Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 22 oktober 2008 - Strasbourg

14. Till minne av holodomor, den stora hungersnöden i Ukraina 1932-1933 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande till minne av holodomor, den stora hungersnöden i Ukraina (1932–1933).

Jag vill ta tillfället i akt och välkomna en delegation från Ukraina under ledning av ambassadören till Ukraina.

(Applåder)

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag är hedrad över att få delta i denna debatt till minne av den stora hungersnöden 1932–1933, som var en av 1900-talets stora tragedier. Efter många års tystnad ropar de nödlidandes vittnesmål på vår uppmärksamhet, tillsammans med redogörelserna från många överlevare som tvingades genomgå denna fruktansvärda upplevelse.

Det är mycket viktigt att erfarenheterna från holodomor inte glöms bort. Historien om den stora hungersnöden illustrerar inte bara det ukrainska folkets tragedi utan påminner oss på nytt om människors kapacitet. Holodomor kan dock lära oss något viktigt: de uppoffringar som så många gjorde var inte förgäves. Deras offer påminner oss om att aldrig acceptera att en stat undertrycker enskilda personer, oavsett orsaken till eller syftet bakom det som sker. Denna katastrofala hungersnöd har visat hur överlägsen den konstitutionella staten är jämfört med en stat som inte tillåter några former av oliktänkande. Tragedier som holodomor kan bara inträffa i samhällen som kränker medborgarnas rättigheter, rättsstatsprincipen och de demokratiska principerna.

EU reste sig ur askan av kriget och flera totalitära regimer, dessa diktaturer som gett Europas och hela världens historia så djupa ärr. Ur samma tragedier och katastrofer bildades dock Europas demokratier och under de senaste 50 åren har en period av fred byggts på dessa ruiner – en fred som vi är skyldiga att försvara och föra vidare utanför EU:s gränser: 50 år av fred som har varit det enade Europas främsta verk.

I dag har även Ukraina förändrats. Som ett självständigt land, medlem av Europarådet och part i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och många andra internationella instrument för att skydda dessa grundläggande rättigheter, har Ukraina haft en fantastisk möjlighet att konsolidera sig, att stärka sin ställning som en demokratisk stat som respekterar de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Detta är verkligen en ambitiös och svår uppgift. Vi har sett många svårigheter; många politiska strider har präglat de senaste åren i detta lands historia, och landet har stärkt sin demokrati.

I detta historiska skede måste vi alla erbjuda vårt politiska stöd för och uppmuntra till ett oberoende rättsväsende. Det är viktigt att Ukraina fortsätter att bekämpa korruption och ta hänsyn till resultatet av valen nyligen så att man följer de demokratiska principerna. Inte heller får landet underlåta att skydda de svagaste och mest marginaliserade, oavsett deras ras, etniska ursprung eller religion, eller för den delen deras sexuella läggning eller hälsostatus.

EU kommer att fortsätta att stödja Ukraina i detta viktiga arbete. Samtidigt kommer vi att fortsätta att arbeta tillsammans med våra ukrainska partner för att öka välståndet hos alla medborgare i landet genom att öppna nya marknader och förbättra möjligheterna till ekonomisk verksamhet och investeringar, utöver de fördjupade förbindelserna mellan våra medborgare.

Som ledamot av kommissionen med ansvar för transport vill jag tillägga att när det gäller transeuropeiska nät bör vi komma ihåg att dessa inte bara kan stärka vår inre marknad utan även användas som verktyg för att utvidga Europas gränser, öppna Europa mot nya horisonter och stärka banden till närliggande och vänligt sinnade länder vid EU:s gränser, som Ukraina.

Det finns inget bättre sätt att hedra offren för holodomor än att bygga upp ett välmående, stabilt och demokratiskt Ukraina som bygger på solida institutioner och ett engagerat civilt samhälle. Om det målet uppfylls kommer offret av så många oskyldiga inte att ha varit förgäves.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! EU bygger på försoning: tron på att vi kan skapa en bättre framtid genom att erkänna vårt förflutna i all sin brutalitet.

Tyskland har med rätta konfronterat och försökt göra bot för de outsägliga fasorna under nazisttiden och förintelsen. Våra nyare medlemsstater hittar sina egna sätt att söka efter sanning och försoning genom en ärlig och kompromisslös analys av sitt kommunistiska totalitära förgångna. Men vissa länder försöker fortfarande gömma sig för sin historia. Jag menar t.ex. att Turkiet fortfarande förnekar folkmordet på armenier och assyrier under första världskrigets täckmantel. Även Ryssland har haft svårt att göra upp med brutaliteten i Stalins kommunistiska diktatur.

Syftet med den här resolutionen i kväll är att uttrycka vår förfäran över holodomor, perioden av medvetet framtvingad svält 1932–1933. Resolutionen avspeglar vår beslutsamhet att minnas dess miljontals offer, varav några fortfarande är i livet och kan berätta sin förfärliga historia. Deras vittnesbörd är oerhört betydelsefulla eftersom alla snart kommer att vara borta. Det är bara genom att påminna oss om dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten som vi kan försöka se till att de aldrig inträffar igen. Resolutionen innehåller inte ordet ”folkmord” eftersom andra politiska grupper här i parlamentet inte anser att den strikta definitionen av det begreppet bör tillämpas på holodomor. Det var trots allt först efter andra världskriget som konventionen om folkmord verkligen inrättades. Men kanske också – och detta är kanske mer beklagansvärt enligt min åsikt – på grund av rädsla för att förolämpa dagens Ryssland.

Men ingen av oss vill förminska det ofattbara lidande som Ukraina utsattes för. Det finns inte ord för att beskriva ohyggligheterna under holodomor. Det viktiga är inte så mycket den text vi använder utan den känsla vi försöker uttrycka i vår resolution – solidaritet med Ukraina vid 75-årsminnet av massakrerna på dess hårt prövade befolkning.

En läxa som historien lär oss är betydelsen av kraftfulla internationella lagar och rättsliga strukturer, vilket finns i dag, om upphovsmännen bakom den sortens elände någonsin ska kunna straffas. Nürnberg utgjorde startpunkten för den långa, utdragna processen. Domstolen för krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien, där Radovan Karadzić snart ska ställas inför rätta, visar att dessa principer är minst lika viktiga i dag. I går uttalade detta parlament sitt kraftfulla stöd för att ställa ledaren för Lord’s Resistance Army i Uganda, Joseph Kony, inför Internationella brottmålsdomstolen. Tyranner med böjelser för massmord och förstörelse bör, oavsett var de befinner sig – och i detta fall är det Josef Stalin vi diskuterar i kväll – inte ha någon fristad någonstans.

Ukraina har genomlevt många tragedier under sin historia och jag hoppas verkligen att nästa skede i denna ärorika historia handlar om att Ukraina i en inte alltför avlägsen framtid intar sin rätta plats som fullvärdig medlem i EU. Efter krisen i Georgien kan det inte råda några tvivel om att många ryska nationalister inte är glada över t.ex. den ukrainska suveräniteten över Krim. Men jag är säker på att om vi alla står tillsammans i solidaritet med det ukrainska folket kommer landet en dag att ta sin plats i den europeiska familjen av nationer.

  Adrian Severin, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta är en mycket speciell debatt. Som politiskt organ har Europaparlamentet i uppgift att stifta lagar och ge verkställande beslutsfattare politisk vägledning för att kunna hantera våra dagars utmaningar, möjligheter och faror på bästa sätt. Vi är med andra ord historieskapare, inte historiker. Vi uppmanas inte att döma det förgångna utan att bygga nuet och förväntas bli bedömda av framtiden.

Därför gick den socialdemokratiska gruppen motvilligt med på att ansluta sig till en resolution som uppenbarligen syftar till att fastställa en historisk sanning om en tragisk händelse i Ukraina för länge sedan.

Vi gjorde det ändå, eftersom vi förstod att solidaritet med det ukrainska folket och deras lidande kunde mobilisera ukrainarna i deras försök att ena landet, demokratisera det, modernisera det och föra in det i sin naturliga familj, det vill säga EU. Samtidigt förstod vi att om vi glömmer bort de tragedier och brott som har inträffat finns det en överväldigande risk för upprepningar. Ett historiskt fördömande av brott kan inte ge upprättelse för offren eller deras arvingar, med det är en moralisk kompensation. Dessutom är det en intellektuell och politisk garanti mot att brotten upprepas och att de dåliga instinkter som låg till grund för dem återuppväcks.

Genom att fördöma gamla totalitära brott fördömer vi inte bara gamla tiders brottslingar utan även dem som kan tänka sig att tillämpa samma kriminella metoder i framtiden. Medvetandet om att det inte går att göra sådant ostraffat kan mycket väl hindra dem.

Vi måste i dag förklara att det inte finns någon statlig logisk grund, inget socialt mål, ingen ideologisk princip som kan ursäkta ett brott som holodomor, en konstgjord hungersnöd som orsakade så stort lidande för så många oskyldiga människor i ett vansinnigt försök att bryta ner den moraliska värdigheten, den nationella stoltheten och biologiska existensen hos det stora ukrainska folket.

Samtidigt får vi när vi fördömer dessa brott, uttrycker vår solidaritet med offren och skarpt kritiserar detta försök att utplåna ett helt folk, inte lägga skulden för dessa brott på ett annat folk.

Holodomor var resultatet av en totalitär politisk regim. Alla folk som utsattes för den regimen var offer för olika liknande brott och prövningar. Dagens diskussion bör inte bara påminna oss om att vi alltid måste stå enade mot totalitarism utan även om att dagens ukrainska generation måste undanröja alla auktoritära instinkter, böjelser och metoder från sitt land, på holodomor-offrens vägnar och för att hedra deras minne. De måste konsolidera sin nationella enhet och tillsammans förverkliga sina demokratiska ideal.

På samma sätt bör vårt uttryck för solidaritet inspirera det ukrainska folket till solidaritet och försoning såväl inom som utom sitt land. Inom landet, med sina landsmän som tillhör olika etniska och kulturella grupper, och utanför landet, med våra grannar.

Detta är ett av de bästa sätten för dem att bli medlemmar i EU och om de väljer att följa den vägen betyder det att vår debatt här i kväll inte har varit förgäves. EU-medlemskap för Ukraina skulle vara den bästa historiska återupprättelse som det ukrainska folket självt kan erbjuda offren för holodomor.

  Grażyna Staniszewska, för ALDE-gruppen. − (PL) Fru talman! Holodomor, eller den konstgjorda hungersnöden i Ukraina, är ett av de största brott som begåtts i Europa under 1900-talet. För att bevisa att kollektiva ekonomier fungerade och för att förstöra det främsta hotet mot det kommunistiska Sovjetunionen – de oberoende jordbrukarna i Ukraina – skapade Stalinregimen en konstgjord hungersnöd som ledde till att flera miljoner ukrainare dog. Alla livsmedel som befolkningen hade konfiskerades. Svälten drev mängder av människor från landsbygden till städerna, som blockerades av myndigheterna genom inrikespass och förbud mot tågresor. De som stannade kvar i byarna tvingades bryta mot lagen och söka efter mat på de kollektiva jordbrukens åkrar, vilket kunde medföra fängelsestraff eller till och med avrättning. De fick inte behålla så mycket som en handfull spannmål för sig själva. Det infördes en regel om ”fem ax” som innebar att den som plockade mer än fem ax spannmål dömdes till döden.

Tyvärr är holodomor, eller den stora hungersnöden, en händelse i historien som fortfarande är så gott som okänd i många länder i Västeuropa. Fram tills helt nyligen förnekades dessa historiska fakta helt och hållet av Sovjetunionen. Före Sovjetunionens fall behandlades alla hänvisningar till frågan som brottslig ”anti-sovjetisk propaganda”. Aktiva metoder för desinformation användes mot journalister från västvärlden. Det är först nyligen som dokument från folkbokföringen har kommit fram och visat hur många som drabbades av massvälten.

Hungersnöden i Ukraina har erkänts som folkmord av regeringar eller parlament i 26 länder, däribland Polen. Jag är fullständigt övertygad om att Europaparlamentet inte kommer att vara passivt i denna fråga. Vi måste erkänna att holodomor var ett brott mot det ukrainska folket och ett brott mot mänskligheten. Vi måste kraftfullt fördöma stalinistregimens åtgärder mot de ukrainska jordbrukarna.

Jag anser också att det är hög tid att all information om hungersnöden offentliggörs. Länderna i det f.d. Sovjetunionen bör öppna sina arkiv i fråga om holodomor i Ukraina 1932–1933 för forskare, så att det går att genomföra oberoende undersökningar.

I år har det gått 75 år sedan detta chockerande brott. Jag vill ta detta tillfälle och uttrycka min djupaste sympati för det ukrainska folket, som tvingades genomgå denna omfattande tragedi.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag har valt nästan samma inledning till mitt anförande som Charles Tannock. Det händer inte särskilt ofta. ”The past is the prologue to the future” (det förflutna är början på framtiden) står det vid ingången till nationalarkivet i Washington och det av goda skäl. Denna fras sammanfattar förhoppningen att människor kan lära sig av historien. Ibland gör de det, men inte alltid. Vi kan bara forsöka.

Jag har gång på gång lagt märke till – och förslaget om holodomor gav tillfälle att konstatera detta på nytt – att inte alla kapitel i östra och västra Europas historia under det förra seklet är lika allmän kunskap. När de politiska grupperna diskuterade huruvida de verkligen skulle lägga fram dagens förslag till resolution var den övervägande inställningen till en början skeptisk. När de blev tillfrågade, erkände de flesta ledamöter att de inte hade någon aning om vad holodomor faktiskt betyder och vad det står för. Kanske är detta inledningen till en gemensam inlärningskurva om ett sådant förfärligt tillfälle i historien, som ägde rum i hjärtat av Europa för inte ens hundra, bara lite drygt femtio år sedan, och kanske får vi nu tillfälle att skriva den riktiga historian med överlevarnas hjälp.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen anser att åminnelsen av offren för denna strategi måste vara i centrum för det erkännande vi gör i och med att vi undertecknar denna resolution. Vi menar att offren endast kan hedras ordentligt genom vår kunskap om denna tragedi, detta enorma brott som begicks av den sovjetiska regimen.

För det andra hoppas vi att denna historia kommer att bearbetas gemensamt i Ukraina och Ryssland. Det vi inte vill – och detta säger jag som tysk född på 1950-talet – är att historien och denna korrekta historieskrivning ska fördjupa klyftorna mellan nationer, varken inom Ukraina eller mellan Ukraina och Ryssland.

Därför anser jag att en viktig förutsättning är att arkiven öppnas. Detta är ett krav som måste uppfyllas. Europarådet bör också diskutera detta, så att de ansvariga i Moskva öppnar de här arkiven.

Det gläder mig att Europaparlamentet har kunnat nå fram till en enad ståndpunkt. Jag hoppas verkligen att historieskrivningen och åminnelsen av offren hamnar i centrum i Ukraina och att denna katastrof inte kommer att manipuleras för politiska ändamål. Då kommer vi att ha tagit ett stort steg mot att förverkliga vår önskan om att människor verkligen kan lära sig av det förflutna.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! I år minns vi 75-årsdagen av hungersnöden i Ukraina 1932-1933. Denna svält var inte en naturkatastrof utan resultatet av Josef Stalins folkmordsplan, som han tänkte använda för att förstöra den ukrainska landsbygdsbefolkningen efter att ha gjort sig av med den intellektuella eliten i Ukraina. Omkring tio miljoner män, kvinnor och barn dog till följd av detta folkmord. Det var en medveten och systematisk utrotning som utfördes av myndigheterna i Sovjetunionen. Kommunisternas brottsliga avsikter var uppenbara. Medan ukrainare svalt till döds exporterade sovjeterna miljonvis ton med spannmål och stängde Ukrainas gränser för att hindra den utblottade befolkningen att komma in i Ryssland. De tackade nej till erbjudanden om internationellt humanitärt bistånd och hävdade att hungersnöden inte existerade.

I dagens Ryssland hycklas det om de kommunistiska brottens historia och Stalin framställs som en effektiv ledare. Några Västländer höll tyst under denna enorma tragedi för det ukrainska folket eftersom de höll på att upprätta diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen som de ville skulle bli beroende av ekonomiskt samarbete. I dag kan vi inte hålla tyst och det är vår plikt att hedra minnet av offren för holodomor.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vänder mig till er som en som har tillbringat många år av sitt liv i Ukraina, som har bott där och därför, naturligtvis, är mycket känslomässigt engagerad.

Det finns inte ett enda skäl, inte en enda ursäkt som kan mildra eller berättiga svälten 1932–1933. Den drabbade Ukraina, Ryssland, särskilt områden längs Volga, Donau och Kuban, västra Sibirien, södra Ural samt den norra delen av Kazakstan. Miljontals människor av olika nationalitet, ukrainare, ryssar, kazaker, judar, tyskar, vitryssar, tartarer och många andra svalt till döds. Vi måste hedra dessa offer och tydligt säga att denna hungersnöd var ett uttryck för och resultatet av en omänsklig politik, brottet att exportera spannmål och samtidigt tillåta sitt eget folk att dö av svält.

Varför kan jag då inte hålla med denna resolution? För det första för att det i denna resolution görs en koppling mellan denna katastrof och detta brott och Ukraina och människor av ukrainsk nationalitet enbart. Som jag sa inledningsvis avspeglar detta inte den historiska sanningen. Den som inte samtidigt tar hänsyn till de andra socialistiska republikerna i Sovjetunionen och de andra olika nationaliteterna gör sig skyldig till rasism och till förakt för alla drabbades lidande.

För det andra erkänns holodomor som folkmord i den här resolutionen. Folkmord definieras som utrotning på grund av etniska kriterier. Detta gäller särskilt förintelsen. Att likställa det ena med det andra undergräver argumentet om det unika i det nationalsocialistiska brottet vid utrotningen av judar i Europa, ett erkännande som hittills har omfattats av ett brett demokratiskt samförstånd.

Det behövs inget sådant likställande för att kraftfullt fördöma dessa händelser i Sovjetunionen. Jag är övertygad om att detta var främsta anledningen till förklaringen av den israeliska ambassadören i Ukraina, Zina Kalay-Kleitman, som sa i en intervju med Serkalo Nedeli att Israel inte kan erkänna holodomor som ett etniskt folkmord.

För det tredje firar vi den 10 december 2008 60-årsdagen för FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är universella och okränkbara. Man kan inte förhålla sig till dem på ett selektivt sätt, beroende på omständigheterna eller vad som passar. Under 1900-talet såg vi ett förödande antal fruktansvärda brott som inte går att jämföra, men som icke desto mindre kostade miljontals oskyldiga människor livet: första världskriget, fascistinvasionen, Japans aggression gentemot Kina och Korea, de atombomber som fälldes av USA över Hiroshima och Nagasaki, Stalins politik mot sitt eget folk, olika kolonialmakters härjningar i sina inflytelseområden, röda khmerernas terror, slakten av tutsier och hutuer. Denna förskräckliga lista är nästan oändlig. Europaparlamentet bör vara intresserat av att kritisera den här sortens omänsklighet skarpt i alla dess varianter.

För det fjärde borde det aldrig mer förekomma hungersnöd – varken av politiska eller ekonomiska skäl. Med hänsyn till de miljarder som bankerna har fått i bistånd har Ingeborg Schäuble, avgående ordförande för Welthungerhilfe, begärt ett räddningspaket mot världssvälten. Det krävs 14 miljarder euro om året till jordbruket i utvecklingsländer för att uppnå millennieutvecklingsmålen och halvera antalet hungrande människor fram till 2015. År 2007 var det antalet 923 miljoner människor.

Vi måste göra allt för att utrota hungern precis som pesten.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Holodomor är en blandning av de ukrainska orden holod (svält) och moryty (ta livet av) och betyder alltså ”svältdöden”. Holodomor handlar om de 6-7 miljoner människor som dog av svält 1932–1933, varav 3,5 miljoner i Ukraina, 2 miljoner i Kazakstan och hundratusentals i norra Kaukasus längs Volga samt i västra Sibirien.

Holodomor står för hur Stalin och hans hantlangare med våld plundrade den ukrainska bondebefolkningen på deras spannmålsskörd som ett effektivt bolsjevistiskt sätt att utbilda landets befolkning i andan av påtvingad kollektivisering av jordbruket.

Holodomor står för att stalinisterna medvetet förnekade den akuta hungersnöden i Ukraina och på andra håll i Sovjetunionen, vilket ledde till att miljontals offer förblev avskurna från alla former av internt eller externt bistånd.

Holodomor står för det sovjetiska ledarskapets oavbrutna spannmålsexport under svältåren 1932–1933, trots att denna spannmål hade kunnat föda omkring 1,5 miljoner människor under ett helt år.

Holodomor står för folkmordet på ukrainska bybor genom en ren och skär svältpolitik i form av en fullständig ekonomisk blockad av den ukrainska landsbygden med hjälp av straffavgifter in natura och genom frysta leveranser och svartlistning på grundval av dekretet av den 18 november 1932, i enlighet med instruktionerna från Molotov, Stalins dåvarande utsände i Charkiv.

Holodomor står för Stalins paranoia i fråga om ukrainsk nationalism, som den store ledaren ansåg var den främsta orsaken till vad han betraktade som otillräckliga spannmålsleveranser från Europas kornbod.

Holodomor står för Stalins avsikter att krossa alla ukrainska drömmar och självbestämmande eller rentav självständighet för gott.

I dag vet vi att han misslyckades med sin demoniska plan.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Fru talman! Från Lenins Sovjetryssland till dagens Nordkorea under Kim Il Sung, via Maos Kina, Mengistus Etiopien och Pol Pots Kambodja – och denna uppräkning är tyvärr inte uttömmande – kan man säga att hungersnöd går hand i hand med kommunismen.

Den hungersnöd som dödade nästan tio miljoner ukrainare 1932–1933 var inte bara följden av den ekonomiskt och samhällsmässigt absurda kommunismen, eller dess hat mot bondebefolkningen, utan planerades av de sovjetiska myndigheterna som å ena sidan lade beslag på böndernas hela livsmedelslager, inklusive utsädet, och å andra sidan använde polisen för att med alla medel förhindra en massutvandring av ukrainare som försökte undfly döden till följd av beslaget. Detta sker ännu i dag, i Nordkorea.

I artikel 6 i Internationella brottmålsdomstolens stadga definieras folkmord som avsikten att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk eller religiös grupp och även, och jag citerar, att ”avsiktligt utsätta gruppen för livsvillkor som är avsedda att leda till att gruppen helt eller delvis utplånas fysiskt”. Den utrotning genom svält – holodomor – som sovjetkommunisterna beslutade om 1932 uppfyller denna definition, oavsett vad vår kollega Helmuth Markov anser.

Den 28 november 2006 beskrev det ukrainska parlamentet holodomor som ett folkmord. Det är beklagligt att FN på grund av det ryska vetot och de franska och brittiska regeringarnas feghet har vägrat att beskriva det som sådant. Det senare ifrågasätter dessutom inte det ryska folkets heder. De var också offer för kommunismen. Däremot fördömer det denna förfärliga totalitarism som har dödat 200 miljoner människor över hela världen och som vi, det måste sägas, fördömer mycket sent.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Syftet med dagens debatt är att hedra (det vill säga hålla minnet levande av) offret av så många miljoner människor som drabbades av en demografisk katastrof som aldrig tidigare skådats i fredstid på grund av Stalins politik.

Fru talman! Jag menar att den hungersnöd som dessa människor genomled var en direkt attack mot de ukrainska bönderna, som bestämt emotsatte sig kollektiviseringen.

Som påpekats här i parlamentet, särskilt av Adam Bielan, var detta en medveten handling. Skörden 1932 var visserligen mindre än genomsnittet, men skulle ha räckt för att föda hela befolkningen, vilket bevisas av att Sovjetunionen under det året exporterade över 1 miljon ton spannmål till Västeuropa.

Resultatet – vilket alla talare har lyft fram i den här debatten – blev att mellan sex och åtta miljoner människor i hela Sovjetunionen dog, varav mellan fem och sex miljoner i Ukraina. Allvaret i denna händelse beror inte bara på att så många människor dog utan också på tystnaden och hemlighållandet.

Därför anser jag att det är nödvändigt att Europaparlamentet i likhet med FN eller OSSE:s parlamentariska församling i dag höjer sin röst för att hedra och minnas alla dessa offer för en totalitär och kriminell ideologi.

Men det viktigaste är, och även detta har sagts här i parlamentet, är att se framåt och se till att de barn som föds i dag i det stora landet Ukraina måste vända sig till tidningsarkiv och historieböcker för att få reda på vilka fruktansvärda händelser tidigare generationer upplevde under holodomor.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! I dag markerar Europaparlamentet 75-årsdagen av massvälten i Ukraina, ett av 1900-talets värsta brott mot mänskligheten. Svälten i Ukraina, Volgaområdet, Kazakstan och andra delar av Sovjetunionen 1932–1933 berodde inte på naturliga orsaker utan på Stalins system för att utöva makt. Påtvingad kollektivisering av jordbruket och kamp mot privat ägande på landsbygden, nedbrytning av medelklassen och privatföretagsamhet under en totalitär diktatur, statligt våld mot jordbrukare, ledde till undergång, svält och död under fruktansvärda omständigheter för miljontals människor. EU hedrar offren för detta brott och dem som överlevde, de sista levande vittnena till denna tragedi.

Den stora hungersnöden drabbade särskilt det ukrainska folket. Stalins politik i Ukraina omfattade å ena sidan de omänskliga villkoren för kollektiviseringen och å andra sidan förstörelsen av nationell kultur, kyrkor och repressalier gentemot intelligentian. Många ukrainska författare sköts, fängslades eller skickades till arbetsläger under 1930-talet. År 1932 upplöstes de befintliga författargrupperna. Många nationella kulturella förebilder gick under. Rozstriliane Vidrodzenniya (exekutionsplutonernas renässans) symboliserade Ukraina under 1900-talet.

Massvälten i Ukraina och andra delar av Sovjetunionen är en grundläggande forskningsuppgift för historiker, politiska analytiker och dem som studerar totalitarism. Den stora hungersnöden får inte falla offer för ideologisk manipulation eller annan nationalistisk politik. Alla arkiv över det stalinistiska systemet måste öppnas och noggranna undersökningar utföras för att avgöra antalet offer, med exakta akademiska beskrivningar av hungersnödens orsaker, förlopp och följder. Kännedom om sanningen om det förflutna kommer att tjäna enigheten och inrättandet av en demokratisk kultur som permanent grundval för Europa.

Jag vill i den här debatten passa på att påminna om den polske utvandraren Jerzy Giedroycs arbete. Hans Kultura som publicerades i Paris skapade förståelse mellan Polen och Ukraina. Jag vill lyfta fram den antologi på det ukrainska språket som publicerades i Kultura 1957 om förföljelserna av ukrainska författare, Rozstriliane Vidrodzenniya, som redigerades av Lavrinenko, och de polsk-ukrainska krönikorna från 1952 som skrevs av professor Bohdan Osadchuk i samma tidskrift. Detta för att ge Europaparlamentet ett exempel på ett Europa som arbetar tillsammans för att övervinna historisk fatalism och hjälpa nationerna att komma överens om en kommande demokratisk gemenskap.

  Šarūnas Birutis (ALDE). - (LT) Mina damer och herrar! Holodomor, den stora hungersnöden i Ukraina, är en period i Europas historia som vi inte får glömma. Jag är övertygad om att hungersnöden måste erkännas som ett folkmord utfört av Sovjetunionen mot den ukrainska nationen. Detta är ett av de värsta brotten mot mänskligheten som begicks under Sovjetunionens era. Det ukrainska folkets tragedi var en välbevarad hemlighet, till och med i Europa är det få som känner till att ett av de värsta brotten under 1900-talet begicks, inte i något land långt borta, utan här i Europa, under fredstid. Miljontals ukrainare föll offer för svälten som orsakades av de sovjetiska myndigheterna. Den sovjetiska totalitära regimens utrotning av bönderna utgör också en identitetskris för Ukraina. Därför måste vi för det första fördöma de försvarare av regimen i de forna Sovjetrepublikerna som förnekar detta och andra brott under kommunisttiden. För det andra måste vi stödja Ukrainas mål, vår kommande kollegas mål att få detta folkmord på den ukrainska nationen erkänt på internationell nivå. För det tredje är holodomor bara ett av kommunismens brott, kommunismen vars brott obönhörligen måste utredas vid en andra Nürnbergrättegång.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! EU har tillsammans med flera andra länder erkänt den katastrof som brukar kallas holodomor och som ägde rum i Ukraina 1932–1933 som ett brott mot det ukrainska folket. Till och med FN:s generalförsamling antog en resolution 2007 där den hedrade offren för holodomor och fördömde regimen.

Stalinregimen i Sovjetunionen frambringade med konstgjorda medel en livsmedelsbrist för att tvinga Ukraina – men inte enbart Ukraina – in i sin planekonomi för jordbruket. Den tidens ledare ansåg att det målet var viktigare än att rädda människoliv. Inga hänsyn togs över huvud taget till folket och miljontals människor led en fruktansvärd död. Detta betyder att holodomor inte var en naturkatastrof: den planerades av människor och genomfördes i kallt blod.

Jag välkomnar dagens debatt. Konsekvent upprättelse och offentliggörande av brott är det enda sättet att försonas med det förgångna. Att öppna arkiven är ett första, viktigt steg i rätt riktning. Detta gäller inte bara Ukraina, utan alla andra länder som levde under sovjetkommunistiskt styre och, naturligtvis, även Ryssland.

Som erfarenheterna av att hantera arkiven har visat, räcker det inte alltid med allmän och offentlig tillgång. Tvärtom behövs det stöd under sökandet efter information. Detta kan man t.ex. åstadkomma genom att öppna dokumentationscenter och anställa historiker.

Brotten går inte att göra ogjorda, men de – och framför allt inte dess offer – får aldrig glömmas bort. Ett världsomfattande erkännande av holodomor som ett massmord på Ukrainas folk och på andra ställen är av enorm betydelse för världspolitiken. Detta skulle skapa prejudikat för många andra nationer där massmord har begåtts.

I alla händelser sänder EU ett tydligt budskap till Ryssland genom att påminna om det begångna brottet och kraftfullt fördöma det. På detta sätt blir det fullständigt klart inför de kommande partnerskaps- och associeringsförhandlingarna att en av grundpelarna för EU, nämligen respekten för de mänskliga rättigheterna, inte är förhandlingsbar.

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Fru talman! Under 1932–1933 började de sovjetiska myndigheterna att rekvirera livsmedel med tvång från kollektivjordbruk i Ukraina, vilket betydde att lantbruksarbetarna blev utan mat. Detta ledde fram till hungersnöden, holodomor, och döden för miljontals invånare i ett land som tidigare hade varit en kornbod. Med tanke på att målet för denna operation, som Stalin och hans hantlangare bar ansvaret för, var Ukrainas jordbrukare som samhällsgrupp och som nationalitet, uppfyller holodomor definitionen av folkmord i FN-konventionen från 1948.

Den resolution som vi har utarbetat inför 75-årsdagen för holodomor är en kompromiss som i stort sett erkänner sanningen i detta brott. Allt som saknas är att holodomor uttryckligen kallas folkmord. Detta är resultatet av ett antal grupper i detta parlament. Under kompromissförhandlingarna lade jag märke till att den socialdemokratiska gruppen i allmänhet motsätter sig historiska debatter. Det är en snygg inställning med tanke på hur de europeiska socialisterna alltid är ivriga att fördöma nazismen och general Franco, samtidigt som de känslomässigt vägrar att göra samma sak i fråga om sovjetiska myndigheter eller de spanska republikanerna.

Under förhandlingarna hörde jag också hur hedrandet av offren innefattar hänsyn, varmed man undviker ord som folkmord. Den här typen av moraliserande och selektivt minne hos de europeiska socialisterna visar att historisk materialism har ersatts av hysterisk relativism. Jag hyser dock fortfarande hopp om att detta inte gäller alla medlemmar på vänsterkanten här i parlamentet.

Jag hörde också att socialisterna inte vill hålla omröstningar om historiska sanningar. Det är den enkla sanningen. Problemet är att här talar vi inte om sanningshalten i holodomor utan vi uttrycker endast sanningen om oss själva. En resolution om historiska frågor handlar alltid om att erkänna värderingar, samtidigt som avsaknaden av ett ställningstagande också i sig är ett ställningstagande. Det betyder att det som sagts är ihåligt. Hur är det möjligt att uttrycka sin inställning till värderingar utan att bedöma händelser i det förflutna? Folkmord är folkmord, oavsett om det utfördes av Hitler eller Stalin och oavsett hur den nuvarande ryska regeringen ser det. Om någon i dag skulle säga att förintelsens offer förtjänar mindre uppmärksamhet än gaskamrarna skulle de riskera sin trovärdighet. Vi är alla lika inför lagen och sanningen!

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Antikommunisterna använder nu hungersnöden i Ukraina som ett vapen i den antikommunistiska kampanjens tjänst och för att skriva om historien, kriminalisera den kommunistiska ideologin och fördöma kommunisters handlingar. Vi skulle dessutom kunna nämna ett flertal exempel på länder där symboler för och verksamhet inom kommunistiska partier fortfarande är förbjudna, länder som tillhör EU.

På detta sätt görs ett ohöljt försök att förvrida historiska fakta och tolka dem på ett godtyckligt och ovetenskapligt sätt. Målet är helt enkelt att understödja det strategiska förtalet av socialism och kommunism.

Antikommunismen har alltid åtföljts av de mest hårda och brutala angrepp mot folket. Allt eftersom EU:s gräsrotsfientliga angrepp på de grundläggande rättigheter som arbetarklassen har tillskansat sig genom hård kamp och stora uppoffringar förstärks, allt eftersom dess exploatering av kapital blir allt mer hänsynslös och barbarisk, allt eftersom EU:s imperialistiska politik mot länder och nationer blir mer aggressiv och kriminell, så intensifieras det reaktionära förtal av socialismen vi såg under 1900-talet och angreppen mot arbetarklassens förtrupper och de förtryckta delarna av kommunistpartierna.

Denna vulgärpropaganda är en uppföljning av försöket att använda grova lögner och förtal för att i de ungas ögon svärta ner det socialistiska systemets enorma bidrag, dess bidrag till fascismens nederlag och till uppbyggnaden för första gången i mänsklighetens historia av ett samhälle där människor inte exploaterar andra människor. Man försöker jämställa socialism, dvs. allt progressivt som den mänskliga tanken har frambringat, med den reaktionära och inhumana fascismen, som är det barbariska kapitalistiska systemets sanna barn.

Just denna hungersnöd i Ukraina berodde främst på – och alla objektiva historiker håller med om detta – massiva sabotage av de rika bönder som svarade på den nya sovjetmakten och kollektiviseringen av marken först genom att orsaka inbördeskrig och därefter förstöra maskiner, döda djur, sätta eld på kolchosernas egendomar och rent generellt sabotera sådd och skörd av spannmål på alla sätt de kunde. Samtidigt pågick en utbredd torka och det bröt ut en tyfusepidemi i den delen av Ukraina vid den tiden.

Naturligtvis kan man inte föra en debatt som denna för att ta fram den historiska sanningen. Om ni verkligen anser er ha argument, anordna en debatt där alla vetenskapliga fakta som kan bidra till att ta fram sanningen kan läggas fram.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Holodomor är ett faktum och symboliserar en av de mest omänskliga slaktmetoderna. En ideologi som skulle tjäna de vanliga människorna tog en form som i dag inte går att föreställa sig. Det var en enkel metod som varken krävde vapen eller män, inga gaskamrar. Allt som behövdes var att samla in allt jorden hade gett och den olydiga befolkningen skulle försvinna från byarna, eftersom den inte passade in i systemet. Folk tvingades in i en utopisk vision och trots dess fasor och kostnader tycker många fortfarande att den är attraktiv och den försvaras av vissa ledamöter på vänsterkanten här i parlamentet. Den bolsjevikiska ideologin använde metoder som inte går att berättiga på något sätt. Min doktorsavhandling om Ukraina handlade om traumat hos människor som hade överlevt denna socialistiska fasa, även om det var ovanligt att folk överlevde. Deras berättelser visar att svälten ledde till kannibalism. Vi känner t.ex. till fallet med en mor som skickade ut sin sexårige son i skogen under vintern eftersom han inte skulle ha överlevt i byn, utan skulle ha blivit uppäten.

Å ena sidan har vi 1930-talet med Josef Stalin, den vise fadern och folkets vän, som förebådade världsrevolutionen. Å andra sidan har vi miljontals människor som dör på gatorna med uppsvällda magar. Det måste ha varit en förfärlig syn till och med för de politiska kommissarierna som tjänade myndigheterna. Så var det i östra Ukraina. Tio år senare drabbades polackerna av en liknande tragedi i det dåvarande östra Polen, om än i mindre skala. Den nationalistiska ideologin hos det ukrainska UPA, som samarbetade med nazisterna, ledde till en etnisk rensning av polacker. Metoderna var lika brutala: människor brändes levande, gravida kvinnors magar skars upp, barn halshöggs med yxor. Männen låg vid fronten då. I dag är detta österns Golgata, som överlevarna kallar det, ett tabubelagt ämne, kringgärdat av generad tystnad. Nu reser man ironiskt nog statyer över den tidens nationalistiska ledare. Kanske detta är ett lämpligt tillfälle för oss – och det finns observatörer från Ukraina här – att samtidigt som vi hedrar offren för holodomor också hedra de polacker och ukrainare som mördades så brutalt för att de inte anslöt sig till den ideologin. Det är inte lätt att erkänna dessa fakta, men om de inte erkänns blir det svårt att föra folken närmare varandra och att släppa in Ukraina i det område för europeiska värderingar som vi arbetar för här i parlamentet.

Jag förstår Rysslands protester mot EU. Om vi ska tala om holodomor, som de föreslår, bör vi också tala om kolonisatörernas utrotning av indianer i nya världen. Holodomor är värt att fördömas särskilt hårt. Men låt oss också lägga till de miljoner människor som skickades till arbetsläger, dvs. dödsläger, i Sibirien under andra världskriget – ukrainare, polacker, tartarer. Bara för att upplysa denna församling vill jag lägga till de 100 000 krigsfångar från general Paulus armé som skickades till Sibirien efter Stalingrad. Endast 5 000 överlevde fram till 1955. För Europas skull får parlamentet inte trivialisera dessa tragedier under 1900-talet.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Nittonhundratalets största ungerska poet sa att vi måste erkänna det förflutna! Ja, vi måste erkänna det förflutna, men inte i syfte att skapa spänningar mellan folk och länder. Varje folk måste erkänna sina egna synder. Tyskarnas sätt att ta itu med sin egen roll under andra världskriget är ett gott föredöme. Zbigniew Zaleski, som är polack, hänvisade till att många folk har synder att bekänna och att holodomor inte är den enda. Jag talar som företrädare för ett folk vars parlament var det första att fördöma holodomor, 2003. Samtidigt skulle jag mycket gärna se att denna debatt inte blir anti-rysk, eftersom de som är närvarande här i kammaren, de som tar ordet, borde känna till Ukrainas etniska sammansättning och borde veta vilka områden som drabbades av denna stalinistiska fasa, som den kommunistiska diktaturen använde för att försöka utrota bondebefolkningen. Majoriteten av dem som dog var ukrainare, men inte alla. I dessa städer – Donetsk, Dnepropetrovsk, Odessa – var det även rumäner, ryssar, judar och andra grupper som dog. Det var bondebefolkningen de ville utrota på dessa platser.

Vi måste erkänna att detta var folkmord, men inte på etniska grunder. Med utgångspunkt i en oacceptabel, förfelad 1900-talsmässig stalinistisk kommunistisk diktatur ville de utrota en hel klass, bondebefolkningen, jordbrukarna. Offren för kampanjen var i huvudsak ukrainare, men vi måste hedra samtliga offer, oavsett nationalitet. Wojciech Roszkowskis påstående stämmer inte, alltså att den socialdemokratiska gruppen försöker släta över något. Nej, vi håller oss helt enkelt till fakta och insisterar på fakta. Vi är inte beredda att vara med och fördöma Ryssland genom att ta ställning i fråga om holodomor. Ryssland har mycket att rannsaka sig för i fråga om stalinismen, massakern i Katyn – men vi får inte heller glömma att det ryska folket led minst lika mycket av Stalins diktatur och hade lika många offer som andra folk.

Därför säger jag att vi bör erkänna detta, men låt oss också i dessa debatter visa lite respekt för historiska fakta. Vi böjer våra huvuden inför offren för holodomor, men vi får inte gå den ukrainska nationalismens ärenden. I stället måste vi arbeta för att se till att Ryssland, Ukraina och alla andra länder erkänner sitt förflutna och når fram till försoning.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) Fru talman! Efter många års förnekande och tystnad är det ingen i dag som ifrågasätter att holodomor var ett av de allvarligaste, medvetet orsakade och politiskt motiverade massmorden under 1900-talet. Europaparlamentet uppfyller en gammal skyldighet genom att hedra offrens minne. Syndens närmaste bundsförvant är likgiltighet och glömska. Vi får inte glömma! Miljontals människor dog för att Stalin skulle kunna förverkliga sin diktatoriska plan. Planen gick inte bara ut på att med tvång kollektivisera jordbruket – det var ett av hans mål – utan också att knäcka det ukrainska nationella självmedvetandet och förstöra den nationella identitetens institutioner. Under åren med holodomor och under 1930-talet dödades 80 procent av de ukrainska intellektuella. Den oberoende ukrainska kyrkan avskaffades. Det ukrainska språket trängdes undan från det offentliga livet. Därför är holodomor en outplånlig del av Ukrainas nationella identitet och kollektiva minne.

Vi måste erkänna det offer Ukrainas medborgare gjorde för att leva i frihet och själva få bestämma sin framtid. Europaparlamentet erkänner Ukrainas europeiska ambitioner. Genom att anta denna resolution ger vi ett budskap om att inte bara Ukrainas förflutna utan även dess framtid är oskiljaktigt sammanbundet med Europas. Tack för ordet.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Den konstgjort framkallade hungersnöden i Ukraina, folkmordssvälten, är ett av världshistoriens värsta brott mot mänskligheten. Den uppfyller alla kriterier i definitionen av folkmord. För det första är den etnisk, eftersom den riktade sig mot det upproriska ukrainska folet som hade visat sitt motstånd mot ryssifieringen mer än en gång. För det andra var detta också ett socialt folkmord på välbeställda ukrainska bönder, även om svälten dödade alla, oavsett välstånd. Detta brott var fullständigt cyniskt. Stalins totalitära kommunistregim hittade det billigaste sättet att döda ett stort antal människor. Miljontals människor dog i Ukraina genom den långsamma, fruktansvärda svälten. I dag finns dokumentära bevis som visar att själva nazisterna åkte till Moskva på 1930-talet för att lära sig om hur man organiserar massmord. Besluten om att expropriera livsmedel fattades vid den tiden i Moskva. Besluten om gaskriget 2006 mellan Ukraina och Ryssland fattades också i Moskva. Dagens Ryssland visar tydligt i utformningen av sin utrikespolitik att det håller på att återta sin ställning i sin del av världen. Moskvas hovhistoriker skäms inte för att säga att den konstgjort framkallade hungersnöden i Ukraina helt och hållet orsakades av människan. Förhoppningsvis kommer Ukraina inte att stå på tur efter Georgien som det land som Ryssland angriper med brutal aggression. Vi måste tydligt säga att händelserna i Ukraina var folkmord. Mitt land, Lettland, har redan gjort det, liksom många andra stater, genom uttalanden av deras parlament. Jag vill än en gång betona att den totalitära kommunismens brott bör kunna tas upp och fördömas på precis samma sätt som nazistiska brott. Vi behöver ett nytt Nürnberg, eftersom oskyldiga offer är offer oavsett vem som begick brotten mot dem. Även om våra folk har olika erfarenheter är det absolut nödvändigt med en enhetlig förståelse av historiska skeenden i EU. Faktum är att det är grundvalen för vår gemensamma framtid. Tack så mycket.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Konstgjord hungersnöd, orsakad av människan, har använts systematiskt som ett verktyg av kommunistiska totalitära regimer. För 75 år sedan bestämde Stalin sig för att utrota Ukrainas nationella identitet och motstånd genom att skapa en sådan hungersnöd i Europas kornbod.

De områden som drabbades av svälten förnekades inte bara bistånd. Röda armén stängde dessutom av hundratals byar. Svältande människor förnekades den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna – rätten att fly undan en säker död. Människor som försökte fly jagades som vilda djur och sköts. Det är först i dag som vi reagerar på ett av den kommunistiska diktaturens mest skrämmande brott. Det borde ha gjorts en officiell bedömning av dessa brott för länge sedan.

Alla offer för brott mot mänskligheten förtjänar samma status. Vi kan inte ha första klassens nazismoffer och andra klassens kommunismoffer bara för att Europa fortfarande saknar en enhetlig inställning till alla totalitära regimer och har tvekat inför att inta en konkret ståndpunkt i fråga om brott som skedde i den östra delen av kontinenten.

Det är vår plikt att känna till vad som hände under Stalin lika väl som vi vet vad som hände under Hitler. Vi behöver inte bara visa solidaritet med den ukrainska nationen och alla andra nationer som har drabbats av totalitära brott, utan även göra ett moraliskt omdöme. Det är enda sättet att uppnå målet för dessa debatter: att se till att denna monumentala, destruktiva brist på hänsyn till människoliv och mänsklig värdighet aldrig någonsin upprepas i någon del av Europa.

Vi behöver en alleuropeisk försoning, en försoning som endast kan ske genom sanning och rättvisa. Det är vår plikt att se till att det berömda ”aldrig mer” även gäller för Ukraina.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) När Mao Zedong tillfrågades om det var värt att riskera ett kärnvapenkrig för att störta kapitalismen svarade han att det var värt att offra till och med hundra miljoner liv för att resten av mänskligheten skulle kunna leva lycklig under kommunismen. Josef Stalin hade samma hemska, kriminella logik. När motståndet mot kollektiviseringen växte bland bönderna bestämde han sig för att fysiskt eliminera dem som bodde i de mest upproriska områdena. Det var ukrainare som bodde i de områdena. Genom att eliminera dessa personer löste han också problemet med nationalitet, eftersom ”problemet nationalitet i grund och botten är ett bondeproblem”, som Stalin sa vid ett annat tillfälle.

Till följd av den planlagda kriminella kampanjen i Ukraina dog därför miljontals människor. Det är talande nog att den officiella befolkningsstatistiken för Ukraina angav att befolkningen var en bra bit över 31 miljoner 1926, medan den endast var 28 miljoner år 1939, trots en betydande naturlig befolkningsökning.

Det var inte bara befolkningen i Sovjetukraina som dog. Livsmedelsrekvisitioner som beordrats av myndigheterna ledde tillsammans med förbud mot import av livsmedel från andra regioner till svält i Volga, Kuban och norra Kaukasus. Majoriteten av befolkningen i de områdena var ukrainsk, men det fanns även ryssar. I dag tar vi också upp frågan om hungersnöden i Ukraina för att visa vår övertygelse om att detta fragment av vårt gemensamma Europas dramatiska historia fortfarande inte är tillräckligt välkänt.

(Applåder)

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Fru talman! Det förekom en enorm mängd fruktansvärda massakrer under förra seklet. Några utfördes genom beskjutning, gasning, med yxor och högafflar, medan andra utfördes genom svält. I det dåvarande Sovjetukraina skedde det genom att miljontals människor dömdes till svält i ett område som har världens bördigaste jord. Detta gjordes medvetet och orsakades inte av vädret eller av någon naturkatastrof.

Det är oroväckande att detta folkmord på ukrainare, polacker och ryssar genom åren inte har kallats vid sitt rätta namn. Det är oroande i dag att folkmordet på hundratusentals polacker, judar och ukrainare som gjorde motstånd mot de ukrainska nationalisternas fascism inom Polens tidigare och nuvarande territorium under andra världskriget inte betecknas som folkmord. Ännu mer oroväckande är att avsaknaden av fördömande i dag berättigar och legitimiserar organisationer som hänvisar till arvet av dessa mord. Dessa organisationer bedriver verksamhet lagligt i Europa i dag. Det finns inga politiskt berättigade folkmord. Alla måste lyftas fram och fördömas.

  Ari Vatanen (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Anledningen till att vi tar upp den här mänskligt orsakade hungersnöden 75 år efteråt är att möjligheten att göra upp med det förflutna annars riskerar att gå förlorad. Klockan är ännu inte slagen, men nu lägger vi grunden för framtiden. Vi kan inte bygga den framtiden på ett gungfly. Den måste byggas på en gedigen grund – och med gedigen grund menar jag sanningen. Framtiden kan inte byggas på lögner, det vore att bygga på lösan sand.

Det spelar egentligen ingen roll exakt hur många människor som dog i Ukraina. Det viktiga är att offren för den mänskligt orsakade hungersnöden – den ukrainska befolkningen – upplever att rättvisa har skipats, för vi måste återupprätta människors förtroende för rättvisan. Annars går det inte att skapa ett rättfärdigt samhälle där människorna ser på framtiden med tillförsikt. Offrens rop måste höras, oavsett om de är offer för nazism, apartheid, slaveri eller kommunism.

Europaparlamentet står för de grundläggande värderingarna om humanitet. Vi får inte sända ut motstridiga budskap. Därför måste vi uppträda fullständigt opartiskt, hur smärtsamt det än kan vara ur ett politiskt perspektiv. Annars står vi inte upp för människovärdet. Det är mycket oroväckande att man i dagens Ryssland nu är i färd med att skriva om historien, så hur kan vi då skapa en gemensam framtid? Vi har valt ett bra tillfälle att diskutera Ukraina, eftersom landet just nu, år 2008, är i behov av hjälp. Ukraina behöver hopp om en bättre framtid i form av medlemskap i EU på längre sikt.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Hungersnöden var följden av en noggrant planerad systematisk politik från J. V. Stalins sida, i syfte att uppnå vissa tydligt fastslagna mål: ett frivilligt uppgivande av allt jordägande, skapande av jordbrukskollektiv, avhändande av alla jordbruksprodukter och sädeslager för att utspisa den ryska armén samt ett medvetet skapande av hungersnöd i Ukrainas städer och samhällen. Det huvudsakliga syftet var att kuva och ödelägga Ukraina som nation. Det var ett folkmord. Det omfattade förföljelse av landets civilbefolkning av politiska och rasistiska skäl och överensstämmer därmed med den juridiska definitionen av brott mot mänskligheten. Det här handlar inte bara om att hedra minnet av hungersnöden. Det handlar om att ge offren symbolisk upprättelse, att noggrant studera och analysera, att komma till insikt om och skapa acceptans för ett gemensamt ansvar som gör att vi kan göra ett bokslut i Europa. Kommunismen är ett brott mot mänskligheten. Dess följdverkningar är jämförbara med följdverkningarna efter fascismen och nazismen.

Låt oss därför inrätta ett europeiskt institut för Europas samvete och låt oss göra den 23 augusti till en dag då vi högtidlighåller minnet av dem som fallit offer för totalitära regimer. Låt oss komma till insikt om att kommunismen utgör ett fruktansvärt kapitel i vår gemensamma europeiska historia. Det är endast genom ett gemensamt erkännande av ansvar som vi kan staka ut vägen mot framtiden. Situationer av det slag som i dag utspelar sig i till exempel Irak och på andra håll i världen lär oss att det på ett mänskligt plan är smärtsammare, dyrare och besvärligare att reparera skadorna, ju mer illa åtgången samhällsstrukturen är. Ukraina är fortfarande ett svårt ärrat land. Låt oss erbjuda vår hjälp.

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Europaparlamentet högtidlighåller i dag minnet av offren för ett av Stalins allra allvarligaste brott, offren för den hungersnöd som avsiktligen orsakades av den despotiska bolsjevikiska regim som styrde Sovjetunionen och vars avsikt det var att försvaga och förgöra den ukrainska nationen och på så sätt kväva dess önskan om frihet och en egen, oberoende stat. Liksom vissa regioner i södra Ryssland, norra Kaukasus och Kazakstan upplevde Ukraina förfärliga, fasaväckande scener av förtvivlan, lidande och vanmakt hos de hela familjer som gick under av svält.

Vi vill i dag hedra alla de människor som dödades under den stora hungersnöden i Ukraina. Offren för massdödande, militära massakrer och etnisk rensning förtjänar att hedras och att minnet av de övergrepp som begicks mot dem lever kvar. Oavsett för vilka ändamål och ideologiska syften dessa brott begicks är den röda tråden i händelserna det lidande som offren utsattes för.

Låt oss visa solidaritet med det ukrainska folket, men låt oss också uppmana Ukraina att göra upp med de mörka kapitlen i den egna historien. Under åren 1939 till 1945 begick nationalister ur Ukrainska nationalarmén brutala mord på 150 000 polacker, huvudsakligen kvinnor och äldre. De makar och fäder som flydde till Sibirien upplevde visserligen ett inferno, men hade ändå hopp om att deras familjer i de östra gränstrakterna var i säkerhet. Dess värre föll dessa familjer offer för nationalisterna, vilka ansåg att deras polska grannar inte hade något att göra i deras nya ukrainska stat. Offren för massakern i det östra gränslandet väntar fortfarande på att deras öde ska skrivas in i Europas gemensamma samvete, såsom i dag har skett med offren för den stora hungersnöden.

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Eftersom jag själv kommer från Irland, ett land som också drabbades av en tragisk svältkatastrof för över 150 år sedan, har jag förståelse för Ukrainas önskan om att minnet av offren för deras framtvingade hungersnöd mellan 1932 och 1933 ska högtidlighållas.

Europaparlamentets resolution följer tidigare resolutioner till minne av offren från andra internationella organisationer, såsom Unesco och OSSE. Vår resolution till minne av offren för holodomor i Ukraina antogs vid Unescos 34:e generalkonferens och har fått stöd av Irland och andra länder.

Under OSSE:s ministerrådsmöte i november 2007 anslöt sig 30 länder till Ukrainas uttalande till minne av 75-årsdagen av holodomor.

Den europeiska integrationen måste också fortsättningsvis bygga på en beredvillighet att göra upp med vår tragiska 1900-talshistoria. Europaparlamentets resolution innehåller en viktig uppmaning till de före detta Sovjetstaterna att bereda fullständig åtkomst till arkiven över denna tragedi, så att man kan få till stånd en uttömmande granskning och en djuplodande utredning av vad som orsakade denna hungersnöd och vilka konsekvenser den förde med sig.

Offrens efterlevande vill komma till ett avslut och bör därför beredas åtkomst till sådan information, så att de kan bringa klarhet i den största katastrofen i Ukrainas moderna historia.

Jag vill liksom andra uttrycka min medkänsla med de miljontals ukrainare som drabbades av denna katastrof, framför allt med släktingarna till dem som dog till följd av den framtvingade hungersnöden.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Min far, Štefan Kányai, som tillbringade över tio hemska år i ryska gulager i Uralbergen, Karaganda och Kazakstan, sa till mig: ”Det finns fortfarande vittnen som minns Stalins folkmord, ett massmord som begicks utan vapen. Stalins regim rev ut många sidor ur den europeiska historiens annaler och därför är det vår plikt att öppna arkiven i det gamla Sovjetunionen och ersätta de saknade sidorna. Minnet över offren är heligt och därför måste du handla!”

Jag känner mig oerhört rörd över att mitt namn, tillsammans med namnet på mina kolleger i PPE-DE-gruppen och namn på kolleger från andra politiska grupper, nu återfinns på en resolution genom vilken vi bekräftar att den europeiska integrationen är grundad på en vilja att göra upp med den tragiska 1900-talshistorien. Må denna resolution, med tanke på att den författats just år 2008, vid tidpunkten för 75-årsminnet av hungersnöden, bli ett bevis för den frändskap vi känner med Ukrainas befolkning, och i synnerhet med dem som överlevde hungersnöden och med offrens familjer och släktingar.

Må denna resolution bli en lärdom för den nya generation som aldrig har upplevt förföljelse. Friheten är dyrbar och får inte tas för given. Ondskan lever fortfarande och måste bekämpas.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Det var först efter östblockets sammanbrott som vi började komma till insikt om den fruktansvärda sanningen bakom händelserna i Ukraina och i andra delar av Sovjetunionen under Stalintiden. Totalitarismen hade hindrat omvärlden från att söka sanningen om dessa avskyvärda brott mot mänskligheten. Den stora hungersnöden i Ukraina mellan 1932 och 1933 är ett historiskt faktum som förnekades av de kommunistiska myndigheterna så länge Sovjetunionen existerade. Numera vet vi att otaliga oskyldiga dömdes att dö en långsam svältdöd. Även om det har gått många år sedan holodomor vet vi fortfarande inte exakt hur många som dukade under till följd av Stalins politik.

Jag vill understryka att ett erkännande av den stora hungersnöden som ett folkmord eller avslöjanden om den stalinistiska totalitarismen inte, såsom det ofta oriktigt framställs, är riktade mot Kreml. Det handlar helt enkelt om att visa vördnad för offren för ett totalitärt system. Europeiska unionen bör, i egenskap av internationell organisation med starkt engagemang för mänskliga rättigheter, tydligt och entydigt framföra sin ståndpunkt. Om vi vill hedra offrens minne med den värdighet de förtjänar bör vi anta en resolution som tydligt lägger fram historiska fakta och uttrycker Europeiska unionens solidaritet och medkänsla.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Fru talman! Det är i dag svårt att föreställa sig vad massvält innebär. Det är likaså svårt att föreställa sig hur miljontals människor kunde dö svältdöden i just Ukraina – ett land som förmått föda hela Europa. Det var följderna av totalitär kommunism som bragte barn, kvinnor och män, både ukrainare och andra nationaliteter i dåtidens Sovjetunionen, om livet. Hur ska vi beteckna detta 75 år gamla brott? Det finns bara en passande beteckning och det är folkmord. Människor dömdes till döden eller sattes i fångläger i åratal för att ha stulit fem sädesax från ett jordbrukskollektiv.

När vi nu talar om denna händelse är det inte för att vi vill kritisera Ryssland. Vi vill hedra kommunismens offer och klart och tydligt säga: dessa brott får aldrig upprepas.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vet inte vad som i övrigt kan tilläggas för att fördöma ett brott så ohyggligt som det som begicks av Stalins diktatur, en av de två kriminella diktaturer som hemsökte Europa under det förra århundradet. Efter ledamöternas övertygande och värdiga kommentarer är ytterligare ord överflödiga.

Fru talman, jag vill avsluta den här debatten med att läsa några ord av den store författaren Vasilij Grossman, som beskrev de mest tragiska händelserna under holodomor i romanen ”Allt flyter”. Jag läser den som en sekulär bön, som ett minne över de miljontals offren, och därtill ett minne över de många andra oskyldiga offren, vars uppoffringar Europa inte får låta vara förgäves.

De miljoner och åter miljoner människor som under det förra århundradet föll offer för grymma diktaturer måste vara det frö som demokratin fortsätter att utvecklas från. Effekten måste bli raka motsatsen till den som de kriminella diktatorerna avsåg att framkalla. Som jag sa inledningsvis kom Europeiska unionen till stånd för att skapa och garantera fred. Men vi får samtidigt inte glömma det stora antalet oskyldiga offer.

Jag ska läsa upp de anspråkslösa ord som Grossman använde för att berätta om den tragedi som inträffade för många år sedan: ”Svälten jämnade landet med marken. Först tog den barnen, sedan de gamla och därefter medelålders män och kvinnor. I början grävde man gravar för att begrava de döda. När människor blev för orkeslösa upphörde även detta. De döda lades ut på gårdsplanerna och fick mot slutet ligga kvar inne i boningshusen. Tystnaden sänkte sig och befolkningen i hela landet decimerades. Jag vet inte vem som var sist att dö.”

Nous n’oublierons jamais. Vi kommer aldrig att glömma dessa oskyldiga offer när vi nu försöker skapa en annan framtid.

  Talmannen. – Jag har fått in fyra förslag till resolution⁽¹⁾ i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Denna känsloladdade debatt är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 23 oktober.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  András Gyürk (PPE-DE) , skriftlig. – (HU) Det är min övertygelse att Europaparlamentet, utöver att verka för en fördjupad integration, också systematiskt bör eftersträva att göra upp med de mörkaste kapitlen i vår gemensamma historia. Därför är det glädjande att vi under dagens sammanträde får tillfälle att uppmärksamma hungersnöden i Ukraina, ett av de sorgligaste och av någon outgrundlig anledning mest bortglömda minnena från 1900-talets kommunistiska diktaturer.

De resonemang som omger den hungersnöd som kostade omkring tre miljoner människor livet är ett tydligt bevis för att denna historiska epok ännu inte har behandlats till fullo. Vi kan inte hålla med dem som anser att katastrofen inträffade endast till följd av ovanligt dåliga skördar, motståndet från den ukrainska befolkningen eller några felaktiga ekonomipolitiska beslut.

Vi måste uttryckligen slå fast att tragedin i Ukraina var en direkt följd av medveten terror från statsmakternas sida. Sovjetunionens ledare hade kunnat rädda livet på miljontals människor genom att sätta stopp för tvångskollektiviseringarna och konfiskeringen av livsmedelslager, men det gjorde man inte. Det är just av detta skäl som händelserna i Ukraina i början av 1930-talet inte skiljer sig från historiens mest fruktansvärda folkmord.

Enligt min åsikt är roten till alla diktaturer densamma, oavsett om vi talar om de grymheter som begåtts av nationalsocialismen eller av de kommunistiska systemen. Vi måste utnyttja alla till buds stående medel för att förbättra de nya generationernas kunskap om kommunismens ohyggliga ogärningar. Skapandet av ett europeiskt forskningsinstitut och ett minnesmärke över diktaturernas historia skulle kunna spela en viktig roll i denna process.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är 75 år sedan den stalinistiska apparaten iscensatte ett av de värsta brotten i Europas historia: Holodomor, den stora hungersnöd som berövade över tre miljoner ukrainare livet.

Efter att ha blottats på viktiga byggstenar i sin kollektiva identitet, vilket är fallet än i dag, berövades den ukrainska befolkningen avsiktligen på mat i en grym uppvisning av verklig socialism, inom ramen för de tvångskollektiviseringar och sovjetiseringskampanjer som utfördes av en av historiens mest mordlystna regimer.

Tillsammans med alla andra européer minns den ukrainska befolkningen i dag den brutalitet, det tyranni och det våld som den kommunistiska regimen plågade dem med och som enligt folkrätten utgör ett tydligt fall av folkmord. Att handlingen var ”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en grupp”, såsom den exakta formuleringen lyder i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord, råder det inget tvivel om.

För ett år sedan beskrev Europaparlamentets talman holodomor som ett ”fruktansvärt brott mot mänskligheten”. Jag stödjer helhjärtat denna åsikt och sänker mitt huvud till minne av offren. Jag sänder en hälsning till alla ukrainare, framför allt till dem som lever och arbetar i mitt eget hemland Portugal.

(1) Se protokollet.