Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 21 oktober 2008 - Strasbourg

7. Europeiska rådets möte (15–16 oktober 2008) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är Europeiska rådets rapport och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte (den 15–16 oktober 2008).

Herr rådsordförande, herr Sarkozy, herr kommissionsordförande, herr Barroso! Under de senaste veckorna har vi fått utstå några oerhört svåra ögonblick där EU, under ert ordförandeskap, har visat sin förmåga att agera. Hade EU-länderna inte funnit en gemensam lösning hade det inte funnits något avtal mellan de europeiska parterna, och hade vi inte haft euron är det högst troligt att vi skulle ha befunnit oss i en förödande situation i dag.

Eurogruppens förslag för tio dagar sedan, Europeiska rådets beslut från förra onsdagen och de åtaganden som ingicks i veckan vid toppmötet i Camp David är en rad framgångar som återspeglar en genuin samordning av åtgärder och ansträngningar som syftar till att genomföra de reformer som krävs för att effektivt bemöta problemen i den globala ekonomin. Men regeringarna var inte de enda som bemötte krisen. Europeiska rådet, som under ert ledarskap arbetade sida vid sida med Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, har garanterat att Europeiska unionen spelade en avgörande roll när det gäller våra medborgares välbefinnande, dessa medborgare som vi alla står ansvariga inför.

Det har ofta varit i kristider som Europeiska unionen har visar sin sanna styrka, tack vare er, herr Sarkozy, och tack vare kommissionens ordförande, José Manuel Barroso. Europeiska åtgärder har varit gemensamma åtgärder. Det är därför som jag, innan jag inleder förmiddagens debatt, skulle vilja gratulera er, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en ära för mig att åter vara här i Europaparlamentet för att rapportera om det arbete som rådets ordförandeskap utfört vid en för EU så viktig tidpunkt. Om ni inte misstycker ska jag försöka tala mycket öppet, vilket bara är rätt och riktigt här i kammaren, vilken är kärnan av det demokratiska EU som vi alla strävar efter.

Vad har vi försökt att uppnå? För det första var det ordförandeskapets önskan att EU-institutionerna skulle samlas inför alla de kriser som vi har tvingats hantera. Det var min önskan att Europaparlamentet skulle vara delaktigt vid alla tidpunkter i de stora händelser som vi har upplevt, och jag skulle vilja tacka ordförandena för era grupper, av alla politiska övertygelser, som har engagerat sig i denna dialog och samarbetat med rådets ordförandeskap.

Det var också min önskan att vi skulle arbeta hand i hand med kommissionen och i synnerhet med dess ordförande eftersom alla, trots de motsättningar och skillnader som finns mellan alla som sitter i parlamentet, är väl medvetna om att oenighet mellan EU:s institutioner försvagar EU och att plikten för de som tar på sig ansvar är att arbeta hand i hand. Vi kommer att föra EU framåt om Europaparlamentet, kommissionen och rådet finner vägen till samförstånd om de stora frågorna, för att se till att EU gör sin röst hörd.

(Applåder)

Vi ville först och främst att EU skulle stå enat – något som inte har varit lätt att åstadkomma. Vi ville att EU skulle tänka självt eftersom världen behöver EU:s tankar och dess proaktiva agerande. Om EU har något att säga vill vi inte bara att EU ska säga det, utan omsätta det i handling.

Först hade vi kriget, med ryssarnas på det hela taget oproportionerliga reaktion under den georgiska konflikten. Ord har mening. Jag använder ordet ”oproportionerlig” eftersom det var oproportionerligt att ingripa på det sätt som ryssarna gjorde i Georgien.

(Applåder)

Men jag använde ordet ”reaktion”, för om denna reaktion var oproportionerlig beror det på att en helt felaktig handling hade ägt rum innan. EU måste vara rättvist och bör inte tveka att stiga ut ur ideologiska ramar för att framföra ett fredsbudskap.

Den 8 augusti började krisen. Den 12 augusti var vi i Moskva med Bernard Kouchner för att uppnå eldupphör. Jag påstår inte att detta var det ideala; jag säger helt enkelt att EU lyckades få till stånd eldupphör inom fyra dagar. I början av september lyckades EU uppnå ett åtagande för en återgång till de gränser som hölls före krisens början den 8 augusti. På två månader säkrade EU ett slut på kriget och ett tillbakadragande av ockupationsstyrkorna.

Det fanns många åsikter i frågan. Vissa sa – och de hade anledning att säga det – att det var meningslöst med dialog och att ett militärt anfall bör besvaras militärt. Vilken galenskap. Europa såg Berlinmuren falla och slutet på det kalla kriget; Europa får inte vara part i ett nytt kallt krig som bara genomlids på grund av brist på vett och sans.

(Applåder)

Detta var ett problem som vi övervann tillsammans med våra allierade i USA, som ansåg att besöket i Moskva genomfördes olägligt. Trots allt arbetade vi hand i hand med våra allierade i USA. De var av en annan åsikt än vi. Vi försökte att samarbeta med dem, snarare än emot dem, och ärligt talat, med tanke på situationen i världen i dag, anser jag bestämt att det inte behövs någon kris mellan EU och Ryssland. Detta skulle vara oansvarigt. Vi kan därför försvara våra idéer om respekt för suveränitet, respekt för Georgiens integritet, de mänskliga rättigheterna och de åtskillnader som förekommer mellan oss och ledarna i Ryssland, men det skulle ha varit oansvarigt att skapa villkor för en konflikt som vi inte alls behöver.

Diskussioner har inletts i Genève om dessa georgiska landområdens framtida status, det vill säga Ossetien och Abchazien. Jag har fått veta att de har börjat under svåra omständigheter, men vem skulle ha kunnat tro att det skulle vara på något annat sätt? Det viktiga är dock att de har inletts. Jag måste också säga att president Dmitrij Medvedev har hållit de löften som han gav inför kommissionens ordförandeskap och rådets ordförandeskap när vi åkte till Moskva i början av september.

EU har skapt fred. EU har säkrat en ockuperande armés tillbakadragande, och EU har efterstävat internationella förhandlingar. Det var länge sedan EU spelade en sådan central roll i en konflikt av detta slag, tror jag.

Jag ser naturligtvis alla tvetydigheter, alla brister, alla kompromisser som ska göras, men gudarna ska veta att jag anser att vi har uppnått allt som skulle kunna uppnås, och framför allt, om EU inte hade sett till att dialogens och rimlighetens röster blev hörda skulle ingen annan ha gjort det. När vi lämnade Moskva och Tbilisi den 12 augusti med Bernard Kouchner var dessutom alla internationella medier väl medvetna om att ryssarna befann sig 40 kilometer från Tbilisi, och att deras mål var att störta Micheil Saakasjvilis regim. Det var så situationen såg ut. Vi var mycket nära en katastrof, men tack vare EU – ett beslutsamt EU – inträffade inte denna katastrof, även om, herr Pöttering, en massa arbete naturligtvis måste göras för att minska spänningarna i denna del av världen.

Min andra punkt rör krisen, den otroliga, osannolika finanskris som började och som drabbar hela systemet – låt oss beskriva saker som de är – den 15 september, inte den 7 augusti 2007. Den 7 augusti 2007 började en kris som var allvarlig och oroande, men normal, om jag får säga det. Den 15 augusti 2008 gick vi in i en annan kris, för vad hände den 15 augusti 2008? Lehman Brothers förklarades i konkurs – och världen upptäckte den 15 augusti, förbluffad, att en bank kan gå i konkurs.

Det är inte vårt ansvar, och det är inte mitt ansvar, att fördöma det som den amerikanska regeringen gjorde eller inte gjorde. Allt jag säger är, och jag står fast vid detta, att den 15 september 2008 blev den allvarliga krisen en kris för hela systemet, där USA:s finanssystem kollapsade, följt av det europeiska finanssystemets kollaps, och sedan gradvis andra aktiemarknaders och finanssystems kollaps.

Vilka försök gjordes då? Först kom Paulsonplanen, som inte fungerade. Jag är inte kritisk när jag säger detta. Jag beskriver faktum. Vid den tidpunkten försökte vi, tillsammans med kommissionens ordförande, att sammanställa ett europeiskt svar, först inom euroområdet. Herr talman! Ni har talat om detta. Oavsett om människor är för eller emot kvarstår fakta: i euroområdet har vi samma bank och samma valuta, och därför samma plikt att samverka.

Det var inte lätt att uppnå en gemensam ståndpunkt. Vi inledde med att föreslå ett möte med de fyra europeiska länder som är medlemmar i G8. Det är inte en förolämpning mot någon att säga att inflytandet från exempelvis Storbritannien på det globala finanssystemet är större jämfört med andra länder bland de 27. Jag sa att om vi skulle lyckas säkerställa ett avtal mellan Storbritannien, Tyskland, Italien och Frankrike, vilket vore någonting alldeles speciellt, skulle det inte vara skadligt för de andra länderna i EU, utan det skulle vara till deras fördel.

Det rådde naturligtvis meningsskillnader, och vem kan klandra oss? Under krisens första dagar visste vi ursprungligen inte hur vi på bästa sätt skulle bemöta en kris vars motsvarighet aldrig förr skådats i den ekonomiska historien, eller under 1900-talet åtminstone. Så jag sa till mig själv: så snart de fyra har samlats borde vi också sammanföra länderna i Eurogruppen, plus Slovakien, som ska ansluta sig till oss. Denna extra vecka gjorde det möjligt för oss att finna en gemensam lösning som skulle göra det möjligt för bankerna att återuppta sitt arbete: utlåning. Men vi fann oss själva i en situation där bankerna inte längre lånade ut till varandra, eftersom de inte längre hade pengar att låna ut, och hela systemet kollapsade. Vi hade banker som förstatligades i Storbritannien, banker som gick i konkurs i Belgien, ett isländskt system – utanför EU, men så nära EU – som kollapsade, mycket dåliga nyheter från Schweiz och undan för undan smittade det: Tyskland, Frankrike, alla sveptes med. Vi i Eurogruppen lyckades ingå ett avtal om en enorm plan – 1 800 miljarder euro – som ska göra det möjligt för våra finansinstitutioner att fortsätta sitt arbete och lugna sparare och företagare inom EU.

Därefter gick vi till Europeiska rådet, som antog samma strategi, och därmed lyckades vi att lugna marknaderna i EU. Vi fick en trevlig överraskning: då kom den andra Paulsonplanen, och alla kunde se att den till stor del inspirerats av den europeiska planen. Det är ingen som ska ta åt sig äran för detta. Det handlar helt enkelt om att tänka på att krisen är global, och därför kan svaret bara vara globalt. Förenta staterna och EU måste stå allierade.

Men allt detta handlar om krishantering, varken mer eller mindre. Om vi inte hade gjort detta, vad skulle då ha hänt?

Vi måste fortfarande ge rätt svar. Hur kunde allt detta vara möjligt? Hur kan vi hindra allt detta från att ske igen? Har EU ytterligare idéer att upprätthålla eller politik att föreslå? Det var inom denna ram som jag i början av september, för EU:s räkning, vid Förenta nationernas generalförsamling föreslog att ett internationellt toppmöte ska hållas för att lägga grunden till en ny Bretton Woods, med hänvisning till det som ägde rum i kölvattnet av andra världskriget för att upprätta ett nytt globalt finanssystem. Denna idé börjar göra framsteg. Vad ska EU:s mål vara inom ramen för detta toppmöte? EU måste lägga fram idén om en radikal reform av global kapitalism.

Det som hände har varit ett svek mot kapitalismens värderingar, inte ett ifrågasättande av marknadsekonomin. Det saknades regler, och vi såg hur spekulanter belönades till skada för företagare. Vi måste lägga fram idén om ett nytt regelverk. EU måste och kommer att föreslå idéer. För det första bör ingen bank som hanterar statens pengar kunna arbeta med skatteparadis.

(Applåder)

Ingen finansinstitution bör ha möjlighet att bedriva verksamhet utan att vara föremål för budgetförordningar. Affärsmän bör se till att deras ersättningssystem beräknas och organiseras så att inget uppmuntrar dem att ta onödiga risker, som de som vi sett. Redovisningsreglerna inom våra banker bör inte förvärra krisens allvar, utan snarare hjälpa oss att minska den. Det monetära systemet bör omprövas mellan fasta växelkurser och inga växelkurser mellan valutor. Vi har försök allt möjligt. Kan vi, resten av världen, fortsätta att tyst ta på oss underskotten i världens största makt? Svaret är helt klart ”nej”.

(Applåder)

Det är dessutom ingen mening med att peka finger åt någon. Vi måste bara finna sätt och medel för att se till att detta inte händer igen. Vi går vidare, och jag skulle kunna säga mycket mer, men jag skulle framför allt vilja att EU överväger ett globalt styrelsesätt på 2000-talet. Vi bör inte bli förvånade över att det inte fungerar. Vi befinner oss på 2000-talet, men vi har institutioner från 1900-talet. USA:s president och EU har därför föreslagit flera toppmöten, som ska inledas med början i mitten av november, som ska inriktas på en ny regleringsform, en ny form av globalt styrelsesätt. Jag hoppas att EU lyckas diskutera detta.

Jag kommer att ha möjlighet att föreslå ett möte för mina partner, stats- och regeringscheferna, som förberedelse för dessa toppmöten. Denna fråga om en radikal reform av vårt kapitalistiska system och av vårt internationella system är en fråga som är lika viktig för Europaparlamentet, som måste diskutera den och lägga fram sina idéer. Men EU måste stå enat, om det vill göra sig hört.

Vem ska delta i detta toppmöte? Det finns många meningar. Jag anser att det enklaste är G8-gruppen, som är oumbärlig – tillsammans med Ryssland naturligtvis – och därtill bör vi lägga G5-gruppen, som också är oumbärlig och som skulle göra det möjligt för särskilt Kina och Indien att delta i denna viktiga debatt. Detta kommer att vara målet med vår resa till Kina, med ordförande José Manuel Barroso, att övertyga de asiatiska makterna att delta i denna radikala reform.

Det har funnits en tredje fråga under detta ordförandeskap, som har visat sig vara oerhört svår: frågan om framtiden för energi- och klimatpaketet. Jag är fullt medveten om att parlamentet och några av era grupper är delade i frågan om hur vi ska gå vidare. Låt mig hävda min fasta övertygelse och den politik som jag har för avsikt att föreslå. Energi- och klimatpaketet, så ambitiöst som det är, bygger på övertygelsen att världen slutar i katastrof om den fortsätter att producera under samma förutsättningar. Det är kontentan av det hela.

(Applåder)

Jag hör inte ett enda argument som talar för att världen fungerar bättre sett ur ett miljöperspektiv, för att finanskrisen har ägt rum. När vi beslutade att kasta oss in i energi- och klimatpaketet gjorde vi det medvetna om vårt ansvar gentemot våra barn och vår planets framtid. Detta är en strukturpolitik, och det skulle vara tragiskt att överge denna politik under förevändning av att finanskrisen har inträffat.

(Applåder)

Det skulle vara tragiskt, och det skulle vara oansvarigt. Varför skulle det vara oansvarigt? Det skulle vara oansvarigt för EU skulle sända ut ett budskap att det inte har beslutat sig för att göra de ansträngningar som det lovade i detta avseende, och om EU inte gör dessa ansträngningar är våra möjligheter att övertyga resten av världen om behovet att bevara den globala balansen obefintliga. Det handlar alltså inte bara om EU:s misslyckande att ta ansvar för sig självt; det handlar om ett misslyckande att ta miljöansvar för hela världen. För om EU inte statuerar ett exempel kommer det inte att göra sig hört, respekterat eller uppmärksammat – och om EU inte gör sitt jobb kommer ingen att göra det åt unionen. Då kommer vi att ha missat vår träff med historien.

(Applåder)

Vad menas med att ”missa vår träff”? Enligt min mening innebär det två saker: för det första att måste vi ompröva målen ”tre gånger tjugo” och för det andra att vi måste ompröva tidsplanen, det vill säga årsslutet. Men det är absolut inte min avsikt att underminera medbeslutande på något sätt, och jag skulle kunna tillägga att jag varken har befogenhet eller någon önskan att göra det. Dessutom krävs det ett ont sinne för att tillskriva mig en sådan idé, även om jag tar det som en komplimang när någon tillskriver mig idéer, Dany. I denna fråga kämpade vi likväl tillsammans med ordförande José Manuel Barroso vid Europeiska rådet för att uppfylla målen och tidsplanen. Det var inte lätt. Vi har därför ett par veckor på oss för att övertyga ett antal av våra partner, vars oro jag förstår, eftersom kompromissvillkor inte kan skapas om man inte försöker förstå det som sägs av de som inte samtycker med en själv.

Det finns några ekonomier som till 95 procent är beroende av kol. Det går inte att be dem göra saker som skulle tvinga dem på knä, när de redan har enorma problem. Vi måste därför finna vägar och medel för att vara flexibla, samtidigt som vi respekterar de två röda trådar som jag föreslog för rådet: att uppfylla målen och tidsplanen.

Herr talman! Jag får kanske tillfälle att förklara mig mer detaljerat i andra forum, men jag vill inte pröva ert tålamod. Jag skulle dock vilja säga er: detta är vad vi eftersträvar, och jag hoppas att alla kommer att stödja det.

Jag skulle vilja säga något kort om den fjärde frågan, pakten för invandring. Pakten är ett bra exempel på europeisk demokrati, och trots de inledande oenigheterna lyckades alla enas om en selektiv invandringspolitik som man kom överens om med utvandringsländer, vilket innebar att vi drog fördel av Schengenavtalet, som gäller tre fjärdedelar av EU:s länder. Dessutom, samtidigt som vi har slopat vissa viseringskrav inbördes är det trots detta bara riktigt att länder vars medborgare inte behöver visum för att åka från ett land till ett annat ska ha samma inställning när det gäller att stödja en europeisk invandringspolitik.

Det kvarstår två punkter innan jag avslutar. Den första är att finanskrisen har fört med sig en ekonomisk kris. Denna ekonomiska kris är här. Det är meningslöst att förutspå den, eftersom vi går igenom den nu. Personligen skulle jag vilja säga, fullt medveten om meningsskiljaktigheterna mellan vissa länder, att jag inte kan föreställa mig att någon förklarar för mig att vi, ställda inför finanskrisen, behöver ett gemensamt europeiskt svar, men att vi inte behöver något gemensamt europeiskt svar på den ekonomiska krisen.

Jag vill gärna säga några ord om betydelsen av ”gemensam”. ”Gemensam” innebär inte att man ger samma svar. För finanskrisen föreslog vi en verktygsuppsättning, en färdplan, harmonisering och samordning. Jag anser att detsamma krävs för ekonomisk politik. Detta innebär inte att vi alla kommer att göra samma sak, men det innebär åtminstone att vi har en plikt att tala om saker, en plikt att informera varandra, och när det gäller vissa frågor, en plikt att rådfråga varandra. Det finns flera initiativ. Låt mig nämna en idé: aktiemarknaderna befinner sig på historiskt låga nivåer. Jag skulle inte vilja att EU:s befolkning vaknar upp om några månader för att upptäcka att europeiska företag nu tillhör utomeuropeiskt kapital, som har köpt dem till lägsta aktiemarknadspris – för en spottstyver – och har tagit över äganderätten till dem. EU:s befolkning skulle då vända sig om och fråga: ”Vad har ni gjort?”

Jag skulle vilja att vi alla funderar på den möjlighet som skulle kunna uppnås om vi också skapade suveräna fonder i vart och ett av våra länder, och om dessa nationella suveräna fonder skulle kunna samordnas då och då för att tillhandahålla ett näringslivsrelaterat svar på krisen. Jag skulle vilja tillägga att jag har följt den amerikanska planen för bilindustrin med stort intresse: 25 miljarder US-dollar i räntesatser till oslagbara priser för att rädda tre amerikanska biltillverkare från konkurs.

Jag skulle vilja att vi dröjer vid denna fråga någon minut inom EU. Vi ber våra tillverkare – med rätta – att bygga miljöbilar nu, att helt ändra sina produktionssystem. På denna grundval, tack vare miljöbonusen, kommer 50 procent av de bilar som säljs i mitt land hädanefter att vara miljöbilar. Kan den europeiska bilindustrin lämnas i ett läge som kännetecknas av allvarligt snedvriden konkurrens jämfört med dess amerikanska konkurrenter utan att frågan ställs om vilken europeisk sektorspolitik som finns för att skydda europeisk industri?

Detta innebär inte att man ifrågasätter den inre marknaden. Detta innebär inte att man ifrågasätter konkurrensprincipen. Detta innebär inte att man ifrågasätter principen om statligt stöd. Det innebär däremot att EU måste tillhandahålla ett gemensamt svar och ett svar som inte är naivt när det ställs mot konkurrens från världens övriga större regioner. Vår plikt är att se till att vi inom EU kan fortsätta bygga flygplan, fartyg, tåg och bilar eftersom EU behöver en kraftfull industri. När det gäller denna politik kommer ordförandeskapet att stå upp och kämpa.

Avslutningsvis, min sista punkt rör institutionerna. Jag vet inte om det är en suck av lättnad för att jag ska avsluta mitt anförande eller om det är för att de andra ämnena var mindre viktiga. Institutionerna är inte det enda ämnet inom EU, och det skulle vara helt fel om vi ägnade oss alltför mycket åt denna fråga, och allt annat uteslöts. Institutionerna är emellertid ett ärende. Jag skulle vilja uttrycka min bestämda övertygelse att krisen kräver en reform av EU:s institutioner. Krisen kräver att EU kan ge ett kraftfullt och snabbt svar som alla andra världsmakter, till exempel Förenta staterna, lyckades ge på den tragedi som finanskrisen utgjorde.

Jag är en av dem som anser att det skulle vara ett mycket allvarligt misstag att inte reformera våra institutioner. Mycket allvarligt, inte minst för att det inte verkar särskilt förståndigt att ha ett roterade ordförandeskap var sjätte månad när man ägnar sig åt komplicerade ämnen som Georgien och Ryssland, eller finanskrisen och den ekonomiska krisen. Oavsett vilka röster som avgavs i det förra valet måste jag uppriktigt säga er att om vi gillar EU och om vi vill att EU ska stå enat verkar det inte särskilt förståndigt, enligt min uppfattning, att rådets ordförandeskap ska ändras var sjätte månad. Vi måste därför, tillsammans med ordförande José Manuel Barroso, upprätta en färdplan för december för att se hur vi ska reagera på den irländska frågan. Det är min absoluta avsikt att föreslå denna färdplan innan jag lämnar över rådets ordförandeskap och i samförstånd peka ut de vägar och medel som krävs för att övervinna den situation som har uppstått.

Jag skulle vilja säga en sista sak, och det är att euroområdet inte kan fortsätta utan en tydligt fastställd ekonomisk ledning. Vi kan inte längre fortsätta så här. Jag skulle vilja berömma ECB:s arbete. Jag skulle vilja uttrycka min fasta övertygelse att ECB måste vara oberoende, men om ECB:s arbete ska förverkliga dess fulla potential måste ECB kunna förhandla med den som har ledningen för ekonomin. Detta var andan i fördraget. Andan i fördraget är dialog, demokrati och oberoende från båda sidor, och enligt min mening är dessutom den sanna ekonomiska ledningen i Eurogruppen en eurogrupp som möts på stats- och regeringschefsnivå. När jag sammankallade detta möte blev jag förvånad över att upptäcka att detta var första gången som ett sådant möte ägde rum sedan euron inrättades.

För att vara uppriktig, vi inrättade en valuta, vi gav oss själva en centralbank och vi har undertecknat en gemensam monetär politik, men vi har inte en ekonomisk ledning värd sitt namn. Kommissionsledamot Almunia! Ansträngningen som bestod av att välja en ordförande för finansministrarna var fördelaktig, och jag deltog i beslutsfattandet eftersom jag var finansminister vid den tidpunkten. Dessutom skulle jag vilja berömma Jean-Claude Junckers och ert eget arbete. Men jag skulle vilja påpeka en sak: när krisen antar de proportioner som vi sett är enbart ett möte mellan finansministrarna inte något som kan mäta sig med krisens allvar. Vidare, när vi tvingades höja de belopp som vi höjde var det inte finansministrarna som vi tvingades mobilisera, utan stats- och regeringscheferna, som ensamma innehade den demokratiska legitimiteten att fatta sådana allvarliga beslut.

Jag skulle kunna säga mycket, mycket mer. Jag skulle helt enkelt vilja säga, för att avsluta, att världen behöver ett EU som står enat och starkt. Detta ansvar vilar på era axlar. Det vilar på kommissionens och rådets axlar. Jag skulle vilja säga er alla att det har varit mycket användbart för ordförandeskapet att känna solidaritet från Europaparlamentet, bortsett från meningsskiljaktigheterna, som från allra första början analyserade allvaret i krisen och var villigt att – och ni ska ha beröm för detta – gå bortom våra olika strävanden för att skapa förutsättningar för att ena EU. Jag ville säga detta till er eftersom det är min djupa övertygelse.

(Applåder)

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådets möte i förra veckan var kulmen på det makalöst intensiva arbetet för att ta itu med den ekonomiska krisen inom EU. Under mötet uteslöts risken för att åtgärder vidtas på tillfällig basis utan samordning, i syfte att nå en gemensam ståndpunkt som syftar till att återställa stabiliteten i EU:s finanssystem. Jag skulle vilja berömma president Nicolas Sarkozy, vars dynamiska kraft och ovärderliga beslutsamhet gjorde det möjligt att ge den nödvändiga stimulansen till de 27 ländernas åtgärd kring gemensamma mål och principer.

Jag är också stolt över det bidrag som kommissionen kom med, som – liksom president Sarkozy sa – alltid har arbetat hand i hand med det franska ordförandeskapet och dessutom alltid har betonat att det bara är ett europeiskt svar som skulle kunna påverka i den grad som krävs.

Denna stimulans som vi såg vid Europeiska rådets möte och som dessutom har gjort det möjligt för oss att anta en mycket viktig pakt om invandring måste också vägleda oss i hanteringen av den europeiska agenda som kommer vid Europeiska rådets möte i december.

Vi behöver i synnerhet utveckla en färdplan för Lissabonfördraget i syfte att förbereda oss ordentligt inför valet 2009.

När det gäller ”energi- och klimatpaketet” kommer det att krävas en mycket stor insats för att underteckna ett avtal i slutet av året. Kommissionen kommer att samarbeta nära med ordförandeskapet för att finna lösningar som gör det möjligt att ta itu med alla medlemsstaters bekymmer. Vi räknar med parlamentets fortsatta stöd för att nå ett avtal.

Men jag skulle vilja inrikta mitt anförande i dag på det som har varit vårt omedelbara, främsta bekymmer: den europeiska ekonomin. Vi måste arbeta med tre saker: för det första att vidta omedelbara åtgärder på EU-nivå för att övervinna finanskrisen. För det andra reformera det internationella finanssystemet. För det tredje stärka det som man kallar ”realekonomin” för att minimera konsekvenserna av finanskrisen och skapa villkor för en förnyelse av tillväxt och sysselsättning.

Jag är fast övertygad om att EU, genom sina val, befinner sig i en ställning där det kan göra sin närvaro känd i det internationella svaret på krisen. Toppmötet i Camp David förra helgen gav en stark indikation på det som EU är kapabelt att göra när det står enat. Det ska sägas klart att detta inte var något uppenbart resultat. För en eller två månader sedan var det omöjligt att USA:s president skulle stå vid vår sida. Nu har vi emellertid lyckats få våra amerikanska partner vid vår sida, och jag anser att vi har skapat villkor för en grundläggande reform av det globala finanssystemet.

Vi lever verkligen i en aldrig förr skådad tid, som kräver en liknande aldrig förr skådad samordningsnivå. För detta internationella svar kräver vi ett äkta europeiskt svar. EU måste skapa det internationella svaret på internationella problem. Globaliseringens regel är noggrann respekt för principen om öppenhet och oberoende. I stället för att genomlida globaliseringen måste EU skapa sina värderingar och även skydda sina intressen. Jag är både stolt och glad över att ha sett att EU under denna kris har visat sig leva upp till dessa utmaningar.

(EN) Herr talman! Jag vill ge er ytterligare några detaljer om vårt bemötande av denna kris.

Vår första prioritering var att spela vår roll, i egenskap av kommission, när det gällde att rädda finansinstitut i svårigheter. Genom att göra detta kunde vi räkna med det utmärkta samarbete som vi hade med medlemsstaterna och ECB.

Vårt nästa steg var att utarbeta ett paket med exakta, målinriktade åtgärder för att ta itu med specifika brister i kapitalkraven, insättningsgarantier eller revisionsbestämmelser. Hastigheten har varit avgörande, och vi har svarat genom att påskynda vårt arbete. På samma sätt var jag tacksam för den snabbhet med vilken parlamentet lyckades slutföra sitt beaktande när det gäller ändringarna av revisionsbestämmelserna. Jag vet att ni till fullo inser att de andra förslagen som lagts fram förtjänar samma brådska.

Vi måste också se över vilka övriga förslag som kommer att krävas för att uppdatera och fylla klyftorna i dagens regelverk.

Vi kommer att få kreditvärderingsinstitutens förslag nästa månad. Vi kommer att lägga fram ett initiativ om ersättningar till ledande befattningshavare i företag, som bygger på en granskning av vår rekommendation från 2004. Vi kommer att se över en reglering av derivat. Vi kommer att samarbeta konstruktivt med Europaparlamentet när det gäller uppföljningen av era senaste resolutioner, och vi kommer att se över följderna av kommissionens arbetsprogram för 2009. Inget område på finansmarknaderna kommer att uteslutas från denna granskning.

En viktig insats för framtida åtgärder kommer att bli resultatet från den högnivågrupp som jag har upprättat under ledning av Jacques de Larosière, som ska se över gränsöverskridande finansiell övervakning inom EU. Det gläder mig att i dag meddela er hur denna grupp är sammansatt. Det kommer att bestå av Leszek Balcerowicz, Otmar Issing, Rainer Masera, Callum McCarthy, Lars Nyberg, José Pérez Fernández och Ono Ruding. Jag ber denna grupp att lägga fram de första resultaten före Europeiska rådets vårmöte, och jag kommer att diskutera med er talmanskonferens i eftermiddag om hur vi ska säkerställa att parlamentet ska anslutas till detta arbete.

Men som jag sa tidigare kommer vi också att tvingas främja reformen av det globala finanssystemet. De senaste månaderna har visat att Bretton Woods-institutionerna inte har hållit samma takt som integreringen av globala finansmarknader.

Samarbetet mellan EU och USA kommer att bli avgörande: som ni känner till står EU och USA för närmare 80 procent av de institutionella finansmarknaderna. Detta samarbete är inte bara viktigt för att få oss ut ur denna kris, utan mest för att undvika en till. I detta avseende var de diskussioner som president Nicolas Sarkozy och jag förde med president George Bush förra helgen ett stort framsteg.

Men detta är inte tillräckligt. Vi måste få med oss andra stora aktörer. Jag ska åka till Kina senare i veckan, där jag tillsammans med president Sarkozy kommer att ta upp denna fråga med den kinesiska presidenten och premiärministern och med andra asiatiska partner vid Asean-toppmötet. Vi behöver en kritisk massa av aktörer som deltar.

Målet borde vara att uppfinna ett system för global finansiell ledning som anpassas till 2000-talets utmaningar när det gäller effektivitet, öppenhet och representation.

EU banar vägen. Detta är något som vi kollektivt kan vara stolta över, och jag vill arbeta med parlamentet för att göra ett kraftfullt europeiskt inlägg i denna internationella debatt.

Men vi har också det som vi vanligen kallar realekonomin, och vi vet alla att dag för dag växer beläggen på att vi står inför en allvarlig ekonomisk nedgång. Det inverkar på arbetstillfällen, hushållsinkomster och företagens orderböcker, både stora och små.

En sak måste klargöras: det finns inte en nationell väg ut ur denna kris – våra ekonomier är alltför sammanflätade. Vi kommer att simma eller sjunka tillsammans. Vi får inte ge efter för sirenen som ropar på skydd; vi får inte vända ryggen mot globaliseringen eller riskera vår inre marknad. Detta kommer att förbli tillväxtmotorn i Europeiska unionen.

Inte heller kan vi fortsätta som vanligt. EU:s ekonomi behöver ett uppsving för att återhämta sig, fortsätta växa och ge sysselsättning. För det första, inom EU. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att ta itu med långsiktiga problem och vara i bättre form för att ta itu med framtida utmaningar, göra EU till en kunskapsekonomi, investera mer i forskning, utveckling och nyskapande. Den omarbetade stabilitets- och tillväxtpakten ger medlemsstaternas budgetpolitik tillräckligt med flexibilitet för att reagera på de aktuella exceptionella omständigheterna och främja tillväxt och sysselsättning.

Men vi måste också se bortom våra gränser. Handeln har varit nyckel till den europeiska tillväxten under de senaste åren. Nu är det dags att vara proaktiv när det gäller tillträde till marknaden; att propagera för handelshinder kommer inte att hjälpa någon. Jag hoppas att vi alla har lärt oss läxan att protektionism bara gör återhämtningen svårare.

Den europeiska industrin behöver stöd. Små och medelstora företag måste vara fria att koncentrera sig på sina marknader. Det är bland annat därför som vi nyligen föreslog att våra minsta företag skulle undantas från överdrivna bördor när det gäller bokföringsregler och statistiska rapporter.

Stora tillverkningsföretag behöver också hjälp. Jag vill vara säker på att vi på bästa sätt utnyttjar EU:s program, som vårt program för konkurrenskraft och innovation och forskningsramprogrammet. Vi måste förstärka samverkan mellan Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och vår agenda för klimat och energi.

Att främja investeringar i tekniker som innehåller mindre kol och energieffektiva åtgärder kommer samtidigt att gynna vår konkurrenskraft, vår energitrygghet och vår agenda för klimatförändringar. Europeiska investeringsbanken kommer att vara en värdefull partner i denna strävan.

EU-medborgarna behöver också stöd, särskilt de mest sårbara. Det är av avgörande vikt att vi, i en tid av ökande arbetslöshet, fortsätter att investera i utbildning, att vi utvecklar nya färdigheter och förbereder folk på att gripa tillfället när det återkommer. Det är viktigare än någonsin att påskynda vår sociala agenda för möjligheter, tillgång och solidaritet. Vi ska granska vilken uppgift fonden för justering för globaliseringseffekter kan få.

På alla dessa områden måste vi agera smart. Vi måste få ut så mycket som möjligt av varje åtgärd vi vidtar. Smarta åtgärder innebär att slå två flugor i en smäll. Att hjälpa byggbranschen exempelvis, ja, men att göra detta genom att främja energieffektiva bostäder. Att använda statligt stöd där det behövs, ja, men i linje med de riktlinjer som riktar det statliga stödet mot miljöstöd samt forskning och utveckling. Att hjälpa viktiga industrier som bilindustrin – varför inte? – men förbereda dem inför morgondagens marknader med miljöbilar. Smart stöd: det är vad vår industri behöver, inte protektionism. Jag vill betona detta mycket tydligt.

Vår Lissabonstrategi som paketerades i december kommer att utgöra möjligheten att sammanföra dessa olika trådar. Det finns ingen magisk kula som vänder EU:s ekonomi. Det som vi måste göra är att utnyttja varje alternativ, utforska varje potentiell möjlighet för EU:s politik att hjälpa medlemsstaterna att gripa varje tillfälle att åter föra in EU på tillväxtens bana. Detta är vår uppgift under de kommande veckorna. Det är detta som vi förbereder, och detta är en uppgift som jag vill genomföra tillsammans med Europaparlamentet.

Vi befinner oss verkligen i en historisk tid, det slags tillfälle där krisen innebär att alla tryggheter ifrågasätts och alla sinnen är mer öppna för förändring. Det handlar om mycket speciella ögonblick, och de inträffar inte varje dag. Vi måste förstå att det verkligen är ett av de ögonblick där det finns en viss högre formbarhet, och sedan, när vi kan få en verklig förändring till stånd, är det under dessa ögonblick som vi vet att dagens beslut kommer att påverka morgondagens verklighet på ett avgörande sätt. Förändring är vad vi behöver nu. Förändring att inte återgå till lösningar från det förflutna, utan att finna lösningarna inför framtiden, lösningar för 2000-talet i en globaliserad värld.

I dag kan EU föreslå de principer och regler som kommer att skapa en ny global ordning. Vi har ett tillfälle att lägga fram förslag som bygger på europeiska värderingar, som bygger öppna samhällen och öppna ekonomier. Som jag sa denna helg i Camp David behöver öppna samhällen rättsstatsprincipen och demokrati. Öppna ekonomier behöver också regler – regler om öppenhet, praktisk reglering och förståndig övervakning.

EU visar sitt rätta ansikte i kristider. I Georgien lyckades EU avvärja ett krig. Under finanskrisen banar EU vägen för en global lösning. Under de närmaste veckorna måste vi visa att vi kan leda kampen mot klimatförändringar och upprätta en energipolitik för framtiden eftersom vi är skyldiga våra medborgare, våra ekonomier och våra partner runt om i världen det, och även framtida generationer av européer.

(Applåder)

  Joseph Daul , för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europa och världen har ställts inför en stor kris vid två tillfällen denna sommar. Två gånger har Europa bevisat, med politisk vilja och genom att uppträda enat, att man inte bara kan inta en stark och snabb ståndpunkt utan att man också kan påverka och leda sina partner runtom i världen, t.ex. i Georgien.

Jag vill på min grupps vägnar berömma det exemplariska arbete som det franska ordförandeskapet och dess ordförande, Nicolas Sarkozy, har uträttat under dessa två stora kriser. Han har inte tagit någon semester, utan har arbetat sedan ordförandeskapet inleddes. Det nuvarande ordförandeskapet för unionen har gjort Europa och européerna en stor tjänst. Man har visat att Europa kan uträtta saker på den internationella arenan …

(Viskningar)

Herr talman! Jag vill gärna att man lyssnar på mig.

Det visar att Europa förtjänar att byggas upp och upplevas. Dessutom bekräftades riktlinjerna för de länder som tillhör euroområdet vid Europeiska rådets senaste möte – både i fråga om åtgärder för att införa mekanismer för reglering, övervaka mekanismer och inrätta etiska regler som sätter stopp för fallskärmsavtal. Allt detta är en positiv utveckling.

Den ekonomiska krisen är naturligtvis inte över, men det är i krissituationer som vi kan och måste anta regler för framtiden. Jag har hört sägas på olika håll att vi håller på att bevittna kapitalismens fall, att allt är den fria marknadens fel. Verkligheten är den att den fria marknaden, även om den har visat sig fungera, måste åtföljas av regler – och det har uppenbarligen inte funnits tillräckligt med sådana regler, eller så har de inte tillämpats på ett tillräckligt bestämt sätt. Det är med denna och med jag vet inte vilken ideologisk utmaning vi måste arbeta, med hjälp av centralbankerna och tillsammans med hela det internationella samfundet.

För att fortsätta på detta ämne välkomnar jag ordförandeskapets initiativ att samla våra partner i syfte att definiera en ny global ekonomisk och finansiell ordning. Vi måste se till att småspararna inte får se sina ansträngningar gå upp i intet över en natt. Det vi måste se till är att entreprenörerna, och små och medelstora företag i synnerhet, kan fortsätta att finansiera sina aktiviteter – en källa för sysselsättning och tillväxt – till rimliga kostnader.

Vår grupp kommer att stödja alla åtgärder som syftar till att garantera en europeisk solidaritet och en social marknadsekonomisk modell, vars stora värde vi uppskattar till fullo i kristider. Vad gäller Lissabonfördraget vill jag återigen uppmana de medlemsstater som ännu inte har ratificerat det att göra detta så snabbt som möjligt, så att vi kan få en övergripande insikt i hur ratificeringen kommer att se ut i slutändan.

Att vi begär detta är för att vi ser hur svårt det är för Europa att fungera effektivt med kravet på enhällighet och utan ett stabilt ordförandeskap. Vi hoppas att det vid Europeiska rådets möte i december kommer att beslutas om en färdplan och en realistisk, men också krävande, tidsplan för att få ett slut på krisen. Jag vill också tillägga att Nicefördraget, om det skulle fortsätta att gälla under de kommande månaderna, borde gälla i lika hög grad för Europaparlamentet som för Europeiska kommissionen. Därför uppmanar jag alla i denna kammare att ta sitt ansvar. Den kommission som ska installeras under hösten 2009 och vars ordförande kommer att installeras den 15 juli kommer att omfatta färre ledamöter än medlemsstater. Sådant är läget. Och vi har också Nicefördraget, och ett parlament med färre säten och mindre makt, och en kommission med färre ledamöter.

Europeiska rådet har antagit europeiska pakten för invandring och asyl. Det är en stor framgång, men vi har många nya och skilda utmaningar framför oss: klimat, energi, försvar, för att bara nämna några. Det är bara genom att arbeta på grunden till vår sociala modell och genom att stödja vår sociala marknadsekonomi som vi kan ge ett trovärdigt och hållbart svar till förmån för våra generationer. Herr Sarkozy! Jag kräver att det ska göras framsteg i vårt arbete. Vi kommer att göra vårt yttersta inom parlamentet för att se till att vi i slutet av året har en trovärdig vision här också, för världen och för våra barns och barnbarns framtid.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I helgen fick vi se något som verkligen var en historisk bild. Vi fick se den sämsta presidenten i USA i mannaminne bredvid en effektiv ordförande från Europeiska unionen och en ordförande för Europeiska kommissionen som är på god väg att ta sitt förnuft till fånga i fråga om den europeiska politiken för den inre marknaden.

Detta var verkligen ett historiskt ögonblick, och ett fantastiskt tillfälle för Europa att inta sin rättmätiga plats inom den internationella politiken. Bushadministrationens politik, en fullständig avreglering av världsmarknaderna, total låt-gå-attityd, där vem som helst kan vidta vilka åtgärder som helst var som helst, är nu ruinerad, och Europa har nu tillfälle att fylla det vakuum som uppstått med en ny, mer social, ekonomisk ordning i Europa och runtom i världen. Detta är den uppgift som vi har framför oss, och det är verkligen en historisk sådan.

(Applåder)

De första stegen har varit positiva. Det franska ordförandeskapet har vidtagit de åtgärder som krävts i denna kris, och våra grupper stöder er följaktligen i detta avseende. Jag vill inte dölja att vi är imponerade, däribland av den beslutsamhet som ni och – jag ska säga det rätt ut – José Manuel Barroso själv, men inte hans kommission – har visat.

Medan jag talar om att ta till vara på tillfällen måste vi inleda de åtgärder som nu krävs med orden ”aldrig mer”. Det som skedde på dessa marknader får aldrig upprepas. Vi måste dra en linje under katastrofen på de internationella finansmarknaderna och den kris inom realekonomin som detta utlöste. Det får inte hända igen.

För att försäkra oss om detta måste vi upprätta nya regler. Dessa nya regler måste också komma från er, herr Barroso. Min kollega Poul Nyrup Rasmussen kommer att gå in i detalj på vad vi förväntar oss av er om en liten stund. Vi förväntar oss att de förslag som ni precis har tillkännagett ska ha lagts fram i slutet av året, eftersom vi måste agera snabbt. Vi har inte lång tid på oss.

Om vi agerar snabbt kommer reglerna att få en central plats: inte bara reglerna för banker, utan också de nödvändiga reglerna för hedgefonder och för privat kapital. Vi beslutade om detta med stor enighet för några veckor sedan.

I dag har jag hört ett socialdemokratiskt tal: Nicolas Sarkozy, sedan länge ledare för UMP och konservativ president i Frankrike, talar som en äkta europeisk socialist.

(Applåder)

Barroso talar, i ett senkommet eko av sitt trotskistiska, maoistiska förflutna, som en sann vänsteranhängare. Det jag hör från Joseph Daul är också ren socialdemokrati. Ansökningsblanketter för att ansluta sig till socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet finns vid ingången.

(Allmän munterhet)

Nu ska jag läsa ett citat. Lyssna noggrant, mina herrar.

(Rop: ”damer”)

”Under de senaste decennierna har några av våra nationer och Europaparlamentet som helhet blivit alltför reglerat och beskyddande […] Denna överreglering […] undergräver konkurrenskraften …” Detta är taget ur manifestet för gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater från 2006, undertecknat av Nicolas Sarkozy, José Manuel Barroso och Joseph Daul. Mina herrar! Ni tog tid på er, men huvudsaken är att ni funnit er till rätta nu.

(Applåder)

(Rop: ”Hans-Gert Pöttering också”)

När jag diskuterar detta med er ställer jag mig frågan: var finns Europeiska unionens vanliga medborgare i era tal? Vem talar om att skattebetalarna nu belastas med de risker som medföljer denna katastrof? Vem talar om den köpkraft som krävs för att den inre marknaden ska återupplivas?

Vi är på väg in i en period då vi hotas av lågkonjunktur, om nu inte en sådan redan råder. Vi är i behov av större köpkraft. Vi är inte bara i behov av ett socialt skydd för bankerna, utan också, och framför allt, ett riskskydd för vanliga medborgare. Om våra planer – och det finns inga alternativ – skulle misslyckas skulle det framför allt vara Europeiska unionens vanliga medborgare, arbetstagarna, som skulle få betala. Det är anledningen till att vi vill etablera samma skydd för dessa medborgare som vi har gjort för de stora bankerna, genom fler regler, mer övervakning och också genom statligt skydd. Detta är det centrala kravet, framför allt i medlemsstaterna.

(Applåder)

Jag vill också använda Angela Merkels ord vid partikonferensen för Tyska kristdemokratiska unionen (CDU) 2000: staten måste hålla sig i bakgrunden på den ekonomiska politikens och socialpolitikens områden. Jag håller inte med: staten bör inte hålla sig i bakgrunden. Den bör vara mer involverad och genomföra mer övervakning i ekonomifrågor. Jag är tacksam mot Barroso och Sarkozy för att de bekräftar att vi behöver fler regler, inte färre, och att vi behöver mer övervakning, inte mindre. Ni är på rätt spår. Därför vill jag säga att ni också skulle vara på rätt spår om ni – och ni kommer att få vårt stöd i detta – inte låter klimatpaketet, som verkligen har potential att skapa sysselsättning och som möjliggör ett hållbart ekonomiskt styre, spelas ut mot den ekonomiska krisen i den nuvarande situationen.

Som Jean-Claude Juncker med rätta sa kommer den ekonomiska krisen att passera, men klimatkrisen kommer, sorligt nog, att bestå. Det är anledningen till att det vore ett misstag att spela ut den ena krisen mot den andra. Men Sarkozy har rätt i att också detta måste lösas på grundval av en gemensam solidaritet från de starkares sida gentemot de svagare, och på grundval av ett samarbete mellan oss alla, både i parlamentet och i rådet.

Jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack – framför allt till talmannen – för att jag fick en minut längre talartid. PSE-gruppens tydliga ståndpunkt i denna kris är fortfarande att de värderingar som vi aldrig har lyckats uppnå majoritet för tidigare här i kammaren nu står på dagordningen. Om ni ger oss vårt stöd nu så har ni äntligen dragit lärdom. Men ni måste erkänna att det är på grund av de misstag som framför allt ni har begått som vi ännu inte har de regler som behövs.

(Applåder från vänster, protester från höger)

  Graham Watson , för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag riktar mig till ordföranden för rådet. Ni framförde varma och uppmuntrande ord från Europeiska rådets möte i förra veckan. Ni sa att rådet och parlamentet måste ha ett nära samarbete – travailler main dans la main – men vår uppgift är att läsa det finstilta.

Varför hänvisas det bara till ett samarbete mellan rådet och kommissionen i rådets slutsatser?

(Applåder)

Varför nämns inte Europaparlamentet över huvud taget i någon av punkterna om klimatförändringar? I punkt 16 i detta dokument borde ni ha bjudit in Europaparlamentet – inte bara kommissionen – till samarbete, och erkänt att det är rådet och parlamentet som kommer att fatta beslut, inte bara rådet. Dessutom kommer ni att märka att ni behöver Europaparlamentet, eftersom vissa medlemsstater försöker riva upp överenskommelser som nåtts på ett korrekt sätt. Europa måste hålla fast vid de mål som vi har förhandlat fram. Det är ohederligt av vissa regeringar att säga att det nya ekonomiska klimatet gör dessa mål ouppnåeliga. De nya utsläppsmålen för bilindustrin kommer inte att träda i kraft förrän 2012: förslagen om utsläppsfördelning kommer inte att börja gälla förrän efter 2013, långt efter att den globala ekonomin förväntas ha återhämtat sig. Att skjuta upp agerandet nu skulle vara att bjuda in till en klimatkatastrof och en ännu större kostnad. Det krävs mer än vad rådet enades om i förra veckan.

Herr rådsordförande! Ni erkänner med rätta marknadernas makt. Sedan Berlinmuren föll har 50 miljoner européer räddats ur fattigdom eftersom den fria rörligheten för varor, tjänster och personer är nyckeln till Europas välstånd. Och mer än så: den är av avgörande betydelse för vår frihet. I nuläget kan vi se vad som sker när det råder brist på ansvarsskyldighet på marknaderna. Under de senaste veckorna har det globala ekonomiska systemet befunnit sig på gränsen till en avgrund, och det krävs gemensamma åtgärder för att dra det tillbaka därifrån. Min grupp välkomnar därför rådets förstärkning av de åtgärder som man enats om inom euroområdet. Man har minskat trycket på interbankmarknaderna. Nu måste vi styra räntenivån nedåt för att mildra lågkonjunkturen.

Vi välkomnar också kommissionens direktiv om kapitalkrav, de nya redovisningsstandarderna och planerna för att kontrollera kreditvärderingsinstitut. Europa måste också spela en ledande roll när det gäller att förhandla fram ett globalt system för ekonomisk styrning. Regler är nödvändiga, men det krävs också medel för att genomföra dem. Vid toppmötet misslyckades man med att nå en överenskommelse om ett effektivt system för att övervaka det finansiella systemet i Europa. Jag har förespråkat en europeisk finansinspektion, och det ryktas om att rådsordföranden också stöder en strikt övervakning på gemenskapsnivå. Försök för all del att nå ett globalt avtal tillsammans med amerikanerna, men gå vidare utan dem om de inte vill samarbeta. Den pusselbit som saknas är fortfarande övervakningen av branschen för finansiella tjänster.

Herr rådsordförande! Ni är en handlingens man. Era handlingar understryker argumenten för en heltidsordförande för rådet. Ni fäster uppmärksamheten vid våra framgångar. I augusti höll Europa stridsvagnarna ute ur Tbilisi. Den här månaden har Europa sett till att bankerna kunnat fortsätta sin verksamhet. Om Europa agerar i december för att bevara planeten så borde vi övertyga också de mest skeptiska om att vi behöver Lissabonfördraget.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag är den sista person att inte erkänna att energi och vilja är nödvändiga inom politiken, och det stämmer att det franska ordförandeskapet har visat en grad av energi och vilja som har gjort Europa gott.

Men ibland känns det som om jag drömmer. Det känns som om jag drömmer när det talas om kriser, eftersom alla kriser – den ekonomiska krisen, miljökrisen, världssvälten – inbördes är beroende av varandra, och vi inte kan lösa en kris utan att lösa de andra. Utifrån detta faktum är det fel att säga att krisen startade i juli, september eller augusti! Den startade för åratal sedan – och lite självkritik från en tidigare finansminister i Frankrike, lite självkritik från kommissionen, som för så lite som ett år sedan förkastade all gemenskapslagstiftning för finansiella flöden, skulle i alla fall göra dem mer trovärdiga i framtiden …

(Applåder)

Det känns som om man drömmer! Det är som om den nuvarande krisen vore en naturkatastrof som varit omöjlig att förutspå. Nej, så är det inte – och på den grunden är en debatt möjlig.

Logiken i fråga om kriser är den följande, enkla logiken: mer och mer, så snabbt som möjligt. Detta är vad som skapade den ekonomiska krisen, det är vad som skapar miljökrisen och det är vad som leder till att världssvälten ökar. Låt oss utifrån detta sluta att tala om okontrollerad tillväxt … det vill säga, det är innebörden i förändringen som är viktig. Det jag tycker är intressant är att alla har talat om en radikal reform av kapitalismen och av marknadsekonomin, men att ingen har sagt vilken grunden ska vara för denna radikala reform. Vi behöver en miljövänlig marknadsekonomi och en social marknadsekonomi. Vi måste alltså ifrågasätta själva grunderna för vår produktionsmetod, för vår livsstil. Om vi inte ställer dessa svåra – mycket svåra – frågor kommer vi återigen att gå mot en katastrof.

Det är anledningen till att jag, när ni, herr Sarkozy, till exempel säger att det behövs hjälp för att återuppliva bilindustrin, inte förstår att det samtidigt finns en önskan hos tyskarna att införa rabatter för bilindustrin med avseende på koldioxid, det vill säga att faktiskt införa en prisnedskärningslagstiftning, och dessutom ge dem pengar. Bilindustrin. Särskilt den tyska bilindustrin, som har gjort den största vinsten under de senaste 10 åren. Det är den som ska investera medel i skatteparadis. Vi ska alltså ge pengar till Mercedes, BMW och Audi för att de sedan ska placera dem i skatteparadis. Jag motsätter mig detta.

(Applåder)

Jo, verkligen, för herr Schulz, när ni talade alldeles nyss till era kolleger från högern talade jag till mina kolleger från högern och från vänstern – både socialdemokrater och kristdemokrater – som ställde sig bakom den tyska bilindustrins lobbyverksamhet för att inskränka klimatkriterierna. Jo, det är verkligen sant, herr Schulz.

(Applåder)

Utifrån detta … jo, detta stämmer verkligen. Ni kan gömma er i denna fråga, herr Socialdemokrat, ni kan gömma er, men det var ovärdigt för er politik.

Jag vill fortsätta på denna punkt. Jag vill fortsätta med en mycket viktig fråga, den om tillväxt (talar med mikrofonen avstängd). Var tysta, det är jag som talar. Enligt min uppfattning är det viktigt, när man säger ”tillväxt”, att man nu talar om en viss sorts tillväxt och hur den ska uppnås. Eftersom staten nu har förvärvat aktier i bankerna – som en del av nationaliseringen osv. – rör den debatt som nu bör föras hur vi ska investera. Hur och varför ska vi investera?

Det är en debatt om innebörd. Om vi investerar i miljöförstöring, ja, då gör vi samma sak som vi gjort tidigare. Det är anledningen till att vi, som ni med rätta sa, måste diskutera en europeisk återupplivningsplan, men en europeisk miljövänlig återupplivningsplan, som gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen kallar för en Green Deal, och inte bara vad som helst.

Avslutningsvis vill jag säga två saker. Vad gäller skatteparadis – ni har varit finansminister – redovisningsskyldigheten måste ändras. Med detta menar jag att ett skatteparadis måste redovisa de pengar som har investerats för ursprungslandet när en person, ett företag eller en bank ska investera pengar i ett skatteparadis. Att redovisa det som inte … Öppenhet är en början när det gäller att hantera företag som använder skatteparadis. Detta är ett viktigt beslut som skulle innebära framsteg.

Slutligen vill jag tala om klimatpaketet. Herr Sarkozy, Graham Watson har rätt, ni har organiserat en institutionell kupp. Det har ni gjort genom att tillkännage att ett beslut som detta skulle fattas av Europeiska rådet, som måste fatta det enhälligt. Ni har öppnat ett ormbo med de tyska, italienska och polska vetona i stället för att låta saker vara som de var, det vill säga med omröstning av parlamentsutskotten, med att kommissionen intar en ståndpunkt och med rådet (miljö). Vi hade möjlighet att besluta om ett klimatpaket genom medbeslutande, med omröstning med kvalificerad majoritet. Genom att förkasta det i december eliminerade ni medbeslutande och omröstning med kvalificerad majoritet. Ni kommer att få betala ett mycket högt pris för detta, för nu är ni utelämnad till vetot i de länder som jag nyss nämnde.

Jag stöder följaktligen er vilja i fråga om Europa, er energi i fråga om Europa, när det gäller att vi måste gå framåt och att Europa måste bli oberoende. Men samtidigt skiljer sig våra åsikter i hög grad, på ett betydande sätt, när det gäller frågan ”hur”, när det gäller europeisk demokrati och miljöinnehållet i fråga om behovet av återupplivning.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi vill uttrycka vårt fulla stöd för det som rådets ordförande sagt. Vi uppskattar det arbete som uträttats av ordförandeskapet under dessa svåra månader och välkomnar de förslag som lagts fram. Vi vill trots detta påminna kommissionens ordförande om att han, när han gör vissa påståenden, som vi mycket väl kan stödja, tar på sig ansvaret för den riktning som tas av vissa ledamöter av kommissionen, inklusive kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, vars kommentarer om paraffinfrågan inte har hjälpt till att förbättra säkerheten eller att lugna marknaden.

Vi hade också velat att kommissionen svarade snabbare på derivat, produkter som har tvingat många medborgare, förvaltningar och medlemsstater på knä. Nicolas Sarkozys kommentarer slår an en sträng hos dem av oss som vill ha ett Europa som inte har en ny ordförande var sjätte månad, utan en ordförande som kan agera som företrädare för ett verkligt enat – inte homogent, men enat – Europa som kan arbeta enat för att identifiera problem och utforma strategier för att bekämpa, och framför allt lösa, dem. Denna kris är utan tvekan systematisk, men för att bekämpa en systematisk kris måste vi utforma ett nytt system och – med all respekt för er, herr Sarkozy – ombilda den globala kapitalismen.

Vi kanske borde säga någonting mer. Vi borde säga att en fri marknad inte innebär extremliberalism, och att ett system som ska grundas på kapital i dagens värld måste bestå av en kombination av sociala och liberala överväganden. Vi har banker som gått omkull och banker som håller på att gå omkull. Hur mycket mer hade inte Europeiska centralbanken kunnat göra om vi hade genomfört ert förslag, herr rådsordförande, redan innan er mandatperiod inleddes, om att bygga en närmare förbindelse mellan politiska direktiv och ekonomiska drivkrafter. Det är omöjligt att hantera ekonomin utan en politisk vision i vilken de mål som ska nås anges.

Vi hoppas att Europeiska centralbanken i framtiden kan få större kontroll över kvaliteten på det finansiella systemet, men vi vill inte se det avstängt i fullständig isolering. Jag vill avsluta med att tala om hur mycket det gläder mig att pakten för invandring och asyl har antagits. Äntligen har vi gemensamma regler på ett område som påverkar oss alla och där vi borde uppträda särskilt enat. Vi hoppas att straffrättsliga och civilrättsliga påföljder kan harmoniseras i fråga om vissa brådskande frågor för att bekämpa profitörer och personer som riskerar konsumentsäkerheten och följaktligen ekonomins stabilitet. Tack herr ordförande! Vi önskar er lycka till med ert arbete.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Aldrig under Europaparlamentets historia har vi behövt reagera på en multidimensionell kris av sådant djup och sådant allvar, och man kan inte låta bli att frukta att det värsta inte är över.

Först och främst befinner sig några länder i söder, som i princip är partner till Europeiska unionen, på avgrundens rand: utöver livsmedels-, miljö- och energikrisen har vi finanskrisen. Dessa länder har ingenting att göra med denna, men den drabbar dem hårt. Sjunkande intäkter, sjunkande investeringar, sjunkande tillväxt: dessa länder är de som förbises mest i fråga om internationella ansträngningar, till en sådan grad att generaldirektören för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Jacques Diouf, var tvungen att påpeka att bara 10 procent av de katastrofmedel som utlovats av stormakterna i juni har tilldelats hittills. De som försöker rensa upp i kapitalismen har verkligen mycket att göra.

Tillväxtländerna för sin del påverkas av krisen, men det är ännu inte möjligt att bedöma de sociala följderna av detta. Alldeles i vår närhet hotas en stat som för inte länge sedan framhölls som en förebild, Island, av att ruineras. Inom unionen brottas nya medlemsstater som t.ex. Ungern – som inte ens kan investera sina statsobligationer med lång löptid längre – med oerhört allvarliga problem som kommer att leda till uppoffringar för befolkningen som saknar motstycke. Helomvändningen har också varit anmärkningsvärd i länder som t.ex. Storbritannien, Irland och Spanien, som alldeles nyss togs upp som exempel. Chocken har varit stor överallt. Detta riskerar att bli fallet också i Frankrike om lågkonjunkturen ytterligare förvärrar ett i synnerhet spänt socialt klimat, med enorma nedskärningar i jobb, en nedgång i offentliga utgifter, finansiellt svultna lokala myndigheter och privatiseringsprojekt inom offentliga tjänster.

Ni kanske anser att detta är en annan fråga. Det är det inte, för om alla våra länder hotas av en social kris av ofattbara dimensioner beror detta på en utvecklingsmodell som folket i dag betalar ett högt pris för. Modellen utformades i Förenta staterna och i Storbritannien, men Europeiska unionen gjorde den helt till sin egen med ett störtande av de internationella maktbalanserna för drygt 20 år sedan. Sedan dess har det varit denna modell som kommissionen har matat oss med, månad efter månad, och det är denna modell som genomsyrar våra fördrag, domstolens rättspraxis och en rad av våra politiska områden.

Det, herr Sarkozy, är anledningen till att jag inte kan instämma i er diagnos om det fördärv som för närvarande gnager på våra samhällen. Den gnista som startade elden kan verkligen spåras tillbaka till New York, men det bränsle som fattade eld finns lika mycket i Europa som i Förenta staterna, och alla de politiska ledare som under de senaste 20 åren har arbetat på en strategisk förändring av Europas riktning är skyldiga våra medborgare en förklaring. De får inte tro att de kommit undan i dag genom att ha vidtagit åtgärder – åtgärder som ändå är nödvändiga – i fråga om rapporteringsstandarder, finansiell övervakning av kreditvärderingsinstitut eller fallskärmsavtal.

Utöver detta är det dock systemets kärna som måste förändras: pengar för vinst och vinst för pengar, denna fruktansvärda spiral som orsakar nedvärdering av arbete, löneminskning, ransonering av sociala utgifter och slöseri med planetens resurser samt marginalisering av en enorm del av den globala befolkningen. Index ljuger inte: endast 2 procent av de monetära transaktionerna rör i dagsläget produktion av varor och tjänster, och 98 procent rör ekonomi. Att angripa roten till problemet innebär från och med nu att ta itu med de alltmer drastiska kriterierna för ekonomisk avkastning, som är helt oförenliga med det icke-diskriminerande främjandet av mänskliga förmågor och med en verkligt hållbar utveckling.

Ett Bretton Woods II värt namnet bör också syfta till att införa gemensam kontroll över penningmängdens ökning världen över, dvs. att ersätta den ogrundade internationella gemensamma valuta som är dollar med en sann internationell gemensam valuta, utformad för att tjäna som hävstång för att rätta till de oacceptabla orättvisor som destabiliserar världen och bidra till en balanserad utveckling av mänskligheten och planeten. Vi befinner oss så långt ifrån detta att det i detta skede är bättre att undvika ett överskott av superlativ om de radikala reformer som är på gång, om inte de europeiska ledarnas plötsliga benägenhet att vilja förändra världen inspirerats av prins Salinas motto i ”Leoparden” av Lampedusa: ”Allt måste förändras på det att ingenting förändras.” De riskerar dock ett brutalt uppvaknande inom en inte alltför lång framtid.

(Applåder)

  Nigel Farage , för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag riktar mig till ordföranden för rådet. Det var er egen energi, dynamik och initiativförmåga som sände er till Georgien och Ryssland för att försöka nå ett avtal. Ni gjorde det på egen hand. Ni agerade inte på Europeiska unionens vägnar. Det är en villfarelse att tro att ni gjorde det. Inget möte med rådet hade ägt rum, det fanns ingen resolution och inget mandat. Ni gjorde detta i egenskap av Frankrikes president, och det gjorde ni bra.

Men om ni föreslår att detta ska vara den modell som vi ska fatta beslut om utrikesfrågor efter i framtiden – tanken att en permanent ordförande eller en permanent utrikesminister ska fatta improviserade beslut om utrikespolitiken för oss alla, och göra detta utan hänvisning till nationella regeringar eller nationella parlament – så måste svaret bli: nej tack så mycket.

Vad gäller den ekonomiska krisen gläder det mig mycket att er ursprungliga plan att alla ska lägga ihop sina pengar föll. Det var bra att irländarna, grekerna och tyskarna agerade efter egna nationella intressen. Vad som skedde vid toppmötet var mer ett fall av nationalstater som höll med varandra – vilket är bra och vilket gläder mig.

Jag har inte hört en enda person i dag erkänna att den ekonomiska krisen lika mycket som någonting annat är ett misslyckande i lagstiftningen. Det är inte en brist på lagstiftning: handlingsplanen för finansiella tjänster har medfört en skur av lagstiftning under de senaste tio åren. Det har varit till skada för konkurrenskraften på platser som t.ex. London och har inte skyddat en enda investerare. Så jag ber er att inse att mer lagstiftning inte är svaret. Vi måste tänka över vad det är vi har gjort.

Jag anser att vi måste börja agera i vårt eget nationella intresse. Det faktum att våra banker inte kan betala ut utdelning under de kommande fem åren, medan de schweiziska bankerna kan göra det, visar att man kan ta sig igenom ekonomiska kriser mycket lättare om man har den flexibilitet och anpassbarhet som det innebär att befinna sig utanför Europeiska unionen än om man sitter fast mitt i den.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr rådsordförande och herr president för Republiken Frankrike! Vi diskuterar den lindrande vård som ska ges till de sjuka, men vi är mycket diskreta när det gäller orsakerna till sjukdomen. Hur kan det komma sig att ingen EU-institution kunde förutspå denna kris? Varken rådet, kommissionen eller Europeiska centralbanken. Inte ens Europaparlamentet eller någon av medlemsstaternas regeringar. Det stämmer att krisen förutspåddes av några få ekonomer, som t.ex. nobelpristagaren Maurice Allais, och ansvariga politiker, till största delen sådana som delar våra politiska åsikter, däribland, återigen, Jean-Marie Le Pen. Olyckligtvis är det ett fall av ”en ropandes röst i öknen”.

Krisen beror uppenbarligen på det euroglobalistiska systemet, okontrollerad frihandel och den fruktansvärda separationen mellan ekonomisk fiktion och de verkliga effekterna av våra dalande ekonomier och industrier, som i framtiden skulle kunna bli mål för nationella fonder i tredjeländer som gynnas av den nuvarande situationen. Också ert arbete, herr Sarkozy, vittnar om unionens missanpassning: ett möte den 4, inte den 27, på lördagen den 4 oktober. Ett bilateralt sammanträde med enbart Tyskland den 11 oktober. Ett sammanträde för bara 15 av Eurogruppens medlemmar. Ett möte med den amerikanska presidenten för att övertyga honom om att organisera ytterligare ett möte, som teoretiskt sett är utformat för att på ett radikalt sätt förändra hela systemet, till vilket, om vi har förstått det rätt, endast 6 av de 27 EU-medlemsstaterna, Förenta staterna, Japan, Ryssland, Indien och Kina bjöds in.

Jag vill inte föregripa nyttan med dessa möten. Jag säger bara att detta är en återgång till bilateral eller multilateral diplomatik, och det visar tydligt, med tanke på unionens oförmåga att reagera, att Europeiska unionen, med sin härva av byråkratiska regler och sin tvingande önskan om makt som den inte har förmåga att utöva, har sett sina bästa dagar som system. Europeiska rådets rapport är ett intyg på detta om man läser mellan raderna. Era initiativ ratificeras, Europeiska centralbanken ombes i förtäckta ordalag att lossa en aning på järngreppet om Maastrichtkriterierna, men ingenting beslutas.

Ni nämnde situationen i Georgien och era ansträngningar, men hur kommer det sig att ni inte förstår att det unilaterala erkännandet av Kosovos oberoende banade väg för Abchaziens och Sydossetiens oberoende? Hur kan ni rättfärdiga den obegränsade utvidgningen av Nato när själva Warszawapakten har upplösts?

Vi bör följa en annan väg än denna. En väg som omfattar ett radikalt uppbrott från det internationalistiska systemet och ett fullständigt ifrågasättande av de så kallade fördelarna med en samhällsomfattande blandning av människor, varor och kapital. Ett entydigt försvar av vårt oberoende och vår identitet innebär inte att vi isolerar oss, utan det är snarare en förutsättning för att vi ska kunna återfå vårt inflytande i världen.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Tack för ert stöd, herr Daul. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har alltid trott på ett skyddande Europa, och ni själv har varit delaktig i en dialog med våra ryska grannar. Det var en visionär utgångspunkt: Ryssland har energin, och Europa har tekniken. Ryssland står inför ett allvarligt demografiskt problem – landet förlorar omkring 700 000 personer varje år, över ett territorium som är dubbelt så stort som Förenta staterna. Jag betraktar inte Ryssland som Europas obevekliga fiende. Jag tror tvärtom att det i framtiden kommer att bli nödvändigt att lägga grunden för ett gemensamt ekonomiskt område mellan Ryssland och Europeiska unionen, vilket också skulle vara det bästa sättet att få dem att röra sig i riktning mot de värderingar av respekt för mänskliga rättigheter och demokrati som vi värdesätter i Europa.

Jag vill tillägga att anledningen till att vi ville stödja bankerna var för att skydda spararna. Det fanns en rad strategier. Vissa länder – jag kommer att återkomma till detta senare – ville skydda och garantera bankernas produkter. Jag kämpade för att vi skulle skydda och garantera bankerna själva, så att vi sedan kunde låta dem göra sitt arbete, och er grupps stöd var av avgörande betydelse för oss.

Jag vill avsluta med att säga att er uppmaning att ratificera Lissabonfördraget var helt rätt, och det är vidare knappast aggressivt att be människor att agera konsekvent: man kan inte säga att man inte röstade för att man var rädd att förlora en ledamot av kommissionen om man, genom att vägra att rösta, tvingar fram ett bevarande av ett fördrag som innebär en minskning av kommissionens storlek. Jag respekterar allas åsikter, men jag kan inte instämma i motsägelser. Man kan inte höra till de starkaste förespråkarna för en europeisk utvidgning och samtidigt hindra Europa från att inrätta institutioner för en utvidgning. Vi har sett hur mycket det har kostat Europa att utvidgas utan en fördjupning. Vi får inte upprepa samma misstag.

Herr Schulz! Ni säger att jag talar som en europeisk socialdemokrat. Det kan så vara, men ni måste erkänna att ni inte riktigt talar som en fransk socialdemokrat.

(Applåder)

Ärligt talat skulle jag inom den splittrade socialdemokratin ställa mig på Martin Schulz’ sida, utan att tveka. Jag vill dock säga en sak till: hela meningen med EU är att vi tvingas kompromissa. Det är vad Schulz och jag gör nu. EU, dess institutioner och politik kommer en dag att antas och tillämpas av regeringar till vänster och till höger – det är växlingens gång. Det europeiska idealet kan inte – och detta är vad som gör det så fantastiskt – bara reduceras till en fråga om vänster och höger.

Det är tur, herr Schulz, att män som ni kan erkänna att andra, som inte befinner sig på er politiska sida, inte nödvändigtvis måste ha fel bara för att de inte befinner sig på er sida. Och jag vill också säga till er, och till er grupp, att jag i egenskap av ordförande för rådet, även om min partilojalitet ligger hos PPE-DE, verkligen har satt värde på den socialdemokratiska gruppens ansvarskänsla i sitt agerande när man valt att gå vissa vägar. Att reducera EU till en debatt mellan vänstern och högern är en synd mot den europeiska kompromissen, mot det europeiska idealet, även om en sådan debatt existerar. Jag anser följaktligen inte att ni ger upp era principer när ni stöder ordförandeskapet, lika lite som jag ger upp mina när jag värdesätter stödet från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Jag ska gå ännu längre. Schulz säger att detta är en historisk uppgift, och han har helt rätt. Han säger, liksom Joseph Daul, att denna kris skulle kunna innebära en möjlighet. Ni har helt rätt. Och när ni säger ”aldrig mer” har ni, återigen, helt rätt. Detta är inte en fråga om kristdemokrat eller socialdemokrat; det är en fråga om sunt förnuft. Vems är felet att vi befinner oss här? Å andra sidan instämmer jag inte i tanken att det bara är högerregeringar som har gjort misstag under de senaste 30 åren och att vänsterregeringar alltid har haft rätt: det skulle vara att skriva om en smärtsam historia på båda sidor.

Jag vill tillägga, beträffande era kommentarer om Angela Merkel, att de såvitt jag vet har val i Tyskland, och jag betraktar följaktligen hennes ord som en valplattform. För min egen del har jag välsignats med Merkels solidaritet och vänskap, och jag vill återigen berömma hennes agerande under den tid då hon innehade ordförandeskapet. Dessa sex månader långa ordförandeskap är en del av en sammanhängande enhet, och jag har haft stor fördel av mina företrädares ansträngningar, däribland Merkels.

Herr Watson! Jag har den största respekt för både er och era idéer, men även om ni kan läsa det finstilta, utan glasögon tydligen, verkar det som om ni inte har lyckats göra det i dag, för vad står det i den texten? Den innehåller en uttrycklig hänvisning till slutsatserna från Europeiska rådets möten i mars 2007 och mars 2008. Och vad framgår av dessa två rådsbeslut? Jo, att klimatförändringspaketet kommer att antas genom medbeslutande med Europaparlamentet. Texterna utgör delar av en sammanhängande enhet, herr Watson.

Vad var det alltså som jag försökte uppnå? Det kanske var ett misstag. Jag ville få ett slut på Europeiska rådets offentliggörande av 50-sidiga kommunikéer som ingen läser, och därför föreslog jag att kommunikén skulle bestå av 8 sidor. Om man vill hålla sig till en kortare kommuniké är det bättre att inte följa det vanliga förfarandet med att sammanfatta slutsatserna från tidigare rådsmöten för att dölja bristen på nya beslut av det aktuella rådet. Jag anser följaktligen att medbeslutandet täcktes av hänvisningarna till dessa två tidigare rådsmöten. Ni vill att detta ska bekräftas, och det ska jag gärna göra, men jag kan fortsätta ytterligare, herr Watson.

När det gäller energi- och klimatförändringspaketet vet, upprepar och anser jag att det kommer att behövas ett stort engagemang från Europaparlamentets sida för att det ska gå igenom. Jag ville bara göra en sak i oktober, och det var att försöka bevara samförståndet inom Europeiska rådet eftersom ni, vilket ni nog går med på, om jag hade kommit till Europaparlamentet med ett beslut av Europeiska rådet som helt enkelt innebar att vi i vilket fall som helst inte skulle nå ett avtal före december, med rätta skulle ha sagt till mig att jag ”brutit mot vad som beslutades i Europeiska rådet 2007 och 2008. Jag har inte ifrågasatt energi- och klimatförändringspaketet, jag har kämpat för det, och jag motsätter mig inte ett medbeslutande, jag insisterar på det. Detta sa dessutom både jag och ordförande José Manuel Barroso till våra kolleger i Europeiska rådet.

Herr Cohn-Bendit! Ni är verkligen i toppform. Ni har sagt ”ja” till mig fem gånger och ”nej” bara två – jag är van vid sämre resultat. Ert stöd i fråga om ordförandeskapets beslutsamhet och vissa av dess åtgärder är i ärlighetens namn välgörande. Jag vill också säga er att jag anser att ett ordförandeskap för kommissionen och ett ordförandeskap för rådet som är så engagerade som dessa är i att försvara energi- och klimatförändringspaketet förtjänar De grönas stöd. Vi håller inte med varandra om allt, men jag kan inte tänka mig att ni, De gröna, skulle bekämpa ett ordförandeskap för kommissionen och ett ordförandeskap för rådet som engagerar sig helt och hållet för att anta energi- och klimatförändringspaketet. Vi kan säkerligen åtminstone enas om en del av det. Ni är en vald företrädare, jag är en vald företrädare, och det är inte skamligt att erkänna att jag behöver er och att ni också behöver mig. Det är förmodligen mer smärtsamt för er än för mig, men så ligger det till. Ni uppmanade mig också att försöka mig på lite självkritik. Ni har helt rätt, det måste jag verkligen göra, och jag är inte den ende.

(Skratt och applåder)

Slutligen, vad gäller den institutionella kuppen, kommer jag att ge samma svar som till Graham Watson. Daniel Marc Cohn-Bendit kommer inte att misstycka. Kan denna kris, och försvaret av miljön, å andra sidan vara en möjlighet för tillväxten? Enligt min uppfattning har ni helt rätt – ni kallar det ”grön tillväxt” och jag kallar det ”hållbar tillväxt”, men det går inte att förneka. Jag vill också säga att miljöbonusen på bilar har visat detta. Frankrike är ett av de enda länderna där det inte går sämre för bilindustrin. Hur kan det komma sig? För att miljöbonusen har hjälpt landet att sälja fler rena än förorenande bilar. De gröna kanske anser att frasen ”ren bil” är chockerande, men för oss är den oerhört viktig. Miljöprogrammet Grenelle de lΈnvironnement, som jag hoppas kommer att röstas igenom enhälligt i Frankrike, däribland av socialdemokraterna, visar att Frankrike är starkt engagerat i detta vägval. Enligt min uppfattning skulle det verkligen vara ett misstag av historiska proportioner om Europa missade båten när det gäller energi- och klimatförändringspaketet.

Tack, fru Muscardini, för ert stöd. Ni nämnde invandrings- och asylpakten, och det gläder mig, för ingen talar om tåg som kommer i tid, men det är verkligen otroligt ovanligt för EU att alla 27 medlemsstater har lyckats nå ett avtal om en pakt. Det råder naturligtvis fortfarande vissa oklarheter, och vi skulle naturligtvis ha velat gå längre, men ändå. Vem hade kunnat förutse att ni alla här skulle ha klokheten att, tillsammans med staterna, enas om en europeisk pakt för invandring några månader före ett val till Europaparlamentet? Tro mig, det är det enda sättet att förhindra att extremisterna i våra enskilda länder tillåts dominera ett ämne som förtjänar intelligens, humanitet och beslutsamhet. Därför är jag tacksam mot er, fru Muscardini, för att ni tog upp denna fråga.

Herr Wurtz! Ni sa att vi inte har kommit fram till samma diagnos, och det stämmer verkligen. Ert anförande var dock, som alltid, mycket genomtänkt i ordval men oerhört överdrivet i innebörd. Saker och ting blir inte mindre chockerande om man säger dem på ett mjukt sätt: det är inte så mycket orden som är viktiga utan vad som ligger bakom dem. Även om jag är övertygad om att kapitalismen behöver reformeras vill jag säga till er, herr Wurtz, att kapitalismen aldrig har orsakat så stor social, demokratisk eller miljömässig skada som det kollektiva system som ni har stött under så många år. Allvarliga ekologiska katastrofer, herr Wurtz – ni borde lyssna till vad Cohn-Bendit säger om självkritik – allvarliga ekologiska katastrofer har inte präglat marknadsekonomin utan det kollektiva systemet. Sociala katastrofer har präglat det kollektiva systemet, och Berlinmuren upprätthölls av det kollektiva systemet, och miljontals människor har lidit fysiskt av frihetsförlust. Därför fortsätter jag att engagera mig för marknadsekonomi, frihandel och kapitalismens värderingar, men inte till förräderi av kapitalismen.

(Applåder)

Vi kan båda titta tillbaka på 1900-talet, och ni kan vara övertygad om att utslaget inte kommer att falla till förmån för de idéer som ni lojalt har stött i årtionden. Ni säger åt mig att vakna, men, i all vänskap, herr Wurtz, skulle det oroa mig att råda er att inte tänka för mycket på vad som skedde under 1900-talet, för seriösa män som ni skulle då inse att de har stött system som är fjärran från deras ungdoms ideal.

Herr Farage! Jag hade inget mandat – det går inte att förneka – men det hade uppriktigt sagt inte heller de ryska trupperna när de gick in i Georgien.

(Applåder)

Ni är en av de människor som i åratal har fördömt EU för bristen på politisk vilja. Jag hade ett val: jag hade kunnat efterfråga allas åsikt och inte vidta några åtgärder, eller agera och därefter se om de andra ställde sig bakom mitt handlande. Jag föredrar att agera. Äntligen, herr Farage, ett Europa som ni vill att det ska se ut. Det är sant att det är jag, vilket inte är lika bra, men det är fortfarande i grund och botten det Europa som ni har hoppats på och bett om. Jag vill tillägga att jag, tillsammans med Bernard Kouchner på ett demokratiskt sätt försäkrade mig om att Europeiska rådet godkände de beslut vi hade fattat.

En sista punkt: när irländarna – och jag dömer inte i saken, med tanke på hur allvarlig krisen var – fattade beslutet att garantera alla sina bankers produkter, exklusive europeiska banker och filialer, var det tur att kommissionen var där och plockade upp skärvorna. Vad hände? På 24 timmar förlorade City samtliga likvida tillgångar, eftersom de likvida tillgångarna naturligt nog togs ut ur City till förmån för de banker som den irländska staten, som på egen hand hade beslutat att garantera 200 procent av sin BNP, garanterade. Det framgår tydligt att vi behöver varandra: om vi inte hade samordnat vår reaktion skulle alla länder ha gått in i en spiral av ”vem kan ge störst garanti”, och folkets besparingar skulle ha gått till det land som gav störst garanti, till nackdel för de övriga. Ni är en sådan ståndaktig försvarare av Storbritannien – men det var i alla fall EU som gjorde det möjligt att återställa Citys jämvikt, inte Storbritannien ensamt.

(Applåder)

Slutligen, herr Gollnisch, är ni den enda i världen som anser att EU inte är till någon nytta. Det finns två möjligheter: endera har världen fel och ni har rätt, eller så är det tvärtom. Jag är rädd att det, återigen, är tvärtom.

(Livliga applåder)

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Vi har redan bevittnat några ideologiska debatter, och de har varit mycket intressanta. Jag för min del anser inte att detta är rätt tillfälle för mig att gå in i debatten, men jag tror att det kommer att finnas tid till det senare. För närvarande fokuserar jag mer på omedelbara, brådskande svar på krisen.

Jag vill i vilket fall som helst säga följande: vår analys av orsakerna till krisen visar tydligt att det har förekommit regleringsbrister, framför allt i Förenta staterna. Det fanns ingen reglering i vissa sektorer på denna marknad, och det var vad som utlöste krisen. Vår analys visar emellertid också att den underliggande orsaken till krisen utan tvekan är knuten till vissa grundläggande obalanser som står att finna i både USA:s ekonomi och i den globala ekonomin.

Sanningen är – som många ekonomer har betonat och fortsätter att betona – att det skulle vara svårt att upprätthålla den sortens skuldsättningsnivåer som vi ser i Förenta staterna, och att det är de länder som har störst skulder som är de största konsumenterna, medan länderna med större reserver konsumerar minst.

Här föreligger grundläggande problem i fråga om obalans i skuldsättningen, det offentliga underskottet. Kort sagt så kanske denna ekonomiska kris inte hade inträffat om Förenta staterna hade haft en stabilitets- och tillväxtpakt: när de makroekonomiska grunderna är stabila har vi en mycket större chans att stå emot sådana här problem med luckor, brister, i lagstiftningen.

Det stämmer att det också förekommit regleringsproblem. Inte för att finansmarknaden inte är reglerad – tvärtom, det är förmodligen den mest reglerade sektorn inom ekonomin, till och med i Förenta staterna. Inte för att vi inte har lagstiftning i Europa – tvärtom, vi har många förordningar inom denna sektor. Det stämmer dock att det rådde brister i övervakningsmekanismerna som, bör vi komma ihåg, huvudsakligen är nationella system.

Detta är ett område där Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken inte riktigt har någon befogenhet – övervakningsmekanismerna är huvudsakligen av nationell natur. Det stämmer också att vi måste undersöka vad vi kan göra ur lagstiftningssynvinkel, och i detta avseende välkomnar jag Europaparlamentets ansträngningar. Det stämmer att Europaparlamentet i många år nu har lagt fram utmärkta betänkanden om några av dessa frågor, och vi är beredda att samarbeta med er.

Vi bör emellertid inte glömma bort att precis som ”ingen människa är en ö” så är ingen institution en ö, och kommissionen samarbetar med både parlamentet och rådet i dessa frågor. Låt oss tala klarspråk: för några veckor sedan – inte år, inte månader, utan veckor – skulle det ha varit omöjligt att ändra vissa av dessa bestämmelser eftersom vissa av medlemsstaterna, som ni mycket väl vet, skulle ha motsatt sig detta i grunden. Det är sanningen i det hela.

Det är anledningen till att vi måste förstå att det nu råder villkor som gör att vi kan genomföra vissa förändringar – samstämmiga förändringar, hoppas jag – inte bara för reform i Europa utan också så att Europa kan lägga fram globala reformer av det finansiella systemet.

Den andra frågan relaterar till ”klimatförändringspaketet”, och jag skulle vilja tacka er, mina damer och herrar, för era kommentarer och för ert stöd. Först och främst vad gäller den institutionella frågan – jag anser att president Nicolas Sarkozy redan har förklarat detta mycket tydligt, men låt mig säga detta på kommissionens vägnar – så flätar vi inte samman respekt för väletablerade beslutsprocesser, i synnerhet medbeslutandeförfarandet och den centrala roll som Europaparlamentet spelar, med behovet av stark enighet bland medlemsstaterna om någonting så viktigt som klimat- och energipaketet. Dessa två aspekter är varken oförenliga eller motsägelsefulla, utan kan komplettera varandra. Jag kan försäkra er om att vi arbetar aktivt och outtröttligt vid sidan av ordförandeskapet för att nå en ambitiös men balanserad kompromiss med parlamentet.

Jag måste vara fullkomligt ärlig mot er i detta läge, och jag kan tala om att vi, om det inte vore för president Sarkozys ledarskap och – jag är nog berättigad att säga detta – också kommissionens bidrag, inte skulle ha nått enighet i Europeiska rådet om att hålla fast vid de målsättningar som vi antog för ett år sedan.

Sanningen är att regeringar – naturligt nog – blir mer defensiva, klokare, inför en finansiell situation som den vi befinner oss i nu. De vill kanske falla tillbaka på några mindre ambitiösa ståndpunkter. Och det är en utmaning som vi måste anta tillsammans eftersom jag verkligen anser att det skulle vara tragiskt om EU övergav sina ambitioner i fråga om kampen mot klimatförändringarna.

Det skulle vara tragiskt eftersom den huvudsakliga invändning som människor har mot paketet är att vi skulle göra en uppoffring utan att andra skulle göra det. Men om vi vill att andra ska följa vårt exempel får vi i detta skede inte ge någon indikation på att vi trappar ned på våra ambitioner. Det är just i en tid som denna som vi måste hålla fast vid de mål på ”tre gånger tjugo” som vi satte upp förra året, och det är anledningen till att budskapet måste vara mycket starkt. Jag vill berömma den roll som president Sarkozy, och också alla medlemmar i Europeiska rådet, spelat. Jag vill också uttrycka min tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel. Det var under hennes ordförandeskap för ett år sedan som vi antog dessa mål, och jag hoppas att vi inte kommer att urvattna våra ambitioner nu.

Jag vill också säga detta – det är intressant, herr Schulz. Jag kan inte göra annat än ställa mig bakom det som just sagts. Jag tror verkligen att vi kan ha olika politiska åsikter och olika ideologier men att vi – särskilt i en situation som den vi befinner oss i nu – måste enas, inte gå åt olika håll.

Enligt min uppfattning kan ingen politisk kraft i denna kammare göra anspråk på monopol på europeiska idéer. Under hela EU:s historia har det varit bidrag från kristdemokraterna, socialdemokraterna, liberalerna och andra till höger och till vänster om mitten som har skapat det politiska Europa.

Jag förstår den politiska debatten, och jag vill verkligen inte bagatellisera betydelsen av den ideologiska debatten, men jag anser ändå att det, i en situation som denna, är värt mödan att skapa en plattform för enighet för alla som tror på EU:s ideal och som anser att Europa måste spela en allt större roll i världen. Det är trots allt så att världen – inte bara européer utan hela världen – hoppas att EU ska lägga fram vissa lösningar.

Ni kan vara övertygade om att det är i enighetens anda – med respekt för de olika politiska krafterna naturligtvis, men, om jag får säga så, bortom de olika partipolitiska ståndpunkterna – som vi, de tre institutionerna, kommissionen, parlamentet och rådet, kommer att kunna samarbeta för att göra vårt Europa starkare.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det har under förmiddagen med rätta framhållits att Europeiska unionen har visat sin förmåga att agera under två stora kriser. Detta har ingett förtroende i resten av världen och för Europeiska unionens roll, och unionen har återvunnit medborgarnas förtroende. Detta är främst tack vare ordföranden för rådet. President Sarkozy! Detta är en prestation som ni med rätta kan vara stolt över.

Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att president Nicolas Sarkozy skulle ha vidtagit energiska och kreativa åtgärder även om han inte hade varit ordförande för rådet. Men faktum är att han är ordförande för rådet, och hans åtgärder har följaktligen gynnat Europeiska unionen. Det är helt i sin ordning.

Vi bör visserligen inte glömma att det beror på turen att han är ordförande för rådet just nu. Men Europeiska unionens förmåga att hantera kriser bör inte vara beroende av turen. Det innebär att vi behöver Lissabonfördraget. Detta är ännu ett argument för att låta fördraget träda i kraft, och jag är övertygad om att fördraget har ett brett stöd i Europaparlamentet.

Vi har av återhållsamhetsskäl inte framhållit detta tydligt och klart ännu, men jag anser att det är dags att förklara att parlamentet står bakom Lissabonfördraget och det skulle vara bra om parlamentet kunde lyckas med att låta det träda i kraft före valet till Europaparlamentet. Detta har vi inte befogenhet att göra, men det är enligt min uppfattning vår ståndpunkt.

Martin Schulz har analyserat den ekonomiska krisen, identifierat orsakerna till den i systemet och, utan vidare, bestämt lagt skulden på de konservativa, liberalerna och kristdemokraterna. Herr Schulz! Vilken enkel världsbild ni presenterar, tveklöst på grund av valet till Europaparlamentet. Ni är mycket medveten om att graden av välstånd här i Europa, som man inte känner till i större delen av resten av världen, den höga graden av social trygghet, de ojämförliga nivåerna av miljöskydd, de relaterade tekniska framstegen och, inte minst, den grad av personlig frihet som hör ihop med alla dessa prestationer baseras på den sociala marknadsekonomin och inte på socialistiska idéer. Vi får inte glömma detta. Det är inte fel på själva systemet, men vissa av aktörerna i systemet har gjort fel, och de måste ställas till svars. För att detta ska ske behöver vi en ny lagstiftning.

Jag vill framföra en kommentar om energi- och klimatförändringspaketet. Jag vill också på gruppens vägnar framhålla att målen i detta avseende är obestridda, men att vi måste diskutera metoderna. Vid en tidpunkt då handeln med utsläppsrätter enligt kommissionens beräkningar kommer att kosta 70-90 miljarder euro per år, som måste skaffas fram av de berörda parterna, kan vi inte på allvar tro att hela denna struktur kommer att förbli opåverkad av den ekonomiska krisen och krisen inom realekonomin. Av denna anledning vill vi framhålla att vi kommer att fortsätta att engagera oss starkt i målen. Jag anser dock att det är lämpligt att överväga och debattera frågan noggrant och grundligt för att se till att vi inte gör några misstag i fråga om lagstiftningen och, framför allt, att de berörda parterna involveras. För att lyckas med detta behöver vi tid, och vi måste se till att vi tar oss den tid som krävs.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi lever i rörmokarnas era: de polska rörmokarna influerade till Frankrikes ”nej” till konstitutionsfördraget, och rörmokaren Joe valde mellan Barack Obama och John McCain. Till och med våra stats- och regeringschefer måste ägna sig åt rörmokeri och täppa till de ständigt brustna rören i ett internationellt finansiellt system som befinner sig i total kollaps. Våra regeringar har utrustat sig med en IKEA-liknande utrustning, en verktygslåda som borde göra att varje enskild stat kan tråckla ihop en särskild lösning för varje specifik situation. Men som varje hemmafixare vet är IKEA:s planskisser hopplöst obearbetade: det finns risk för att IKEA-metoden är otillräcklig för användning på den internationella ekonomin. Ordförandeskapet har gjort vad man kunnat, med andra ord använt sig av krishantering, vilket president Nicolas Sarkozy har betonat. Våra regeringar har lyckats täppa till den rad med läckor i det internationella finansiella systemet som är så inbördes förbundet att funktionsodugligheten har blivit global.

Rörmokeri har dock sina begränsningar: vi måste ta itu med den internationella ekonomins arkitektur. Om vi vill omforma finansvärlden så att den tjänar realekonomin finns det inget behov av att inrätta ytterligare en högnivågrupp. En lågnivågrupp med ansvar för att registrera förslagen från forumet för finansiell stabilitet skulle vara fullt tillräckligt. Detta forum rekommenderade exempelvis 2001 en bättre spridning av de risker som bankerna tog. Europaparlamentet har vid ett flertal tillfällen visat på de uppenbart idiotiska handlingar som begåtts inom internationell ekonomi, men detta uppmärksammades inte. Vid EU-toppmötet gjordes det anspråk på en beslutsamhet att lära sig en läxa av krisen och att få alla dem som var inblandade i det finansiella systemet att agera mer ansvarsfullt, inklusive i fråga om ersättning och andra incitament. Det kommer att hållas en internationell konferens där allt detta ska diskuteras. Kommer det alltså att sluta med ett nytt Bretton Woods? Det verkar tveksamt. Röster höjs redan för att varna för en överdriven lagstiftning, däribland inom ordförandeskapet. Kommissionsledamot Charlie McCreevy blir allt mer provokativ: han vill inte ha någon lagstiftning om tak för investeringsfonder. Medan Europeiska rådet vill lagstifta om guldgossarnas oerhörda bonusar satsar McCreevy sina pengar på den självreglering som gällt under de senaste åren. Medan till och med Henry Paulson kräver en bättre reglering av marknaderna anser kommissionsledamot McCreevy att, jag citerar, ”det föreligger en verklig risk för att önskemål med goda avsikter att ta itu med misslyckanden på marknaden omvandlas till hastig, klumpig och kontraproduktiv lagstiftning”. De Charlie McCreevys som existerar i denna värld förbereder oss redan inför nästa spekulativa bubbla, som jag förutser kommer att utformas runt andrahandsmarknaden för handel med utsläppskvoter. Under tiden går realekonomin in i en lågkonjunktur. Detta är inte rätt tid att trappa ned på våra ambitioner när det gäller miljön, men det är inte heller rätt tid att ensidigt förändra den enda europeiska industrisektor som är öppen för internationell konkurrens.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! I denna tid av global ekonomisk kris tar Europa de första stegen i egenskap av politisk aktör. Och under ert ordförandeskap, under det franska ordförandeskapet, har stats- och regeringscheferna fattat rätt beslut. Jag anser också att den europeiska planen är mer genomtänkt än Paulsonplanen, och jag hoppas att den kommer att kunna begränsa skadan.

Nu måste vi uppenbarligen gå längre. Den reform av det globala finansiella systemet som vi alla hoppas på och ber ska bli möjlig kommer bara att bli möjlig – jag är fullkomligt övertygad om detta – om Europa är i stånd att tillkännage sin närvaro, och för att detta ska ske måste vi finna nya resurser. Vi kommer att behöva inrätta en europeisk finansmarknadsmyndighet och en europeisk bankkommitté. Vi behöver en europeisk tillsynsmyndighet som, vid den tidpunkten, kommer att kunna tala med de amerikanska tillsynsmyndigheterna, och vi måste kunna sätta stopp för skatteparadisen på vår egen kontinent om vi vill att våra ansträngningar för att försvara denna idé på en global nivå ska vara trovärdig.

Vi behöver också ett europeiskt gensvar om vi ska kunna möta den ekonomiska och sociala krisen. Vi behöver en gemensam handlingsplan för att hjälpa våra medborgare, så att vi i morgon kan investera i icke-förflyttningsbar verksamhet – t.ex. tung infrastruktur eller en plan för att se till att byggnader uppfyller miljöstandarderna. Vi kommer att behöva en ekonomisk styrning av euroområdet – det är verkligen dags för det. Men vi kommer dessutom att i framtiden vara tvungna att tänka på, definiera, stödja och inspirera till en modell för europeisk utveckling som är etisk, human, socialt ansvarsfull och hållbar i ordets fulla bemärkelse.

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Herr talman! Det gläder mig att vi har gett oss själva mer tid att anta ett mer balanserat beslut om en minskning av koldioxidutsläpp. Med det system som kommissionen föreslagit fördelas kostnaden för införande av restriktioner mycket ojämnt. I systemet anges att länder vilkas energiproduktion baseras på kol kommer att vara tvungna att ådra sig kostnader som kan uppgå till miljarder euro per år. De flesta av dessa länder hör till de fattigaste i unionen. Det är något som t.ex. polacker, som skulle förlora stort på detta, helt enkelt inte kan förstå. Det är viktigt att komma ihåg att vi knappast föregår med gott exempel genom att vara de enda i världen att införa ett sådant system och på så sätt försvaga grundvalarna för vår egen ekonomi.

Den ekonomiska krisen får inte heller tjäna som förevändning för att åsidosätta situationen i Georgien. Vi bör komma ihåg att Ryssland har över tre gånger så många trupper i de omstridda områdena nu än vad de hade den 7 augusti. Ryssland driver en politik som går ut på ett fullbordat faktum i förhållande till Ossetiens internationella status, och man har inte genomfört fredsavtalet. Landet har på så sätt förbrukat sin rätt att vara partner till Europeiska unionen.

Sammanfattningsvis vill jag som en lättsammare anmärkning påpeka att jag, ju oftare ni, herr Sarkozy, deltar i Europaparlamentets sammanträden, blir alltmer osäker på vem jag helst vill höra tala, er eller er fru. Men även om jag inte alltid håller med om det ni säger så måste jag säga att ni verkligen livar upp stämningen i kammaren när ni säger det. Jag vill gratulera till denna prestation.

  Philippe de Villiers (IND/DEM). – (FR) Herr president! Jag har bara en minuts talartid, men jag vill säga att ni under denna ekonomiska kris själv har lyckats upphäva de institutionella dogmerna: Bryssel, Frankfurt, konkurrensen, Maastrichtkriterierna, det globala frihandelssystemet, förbudet mot statligt stöd till företag, och framför allt till banker, och så vidare.

Ni hänvisade nyss till frågan om nationella fonder, som är mycket viktig för framtiden för att rädda våra företag om de hamnar, eller snarare befinner sig, för det gör de, på den absoluta botten. Men som läget är skulle Lissabonfördraget – som Europas ledare, och framför allt ni, försöker hålla vid liv – ha hindrat er från att göra det ni nyss har gjort. Det innehåller ett förbud mot alla restriktioner av rörlighet för kapital, ett förbud mot all inblandning och allt politiskt inflytande på Europeiska centralbanken och, framför allt, ett förbud mot allt statligt stöd till alla företag.

Jag har en enkel fråga: vad ska ni välja, herr Sarkozy? Vill ni ha bakbundna eller fria händer? För att ha fria händer behöver ni inte Lissabonfördraget, utan ett fördrag i vilket det tas hänsyn till de läxor som vi nu lär oss allihop.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag ställer mig bakom Europeiska rådets slutsatser att Europeiska unionen måste sträva efter att, tillsammans med sina internationella partner, få till stånd en fullständig reform av det finansiella systemet. Situationen kommer att fortleva i åtminstone 10 år, och det är vanliga människor som kommer att få betala för alla misstag. Beslut om öppenhet, globala lagstadgade normer i fråga om gränsöverskridande övervakning och krishantering måste fattas snabbt.

Statligt stöd inom ramen för enskilda länder får inte tillåtas snedvrida den ekonomiska konkurrensen, exempelvis genom diskriminering till förmån för filialer till de banker som ägs av en centralbank i en annan medlemsstat. Det bör emellertid inte heller förekomma några oproportionerliga likviditetsflöden från filialerna till moderbankerna. Jag är för en snabb förstärkning av de bestämmelser med vilka kreditvärderingsinstitutens verksamhet och övervakningen av denna styrs. Vi behöver också ett snabbt beslut om bestämmelser med vilka säkerheten i fråga om handpenning styrs, i syfte att ge konsumenterna ett bättre skydd.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill tillkännage de punkter som jag instämmer respektive är oense med ordförandeskapet på, och dessutom tala om vad som enligt min uppfattning saknades i ordförandens anförande.

Jag instämmer i att krisens ursprung inte är begränsat till krisen på högriskmarknaden i Förenta staterna. Jag ställer mig bakom principen i det som Alan Greenspan nu kallar skedet av ”irrationell entusiasm”. Jag håller med om att marknaderna har misslyckats eftersom man har misslyckats med regleringen, varigenom regeringarna har varit tvungna att komma till undsättning. Jag håller med om att detta är en global kris, och jag instämmer följaktligen i behovet av ett Bretton Woods som vissa kallar för Mark II och andra för Mark III. President Nicolas Sarkozys hänvisning till det nuvarande systemet påminner mig en hel del om det som general Charles de Gaulle gjorde innan det första Bretton Woods misslyckades, före ”överlämnandet” av Fort Knox, när president Nixon beslutade att upphäva möjligheten att växla US-dollar mot guld.

Av den anledningen måste vi fastställa en europeisk diplomatik, en eurodiplomatik, där EU uppträder enat och ”ser om sitt eget hus”. Att ”se om sitt eget hus” innebär dock att fortsätta att utveckla finansmarknaderna – i detta fall privatmarknaderna, så att de uppnår en lämplig storlek – och reflektera över den rättsliga ramen.

Vad gäller Europeiska centralbanken håller jag med om att den har gjort det bra. Den har agerat snabbt, men också oberäkneligt. Den har ändrat bestämmelserna om löptider och garantier tre gånger, medan bankerna är i behov av säkerhet i sin finansiering.

För det andra är penningpolitiken – låneinstans som sista utväg – fortfarande centraliserad. Men banktillsynen är fortfarande decentraliserad.

Är det inte dags att besluta om huruvida vi vill utveckla artikel 105 i fördraget, som ger Europeiska centralbanken större tillsynsbefogenheter?

Jag håller helt med i frågan om ekonomisk styrning. Medan vi deltar i denna ideologiska dans bör vi komma ihåg att Marx sa att när den ekonomiska strukturen förändras måste också den politiska överbyggnaden förändras.

Vi klarade av Maastricht, men vi har inte rett ut den institutionella arkitekturen.

Innan vi genomför Lissabon måste vi bestämma vilka formler som kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg i denna fråga.

För det tredje, och detta är mycket viktigt, har jag ett mycket specifikt önskemål. Den finansiella ekonomin måste sättas mot realekonomin. Herr president! Avsluta inte ordförandeskapet utan att först anförtro kommissionen med den särskilda uppgiften att inrätta en Lissabon+-agenda som måste träda i kraft den 1 januari 2011 och som måste omfatta en översyn av finansieringsramarna.

Jag har ett sista citat. När det gäller den ideologiska frågan sa en spansk filosof – Miguel de Unamuno – en gång att han var antiklerikal till försvar för kyrkan. Jag motsätter mig en fullständig avreglering av marknaden. Enligt min uppfattning är ordförandeskapet och jag eniga i detta avseende.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Denna kris hade kunnat undvikas: det rör sig inte om en oundviklig naturlag. Det är en lång historia som jag har inte tid att gå in på, men en sak är säker för närvarande: låt oss lära oss av våra misstag och låt oss samarbeta. Låt oss behålla drivkraften.

President Sarkozy! Ni är så energisk, men se till att behålla denna energi nu, för hur brådskande det än var att undvika att våra banker kraschade så är det nu lika brådskande att få till stånd en bättre lagstiftning och förebygga att denna lågkonjunktur hänger kvar. Jag ber er, och också kommissionens ordförande, i dag att göra följande åtaganden.

För det första: ge oss en julklapp i förskott, ordförande Barroso – konkreta förslag om en ny och bättre lagstiftning. Jag är övertygad om att ordföranden för rådet, president Nicolas Sarkozy, höll med mig när han bad er att i dag åta er att svara på detta betänkande av Europaparlamentet med följande konkreta förslag: det handlar inte bara om att reglera bankerna, utan också om att reglera hedgefonder och privat kapital. Det är det första åtagandet.

Det gladde mig mycket, president Sarkozy, när ni inledningsvis nämnde detta enkla faktum på Camp David, för hedgefonder och investmentbolag försöker nu hitta på att de inte har någonting att göra med den ekonomiska krisen. Det är helt enkelt inte sant. De har verkat med omåttliga skulder och girighet under många år, så lova mig i dag att alla aktörer kommer att regleras. Annars har vi inte lärt oss av våra misstag.

För det andra: jag skulle kunna ta upp en rad detaljer, men jag vill bara få ett svar från kommissionens ordförande José Manuel Barroso – jag ber er att åta er att genomföra Europaparlamentets förslag om reglering av marknaden.

Den sista punkten vill jag rikta till president Sarkozy. Ni och jag – och vi alla – anser att detta är en tid då Europeiska unionens öde avgörs. Ge inte vanliga människor intrycket att Europeiska unionen är oförmögen att undvika en lågkonjunktur som kommer att drabba miljoner och åter miljoner av oskyldiga arbetstagare. Det är anledningen till att jag vill upprepa det som ni själv sa: låt oss samarbeta. Jag har tillgång till vissa beräkningar, och jag anser att vi bör be kommissionen att bekräfta att om vi samarbetar och bara investerar 1 procent mer varje år i infrastruktur, i utbildning, i arbetsmarknadspolitik och i investeringar i privata företag under de kommande fyra åren så kommer det att leda till 10 miljoner fler arbetstillfällen. Enligt min uppfattning är detta ett mål värt att satsa på, och jag hoppas verkligen att ni, president Sarkozy, kommer att åta er att förverkliga detta i december eller dessförinnan. Det är nu eller aldrig.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Sarkozy! Jag har redan haft två tillfällen i utskottet för utrikesfrågor att tala om hur mycket jag beundrar ert agerande under krisen mellan Ryssland och Georgien, och jag vill säga det igen i dag. Jag känner samma beundran för ert agerande i fråga om den ekonomiska krisen och de följder som denna medför för oss.

Vad gäller Ryssland vill jag dock säga att det inte är helt lugnande att läsa i rådets slutsatser att det tydligen har beslutats att förhandlingarna om en ny pakt eller strategisk allians med Ryssland kommer att fortsätta oavsett vad som sker, även om rådets och kommissionens slutsatser beaktas. Jag tycker inte att detta är lugnande alls eftersom jag, även om jag å ena sidan, liksom ni, president Sarkozy, är övertygad om behovet av att fortsätta hålla kontakt med Ryssland, inte anser att vi bör ge dem intrycket – det är jag säker på att ni inte kommer att göra – av att ingenting har hänt, och att allt kommer att fortsätta som vanligt.

Jag är övertygad om att ni, och detta ber jag om på min grupps vägnar, kommer att vilja tala om tydligt för Ryssland när ni åker till toppmötet i Moskva att saker och ting verkligen inte kommer att fortsätta som vanligt och att vi kommer att vara oerhört vaksamma i detta avseende.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Robert Gwiazdowski, en expert vid Adam Smith-institutet, har offentligt tillkännagivit i skrift att Monty Kaczyńskis flygande cirkus hade flugit tillbaka från Bryssel, men att det inte alls framgick tydligt varför den hade flugit dit till att börja med. Kostnaden för de polska skattebetalarna för att skicka sin president till Bryssel var omkring 45 000 euro. Jag vill ställa följande fråga till er, president Sarkozy. Varför lät ni en politiker som inte var medlem av den polska regeringsdelegationen delta i debatterna? Ingen vet riktigt vad den personen gjorde där. Dessutom har Lech Kaczyński fått ett betydande stöd från extremistgrupperingar i Polen. De aktuella grupperingarna kan till och med beskrivas som fanatiska. Vidare talar Kaczyński såvitt jag vet bara polska. Han är oförmögen att uttrycka sina åsikter på ett främmande språk. Jag skulle därför tycka att det vore mycket intressant att få veta hur ni lyckades tala med honom. Kan ni vara vänlig att förklara för kammaren exakt vad Lech Kaczyński gjorde på Europeiska rådets toppmöte, och vad ni personligen diskuterade med honom?

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Vi har diskuterat globaliseringsfällan, le piège de la mondialisation, i över 12 år, och nu har den smällt igen. Herr rådsordförande! Jag skulle vilja framföra ett praktiskt förslag. Jag föreslår att ni inrättar en professur i finansmarknadernas historia. En sådan skulle möjliggöra en detaljerad undersökning av hur det kommer sig att vi befinner oss i det läge som vi befinner oss i för närvarande. Jag vill, i samma anda som Martin Schulz, säga: ”aldrig mer”, med vilket han förmodligen menade ”inte en gång till”, med andra ord, något sådant här får aldrig hända igen. ”Aldrig mer” skulle betyda: låt oss gå lika långt igen. Det får inte ske.

Med en sådan professur skulle vi kunna fastställa i vilken grad skulden ligger hos de konservativa, motiverade av en överdriven amerikansk nyliberalism, och i vilken grad den ligger hos socialdemokraterna, som inte har insisterat i tillräcklig mån på en social balans. Ta tillfället i akt att lära från historien så att vi kan inrätta en djärv europeisk socialdemokrati och inte nöja oss med de triviala fördelar som Lissabonfördraget efter vad som påstås skulle ha medfört, trots att detta inte ens stämmer.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Konflikten mellan Georgien och Ryssland och den ekonomiska krisen har båda utgjort möjligheten för Europeiska unionen att tillkännage sin närvaro på världsarenan som en fullfjädrad, förstklassig politisk aktör.

Tack vare er beslutsamhet, herr Sarkozy, har EU lyckats mötas för att finna samordnade, effektiva och snabba svar. Europeiska unionen har under dessa kriser visat att man verkligen existerar, och man har demonstrerat sitt mervärde.

Vad gäller exempelvis invandring var principen ”var för sig” inte längre på modet. Europeiska rådets antagande av pakten för invandring och asyl, på initiativ av det franska ordförandeskapet, utgör ett betydande steg framåt.

När det gäller kampen mot klimatförändringar måste EU sätta upp konkreta mål för sig självt och visa sina globala partner vägen. Ni har redan talat om denna fråga, herr Sarkozy, men vi hoppas att denna överenskommelse kommer att vara så balanserad som möjligt, för våra länders ekonomiska situationer, som är mycket instabila för närvarande, måste beaktas. Men vi måste också undersöka frågan om vilken typ av tillväxt som vi ska välja inför framtiden.

Nu behöver Europeiska unionen Lissabonfördraget mer än någonsin för att kunna möta de utmaningar den står inför. Vi förstår irländarnas oro, men att låta detta dödläge fortsätta är inget alternativ. Irland måste lägga fram ett förslag till lösning vid Europeiska rådet i december: många av oss kräver det.

Under de senaste veckorna har vi med stolthet sett ett starkt politiskt Europa som, enat under svårigheterna, har visat sina partner en beslutsam hållning och som man har lyssnat till på den internationella arenan. Vi hoppas att denna nya europeiska mentalitet kommer att bli regel och bestå. Lissabonfördraget är den bästa lösningen vi har för att uppnå detta.

  Martin Schulz (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vet inte enligt vilken artikel i arbetsordningen jag får ordet, men tack för att ni gett mig möjlighet att tala.

President Sarkozy! Jag utgick ifrån att ni talade här i egenskap av ordförande för Europeiska rådet, och jag svarade i egenskap av ordförande för en grupp i Europaparlamentet. Jag hade inte intrycket av att tala till Frankrikes president, för om jag haft det kan jag försäkra er om att mitt anförande skulle ha låtit helt annorlunda, eftersom det inte är någon skillnad mellan mig och mina franska socialdemokratiska kolleger.

  Nicolas Sarkozy, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Först och främst var det helt naturligt att Martin Schulz svarade. Som jag förstår det gjorde han det som privatperson. Käre Martin! Jag ber om ursäkt om jag sårade er när jag jämförde er med en fransk socialdemokrat.

(Applåder)

Jag menade det inte som en förolämpning, men jag erkänner villigt att det viktiga är hur den man riktar sig till tar det. Därför tar jag tillbaka min kommentar, herr Pöttering. Schulz kan också tala som en fransk socialdemokrat.

Herr Nassauer! Tack för ert stöd. Ja, vi behöver Lissabonfördraget, och för att säga min mening kommer jag att kämpa ända till den sista minuten av det franska ordförandeskapet för att övertyga människor om att Europa måste utforma institutioner för 2000-talet. En politiker är en person som axlar sitt ansvar. Jag stödde Lissabonprocessen, och jag kommer att kämpa för att se till att vi når en avslutning av Lissabonprocessen. Jag vill upprepa en sak: om vi inte får Lissabonfördraget kommer vi att ha Nicefördraget, som innebär ett slut på ny utvidgning, vilket skulle vara mycket beklagligt. Låt oss därför hoppas att alla kommer att axla sitt ansvar.

Herr Nassauer! Jag förstår vad ni menar med att klimatförändringspaketet kräver mycket arbete. Jag är mycket medveten om detta, men vi får inte ge upp våra ambitioner, för jag är övertygad om att det är lättare att nå en kompromiss om en stor ambition än om en liten. Det kommer att vara lättare att nå en kompromiss om ett ambitiöst förslag än om ett mer begränsat, och det skulle vara ett misstag om det slutade med att vi, för att försöka göra alla till viljes, stod där med en helt obegriplig gemenskapspolitik. Vi måste vara medvetna om denna risk.

Herr Goebbels! Ni talade om rörmokeri och arkitektur, och jag räknar verkligen med Luxemburgs stöd så att finansstrukturen kan omformas i grunden, både inom och utanför vår kontinent.

Jag har dock en invändning. Detta är inte kritik, och ännu mindre en attack: det är bara en kommentar.

Marielle De Sarnez uttryckte det mycket väl: vi kan inte bekämpa en viss praxis utanför vår kontinent, och ändå tolerera en sådan praxis på vår kontinent. Så är det. De som anser sig vara måltavlor är verkligen förmätna. Jag riktar mig för egen del inte till någon särskild person; det skulle jag aldrig drömma om.

Fru De Sarnez! Tack för att ni sa att vi har fattat rätt beslut. Jag vill säga att jag personligen stöder ert förslag om en europeisk tillsynsmyndighet: det vore vettigt. Varför kan vi inte inrätta en sådan genast? För att vissa mindre länder anser att man genom att försvara sina egna tillsynssystem försvarar sin nationella identitet. Jag klandrar inte någon. Därför, fru De Sarnez, anser jag att vi när allt kommer omkring kommer att behöva en europeisk tillsynsmyndighet och att vi till dess åtminstone måste få till stånd en samordning mellan europeiska tillsynsmyndigheter. Det är den strategi som vi föreslår, tillsammans med kommissionen, och enligt min uppfattning är det den enda realistiska strategin eftersom vi annars kommer att hamna i ett dödläge.

Ni nämnde också behovet av en europeisk ekonomisk styrning och en europeisk ekonomisk plan. Ni gör rätt i detta, men jag vill, i anknytning till ert anförande, protestera mot begäran, som inte gjordes av er, om att jämställa alla eventuella europeiska ekonomiska initiativ med ett ökat underskott. Jag vill säga med eftertryck att det får vara nog nu. Vi har rätt att tala fritt. Det är möjligt att förespråka en europeisk ekonomisk politik utan att förorda ett ökat underskott, och vi kommer inte att kunna samordna politiken i Europa genom att helt enkelt kräva en återhämtning.

Vi – jag säger inte ”ni” – får inte lägga ord i varandras mun som vi gjorde förr i tiden på dem som vågade ha en åsikt om penningpolitiken: det är möjligt att förespråka en annorlunda penningpolitik utan att ifrågasätta ECB:s oberoende. Jag vill säga följande: det är möjligt att vara för en europeisk strukturell ekonomisk politik utan att förorda ett ökat underskott. Låt oss sluta säga att vissa har rätt och vissa har fel. Den europeiska debatten måste i stället vara en verklig debatt, och ingen har monopol på sanningen.

Då och då måste vi – och detta kan vara den enda punkt som jag instämmer med Philippe de Villiers på – ta ett steg bort från de dogmer som i så hög grad har skadat idén om Europa, dogmer som har ännu mindre legitimitet med tanke på att de ofta inte är ett resultat av beslut som fattats av demokratiska, och följaktligen legitima, organ. Mitt eget europeiska ideal är tillräckligt starkt för att den europeiska demokratin ska vara en sann demokrati. Grupptänkande, dogmer, vanor och konservatism har gjort stor skada, och jag vill ta tillfället i akt att säga mer om detta i anknytning till ett annat ämne.

Herr Szymański! Jag vill säga att jag helt och fullt förstår Polens problem, i synnerhet ekonomins beroende, på upp till 95 procent, av kol. Jag anser dock att Polen behöver EU för att modernisera sin gruvindustri och att vi mycket väl kan komma överens med Polen när det gäller rent kol. Dessutom behöver Polen hela Europa för att modernisera sin gruvindustri. Vi behöver Polen, och Polen behöver Europa. Det är på denna grund som vi, tillsammans med José Manuel Barroso, ska försöka finna en kompromiss med våra polska och ungerska vänner och vissa av dem som oroar sig över sin tillväxt.

Herr de Villiers! Jag har, som ni sa, upphävt dogmer eftersom jag tror på att vara pragmatisk, men ni bör uppriktigt sagt inte tillskriva Lissabonfördraget brister som det inte har. Jag vet att Lissabonfördraget inte är ett underverk. Det är inte perfekt, men förutom i Vendée så förekommer inte perfektion, herr de Villiers, i synnerhet inte när vi enar 27 länder med olika regeringar och olika historia. Ni måste ge upp tanken på det perfekta fördraget – ni vet mycket väl att ett sådant aldrig kommer att existera. Européer är pragmatiker, vettiga människor som föredrar ett inte helt perfekt fördrag som förbättrar saker och ting framför ett perfekt fördrag som aldrig kommer att existera, för det kommer aldrig att nås en överenskommelse om denna abstrakta idé.

Det är vad EU i grund och botten handlar om: att göra framsteg varje dag, för att vi ville få ett slut på krig och för att vi vill skapa ett demokratiskt område. Jag anser att ni, herr de Villiers, bör ägna er åt en annan kamp, för denna verkar bestå av att ni skapar en inbillad fiende när det står fullständigt klart under den nuvarande krisen att folket i Europa inser att samarbete är en styrka, inte en svaghet. Även någon som är så stark och begåvad som ni skulle ensam stå maktlös inför denna ekonomiska kris. Det är bättre att nå en ordentlig kompromiss med hela EU än att sitta själv i ett hörn och veta att man har rätt.

När vi talar om att ha ”fria händer”: mitt svar gäller er, herr de Villiers, och det är ett svar från en fri man, också i den franska politiska debatten. Jag anser att det viktigaste är att vi slutar svamla. Enligt min uppfattning kan bra kompromisser nås av seriösa personer som fullföljer sina idéer, och problemet med den politiska debatten i EU är bristen på idéer, vilket har påverkat oss alla, samtliga politiska grupper, som om vi paralyserades av tanken på att komma på något nytt. När Europa har gjort framsteg har det skett för att män och kvinnor vid en viss tidpunkt har brutit ny mark, och den självkritik som ni uppmanar till är något som vi alla borde ägna oss åt. Vi i Europa har länge agerat som om vi vore orubbliga föremål. Vi följde grundarna, men vi följde inte deras exempel: vi banade inte nya vägar eller kom med nya idéer. Jag tror fullt och fast att vi i detta läge måste visa prov på lite fantasi, för i slutändan är den största risken att inte göra någonting i dag, och att inte vara djärva när vi ställs inför en helt ny situation.

Herr Kozlík! Öppenhet är absolut nödvändig. I fråga om kreditvärderingsinstitut är jag av den uppfattningen att det är kreditvärderingsinstitutens inställning som har varit den mest skandalösa delen av krisen. Dessa institut gav produkter ”AAA-rating” på fredagen, och nedgraderade sedan samma produkter till ”BBB-rating” på måndagen. Vi kan inte fortsätta med detta monopol med tre kreditvärderingsinstitut, av vilka de flesta är amerikanska. Frågan om kreditvärderingsinstituten, om deras oberoende i förhållande till vissa grupper och om förekomsten av ett europeiskt kreditvärderingsinstitut, kommer med säkerhet att vara en av de avgörande frågorna vid det första toppmötet om framtida förordningar. I fråga om ämnet konkurrens vill jag säga – till alla er som talade om konkurrens – att jag tror på konkurrens men att jag har fått nog av människor som vill göra det till ett mål i sig, medan det i ärlighetens namn helt enkelt är ett medel för att nå ett mål. Konkurrens är ett medel för att uppnå tillväxt, det är inte ett mål i sig, och jag kommer att göra allt jag kan för att återföra detta koncept i den nya gemenskapspolitiken.

Jag tror på frihet, jag tror på frihandel och jag anser att vi bör förkasta protektionism, men konkurrens måste vara ett medel för att uppnå tillväxt. Konkurrens som målsättning, som ett mål i sig, skulle vara ett misstag: detta var min uppfattning före krisen, och det är det fortfarande efter krisen.

Herr García-Margallo! Ni har rätt i att vi behöver ett nytt Bretton Woods, för, som Joseph Daul och Martin Schulz nyss sa, är det ingen mening med att hålla ett internationellt toppmöte om allt vi tänker göra är att sätta på plåster. Det är inte värt det om vi ska ändra halva systemet.

Ni nämnde redovisningsstandarder, men ta en titt på våra banker. Till att börja med har de amerikanska redovisningsstandardernas diktatur blivit oacceptabel. För det andra beror det belopp som bankerna kan låna ut på deras egna medel och tillgångar. Om vi ser på tillgångar genom att tillämpa marknadsvärde utifrån en marknad som inte längre existerar eftersom den har destabiliserats fullständigt kommer vi att utarma bankerna, som följaktligen kommer att få det ännu svårare att göra sitt jobb. Frågan om en förändring av redovisningsstandarderna, som kommissionens ordförande tog upp, hade vårt fulla stöd – det var en brådskande angelägenhet. Jag vill också berömma Europaparlamentets lyhördhet när det gäller att rösta igenom denna förändring, för vi uppnådde häpnadsväckande snabbt enhällighet i medbeslutandeförfarandet, vilket Europeiska rådet välkomnade.

Herr Rasmussen! Kunde vi ha undvikit denna kris? Innan vi beslutar om detta måste vi enas om vad som orsakade den. Vad hände? Förenta staterna, våra allierade och vänner, har levt över sina tillgångar under de tre senaste decennierna. Förenta staternas centralbank Federal Reserve drev en penningpolitik som innebar att hålla räntenivån ovanligt låg, vilket gjorde att alla som ville låna pengar kunde göra det. Under de senaste 20-30 åren har vi burit med oss världens största stormakts oerhörda skulder, och nu är det hela världens uppgift att klara av dessa skulder.

Under dessa omständigheter måste amerikanerna axla sitt ansvar och godta följderna tillsammans med oss, men jag förstår inte hur vi, på egen hand, skulle ha kunnat säga åt dem att sätta stopp för denna strategi. Jag vill tillägga att vissa av våra banker inte längre gör sitt jobb: en banks jobb är att låna ut pengar till enskilda individer och företag, att stödja individer så att deras familj kan växa och att hjälpa företag med utökande av deras projekt och att tjäna pengar efter en viss tidsperiod. Våra banker har utvecklats i vad de kallar för handlarrum, som är spekulationsplatser, och de ansåg i åratal att det var lättare att tjäna pengar genom att spekulera än genom att investera.

Jag vill tillägga att de ömsesidiga riskfonderna har inneburit att alla våra banker sköter sig. Det finns 8 000 banker i Europa, varav 44 stycken verkar internationellt. Om vi hade tagit ansvar för att en bank gick omkull, vilket skedde med Lehman Brothers i USA, skulle hela systemet ha kollapsat. Jag vet inte hur vi hade kunnat undvika krisen, herr Rasmussen, men enligt min uppfattning hade krisen tagit kol på oss om vi inte hade reagerat som vi gjorde: det är något jag är övertygad om.

Ni säger att vi behöver förslag före jul, men vi behöver dem faktiskt före mitten av november. Jag har verkligen för avsikt att tillsammans med José Manuel Barroso ta initiativ för att se till att vi, som européer, uppträder enat vid toppmötet, och försöker uträtta ännu en sak, herr Rasmussen: vi måste enas, inte om minsta gemensamma nämnare utan om största gemensamma nämnare, för alla eventuella överenskommelser innebär en risk att vi, genom att försöka tvinga fram en konstlad enighet, kan komma att sänka våra ambitioner. Det är en risk. Jag hoppas att vi även i fortsättningen kommer att vara ambitiösa och inte sänka våra ambitioner alltför mycket, men fortfarande uppträda enat.

Jag ska inte tala om hedgefonderna igen. Jag har redan sagt att de måste regleras. Ingen finansiell institution, vare sig offentlig eller privat, bör undkomma reglering.

Fru Neyts-Uyttebroeck! Ni frågade om diskussionerna med Ryssland kommer att fortsätta trots det som skett. Naturligtvis inte, men försök sätta er in i vår situation. Ryssland stannade sina stridsvagnar 40 km utanför Tbilisi, som vi i Europa bad om. Ryssland drog tillbaka sina trupper över de gränser som gällt före krisen den 8 augusti. Ryssland tillät observatörer, framför allt europeiska sådana, och Ryssland ska, om än motvilligt, komma till diskussionerna i Genève. Om vi, med tanke på allt detta, ställer in toppmötet mellan EU och Ryssland, vem skulle då förstå EU:s politik? Ingen.

Jag vill tillägga att vi, tillsammans med kommissionens ordförande Barroso, har vidtagit försiktighetsåtgärden att inte ställa in, utan skjuta upp, toppmötet. Vad är skillnaden? Om vi hade beslutat oss för att ställa in toppmötet skulle ett enhälligt beslut från Europeiska rådet krävts för att det skulle kunna anordnas igen, och det skulle enligt min uppfattning ha varit politiskt genant. Beslutet om att skjuta upp det gör att vi kan anordna det utan att dela ut guldstjärnor som inte förtjänats. Därför anser jag att vi med denna strategi visar fattning och är lugna och tydliga. Enligt min uppfattning hade vi inte kunnat göra annorlunda, och jag är fortfarande övertygad om att Ryssland kommer att vara en partner som vi kan föra en dialog med, som vi kan vara raka mot, men vi kan bara uppmuntra dem till utveckling om vi talar med dem. Om vi å andra sidan inte talar med dem kommer Ryssland att känna sig omringat, och våra idéer kommer att få mindre inflytande. Jag är övertygad om detta, men detta kan naturligtvis motbevisas av framtida händelser. Det är följaktligen en fråga om att ta på oss vårt ansvar.

Herr Wojciechowski! Det är inte upp till rådets ordförande att besluta vem som ska företräda Polen. Polen hade två platser vid Europeiska rådets möte, och det var upp till Polen att besluta vilka som skulle uppta dem. Föreställ er en europeisk union där ordföranden för rådet sa ”nej, ni får inte komma in, men ni får komma in”. Vilket slags union skulle det bli? Polen har en president – som ni uppenbarligen inte stöder – och en premiärminister. Det är deras uppgift att agera som statsmän och som européer och besluta om vem som ska företräda Polen. I slutändan lyckades vi ta oss igenom det, och i början av december kommer jag att ha tillfälle att åka till Polen, där jag kommer att säga till den polska presidenten: ”Ni måste hålla ert löfte. Ni lovade att underteckna Lissabonfördraget, som ert parlament ratificerade, och ni måste hålla detta löfte.” Det utgör trovärdigheten hos en statsman och politiker.

(Applåder)

Jag tror tillräckligt starkt på Polens betydelse i EU för att säga så utan att någon tar illa upp.

Herr Martin! Vi behöver en djärv europeisk demokrati. Jag känner till er kampanj. Er kampanj mot korruption och för en helt fungerande demokrati. Ni har helt rätt, men jag kan säga er att vi, tillsammans med Barroso, har visat att vi kan vara djärva. Dessutom finns det till och med personer i denna kammare som anser att jag agerade utan mandat. Om jag vore tvungen att vänta med att agera tills jag hade ett mandat skulle jag i sanning agera mer sällan.

Fru Sudre! Jag vill tacka också er för ert stöd. EU existerar, och ni har helt rätt i att detta dödläge inte är ett alternativ. Jag tror att detta är något som vi alla kan enas om. Sämsta möjliga utfall skulle vara om vi fortsatte som om ingenting hade hänt när stormen väl passerat. Det skulle innebära slutet på det europeiska idealet, och vi har inte rätt att låta detta tillfälle gå oss förbi.

Det är så att vissa är överraskade: varför håller vi ett toppmöte så snabbt? Jag ska tala om anledningen. Det beror på att vi sa till oss själva att situationen skulle kunna fortsätta att förvärras om vi väntade för länge, och vi skulle stå utan svar, i synnerhet om vi väntade tills USA:s nya president valts. Eller så skulle situationen förbättras, och sedan, nästa vår, skulle alla ha glömt bort det, och ingenting skulle förändras. Vi var alltså tvungna att hålla toppmötet, eller åtminstone det första, i november, oberoende av USA:s tidtabell.

Jag tror att jag har svarat alla som talat. Jag är också bunden till ordförandeskapets tidtabell och den presskonferens som jag ska ge tillsammans med kommissionens ordförande och Europaparlamentets talman. Jag vill be de andra talarna om ursäkt om jag inte svarat på allas frågor. Det beror naturligtvis inte på att jag inte vill, utan på att jag har ombetts hålla fast vid dagens ordning. Jag har gjort mitt bästa, och jag kommer naturligtvis att få tillfälle att återvända till parlamentet i december, om ni så önskar, och svara mer utförligt på de frågor som de som håller anföranden ställer.

  Talmannen. − Herr rådsordförande! Det framgår tydligt av både anförandena och dessa applåder att ni har Europaparlamentets stöd.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Jag ska bara mycket kort svara på den fråga som Poul Nyrup Rasmussen ställde. Sedan måste jag tyvärr lämna er och gå till presskonferensen. Kommissionen kommer att företrädas av kommissionsledamot Joaquín Almunia.

Som jag sa tidigare kommer vi att granska alla delar av finansmarknaderna. Jag vill verkligen tacka er för de bidrag som ni personligen – och många ledamöter av Europaparlamentet – kom med i betänkandet. Vi ska titta på alla dessa förslag. Som president Nicolas Sarkozy sa nyss vill vi leda denna globala ansträngning. Vi tror att vi ska kunna genomföra en del av de här förslagen före jul, som ni vill, men vissa är mycket besvärliga tekniskt sett. Vi kommer att fatta ett beslut och bidra till den internationella debatten om alla dessa frågor, men jag tycker också att det är viktigt att vi har tekniskt sunda förslag. Ni har säkert märkt att vi har gjort allt det som har beslutats i Ekofinrådet – den finansiella färdplanen – tillgängligt för er. Det stämmer inte att vi inte har lagstiftat om finansiella tjänster under den här kommissionens mandatperiod. Trettiotvå lagstiftningsåtgärder om finansiella tjänster har antagits inom ramen för medbeslutande- och utskottsförfarandena sedan kommissionen tillträdde, varav 19 genom medbeslutande. Det kommer att bli åtskilliga till under de närmaste veckorna och månaderna, och det första blir förslaget om kreditvärderingsinstituten i början av nästa månad.

Låt mig ge er ett exempel när det gäller kreditvärderingsinstituten. Låt oss vara mycket öppna i fråga om detta. Jag har personligen många gånger talat med åtskilliga regeringar om behovet av att reglera kreditvärderingsinstituten. Svaret har varit ett klart nej. Så är det. Därför frågar jag er – några av er som kritiserar kommissionen: skulle inte ni kunna använda en del av ert inflytande hos era egna regeringar eller regeringspartier? Det skulle vara till stor nytta, för det mest ambitiösa förslag som en del regeringar övervägde för några månader sedan när vi diskuterade detta – och på det här området var kommissionsledamot Charlie McCreevy för en reglering av kreditvärderingsinstituten – var en uppförandekod.

Man kan ju säga att detta är bra och att kommissionen har rätt att göra det. Det är sant, men när det handlar om finansiella tjänster är läget – som ni vet – annorlunda än i fråga om mycket annat. När vi befann oss i kris – och den värsta krisen var i september i år (men vi har haft den här färdplanen sedan i augusti förra året) – var det faktiskt många i våra regeringar som med kraft rådde oss att inte lägga fram förslag som kunde skapa större oro eller någon slags panikreaktion. Jag anser att kommissionen måste vara försiktig här. Vi kan inte göra tomma uttalanden i de mycket känsliga frågorna om finansmarknaderna. Det räcker inte att bara prata. Det är mycket viktigt att vi har en samordning mellan parlamentet, kommissionen och rådet på det här området. Jag kan säga att vi i Europeiska kommissionen definitionsmässigt är för en europeisk dimension i fråga om reglering och tillsyn. Det säger jag rent ut. I de fall då kommissionen inte har tagit upp de förslag som ni med all rätt har lagt fram har det inte alltid berott på att vi sov eller att det fanns en ideologisk ensidighet. Det har berott på att vi har analyserat situationen och kommit fram till att det var omöjligt, eller nästan omöjligt, att genomföra dem. Detta är någonting som jag helt ärligt vill säga er. Vi kommer att ha tid att granska alla frågorna och alla faserna i den här processen, men jag tycker att det är viktigt att ni känner till detta i debatten.

För att tala klarspråk ansåg en del av våra regeringar ännu för två veckor sedan att vi inte behövde några åtgärder på EU-nivå. Ni kanske noterade att jag skrev en artikel som publicerades i den europeiska pressen i vilken jag bad – vädjade – om åtgärder från EU:s sida, och en del av våra regeringar sa ”Nej, det klarar vi på nationell nivå. Vi behöver inte någon europeisk dimension”. Så låt oss försöka agera som kollektiv. Låt oss granska oss själva kritiskt, som vi alla behöver göra, men låt oss försöka undvika ett förenklat svar på en mycket komplicerad fråga. Vi är beredda att arbeta konstruktivt med Europaparlamentet och rådet för att finna bra lösningar för EU, och kanske också för resten av världen.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Fru talman! Jag beklagar verkligen att Hans-Gert Pöttering inte gav mig ordet när jag begärde det, för jag begärde bara replik och hade föredragit att få tala när rådets ordförande var här.

Jag är upprörd över att man vill göra de franska socialisterna till syndabockar här. Jag har aldrig någonsin varit med om att rådets ordförande ifrågasätter ett politiskt parti. Jag har aldrig varit med om att Republiken Frankrikes president förlöjligar sina landsmän på en internationell arena som denna, och därför finner jag det stötande och hade velat ha en formell ursäkt från den franska regeringen.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Robert Atkins (PPE-DE). - (EN) Fru talman! En ordningsfråga. Vi har fått ännu ett exempel på den skrattretande bristfälliga hanteringen av parlamentets angelägenheter. Det är hög tid att ordförandeskapet inser att när omröstningar ska äga rum ska de genomföras vid den utannonserade tidpunkten, och ingen är viktigare än vårt utövande av våra demokratiska rättigheter genom omröstningar. Jag ber er att vara snäll att ta upp frågan om hur vår verksamhet hanteras i presidiet, så att vi kan få till stånd förbättringar och rösta vid rätt tidpunkt och hålla anföranden med rätt längd.

(Applåder)

  Talmannen. – Om ni inte har någonting emot det fortsätter vi nu debatten, herr Atkins.

Mina damer och herrar! Jag ber er att strikt hålla er till er talartid. Bli inte förvånade om jag avbryter er.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Fru talman! Det är synd att rådsordföranden har gått, för jag hade ett budskap till honom, men jag hoppas att Jean-Pierre Jouyet vidarebefordrar det.

Det han sa om klimatförändringar i förmiddags är oerhört viktigt, och han gjorde rätt i att påminna Hartmut Nassauer om att det inte är läge att överge våra strävanden i fråga om klimatförändringarna och vattna ur de förslag som har lagts fram nu.

(Applåder)

Det har förekommit en enorm lobbyverksamhet i parlamentet och i rådet. Den började långt innan finanskrisen bröt ut i somras: den började förra året. Bläcket hade knappt torkat i Berlin när vissa började försöka vattna ur det.

President Nicolas Sarkozy efterlyste engagemang från parlamentets sida. Han kommer att få mer än engagemang: han kommer att få oss som medbeslutande. Jag vet inte varför vi ens diskuterar vikten av medbeslutande: det blir inget klimatförändringspaket utan parlamentets medbeslutande.

Vi vill ha en överenskommelse till jul. Socialdemokratiska gruppen kan binda upp sig för detta. Jag är inte så säker på vad den andra sidan säger – Nicolas Sarkozy kanske kan fråga sitt folk. Socialdemokratiska gruppen vill ha ett åtagande till jul, men inte vilken överenskommelse som helst. Vi vill ha en trovärdig överenskommelse, med balans mellan miljö, sysselsättning och konkurrenskraft.

Vi vill dock inte ha en som är den minsta gemensamma nämnaren. President Sarkozy påminde oss nyss om vad som händer om man söker efter den minsta gemensamma nämnaren. Vi vet att enskilda länder har problem – och vi kan tala om dem – men vi måste ha ett paket som är trovärdigt i de internationella samtalen, inte ett som bygger på förskjutningar i andra länder, för det är inget trovärdigt paket, och inte ett som innebär att systemet för handel med utsläppsrätter demonteras och koldioxidpriset undergrävs. Herr rådsordförande! Jag hoppas att ni tar med er dessa budskap tillbaka till Nicolas Sarkozy.

Hartmut Nassauer talade om kostnaderna för klimatförändringspaketet. I dag kastar vi ut miljarder och åter miljarder på grund av den finanskris som våra banker har drabbats av. Naturligtvis har kommissionen beräknat en kostnad för paketet, men jag vill inte komma tillbaka till medborgarna om några år och säga att vi måste hitta ännu fler miljarder på grund av att vi inte agerade mot klimatförändringarna här och nu. Pengarna är dock inte det värsta, det värsta är att liv kommer att gå till spillo över hela jorden. Låt oss visa lite politiskt mod från alla sidor i parlamentet. Låt oss gå vidare och göra överenskommelsen med rådet, och göra det före jul innan de internationella samtalen börjar.

(Applåder)

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). - (LT) Jag vill bara säga en sak. Kommissionens ordförande sa att Europeiska unionens svar på krisen var otillräckligt. Faktum är att svaret var kraftfullt, medlemsstaterna svarade, men de europeiska institutionerna reagerade långsamt. Detta belystes verkligen väl i kammaren i dag – när Nicolas Sarkozy gick gick också alla journalisterna. Ingen är intresserad av oss, och det beror framför allt på att vi inte lyckas reformera vårt arbetssätt. Det finns gott om utmärkta människor i både Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, men det byråkratiska systemet omöjliggör alla initiativ. Vi reagerade på tsunamin i Asien, men i morgon ska vi diskutera en budget som har sammanställts utan någon hänsyn till att vi har drabbats av en ekonomisk tsunami i Europa. Vi skulle kunna göra någonting, göra andra prioriteringar i vår budget. Vi skulle också kunna sätta upp prioriteringar i våra parlamentsutskott, så att vi kan överleva den här krisen och uppfylla människors förväntningar. Europeiska kommissionen bör reformeras. Jag vill understryka att kommissionens strategiska funktioner bör skiljas från dess tekniska funktioner. Då skulle den fungera mer effektivt.

  John Bowis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Till rådsordföranden, som nu är frånvarande, vill jag säga: i morse talade ni väl om utmaningen mot vår ekonomiska framtid, som med rätta står högst på vår agenda, men med lika stor rätt och lika vältaligt gjorde ni vid toppmötet, och i dag igen, klart att ni har för avsikt att hålla fast vid tidtabellen och målen för att bekämpa klimatförändringarna. Det ni säger är grundläggande och rätt. Ni sa att klimatförändringspaketet är så viktigt att vi inte bara får tappa bort det med en finanskris som förevändning.

Det var mycket betecknande att förbundskansler Angela Merkel, trots de reella problem som hennes land och andra har, slog fast att Tyskland var för att förverkliga målen för klimatförändringarna och finna lösningar före toppmötet i december. Om detta är den utmaning ni ger oss tror jag att parlamentet kommer att svara, på ett ändamålsenligt sätt och i god tid.

Men nu måste jag säga att fokus ligger på rådet. För att åstadkomma detta behöver vi försäkringar för de länder som har reella problem, som Polen med kolet. Vi måste vara tydliga om kriterierna för den lättare hand som vi vet kommer att reserveras för ett begränsat antal industrier och sektorer som har verkliga läckageproblem. Vi måste också vara mycket tydliga med att vårt stöd till biobränsle för transporter är beroende av att bränslen från hållbara källor kan tas fram. Annars kan vi åsamka vår miljö och människors, djurs och växters livsmiljöer obotlig skada.

Vi har skaffat oss en enorm utmaning, men vi har inte råd att misslyckas. En miljökatastrof skulle få våra aktuella ekonomiska problem att blekna fullständigt.

Som president Nicolas Sarkozy sa måste de politiska åtgärderna på båda dessa områden gå hand i hand. Vi måste bara se till – och ordföranden måste se till – att parlamentet inte blir strandsatt till följd av att rådet inte följer honom.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Fru talman! Jag är den första franska socialist som yttrar sig i den här debatten. Jag beklagar att Europeiska rådets ordförande har gått, efter att ha behagat skämta om ett stort parti i sitt stora land. Han har all rätt att göra det, men också en skyldighet att stanna kvar och lyssna på svaret: det är det jag vill påtala. Jag tycker inte heller att det är bra att Europeiska rådets ordförande försöker så splittring i en av parlamentets största grupper. Martin Schulz svarade honom. Tänk bara på vilken måltavlan är när han gör sig lustig över fransk socialism: han glömmer att fransk socialism gav Europa François Mitterrand, han glömmer att den gav oss Jacques Delors ...

(Applåder)

... och han glömmer att han till och med har lånat två socialister, Bernard Kouchner och Jean-Pierre Jouyet, för att skapa sig trovärdighet i Europa.

  Lena Ek (ALDE). - Fru talman! Två saker är viktiga. Först den finansiella krisen. Det är viktigt att vi talar med en röst från Europa. Förra gången vi delade krishantering med USA var när vi skulle diskutera terrorismen. Vi importerade en mängd regler som nu känns väldigt främmande för den europeiska tanken om personlig integritet. I den här krisen måste vi ha en europeisk linje och det behövs därför gemensamma regler och normer för saker som transparens, soliditet och vilka finansiella instrument som ska användas på den europeiska marknaden. Stabilitetspakten går utmärkt att använda för detta.

För det andra – klimatpaketet. Vi har röstat om klimatpaketet i de två huvudutskotten och med stor majoritet beslutat om en linje som stöder kommissionens förslag. Vi kommer inte att backa och gå bakåt, varken när det gäller målen eller tidtabellen. Om ordförandeskapet menar allvar med att understryka både målen och tidtabellen så väntar vi faktiskt på besked om när vi kan sätta oss ned och förhandla konkret. Från parlamentets sida kommer vi att använda medbestämmanderätten och det medbeslutandeförfarande som finns i den interinstitutionella balansen.

(Applåder)

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag skulle också hellre ha talat direkt till Nicolas Sarkozy och José Manuel Barroso, särskilt eftersom jag ville vända mig till kommissionens ordförande på grund av att vi inte har lyckats så väl med en del kommissionsledamöter de senaste åren.

Medborgarna förväntar sig att EU ska ägna sig åt viktiga frågor och inte åt trivialiteter. Martin Schulz, som just lämnade plenisalen, buntade ihop alla konservativa. Människor förväntar sig inte att vi ska vara deras förmyndare i småsaker. De vill ha mindre regler som styr små och medelstora företag och medborgare och fler åtgärder i större frågor. Jag vill understryka att Europaparlamentet redan 2003 uppmanade kommissionen att lägga fram ett förslag om kreditvärderingsinstitut. Otroligt nog har kommissionen under tiden blivit medveten om att det finns någonting som kallas hedgefonder, även om detta säkert inte gäller alla kommissionsledamöterna. Kommissionens ordförande tittar nu på detta.

Martin Schulz gjorde det väldigt lätt för sig när han sa att allt var de konservativas fel. Det är faktiskt så att rådet under många år har förhindrat alla framsteg i fråga om tillsyn, genom de tyska finansministrarna Hans Eichel och Peer Steinbrück. Jag vill påminna parlamentet om att den som i allmänhet var ansvarig för att dra ner tempot på EU-nivå – och jag ber socialdemokraterna berätta detta för sin ordförande – var Caio Koch-Weser, som nu innehar en tung befattning hos Deutsche Bank.

I framtiden förväntar vi oss att EU ska låta sina moraliska värden och prioriteringar genomsyra regleringen av finansmarknaderna. Det betyder hållbarhet, inte bara att maximera riskerna för att maximera vinsterna. Det betyder också att inrikta sig på grundprinciper, som ett medelstort företag skulle göra. Detta är någonting som vi måste införa i ett internationellt sammanhang. Det räcker inte att bara avhålla internationella konferenser. EU måste stå enat för att se till att något liknande inte händer igen på internationell nivå.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Det är en sak som slår mig när jag tittar på rådets slutsatser. Frågan om betalning nämns, med all rätt, och det är en viktig fråga som vi måste ta itu med tillsammans, och ta ansvar för. Men vi har också frågan om skatteparadisen, och där får jag intrycket att det inte står någonting i texten, inte ens mellan raderna, men jag kan ha tolkat den fel.

Rådsordföranden sa att vi måste vara ambitiösa och inte bara sträva efter den minsta gemensamma nämnaren. Jag vill uppmana honom att ha samma linje i fråga om skatteparadisen. Jag vill också uppmana ordförande José Manuel Barroso att fundera på att utvidga sin arbetsgrupp för den här krisen och ta med kommissionsledamot László Kovács, om han verkligen vill komma till rätta med de här problemen.

Slutligen ber jag kommissionen att uppmana medlemsstaterna att se över sina nationella handlingsplaner. Vad är det för mening med att vi samordnar den ekonomiska politiken på grundval av nationella program som inte ens tar hänsyn till prognoserna om att vi måste gå igenom en lågkonjunktur? Om kommissionen tar ekonomistyrningen på allvar måste den kräva att medlemsstaterna ser över sina planer mot bakgrund av de ekonomiska realiteter som de måste klara av.

Äntligen har alla sagt sitt, och i slutändan har vi ett visst mått av europeiskt samarbete, men det räcker inte. Vi har en historisk möjlighet att ge staterna verktyg för att påverka den ekonomiska politikens realiteter och medlemsstaternas ekonomiska och industriella strategier, så låt oss ta vara på den så mycket det går. Från kommissionens sida måste ni ta initiativ till att skapa en ram för hur medlemsstaterna använder förstatliganden av banker för att göra dem till instrument för den långsiktiga finansiering av investeringar som vi behöver ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). - (FR) Fru talman, herr Jouyet! Europeiska rådet ägnade en del av sina slutsatser åt energisäkerhet, men den här frågan har passerat under radarn och glömts bort i debatterna. Nu är den viktigare än någonsin. Jag stöder rådets slutsatser, men det är detaljerna som räknas, och det är just dessa detaljer, och specifikationer, som saknas. Jag ska nämna två av dem.

För det första har vi frågan om EU:s förbindelser med tillverkar- och transitländerna. Tanken att utöka vår diplomati på energiområdet är helt befogad, men det är alltid viljan som saknas, medlemsstaternas vilja att ställa sig bakom det budskap som vi sänder till tredjeländer och föra en sammanhållen politik på nationell nivå till fromma för unionens gemensamma intresse. Kort sagt har vi ingen gemensam utrikes- och energisäkerhetspolitik. Den minsta gemensamma nämnaren, nämligen samordningen av våra ståndpunkter gentemot våra leverantörer och transitländer, är långt ifrån nådd och tillämpad. Så i stället för att uppträda enat gäller linjen ”själv är bäste dräng”, vilket framgår av en rad bilaterala avtal som försvagar vår förhandlingsposition och fläckar bilden av vår enighet utåt.

Det andra problemet är avsaknaden av europeiska projekt. Några olje- och gasledningsprojekt, som är avgörande för att vi ska kunna trygga vår energiförsörjning, nämns inte och Nabuccoledningens öde verkar nu osäkert, trots att den kallas ett högt prioriterat projekt.

Vi måste också dra lärdom av krisen i Georgien när det gäller energisäkerheten, och inrätta ett effektivt system som skyddar den befintliga infrastrukturen i transitländerna under perioder av krig eller politisk instabilitet.

Avslutningsvis påminner jag om rådets honnörsord: ansvarstagande och solidaritet. Nu återstår det för oss att vidta fler åtgärder, annars finns det risk att EU:s utrikespolitik på energisäkerhetsområdet aldrig blir mer än ord.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Fru talman! Jag vill ta upp två saker när jag nu har ordet i debatten om Europeiska rådets slutsatser.

Den första är finanskrisen. Denna har bevisat bortom alla tvivel att systemet för banktillsyn behöver förbättras radikalt. Förändringarna bör syfta till att förbättra bedömningarna av tillgångsrisker och anpassa försiktighetsåtgärder till nya finansiella instrument. Det behövs emellertid också förändringar som leder till att den procykliska naturen hos besluten om hypotekslån elimineras. Lånen ökar när fastighetspriserna stiger och minskar när de sjunker. Det är just denna mekanism som bidrar till att det uppstår spekulationsbubblor.

Den andra frågan som jag vill ta upp är klimatpaketet. Jag välkomnar rådets beslut att sträva efter en kompromiss om systemet för försäljning av tillstånd att släppa ut koldioxid. Det finns medlemsstater där 90 procent av energin kommer från kol. Om dessa länder skulle tvingas köpa 100 procent av sina tillstånd redan från och med 2013 skulle effekten på deras ekonomier bli förödande. Det sunda förnuftet och principen om likabehandling kräver att övergångsperioder införs.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Fru talman! I mars 2007 under det tyska ordförandeskapet och sedan igen i mars 2008 under det slovenska ordförandeskapet förband sig Europas ledare att nå målet att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent till 2020, redan det en blygsam ambition. Låt oss inte göra oss några illusioner: om vi ska få till stånd ett internationellt avtal om klimatförändringar efter 2012 i Köpenhamn så måste vi ta ställning på ett tydligt och otvetydigt sätt genom vår lagstiftning.

Dagens internationella finansiella likviditetskris och den ekonomiska situationen har fått många att bli tveksamma till att sätta upp långsiktiga koldioxidmål eller förmå industrin att minska utsläppen av växthusgaser i erforderlig utsträckning och därmed driva EU:s ekonomi framåt mot den hållbara ekonomi med låga koldioxidutsläpp som vi så väl behöver och som, det håller jag med om, kommer att ge upphov till en tredje industriell revolution med spännande fördelar för EU som föregångare på hela den nya teknikens område.

EU:s mål för perioden efter 2012 bör dock inte sättas i samband med dagens ekonomiska kris. Jag tror att våra regeringar kommer att lyckas lösa den på kort sikt, och vi måste göra någonting nu så att kommande generationer inte får ta den värsta stöten – inklusive ekonomiskt sett – av att klimat- och energipaketet försenas. Om vi låter dem betala merparten på grund av att vi inte agerar nu så kommer historien inte att vara nådig mot oss – vi missar vårt möte med historien, som president Nicolas Sarkozy sa.

Europaparlamentet har givit mig, i egenskap av en av föredragandena för klimatpaketet, ett starkt mandat att leda förhandlingar med rådet i trepartsmötet, och jag tar detta ansvar på allvar. Vi måste hålla fast vid målen och tidtabellen och som Nicolas Sarkozy sa kommer det att krävas stora ambitioner och en del kompromisser. Jag ser fram emot ett mycket nära samarbete med både kommissionen och rådet under det franska ordförandeskapet. Jag tror att vi tillsammans kan och kommer att komma fram till en ändamålsenlig och fungerande överenskommelse om klimat- och energipaketet i december ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ieke van den Burg (PSE). - (EN) Fru talman! Det är intressant att notera att tillsyn över finansmarknaden har blivit en viktig fråga för rådet. Jag uppskattar inrättandet av en högnivågrupp med Jacques de Larosière, vilket vi i parlamentet har krävt i flera år nu.

Jag vill sända ut ett tydligt budskap: det räcker inte med bara samordning. Vi behöver verkligen institutionella lösningar. Frivilligt samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter på grundval av system som bygger på att man efterlever reglerna eller förklarar sig, som i förslagen i Solvens II- och kapitalkravsdirektiven, räcker inte, och forumet för finansiell stabilitet, som är ganska oansvarigt och som bara har företrädare för större länder, som har sina nationella intressen, räcker inte. Resultatet blir inte något tydligt budskap från EU. Vi behöver en enhetlig arkitektur som liknar det europeiska centralbankssystemet, som har en perfekt position för att vara domare internt och en stark röst internationellt.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! För det första vill jag gratulera rådet till dess överenskommelse om den tredje vägen för klimatförändrings- och energipaketet. Detta är en rimlig lösning som kommer att göra det möjligt att undvika expropriering av energibolagen men ändå trygga en konsekvent konkurrens.

Sedan vill jag säga att frågan om koldioxid naturligtvis är särskilt viktig mot bakgrund av finanskrisen, för med auktionerna löper vi än en gång risken att förbigå den reella ekonomin och skapa ett nytt finansiellt instrument för spekulation som kommer att driva ut den energiintensiva industrin ur Europa. Därför vill jag än en gång be er att mycket noga överväga om en fri tilldelning av koldioxidcertifikat med ett tydligt tillstånd för 20 procent inte skulle vara vettigare än att ta pengarna från företag som behöver dem för att investera i nyskapande och forskning för att åstadkomma minskningen på 20 procent.

Vi måste få igång investeringarna, särskilt för små och medelstora företag. Därför kräver jag också att de transeuropeiska näten, särskilt på energiområdet, blir tillräckligt utvecklade och att strategier för mer ändamålsenliga åtgärder för energieffektivitet tas fram. Detta är särskilt viktigt för våra småföretag, för sysselsättningen i EU och för nettolönerna i EU.

Slutligen vill jag uppmana kommissionsledamot László Kovács att fundera på hur vi kan få igång ekonomin igen med hjälp av skattepolitiken och i synnerhet med hjälp av nya och kortare avskrivningsmöjligheter och lämpliga takbelopp. Genom att införa nya skattepolitiska åtgärder och incitament kan vi stimulera den europeiska ekonomin.

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det vore inte långsökt att likna krisen på finansmarknaderna vid en orkan: när vinden väl avtar verkar lugnet vara återställt, men det tar åratal att röja upp i den förödelse som den lämnar efter sig. Så kommer det att bli med de ekonomiska och sociala konsekvenserna av den oro vi har upplevt.

Vi måste hitta en balans mellan kontinuitet och anpassning till de förändrade omständigheterna. När det gäller energipolitiken betyder detta att hålla fast vid strategiska mål om tryggad försörjning, hållbarhet och konkurrenskraft, samtidigt som vi överväger om vi måste förändra taktiken, medlen. Energin är avgörande för vårt sätt att leva och vår levnadsstandard. Energisektorn är en långsiktig industri där det tar 5, 10 eller 15 år att bygga upp ny kapacitet, och den kan självfallet inte på kort sikt klara de kortsiktiga utmaningar vi står inför. På samma sätt är hanteringen av klimatförändringar en långsiktig fråga, och det finns ingen patentlösning eller någon enkel lösning.

När det gäller taktiken finns det de som har invändningar om nivån på och tidplanen för målen i klimat- och energipaketet. Det fanns de som oroade sig för utflyttning av produktion till länder med mildare miljökrav och utflyttning av europeiska jobb långt innan finanskrisen. Vi kanske måste se över detaljerna, om så inte principen, igen.

Det som bekymrar mig mest just nu är dock det vi bör undvika att göra, nämligen att gå i fällan att reglera för mycket, för det skulle kunna leda till någonting mycket värre: en repris av depressionen på 1930-talet. Jag är mycket väl medveten om hur viktigt det är med god reglering om man vill få marknaderna att fungera väl och skapa insyn, men låt oss inte plocka den gås som lägger guldägg.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Tack vare de ansträngningar som presidenten och premiärministern i mitt land, Polen, gjorde fick det sunda förnuftet överhanden vid toppmötet i Bryssel och ett passande budskap om klimatpaketet skickades ut. Efter överenskommelserna på toppmötet, som vi har EU:s ledare att tacka för, har hotet i form av orimligt betungande miljöbetingade restriktioner som främst skulle drabba de nya medlemsstaterna minskat. Det har dock inte försvunnit helt.

Vid toppmötet behandlade man också finanskrisen. Konstigt nog hade ett mindre toppmöte där de största länderna i Europeiska unionen deltog avhållits några dagar tidigare. Detta mindre toppmöte påminde om politbyrån i Sovjetunionens kommunistparti. Det är inte rätt att de mäktigaste medlemsstaterna i unionen påtvingar övriga länder sina lösningar. Dessutom är det irriterande att man håller sig med olika måttstockar. Jag syftar på att det är acceptabelt att finansiera banker i medlemsstaterna, men inte att hjälpa den polska varvsindustrin. I det avseendet är Europeiska unionen inte olik George Orwells Animal Farm, där alla djuren är jämlika men en del är mer jämlika än andra.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag anser att diskussionen om vilka förbättringar av miljömässiga, sociala och andra standarder som ska göras, och i vilken takt, samt översynen av EU-regelverken, är avgörande för om vi ska kunna komma ur den ekonomiska recession som har drabbat den europeiska ekonomin. Martin Schulz förlöjligade de åtaganden som kommissionen och rådet har gjort, men parlamentet kan också bidra till att minska överregleringen i unionen. Det är just det negativa mervärdet som underminerar EU:s konkurrenskraft på global nivå. Bilindustrin, elektronikindustrin, glasindustrin, textilindustrin och andra branscher har inget behov av mer pengar: de behöver vettiga regleringsnivåer. Finanskrisen beror inte på att det saknas regelverk, utan på att kontrollmekanismerna inte fungerar. Det var därför investeringarna inte skyddades och sysselsättningen hotas. Samma sak gäller bestämmelser på global nivå. Krisen och den globala ekonomiska recessionen är ett tillfälle att ta fram ett mer fullständigt regelverk för de globala marknaderna och inte bara för de europeiska, i syfte att skapa en långsiktigt hållbar, miljömässigt och socialt acceptabel utveckling. Detta är den miljö som vi måste skapa för européerna också på global nivå. I övrigt välkomnar jag rådets överenskommelse om klimatpaketet.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Fru talman! Det vi behöver här i dag är en ny ekonomisk och social överenskommelse, ett ”nytt kontrakt”. Om EU inte lyckas uppnå detta kommer marknadens girighet att fortsätta att uppmuntra kontraproduktiva investeringar som innebär att dess framtid och dess arbetares och medborgares framtid intecknas.

Vad menar vi då med ett nytt kontrakt? Vi behöver ett nytt system för ekonomisk styrning, en ny roll för Europeiska centralbanken, en ny syn på den sociala staten – inte som den fria marknadens svans utan som nyckeln till utveckling. Vi behöver en ny europeisk finansiering, en grön utvecklingsfond, en seriös globaliseringsfond och naturligtvis en större budget för EU, och vi behöver ett nytt socialt Maastricht för sysselsättning och tillväxt.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Fru talman! Många europeiska medborgare – däribland en del som jag företräder – skulle vilja fråga José Manuel Barroso och Nicolas Sarkozy om de anser att det är rättvist att de vanliga europeiska medborgarna ska stå för kostnaderna för den här finanskrisen, i stället för de bankmän i Förenta staterna och Europa som har tjänat miljoner på att agera försumligt – eller till och med kriminellt i några fall – och som nu njuter av sina miljoner, som de har i skatteparadis eller på säkra sparkonton. De skulle också vilja fråga José Manuel Barroso och Nicolas Sarkozy om det är rättvist att européerna undergår kemoterapi när den amerikanska ekonomin drabbas av förkylning eller cancer. Ja till samarbete med amerikanerna, men nej till beroende.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, herr Jouyet! Jag var i Tbilisi när ordföranden kom dit för att förhandla fram fredsplanen, och jag vill förstås ge honom en eloge för hans snabba agerande för att sätta stopp för det här kriget. Kriget var dock delvis vårt eget fel: under 14 år har vi varit överdrivet försiktiga. Vi teg och tittade på när provokationerna i separatistregionerna eskalerade. Det stämmer att det här kriget var en väckarklocka för EU och fick oss att inse vårt ansvar, men elden pyr fortfarande i Kaukasus och vi måste göra allt vi kan för att sätta definitivt stopp för de låsta konflikterna med tanke på säkerheten för hela Europa.

Herr Jouyet! Jag vet också att Europas länder är splittrade i fråga om Georgiens medlemskap i Nato. Själv är jag emot det. Jag ska ge er ett förslag: Jag uppmanar Europeiska unionen att föreslå att de här länderna i Kaukasus blir neutrala. Det är bara neutralitet som kan minska spänningen i förhållande till Ryssland och slutgiltigt skydda den här underregionen från nya konflikter. Neutralitet kan trygga dessa nya demokratiers säkerhet och bidra till att trygga vår egen säkerhet.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) En av huvudfrågorna vid toppmötet var den globala finanskrisen i kombination med paketet om klimatförändringar. Rådet gjorde rätt i att inrikta sig på den frågan. Däremot är det ett bekymmer att de viktiga besluten fattades tidigare, vid ett möte med företrädare för endast fyra länder. Ståndpunkten konsoliderades sedan i den så kallade Eurogruppen, och inte förrän därefter togs den upp i Europeiska rådet. Detta förfarande gör mig mycket orolig över om Europeiska rådet verkligen tas på allvar, eller bara betraktas som ett forum som formellt godkänner de beslut som en liten grupp ledare fattar. Ska vi se det som att ett EU med tre hastigheter nu praktiskt taget har uppkommit?

Mot bakgrund av den globala krisen är det också idé att ompröva de tidigare besluten om att begränsa utsläppen av koldioxid. Om de skulle genomföras omedelbart kan lågkonjunkturen förvärras ytterligare, särskilt i länderna i Central- och Östeuropa som till exempel Polen, vilket skulle få negativa konsekvenser för hela Europas ekonomi. Därför måste vi anta ett separat paket för de länder som har kol som huvudsaklig energikälla.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Fru talman! Med tanke på de svar som redan har getts ska jag fatta mig kort.

Jag vill säga till Linda McAvan att vi fullständigt håller med henne om att paketet bör vara ambitiöst, att vi hoppas att vi, om möjligt med hjälp av parlamentet, kommer att nå en överenskommelse till jul och att vi håller med om att det inte får vara vilken överenskommelse som helst. Således har vi exakt samma inställning, och vi hoppas kunna skapa en god balans mellan konkurrenskraft och hållbar utveckling.

Till Margarita Starkevičiūtė vill jag säga att det står klart att finanskrisen redan har haft stor inverkan. Vi måste fortsätta på den inslagna vägen, och det vill jag säga till andra talare också. Det är därför vi håller fast vid energi- och klimatförändringspaketet. När det gäller EU:s budget ska vi diskutera den tillsammans i morgon, i samband med er första behandling. Jag anser att kommissionens förslag är inriktat på tillväxt och hållbar utveckling och att vi nu inte får ändra på detta, men det återkommer vi till i debatten i morgon.

När det gäller John Bowis’ kommentarer är det klart att vi inte kan lägga våra ambitioner i fråga om energi- och klimatförändringspaketet åt sidan med tanke på finanskrisen – det har redan understrukits. Däremot måste vi ta hänsyn till variationerna i fråga om nationella energikällor och sektoriella obalanser.

Till Bernhard Poignant och Gilles Savary vill jag för det första säga att jag är medveten om att de franska socialisterna har gjort stora insatser i debatterna i Europaparlamentet och för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, och för det andra att jag anser mig vara en av dem som bäst vet i hur stor skuld EU står till Jacques Delors och François Mitterrand. Jag tycker också att det franska socialistpartiet ibland måste basunera ut detta mer högljutt, för undvikande av vissa missförstånd. ”EU handlar inte om höger eller vänster; det handlar om Europa.” Det lärde jag mig av Jacques Delors, och jag vet att Gilles Savary och Bernhard Poignant håller med om detta.

När det gäller det som Lena Ek sa är vi naturligtvis ärliga i fråga om målen och tidtabellen. Vi måste se till att paketet är redo för de internationella utmaningar som EU måste ta itu med.

När det gäller det som Alexander Radwan och andra sa om finanskrisen vidtar vi förstås åtgärder för att skydda medborgarna, för att skydda spararna, och se till att de som är ansvariga för krisen vid de olika institutionerna får betala för den. Vi har redan sagt att principen om skyldighet att iaktta försiktighet bör tillämpas här. De pengar som har satsats ska användas för att skydda medborgare och sparare. De är inte avsedda som en gåva till dem som har det primära ansvaret för finanskrisen, vare sig i Förenta staterna eller Europa, för de har ägnat sig åt för mycket spekulation.

Pervenche Berès gör som sagt helt rätt i att betona bekämpandet av skatteparadis både i och utanför EU. Den frågan behandlades inte ordentligt i slutsatserna från Europeiska rådets möte, men som rådsordföranden sa kommer det fler europeiska möten – och ”europeiska” är det rätta ordet. Det här är inte ett EU med två, tre eller fyra hastigheter. De här mötena är europeiska möten där vi tillsammans kan upprätta internationella system för reglering av finansmarknaden – nya internationella system – som kommer att bana vägen för bättre långsiktig finansiering av ekonomin. Jag stöder det som har sagts om behovet av mångfald i den reflektionsgrupp som kommissionen har tillsatt.

Jacek Saryusz-Wolski har helt rätt, och tar upp någonting mycket viktigt: vi har inte i tillräcklig utsträckning framhållit rådets slutsatser, särskilt när det gäller energisäkerhet. Det som gjordes i fråga om energisäkerhet vid Europeiska rådets senaste sammanträde är någonting oerhört viktigt. Samtidigt måste vi börja tillämpa det som sas om förbindelserna med producent- och transitländerna i verkligheten. Vi är helt på det klara med vilka budskap vi måste skicka ut till tredjeländer, och det måste vi självfallet ta hänsyn till i samband med dialogen med Ryssland. Vi måste också omsätta dessa slutsatser i praktiken genom att stödja sådana projekt för att diversifiera försörjningskällorna som de som har nämnts, särskilt Nabucco. Naturligtvis var det på så sätt ett slags energi-EU som skapades vid Europeiska rådets senaste möte.

När det gäller Dariusz Rosatis påpekanden måste vi, som vi har sagt, ta hänsyn till att Polen har en speciell energisituation, särskilt i fråga om kol, men det är klart att Polen också måste ta sitt ansvar i samband med förberedelserna för toppmötet i Poznań senare i år.

Slutligen håller jag helt med Avril Doyle. Vi måste känna ansvar. Finanskrisen får inte få oss att glömma det vi behöver göra åt miljökrisen, och vi får inte gömma oss bakom finanskrisen.

När det gäller det som Ieke van den Burg efterlyste behöver vi verkligen bättre institutionell samordning på tillsynsnivå. Vi måste skilja mellan tillsyn och reglering, och för tillsynsorganen behöver vi en bättre samordning på institutionell nivå.

I likhet med Paul Rübig är jag nöjd med den överenskommelse som gjordes om den tredje vägens energiförslag. Jag tycker att den är en helt tillfredsställande kompromiss. Det är väl vad jag kan säga till er. Det är också viktigt med skatteincitament för energisparande: där håller jag med honom.

För att övergå till det som Giles Chichester sa stämmer det att vi behöver strukturella lösningar både på finanskrisen – det blir utmaningen för de kommande internationella toppmötena – och för klimatförändringarna, och vi måste framför allt ha bra regelverk, inte överreglering.

När det slutligen gäller det som Ryszard Czarnecki sa står det klart att vi måste granska anpassningsmöjligheterna i en del länder, med tanke på de industriella problem som finns. Det gäller Polen och dess skeppsvarv. Vi är väl medvetna om detta.

Till sist, när det gäller det som Marie Anne Isler Béguin sa vet vi att det kommer att bli en långdragen process att lösa problemen i Kaukasus och att EU också måste vidta förebyggande åtgärder. Jag håller med henne om att vi också måste vara mer framsynta i fråga om ställningen för dessa regioner och för Rysslands grannar.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman! Jag ska ta upp fyra punkter på fem minuter. För det första har EU reagerat, i enighet till slut. Vi var inte eniga när vi började, men vi svarade enhälligt vid Eurogruppens och Europeiska rådets sammanträden, och det måste vi fortsätta med. Det är det budskap som jag tror alla ställer sig bakom. En union som går ifrån att samordna stödpaket till att samordna banksystem. Det är absolut nödvändigt att samordna dessa system på EU-nivå för att inte skapa problem i vissa länder. En union i Europa utformad för global styrning av det monetära och finansiella systemet. Det är någonting som har upprepats här åtskilliga gånger, ja många gånger, på rådsnivå. För ett antal medlemsstater är detta dessutom ett nytt budskap som inte får glömmas bort nästa vecka.

För det andra håller jag helt med om att EU för att hantera ett nytt skede med bättre reglering av det finansiella systemet på EU-nivå under de närmaste åren måste spela en ledande roll på global nivå i fråga om sådana regleringar – och detta sa också kommissionens ordförande och rådsordföranden. Jag håller helt med dem av er som resolut stöder en tillsyn som är institutionaliserad, inte bara samordnad, på EU-nivå.

För det tredje håller jag helt med dem av er som talade om behovet av att anpassa de nationella reformprogrammen och Lissabonstrategin till utmaningarna i dagens och morgondagens realekonomi. Detta är för övrigt ett arbete som pågår och som kommissionen kommer att presentera för både er och rådet i december. Vidare måste vi, när det gäller denna nya dimension och anpassningen av Lissabonstrategin, ta hänsyn till den industriella strukturen och i synnerhet till små och medelstora företag, som är de främsta offren för den kreditbrist som blivit en följd av banksystemets kris.

Till sist budgeten. Vi måste självfallet använda budgeten och de nationella budgetarna utan att skapa hållbarhetsproblem för framtiden. I stället bör vi utnyttja manöverutrymmet i skatte- och budgetpolitiken, inom ramen för den 2005 reviderade stabilitets- och tillväxtpakten. Det finns stort utrymme för flexibilitet, men det finns också ett behov av att börja utforma EU:s budget – och ni är, tillsammans med rådet, budgetmyndighet. Detta är för övrigt också föremål för en reell debatt.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, onsdagen den 22 oktober 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) De beslut som fattades vid Europeiska rådets sammanträde den 15–16 oktober 2008 har strategisk betydelse för EU:s framtid. För det första välkomnar jag diskussionerna om ratificering av Lissabonfördraget. Europeiska unionen måste genomföra de institutionella reformerna i fördraget för att se till att organisationen fungerar på ett effektivt, konsekvent sätt, med större öppenhet gentemot de europeiska medborgarna. Därför är det en högt prioriterad fråga att processen för ratificering av Lissabonfördraget fortsätter och fullbordas så snart som möjligt i alla 27 medlemsstaterna.

För det andra vill jag, som föredragande om regionalt samarbete i Svartahavsregionen och ledamot av utskottet för utrikesfrågor, understryka hur viktiga de utrikespolitiska frågorna är. Jag vill upprepa att vi snarast måste utarbeta en gemensam energipolitik för EU, i syfte att främja energisäkerhet och europeisk enighet, samt diversifiera energiförsörjningen genom ett starkt stöd till strategiska projekt som Nabuccoledningen.

Sist men inte minst välkomnar jag beslutet att förstärka EU:s förbindelser med sina grannar i öst, i det här fallet Republiken Moldavien, genom att underteckna ett nytt långtgående samarbetsavtal. Vidare måste EU fortsätta att spela en aktiv roll i Georgien samt när det gäller att lösa alla konflikterna i Svartahavsregionen.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Först och främst vill jag gratulera det franska ordförandeskapet för Europeiska unionen under Nicolas Sarkozy, Republiken Frankrikes president, till den energi, det engagemang och de visioner med vilka han fullgör sin uppgift. Om det så handlar om kriget i Kaukasus, som har undvikits, eller de åtgärder som har vidtagits för att lösa den finansiella och ekonomiska krisen, har ordförandeskapet visat hur mycket vi behöver en stark och enad europeisk union och ett stabilt ordförandeskap som kan föra fram våra värden i en värld som snabbt förändras och som har blivit mycket mer komplicerad. När det gäller finanskrisen och behovet av att ekonomin fortsätter att fungera som den ska anser jag att medlemsstaterna bör använda sin finansiella styrka och ingripa för att återställa förtroendet. Medlemsstaterna använder sig av det som i den privata sektorn är tillgångar som inte syns i balansräkningen, med andra ord garantier. Det är i det sammanhanget som jag skulle vilja lansera idén att överväga att införa ett globalt offentligt instrument för bedömning av stater. Detta skulle vara placerat hos Internationella valutafonden (IMF) och ha en självständig ledning som inte kan ifrågasättas. En sådan global offentlig instans för bedömning av stater skulle vara mycket användbar när det gäller att se till att de globala finanserna och världsekonomin fungerar som de ska och att därigenom också vederbörliga sociala framsteg görs.

  Katerina Batzeli (PSE), skriftlig. – (EL) Europeiska rådets överenskommelse av den 15–16 oktober är en början, men den räcker inte.

Vi måste skapa en ny balans i den europeiska valutaunionen, i samklang med utvecklings- och socialpolitiken. Vi behöver en gemenskapspolitik och en ny institutionell och ekonomisk ledning för att återställa den grundläggande balansen i euroområdets ekonomi.

Skapandet av en gemensam europeisk fond måste i grunden omvärderas till följd av direkta åtgärder för att komma till rätta med kreditåtstramningen, och det måste slås fast att skattebetalarna inte ska bära bördan på lång sikt. Synsättet att kreditåtstramningen ska reglera sig själv, som hittills har rått på nationell nivå, gör att det finns risk att den ekonomiska politiken och socialpolitiken nationaliseras och att vi får en europeisk ekonomi med flera spår. Denna uppsplittring av EU:s institutionella profil bör undvikas.

EU har ett unikt och historiskt tillfälle och måste skapa sin nya modell för ekonomisk och social utveckling, som vi började göra genom de politiska åtgärderna i fråga om klimatförändringar, energisäkerhet, social stabilitet och en hållbar ekonomi. När den ekonomiska krisen har klingat av bör EU vara mycket starkare på politisk och institutionell nivå, mer socialt och med en ledande roll inom politiken för klimatförändringar.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar slutsatserna från Europeiska rådets möte den 15-16 oktober 2008 angående behovet av att omvärdera Europeiska unionens politik gentemot dess östra grannländer, i synnerhet Republiken Moldavien. Europeiska unionen behöver faktiskt ta med Svarta havsregionen och självklart också Republiken Moldavien bland sina politiska prioriteringar.

Vi måste fastställa ett tydligt mandat för förhandlingarna om en ny överenskommelse om utökat samarbete med detta land, men på ett mycket klart villkor att uppenbara framsteg måste registreras och att kommunistregeringen i Chişinău strikt måste hålla sig till demokratiska normer och EU-rättens normer, samt att rättsväsendets oberoende och pressens rätt att fritt uttrycka åsikter måste respekteras. Att kommunistregimens antidemokratiska övergrepp och överdrifter upphör, att lagstiftningen ändras så att bestämmelserna som hindrar medborgare med två eller flera medborgarskap att inneha offentliga ämbeten och uppdrag tas bort och att vallagen anpassas till standarden i Europeiska unionens medlemsstater, och rekommendationerna från Europeiska rådet är förutsättningar för att detta avtal ska ingås.

Rumänien har varit och kommer att fortsätta att vara den främsta förespråkaren för Republiken Moldaviens framtida integration med EU, och jag förväntar mig att de moldaviska myndigheterna vidtar särskilda åtgärder i den riktningen.

  Daniel Dăianu (ALDE), skriftlig. – (EN) Ett nytt Bretton Woods måste förberedas väl.

Allt fler ledande politiker vill organisera en global konferens för att komma till rätta med de strukturella bristerna i dagens världsekonomi och modernisera den internationella arkitekturen på det här området. Det behöver inte sägas att det finns ett stort behov av att gamla och nya ekonomiska makter samlas för att ta itu med denna historiska uppgift. Men en global konferens (ett nytt Bretton Woods!) måste förberedas väl. För det första måste man fastställa vilken analytisk underbyggnad en rekonstruktion av världsekonomin ska ha. John Maynard Keynes och Harry Dexter White anförde sina experter under lång tid, trots att det var krig, för att få fram ett användbart underlag. Vi måste se till att det finns ett sådant underlag när besluten fattas. Här kan den grupp som leds av Jacques de Larosiere bidra mycket. För det andra måste de stora ekonomiska makterna vara överens om de centrala frågorna. Detta är mer komplicerat. Jag hoppas verkligen att EU intar en ledande roll i bemödandena att skapa en samsyn för att kunna modernisera det internationella finansiella systemet och se över regelverken och tillsynsramarna så att finansmarknaderna verkligen kan tjäna ekonomin.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. – (EN) Europa, inklusive Irland, behöver Lissabonfördraget om vi ska kunna skapa sammanhängande och ändamålsenliga politiska åtgärder för att komma till rätta med de globala kriserna i form av finansiell härdsmälta, klimatförändringar och underutveckling i stora delar av världen.

Ekonomisk nationalism kan inte lösa dessa globala utmaningar. Det hjälper inte heller att ge finansinstituten eller de transnationella företagen fria händer att göra som de vill, samtidigt som skattebetalarna förväntas rädda dem när krisen kommer.

Vi behöver ett system för global styrning med en gränsöverskridande reglering av finansmarknaderna, ja med förmåga att beskatta sådana institutioner på ett sätt som hindrar dem att spela ut länder mot varandra.

Vi behöver ett system för beskattning av valutaväxling för att stabilisera dessa marknader. Det skulle också kunna vara en värdefull resurs när det gäller att fylla finansieringsgapet vid förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

Sådana avgiftssystem kallas vanligen Tobinskatt. Det var James Tobin som först föreslog ett sådant system när USA hade förstört Bretton Woods-systemet. Det skulle få en tredelad effekt: det skulle för det första bidra till att stabilisera valutamarknaderna, för det andra tillhandahålla betydande medel för förverkligande av millennieutvecklingsmålen och för det tredje återta en del av det demokratiska utrymme som hittills har överlämnats till finansmarknaderna.

  Elisa Ferreira (PSE), skriftlig. – (PT) Den gemensamma europeiska valutan har blivit en barriär som har skyddat Europeiska unionen från värre problem under den här krisen. I det sammanhanget har euron utan tvivel varit en framgång för EU.

En hel rad inbördes motstridiga nationella åtgärder har släpps lösa för att komma till rätta med avregleringar och kris på marknaderna. En överenskommelse som vi i slutändan välkomnar har forcerats fram, men vi kan inte glömma kommissionens överdrivna passivitet när det behövdes ett minimum av välbetänkta och framsynta visioner.

De senaste åren – inte månaderna – har parlamentet diskuterat och antagit välgrundade reformförslag, särskilt i fråga om reglering och tillsyn av marknaderna. Det är på grundval av denna trovärdighet som vi kräver att rådets ordförandeskap och kommissionen aktivt gör parlamentet delaktigt i reformlösningarna, som måste uppfylla tre mål.

För det första kan vi inte fortsätta att reglera systemrisker på nationell nivå i ett integrerat Europa. Vi måste vidta strukturella åtgärder med tydliga och stabila regler som ser till att systemet blir stabilt.

För det andra måste EU i en globaliserad värld vara en aktiv partner i skapandet av en ny internationell ram för de stora partnerna.

För det tredje måste vi, vid en tidpunkt då den ekonomiska recessionen redan är ett faktum, på ett samordnat sätt genomföra ett paket för ekonomisk återhämtning som tryggar tillväxt och sysselsättning och gör att familjer och företag återfår förtroendet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Än en gång utelämnades det centrala i den här debatten: med andra ord att vi måste bryta med den befintliga politiken, som är huvudorsaken till dagens kriser. Det var dock intressant att lyssna på de ihärdiga försvararna av nyliberalismen igår när de erkände att någonting måste förändras, men bara i så måtto att kapitalismen skulle stöpas om, som president Nicolas Sarkozy sa. Därför är en av deras prioriterade frågor att utveckla invandringspolitiken, i synnerhet genom återvändandedirektivet som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och behandlar olagliga invandrare som brottslingar och inte som människor som flytt från hungern i sina hemländer för att skapa sig och sina familjer en bättre framtid.

Ett viktigt inslag i deras politik är fortfarande att i allt större utsträckning bortse från sociala frågor. För att ta itu med finanskrisen har de mobiliserat omätliga resurser och enorm politisk vilja. När det gäller den sociala situationen och den kris som är följden av minskad köpkraft, ökad fattigdom, arbetslöshet, otrygga anställningar och dåligt betalt arbete saknas det dock fortfarande resurser och politisk vilja. Deras förslag kommer till och med att förvärra den sociala situationen och den ojämna välståndsfördelningen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Europeiska rådet har bekräftat de tidigare antagna åtgärderna, vilka syftar till att rädda det finansiella kapitalet, ryggraden i det kapitalistiska systemet, och ”fortsätta strukturreformerna”.

En ”omstöpning av kapitalismen” betyder bara mer kapitalism – med alla dess osunda motsägelser – mer exploatering av arbetarna, mer avregleringar och privatiseringar av offentliga tjänster och att mer arbetsinkomster överförs till kapitalinkomster, en politik som den socialistiska regeringen i Portugal troget genomför.

Däremot har vi inte hört ett enda ord om

- de allt större svårigheter som arbetarna och befolkningen i allmänhet möter, att höja lönerna och socialbidragen, att sänka priserna på basvaror och -tjänster, eller att på ett effektivt sätt bromsa de stigande lånekostnaderna,

- främjande av produktiva investeringar, de anställdas rättigheter, offentliga tjänster och starka offentliga bolag – som banker till exempel – genom en rättvis fördelning av det välstånd som skapas,

- ett stopp för EU:s nuvarande penningpolitik och dess stabilitetspakt, stopp för skatteparadis och en förstärkning och användning av strukturfonderna för att trygga en kraftig ekonomisk utveckling och förbättra arbetarnas levnadsvillkor.

Med andra ord har vi inte hört någonting om att bryta med den kapitalistiska politiken ...

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Med tanke på dagens exceptionella marknadssituation behöver vi konkreta åtgärder som skapar tillräcklig flexibilitet i tillämpningen av stabilitetspakten. Dessa händelser som saknar motstycke har visat att en kris av den här omfattningen är för mycket för det europeiska systemet för finansiell integration. När stabilitetspakten reformerades var det ingen som kunde tänka sig att en sådan finansiell turbulens skulle uppstå, och den senaste tidens händelser tyder på att flexibiliteten i stabilitetspakten vid en ekonomisk inbromsning inte är tillräcklig. Vi borde hålla på budgetdisciplinen, men större flexibilitet skulle behövas för att de nya medlemmarna ska kunna gå med i euroområdet så snart som möjligt. Med dagens regler kan finanskrisen faktiskt hindra nya medlemmar att gå med i euroområdet som planerat. De ekonomiska resonemang som utformningen av den europeiska växelkursmekanismen bygger på bör anpassas till dagens ekonomiska situation för att skapa förutsättningar för hållbara finansmarknader i länder som vill ansluta sig till euroområdet. Det skulle kunna vara en lösning att påskynda processen genom att låta varje anslutningsland utforma sin individuella väg till euron, beroende på dess ekonomiska förutsättningar, eftersom finanskrisen har gjort att behovet av att anslutande länder är förankrade i euroområdet understryks.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. – (PL) Dagens kris tycks vara en finansiell kollaps, men energi och livsmedel påverkas också. Det är toppen av ett isberg och beror delvis på att grundläggande moralprinciper har kollapsat och delvis på mänsklig naivitet. Detta har tagit sig uttryck i spekulation och osunda investeringar.

Det finns inte något sådant fenomen som ständig rörelse, vare sig inom fysiken eller inom ekonomin. Vad var det som drev de personer vilkas konster ledde till att världens finanser kollapsade? Vi lät lura oss av människor som byggde förmögenheter på bedrägerier. Nu förväntas skattebetalarna rädda banksystemet. Detta kommer troligen att kosta mer än hela Europeiska unionens budget. Den finansiella chocken kändes först av i Förenta staterna, men dess konsekvenser har drabbat hela världen. En del länder, som Island, upptäckte att de stod på gränsen till total katastrof. Det kommer sannolikt att uppstå en dominoeffekt som orsakar större förluster. Kan det komma någonting positivt ur allt detta? Det kanske det kan. Vi kanske kommer att inse att det inte är rätt att bygga på falska föreställningar, falska premisser, och att det behövs en solid grund av pålitlighet och solidaritet. Det handlar inte om att se till att uttrycket ”säkert som i ett bankvalv” återfår sin gamla betydelse. Det handlar om vår och våra barns framtid. Marknadsekonomin, eller annorlunda uttryckt kapitalismen, måste verka på grundval av sunda och varaktiga principer, och ärlighet är en viktig sådan.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Fru talman! Först vill jag tacka rådets ordförande för någonting som jag anser vara ett riktigt resonemang: miljön bör prioriteras högt både i goda och dåliga tider. Era svar till Francis Wurtz, Daniel Cohn-Bendit och Martin Schultz var också relevanta.

Jag är särskilt orolig över hur det ska gå med handeln med utsläppsrätter. När man ser till vad som har gjorts i parlamentet i höst kan man inte säga att parlamentets ståndpunkt är resultatet av en demokratisk process. Den luktar otillbörlig brådska, och utskotten visste inte vad de röstade om. De ändringsförslag som har lagts fram är en slags bluff, och vi har blivit manipulerade och vilseledda. Vår föredragande och vår grupps samordnare lurade alla genom att inte stödja det beslut som gruppen ställt sig bakom. Någonting sådant har aldrig tidigare hänt i parlamentet.

Kommissionen har en del av skulden. Den levererade ett enormt lagstiftningspaket för sent och varnade oss därefter för att röra det för att inte rubba den internationella harmonin i klimatfrågan. Resultatet är en dålig modell för handel med utsläppsrätter, som om den genomförs kommer att driva upp kostnaderna och hota europeiska arbetstillfällen. Ensidiga auktioner blir bara ytterligare skattebördor. Jag kan inte se att miljön skulle ha någonting att vinna på att europeiska produkter, som tillverkas i världens renaste processer, åläggs denna börda med motiveringen att bekämpa klimatförändringar.

Auktioner flyttar bara föroreningarna bort från Europa, dumpar dem någon annanstans, och ger oss arbetslöshet. Detta är vare sig en bra eller ansvarsfull miljöpolitik. Vi behöver en effektivare klimatpolitik.

Utsläppen måste minska i enlighet med de åtaganden som vi har gjort. Vårt alternativ förtjänar också att övervägas ordentligt av parlamentet. Många medlemsstater stöder det, liksom den europeiska industrin och hela den europeiska fackföreningsrörelsen. En ny behandling skulle eliminera det demokratiska underskott som nu har uppstått i parlamentet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den kris som har uppstått mellan Ryssland och Georgien har, tillsammans med finanskrisen, både i teorin och praktiken bevisat att EU:s institutioner måste reformeras. Europeisk enighet, som tar sig uttryck i ett enat agerande, är det enda sättet att klara sådana situationer. Lissabonfördraget måste verkligen genomföras. Med början i december måste rådet hitta en lösning på detta, oavsett vilka konsekvenserna kan bli. Det är bara ett nära partnerskap med våra grannar som kan garantera finansiell och politisk säkerhet och säkerhet på energiområdet, liksom en konsolidering av grundvärdena i det europeiska projektet.

Initiativet med det ”östliga partnerskapet” tillför en ny politisk dimension till förbindelserna med våra grannar. Det kompletterar och förstärker de projekt som redan pågår i Svarta havsregionen genom att främja en institutionaliserad ram som bidrar till att uppdatera överenskommelserna om liberalare visumkontroller, skapa ett frihandelsområde och etablera strategiska partnerskap med våra grannar i öst.

Det finns en påtaglig känsla av ”trötthet” i fråga om utvidgningar av Europeiska unionen, men vi får inte hålla länder som Moldavien och Ukraina utanför Europeiska unionen under någon längre tid. Det ”östliga partnerskapet” måste innehålla en tydlig signal, en vägkarta för dessa länder, som öppnar möjligheten att gå med i EU, naturligtvis under förutsättning att de når erforderliga nivåer på alla områden.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Vid EU-toppmötet diskuterade man att den amerikanska ekonomins alldeles egna Kinasyndrom, det vill säga den finansiella ekonomins härdsmälta på Wall Street, också förgiftade de europeiska marknaderna med sin radioaktivitet. Följden är att världen går in i ett postamerikanskt skede. USA:s makt kollapsade när skeppet ”Kapitalism” gick på grund på ultraliberalernas ideologi.

Förhoppningsvis kommer landets nya fattigdom och svårigheter att få lån att påskynda USA:s upphörande med militära insatser i de länder man ockuperar. Med tanke på vilken slags ockupationsmakt Förenta staterna är fick Rysslands överdrivna militära insatser i Sydossetien verkligen stor uppmärksamhet. Vi måste vara nöjda med resultatet av toppmötet eftersom extremistländerna i EU och de amerikanska fundamentalisterna inte fick stöd för sina krav på att Ryssland skulle isoleras.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE), skriftlig. – (HU) Vi får inte låta EU betala priset för finanskrisen och den spekulation som hade sitt ursprung i Förenta staterna. Vanligt folk får inte drabbas av bankernas kortsynthet och spekulanternas girighet.

Det paket som Europeiska rådet har antagit kommer förhoppningsvis att bromsa denna finansiella tsunami. Den främsta uppgiften för Europeiska unionen tillsammans med medlemsstaternas regeringar måste vara att göra allt som står i deras makt för att mildra de sociala och ekonomiska effekterna av krisen, förhindra en lång lågkonjunktur och skydda investeringarna.

Vi måste bygga upp reserver för att skydda medborgarna. Därför tvingas Europas länder att införa nödåtgärder, sänka sina utgifter, tillfälligt ställa in planerade skattesänkningar och till och med höja skatter. Detta är vad som händer från Frankrike till Storbritannien, från Italien till Lettland. Det enda sättet att åstadkomma detta på ett effektivt sätt är dock genom nationell konsensus. Den som bryter mot den äventyrar landets finansiella stabilitet.

Marknadsekonomins grundprinciper måste omvärderas. Det är oundgängligt att ha social kontroll över marknadsprocesserna, inte för att snedvrida konkurrensen utan för att sätta den under erforderlig tillsyn. Europaparlamentet stöder tanken på en tillsynsmyndighet för finans- och kapitalmarknaderna på EU-nivå, som Ungerns premiärminister Ferenc Gyurcsány har framfört.

Det är inte acceptabelt att de skyldiga kommer undan utan att ställas till ansvar. Det är inget straff att frysa deras löner på flera miljoner dollar. De får inte komma undan straffåtgärderna, däribland konfiskering av egendom och frysning av tillgångarna för dem som har orsakat en internationell finanskris.

(1) Se protokollet.