Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 18 november 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

11. Europeiska unionens svar på den globala finanskrisen: rapport från Europeiska rådets informella möte den 7 november 2008 och G20-toppmötet den 15 november 2008 – Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2009 (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 

  Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om Europeiska unionens svar på den globala finanskrisen och kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2009.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Finanskrisens effekter på ekonomin blir alltmer uppenbara. Kommissionens prognoser för hösten förutspådde en kraftig minskning av tillväxten i EU under nästa år. Flera medlemsstater har redan gått in i en recession och under 2009 kommer den ekonomiska tillväxten i bästa fall att ligga på noll inom EU.

De ekonomiska spänningarna börjar dessutom påverka finansieringen av ekonomiska institut. Offentliga myndigheter inom medlemsstaterna gör allt för att skapa kontinuitet i finansieringen av företag och hushåll som står inför det växande hotet om kreditåtstramningar.

EU och dess internationella partner står nu inför den värsta finanskrisen sedan 1929 och de måste hantera en exceptionell ekonomisk nedgång. Som ni vet har rådets ordförandeskap sedan vår senaste debatt den 8 oktober haft endast en målsättning och en övertygelse: att EU måste visa enighet inför den globala finanskrisen.

Inför hotet om ett verkligt sammanbrott i det europeiska finansiella systemet har det franska ordförandeskapet lyckats föra fram en europeisk handlingsplan för att snabbt stödja finansinstitut som hotas av krisen och har tillsammans med medlemsstaterna beslutat att garantera interbankfinansiering och att rekapitalisera bankerna.

Effektiviteten i denna gemensamma EU-insats framgick också förra veckan vid G20-mötet med stats- och regeringscheferna i Washington, där José Manuel Barroso deltog. EU, som företräddes av rådets ordförande, president Nicolas Sarkozy, och av Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, tog initiativ till detta historiska toppmöte. Det visade stor enighet när rådets ordförandeskap den 7 november fick tydliga ståndpunkter att försvara tillsammans med våra viktigaste partner.

Vi kan nu vara mycket nöjda med resultatet av denna strategi, eftersom toppmötets slutsatser innehåller EU:s viktigaste ståndpunkter – dvs. insyn och ansvar – som är centrala för att det internationella finanssystemet ska fungera. Vi åstadkom också positiva beslut i linje med EU:s förslag, t.ex. registrering av värderingsinstitut, principen om övervakning eller reglering av all verksamhet inom finansinstitut och ersättningar som är knutna till undvikande av alltför stort risktagande.

För första gången har alla stora ekonomiska och finansiella institutioner kommit överens om att reagera kraftfullt för att undvika att en kris av den här omfattningen uppstår på nytt. De har kommit överens om en ambitiös handlingsplan som finansministrarna ska finslipa detaljerna på under de kommande veckorna.

EU måste naturligtvis fortsätta att använda allt sitt inflytande i de internationella diskussionerna. Ni vet att ni kan räkna med att det franska ordförandeskapet kommer att arbeta för europeisk enhet och därmed erbjuda en gemensam ambition i fråga om grundläggande reformer i alla de frågor som fastställdes i Washington. Vi litar förstås på att det tjeckiska ordförandeskapet kommer att driva dessa initiativ vidare.

När det gäller värderingsinstitut, redovisningsnormer, övervakning av hedgefonder, kamp mot skatteparadis samt ansvarsskyldighet hos privata institut och reform av multilaterala finansinstitut måste EU fortsätta att tydligt säga sin mening för att åstadkomma tydliga resultat.

Vi måste också snabbt ta vårt ansvar för gemenskapslagstiftningen och skynda på antagandet av de åtgärder som kommissionen föreslagit i fråga om tillsyn och reglering av banker och värderingsinstitut.

Det franska ordförandeskapet vet att det kan räkna med ett fullständigt och aktivt engagemang från ert parlament och dess grupper, vilket jag är tacksam mot deras ordförande för. På så sätt kommer EU att kunna inta en styrkeposition vid de kommande internationella mötena under 2009.

Dessa inledande resultat inom finanssektorn visar hur effektiv EU:s enade front har varit. Men de är bara en del av EU:s svar på krisen. Denna enade front måste också inspirera EU och dess medlemsstater till att svara på krisens inverkan på den ekonomiska tillväxten.

Rådets ordförandeskap har en fast övertygelse här. Precis som inom finanssektorn kommer medlemsstaterna bara att kunna åstadkomma konkreta resultat i stödet för tillväxten om de samarbetar nära med varandra och dessutom med sina viktiga internationella partner. G20-mötet gav ett kraftfullt budskap om detta. Vi måste se till att alla makroekonomiska instrument används i global skala för att undvika en långvarig nedgång i ekonomin.

I takt med att situationen har utvecklats har centralbankerna reagerat snabbt genom att sänka räntesatserna. Ordförandeskapet välkomnade Europeiska centralbankens kraftfulla beslut i början av november om att sänka sina räntesatser med 50 räntepunkter och har vid flera tillfällen berömt centralbankens reaktioner på finanskrisen och dess aktiva deltagande i Eurogroups och Europeiska rådets diskussioner.

När det gäller budgetfrågorna har G20 markerat att ett betydande manöverutrymme bör utnyttjas om det finns möjlighet. EU:s medlemsstater har svarat på denna uppmaning genom att säga att vi bör använda allt det manöverutrymme som stabilitets- och tillväxtpakten ger oss när konjunkturen vänder hastigt.

Det franska ordförandeskapet tänker i nära samarbete med kommissionen göra allt som går för att se till att nationella stimulansplaner samordnas noggrant med gemenskapsinitiativ för att maximera de ekonomiska effekterna som helhet.

Herr Barroso! Vi förväntar oss nya förslag före månadens slut. Det handlar om att hitta insatser som går att genomföra på gemenskapsnivå och att ta vara på alla instrument som kan bidra till att stödja den europeiska konjunkturen. Vissa av EU:s budgetanslag – jag säger detta eftersom jag var närvarande vid debatten här i parlamentet – skulle snabbt kunna mobiliseras för att möta nedgången.

Samtidigt som vi garanterar den inre marknadens funktion bör vi också se till att flexibiliteten inom EU:s regler för statligt stöd utnyttjas till fullo, så att medlemsstaterna och EU kan ge effektivt stöd till de mest utsatta ekonomiska institutionerna.

Vi vill också att Europeiska investeringsbanken ska delta fullt ut i insatserna för att stödja EU:s ekonomi. Resurser har som ni vet redan ställts till förfogande för att trygga finansieringen för små och medelstora företag. Stödåtgärderna bör ingå i en mer global plan som framför allt gör det möjligt att stödja de mest hotade sektorerna, som hela EU:s bilindustri i dag.

Dessa ytterligare insatser på gemenskapsnivå behöver förstärkas aktivt på medlemsstatsnivå genom noggrant samordnade nationella återhämtningsåtgärder. Om vi ser framåt mot nästa månads möte i Europeiska rådet tänker ordförandeskapet leda diskussionen mellan medlemsstaterna om prioriteringarna för en sådan återhämtningsinsats. Flera medlemsstater har sagt att de överväger stödåtgärder för vissa industrisektorer.

Sådana åtgärder måste bygga på samråd mellan parterna för att få full effekt och bevara den inre marknadens integritet, varför ekonomi- och finansministrarna tillsammans med kommissionsledamot Joaquín Almunia kommer att förbereda Europeiska rådets diskussion om dessa teman vid deras kommande möte den 2 december.

Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! EU har på bara några veckor tagit sitt ansvar inför en aldrig förut skådad destabilisering av världsekonomin. Européerna har inför det omedelbara hotet kunnat enas om att vidta effektiva och skyndsamma åtgärder. Vi måste dra alla lärdomar av denna framgångsrika insats. Denna europeiska enhet måste bevaras så att vi kan fortsätta att agera tillsammans, så att vi gentemot och tillsammans med våra partner kan arbeta för en grundläggande reform av det finansiella regleringssystemet och så att vi gemensamt kan hantera konjunktursvängningarna.

På så sätt kommer vi – rådet, kommissionen och parlamentet att tillsammans bevisa att EU har de medel som krävs för att effektivt ta kontrollen över sitt öde och göra det som alla EU-medborgare förväntar sig, dvs. fungera som en global aktör.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Jag tackar rådets företrädare, Jean-Pierre Jouyet. Det gläder mig mycket att så många ledamöter av Europeiska kommissionen är här. De flesta kommissionsledamöterna är här och nu har jag nöjet att ge ordet till kommissionens ordförande.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag berömma Europaparlamentets utmärkta beslut att hålla två debatter i en i dag: en om EU:s hantering av den globala finanskrisen efter G20-mötet i Washington och en om kommissionens arbetsprogram 2009.

Denna dubbla debatt speglar perfekt den politiska verklighet som EU måste svara på: att möta utmaningen med en kris och samtidigt beslutsamt fortsätta det grundläggande arbete som redan har påbörjats.

Det bör därför inte komma som någon överraskning för er att kommissionens arbetsprogram 2009 också har ett dubbelt syfte: kontinuitet och insatser i kristider. Jag ska komma tillbaka till det.

Först vill jag dock återvända till bedömningen av toppmötet i Washington, som även Jean-Pierre Jouyet tog upp för det franska ordförandeskapets räkning. Jag vill påminna om att det politiska initiativet om att inleda en global reformprocess för finansieringssystemet kom från EU och jag anser att vi kan gratulera oss själva för det. EU levde upp till utmaningen. Det var också från EU som de viktigaste punkterna i diskussionen kom. Jag kommer inte att upprepa dem eftersom vi talade om dem tillsammans här i parlamentet i förra månaden.

De riktlinjer som slogs fast vid Europeiska rådets extraordinära möte den 7 november och som inspirerats av våra tre institutioners gemensamma arbete, låg till grund för diskussionerna. Kommissionen lade fram förslag. Europaparlamentets talman, Hans-Gert Pöttering, deltog också i diskussionerna och vi kom fram till en gemensam ståndpunkt. Jag uppmanar alla dem som ibland kan vara kritiska att se på de förslag som vi, EU, lade fram och att se på resultatet av G20-mötet.

Vi behöver förstås få lite distans i tiden för att kunna avgöra om en händelse utgör en vändpunkt i historien, men jag har en känsla av – och detta vill jag uttrycka helt öppet inför er – att detta första möte med stats- och regeringscheferna inom G20 verkligen markerar början på en ny era i den gemensamma styrningen av den globala ekonomin och kanske mer än så, eftersom krisen har fått protagonisterna att inse behovet av en global strategi för globala problem. Det är min känsla.

Vid toppmötet i Washington lades också grunden till en ny global styrning som bygger på marknadsekonomiska principer. Men den ekonomi som EU tänker sig är inte bara en marknadsekonomi. Den är, som vi ofta säger inom EU, en social marknadsekonomi. Det är en av EU:s tillgångar.

G20 fattade faktiskt fyra avgörande beslut.

För det första – kanske inte i fråga om betydelse utan i fråga om i vilken ordning besluten fattades – en handlingsplan på kort och medellång sikt för att reformera finansmarknaderna i syfte att undvika nya kriser och att skydda konsumenter, sparare och investerare.

För det andra, principerna för en ny global styrning för att råda bot på kommersiella, monetära och budgetmässiga obalanser som skadar det globala samhället.

För det tredje – och detta är den fråga som jag menar måste diskuteras snarast – behovet av samordnade insatser för att stimulera den globala ekonomin och minimera krisens följder för jobben och våra medborgares köpkraft.

För det fjärde, behovet av öppna marknader och förkastandet av all protektionism. Detta är också anledningen till att vi ska försöka nå fram till ett samförstånd före 2008 års slut om hur Doharundan för handel och utveckling ska avslutas.

Samtidigt har toppmötet skickat ett tydligt budskap som jag tror kommer att bli mycket viktigt för EU-medborgarna. Ekonomiska och finansiella frågor får inte hanteras på ett sätt som skadar andra globala utmaningar som också kräver gemensamma insatser, dvs. millennieutvecklingsmål, energitrygghet, kamp mot klimatförändring, livsmedelssäkerhet, rättsstatsprincipen, kamp mot terrorism, fattigdom och sjukdom.

Jag betonade personligen denna punkt. Jag sa till och med att jag ansåg att det skulle vara onaturligt att diskutera stora globala finansfrågor och samtidigt strunta i behoven hos dem som inte har tillräckligt att äta eller inte har tillgång till rent vatten.

(Applåder)

Ett nytt kapitel har nu inletts i politiken och vi måste skriva det snabbt och i praktiska ordalag. Vi måste förtydliga saker och ting. Om EU har spelat en viktig roll genom sina förslag till G20 och om den har gjort sin röst hörd, berodde detta på att EU var enat. Jag vill än en gång säga hur stolt jag är över det utmärkta samarbete som vi har lyckats åstadkomma mellan det franska ordförandeskapet och kommissionen och även med er institution, Europaparlamentet.

EU står nu inför en verklig utmaning när det gäller att fortsätta att tala med en röst. Det kommer att bli svårt ibland, men det är en avgörande förutsättning för att vi ska lyckas.

Nåja, vi har i varje fall inte dröjt med att fatta vissa mycket viktiga beslut här i EU. Efter ett flertal möten i Europeiska rådet och debatter med Europaparlamentet har kommissionen redan lagt fram några viktiga lagförslag som nu ligger hos medlagstiftarna. Den 29 oktober skisserade vi också ett program för ekonomisk återhämtning som vi kommer att formalisera genom ett dokument som kommissionen kommer att anta nästa vecka.

Det är här kommissionens arbetsprogram 2009 kommer in. Vi har naturligtvis redan fått mycket gjort de senaste månaderna. Naturligtvis kommer vi att ha kommit ännu längre med vissa delar vid årets utgång, men vi kommer att ha mycket kvar att göra även nästa år.

Programmet omfattar fyra prioriteringar som vi dessutom i stort sett var överens med Europaparlamentet om under debatten i september om den årliga politiska strategin för 2009.

Den första av dessa prioriteringar är självklar: tillväxt och sysselsättning. Under 2009 kommer vi till en början att försöka åstadkomma två saker: att begränsa konjunkturnedgångens följder för sysselsättningen och för företagen inom EU och att fortsätta med vår reform för att vara bättre förberedda inför perioden efter krisen. Vi måste tillämpa samma metod på realekonomin som vi använde så framgångsrikt när finanskrisen bröt ut: utforma tydliga principer och samordnade åtgärder på EU-nivå. Jag tror faktiskt att våra medborgare inte skulle förstå om regeringarna i de 27 medlemsstaterna och EU:s institutioner, som kunde komma överens om en gemensam plattform för att svara på finanskrisen, nu inte skulle kunna få fram en gemensam plattform för att svara på den ekonomiska krisen. Det minsta vi kan göra är alltså att acceptera principen om samordning mellan alla medlemsstater och – naturligtvis – med EU:s institutioner.

Detta är ramen för den återhämtningsplan som kommissionen kommer att lägga fram den 26 november i samband med Lissabonstrategin. Vi har instrumenten inom EU, vi har Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, vi har stabilitets- och tillväxtpakten och vi kan visa att dessa instrument tillsammans med politisk vilja och, särskilt med EU:s vilja, kan möta den kris som vi går igenom för närvarande.

Vi lever i en exceptionell tid som kräver exceptionella åtgärder. Vi behöver en verklig gemensam strategi för att sammanföra alla förutsättningar för ekonomisk återhämtning, ett program som framför allt syftar till att begränsa krisens effekter för medborgarna – hushåll, arbetstagare, företagare – ett program som utnyttjar alla verktyg som står till buds – skattemässiga, strukturella eller lagstiftningsmässiga, på både europeisk och nationell nivå – i en samordnad insats. Här vill jag också passa på att säga hur mycket vi har uppskattat Europeiska centralbankens samarbete så här långt.

Ingen medlemsstat kan ta sig ur den här krisen med enbart nationella åtgärder. Våra ekonomier är alldeles för beroende av varandra för det. Ett av de intressantaste resultaten av toppmötet i Washington är att alla förstod att globaliseringen innebär att även de som har varit minst utsatta för integreringen på finanmarknaderna nu blivit medvetna om vad det ömsesidiga beroendet innebär. Om hela världen är beredd att acceptera konsekvenserna av det ömsesidiga beroendet måste vi inom EU inte bara erkänna detta utan också kunna reagera på ett samordnat och enhetligt sätt.

Därför anser vi att vi behöver ett finanspolitiskt stimulansprogram för att hålla efterfrågan uppe, utnyttja synergieffekter och undvika negativa kedjereaktioner, ett åtgärdsprogram som kommer i rätt tid, är målinriktat och tidsbegränsat. Dessa åtgärder behöver vidtas skyndsamt och det kommer vi att föreslå våra medlemsstater.

Jag tänker framför allt på insatserna för att uppmuntra till utbildning och omskolning, öka investeringarna i innovation, sammankopplingsmöjligheter och omvandling av EU till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Jag tänker framför allt på behovet av att anpassa vissa sektorer av vår ekonomi till våra andra mål för kampen mot klimatförändring. Detta är ett utmärkt tillfälle att visa att agendan för att bekämpa klimatförändringen inte är en agenda mot ekonomisk tillväxt. Tvärtom skulle detta kunna vara en agenda som främjar moderniseringen av EU:s industri.

Jag tänker också på ökade insatser för att minska de administrativa kostnaderna för företag och därmed frigöra potentialen hos i synnerhet små och medelstora företag, en kärnpunkt i vår översyn av bättre lagstiftning i januari 2009.

Vi är alltmer inriktade på att åstadkomma bättre lagstiftning. Vi måste minska alla onödiga administrativa bördor, särskilt för små och medelstora företag.

Den sociala dagordningen för möjligheter, tillgång och solidaritet ingår i EU:s svar på den ekonomiska krisen eftersom vi kommer att behöva hantera sociala svårigheter, det förnekar vi inte, särskilt till föjd av den ökade arbetslöshet som nu verkar ytterst sannolik. Därför måste vi fortsätta med den sociala dagordningen. Jag vill särskilt betona åtgärderna för att främja konsumenternas intressen och att öppna arbetsmarknaden för ungdomar, men det kommer utan tvekan att finnas många andra frågor som vi kommer att vilja diskutera med Europaparlamentet.

När det gäller finansieringen litar jag på att ledamöterna av detta parlament snabbt antar kommissionens förslag om kapitalkrav, insättningsgarantier och kreditinstitut. Det är mycket viktigt att vi återupprättar förtroendet. Under 2009 kommer kommissionen att vidta konkreta åtgärder för att stärka regelverket för EU:s finansiella system. Den kommer att titta närmare på finansmarknadernas reglering, tillsyn och öppenhet, inklusive de områden som nämns i Rasmussen- och Lehnebetänkandena. Före rådets vårmöte kommer jag att ge er de första analyserna från den högnivågrupp med ansvar för finansiell tillsyn som vi har inrättat.

Som avslutning av denna första del av debatten vill jag säga att jag anser att kriser trots sina negativa effekter alltid har något gott med sig. De rör om bland våra fasta tankemönster och det vi tar för givet och skapar en viss formbarhet i förhållandena, vilket ger den flexibilitet som krävs för att ändra dem.

Jag vill än en gång mycket uppriktigt och öppet förmedla den känsla jag fick i Washington förra helgen. Jag såg en öppenhet som ärligt talat inte fanns där för några månader sedan. Det är krisen som har ändrat många attityder. Det finns nu en öppenhet inte bara bland stormakterna utan också bland de framväxande makthavarna inför att förändra världen och främja europeiska värderingar: frihet och solidaritet. När det gäller Europa menar jag att tiden nu är inne för oss att sätta vår prägel på händelseutvecklingen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Herr kommissionsordförande! Tack för ert anförande! Jag är säker på mina kolleger tillåter mig att observera att ni de senaste veckorna, när ni tvingades delta i ett maraton av sammanträden, hela tiden – som jag ser det – försvarade gemenskapslagstiftningen på ett tydligt sätt, vilket förstås är er uppgift. Detta är mycket viktigt i förhållande till våra regeringar. Ni måste uppfylla Europaparlamentets krav likaväl som de olika regeringarnas. Detta var uppenbart fallet för er och jag vill tacka er på Europaparlamentets vägnar för era insatser under denna svåra tid.

 
  
MPphoto
 

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den pågående finanskrisen innebär inte, som vissa har påstått, kapitalismens nederlag, utan är helt och hållet en följd av ett politiskt misstag, de otillräckliga bestämmelserna för och kontrollen av kvaliteten i finansiella produkter i USA sedan 1990-talet.

Den är resultatet av brist på både marknadsinsyn och ett effektivt tillsynsorgan för finansmarknaderna. Den center/högerpolitiska familjen är inte och har aldrig varit för ett finanssystem utan regler eller skiljedomare. Nu betalar vi mycket dyrt för de ekonomiska och sociala konsekvenserna av det. Det vi inom center/högern förespråkar för den globala ekonomin är den europeiska modellen med en social marknadsekonomi, som har bevisat sitt värde. Det vi inom center/högern begär är att vi i svåra tider koncentreras oss på situationen för människor som arbetar och som sparar och för företagarna, särskilt de små och medelstora företagen, som tar risker varje dag för att skapa tillväxt och sysselsättning.

Vi kan bara garantera dem en framtid om vi försvarar vår samhällsmodell och upprätthåller förutsättningarna för en fri, rättvis och öppen marknad, ansvarsmedvetet och med respekt för våra värderingar.

Mina damer och herrar! Jag vill också uttrycka min grupps stora tillfredsställelse över att EU under denna kris, liksom under den georgiska krisen i somras, när den så vill har en närvaro i världen, gör sin röst hörd och påverkar sina partner. Det jag menar är att EU, som stöder en världsunik samhällsmodell och som sätter människor i centrum för denna samhällsmodell, är ett viktigt verktyg i samband med globaliseringen.

Rådets ordförandeskap med Nicolas Sarkozy har med stöd av kommissionen och dess ordförande, José Manuel Barroso, visat att det går att föra en gemensam, enhetlig politik bland de 27 medlemsstaterna, till och med i mycket känsliga och komplicerade frågor, och att EU kan utöva ett inflytande på världen om den försöker stå enad.

Det var tack vare enträgna förslag från rådets ordförandeskap och kommissionens ordförande som G20-mötet gick att hålla. Detta möte med de rikaste länderna och de framväxande ekonomierna var både en symbolisk och en historisk händelse, men det ledde också fram till konkreta åtgärder som har starkt stöd av vår grupp. G20 har verkligen slagit fast problemets orsaker, utformat en strategi och gjort en tidsplan. Missnöjda människor säger att det inte är tillräckligt och att det är för sent. Jag har vissa frågor själv, t.ex. varför vi inom EU inte föregrep krisen när varningstecknen fanns där redan förra året? Varför övervakade våra tillsynsmyndigheter inte kvaliteten i de amerikanska finansiella produkterna noggrannare? Vi måste få ett svar på frågan om vad som hände i våra storbanker, där den högsta ledningen inte visste vad datorspelarna på tredje våningen sysslade med.

Det är vår plikt att nu vidta åtgärder för att stimulera ekonomin, stimulera tillväxten och på så sätt begränsa krisens effekter för den sociala sammanhållningen. Vi måste förenkla den inre marknaden, investera i forskning, ge starkt stöd till våra små och medelstora företag och hjälpa familjer i svårigheter. Allt detta måste vi göra utan att överanstränga de offentliga finanserna, t.ex. genom att överväga euro-obligationer som en extra finansieringskälla och genom att hålla farten uppe i de reformer som inletts på nationell nivå och som nu är nödvändigare än någonsin.

Herr talman, mina damer och herrar! Inför den historiska krisen har det globala styret gjort ett framsteg som också kan bli historiskt. Vi måste gå längre, samtidigt som vi måste vara vaksamma mot risken för protektionism, som alltid är till nackdel för de fattigaste länderna i världen.

Det är i kristider som vi kan göra modiga insatser för framtiden. Herr kommissionsordförande! Det är i kristider – och bara då – som vi kan ändra vissa regler, för när krisen är över glömmer alla väldigt fort.

EU får inte vika från den inslagna vägen. Det enade Europa visade att det kunde hitta lösningar på krisen och hjälpa våra medborgare att överleva krisen som kommer att fortsätta att orsaka enorma problem för oss under de kommande månaderna. Jag vill helt enkelt säga er att EU måste stå enat, EU måste vara starkt och framför allt att vi har märkt det symbiotiska förhållandet mellan de olika institutionerna, parlamentet, som jag kommer att nämna först, kommissionen och rådet. På så sätt kommer vi att lyckas och föregå med gott exempel för våra medborgare.

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att G20-länderna har haft ett möte visar att det har skett framsteg. Det faktum att de har samlats på detta sätt visar att världen håller på att förändras, att vi utvecklas till en värld med flera maktcentrer där EU kan och kommer att spela en central roll om den behåller sin enighet, om vi gör vår hemläxa och om vi faktiskt utför det uppdrag vi har fått.

Den avgörande frågan är därför om vi har tillräckligt med tid, herr kommissionsordförande. Av ert anförande förstod jag att ni tänker lägga fram de åtgärder som ni inom kommissionen kommer att utforma i samband med rapporten från Poul Nyrup Rasmussen vid vårmötet. Det är för sent. När det gäller hedgefonderna och riskkapitalfonderna vill vi ha åtgärderna nu. Om jag har förstått det hela rätt gav Charles McCreevy kommissionen förslag till första åtgärder i fråga om bankerna i förra veckan. Det är bara ett mycket litet paket. Om vi vill vara trovärdiga måste vi diskutera kreditinstituten nu. Vi vill diskutera regleringen av dessa institut så snart som möjligt. Vi vill ha åtgärder i fråga om riskkapital- och hedgefonderna nu. Vi vill diskutera direktörernas löner nu. Vi vill diskutera blankning nu. Faktum är att folk redan börjar vänja sig vid läget. Vi går igenom en finanskris och det pågår diskussioner i stor skala, men finansvärldens damer och herrar intar redan sina gamla ståndpunkter igen. Jag vill läsa upp ett mycket kort citat för er ur en skrivelse från Josef Ackermann, chef för Deutsche Bank, till George W. Bush – två mycket intressanta korrespondenter. Herr Ackermann skriver att vi måste hindra den offentliga sektorn från att inta en permanent viktigare roll i det internationella finanssystemet. Nej, detta måste inte förhindras, det är exakt detta som är målet för de åtgärder vi vidtar nu, dvs. att införa mer reglering och mer internationellt samarbete för att tillämpa denna reglering.

Vi har nu kommit till ett avgörande vägskäl, en avgörande tidpunkt när vi måste ställa oss följande fråga. Kommer det i framtiden att finnas strängare krav, strängare kontroller och, vill jag tillägga, rättsliga förbud mot vissa former av spekulation och missbruk, eller skyddar vi banker, skyddar vi fonder från kollaps? De tar tacksamt emot pengarna och fortsätter sedan som förut. Det är nästan som att ge mer pengar till en utbränd spelare som har förlorat allt på ett casino, bara så att han glatt ska kunna fortsätta på samma sätt. Nej, det vi måste ta reda på är vem som äger casinot, vilka spelregler som gäller, hur vinnarna beskattas och framför allt huruvida casinots förfaranden är öppna och om de som har ansvar för det som sker därinne också kan ställas till ansvar. Det måste vara vårt mål. EU:s mål måste vara att utforma sina egna regler som EU sedan kan genomföra inom G20-länderna och inom de internationella organisationerna.

Saker och ting kan inte fortsätta som förut. Vi måste också ha klart för oss att vi har ett ansvar gentemot de vanliga medborgarna i EU, vars pengar används för att betala de katastrofer som orsakats av andra. Jag ska ge er ett kort exempel. Herr Barroso! Tänk er att ni går till er bank. Ni är en av de mer välavlönade människorna i Europa, precis som jag. Ni går till er bank och säger: ”Här är 1 000 euro och jag vill ha 25 procents ränta.” Banktjänstemannen skulle svara: ”Herr Barroso, mår ni inte riktigt bra? Ni som brukar vara så förnuftig. Ni verkar faktiskt rätt smart.” Men när Josef Ackermann talar till sina aktieägare säger han, ”Vi vill ha 25 procents avkastning i år”, och får stående ovationer. Vi måste sent omsider stänga klyftan mellan dessa personers filosofi och vardagslivet. Det är inte acceptabelt att affärer i internationella företag baseras på dessa kyliga, kalla hänsyn till enbart finansiell avkastning. För att åstadkomma detta behöver vi regler för att sätta stopp för den här formen av missbruk.

(Applåder)

Om vi under de närmsta månaderna, till slutet av denna valperiod, agerar förnuftigt kommer vi att ha stängt klyftan mellan affärsvärldens uppfattning och vad den betraktar som verklighet och vad vanliga människor, människorna i företagen, betraktar som verklighet. Verkligheten i företagen är den värld där de pengar som har slösats bort och kostnaderna för de underskott som den staternas gemenskap som nu mobiliseras ställs inför, måste finansieras genom räddningspaket på miljarder euro, måste tas från skattebetalarnas plånböcker och från realekonomin. Därför kan vi inte begränsa oss till att enbart rädda banker och fonder. Det är också mycket viktigt att investera i realekonomin. Vi måste trygga jobben. Vi måste skydda ekonomin från kollaps. I går lade min vän Frank-Walter Steinmeier fram en intressant plan som syftar till att revitalisera investeringarna i alla nationella ekonomier inom EU och som framför allt ställer en särskild fråga till kommissisonen. Kan vi använda resurser som vi redan har avsatt för de kommande sex eller sju åren till investeringar i infrastruktur, Lissabonprocessen, forskning, kvalifikationer och upprättandet av en telekominfrastruktur i EU? Kan vi investera dem nu för att skapa sysselsättning och tillväxt snabbt? Jag menar att denna fråga är lika viktig som regleringen av de internationella finansmarknaderna.

Jag anser att vi har nått en vändpunkt. Tack, herr talman! Ni påpekade att jag kanske hade fel om när kommissionen kommer att bli klar. Var klara redan före vårmötet. Var klara snart, för hästkapplöpningarna kommer att börja på nytt i vår och då kommer Charles McCreevy inte att vara här längre. Vi behöver kommissionens åtgärder nu, så snabbt som möjligt. Jag förväntar mig att ni lägger fram de aktuella förslagen här i december.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionens ordförande: detta var första gången som kommissionen var företrädd vid ett sådant toppmöte och detta är verkligen mycket välkommet.

Jag vill också gratulera rådsordföranden, inte bara till hans utmärkta arbete för det franska ordförandeskapet, utan också till hans utmärkelse vid ordförandeskapet för Autorité des marchés financiers.

Om 1989 utgjorde en avgörande seger för den fria marknadsekonomin måste 2008 vara det år då vi påminner oss om Adam Smiths varning om att otyglade fria marknader har sina begränsningar. Adam Smith förutsåg mycket i sin Wealth of Nations och vi kan dra många lärdomar av hans ord.

Min grupp välkomnar framgången med G20-mötet. Vi välkomnar engagemanget för en gemensam syn om att marknadsprinciper, öppna handels- och investeringssystem och effektivt reglerade finansmarknader skapar den dynamik, den innovation och det företagande som är avgörande för ekonomisk tillväxt, sysselsättning och kamp mot fattigdom.

Efter 1929 gjorde länderna det misstaget att de strävade efter frälsning på egen hand. Nu inser vi att frälsningen måste ske gemensamt. Många av de åtgärder som föreslås i kommissionens arbetsprogram för 2009 kommer att hjälpa oss på den vägen. Jag gratulerar kommissionen till arbetsprogrammet, särskilt planen för att skapa reglering, tillsyn och öppenhet i fråga om finansiella aktörer och stora kapitalmarknadsinvesterare. Fria marknader blomstrar av öppenhet och ärlighet.

I dessa svåra tider söker några fortfarande syndabockar. De hävdar att ingen slog larm. Men det gjorde man! Otto Graf Lambsdorff, Jacques Delors med flera skrev till det slovenska ordförandeskapet mycket tidigt i år och varnade för överhettningen i världsekonomin. Jean-Claude Juncker påminde oss i går kväll i sitt utmärkta anförande i vår debatt om eurons tioårsdag, att Eurogroup hade gjort flera framställningar till amerikanerna och andra om de faror vi stod inför. Liberaldemokraterna kommer inte att slösa tid på att leta efter den person som inte upptäckte isberget: vi kommer att koncentrera oss på att få folk i livbåtarna.

Vi är dock bekymrade över en sak i EU:s och G20:s svar. Våra stats- och regeringschefer verkar tro att allt kan återgå till vanliga gängor och att allt som behövs är ekonomisk tillväxt. Jag är rädd att de helt enkelt inte har förstått så många av läxorna från de senaste 30 årens politik. Recessionen borde vara ett bra tillfälle att göra bokslut. Trots recessionen förväntas världens BNP fördubblas under de kommande 20 åren och ändå bygger denna tillväxt på ändliga resurser, där man inte räknar in avfallskostnader och ytterligare ett nytt kolkraftverk i Kina varje vecka.

I noten från ordförandeskapet av den 28 oktober inför EU:s förberedande toppmöte den 7 november fanns fyra innovationspunkter. En av dem handlade om hållbarhet. Där sa man att det är viktigt med internationellt samordnade makroekonomiska insatser som bygger på främjande av miljövänliga investeringar, även i utvecklingsländer. Uppenbarligen har någon minister eller tjänsteman hos det franska ordförandeskapet tänkt till ordentligt. Men detta togs inte med i den godkända text som gällde som slutsatser från det förberedande toppmötet, där klimatförändring endast nämndes i en mening i en uppräkning av andra utmaningar. Inte heller kom det med i G20-slutsatserna, annat än som näst sista punkt i den näst sista punkten, som handlade om exempel på andra kritiska utmaningar, där klimatförändring angavs som nummer två.

Det råder ingen motsättning mellan Keynes och kampen mot klimatförändring. En nutida John Maynard Keynes skulle sätta folk i arbete med att installera solpaneler och vindkraftverk på varenda hus i EU och på så sätt driva innovation och skapa sysselsättning samtidigt. En nutida Franklin D. Roosevelt skulle med tanke på vår globala ekonomi som utskisseras i datoranläggningarna på den amerikanska västkusten, fabrikerna i Kina och telecentralerna i Indien, ha uppmanat oss att sträva efter en global kultur, ett globalt styre och en sammanhängande vision för globala angelägenheter. Det är vägen framåt. Saker och ting kommer aldrig att bli som förut.

 
  
MPphoto
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Jag är övertygad om att Europeiska kommissionen har intagit en stark ståndpunkt genom att agera direkt och beslutsamt för att hantera krisen på de internationella finansmarknaderna. När allt kommer omkring måste EU, Förenta staterna, Indien och Kina samarbeta för att skapa gemensamma regler och normer för att kontrollera internationella finansiella tjänster hädanefter.

(EN) Det är oundvikligt att människor vid varje kris eller fara säger att saker och ting aldrig kommer att bli som förut igen. Men om vi studerar historia – inte bara ekonomi – ser vi att allt faktiskt går i cirklar. Allt kommer tillbaka. Den enklaste fiskare skulle kunna tala om för er att tidvattnet kommer och tidvattnet går.

Detta är inte på något sätt en ursäkt för de problem vi nu står inför eller någon ursäkt för dem som har orsakat denna kris genom vårdslös utlåning, tvivelaktiga metoder och särskilt genom att, när allt går snett, springa till föräldraländerna och säga ”lös ut oss”.

Den största faran i dag – inom affärslivet, ekonomin, sysselsättningen och samhällslivet i hela EU – ligger inte bara i den finansiella krisen, utan i att bankerna inte vill låna ut pengar till rörelsekapital för små och medelstora företag så att de kan växa och ta vara på tillfällen. Det är ingen mening med att tillverka solpaneler om man inte har folk som kan sätta upp dem på taket. Om man inte har folk som kan sätta upp dem på taket – som kan betala för dem och köpa dem – kommer ingen heller att tillverka dem.

Den verklighet vi ser i dag är att krisen i den nuvarande ekonomiska turbulensen ger oss möjlighet att korrigera tidigare misstag och se till att vi nu investerar i forskning och innovation och använder dessa pengar för att hitta nya sätt att hantera problem och hitta lösningar på de problem människor ställs inför i sina liv, samtidigt som vi ser till att ge människor hopp. Ibland glömmer man att det folk verkligen behöver är uppmuntran, en idé för att gå vidare och en klapp på axeln för att de gör ett bra arbete. Det finns en längtan efter hopp.

G20-mötet och kommissionens och ordförandeskapets insatser för att genomföra det – om än med en handlingsförlamad president i Förenta staterna – tvingar Indien och Kina att komma till bordet och säga att de nu har förpliktelser som framväxande ekonomier. Kina och Indien har en roll att spela i det som måste göras.

Slutligen vill jag säga att jag tycker det vore hemskt om människor tror att krisen innebär att vi måste hindra européernas innovationsförmåga och kreativitet. Om vi vill försörja vår befolkning, ge dem lika rättigheter och trygghet och lyfta dem ur fattigdomsfällan måste vi i första hand se till att de tjänar pengar genom arbete, att länderna har pengar att investera i samhällstjänster och i hälso- och sjukvård och framför allt att vi ger dem verktygen och kunskaperna genom utbildning, så att de kan utnyttja de nya utmaningar som ligger framför oss.

 
  
MPphoto
 

  Monica Frassoni , för Verts/ALE-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Finanskrisen drabbar nu även realekonomin, precis som lätt hade kunnat förutses. Vi menar att detta är det pris EU får betala för dröjsmålet med, eller till och med vägran att bygga ett europeiskt regelverk och i god tid inrätta finansiella solidaritetsmekanismer och en banktillsyn värd namnet.

De som bär ansvaret för denna försening och förespråkarna för denna strategi, som har försatt EU i ett ytterst osäkert läge och i en recession, är bland annat ni, herr Barroso, ni och majoriteten i er kommission. Herr ordförande! Jag skulle vilja att ni, när ni så vältaligt diskuterar och pratar om möjliga lösningar, klart och tydligt säger att de som ville ha regler och insyn, de som vägrade den symboliska avregleringen, hade rätt och att jag och en del av min kommission – varav en faktiskt sitter bakom er – hade fel. Det är enda möjligheten att ge trovärdighet åt det ni säger i dag och jag beklagar, men det stämmer inte att majoriteten av medlemsstaterna motsatte sig allt detta.

Precis som jag har sagt till er väldigt många gånger sedan 2004 har ni systematiskt valt att rätta er efter de nationella regeringarna i stället för parlamentet och efter näringslivet i stället för konsumenterna. Om jag vore något av en moralist skulle jag till och med säga att ni har rättat er efter de starka, inte de rättrådiga. Denna strategi, som fördes fram av Joschka Fischer i hans berömda Humboldtanförande, ger kommissionen en enkel roll som sekretariat för rådet och återspeglas troget i det arbetsprogram som ni lägger fram för oss i dag, i prioriteringarna för inrikes- och utrikespolitiken.

När det gäller prioriteringarna för utrikesfrågor vill jag särskilt betona den fortsatta, beklagliga bristen på uppmärksamhet i fråga om mänskliga rättigheter, först och främst i Kina, förstås. Det finns också ett ganska ytligt försvar av Doha-agendan, utan någon insikt om att finanskrisen har undanröjt alla antaganden som agendan byggde på. När det gäller inrikespolitiken och invandringen har er kommission på senare år än en gång gett efter för medlemsstaternas påtryckningar och det är anledningen till att vi i dag när vi talar om laglig invandring hänvisar till rättsakter som fortfarande är mycket svaga. Exakt samma sak kan dessutom sägas i fråga om socialpolitiken.

Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Detta är sannerligen inte ett framgångsrecept för att sätta i gång det som de gröna i flera månader har kallat den gröna nya given och som är väldigt inne i dag. En ny grön giv har en mycket specifik innebörd och den är absolut inte det förvirrade prat som kan höras här och var och som i själva verket handlar om ”samma som förut, med lite grönt här och var”. Vi talar om en gemensam långsiktig investeringsstrategi för att förverkliga målen för energieffektivitet och en miljöomställning av ekonomin, minskning av koldioxidutsläppen, med en viktigare roll för Europeiska investeringsbanken, som emellertid bör vara konsekvent i sina beslut om vem och vad den ska finansiera.

Det får inte råda några tvetydigheter i fråga om oanvändbara megainfrastrukturer eller om kärnkraft eller om oväntade medel till dåliga projekt. Det bör inte ges några offentliga medel eller blankocheckar till bilindustrin i dess nuvarande utformning. Det skulle vara liktydigt med att fortsätta att kasta pengar i sjön och jag tror inte att vi vill kasta mer pengar i sjön.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För bara några dagar sedan, här i just denna kammare, sa president Nicolas Sarkozy att den pågående krisen är strukturell och att det krävs en omprövning av kapitalismen i sig.

Jag menar förstås att vi i stället för att undfly kapitalismens kris behöver undfly kapitalismen inom krisen, dvs. vi måste börja tänka på en ny framtid som ger möjlighet till en verklig övergång till en ekonomi som beskrivs i sociala och ekologiska termer, en ekonomisk demokrati som bygger på jämlikhet och samarbete i stället för på ojämlikhet och krig.

Utöver dessa väsentliga skillnader, som verkligen räknas, kan jag dock se att det återstår mycket lite av de högtidliga uttalandena om att omvärdera kapitalismen i det rätt så blygsamma resultatet från detta G20-möte som var något av en besvikelse, vilket EU också har ett visst ansvar för. Visst har man upptäckt att laisse-faire-politiken kan förvrängas och att det därför kan ske stora offentliga insatser och rentav nationaliseringar, men inget av detta ändrar den underliggande filosofi som skapade den strukturella krisen.

Visst sägs det att vi behöver regler för att minska risken för spekulation, men det finns inga tankar på att ingripa i fråga om den finansiella spekulationen – exempelvis med en Tobinskatt på transaktioner – och vi rör inte stabilitetspakten som i dessa recessionstider sannolikt dramatiskt kommer att försämra livet här på vår kontinent. Men framför allt frågar vi oss inte vad som ligger i grunden för denna kris och därför kan vi inte hantera den.

Jag vill bara nämna två frågor: för det första den systematiska nedvärdering av arbete som har gjorts genom laisse-faire-politiken under de senaste decennierna, som i slutänden, vid sidan av orättvisor och lidande, är orsaken till en betydande andel av bristen på finansiell likviditet. År 1929 föreslog John Maynard Keynes att vi skulle investera i löner och arbetstillfällen, men detta sker inte i dag.

För det andra har vi krisens ekologiska och energimässiga dimension, som kräver mycket tydligare och skarpare beslut än mumlandet från G20, men å andra sidan är det mycket svårt för dem som skapade krisen att lösa den. Vi behöver ett tydligt, annorlunda budskap från vänstern.

 
  
MPphoto
 

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. (DA) Herr talman! I likhet med andra talare här i dag vill jag citera John Maynard Keynes. Det har sällan förefallit mer lämpligt. Jag kommer att citera honom på engelska:

för IND/DEM-gruppen. – (EN) ”Speculators may do no harm as bubbles on a steady stream of enterprise. But the position is serious when enterprise becomes the bubble on a whirlpool of speculation. When the capital development of a country becomes a by-product of the activities of a casino, the job is likely to be ill-done.” (Spekulanter kanske inte gör någon skada som bubblor i en jämn ström av företagsamhet. Men läget blir allvarligt när företaget blir bubblan i en spekulationsvirvel. När kapitalutvecklingen i ett land blir en biprodukt till en casinoverksamhet blir jobbet sannolikt illa utfört.)

för IND/DEM-gruppen. – (DA) Kommissionens förslag till lösning på finanskrisen går verkligen som katten kring het gröt. EMU-strukturen skyddar inte mot allmänna kriser och verkligen inte mot finanskriser. De fyra friheterna och den restriktiva stabilitetspakten gör inte saken lättare, utan gör faktiskt det motsatta. Vi måste ändra det institutionella regelverket för ekonomin och den ekonomiska politiken. Det är bra att man föreslår en ny finansiell arkitektur, men strukturen har inte beskrivits tillräckligt väl för att ha en chans vid en arkitektskola eller på en ekonomikurs. Det måste hänga ihop med hur man uppfattar krisen. Naturligt nog inriktades uppmärksamheten till en början på att göra något åt likviditetskrisen, att garantera tillgången på smörjmedel. I detta avseende har de olika länderna valt något olika modeller – så brukar det vara – men vad menar kommissionen egentligen när den säger att EU ska (och jag citerar ur programmet)

för IND/DEM-gruppen. – (EN) ”ensure that the restructuring of the banking sector is done in a way which will ensure fair and healthy competition in the sector for the future” (se till att banksektorn omstruktureras på ett sätt som tryggar en rättvis och sund konkurrens inom sektorn i framtiden).

för IND/DEM-gruppen. (DA) Betyder detta att den offentliga sektorn måste skjuta till kapital? Är det det som denna mening innebär? Jag vill också fråga kommissionen om det kommer att inrättas nya kreditvärderingsinstitut. Många av de gamla har vilket fall som helst visat sig vara fullständigt opålitliga. Vad menar kommissionen när den talar om den ”strukturella reformagendan”? Innebär det arbetsmarknadsreformer, ”flexicurity”, utan säkerhet? Är avsikten att arbetstagarna ska bidra genom ökad osäkerhet? Det är rent generellt oklart huruvida kommissionen anser att löner ska vara en avgörande konkurrensfaktor. Betraktas löner enbart som kostnader? Vi måste också se på lönerna i förhållande till deras betydelse för efterfrågan. Slutligen vill jag ställa en fråga på min kollega Johannes Bloklands vägnar. Han är förste vice ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och hans fråga handlar om miljön: när tänker kommissionen offentliggöra de nationella utsläppstaken?

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att den befängda idén från rådets ordförande, Nicolas Sarkozy, om att ändra kapitalismens grundvalar misslyckades vid samtalen i Washington. Jag hoppas att den rationella anda som respekterar marknadens frihet som en grundläggande värdering och en förutsättning för välstånd kommer att återvända till EU. Den gäller även i kristider. Därför tror jag att varken Europeiska kommissionen eller Tjeckien, som tar över ordförandeskapet, kommer att ge efter för illusioner om sin egen storhet och ofelbarhet och att de i motsats till det franska ordförandeskapet kommer att ge upp de absurda och framför allt riskfyllda försöken att använda skattebetalarnas pengar för att ändra den naturliga ekonomiska konjunkturen. Det gläder mig också att G20 avvisade projektionismen. Det är trots allt välkänt att de som byter vissa av sina friheter mot större säkerhet i slutänden förlorar både och.

Mina damer och herrar! Den pågående krisen orsakades inte av kapitalism utan av girigheten hos oansvariga banker som inte ville bära riskerna för sina egna beslut. Detta beteende är ett precis lika stort hot mot den inre marknaden som överdrivet stor regeringskontroll. Att bara pumpa in pengar i bankerna utan att skaffa sig direkt inflytande över hur de ska användas är därför stöld av våra medborgares surt förvärvade slantar. Vi måste hålla ett öga på bankerna för att se till att de inte bara använder pengarna för att förbättra sin egen balansräkning utan även för att låna ut till företag. Om man tillåter direktörerna att ta emot finansiellt bistånd utan att regeringen dikterar hur pengarna ska användas innebär detta att man förneker principen om politiskt ansvar. Detta är inget mindre än en omoralisk betalning för förluster till följd av finansinstitutens samvetslösa verksamhet, där varken instituten eller de faktiska direktörerna tar det slutgiltiga ansvaret.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. − (FR) Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort, eftersom detta har varit en mycket givande debatt, men jag vill göra fem anmärkningar innan jag lämnar ordet till ordförande José Manuel Barroso. Förs det första är vi alla överens om G20-mötets historiska och mycket innovativa karaktär. Detta globala steg är innovativt och historiskt, men det var även EU:s initiativ, vilket kommissionens ordförande betonade. Här är ett EU som agerar på den internationella arenan, så som Joseph Daul lyfte fram, närhelst en gemensam vilja växer fram.

För det andra är vi alla överens om att det som nu pågår innebär ett avbrott, oavsett om vi gillar det eller ej, och att vi, precis som Graham Watson konstaterade, inte kan gå tillbaka till ”business as usual”, utan att vi måste vara fantasirika i våra metoder för att möta krisen.

Min tredje anmärkning är den som flera talare gjorde, däribland Martin Schulz, ordförande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, och Monica Frassoni, och den gäller vikten av att verkligen vara aktiv, att hålla farten uppe och att snabbt anta alla rättsakter som krävs, framför allt i fråga om den finansiella regleringen.

Min fjärde anmärkning är att det krävs åtgärder för att minska finanskrisens ytterst skadliga inverkan både i fråga om förbindelserna mellan finanssystemet och de små och medelstora företagen, vilket Brian Crowley påpekade, och kopplingen mellan social reglering och ekonomisk återhämtning, vilket Joseph Daul hänvisade till. Vi måste också agera på grundval av en bred vision som tar hänsyn till de delar i Keynesianismen som kan användas i kampen mot klimatförändringen, precis som Graham Watson, ordförande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, föreslog.

Slutligen är det, precis som ni, herr kommissionsordförande betonade, liksom flera talare och gruppordförande, viktigt att ta hänsyn till alla dimensioner av krisen. Som ni sa står en utvecklingsmodell på spel här och precis som Martin Schulz påpekade behöver vi omvärdera skiljelinjerna mellan den offentliga och privata sektorns roller. Som ni betonade och som andra har sagt, däribland Monica Frassoni, vore det fel att enbart inrikta sig på finansvärlden och glömma de mest missgynnade, de svagaste, dem som svälter, dem som ni också nämnde, herr ordförande. Jag stöder också tanken på att vi måste se över systemets grundvalar. Om girighet ingår i de grundvalarna har vi inget annat val än att se över dem.

Slutligen måste man, och detta är min sista anmärkning, inse att krisen inte får innebära att vi tappar fart eller börjar tveka, utan att vi i stället agerar snabbare och fortsätter att vara ambitiösa när det gäller våra utvecklingsmål och i våra miljömål och kampen mot klimatförändringen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (FR) Fru talman! Eftersom vi hade bestämt att jag nu skulle presentera hela arbetsprogrammet för nästa år, vill jag besvara den specifika frågan från Martin Schulz innan jag går vidare med mina kommentarer. I dag antog kommissionen sitt svar på de båda betänkandena – Rasmussenbetänkandet och Lehnebetänkandet – och ni kan se hur vi tänker övervaka de olika delarna och hur vi redan har vidtagit sådana åtgärder. Detta är ett mycket omfattande svar och vi kommer att lägga fram andra förslag och vi har faktiskt redan lagt fram några av dem. När jag talade om Europeiska rådets vårmöte tänkte jag på slutsatserna från den högnivågrupp som jag inrättade med Jacques de Larosière som ordförande. När det gäller förslagen, säger Charles McCreevy, kommissionsledamot med ansvar för dessa frågor, att förslagen om hedgefonder och särskilt om riskkapital, vilket kan vara just de förslag ni tänkte på, kan läggas fram snart. De kommer i princip att vara klara att läggas fram i december.

För att gå vidare med kommissionens arbetsprogram 2009 är detta som sagt oupplösligt knutet till ett särskilt politiskt sammanhang. Jag måste säga att den finansiella stormen fortfarande rasar, att den ännu inte är över och att vi alla står inför en allvarlig konjunkturnedgång. Därför har vi ingen tid att förlora när det gäller att fortsätta de insatser som redan har inletts för att anpassa oss till globaliseringsprocessen och modernisera. Detta handlar inte om att vi just upptäckte att vi måste möta globaliseringen. Jag måste betona att vi inom den kommission som jag har äran att vara ordförande för har hänvisat till en ny era i flera år. För EU:s del innebär detta att vi måste främja våra värderingar och försvara våra intressen i samband med globaliseringsprocessen. Det är just inom detta sammanhang som vi måste lägga fram ambitiösa förslag. Den nuvarande krisen får emellertid inte distrahera oss från andra prioriteringar i vårt arbetsprogram som faktiskt också är prioriterade svar på globaliseringen. Jag tänker särskilt på kampen mot klimatförändring och strävan efter hållbar utveckling. Detta är prioriteringarna för 2009, som har särskild betydelse som året för Köpenhamnskonferensen.

Jag vill verkligen berömma det enorma arbete som Europaparlamentet har lagt ner på klimat- och energipaketet. Vi står inför extraordinära omständigheter och jag är stolt över hur EU-institutionerna har reagerat och antagit utmaningen. Jag är säker på att vi genom att samarbeta kommer att nå vårt gemensamma mål om en politisk överenskommelse i december. Ärligt talat är jag övertygad om att ett sådant avtal också kommer att fungera som en katalysator för en europeisk strategi som är utformad för att åstadkomma ett ambitiöst avtal i Köpenhamn.

Jag vill inte överdriva vad som står på spel, men vi måste alla vara medvetna om att EU satsar en stor del av sin trovärdighet i den här debatten, där EU är den främsta drivkraften. Det var EU som inledde den globala diskussionen om kampen mot klimatförändring. Det var vi som sa till den amerikanska regeringen att den måste göra mer. Vi har sagt samma sak till ryssarna, kineserna och indierna. Vi har talat om för dem att de inte får ge upp nu när det finns utsikter till ett bättre samarbete med den nya amerikanska regeringen. Låt oss inte visa några tecken på att sänka våra ambitioner. Jag anser att det skulle skada vår trovärdighet allvarligt.

I morgon kommer vi att lämna förslag till ett verkligt gyllene tillfälle och vi har inte rätt att låta bli att ta det. Därför måste vårt svar på den ekonomiska krisen visa att program för att bekämpa klimatförändringen också kan ingå i en ekonomisk svarsstrategi. Jag skulle inte vilja se den typ av dödläge som ibland uppträder mellan dem som företräder ekonomin eller näringslivet och dem som främjar den hållbara utvecklingsagendan. Dessa båda saker går i själva verket hand i hand och jag måste berömma det några av er har sagt i det avseendet.

En annan prioritering är ett folkets Europa. Under 2009 kommer kommissionen att satsa särskilt på att försöka göra framsteg inom t.ex. det europeiska området för frihet, säkerhet och rättvisa genom att inrätta den gemensamma invandringspolitiken och integrera den i EU:s bredaste politikområden, som tillväxt, konkurrenskraft och social integration. Det europeiska invandringsnätet ska tas i drift och det gemensamma europeiska asylsystemet ska färdigställas inför 2010. Genomförandet av bestämmelserna om konsumentskydd inom EU ska förstärkas, det ömsesidiga erkännandet av vissa civil- och straffrättsliga instrument ska förbättras, t.ex. i fråga om domar och arvstvister. Dessutom ska nya former av kriminell verksamhet bekämpas, t.ex. övergrepp mot barn och cyberattacker.

Den andra prioriteringen för 2009 – och jag går vidare mycket snabbt på grund av tiden, förstås – är EU:s roll i världen. Också här väntar oss utmaningar, nämligen utvidgningsprocessen och förstärkningen av grannskapspolitiken samt upprättandet av närmare förbindelser med utvecklingsländer, särskilt i Afrika. Detta är absolut nödvändigt och jag måste påminna er om att kommissionens förslag om jordbruksbistånd i utvecklingsländer behöver godkännas. Det handlar om trovärdighet. Under viktiga toppmöten får vi alltså inte begränsa oss till att diskutera finansiella frågor. Vi måste visa att vi inte bara diskuterar med de stora framväxande ekonomierna utan att vi också bryr oss om utvecklingsländerna, särskilt i Afrika.

Våra förbindelser med de länderna är också viktiga för att kunna lösa ett antal globala problem. Vi får inte glömma att vi har stora möten, som nästa års Köpenhamnskonferens, för att kunna arbeta mer effektivt med dem om gemensamma frågor som energitrygghet, kamp mot klimatförändring och migration, men även slutförandet av Doha-utvecklingsagendan och genomförandet av bilaterala handelsförhandlingar.

Det framgick tydligt av toppmötet i Washington att det finns ett brådskande behov av ett globalt handelsavtal. Doha är dessutom inte bara en handelsagenda utan även en utvecklingsagenda. Jag anser att vi nu är närmare rätt spår, för det verkliga alternativet till Doha är inte status quo, utan att vi – till följd av den pågående finanskrisen – vänder oss inåt, att länder i olika delar av världen tar några steg tillbaka i fråga om tullar och inför unilaterala åtgärder för att skydda vissa sektorer i sina ekonomier. I så fall skulle den ekonomiska nationalismen återuppstå i stor skala, med en återgång till en protektionism som skulle skada den globala ekonomin, och även, vilket knappast behöver tilläggas, den europeiska ekonomin. Som ni vet är EU ledande på handelsområdet.

Förra veckans toppmöte stärkte också min beslutsamhet när det gäller att arbeta för förbindelser med Ryssland utifrån ömsesidiga intressen. Dessa förbindelser kommer ibland att vara svåra. Det finns frågor där vi har olika ståndpunkter, men jag menar ärligt att förra veckans toppmöte i Nice bekräftade att det är bättre att arbeta med Ryssland än att försöka isolera landet. Ryssland är också en viktig partner på den globala arenan.

Slutligen har det intensiva tryck som världen utsatts för under 2008 visat hur viktigt det är att ha en gemensam vision med Förenta staterna. Det öppnar sig nu en fantastisk möjlighet med den nya administrationen i Förenta staterna. Under sin valkampanj gjorde den tillträdande presidenten mycket tydliga uttalanden i frågor som kamp mot klimatförändring och införande av en mer multilateralistisk hållning. Låt oss ta vara på denna möjlighet och lägga fram förslag till en agenda för att hantera globaliseringen. Vi står inför några verkligt stora gemensamma utmaningar och jag anser att ett mer aktivt samarbete mellan EU och Förenta staterna kan förbättra världen.

Mina damer och herrar! Under 2008 har EU gett bevis på sin enighet genom sitt sätt att samordna sina insatser i svåra kriser. Georgien och finanskrisen har gjort unionen mer effektiv. En enad strategi är enda sättet om vi vill möta utmaningarna 2009.

Om några få månader kommer 375 miljoner väljare att kallas till valurnorna för att utöva sin fantastiska demokratiska rätt att välja ett nytt Europaparlament. Låt oss ta vara på den skjuts framåt som de senaste kriserna har gett EU. De har fått människor att inse fördelarna med och effektiviteten hos den europeiska dimensionen för att garantera deras ekonomiska, sociala och miljömässiga välstånd och för att skydda deras intressen samtidigt som deras värderingar försvaras. Jag menar att det just nu, mitt under denna kris, finns tydliga möjligheter att ta vara på. Det råder t.ex. ett betydligt gynnsammare klimat än för några månader sedan när det gäller erkännandet av vår valutas, eurons, betydelse. Låt oss därför gripa detta tillfälle i flykten. Jag anser att det är viktigt, åtminstone för alla dem som tror på det europeiska projektet – och jag tror de är i majoritet – att bli mer positiva när de för fram det europeiska budskapet och inte fortsätta att ge efter för cynism eller handlingsförlamning.

Därför anser jag verkligen att det ankommer på våra institutioner att samarbeta. Jag vet att det finns tillfällen när exempelvis kommissionen lättare skulle kunna försöka göra sig populär i vissa kretsar genom att lägga fram förslag som medlemsstaterna garanterat skulle avvisa direkt. Det är inte så jag ser på saker. Jag är verkligen för en ambitiös inställning, men den måste också vara realistisk. Vi måste agera tillsammans med de andra institutionerna och med medlemsstaterna, som är demokratier – annars skulle de inte vara medlemmar i EU.

Kommissionen kommer att fortsätta att göra sin del, att utöva sin funktion som drivkraft och initiativtagare, men den kommer inte att gå emot medlemsstaterna och parlamentet utan att i stället agera med Europaparlamentet och medlemsstaterna. Jag anser att det blir alltmer nödvändigt att arbeta så. Alla andra metoder skulle vara ett slags populism. Att lägga fram förslag som en ren marknadsföringsploj är också ett slags populism. En annan variant av populism är att lägga fram förslag under förespegling att man främjar EU samtidigt som vi vet att de över huvud taget inte har någon möjlighet att godkännas. Vår roll inom Europeiska kommissionen är förstås att fungera som drivkraft, men samtidigt söka nå samförstånd med de andra institutionerna. På så sätt kommer EU att kunna hålla sig kvar i händelsernas centrum, där vi har lyckats placera oss. Det interinstitutionella samarbetet har gjort det möjligt för EU att spela en avgörande roll för utformningen av den internationella agendan.

Vi befinner oss vid ett mycket viktigt politiskt vägskäl för EU, kanske rentav en vändpunkt. EU för också med sig stora förväntningar. Det är genom att fortsätta att ta initiativ och att planera för framtiden tillsammans som EU på bästa sätt kan uppfylla dessa förväntningar och det är just den andan som kommer att inspirera Europeiska kommissionen 2009.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Hartmut Nassauer (PPE-DE).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det finns tre viktiga kriser som kräver åtgärder av oss. För det första har vi finanskrisen – som redan har diskuterats – och som i allt högre grad drabbar realekonomin. För det andra får vi inte glömma krisen i samband med de fördrag som ligger till grund för vår union, som speglas i Lissabonfördragets öde. För det tredje har EU en kris när det gäller allmänhetens acceptans, som jag anser är en viktig aspekt att nämna inför valet.

Herr ordförande! Ni har lagt fram ett arbetsprogram för återstoden av detta parlaments och er kommissions mandatperiod och jag vill säga att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gladeligen kommer att följa huvudprinciperna för detta program. Vi kommer att stödja er. Däremot kommer vi att lägga olika tonvikt vid vissa aspekter. Tonvikten kommer att följa förväntningarna. Förväntningarna riktas mot de sista månaderna av er mandatperiod och kanske därefter.

PPE-DE-gruppen vill att den ska avspeglas i kommissionens åtgärder. Vi är medvetna om att andra grupper med rätta kräver samma sak. Vi kommer att lita på er politiska kompetens när det gäller svaret. Ni har med rätta prioriterat sysselsättning och tillväxt högst. Svaret hänger i allt högre grad ihop med frågan om hur vi bör reagera på finanskrisen. Vi stöder de åtgärder som krävs i fråga om reglering av och insyn i finansmarknaderna. Vi behöver mycket specifika förslag till hur regleringen av finansmarknaderna ska omorganiseras så snart som möjligt.

Genomförandet av handlingsplanen från det globala finanstoppmötet måste först och främst vara något för medlemsstaterna. Men med tanke på de globalt sammankopplade marknaderna är det ytterst viktigt med ett nära samarbete i samband med alla regleringsåtgärder, om så bara för att förhindra att olika normer tillämpas. Detta är både ett brett och viktigt verksamhetsområde för kommissonens samordningsarbete.

Reglering är – och detta får vi inte glömma – inte ett mål i sig, men under en viss kris är den ett verktyg för att nå vissa mål. Detta måste vi fortsätta att påminna oss.

Ni nämnde klimatförändringen och energipaketet som ska antas senast i december. Jag är säker på att detta mål har ett brett stöd inom parlamentet. PPE-DE-gruppen vill – och detta vill jag göra absolut klart – också att detta ska lösas innan valperioden löper ut. Det är ett strategiskt mål. Men ni kräver mycket av parlamentet. Med utgångspunkt i dagsläget kan vi anta att vi strax efter decembertoppmötet kommer att få se ett paket som består av hundratals sidor på ett språk och att vi kommer att förväntas säga ja eller nej till det.

Samtidigt som vi respekterar det mål som vi också delar är detta ett allvarligt missbruk av parlamentets och dess medlemmars rättigheter och kanske vi kunde komma på något mer intelligent än detta okultiverade alternativ.

 
  
MPphoto
 

  Hannes Swoboda (PSE). (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande! I slutet av ert anförande sa ni att vi måste sända ett tydligt budskap till valmanskåren. Jag håller med fullständigt.

Men när jag ser på programmet tycks temat ofta vara att fortsätta som förut. Det kanske är det rätta inom vissa områden, men på andra – särskilt det som vi diskuterar i dag – kan det inte vara riktigt. Vi måste sända budskapet att vi har lärt oss något av krisen och att vi kommer att agera annorlunda jämfört med tidigare. Om ni lägger till att EU gynnas av öppna samhällen och öppna marknader, men att det måste finnas regler för båda, skulle det vara korrekt, men kanske inte tillräckligt tydligt. Vi behöver regler för att EU ska kunna dra fördel av öppna samhällen och öppna marknader. Detta måste klargöras och kommissionen har inte alltid följt denna princip.

I ert verk – om jag får kalla det så – nämner ni en plötslig förtroendekris. Poul Nyrup Rasmussen har sedan länge påpekat vad som skulle kunna hända. Martin Schulz har också talat om detta under lång tid. Förtroendekrisen var alltså inte så plötslig. Ändå ansåg vissa inom kommissionen att vi inte behövde reglera något, att allt skulle sluta väl, att marknaden skulle reglera allt. Det var dock inte vad som skedde och det måste till en förändring.

(Applåder)

Min andra anmärkning är denna: Det finns ett ämne som ännu inte ingår i programmet men som är mycket viktigt för EU:s medborgare, nämligen de allmänna offentliga tjänsterna och tjänsterna inom den offentliga sektorn. Jag nämner detta särskilt eftersom det nu har uppstått en kris i vissa länder i fråga om posttjänsterna. Detta är inte enbart EU:s eller kommissionens fel. Men det kan hänföras till en viss attityd, nämligen att marknaden bör råda inom alla sektorer och att den bör vara öppen i alla avseenden, vilket innebär att vissa posttjänster kommer att sträva efter att skapa högre vinster någon annanstans i stället för att tillhandahålla tjänster för konsumenterna, allmänheten.

Detta leder oss i fel riktning. Jag hade åtminstone velat se ett otvetydigt uttalande i slutet av ert program om att ni kommer att försvara dessa tjänster inom den offentliga sektorn och om hur de borde hanteras, både regional och lokalt, samt att marknaden trots allt inte styr allting.

Slutligen skulle jag vilja hålla med om en av era egna anmärkningar: vi har en ny amerikansk regering. Jag skulle vilja be er, herr ordförande, herr kommissionsledamot och alla andra att använda tiden och de närmsta veckorna till att arbeta med den regeringen för att se till att vi skapar ett verkligt partnerskap för en europeisk och även global social marknadsekonomi. Låt oss ta vara på det tillfälle som en ny amerikansk president ger oss.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Diana Wallis (ALDE). - (EN) Fru talman! När det gäller världens finanskris och kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram bör det senare i viss mån vara vårt svar på det förra. Några kanske menar att vi inte har bara en kris, utan flera: en finanskris, förstås, men även en miljökris inför klimatförändringen, en förtroendekris för EU efter den irländska folkomröstningen och en säkerhetskris efter händelserna i Georgien nyligen. Men utan att på något sätt förminska det vi står inför borde vi nog i stället för ”kris” läsa ”utmaningar” – utmaningar för EU att verkligen kliva fram och uppfylla sin roll.

EU måste vara den bäst rustade regionen i världen, med våra institutioner som verkligen är kapabla att ta itu med dessa problem och utmaningar, som går utöver de nationella gränserna, bortom någon enskild medlemsstats kontroll. Vi borde framför allt kunna reagera tillsammans genom ett kraftfullt och kollektivt svar för att ingjuta förtroende hos dem som vi företräder: EU-medborgarna.

Låt mig ta ett exempel. När det gäller finanskrisen anser jag att detta parlament med rätta kan hävda att det gått i spetsen för det hela. Vi fick en tydlig försmak under arbetet i vår undersökningskommitté om Equitable Lifes konkurs. Det var den första varningen om den finanskris som skulle komma. Vårt parlament gjorde ett antal rekommendationer med anledning av den undersökningen i juni förra året, rekommendationer om finansiell reglering, administrativt samarbete mellan regleringsmyndigheter, tillgång till tvistlösning och ersättning – kort sagt om de flesta företeelser inom finanssektorn där våra medborgare behöver lugnas mest för tillfället.

Det skulle löna sig för kommissionen och särskilt för medlemsstaterna och inte minst den brittiska regeringen att uppmärksamma dessa rekommendationer. Den brittiska regeringen har ännu inte svarat på dem ordentligt och har framför allt ännu inte ersatt offren för Equitable Life, trots att man själv har ställt sig längst fram i kön gentemot de isländska bankerna.

Den finansiella utmaningen och de övriga utmaningar som väntar oss kräver att vi agerar tillsammans solidariskt och inte bara sneglar på nationell protektionism om vi ska komma ut ur detta oskadda som kontinent. Vår grupp, ALDE-gruppen, tänker svara på arbetsprogrammet med en positiv och progressiv resolution. Flera av mina kolleger kommer att svara mer utförligt på vissa av punkterna men vi kommer framför allt att betona ett öppet EU, ett miljövänligt EU, ett entreprenörsinriktat EU och ett säkert EU.

 
  
MPphoto
 

  Ryszard Czarnecki (UEN).(PL) Fru talman, herr ordförande! Finanskrisen och så småningom även en ekonomisk kris kommer att påverka hela EU och därför måste vi ta ansvaret tillsammans och fatta besluten tillsammans. Eftersom alla medlemsstater kommer att påverkas av krisen och kommer att få i uppdrag att motverka den, dämpa den och mildra dess följder, måste alla medlemsstater fatta beslut tillsammans om de gemensamma åtgärder som ska vidtas.

En sådan här situation, som delar EU i Europa A – euroområdet plus endast Förenade kungariket – och Europa B – som består av de nya medlemsstaterna plus Sverige och Danmark – innebär en uppdelning av EU, inte minst nu när vi står inför en kris. Den motsäger en av de grundläggande principer som Europeiska gemenskapens verksamhet hittills har byggt på: solidaritetsprincipen. Detta är inte den rätta vägen, herr Barroso!

I kommissionens handlingsplan som lades fram för 13 dagar sedan, blandas grundläggande frågor ihop med oviktiga sådana och med frågor som kanske var viktiga vid någon tidpunkt, men som inte längre är det jämfört med den ekonomiska krisen. Just nu är ekonomisk tillväxt och kampen mot det växande hotet om arbetslöshet hundra gånger viktigare än klimatförändringen. Det gläder mig att Europeiska kommissionen anser att en ytterligare utvidgning av EU, dvs. en anslutning av Balkanländerna, är en prioriterad fråga. Den verkliga uppgiften här är att stabilisera denna explosiva del av Europa, eftersom en stabilisering av Balkan kommer att innebära lägre kostnader för EU:s skattebetalare: medborgarna i våra medlemsstater.

 
  
MPphoto
 

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Det är mycket riktigt Europeiska kommissionens uppgift att garantera insyn, bättre information och skydd för våra medborgare och konsumenter, precis som José Manuel Barroso sa.

Det finns dock ett område där kommissionen har haft en osedvanlig brist på framgångar i det avseendet, nämligen tillståndsförfarandena för genetiskt modifierade organismer. Dessa förfaranden har kritiserats från alla håll. De borde ses över vid nästa rådsmöte för miljöministrarna den 4–5 november. Det finns 44 EU-regioner som har förklarat sig fria från genetiskt modifierade organismer. Sex medlemsstater har utnyttjat skyddsklausulen för majs från Monsanto. Och vad gör ni inför motståndet från en stor majoritet av EU-medborgarna, herr Barroso? Ni snabbehandlar saluföringslicenser. Ni utfärdar godkännanden, följer fogligt råden från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, vars yttranden i sig bygger på toxicitetsundersökningar utförda av bioteknikföretagen.

EU:s förfaranden i sin nuvarande utformning är ett formligt såll, där jordbruksindustrins kommersiella intressen kan rinna igenom fritt. Människor vill känna till de toxiska effekterna av genetiskt modifierade organismer och de måste informeras. Vet ni själv hur toxiska de är, herr Barroso? Vet ni det? Vilka effekter har genetiskt modifierade organismers toxicitet på folkhälsan och miljön? Varför ställs det inga krav på att de rådata som undersökningarnas slutsatser bygger på ska offentliggöras? Varför är tester inte obligatoriska efter tre månader? Varför nöjer man sig med undersökningar som har utförts av företagen själva?

Allmänheten har rätt till insyn, information och diskussion. Detta borde vara kommissionens målsättningar när det gäller att godkänna genetiskt modifierade organismer. Vi vill att rådata ska offentliggöras. Vi vill se undersökningar med avvikande åsikter, vi vill ha offentlig debatt och vi vill ha långsiktiga tester. Vi vill veta hur hälsan påverkas av genetiskt modifierade organismer.

Herr Barroso! Ert initiativ om att skapa en grupp av sherpas från de 27 medlemsstaterna för att kringgå ordförandeskapets ad hoc-grupp och för att kringgå era egna kommissionsledamöter med befogenheter på detta område skapar förvirring och otydlighet inom ett område där ni har ansvar för att garantera att förfarandena är tydliga och tillförlitliga.

Ni vill väl att allmänheten ska känna förtroende för EU, herr Barroso? Bevisa det, då!

 
  
MPphoto
 

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL).(DE) Fru talman! Resultatet av G20-mötet är en sänkning till den minsta gemensamma nämnaren. Reglering och öppenhet förutsätts förhindra en ny finanskris. Men exakt vilka åtgärder som ska vidtas är ännu inte beslutat. Internationella valutafonden (IMF), som störtat människor över hela världen i fattigdom och förtvivlan genom sin nyliberala strukturanpassningspolitik, ska nu få övervaka den globala finansmarknaden. Man försöker inte ens avlägsna sig från systemet med global omfördelning, som bär det främsta ansvaret för krisen. Det är paradoxalt att den hittills otänkbara summan 2,5 triljoner euro måste tas fram för att rädda banker över hela tiden. Det har emellertid aldrig förekommit någon sådan samlad åtgärd för någon humanitär katastrof. Med en sådan penningsumma hade vi kunnat bekämpa den svåraste fattigdomen i världen och räddat klimatet.

Vilka blir följderna? En social global ekonomisk ordning måste ersätta den fria marknadsekonomin och FN borde ta en ledande roll i detta. En ny global finansiell ordning måste främja social välfärdspolitik, sätta stopp för utarmningsprocessen och göra framsteg i fråga om ekologiskt hållbar ekonomisk verksamhet. EU kan spela en avgörande roll för utformningen av denna nya ordning, under förutsättning att den visar att recessionen till följd av finanskrisen bekämpas framgångsrikt genom EU:s gemensamma insatser. Men detta kommer bara att fungera om EU sopar rent framför sin egen dörr först.

Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, sa tidigare att exceptionella omständigheter kräver exceptionella åtgärder. Det stämmer, men agera då modigt. Ha modet att ersätta den i stort sett föråldrade stabilitetspakten för EU med en ekonomisk och social pakt som tvingar alla medlemsstater att samordna sin ekonomiska och finansiella politik. Ha då modet att äntligen visa kommissionens rätta ansikte och utan några förbehåll placera social rättvisa högst på EU:s dagordning. De sociala aspekterna prioriteras inte tillräckligt högt i lagstiftnings- och arbetsprogrammet. Sociala spänningar nämns endast vagt, som något man måste hantera i ekonomiska nödlägen. Varför nämner man inte särskilt de allvarliga sociala problemen? Varför säger ni inte rent ut att den ständigt växande klyftan mellan fattiga och rika inte är acceptabel längre? Varför säger ni inte rent ut att det inte längre är acceptabelt att vinster privatiseras och förluster nationaliseras? Jag undrar när kommissionen inför det dramatiska läget i fråga om arbetslöshet, fattigdom och ojämklikhet äntligen kommer att förstå att vi inte kan fortsätta som förut, så som föreslås i arbetsprogrammet. Nyliberalismen har helt enkelt förstört ekonomin och förändringens vindar i EU borde ha börjat blåsa för länge sedan.

 
  
MPphoto
 

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Fru talman! Jag slås av – och tror inte att jag är ensam om det – antitesen mellan de mest övertygande bevisen och det jag hör här i kammaren, särskilt från företrädarna för rådet och kommissionen, men även för mina tvättäkta eurofila kolleger. Inför denna antites kan jag inte annat än att tänka på Bysans, på de lugnande och självgoda orden från de bysantinska byråkraterna när deras värld var på väg att falla i glömska.

Det vi har här är inte bara en kris – verkligen ett löjligt otillräckligt ord för att beskriva en recession – utan sammanbrottet för själva grundvalarna för den globaliseringsprocess som har präglat 1900-talet så starkt. Jag ser inte detta som en kreditåtstramning. Det är en troskris, det är er politiska trosföreställning som har drabbats av kris och jag uppmanar er att ha modet att erkänna situationens verkliga allvar. Jag har inte tid att räkna upp alla trossatser i denna lära, men avregleringen av kreditmarknaden och alla dessa lån är uppenbart följden av en blind tro på den osynliga handen och kanske till och med på att utvecklingen är oundviklig.

Det behöver inte sägas att lösningen är statlig kreditkontroll. Inte heller är frihandel – en påskyndad utbredning av frihandel – någon lösning. Tvärtom, lösningen är en återgång till att skydda våra gränser, vilket våra medborgare är väl medvetna om. Den politiska makten får inte missbrukas av överbyggnader som dem vi har här och här borde misslyckandet med Lissabonfördraget ge er en tankeställare. Det som behövs är en återgång till den verkligt legitima makten, nämligen den suveräna staten.

 
  
MPphoto
 

  Luca Romagnoli (NI). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Finanskrisen och konjunkturnedgången framhäver den centrala roll som medlemsstaterna och därefter EU bör spela för att trygga den socioekonomiska välfärden, men det bör också betonas att politiken måste återta full kontroll över ekonomin och på alla sätt bekämpa den virtuella finansvärld som fortfarande kontrollerar miljontals människors liv.

Att dämpa den globala konjunkturnedgångens effekter på EU:s ekonomi i fråga om sysselsättning och ekonomisk verksamhet borde innebära att främja en strategi som bygger på den europeiska sociala modellen. Detta borde prioriteras under 2009: sysselsättning och socialt skydd för tillväxt. Slutligen kommer konkreta åtgärder för att äntligen reformera reglerna för det europeiska finanssystemet, efter det att bank- och finanssystemet har fått plundra och pressa offentliga tillgångar och enskilda personer.

Jag tycker att kommissionens strategi för att stödja dem som förlorar jobben innebär för lite, för sent, precis som stödet till små och medelstora företag och investeringar i forskning. Framför allt noterar jag att påskyndandet och genomförandet av sammanhållningsprogrammen avleder uppmärksamheten från andra behov. Innan de oroar sig för att skapa förtroende för marknaderna borde regeringar och kommissioner återupprätta medborgarnas förtroende för att de styrande är oberoende av inflytandet från utländska finanser.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE).(ES) Fru talman! Jag tänker egentligen inte tala om diagnosen för finanskrisen. Vi är alla överens om att detta började som en likviditetskris som sedan blev en solvenskris och nu har slutat som en förtroendekris, vilken har lett till en brist på krediter som i sin tur har skadat realekonomin.

I motsats till vad som har sagts här har svaret inte varit ett enat europeiskt svar. I bästa fall har det varit ett samordnat svar. Ni kanske säger att det inte går att göra mer i nuläget. Jag anser dock att det definitivt går att göra mer.

När det gäller finansiella resurser och även likviditet och solvens, är det chockerande att de tre institutionerna stöder marknaden och beviljar lån alla på en gång: alltså Europeiska centralbanken, Europeiska investeringsbanken och kommissionen själv. Alla tre konkurrerar med varandra, till allas nackdel.

När det gäller att bekämpa krisen i realekonomin aviserades budgetinsatser vid toppmötet i Washington, men man sa inget om vad de skulle bestå i. Vissa länder kommer att välja att sänka skatterna, medan andra kommer att satsa på offentliga utgiftsprogram i sann Keynesiansk anda. Om dessa åtgärder inte samordnas vore det bra att ta reda på om de som fungerar kommer att gynna dem som inte gör det. Vi borde också bestämma vad som gäller för stabilitets- och tillväxtpakten.

I internationella termer stämmer det att mitt land, Spanien, och även Tjeckien och Nederländerna var närvarande i Washington, men de deltog inte i de förberedande mötena och ingen kan garantera att de kommer att göra det i framtiden. Jag skulle önska att rådet och kommissionen talar om för mig hur de planerar att reformera Internationella valutafondens styrelse och vad de planerar för att göra det, så att alla länder som bör vara det är företrädda i den finansiella stabilitetsfonden.

Jag kommer att avsluta med en varning. Parlamentet uppmanas att samarbeta med kommissionens plan: det har vi alltid gjort. Om kommissionen hade lyssnat till de varningar vi har gett sedan 1999 i upprepade betänkanden som kommissionen och framför allt Charles McCreevy struntade i, så skulle saker och ting vara helt annorlunda nu.

 
  
MPphoto
 

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Fru talman! År 2009 kommer att gå till historien som året för den andra stora globala depressionen.

I sin bok om 1929 års kris skrev John Kenneth Galbraith att det som särskilt utmärkte den stora kraschen 1929 var att det värsta fortsatte att bli värre. Sub prime-krisen har utlöst en deflationsspiral som inte bara ödelägger finanssystemet, utan har utraderat över 60 procent av det globala aktievärdet.

Denna likviditets- och solvenskris påverkar i allt större utsträckning realekonomin också. Begreppet realekonomi som motsats till finanssektorn är intressant. Det betonar de flesta finansiella tillgångars virtuella karaktär. I efterdyningarna av debaklet på finansmarknaderna upplever vi de nationella regeringarnas stora återuppståelse. Vi har sett en rad toppmöten. Toppmötet i Washington ledde fram till en imponerande katalog över vällovliga avsikter. Den efterklokhet som utmärker stora som små ledare har gett oss kraftfulla åtgärder för att bedöma risker korrekt och undvika alltför stora hävstångseffekter. Tillsynen ska bli effektivare utan att hämma innovationen. ”Bravo, bravo”, säger vi samtidigt som vi väntar på närmare uppgifter om ett lämpligt regleringssystem som kan undvika alltför stora risker utan att gå i fällan med överreglering.

De nationella regeringarnas återkomst i rollen som marknadsreglerare måste välkomnas, men tyvärr innebär detta också ofta en återgång till den själviska nationalstaten.

I en öppnare värld än den som rådde 1929 kommer luften snabbt att gå ur alla nationella åtgärder. Recessionen kräver åtgärder i en anda av internationell solidaritet. EU måste mobilisera alla krafter, samla alla tillgängliga nationella budgetresurser för att som en prioriterad åtgärd investera dem i infrastruktur för tillväxt och stärka köpkraften.

Den nyvalde president Barack Obama sägs vilja inleda ett ekonomiskt återhämtningsprogram som kostar motsvarande 4 procent av USA:s BNP. EU:s 27 medlemsstater, som kollektivt är mindre skuldsatta än Förenta staterna, bör göra en liknande insats för att dra Europa och världen ut ur en finanskris som hotar att skada alla.

 
  
MPphoto
 

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! År 2009 kommer det att hållas val till Europaparlamentet som vi alla vet. Under år 2009 kommer även en ny kommission att utses. Under 2009 kommer förstås ordförandeskapet att skifta. Betydelsen av alla dessa saker är dock bara relativ. Livet går vidare och våra medborgare förväntar sig att våra institutioner ska bemöta deras farhågor, alltid tänka på framtiden, driva långsiktiga mål och kunna vidta omedelbara åtgärder för att uppnå dem.

Därför vill jag lyfta fram två avgörande insatsområden 2009. Det första är svaret på finanskrisen, vilket har tagits upp av alla talare. Jag lade sannerligen precis som alla andra märke till de guldstjärnor som kommissionen och ordförandeskapet delade ut till sig själva. Jag vill sträcka mig till att säga att vi kan fira att vi gjorde det första målet, men att matchen inte är slut än.

Om jag alltså får föreslå något bör ordförandeskapet och rådet sätta fart och smida medan järnet är varmt för att se till att de 27 medlemsstaterna snabbt tar fram effektiva lösningar på finanskrisen. Som så ofta sägs döljer emellertid en kris ofelbart en annan. Om vi inte vill bli överraskade även av nästa kris måste 2009 års program kunna möta de olika utmaningar vi ställs inför, vilket José Manuel Barroso tycktes antyda.

Som min kollega Diana Wallis sa, är detta anledningen till att vi inom gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa lägger fram ett antal förslag. Några av mina kolleger kommer att tala om några av dessa förslag. Jag vill betona en av de punkter som jag anser är avgörande och som vi tänker ägna stor uppmärksamhet, nämligen behovet av att se till att er kommission under 2009 tar fullständig hänsyn till strukturfonderna som för närvarande utgör 36 procent av vår budget och som kommer att tillåta oss att vidta mycket mer effektiva åtgärder, skapa solidaritet mellan våra regioner och kunna utnyttja de instrument som är nödvändiga för att möta vår tids utmaningar.

Slutligen får vi nu när vintern närmar sig inte glömma bort bostadskrisen. Herr kommissionsledamot! Vi litar på att ni kommer att agera på detta område, särskilt som svar på våra två krav på undersökningar av bostadsproblemet.

 
  
MPphoto
 

  Mario Borghezio (UEN). - (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna kris har tyvärr – sett ur vår synvinkel – tvingat fram en omstrukturering av banklandskapet inom EU, men har, för att tala klarspråk, inte lett fram till framväxten i Europa av en grupp av seriösa finansiella aktörer som verkligen kan planera det kommande regelverket för marknaderna. Detta är inte uppenbart och går inte att skönja.

En sak är dock säker: alla de regleringar som G20 tänker sig kommer inte att bli mer än ord om skatteparadisen fortsätter att vara okränkbara. Det är den stora fråga som saknas och som inte nämns i medlemsstaternas diskussioner, dessa skatteparadis som gör det möjligt att fullständigt kringgå de regler som vi vill införa och som utlovas på finansmarknaderna. Som senator föreslog den nyvalde president Barack Obama stränga åtgärder mot skatteparadis och vi kan mycket väl undra om han som ny president, med hänsyn till det nät av storfinanser som tycks ha kontrollerat rörelserna och, framför allt, med hänsyn till multimiljonärernas generösa finansiering av valen, kommer att ha modet att agera i den här frågan och att övertyga inte bara Förenta staterna utan även EU och särskilt Storbritannien.

Jag menar att vi i stället för allmänna principdeklarationer borde kräva att effektiva, konkreta initiativ antas, som verkligen kan skapa en återhämtning i ekonomin och i produktionen, eftersom detta krävs för att förhindra fler ekonomiska kriser och att komma ur den nuvarande krisen.

Med hänsyn till nuläget, med en allmän och utbredd skuldsättning på marknaden och våldsam deflation på grund av bristande penningcirkulation, är det absurt att föreslå att medlemsstaterna skulle skuldsätta sig ytterligare hos privata centralbanker för att skapa likviditet i kreditsystemet i sig och på konsumentmarknaden.

Jag vill avsluta med en anmärkning: jag tycker att det verkar klart och tydligt att krisen kan komma att leda till ett förslag om ett världsorgan för ekonomin, liksom för politiken, den världsordning som fram till för några månader sedan befarades av alla, undveks av alla men som vi i dag tycks känna har blivit oundviklig och bör välkomnas som om den vore räddningen. Nej till globaliseringen!

 
  
MPphoto
 

  Rebecca Harms (Verts/ALE).(DE) Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag tycker att allt det som kommissionen och rådet har sagt om ett ”nytt grönt kontrakt” mot bakgrund av den globala finanskrisen är felaktigt och att det hittills inte finns några politiska föresatser alls bakom talet om det ”nya gröna kontraktet”.

I flera månader har nu de europeiska näringslivsorganisationerna mobiliserat mot vår europeiska klimat- och energistrategi. De förslag som kommissionsledamot Dimas, kommissionsledamot Piebalgs och Louis Michel har lagt fram med anknytning till utvecklingspolitiken har systematiskt mjukats upp, spätts ut och fördröjts. Den här inställningen har inte på något sätt förändrats till följd av finanskrisen. Tvärtom har näringslivet börjat använda finanskrisen för att i ännu större omfattning bekämpa en systematisk klimat- och energipolitik.

Jag anser att detta måste påtalas i det här läget, för sanningen måste komma fram och det går inte att göra framsteg genom att bara påstå att man håller på att utarbeta en ny politik. Om ni tittar närmare på den aktuella trialogen, förhandlingarna om klimatpolitiken mellan rådet, kommissionen och parlamentet, så ser ni att jag har rätt. Det beror på att de här förhandlingarna inte precis kännetecknas av ambitioner, utan av just den omoderna näringspolitik som ingen här vill höra talas om. Det är åtminstone vad som sägs.

Jag anser att kommissionens ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamoten med ansvar för näringslivsfrågor Günter Verheugen är de som bär ansvaret för detta. Jag tycker att parlamentet äntligen ska bestämma sig för att visa sitt stöd för de människor som faktiskt står för hållbara strategier, som till exempel Stavros Dimas och Louis Michel. För närvarande är det ärlighet som behövs.

Achim Steiner från UNEP (FN:s miljöprogram) presenterade en mycket bra plan i London i förrförra veckan. Låt oss börja jobba och sluta hålla innehållslösa tal som under första delen av debatten. Under de kommande veckorna kommer vi att ha tillfälle att slutföra trialogen, och sedan kan vi bedöma om kommissionen och rådet bara bluffar i dag eller om de är seriösa.

 
  
MPphoto
 

  Esko Seppänen (GUE/NGL). - (FI) Fru talman, fru kommissionsledamot! Världen lider av ”galna penga-sjukan”. Det är en amerikansk sjukdom som orsakas av billiga, tillgängliga pengar. Fastighetspriserna harmoniserades när alla placerarna hade drabbats av kollektiv berusning på börsen och var lystna på fastigheter. Sjukdomen spreds mellan börserna i form av derivat och swappar och blev en pandemi. Nu är det dags för baksmällan.

Amerikas förenta stater är kapitalismens fädernesland, där penningen är modersmålet och makten utövas genom marknadens diktatur. Regeringen övervakar allt och har blivit en sataniserad regelmakare: det finns inga rättsliga hinder eller etiska restriktioner för lusten efter galna pengar. Där hade de den mest kolossala tillväxtökningen i ekonomins historia, kännetecknad av konsumtion utan sparande, och Förenta staterna blev världens största gäldenär.

Sedan drabbades den Kinasyndromliknande reaktor som kallas Wall Street av en härdsmälta och systemet var plötsligt fullt av giftiga säkerheter och radioaktiva skulder. Nu håller de på och avlivar de sjuka banker som har drabbats av spekulationsexcesserna. Förr privatiserades spekulanternas vinster, nu förstatligas förlusterna och privata skulder blir statliga skulder. Marknaderna var fria och ingenting och ingen skyddade kapitalismen från kapitalismen själv, från pengarnas totalitarism. Investmentbankerna var som en gräshoppssvärm på ett öppet fält.

Värdet av valutahandeln på marknaderna är 125 gånger högre än pengarnas värde i praktiken. Större delen av de tillgängliga likvida medlen är virtuella låtsaspengar som nu återförs till bankernas balansräkningar i form av en rad avskrivningar. Det är ett hot mot lågkonjunkturen på kreditmarknaderna: det finns en risk för att skuld- och bankkrisen blir en allomfattande ekonomisk kris som tar sig uttryck i hunger, arbetslöshet och dålig social hälsa. Vi vet vilka de skyldiga är: hur många offer det blir återstår att se.

 
  
MPphoto
 

  Kathy Sinnott (IND/DEM).(EN) Fru talman! Jag vill säga till kommissionsledamoten att hon kommer att ägna sig åt finanskrisen nu och i sitt kommande arbetsprogram. Den här krisen har drabbat olika länder i Europa på olika sätt, men en sak är säker: finansinstituten i alla länder har i större eller mindre utsträckning köpt giftiga amerikanska inteckningsskulder som bygger på utlåning med hög kreditrisk. Känner ni till i vilken utsträckning européerna har köpt instrument som CDO-papper, som de amerikanska kreditvärderingsinstituten hade åsatt ett visst betyg men som de facto, när de granskades efter skrällen, visade sig vara giftiga obligationer? De visade sig vara riskabla projekt. Jag tycker att det verkar som om dessa institut i väldig omfattning måste ha lämnat oriktiga uppgifter om kvaliteten på dessa skuldebrev, eftersom det gick så lätt att sälja sådana enorma mängder av dem.

Jag skulle vilja veta om kommissionen har undersökt de påståenden som gjordes när dessa instrument såldes, och i vilken utsträckning de i så fall anses vara felaktiga? Om det är så skulle jag också vilja veta om kommissionen anser att det finns några möjligheter att vidta rättsliga åtgärder mot kreditvärderingsinstituten för dem som har lidit skada av att de har varit oaktsamma eller värre, eftersom de i det här skedet har attackerat hela vår finansiella struktur.

 
  
MPphoto
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Fru talman! EU:s popularitet och förtroendet för unionen ökar för närvarande, när nationer och folk söker skydd bakom EU:s murar i förhoppningen att de ska vara starka nog att stå emot den finansiella och ekonomiska krisen.

Eftersom den inre marknaden är så stor och euron finns har unionen utan tvivel bättre chanser att klara krisen. Unionen har dock också skyldigheter och måste fullgöra sina skyldigheter mot de suveräna staterna och medborgarna genom att skydda dem mot otyglad girighet och globaliseringens konsekvenser. Ett svar på krisen får inte bara bestå av lån till bilindustrin på många miljarder euro. De små och medelstora företagen, som när allt kommer omkring är de största arbetsgivarna, måste också stödjas. Den europeiska arbetskraften får på inga villkor dömas till arbetslöshet till förmån för en ström av utbildad arbetskraft från tredjeländer med ”blå kort”.

Därför är EU skyldigt att se till att dess medborgare inte snart en dag vaknar upp i ett Europa där ingenting återstår av deras nationella välstånd, i ett Europa med massinvandring.

 
  
MPphoto
 

  Giles Chichester (PPE-DE).(EN) Fru talman! Saker och ting inträffar sällan när det passar och alla kriser kommer definitionsmässigt olägligt. Den finansiella och ekonomiska kris som vi nu upplever är ovälkommen i sig, men kommer också under parlamentets sista månader och kommissionens sista år, när vi alla normalt sett skulle ha tänkt på nästa val och nya tillsättningar.

Kommissionens arbetsprogram känns nästan som en alldaglig övning, trots att situationen kräver nya, fräscha tankegångar om hur vi ska avvärja någonting som hotar att bli en djup lågkonjunktur. Den ställer EU inför en stor utmaning eftersom de flesta finanspolitiska åtgärderna måste vidtas på nationell nivå, men EU har ändå en avgörande roll som samordnare. Omfattningen på de utmaningar vi står inför gör detta ännu viktigare.

På energiområdet har vi en rätt god uppfattning om vad som behöver göras, men de flesta av dessa åtgärder har en tidshorisont som gott och väl sträcker sig längre än ett eller ett par år framåt, så det är kanske bara i fråga om åtgärder för att öka energieffektiviteten som det går att göra någonting – som hjälper – snabbt. Två specifika åtgärder för att hjälpa upp situationen är att tillåta sänkt moms för förbättringar av byggnaders energieffektivitet och att lansera en informationskampanj för att påverka människors beteende.

Sedan tycker jag att det aldrig har funnits ett bättre tillfälle att tillsätta en av EU:s berömda grupper av vise män – och i det här fallet föreslår jag att gruppen består av vise män och visa kvinnor – med uppgift att fundera på den utmaning vi har att ta itu med och komma fram till originella lösningar som komplement till det kortsiktiga botemedlet att vräka ut skattepengar. Jag hoppas att rådet och kommissionen ställer sig positiva till detta.

 
  
MPphoto
 

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE).(EN) Fru talman! Vi befinner oss mitt i en ond cirkel nu, i den meningen att finansinstituten får fler förluster i sina balansräkningar vid den ekonomiska nedgången, och det innebär att belastningen på interbankmarknaden blir större, vilket leder till nya kreditåtstramningar, vilket leder till mer negativ tillväxt. Människor kommer inte att kunna förstå hur vi kan använda skattebetalarnas pengar för att rädda bankerna när vi inte använder dem för att skapa arbetstillfällen. Därför vill jag i dag inrikta mig på hur vi ska omvärdera kreditåtstramningen, men också – och först och främst – den lågkonjunktur vi är mitt inne i.

Som jag ser det riskerar vi negativ tillväxt i Europeiska unionen som sådan med – 1 procent, inte bara – 0,3 procent, utan – 1 procent, nästa år. Om vi antar att det blir så – vilket inte är osannolikt – måste vårt mål och vår plikt vara att undvika denna recession. Minus 1 procent nästa år motsvarar en stabilitets- och tillväxtpakt på mer än – 3 procent. Min poäng är att vi inte kan rädda stabilitets- och tillväxtpakten genom att göra ingenting. Det blir värre om vi inte gör någonting.

Vad kan vi då göra? Jag vet att det inte är lätt. Jag vet att regeringarna inte är överens, men jag anser att det är kommissionens plikt att försöka sammanföra alla regeringarna för att få ett lätt jobb gjort. Jag vet att ni säger ”nej tack” till samordning i Berlin eftersom det betyder att den tyska staten ska betala mer till andra stater. Jag menar att detta inte behövs, kära vänner i Berlin. Vi kan göra saker tillsammans utan att en stat behöver betala mer till andra. Det handlar om att inse att man skapar mervärde genom att samtidigt investera i den närmaste framtiden.

Internationella valutafonden (IMF) har gjort en enkel kalkyl. Föreställ er att alla G20-länderna, allihop, investerar bara 1 procent mer av sin BNP i att skapa arbetstillfällen. Om de gör det samtidigt får de en extra procent gratis. Så det jag säger är att alla Europas stater kan göra det om de gör det tillsammans. Om alla EU-stater investerar 1 procent av BNP i att motverka lågkonjunkturen, om de gör det på ett intelligent sätt och på ett socialt sätt för fler och bättre jobb, med omtanke om de mest utsatta grupperna, då får de en extra procent gratis.

Det är därför jag helt enkelt måste vädja till kommissionen, vice ordförande Margot Wallström, och be er att lägga fram ett enkelt scenario som visar vad som skulle hända om alla våra stora stater skulle göra det jag säger här och visar att de alla skulle få det bättre, inte bara när det gäller arbetstillfällen utan också när det gäller statsbudgetarna och stabilitets- och tillväxtpakten. Det är en enkel övning. Om ni inte har de instrument som fordras så har jag dem. Jag ger er gärna råd om hur det kan göras.

(Applåder)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Andrew Duff (ALDE).(EN) Fru talman! Krisen kommer att få en dramatisk effekt på eurons framtid. Danmark och Sverige bör bli medlemmar tidigare än de hade tänkt, och också i Storbritannien är det dags att inleda debatten.

1997 uppfann Gordon Brown fem berömda villkor som skulle vara uppfyllda innan vi kunde införa den gemensamma valutan i Storbritannien. Nu, i detta krisläge, är plötsligt alla fem uppfyllda. Pundet har fallit till en konkurrenskraftig växelkurs, arbetsmarknaderna är flexibla, den en gång så stolta finanssektorn i London riskerar nu att åsidosättas genom hårdare övervakning och tillsyn i euroområdet, och konjunkturcyklerna i Storbritannien och i euroområdet är nu helt i fas när vi samtidigt störtar ned i lågkonjunkturen.

Gordon Browns skickligt maskerade deltagande vid eurogruppens toppmöte i Paris var en betydande bedrift av det franska ordförandeskapet. Jag vädjar till Gordon Brown att nu förändra debattvillkoren i Storbritannien. Om han inte lyckas med det kommer pundet att likna en pingisboll som ständigt studsar okontrollerat mellan de stora fotbollarna euron och dollarn.

 
  
MPphoto
 

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Som slovakisk ledamot av Europaparlamentet uppskattar jag verkligen att Slovakien har gått med i euroområdet. Vi har nu fått tydliga bevis för att erfarna ekonomers förutsägelser och visioner inte alltid besannas. För sexton år sedan tillbakavisade europeiska prognosmakare och ekonomer tanken på ett självständigt, funktionsdugligt Slovakien. Nu är det Slovakien som har den bästa ekonomin av de tolv nya medlemsstaterna.

Jag rekommenderar Europeiska kommissionen att inrikta sig direkt på medborgarna och deras behov, i stället för att ta fram värdelösa ekonomiska prognoser när den gör sina prioriteringar. Jag tänker då främst på hälsa och sociala förutsättningar av hög kvalitet för en anständig levnadsstandard. I tider av ekonomisk stress och sociala påfrestningar får vi inte glömma bort människors hälsa.

Fri rörlighet för människor i Europeiska unionen understöds inte av tillgång till hälso- och sjukvård, särskilt inte när det gäller förebyggande åtgärder. Ett annat område är behovet att trygga ett effektivt förverkligande av gränsöverskridande vård. Utan sunda medborgare finns det ingen sund union.

 
  
MPphoto
 

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE).(ES) Fru talman! När det gäller utrikespolitiken och alla andra områden hänger kommissionens arbetsprogram för 2009 uppenbarligen oskiljbart samman med den internationella finanskrisen, som kommissionsordförande Barroso har sagt.

Detta betyder att det är rätt att stödja en reformering av Bretton Woods-institutionerna, uppmuntra återupptagandet av samtal om Världshandelsorganisationen och nära följa försöken att reformera FN:s system och organ som kommer att inledas i februari.

Fru talman! Det står också klart att vi måste upprätta ett nytt förhållande med den tillträdande regeringen i Förenta staterna, ett land som vi är överens med i många frågor, men inte i andra, främst dödsstraffet, Internationella brottmålsdomstolen och Kyotoprotokollet. Vi måste komma överens om ståndpunkter vid nästa toppmöte i Köpenhamn, lagar med extraterritoriell verkan och annat.

Det är också viktigt att vi kommer överens om ståndpunkter om Centralasien: kärnvapenkrisen i Iran, det utannonserade lugna och ansvarsfulla tillbakadragandet av styrkorna från Irak och den amerikanska regeringens begäran om ökad västerländsk närvaro i Afghanistan. Vi måste också undersöka hur frågan om de havererade förhandlingarna i Mellanöstern kan hanteras.

Fru talman! När vi talar om USA är det viktigt att stödja kommissionens, och särskilt kommissionsledamot Benita Ferreros, bemödanden att teckna associeringsavtal med Centralamerika, och i synnerhet den nya inriktning som förhandlingarna med Andinska gemenskapen ska ha.

Till följd av den strategiska associering som Europeiska kommissionen har inlett med Brasilien och Mexiko kan denna process kanske också utforma den linje som ska följas i förhandlingarna om Mercosuravtalet, som har varit avbrutna alltför länge.

Fru talman! På vår kontinent måste vi driva igenom associeringsavtalet med Ryssland, men endast på grundval av respekt för internationell rätt. I det sammanhanget måste vi mycket tydligt understryka respekten för gränser och mänskliga rättigheter, utveckla grannskapspolitiken och samtidigt främja stabiliserings- och associeringsavtal.

Som kommissionens ordförande sa står det klart att det finns mycket att göra i fråga om situationen i Afrika. Fru talman! Jag anser att det är mycket viktigt att Europeiska unionen, när väl reformprocessen (genom Lissabonfördraget) och utvidgningsprocessen har fullbordats, antar eller snarare återtar en i grunden geografisk status, med hänsyn tagen till att Kina och Indien kommer att svara för 50 procent av världens bruttonationalprodukt under tiden fram till 2050, i likhet med hur situationen var omkring 1800.

Fru talman! Detta kräver förhandsplanering och jag kan säga att vår politiska grupp kommer att stödja kommissionen i detta arbete, fru vice ordförande.

 
  
MPphoto
 

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Fru talman! När det gäller G20 är jag säker på att Europeiska unionen begav sig till mötet med bra förslag i bagaget, men när man läser slutsatserna från toppmötet framstår de som lite tandlösa. Hur ska vi kunna hantera frågorna om kreditvärderinginstitut, hedgefonder och skatteparadis? Det finns gott om goda avsikter, men om vi bara förlitar oss på självreglering och uppförandekoder kommer vi inte att lyckas. Vi måste vara realistiska och ambitiösa.

När det gäller de som företräder Europeiska unionen så var bilden uppriktigt sagt mindre smickrande. Vi måste göra framsteg. Det här är någonting som de stora medlemsstaterna, som ibland tillsätter cheferna för IMF:s (Internationella valutafondens) avdelningar och inte vill lämna ifrån sig dessa befattningar, måste inse, men det måste de små också. Alla länder måste dra sitt strå till stacken så att vi kan förbättra Europeiska unionens representation i framtiden.

När det gäller den reella ekonomin blev jag verkligen överraskad av vad ordförande Barroso sa. Enligt honom är kommissionen populistisk när den utövar sin initiativrätt. Om det är så uppmanar jag kommissionen att anta de förslag som min kollega Poul Nyrup Rasmussen lade fram, trots att den kanske betraktar dem som populistiska. Faktum är att om vi inte vidtar några åtgärder på den reella ekonomins område så kommer vi att få uppleva samma kollaps och anta samma strategi för ekonomisk återhämtning som Irland har lanserat för att rädda sin banksektor, en ”man är sig själv närmast”-strategi som inte har några möjligheter att lyckas i tider av global kris i en globaliserad ekonomi.

Det skulle vara ett slöseri med offentliga medel och inte på något sätt hjälpa Europeiska unionen att komma i kapp Förenta staterna, som redan har sjösatt en storskalig återhämtningsplan.

Vi måste tänka europeiskt, vi måste tänka globalt, och våra nationella åtgärder måste vara samordnade och lämna utrymme för kommissionen att ta initiativ. Det är vad vi förväntar oss av dess meddelande den 26 november. Vi förväntar oss en ambitiös europeisk återhämtningsplan.

 
  
MPphoto
 

  Lena Ek (ALDE).(EN) Fru talman! En kris bör inte bara vara en tid för åtgärder utan också för eftertanke. Genom att sätta samman klimatpaketet räddar vi inte bara klimatet – räddar oss från katastrofer och epidemier och undviker kostnader – det är också det bästa sättet att förbereda oss för framtiden. I en lågkonjunktur måste vi förbereda oss för vad som kommer därefter och för nya marknader. Jag tror att det finns en risk att vi kastar bort pengar i dag.

Kommer konsumenterna verkligen att vilja ha bilar som drar mycket bensin när vi har kommit igenom krisen, eller kommer de att vilja ha små, smarta bilar? Jag hade en gång en lärare som sa: ”Stryk det om du inte är säker.” Det vi behöver i stället är ett nytt grönt kontrakt för investeringar, innovationsforskning och energismart teknik, bland annat för bilar. Vi behöver ett nytt grönt kontrakt för att skapa nya jobb och nytt välstånd på ett hållbart sätt.

ALDE-gruppen kommer att arbeta för ett öppet, grönt och säkert EU med företagaranda, och på de områdena kommer vi att stödja kommissionens arbetsprogram.

 
  
MPphoto
 

  Manfred Weber (PPE-DE).(DE) Fru talman, fru vice ordförande! I dag ska jag tala om inre säkerhet och arbetsprogrammet. Innan jag gör det vill jag dock ta upp en annan fråga. Vi tillbringar all vår tid med att tala om bankerna. För några veckor sedan ansökte ett stort företag med 2 000 anställda i mitt närområde om konkurs och de anställda står på ruinens brant eftersom bankerna sänker kreditramarna. Detta visar att krisen redan har drabbat den reella ekonomin på allvar, och därför föreslår jag kommissionen att vi tar oss en titt på ett av svaren och granskar subventionslagen, som vi nu överger när det gäller bankerna och som plötsligt inte längre har någon verkan, och ändrar den med hänsyn till dagens kris. På så sätt kan vi också hjälpa de medelstora företagen.

Den fråga som jag främst vill diskutera är dock kommissionens arbetsprogram och frågan om inre säkerhet. Jag blev besviken när jag läste programmet, för vid sidan av de ekonomiska frågorna finns det också andra stora utmaningar. Jag ser att det har gjorts enorma framsteg med Schengens informationssystem (SIS). Nu går Schweiz med, och har rapporterat betydande framsteg tack vare tillgången till SIS också före anslutningen. I programmet ser jag dock ingen förklaring till hur kommissionen slutligen ska få SIS II att fungera. Det försenas månad efter månad och inga framsteg görs.

Vi gör inte heller några framsteg på ett annat område som är oerhört viktigt när det gäller polissamarbetet, nämligen kampen mot organiserad brottslighet och det praktiska samarbetet mellan poliskårerna. Vi saknar en tydlig rättslig ram. Tyvärr har jag inte hittat någonting om detta heller i arbetsprogrammet för 2009. Jag skulle vilja ha ett större engagemang på det här området.

För det tredje talas det om invandring, migrationsnätverket och det blå kortet, som vi ska diskutera i morgon, i programmet. Allmänheten skulle acceptera en större öppenhet i fråga om invandring om vi klart förklarar att vi bekämpar olaglig invandring och att vi också tänker stoppa denna olagliga invandring. Detta är en av de kopplingar som vi inte får nonchalera.

 
  
MPphoto
 

  Jan Andersson (PSE). - Fru talman, fru kommissionsledamot! Det är bra med en samlad diskussion kring den ekonomiska krisen, kring nedgången i realekonomin och kommissionens arbetsprogram. De frågorna hör ihop. Det är också bra att kommissionen föreslår samordnade insatser. Det reflekteras dock inte i arbetsprogrammet, tycker jag, så tydligt.

Det har höjts röster inom rådet att man nu ska hålla igen med miljöinvesteringar och ambitionerna på miljöområdet. Jag delar absolut inte den uppfattningen. Jag delar inte heller uppfattningen, som en del andra säger, att vi nu får hålla igen på det sociala området. Tvärtom. Vad vi behöver, det är investeringar i forskning och utveckling, ny miljöteknik och ny infrastruktur som är mycket miljövänligare än den infrastruktur vi har i dag. Vi måste utbilda arbetskraften och se till att ungdomar får rätt utbildning, så att vi hävdar vår konkurrenskraft men också stärker individerna inför framtiden.

Om jag då går till arbetsprogrammet och tittar på det sociala området så är detta inte en kommission som har prioriterat det sociala området. Låt mig ta två frågor. Man har lyssnat på Poul Nyrup Rasmussen – nu tycker jag man ska lyssna också på oss på det sociala området. Det betänkande som jag var ansvarig för handlade om likabehandling på arbetsmarknaden inom EU och rätten att vidta stridsåtgärder för likabehandling. Det måste nu kommissionen svara på med konkreta åtgärder för likabehandling på arbetsmarknaden i EU genom förändringar i utstationeringsdirektivet och genom ett socialt protokoll. Det är det ena. Det andra är det som händer på arbetsmiljöområdet, där vi ser ett ökat antal olyckor, i alla fall i vissa medlemsstater, runtom i EU därför att man prioriterar ned detta område. Detta måste också kommissionen svara på så att man binder ihop långsiktig hållbar utveckling: den ekonomiska, den miljövänliga och den sociala.

 
  
MPphoto
 

  Malcolm Harbour (PPE-DE).(EN) Fru talman! Jag ska tala om vad som händer i den reella ekonomin från utskottets för den inre marknaden och konsumentskydds synpunkt. Jag besökte några småföretag för två veckor sedan – framgångsrika företag som levererar till rymd-, bil- och energiindustrierna.

Deras problem är att de har anställt en mängd kunniga människor men att deras orderingång har minskat, eller på sina håll kollapsat. Det är dessa människor vi borde bry oss om, för om de inte finns kvar efter den här lågkonjunkturen, om dessa kunskaper inte finns kvar, då har vi allvarliga problem. Det är de här företagen som vi vill ska investera i nya produkter och tjänster och utveckla och utbilda den personal de har.

Så jag säger till kommissionen att småföretagen kommer att vara motorn när det gäller att skapa ny sysselsättning. Vi håller på att behandla en småföretagslag här nu. Det står förmodligen någonting om genomförandet av den någonstans i detta ganska långa och tråkiga dokument, men ni – kommissionen – borde väl titta på de verkliga prioriteringarna när det gäller att få till stånd en del av de saker som vi har arbetat med här och som faktiskt kommer att hjälpa den reella ekonomin. Det är detta ni ska prioritera. Jag får ingen känsla av att det här är ett verkligt svar på krisen alls.

Det står några vackra ord på framsidan här, men jag tycker inte att programmet verkar ha förändrats. Så mitt budskap till er, Margot Wallström – och jag hoppas att ni framför det till ordförande Barroso – är att detta inte är bra nog. Och vi behöver verkliga åtgärder i fråga om de saker som kan göra verklig skillnad för jobben därute nu och i framtiden.

Andra människor som kan hjälpa oss är förstås de offentliga investerarna, de som bedriver och stöder projekt och byggnationer, hållbart byggande, köper grönare fordon och i synnerhet investerar i nästa generations telekommunikationsnätverk.

Jag ska bara avsluta med några ord om denna avgörande punkt. Nästa vecka kommer rådet (och jag beklagar att ministern inte är kvar här) att ha möjlighet att godkänna en gemensam ståndpunkt om telekommunikationspaketet som kan bana väg för dessa investeringar.

Vi har hört att en del kommissionsledamöter inte tycker att detta är någon vidare god idé. Jag hoppas att ni säger till dem att det är avgörande för den europeiska ekonomins framtid att rådet antar detta paket på fredag.

 
  
MPphoto
 

  Ieke van den Burg (PSE).(NL) Fru talman! Först vill jag påpeka en sak. Det är sant, som många har sagt, att EU bör spela en mer framträdande roll på världsscenen, men EU bör också i mycket större utsträckning tala med en röst och inte vara så splittrat som för närvarande. De stora medlemsstaterna måste anpassa sig och inse att vi nu måste visa upp en enad europeisk front. Det är ju när allt kommer omkring inte Gordon Brown eller Nicolas Sarkozy, utan EU:s institutioner, som har skapat oss en ledande roll i fråga om reglering, ny reglering, övervakning och förbättring av finansmarknaderna. Nu bör vi i EU försvara det vi har sagt.

Bortsett från agendan för finansmarknaderna bör nu all uppmärksamhet riktas mot den ekonomiska kris vi står inför. Alla larmklockor ringer. Också här bör vi agera internationellt, men vi i EU bör också agera på ett mer europeiskt sätt, med en europeisk räddningsplan. Denna bör inte bara vara mer av samma sak, utan vi skulle vilja ha en helomvändning. Brueghelekonomerna har verkligen tappat tron och förespråkar nu större utgifter. Försiktighet ska omvandlas till tankeväckande politik. Jag anser att det de föreslår, denna enda procentenhet, är alldeles för lite och vi kommer inte att nå målet med den momssänkning på 1 procent som de föreslog, för nedgången är mycket större än så. I Nederländerna till exempel står byggnadsindustrin inför en nedgång med 20 procent, så jag anser att vi bör tillämpa den låga momssatsen där för att se till att bostadsmarknaden i EU får sig en injektion.

 
  
MPphoto
 

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE).(NL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som regionalpolitisk samordnare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag mycket aktivt hjälpa till att hitta lösningar. EU bör verkligen lägga fram en handlingsplan nu. Jag stöder José Manuel Barrosos ståndpunkt i det avseendet.

Investeringar via struktur- och sammanhållningsfonderna – med 60 miljarder euro om året från EU, av medlemsstaterna dubblerat till 120 miljarder euro – skulle göra det möjligt att vara aktiva och flexiblare och få upp farten. Detta gäller särskilda investeringar, både via Lissabonstrategin när det gäller kunskap och via Göteborgsstrategin när det gäller energi och ekologi.

Det handlar, som alltid, om arbetstillfällen. Det handlar om att omskola människor som har förlorat sina jobb så att de kan leta sig fram i den nya ekonomin. Det är bara med den inställningen och med människor som har sunda kvalifikationer som vi efter krisen kan blicka framåt, mot framtiden, igen.

Programmet behöver finjusteras på ett antal områden. Till exempel kan regelverken för 2007–2013 bli mer flexibla. Medel kan överföras inom de operativa programmen i medlemsstaterna. Medel som ännu inte har fördelats – och det är ganska stora belopp – kan spenderas snabbare. Vi kan omvandla den ståndpunkt som parlamentet har antagit, nämligen att använda medel som ännu inte har fördelats enligt reglerna n+1, n+2 och n+3 under innevarande period, liksom eventuellt överblivna medel från föregående period, till handling.

Vi vill be Europeiska kommissionen – och jag vet att Danuta Hübner arbetar med detta – att sammanställa ett paket med ändringsförslag för att visa allmänheten att vi är handlingskraftiga före valet nästa år. Vi väntar ivrigt på dessa förslag och ber er att agera snabbt. Jag gratulerar kommissionen så långt, men det kommer att krävas att vi anstränger oss mer i framtiden, och det är parlamentet berett att göra.

 
  
MPphoto
 

  Enrique Barón Crespo (PSE).(ES) Fru talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! G20-toppmötet fastställde en mycket ambitiös agenda, som helt enkelt handlar om att se till att det finns regler för den finansiella globaliseringen. I EU betyder det att dra lärdom av erfarenheterna och dra nytta av lektionerna i kapitalism, som är ett intressebaserat system där man kan bli helt lottlös om man är för girig och det inte finns några regler.

Kommissionens ordförande tog upp några frågor med oss för att inte ge vika för populismen, men det finns saker vi kan göra. Galna ko-sjukan lärde oss att man inte kan sälja skadliga och ruttna produkter i stormarknader eller slakteributiker och att det behövs regler.

Vi kan göra saker i EU om vi lär av våra misstag, som vi har gjort i mitt land. Vi kan till exempel bestämma att banker, hypoteksinstitut och finansinstitut måste avsätta pengar för kristider, eller också att transaktioner utanför balansräkningarna och obeprövade värdepapperprocesser är förbjudna, fru talman. Det skulle vara ett steg mot den försiktiga hantering som finansinstituten borde bedriva och som vi ännu inte har uppnått i EU.

Jag tycker att kommissionen borde arbeta med detta också.

 
  
MPphoto
 

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE).(DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För att klara finanskrisen frigörs det plötsligt enorma mängder pengar, däribland pengar för att lindra den ekonomiska krisen. Om jag förstår mina kolleger rätt vill vi alla också se till att dessa pengar kan flöda.

Jag vill på det här tidiga stadiet tala om för kommissionen att vi förväntar oss att den sköter sitt jobb. Det betyder att frågan om reglering av dessa pengar kvarstår på dagordningen. Därför kan vi inte vara nöjda med det arbetsprogram som kommissionen har lagt fram för 2009. Vi är besvikna över att den här aspekten av ert arbete inte har stått i fokus. Barrosokommissionen har gjort en hel del i fråga om detta, men den talar också om för oss att den inte anser att det här ämnet är viktigt 2009. Jag avråder er från att inta den ståndpunkten.

Vi är också besvikna över att byrån för bedrägeribekämpning inte blir bättre utrustad med en ny rättslig grund. Det finns en risk för att det uppstår ett dödläge i rådet om de 27 medlemsstaterna inte längre kan komma överens om bedrägeribekämpningen. Vi har också förväntningar på kommissionen i det avseendet, förväntningar som att döma av arbetsprogrammet inte verkar ha infriats.

Likaså är vi besvikna över att inte hitta mer detaljerad information om de nationella rapporterna. Om vi å ena sidan har större frihet på utgiftssidan måste vi också se till att medlemsstaterna omfattas av vissa skyldigheter.

Det jag inte förstår är att Barrosokommissionen inte vill utveckla och visa sin största framgång: offentliggörandet av bidragsmottagare. Varför använder ni inte detta för att avslöja hur EU:s pengar används? Varför analyserar ni inte om vi faktiskt når våra politiska mål med hjälp av den information som dessa uppgifter ger?

Jag tycker att vi gör rätt i att ha höga förväntningar på er, att vi bör förvänta oss mer än det som har lagts fram i lagstiftnings- och arbetsprogrammet. Ni bör dock definitivt använda vår kritiska solidaritet och våra frågor för att utveckla det vidare.

 
  
MPphoto
 

  Stavros Lambrinidis (PSE). - (EL) Fru talman! Premiärministrar som står mitt i en kris bör planera sina sociala insatser tillsammans, inte bara de ekonomiska. Självfallet måste bankerna räddas, men EU borde redan inrikta sig på att direkt rädda människor som har låga och medelmåttliga inkomster och stimulera sysselsättningen och den sociala sammanhållningen.

Den sociala staten och den sociala sammanhållningen får inte vara en restprodukt för öppna och okontrollerade marknader eller för EU:s ekonomiska politik, en livboj som vi kastar ut till alla dem som håller på att gå under i kristider. Tvärtom är de centrala begrepp för den europeiska ekonomiska tillväxten och bör behandlas som sådana.

För det andra behöver vi omgående anpassa villkoren i stabilitetspakten om vi ska kunna uppnå detta. Vi behöver ett nytt socialt Maastricht, en hållbar pakt för tillväxt, sysselsättning och socialt skydd som bygger på stränga regler och förutsättningar.

För det tredje bör EU gå i spetsen för nyskapande och ny teknik i världen genom att investera kapital i utbildning och forskning om grön utveckling. Detta betyder förstås att EU:s budget måste öka enormt. Vi måste äntligen gå framåt.

Sol, vind och vatten kommer att bli framtidens olja. Den som använder dem tidigt kommer att skapa miljontals arbetstillfällen för sina medborgare och ett välmående samhälle. Om EU hamnar på efterkälken, som vissa säger nu, kommer den av alla hyllade Barack Obamas USA att ta ledningen och vi blir förlorare.

För det fjärde behöver vi nya regler för insyn på marknaderna, kontroll och övervakning. Dagens system, som orsakade krisen, där ett fåtal privatpersoner håvar in vinster och samhället som helhet tar förlusterna, kommer att leda till nya kriser.

 
  
MPphoto
 

  Robert Sturdy (PPE-DE).(EN) Fru talman! Vid en tidpunkt då världen upplever den mest omfattande finanskris som någonsin har drabbat oss har Doharundan hittills varit ett misslyckande. Den har avgörande betydelse. Jag talade nyss med baronessan Ashton – eller kommissionsledamot Ashton som hon nu är – och jag tycker att hon leder oss framåt på ett progressivt och futuristiskt sätt. Finanskrisen måste understrykas, liksom behovet att fördjupa EU:s kontakter med dess viktigaste partner, däribland den nya amerikanska regeringen, även om detta förmodligen blir viktigare när generaldirektör Pascal Lamy blir aktuell för så kallat omval – vi får se om han får befattningen eller inte, men han har goda chanser. Vi behöver mer handling och mindre retorik i fråga om detta.

Gordon Brown har uppmanat ledarna att undvika att sätta upp hinder för handel och investeringar i ekonomiska kristider. Detta är avgörande för WTO-förhandlingarna. EU får inte ha en dickensk inställning till sin handelsstrategi. Vi måste öppna våra gränser. Vi får inte införa handelspolitiska skyddsinstrument. Reformerna kan bara lyckas om de bygger på principen om fria marknader. Detta inkluderar öppen handel och investeringar, som jag säger.

I förra veckan träffade Pascal Lamy G20-gruppen för att arbeta fram ett förslag som möjliggör en lösning på kort sikt. Vi hoppas att det kommer någonting redan före jul. Det är så kommissionen ser på det hela för närvarande. Jag gratulerar den förre och den nuvarande kommissionsledamoten till deras tillvägagångssätt. EU har för första gången tagit ledningen i handelsförhandlingarna och är att gratulera.

 
  
MPphoto
 

  Andrzej Jan Szejna (PSE).(PL) Fru talman! Vid det informella mötet med Europeiska rådet och G20-toppmötet i Washington försökte man svara på den viktigaste av dagens utmaningar: finanskrisen, som utan tvivel är ett nederlag för de nyliberala ekonomiska teorierna. De uttalanden som gjordes vid dessa möten liknar mest att stänga stalldörren när hästen redan har rymt, och det var tråkigt att höra José Manuel Barroso säga att det bara var krisen som fick dem att ändra sitt sätt att tänka.

De har inte tagit itu med de brännande aktuella frågorna om hur vi ska få slut på lågkonjunkturen, hur vi ska skapa nya arbetstillfällen och slutligen hur vi ska bekämpa klimatförändringarna utan att dra på oss onödiga ekonomiska kostnader. De europeiska socialisterna har länge krävt en reformering av finansmarknaderna och samordnade åtgärder av Europeiska unionens regeringar.

Jag anser att vi inte bara kan koncentrera oss på finansmarknaderna, där finansinstitut och giriga chefer skapade dagens situation. Vi måste skydda våra medborgare mot prishöjningar på livsmedel och energi och mot hyreshöjningar, så att deras realinkomster och därmed deras köpkraft kan bibehållas: konsumenternas efterfrågan, som tillsammans med investeringar och export har en så stor inverkan på den ekonomiska tillväxten i Europeiska unionen. Vi måste också värna små och medelstora företags lönsamhet.

Om vi behåller klimat- och energipaketet i dess nuvarande form, särskilt när det gäller systemet för handel med utsläppsrätter och kraven på kraftverken och den tunga industrin, måste jag varna för att detta kommer att leda till betydande kostnader och framför allt en enorm ökning av energipriserna i Polen och andra nya medlemsstater. Det är ett legitimt mål att bekämpa klimatförändringar, men slaget kan inte utkämpas med vapen som snabbt leder till en ny kris, innan vi har lyckats ta oss ur denna.

 
  
MPphoto
 

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE).(ES) Fru talman! När det gäller planerna för fiskeripolitiken har vi väntat på vissa förslag så länge att det vi nu behöver är ett fastställt arbetsprogram som gör att vi med större säkerhet kan avgöra vilka frågor som kommer att läggas fram under den här valperioden.

Trots våra krav i det här avseendet och bortsett från den reformering av övervakningspolitiken som nyss lades fram har vi hittills inte lyckats skapa oss någon bättre bild av vad som komma skall.

Kommissionens dokument utvisar att en av de prioriterade frågorna kommer att vara presentationen av grönboken om reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken. I verkligheten är detta dock bara början på en debatt som inte kommer att avslutas förrän 2012.

Den utlovade reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaderna nämns också i meddelandet, men återigen vet vi inte om den kommer att läggas fram för oss under det första halvåret 2009.

Jag vill framhålla att det finns en hel rad frågor som borde finnas med i lagstiftningsprogrammet, antingen på grund av internationella åtaganden som fiskeavtal eller multilaterala skyldigheter som behovet att införliva de regionala fiskeorganisationernas rekommendationer med gemenskapsrätten.

Det finns också andra frågor, som det europeiska vattenbrukets framtid eller förslaget om utkast som dyker upp och försvinner ur kommissionens arbetsprogram som ett spöke, som vi också tycker borde prioriteras eftersom både branschen och parlamentet fäster sådan vikt vid dem.

Fru talman! Därför hoppas vi att ett ändrat arbetsprogram för 2009 kommer att läggas fram så snart som möjligt, med hänsyn tagen till dessa upprepade krav från Europaparlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Harald Ettl (PSE).(DE) Fru talman! De som är de svagaste ekonomiskt sett är alltid de som lider mest under finansiella kriser. Obegripliga produkter på finansmarknaden, vilkas kvalitet kreditvärderingsinstituten inte längre bedömde, bristande insyn och den felaktiga tron att marknaden reglerar sig själv spädde bara på casinomentaliteten. Tyvärr vägrade kommissionen också istadigt att överväga att lagstifta om tillsynsåtgärder för finansmarknaden och visade sig vara helt oemottaglig för råd från Europaparlamentet.

Den uppgift vi nu har att ta itu med är emellertid att lägga detta bakom oss och dra politisk lärdom av det. Anställda som blir av med sina jobb nu, och som tvingas acceptera betydligt sänkta pensioner till följd av sina pensionsfonders högriskinvesteringar, får bära kostnaderna på flera sätt. Nu är det viktigaste att efter att ha analyserat situationen mot bakgrund av denna analys införa en räddningsplan, bättre kontrollmekanismer och skadebegränsning, samt att trygga tillgången till lån för tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna, så att det åter går att skapa hållbar tillväxt. Precis lika viktigt är det att de som är mest skeptiska till behovet av en större EU-budget nu måste ha förstått att vi behöver ett kraftfullare verktyg som en försiktighetsåtgärd så att vi kan hantera kriser på ett effektivare sätt.

 
  
MPphoto
 

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE).(EN) Fru talman! Jag ska bara göra ett litet och medellångt inlägg om mitt favoritämne små och medelstora företag. Det gladde mig att kommissionsordföranden Barroso talade mycket om små och medelstora företag i sitt inledningsanförande. Men om det är någonting som bekymrar mig så är det att han uttalar ord – det måste man ju när man talar – men att vi inte har sett tillräckligt av handling än, som Malcolm Harbour sa tidigare i dag.

Jag noterar att det i avsnitt 3 i ert lagstiftnings- och arbetsprogram för 2009, ett mycket viktigt avsnitt med rubriken ”Bättre lagstiftning – infriande av löften och en förändrad lagstiftningskultur”, står att ”en enklare och bättre lagstiftning utan onödig administrativ börda kvarstår därför som en av huvudpunkterna i kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram”.

Med all vederbörlig respekt, ärade kommissionsledamöter – och jag säger det som en stor anhängare till kommissionen i det här avseendet – har jag ännu inte sett några tecken på detta i det här lagstiftningsprogrammet. Det talas mycket om det: ja, vi ska göra det, vi ska skära ned med 25 procent – men var finns substansen? Var finns minskningen? Vi har inte sett den än.

Så för att återgå till rubriken ”Bättre lagstiftning – infriande av löften”: om ni ska minnas ett ord från det här lagstiftningsprogrammet, ärade kommissionsledamöter, minns då ordet ”infriande”.

Min sista punkt är att jag är medveten om att det tar tid att förändra kulturer, och som samordnare för sysselsättning och sociala frågor för PPE-DE-gruppen inser jag också att det utskott som jag har glädjen att sitta i inte alltid är den bästa bundsförvanten när det gäller att förbättra och förenkla regelverken. Men jag måste lida i detta utskott, och jag inbjuder en av er att komma och lida också – om så bara en kort tid – eftersom vi kan vara en del av problemet. Men om vi på något sätt kan skapa ett nytt prejudikat som innebär att närhelst kommissionens ordförande kommer och talar till vårt utskott, så kanske det kan hjälpa vårt utskott att hjälpa er i ert arbete, så att vi kan bli en del av lösningen.

 
  
MPphoto
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Fru talman! Jag ska ta upp en fråga som hittills inte har nämnts så ofta, nämligen statens roll. Vi kan konstatera att integration med den globala ekonomin också betyder att vi i allt större utsträckning måste lära oss att staten måste integreras internationellt och globalt, så att den över huvud taget kan gå emellan och utöva den kontroll som fordras.

Jag anser att Europeiska unionen har ett utmärkt tillfälle att ta på sig denna roll. Vi märker att förtroendet för unionen ökar mer och mer. Vi bör göra allt vi kan för att visa att detta förtroende är motiverat. Detta inbegriper att Europeiska unionen ser över sin lagstiftning en gång till. Jag ser att kommissionsledamot McCreevy sitter där. Jag vill råda honom att snarast inta en annan ståndpunkt till Volkswagenlagen än han hade tänkt. Det skulle vara en betydelsefull signal om att han har förstått tidens tecken.

Jag vill också uttrycka mitt stöd för Ingeborg Gräßle. Hon har alldeles rätt i att vi måste ha mycket hårdare kontrollåtgärder, och jag önskar att Europeiska unionen hade förstått att organisera sig på internationell nivå. Varför inte tala till Världsbanken och Internationella valutafonden med en enda röst? Det fungerar strålande med Världshandelsorganisationen, men vi har inte lärt oss att göra detsamma i andra sammanhang. Jag hoppas också att ni alla kommer att ge ert stöd så att G20-gruppen blir en organisation som består under lång tid.

 
  
MPphoto
 

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE).(EN) Fru talman! Jag tycker att mycket har sagts om finanskrisen, men det är mycket viktigt att ha en ståndpunkt. Vi är för självkritiska i parlamentet för närvarande och också för självkritiska gentemot EU:s institutioner.

Låt oss inte glömma att vi har gjort en mycket radikal översyn av vår lagstiftning om finansiella tjänster de senaste åtta åren. Vi har ordentliga lagar. Vi har ordentliga regelverk och tillsynssystemet har också förbättrats. Självfallet kunde vi inte undvika krisen, men den uppstod inte hos oss: den uppstod i USA. Den uppstod i Förenta staterna på grund av deras brist på regelverk, deras brist på tillsyn och deras brist på ordentlig tillämpning.

Vi bör undvika att överreagera i Europa. Det här är inte rätt tidpunkt att ge upp, med bra konsekvensbedömningar och en bättre tillsynsagenda, som Philip Bushill-Matthews just sa. Det här är det perfekta tillfället att lägga fram välriktade, väl förberedda förslag och driva igenom dem. Om vi reagerar på fel sätt kan det få allvarliga konsekvenser. Det kan till och med göra att vi får en värre kris. Om vi till exempel accepterar lagstiftning som gör det svårare för finansmarknaderna att återhämta sig gagnar inte detta de europeiska medborgarna.

Vi bör försöka att ha is i magen nu och undvika olämplig, missriktad och dåligt förberedd lagstiftning och inte vara för självkritiska. Kommissionen ska ha tack för att den föreslog denna mycket viktiga förändring av EU:s lagstiftning och tillsyn.

 
  
MPphoto
 

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Fru talman! Vi befinner oss mitt i en djup finanskris som är unik från väldigt många synpunkter. Den är unik eftersom den är den första globala finanskris vi har upplevt och vi har också lågkonjunktur i världsekonomin.

Men det kan vara bra att ha lite perspektiv på det som händer och sker, eftersom vi också har haft 25 års ojämförlig och unik global ekonomisk tillväxt som har gjort det möjligt för över två miljarder människor att ta sig ur fattigdomen.

Jag måste säga att jag har hört mycket lite av detta från den andra sidan av plenisalen här i kväll när de säger att den öppna ekonomin har misslyckats. Är det ett misslyckande att två miljarder människor har undkommit fattigdom? Naturligtvis inte. Vi kan dock konstatera att den globala ekonomin har en ny struktur i dag, och det faktum att mötet i Washington var ett G20-möte och inte ett G7-möte är ett tecken på den nya verklighet vi lever i. Jag tycker att det är bra, eftersom hela den transatlantiska ekonomins dominans är borta. Generellt sett är det av godo, eftersom det betyder att andra delar av världen har kunnat utveckla sitt välstånd.

Detta har skapat obalanser under denna period: enorma överskott i länder som Kina och enorma underskott i länder som USA, tillsammans med en unik och konstgjort låg ränta i USA som har ökat kreditmängden mer än någonsin.

Det är intressant att notera att vi har haft samma debatt här i kammaren och att kolleger från den sidan då krävde att räntan skulle sänkas ännu mer. Om vi hade gjort det hade problemen i Europa varit ännu större än de nu är.

Nu måste vi se till att vi kan omstrukturera och återställa den globala ekonomin, och jag anser att Europeiska unionen har en viktig och avgörande roll att spela i fråga om detta. Vi måste se till att vi gör det som sas vid mötet i Washington, säkrar frihandel och öppna marknader och säger nej till protektionism, för den skulle förhindra återhämtningen mer än någonting annat. Vi måste se till att den rättsliga ramen för de globala finansmarknaderna kommer i kapp verkligheten i världsekonomin i dag. Det är vår uppgift och vi måste ta ledningen i fråga om detta och utveckla välståndet ännu mer.

 
  
MPphoto
 

  John Purvis (PPE-DE).(EN) Fru talman! Det finns en stor risk att vi kastar oss in i överdrivna missriktade regleringar som får oavsiktliga konsekvenser. Ett exempel i det nya kapitalkravsdirektivet är förslaget att 5 procent av intäkterna från värdepapperisering ska innehållas. Det kommer bara att hämma kreditgivningen. Bristen på möjligheter till värdepapperisering är den främsta anledningen till att krediterna har strypts nu. Bankerna måste låna ut, men denna missriktade princip som saknar konsekvensbedömning kommer att förhindra en nystart för värdepapperiseringen och den kreditgivning som våra företag och vårt näringsliv så väl behöver. Fråga bilindustrin hur den ska kunna blomstra utan värdepapperisering.

Det är bara ett exempel. Om vi upphör med rättvisande redovisning, om vi gör allt vi kan för att ta död på hedgefonder och privatkapital och incitament för innovatörer, risktagare och till och med banker, som Martin Schulz och socialisterna vill, så fördröjer vi bara denna återhämtning eller omöjliggör den helt.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (PSE).(EN) Fru talman! Ett antal talare – däribland min kollega Brian Crowley från Irland – har anklagat bankirerna för att de har agerat som bankirer och maximerat sina kortsiktiga vinster så mycket lagen tillåter. Den här krisen kunde växa fram på grund av att regeringar överallt inte tog sitt ansvar för att styra ekonomin, inklusive bankerna, i tillräcklig omfattning. De flesta makthavare nonchalerade historien och godtog den ideologiska rappakalja som vi just har hört från de tre sista talarna om att marknaden är ett självbalanserande naturfenomen som staten inte ska lägga sig i.

Faktum är att Adam Smiths osynliga hand är en ficktjuv. De fickor som plundras tillhör arbetande människor som förlorar sina jobb, familjer som förlorar sina hem och dem som redan är fattiga och som förlorar sina besparingar och pensioner. Det är inte bankirer och högerpolitiker som är förlorarna. Detta kommer att hända igen om vi inte klart fastställer en ny ekonomisk ram som gör att vi kan se till att banker och företag tjänar samhället och att staterna kan styra dem för det allmänna bästa.

 
  
MPphoto
 

  Olle Schmidt (ALDE). – Fru talman! Jag tycker att Adam Smith har varit mycket framgångsrik, särskilt i Irland! Jag tror att vi känner till konsekvenserna där.

Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag tycker att det är viktigt att EU och världen nu genom G20-mötet har agerat och sagt sig fortsatt vilja agera gemensamt. Det är något nytt i världspolitiken. Ett europeiskt och globalt system för tillsyn är ett annat viktigt steg. Låt oss då se till att vi skapar flexibla regler för framtiden, inte för att lösa gårdagens problem.

Jag skulle i all ödmjukhet vilja utfärda tre varningar. En varning för överreglering som ytterligare kan bromsa världsekonomin. En varning för stora statliga stödpaket för att rädda industrier i kris – vi har några exempel på hemmaplan i Sverige, som fru kommissionsledamot känner till väl. En varning för protektionism och stängda gränser – låt oss inte hamna i en 1930-talskris.

 
  
MPphoto
 

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Jag ska vända mig till kommissionen eftersom företrädaren för rådet inte är här längre. Jag tror verkligen inte att José Manuel Barrosos förslag kommer att lösa dagens kris, eftersom han har glömt en faktor, och det är orsakerna till denna kris. De är vårt produktionsdrivna system och vår syn på utveckling, som förstör och exploaterar jorden och dess folk.

Krisen är inte över, det tycker jag att vi ska vara medvetna om. Jag tror faktiskt att den bara har börjat. Vårt samhälle har fått en rejäl smocka och det kommer mycket mer. Som jag ser det inser inte de som styr den här världen, med dess globaliserade ekonomi, att de måste ändra kurs medan medborgarna för sin del inte kan förstå hur man kan hitta miljarder euro för att rädda bankerna i dag och bilindustrin i morgon när innehållet i husmödrarnas matkassar stadigt krymper.

Ni föreslår ekonomiska återhämtningsåtgärder, men om det är samma sak som man har försökt med de senaste åren och som har lett till kaos är ni på fel spår. Jag anser verkligen att vi måste minska vårt ekologiska fotavtryck. Det är det det handlar om. Hur tänker ni göra det?

(Talmannen avbröt talaren)

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE).(EN) Fru talman! Vi talar ibland om storstilade visioner och stora planer och ambitioner. Jag blev rörd nyligen när jag hörde Kanadas finansminister tala om att vara tråkig, föga spännande och försiktig. Jag tycker nog att vi bör titta närmare på vad han hade att säga, eftersom han sa att bra reglering börjar på hemmaplan, och innan vi börjar se till världen i stort måste vi gå till oss själva – även om jag lutar åt att överdriven reglering är lika illa som ingen alls. Därför måste vi vara mycket balanserade i fråga om detta.

Men vad vi än gör så finns det människor i företag, på jordbruk och i hushåll som inte kan få små krediter för att hålla sig flytande. Jag besökte ett jordbruk i Irland nyligen och de kunde inte förnya sin checkräkningskredit på 25 000 euro. Detta är ett riktigt allvarligt problem som vi måste lösa.

När det gäller arbetsprogrammet kommer budgeten att ses över, hälsokontrollen att genomföras och fisket ses över. Det kommer att bli ett intensivt år och jag önskar er lycka till.

 
  
MPphoto
 

  Margot Wallström, vice kommissionsordförande. (EN) Fru talman! Tack för alla dessa intressanta inlägg. Det kanske är ännu en omöjlig uppgift att försöka samla ihop alla ledamöternas olika åsikter om lagstiftnings- och arbetsprogrammet och svara på dem på ett tillfredsställande sätt. Vi har hört synpunkter på allt från genetiskt modifierade organismer till fisk till WTO och hela finanskrisen. Så jag kanske inte har tid eller möjlighet att svara på alla era detaljerade frågor på ett helt tillfredsställande sätt.

För det första vill jag säga att det inte har funnits något vardagligt arbete sedan vi gick in i den här krisen. Bredvid mig ser ni min kollega som också ansvarar för en stor del av svaret, och Charlie McCreevy bakom oss här, och de vet bättre än någon annan att vi har tvingats arbeta med detta från allra första början. Jag vill också säga att kommissionen har svarat på finanskrisen ovanligt snabbt. Jag minns att vi en gång tidigare lyckönskade oss själva till att ha svarat på ett av de oljeutsläpp vi har haft inom tre månader, och det tyckte vi var ett slags rekord, men den här gången lyckades vi faktiskt få fram förslag och anta viktiga förslag på 24 timmar. Så det har inte varit fråga om något rutinarbete och vi kommer inte att ha något rutinarbete framöver. Vi måste fortsätta att svara på en lågkonjunktur som vi redan har sett början av. Så det är helt klart.

Jag tycker också att alla era inlägg har visat att vi måste hitta rätt balans. Vi måste hitta rätt balans på miljöområdet och när det gäller de sociala frågorna – allt detta måste omfattas. Men varför tror ni inte att de strategiska initiativen som rapporten om Lissabonstrategin för tillväxt och arbetstillfällen och förslagen för perioden efter 2010, den europeiska återhämtningsplanen och tillsynspaketet om finansmarknaderna i framtiden inte kommer att innehålla de sociala frågorna och omfatta alla hållbarhetskriterierna? Självfallet måste de återspegla denna balans, och det är bland annat det vi ska arbeta med när vi kompletterar dem med de mycket detaljerade förslag som måste komma strömmande från och med nu. Så den balansen, och att hitta rätt balans mellan reglering och att låta marknaden arbeta, är avgörande för oss och någonting som vi är fullt medvetna om.

Jag tror att detta också kommer att påverka vår trovärdighet, eftersom det är bara när vi också fyller ut dessa strategiska initiativ, de punkter som vi har listat som strategiska och prioriterade initiativ, med de mycket konkreta uppföljnings- och genomförandeåtgärderna som vi får trovärdighet och också kan fortsätta att spela en ledande roll i G20-gruppen eller i IMF-sammanhang eller påverka resten av världen även i fråga om energi och klimat. Den trovärdigheten får vi genom att vi levererar det vi utlovar i det här arbetsprogrammet.

Vi uppskattar verkligen den dialog vi har haft med parlamentets olika utskott under lång tid och det slags övergripande politiska debatt som vi har haft, och det vill jag tacka er så mycket för. Jag tror att det hjälper oss att leverera. Det hjälper oss också att lägga in rätt uppgifter i listan med förslag.

Men som ni vet och som också framgår av vårt arbetsprogram är detta en mycket speciell period, eftersom det är ett slags övergång, med ett nytt parlament och en ny kommission. Och eftersom parlamentsvalet ska avhållas i vår har ni också bett oss att inte fortsätta leverera när ni inte längre kan ta emot det och göra något meningsfullt av det.

Jag ska bara nämna en sak till, och det är små och medelstora företag, eftersom många av er har nämnt de små och medelstora företagen. Självfallet kommer de att vara helt avgörande för om vi ska lyckas hantera finanskrisen, så vi kommer att leverera. Vi har redan tagit fram en lag om små och medelstora företag och det kommer förstås en uppföljning, ett genomförande av småföretagslagen.

Detsamma gäller för det sociala paket som vi har lagt fram. Nu handlar det om genomförandeåtgärderna. Så om ni inte hittar vartenda förslag på vartenda område i just det här förslaget betyder inte det att vi har slutat arbeta med det eller att vi inte kommer tillbaka med detaljerade förslag, men balansen är absolut avgörande.

Och när vi talar med en röst hjälper det om vi också har ett budskap, eller ett samordnat budskap i allt vi gör, och det tror jag kommer att förbli avgörande för oss alla.

Låt mig slutligen säga att ni i det här lagstiftnings- och arbetsprogrammet kommer att se att vi för första gången har ställt upp prioriteringar för kommunikationen, och eftersom det är mitt område vill jag understryka detta och påminna er alla om att vi har föreslagit att fyra saker ska vara gemensamma kommunikationsprioriteringar nästa år: valet till Europaparlamentet förstås, energifrågor och klimatförändringarna, tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall och tillväxt, sysselsättning och solidaritet. Det innebär att paketet också omfattar bekämpandet av finanskrisen.

Vi arbetar redan tillsammans med att förbereda arbetet med dessa prioriterade frågor och jag kan försäkra er om att vi kommer att bidra till det arbete som parlamentet bedriver inför valet. I morgon ska jag tala med ert presidiums arbetsgrupp för kommunikation för att se hur vi kan hjälpa och stödja och backa upp parlamentets arbetsplaner för kommunikationen om valet till Europaparlamentet.

Det kommer att bli ett mycket viktigt arbete för oss. Om vi vill bevara trovärdigheten och legitimiteten måste vi mobilisera väljarna och se till att de röstar i juni nästa år. Med en kombination av bra politik och bra kommunikation tror jag att vi faktiskt kan ta oss an det svåra år som ligger framför oss med åtminstone en viss tillförsikt, och om vi arbetar tillsammans blir den tillförsikten ännu större.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen om resolutionsförslag om kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2009 kommer att äga rum under decembersessionen i Strasbourg.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Toppmötet i Washington nyligen var egentligen början på en process som de nationella ledarna måste engagera sig i för att minimera den globala finanskrisens verkningar.

I globaliseringens tidevarv, när enskilda länders ekonomier är intimt sammanvävda, måste man prioritera internationellt samarbete i syfte att få slut på krisen. Jag tänker inte bara på en gemensam EU-ståndpunkt i många frågor utan också på särskilda gemensamma åtgärder och konkreta ingripanden i syfte att mildra finanskrisens effekter.

Experterna hävdar att den polska ekonomin är en av de få som kommer att kunna stå emot en eventuell ekonomisk lågkonjunktur, även om ingen kan förutse vilken omfattning krisen kan komma att få globalt sett.

Redan nu måste vi vara beredda på att införa lämpliga krisförebyggande åtgärder och där spelar de olika staternas regeringar en avgörande roll. Vid behov bör de erbjuda kapitaltillskott till finansinstitut som hotas av konkurs.

Låt mig än en gång understryka att staten måste spela en viktig roll när det gäller att förhindra en global kris, genom ingripanden på de lokala finansmarknaderna.

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Dăianu (ALDE), skriftlig.(EN) På sätt och vis är detta en central del när det gäller att lösa problemet, för om vi inte kan nå en verkligt gemensam ståndpunkt i EU blir det bara önsketänkande att vi ska kunna skapa verkningsfulla globala regler för finansmarknaderna. Vettiga människor anser att massiva misslyckanden både i fråga om reglering och tillsyn samt de brister i en mycket förenklad ekonomisk filosofi som har avslöjats ger oss tydliga indikationer om vad vi ska göra.

En del hävdar dock fortfarande att mjuk lagstiftning ska vara grundbulten i det nya systemet. Jag tycker att de har fel – oavsett om de verkligen anser detta eller drivs av särintressen. Världen har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Nedgången för en vilseledande paradigm (som likställer fria marknader med avsaknad av reglering) ska ses i samband med att en flerpolig ekonomisk värld växer fram i strävan att utforma ett nytt internationellt finansiellt system.

Jag vågar påstå att det sistnämnda är avgörande för hur systemet med en öppen världsekonomi ska utvecklas. Jag hoppas att den nya amerikanska regeringen kommer att vara tillmötesgående i det avseendet, men vi hemma i Europa måste vara den här ödesdigra situationen vuxna. En del av vårt eget munhuggande och vår oförmåga att kompromissa bådar inte gott i det avseendet.

 
  
MPphoto
 
 

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig.(HU) Vår främsta uppgift är att återställa förtroendet för finansmarknaderna så att vi kan förhindra att krisen fördjupas ytterligare. Från den synpunkten sett har politiken ett enormt ansvar.

Vi behöver inte bara snabba och förtroendeskapande makrolösningar, vi måste också förhindra att en liknande finanskris uppstår igen.

Allt detta är inte bara ett litet problem för den blinda kapitalismen, som vi har hört sägas nyligen, utan snarare ett fantastiskt tillfälle att införa ett mycket effektivare och legitimt regelverk för finansmarknaderna och tillsynen.

Äntligen kan vi nu ge kapitalismen ett mänskligt ansikte!

Vi måste också tänka på att krisen inte bara hotar banker och storföretag, den ställer också till med vardagsproblem för medborgarna.

Vi behöver en hållbar lösning på krisen, och om det innebär att vi måste stöpa om världen så måste vi göra den mer rättvis, mänsklig och rationell.

Det finns regioner i Europa där livet tedde sig hopplöst också tidigare. Förutom att ordna till ekonomin måste vi inrikta oss på konkreta lösningar för de mest åsidosatta, det vill säga de som har drabbats och kommer att drabbas mest av krisens verkningar och som har de största ekonomiska och sociala problemen.

Om vi inte gör det kommer genomsnittsmänniskan att överleva krisen och växa igen, men vi kommer att permanenta armodet för lång tid framöver.

 
  
MPphoto
 
 

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. – (PL) Finanskrisen har slukat hela världen. Som jag ser det är detta en ekonomisk kris och finansmarknaderna, som normalt smörjer ekonomins hjul, sitter verkligen fast i en tyfons grepp. René Thoms katastrofteori verkar ha validerats. Samtidigt måste man också notera dess moraliska aspekter, och det har många ekonomer påpekat.

Låt mig citera Ettore Gotti Tedeschi: ”Är det förenligt med logik och etik att skapa en illusion av utveckling som enbart bygger på ökad privat konsumtion, är det förenligt med logik och etik att konsumtionsökningen absorberar de ökade sociala kostnaderna (pensioner och hälsovårdstjänster) och därigenom leder till skattehöjningar, är det förenligt med logik och etik att omvandla ett samhälle med sparare till ett samhälle med skuldsatta konsumenter och är det förenligt med logik och etik att tvinga den globaliserade människan att söka arbete långt från hemmet?”

Kostnaden för denna avsaknad av en etisk dimension kommer att bli hög, då vi betalar för girighet och risker som oansvariga individer som har skapat skatteparadis för sig själva tar med andra människors pengar. Det är skattebetalarna, både i Europa och USA, som tvingas betala för denna rovgirighet och oärlighet. Vi håller på att bli fattigare. Bankerna håller på att bli mindre viktiga i ekonomin, som behöver färre arbetare eftersom det produceras mindre, och på så sätt uppstår en dominoeffekt.

Dagens marknader behöver visshet och regelefterlevnad. Vi behöver åtgärder som skyddar de allra fattigaste och samtidigt förhindrar att våra tillgångar köps upp för nästan ingenting. Det kommer att krävas åtskilliga år innan denna akutbehandling får effekt.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. (DE) Ett särskilt välkommet inslag i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram är de åtgärder som planeras för att bekämpa den ekonomiska krisen i Europa. Nästa år måste EU:s politik lyckas identifiera långsiktiga möjligheter för EU och i samarbete med allmänheten begränsa de negativa effekter som krisen på finansmarknaden har på hela den europeiska ekonomin.

Konsekvenserna av kriser som denna blir ofta bara märkbara i den reella ekonomin i ett senare skede. Vid sidan av de åtgärder som enskilda stater vidtar måste EU införa åtgärder för att minimera de negativa konsekvenserna.

År 2009 kommer att bli avgörande i kampen mot klimatförändringar.

Nästa år kommer EU att ha chansen att etablera sig som en stark internationell partner i miljöskyddsfrågor. Att fastställa EU:s förhandlingsposition vid FN:s klimatförändringskonferens i Köpenhamn är inte bara en högt prioriterad fråga från miljösynpunkt. Det finns också beröringspunkter med andra politikområden. Europeiska unionen kan träda fram som en banbrytande kraft, inte bara på den europeiska kontinenten utan också i samband med skydd för klimatet på global basis.

Icke desto mindre måste vi nästa år se till att det pågående arbetet inte glöms bort till följd av viktiga förestående initiativ.

Trots att den gemensamma jordbrukspolitikens ställning har setts över i år måste jordbrukssektorns intressen också fortsatt prioriteras högt i den europeiska politiken.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. (EL) Kreditåtstramningen, den här djupa krisen i det kapitalistiska systemet, är nutidens gissel för arbetarna. Den förvärrar arbetslöshetsproblemen, underminerar socialförsäkrings- och pensionssystemen och sänker arbetarklassfamiljernas inkomster och levnadsstandard ännu mer.

Kapitalet och dess politiska företrädare lägger kreditåtstramningens börda på arbetarnas axlar och försöker sig på ett angrepp på bred front på arbetarnas rättigheter i syfte att värna om sin lönsamhet.

Rådet och kommissionen och Europaparlamentet intar kapitalets ståndpunkter och envisas med samma katastrofala ekonomiska politik och penningpolitik genom att kräva snabbare kapitalistiska omstruktureringar och reformer på arbetarnas bekostnad. De stöder Ekonomiska och monetära unionen, Maastrichtfördraget och de fyra friheterna, stabilitetspakten och reducerade sociala utgifter inom ramen för finansiell disciplin. De kräver att EU:s övervakning av medlemsstaterna ska bli hårdare och välkomnar och förstärker dess socialt okontrollerade roll för att bättre kunna stödja kapitalet. De kräver att det arbetarfientliga Lissabonfördraget och den allmänna inriktning som EU:s ekonomiska politik har ska tillämpas snabbare och mer bokstavstroget.

Arbetarnas och arbetarklassens erfarenheter får dem att tillbakavisa denna barbariska politik och gå till motattack.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy