Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : O-0092/2008

Ingivna texter :

O-0092/2008 (B6-0472/2008)

Debatter :

PV 17/11/2008 - 24
CRE 17/11/2008 - 24

Omröstningar :

Antagna texter :


Fullständigt förhandlingsreferat
Måndagen den 17 november 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

24. Hinder för reformen av Europeiska unionens solidaritetsfond (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Gerardo Galeote Quecedo, för utskottet för regional utveckling, om hinder för reformen av Europeiska unionens solidaritetsfond (O-0092/2008 – B6-0472/2008).

 
  
MPphoto
 

  Gerardo Galeote, frågeställare.(ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Än en gång ägnar vi en debatt i plenum åt reformen av Europeiska unionens solidaritetsfond, vars syfte som vi alla vet är att lindra skador orsakade av större naturkatastrofer på EU:s territorium.

Fonden visade sig mycket snart vara ineffektiv när det gällde att nå de fastställda målen, och Europeiska kommissionen lade därför 2005 fram ett förslag om ändring av den förordning som styr detta solidaritetsinstrument. Syftet var att förbättra inte bara funktionen utan även tillgången till fonden och dess täckning vid en större naturkatastrof.

Europaparlamentet arbetade snabbt och intensivt med detta förslag – det är lätt att bevisa – och i maj 2006 hade vår institution avslutat sin första behandling. Vid den tiden hoppades och trodde vi alla att rådet skulle göra detsamma, eftersom det var en förordning som omfattades av medbeslutandeförfarandet. Men som vi nu alla vet blev det inte så. I motsats till vad alla hoppades fördröjde rådet processen genom sin overksamhet.

Under denna period har EU vid sidan av allvarliga översvämningar även drabbats av svåra bränder, som i några fall har krävt dödsoffer, och dessutom omfattande torka. Rådet har dock förblivit likgiltigt. Förslaget om att förbättra förordningen ligger fortfarande på rådets bord, trots uppmaningar från EU:s institutioner och sociala krafter.

I dag vill vi än en gång uppmana rådet att handla och påminna det om att ändringen av denna förordning inte kommer att kräva en enda euro mer från gemenskapsbudgeten. Våra krav har inga finansiella konsekvenser utan syftar enbart till att åtgärda de funktionella problem som uppstått sedan detta solidaritetsinstrument inrättades.

Allt vi vill göra är att förbättra funktion och flexibilitet, hela tiden i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen. Vi konstaterar att instrumentets nuvarande utformning gör att tillgången till det är mycket besvärlig, begränsad och oflexibel, vilket vi tyvärr sett under de nästan sju år som det tillämpats.

Jag vill därför fråga om denna oförmåga hos de delegationer som ingår i rådet att komma fram till en gemensam ståndpunkt har någon verklig förklaring, och om någon kan tala om för oss vem och vilka argument som stoppar upp reformeringen av denna förordning. Vi skulle vilja att Europeiska kommissionen drev på reformeringen, talade om för oss vilka åtgärder man planerar och tydligt redogjorde för de alternativ man övervägare för att arbetet ska komma igång. Om kommissionen har några alternativ skulle vi givetvis vilja veta vilka de är och hur tidsperspektivet ser ut.

Jag anser att det är lämpligt att påminna de närvarande, särskilt det franska ordförandeskapet, om att detta instrument inrättades med ett lovvärt syfte: att snabbt och på ett lämpligt och synligt sätt visa unionens solidaritet med sina medborgare.

Till sist vill jag framföra ytterligare en uppmaning, den här gången specifikt till det franska ordförandeskapet. Det gäller en fråga som hänger nära samman med denna, nämligen inrättandet av en europeisk civilskyddsstyrka, som Michel Barnier, tidigare ledamot av kommissionen, lade fram en rapport om för Europeiska rådet 2006.

Jag ska avsluta. Fonden inrättades framför allt som ett symboliskt uttryck för solidaritet mellan EU och dess medborgare. Min sista vädjan är att vi, om vi efter så lång tid och så mycket möda lyckas få detta att fungera i någon mån, bör rikta vår första tanke och handling mot dem som dog i dessa katastrofer i EU.

 
  
MPphoto
 

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Europaparlamentet, och framför allt ledamöterna i utskottet för regional utveckling, för fortsatt intresse och stöd för solidaritetsfonden.

Det är ett instrument av stor betydelse för främjandet av EU:s strategiska solidaritetsmål, och sedan det inrättades 2002 har 61 ansökningar inkommit och fonden har utnyttjats i 33 fall i 20 olika länder. Det sammanlagda anslaget så här långt är 1 523 miljoner euro. Enligt Revisionsrättens särskilda rapport nyligen förvaltas fonden väl och ger snabbt, effektivt och flexibelt bistånd.

Fonden har dock sina begränsningar. Gränsen för att kunna nyttja Europeiska unionens solidaritetsfond är oerhört hög. Det innebär att fonden inte lämpar sig för vissa typer av katastrofer där de stödberättigande utgifterna normalt är lägre, t.ex. skogsbränder, och mer än två tredjedelar av alla ansökningar om bistånd från fonden som inkommit hittills har avsett undantag för så kallade ”ovanligt allvarliga regionala katastrofer”.

Dessutom är det, med alla de gemenskapsinstrument som finns, oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, för oss att reagera vid katastrofer som orsakats av människan, vilket åskådliggjorts vid industriolyckor som oljeutsläppet från ”Prestige” och terroristhandlingar som bombningarna i Madrid i mars 2004. För närvarande är det inte heller möjligt att ge bistånd från Europeiska unionens solidaritetsfond vid en allvarlig folkhälsokris.

Av dessa skäl antog kommissionen i april 2005 ett förslag till översyn av förordningen. Trots gemensamma insatser med flera ordförandeskap sedan 2005 har rådet hittills inte lyckats nå enighet om detta förslag. En orsak är att de allra flesta medlemsstater anser att fonden fungerar bra med det befintliga systemet och inte ser det som nödvändigt eller lämpligt att utöka den till att omfatta fler situationer, framför allt eftersom man är rädd att en sådan utökning skulle få konsekvenser för budgeten.

Rådet har inte formellt redogjort för varje medlemsstats ståndpunkt, men dess synpunkter stöds nästan enhälligt. Det har inte heller angetts var man skulle kunna finna kompromissområden för att nå fram till en överenskommelse om kommissionens förslag.

Kommissionen är fortfarande övertygad om att en översyn av förordningen om solidaritetsfonden är nödvändig för att öka unionens förmåga att snabbt reagera vid större katastrofer som inte i dag omfattas av förordningen. Därför kommer man att utarbeta en rapport för att granska genomförandet av solidaritetsfonden under de sex år den har funnits och komma fram till vilka begränsningar fonden har och om det finns utrymme för förbättringar. Vi hoppas att rapporten kommer att leda till nya diskussioner i rådet och Europaparlamentet om en översyn av den gällande förordningen om solidaritetsfonden. Rapporten bör vara färdig i slutet av första kvartalet 2009.

När det gäller civilskydd har kommissionen börjat identifiera bristerna i civilskyddsresurserna med utgångspunkt i scenarier som avser större katastrofer, och möjligheter att åtgärda de konstaterade bristerna undersöks. I detta sammanhang kommer kommissionen tillsammans med medlemsstaterna att undersöka innovativa lösningar för att stärka EU:s sammanlagda kapacitet för katastrofhantering inom ramen för det pilotprojekt och den förberedande åtgärd som ingår i budgeten för 2008.

På grundval av detta arbete kan kommissionen komma att föreslå att bristerna ska åtgärdas genom utveckling av civilskyddsmoduler som kan sättas in när som helst eller genom ytterligare reservkapacitet som utformas för att komplettera de nationella åtgärderna vid större katastrofer, även när det gäller bekämpning av skogsbränder.

 
  
MPphoto
 

  Rolf Berend, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar i egenskap av föredragande för socialfonden, solidaritetsfonden från 2002 och den utökade och förbättrade versionen från 2006.

Detta betänkande, som Europaparlamentet antog med stor majoritet, har legat på is i över två år eftersom det stoppas upp av rådet, trots att medborgarna med allt högre röst kräver europeisk solidaritet mot bakgrund av de allt vanligare naturkatastroferna. Solidaritetsfonden, som hastigt knåpades ihop efter de förödande översvämningarna 2002 för att ge akut bistånd, var ett instrument som utlovade omedelbar hjälp vid katastrofer. Med tiden har det dock visat sig – som ni så riktigt sa, fru kommissionsledamot – att det instrument som står till förfogande i dag gör det oerhört svårt, om inte helt enkelt omöjligt, att reagera på lämpligt sätt på storskaliga kriser på EU-nivå.

Dessutom är den gällande gränsen för nyttjande av fonden, som ni sa fru Hübner, oerhört hög, vilket innebär att undantagen blir alldeles för många Den ändrade versionen av fonden för katastrofhjälp innebär dock en tydlig lösning på allt detta. Europaparlamentet anser därför att det är desto viktigare att detta effektiva instrument ställs till förfogande för människor som drabbas av katastrofer, och därmed återkommer vi till den specifika frågan: Varför kan inte rådet komma fram till en gemensam ståndpunkt i en fråga som är av så avgörande betydelse för drabbade EU-medborgare? Vilka medlemsstater stöder det förbättrade fördraget, och vilka avvisar det? Ni i kommissionen har uppgett att det skulle kunna bli möjligt i början av 2009. Vi hoppas det, men vi vill också återigen yrka på det här, för man kan inte bara bortse från omröstningen här i parlamentet, som olika ordförandeskap gjort tidigare.

 
  
MPphoto
 

  Iratxe García Pérez, för PSE-gruppen.(ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Som mina kolleger i parlamentet har sagt debatterade vi 2006 här i kammaren ändringen av förordningen om solidaritetsfonden i syfte att anpassa den så att den kunde bli ett snabbt och effektivt reaktionsinstrument. Ändå finns frågan fortfarande kvar på dagordningen.

Det var inte lätt att komma fram till den mycket breda enighet som nåddes här i parlamentet, eftersom både de olika politiska grupperna och vissa länder kom med mycket skiftande idéer om hur förordningen skulle ändras.

Jag anser dock att vi alla gjorde en stor insats för att nå enighet och möjliggöra en ändring av förordningen. Jag menar att parlamentet föregick med gott exempel och visade på vad vi nu alla måste anstränga oss för att åstadkomma: en ändring av förordningen i samförstånd.

Europeiska kommissionen måste göra alla tänkbara ansträngningar för att främja denna överenskommelse och nå det fastställda målet. Jag är glad över kommissionsledamotens svar i dag, nämligen att en undersökning kommer att genomföras för att fastställa de mål som vi nu måste sätta upp när det gäller ändringen av förordningen, inte minst för att kunna säkra en framtida överenskommelse i rådet.

Vi måste se till att ändringen av förordningen innebär att vi snabbt och effektivt kan reagera på katastrofer som medlemsstaterna inte kan klara själva. Detta ska ske genom att utöka bidragsberättigandet till att även omfatta industrikatastrofer, terroristhandlingar och folkhälsohot, för att inte glömma en så viktig fråga som den allvarliga torka som inträffar allt oftare, framför allt i vissa områden kring Medelhavet.

Dessutom måste vi med eftertryck föreslå att gränsen för nyttjande av fonden sänks från 3 000 till 1 000 miljoner euro i skadekostnader, utan att glömma den regionala komponenten. Detta instrument måste möjliggöra ekonomiskt stöd vid extrem torka, brand och översvämning. Vi får inte under några omständigheter glömma de offer som behöver omedelbar hjälp och bistånd.

Solidaritetsfonden är ett politiskt instrument för att lösa problem, och jag måste därför på nytt framhålla att vi måste göra alla ansträngningar för att föra denna grundläggande fråga framåt, men det måste göras med de nödvändiga förändringar som de aktuella förhållandena kräver.

 
  
MPphoto
 

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Mina kolleger i parlamentet har redan gett oss några exempel. Jag vill nämna några av dem för att närma mig frågan, för vi måste bekämpa naturkatastrofer. Vem minns vad som hände för bara ett decennium sedan, 1908 i Messina, där 100 000 personer dog? Alla minns förstås Tjernobyl, men om vi inriktar oss på de senaste tio åren eller så har vi haft stormarna och sättningarna 1999, översvämningarna i Centraleuropa som nyss nämnts, för att inte tala om den 11 september i New York, terroristattackerna i mars 2004, det problematiska chikungunyaviruset och så vidare.

Vi vet inte vilken nästa katastrof blir eller vilken omfattning den får, men vi kan vara säkra på att en ny katastrof snart kommer att inträffa.

När det händer kommer våra medborgare, som i 50 år har vant sig vid att se vad man antagit vara ett enat Europa byggas upp – se bara på alla betänkanden som vi röstat om den här veckan – att vända sig till oss och ställa samma fråga som de ställt när det gäller den pågående finanskrisen: ”Men vad har ni gjort?”

De senaste veckorna kanske en del av er har hört Internationella valutafondens tidigare chef förklara innehållet i en tidigare rapport som har tre eller fyra år på nacken: ”Vi på IMF sa att krisen var på väg, och vi förklarade hur den skulle förhindras.”

Fru kommissionsledamot, ni har kommit för att lyssna till oss i kväll, och vi hoppas att ni kommer att höra vad vi säger och se till att Europa inte är för sent ute om en katastrof inträffar, till skillnad från vad som nu händer när det gäller den pågående finanskrisen.

För min egen del skulle jag vilja lägga fram ett förslag i två delar. För det första gäller det vilken typ av åtgärd som bör vidtas. Ni sa det i er avslutande kommentar när ni hänvisade till Michel Barniers rapport.

Vi kan inte ha två separata åtgärder, även om ni, precis som var och en av oss, särskilt i utskottet för regional utveckling, alltid säger att vi behöver integrerade strategier. Vi kan inte utveckla solidaritetsfonden å ena sidan och driva en förebyggande politik å andra sidan. De två bör kopplas samman, inte minst för att övertyga de ökända finansministrarna, som förklarar för oss att det kanske skulle kosta mer även om kriterierna för solidaritetsfonden anpassades – ni talade om detta. De bör hämta inspiration från Barnierrapporten och då skulle de inse att vi skulle spara pengar om vi samtidigt drev en förebyggande politik genom att slå samman resurserna för insatser och resurserna för förebyggande av olyckor och naturkatastrofer.

Det handlar helt klart inte bara om att spara pengar och avvärja katastrofer, utan framför allt om att rädda människoliv – det är definitivt det viktigaste.

Därför, fru kommissionsledamot, uppmanar jag och alla mina kolleger i parlamentet er att göra ert yttersta för att se till att ni i slutet av det franska ordförandeskapet och under det tjeckiska ordförandeskapet får en verklig garanti från det svenska ordförandeskapet för att handlingsplanen inte bara kommer att undersökas utan också genomföras.

Vi räknar med er beslutsamhet. Vi behöver den. Ni vet att parlamentet står bakom er – det har vi sagt högt och tydligt i kväll. Vi väntar oss nu definitivt resultat inom ett års tid.

 
  
MPphoto
 

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Rådet är inte här, men det är den institution som ligger bakom blockeringen, och det är till rådet denna diskussion bör riktas. För vem är det egentligen som lämnar in ansökningarna när bränder eller översvämningar breder ut sig? Det är medlemsstaterna – och de bifogar alla möjliga speciella krav. De vill ha generöst stöd, och det används inte alltid på rätt sätt – vi har just sett exemplet Storbritannien.

Men jag vill ändå ta tillfället i akt att uttrycka en annan farhåga för kommissionen. I början, på Michel Barniers tid, engagerade sig kommissionen starkt för det förebyggande arbetet eftersom man insåg att naturkatastrofer egentligen bara kan bekämpas genom förebyggande åtgärder. I dag ägnas inte den aspekten tillräcklig uppmärksamhet. Det vore välkommet om kommissionen utarbetade riktlinjer för genomförandet av solidaritetsfonden som verkligen var inriktade på förebyggande.

Jag vill än en gång påpeka att kommissionen redan haft möjlighet att lägga större vikt vid förebyggande, exempelvis inom ramen för Eruf-programmet, men vad gör de i det sammanhanget? Hittills är det lite som åstadkommits, och få investeringar har gjorts för att förhindra att naturkatastrofer inträffar. Det har inte gjorts några investeringar i naturlig avrinning, och man har inte i tillräcklig utsträckning insisterat på en naturlig blandning vid återplantering, exempelvis i Grekland, där det är tallskogarna som har särskilt lätt att fatta eld.

Jag förväntar mig att kommissionen visar mer engagemang när det gäller de aktuella ansökningarna och håller ett öga på hur pengarna används, för att se till att nya katastrofer undviks och att investeringar verkligen sker i samklang med naturen. Jag har inte sett något tecken på ett sådant engagemang, och i det avseendet måste kommissionen ta på sig en del av skulden. Vi talar visserligen om naturkatastrofer, men de flesta naturkatastrofer är i hög grad orsakade av människan och beror för det första på våra otillräckliga insatser mot klimatförändringarna och för det andra på att vi bygger på flodslätter och tillämpar monokultur vid skogsplantering. I det här avseendet måste kommissionen agera nu i stället för att vänta.

 
  
MPphoto
 

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Under debatten den 18 maj 2006 om ändring av förordningen om solidaritetsfonden, vid vilken vi deltog aktivt genom att lägga fram ett antal förslag, betonade vi att vi inte ställde oss bakom den ståndpunkt som en majoritet i parlamentet intog. Framför allt motsatte vi oss avskaffandet av bidragsberättigandet för regionala katastrofer – som är de vanligast förekommande – enligt den gällande förordningen. Vi motsatte oss också avvisandet av möjligheten till större ekonomiskt bistånd för sammanhållningsländer och konvergensregioner, och vi motsatte oss sänkningen av gränsen för nyttjande av fonden, som innebär att det är de EU-länder som har den högsta bruttonationalprodukten som kommer att gynnas mest.

I överensstämmelse med allt vi gjort hittills kommer vi, vid sidan av ändringarna i de frågor jag just nämnt, att fortsätta att kämpa för bl.a. följande inslag: erkännande av att naturkatastrofer i Medelhavsområdet är av särskild karaktär, anpassning av solidaritetsfonden med avseende på tidsfrister (sedan omotiverade och oacceptabla dröjsmål konstaterats i nyttjandet av fonden och tillhandahållandet av EU-medel till offer), anpassning av solidaritetsfonden med avseende på bidragsberättigande åtgärder, särskilt med hänvisning till olika naturkatastrofers särskilda karaktär t.ex. torka och bränder, fastställande av att stöd för återupprättande av produktiv verksamhet i katastrofdrabbade områden samt även insatser för att tillhandahålla landbaserad och luftburen nödutrustning för bekämpning av skogsbränder ska utgöra bidragsberättigande åtgärder.

När det gäller alla initiativ på civilskyddsområdet anser vi att förebyggande arbete och förbättrade civilskyddsresurser i varje medlemsstat bör prioriteras, och även samordning av resurserna.

 
  
MPphoto
 

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det finns förväntningar om att EU ska agera proaktivt. Medborgarna i drabbade områden kan inte förstå varför det ska ta månader innan EU, intrasslat i sina egna förfaranden, kan ge klartecken.

Hur fungerar det? Något händer någonstans, och några timmar senare får vi se alltihop på tv och tänker att det här området behöver vår hjälp och solidaritet. Detta följs av en bedövande tystnad. Sedan sitter vi fast mellan nationalstaten och EU-instanserna. Det frustrerande är att det inte förekommer någon kommunikation i det skedet. Den har fastnat i rådet, och så har det varit de senaste två åren, men visst måste vi kunna ta reda på vad som orsakar stoppet och vilka alternativ som finns. Det är den stora frågan. Snart, om sex månader, avgår parlamentet. När vi får ett nytt parlament kommer vi att förväntas överlämna detta ärende, utan att ha nått våra mål, med bra förslag på bordet.

Det franska ordförandeskapet sysslar med allt annat än denna fråga. Inget har hänt på det här området och vi vill väldigt gärna veta varför det är så. Jag vill ändå gratulera Europeiska kommissionen. Danuta Hübner och hennes kolleger har definitivt kommit en bit på vägen, och med gemensamma krafter bör det vara möjligt att helt häva blockeringen. Om en syndabock ska utses måste vi säga att rådet och det franska ordförandeskapet har misslyckats på den här punkten.

 
  
MPphoto
 

  Wolfgang Bulfon (PSE).(DE) Herr talman! När behöver medborgarna EU:s solidaritet? När behöver medlemsstaterna EU:s solidaritet? I första hand vid en katastrof, naturligtvis. Just den frågan ställde jag i samband med omröstningen om den fjärde sammanhållningsrapporten i våras.

I dag diskuterar vi en översyn av solidaritetsfonden som ska göra oss bättre rustade inför framtida utmaningar och göra det möjligt för oss att ge snabb och effektiv hjälp. Kommissionen och parlamentet är, enligt sina resolutioner, eniga när det gäller målen för detta lagstiftningsinitiativ. I juli i år frågade jag rådet hur långt detta förfarande kommit. Jag fick veta att rådet, till skillnad från parlamentet, inte såg något behov av ett initiativ vid den tidpunkten. Eftersom en tidigare fransk kommissionsledamot och minister i sin rapport framhållit behovet av en översyn finner jag rådets inställning obegriplig. Jag kunde därför inte önska mig en bättre utskottsordförande än Gerardo Galeote Quecedo, som inte är beredd att acceptera att parlamentets beslut nonchaleras. Jag vill särskilt tacka honom för det. Jag vill uppmana det franska ordförandeskapet att snarast ompröva sin inställning till EU-medborgarna.

 
  
MPphoto
 

  Agnes Schierhuber (PPE-DE).(DE) Herr talman! Detta var verkligen på tiden och jag vill tacka föredraganden varmt.

Jag anser att detta är en av de kärnfrågor som håller samman Europeiska unionen, och det är också en fråga om solidaritet. Det är hög tid för medlemsstaterna att agera på området. EU måste ge ekonomiskt stöd till de organisationer som hjälper oss i krissituationer. Många medlemsstater har drabbats av förödande naturkatastrofer under de senaste åren. Jag tänker på de många skogbränderna i Grekland, bland annat förra året, och översvämningarna i Centraleuropa 2002 som också drabbade Österrike svårt.

Sådana här katastrofer rycker undan den ekonomiska grunden för människor. I situationer som dessa behövs exceptionella resurser, för det handlar inte bara om katastrofhjälp utan om återuppbyggande av århundradens infrastruktur. En medlemsstat har inte ensam resurser till detta. Vissa stater drabbas tyvärr också lättare av nationella katastrofer och nu tänker jag återigen på Österrike. Österrikes folk talar fortfarande med tacksamhet om hur snabbt de fick hjälp från EU. Europeiska unionens solidaritetsfond borde inte bara bidra till återuppbyggnad utan också ge stöd till katastrofhjälpsorganisationer. Frivilliga brandkårer, Röda korset och andra frivilligorganisationer är ovärderliga. Det går inte att föreställa sig hur mycket det skulle kosta om inte människor ställde upp ideellt. Dessa organisationer hjälper alltid till vid nödfall och de är en oumbärlig del av det sociala nätverket i landsbygdsområden.

Vi måste därför så fort som möjligt vidta åtgärder för att bevara och utveckla dessa hjälporganisationer. Jag hoppas vi kan nå en överenskommelse snabbt, så vi slipper ångra oss när nästa naturkatastrof inträffar och vi inte kan agera snabbt nog.

 
  
MPphoto
 

  Evgeni Kirilov (PSE). - (BG) Som föredraganden Gerardo Galeote och flera andra parlamentsledamöter har påpekat är solidaritetsfonden ett nödvändigt instrument vars syfte, som namnet säger, är att uppfylla en av EU:s allra viktigaste principer – solidaritet mellan medlemsstaterna. Under den tid som fonden har varit i bruk har det uppdagats missar och misslyckanden och det krävs en reform för att åtgärda dessa tillkortakommanden och för att kunna möta de faror vi ställs inför. Som redan nämnts finns det en reformmekanism, och Europaparlamentet har förklarat sin ståndpunkt. Det viktiga nu är att beakta alla potentiella problem som fonden kan ställas inför, så att den kan bli ett verkligt användbart instrument och så att folk känner att något blir gjort. Ingen behöver ett värdelöst verktyg som är användbart i teorin men som i praktiken knappt fungerar alls. Samtidigt måste vi ha klart för oss att snabba reaktioner är det som ger störst effekt. Vi har fortfarande långt kvar till ett effektivt system. De mindre medlemsstaterna har inte samma resurser som de stora, och samarbete och samordning på EU-nivå är något vi bara kan drömma om. Som redan påpekats behöver det inte alltid handla om mer pengar.

I mitt hemland Bulgarien hade vi i somras en stor brand i Rilabergen, landets vackraste och mest otillgängliga bergstrakter. Den kunde bara bekämpas med hjälp av franska brandhelikoptrar, och vi är mycket tacksamma för den hjälpen. Men att organisera och samordna insatserna tog alltför mycket värdefull tid. EU:s medborgare väntar otåligt på effektiva beslut och inte nödvändigtvis på en massa pengar. Effektiva beslut kan, som Jean Marie Beaupuy sa, till och med spara pengar.

 
  
MPphoto
 

  James Nicholson (PPE-DE).(EN) Herr talman! Vi är alla medvetna om att bakgrunden och ursprunget till Europeiska unionens solidaritetsfond är de förödande översvämningarna i centrala Östeuropa 2002. Behovet av en sådan fond har understrukits ytterligare av andra naturkatastrofer, som skogsbränderna i Grekland. På senare tid har översvämningar i min valkrets i Nordirland också visat hur viktig den är för mitt hemland.

Trots det omfattande stödet och den entusiasm för fonden som uttryckts av både parlamentet och kommissionen och även bland EU:s medborgare förhindrar rådets samarbetsovilja att den kan genomföras fullt ut. Självklart vill EU ge stöd till de medlemsstater som drabbas av naturkatastrofer. Stödet måste handläggas snabbt och effektivt om det ska ha några utsikter att fungera. Men rådet lägger för närvarande hinder i vägen som gör att fonden inte kan fungera smidigt. Jag är därför glad att denna muntliga fråga har lagts fram och att utskottet framhåller att frågan brådskar.

Jag vill dessutom understryka den del av utskottets fråga som gäller vilka medlemsstater som är motvilliga till fonden och på vilka grunder de är det. Solidaritetsfonden är en mycket viktig mekanism som EU behöver ha tillgång till. Problemen med genomförandet har pågått alldeles för länge och jag anser att detta måste lösas så fort som möjligt.

Det spelar ingen roll om det gäller översvämningar eller skogsbränder. När människor är i nöd behöver de hjälp, framför allt behöver de ekonomiskt stöd, snabbt och omedelbart och inte som i det nuvarande systemet där det tar månader och år och kvävs totalt av byråkratin. Om ni verkligen vill göra något positivt så är detta rätt tillfälle och det kommer att ge er mer trovärdighet i EU än något annat förslag eller ens alla andra förslag sammantagna.

Jag vill göra en sak helt klar för rådet. Som jag ser det – men det är bara min åsikt – är rådet är oense för att det inte vill ha parlamentet, eller framförallt parlamentsledamöterna, i de lokala regionerna. Där är vi nämligen viktigare än både kommissionsledamöter och rådsmedlemmar. När något händer är det parlamentsledamöterna som folket vänder sig till. De vänder sig inte till kommissionen och inte till rådet och de vet inte vilka ni är. Ni är en oberörbar, ansiktslös byråkratisk massa i Bryssel. Det är parlamentsledamöterna – och försök inte att bortse från det – det är vi i parlamentet som är därute bland folket hela tiden och vi behöver det stödet. Jag har aldrig i mitt liv hört maken till lama ursäkter! Det är dags att få detta gjort nu.

 
  
MPphoto
 

  Stavros Arnaoutakis (PSE). - (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi brukar säga att grundprincipen för vår union är solidaritet. I dag behöver våra medborgare en union som kan omsätta den principen i praktik. Det behövs handling, inte bara ord. I dag uppmanar vi rådet att uppfylla medborgarnas förväntningar och visa att det klarar av sitt jobb när det gäller solidaritetsfonden.

Vi har alla i våra olika länder fått känna på effekterna av ofta återkommande naturkatastrofer. Vi har alla bevittnat vanmakten hos våra medmänniskor som drabbats och vi kan alla se och förstå hur viktigt det är för dessa medborgare att känna att Europeiska unionen ställer upp för dem. I maj 2006 antog Europaparlamentet kommissionens plan för en ny solidaritetsfond, en ny, snabbare, mer flexibel och mer effektiv fond, som skulle tillämpas för perioden 2007–2013, men som än så länge bara samlar damm på rådets bord.

Jag kan ärligt talat inte förstå hur vi kan ha ett så här bra instrument och sedan inte använda det. Europeiska unionen behöver den nya solidaritetsfonden nu mer än någonsin.

 
  
MPphoto
 

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ledamot av regionkommittén har jag haft möjlighet att med egna ögon se de stormskadade skogarna i Tatrabegen i Slovakien, bränderna i Portugal och översvämningarna i Tjeckien. När jag talade med lokalbefolkningen förstod jag hur EU-fondernas användning för att avhjälpa skadorna och återuppbygga nationalparken i Tatra verkligen uppskattades som en konkret solidaritetshandling från EU:s sida. Solidaritetsfonden kan i vissa krissituationer hjälpa enskilda stater och därmed stärka känslan av samhörighet med ett större Europa. Tyvärr förvaltas fonden för närvarande inte särskilt effektivt, vilket gör att hjälpen ofta försenas med flera månader. Europaparlamentet har därför länge försökt ändra den rättsliga ramen så att nyuppkomna behov ska kunna beaktas när dessa resurser ska användas och för att man ska kunna ge snabb och effektiv hjälp på kortare tid.

Med tanke på den globala klimatförändringen kan vi förvänta oss att katastrofer som översvämningar, torka, stormar och bränder blir allt vanligare på vår gamla kontinent. Nya hot uppstår också i form av terrordåd och pandemier. De enskilda staterna försöker samarbeta bilateralt och organisera gemensamma övningar och evenemang för sina respektive räddningstjänster. De omsätter alltså indirekt i praktiken en del av de idéer om gemensamt civilförsvar som Michel Barnier föreslog 2006. Tyvärr är diskussionen fortfarande inte avslutad.

Snabba svar, effektivare utnyttjande av solidaritetsfonden och internationellt samarbete för att förebygga och försöka mildra effekterna av katastrofer är mycket aktuella diskussionsämnen, särskilt nu inför det stundande valet till Europaparlamentet. Jag har därför full förståelse för de frågor som lagts fram och uppmanar kommissionen och rådet att lösa situationen snabbt.

 
  
MPphoto
 

  Gábor Harangozó (PSE). - (HU) Tack, herr talman. Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska gemenskapen inrättade solidaritetsfonden med det uttalade syftet att göra det möjligt för gemenskapen att snabbt, effektivt och flexibelt vidta åtgärder i nödsituationer. Man kan dock inte påstå att det är snabbhet och effektivitet som utmärker rådet när det gäller att formulera en gemensam ståndpunkt.

Tyvärr så väntar inte de stora naturkatastroferna på någon gemensam ståndpunkt. Trots de positiva resultat som uppnåtts under den tid solidaritetsfonden funnits krävs det ytterligare förbättringar för att snabbt och effektivt hjälpa dem som drabbas. Vi står inför enorma utmaningar och jag kan därför inte förstå hur rådet bara kan låta åren gå utan att fatta något beslut. Och det blir ännu svårare att få medborgarnas förståelse för detta.

Vi får inte låta detta dra ut på tiden mer, vi måste sträva efter en debatt som ger resultat och nå fram till en överenskommelse så fort som möjligt för att kunna möta de utmaningar som allt fler naturkatastrofer innebär. Tack för ordet.

 
  
MPphoto
 

  Rumiana Jeleva (PPE-DE). – (BG) De senaste åren har vi drabbats av allt fler katastrofer, både naturliga och orsakade av människor. Katastroferna har inte bara lett till allvarliga ekonomiska förluster utan tyvärr också till förlust av människoliv. På bara några år har vi fått tampas med översvämningar, torka och skogsbränder i Bulgarien. I helgen drabbades Bulgarien också av ett jordskalv, som tack och lov inte var så kraftigt. Trots den ringa trösten bekräftar detta behovet av en effektiv solidaritetsfond för Europeiska unionen.

Jag vill påpeka att vi inte är det enda landet i EU som drabbats av naturkatastrofer. Vår granne Grekland härjades av förödande skogsbränder 2007. Det innebär att vi måste göra mer för att hantera följderna av dessa katastrofer. Det är uppenbart att vi behöver ändra reglerna för att få fram mer flexibla verktyg. Som Rolf Berend mycket riktigt sammanfattade i sitt betänkande 2006 måste vi skynda på utbetalningen av stöd och minska byråkratin kring förfarandena. Vi måste se till att stödet når medborgarna när det behövs, inte flera dagar eller till och med veckor senare. Därför välkomnar jag sänkningen av tröskelvärdet och införandet av snabbare utbetalningar, vilket är ett uttryck för sann solidaritet. En annan mycket viktig aspekt är att det nya ändrade förslaget också omfattar industrikatastrofer. Om till exempel en oljeledning exploderar eller en sjöfartsolycka inträffar i Bulgarien skulle solidaritetsfonden kunna bidra med stöd.

Slutligen vill jag lägga fram en idé om finansieringen. Vi kan på lång sikt tänka oss att finansiera instrument som solidaritetsfonden med en del av de medel som fryser inne enligt n+2-regeln och n+3-regeln. För närvarande måste vi dock koncentrera oss på verklig förändring, och det är därför jag uppmanar kommissionen, och framför allt rådet, att stödja reformen av Europeiska unionens solidaritetsfond.

 
  
MPphoto
 

  Emmanouil Angelakas (PPE-DE). - (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Solidaritetsfonden är ett viktigt verktyg för socialpolitiska åtgärder i medlemsstater som drabbats av naturkatastrofer. Den är ett konkret uttryck för solidariteten med EU-medborgare som drabbats av katastrofer och det är just genom sådana processer som vi uppfyller visionen om en Europeisk union som aktivt stödjer sina medborgare.

Hur viktiga fondens bidrag är vid stora katastrofer visades tydligt vid översvämningarna i Centraleuropa, jordbävningarna i Italien och bränderna i Portugal och i mitt hemland Grekland 2007, och det säger mycket att många medlemsstater har använt medel ur fonden. Samtidigt kan EU för närvarande på grund av den aktuella lagstiftningen och de befintliga resurserna inte agera vid andra, liknande kriser som inte enbart beror på naturliga orsaker, som till exempel industriutsläpp, en pandemi i Europa, torka och liknande.

Den föreslagna reformen skulle täcka flera behov, påskynda förfarandena, införa nyheten förskottsutbetalningar och rent allmänt innebära praktiska och positiva åtgärder. Med tanke på detta och på att Europaparlamentet har antagit kommissionens förslag kan jag inte förstå varför förordningen inte har ratificerats.

Fru kommissionsledamot, jag är glad att ni i dag har klargjort ert stöd för våra synpunkter. Förseningen står inte i samklang med den solidaritetsanda som borde styra oss. Rådet bär en stor del av ansvaret och vi hoppas att det kommer att hörsamma parlamentets uppmaning och omedelbart ta sitt ansvar, som i dag tyvärr lyser med sin frånvaro.

 
  
MPphoto
 

  Maria Petre (PPE-DE). – (RO) Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade kolleger! Till att börja med vill jag säga hur glad jag är att vi äntligen debatterar detta ämne. Jag hoppas att dagens debatt också kommer att ge de resultat som kommissionsledamoten redan lovat oss. Vi vet alla att de nuvarande förfarandena för att få medel ur solidaritetsfonden tar lång tid. Jag föreslår därför en ändring av unionens budget.

När Rumänien ansökte om stöd från solidaritetsfonden efter översvämningarna under våren och sommaren 2005 tog det närmare ett år innan pengarna betalades ut. I förordningen föreskrivs att ansökan ska lämnas senast tio veckor efter det att katastrofen inträffat och att den totala skadan ska anges, vilket bidrar till klassificeringen av katastrofen. Det är ganska svårt att uppfylla dessa krav när det till exempel gäller översvämningar. För att skadan ska kunna bedömas måste först allt vatten dräneras bort helt och hållet. Detta beror inte under några omständigheter på nationella institutioner eller myndigheter. Nästa steg är att kommissionen ska bedöma om villkoren är uppfyllda, särskilt villkoren för större katastrofer. Det tar ganska mycket tid, bland annat för att samla in ytterligare uppgifter och förtydliganden. När så slutligen den ändrade budgeten har godkänts förbereder kommissionen beslutet om att tilldela medel, och godkänner detta. Bidraget betalas sedan ut, och måste användas inom ett år. I praktiken blir bidraget en ersättning för de utgifter som mottagarstaten redan haft under den katastrof den genomlevt. Mot bakgrund av detta frågar vi oss alla om detta verkligen är katastrofhjälp.

Avslutningsvis vill jag säga att om kommissionens förslag till ändring av förordningen avvisas efter att ha diskuterats i finansrådgivarnas arbetsgrupp, utan att man samrått med gruppen för strukturåtgärder, kan det leda till slutsatsen att finansministrarna i praktiken inte var överens. En sådan slutsats ställer till med en hel del problem för oss, särskilt i nuläget när vi har så många problem även på medlemsstatsnivå.

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Några av de bästa frågorna väcks alltid sent på kvällen och det här är en av dem, även om det är något av ”god dag, yxskaft” över det hela eftersom ingen är här från rådet och lyssnar på debatten.

Två ord diskuteras flitigt inom EU – det ena är ”subsidiaritet” och det andra ”solidaritet”. Subsidiaritet handlar om respekt för medlemsstaterna och deras rättigheter. Solidaritet handlar, som jag ser det, om Europeiska unionens gemenskap och vårt stöd till varandra. Varför fungerar då inte fonden på det sättet? En av farorna och riskerna med att den inte gör det är att vi annonserar om tillgängliga medel och sedan inte kan dela ut dem på grund av att systemet är så invecklat, byråkratiskt och alldeles för tungrott för att samhällena och individerna ska kunna arbeta med det.

Jag antar att det i slutänden handlar om budget och pengar. Jag lyssnade noga på kommissionsledamoten med ansvar för ekonomisk planering och budget förra veckan. Hon tog upp många saker, från den gemensamma jordbrukspolitiken till helt andra ämnen, men framför allt efterlyste hon en flexiblare budget som kan reagera snabbt på världshändelserna i stället för att Europeiska unionen kommer på efterkälken.

Det var synd att hon inte talade om behovet av flexibilitet för att kunna reagera på händelser inom Europeiska unionen, för det är ju det vi talar om här i kväll. Jag kommer från ett land som har sagt nej till Lissabonfördraget, där vi allt mer talar om att närma EU till medborgarna, och det bästa sättet att göra det är att visa EU i handling snarare än i ord. Tyvärr är det för mycket tillkännagivanden om saker och ting i Europeiska unionen och för lite insatser på fältet så att människor faktiskt kan se det i funktion.

På plussidan kan nämnas att vi i tidningarna i morse kunde läsa om en undersökning som tyder på att Irlands folk kanske kan tänka sig att ändra åsikt om Lissabon. Jag hoppas därför att ni inte lämnar kammaren i missmod.

 
  
MPphoto
 

  Sérgio Marques (PPE-DE).(PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den muntliga fråga som ställts till Europeiska kommissionen av Gerardo Galeote för utskottet för regional utveckling är fullständigt berättigad och relevant. Vi måste få reda på anledningen till att rådet har stoppat upp reformen av solidaritetsfonden genom sin oförmåga att komma fram till en gemensam ståndpunkt som skulle kunna låta lagstiftningsprocessen fortsätta.

Det är svårt att föreställa sig skälen för rådets ställningstagande, mer än kanske de rent ekonomiska. Vill inte rådet ha smidigare och snabbare respons på de naturkatastrofer som inträffar? Vill inte rådet att det ska gå att reagera snabbt på alla typer av katastrofer, som stora industriolyckor, terrordåd eller akuta folkhälsofaror?

Det är absolut nödvändigt att vi får ett tydligt svar på dessa frågor, liksom vi också måste får klart för oss var Europeiska kommissionen står i frågan och om den har för avsikt att vidta några åtgärder för att bryta blockeringen av lagstiftningsprocessen.

Vi måste befästa solidaritetens värde på detta område. Medborgarna kommer inte att förstå varför vi inte gör det.

 
  
MPphoto
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). (PL) Herr talman! Den här fonden används ofta som måttstock när medborgarna bedömer EU. Under de senaste åren har vi sett allt fler och allt kraftigare naturkatastrofer. Vi får hela tiden nya rapporter om översvämningar, torka, bränder eller stormar i de olika medlemsstaterna. Det är inte de enda problemen. Vi måste göra det möjligt att få hjälp vid katastrofer som kemikalieutsläpp, explosioner, industribränder eller olyckor i kärnkraftverk.

Vi måste också vara beredda på nya utmaningar som att bekämpa terrordåd och hantera deras efterföljder. Vi får heller inte glömma krissituationer som gäller medborgarnas hälsa eller djursjukdomar. Denna typ av hot kan vara svåra att hantera på grund av kostnaderna för medicin, vaccinering och utrustning. Fonden måste vara tillräckligt flexibel för att kunna reagera på sådana situationer på ett genomgripande sätt. Förfarandet för att ansöka om stöd måste också vara så enkelt som möjligt.

 
  
MPphoto
 

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). - (PL) Herr talman! Kommissionsledamot Danuta Hübner har en väldigt besvärlig position i dag. Hon måste svara på rådets vägnar eftersom ingen företrädare finns närvarande. Under det danska ordförandeskapet 2002, i samband med de stora översvämningarna, lyckades rådet mobilisera och ta fram de dokument som krävdes på bara några veckor. I dag kan vi anklaga fyra ordförandeskap för denna senfärdighet i fråga om att reformera solidaritetsfonden. Vi behöver fonden. Stödet från den ska inte bara vara en garant för vår solidaritet, det måste vara snabbt och effektivt och fungera med ett minimum av byråkrati.

Det finns två frågor vi måste ta upp här. Den ena är hur solidaritetsfonden ska användas och i vilka situationer, och den andra är hur andra resurser ska användas, från andra fonder som exempelvis sammanhållningsfonden, för långsiktiga förebyggande åtgärder. Men detta är ett ämne för sig. Jag vill ta tillfället i akt och ställa en fråga till kommissionsledamoten. Ett tag diskuterades frågan om att inrätta ett ”instrument för snabb reaktion” och beredskap inför större katastrofer med en budget på omkring 200 miljoner euro. Jag vet inte hur det har gått med de planerna, vilka ju också har en koppling till den fråga vi diskuterar här.

 
  
MPphoto
 

  Rolf Berend (PPE-DE).(DE) Herr talman! Det är ovanligt att få ordet en gång till genom förfarandet ”catch the eye” men jag vill bara nu i slutet av debatten påminna om att den kritik som uttryckts i kväll till största delen inte alls är riktad mot kommissionen.

Kommissionen har hela tiden hjälpt oss genom att utarbeta förslag till omarbetningar av fördraget, och alltid stått på parlamentets sida i arbetet för att genomföra dem. Det är rådet som har felat och vi ville formulera frågan så att vi kunde uttrycka vår kritik mot rådet. Att rådet inte är närvarande visar på ett förakt för parlamentet och vi borde inte låta oss avfärdas på det här sättet.

Danuta Hübner, ni har vårt fulla stöd för alla era förhandlingar med rådet för att försöka att få igång den reviderade solidaritetsfonden.

 
  
MPphoto
 

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag har tre saker jag skulle vilja förklara. Det här är inte en solidaritetsfond för katastrofhjälp. Det är en fond som ska ersätta specifika kostnader för nödåtgärder efter katastrofer för att återgå till normala levnadsvillkor. Kommissionen föreslår medan parlamentet och rådet bestämmer.

För det andra föreslår vi i ändringsförslaget till förordningen att utvidga omfattningen, att sänka tröskelvärdet och att ändra förfarandet för att medge förskottsutbetalningar.

För det tredje är listan över mina och kommissionsordföranden José Manuel Barrosos förhandlingar med sju olika ordförandeskap mycket lång. Förteckningen över alla möten och brev upptar nästan två sidor. Inget av de sju ordförandeskapen har lyckats uppnå enighet i rådet om att godkänna ändringen av förordningen, även om en del av dem inledningsvis var positiva. Jag vägrade återkalla förslaget från rådet, då jag hoppades att den nya rapporten som vi som kommission ska ta fram och anta i början av nästa år kommer att leda till en ny debatt som låter oss gå vidare med ändringarna. Kanske kommer vi med nya idéer, kanske ett bredare urval av ändringar av fonden. I det avseendet hoppas jag verkligen på er närvaro och delaktighet i debatten, och på ert stöd för kommissionens förslag.

Angående en annan fråga, nämligen förebyggande, vill jag bara snabbt säga att vi i slutet av året kommer att anta ett meddelande om en ny övergripande strategi för att förebygga katastrofer. Vi har redan genomfört de två förberedande undersökningarna, vi är också klara med samråden och konsekvensanalysen håller på att utarbetas. Någon, jag tror det var Mieczysław Edmund Janowski, föreslog att sammanhållningspolitiken skulle involveras i det förebyggande arbetet. En av prioriteringarna i sammanhållningspolitiken är just förebyggande åtgärder, särskilt på miljöområdet.

Det var allt, herr talman. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta samarbeta med målet att få fonden ändrad så att den blir mer betydelsefull och bättre kan uppfylla EU-medborgarnas behov.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig.(FR) Parlamentet och kommissionen kom för över två år sedan överens om att utöka solidaritetsfondens omfattning så att den inte bara gäller naturkatastrofer utan också industriolyckor, terrordåd och större folkhälsokriser.

I överenskommelsen specificeras att särskild uppmärksamhet kommer att ägnas de yttersta randområdena även om de inte uppfyller kraven för berättigande fullt ut, så att de ska kunna få katastrofhjälp vid oförutsedda händelser.

Reformen har dock fortfarande inte verkställts. Eftersom rådet inte har lyckats enas om ett beslut har antagandet av en gemensam ståndpunkt fördröjts ytterligare.

Trots att fonden nyligen togs i anspråk för att hjälpa La Réunion efter cyklonen Gamede, och Martinique och Guadeloupe som båda drabbats hårt av orkanen Dean, är villkoren för berättigande fortfarande oklara för respektive ansökan eftersom rådet inte har fattat något snabbt beslut om denna reform.

Kommissionen bör också revidera sina förslag i syfte att stärka unionens förmåga till civilförsvar för att kunna utnyttja de yttersta randområdenas och de utomeuropeiska länderna och territoriernas expertkunskaper och geografiska lokalisering. Dessa regioner är villiga att tjäna som stödpunkter vid insatser utanför den europeiska kontinenten.

På båda dessa punkter förväntar sig de yttersta randområdena ambitiösa svar från EU som kan garantera deras säkerhet.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy