några medlemsstater slutligen har försvunnit.

Sedan har vi frågan om medellång och lång sikt: De åtgärder som krävs för att återföra stabiliteten och hållbarheten till finansmarknaderna. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen. Förutom likviditet behöver vi också ingjuta trovärdighet i den nuvarande ekonomiska situationen. Det räcker inte att släcka bränderna. Härvid har kommissionens arbete varit på gång sedan krisens början för ett år sedan.

Medlemsstaterna måste visa att vi har lärt oss de läxor som krävs för att skapa det rätta regelverket för att minimera krisens risker. De framsteg som gjordes gällande Ekofinrådets färdplan förra året måste övervakas noggrant.

Låt mig framför allt belysa tre frågor. Först vill jag att rådet och parlamentet framför allt ska prioritera vårt förslag från förra veckan om kapitalkrav. För det andra kommer vi nästa vecka med det förslag vi tillkännagav om kreditvärderingsbyråer. Jag vet att jag kan lita på ert stöd att arbeta snabbt med denna fråga. För det tredje kommer vi också att se över vår rekommendation från december 2004 om bonusutbetalningar till chefer, vilket tyvärr ignorerades av medlemsstaterna – eller, för att vara rättvis, bara en medlemsstat beslöt att i viss mån följa de rekommendationer som kommissionen lade fram i december 2004. Detta visar tydligt vilket motstånd vi under de senaste åren har mött inom detta område.

Den sista punkten är av en mer systemisk karaktär. Vi måste också titta närmare på övervakningen på EU-nivå av den inre marknaden för finansiella tjänster. Det finns över 8 000 banker i EU, men två tredjedelar av samtliga banktillgångar i EU finns i 44 gränsöverskridande institut. Några är verksamma i upp till 15 medlemsstater. Detta är hur den inre marknaden fungerar – men de gränsöverskridande bankerna måste hantera olika övervakningssystem i varje medlemsstat, och de nationella övervakningsmyndigheterna kan inte klara av all bankverksamhet utanför de nationella gränserna. Det verkar förnuftigt att avlägsna felanpassningen mellan en marknad på kontinental nivå och nationella övervakningssystem. När en gränsöverskridande bank är pressad är det möjligt att, som det har visat sig under de gångna veckorna, hitta snabba lösningar med flera nationella övervakare parallellt – men uppriktigt sagt är det inte lätt.

Jag vet att vi står inför en motig kamp med några medlemsstater i detta avseende. De nuvarande diskussionerna i rådet om solvens II-direktivet visar den höga grad av motstånd som varje försök att förbättra den gränsöverskridande övervakningen fortfarande står inför.

Vad vi har föreslagit i solvens II-direktivet och i kapitalkravsdirektivet är det absoluta minimum vi behöver. Jag är faktiskt övertygad om att vi måste gå ännu längre.

Därför är det viktigt att understryka denna punkt. När kommissionen förespråkar en gemensam linje för övervakningen i EU gör vi det inte därför att det står på dagordningen att skaffa oss ytterligare behörighetsområden. Vi gör det därför att det är verklighet – och verkligheten är att nästan två tredjedelar av banktillgångarna i EU redan har en gränsöverskridande dimension. Det betyder en europeisk dimension och vi måste reagera på denna europeiska dimension med en verklig europeisk lösning.

Därför måste vi inleda en process för eftertanke för att bygga en gemensam grund. Därför kommer vi att inrätta en högnivågrupp som ska undersöka den rätta strukturen för att se till att finansmarknaderna är anpassade till den inre marknadens realiteter och att övervakarna kan samarbeta för att möta utmaningen från de gränsöverskridande bankerna. Jag är stolt över att i dag meddela er att f.d. verkställande direktören för IMF, chefen för Banque de France och ordföranden i Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), Jacques de Larosière, har accepterat min inbjudan att vara ordförande i denna grupp, som kommer att vara oberoende och bestå av experter på hög nivå i detta ämne. Jag anser att deras idéer skulle kunna bidra till en allmän process för eftertanke, förhoppningsvis med några lösningar på lång sikt.

Den nuvarande krisen har visat att vi behöver en heltäckande omprövning av våra reglerings- och övervakningsregler för finansmarknaderna – som inkluderar hedgefonder och privata aktiefonder, vilket har påpekats av parlamentet. Vi ska återkomma till dessa frågor. Jag hoppas bara att medlemsstaterna – det vill säga alla – kommer att visa samma vilja som parlamentet och kommissionen.

Låt mig upprepa. På kort sikt måste vi se till att räddningsoperationer och andra offentliga ingripanden äger rum inom ett samordnat och konsekvent europeiskt ramverk. Genom kommissionens snabba tillämpning av reglerna för statliga stöd skapas förtroende mellan medlemsstaterna och vi kommer därför mycket snart med vägledning. Nästa vecka kommer vi att lägga fram förslag om system för insättningsgarantier och redovisningsregler.

På medellång sikt är det tre åtgärder som ska belysas: Förra veckans förslag om kapitalkrav, vårt kommande förslag om kreditvärderingsbyråer och en översyn av vår rekommendation från 2004 om bonusutbetalningar till chefer.

Och på längre sikt bör den högnivågrupp som jag har tillkännagett lägga grunden för att bygga upp samförstånd om gränsöverskridande övervakning.

Alla dessa åtgärder, i kombination med att medlemsstaterna agerar på ett samordnat och konsekvent sätt, kommer att visa att EU tar itu med de verkliga problemen. Inverkan på förtroendet kommer att bli desto starkare om institutionerna kan visa fasthet och beslutsamhet att handla snabbt.

När det gäller kommissionen vill jag upplysa er om att jag har beslutat att inom kollegiet inrätta en permanent styrgrupp om finanskrisen bestående av kommissionsledamöterna Joaquín Almunia, Charlie McCreevy och Neelie Kroes och med mig själv som ordförande. Jag vill hålla linjen till parlamentet öppen om dessa frågor. Jag vet att parlamentet redan har visat sig öppet för snabba förslag, och jag hoppas att vi kan samarbeta om denna mycket viktiga och känsliga fråga eftersom den finansiella stabiliteten är en allmän tillgång. Vi har en plikt att visa vår gemensamma beslutsamhet att möta denna mycket svåra och brådskande situation.

Överlag är den internationella dimensionen kritisk, vilket nyss klargjordes av rådsordföranden. Vi måste hitta lösningar i EU, men vi måste också samarbeta med de internationella finansinstituten.

Jag välkomnar särskilt president Sarkozys förslag till en internationell konferens. Det är rätt väg framåt. Ju mer de offentliga myndigheterna kan handla i tid, desto effektivare kommer våra åtgärder att bli och desto mindre är möjligheten att åtgärderna kommer att undergräva den rättvisa konkurrensen och regelverket med den europeiska integrationen.

Finanskrisen står i centrum, och det med rätta. Men det vore ett misstag att se Europa köra fast som en följd av detta. Det är två andra områden där vi måste göra avgörande framsteg i höst. Det finns många andra punkter, men på grund av tidsbristen ska jag i korthet koncentrera mig på endast två frågor: klimatförändringarna och energipaketet, samt Lissabonfördraget.

Först och främst klimatförändringarna och energipaketet. De som anser att detta inte är någon politik för en ekonomisk nedgång har fel. Paketet är viktigt för EU:s framtida välstånd. Utan paketet kommer vi senare att få högre kostnader, vi kommer att bli mer sårbara för energiunderskott och vi kommer att förlora möjligheten att utnyttja vissa stora nya marknader. Naturligtvis är industrierna oroliga över att förändringen kommer att medföra extra kostnader. Detta är helt begripligt. Men jag är också övertygad om att vi kan hitta vägar att lugna industrierna så att de inte kommer att utsättas för någon konkurrensnackdel.

Jag kommer att uppmana Europeiska rådet att gå vidare och att hålla sig till den tidtabell som följs av parlamentet och som på ett så effektivt sätt upprätthålls av det franska ordförandeskapet – jag välkomnar de kommentarer som nyss gjordes av rådsordföranden. I går tog parlamentet ett viktigt förfarandemässigt steg framåt. Naturligtvis befinner vi oss här bara i början av de interinstitutionella förhandlingarna. Kommissionen är beredd att engagera sig på ett konstruktivt sätt för att komma fram till en överenskommelse som möter största möjliga stöd, både i rådet och i parlamentets plenarförsamling.

Slutligen, Lissabonfördraget. Nu är det inte rätt tid att föregripa den exakta vägen framåt. Men det är rätt tid att påminna om att det under de senaste veckorna och månaderna åter har visat sig i vilken utsträckning EU behöver Lissabonfördraget. Kan vi, uppriktigt sagt, i framtiden klara av kriser som den vi har sett mellan Ryssland och Georgien när rådsordföranden byts ut var sjätte månad? Det är tydligt att vi behöver mer stabilitet. Det är tydligt att vi behöver mer samstämmighet. Det är tydligt att vi behöver större effektivitet i EU:s beslutsprocess. Vi behöver ett effektivare Europa, ett mer demokratiskt Europa, ett Europa med en tydlig röst på den internationella scenen. Därför anser jag att vi bör hålla fast vid vårt åtagande att ratificera Lissabonfördraget.

Det här är inga normala tider. Det här är tider utan motstycke, då det krävs att vi alla – kommissionen, rådet och parlamentet – visar att vi kan klara av situationen. Tillsammans måste vi efterlysa och arbeta för ett europeiskt svar på finanskrisen. Det är vi skyldiga våra medborgare.

(Applåder)

  Joseph Daul, förPPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den finanskris som plötsligt har drabbat oss är mycket oroande. Den är oroande för våra ekonomier, för våra arbetstillfällen och framför allt för de miljoner människor som, efter att ha arbetat hårt och sparat för att se till att de kommer att få pension och kan lämna över ett litet arv till sina barn, upptäcker att resultatet av deras ansträngningar plötsligt har minskat eller gått upp i rök. Den svarta måndagen som alla börser upplevde denna vecka visar åter att marknaderna kan förlora all anknytning till verkligheten och att det har blivit svårt att kontrollera det finansiella systemet.

Det finns många orsaker till denna kris. Europeiska kommissionen påpekar med rätta att en stor del av ansvaret ligger hos de amerikanska myndigheterna. Vi måste be dem om en förklaring. Kommissionen har rätt. Emellertid måste EU också agera för att hantera krisen och dra lärdom av den.

I denna svåra tid reagerar medlemsstaterna i första hand med att tänka på sig själva. Men som europeiska ledare måste vår främsta prioritet vara att samordna vårt arbete för att hindra att finanskrisen får alltför stor inverkan på realekonomin. Vi måste till varje pris förhindra att denna kris får en alltför hård och långvarig inverkan på företagens finanser, framför allt när det gäller de små och medelstora företagen. Herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Jag befarar att de små och medelstora företagen kommer att försvinna med denna kris och att ingen kommer att bry sig om det. Vi behöver en stödplan för de små och medelstora företagen.

Vi måste se till att våra medborgare behåller förtroendet för banksystemet och inte ger efter för denna panikvåg, vilket bara skulle framkalla en nedåtgående spiral. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att handla på ett samordnat och beslutsamt sätt för att förhindra att krisen drabbar pensionerna, jobben och tillväxten i EU.

I likhet med rådets ordförandeskap, som vi applåderar för dess beslutsamma åtgärder, anser vår grupp att en ensidig strategi inte innebär något framsteg i en global kris. Det är helt klart att övervakningen av finansmarknaderna inte fungerar. Därför måste vi inrätta ett europeiskt kontrollsystem. Europa måste än en gång föregå med gott exempel inför resten av världen. Den nuvarande bristen på övervakning innebär ett mycket allvarligt problem och kreditvärderingsbyråernas oförmåga att handla i det allmännas intresse och offentliggöra de verkliga solvensnivåerna för de viktigaste aktörerna på de globala finansmarknaderna kan inte längre tolereras.

Jag vill tillägga att min grupp, i denna period av osäkerhet och ovisshet för miljoner av våra medborgare, anser att det är helt oacceptabelt att direktörer som har lett sina institut i konkurs inte ska stå för följderna. Även i det här fallet måste människor ta sitt ansvar.

Jag vill bara upprepa vad Jean Pierre Jouyet sa: Det är tid för handling. Vi behöver gemensamma åtgärder. Vi behöver mod och solidaritet från alla 27 medlemsstaterna för att åter skapa förtroende för vår ekonomi.

Fru talman, mina damer och herrar! Europeiska rådet kommer också att diskutera Lissabonfördraget och jag vill uppmana alla medlemsstater som ännu inte har ratificerat det att göra det så snart som möjligt, så att varje land kan uttrycka en definitiv åsikt om frågan. Jag vet att det finns människor i detta rum som inte kan se någon nytta med det, men jag delar inte deras åsikt.

Vi förstår den situation som Irland befinner sig i och vi förstår att dess regering behöver tid att svara efter medborgarnas omröstning, som vi respekterar. Men trots att Europeiska unionen är beredd att visa tålamod och förståelse är det nuvarande läget ohållbart på medellång och lång sikt. Jag uppmanar därför Europeiska rådet att, efter att ha undersökt situationen i oktober, visa den politiska vilja som krävs för att göra upp en färdplan liknande den ni föreslog tillsammans med en definitiv tidsplan som ska antas i december.

Jag uppmanar också Europeiska rådet att ta ansvar för sina beslut: Antingen kommer Lissabonfördraget slutligen att gälla, och det kommer att gälla för alla, eller också gäller Nicefördraget och det kommer att gälla för alla institutioner. Naturligtvis kommer Europaparlamentet att ha färre mandat och färre befogenheter än med Lissabonfördraget, men Europeiska kommissionen kommer också att ha färre kommissionsledamöter än medlemsstater. För närvarande gäller Nicefördraget. Så ser verkligheten ut. Alla politiska beslut har ett pris, och om EU vill ha trovärdighet måste EU ta ansvar för sina politiska beslut, vare sig de gäller finanskrisen eller dess institutioner.

Fru talman, herr kommissionsordförande och herr rådsordförande! Jag vill tillägga att när det gäller det energi/klimat-paket som har föreslagits vid denna svåra tidpunkt måste vi gå försiktigt fram, behålla den allmänna färdriktningen men inte skrämma företagen, så att investeringarna kan fortsätta.

Till dem som inte håller med vill jag helt enkelt säga att jag har klarat av en mycket allvarlig kris: galnakosjukan. I ett och ett halvt år levde vi i osäkerhet. Vi måste lugna oss, acceptera och fortsätta med systemet, med tanke på miljön och vår planet, men vi måste också acceptera det som händer med ekonomin. Om vi behöver ytterligare ett år kommer vi att använda ännu ett år för att komma dit vi måste för att rädda planeten och skapa en framtid för våra barn och barnbarn.

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill också börja med folkomröstningen i Irland – det vill säga med Lissabonfördraget. Ni har rätt, herr kommissionsordförande – vi behöver fördraget mer än någonsin. Därför anser jag att vi också behöver en stabil grund för att genomföra det och det inbegriper att vi måste övertyga det irländska folket att rösta för detta fördrag.

Om den irländska regeringen inte kan klara av att göra detta före valet till Europaparlamentet kommer vi att besluta om sammansättningen av nästa Europaparlament och kommission på grundval av Nicefördraget. Frågan kommer emellertid att kvarstå eftersom vi behöver dessa reformer. Vi behöver dem för utvidgningen, vi behöver dem för att hantera kriser som vi just nu åter upplever, och under den tid som återstår till en ny folkomröstning äger rum i Irland har vi tillräckligt med tid att ta reda på exakt från vilka källor kampanjen mot Lissabonfördraget får sin finansiering – CIA, den militära industrimakten i Förenta staterna, eller vad det nu är.

(Häcklande)

Hör på. De människor jag talar om avbryter mig redan. Vi vet varifrån de får pengarna. Vi kommer att undersöka detta mycket noggrannare, det kan ni vara säkra på!

Herr kommissionsordförande! Ni gjorde en korrekt beskrivning av den kris vi för närvarande upplever, men det finns fler kommentarer att göra till det ni sa. Ta inte illa upp, men jag måste säga att, trots att mycket i ert tal var bra, var det en sak som gjorde mig förskräckt, och det var sammansättningen av den styrgrupp som ni sätter ihop för att hantera krisen. Det är naturligt att ni är en av ledamöterna, och det är också lämpligt att en kommissionsledamot som är så kvalificerad som Joaquín Almunia ingår i gruppen.

Men nu har ni meddelat oss att ni vill ha med Charlie McCreevy i denna styrgrupp för att hantera krisen.

Om det någonsin har funnits en försvarare av vilseledande marknadsradikalism i detta parlament och i er kommission är det Charlie McCreevy.

(Applåder)

Med bästa vilja i världen kan ni inte göra mordbrännare till brandmän! Det fungerar helt enkelt inte. När det gäller kommissionsledamot Kroes nämnde ni att vi hade 8 000 banker i EU. Varför inte fråga Neelie Kroes vad hon anser om det offentliga banksystemet i Europeiska unionen? I mitt land finns det offentliga banker som har mindre statliga garantier än de privata bankerna nu får av olika stater. I mitt land har er Neelie Kroes just tagit bort sparbankerna – med hjälp av regeringen i delstaten Nordrhein-Westfalen, till råga på allt! Att låta vargen vakta fåren är inte rätta sättet att ta sig ur krisen!

I åratal har vi varit tvungna att lyssna på de nyliberala dogmerna enligt vilka marknaden skulle reda ut allt. I åratal har vi fått höra att de effekter som skapas av marknaden skulle ”sippra ner” från de rika och göra att alla i slutändan får det bättre. Det som i själva verket hände var att de som skulle få det bättre genom allt detta, det vill säga skattebetalarna, måste betala räkningen. I en kris av det här slaget måste detta påpekas.

Eftersom huset brinner måste elden släckas. Åtgärderna är riktiga – och ni har rätt, de måste samordnas i hela EU – eftersom vi måste upprätta förtroendet och återvinna trovärdigheten, eftersom vi måste besegra oron för att inte denna oro ska bli en självuppfyllande profetia och bara påskynda det sammanbrott vi försöker undvika. Vi stöder också dessa åtgärder, men låt mig tillägga följande: Huset som just har brunnit ner kan inte byggas upp igen exakt som det var tidigare. Det nya huset måste bli annorlunda. Det måste byggas på fast grund, en grund med tydliga regler.

Rektorn för institutet för världsekonomi i Kiel, Dennis Snower, som inte är medlem av den radikala socialiströrelsen, uttryckte sig väl i en intervju när han sa att regleringen av finansmarknaderna varken hade varit tillräcklig eller lämplig och att det var därför systemet inte fungerade. Ja, han vet vad han talar om. Men de som i åratal har bett att få skapa regler har blivit tvungna att finna sig i att, från dem som sitter på högra sidan i denna kammare, höra att vi har fastnat i 1800-talet. ”Rösten från det förgångna”, sa Graham Watson om mina krav under en debatt som nyligen ägde rum här, när jag efterlyste regler och öppenhet och när jag talade om värderingsbyråer och regler för att uppnå detta. Men rösten från det förgångna har något att säga: Det förgångnas regler är en nödvändighet för framtiden. Det är det otvetydiga svar vi ger för att motverka denna neoliberala huvudinriktning som har raserats på det klassiska sättet.

(Applåder)

De svårigheter vi nu står inför kommer inte att övervinnas så lätt. Det kommer att ta lång tid. Under denna långa tid måste vi framför allt undvika en sak: En framtida upprepning av det som ledde till den nuvarande mycket allvarliga utvecklingen. När vi formulerar regler måste vi därför i synnerhet tänka på rättsligt förbud mot vissa typer av spekulationer.

Ingen kan säga mig i vilken utsträckning det är moraliskt berättigat att slå vad om livsmedelsbrist i internationella finansforum så att livsmedelspriserna stiger, eftersom det ger hög avkastning att investera i livsmedelsföretagens anläggningar. Brist på mat skapar hunger, men en människas hunger är detsamma som en annans vinst. Detta är ett naturvidrigt system. Det måste finnas lagstiftning för att förhindra sådant. Herr kommissionsordförande! Denna fråga är kanske något som den högnivågrupp om finansmarknadernas struktur, som ni sätter ihop, skulle kunna tänka på.

Avslutningsvis vill jag gratulera er. Det är ett bra beslut. Jag vill emellertid också säga att parlamentet bad er göra detta för tre år sedan i Joseph Muscats betänkande. Ni har i tre år ignorerat denna begäran. Ni har dröjt länge med den här saken, men bättre sent än aldrig, och för detta tackar jag er.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. –(EN) Herr talman! Jag vill säga till rådsordföranden: Vid rådsmötet nästa vecka måste ni föra diskussioner som innebär framsteg för Lissabonfördraget. Ni måste vara konstruktiva men ändå hänsynsfulla mot de länder som ännu inte har ratificerat det. Ni måste anta den europeiska pakten för asyl och invandring – trots att vi fortfarande måste hitta system för att spåra upp utbildade nykomlingar och hantera migrationen – och ni bör diskutera framsteg för att bekämpa klimatförändringarna.

Men ingen kan missa den mest brådskande frågan som detta rådsmöte står inför. En storm rasar över de globala finansmarknaderna och dess verkningar känns över hela EU – genom förlorade arbetstillfällen, urholkade pensioner och hotade besparingar. Våra medborgare är oroliga. De utmaningar vi står inför kan vara de allvarligaste sedan generationer och de utvecklas med blixtens hastighet. Det är i sådana här ögonblick vår union prövas. Vi behöver ett kollektivt svar. Vi kan inte klara av en situation där medlemsstater överraskar varandra genom unilaterala beslut med multilaterala följder. EU behöver en samordnad och konsekvent politik för att stoppa flödet av ekonomiska förluster, för att fastställa öppenhet och god praxis och för att förhindra ett framtida elände.

Det finns de som tror att de nu kan dansa på kapitalismens grav, men man kommer inte att hitta några lösningar genom stängda marknader och planekonomi. De lurade bara Europas medborgare. Om ni bygger ert hus på en sådan grund, Martin Schulz, kommer det att bli ett hus av halm. Det vi bevittnar är inte marknadsekonomins misslyckande. Det är snarare de otyglade, otillräckligt reglerade marknadernas överdrifter. Finansmarknaderna står för närvarande mindre i skuld till Adam Smith än till pokerspelaren Cincinnati Kid. Vissa bankdirektörers, affärsmäns och blankares girighet bär utan tvivel skulden men det är också ett misslyckande för regeringarna att garantera öppenhet och hederlighet i sina affärer.

Liberaldemokraterna har länge varnat för de faror som överraskade rådet och tog kommissionen på sängen. I maj undertecknade min vän Otto Graf Lambsdorff tillsammans med Jacques Delors och andra ett brev till det slovenska ordförandeskapet. Där belystes den stora faran för en ekonomisk kollaps på grund av de nyligen tillämpade bankmetoderna. I detta brev skrev de: ”Hederlig kapitalism kräver en effektiv offentlig politik. Vinstbegär är själva kärnan i marknadsekonomin, men när allt är till salu försvinner den sociala sammanhållningen och systemet bryts ner.” Det tog lång tid innan EU fäste avseende vid denna oro. Nu måste EU göra sitt bästa för att återföra detta system till ordningen.

Liberaler och demokrater hoppas att slutsatserna från Ekofinrådet kommer att utgöra grunden för en överenskommelse i Europeiska rådet. Det är ingen undergörande medicin, men den kommer att bidra till att bota den underliggande sjukdomen. Det är rätt att höja insättningsgarantin till minst 50 000 euro i hela EU. Familjebesparingarna kommer att vara säkra och kapitalflykten kommer att motverkas. Vi ser också fram emot att höra kommissionens förslag att främja konvergens av systemen för insättningsgarantier, liksom vi stöder ett snabbt antagande av era idéer att förbättra kapitaltäckningen. När ni tittar på kreditvärderingsbyråerna bör ni titta på vem som betalar deras arvoden och hur de övervakas.

Men vi behöver också stärka banden mellan de nationella finansiella tillsynsmyndigheterna. Företrädare från centralbankarna i euroområdet sitter tillsammans i ECB-rådet. Likaså behöver vi en alleuropeisk finanstjänstmyndighet för att vidmakthålla ordning och öppenhet mellan finansinstitutionerna. Europeiska rådet bör fråga om EU-budgeten kan användas för att tillåta Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden (EIF) att ge kreditgarantier till små företag. De tillhandahåller, när allt kommer omkring, de arbetstillfällen som EU-medborgarna är beroende av. Det är dessa människor som nu behöver snabba och specifika åtgärder, som är i behov av att alla medlemsstater samarbetar, som väntar sig gemensamma lösningar på en gemensam utmaning.

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande Almunia! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen – den grupp jag har blivit ombedd att företräda denna eftermiddag – har godkänt de beslut som i går fattades av Ekofinrådet. Jag anser att det enda som bör oroa oss, och som oroar er, är dagens reaktioner från marknaden, som inte verkar helt övertygad om att förslagen är de rätta. Jag hoppas att marknaderna kommer att återhämta sig och jag hoppas att de europeiska myndigheterna kommer att fortsätta att agera på detta sätt.

Jag vill delge er tre kommentarer eller tre meddelanden. Det första meddelandet gäller själva EU. Parlamentet är i själva verket delvis delat. Många har velat påpeka att EU inte deltog i hanteringen av bank- och finanskrisen. Vi, Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vill påpeka att bankkrisen framför allt avslöjar att de gemensamma EU-reglerna är otillräckliga och att det, på detta område liksom på många andra, finns ett behov av mer EU och inte mindre.

Det andra meddelandet gäller ansvaret för de inblandade. Jag har hört och förstår att José Manuel Barroso anser att det är dags att vidta åtgärder. Det är sant, men jag anser också att det är dags att slå fast var en viss del av ansvaret ligger. Det skulle vara alltför lätt för mig att peka ut rådet, de regeringar som utgör rådet, eller kommissionen, eftersom vissa kommissionsledamöter har ansett att bättre lagstiftning innebär självreglering och inte alls lagstiftning. Låt oss, för att ta ett konkret exempel, titta på direktivet om systemen för insättningsgarantier: I november 2006 lade kommissionen fram ett betänkande där det stod att ingen ytterligare lagstiftning behövdes på detta område. Jag är inte säker på att ni skulle försvara denna ståndpunkt i dag.

Emellertid är det egentligen parlamentet jag talar till. För en vecka sedan röstade vi i detta parlament om ett betänkande av Poul Nyrup Rasmussen. Den första versionen var utmärkt och vi stödde den. Parlamentet tvingades säkerställa en majoritet genom att sänka de krav som hade uttryckts av föredraganden själv.

Vi upplever samma sak i dag med Lamfalussybetänkandet om finansmarknadernas övervakningsstruktur. Även i detta fall måste alla ta på sig sin del av skulden. Herr Watson! Jag anser att Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och den Liberala gruppen har ett särskilt ansvar för att det betänkande vi kommer att rösta om i morgon har urvattnats.

Sedan vill jag bara säga några ord om krisen. Detta är ett budskap till er, herr Barroso, eftersom det är ni som inrättar ytterligare en reflektionsgrupp (det finns många, men en ny är kanske välkommen), nämligen om sambandet mellan finanskrisen och miljökrisen. Som ni själv har sagt raderar inte finanskrisen ut miljökrisen. Från denna synpunkt anser jag att vad bankkrisen vittnar om på medellång sikt är att tilldelningen av besparingar i EU utgör ett verkligt problem. Vad jag skulle vilja – vad Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen skulle vilja att ni förde upp på dagordningen för denna grupp – är en reflektion över de instrument som EU skulle kunna förfoga över. Jag tänker framför allt på Europeiska investeringsbanken som bör få i uppdrag att tillhandahålla finansiering på lång sikt så att energi/klimat-paketet och de investeringar det innebär garanteras på ett effektivt sätt. Jag anser att detta är viktigt.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt mig först av allt hylla rådet och tacka för dess arbete, särskilt i fråga om Ryssland och situationen i Georgien. Det har krävts mycket mod, styrka och diplomati för att hitta en fredlig lösning på problemen. Det har än en gång bevisats – om nu någon behövde ytterligare bevis – att vi tillsammans och med ett starkt ledarskap kan åstadkomma mycket mer än med bara militär slagkraft eller ekonomiskt välstånd, helt enkelt genom det goda exemplet och de taktiker vi använder.

Vi måste också se till att få upp frågan om att väcka liv i partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet på föredragningslistan för nästa rådsmöte. Det är nu viktigare än någonsin att vi lyckas sammanföra våra partner kring Medelhavet för att kunna få till stånd en ekonomisk utveckling och verka för nationernas fredliga samexistens. Den egyptiska regeringens exempel i samband med fredsförhandlingarna med Sudan, Tchad och andra regioner är ett gott föredöme.

Jag har ytterligare två punkter som jag vill ta upp. Det vore fel av mig att inte nämna Irland och Lissabonfördraget. Medlemsstaterna har redan gett Irland betänketid – och det tackar vi för – men det är ingen skillnad mellan denna och den betänketid som både Frankrike och Nederländerna fick när de avvisade konstitutionsfördraget. Det tar tid att lägga fram förslag och idéer om hur problemen ska lösas. Vi i parlamentet måste se till att vi inte sätter press på något land i frågan om det ska ratificera fördraget eller ej – särskilt eftersom det krävs en demokratisk folkomröstning för att garantera ratificeringen av detta fördrag.

Min andra punkt gäller den pågående finanskrisen. Jag vill inte skylla på eller peka ut någon. Jag gläder mig åt att rådet har samlat sig och genomfört beslutsamma åtgärder. Jag gratulerar än en gång kommissionen som faktiskt ställt sig upp och sagt vad som måste sägas innan rådet handlade, och som sett till att befästa sin trovärdighet genom att framhålla att vi kan, vill och förmår vidta åtgärder, genom ECB, Ekofin, enskilda medlemsstater eller på vilket sätt det vara må.

Det vore dock ett misstag att hävda att allt som pågått under de senaste två veckorna varit fel och att allt som kommer att hända i framtiden blir rätt. Vi måste lära av historien och inse att förändringar sker och ständigt har skett under den tid vi funnits här på jorden. Dessa förändringar och växlingar medför svåra tider för folket.

Vi måste i första hand garantera skyddet för vanliga människor. Bankerna har en räddningsplan. Bankerna har garantier. Med den garantin följer också ett ansvar för bankerna att nu börja ge lån till företag och enskilda för att ekonomin ska kunna ta fart igen. Det handlar inte bara om att dra ner på tjänstemännens arvoden eller löner, utan också om att se till att den ekonomiska cykeln kommer tillbaka i det läge där den ska vara. Insättningsgarantin är bara en mindre aspekt av detta.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Vi har nu i flera veckors tid bevittnat global panik och outhärdliga förluster i en euro- och dollarkarusell som kan ge vem som helst svindel.

Detta har genererats av ett system i vars namn europeiska ledare i flera år har rekommenderat återhållsamhet i fråga om löner och sociala utgifter och därmed tillåtit orättvisorna att växa. I dag ser vi samma ledare ila till bankernas undsättning för att fylla på dem, för att sedan återlämna dem till den privata sektorn. Samtidigt förutspår man en lång period med lågkonjunktur och uppoffringar för befolkningen i allmänhet.

Många människor som förstummade följer denna händelseutveckling kan inte annat än att se en läxa att lära, inte om överdrifter, Graham Watson, utan om kapitalismens själva essens i all dess orättvisa och brutalitet, vilka fantastiska förvandlingar den än har genomgått under de allra senaste årtiondena. Europas ledare har en hel del att förklara för våra medborgare. Ta ert ansvar i stället för att försöka ifrågasätta den allmänna rösträtten i Irland eller någon annanstans.

I dag vill jag bara lägga fram tre direkta och förnuftiga förslag om hur vi kan ta itu med de mest brådskande frågorna och samtidigt bana väg för en verklig förändring av politiken. För det första bör vi inte snåla när det gäller att lugna småsparare och medelstora sparare som hyser en välgrundad oro över sina blygsamma tillgångar. Den förklaring som har gjorts om detta var i mitt tycke senkommen, blygsam och vag. Den 15 oktober måste hela Europeiska rådet formellt och absolut garantera alla insättningar i hela Europeiska unionen.

För det andra borde en gnutta känsla för etik likväl som en vanlig strävan efter effektivitet kunna hindra klåfingriga trollkarlslärlingar från att nu och i framtiden profitera på de statliga stöd som nödvändiggjorts av den kollaps som orsakats av deras irrationella övermåtta. Det är därför som varje regering borde, eller i alla fall borde ha möjlighet att, kompensera stödet till finansinstitutioner i fara genom en varaktig nationalisering av deras sunda tillgångar. Syftet med detta skulle vara att inrätta en offentlig finansiell sektor som i framtiden helt skulle ägnas åt att finansiera investeringar av värde för samhället, särskilt sådana som kan generera arbeten.

För det tredje måste realekonomin mer allmänt stöttas genom en ny och ambitiös kreditpolitik. Det gäller EIB likaväl som ECB. Investeringsbanken måste, till att börja med, få ansvar och resurser för att kunna garantera små och medelstora företag tillgång till all kredit de behöver för att utveckla produktionen, under förutsättning att detta skapar riktiga arbeten med riktiga löner och att de anställdas rättigheter respekteras. I detta avseende är beslutet om att stödja de små och medelstora företagen med 30 miljarder euro under de kommande tre åren intressant, men det är för lite pengar och för lång tidsperiod. Bara i Frankrike skulle de små och medelstora företagen behöva 60 miljarder euro om året, och EU består av 27 länder. Dessutom är det i de flesta fallen nu som företagen behöver nytt syre. Senare kan vara för sent.

När det gäller Europeiska centralbanken måste det väl vara nu eller aldrig som vi ska be den anpassa sin roll till ekonomins och företagens vitala behov genom att styra pengarna mot realekonomin i stället för mot finansmarknaderna? Banken har ett instrument för att göra detta, och vi kan inte förstå varför den så kategoriskt vägrar använda det. Instrumentet är selektiva krediter, vilket är mycket dyrt om det används för finansiella transaktioner, men däremot mycket lättillgängligt när det används för att stimulera sysselsättning, utbildning och ändamålsenliga investeringar.

Jag är medveten om att en del av dessa förslag inte är helt ortodoxa. Men än sedan? I stället för en ortodox politik i ett kollapsande EU vill jag förespråka en reaktiv, kreativ politik som kan bidra till att förnya Europa och ge EU-invånarna ett värdigt liv.

ORDFÖRANDE: ROURE
Vice talman

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Visst är väl detta en lustig union vi lever i? Förra lördagen, efter en präktig lunch i Elysée-palatset, stod alla Europas ledare på trappan, log ganska blekt och talade om solidaritet. Leendena var såklart bleka eftersom president Sarkozys råddningsplan à la USA redan hade kollapsat i gruset. Men, icke desto mindre, ”enade vi stå” – det var budskapet. Och sedan, med ett hyckleri som gränsar till komik, bestämde Tysklands förbundskansler ändå att Tysklands intressen kommer först och EU:s intressen kommer sedan. Hon agerade – och fick, kanske för första gången på flera år, kraftigt bifall från den egna valkretsen.

Det var naturligtvis Irland som startade trenden veckan innan genom att gå sin egen väg, och min beundran för irländarna växer för varje dag. Men jag tror att det kommer att visa sig att veckan som gick var en vattendelare för hela det europeiska projektet. Enda sättet att hindra länderna att agera i eget intresse är ju nämligen att ta ifrån dem makten att göra det – att inrätta ett finansministerium där i Frankfurt, som har makten över skatterna och makten över regeringarnas utgifter. Jag har faktiskt hört en del av EU-extremisterna begära detta i eftermiddag. Men man kan inte göra så, för det skulle inte få folkets stöd. Att göra en sådan sak skulle faktiskt bli ännu mindre populärt än det hatade Lissabonfördraget.

Nej. Det är troligare att förra veckans händelser markerar början på slutet. Marknaden har redan talat. De italienska statsskuldväxlarna ger nu en procent mer än de tyska eller franska. Marknaden säger att EMU inte kommer att bestå. Och det förvånar mig inte, eftersom det aldrig har varit något optimalt valutaområde. En enda räntesats kan aldrig passa så många olika länder, och ni har aldrig haft allmänhetens fulla stöd.

Men det måste vara det ena eller det andra. Antingen en fullvärdig EU-stat som kontrollerar allt, eller upplösning och tillbaka till nationell kontroll. Lånekrisen slår hårt och drabbar oss alla, men jag kan se en ljusglimt i slutet av tunneln. Jag ser en skiljeväg. Kanske är det början på slutet på hela detta galna och oönskade projekt.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) Mina damer och herrar! Kommissionens och medlemsstaternas företrädare har två frestelser att undvika nästa vecka. För det första måste de inse att Lissabonfördraget är dött, att det är oacceptabelt att sätta någon som helst press på Irlands medborgare för att få dem att ändra åsikt och att de därför måste stoppa ratificeringsprocessen. För det andra måste alla de höga politikerna inse att det inte finns några gratisluncher. De måste omedelbart sluta uppträda som frälsare som ska rädda unionens ekonomi, samtidigt som de spelar roulette med den fria marknaden och skattebetalarnas pengar. Aktieägarna och bankcheferna bör få betala priset för bankernas dåliga förvaltning.

Nu erbjuder alla politiker garantier för att skydda ansvarslösa banker. Detta skapar en moralisk risk. Erbjudandet om statliga garantier är ett hånskratt rakt i ansiktet på skattebetalarna och de så omhuldade små och medelstora företagen. Det ger de stora investerarna ett enda budskap: Ni har rätt att förvänta er stora förtjänster och ni löper inga risker och framför allt behöver ni inte ta något ansvar. I utbyte mot detta stöd förväntar sig politikerna dock ett högt pris som ska betalas, och det är marknadsreglering. Detta kommer inte att förhindra krisen. Det kommer bara att skjuta upp den. Genom att överge reglerna om rättvis ekonomisk konkurrens kommer vi dessutom att åstadkomma rena djungeln.

Vi står inför en lågkonjunktur och ökande arbetslöshet. Samtidigt står den politiska eliten inför ett svårt test: Ska de eller ska de inte falla för populismens lockelser som alltid erbjuder lätta lösningar. På 1930-talet kunde Europa inte stå emot stormen, utan föll. Jag tror fullt och fast att vi i dag kommer att kunna stå emot.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets tjänstgörande ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort. Jag har lyssnat på er och jag vill bara säga att den första läxa jag lärt mig under den första delen av det franska ordförandeskapet är att en kris inte kan stoppa en annan.

Finanskrisen stoppar inte den utrikespolitiska krisen, med Ryssland och Georgien och andra oroshärdar i världen. Varken finanskrisen eller den utrikespolitiska krisen får livsmedelskrisen eller miljökrisen att försvinna. Vi måste hantera alla dessa utmaningar, även om det innebär att vi måste anpassa oss för att behålla våra prioriteringar.

Vi har tre prioriteringar av olika slag. Den första har ni belyst i era inlägg: det är att återvinna förtroendet – som kommissionens ordförande påpekade – så att våra medborgare känner sig mer skyddade inom EU och för att förhindra att det uppstår en klyfta mellan Europeiska unionen – den bild vi alla har av Europa – och unionens medborgare.

Den andra prioriteringen är att anpassa vårt institutionella system för att få ett mer engagerat Europa, ett bättre organiserat Europa, ett Europa som kan fatta beslut – och göra det snabbt – eftersom vi vet att ingen av dessa utmaningar kan hanteras enskilt eller på nationell nivå.

Den tredje prioriteringen är att gå mot en utvecklingsmodell som är mer hållbar, mer inriktad på långsiktighet och hållbar resursförvaltning, samtidigt som vi tar hänsyn till den tvära inbromsning av ekonomin som vi mycket väl vet att vi kommer att ställas inför.

Jag instämmer helt i vad kommissionens ordförande sa. Vi måste vara rättvisa, kompensera för förlorad tid och se över vissa dogmer. Jag menar att kommissionens ordförande har förstått detta och att hans förslag går i rätt riktning. Vi måste helt klart gå mot en större integration och bättre finansiell övervakning på EU-nivå.

Jag ska inte gå in på de olika åtgärderna på listan, men det är ju uppenbart att rådet och medlemsstaterna nu måste axla sitt ansvar och att parlamentet måste ta sitt ansvar i fråga om de helt nödvändiga förslag som har lagts fram om normer, kreditvärderingsbyråer, kapital/kredit-relationer, löner till bankchefer och till andra som arbetar inom banksektorn (här kommer också mäklarnas löner in, som man inte pratar lika mycket om, men som jag också ser som ett stort problem). Ur den synvinkeln anser jag att inrättandet av högnivågruppen är ett utmärkt initiativ. Jag vill dock bara på ordförandeskapets vägnar påpeka att det vore bättre om gruppen vore mindre homogen och i stället så bred som möjligt, med bibehållen effektivitet. Som kommissionens ordförande framhöll får inte dagens likviditetskris övergå till en morgondagens trovärdighetskris.

Joseph Daul belyste på ett utmärkt sätt de förändringar som krävs i samband med de återstående målen, särskilt i fråga om energi- och klimatpaketet. Som han påpekade är det också mycket viktigt att vi kan stödja de små och medelstora företagen, att Europeiska centralbanken verkligen vidtar starka åtgärder. Det finanspaket som har antagits är därför viktigt och måste genomföras mycket snabbt, särskilt i fråga om stöd till de små och medelstora företagen.

Jag håller också med Martin Schulz. Vi behöver mycket bättre samordning. Vi behöver en handlingsplan. Vi behöver också en handlingsplan för att stötta näringslivet. Det är vad Schulz sa och jag håller med honom fullständigt. Han vet att han har vårt stöd i detta. Och eftersom han redan har bra kontakter med Peer Steinbruck är jag säker på att han kommer att kunna övertyga honom också.

Beträffande vad Graham Watson sa håller jag med om att vi inte behöver mer lagstiftning, utan bättre anpassad lagstiftning. Det är det viktiga. Vi är inte dogmatiska när det gäller lagstiftning heller. Som många av er har påpekat är det klart att vi för att återskapa förtroendet behöver reglering på de områden som nämnts, och det som krävs är bättre anpassad, mer reaktiv reglering. Även här är det upp till medlemsstaterna att ta sitt ansvar i frågan.

Slutligen måste vi, som Francis Wurtz påpekade, se till att Europeiska investeringsbanken spelar en aktiv roll i sammanhangen. Europeiska rådet kommer att ta upp detta också, och vi måste vidta de åtgärder som krävs för att se till att vi har en institutionell ram som passar finansgrupper, finansiella aktörer som i allt högre utsträckning är aktiva över gränserna. Det stora problemet med denna kris är att vi i realiteten fortfarande är organiserade nationellt, medan utmaningarna är på EU-nivå. Vi måste tillsammans hitta åtgärder som gör det möjligt att ändra sättet att reglera i stället för att överreglera. Vi måste se till att ena Europa så att vi kan göra vår röst hörd vid de kommande internationella mötena, så att vi till skillnad från tidigare inte påtvingas andras regler och oordning och tvingas bära konsekvenserna av detta, utan i stället kan sträva mot en stabilare internationell ordning som är bättre anpassad till de utmaningar vi har att möta på global nivå.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (FR) Fru talman! Jag vill bara understryka ett par, tre saker som känns viktiga på detta stadium av debatten. Jag har i alla fall konstaterat att det råder allmänt samförstånd kring vilka huvudlinjer vi bör följa.

Man måste förstå att den situation vi nu befinner oss i är högst ovanlig, och att vi har en nationsövergripande kris som vi måste hantera med ett regelverk som i första hand är nationellt. Sanningen är att tillsynsmyndigheterna är nationella myndigheter. Varken kommissionen eller Europeiska centralbanken har några befogenheter att övervaka finanspolitiken.

Vi har lagt ned en hel del arbete på kommissionens befogenheter, i synnerhet i fråga om statligt stöd, och jag kan försäkra er att vi har ett utmärkt samarbete med regeringarna, som har varit angelägna om att hålla kontakten med oss redan i ett tidigt skede. Samarbetet med Europeiska centralbanken har också varit utmärkt, och än en gång har jag fått bevittna de kraftansträngningar som det franska ordförandeskapet har fått göra för att åstadkomma en europeisk strategi, trots den svåra kontexten med olika tillsynssystem och ändå hela tiden med en europeisk dimension. Jag skulle för övrigt i detta sammanhang vilja ge Europeiska centralbanken en eloge för det beslut den fattat i dag om att sänka räntorna, ett beslut som fattats i samordning med de övriga centralbankerna.

När det gäller de punkter ni framhållit i era inlägg vill jag bara ta upp två saker. Den ena, som togs upp av Joseph Daul, gäller frågan om realekonomin och de små och medelstora företagen. Det är ett erkänt faktum att krisen redan nu påverkar realekonomin och att vi står inför ännu hårdare tider. Jag tror att vi måste komma med målinriktade åtgärder, inom ramen för alla EU:s reformer, för att kunna anpassa oss till ett mycket hårdare konkurrensläge och för att konkret kunna hjälpa de små och medelstora företagen. Det är också därför som Europeiska investeringsbanken inom ramen för dessa initiativ har uppmanats att göra insatser för de små och medelstora företagen. Hela denna realekonomiska dimension måste följas upp mycket noga under de närmaste månaderna.

En annan fråga, som togs upp av Martin Schulz, gäller problemet med världen utanför Europa, de allra fattigaste människornas svårigheter. Jag känner det som min plikt att fästa er uppmärksamhet på ett mycket viktigt problem här. För närvarande talar vi om finansiella räddningsaktioner, men vi får inte glömma behovet av hjälp till människor. Enligt Världsbankens uppgifter kommer ytterligare 75 miljoner människor att drabbas av svält i år. Nästa år förutspår man ytterligare 100 miljoner drabbade.

Även om problemen ökar också här i Europa får vi därför inte glömma utvecklingsländerna. Vi får inte glömma Afrikas tragedi. Vi måste anstränga oss för att ge ett positivt svar på de uppmaningar vi nyligen fått av FN:s generalsekreterare och Världsbankens chef i ett brev adresserat till alla stats- och regeringschefer, och även till Europaparlamentets talman. I brevet uppmanades EU-institutionerna, det vill säga parlamentet och rådet, att godkänna kommissionens initiativ om genomförande av en katastrofplan för att ge stöd till jordbruket i utvecklingsländer.

Som Jean-Pierre Jouyet så mycket riktigt påpekade får vi heller inte glömma att alla dessa kriser hänger ihop: finanskrisen, livsmedelskrisen, energikrisen, viktiga aspekter av den geopolitiska krisen. Jag skulle vilja se EU delaktigt i en konstruktiv strategi, inte bara för oss européer, utan för hela världen.

Vi kan bidra till en nyordning i globaliseringen, och slå vakt om rättvisan, genom att försöka tillämpa principer och regler om rättvisa i marknadsekonomin – inte genom att stänga oss själva ute, inte genom att ifrågasätta begreppet marknadsekonomi. Som redan sagts handlar det aktuella problemet också om oförmåga, inte bara hos marknaden – även om många marknadsaktörer beter sig oacceptabelt – utan snarare om en oförmåga hos vissa politiska eller offentliga myndigheter att hitta passande lösningar för att reglera situationen på marknaden.

Avslutningsvis kan jag tala om att jag i våra dagliga kontakter med regeringarna ser att man erkänner behovet av denna europeiska dimension. Exempelvis känner ni säkert till att EU och till och med euroområdet hittills faktiskt inte har existerat för de internationella finansmyndigheterna. Det var först för bara några månader sedan som Europeiska kommissionen efter många års insisterande till slut fick rätt till en plats i forumet för finansiell stabilitet, FSF.

Trots stabilitets- och tillväxtpakten och trots Europeiska centralbanken, så är EU:s representantskap hos de internationella finansieringsorganen hittills inte i närheten av att motsvara EMU:s faktiska betydelse och det som hela projektet Europeiska unionen innebär. Därför kan jag, även i hjärtat av krisen, se möjligheter. Om vi är kloka, om vi inser vad vi kan och måste göra, så kan jag se en möjlighet att utveckla vår vision av ett Europa i medborgarnas tjänst.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Den pågående finanskrisen påverkar inte bara banker och investerare. Det har blivit allt svårare för tillverkare, återförsäljare, importörer och exportörer att få tag på det driftkapital de behöver, och det finns en verklig risk för att den stora nedgången av handeln förvärras. Vi måste därför slå vakt om det fria flödet av varor – inte bara inom EU utan också till och från utvecklingsländerna, som José Manuel Barroso just sa.

Det är därför – och detta är den första punkten av två som jag vill ta upp – det är därför det är så viktigt att nu snabbt utse en ny kommissionsledamot med ansvar för handelsfrågor. Våra kolleger i parlamentet kanske minns att vi alla stödde Peter Mandelson i de flesta partigrupperna och delegationerna när han utsågs. Till och med de brittiska konservativa stödde honom. Jag hoppas att detsamma blir fallet med hans efterträdare, men jag vill gärna påpeka för kammaren att ett antal kolleger från olika delegationer redan har uttryckt farhågor angående hennes uppenbara brist på erfarenhet när det gäller det viktiga området handelsfrågor.

Jag föreslår därför i både hennes eget och vårt intresse att frågestunden med henne ska hållas före den 10 november om detta är möjligt. En månad är en lång väntetid och det ger gott om tid för att ytterligare farhågor ska väckas. Det finns ett annat skäl också. Jag har just fått ta del av ett e-postmeddelande om att mötet i transatlantiska ekonomiska rådet, som skulle hållas den 16 oktober, har fått skjutas upp eftersom den avgående kommissionsledamoten har ”avgått” och man ännu inte fått bekräftat vem efterträdaren blir. Låt oss därför få i gång detta så snabbt som möjligt. Det ligger i allas vårt intresse.

Den andra punkten jag vill ta upp gäller de små och medelstora företagen, som redan nämnts av min gode vän och kollega, Joseph Daul. När rådet talar om att se bilden i stort vore det bra om de även tog upp bilden i smått. Häromdagen lade jag märke till att den 31 augusti var slutdatum för samrådet om direktivet om sena betalningar. Jag tycker den tidpunkten var olyckligt vald. Vad företagen än har sagt fram till den 31 augusti, skulle de ha ett kraftfullare budskap nu. Får jag be om att samrådet öppnas igen för bara ett par månader till, för jag tror att det senaste budskapet om bristen på driftkapital är något som vi verkligen behöver ha med oss. Jag är inte övertygad om att översynen av direktivet om sena betalningar skulle lösa problemet, men jag tror att den här sortens analys kan bidra till ökad förståelse för problemet.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Fru talman, herr rådsordförande! Det är verkligen synd att ministern som ansvarar för Ekofinrådet inte är här i dag. Hon är ordförande för det rådet och förespråkar ett starkt europeiskt samarbete. Jag tycker att hennes rätta plats i dag vore här med oss.

Herr kommissionsordförande! Jag har hört vad ni har sagt och jag tänker inte härma dem som säger att det bara är ord, men ändå måste jag fråga: När har vi, sedan krisen började, verkligen sett er mobilisera? Ni kommer hit då och då med förslag när ni känner att det kan vara problem inom medlemsstaterna, särskilt de största (jag tänker på Frankrike och Tyskland i fråga om de nationella placeringsfonderna). Ni har lämnat ett förslag som utarbetats i ert eget kansli, oberoende av den ansvarige kommissionsledamoten Charlie McCreevy.

Jag har dock inte fått något intryck av att ni har varit särskilt verksam sedan dess. Men i varje fall har jag en fråga. Var har ni i dag gömt kommissionsledamoten som ansvarar för finansmarknaderna? Jag undrar varför han inte finns vid er sida. Jag är glad att se vår vän Joaquin Almunia bredvid er, men jag tycker det är märkligt att inte den ansvarige kommissionsledamoten är här.

Och vad gjorde den ansvarige kommissionsledamoten i juli 2007, när alla hans avdelningar mobiliserades, vad gjorde han för att informera oss om att situationen för bankerna i Europa skulle komma att bli dramatisk? Eller om att krisens efterdyningar skulle få dramatiska effekter på Europas ekonomi? Era avdelningar fick information. Det var då som ni borde ha kommit med förslag som skulle ha gjort det möjligt att lugna EU:s sparare i fråga om insättningsgarantierna, om hur vi skulle hantera den svåra situationen. Var fanns kommissionsledamoten då?

Ni gläder er åt att kommissionen – lyssna nu, herr Barroso – fått en plats i forumet för finansiell stabilitet. Visste ni det att forumet hade sammanträde förra måndagen och att kommissionsledamot Charlie McCreevy inte deltog eftersom han var i Dublin? Vad sa han när det land han kommer ifrån beslutade att gå sin egen väg i fråga om inkomstgarantierna, inom den sektor som han ansvarar för i kommissionen?

Ni säger att det finns ett motstånd inom Europeiska rådet, men behöver ni verkligen invänta finansministrarnas order för att upprätta ett system för insättningsgarantier eller se över hur redovisningsnormer ska tillämpas på EU-nivå?

Det är ert politiska ansvar i dag att visa mod, ledarskap och initiativ. Hittills har jag inte sett något av det.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Allting händer nu mycket fort, marknaderna faller fritt. Ingen vet om detta beror på den förtroendekris som sprider sig överallt eller om det kanske rör sig om spekulatorer som försöker ta reda på om, och i vilken omfattning, de fortfarande kan tvinga marknaden ned på knä.

ALDE-gruppen har redan under ett heldagsseminarium i februari i år försökt att kartlägga krisens orsaker och försökt att ta fram förslag på konkreta åtgärder som vi bör rösta igenom för att undvika att en sådan här kris upprepas i framtiden.

Att lägga skulden på enskilda marknadsaktörer ger väldigt lite. Vi måste helt enkelt erkänna att vi alla har misslyckats: investeringsbanken som utvecklade produkter som till slut blev så invecklade att ingen förstod sig på dem, hypoteksbankerna som struntade i kreditbedömningar, kreditvärderingsinstituten som generöst bortsåg från intressekonflikter, och tillsynsmyndigheterna som inte samarbetade i tillräckligt hög grad med varandra eller med de relevanta centralbankerna och inte heller gjorde sig besväret att göra specialföretagen riktigt öppna för tillsyn och inte krävde att de skulle rapportera enskilt om sina kontosaldon.

Overksamheten har varat alltför länge! Vi bad för flera år sedan kommissionen se över kreditvärderingsinstitutens verksamhet för att ge oss lite klarhet kring deras verksamhet och öka öppenheten på andra områden, men den har väntat alldeles för länge med att vidta åtgärder. Nu beslutas praktiskt taget varje dag åtgärder som hade varit otänkbara för bara några månader sedan – G7 på lördag, de 27 medlemsstaterna på måndag, finansministrarna på tisdag, den brittiska regeringens åtgärder i dag, och samtidigt ett samordnat initiativ från centralbankerna och en sänkning av räntorna! Bra! Jag hoppas att dessa åtgärder hjälper, men de kan också missförstås av marknaden och ses som ett uttryck av total panik – och det är något som verkligen måste undvikas.

Huset har 27 rum, lågorna äter sig igenom taket, men vad gör de 27 invånarna? De agerar var och en för sig, bekämpar branden i sitt eget rum, i stället för att arbeta tillsammans.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Finanskrisen får den europeiska pakten för invandring och asyl att hamna i bakgrunden. Det kanske inte är så dumt. Det kanske är där den borde ha varit hela tiden. Vi har faktiskt undrat vad det är som är nytt i denna pakt för invandring och asyl jämfört med den politik som redan förts i flera år av EU och dess medlemsstater.

Det är faktiskt sant! Exakt vad kommer denna pakt att förändra för migranter som är offer för polisvåld, människohandel, absurd byråkrati? Säger den någonting om deras mänskliga värdighet, deras rättigheter? Kommer den att främja den internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetares och deras familjemedlemmars rättigheter? Nej!

Vad kommer att förändras för dem som drabbats av fattigdom, krig, naturkatastrofer, allt hårdare asylregler? Kommer någon att ifrågasätta det idiotiska i att tvingas ansöka om asyl i det första mottagarlandet? Kommer man att sätta stopp för summariska granskningar och de minst sagt otillförlitliga listorna över säkra länder? Kommer pakten att innebära att migranter som skaffat sig lagenlig anställning och integrerats i det ekonomiska och sociala livet får ett officiellt erkännande? Nej!

Hur blir det med migranter, däribland minderåriga, som sätts i fängelse eller utvisas, även till länder där man vet att de kommer att misshandlas, där de inte har några anhöriga, där de inte talar språket – kommer detta att förändras? Kommer vi att sluta ingå avtal om återtagande och transitering med länder när de mänskliga rättigheterna kränks? Nej!

Vi måste inse att asyl- och migrationspolitiken kritiseras över hela världen. Man kan inte längre åka till en internationell konferens utan att få höra om de massiva kränkningarna av mänskliga rättigheter som migranter utsätts för på grund av den europeiska asyl- och flyktingpolitiken. Jag tror att detta måste förändras. Vi behöver en politik som grundas på pragmatik och inte hyckleri, vilket är vad som präglar den europeiska pakten för invandring och asyl.

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi instämmer till fullo i det som president Sarkozy sa i Evian: En samordnad aktion mellan centralbanker och regeringar är det enda som kan göra det möjligt att mota den systemiska risken.

Detta undanröjer dock inte det faktum att vi trots dagens intressanta debatt fortfarande har en del oroväckande frågor om varför Europeiska centralbanken inte sänkte räntorna tidigare mot bakgrund av händelserna på den amerikanska marknaden, världsmarknaden och finansmarknaderna, särskilt i vissa EU-länder.

Vi ifrågasätter detta eftersom vi inte sett något tydligt ställningstagande i fråga om derivata, trots att vi vet att dessa produkter fick stora offentliga organ och myndigheter i Italien och Europa att skaffa sig stora skulder.

Vi ifrågasätter det eftersom bankinstitutens konsolideringspolitik har fortsatt, vilket i många fall skapat kolosser på lerfötter utan hänsyn till de reella system som finns i våra länder. Den har lett till okontrollerade konsumentkrediter med stora skulder hos enskilda och därmed, som en kedjereaktion, även hos bankerna.

Kort sagt önskar vi att EU i dag ska ha modet att se över stabilitetspakten, som nu hör hemma i förra seklet. Med den exponentiella ökningen av kriser behöver vi snabba och träffsäkra beslut. Eftersom vi redan nämnt de små och medelstora företagen, måste vi också be rådet vara tydligare med att det är kommissionens plikt att se till att bränslekostnaderna kan minskas ytterligare.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! En smula ödmjukhet är aldrig fel, och det gäller även politiker. Låt oss redan från början klargöra en sak: Inför den globala finanskrisen är EU-institutionerna föga mer än maktlösa åskådare och Europaparlamentet kan inte göra så mycket mer än att prata.

Jag ska därför börja med att diskutera en del andra saker som vi faktiskt har ansvar för. Ursprungligen skulle toppmötet ha dominerats av frågan om Irland och det dödsdömda Lissabonfördraget. Den senaste tidens uttalanden från ledande eurokrater har dock gett mig en mycket stark känsla av déjà vu. Ett exempel på det är kommissionsledamoten Margot Wallström, som så sent som i veckan förklarade att den irländska folkomröstningen har mycket lite att göra med fördraget i sig, och mer handlar om etiska frågor och beskattning. Detta har i grunden att göra med att irländarnas ”nej”, som kommissionen ser det, i själva verket var ett ”ja”. Anledningen till känslan av déjà vu är att exakt detsamma hördes från medlemmar av det europeiska etablissemanget efter Frankrikes och Nederländernas folkomröstningar redan då. Folket sa ”nej”, men eurokraterna hörde ”ja”.

Detta förakt för grundläggande demokrati är uppenbarligen en inneboende egenskap i EU. En liten, politiskt autistisk EU-elit avskärmar sig från folket och fattar beslut mot folkets vilja och kan sedan inte annat än maktlöst se på när riktiga katastrofer inträffar, så som är fallet nu.

Ett annat exempel är följande. Undersökningar har nyligen visat att motståndet mot Turkiets anslutning är större än någonsin bland medborgarna i våra länder. Men vad gör vi? Vi påskyndar förhandlingsprocessen inför anslutningen ytterligare. Det EU vi ser nu är raka motsatsen till allt som har med demokrati att göra. Dessutom kan vi inte lösa problemet med medborgarnas misstroende genom att nu spela upp en teater och låtsas att vi spelar en avgörande roll för att lösa finanskrisen.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (FR) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Mitt budskap till kommissionen och rådet är följande. Låt oss nu inte, mitt i finanskrisen, glömma uppföljningen av rådets extraordinarie möte den 1 september, och i synnerhet frågorna kring Georgien och Vitryssland.

(EN)Georgien förlorade kriget men bör vinna freden. Vi måste göra allt vi kan för att det ska bli så. Det innebär två saker – vi måste hjälpa Georgien med starkt finansiellt stöd för återuppbyggnad och vi måste bidra till att befästa de demokratiska reformerna.

Europeiska unionen har varit snabbare och effektivare än våra amerikanska vänner med att hantera krisen i Kaukasien. Vår respons var sammanhängande och grundad på en gemensam strategi – och det kan vi tacka det franska ordförandeskapet för.

Vi måste ta hänsyn till de effekter som krisen i Georgien fått för hela regionen och för Europeiska unionen. Det är nu mer än någonsin nödvändigt att upprätta förbindelser med våra grannar i öster, bland annat genom partnerskap på hög nivå. Vi behöver ett starkt, demokratiskt Georgien, liksom Georgien behöver oss. Dessutom har vi gemensamma europeiska intressen, och då menar jag energitryggheten och tillgången till en kaukasisk korridor för alternativ transitering av olja och gas. Av kommissionen och rådet förväntar vi oss att de ser till att skydda befintliga ledningar och att de vidareutvecklar den mycket bristfälliga utrikespolitiken i fråga om energi.

Angående Vitryssland så håller situationen på att förbättras något där och det finns några tecken på demokratisering. Valen var inte demokratiska. Vi måste svara med en ny politik för att häva Vitrysslands isolering, men det måste vara en väl avvägd öppning grundad på strikta villkor och gradvis givande och tagande. Det innebär följande: en selektiv tillämpning av den europeiska grannskapspolitiken och instrument för främjande av mänskliga rättigheter, ett selektivt upphävande av visumrestriktioner för tjänstemän, en halvering av kostnaden för inresevisum för vitryska medborgare, återupprättande av den politiska dialogen, stöd för att inleda mer ekonomiskt samarbete med Europeiska unionen, skydd för det civila samhället, icke-statliga organisationer, nationella minoriteter och fria medier, och allt detta i nära samråd med dem som företräder de demokratiska krafterna i Vitryssland.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det budskap som vi enligt min mening bör sända till Europeiska rådets kommande möte är att EU-medborgarnas förtroende för vårt projekt måste återvinnas och stärkas.

Anledningen är att vi har beslutat oss för att skapa en ekonomisk och monetär union, vilken är under uppbyggnad, men ännu inte är helt färdig. På grund av att vi har påverkats av det som hänt i USA har vi under en veckas tid löpt risken att drabbas av antingen panik eller massflykt, något som jag tror har avhjälpts. Det har den senaste tiden visat sig att EU-institutionerna fungerar, särskilt om man ser till Ekofinrådets möte i går och även den samordnade räntesänkningen i dag.

Vi behöver kunna skydda vårt produktionssystem. Utöver gemenskapsinitiativen vill jag till exempel nämna vad man gjort i mitt land, där man i går beslutade att inrätta en fond på 30 miljarder, eftersom vi nu måste hjälpa branscherna att fungera.

Det är även viktigt att stärka förtroendet på ett annat område, nämligen när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Även jag har haft möjlighet att diskutera med minister Martin. Han diagnostiserade situationen helt korrekt, men en diagnos utan ett recept på rätt medicin hjälper inte. Därför måste vi se till att våra irländska vänner, efter att de har reflekterat och tänkt igenom saker och ting, även är medvetna om att detta inte är en neutral övningsuppgift, med andra ord: i en union som bygger på solidaritet måste vi även betala ett pris, och det kommer att stå oss dyrt om Lissabonfördraget inte antas före valet.

Den enda positiva aspekten av att fördraget inte ratificeras vore kanske att det kommer att sätta valet till Europaparlamentet i fokus. Det är dock viktigt att kämpa och arbeta för att Lissabonfördraget träder i kraft vid det kommande valet till Europaparlamentet, så att unionen kan stärkas och bli mer sammansvetsad.

  Sophia in 't Veld (ALDE). - (NL) Fru talman! Medborgarna väntar just nu på att Europa ska erbjuda skydd och stabilitet och visa sammanhållning. Ett starkt Europa är viktigare nu än någonsin. Alla är överens om att det behövdes ett ingripande och att det är bra att åtgärder snabbt har vidtagits. Det var nödvändigt.

På vissa områden anser jag dock att utvecklingen har varit oroande och jag tycker mig också märka ett visst mått av ideologi bakom en del av de åtgärder som har vidtagits. Somliga personer i den här kammaren har redan hälsat kapitalismens död. Men ärligt talat så är politiker inga bankmän. Nödåtgärder är en sak, men jag har även noterat att vissa åtgärder bidrar till en helt vanlig nationalisering av banker. Sanningen att säga är det många bankmän som man faktiskt inte kan lite på längre och som vi inte kan anförtro våra besparingar åt. Men fråga er själva samtidigt om ni vill anförtro era besparingar åt politiker som beter sig som om det vore bankmän, som Martin Schulz, till exempel. Jag för min del skulle inte vilja det.

Krisen får inte utnyttjas till att kringgå, försvaga eller rentav upphäva bestämmelserna. Jag anser att den flexibla tillämpning av konkurrenspolitiken eller stabilitets- och tillväxtpakten som eftersträvas är ytterst oroande. Det är just dessa bestämmelser som har gjort Europa starkt.

Jag har en specifik fråga till kommissionen och för övrigt beklagar jag att kommissionsordförande Barroso uppenbarligen inte anser att debatten är tillräckligt intressant för att stanna till slutet av den. I eftermiddags sa den nederländska finansministern i debatten i det nederländska parlamentets andra kammare att uppköpet av Fortis och ABN-AMRO – inte enbart av banken, utan även de delar som inte har övergripande relevans, som till exempel försäkringar – inte har förklarats som statligt stöd. Därför skulle jag vilja veta hur kommissionen planerar att hantera sådana fall framöver. Kommissionsledamot Kroes konstaterade trots allt i måndags att konkurrensreglerna och stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande gäller fullt ut, vilket jag fullständigt håller med om. Hur hanterar vi sådana här lägen? Vad kommer att hända om man senare kommer fram till att bestämmelserna för statligt stöd har överträtts?

  Ryszard Czarnecki (UEN). - (PL) Fru talman! Den största utmaning som Europa står inför i dag är utan tvekan finanskrisen. Trots de försäkranden som tyska politiker och Europeiska kommissionens tjänstemän gjort ganska nyligen är krisen på väg att drabba Europa hårt. Frågan är inte om den kommer att nå hit, utan när. I lördags misslyckades de självutnämnda ledarna från flera av EU:s största länder med att enas om en gemensam taktik i frågan.

Med tanke på den garanti av insättningar som stater som Grekland, Irland och Tyskland har utlovat, i motsats till andra EU-medlemsstater, är det tydligt att det inte finns en enhetlig gemensam taktik i den här frågan. Om vi inte kan komma fram till en gemensam strategi under det kommande EU-toppmötet kommer det att ge EU-medborgarna en starkt negativ signal, eftersom det är just i kristider som medborgarna i EU som mest behöver känna att EU finns där för dem om det krävs och detta inte bara i goda tider utan även när det finns problem.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Tyvärr är kommissionens ordförande inte längre här. Han sade – jag skrev ned det – att vi ännu inte har de bestämmelser som gör det möjligt för Europa att svara på krisen. Han har helt rätt i det. Pervenche Berès talade om för oss varför han har rätt i det – för att den ansvarige kommissionsledamoten, Charlie McCreevy, lika gärna hade kunnat vara död de senaste fyra åren! Han har genomgående ignorerat parlamentets förslag i åtminstone tio olika betänkanden. Det är ett faktum. Inte nyliberalism, utan fjärrstyrning från Dublin eller London genom den ansvarige kommissionsledamoten för finansmarknaderna. Om kommissionens ordförande hade haft någon ryggrad så skulle han frånta Charlie McCreevy denna ställning och låta Joaquín Almunia få den istället, som vore rätt man för den, men han har inte modet att göra det. Istället fortsätter folk att tala här som det är först nu som det kritiska ögonblicket har kommit. Allt jag kan göra är att förbryllat skaka på huvudet åt vad kommissionens ordförande har gjort. Han kommer inte att kunna tala sig ur det gemensamma ansvaret så lätt.

Jag betonar det här eftersom vi inte bara kan sitta här tysta och vänta. Vi måste handla snabbt. De berörda bankerna har handlat, finansministrarna har handlat. Allt detta har blivit nödvändigt eftersom krisen nu har nått just de proportioner som vi har varit rädda för under alla dessa år.

Var finns Neelie Kroes? Hon svamlar en massa om sina konkurrensregler och kompromissar även med säkerheten när det gäller stabiliteten i de banker som fortfarande fungerar. Hon sätter tidsfrister i stället för att fundera på om Irland kan anslå 200 procent av sin nationalprodukt som garanti enbart för de irländska medborgarna och för framtida lån. Vem har ens sagt ett enda ord om det?

Om kommissionen inte har modet att lägga fram förslag om en europeisk tillsynsmyndighet, även om det skulle innebära att man gick emot medlemsstaternas vilja, då kommer allting bara att kollapsa. Om sedan en europeisk solidaritetsfond inrättas innan bestämmelserna har harmoniserats vore detta ren och skär socialism.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Fru talman! Efter att ha lyssnat på Werner Langen kan man nästan tala om en stor koalition, för jag instämmer i det han säger.

En kris i Georgien, en finanskris, en kris gällande energipriserna – allting kräver ett starkt Europa. Som ordförande för utskottet för konstitutionella frågor glädjer det mig därför att alla här, bortsett från EU-motståndarna, har uttryckt sitt stöd för en snabb ratificering av reformfördraget och jag tackar det franska ordförandeskapet för att man är så ihärdig i frågan. Ratificeringen får inte skjutas upp på obestämd tid, och jag förväntar mig att man vid nästa veckas toppmöte kommer att sända en tydlig signal och fastställa en tidsplan för att slutföra ratificeringsprocessen.

Sverige och Tjeckien ska ratificera fördraget i slutet av det här året och jag har ännu inte gett upp hoppet om att en ratificering fortfarande är möjlig på Irland före valet till Europaparlamentet. Irlands utrikesminister, Micheál Martin, berättade i måndags för mitt utskott att det håller på att ske en förändring av medvetenheten på Irland och att människor nu har insett värdet av EU. Inom politiken kan sex månader vara en mycket lång tid!

Nu till min andra punkt: Vi måste även förklara för medborgarna varför vi behöver EU. Det glädjer mig att vi kommer att anta en gemensam politisk förklaring om EU-kommunikationsstrategin vid toppmötet. I det här avseendet skulle jag vilja tacka det franska ordförandeskapet, som lyckats förena alla de tre institutionernas intressen. Det här måste vi nu ta itu med inför folkomröstningen på Irland och inför valet till Europaparlamentet. EU är inte orsaken till ett flertal problem, utan lösningen på många av dem! Detta borde klargöras utanför EU.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Europa har inte skyddat medborgarna mot finansiella spekulationer. Till och med i New York Times lät man trycka Ezra Pounds profetia: ”With usura hath no man a house of good stone.” I dag vill den amerikanska centralbanken och det amerikanska finansministeriet skyla över skadorna med hjälp av låga räntor. Det var just denna lösning, det vill säga lättillgängliga krediter, som orsakade den spekulativa bubblan från början.

1933 kom en grupp ekonomer i Chicago fram till en plan som gick ut på att återinföra ett exklusivt statligt monopol för utgivning av mynt och sedlar, vilket skulle medföra att bankerna hindrades från att ge ut falska pengar och samtidigt var skyldiga att ha en 100-procentig reserv. Detta omöjliggjorde delvisa kreditbedrägerier och satte stopp för det finansiella mixtrande som höll på att ruinera vanliga medborgare, och som skadade spararna och förstörde den reala ekonomin.

Nobelpristagaren Maurice Allais har alltid varit öppet kritisk mot innovativ ekonomi, utgivning av värdepapper, derivat och hedgefonder, medel som gärna har utnyttjats av finansmän inom en viss del av Europas finanssektor. Allais kräver med all rätt, precis som vi har gjort en tid, att derivat ska bli olagliga. Låt oss anta Chicago-planen, Allais plan, och göra det möjligt endast för statsmakterna att ge ut sedlar och mynt.

Europa kan inte längre stå villrådigt. Självaste påven har uttryckt ett varningens ord om att välstånd inte betyder någonting.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Rådet måste också dra sina slutsatser av invasionen i Georgien. För att förhindra att sådana aggressiva handlingar återupprepas måste EU se till att devisen ”allting går med våld” inte visar sig vara till någon som helst fördel för angriparna. Genom att angripa en självständig stat har Ryssland, i egenskap av en medlem i säkerhetsrådet, inte bara förstört den regionala utan även det internationella paradigmet om säkerhet och stabilitet. Om vi inte sätter gränser kommer vägen att var fri för ytterligare maktdemonstrationer mot Ukraina, Moldavien och andra stater.

Vi behöver idag ett effektivare partnerskap och ett starkt och demokratiskt Georgien. Redan innan Ryssland har gjort sina åtaganden har dock vissa socialdemokratiska ledare som besökt Moskva olyckligtvis förklarat att EU och Ryssland behöver varandra nu mer än någonsin och att Ryssland och EU måste samarbeta för att täppa till det eventuella hål i säkerheten som ett allt svagare USA lämnar efter sig. Det tycks råda en farlig förvirring om vilka som verkligen är våra allierade och vilka som faktiskt intresserar sig för att försvaga och splittra Europa.

Avslutningsvis måste EU reagera på den pågående spridningen av ryska pass utomlands. På konstgjord väg skapas på så sätt nya ryska medborgare som försvaras enligt Medvedevdoktrinen, vilket bäddar för nya internationella kriser. Vi bör besvara detta genom att neka dessa nya medborgare visum, särskilt när det gäller ledare för de nya ryska protektoraten. Slutligen bör vi snarast erbjuda georgier och ukrainare ännu generösare visumsystem än vad ryska medborgare har beviljats.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Fru talman! Jag anser att den irländska regeringen snarare förr än senare måste försöka lösa den irländska bromsklossen för Lissabonfördraget, och göra detta genom att se till att Irland fortsätter vara en fullvärdig medlemsstat, inte en medlemsstat som är till hälften avskild, vilket skulle bli följden av undantag.

Vi behöver Lissabonfördraget nu mer än någonsin tidigare för att stärka Europa globalt och reagera med eftertryck på medborgarnas problem. Finanskrisen är ännu en marknadskollaps, och detta har hänt igen eftersom de flesta stater köpt sagan om att de globala marknaderna bör vara självreglerande, samtidigt som man misslyckats med att tillämpa demokratiska kontrollmekanismer på marknaden.

Euron är ett exempel på vad Europa kan åstadkomma om det på allvar delar sin suveränitet. Om Irland hade valt att behålla det irländska pundet hade det med säkerhet varit spårlöst försvunnet vid det här laget.

Kommissionsordförande Barroso har erkänt att samarbetet från medlemsstaternas sida var svagt då det gällde att komma fram till en samordnad respons på krisen. Han säger däremot ingenting om kommissionsledamot McCreevys fortsatta motstånd mot att återinföra reglering. Kommissionsledamot McCreevy är oförmögen att släppa taget om sin nyliberala ideologi och därför är jag mycket oroad över att han ingår i den trepartssammansättning som ordförande Barroso håller på att bilda.

Skulle jag kunna få säga bara en sak till? Jag föreslår att Nigel Farages anförande i parlamentet idag publiceras på min webbsida, eftersom jag tror att ju fler irländska medborgare som hör vad han har att säga om Irland och om Europa desto sannolikare är det att de röstar ”ja” till EU.

  Cornelis Visser (PPE-DE). - (NL) Fru talman! Frågan är om finanskrisen kommer att leda oss till ytterligare europeisk integration eller om det motsatta kommer att bli verklighet. Jag anser att en kris av den här omfattningen endast kan bemötas på EU-nivå, vilket måste leda till ytterligare europeisk integration. För detta krävs ledarskap, men inte enbart från medlemsstaterna utan även – och i synnerhet – från kommissionen. Hittills är det främst medlemsstaterna som har reagerat på finanskrisen – vilket jag välkomnar, och som exempel på detta kan de åtgärder som vidtagits i Fortis-krisen nämnas – medan kommissionen har fortsatt att vara tyst.

Enligt min åsikt har finanskrisen orsakats av de snabba förändringar som genomförts inom finanssektorn de senaste åren. Bankprodukter har förpackats på sådant sätt att man har kunnat göra snabba vinster, men vinsterna har även varit förbundna med stora risker. Dessa risker har emellertid inte varit synliga, och i vissa fall är de fortfarande inte det. Det är oerhört komplicerat för experterna att göra en korrekt bedömning och på så sätt fastställa värdet av dessa nya finansiella produkter.

Därför måste kommissionen nu lägga fram förslag på åtgärder som kan öka öppenheten för finansiella produkter och förbättra bankförvaltningen. Den måste även lägga fram förslag på åtgärder för att förbättra övervakningen och stärka samarbetet mellan centralbankerna själva och andra övervakningsorgan. Parlamentet kommer att framföra denna åsikt i betänkandet om Lamfalussy-uppföljning och framtida övervakningsstruktur inom finanssektorn, som vi kommer att diskutera härnäst.

För övrigt beklagar jag djupt att Europaparlamentets socialdemokratiska grupp lade ned sin röst i parlamentsutskottet angående ett så viktigt betänkande. Jag undrar om gruppen kommer att göra samma sak i morgon. Krisen visar vilken viktig roll EU har. Om de europeiska myndigheterna agerar enskilt i den här frågan kan det leda till statligt stöd och även diskriminering av utländska sparare, kunder och investerare. Endast EU kan komma med ett tillfredsställande svar på krisen. Därför måste kommissionen gå i spetsen, och börja redan i dag.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Precis som situationen i Kaukasus i somras utgjorde en stor geopolitisk utmaning för EU utgör nu finanskrisen på den globala marknaden en utmaning kopplad till den globala ekonomin, som EU måste bemöta. Alla är överens om att vi i det här läget måste bekämpa utmaningarna genom ett samordnat svar från EU. Men hur kan vi göra detta utan Lissabonfördraget? Det råder inget tvivel om att det inte är möjligt. Det är därför som Lissabonfördraget är absolut grundläggande – ett slags ”vara eller inte vara” för EU och ett seriöst svar från EU på den situation som råder i världen. Kommissionsordförande Barroso sa att varken EU-institutionerna eller kommissionen är tillräckligt väl representerat i den globala finansiella strukturen. Detta är ytterligare ett bevis på att Lissabonfördraget måste ratificeras så snart som möjligt i de länder som fortfarande inte har gjort det.

En annan punkt jag vill ta upp här i dag är att marknaden fungerar alldeles utmärkt så länge den är reglerad och det är en kapitalistisk ekonomi där den mänskliga faktorn inte glöms bort. Detta är en fullständigt grundläggande fråga. När allt kommer omkring så var detta Europas svar på krisen i början av nittonhundratalet. Europa byggde upp sin styrka just av den anledningen.

Som sista punkt: Låt oss rädda skeppsvarvsindustrin i Polen. Mot bakgrund av den rådande krisen skulle jag vilja fråga kommissionen vilken nytta ytterligare 100 000 arbetslösa människor skulle göra.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Fru talman! Den viktigaste frågan i dag är hur vi ska få bukt med finanskrisen. Det största hot som finanskrisen ger upphov till är emellertid en ekonomisk nedgång. Vi kan inte bara se till ekonomin, eftersom det i slutändan alltid är en fråga om ekonomisk konkurrenskraft, tillväxt och arbetstillfällen. Att som en del av klimat- och energipaketet vidta felaktiga lagstiftningsåtgärder skulle kunna försämra utsikterna för en lösning på finanskrisen. Vi vill vidta åtgärder på grundval av en grundläggande princip, nämligen en minskning av växthusgaserna med 20 procent senast 2020. Rådets sittande ordförande talade om flexibilitet i klimat- och energipaketet och om den balans som måste bevaras vid dess antagande. Vad innebär detta? Det borde innebära en möjlighet att anpassa paketet och särskilt systemet för handel med utsläppsrätter efter den aktuella situationen, en situation som är helt annorlunda nu jämfört med vad som var fallet för ett år sedan, för sex månader sedan eller bara för två månader sedan.

Detta gemensamma mål, det vill säga minskade utsläpp, skulle kunna nås på flera olika sätt. Vi känner till resultaten från den omröstning om direktivet om handel med utsläppsrätter som ägde rum i går i parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Vi har noterat dem. Framför oss har vi nu en mycket svår trepartsdialog, eftersom lagstiftning ska antas samtidigt som det föreligger flera reservationer.

Eftersom vi inte har haft tillräckligt med tid i parlamentet för att diskutera alla de problem som är knutna till direktivet om handel med utsläppsrätter vädjar jag till det franska ordförandeskapet och kommissionen att inte glömma bort minoriteternas slutsatser och ändringsförslag, trots att vissa av dessa ändringsförslag inte har fått majoritet vid omröstningarna i parlamentsutskotten. Om vi vill nå fram till en bra lösning måste vi låta oss vägledas av vårt sunda förnuft i dag, och av situationen, som hela tiden förändras och stadigt försämras beträffande de ekonomiska utsikterna.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är synd att det alltid krävs en kris för att vi ska finna rätt anledning att fatta beslut, träffa rätt ordval och hitta den rätta kraften för att nå en gemensam plattform och komma fram till ett gemensamt svar från EU. EU:s engagemang och europeiska stadgar utgör en väsentlig del av lösningen. Det är inte enbart ett svar på krisen utan även något som är nödvändigt för att förebygga kriser i vår globaliserade värld.

Vi behöver både kort- och långsiktiga åtgärder. I samband med dessa kriser blir det tydligt för oss hur beroende vi är av varandra, hur global och sammanflätad finansvärlden är i dag. Jag har här en samling önskemål från Europaparlamentet sedan 2002, som kommissionen endast har besvarat en bråkdel av och som i ett flertal fall har blockerats av medlemsstaterna, vilket hindrar oss från att hitta lösningar på EU-nivå.

Vi behöver lagstiftningsförslag för övervakning på EU-nivå, kapital till fordringar, kreditinstitut, beviljande av kredit, krishanteringsmodeller och miniminormer för alla investeringsformer.

Samtidigt skulle jag vilja framhålla att vi inte får missbruka krisen på finansmarknaderna för att skapa oproportionerlig lagstiftning. Det här handlar inte om att fördöma marknaden och kräva en nationalisering. Det handlar om att skapa så mycket marknad som möjligt och införa den mängd lagstiftning som krävs i det globala samhället. Alla behöver lagstiftning – vi får inte utesluta någon – men lagstiftningen måste ha rätt proportioner i förhållande till risken och den måste ställas i relation till resultatet. Därför ber jag och hoppas att rådet kommer att genomföra detta.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Vid Europeiska rådets möte nästa vecka kommer ingenting nytt att komma från den irländske regeringschefen Brian Cowan angående Lissabonfördragets dödläge på Irland. I stället kommer han att göra ungefär samma sak som hans kollega, minister Micheál Martin, som endast delgav Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor en analys av resultaten i måndags. Ingenting konkret kommer att föreslås före rådets toppmöte i december, då man planerar att dra upp riktlinjerna för en framtida färdplan.

För att underlätta vägen mot denna färdplan skulle jag vilja utveckla min idé om hur vi kan gå vidare. Först och främst kan det enligt min mening ske en ny folkomröstning tidigast om tolv månader, för att det ska vara möjligt att hålla tillräckliga samråd med de irländska väljarna. En andra folkomröstning bör äga rum nästa höst, eventuellt i oktober. Detta innebär att Europaparlamentsvalet måste äga rum under Nicefördraget, men detta är det minst oangenäma av två onda ting, enligt min åsikt.

När det gäller hur den andra folkomröstningen ska utformas skulle jag vilja föreslå en utvidgad folkomröstning om Lissabonfördraget på Irland, där vi har en konstitutionell omröstning om ett ja eller nej till Lissabonfördraget samtidigt som man samma dag genomför rådgivande omröstningar om eventuella undantag i viktiga frågor som till exempel EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och EU:s säkerhets- och försvarspolitik.

Om de irländska väljarna i den utvidgade folkomröstningen skulle rösta för ett undantag på något av dessa två områden, skulle den irländska regeringen kunna begära en separat överenskommelse i Europeiska rådet som kunde undertecknas av alla de 27 medlemsstaterna. Ett sådant tillvägagångssätt skulle likna det tidigare fallet med Edinburghavtalet, som danskarna begärde att få till stånd vid rådets möte i december 1992, vilket gjorde att Danmark beviljades fyra undantag från Maastrichtfördraget. Detta gjorde det möjligt för danskarna att ratificera fördraget i dess helhet.

Om den här planen följdes skulle de medlemsstater som redan har ratificerat Lissabonfördraget inte behöva göra det igen. En utvidgad folkomröstning skulle göra det möjligt för de irländska väljarna att välja i vilken utsträckning de vill vara delaktiga i EU.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag har tre punkter till att börja med. När det gäller Ryssland måste vi hålla fast vid en politik som är öppen och orubblig på samma gång. Vi får aldrig godta Rysslands anspråk på intressen i andra länder, oavsett om de ligger nära de egna gränserna eller långt borta. Detta kommer att vara av största vikt under de kommande åren.

Min andra punkt gäller budgetöversynen, som måste syfta till att öppna upp och avreglera det europeiska jordbruket och till att skapa fler möjligheter för jordbrukarna i Europa och även i andra delar av världen – dock med minskade bidrag – för att få till stånd en global, fungerande jordbruksmarknad som kan möta de nya kraven på livsmedel över hela världen.

Min tredje punkt är att klimatförändringen måste starta nu, trots finanskrisen, så att vi kan dra nytta av en långsiktig process och på det sättet bekämpa klimatförändringen och vara förberedda på att möta de andra förändringar som den kommer att föra med sig.

Beträffande finanskrisen, som vi har talat om här idag, har många av talarna glömt bort att vi nu står vid slutet av en process som pågått under en lång tid och som är unik för människans historia, nämligen den globala tillväxten, något som har fört ett sådant välstånd med sig som vi aldrig har haft tidigare. Vi står nu vid slutet av detta. Jag hörde ingenting om det från Martin Schulz tidigare i dag. Naturligtvis har vi flera problem, men de gäller inte marknaden. Ingen kan säga att högriskbolån i USA beror på marknadskrafter. De beror på medvetna politiska åtgärder.

Nu behöver vi se till att vi har transparens, ansvarighet och övervakning som täcker de moderna marknaderna som de är. De är både europeiska och globala, och vi måste se till att vi kan hålla jämn takt med verkligheten på finansmarknaderna. Då kan vi även vara konstruktiva när det gäller att utveckla en realekonomi.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Att instabiliteten sprider sig som en löpeld är typiskt i dagens samhälle. Särskilt stämmer detta för finansmarknaderna, som nuförtiden är bland de mest globala av alla branscher. Oansvarighet, alltför ivrigt handlande och misslyckande försök till reglering från en sida av jordklotet kan mycket väl komma att slå mot vanliga konsumenters plånböcker överallt. Även jag välkomnar kommissionens initiativ att inrätta en permanent arbetsgrupp som tar sig an finanskrisen i kommissionen. Som kommissionsordförande José Manuel Barroso sa kan och bör vi göra mycket mer.

Jag anser dock att kommissionen har fått alldeles för mycket ansvar i den här frågan. Vems ansvaret är måste fortsatt framgå klart och tydligt. Europeiska centralbanken har som uppgift att säkerställa att priser och penningvärde fortsätter att vara stabila. ECB har handlat effektivt för att mildra krisen. Dagens samordnade räntesänkning är ett gott tecken på detta. Å andra sidan är gemenskapens institutioner – Europeiska kommissionen och Europaparlamentet – ansvariga för att se till att den inre marknaden förblir öppen och att det finns lagstiftning på området. Marknadsaktörerna måste följa lagen, kontrollera sina risker och uppmuntra hushåll som är skyldiga dem pengar att hitta lämpliga lösningar. Finansgrupper får inte bara engagera sig i sin egen verksamhet utan måste ta större socialt ansvar. Huvudansvaret ligger dock på finansministrarna, eftersom de flesta verktygen för att skapa tillväxt och hitta lösningar på krisen finns i deras verktygslåda, inte hos ECB eller hos EU:s lagstiftare eller marknadsaktörer.

Finansministrarna har visat initiativ. I oktober 2007 antog de tydligare regler för att förhindra kriser på finansmarknaderna. Med tanke på hur långsiktigt det här arbetet kommer att bli är listan på 13 punkter från Ekofinrådets möte i går ganska patetisk. Jag är inte emot dessa förslag, men jag anser att åtgärdsprogrammet är olämpligt. Det räcker inte med att göra något, vi måste även göra rätt saker, och det är till och med viktigare att veta hur man låter bli att göra någonting överhuvudtaget om lagstiftning inte är rätt lösning på problemen. Vi bör inte ge utrymme för alla populistiska påtryckningar.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Tack, herr talman! Och jag skulle vilja be tolkarna om förlåtelse för att jag talar spontant. De centrala orden här är solidaritet, övervakning och säkerhet. Vi hävdar hela tiden att solidaritet är särskilt viktigt i den rådande finanskrisen, särskilt när man som jag kommer från ett land som är sprängfyllt med bankfilialer, anslutna organisationer och hjälporgan, så det viktiga här är hur huvudkontoren i sina centrala positioner och deras övervakningsenheter reagerar på de problem som vi stöter på.

På tal om solidaritet så kan jag nämna att den gemensamma jordbrukspolitiken kom till fem år efter att den Europeiska ekonomiska gemenskapen hade bildats och nu, nästan fem år efter utvidgningen, är det dags för en gemensam energipolitik också. Jag är glad att ministern sa att detta var en bra idé men att den fortfarande måste bli verklighet. Samtidigt kan jag säga att i denna insättningsverksamhet handlar det om solidaritet. Det är också möjligt, och nu har vi chansen att visa upp en positiv bild av EU i centraleuropeiska länder om vi inte bara inväntar varandra, utan gemensamt förklarar att vi i ett krisläge sannerligen ger hela befolkningen garanti för insättningar. För upp till sex månader, eller ett år. Vi kan fatta beslut, och ju tidigare vi gör det desto bättre, eftersom det här handlar om människor, människor i svåra förhållanden, som vi måste undsätta snarast möjligt. Jag tror inte att det här kommer att orsaka sådana långdragna problem.

Den andra punkten gäller solidaritet och vår försvarslöshet. Egentligen handlar det om övervakningsbefogenhet, och det är nästa punkt. Efter vad jag förstår så vill vi inrätta särskilda byråer, eller institut. Jag anser att det är viktigt att vi arbetar för att få till stånd centraliserad övervakning, precis som vi överlåter vissa centrala frågor inom konkurrenspolitiken till vederbörande EU-organ eller till Europeiska centralbanken, men det är mycket svårt att förstå hur vi skulle kunna bygga upp förtroendet för varandra annat än genom ett kollegiesystem. Tack.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till er, och till Jean-Pierre Jouyet och Joaquín Almunia, att det är absolut nödvändigt att interbankmarknaden kommer på fötter igen. Det enda säkra sättet att åstadkomma detta på är genom oberoende statliga garantier för transaktioner mellan bankerna, precis som Irland och Danmark har på sina inhemska marknader.

Det är onekligen ett enormt ansvar som följer med detta, men så snart interbankmarknaden kommer på fötter igen kommer bankerna att sluta hamstra och börja ge lån till företag, enskilda personer och hushåll igen, interbankräntorna kommer att återgå till normala nivåer och det är helt säkert så att dessa garantier inte kommer att behöva användas.

Jag håller med Jean-Pierre Jouyet om att detta måste ske på global nivå. Det är IMF:s rätta uppgift, som han sade, att samordna denna åtgärd, och endast en sådan djärv åtgärd på global nivå kommer att göra det möjligt för oss att släcka elden och blåsa liv i förtroendet igen.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Det viktigaste som vi kan göra i den här frågan – och här håller jag fullständigt med det franska ordförandeskapet – är att hitta någon typ av lösning för Irland och ratificeringen av Lissabonfördraget. När det gäller den finansiella turbulensen skulle jag vilja påminna parlamentet om att den ungerske premiärministern Ferenc Gyurcsány i februari 2008 föreslog en gemensam europeisk tillsynsmyndighet och en gemensam regelbok för övervakning mot bakgrund av krisen på de internationella finansmarknaderna. Tyvärr fick förslaget ingen majoritet vid omröstningen vid rådets möte i mars. Jag anser att förslaget bör tas upp på nytt vid nästa möte. Den ungerske premiärministern kommer att lägga fram förslaget igen, eftersom de globala problemen hela tiden kommer att uppstå på nytt om det saknas en europeisk tillsynsmyndighet för finansmarknaderna. Jag skulle vilja be det franska ordförandeskapet och de andra medlemsstaterna att ge sitt stöd åt detta. När allt kommer omkring ligger det i allas intresse att hitta en lösning på det här problemet.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! De ”feta katterna” inom den amerikanska bankbranschen har tillsammans med de ”feta katterna” i Europa under de senaste åren frossat i bedrägerier, förskingring och korruption på bekostnad av vanliga medborgare. Ändå har de auktoriteter vars plikt är att skydda medborgarna, till exempel centralbankerna, finansministrarna och EU-kommissionsledamöterna, i grund och botten inte gjort någonting för att hindra dem.

Efter deras komplott för att hemlighålla, nonchalera och dölja det hela har dessa auktoriteter nu fräckheten att överlåta skattebetalarnas pengar så att samma ”feta katter” kan bli ännu rikare. Det är skändligt, skandalöst och skamligt. Det är inte rättvisa. De som är skyldiga till den rådande globala ekonomiska katastrofen och de som erbjöd dem täckning för detta borde fråntas sina tillgångar och skickas i fängelse. Det är sann rättvisa och det är denna slags rättvisa som EU borde handla om. Det är den krassa sanning som EU-medborgarna tänker.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Först av allt, en fråga till rådet. Hur ser det ut med konferensen om Georgien på hög nivå som föreslagits av det franska ordförandeskapet, och hur planerar rådets sittande ordförandeskap att försvara Georgiens territoriala integritet när två separatistområden, Abkhazien och Sydossetien, erkänns av en annan stat? Det är synd att kommissionsordförande Barroso inte är här, eftersom hans anförande saknade övertygelse. Kanske på grund av att han själv inte är övertygad om sina egna förslag. Jag anser att den finansiella och ekonomiska situationen är mycket allvarligare än vad han har beskrivit. Jag tror att alla än i dag klart och tydligt kan se på Internet att aktiemarknaderna fortsätter att kollapsa, trots alla åtgärder. Jag ser detta som en verklig krasch av det nuvarande systemet, ett system som är fullständigt förlegat, ett system som har lett till bankrutt, till att jorden har blivit fullständigt exploaterad och kvävts av växthusgasutsläpp, till underutveckling i södra delen av världen och underutveckling i våra städer.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Herr talman! Den aktuella krisen handlar om offentligt stöd till hotade ekonomiska sektorer. Tyska Hypovereinsbank är på väg att räddas genom subventioner till ett värde av 50 miljarder euro, stödet till brittiska Bradford & Bingley är värt ytterligare 35 miljarder euro och Fortis räddas till ett värde av 11 miljarder euro. Europeiska centralbanken har samtidigt pumpat in ytterligare 120 miljarder euro i banktillgodohavanden för att hålla dem flytande.

Samtidigt orsakar kommissionsledamot Kroes en politisk kris i Polen genom att kräva återbetalning på omkring en halv miljard euro – och jag betonar: en halv miljard euro – av offentligt stöd till tre polska skeppsvarv. Jag skulle gärna vilja veta hur EU-kommissionen vill förklara denna situation för de polska medborgarna, när hundratals miljarder euro flyter in i banker i det gamla Europa, medan en halv miljard euro kanske inte får beviljas tre skeppsvarv som nu eventuellt kommer att gå omkull på grund av kommissionens åtgärder. Jag föreslår att vi har detta i åtanke när det uppstår diskussioner om ytterligare injektioner i form av kontanter till finanssektorn under rådets nästa möte.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! En fransk premiärminister, Édouard Balladur, sa en gång att fullständig frihet på marknaden var detsamma som att låta djungelns lag råda. Han tillade att vårt samhälle, vår demokrati och våra institutioner inte kunde tillåta djungelns lag att ta över. Trots det har vi nu en djungel och måste betala priset för den fullständiga marknadsfrihet som tidigare rådde i USA.

Om man tänker på att bankerna i USA lånade ut 32 US-dollar för varje dollar som faktiskt investerades, jämfört med de europeiska bankernas ynka 12 US-dollar, då förstår man den oansvarighet som grasserade på USA:s bankmarknad. Jag befarar nu att varken Paulsons åtgärder eller de åtgärder som USA:s regering vidtar kommer att avhjälpa krisen i världen. Inför framtiden anser jag att stränga regler måste tillämpas från och med nu.

  Victor Boştinaru (PSE). - (RO) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot Almunia, ärade kolleger! Under de senaste åren har det funnits viktiga ledare, särskilt socialdemokrater, som har talat om behovet av att reformera det globala finanssystemet genom ett slags modernt Bretton Woods, så att man skulle kunna klara av globaliseringens utmaningar. Tyvärr hände ingenting.

Därför välkomnar jag de åtgärder som president Sarkozy och det franska ordförandeskapet nyligen vidtagit och andra europeiska ledare som har hänvisat till behovet av en sådan reform. I dag gladde det mig att lyssna till Europeiska kommissionens ordförande Barroso, som talade om behovet av att inta ett perspektiv som går utöver finanskrisen och Europa.

Därför föreslår jag, herr Barroso, att EU och Europeiska kommissionen gör ett uttryckligt åtagande gällande behovet av att reformera det globala finanssystemet tillsammans med andra stora aktörer som till exempel FN, Kina och Japan, för att ge mänskligheten de instrument som krävs för att styra de finansiella aspekterna av globaliseringen.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Eftersom jag redan har talat ska jag fatta mig kort.

När det gäller hanteringen av den finansiella krisen så beklagar jag att det inte räcker för Pervenche Berès att jag är här, men det glädjer mig att hon är nöjd med att se Joaquín Almunia här. För att vara mer allvarlig: De anföranden som hölls av Pervenche Berès, Othmar Karas och särskilt Piia-Noora Kauppi visar att vi behöver – vilket redan har sagts – se till att vi verkligen kan anta kommissionens förslag som har lagts fram och som omfattar all tillsyn, reglering och modifiering av redovisningsreglerna.

Detta kommer att vara i bemärkelsen en anpassning av befintliga regler, en anpassning av reglerna som i och med den rådande situationen har blivit nödvändig, och inte i bemärkelsen en överreglering. Som vi redan har sagt, på detta område behöver vi mera av EU, och vi behöver anpassa våra regler till de finansiella institutionernas ömsesidiga beroende och det ömsesidiga beroendet mellan våra regler för finansiering av ekonomin. Vi måste få upp farten och det snabbt på detta område och återfå det tempo vi hade för några år sedan – ni kommer att diskutera detta strax – för att fullborda den organisation som inrättades som en del av Alexandre Lamfalussys arbete.

Det är också viktigt att kommissionen har befogenheter – för att kunna spela en roll i detta avseende – och kommissionen har all rätt att insistera på den punkten. Vi måste se logiskt på detta. Om vi vill ha mera integration, om vi vill genomföra de lösningar som vi har sett fungerar för andra, så behöver vi skapa en organisation som kan möta de finansiella utmaningar som vi kommer att ställas inför, och vi måste agera snabbt. Det franska ordförandeskapet kommer, som jag sa, att göra allt som står i dess makt och ägna all sin kraft åt att öka den nödvändiga samordningen och anpassningen av reglerna på detta område.

Vi har ett uppenbart behov av att det finns – och det finns faktiskt – en samordning mellan Europeiska centralbanken, EU:s finansministrar och kommissionen på detta område. Detta är mer viktigt än någonsin. Vi måste hitta konkreta svar, och vi behöver också förutse de konsekvenser som denna kris kommer att få för finansieringen av ekonomin, och för ekonomin i sig. Vi kan redan se de första tecknen på detta. Även här – och detta är en mycket viktig del i förtroendeskapandet – måste vi anta viktiga nyskapande åtgärder, särskilt för små och medelstora företag.

När det gäller yttre förbindelser, som till viss del togs upp av Jacek Saryusz-Wolski och Marie Anne Isler Béguin, vill jag säga till Jacek Saryusz-Wolski att Europeiska rådet prioriterar, som jag nämnde tidigare, ett fastställande av noggranna strategier och riktlinjer för energitrygghet och energisolidaritet. En kris bör inte skymma en annan. För tre månader sedan hade vi en energikris. Den finns där fortfarande. Länder var beroende av andra länder för sin energiförsörjning. Så är fortfarande fallet. Vi måste ha en europeisk energipolitik med ett verklighetsunderlag, och även här har vi hamnat på efterkälken och måste skynda oss framåt.

När det gäller Vitryssland vill jag – vi kommer att debattera detta närmare snart – tala om för Jacek Saryusz-Wolski att det kommer att bli ett möte med trojkan under rådsmötet (allmänna frågor) och att vi kommer att träffa de vitryska myndigheterna då. Som ni vet, och Jacek Saryusz-Wolski underströk detta, har vi uttryckt våra farhågor när det gäller valförfarandet, som vi inte är nöjda med. Vi kommer att vara öppna med det, men samtidigt överväger rådet en eventuell lättnad av vissa sanktioner, särskilt visumrestriktionerna för vissa vitryska tjänstemän som drabbats av sanktionerna. Rådet funderar fortfarande på dessa förändringar.

Jag tyckte om det uttryck ni använde, herr talman, om konflikten mellan Ryssland och Georgien. Vi måste återupprätta freden och se till att det råder fred i Georgien. Detta ger mig ett tillfälle att svara Marie Anne Isler Béguin. Vi kommer att hålla en högnivåkonferens den 14 oktober, på kvällen, och den 15 oktober. Den 14 oktober kommer utrikesministrarna att träffa Bernard Kouchner, och den 15 oktober blir det ett möte med högre tjänstemän och ledare för att finna lämpliga lösningar på situationen i Abchazien och Sydossetien. Ett erkännande av dessa – jag måste säga detta till Marie Anne Isler Béguin, även om hon är väl medveten om det – är fortfarande en mycket isolerad ståndpunkt, vilket är tur eftersom detta oacceptabla handlande fördömdes starkt av EU och ordförandeskapet.

När det gäller den europeiska pakten för invandring och asyl vill jag svara Hélène Flautre – även om jag är helt säker på att Marie Anne Isler Béguin kommer att tala om för henne vad jag sa – att skillnaden med denna pakt är att det är bättre samordning, harmonisering om ni så vill, särskilt när det gäller tillämpningen av asyl och migranternas ansökningar. I pakten tydliggörs i själva verket migranternas ställning, vilket är ett framsteg för dem. Vi skulle i själva verket föredra en mer pragmatisk vision, ett mer balanserat angreppssätt, som kan tolkas mot bakgrund av utvidgningen av Schengenavtalet. Den demografiska krisen, den demografiska utmaningen, är också en av de utmaningar som vi måste möta under det franska ordförandeskapet.

Slutligen – och denna punkt är mycket viktig, för det är vad allting kokar ihop till – dessa kriser är beroende av varandra. Dessa kriser hänger ihop. Den ekonomiska och finansiella krisen är den som syns mest. För tre månader sedan var det dock energikrisen. Hur som helst: vi står fortfarande inför en livsmedelskris, vi står fortfarande inför en yttre kris. Jag säger det igen: för att möta dessa kriser, för att möta dessa utmaningar, måste vi ha mera av EU, mera av samordning, större beslutskapacitet, större synlighet och större förmåga till gensvar. Svaret på detta är mera av institution, och det är genom Lissabonfördraget som vi kommer att få mera av institution. Vi måste se till att fördraget snart träder i kraft. Vi måste finna en lösning tillsammans med våra irländska vänner. Vi kommer att göra vårt bästa så att vi, innan årets slut, får en politisk lösning på detta institutionella problem som måste lösas snarast, när vi ser på de utmaningar vi står inför och som vi har debatterat hela eftermiddagen.

  Joaquín Almunia, kommissionen. − (ES) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! Jag börjar med slutet på Jean-Pierre Jouyets anförande. Som ordförande Barroso sa i sitt inledningsanförande är det nödvändigt att Lissabonfördraget träder i kraft så att vi kan gå framåt med den europeiska integrationen, särskilt i en tid som denna. Vissa av er har nämnt aspekter av yttre åtgärder och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken: Georgien. Lissabonfördraget kommer att göra det möjligt för oss att öka effektiviteten och intensiteten i våra åtgärder i frågor som är så viktiga för vår egen säkerhet och försvaret av våra värderingar utanför våra gränser, som i fallet med Georgien och andra länder.

Vissa av er har med all rätt nämnt betydelsen av de debatter om energifrågan och klimatförändringen som kommer att hållas i Europeiska rådet. Det franska ordförandeskapet stöder kommissionens ambitiösa förslagspaket, som vi hoppas kommer att antas och genomföras. Lissabonfördraget kommer att ge EU:s institutioner – inte bara kommissionen – större makt att ta itu med denna mycket viktiga utmaning.

Vissa av er har, med all rätt, nämnt invandringen, invandringspakten, ett lovvärt initiativ av det franska ordförandeskapet, tillsammans med vissa andra medlemsstater. Kommissionen har också nyligen lagt fram förslag om invandring som har diskuterats och antagits, eller som håller på att diskuteras och antas av parlamentet och rådet. Återigen, Lissabonfördraget kommer att göra det möjligt för EU att gå framåt mot en gemensam invandringspolitik, vilket är helt nödvändigt.

Slutligen vill jag säga att flertalet anföranden, naturligt nog, har fokuserat på ekonomiska och finansiella frågor, som vi är särskilt bekymrade för just nu.

Jag instämmer med er, med ordförandeskapet, och naturligtvis med kommissionens ordförande i hans inledningsanförande, i att vi måste trappa upp de samlade insatserna från alla oss som är ansvariga i EU. Det finns ansvarsområden i kommissionen, utan tvivel, det finns ansvarsområden i rådet, det finns ansvarsområden i parlamentet. Det finns också ansvarsområden i medlemsstaterna, i tillsynsorganen och i centralbankerna.

Vi måste alla agera samordnat, var och en enligt vårt ansvar. Under ett år, sedan krisen började, har kommissionen utarbetat initiativ för att ta itu med framtiden för vårt finansiella system, med en vision på medellång sikt, som diskuterades och antogs för ett år sedan av rådet och kommissionen, vid det informella rådsmötet i Porto och vid Ekofinmötet i oktober förra året.

Kommissionen deltar emellertid också aktivt i de kortsiktiga, angelägna och nödvändiga åtgärder som ingår i slutsatserna från gårdagens möte med Ekofinrådet, som omfattar ett åtagande att förbättra insättningsgarantisystemen. De har drabbats hårt, inte av osäkerheten för insättningar i finansiella institutioner utan av vissa ensidiga initiativ som fått negativa effekter för andra länder.

Kommissionen samarbetar och arbetar också för att utveckla och tillämpa de principer som fastslogs i går i rådets(ekonomiska och finansiella frågor) slutsatser, som är helt nödvändiga för att möta de svåra situationerna i var och en av de finansiella institutionerna: genom rekapitalisering och, i vissa fall, andra instrument.

Kommissionen arbetar, som ordförande Barroso har sagt, för att gå snabbare fram än hittills när det gäller tillsyn på EU-nivå, gränsöverskridande tillsyn, som vi uppenbarligen behöver. Vi har alla gjort erfarenheter den senaste tiden av behovet av dessa mekanismer.

Kommissionen är, i likhet med rådet och parlamentet, nöjd med det skyndsamma agerandet i dag från Europeiska centralbanken och de övriga centralbankerna, med en samordnad räntesänkning, som bör lätta något på trycket på marknaden.

Jag instämmer helt med John Purvis om behovet av att vidta åtgärder, var och en inom sitt ansvarsområde, för att underlätta återhämtningen på interbankmarknaden. Detta är mycket viktigt. Vi kan inte räkna med att ha bara centralbankerna som likviditetskälla i driften av det finansiella systemet i framtiden, och kommissionen – jag replikerar här särskilt på Sophia in ’t Velds anförande – sade, inför stats- och regeringscheferna i Paris i lördags, och sade det igen i går på Ekofinmötet, att när det gäller reglering av statsstöd så finns det tillräckliga bestämmelser i fördraget för att på ett flexibelt sätt hantera efterlevnaden av konkurrensregler och reglerna för statsstöd i en situation som den vi nu står inför.

I dag eller i morgon kommer min kollega, kommissionsledamot Neelie Kroes, att offentliggöra – vilket hon tillkännagav i går i Ekofinrådet – riktlinjer för hur kommissionen anser att marginalerna för flexibilitet i fördraget kan användas i denna specifika fråga, samtidigt som diskriminering av olika lösningar och olika stödtyper undviks.

Hon kommer också att hänvisa – och vissa av er har också nämnt detta – till genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Vi reviderade den 2005 och därefter har samstämmigheten – som jag tror att jag sa här häromdagen i en annan debatt – om genomförandet av den reviderade pakten varit total, 100 procent. I går beslutade Ekofinrådet på nytt, liksom i lördags vid mötet i Paris, enhälligt att säga att den nuvarande pakten, som reviderades 2005 – parlamentet deltog också i den debatten och instämde – innehåller tillräckligt handlingsutrymme för att hantera de situationer som börjar uppstå och som tyvärr kommer att fortsätta uppstå, exempelvis ökningen av de offentliga underskotten. Detta kan göras inom ramen för de gällande reglerna, inte genom att åsidosätta dem.

Detta var tydligt i lördags i Paris, det var tydligt i går på Ekofinrådet och det är tydligt här i dag, i dagens debatt. Jag försäkrar er att kommissionen kommer att se till att det är tydligt i fortsättningen, även om vi kommer att utsättas för mycket svåra omständigheter, inte bara i det finansiella systemet utan också i den reala ekonomin.

I morgon åker vi till Washington, till Internationella valutafondens (IMF:s) årsmöte. IMF:s prognoser har återigen justerats ned. Våra prognoser kommer att justeras ned inom ett par veckor. Detta är inte bara en övning i ekonomiska prognoser, en teoretisk övning, tyvärr, utan det innebär lägre tillväxt, lägre sysselsättning, större spänningar på arbetsmarknaden och tillsammans med det inflationstryck som vi fortfarande lider av, även om det har lugnat ned sig de senaste två månaderna, innebär det en förlust av köpkraft och svårigheter för verkliga medborgare.

Detta får dock inte leda till att vi glömmer vad som sker på medellång sikt. Det får inte leda till att vi glömmer de lärdomar vi dragit av tidigare kriser. Jag menar att den stora majoriteten av anföranden som jag har hört i eftermiddag, i den andan, förstärker, stöder och instämmer i den enighet vi nådde i går – som jag menar var en mycket positiv enighet – vid rådets (ekonomiska och finansiella frågor) möte i Luxemburg.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Först vill jag gratulera rådets ordförande, Nicolas Sarkozy, för hans pragmatiska och effektiva åtgärder, och det utmärkta arbete som görs av det franska ordförandeskapet, som i dag företräds av min vän Jean-Pierre Jouyet. EU grundades mitt i det lidande som orsakades av kriget.

Unionen förefaller vara ämnad att fortsätta i lidande och kriser. Dessa kriser – Kaukasuskrisen i Georgien, den finansiella krisen, WTO-misslyckandet – visar hur mycket vi behöver de nydanade institutioner som Lissabonfördraget ger oss, och särskilt ett permanent ordförandeskap i EU.

När det gäller den finansiella krisen har Europeiska centralbanken just beslutat att sänka räntorna, och jag välkomnar det beslutet. ECB har slutligen vaknat upp från sin likgiltighet. Banken bör dra lärdom av misslyckandet med sin penningpolitik eftersom ingenting kan vara värre än att åter höja räntorna när den ekonomiska tillväxten återvänder. Det finns ett växande behov av att kommissionen, på grundval av artikel 105.6 i EG-fördraget, hänvisar frågan till rådet så att rådet kan ge Europeiska centralbanken ett politiskt mandat om tillsyn av kreditinrättningarna, i syfte att inrätta en europeisk banktillsynsmyndighet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Den 24 september frågade jag, i en skriftlig förklaring, om Europa är berett att ta till sig den chock som föranletts av att man är oupplösligt kopplad till den amerikanska marknaden och om de 36,3 miljarder euro som pumpats in på marknaden av ECB och Bank of England räcker för att undanröja faran. Några dagar senare snärjdes också Fortis Bank och Dexia Bank i den finansiella krisen. Dessutom gick Islands banksystem omkull (kulmen nåddes i och med regeringens förvärv av Glitnir Bank), och den brittiska regeringen tillkännagav att man skulle tillföra ekonomin ytterligare pengar (200 miljarder pund sterling).

Det som har skett hittills utgör ett svar på min fråga, som var retoriskt ställd. Vad kommer nu att ske härnäst? Vi vet vid det här laget att de finansiella institutionerna drabbades – de stora. Vad vi inte vet är vilka andra som drabbades och som döljer det. Hur är det med det dussintal regionala amerikanska banker som var inblandade i den lättvindiga utlåningen till bostäder? Hur är det med de europeiska banker som inte kunde låta bli att investera i alla möjliga amerikanska exotiska finansiella instrument som översvämmade marknaden under årtiondet?

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots de något känslosamma orden om finanskrisen och de därmed sammanhängande kriserna kommer det fortfarande inte fram några grundläggande åtgärder för att hantera dessa kriser effektivt. Till och med när vissa ad hoc-åtgärder som avslogs för bara några månader sedan godtas, såsom förstatligandet av banker som har gått i konkurs på grund av för svag styrning från ledningen och vissa huvudaktieägare, som har stoppat omfattande vinster i egen ficka, och låtit allmänheten ta hand om följderna, så sker detta alltid med försvar för storfinansen, utan att man verkligen tar hänsyn till arbetstagarnas intressen och dem som har minst pengar. De angriper inte grundorsaken. De avskaffar inte några skatteparadis. De gör inte slut på den Europeiska centralbankens falska oberoende. De avskaffar inte stabilitetspakten. De antar inte någon pakt för solidaritet och social utveckling.

Europeiska centralbanken sänkte sin egen basränta alltför sent, efter en kortsiktighet som redan har kostat dyra pengar för de mer bräckliga ekonomierna och dem som står i skuld till bankerna.

I det avseendet är de frågor som tas upp av högsta betydelse och leder till ett ifrågasättande av den nyliberala politik som gav fritt spelrum för fri konkurrens, ledde till ett allt hårdare utnyttjande av arbetstagare och mångdubbelt fler problem för mikroföretag och små och medelstora företag. Vid nästa rådsmöte måste man tydligt bryta med denna nyliberala politik.

  Petru Filip (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Utöver dess transnationella karaktär så riskerar den nuvarande globala finansiella krisen att skapa en allvarlig panik mycket snabbt, inte bara i finans-, bank- och ekonomisektorerna utan också bland vanliga EU-medborgare. Det som sker i ekonomin är mycket allvarligt och måste kontrolleras både finansiellt och ekonomiskt. Men ännu värre är faran för att EU-medborgarna grips av panik. Den faran är mycket svårare att mäta, och följderna av det kommer att ta mycket längre tid att reparera.

Därför riktar jag en offentlig vädjan till er, såsom ordförande, och ber att ni, vilka åtgärder ni än vidtar för att direkt, omedelbart och effektivt lösa den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen, ser till att den allmänna opinionen i Europa får insyn i dessa åtgärder, så att medborgarna känner sig skyddade av EU, vars syfte just var att skapa en skyddande ram i akuta nödlägen.

Om vi inte lyckas stärka tilliten och solidariteten i EU nu så står vi inför risken att allt som vi med stort besvär har befäst under de senaste 50 åren försvinner.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Vi bör inte räkna med att ett enda möte med Europeiska rådet löser problemen med finansmarknaderna. Rådets mål bör snarare vara att söka vägar för att göra EU:s banksystem säkrare. Det råder inget tvivel om att de ingripanden som de nationella regeringarna nu har gjort är nödvändiga i nuläget, men de kommer definitivt inte att ersätta gemensamma åtgärder på EU-nivå.

Det som är särskilt viktigt i dag är att undvika allt populistiskt köpslående med löften och att skydda medborgarna från den extrema cynismen från vissa politiker. Denna cynism grundar sig på småaktig pessimism samtidigt som man kräver att andra politiker ska göra något. Om de mörka profetiorna slår in så kommer cynikerna att säga: vad var det vi sa? Om det värsta scenariot inte blir verklighet kommer pseudofrälsarna att säga: vi ville vara försiktiga – i situationer som denna är det bättre att gardera sig.

Nu gnuggar cynikerna händerna i glädje över att ha hittat en oövervinnelig krigslist. Den glädjen är bevis för en oerhörd oansvarighet och ett förnekande av de grundläggande värderingarna i demokratisk politik – förståndig omsorg för det gemensamma bästa. Det kan till och med vara så att denna cynism utgör den största faran för EU-medborgarnas plånböcker. Det är också intressant att denna låtsade omsorg om medborgarnas framtid framförs av dem som strävar efter att blockera det nya EU-fördraget och inte gillar idén med en gemensam valuta. Jag hoppas att inga falska profeter kommer att vara med på rådsmötet. Tack så mycket.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Den globala finanskrisen kommer med rätta att stå högst på dagordningen vid oktober månads rådsmöte. Krisen har orsakats av människor – från USA till EU och vidare är kollapsen i bank- och finanssektorn både chockerande och verklig.

Det finns ett tvivel på att det otänkbara – nämligen kollapsen i banksystemet – nu drabbar oss. Enskilda bankers fall och dramatiska ingripanden från regeringar för att stötta bräckliga finansiella sektorer har lett till en stor allmän oro inför politikers förmåga att skydda allmänheten mot sådana eventualiteter.

Banker vill inte ha regleringar, och nu är det uppenbart att regleringen var svag och ineffektiv i skyddet av både bankkunder och själva institutionerna.

Men när det blir hårda tider för bankerna så springer de till politikerna för att bli räddade. Så det är upp till oss att ta tillfället och flytta tillbaka makten dit där den alltid bör vara: i det politiska systemet snarare än på finansmarknaderna.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Förenta staterna har insjuknat i galna penga-sjukan. Dess symtom är bankkollapser, förstatligande av banker och försäkringsbolag samt en skräpbank som används för förstatligande av skulder och som en soptipp där man kan gräva ned bankavfall. Krisen visar att kapitalet behöver staten för andra ändamål än bara krig i avlägsna främmande länder: i Amerikas fall, Irak och Afghanistan. Den goda sidan av krisen, som orsakades av billiga ”leksakspengar”, är att Förenta staterna inte har råd med några nya krig.

Det ser illa ut när en supermakt blir helt ställd därför att dess uppskattning i andras ögon plötsligt faller. Det är så det har gått med Förenta staterna: många anser att landet, som en supermakt, har gått samma öde till mötes som Sovjetunionen.

Alla Amerikas politiska och ekonomiska resurser kommer att behövas för att släcka branden i banken som tändes med lån till låg ränta, skuldsättning och spekulation. Det handlar inte längre bara om ekonomi, men den jätte som stod ovanpå en trave med värdepapper har fått se sin auktoritet sjunka ihop. Det självbelåtna Amerika, vinnaren av en ideologisk kamp, är inte längre trovärdigt i segrarens roll.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Rådets och kommissionens uttalanden och de ståndpunkter som intagits av de politiska företrädarna för kapitalet under debatterna inför EU-toppmötet signalerar en upptrappning av den anti-folkliga politiken om hur den kapitalistiska ekonomiska krisen ska hanteras. Krisen sprider sig obevekligt genom EU:s medlemsstater och industriländer i allmänhet, vilket i ännu högre grad blottar EU:s reaktionära natur.

Dessa uttalanden, statsmonopolets ingripanden som tillkännages av Ekofinrådet och de borgerliga regeringarna i EU-medlemsstaterna liksom att man räddar skuldtyngda banker och andra affärsgrupper med monopol, är åtgärder för att stödja EU:s kapital, i ett försök att stötta monopolens ekonomiska och politiska dominans. Detta bevisar att kapitalismen inte har några svar när det verkligen gäller folkens intressen.

Inför risken att en kris ska uppstå intensifierar EU och de borgerliga regeringarna i dess medlemsstater sin attack på arbetarklassen och massorna.

Europas folk har ingenting att se fram emot av EU:s toppmöte. Den enda vägen framåt för arbetarna är att vara olydiga och bryta med EU:s anti-folkliga politik, och de borgerliga regeringarna i dess medlemsstater.