Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 19 november 2008 - Strasbourg

16. Demografiska tendenser - Ekonomiska och sociala konsekvenser (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om demografiska tendenser – ekonomiska och sociala konsekvenser.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Fru talman! Eftersom vi tyvärr måste tillbringa en del av den här kvällen tillsammans så ska jag för rådets och även för kommissionsledamot Janez Potočniks räkning försöka sammanfatta rådets målsättningar i fråga om demografiska tendenser och deras ekonomiska och sociala konsekvenser.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den åldrande befolkningen, det vill säga den ökande andelen äldre människor, är främst ett resultat av ekonomiska, sociala och medicinska framsteg som ger européerna möjlighet att leva långa liv i en sådan välmåga och trygghet som aldrig tidigare skådats i historien. Det här är dock också en av de största utmaningar som EU står inför under de kommande åren.

Åldrandet beror på fyra faktorer. Den första är att antalet barn per kvinna är lågt. Genomsnittet i EU ligger på 1,5 barn, vilket ligger långt under reproduktionsnivån som behöver vara drygt 2–2,1 – för en stabil befolkningsstorlek.

Den andra faktorn är de sjunkande födelsetalen under de senaste årtiondena, efter efterkrigstidens stora barnkullar, vilket innebär att åldersgruppen 45–65 år idag utgör en puckel i ålderspyramiden.

Den förväntade livslängden vid födseln har ökat med åtta år sedan 1960 – det här är den tredje faktorn – och kan mycket väl fortsätta att öka med ytterligare fem år fram till 2050, eller kanske ännu mer.

Den fjärde och sista faktorn är att migrationen till Europa från andra länder, som ni vet, ökar. År 2004 registrerades 1,8 miljoner invandrare, vilket relativt sett i förhållande till den totala befolkningen är mer än i Förenta staterna. Trots det kan invandringen endast delvis uppväga effekterna av låga födelsetal och en längre förväntad livslängd.

Vi hamnar därför i en situation där försörjningsbördan, det vill säga antalet människor över 65 år jämfört med antalet människor i åldern 15–64 år, fördubblas och kommer att stiga till över 50 procent fram till 2050. Det innebär att det i EU bara kommer att finnas två personer i arbetsför ålder för varje person som fyllt 65 år, istället för dagens fyra.

Den demografiska förändring som jag precis har beskrivit med hänsyn till dessa faktorer följs av stora sociala förändringar som drabbar familjestrukturerna och som alla leder till att allt fler äldre lever ensamma och att mycket gamla människor är beroende av andra.

Som ni vet hör de flesta av dessa frågor till medlemsstaternas behörighet. Så är det med familjepolitiken, socialförsäkringssystemen och till stor del finanspolitiken. Rådet anser därför att Lissabonstrategin och den öppna samordningsmetoden bildar ramen för medlemsstaternas arbete på området. De flesta medlemsstaterna håller också med om att det inte bör införas några nya strukturer.

För rådet är den viktigaste vägledande principen att det utöver en bättre balans mellan arbete och privatliv även bör göras mer för att balansera mäns och kvinnors roller i hemmet och för att erbjuda mer bra infrastruktur för omsorgen av barn och andra människor i beroendeställning.

I ett åldrande samhälle blir de ungas bidrag allt viktigare. Vi kommer att behöva intensifiera våra insatser för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och minska antalet personer som lämnar skolan i förtid. Vår högsta prioritet måste vara att investera i barnen om vi vill förbättra ungdomarnas utsikter.

Vi måste också inse att Europa drabbas mer av pensioneringarna än av åldrandet, även om utvecklingen är oroande. Utan sunda offentliga finanser kommer det att vara omöjligt att ta itu med alla konsekvenserna av det demografiska åldrandet.

Det innebär att vi noga måste se över pensionssystemens hållbarhet och fullfölja de reformer som är på gång för att modernisera systemen och göra dem hållbara, vilket ligger i linje med EU:s nuvarande strategi. Det kommer också att vara lämpligt att uppmuntra äldre arbetstagare att fortsätta arbeta och framförallt att erbjuda meningsfulla incitament.

Rådet är fullt medvetet om alla dessa utmaningar och har antagit rekommendationerna från utskottet för sysselsättning och sociala frågor om synpunkter på demografiska förändringar i Europa och de utmaningar de utgör. Rådet antog den 30 maj dessutom slutsatser om politik som överensstämmer med familjernas behov och fastställde en rad initiativ för att stödja familjepolitiken.

Mot bakgrund av detta hölls det den 18 september ett informellt möte som anordnades av det franska ordförandeskapet med ministrar som ansvarar för familjefrågor. Vid mötet kretsade diskussionerna kring barnomsorg som ett sätt att garantera balansen mellan arbete och familjeliv och skyddet av barn på Internet.

Sammanfattningsvis uppmanar rådet kommissionen att se det första forumet om Europas demografiska framtid i Bryssel den 30–31 oktober som ett startskott för en strukturerad och långvarig dialog inom och mellan medlemsstaterna. Rådet uppmanar också kommissionen att stödja relevanta organ för att hitta de bästa strategierna för att ta itu med den demografiska förändringen.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag kanske tar lite längre tid på mig men jag lovar att kompensera för det i mitt andra svar.

Parlamentets begäran om ett uttalande av rådet och kommissionen om demografiska tendenser kommer vid rätt tillfälle. På fredag kommer kommissionens avdelningar att lägga fram sin andra demografirapport – inför Europeiskt demografiskt forum den 24–25 november.

EU genomgår en stor demografisk omvandling. Medellivslängden har ökat och födelsetalen har minskat bland befolkningen i alla medlemsstater till följd av vetenskapliga, ekonomiska och sociala framsteg. Idag lever européerna längre, hälsosammare liv än deras förfäder gjorde och vi kan räkna med att medellivslängden kommer att öka i framtiden.

Europas åldrande befolkning är inte längre ett abstrakt scenario i en avlägsen framtid. Babyboomen började för 60 år sedan och de första barnkullarna börjar nu närma sig pensionsåldern. EU:s demografiska utveckling har således nått en vändpunkt. Från och med nu kommer antalet personer som är 60 år eller äldre att öka med två miljoner varje år under de kommande 25 åren.

Samtidigt sjunker tillväxten i den arbetsföra befolkningen snabbt och kommer att upphöra helt och hållet om ca sex år. Idag går det fyra personer i arbetsför ålder – 15–64 år – på varje person som är 65 år eller äldre i de 27 medlemsstaterna. År 2060 kommer förhållandet att vara två på en.

Vissa ser åldrandet som ett hot och målar upp en dyster bild av konflikter mellan generationerna. Demografiska förändringar behöver dock inte vara något hot om vi ser på vilka möjligheter de medför. Ett längre, hälsosammare liv kan betyda att man håller sig aktiv längre. De flesta som föddes under babyboomen har bättre utbildning än tidigare barnaskaror. De är idag fortfarande friska och i god form.

Jag är övertygad om att demografiska förändringar innebär en möjlighet till ökad solidaritet mellan generationer. Jag förväntar mig dock inte att det blir så av sig själv. Samhället måste bli bättre på att utnyttja alla generationers förmågor och ge alla en chans att utveckla sin fulla potential. Det innebär en modernisering av vår socialpolitik – i enlighet med den förnyade sociala agenda som kommissionen antog i juli. I den förnyade sociala agendan är Europas åldrande befolkning ett prioriterat åtgärdsområde och den innehåller även ett antal rekommendationer om politiska åtgärder. Vår målsättning är att hjälpa medlemsstaterna att göra det mesta av de möjligheter som finns och effektivt ta itu med konsekvenserna av en åldrande befolkning.

De strategier och rekommendationer som anges i kommissionens meddelande Europas demografiska framtid – en utmaning som öppnar möjligheter från 2006 är fortfarande aktuella. I meddelandet uttrycktes en tilltro till Europas förmåga att anpassa sig till demografiska förändringar. Man betonade dock även att det behövde vidtas åtgärder på fem viktiga områden: att främja demografisk förnyelse i EU, genom att skapa förutsättningar för medborgarna att förverkliga sin önskan att få barn, framförallt genom att hjälpa dem att förena arbete, familj och privatliv; att främja sysselsättningen i EU, genom att se till att det skapas fler och bättre arbetstillfällen och att människor kan arbeta längre för att förbättra balansen mellan människor på och utanför arbetsmarknaden; att främja ett mer produktivt och konkurrenskraftigt EU, genom att optimera kompetensen i alla åldrar; att ta emot och integrera invandrare i EU, genom att locka kvalificerad och okvalificerad arbetskraft från andra länder och integrera dem för att minska bristen på arbetskraft; att garantera stabila offentliga finanser, genom att konsolidera budgeten och reformera socialförsäkringssystemen för att se till att det finns ett tillräckligt socialt skydd och offentliga tjänster i framtiden.

Den viktigaste av dessa politiska åtgärder finns redan med i Lissabonstrategin men den är mindre inriktad på långsiktiga frågor än demografidebatten. Det är därför som kommissionen har föreslagit ytterligare verktyg i form av rapporter om den demografiska situationen i Europa som ska presenteras vartannat år och demografiska forum som ska hållas två gånger om året.

I rapporten för 2008 kommer fokus att ligga på babyboom-kullarnas möjligheter. Allt fler människor i 60- och 70-årsåldern kommer förmodligen att vara beredda att fortsätta att spela en aktiv roll i det sociala och ekonomiska livet.

Sysselsättningsgraden bland äldre människor har ökat de senaste åren och har därmed brutit den tidigare trenden mot en allt tidigare pensionering. Det finns dock mer att göra: Vid 60 års ålder arbetar bara 40 procent av männen och 30 procent av kvinnorna fortfarande. De flesta människor i den åldersgruppen är emellertid fortfarande i god form och skulle kunna bidra till ekonomin och samhället. De åldrande babyboom-kullarna kan också bidra till samhället som informella vårdgivare och volontärer. Deras insats förtjänar att uppmärksammas och stödjas med politiska åtgärder. Det är viktigt att se till att det ökande antalet äldre människor kan leva ett självständigt liv så länge som möjligt.

Ett centralt mål för de demografiska forumen är att främja ett ömsesidigt lärande som bygger på medlemsstaternas bästa metoder. Nästa Europeiskt demografiskt forum – som äger rum i Bryssel den 24–25 november – kommer främst att handla om familjepolitik och ett aktivt åldrande. Det kommer även att ge tillfälle att utvärdera vilken beredskap medlemsstaterna har för demografiska förändringar och att fastställa de viktigaste möjligheterna till ytterligare insatser.

I början på nästa år kommer kommissionen att presentera en uppdatering av den demografiska förändringens konsekvenser på de offentliga utgifterna, framförallt på pensioner, hälso- och sjukvård och långtidsvård, utifrån Eurostats nya befolkningsprognoser.

Avslutningsvis vill jag betona att det är varje enskild medlemsstats ansvar att genomföra rätt politik för att ta itu med den demografiska förändringen. Den demografiska förändringen är dock en utmaning som vi alla står inför tillsammans. Medlemsstaterna kan lära sig mycket av varandras framgångar och misstag vid hanteringen av den demografiska förändringen. Kommissionen vill därför gärna se att hela EU debatterar de demografiska förändringarna och erbjuder en plattform för utbyte av erfarenheter och ömsesidigt lärande.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! De två inledande talarna har med rätta framhävt den ökade livslängden som den viktigaste demografiska förändringen. Det innebär naturligtvis att människor lever längre, och huvudsakligen friskare liv, men under de sista åren blir de svaga till kropp eller sinne.

Det har inneburit en enorm ökning av neurodegenerativa sjukdomar och det kostar oerhörda summor pengar. Läkemedel för Parkinsons sjukdom kostar i många länder mer än läkemedlen för cancer. Enligt brittisk forskning kommer antalet människor med demens att öka med 154 procent fram till 2051.

Långtidsvård: Den kommer senare nu. Förut kom den i 70-årsåldern. Nu kommer den i 80-årsåldern och i allt större utsträckning i 90-årsåldern men den kostar enskilda personer och familjer allt mer vilket påverkar deras besparingar.

Utmaningen är att se till att den ökade livslängden blir en belöning och inte ett straff. Vi måste ompröva våra antaganden om åldrande. I stället för att tänka ”Hur ska vi sköta omsorgen?” bör vi tänka ”Hur främjar vi hälsa på ålderns höst?”. Det innebär naturligtvis en hälsosammare livsstil tidigare i livet: att hålla sig ifrån tobak och droger, dricka förnuftigt, äta nyttigt och motionera, men även att hantera stress.

Ett flexibelt arbetsliv: tid för fritid och familj. Det innebär att förbereda sig på ett liv efter arbetet med en flexibel pensionsålder och en gradvis övergång till pensionen som jag har sett i Nederländerna. Det innebär ett ökat socialt stöd på nya och innovativa sätt, mer hemtjänster så att människor kan bo kvar hemma längre. Tjänster och utrustning som möter de ändrade behoven.

När min mamma fyllde 80 år behövde hon en fax för att kommunicera. När hon fyllde 90 behövde hon en trapphiss. När hon fyllde 100 behövde hon stimulans i takt med att hennes hörsel, syn och rörlighet minskade. Mentalt var hon dock i god form och behövde skyddas och stimuleras om hon skulle kunna leva ett riktigt och fullt liv.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Fru talman! Man kan beskriva denna utveckling som dramatisk, att vi blir färre som arbetar och allt fler blir äldre. Samtidigt är det ju en positiv utveckling att vi faktiskt blir friskare längre upp i åldrarna.

Men det ger oss en mängd utmaningar. Jag ska beskriva några av dem. Det föds färre barn idag än tidigare. Samtidigt är det väldigt olika i olika medlemsländer. Vi kan se att i de medlemsländer där man har byggt upp system för att föräldrarna ska kunna förena förvärvsliv med föräldraskap, både männen och kvinnorna i familjen, så har vi en bättre utveckling. Vi måste lära av varandra på detta område.

Trots att vi blir äldre så är den långsiktiga utvecklingen att yrkeslivet blir kortare. Både genom att vi inträder senare, men vi har också – frånsett från de senaste åren, då vi haft en lite mer positiv utveckling – jobbat kortare. Detta måste vi göra något åt i båda ändar för att förlänga arbetslivet och framför allt, innan vi lämnar arbetslivet, hitta flexibla lösningar.

Vi har pratat om ”blåkortet” idag”, men vi måste se till att alla de människor som har kommit till oss från andra delar av världen, som det idag råder stor arbetslöshet bland, integreras och kommer in i arbetslivet, liksom människor med funktionshinder och annat. Allt detta ska vi göra inom Lissabonprocessens ram, så att vi kan möta dessa utmaningar på sikt.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Många frågor har uppstått under kvällens debatt men jag vill bara titta på en av dem: vård och vårdgivare.

Om vi har turen att leva tillräckligt länge kommer vi förmodligen att behöva vård och även om det finns skillnader mellan medlemsstaterna kommer denna vård troligtvis att till stor del bestå av informell vård.

Vårdgivarna utgör grunden för den formella och sociala vården och är en oumbärlig del av långtidsvården. Om vårdgivarna förväntas fortsätta att tillhandahålla vård – vilket de förväntas göra – så måste deras behov vara en naturlig del i utformningen av hälsopolitiken och den sociala vårdpolitiken.

Här gläder det mig att se att generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor har ett kort avsnitt om vårdgivare på sin webbplats. Jag är övertygad om att det är ett resultat av att vårdgivarnas intressegrupp i parlamentet har överlämnat en skrivelse till generaldirektoratet om det årliga arbetsprogrammet.

Vårdgivarna behöver dock mer än bara ett omnämnande. Vi menar att det är dags att utforma ett nytt socialt kontrakt för vården som är betydligt mer långtgående än den traditionella synen på ett kontrakt mellan staten och den enskilde och där man kräver nya åtaganden från arbetsgivare, lokala organ och samhällen. EG-domstolens dom nyligen om diskriminering av närstående pekar i den riktningen.

Den informella vårdgivaren, eller medlemsstaten för den delen, kan inte ensam ansvara för vården. Det informella vårdsystemet kommer att kollapsa utan ordentligt stöd. Med ett helt och hållet statsbaserat förhållningssätt kommer kostnaderna dock att bli alltför höga. Därför behöver vi detta bredare sociala kontrakt.

Slutligen finns det omkring 100 miljoner vårdgivare i EU. De är obetalda, undervärderade och får i många fall inte tillräckligt stöd. Jag välkomnar att generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor tagit upp frågan på sin webbplats men det är bara ett första steg. Problemet är av en sådan omfattning att det automatiskt blir en europeisk fråga och insatserna måste samordnas mellan medlemsstaterna.

En politik om vårdgivare bör vara en del av arbetet för generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor, och även för generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, fru talman! Europas invånare börjar bli gamla! Den här utvecklingen innebär samtidigt att den organiska ökningen av antalet invånare kan bli negativ. I många medlemsstater har detta redan blivit verklighet. Antalet människor som arbetar i förhållande till antalet pensionärer minskar i alla medlemsstater. Låga födelsetal kombinerat med en ökad medellivslängd och invandring ökar trycket på pensioner, hälso- och sjukvård och sociala tjänster. Vissa medlemsstater har dock lyckats vända Europas negativa demografiska utveckling.

I dessa länder har man hittat en balans mellan privatliv och arbete som ger föräldrarna möjlighet att uppfostra sina barn, utan att offra sina karriärer, och att få de ekonomiska och sociala förmåner som är förenade med dem. Jag är övertygad om att medlemsstaterna kommer att behöva hitta de huvudsakliga ekonomiska, sociala och kulturella lösningarna för att förhindra att deras befolkningar åldras. Det finns dock även uppgifter som borde utföras på EU-nivå. Det finns dock fortfarande enorma reserver som döljer sig på EU:s arbetsmarknad. Vi måste se till att det inte finns några hinder för den fria rörligheten för arbetskraft på den inre marknaden. Hur komplicerat det än må vara så måste vi återvända till liberaliseringen av tjänstemarknaden och vi måste se över det antagna tjänstedirektivet. Genomförandet av båda dessa grundläggande friheter skulle bidra till att motverka det finansiella underskott som orsakats av den demografiska processen. Vi bör naturligtvis också anta en icke-diskriminerande hållning i fråga om kön och ålder. Tack.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är intressant att vi ofta ser de sjunkande födelsetalen osv. som ett problem. Det behöver inte nödvändigtvis vara det om det innebär att vi då börjar dela med oss av en del av det oerhörda välstånd som vi har på EU-nivå med människor som kommer från andra länder. Vi kan titta på tekniska innovationer och på hur vi kan öka produktiviteten. Vi kanske till och med kan producera mindre av de skräpvaror som vi för närvarande överhopar våra liv och vår planet med.

Det handlar naturligtvis också om att använda den potentiella arbetskraften på bästa sätt. Det är därför som direktiven mot diskriminering i arbetslivet är så viktiga och att medlemsstaterna genomför dem ordentligt. De bör även titta på de hinder som finns för en gradvis pensionering – till exempel följande: Om man går ned i arbetstid, hur påverkar det då ens pension? Hur påverkar det ens liv och ens tillgång till förmåner?

Vi borde även fundera över vad som händer med många av våra idéer på området i den rådande finanskrisen. Vi ser förmodligen fler äldre arbetstagare sägas upp eftersom människor inte genomför diskrimineringslagstiftningen ordentligt. Det får stora konsekvenser för många av dem och många av dem kanske aldrig kommer tillbaka i arbete.

Andra kommer att få det ännu svårare att börja sina arbetsliv eller att lyckas få befordran för att bygga upp sina pensioner. Allt detta är aspekter av vad som händer om man inte arbetar under en period. Vi har frågan om missnöjet bland unga som inte kan få arbete. För dem blir det svårare. Sedan har vi naturligtvis de problem som många människor upplever när deras privata tjänstepension inte betalas ut som de trodde.

Vi behöver således titta på den demografiska situationen mot bakgrund av den rådande krisen och på hur vi ska utnyttja möjligheten att få fler människor att utbilda sig. Vi bör utnyttja möjligheten att hjälpa människor att höja sin kompetens, och kanske att hitta vägar till ett mindre fysiskt krävande arbete – någonting som vi länge har pratat om måste göras. Vi bör titta på hur vi kan få människor att delta i högre utbildning som aldrig hade den möjligheten i sin ungdom.

Nu har vi möjlighet att titta på vissa av de delar som vi vet är problematiska och verkligen börja se framåt på hur vi ska ta itu med den demografiska situationen.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Vi anser att den här debatten i stället för att heta ”Demografiska tendenser – Ekonomiska och sociala konsekvenser” borde ha hetat ”Ekonomi- och socialpolitiken och dess konsekvenser för de demografiska tendenserna”.

Prognoserna för de demografiska tendenserna i ett land eller en region bör inte skiljas från den politik som antagits i det aktuella landet eller regionen, eftersom denna politik är avgörande och ett villkor för den demografiska utvecklingen.

De femtioåriga prognoserna görs till exempel utifrån antaganden som bör förklaras, bland annat den ekonomiska politik som är avgörande för de scenarier som presenteras. Med tanke på de prognoser som görs bör vi med andra ord idag diskutera konsekvenserna av den demografiska utvecklingen till följd av arbetslöshet, allt otryggare anställningar, avregleringen av arbetstiden, en penningpolitik som är inriktad på återhållsamhet och nedskrivningen av lönerna. Det vi borde diskutera idag är konsekvenserna av EU:s räntepolitik för tusentals och åter tusentals familjer som har tagit lån för att köpa hus, konsekvenserna av liberaliseringen och privatiseringen av offentliga tjänster, och konsekvenserna av låga pensioner för miljontals pensionärers självständighet och livskvalitet. Det vi borde diskutera är den politik som främjar en centralisering och en koncentration av tillgångar och ökningen av de sociala skillnaderna.

I grund och botten är det som faktiskt står på spel huruvida de mänskliga rättigheterna iakttas eller inte, till exempel rätten till mat, arbete, en anständig lön, bostad, hälsoundervisning och fritid.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Vi står inför en kris i Europa och vi kommer inte att hitta en lösning på den tills vi inser att det är vi själva som har orsakat krisen.

I EU dödar vi varje år över en och en halv miljon barn före födseln. Vi förstör vår framtid och sedan undrar vi varför vi har en kris. Vi talar om ett fertilitetsproblem men det rör sig inte om något fertilitetsproblem. Det rör sig om en vägran att låta miljontals barn födas. Så länge vi inte är ärliga när vi identifierar problemet kan vi inte hitta någon lösning. Lösningen är att vi måste respektera livet och stödja familjen om detta liv ska få en närande miljö. Genom att vidta dessa åtgärder kan vi börja ta itu med problemet med den skeva demografiska utvecklingen. Situationen kommer inte att förbättras över en natt men i det här läget kan vi fortfarande förhindra en katastrof.

Vi bör noga studera fallet Japan. För två årtionden sedan var Japan den näst största ekonomin i världen och en av de mest framstående. År 2007 nådde den japanska befolkningsutvecklingen sin kulmen och vände nedåt. 1995, tolv år före vändningen, drabbades Japan av deflation när en negativ demografisk utveckling började få effekt. Landet har aldrig lyckats ta sig ur situationen. Japan ligger 20 år före Europa i det avseendet. Landet låg dock också 20 år före de europeiska länderna när det gäller att legalisera abort. Vi kommer att nå vår kulmen 2025 – det är bara 17 år kvar till dess. Jag undrar om den deflation som vi nu börjar se, år 2008, är här för att stanna och om bankkrisen kommer att ersättas av en demografisk kris som vi kommer att få dras med tills vi lär oss att respektera livet igen.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Det gläder mig att rådet och kommissionen gör ett uttalande om de ekonomiska och sociala konsekvenserna av de nuvarande demografiska tendenserna. Många politiker har en dålig vana att tänka kortsiktigt och att försumma den långsiktiga politiken. Vår demografiska utmaning är ett allvarligt problem på lång sikt som även kräver långsiktiga lösningar. Kvinnor i EU föder i genomsnitt 1,5 barn, vilket är för lite för att ersätta nuvarande generationer. Det är också här problemet ligger. Ett alternativ är att välja en enkel, kortsiktig lösning och plädera för en ökad invandring från länder utanför Europa. Detta kanske verkar vara en god idé i teorin men den vardagliga verkligheten i våra storstäder vittnar om den släpphänta invandringspolitikens totala misslyckande under de senaste 30 åren. Det finns 20 miljoner arbetslösa i EU och ändå vill kommissionen ta emot fler invandrare. Får jag påpeka att arbetslösheten bland utomeuropeiska invandrare faktiskt är väsentligt högre än bland människor som är födda i medlemsstaterna?

Tidsbristen hindrar mig från att nämna de sociala problemen, bland annat det sociala sammanbrott som en storskalig invandring orsakar. Medlemsstaterna måste bedriva en politik som innebär att unga familjer i Europa får stöd i sin önskan att få barn. Det behövs skatteåtgärder i medlemsstaterna för att göra det mer attraktivt att skaffa barn. Barnomsorgen bör förbättras och utvidgas. Vi bör även våga fundera över att införa lön för den hemmavarande förälder som väljer att ägna större delen av sin tid åt att uppfostra barnen.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar den här debatten eftersom den ökar medvetenheten, snarare än att väcka rädsla. Vi måste vidta åtgärder nu och kan inte vänta tills imorgon.

Den demografiska förändringen har sina orsaker, konsekvenser och utmaningar, bland annat sjunkande befolkningstal, färre förvärvsarbetande människor och sannolikheten för ett längre liv. De barn som föds inom de närmaste minuterna kan leva tills de blir 100 år. Så kommer det faktiskt att bli för hälften av dessa barn. Befolkningen åldras och vi föder färre barn. Det här leder till dramatiska förändringar av åldersstrukturen och befolkningsstrukturen. Vi här i parlamentet står inför nya infrastrukturkrav, nya krav på offentliga tjänster och på företag, utbildning och socialförsäkringssystem. Det här är en åldrande kontinent. Jean-Claude Juncker sa en gång att om vi inte snabbt ändrar våra sociala trygghetssystem, pensionssystem och hälso- och sjukvårdssystem så att de fungerar i framtiden så kommer vi att bli globaliseringens förlorare, i stället för vinnare.

Vad ska vi göra? Det finns en hel del att göra. Vi kan se till att människor har en bra balans mellan arbete och privatliv. Vi kan sluta tvinga människor att sluta arbeta. Det krävs nya former av vård, barnomsorg och mobila tjänster, till exempel hemkörning av mat. Ansvaret för att finansiera vården måste flyttas från de sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna och bli gemenskapens ansvar. Vi står inför en utmaning på utbildningsområdet. Vår målsättning bör vara att bli den mest barnvänliga och människovänliga kontinenten i världen. Vi måste gottgöra människor för den tid som de tillbringar med att uppfostra barn och tillhandahålla andra former av omsorg, eftersom 80 procent av vårdgivarna är familjemedlemmar. Lika lön för lika arbete är också viktigt. Det finns mycket kvar att göra och det finns en rad olika orsaker till våra problem.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Fru talman, herr minister! Jag vill säga några få ord: Den stötesten som vi kommer att möta när vi tar itu med den demografiska utmaningen är att antalet arbetande människor minskar. Två siffror: År 2010 kommer det att finnas 217 miljoner människor i arbetsför ålder. År 2050 kommer den siffran att vara 180 miljoner, ett underskott på nästan 36 miljoner människor.

Borde vi vara rädda för en brist på arbetskraft? Borde vi vara rädda för en obalans mellan den arbetande befolkningen och dem som är försörjningsberoende?

Vi föreslår två lösningar på problemet som syftar till att uppnå en optimal förvaltning av mänskliga resurser. För det första full sysselsättning. Vi måste arbeta för full sysselsättning. Det finns för närvarande mycket väsentliga sysselsättningsmöjligheter, med tanke på den högre arbetslösheten bland ungdomar, kvinnor, människor över 55 år och underkvalificerade personer. Det rör sig om ett stort slöseri med kompetens. Det kan mycket väl bli så att vi skulle kunna kompensera för denna brist på arbetskraft om sysselsättningsnivån bland kvinnor och personer i åldern 55–65 ökar fram till 2050, upp till en nivå som motsvarar de bästa i Europa.

Slutligen har vi livslångt lärande. Vi skulle vilja arbeta för en optimal längd på arbetslivet. Det är oacceptabelt att karriärmöjligheterna för en arbetstagare, en projektledare, en 50-årig chef, i stort sett bara är stagnation. Här måste våra företag ta sitt sociala ansvar.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Världens befolkning har fördubblats på ett par decennier med förödande konsekvenser för vår jord. Det är därför positivt att trenden åtminstone till viss del är den motsatta i Europa.

Det innebär visserligen problem för den sociala välfärden men lösningen är inte att uppmuntra människor att skaffa fler barn utan att höja pensionsåldern och bekämpa diskrimineringen av äldre personer i länder som till exempel Italien där det finns så stora incitament att sluta arbeta efter pensionsåldern att pensionen snarare blir en skyldighet än en rättighet.

På världsarenan uppmanar jag framförallt ordförandeskapet att vidta åtgärder för att se till att FN:s nya befolkningskonferens blir av. Den har i flera år stoppats efter påtryckningar från stater som Vatikanstaten och från dem som är rädda för en ansvarsfull politik om sexualupplysning och familjeplanering.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Fru talman! Europas demografiska utveckling har varit djupt oroande i över ett dussin år nu. Reproduktionsnivån ligger på 2,16. I Polen är denna siffra 1,2. Samtidigt innebär de medicinska framstegen och en hälsosammare livsstil att människor lever längre. Europa blir äldre men håller också på att dö ut. År 2030 kommer förhållandet mellan den del av befolkningen som arbetar och den del som inte arbetar att vara 1:2.

En familjefientlig socioekonomisk politik, mediernas främjande av familjemodeller med få barn och barnlösa äktenskap, samt en politik som främjar en nedbrytning av familjen är viktiga orsaker till de negativa demografiska förändringarna i Europa. De kommer framförallt att leda till en brist på arbetskraft på arbetsmarknaden, hota den ekonomiska utvecklingen, göra pensionssystemen betydligt mindre effektiva och öka kostnaderna för hälso- och sjukvård på grund av det åldrande samhällets särskilda behov.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag välkomnar debatten om de här frågorna och jag anser att den är särskilt viktig nu när vi måste lösa både en finansiell och en ekonomisk kris på samma gång. De demografiska tendenserna visar att vi har en åldrande befolkning på grund av en kombination av förbättringar i hälso- och sjukvården och sjunkande födelsetal. Vi måste därför förbereda oss på dessa omständigheter och vidta åtgärder på vissa områden.

På det sociala området kommer det att bli relativt svårt att tillhandahålla pensioner. På hälso- och sjukvårdsområdet måste vi tänka på hur vi ska erbjuda behandlingar, särskilt för sjukdomar som är förenade med hög ålder. Vi vet till exempel att upp till två tredjedelar av cancerformerna är förknippade med en ålder på över 60 år.

Anställningsvillkoren för äldre människor måste utökas, förbättras och anpassas för att få ett hållbart socialsystem. Det rör framförallt kvinnor över 55 år och män i åldern 55–64 år. Det går att kompensera för befolkningsminskningen med hjälp av invandring av ungdomar från tredjeländer. Vi måste dock först och främst försöka att skapa förutsättningar för att se till att gruppen unga, utbildade människor som vi för närvarande förlorar till Förenta staterna stannar kvar.

Mot bakgrund av unga kvinnors försämrade reproduktiva hälsa bör vi stödja assisterad befruktning. Många unga familjer har inte råd med det. Jag anser att vi inte kommer att kunna uppfylla Lissabonstrategin. Låt oss åtminstone försöka att återuppliva idén om ett gemensamt europeiskt familjestöd, antingen genom skattelättnader eller genom förbättrade inrättningar för förskolebarn. Kvinnor bör få full lön under mammaledigheten och inte miniminivån.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Herr minister! Jag ber om ursäkt för att jag säger emot er men vi har flera problem, inte bara ett. Vi har inte bara demografiska problem utan även politiska, sociala och etiska problem. Vi påstår att vi vill ha högre födelsetal men 30 procent av de barn som redan är födda lever under fattigdomsgränsen. Konsekvenserna för framtiden kommer att vara dålig utbildning, dåliga jobb, lägre produktivitet och små bidrag till försäkringssystemen.

Rådets ståndpunkt om arbetstidsdirektivet går stick i stäv med intentionerna att uppnå en balans mellan arbete och privatliv. Ofruktsamhet är ett villkor som erkänns av Världshälsoorganisationen men inte av många medlemsstater. Försäkringarna täcker därför inte kostnaderna för behandling. En person som har en genomsnittlig lön och sparar hela lönen skulle behöva arbeta i nio månader för att kunna betala för ett enda försök med provrörsbefruktning i Rumänien. Det krävs 3–4 försök för befruktning och sedan ytterligare nio månader innan barnet föds.

Den effektivaste lösningen vore att främja en konsekvent politik i alla stater och se till att de uttalanden som görs motsvarar de åtgärder som vidtas.

  Samuli Pohjamo (ALDE). – (FI) Fru talman! De utmaningar som de demografiska tendenserna utgör förefaller särskilt stora i de glesbebyggda områdena i norr. Unga och utbildade människor flyttar från en region samtidigt som den åldrande befolkningen snabbt växer i förhållande till resten. Detta leder till ökade kostnader för att organisera sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster, ett problem som förvärras av de långa avstånden. Ny teknik och innovation har dock lett till att det har införts nya tjänster för att hjälpa den åldrande befolkningen och som kan utnyttjas i hela unionen.

Ett annat sätt att vända utmaningar till möjligheter är en effektiv regionalpolitik. En effektiv regionalpolitik är ett sätt att ta vara på de möjligheter som finns i området, skapa nya arbetstillfällen och ge mervärde till hela Europa. Samtidigt kan befolkningstendenserna göras till ett mer positivt fenomen.

  Jan Cremers (PSE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Jouyet, mina damer och herrar! När parlamentet diskuterade effekterna av den demografiska utvecklingen före sommaren hade vi ännu inte sett den rådande ekonomiska krisens hela omfattning. Krisen kommer att öka påfrestningarna på våra socialsystem. På grund av den förväntade ökningen av arbetslösheten är kanske en viss lättnad på arbetsmarknaden att vänta på kort sikt. På lång sikt löser det dock inte det specifika problemet med en åldrande befolkning.

Om det försämrade ekonomiska klimatet ökar pressen på de äldre arbetstagarna att lämna arbetsmarknaden i förtid kommer vi att falla tillbaka i gamla misstag. Tonvikten bör både nu och i framtiden fortsätta att ligga på flexibla pensionssystem på frivillig basis. Samtidigt bör arbetet organiseras på ett sådant sätt att det blir ett verkligt alternativ att arbeta längre. Finanskrisen har än en gång visat varför vi måste hantera pensionsfonderna förståndigt. Vi bör prioritera ett hållbart pensionssystem som är anpassat efter både den demografiska och den ekonomiska utvecklingen och som bygger på riskförebyggande investeringsstrategier på lång sikt. Kommissionen bör dessutom rikta uppmärksamheten på att reglera och övervaka alleuropeiska pensionsprodukter.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Den yngre generationens ändrade livsstil innebär att alla efter att ha studerat färdigt vill vara ute och resa några år och sedan påbörja sin karriär. Vid det laget är ungdomarna, inklusive unga kvinnor, över 30 år och de flesta får då bara ett barn. En familj ses idag som en negativ börda och unga män kan dessutom inte lova kvinnor giftermål och trygghet.

Antalet aborter är högre än någonsin och en stor andel av kvinnorna använder hormonella preventivmedel, vilket innebär att det faktiskt är mycket få kvinnor som faktiskt är fysiologiskt kapabla att föda barn. Födelsetalen i EU-länderna varierar mellan 1,1 och 1,3. Det är bara Frankrike, som länge har gett familjer ekonomiskt stöd, som har ett födelsetal som närmar sig 2. En europeisk konferens om familjen som nyligen hölls på Ružomberoks universitet …

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det verkar som om vi alla kommer att leva längre men få färre barnbarn. Jag antar att skälen till varför det är så är mycket komplexa och varierande. Jag tror att barn ses som ett ”problem” och det hör man när man pratar med människor som inte har barn. Vi talar också om barnomsorgen som ett ”problem” snarare än en ”lösning”.

Äldre människor känner också att de är en börda och oroar sig över vem som kommer att ta hand om dem när de blir gamla. Jag menar att vi som befinner oss någonstans i mitten känner rädsla inför detta öde eftersom det kommer att vara ännu färre människor som ska betala för våra pensioner och ta hand om oss när vi inte längre kan göra det.

Vårdgivarnas roll i samhället, som Marian Harkin mycket riktigt påpekade, är oerhört undervärderad och det måste vi ändra på. Jag undrar också – när jag lyssnar på kvällens debatt – om kommissionen mot bakgrund av den finansiella och ekonomiska krisen kanske kan svara på den här frågan och inse att problemet med den demografiska tendensen faktiskt kan bli värre på grund av den situation som vi nu befinner oss i? Det vore beklagligt.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Fru talman, herr kommissionsledamot! EU måste vara berett att ta itu med de demografiska utmaningarna. Det sociala Europa måste kunna leva upp till medborgarnas förväntningar och erbjuda bra utbildning, ett effektivt och tillgängligt hälso- och sjukvårdssystem och arbetstillfällen som ger möjlighet att leva ett anständigt liv och en garanti för en anständig pension.

EU har en åldrande befolkning. Samtidigt är det få medlemsstater som har ett ökande födelsetal, bortsett från Irland och Frankrike som har gjort bra ifrån sig på det här området till följd av att de har vidtagit specifika politiska åtgärder. Även om spädbarnsdödligheten på gemenskapsnivå har sjunkit till 4,7 per tusen invånare finns det samtidigt fortfarande en del medlemsstater där denna siffra är 12 per tusen invånare.

EU måste investera i hälso- och sjukvård, utbildning och social trygghet. Genom att garantera välbetalda arbetstillfällen kan arbetstagarna leva ett anständigt liv men det garanterar också att det finns de resurser som behövs för att betala pensionerna. Pensionssystemet är ett system som bygger på solidaritet mellan generationerna.

  Toomas Savi (ALDE). – (EN) Fru talman! EU är ett åldrande samhälle. Det finns många människor i EU som väljer att avancera i karriären i stället för att koncentrera sig på familjelivet tills det är alldeles för sent för dem att skaffa barn.

Jag har nyligen fått barnbarn och är en stark förespråkare av en estnisk familjeplaneringsåtgärd som ger en av föräldrarna möjlighet att stanna hemma i 18 månader efter det att barnet har fötts. Föräldern garanteras sociala förmåner som mer eller mindre motsvarar den lön som föräldern hade innan den påbörjade sin föräldraledighet – föräldrapenningen.

Det är min bestämda uppfattning att vi, om vi inte vill belasta våra barn med orimligt höga skatter, borde börja genomföra en liknande strategi i hela EU. I Estland har till exempel en sådan politik bidragit till att föra nationen ut ur en till synes ändlös befolkningsminskning.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det viktigaste arbete en medborgare kan göra är att uppfostra nästa generation. Utan att mästra eller läxa upp dagens unga kvinnor, vare sig gifta eller ogifta, vill jag säga att det vi behöver göra är att ge de kvinnor som vill möjligheten att stanna hemma och föda ett andra eller tredje barn och se till att de inte tvingas att fortsätta förvärvsarbeta av ekonomiska skäl.

Vi måste se till att kvinnor som arbetar i hemmet får fulla pensionspoäng eller föräldrapension eller moderspension så att de har ekonomisk trygghet när det blir gamla och kan få ordentlig belöning av staten för att de gör det viktigaste arbetet för oss alla: att uppfostra nästa generation.

En annan sak, med tanke på det ökade genomsnittliga antalet friska år som de flesta av oss har framför oss, är att den obligatoriska pensionsåldern – den traditionella pensionsåldern – vid 65 måste ändras, och det snarast. Kvinnor är numera i genomsnitt en bra bit över 30 år när de föder sitt första barn. Vi måste se över situationen så snart som möjligt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Vi är alla medvetna om att det europeiska samhället åldras men är vi alla medvetna om vilka konsekvenser detta kommer att få för vår ekonomi och för vår arbetsmarknad? I globaliseringens era får demografiska problem en mycket bredare dimension. EU behöver därför integrerade åtgärder på många nivåer.

Å ena sidan måste vi se till att vi uppnår Lissabonstrategins mål, sträva efter att öka sysselsättningsnivån, öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och hejda utvecklingen mot förtidspension. Vi måste också lägga större tonvikt vid utbildning, särskilt inom teknik och informationsteknik, som är nödvändig för en kunskapsbaserad ekonomi. Det är också viktigt att främja ett livslångt lärande och förbereda arbetstagarna på nya utmaningar.

  Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande. – (FR) Fru talman! Jag ska försöka följa era råd. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har varit en mycket givande debatt och de många olika inläggen visar att det finns många olika frågor att ta itu med om vi ska kunna klara den demografiska utmaningen.

Många olika tillvägagångssätt kan komplettera varandra, vilket jag ska beskriva senare. Det stämmer till viss del att vi måste höja sysselsättningsgraden och det stämmer att vi kommer att behöva invandring om vi ska kunna lösa det demografiska underskottet. Det är också viktigt att invandringen kontrolleras och organiseras. Det stämmer också att vi behöver en familjepolitik och stöd för att öka de befintliga födelsetalen. Vi måste även ta hand om de äldre och förbättra behandlingen av dem. Här måste vi noga bevaka utvecklingen av utbildningsinfrastruktur och barnomsorg och minska de äldres beroendeställning.

Som flera talare har sagt måste vi fundera över våra starka sidor, framförallt ny informationsteknik och forskning och utveckling, med all den flexibilitet som finns i hälso- och sjukvården och allt som kan göras för att hjälpa till med prenatala diagnoser, stöd under de första åren och gemenskapens barnomsorg. Det finns därför åtskilliga utmaningar men vi har redan resurser för att ta i itu med det demografiska underskottet.

Vi måste vara beredda att övervaka konsekvenserna av den demografiska förändringen, vilket har betonats i debatten. Vi måste kontrollera hållbarheten i våra socialförsäkrings- och pensionssystem, som är ett av den europeiska solidaritetsmodellens kännetecken. Trots den ekonomiska och finansiella kris som vi befinner oss i för närvarande måste vi vidta långsiktiga åtgärder för att se till att systemen är hållbara. Vi måste också fundera över hur den demografiska förändringen kommer att påverka olika aspekter av arbetsmarknaden i framtiden. Marco Cappato tog upp ett specifikt exempel för att belysa denna punkt, och det gjorde han rätt i.

Avslutningsvis anser jag att kommissionen, som kommissionsledamot Janez Potočnik säkert kommer att säga, parlamentet och rådet måste fortsätta att föra en dialog i samma anda som den som har genomsyrat dagens debatt. Europa står tveklöst inför en långsiktig utmaning och vi måste förbereda oss, organisera oss och inte låta den ekonomiska och finansiella krisen hindra oss från att vidta åtgärder och påbörja reformer.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Vi har idag hört ett tydligt budskap om att vi har en mycket allvarlig utmaning – det åldrande samhället.

2000-talet är på många sätt en skör era och det måste vi göra någonting åt. Vi måste alla göra vad vi kan. Ett långt liv bör som sagt belönas och inte straffas. Det har också nämnts att det vore förenligt med Lissabonagendan att göra det och det håller jag med om. Vi kan förstå Lissabonagendan på ett enkelt sätt. Vi går mot ett kunskapsbaserat samhälle och är angelägna om hållbarheten, oavsett om det rör sig om den sociala tryggheten, miljön eller ekonomin. Det vi har lärt oss av den här krisen är att även vinsterna måste vara hållbara.

Den rådande finanskrisen bör således inte avleda vår uppmärksamhet från de problem som vi tålmodigt har diskuterat på senare år, inklusive de problem som vi diskuterar idag. Det är bara ytterligare ett problem. När vi har tagit itu med det måste vi ta oss ur finanskrisen med en struktur som innebär att vi kan ta itu med alla 2000-talets utmaningar. Det är därför viktigt att vi i det här sammanhanget är medvetna om alla möjliga aspekter av hållbarhet – hållbarhet för den planet vi bor på, mellan levande varelser på planeten, mellan oss människor och mellan generationer, vilket i högsta grad är kärnan i den demografiska fråga som vi diskuterar idag.

Vi bör definitivt ta itu med detta i vår politik. Det demografiska forum som ska hållas den 24–25 november – som jag nämnde i mitt inledningstal – är verkligen ett bra tillfälle att göra det. Vi bör verkligen fortsätta att föra en dialog mellan rådet, medlemsstaterna, parlamentet och kommissionen. Era diskussioner idag visar att debatten kommer precis i rätt tid. Jag vill på kommissionens vägnar tacka er för dessa synpunkter. Alla de saker som ni har nämnt är oerhört viktiga – att främja demografisk förnyelse, att förena familj och arbetsliv, frågan om vårdgivarna, rörligheten och bekämpningen av diskriminering m.m. Allt detta är meningsfullt när vi talar om det här problemet.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.