Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 21 oktober 2008 - Strasbourg

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

– Betänkande: Wijkman (A6-0366/2008)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag välkomnar förslaget att skapa en global allians om klimatförändringar mellan Europeiska unionen, de minst utvecklade länderna och de små öutvecklingsländerna. Anpassningen till klimatförändringarna kan sägas kosta 80 miljarder US-dollar, eftersom nyckeln naturligtvis vore att stoppa avskogningen i de tropiska regnskogarna. De 60 miljoner euro som vi har öronmärkt för detta, vilket är mindre än 1 procent, är icke desto mindre en betydande summa för de mest hotade länderna, under förutsättning att pengarna används effektivt. Alliansen erbjuder en möjlighet, på villkor att den fungerar som en referenspunkt och ett metodikcentrum när det gäller att förebygga riskerna för de naturkatastrofer som klimatförändringarna kommer att orsaka i de fattigaste länderna. Den svagaste punkten är bristen på samordning av det enormt stora antalet insatser. Alliansen får inte bli en ersättning för humanitär hjälp, utan ska bidra till att minimera de förväntade katastrofernas omfattning genom att tillhandahålla stöd från nyskapande program, genom att förstärka de administrativa strukturerna på nationell och lokal nivå och genom att utbilda invånarna i hotade östater.

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Fru talman! Jag röstade emot, eftersom jag anser att hela det koncept med en drastisk begränsning av koldioxidutsläppen som kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet föreslår är fundamentalt fel och saknar en ordentlig rättslig grund. Om den här politiken skulle genomföras i Polen skulle dessutom mitt land förlora mer än allt det hittills har erhållit i form av direkta betalningar, indirekta subventioner och bidrag, och ändå behöva betala mer. Det betyder att den här politiken skulle vara katastrofal för många utvecklingsländers ekonomier. Den skulle inte vara något gott exempel för övriga världen, som förväntas tillämpa den här principen på global nivå på grundval av resultaten i Europa. Om politiken bara skulle genomföras i Europa skulle det vara att totalt i onödan slösa bort 500 miljarder euro.

– Betänkande: Beaupuy (A6-0356/2008)

  Victor Boştinaru, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Betänkandet handlar om sammanhållningspolitikens framtid. Det var svårt att hitta pragmatiska svar som är giltiga för alla 27 medlemsstaterna och deras olika styrelsesätt och partnerskapssystem. Föredraganden har lyckats komma fram till mycket konkreta förslag. Jag ska understryka två saker när det gäller styrelsesättet. Vi måste ge regionala och lokala myndigheter ökad delaktighet genom en bättre och mer ändamålsenlig ansvarsfördelning. Det är också oerhört viktigt att ta itu med bristen på expertis och administrativ kapacitet att hantera pengar och projekt på regional och lokal nivå. När det gäller partnerskapen insisterar man i betänkandet med rätta på processer som är öppna för alla och full äganderätt. Vi måste ta in så många intressenter som möjligt i beslutsfattande och genomförande, och för att göra det behöver vi tvingande miniminormer.

Jag är oerhört nöjd med det sätt på vilket föredraganden har hanterat alla våra förslag och farhågor, och gratulerar honom än en gång till hans utmärkta arbete.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag som har kommunalpolitisk bakgrund anser att partnerskapsprincipen är det centrala i EU:s sammanhållningspolitik, i likhet med föredraganden Jean Marie Beaupuy. Därför röstade jag för betänkandet.

Ett framgångsrikt partnerskap kräver vissa investeringar i början av processen, men senare ger det besparingar i form av tid, pengar och effektivitet. Skapandet av ett Erasmusprogram för kommunalpolitiker skulle bidra till utbytet av beprövade strategier för offentlig förvaltning inom EU:s ram.

Jag uppmanar de ansvariga institutionerna, särskilt EU-12 där mitt eget land, Slovakien, ingår, att tillämpa partnerskapsprincipen strikt under programperioden 2007–2013 och utnyttja ett historiskt tillfälle att utplåna ojämlikheten mellan regionerna. Kommunalpolitikerna känner mycket väl till sina områden och kan hitta de effektivaste lösningarna på sina städers och byars problem. Därför uppmanar jag medlemsstaterna att decentralisera befogenheterna att förverkliga EU:s sammanhållningspolitik från central till regional nivå.

– Betänkande: De Sarnez (A6-0294/2008)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Jag välkomnade varmt den andra fasen i Erasmus Mundus-programmet tillsammans med det övriga om högre utbildning. Jag är säker på att ingen behöver övertygas om att nyckeln till att skapa och bibehålla fred, inte bara på vår kontinent utan i hela världen, är att integrera intelligenta unga människor från olika delar av världen. De studerande får vidgade horisonter och lär sig att se saker och ting från nya utgångspunkter. Allt detta är ett resultat av direkta kontakter, undervisning på ett främmande språk och kunskap om olika kulturer. Studenterna blir öppnare och mer toleranta. Därför stöder jag med kraft det nya koncept som beskrivs i dokumentet om Erasmus Mundus-programmet.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot Marielle De Sarnez’ betänkande eftersom jag anser att det är oacceptabelt att utvidga programmet utan att göra några egentliga ändringar i fråga om diskrimineringen av europeiska studenter i förhållande till deras icke-europeiska motparter som vill använda sig av bidrag. En icke-europeisk student får ett årligt bidrag om 21 000 euro medan europeiska studenter som vill studera utanför Europeiska unionen genom Erasmus Mundus bara kan räkna med 3 100 euro. Eftersom en sådan skillnad inte kan förklaras eller försvaras med objektiva skäl kan och får inte denna diskriminering tålas längre.

– Betänkande: Szajer (A6-0297/2008)

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) I egenskap av föredragande, eller i det här fallet föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om betänkandet om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer, vill jag än en gång understryka att Europaparlamentet måste få en större roll i tillsynsförfarandena. EU:s medborgare är rädda för ogenomblickbar användning av genetiskt modifierade organismer, och tillsyn från parlamentets sida betyder öppenhet och tillförlitlighet. Misstron kan bara minska genom fullständig öppenhet. När det gäller genetiskt modifierade mikroorganismer bör målet också vara att göra Europaparlamentets delaktighet i frågor som har med hälsa och miljösäkerhet att göra obligatorisk. Det gläder mig att mina ändringsförslag i den riktningen, som miljöutskottet enhälligt ställde sig bakom, nu också har antagits av Europaparlamentet.

– Betänkande: Gebhardt (A6-0361/2008)

  Carlo Casini (PPE-DE). – (IT) Fru talman! Jag känner att jag måste förklara bättre varför jag inte håller med och anser att det är orättvist att de ändringsförslag som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater lade fram till Gebhardtbetänkandet betraktas som obsoleta på grund av omröstningen om en helt annan fråga.

Det är en sak att säga att man kan välja lagen i vilket land i världen som helst, under förutsättning att den inte kränker mänskliga rättigheter, och en helt annan att säga att man får välja mellan Europeiska unionens medlemsstaters lagar. Det är olika saker, och därför anser jag att det är orättvist att ändringsförslagen om den senare frågan skulle dras tillbaka.

Däremot stöder jag – och jag hoppas att mina argument kommer att få gehör under den fortsatta debatten om detta regelverk – bemödandena att skapa ett europeiskt rättsligt område, med europeisk harmonisering. Det är orimligt att till exempel tillämpa kinesisk lag eller lagen i någon avlägsen stat i Stilla havet på någonting så ömtåligt som äktenskapliga förbindelser, när det i stället finns ett trängande behov av att ena de 27 länderna i unionen.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Skilsmässor tillhör tyvärr den mörka sidan av den europeiska civilisationen, och antalet så kallade internationella skilsmässor ökar. Det är alltid barnen som lider mest. Internationella skilsmässor leder också till diskussioner om vilket land som ska stå värd för processerna om barnens framtid. Jag stödde åtgärden, som skapar tydligare regler för internationella par som ansöker om äktenskapsskillnad, eftersom det kommer att bli möjligt för båda parter att komma överens om en lämplig domstol och därmed om att lagen i en medlemsstat som de har någon anknytning till ska tillämpas. Detta är viktigt, särskilt i en situation där makarna lever i ett land där ingen av dem är medborgare. Rättsreglerna kan variera betydligt mellan medlemsstaterna, och därför är det ytterligare en förbättring som Europaparlamentet har byggt in i åtgärden att kommissionen får i uppdrag att ta fram ett offentligt webbaserat informationssystem som innehåller alla uppgifter. Det bör sägas att 170 000 makar och deras barn nu berörs av internationella skilsmässor varje år.

  David Sumberg (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Tack för att ni ropade på mig. Jag och den konservativa delegationen i parlamentet röstade emot det här Gebhardtbetänkandet. Innan jag kom till parlamentet var jag jurist i Storbritannien och arbetade ibland med mål om äktenskapsskillnad. Jag tycker att detta skulle vara ett steg i fel riktning. Det är varje nationalstat som ska fastställa vilken lag som ska tillämpas i sådana fall.

Det finns ingen som helst anledning att Europeiska kommissionen eller något annat EU-organ ska lägga sig i. Alla våra länder har olika traditioner, olika syn på skilsmässor, olika tro, olika religioner, olika bakgrunder, och det är inte mer än rätt att varje enskilt land återspeglar detta. Vi bör inte acceptera att något överordnat organ säger åt oss vad vi ska göra.

Tack för att jag fick det här tillfället och för ett minnesvärt ögonblick i min politiska karriär. Nu kan jag sanningsenligt säga att jag har talat till en kammare som är alldeles tom, bortsett från er, fru talman.

Skriftliga röstförklaringar

– Betänkande: Niebler (A6-0367/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet (A6-0367/2008) av Angelika Niebler om förslaget till rådets beslut om undertecknande på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen å ena sidan och Nya Zeelands regering å andra sidan. Nya Zeeland är det enda icke-europeiska industriland med vilket Europeiska gemenskapen ännu inte har något avtal om vetenskap och teknik.

För närvarande bygger samarbetet mellan gemenskapen och Nya Zeeland på en informell överenskommelse om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan kommissionen och Nya Zeelands regering, vilken undertecknades och trädde i kraft den 17 maj 1991. Den överenskommelsen innehåller dock inte någonting om institutionell samordning av samarbetet eller några specifika regler om hur immateriella rättigheter ska behandlas och skyddas. Tack vare att jag nyligen var i Nya Zeeland hade jag möjlighet att tala med några av de högsta tjänstemännen i landet. De bekräftade att de är intresserade av att förstärka samarbetet genom ramprogrammet om livsmedel, jordbruk och bioteknik, informations- och kommunikationsteknik, hälsovård, miljö och rörlighet för forskare.

Dessa sektorer är just de som kommissionen tycker är de mest intressanta och lovande för EU i det framtida samarbete som kommer att ge EU möjlighet att dra full nytta av potentialen för samarbete med detta industriland.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Moderaterna stöder kommissionens förslag om att inrätta ett särskilt program för att hjälpa fattiga utvecklingsländer att förbereda sig på och anpassa sig till följderna av klimatförändringarna. Vi ställer oss även bakom det huvudsakliga innehållet i parlamentets betänkande om kommissionens förslag, och har därför valt att rösta för.

Vi motsätter oss dock begäran att budgeten bör öka från 60 miljoner euro idag till 2 miljarder euro 2010 för att finansiera klimatförändringsalliansen. Vi är också emot förslaget om att öronmärka minst 25 procent av framtida intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter för att finansiera denna ökning av budgeten.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Förordning (EG) nr 639/2004 innehåller ett antal undantag från den ordning för inträde/utträde som fastställdes i artikel 13 i förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Det senkomna antagandet av kommissionens rättsliga instrument som gör det möjligt för de berörda medlemsstaterna att allokera statligt stöd och begränsad varvskapacitet har gjort det omöjligt att klara tidsfristen för fartyg som fått offentligt stöd för förnyelse och som kan inträda i flottan fram till och med den 31 december 2008, i enlighet med förordning (EG) nr 639/2004.

I det här betänkandet försvarade Europaparlamentet, och särskilt dess fiskeriutskott, förlängningen av tidsfristerna för offentligt stöd för förnyelse och registrering, både när det gäller den nu giltiga förordningen och när det gäller det förslag som Europeiska kommissionen har lagt fram, enligt vilket tidsfristen endast ska förlängas med ett år, med andra ord till den 31 december 2009.

Förlängningen av det offentliga stödet för förnyelse av flottorna i de yttersta randområdena till den 31 december 2009 och möjligheten att registrera fartyg fram till den 31 december 2011 är till stor hjälp med hänsyn tagen till ovan nämnda begränsningar.

Därför röstade jag för betänkandet.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Den 19-27 juli var jag i Nya Zeeland med en delegation bestående av elva ledamöter av Europaparlamentet. Detta avancerade och välmående land med europeisk anda ligger över 2 700 mil från Slovakien. Våra möten med studenterna vid Aucklanduniversitetets europeiska institut och Canterburyuniversitetet i Christchurch var mycket inspirerande. Vi talade om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration och om möjligheterna till samarbete mellan EU och Nya Zeeland i fråga om vetenskap och forskning. Därför stöder jag, inom ramen för samrådsförfarandet, undertecknandet av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Nya Zeeland och röstade för det betänkande som Angelika Niebler är föredragande för.

Nya Zeeland är ett av de minst förorenade länderna i världen, ett faktum som landet med rätta är stolt över. Invånarna har sloganen ”grön, ren och säker” som ledstjärna. Vattenkraften svarar för 2/3 av landets elproduktion. Stora mängder hett vatten används också för att producera elektricitet. Det finns ingen kärnkraft alls.

Jag är fast övertygad om att ett ömsesidigt samarbete i kampen mot klimatförändringar, där vi söker efter gemensamma linjer i fråga om vetenskap, forskning och nyskapande, kommer att vara positivt för båda parter.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Angelika Nieblers betänkande om undertecknandet av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Nya Zeeland. Som framgår av förslaget till rådets beslut är Nya Zeeland det enda icke-europeiska industriland med vilket Europeiska gemenskapen ännu inte har något formellt avtal om vetenskap och teknik. Av det skälet och med tanke på att det tekniska nyskapandet och hastigheten i de vetenskapliga framstegen blir allt mer komplicerade anser jag att det är lämpligare än någonsin att gemenskapen formaliserar det befintliga samarbetsavtalet så att samarbetet kan förstärkas, särskilt på områden som är viktigare än någonsin, såsom hälsovård, bioteknik och informations- och kommunikationsteknik.

Jag anser att detta kommer att göra det möjligt för gemenskapen att dra full nytta av potentialen till samarbete med Nya Zeeland på grundval av principerna om effektivt skydd för immaterialrätten och en rättvis uppdelning av de immateriella rättigheterna.

– Betänkande: Costa (A6-0374/2008)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Jag röstade för det här betänkandet om yttrandet över förslaget till rådets beslut om undertecknande av ett samarbetsmemorandum mellan Internationella civila luftfartsorganisationen och Europeiska gemenskapen om säkerhetsgranskningar, säkerhetsinspektioner och därtill hörande frågor (KOM(2008)0335 – C6-0320/2008 – 2008/0111(CNS)).

Föredraganden Paolo Costa har med rätta betonat att samarbetsmemorandumet i enlighet med gemenskapens policy för civilflyget kommer att förstärka förbindelserna mellan gemenskapen och ICAO. Det är särskilt viktigt att ha i minnet att tillämpningen av det framförhandlade memorandumet kommer att underlätta ett bättre utnyttjande av de alltid begränsade resurserna för övervakning och kontroll av att bestämmelser efterlevs. Medlemsstaterna kommer troligen att få stor nytta av att beslutet förverkligas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det förslag till samarbetsmemorandum som det här betänkandet handlar om syftar till att betydligt minska antalet granskningar som Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) gör i medlemsstaterna. I det syftet kommer ICAO att göra en bedömning av kommissionens inspektionssystem för luftfartsskydd.

Därför kommer samarbetsmemorandumet i enlighet med målen för gemenskapens policy för civilflyget att förstärka förbindelserna mellan gemenskapen och ICAO och möjliggöra ett bättre utnyttjande av medlemsstaternas begränsade resurser för övervakning av efterlevnaden.

Medlemsstaterna har hittills levt med två system för övervakning av efterlevnaden med samma syfte och i stort sett samma räckvidd. Jag upprepar att huvudsyftet med denna åtgärd är en rationellare användning av tillgängliga resurser.

Slutligen är ICAO skyldigt att följa gemenskapens regler så att uppgifter som sekretessbelagts av EU hanteras på lämpligt sätt, och kommissionen har rätt att kontrollera på plats vilka skyddsåtgärder som genomförts av ICAO.

Därför röstade jag för Costabetänkandet.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Paolo Costas betänkande om undertecknande av ett samarbetsmemorandum mellan Internationella civila luftfartsorganisationen och Europeiska gemenskapen om säkerhetsgranskningar och säkerhetsinspektioner. Enligt min mening är det inte bara en ineffektiv fördelning av resurserna från de behöriga organens sida, utan också, vilket är viktigare, en börda för medlemsstaterna i form av kostnader och användning av de begränsade resurser de har tillgång till att omfattas av två system för kontroll av efterlevnaden med samma syfte och i stor utsträckning samma räckvidd. Därför välkomnar jag förslaget om samarbete mellan ICAO och Europeiska kommissionen på detta område.

– Betänkande: Wallis (A6-0380/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för lagstiftningsresolutionen till stöd för förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, och detta på grundval av betänkandet av min brittiska kollega Diana Wallis. Det här förslaget stammar ur en önskan att konsolidera gemenskapsrätten, vilken – felaktigt enligt min mening – kallas en kodifiering. Detta är en berömvärd strävan, men jag beklagar att kommissionen med tanke på utvecklingen och de komplicerade texterna inte har sett över sin ståndpunkt från den 1 april 1987, som bestod i att dess tjänstemän fick i uppdrag att kodifiera alla rättsakter senast efter den tionde modifieringen samtidigt som man underströk att detta var en minimiregel och att tjänstemännen skulle bemöda sig om att kodifiera de texter som de var ansvariga för med ännu kortare intervall för att göra gemenskapslagstiftningen tydligare och lättare att förstå. I det här speciella fallet kodifierar vi en rad direktiv från 1972, 1983, 1990, 2000 och 2005, tillsammans med texter som ändrar dessa. Jag anser att policyn att konsolidera gemenskapsrätten bör vara en prioriterad fråga för Europeiska kommissionen.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Vi måste sträva efter att göra gemenskapsrätten enklare och tydligare så att den blir mer begriplig och tillgänglig för alla medborgare. Då får de nya möjligheter och kan utnyttja de rättigheter de har.

Detta mål blir ouppnåeligt om många bestämmelser som till en del och ofta i grunden har ändrats flera gånger är utspridda i flera akter, så att en del av dem finns i originalakten och andra i senare ändrade akter. På så sätt måste man bedriva en omfattande forskning och jämföra olika rättsakter för att hitta de bestämmelser som gäller vid en bestämd tidpunkt.

Därför är det viktigt att kodifiera bestämmelser som har ändrats många gånger, i strävan att göra gemenskapsrätten tydlig och lättillgänglig.

– Betänkande: Wallis (A6-381/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för lagstiftningsresolutionen till stöd för förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om enkla tryckkärl, och detta på grundval av betänkandet av min brittiska kollega Diana Wallis. Det här förslaget stammar ur en önskan att konsolidera gemenskapsrätten, vilken – felaktigt enligt min mening – kallas en kodifiering. Detta är en berömvärd strävan, men jag beklagar att kommissionen med tanke på utvecklingen och de komplicerade texterna inte har sett över sin ståndpunkt från den 1 april 1987, som bestod i att dess tjänstemän fick i uppdrag att kodifiera alla rättsakter senast efter den tionde modifieringen samtidigt som man underströk att detta var en minimiregel och att tjänstemännen skulle bemöda sig om att kodifiera de texter som de var ansvariga för med ännu kortare intervall för att göra gemenskapslagstiftningen tydligare och lättare att förstå. I det här speciella fallet kodifierar vi en rad direktiv från 1987, 1990 och 1993, tillsammans med texter som ändrar dessa. Jag anser att policyn att konsolidera gemenskapsrätten bör vara en prioriterad fråga för Europeiska kommissionen och att dagens situation inte är acceptabel, särskilt när det gäller medlemsstaterna och européerna.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Medlemsstaterna måste göra allt som står i deras makt för att se till att tryckkärl bara marknadsförs och tillhandahålls för användning om de är säkra för människor, husdjur och egendom, installeras och underhålls ordentligt och används på avsett sätt. Tillverkarna måste se till att kärlen överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EG-typintyget och beskrivningen av tillverkningsprocessen, märka kärlen med CE-märket och sammanställa en förklaring om överensstämmelse. Detta direktiv gäller enkla tryckkärl som serietillverkas, inte kärl som särskilt är avsedda för användning inom kärntekniken, kärl som är avsedda för framdrivning av fartyg eller flygplan och eldsläckare.

Syftet med detta förslag är att kodifiera rådets direktiv 87/404/EEG av den 25 juni 1987 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning i fråga om enkla tryckkärl. Det nya direktivet kommer att ändra olika akter vilkas bestämmelser har införlivats med det. Det här förslaget förändrar inte innehållet i de kodifierade rättsakterna, utan sammanbinder dem bara, med de ändringar som krävs för kodifiering.

– Betänkande: Wallis (A6-385/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min brittiska kollega Diana Wallis röstade jag för lagstiftningsresolutionen om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tilläggsskydd för läkemedel. Bakgrunden till detta förslag är att man vill konsolidera gemenskapsrätten genom det som – enligt min mening felaktigt – brukar kallas kodifiering. Med tanke på texternas utveckling och komplexitet är det synd att kommissionen inte har ändrat sin ståndpunkt från den 1 april 1987, då avdelningarna uppmanades kodifiera alla rättsakter senast efter deras tionde ändring. Det betonades samtidigt att detta var minimiregeln och att avdelningarna skulle försöka kodifiera de texter som de har ansvar för ännu oftare för att främja en tydlig och korrekt tolkad gemenskapsrätt. I just detta fall konsoliderar vi rådets förordning från 1992 och de fyra texter genom vilka den ändrades 1994, 2003, 2005 och 2006. Jag anser att konsolideringen av gemenskapsrätten bör vara en av Europeiska kommissionens prioriteringar och att den nuvarande situationen inte är i sin ordning, särskilt med hänsyn till medlemsstaterna och européerna.

– Betänkande: Wallis (A6-386/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min brittiska kollega Diana Wallis röstade jag för lagstiftningsresolutionen om godkännande av förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Bakgrunden till detta förslag är att man vill konsolidera gemenskapsrätten genom det som – enligt min mening felaktigt – brukar kallas kodifiering. Med tanke på texternas utveckling och komplexitet är det synd att kommissionen inte har ändrat sin ståndpunkt från den 1 april 1987, då avdelningarna uppmanades kodifiera alla rättsakter senast efter deras tionde ändring. Det betonades samtidigt att detta var minimiregeln och att avdelningarna skulle försöka kodifiera de texter som de har ansvar för ännu oftare. I just detta fall konsoliderar vi rådets förordning från 1993 och de tre texter genom vilka den ändrades 2000, 2002 och 2005. Jag anser att konsolideringen av gemenskapsrätten bör vara en av Europeiska kommissionens prioriteringar och att den nuvarande situationen inte är i sin ordning, särskilt med hänsyn till medlemsstaterna och européerna.

– Betänkande: Wallis (A6-379/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min brittiska kollega Diana Wallis röstade jag för lagstiftningsresolutionen om godkännande, efter samråd, av förslaget till rådets förordning om tillämpningen av artikel 81 i fördraget inom luftfartssektorn. Bakgrunden till detta förslag är att man vill konsolidera gemenskapsrätten genom det som – enligt min mening felaktigt – brukar kallas kodifiering. Med tanke på texternas utveckling och komplexitet är det synd att kommissionen inte har ändrat sin ståndpunkt från den 1 april 1987, då avdelningarna uppmanades kodifiera alla rättsakter senast efter deras tionde ändring, samtidigt som det betonades att detta var minimiregeln och att avdelningarna skulle anstränga sig att kodifiera de texter som de har ansvar för oftare av hänsyn till gemenskapsrättens tydlighet och korrekta tolkning. I just detta fall konsoliderar vi rådets förordning från 1987 och de fem texter genom vilka den ändrades 1990, 1992, 1994, 2003 och 2004. Jag anser att konsolideringen av gemenskapsrätten bör vara en av Europeiska kommissionens prioriteringar och att den nuvarande situationen inte är i sin ordning, särskilt med hänsyn till medlemsstaterna och européerna.

– Betänkande: Lamassoure (A6-0342/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min förträfflige franske kollega, den tidigare ministern Alain Lamassoure, röstade jag för lagstiftningsresolutionen om godkännande, efter ändringar, av förslaget till rådets förordning om ändring av förordningen från 2000 om genomförande av beslutet om systemet för gemenskapens egna medel. Jag tycker precis som den stora majoriteten av ledamöterna att man bör komma ihåg att rådet har bett kommissionen göra en fullständig och noggrann analys av alla aspekter av EU:s utgifter och medel och lägga fram en rapport 2008/2009. Jag stöder parlamentets delaktighet i alla faser av analysen i överensstämmelse med det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning. Alla bör i detta sammanhang hålla i åtanke att de nuvarande budgetramen för 2007-2013 godkändes genom en politisk kompromiss som gick ut på att korrigeringen av Storbritanniens bidrag ska omprövas.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Alain Lamassoures betänkande om EU:s system för egna medel har en tydlig ideologisk karaktär. Det finns en ovilja att engagera sig i, och jag citerar, ”detaljerna i [ett] system [som är] förlegat, orättvist och utan insyn” och vars största brist som föredraganden ser det är att det inte är Europaparlamentet som fattar beslut i frågan.

Och tur är väl det, eftersom det annars – med tanke på vad som har sagts i denna församling – inte skulle ha dröjt länge innan Bryssel tagit ut ännu en direkt skatt av de europeiska skattebetalarna. Det fria samtycket till beskattning (av medborgarna eller deras företrädare) är en av den konstitutionella statens grundläggande principer, liksom det är statens prerogativ att ta ut skatt.

Och det är just det som är problemet. EU är ingen stat och kan inte under några omständigheter ta sig rätten att ta ut skatt. Genom att strunta i att fransmän, nederländare och irländare har förkastat den europeiska konstitutionen visar man dessutom gång på gång hur lite man bryr sig om enskilda nationers fria samtycke. Tyvärr föredrar man lögner, manipulation och till och med tvång.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Alain Lamassoures betänkande om förslaget till rådets förordning om ändringar av systemet för gemenskapens egna medel. Jag instämmer i de argument som ligger till grund för det och delar föredragandens åsikt att kommissionens senaste beslut, som påstås innebära en uppdatering av genomförandeförordningen om systemet för egna medel i linje med rådets beslut av den 7 juni 2007, i sin nuvarande lydelse skulle göra förfarandet ännu mer komplicerat genom att leda till fortsatta undantag och specialvillkor för vissa medlemsstater.

Jag menar därför att den allmänna översyn av systemet för egna medel som är nödvändig bör inkludera Europaparlamentets aktiva deltagande i utarbetandet av förslag till lämpliga åtgärder i syfte att uppnå ökad insyn.

- Betänkande: Deprez (A6-0408/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min belgiske kollega Gérard Deprez röstade jag för lagstiftningsresolutionen om ändring av förslaget till rådets rambeslut om en europeisk bevisinhämtningsorder för att inhämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden. Jag välkomnar i likhet med många av mina kolleger förslaget till rådets rambeslut som innebär att principen om ömsesidigt erkännande ska tillämpas i samband med den europeiska bevisinhämtningsordern för att inhämta föremål, handlingar och uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden. Denna europeiska order, hädanefter kallad den europeiska bevisinhämtningsordern, kommer att skynda på och effektivisera det rättsliga samarbetet i brottmål och ersätta det nuvarande systemet för ömsesidigt rättsligt bistånd på detta område i enlighet med Europeiska rådets slutsatser.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Förutom att vi har allvarliga reservationer när det gäller analysen av vissa aspekter i Europaparlamentets betänkande är vi emot harmoniseringen av lagar och antagandet av gemensamma förfaranden, särskilt när det gäller den europeiska bevisinhämtningsordern, som är ett initiativ som faller inom ramen för inrättandet av ett europeiskt brottmålsområde.

Europeiska kommissionen har fått rykte om sig att lägga fram oräkneliga förslag som syftar till överstatlighet på rättsområdet inom EU, vilket hotar kärnan i medlemsstaternas suveränitet och deras skyldighet att skydda sina medborgares rättigheter.

I den pågående samrådsprocessen förespråkar Europaparlamentet att bevis ska kunna samlas in över gränserna enligt samma mönster som den europeiska arresteringsordern. En majoritet i Europaparlamentet vill stryka den ”territorialitetsklausul” som rådet enades om (och som innebär att en medlemsstat under vissa omständigheter kan avslå en europeisk bevisinhämtningsorder) och angriper därmed medlemsstaternas suveränitet.

Europaparlamentet – som alltid är ”mer katolskt än påven” – vill i själva verket genomföra det förslag till fördrag som redan har förkastats tre gånger, framför allt på området rättsliga och inrikes frågor, och därmed skapa ett ”europeiskt brottmålsområde” och, som föredraganden uttrycker det, inte göra det möjligt för länderna att utöva vetorätt.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet av ordföranden i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, Gérard Deprez, om rådets rambeslut om en europeisk bevisinhämtningsorder. Jag ställer mig bakom betänkandets syfte och den ståndpunkt som förs fram.

Att göra det lättare att samla in bevis över gränserna är utan tvekan ett viktigt steg mot att förverkliga principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. Denna princip utgör grunden för det rättsliga samarbete vars yttersta mål är att snabbare ge alla medlemsstater effektivt rättsligt bistånd. Låt mig påpeka att ett sammanhängande europeiskt rättsområde och ett rättsligt samarbete i brottmål som ger önskade effekter förutsätter att regelverket tillämpas av alla medlemsstater och att rättsakterna gör det lättare för olika nationella rättsliga myndigheter att bistå varandra, men naturligtvis utan att glömma bort skyddet av personuppgifter.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Att se till att medlemsstaternas medborgare är trygga och att rättssystemet fungerar snabbt och effektivt bör vara en av gemenskapens prioriteringar. Detta är viktigt med tanke på den organiserade brottslighetens, och inte minst den gränsöverskridande brottslighetens, dramatiska utveckling. Man bör framför allt fokusera på rättsakter som kan underlätta straffrättsliga förfaranden och bidra till att brottslingar blir dömda.

Den europeiska bevisinhämtningsordern innebär att domstolsbeslut i en annan medlemsstat erkänns automatiskt. Detta är ganska problematiskt, eftersom det förutsätter långtgående ändringar av medlemsstaternas straffrättsliga förfaranden. Det blir mycket svårt att tillämpa den europeiska bevisinhämtningsordern eftersom det finns så många olika straffrättsliga förfaranden och stora skillnader mellan lagstiftningen om order. Enligt min uppfattning borde kommissionen och Europaparlamentet i stället för att lägga sig i sådana känsliga områden som länders straffrättsliga förfaranden fokusera på att etablera bästa möjliga samarbete mellan medlemsstaternas polismyndigheter. Detta kan uppnås genom organisationer som Eurojust och Europeiska polisakademin.

– Betänkande: Busk (A6-0340/2008)

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Den fiskepolitik som förs av EU är inte, och har aldrig varit, baserad på genomtänkta och solidariska beslut. Fiskbeståndet i Europa har de senaste åren minskat dramatiskt, och det görs inte mycket för att förändra detta faktum. Den fiskepolitik som EU borde stå för måste genomsyras av ett långsiktigt och framsynt tänkande.

På många sätt utgör dock Niels Busks betänkande en positiv vändning. I motiveringen framhålls bl.a. att torskens återhämtning är en fråga av yttersta vikt och att det bästa vore ett totalt förbud för torskfiske - även om denna åtgärd sedan förkastas. Dessvärre speglar inte ändringsförslagen till betänkandet Niels Busks oro i motiveringen.

Förslagen är alltför veka för att få någon faktisk betydelse. Det är mycket olyckligt att man öppnar för en översyn av den redan otillräckliga regleringen av fiskeansträngningen när torskbeståndet "förbättrats väsentligt". Fokus borde ju istället rimligen ligga på att man i större utsträckning än idag måste slå vakt om återhämtningen. Först därefter kan man börja tala om en eventuell översyn. Betänkandet skickar därför helt fel signaler, nämligen att problemet snart är löst och att vi då ska börja se över systemet. Verkligheten är faktiskt den motsatta. Jag röstade därför emot betänkandet.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag gav inte mitt stöd till Buskbetänkandet. Vi vet alla att det är viktigt att torskbestånden återhämtar sig. Det är uppenbart att torsk inte får vara en bifångst när man fiskar andra arter. Men förslaget att minska den totala fiskeintensiteten i området från Cornwall till floden Severns mynning är drastiskt och dramatiskt. Som regionens ledamot i Europaparlamentet är jag fortfarande inte övertygad – även om jag kan bli det om det läggs fram mer bevis – om behovet av att gå så långt, så snabbt.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande är att ”bättra på” den europeiska strategin för att bevara torskbestånden.

Sedan november 2000, då Internationella havsforskningsrådet (ICES) riktade uppmärksamheten mot den allvarliga risken att torskbestånden i Nordsjön och väster om Skottland skulle kollapsa, och rådets möte i december 2000 har fiskeministrarna och kommissionen sagt sig vara oroade över det kritiska tillståndet för bestånden.

Eftersom situationen varierar mellan olika fisken är syftet med detta betänkande från Europaparlamentet att skapa ökad flexibilitet, så att hänsyn kan tas till de varierande villkoren för fisket och bestånden i de olika områden där återhämtningsplanerna för denna art ska tillämpas.

Att se till att de relevanta regionala rådgivande nämnderna och medlemsstaterna blir mer delaktiga i den faktiska förvaltningen av torskbestånden är en av prioriteringarna med detta betänkande. En uttrycklig hänvisning till de regionala rådgivande nämnderna och medlemsstaterna i lagstiftningen skulle vara en tydlig signal om att EU-institutionerna menar allvar med att involvera dessa aktörer i fiskeförvaltningssystemens framtida utveckling.

Jag röstade för detta betänkande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Tillståndet för torsken är mycket allvarligt och det krävs att man omedelbart agerar kraftfullt. Kommissionens förslag är emellertid inte tillräckligt utan brister på flera punkter.

Det är även intressant att se hur parlamentet helt plötsligt tycker att en fråga ska behandlas på nationell nivå. Det är uppenbart att man är ute efter att försvaga kommissionens förslag till förmån för näringen. Man sätter helt sonika bocken till trädgårdsmästare.

Vi har av ovan anförda skäl röstat nej till betänkandet.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 423/2004 när det gäller återhämtning av torskbestånd och om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93.

Enligt Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen är läget kritiskt för torskbestånden i Nordsjön. Det fångas för mycket fisk och framför allt för mycket ungfisk, vilket minskar artens möjligheter till återhämtning.

Föredraganden Niels Busk betonar att det behövs övervakning och kontroll för att se till att reglerna följs. Han lutar också åt kommissionens åsikt om att fångstmängderna måste ses över, förvaltningssystemet förenklas och mängden fisk som kastas överbord minskas. På grund av de sociala och ekonomiska konsekvenserna kan vi inte förbjuda fiske, men det behövs omedelbara åtgärder för att genomföra återhämtningsplanen för torskbestånden.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta försök att rätta till problemen med 2004 års återhämtningsplan för torsk som tydligt har visat sig vara ineffektiv. Trots olika insatser har torskbestånden visat få tecken på återhämtning.

Den viktigaste poängen i detta förslag handlar om att minska mängden fisk som kastas överbord. I den situation som idag råder med livsmedelsbrist och ytterst svåra tider för fiskare kan detta bara beskrivas som en fullständigt ologisk och slösaktig praxis.

Kvoten för de totala tillåtna fångstmängderna är så liten och fiskarna tvingas kasta tillbaka stora mängder fisk i havet, trots att denna praxis inte på något sätt bidrar till att öka bestånden.

Vi måste förstås fortsätta att vidta åtgärder för att skydda våra torskbestånd. Vi bör emellertid samtidigt ha ett helhetsperspektiv. Klimatförändringarna och effekterna av den globala uppvärmningen kan ha mer att göra med de utarmade fiskbestånden än de fiskare som bara försöker livnära sig på denna näring.

- Betänkande: Virrankoski (A6-0412/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min finske kollega Kyösti Virrankoski röstade jag för resolutionen om godkännande, utan ändring, av förslaget till EU:s ändringsbudget nr 7/2008 när det gäller utnyttjandet av EU:s solidaritetsfond till ett belopp på 12,8 miljoner euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden. Beloppet är öronmärkt för att hjälpa invånarna i de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe och Martinique, som drabbades av stora förluster till följd av orkanen Dean i augusti 2007. Förslaget till ändringsbudget är helt neutralt från budgetsynpunkt, eftersom det fastställs en motsvarande minskning av betalningsbemyndigandena under budgetposten 13 04 02 rörande sammanhållningsfonden. Det är viktigt att påpeka att detta budgetförslag är det första som helt ägnas EU:s solidaritetsfond på det sätt som Europaparlamentet har krävt.

– Betänkande: Böge (A6-0399/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av min tyske kollega Reimer Böge röstade jag för resolutionen om godkännande, utan ändring, av förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om utnyttjande av EU:s solidaritetsfond (EUSF) för att hjälpa Frankrike, vars utomeuropeiska departement Martinique och Guadeloupe drabbades av orkanen Dean 2007. Ett belopp om 12,8 miljoner euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden kommer därför att ges från Solidaritetsfonden till Frankrike, och detta genom en ändringsbudget för 2008 som antas parallellt. Detta belopp täcker 2,5 procent av de direkta skador som har beräknats till ett värde av 511,2 miljoner euro.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Solidaritetsfonden och andra särskilda insatser motsvarar ingen stor summa pengar jämfört med EU:s budget, och syftet är sist och slutligen att hjälpa katastrofområden och människorna där efter naturkatastrofer. Jag stöder beslutet att ge stöd från Solidaritetsfonden till Frankrike för Martinique och Guadeloupe, som drabbades av orkanen Dean i augusti 2007. I sådana här fall måste vi visa solidaritet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Frankrike har lämnat in en ansökan om att få ta fonden i anspråk till följd av orkanen "Dean" som drabbade Martinique och Guadeloupe i augusti 2007. Kommissionen har därför föreslagit att ett sammanlagt belopp på 12 780 000 euro tas i anspråk ur fonden för att stödja Frankrike.

Junilistan välkomnar både nationella som internationella solidaritets- och hjälpaktioner när ett land drabbas av katastrofer.

Vi anser dock för det första att vad tidigare erfarenheter visat, att EU inte klarar av att hantera katastrofbistånd på ett effektivt sätt med gemenskapsmedel. För det andra talar vi om ett bidrag på bråkdelar av promille av Frankrikes BNP. Det är en orimlig tanke att EU skall ingripa och samfinansiera sådana projekt som ett rikt medlemsland borde klara av själv.

Vi har därför valt att rösta nej till betänkandet i dess helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kommissionen föreslår att EU:s solidaritetsfond ska utnyttjas till förmån för Frankrike.

Enligt det interinstitutionella avtalet får denna fond utnyttjas upp till ett årligt tak på 1 miljard euro. Under 2008 har totalt 260 411 197 euro utnyttjats till förmån för Storbritannien (162 387 985 euro), Grekland (89 769 009 euro) och Slovenien (8 254 203 euro).

Frankrike ansökte om stöd från fonden efter orkanen Dean som drabbade Martinique och Guadeloupe i augusti 2007. Kommissionen föreslår att totalt 12 780 000 euro ska tas från EU:s solidaritetsfond via outnyttjade anslag i Sammanhållningsfonden.

Precis som i tidigare fall uppstår dock minst en uppenbar fråga: hur kommer det sig att det är först nu, mer än ett år efter det att invånarna drabbades av katastrofen, som EU-medel ställs till förfogande? Något är fel, därom kan det inte råda något tvivel …

Det bör påpekas att vi lade fram förslag för att göra det möjligt att skynda på utnyttjandet av denna fond och se till att regionala katastrofer även i fortsättningen berättigar till stöd. Syftet med förslagen var även att lyfta fram den särskilda typ av naturkatastrofer som förekommer i Medelhavsregionen, såsom torka och bränder, inom ramen för denna fond.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Ändringsförslag 134

Vi motsätter oss starkt tvångsabort, tvångssterilisering och barnamord och delar åsikten att de utgör kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Vi har avstått från att rösta om ändringsförslaget eftersom EU:s medel aldrig har använts på detta sätt och det inte görs klart i ändringsförslaget vilket viktigt internationellt biståndsarbete trovärdiga organisationer utför för att hjälpa kvinnor med fertilitetskontroll, i synnerhet genom reproduktiv upplysning och sjuk- och hälsovård, familjeplanering, och kampanjer för kvinnors rätt till sjuk- och hälsovård.

Ändringsförslagen 130, 131, 132, 133

Även om vi av hänsyn till frågans betydelse röstar för dessa ändringsförslag anser vi att det vore lämpligare att skapa en separat budgetpost för barns rättigheter som skulle omfatta de frågor som behandlas i dessa ändringsförslag.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Naturkatastrofer får många olika och i allmänhet förödande följder. Förutom det mänskliga lidande som de orsakar handlar det framför allt om de ekonomiska effekterna som innebär att utvecklingen i dessa länder försenas med flera år, som i detta fall. Grundläggande infrastruktur förstörs och kan bara med stor svårighet återuppbyggas med hjälp av ländernas egna medel.

Den solidaritetsfond som har förespråkats skulle skynda på den här typen av återuppbyggnadsarbete med hjälp av selektivt ekonomiskt stöd, vilket även förutsätter noggrann uppföljning på plats. Drabbade regioner behöver visserligen stöd snabbt, men det är även viktigt att noggrant följa upp investeringarna i dessa projekt. Jag menar att detta måste ägnas större uppmärksamhet och avstår därför från att rösta om detta betänkande.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Reimer Böges betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om utnyttjande, på Frankrikes begäran, av EU:s solidaritetsfond för att avhjälpa den nödsituation som orkanen Dean orsakade i Martinique och Guadeloupe i augusti 2007. Jag instämmer med föredraganden och delar den åsikt som har uttryckts av utskottet för regional utveckling om att utnyttjandet av fonden i detta fall är helt i linje med bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Vårt parlament har precis godkänt det stöd på 12,78 miljoner euro som Europeiska kommissionen har föreslagit till förmån för Martinique och Guadeloupe för att täcka en del av de akuta kostnader som uppstod förra sommaren efter orkanen Dean.

Det ekonomiska stödet kommer att vara välkommet, inte minst eftersom Martinique och Guadeloupe fortfarande känner av orkanen Deans härjningar, framför allt när det gäller bostäder och banan- och sockerrörsnäringarna.

Solidaritetsfonden, som i det här fallet utnyttjas med stöd av ett undantag från de allmänna bestämmelserna, är särskilt viktig för de yttersta randområdena med tanke på de många hot som invånarna där regelbundet utsätts för – så sent som förra veckan drabbades öarna i Västindien återigen av orkanen Omar.

Sedan denna fond inrättades 2002 har jag varit fast besluten att se till att de utomeuropeiska departementen ska få del av denna typ av stöd. Det den franska regeringen fick uppleva när den lade fram sin begäran, och den förståelse som kommissionen, Europaparlamentet och rådet har visat oss, fyller oss med tillförsikt beträffande Europas förmåga att ställa sig på utomeuropeiska invånares sida i allvarliga krissituationer.

– Betänkande: Böge (A6-0405/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av Reimer Böges betänkande röstade jag för resolutionen om godkännande av förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inom ramen för EU:s allmänna budget 2008 utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter till ett belopp av 10,8 miljoner euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden för att stödja bilindustrin i Spanien och textilindustrin i Litauen. När det gäller Spanien (som enligt förslaget ska få 10,5 miljoner euro) gäller ansökan om stöd 1 589 uppsägningar, varav 1 521 inom Delphi Automotive Systems España i Puerto Real, Cádizbukten, i Andalusien. Företaget tillverkar fordonskomponenter och tillhör Delphi Automotive Systems Holding Inc., som har sitt huvudkontor i Troy, Michigan, i USA. När det gäller Litauen (som enligt förslaget ska få 0,3 miljoner euro) gäller ansökan om stöd 1 089 uppsägningar inom Alytaus Tekstilė, ett textilföretag som träder i likvidation under en referensperiod på fyra månader.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Spanien har inkommit med en ansökan om stöd avseende 1 589 uppsägningar, varav 1 521 inom Delphi Automotive Systems España och 68 hos dess underleverantörer. Man har ansökt om 10 471 778 euro för att täcka en del av kostnaderna för stödåtgärder till ett värde av nästan 20,94 miljoner euro.

Litauen har inkommit med en ansökan om stöd avseende 1 089 uppsägningar till följd av nedläggningen av textilföretaget Alytaus Tekstile. Man har begärt ett bidrag på 298 994 euro till de totala kostnaderna på nästan 0,06 miljoner euro.

Som vi har sagt tidigare får denna fond inte utnyttjas som en tillfällig ”buffert” mot oacceptabla socioekonomiska kostnader som är en följd av att företag flyttar eller säger upp personal, eller av att man inte har ändrat en politik som leder till utnyttjande, otrygghet och arbetslöshet för arbetstagarna. Att företag flyttar måste förhindras och bestraffas, och man måste sätta punkt för den liberalisering av världshandeln som EU har satt igång.

Statligt stöd måste ges utifrån långsiktiga åtaganden när det gäller sysselsättning och regional utveckling. Man får inte ge stöd om det kan användas för att uppmuntra utflyttningar av företag.

Vi måste ge arbetstagarföreträdarna en starkare roll i företagens styrelser och i fattandet av strukturella ledningsbeslut.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Reimer Böges betänkande om utnyttjandet av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter med anledning av de ansökningar om stöd som Spanien och Litauen inkom med i februari och maj 2008. Jag anser att det är lämpligt att fonden utnyttjas eftersom dessa länder har fått enorma kostnader för stöd till arbetstagare. Med tanke på att fonden finns till just för att ge extra stöd till arbetstagare som hamnar i kläm på grund av det nya konkurrensläget och dagens affärsmetoder anser jag att ansökan om utnyttjande av fonden i detta fall kan godkännas utan vidare.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för förslaget till resolution som innebär att säkerhetskontroll av passagerare inte får införas för att skärpa säkerheten inom den civila luftfarten. Passagerarsäkerheten är oerhört viktig, men de åtgärder som vidtas får inte kränka medborgarnas grundläggande rättigheter. Införandet av kroppsskanning i den form som nu föreslås skulle inte garantera att rätten till integritetsskydd respekteras.

Jag anser att det behövs studier för att slå fast vilka effekter en sådan åtgärd skulle få på människors hälsa, samt en konsekvensbedömning för att fastställa om de är lämpliga. Jag anser också att de rutiner som måste införas för hanteringen av de skannade bilderna är oerhört viktiga. Europeiska datatillsynsmannen bör därför formulera och meddela en ståndpunkt så att alla åtgärder som rör passagerarsäkerheten överensstämmer med personuppgiftslagen.

Vi inväntar med intresse mer information från Europeiska kommissionen om de åtgärder vi har i åtanke för att öka säkerheten inom den civila luftfarten. Jag röstade idag för denna resolution eftersom det är nödvändigt att skydda EU:s medborgares grundläggande rättigheter.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Globaliseringen har en positiv inverkan på ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Den kan även ha negativa konsekvenser för de mest känsliga och minst kvalificerade arbetstagarna inom vissa sektorer. Dessa negativa konsekvenser kan drabba alla medlemsstater, oavsett om de är stora eller små, gamla medlemmar eller nytillkomna.

Via EU:s strukturfonder ges stöd till planerade förändringar och hanteringen av dem inom ramen för insatser som t.ex. livslångt lärande på långsiktig basis. Via Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter ges å andra sidan skräddarsytt engångsstöd under en begränsad tid. Dess syfte är att hjälpa arbetstagare som har blivit övertaliga till följd av marknadsförändringar. EU bör ägna denna fond särskild uppmärksamhet.

– Betänkande: Wijkman (A6-0366/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av initiativbetänkandet av min svenske kollega Anders Wijkman röstade jag för resolutionen med anledning av kommissionens meddelande om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar. Det står numera klart att de minst utvecklade länderna och de små östaterna under utveckling kommer att drabbas först och hårdast av klimatförändringens effekter. Dessa länder har minst resurser att förbereda sig för dessa omvälvningar och förändra sitt sätt att leva. Klimatförändringarna hotar därför att försena uppnåendet av millenniemålen i många av dessa länder ännu mer, och jag välkomnar den globala klimatförändringsallians som Europeiska kommissionen föreslår mellan EU och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar, i synnerhet de minst utvecklade länderna, små östater under utveckling och länder i AVS-området (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). I likhet med de allra flesta av mina kolleger anser jag att den budget om 60 miljoner euro som har anslagits till detta initiativ inte på långt när är tillräcklig.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Anders Wijkmans betänkande om att skapa en klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen, de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling. Jag menar att vi inte kan skjuta upp tuffare åtgärder utanför EU för att klara av de gemensamma utmaningar som klimatförändringarna och fattigdomsminskningen utgör. Sådana åtgärder skulle vara ett steg mot ett genomförande av EU:s handlingsplan för klimatförändring och utveckling (2004), baserat på vår ökade insikt om att klimatförändringarna måste få oss att ändra vårt förhållningssätt till utvecklingsbistånd.

Som ledamot i utvecklingsutskottet har jag ett särskilt intresse av detta beslut, som skulle kunna kombineras med de internationella förhandlingarna om klimatförändringarna i Poznań 2008 och Köpenhamn 2009. Vi måste överbrygga den misstro mellan industriländerna och utvecklingsländerna som har varit ett av de största hindren för ett klimatförändringsavtal för tiden efter 2012.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Utvecklingsländerna har bidragit minst till klimatförändringen men kommer att drabbas hårdast av dess följder och ha sämst förutsättningar att hantera dem. Industriländerna har det historiska ansvaret för klimatförändringen och en moralisk skyldighet att stötta utvecklingsländerna i deras ansträngningar att anpassa sig till klimatförändringens följder.

Översynen av EU:s handlingsplan från 2007 om klimatförändringar och utveckling visar att man inte gör tillräckligt för att integrera klimatförändringsfrågan i EU:s utvecklingspolitik och att arbetet går mycket långsamt. Jag stöder kommissionens initiativ att skapa en global klimatförändringsallians. De 60 miljoner euro som anslås till den globala klimatförändringsalliansen är dock inte alls tillräckligt, och det är därför viktigt att kommissionen säkerställer en långsiktig finansiering och anslår åtminstone 2 miljarder euro fram till 2010 och 5 miljarder euro fram till 2020. Idag lider utvecklingsländerna desperat brist på medel för att anpassa sig till klimatförändringarna. Genom att hjälpa utvecklingsländerna hjälper vi oss själva.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Ja, vi har en skyldighet att hjälpa utvecklingsländerna, i synnerhet de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling, att begränsa effekterna av den globala uppvärmningen, eftersom dessa länder kommer att bli den globala uppvärmningens första offer, trots att det inte är de som bär skulden för den.

Afrika är idag den ”glömda kontinenten” i klimatförhandlingarna.

Denna ambition måste emellertid komma till uttryck i ett ekonomiskt åtagande som står i proportion till det som faktiskt står på spel.

Och häri ligger knuten.

Den budget om 60 miljoner euro som har anslagits av Europeiska kommissionen räcker inte.

Det långsiktiga finansieringsmålet bör vara åtminstone 2 miljarder euro fram till 2010 och 5–10 miljarder euro fram till 2020.

För att finansiera denna höjning måste kommissionen och medlemsstaterna använda minst 25 procent av intäkterna från gemenskapens system för utsläppshandel.

Vi efterlyser även åtgärder i form av ekonomiskt bistånd, tekniskt bistånd och tekniköverföring för att främja användningen av teknik med låga utsläpp av växthusgaser.

Nya finansieringsmetoder får slutligen inte längre blockeras.

Om det än en gång är utvecklingskrediter och Europeiska utvecklingsfonden som utnyttjas blir alliansen i fråga inget annat än en bluff.

  Konstantinos Droutsas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU överdriver de nuvarande riskerna med den klimatförändring som är en följd av storföretagens oansvariga exploatering av naturresurser, inte för att driva igenom rejäla åtgärder för att hantera dem, utan för att skrämma människor, stärka sin ställning i konkurrensen med andra imperialister och genom ännu större vinster för monopolföretagen hitta en lösning baserad på överackumulering av kapital.

Europaparlamentets betänkande om att skapa en klimatförändringsallians mellan EU och utvecklingsländerna är ren och skär interventionism i dessa länders interna angelägenheter när det gäller hur de organiserar sin ekonomi, sitt samhälle och sina administrativa mekanismer, och erbjuder en snålt tilltagen ersättning till plutokratin i dessa länder eller hotar med militära ingripanden i enlighet med den förebyggande säkerhetspolitiken för att hantera säkerhetshot och klimatrelaterade konflikter, vilket innebär att man ställer sig bakom Javier Solanas rapport om dessa frågor.

Det föreslås att företagen ska få en mer aktiv roll med hjälp av offentlig-privata partnerskap, särskilt när det gäller vattentillgång, folkhälsa och energiförsörjning, och att miljöskatter ska införas samtidigt som man välkomnar det system för utsläppshandel som gynnar företagen på bekostnad av arbetstagarna och miljön, liksom utvecklingsländernas anpassning till den kapitalistiska omstruktureringen av handel, jordbruk och säkerhet.

Folket kommer att förkasta EU:s imperialistiska planer och kräva en bättre och mer hälsosam miljö.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Betänkandet behandlar kommissionens förslag om inrättande av en klimatförändringsallians. Dessvärre har betänkandets grundläggande intentioner kryddats med skrivningar som Junilistan inte kan stödja, däribland uppmaningen att sammanlänka unionens miljöengagemang med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och detaljerade förslag på hur EU ska initiera miljösatsningar i tredjeland.

Klimatförändringsalliansen kan därtill, utifrån vissa skrivningar i betänkandet, ses som ett försök från EU:s sida att utvidga sin behörighet i skogs- och havsfrågor. Detta sätt att använda frågor för att bygga EU-staten motsätter vi oss å det starkaste.

Junilistan är starkt positiv till att EU-samarbetet omfattar gränsöverskridande miljöproblem. Fattigdomsbekämpning och miljöinsatser på global nivå bör dock ske inom ramen för FN. Junilistan har därför efter noga övervägande valt att rösta nej till betänkandet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Klimatförändringarna på vår planet är inte bara en naturlig utveckling, utan även resultatet av industriländernas politik att intensifiera användningen av naturresurser. Detta har förvärrat klimatförändringarna i så stor grad att de nu orsakar mänskligheten allvarliga problem.

Ett ansvarsfullt agerande för att hantera följderna av det allvarliga slöseriet med naturresurser förutsätter att man helt bryter med den kapitalistiska politiken.

Med EU vid rodret förespråkas dock en strategi som bygger på att alla länder har ett gemensamt ansvar. Det innebär att man försöker införa gränser för de s.k. utvecklingsländernas användning av sina egna naturresurser, vilket naturligtvis är helt i linje med de stora multinationella bolagens ambitioner att exploatera dessa resurser.

Förutom andra aspekter innehåller den text som Europaparlamentet har antagit inte bara motsägelser, utan bortser dessutom helt från dessa centrala frågor. I stället förespråkas en ”förebyggande säkerhetspolitik eller till följd av klimatrelaterade säkerhetshot eller konflikter”, där ”klimatförändringar” utnyttjas för att säkra och militarisera internationella förbindelser.

I betänkandet, som baseras på principen att det är konsumenten som ska betala, förespråkas även införandet av miljöskatter (i stället för ett inkomstbaserat skattesystem), vilket öppnar dörren för privatisering av samhällstjänster och privat exploatering av sådana grundläggande resurser som vatten.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Klimatförändringarna är ett faktum som blir intressant att diskutera när det handlar om att hitta svar. Här måste vi vägledas av en vägran att acceptera dogmer och tanklöshet.

I stället för det fatalistiska förhållningssätt där världens befolkningsökning, ökad konsumtion och – oundvikligen –förbättrade levnadsvillkor för miljoner människor kopplas till en potentiell miljökatastrof bör vi använda vår moderna vetenskapliga förmåga och de enorma framsteg som gynnar oss alla för att hitta lämpliga svar som inte får oönskade följdeffekter (vilket ofta är fallet med beslut som tvingas igenom därför att man vill göra något snabbt, men inte har ordentliga kunskaper om den situation som ska hanteras).

Oavsett vilket förhållningssätt – eller vilka förhållningssätt, med tanke på att det måste finnas flera svar – som väljs måste vi emellertid inse att en del länder inte har samma möjligheter att agera. Dessa länder befinner sig i en utvecklingsfas, vilket innebär att de inte har de resurser som krävs och är extremt utsatta. Det måste vara ett centralt inslag i vår politik att ta hänsyn till dessa länder och deras invånare för att lindra klimatförändringens negativa följder och hjälpa dem att anpassa sig.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Anders Wijkmans betänkande om att skapa en global klimatförändringsallians. Frågan om klimatförändringarna har stått på dagordningen i många år: mycket har gjorts, men inte tillräckligt. Målet är att öka insatserna mot klimatförändringarna utanför EU. Vi måste därför främja en politisk dialog mellan EU och utvecklingsländerna så att faktorer som rör klimatförändringarna inkluderas i planer för fattigdomsminskning på lokal och nationell nivå.

Jag stöder detta initiativ. För att nå framgång måste förstås olika problem hanteras, såsom bristen på samordning på internationell nivå, bristen på finansiering osv. Jag delar också föredragandens synpunkter när det gäller satsningar på nyskapande modeller med offentlig-privata partnerskap, som är något som Europa tror starkt på. De är framtiden för EU på nationell, regional och lokal nivå.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Det har ganska länge stått klart att den globala uppvärmningen drabbar de minst utvecklade länderna hårdast, samtidigt som det är just dessa länder som har bidragit minst till den. Deras utsatthet kommer att dra dem ännu längre ned i fattigdomens avgrund, och jag välkomnar att Anders Wijkman betonar detta så starkt.

Tanken är att skapa en allians för att hantera klimatförändringarna, men kommissionen ställer inte tillräckliga medel till förfogande för detta. Kostnaderna för klimatförändringarna kan mycket väl bli så höga som 80 miljarder euro. Den budget som kommissionen har avsatt uppgår däremot till 60 miljoner euro, vilket helt enkelt inte är tillräckligt för att de minst utvecklade länderna ska kunna förbereda sig för klimatförändringarna. Det är nu upp till alliansen att hitta, eller frigöra, ytterligare medel. Detta innebär att unionens enskilda medlemsstater måste ta sitt ansvar. De måste avsätta större belopp än idag.

Europaparlamentet föreslår också att minst 25 procent av EU:s intäkter från systemet för utsläppshandel ska användas för alliansen.

Det verkar som om unionen i skuggan av klimatförändringarna börjar tänka om när det gäller utvecklingssamarbetet, och detta bör välkomnas. Jag kommer därför att stödja betänkandet.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för betänkandet om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och fattiga utvecklingsländer, eftersom dessa länder drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Den ovan nämnda översynen av EU:s handlingsplan om klimatförändringar och utveckling från 2007 visar att de framsteg som har gjorts för att integrera klimatförändringar i EU:s utvecklingspolitik har varit otillräckliga och alldeles för långsamma.

Även om EU:s mål är att leda kampen mot klimatförändringarna återspeglar EU:s budget inte den prioritet som har getts dessa strategier. Mekanismen för ren utveckling har hittills varit dåligt anpassad till uppfyllandet av de fattigaste ländernas behov när det gäller investeringar i ren teknik.

I betänkandet uppmanas EU att ge klimatförändringar en central roll i sin politik för utvecklingssamarbetet, och kommissionen uppmanas att ge detaljerad information om finansiella mekanismer för klimatförändringar och utveckling på nationell och internationell nivå. Kommissionen bör snabbt föreslå vilka åtgärder som ska vidtas för att öka EU:s ekonomiska stöd till klimatförändring och utveckling och garantera bästa möjliga samordning och komplementaritet med redan befintliga initiativ.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Skyddet av den naturliga miljön bör utan tvekan vara en prioritet för varje medlemsstat och för gemenskapen som helhet. När det gäller initiativet att skapa en global klimatförändringsallians är dock det bästa man kan säga om detta att det är meningslöst. Att göra av med skattebetalarnas pengar på ännu ett dyrbart politiskt organ kommer definitivt inte att förbättra miljösituationen. Det kommer bara att skapa ännu fler lukrativa befattningar för byråkraterna i Bryssel. Utvecklingsländerna producerar betydligt mindre föroreningar, och deras koldioxidutsläpp är obetydliga jämfört med de ekonomiska jättarna.

Jag vill påpeka att USA i flera år har legat i toppen av listan över länder som producerar giftiga ämnen. USA har fortfarande inte ratificerat Kyotoprotokollet. Jag är övertygad om att en allians som omfattar EU och utvecklingsländerna inte kommer att bidra ett dugg till att minska föroreningarna. Däremot kan exempelvis samtal med de politiska ledarna i dessa länder spela en avgörande roll. Det är nämligen de som gör mest för att förstöra miljön.

– Betänkande: Beaupuy (A6-0356/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av initiativbetänkandet av min franske kollega Jean Marie Beaupuy röstade jag för resolutionen om styrelseformer och partnerskap på nationell och regional grundval samt på projektbasis inom regionalpolitiken. Jag instämmer till fullo i tanken att man för att uppnå förenkling och effektivitet ska undersöka om det går att slå ihop olika gemenskapsmedel i den framtida sammanhållningspolitiken för perioden efter 2013.

  Petru Filip (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag välkomnar initiativet att upprätta ett betänkande om frågan om goda lokala och regionala styrelseformer, och om den viktiga principen om partnerskap mellan de fyra eller ännu fler maktnivåerna: lokala, regionala, nationella och europeiska. Alla möten med företrädare för lokala myndigheter som väljs direkt av folket brukar för det mesta tydliggöra hur olika den europeiska politiken hanteras av dessa myndighetsnivåer.

Utan en verklig partnerskapspolitik mellan alla dessa myndighetsorgan, opåverkad av den partipolitik som inte har något att göra med subsidiaritet, kommer Europaparlamentets och de andra EU-institutionernas ansträngningar inte att leda fram till de konkreta resultat och den effektivitet som man vill uppnå. Vi känner väl till de konflikter och den svårbegripliga rivalitet mellan företrädare för olika politiska partier som är vid makten på olika förvaltningsnivåer som för det mesta leder till att de positiva effekterna av de EU-projekt som beslutas i Europaparlamentet inte kommer de europeiska invånarna till del. Jag röstade därför för betänkandet, i förhoppning om att regionalpolitiken ska tillmätas den betydelse som den förtjänar.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jean Marie Beaupuys betänkande är synnerligen upplysande. Det talas om de strukturpolitiska styrelseformerna, och vi får veta att det verkliga syftet med den regionalpolitik som förs från Bryssel, förutom att jämna ut utvecklingsnivåerna i EU:s alla regioner, är att radikalt förändra medlemsstaternas territoriella organisation och därmed deras administrativa och politiska strukturer.

Det här kommer egentligen inte som någon överraskning. I Europa gör man idag allt för att förinta nationalstaterna: uppifrån genom att befogenheter lämnas över till den europeiska superstaten, och nerifrån genom att stick i stäv med vissa medlemsstaters traditioner och provinsers naturliga gränser och identitetsgränser – och till en kostnad av miljarder euro – föra fram ”regionen” som den infranationella organisationens privilegierade nivå eller bilda gränsöverskridande infranationella områden. Denna utveckling främjas genom det ”integrerade angreppssätt” till europeisk lagstiftning som hyllas av föredraganden och som består i att hänsyn tas till denna nivå i all europeisk politik med territoriella, ekonomiska och sociala effekter.

Utöver valmanipulationer är det förstås utifrån denna analysram som man måste betrakta den förvaltningsreform som har föreslagits av Nicolas Sarkozy.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − I betänkandet förespråkas ökad samverkan mellan nationella förvaltningar. Man bör dock komma ihåg att det är tack vare institutionell konkurrens som de bästa styrelseformerna prövas och särskiljs från de mindre lämpliga. Europas mångfald av förvaltningsformer och utbytet av erfarenheter dessa emellan torde vara ett bra exempel.

Betänkandet är fyllt av välmenande skrivningar, men saknar i huvudsak konkreta förslag på hur strukturåtgärdernas förvaltning skall förbättras i syfte att avhjälpa de stora brister som finns gällande kontrollen av strukturåtgärdernas ekonomiska aspekter. Det är värt att minnas att EU:s strukturåtgärder utgör unionens största enskilda utgiftspost för perioden 2007-2013 och att Europeiska revisionsrätten i sin rapport för budgetåret 2006 konstaterar att minst 12 procent av de pengar som betalats ut till strukturåtgärder inte skulle ha betalats ut.

Betänkandet innehåller därtill hänvisningar till Lissabonfördraget. Detta fördrag har dock förkastats i de demokratiska processerna. Att åberopa Lissabonfördraget är därför ett uttryck för en oacceptabel arrogans. Fördragets framtid är i skrivande stund så pass osäker att åberopanden till dess innehåll bör undvikas. Junilistan har av dessa skäl valt att rösta nej till betänkandet i sin helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det råder naturligtvis ingen tvekan om att vi stöder lokala och regionala myndigheters och andra myndigheters, sociala och ekonomiska organisationers och den breda allmänhetens viktiga deltagande i utformningen av mål och program och i genomförandet och kontrollen av användningen av gemenskapens strukturfonder inom varje medlemsstat. Det här är ju något som vi alltid har förespråkat.

Vi kan emellertid inte tillåta att man försöker driva igenom andra saker med denna rättmätiga ambition som förevändning, t.ex. att slå ihop de olika gemenskapsfonderna (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling). Detta förslag kan äventyra det som bör vara gemenskapsbudgetens centrala mål, nämligen att omfördela välståndet mellan ”sammanhållningsländerna” och de ”välbärgade” länderna, inte minst eftersom de anslag som uteslutande är avsedda för de förstnämnda länderna skulle försvinna (förutom att det också skulle äventyra gemenskapens finansiering av ”gemensamma politikområden” som jordbruk och fiske).

Vi kan heller inte instämma i främjandet av ”offentlig-privata partnerskap” i förslaget, eftersom det är ett verktyg som används för att privatisera offentliga tjänster av grundläggande och strategisk betydelse för varje medlemsstats befolkning och socioekonomiska utveckling.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. − (RO) I Jean Marie Beaupuys betänkande identifieras goda styrelseformer på två kompletterande systems nivåer: det institutionella systemet, där befogenheter och budgetar fördelas mellan myndigheter på statlig, regional och lokal nivå, och partnerskapssystemet, som innebär att olika offentliga och privata organisationer som berörs av samma fråga inom ett visst territorium sammanförs.

Partnerskap kan skapa ett mervärde vid genomförandet av sammanhållningspolitiken genom att stärka legitimiteten, förbättra samordningen, garantera insyn och effektivisera resursutnyttjandet. Genom att involvera partnerna kan det bli lättare för institutionerna på sektoriell och territoriell nivå. Vi får inte bortse från att partnerna har den kompetens och de resurser som krävs för att öka programmets effekter genom att effektivisera processen för att välja ut projekt.

För att ge beslutsprocessen legitimitet och motverka eventuellt politiskt inflytande i samband med offentliga samråd under de operativa programmens förberedande fas är det oerhört viktigt att lokala och regionala myndigheter och civilsamhället är involverade. Detta främjar utnyttjandet av bred expertis och bidrar till att förbättra utvecklingen, övervakningen och utvärderingen av programmet.

Vi måste inse att de nya medlemsstaterna ännu inte är redo för partnerskapsprincipen och att denna därför bör förstärkas gradvis genom överstatliga och subnationella påtryckningar.

På grundval av de argument som redan har förts fram i våra ändringsförslag som Jean Marie Beaupuy har godtagit och införlivat i den slutliga texten uttalar jag mitt stöd för detta betänkande.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Jean Marie Beaupuys betänkande om styrelseformer och partnerskap på nationell och regional grundval samt på projektbasis inom regionalpolitiken. Det står klart att en framgångsrik regional utveckling inte bara beror på de resultat som uppnås, utan också på hur dessa resultat uppnås, dvs. på styrelseformerna. Vi måste därför utforma mekanismer som förbättrar styrelseformerna utan att hindras av olika politikområden.

Jag delar föredragandens entusiasm för partnerskapsprincipen: nya styrelseformer bör inte ersätta offentliga institutioner, utan i stället gå hand i hand med dem. Jag är även positiv till planen att omorganisera styrelseformerna beträffande gemenskapens medel, de olika territoriella dimensionerna och, naturligtvis, EU. Projektledningskompetens som hämtas från näringslivet kan vara ett utmärkt sätt att skapa nya styrelseformer och driva på utvecklingen av det europeiska systemet.

– Betänkande: Medina Ortega (A6-0355/2008)

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Poul Nyrup Rasmussen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. − (DA) De danska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har röstat för initiativbetänkandet om bättre lagstiftning, men vill betona att minskningen av administrativa bördor kan vara en mycket politisk process. Vi ställer oss bakom målet att ta bort onödiga administrativa bördor. Men vissa administrativa bördor kan vara helt nödvändiga för samhället, även om de anses försvåra företagens tillväxt och innovation. Vi anser att det behövs en balanserad inställning till minskningen av administrativa bördor.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Om vi ska diskutera behovet av ”bättre lagstiftning” innan vi debatterar den europeiska lagstiftningens innehåll måste vi fundera över hur mycket av denna lagstiftning som egentligen är nödvändig. Upprättandet av en gemensam marknad och enhetlighet mellan länder vars historia och traditioner skiljer sig åt, vilket ofta märks i detaljerna i deras lagstiftning, skapar visserligen ett behov av harmoni som kanske förutsätter ett mer proaktivt lagstiftningsarbete.

Men detta är inte detsamma som att säga att vi i första hand måste lagstifta och att detta måste ske på europeisk nivå. Även om jag är övertygad om att EU ofta är rätt forum för att vidta åtgärder bör det samtidigt påpekas att subsidiaritetsprincipen är grundläggande och ofta åsidosätts i den falska effektivitetens och de onödiga resultatens namn.

Om vi vill att EU ska svara mot de behov för vilka det är motiverat med en europeisk beslutsnivå bör vi konsekvent och förnuftigt undvika att dränka Europa i lagstiftningsprojekt och lagstiftningsbefogenheter som på ett effektivt sätt kan fastställas på nationell nivå. Detta är något som ofta beskrivs som angeläget i fördragen, men det är tyvärr inte lika tydligt i Bryssel, vilket oundvikligen leder till inte minst en frestelse att byråkratisera.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Manuel Medina Ortegas betänkande om protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. EU bör eftersträva klarhet och effektivitet i sitt regelverk. Eftersom förbättrade lagstiftningsförfaranden kan hjälpa oss att uppnå dessa mål och eftersom subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är två av gemenskapens hörnstenar, särskilt inom områden där den saknar exklusiv lagstiftningsrätt, vill jag prisa utskottet för rättsliga frågor för dess outtröttliga arbete för att genom en förenkling av gemenskapens regelverk se till att gemenskapsrätten baseras på jämlikhet, och inte på kvantitet.

Även jag har dessutom mina tvivel när det gäller självreglering och samreglering. Dagens finanskris på marknaderna är delvis en följd av detta. Lagstiftning är fortfarande det enklaste sättet att driva igenom unionens mål och skapa rättssäkerhet för företag och invånare.

– Betänkande: Geringer de Oedenberg (A6-0363/2008)

  Carl Lang och Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Kommissionen har just offentliggjort sin tjugofjärde årsrapport om kontroll av medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten. Den ganska rimliga fråga som inställer sig är: är det någon skillnad, eller har det skett några framsteg, jämfört med den förra rapporten? Tydligen inte. Sämst i klassen i Europa är som vanligt medlemsstaterna. Vilken lösning föreslår då föredraganden? Större fasthet i förhållande till medlemsstaterna, fler hänskjutanden till EG-domstolen om det behövs och en strängare verkställighet av domstolens beslut. Med ett ord: ökade befogenheter för EU:s institutioner att utöva tvång och förtryck i förhållande till medlemsstaterna.

Gemenskapens rättsordning, som redan har införts genom de fördrag som har företräde framför ländernas rättigheter, vill man nu göra ännu mer förtryckande och destruktiv när det gäller medlemsstaternas rättigheter. Vi är resolut emot detta, eftersom överlåtandet av nationella rättigheter och rättsliga särdrag helt säkert kommer att leda till överlåtandet av medlemsstaterna själva i ett projekt präglat av europeism och federalism.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning. Siffror är objektiva. De kan tolkas men inte ifrågasättas. Den anmärkningsvärda ökningen av antalet överträdelseförfaranden och underlåtenheten att följa EG-domstolens beslut, eller att införliva direktiven inom den fastställda tidsfristen, visar att kommissionen måste skärpa sin övervakning av de enskilda medlemsstaterna.

Jag är dessutom övertygad om att Europaparlamentet och de nationella parlamenten bör samarbeta mer för att främja och inte minst lägga större kraft bakom tillämpningen av gemenskapsrätten på nationell, regional och lokal nivå. Jag är också positiv till att frågan om förvaltningen av strukturfonderna tas upp i texten. Det är nödvändigt att påminna medlemsstaterna om att om de vill få medel från fonderna inom ramen för budgetramen för 2007–2013 så måste de anpassa sin lagstiftning till EU:s lagstiftning, framför allt när det gäller miljöskydd, på lämpligt sätt för att främja ekonomisk och social utveckling på regional nivå.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Under parlamentets sammanträde idag röstade jag för årsrapporten från utskottet för rättsliga frågor om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning 2006.

I det dokument som har upprättats av föredraganden Lidia Joanna Geringer de Oedenberg talas om underlåtenheten att införliva direktiv i tid, det otillfredsställande samarbetet mellan medlemsstaternas rättssystem och EG-domstolen, samtidigt som det riktas kritik mot sättet att hantera klagomål.

Ett mycket oroande fenomen är de nationella domstolarnas ovilja att tillämpa principen om gemenskapsrättens företräde och dra nytta av förfarandet med förhandsavgöranden.

I rapporten pekas också på det växande antal överträdelser som beror på att medlemsstaterna inte följer EG-domstolens beslut eller införlivar direktiv i tid.

Mot bakgrund av detta finns det ett brådskande behov av att förbättra samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten och att öka kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning på nationell och regional nivå. Detta skulle föra EU närmare medborgarna och stärka dess demokratiska legitimitet.

– Betänkande: Papastamkos (A6-0354/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av det betänkande som har upprättats på initiativ av min kollega och vän, Greklands tidigare minister Georgios Papastamkos, röstade jag för resolutionen om en strategi för den framtida uppgörelsen om de institutionella aspekterna på tillsynsmyndigheter. Det är synd att parlamentets och kommissionens ansträngningar för att fastställa en rättsligt bindande övervakning av EU:s tillsynsmyndigheter inte har lett till något betydande resultat. Jag delar den uppfattning som de allra flesta av mina kolleger har och beklagar att det saknas en allmän strategi för inrättandet av organ på EU-nivå. Det har blivit brådskande och nödvändigt för rådet och kommissionen att arbeta tillsammans med parlamentet för att inrätta en tydlig och konsekvent gemensam ram för vilken plats tillsynsmyndigheterna i framtiden bör ha inom ramen för EU:s styrning, och det måste finnas en parlamentarisk kontroll av tillsynsmyndigheters inrättande och verksamhet.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Den senaste tiden har en betydande ökning av antalet tillsynsmyndigheter kunnat observeras både på EU-nivå och på nationell nivå. Likheter, men även skillnader, finns mellan dessa två nivåer. Skillnaden i struktur och verksamhet för dessa organ på EU-nivå och nationell nivå ger upphov till frågeställningar som gäller reglering, god förvaltning och närheten till dessa institutioner i fråga om centralisering och decentralisering.

Eftersom de europeiska tillsynsmyndigheterna i stor utsträckning är decentraliserade eller oberoende inrättningar bör man särskilt insistera på deras öppenhet och den demokratiska kontrollen när det gäller deras inrättande och verksamhet. Utan detta riskerar flerfaldigandet av reglerande eller verkställande inrättningar, som är eller anser sig vara ensamt ansvariga för regleringen av centrala områden inom samhällets verksamhet, att minska betydelsen av EU:s representativa institutioner, att tränga ut dessa och att öka byråkratin på ett orimligt sätt.

Tillämpningen av parlamentarisk kontroll på tillsynsmyndigheternas struktur och verksamhet bör ske i överensstämmelse med den klassiska demokratiska principen om ökat politiskt ansvar för de organ som har verkställande funktion.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) EU har 29 organ som är riktiga europeiska mikroinstitutioner, som kostar mer än 1 miljard euro och gör tvivelaktig nytta. Det är därför rätt av föredraganden att kräva mer öppenhet och ansvar när det gäller förvaltningen av dessa många organ, verklig politisk kontroll över deras verksamhet, utvärdering av dem som redan finns, stopp för inrättandet av nya organ och kostnads–nyttoanalyser innan några beslut fattas.

Det verkliga problemet är dock att dessa organ överhuvudtaget finns som ett extra skikt i den europeiska byråkratin och att några av dem har lagstiftningsbefogenheter, medan andra har verkställande befogenheter som inkräktar på, eller försvårar, nationella myndigheters arbete. Det verkliga problemet är att de förökar sig och sprids ut över hela Europa, att de delas ut som röstfiskande presenter. Det verkliga problemet är att 40 procent av dem finansieras med stöd av artikel 308 i fördraget – den där berömda artikeln som gör det möjligt att ge Bryssel ökade befogenheter som inte uttryckligen föreskrivs i lagar och andra författningar.

Eftersom detta betänkande inte löser någonting kan vi inte godkänna det. Eftersom det icke desto mindre är ett försök att skapa lite ordning i kaoset kan vi emellertid inte rösta mot det. Vi avstår därför från att rösta.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Det är intressant att man nu (i betänkandets förslag till punkt 5) noterar att det saknas en allmän strategi för inrättande av organ på EU-nivå. Nya organ inrättas från fall till fall och det har blivit ett ogenomträngligt lapptäcke av tillsynsmyndigheter, genomförandeorgan och andra gemenskapsorgan.

Det är ännu intressantare att notera att majoriteten i Europaparlamentet ständigt har varit tillskyndare av nya organ och först nu inser att helheten har gått förlorad.

Junilistan stödjer betänkandets huvudtankar, men vi ställer oss kritiska till hur Europaparlamentet nu försöker att ta in nya revir med tillsynsmyndigheter som ska lägga fram årsrapporter inför parlamentet och att myndighetsdirektörerna eventuellt skall bjudas in till parlamentets behöriga utskott innan de utses. Vi är skeptiska till de förslagen. För det första är det lämpligt att kommissionen ansvarar för förvaltningsansvaret för dessa organ. För det andra kan partipolitiskt mygel komma att influera tillsättningarna av myndighetsdirektörer som i sig enbart skall vara tjänstemän.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Georgios Papastamkos betänkande om en strategi för den framtida uppgörelsen om de institutionella aspekterna på EU:s tillsynsmyndigheter. Jag välkomnar kommissionens plan att inrätta en interinstitutionell arbetsgrupp som ska ansvara för att fastställa tillsynsmyndigheternas funktioner och de olika EU-institutionernas behörighet i förhållande till dessa myndigheter.

Detta förslag bör emellertid vara startskottet och inte mållinjen, eftersom målen sträcker sig betydligt längre än till inrättandet av en interinstitutionell grupp. Den gemensamma strategin, i den mån en sådan är möjlig, som har föreslagits när det gäller dessa organs struktur och verksamhet syftar till att begränsa byråkratin så att de korrekt och effektivt kan utföra sin tillsynsuppgift, så att de kan kontrolleras och så att det aktuella behovet av granskning (revision) och ansvarsskyldighet mer eller mindre kan tillgodoses.

Resolutionsförslag: Häktningsorder mot Joseph Kony med avseende på rättegången mot honom inför Internationella brottmålsdomstolen (B6-0536/2008)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Joseph Kony och Herrens motståndsarmé har gjort sig skyldiga till fasansfulla brott under de senaste 20 åren vilket är anledningen till att Internationella brottmålsdomstolen nu vill ställa honom inför rätta.

Konflikten i Stora sjöområdet, Uganda och Sudan fortsätter och skördar ständigt nya civila offer. Det är ett uppenbart ansvar för världssamfundet att stoppa denna oerhörda tragik.

Junilistan brukar generellt sett ställa sig negativt till utrikespolitiska resolutioner. I det här fallet rör det sig om en organisation och dess ledare som av Internationella brottmålsdomstolen anklagas för brott mot mänskligheten. Därför har vi valt att ge denna resolution vårt stöd.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill informera parlamentet om att jag har röstat för förslaget till resolution om åtalet mot och ställandet inför rätta av Joseph Kony vid Internationella brottmålsdomstolen. Det är fullständigt oacceptabelt att det har tagit mer än tre år att arrestera en internationell brottsling som Kony, som har begått och uppviglat till sådana brott som mord, folkmord, våldtäkt, plundring och anstiftan till våldtäkt. Alla försök har misslyckats på grund av den ugandiska regeringens fortsatta ovilja att samarbeta för att gripa denna brottsling för vilken Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder.

Jag vill påpeka att Uganda har skrivit under Romstadgan, enligt vilken alla medlemmar ska sätta stopp för straffrihet för de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet och medverka till att förebygga sådana brott. Jag vill också uttrycka min oro över att det helt saknas ett tydligt åtagande att se till att internationellt bistånd (framför allt från den sudanesiska regeringen) inte går till Herrens befrielsearmé (LRA) som leds av Kony, som lätt kan använda det för att finansiera sin verksamhet.

– Betänkande: De Sarnez (A6-0294/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av Marielle de Sarnez röstade jag för lagstiftningsresolutionen om ändring av förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett handlingsprogram för att höja kvaliteten i den högre utbildningen och främja interkulturell förståelse genom samarbete med tredjeländer (Erasmus Mundus) (2009–2013). Jag stöder kompromissändringsförslagen som syftar till att uppnå akademiska kvalitetsmål, jämlikhet när det gäller geografisk fördelning, information till allmänheten om detta program och behovet av att undanröja alla rättsliga och administrativa hinder för utbytesprogram mellan europeiska länder och tredjeländer (visumproblem). Jag menar också att det är nödvändigt att vidta åtgärder inom ramen för programmet för att se till att studenter, doktorander, postdoktorandforskare och universitetsforskare från de minst utvecklade tredjeländerna (särskilt AVS = länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) återvänder till sina ursprungsländer efter sin vistelse för att undvika ”kompetensflykt”. Bravo, slutligen, när det gäller kravet att man ska lära sig minst två europeiska språk, bekämpa diskriminering och främja respekt för jämställdhet mellan kvinnor och män.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Poul Nyrup Rasmussen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. − (DA) De danska medlemmarna av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har röstat mot betänkandet om Erasmus Mundus II-programmet. Skälet är inte att vi är emot programmet, utan att formuleringarna om finansieringen riskerar att skapa en situation där danska studenter tvingas betala för att använda programmet. Generellt sett stöder vi målet med Erasmus Mundus-programmen.

De danska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har röstat för initiativbetänkandet om bättre lagstiftning, men vill betona att minskningen av administrativa bördor kan vara en mycket politisk process. Vi ställer oss bakom målet att ta bort onödiga administrativa bördor. Men vissa administrativa bördor kan vara helt nödvändiga för samhället, även om de anses försvåra företagens tillväxt och innovation. Vi anser att det behövs en balanserad inställning till minskningen av administrativa bördor.

  Konstantinos Droutsas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Som ett led i sin gräsrotsfientliga politik grundad på Lissabonstrategin använder EU Erasmus Mundus-programmet (2009–2013) för att modernisera universiteten i medlemsstaterna på ett borgerligt sätt i enlighet med kapitalets krav, åstadkomma en ”kompetensflykt” från tredjeländer, öka utsugningen av arbetarna och därmed öka lönsamheten för de europeiska monopolen.

Man befäster privata ekonomiska kriterier för utvärdering av universitet och forskningscenter och jämställer statliga och privata utbildningsinstitutioner med varandra. Man bildar ”utbildningskonsortier” baserade på ”kvalitetsmål” och inför terminsavgifter för studenter så att barn från arbetarfamiljer i hög grad utestängs från högre utbildning och doktorandstudier.

EU:s demagogiska uttalanden om att förhindra en kompetensflykt från mindre utvecklade länder kan inte dölja det verkliga målet, nämligen att på ett bedrövligt sätt exploatera arbetskraften från dessa länder och drastiskt kringskära unga människors rätt till en kostnadsfri statlig utbildning av hög kvalitet, vilken ska omfatta alla barn från arbetarfamiljer.

Den parlamentariska gruppen för Greklands kommunistiska parti har av dessa skäl röstat mot detta lagstiftningsinitiativ.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Marielle De Sarnez betänkande om Erasmus Mundus-programmet (2009–2013) eftersom jag anser att detta nya program är mycket viktigt för att främja EU som ett spetskompetenscentrum på utbildningsområdet internationellt.

Genom att etablera ett samarbete mellan olika utbildningsinstitutioner i EU kommer Erasmus Mundus II att förbättra anpassningen till den växande efterfrågan på rörlighet bland studenter och främja kvaliteten på den högre utbildningen i EU och dialogen mellan olika kulturer. Jag vill även lyfta fram de viktiga innovationer som föreslås i betänkandet. t.ex. förlängningen av doktorandprogrammet, införandet av stipendier och främjandet av företags och forskningscenters aktiva deltagande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta är ett viktigt program, vars syfte är att hjälpa studenter från tredjeländer som vill komma och studera i EU, även om den begränsade finansieringen kan skapa problem för dem som måste betala universitetsavgifter men inte kan det. Trots att vi röstade för betänkandet beklagar vi därför att de förslag som lades fram av vår grupp förkastades, eftersom syftet med dem var att lösa detta problem.

Vi är emellertid glada att man har antagit förslag som ska förbättra dessa studenters rörlighet och understryka att programmet inte får användas för att locka människor med särskild kompetens från tredjeländer till EU på ett sätt som missgynnar deras hemländer. Vi insisterade på att Europeiska kommissionen vid utvärderingen av programmet ska ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av en ”kompetensflykt” och de berörda personernas socioekonomiska situation.

Vi måste se till att magisterstuderande, doktorander, forskare och akademiker från mindre utvecklade tredjeländer kan återvända till sina hemländer när studieperioden är över och på så sätt undvika en ”kompetensflykt”.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Fru talman! Jag röstade för detta betänkande och hoppas att Erasmus Mundus-programmet, som förlängs till 2013, ska fortsätta att bygga viktiga broar mellan olika kulturer.

Fördelarna med detta utbildningsprogram är uppenbara – EU kommer inte bara att kunna locka till sig intelligenta och ambitiösa studenter från tredjeländer, vilket kommer att förbättra EU:s forskning och innovation. Våra egna studenter kommer dessutom att få bättre språkkunskaper och öka sin anställbarhet, såväl på hemmaplan som utomlands.

Jag tror framför allt att detta program är särskilt relevant med tanke på att det här är året för interkulturell dialog. Att etablera kontakter med tredjeländer genom utbildning främjar förståelse och kommunikation mellan olika kulturer, språk och religiösa övertygelser. Detta är exakt den typ av program som Europaparlamentet bör stödja, och jag välkomnar det helhjärtat.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi har valt att rösta nej till detta betänkande från Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning. Vi röstar inte nej till idén om Erasmus Mundus-programmet som sådant, utan på grund av en del detaljförslag som föreligger från dels utskottet, dels kommissionen.

Vi är inte anhängare av något speciellt Erasmus Mundus-visum enligt de kortfattade beskrivningar som föreligger i förslaget. Varje medlemsland har sin rätt att utfärda visum och vi hoppas att de har en frikostighet med visum till studenter som ingår i Erasmus Mundus. Vi anser att man inte kan reglera dylika visum på EU-nivå.

Idén om ett finansiellt stöd från EU till en alumniförening för dem som tar examen från Erasmus Mundus olika program ställer vi oss också avvisande till. Studentföreningar skall växa fram utifrån enskilda människors behov och egna ansträngningar. De kan inte byggas uppifrån av EU-institutionerna.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Erasmus Mundus-programmet är ett program för samarbete och rörlighet inom högre utbildning som syftar till att främja EU som spetskompetenscentrum på utbildningsområdet på global nivå. Det skapar fler möjligheter än de som finns tillgängliga inom Erasmus-programmet idag och öppnar samarbetet inom utbildningsområdet för länder som inte är medlemmar i EU.

Utbildning spelar en avgörande roll i unga människors liv. Internationell erfarenhet skattas allt högre av studenterna själva och av framtida arbetsgivare. Kunskaper i språk, kulturer, olika länders särdrag och förmågan att verka i en internationell miljö är bara några av fördelarna med att delta i programmet. Främjandet av rörlighet är en annan viktig del av programmets mål. Det sistnämnda är särskilt viktigt i en tid av globalisering, eftersom kontakter med tredjeländer blir allt viktigare. Vi bör välkomna att europeiska studenter och studenter från tredjeländer även i fortsättningen kommer att ha möjlighet att förvärva sådana erfarenheter.

Det gläder mig att det program som har röstats igenom även innehåller förslag för att lösa visumproblemen. Dessa problem gör researrangemangen onödigt komplicerade. Den föreslagna förenklingen bör även påverka mängden information som är tillgänglig. Studenter bör kunna få all information som de behöver för att göra det lättare för dem att i god tid förbereda sin vistelse. Stöd från Europeiska kommissionens representationskontor i tredjeländer kan i detta sammanhang vara till särskilt stor hjälp.

  Ona Juknevičienė (ALDE), skriftlig. – (LT) Idag röstade vi om den nya generationen Erasmus Mundus program (2009–2013). Det nuvarande Erasmus Mundus-programmet infördes 2004, och mer än 4 000 invånare i EU och tredjeländer har kunnat delta i detta program. Erasmus Mundus har visat sig vara en pålitlig åtgärd inom den högre utbildningen, inte minst när det gäller mastersprogram. Målet med det nya programmet är att uppmuntra högre utbildning i Europa, att bidra till fler och bättre karriärmöjligheter för unga människor och att införa ett mer strukturerat internationellt samarbete mellan institutioner för högre utbildning för att skapa ökad rörlighet bland studenter från EU och tredjeländer. Under de kommande fem åren kommer mer än 950 miljoner euro att avsättas för universitet i Europa och tredjeländer så att de ska kunna delta i programmet och ge stipendier. Ett extra program för doktorandstudier kommer att införas, och studenter kommer att få mer ekonomiskt stöd. Under omröstningen stödde jag det ansvariga utskottets ändringsförslag som kommer att ge dokumentet tydligare reglering, värna studenternas valmöjligheter och rättigheter och möjliggöra ett starkare samarbete mellan universiteten.

  Carl Lang och Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Målet att uppmuntra storskalig ekonomisk invandring som fördes fram redan den 11 januari 2005 av Europeiska kommissionen i dess grönbok om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU är mer aktuellt än någonsin med tanke på detta betänkande.

Inte mindre än 950 miljoner euro har redan avsatts för Erasmus Mundus II-programmet för perioden 2009-2013. Detta program ska locka utländska studenter och lärare till EU:s geografiska område. Det är omkring 654 miljoner euro mer än det belopp som anslogs till den första versionen av programmet.

Med det i sig lovvärda målet att uppmuntra studenter från tredjeländer att komma och studera i Europa genom att erbjuda dem högvärdiga masters- eller doktorsexamina som förevändning öppnar man i praktiken slussarna för laglig invandring via en ny kanal. I själva verket blir det lättare för utlänningar från tredjeländer att komma in i EU, inte minst tack vare de förenklade förfarandena för att erhålla visum och stipendier och anpassade terminsavgifter.

I stället för att gynna de egna medborgarna och uppmuntra den europeiska forskning och spetskompetens som man behöver gynnar EU än en gång dem utanför EU och visar sin förkärlek för storskalig invandring.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Erasmus Mundus II-programmet liknar Erasmus utbytesprogram för europeiska studenter, men är främst inriktat på utbyten med tredjeländer. Syftet är att locka kvalificerade utländska studenter till Europa.

Jag är i grund och botten för ett interkulturellt utbyte, inte minst på vetenskaplig nivå. Jag är dock tveksam till om detta program är effektivt och framför allt bra för medlemsstaterna. I en tid då platser på universiteten i vissa medlemsstater är begränsade för den inhemska befolkningen inom många ämnesområden bör vi vara försiktiga när det gäller högre kvalifikationer.

Övergången till Bolognamodellen i hela universitetssystemet i Europa har gjort det tillräckligt svårt för studenter med en mastersexamen att hitta doktorandplatser. Att öka konkurrensen för de inhemska studenterna förefaller mig vara kontraproduktivt. Det kommer också att vara svårt att kontrollera överträdelser av invandringsbestämmelserna i samband med programmet. Jag har därför röstat mot betänkandet.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN), skriftlig. − (PL) Erasmus Mundus-programmet har redan spelat en viktig roll i dagens utbildning av unga människor och vuxna. Erfarenheterna visar dock att man bör vara lite försiktig med hur man hanterar utmaningar. Överdrivet radikala förändringar som nya villkor för terminsavgifter kan rubba balansen i detta utbildningssystem, som har visat sitt värde på marknaden. Sådana förändringar kan dessutom strida mot vissa principer om akademiska institutioners rätt till självbestämmande. Man måste därför överväga om det är bäst att överlåta åt Erasmus Mundus-konsortiet att även i fortsättningen fatta beslut eller om man bör fastställa villkor för styrning uppifrån.

Om det finns en etablerad praxis och lokala organ har möjlighet att fatta beslut anser jag att detta bör respekteras och inget nytt införas genom påbud. Detta är särskilt viktigt med tanke på att vi lever i mycket olika regioner. En del sägs vara mer utvecklade, andra mindre, och de har alla skiftande traditioner och olika ekonomiska villkor.

Låt mig ta tillfället i akt och påpeka att parlamentet har den omotiverade vanan att hänvisa till dokument som ännu inte är bindande, såsom den europeiska konstitutionen, som förkastades i en folkomröstning, Lissabonfördraget och den därmed förbundna stadgan om de grundläggande rättigheterna. Lagstiftning kan inte grundas på sådant som inte står i lagboken.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Marielle De Sarnez’ betänkande om Erasmus Mundus-programmet (2009-2013). De unga är vår framtid, och det säger jag inte bara för att det låter bra. Erasmus Mundus-programmet bygger på tanken om spetskompetens och interkulturell integration genom samarbete med tredjeländer, så att nya generationer kan arbeta för en bättre värld. I det nya Erasmus Mundus-programmet betonas möjligheten att delta i masters- och doktorandprogram, inrättandet av partnerskap med utbildningsinstitutioner i tredjeländer och särskilda kommunikations- och informationsinsatser.

Jag applåderar detta initiativ och vill även uppmärksamma Marielle De Sarnez’ förslag att det ska vara prioriterat att lära sig minst två främmande språk: språk är faktiskt det viktigaste hjälpmedlet för kulturell integration.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Erasmus Mundus II liknar i stort sett sin föregångare, även om det har gjorts stora justeringar. Till de viktiga förändringarna hör en mer balanserad och garanterad geografisk representation i de Erasmus Mundus-program som konsortier av universitet från minst tre europeiska länder kan erbjuda, samt en större fokusering på utsatta grupper.

Inträdeskraven för kurser måste vara kvalitetsbaserade samtidigt som jämställdhet mellan kvinnor och män måste respekteras och tillträdet för missgynnade grupper förbättras.

När stipendier ges till europeiska studenter och studenter från tredjeländer måste de institutioner som håller i kurserna respektera principen om lika möjligheter och icke-diskriminering.

Samtidigt bör Erasmus Mundus II bidra till en hållbar utveckling av den högre utbildningen i Europa och tredjeländer, vilket innebär att kommissionen bör göra allt för att förhindra en kompetensflykt.

De gröna kommer att se till att dessa anpassningar också blir verklighet. Utvärderingen av Erasmus Mundus bör även visa att utsatta gruppers tillträde till Erasmus Mundus-kurser har förbättrats.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen i Europaparlamentet ger på dessa villkor sitt stöd till betänkandet.

– Betänkande: Szájer (A6-0300/2008)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg (omarbetning) (KOM(2007)0737 – C6-0442/2007 – 2007/0257(COD)).

I likhet med József Szájer lutar jag åt att ställa mig bakom de principer och riktlinjer som har getts av talmanskonferensen. De är helt i linje med lagstiftningen. Jag stöder också till fullo förslaget att det krävs tekniska anpassningar av talmanskonferensens beslut.

– Betänkande: Szájer (A6-0297/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av József Szajer röstade jag för förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om genetiskt modifierade organismer (omarbetning). Med tanke på texternas utveckling och komplexitet är det synd att kommissionen inte har ändrat sin ståndpunkt från den 1 april 1987, då avdelningarna uppmanades kodifiera alla rättsakter senast efter deras tionde ändring. Det betonades samtidigt att detta var minimiregeln och att avdelningarna skulle försöka kodifiera de texter som de har ansvar för ännu oftare för att främja en tydlig och korrekt tolkad gemenskapsrätt. I just detta fall ändrar vi direktivet från 1990 och de fyra texter genom vilka det ändrades 1994, 1998, 2001 och 2003. Från att ursprungligen ha varit avsett för kodifiering omarbetades i slutändan direktiv 90/219/EEG för att införa de ändringar som är nödvändiga för att göra en anpassning till det föreskrivande förfarande med kontroll som infördes 2006. Jag anser att konsolideringen av gemenskapsrätten bör vara en av Europeiska kommissionens prioriteringar och att den nuvarande situationen inte är i sin ordning, särskilt med hänsyn till medlemsstaterna och européerna.

  Dumitru Oprea (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Även om de framsteg som har gjorts och den effektivitet som har uppnåtts inom jordbruks-, vegetabilie- och animalieproduktion inte skulle ha varit möjliga utan de viktiga upptäckter som har gjorts på genetikområdet, måste vi utforma bästa möjliga biosäkerhetsregler för innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer med respekt för försiktighetsprincipen så att vi kan skydda folkhälsan och miljön.

Det är definitivt så att mänskligheten inte skulle ha haft det lika bra och slitits sönder av fler konflikter utan de upptäckter som gjordes av Mendel och senare Morgan, Crick och Watson. Men förfarandena för att ta fram, testa, använda och saluföra genetiskt modifierade organismer, oavsett om det rör sig om växter, djur eller mikroorganismer, måste naturligtvis i alla länder vara underkastade ett särskilt system för reglering, tillståndsgivning och administration, med en rättslig och institutionell ram för att undanröja eller minska riskerna för negativa effekter.

– Betänkande: Ryan (A6-0348/2008)

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för Eoin Ryans betänkande om gemenskapsstatistik över varuhandeln mellan medlemsstaterna. Syftet med gemenskapsrätten är att minska onödigt administrativt krångel och överreglering, och frågan om statistik över varuhandeln mellan medlemsstaterna kan därför inte lämnas därhän.

Eurostat har inrättat en arbetsgrupp för att undersöka hur rapporteringen om denna handel inom gemenskapen kan förenklas och moderniseras. Ett gemensamt system för utveckling och katalogisering av handelsflöden av varor inom den gemensamma marknaden är dessutom under utredning. Jag stöder detta initiativ, men hoppas liksom Eoin Ryan att kommissionen kommer att förbättra detta förslag genom att tillräckligt detaljerat ange vilka åtgärder som bör vidtas för att införa en gemensam flödesmekanism av detta slag. Pilotprojekt skulle kunna användas så att en utförlig undersökning av ordningens värde och genomförbarhet kunde göras.

  Eoin Ryan (UEN), skriftlig. − (GA) Nittio procent av företagen i Irland är små och medelstora precis som i EU som helhet. I Irland – vars situation jag känner bäst till – är omkring 250 000 företag små och medelstora och sysselsätter mer än 800 000 personer. De flesta av dessa företag (ca 90 procent) har mindre än tio anställda, och i hälften av fallen bara en anställd. Tid är därför en mycket värdefull tillgång, men dessa företag får ägna mycket tid åt att bara fylla i blanketter.

Det är inte särskilt förvånande att jag stöder detta betänkande (eftersom det är mitt eget betänkande) för vilket det uppnåddes en kompromiss genom samarbete mellan rådet och mina kolleger i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag vill emellertid göra denna röstförklaring för att understryka dess betydelse. Bestämmelserna i betänkandet kommer att befria mer än 200 000 små och medelstora företag från uppgiften att fylla i blanketter som rör handel med varor och därmed spara tid och gynna företag och näringsliv överhuvudtaget.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. − (PL) Intrastat är ett gemensamt system för de europeiska länderna. Det syftar till att minska onödigt administrativt krångel och överreglering. Det är ett flexibelt system, vilket innebär att hänsyn kan tas till enskilda EU-medlemsstaters särskilda behov och lösningar.

En annan viktig punkt är att både Intrastat-systemet och statistiksystemet för världshandeln baseras på de rekommendationer om ett statistiksystem för världshandeln som har utfärdats av FN:s statistikavdelning. Detta gör det möjligt att få fullständig och fullt jämförbar information om världshandeln med varor.

Det behövs verkligen en fortsatt insamling av statistiska uppgifter om viktiga ekonomiska frågor. Medlemsstaterna bör göra allt för att modernisera och förbättra detta system.

– Betänkande: Gebhardt (A6-0361/2008)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Malta är den enda staten i EU som inte tillåter skilsmässa. I Europa finns det bara tre stater som inte tillåter skilsmässa: Vatikanen, Andorra och Malta.

I Malta har det emellertid varit möjligt att registrera en skilsmässa som beviljats någon annanstans, förutsatt att personen antingen var medborgare eller bosatt i det land där skilsmässan beviljades.

Med stöd av Bryssel II (rådets förordning (EG) nr 2201/2003) kan en person nu få skilsmässa om han är medborgare i en medlemsstat och har haft sin hemvist där i sex månader. Alla andra personer kan ansöka om skilsmässa om de under en oavbruten period om ett år närmast föregående sin ansökan har haft sin hemvist i medlemsstaten.

Det är lovvärt att man har beaktat en ny artikel i fall där stater inte har någon skilsmässolagstiftning, såsom i Malta.

I Malta har vi redan erkänt skilsmässa genom systemet med registrering i fall där lämpliga bestämmelser gäller. Det handlar inte om att anta skilsmässoprincipen eftersom denna redan gäller under vissa omständigheter. Frågan är om skilsmässa bör utgöra en särskild del av vårt rättssystem även när dessa särskilda omständigheter inte föreligger.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av betänkandet av Evelyne Gebhardt röstade jag för lagstiftningsresolutionen om godkännande, efter ändringar, av förslaget till rådets förordning om ändring av förordningen från 2003 om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål. I en situation där rörligheten bland invånarna i EU ökar, vilket leder till fler ”internationella par”, dvs. äkta par där makarna har olika nationaliteter eller är bosatta i olika medlemsstater eller i en medlemsstat där minst en av dem inte är medborgare, och på grund av de höga skilsmässotalen i EU har det blivit absolut nödvändigt att lagstifta om tillämplig lagstiftning och behörighet i äktenskapsmål, vilket berör allt fler medborgare för varje år som går. Det är nödvändigt att fortsätta att poängtera att det i fördragen föreskrivs ett gradvis skapande av ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa, samt åtgärder för att främja förenligheten mellan gällande regler i medlemsstaterna när det föreligger konflikter mellan lagar och behörighet.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Evelyne Gebhardts betänkande rör ett förtydligande av nationella domstolars behörighet i äktenskapsmål inom EU, och vilken lag som skall anses tillämplig. Syftet är att motverka risken att en av makarna försöker hinna först med att väcka talan för att målet ska regleras av ett visst lands lag som skulle skydda denna makes/makas egna intressen. Detta syfte är i sig naturligtvis lovvärt. Enligt min uppfattning väger dock nackdelarna med regleringen tyngre än fördelarna.

Sverige har en av världens mest liberala äktenskapslagar, och det är någonting vi ska vara stolta över. Faran med det ursprungliga förslaget är att det skulle innebära att svenska domstolar i en del fall skulle kunna tvingas döma enligt maltesisk, irländsk, tysk eller iransk lag när en part begär skilsmässa. Det skulle i förlängningen begränsa den svenska ovillkorliga rätten för en person att ansöka om skilsmässa och också få den beviljad - ett område jag aldrig skulle kunna kompromissa på. Min första tanke var därför att rösta emot betänkandet. Under omröstningen bifölls emellertid ett muntligt ändringsförslag, vilket i sak hänvisande till rättsgrundsatsen ”ordre public”. Jag anser fortfarande att den svenska modellen bör försvaras, men för att uppmuntra förbättringen valde jag att istället lägga ned min röst.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Evelyne Gebhardts betänkande om tillämplig lag i äktenskapsmål. Med tanke på den ökade rörligheten bland EU:s invånare och skillnaderna mellan medlemsstaternas gällande lagstiftning vid skilsmässa stöder jag möjligheten för makar som är av olika nationalitet eller bosatta i olika medlemsstater att välja vilken lagstiftning som ska tillämpas på deras skilsmässa.

Jag anser dock att det är absolut nödvändigt att se till att båda makarna är informerade så att båda är helt införstådda med de rättsliga och sociala konsekvenserna av valet av gällande lagstiftning.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Den nya lagstiftning som har lagts fram inför oss gäller skilsmässor för ”internationella par”, dvs. par där makarna har olika nationaliteter eller är bosatta i olika medlemsstater.

Det handlar om att fastställa regler om vilken domstol som ska vara behörig och vilken lagstiftning som ska tillämpas för att komma till rätta med den rättsosäkerhet som råder på detta område. Idag fastställs gällande lag enligt nationella lagvalsregler, som emellertid i sig varierar mycket mellan olika medlemsstater och dessutom är komplicerade. Majoriteten av medlemsstaterna fastställer gällande lag i enlighet med kriterier om anknytning eller hemvist (lex loci). Andra medlemsstater tillämpar systematiskt sin nationella lagstiftning (lex fori), vilket naturligtvis kan leda till att en lag tillämpas som makarna bara har en svag anknytning till och att resultatet inte överensstämmer med rättssäkerhet.

I denna nya förordning föreslås att vi ska harmonisera dessa lagvalsregler. Vi är för detta, eftersom det skulle skapa en större förutsägbarhet i vad som fortfarande är en dramatisk situation och därmed främja den trygghet som särskilt barn, som alltför ofta hamnar i kläm när deras föräldrar separerar, har rätt till.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Det är med stor besvikelse som vi från Junilistan noterar föredragandens iver att gå vidare med en fråga som helt nyligen har förkastats av rådet. Faktum är att den nuvarande Bryssel II-förordningen trots sina brister är en mycket bättre lagstiftning än den som föredraganden föreslår. Att frånta makarna deras fria val gällande domstol och jurisdiktion, visar på kommissionens, och inte minst föredragandens, arroganta inställning mot gällande praxis i samtliga medlemsstater.

Vi säger inte bara nej till detta ogenomtänkta betänkande utan uppmanar samtliga ledamöter att stå upp för valfriheten för makar som ligger i skilsmässa. Krångliga EU-regler är det sista som dessa människor behöver under svåra tider.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. − (EN) Irland har valt att inte anta och tillämpa denna förordning eftersom vi inte vill ge irländska domstolar behörighet att bevilja skilsmässor för EU-medborgare på grundval av en väsentligt annorlunda lagstiftning i de stater som dessa kommer ifrån.

Om Irland skulle genomföra denna åtgärd skulle det bli möjligt för EU-medborgare som är bosatta i Irland att få skilsmässa i våra domstolar på väsentligt annorlunda och mindre stränga grunder än vad som föreskrivs i vår konstitution och som möjliggjordes genom folkomröstningen om skilsmässa 1995, dvs. fyra års separation. Det skulle också innebära att dagens konstitutionella krav att irländska domstolar i skilsmässomål bara ska tillåta skilsmässa om lämpligt underhåll fastställs för berörda parter och underhållsberättigade barn inte skulle tillämpas i sådana fall. Även om detta betänkande har positiva aspekter har jag avstått från att rösta med hänvisning till Irlands undantagsbestämmelse.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. − (FI) Fru talman! Jag röstade mot Evelyne Gebhardts betänkande om äktenskap, eftersom jag anser att det är viktigt att finska lagar gäller i finska domstolar i framtiden i fall där tillämpningen av ett annat lands lagstiftning i avsevärd grad skulle strida mot den finska lagstiftningens grundsatser.

Jag är också mycket oroad över förslaget om bedömning av skuld i skilsmässoärenden. I Finland slutade vi att utreda otrohet och liknande saker i skilsmässoärenden för ungefär 20 år sedan. Att återinföra detta skulle vara ett stort steg tillbaka och ha en unken bismak av svunna tider.

  Ona Juknevičienė (ALDE), skriftlig. – (LT) I det utvidgade EU ser vi en ökning av antalet internationella familjer, dvs. makar av olika nationaliteter. Tyvärr slutar ett stort antal äktenskap i EU mellan personer av olika nationalitet i skilsmässa, och ofta är skilsmässoprocessen komplicerad och segdragen. Det beror på att personer hittills har haft begränsade möjligheter att välja vilken domstol som ska behandla deras skilsmässa. När ett par väl hade beslutat sig för att separera kunde de bara vända sig till en domstol i bosättningslandet. Därför kunde de inte heller välja att tillämpa lagarna i andra medlemsstater på sin skilsmässa. För att skilja sig från sin man var en litauisk kvinna som hade gift sig med en tysk man och hade familj i Tyskland exempelvis tvungen att vända sig till en domstol i bosättningslandet. Skilsmässan kunde bara prövas enligt tysk rätt. När denna förordning väl har antagits kommer dessa begränsningar från och med den 1 mars 2009 inte längre att vara i kraft. Familjer som ligger i skilsmässa kommer att kunna välja om de vill tillämpa lagstiftningen i bosättningslandet eller lagstiftningen i det land de är medborgare i. Vid omröstningen stödde jag ändringsförslagen, som slog fast att den lagstiftning som tillämpas inte får strida mot huvudprinciperna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta är extra viktigt eftersom vi strävar efter att undvika könsdiskriminering vid beslut i skilsmässomål.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Jag röstade för Evelyne Gebhardts betänkande eftersom jag anser att kommissionens förslag om att standardisera bestämmelserna om lagvalsregler vid skilsmässor mellan internationella par är viktigt. Skilsmässa är en mänsklig tragedi för de inblandade parterna och deras barn. Parterna måste därför ha tillgång till så tydlig information som möjligt om vilka förfaranden som ska tillämpas och lagstiftningens materiella innehåll.

Den nuvarande situationen, där makar enligt Bryssel IIa-förordningen kan välja mellan ett antal behöriga domstolar och jurisdiktionen avgörs av lagvalsreglerna i domstolslandet, ger inte det tydliga rättsläge som krävs. Att välja domstol för att få en förmånligare rättslig ställning (forum shopping) och kapplöpning om vem som först vänder sig till domstolen, så att denna part gynnas, är allvarliga bieffekter av den nuvarande situationen.

Jag anser att gifta pars rätt att genom en ömsesidig överenskommelse välja behörig domstol och jurisdiktion i båda fallen även skulle hjälpa dem att upptäcka innehållet. Därför är det viktigt att tillgången till information om innehåll och förfaranden förenklas, vilket anges i ändringsförslag 2. Ändringsförslag 1, som skyddar barnens intressen vid val av tillämplig lag, är också mycket viktigt.

Jag stöder ändringsförslag 37, som har lagts fram av min grupp. I detta anges att den lag enligt vilken paret ingick äktenskap också ska vara den lag som ska väljas vid skilsmässa. Detta är logiskt och skulle göra det lättare att ta del av innehållet i den lag som ska tillämpas.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Rent allmänt är det för många skilsmässor i Europa, särskilt i mitt hemland. Allt fler skilsmässor rör blandade par, dvs. par där makarna har olika nationalitet.

Eftersom den fria rörligheten för personer är en grundläggande del av den europeiska integrationen är det viktigt att fastställa ett tydligt regelverk.

Eftersom jag är medveten om att de nationella reglerna på skilsmässoområdet skiljer sig extremt mycket åt inser jag mycket väl den risk för ”skilsmässoturism” som föreligger om man skulle kunna välja den mest gynnsamma jurisdiktionen för en av makarna och den minst gynnsamma för den andra.

Jag skulle ha röstat för detta betänkande eftersom den föreslagna förordningen skulle ha motverkat bristerna och gjort det möjligt för två makar som bor i olika medlemsstater att med full vetskap om alla fakta ömsesidigt komma överens om valet av behörig domstol för sina skilsmässoförhandlingar, vilket skulle ha varit en domstol i en av makarnas två bosättningsländer i EU.

Ett muntligt ändringsförslag som antogs skapade tyvärr sådan förvirring under omröstningen att hela betänkandet borde ha återförvisats till utskottet. Eftersom betänkandet inte återförvisades till utskottet avstod jag från att delta i slutomröstningen.

Ämnet är för känsligt för att avgöras i ett förvirrat tillstånd.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag röstade inte om detta betänkande eftersom Irland inte utnyttjade sin möjlighet att delta i antagandet och tillämpningen av den föreslagna förordningen och inte har spelat en aktiv roll vid överläggningarna i rådet.

Irland ställde sig inte bakom att utvidga irländska domstolars jurisdiktion till att kunna bevilja skilsmässa till en EU-medborgare på grundval av en avsevärt annorlunda lag i hans eller hennes hemland.

Om detta skulle ha tillämpats skulle EU-medborgare bosatta i Irland kunnat beviljas skilsmässa i irländska domstolar på avsevärt annorlunda och lättare grunder än de som anges i den irländska konstitutionen, som baseras på resultatet av 1995 års folkomröstning om skilsmässor.

Eftersom Irland inte deltar i processen för att anta och tillämpa denna förordning valde jag att avstå från att rösta om detta betänkande.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Jag välkomnar min kollega Evelyne Gebhardts betänkande om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål. Jag är fast övertygad om att det är viktigt att skapa ett tydligt, heltäckande och flexibelt regelverk på detta känsliga område.

I dagens omröstning röstade jag för införandet av rätten att välja en lämplig domstol för skilsmässoförhandlingarna. Jag stödde ett förslag enligt vilket ett så kallat internationellt par kan välja att vända sig till en domstol i det land där de bor eller till en domstol i det land där de gifte sig.

Jag delar helt uppfattningen att det är viktigt att se till att båda makarna får tillräckligt med information, oberoende av deras ekonomiska situation eller utbildningsnivå. Båda sidor bör vara noggrant och helt informerade om följderna av deras val av domstol och om rätten att fatta beslut i skilsmässomål. Detta gäller särskilt för internationella par eftersom det råder stor skillnad mellan medlemsstaternas lagar, skilsmässoförfaranden och villkor för hur behandlingen av skilsmässor ska gå till.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Vid frågor som rör gränsöverskridande äktenskap är det viktigt att rättssituationen ser likadan ut i hela Europa. Medborgarna behöver ett tydligt rättsläge på äktenskaps- och skilsmässoområdet, som ofta involverar mycket känslosamma frågor, och detta är ett allt viktigare politikområde.

I en värld som krymper allt snabbare är de bestämmelser som redan finns på det civilrättsliga området, i detta fall parternas fria val av tillämplig lag och domstol, viktigt för deras rörlighet. Genom förordningen skapas även användarvänlig tillgång till en del av familjerätten. En annan viktig faktor i detta sammanhang är att parterna får ordentlig information om de rättsliga följderna av sina beslut. Därför har jag röstat för betänkandet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag röstade före detta betänkande eftersom jag tänkte på de mer än 150 000 män och kvinnor som varje år är inblandade i gränsöverskridande skilsmässoprocesser. Detta innefattar även många rumänska män eller kvinnor som har gift sig utomlands. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag är övertygad om att vi har en skyldighet att stödja avlägsnandet av alla de byråkratiska hinder som får vissa personer att säga att EU är ett helvete för medborgarna och ett himmelrike för advokater.

Som förtroendevalda anser jag dessutom att vi är skyldiga att undanröja ett antal av de övriga problem som skapar besvär för EU-medborgarna. Två exempel på detta är EU-medborgarnas tillgång till läkarvård i ett annat land än deras hemland och ömsesidigt erkännande av examensbevis.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Evelyne Gebhardts betänkande om tillämplig lag i äktenskapsmål. Syftet är lovvärt: att införa ett tydligt och heltäckande regelverk som innefattar lagar om behöriga domstolar och erkännande och genomförande av beslut i äktenskapsmål, utöver bestämmelserna om tillämplig lag.

Med det nuvarande scenariot kan varje ”internationell” skilsmässa ge upphov till de mest skiftande rättsliga frågeställningarna på grund av att det råder konflikt mellan nationell rätt och gemenskapsrätten. Vi måste också ta hänsyn till risken för kapplöpning till domstolen, vilket belönar den part som kommer först och kan välja den jurisdiktion vars lagar bäst gynnar hans eller hennes intressen.

Detta är helt oacceptabelt, och jag välkomnar därför detta betänkande som syftar till att ge makarna betydande ansvar, framför allt när det gäller välunderbyggda val, val av domstol och slutligen val av tillämplig lag.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Som Europavän brukar jag i vanliga fall se ett klart mervärde i europeisk lagstiftning. Ofta får problem bättre lösningar av att flera har tänkt till. Det här betänkandet är ett beklagligt undantag från den regeln. Vi har all anledning att vara stolta över en lagstiftning som ger människor möjlighet att gå skilda vägar om de så önskar, och därför all anledning att värna det system vi har idag i Sverige. Precis som regeringen anser jag därför att kommissionens förslag till harmonisering går i fel riktning, när hänsyn måste tas till t.ex. Maltas praxis. Vatikanen kan inte tillåtas försvåra för en aktiv jämställdhetspolitik på hemmaplan. Europaparlamentet var av en annan uppfattning. Därför var min avsikt att rösta emot betänkandet - ändringen är också införd i protokollet.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Jag röstade mot denna åtgärd eftersom jag anser att det är oansvarigt av EU att lägga sig i frågor som inte hör till dess behörighet, däribland familjerätten. Ministerrådet bör noga tänka sig för innan man godtar förslag från parlamentet eller kommissionen. EU bör inte utnyttja ett litet antal problemfall för att skaffa sig mer makt. Det är inte alls det som den europeiska integrationen handlar om.

Bortsett från detta hänvisade Europaparlamentet i sitt yttrande till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta är en oacceptabel inblandning från parlamentets sida eftersom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte är ett rättsligt bindande dokument utan en politisk kompromiss. I artikel 9 i Europiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anges att ”rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter”. Eftersom familjrätten hanteras på nationell nivå, varför behöver vi en parallell uppsättning skilsmässoregler på EU-nivå? Detta skapar manipuleringsmöjligheter. Det är inte helt klart i vilken riktning denna förordning är på väg, och kommissionen är oförmögen att undanröja oklarheterna. Jag föreslår därför att ministerrådet förkastar åtgärden.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Vi har sett en ökning av antalet gifta par i EU där makarna är medborgare i olika EU-länder eller länder utanför EU.

Allt oftare uppkommer därför frågan om vilken lag som ska tillämpas och vilken behörig domstol som ska väljas.

Europeiska unionen behöver effektiva tvistlösningsbestämmelser för att avgöra den rättsliga behörigheten.

I takt med att antalet skilsmässor ökar, ökar även antalet fall av diskriminering vid ansökningar om skilsmässa eller hemskillnad. Den mest välinformerade maken eller makan tar initiativet och väljer den jurisdiktion vars lag bäst gynnar hans eller hennes intressen. Detta innebär en förhandsbedömning av det berörda rättssystemets behörighet.

Vid äktenskap där en av makarna bor i ett land utanför EU kan det vara svårt att få en domstol att erkänna en skilsmässa som har beviljats i ett land utanför EU.

Det betänkande som vi röstar om i dag syftar till att ge båda makarna tillgång till tillförlitlig information om förfaranden vid skilsmässa och hemskillnad samt de viktigaste frågorna i nationell rätt och i gemenskapsrätten. Det har med rätta uppmärksammats hur viktigt det är att man alltid ser till varje berört barns bästa vid val av tillämplig lag.

– Betänkande: Guerreiro (A6-0388/2008)

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Den fiskepolitik som förs av EU är inte och har aldrig varit baserad på genomtänkta och solidariska beslut. Fiskbeståndet i Europa har de senaste åren minskat dramatiskt, och det görs inte mycket för att förändra detta faktum. Istället byter EU bistånd mot fiskerättigheter i länder i tredje världen, och tömmer således även deras hav på fisk. Lokalbefolkningen längs kusterna berövas sitt levebröd och blir hänvisade till att leva på bistånd, ett bistånd som dessutom sällan utgör tillräcklig kompensation eller gottgör inkomstbortfallet.

Den fiskepolitik som EU istället borde stå för måste genomsyras av ett långsiktigt och framsynt tänkande. I ett sådant förfarande ryms inte bidrag till upprustningar och moderniseringar av fiskeflottor, vars yttersta syfte är att öka fångstkapaciteten. Åtgärder som syftar till att stödja en utsatt lokalbefolkning i fattiga kustregioner, vars enda inkomstkälla är fisket och som lider ofantligt av det minskade fiskebeståndet - i stor utsträckning direkt på grund av EU:s missriktade fiskepolitik - skulle jag däremot gärna stödja. Förslagen i Pedro Guerreiros betänkande innehåller dock inga sådana åtgärder, och därför röstade jag emot betänkandet.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I förordning (EG) nr 639/2004 om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden fastställs ett antal undantag från systemet för in-/utträde enligt artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Det sena antagandet av kommissionens rättsliga instrument som ger de berörda medlemsstaterna rätt att bevilja statligt stöd samt varvens begränsade kapacitet har gjort det omöjligt att hålla tidsgränsen den 31 december 2008 för inträde i flottan av fiskefartyg som omfattas av statligt stöd för förnyelse, i enlighet med vad som föreskrivs i förordning (EG) nr 639/2004.

I sitt betänkande försvarade fiskeriutskottet förlängningen av tidsfristen för statligt stöd till förnyande och registrering av fartyg, både i förhållande till den förordning som för närvarande är i kraft och det förslag som Europeiska kommissionen har lagt fram, enligt vilket tidsfristen endast bör förlängas ett år, med andra ord till den 31 december 2009.

Förlängningen av tidsgränsen för statligt stöd för att förnya flottorna i de yttersta randområdena till den 31 december 2009 och möjligheten att registrera fartyg fram till och med den 31 december 2011 är till stor hjälp när det gäller att klara ovannämnda begränsningar.

Jag röstade därför för Pedro Guerreiros betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Stöd för att förnya och modernisera fiskeflottorna i de yttersta randområdena är oerhört viktigt med tanke den strategiska karaktär fisket i dessa regioner har. Det betänkande vi röstar om i dag syftar till att förlänga finansieringsperioden för att förnya och modernisera fiskeflottorna i de yttersta randområdena med ytterligare ett år.

Vid förvaltningen av dessa fiskeflottor är det motiverat att ta hänsyn till dessa regioners speciella strukturella, sociala och ekonomiska läge. Därför bör bestämmelserna om förvaltning av system för inträde/utträde liksom systemen för obligatorisk indragning av kapacitet anpassas till dessa regioners behov.

Sammanfattningsvis bör stödet till förnyelse och modernisering av fiskeflottorna i de yttersta randområdena bibehållas, särskilt för den kustnära flottan, eftersom flottorna i dessa regioner till största delen består av föråldrade fartyg som i vissa fall är mer än 30 år gamla. Dessa åtgärder är ett nödvändigt villkor för att förbättra villkoren för lagring av fångsten och yrkesfiskarnas arbetsvillkor och säkerhet i dessa områden.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Pedro Guerreiros betänkande om förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden. Kommissionen har alltid arbetat för europeisk integration, oberoende av vilket område som är föremål för diskussion, och jag delar denna uppfattning. Men i detta fall måste vi slopa alla tidsgränser så att dessa områden ges tillräckligt med tid att vidta lämpliga åtgärder för att förnya och modernisera sina flottor så att de står bättre rustade att möta konkurrensen på den inre marknaden.

Det är uppenbart att ett fortsatt stöd till denna förnyelse är ett nödvändigt villkor för att trygga arbetsvillkoren och säkerheten och för att bevara fiskbestånden. Därför stöder jag detta initiativ som syftar till att totalt omstrukturera flottorna i de yttersta randområdena så att de kan möta de nya europeiska utmaningarna inom fiskesektorn.