Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 19 november 2008 - Strasbourg

6. Högtidligt möte - Sir Jonathan Sacks

  Talmannen. − Överrabbin Sacks, Lady Sacks, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är en stor ära och ett stort nöje att få välkomna överrabbinen för Brittiska samväldets enade judiska församlingar (United Hebrew Congregations of the Commonwealth) och hans fru till Europaparlamentet i Strasbourg vid detta högtidliga sammanträde inom ramen för det Europeiska året för interkulturell dialog 2008. Mycket varmt välkommen till Europaparlamentet, Sir Jonathan!

(Applåder)

Som vår första gäst under detta år för interkulturell dialog höll Syriens stormufti, Sheikh Ahmad Badr Al-Din Hassoun, ett anförande vid ett parlamentssammanträde. Allteftersom året fortlöpte fick vi också tillfälle att lyssna på ett anförande av den ekumeniske patriarken i Konstantinopel, Bartholomeus I. I och med ert anförande i dag, herr överrabbin, kommer vi att ha fått lyssna till anföranden från företrädare för judendomen, kristendomen och islam.

Alla dessa religioner har på sitt eget särskilda sätt bidragit till utformningen av dagens europeiska samhälle och dess kännetecken. Detsamma gäller humanismen och upplysningen. Även om vi lever i sekulära samhällen med en tydlig åtskillnad mellan kyrkan och staten, bör vi vederbörligen erkänna den positiva roll som den organiserade religionen spelar i våra samhällen.

Detta gäller inte endast fysiska bidrag till områden som utbildning, hälsa och sociala tjänster, utan också i samma utsträckning utvecklingen av vår etiska medvetenhet och utformningen av våra värderingar. Europeiska unionen är en gemenskap som bygger på värderingar och den mest grundläggande av dessa är varje människas inneboende värdighet.

Herr överrabbin, ni är välkänd som en utmärkt författare och professor, en oöverträfflig lärdomens man och en av världens ledande företrädare för den judiska tron. Ni har ofta talat och skrivit om faran med en ökad antisemitism för våra samhällen.

Förra veckan höll vi i Europaparlamentet i Bryssel en mycket särskild minnesstund, tillsammans med Europeiska judiska kongressen (European Jewish Congress), till minne av 70-årsdagen av Kristallnatten. Vid detta tillfälle påpekade jag att vi i Europeiska unionen har ett ansvar och en plikt att motstå, helt utan undantag och eftergifter, alla former av extremism, rasism, främlingsfientlighet och antisemitism, och att försvara demokratin, skyddet av de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten världen över.

Herr överrabbin, i er bok ”The Dignity of Difference” – och jag avslutar med att säga detta – som skrevs ett år efter de förfärliga händelserna den 11 september 2001, tog ni upp en av de mest grundläggande frågorna för vår tid, nämligen: kan vi alla leva i fred och i så fall, hur? Det är nu ett stort nöje och en stor ära att få lämna över ordet till överrabbinen för Brittiska samväldets enade judiska församlingar.

(Applåder)

  Sir Jonathan Sacks, överrabbin för Brittiska samväldets enade judiska församlingar. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet! Jag tackar för privilegiet att få tala till er i dag, och jag tackar er ännu mer för att ni tagit detta mycket viktiga initiativ till interkulturell dialog. Det ska ni alla ha en eloge för, men särskilt er visionära, kloka och djupt humana talman, Hans-Gert Pöttering. Kan jag – med vad jag hoppas blir min enda överträdelse av separationen mellan kyrkan och staten, religionen och politiken i dag – få be för er och välsigna er för att Gud ska välsigna er alla och allt ni gör. Tack.

Jag talar i egenskap av jude från det äldsta kontinuerliga kulturella inslaget i Europa. Jag vill börja med att påminna om att den europeiska civilisationen föddes för 2 000 år sedan i dialog, en dialog mellan antikens två största kulturer: Antikens Grekland och det bibliska Israel – Aten och Jerusalem. De fördes samman genom kristendomen, vars religion kom från Israel men vars heliga texter skrevs på grekiska, och det var den grundande dialogen för Europa. Och vissa av den europeiska historiens höjdpunkter under de senaste 2 000 åren var ett resultat av dialog. Jag ska bara nämna tre.

Den första höjdpunkten ägde rum mellan 900- och 1200-talen i al-Andalus, i den stora kulturella rörelse som initierades av Umayyaderna i Spanien. Den började med en islamisk dialog med tänkare som Averroës med det filosofiska arvet från Platon och Aristoteles. Den islamiska dialogen inspirerade judiska tänkare som Moses Maimonides, och den judiska dialogen inspirerade kristna tänkare, främst Thomas av Aquino.

Den andra stora höjdpunkten med interkulturell dialog ägde rum i början av den italienska renässansen när en ung kristen intellektuell, Pico della Mirandola, reste till Padua, där han träffade en judisk lärd man, rabbin Elijah Delmedigo, som lärde honom den hebreiska bibeln, Talmud och Kabbalah på originalspråken. Ur denna dialog föddes den mest berömda framställningen om renässansens värderingar: Picos ”Tal om människans värdighet”.

Den tredje och mest slående av dessa höjdpunkter har varit dialogen mellan kristna och judar efter förintelsen, som inspirerats av Martin Bubers filosofi med dialog och av det andra Vatikanrådet och Nostra Aetate. Resultatet har blivit att efter nästan 2 000 års främlingskap och tragedi, möts nu judar och kristna med ömsesidig respekt som vänner.

Men jag vill säga mer än så. När jag läser den hebreiska bibeln hör jag från första början Guds uppmaning till dialog. Jag vill uppmärksamma två avsnitt. Jag är inte helt säker på hur detta kommer att låta i översättning, så jag hoppas att de som lyssnar på tolkningen av mitt anförande kommer att förstå det. Jag vill uppmärksamma två avsnitt i bibelns inledande kapitel vars betydelse har gått förlorad i översättningen under 2 000 år.

Det första avsnittet handlar om när Gud ser att den första mannen är isolerad och ensam och Han skapar kvinnan. Och mannen, som ser kvinnan för första gången, framför den första dikten i bibeln: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta Aisha, kvinna, för av Aish, man, är hon tagen.” Detta låter kanske som en mycket enkel dikt. Det låter till och med rätt så nedlåtande, som om mannen var den första skapelsen och kvinnan endast en efterklokhet. Den verkliga innebörden ligger dock i det faktum att bibelhebreiskan har två ord för man, och inte ett. Det ena är Adam och det andra är Aish.

Den vers som jag just citerade för er är första gången ordet ”aish” förekommer i Bibeln. Lyssna igen. ”Hon ska heta Aisha, kvinna, för av Aish, man, är hon tagen.” Med andra ord måste mannen uttala sin frus namn innan han ens känner sitt eget. Jag måste säga ”du” innan jag kan säga ”jag”. Jag måste erkänna min medmänniska innan jag verkligen kan förstå mig själv.

(Livliga applåder)

Detta är den första poäng som görs i Bibeln: identiteten är dialogisk.

Det andra avsnittet kommer snart därpå, i den första stora tragedi som drabbar de första människobarnen Kain och Abel. Vi förväntar oss broderskärlek. I stället får vi syskonrivalitet och sedan mord, brodermord. Och i kärnan av denna historia i Första mosebok, kapitel IV, finns en strof som är omöjlig att översätta och i varje engelsk Bibel som jag någonsin läst översätts inte denna strof, den parafraseras.

Jag ska översätta den ordagrant så får ni se varför ingen översätter den på det sättet. Hebreiskan betyder ordagrant följande: ”Och Kain sade till Abel, och det hände sig att när de var ute på ängen vände sig Kain mot Abel och dödade honom.” Ni förstår genast varför det inte kan översättas, eftersom det står ”och Kain sade”, men inte vad han sade. Meningen är ogrammatisk. Syntaxen är ofullständig. Frågan är varför? Svaret är tydligt: Bibeln signalerar på det mest dramatiska sätt med en ofullständig mening hur konversationen kollapsade. Dialogen misslyckades. Och vad läser vi direkt efteråt? ”Och Kain vände sig mot sin bror och dödade honom.” Eller för att uttrycka det enkelt: där orden tryter tar våldet vid. Dialog är det enda sättet att besegra vår naturs värsta änglar.

(Livliga applåder)

Dialogen vittnar därför om den dubbla aspekten av alla mänskliga förbindelser, oavsett om det rör sig om förbindelser mellan individer eller mellan länder, kulturer eller trosläror. Det vi har gemensamt å ena sidan och det som skiljer oss åt å andra sidan. Våra gemensamma egenskaper och det som är unikt för oss.

Låt mig uttrycka det så enkelt jag kan. Om vi var helt olika skulle vi inte kunna kommunicera, men om vi var helt lika skulle vi inte ha något att säga.

(Applåder)

Och det är allt jag har att säga om dialog, och ändå vill jag lägga till att dialog kanske inte är helt tillräckligt. Mellan det sena 1700-talet och 1933 fanns det nämligen en dialog mellan judar och tyskar, precis som det fanns en dialog och till och med vänskap mellan hutuer och tutsier i Rwanda, eller mellan serber och kroater och muslimer i Bosnien och Kosovo. Dialog för oss samman, men den kan inte alltid hålla oss samman när andra krafter för oss i sär.

Därför vill jag lägga till ytterligare ett ord, som spelat en betydande roll när det gällt att hela splittrade samhällen. Ordet är ”pakt”. Detta begrepp spelade en viktig roll inom europeisk politik på 1500- och 1600-talen i Schweiz, Nederländerna, Skottland och England. Pakter har varit en del av den amerikanska kulturen från första början och ända fram till i dag, från Mayfloweravtalet 1620, till John Winthrops anförande ombord Arabella 1631, hela vägen fram till i dag. Jag vet inte vad Barack Obama kommer att säga i sitt invigningsanförande, men han kommer antingen att nämna eller anspela på begreppet pakt.

En pakt är naturligtvis ett centralt ord i den hebreiska Bibeln av en enkel anledning: det bibliska Israel bestod av tolv olika stammar, varav alla insisterade på att behålla sin särskilda identitet.

Vad är en pakt? En pakt är inte ett avtal. Ett avtal ingås för en begränsad period, för ett särskilt syfte, mellan två eller flera parter som alla söker personlig vinning. En pakt ingås förutsättningslöst av två eller flera parter som förbundna av lojalitet och tillit enas om att tillsammans nå vad ingen kan nå ensam. Ett avtal är som en uppgörelse, men en pakt är som ett äktenskap. Avtal hör till marknaden och staten, till ekonomin och politiken, som båda är konkurrensens områden. Pakter hör hemma i familjen, i samhället, inom välgörenhet, som är samarbetets område. Ett avtal gäller mellan mig och dig – enskilda enheter – men en pakt handlar om oss – en kollektiv tillhörighet. Ett avtal handlar om intressen, en pakt om identitet. Och därav den avgörande skillnaden, som inte framgår tydligt nog inom europeisk politik, mellan ett socialt avtal och en social pakt: ett socialt avtal skapar en stat, men en social pakt skapar ett samhälle.

(Applåder)

Man kan ha ett samhälle utan att ha en stat – det har emellanåt hänt i historien – men kan man ha en stat utan ett samhälle, utan något som binder människor samman? Jag vet inte. Man kan hålla människor samman på många olika sätt: med tvång, genom rädsla, genom att undertrycka kulturella skillnader, genom att förvänta sig att alla ska anpassa sig. Men när man väljer att respektera många kulturers integritet, när man hedrar vad jag – liksom talmannen påminde oss om – kallar olikhetens värdighet, då behöver man en pakt för att skapa ett samhälle.

En pakt återupprättar samarbetets språk i en konkurrensens värld. Pakter är inriktade på skyldigheter och inte bara på rättigheter. Rättigheter är grundläggande, men rättigheter skapar konflikter som rättigheter inte kan lösa: rätten till liv mot rätten att välja, min rätt till frihet mot din rätt till respekt. Rättigheter utan skyldigheter är den moraliska världens sub prime-lån.

(Livliga applåder)

Vad pakter gör är att få oss att tänka på varandra. Pakter säger till var och en av oss: vi måste respektera varandra om vi förväntar oss att andra ska respektera oss, vi måste respektera andras frihet om de ska kunna respektera vår. Europa behöver en ny pakt och tiden är nu inne att inleda den.

(Applåder)

Nu, mitt under den finansiella krisen och den ekonomiska nedgången, eftersom människor i dåliga tider är medvetna om att vi alla delar samma öde.

Profeten Jesaja förutsåg att lejonet och lammet en dag skulle kunna leva tillsammans. Det har ännu inte skett. Det fanns dock ett zoo där ett lejon och ett lamm levde ihop i samma bur och en besökare frågade zooföreståndaren: ”Hur har ni lyckats med detta?” Zooföreståndaren svarade: ”Det är inga problem, man behöver bara ett nytt lamm varje dag!”

(Skratt)

Men det fanns en tid då lejonet och lammet levde tillsammans. Var då någonstans? På Noaks ark. Och hur kom det sig? Det berodde inte på att de hade nått Utopia, utan på att de visste att de båda annars skulle drunkna.

Mina vänner, förra torsdagen – för sex dagar sedan – ledde ärkebiskopen i Canterbury och jag en delegation med ledarna för alla trossamfund i Storbritannien, ledarna för det muslimska samfundet, för hinduerna, sikherna, buddisterna, jinisterna, Zoroasterna och Baha’i-anhängarna, och tillsammans reste vi till Auschwitz och tillbringade en dag där. Där grät vi tillsammans och där bad vi tillsammans, med vetskapen om vad som händer när vi inte respekterar mänskligheten hos dem som inte är som oss.

Gud har gett oss många språk och många kulturer, men endast en värld där vi ska leva, och den blir allt mindre för varje dag. Måtte vi, Europas länder och kulturer, i hela vår ärorika mångfald, tillsammans kunna ingå en ny europeisk hoppets pakt.

(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)

  Talmannen. − Sir Jonathan, på Europaparlamentets vägnar är jag ärad över att få tacka er för ert viktiga budskap. Jag vill tacka er för ert fantastiska bidrag till den interkulturella dialogen.

Ni talade om ömsesidig respekt för och erkännande av andra. Jag tror att det är detta som vi lärt oss av vår europeiska historia. Ni sa att det är mycket mer som enar oss än som skiljer oss åt. Det är principen – och det var så ni avslutade – för vårt europeiska åtagande om en stark demokratisk europeisk union som bygger på varje människas värdighet.

Sir Jonathan, tack för ert fantastiska budskap. Jag önskar er och er religion all lycka, och att alla religioner på vår kontinent och i världen ska leva i fred tillsammans. Tack, Sir Jonathan.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman