Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 november 2008 - Strasbourg

4. Ändring av förordning (EG) nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Ingeborg Gräßle, för budgetkontrollutskottet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (KOM(2006)0244 – C6-0228/2006 – 2006/0084(COD)) (A6-0394/2008).

  Ingeborg Gräßle, föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I egenskap av föredragande lägger jag i dag fram 92 ändringsförslag till förordningen om OLAF och ber er godkänna dem. Det här är den första reformen av bedrägeribekämpningsbyrån sedan den inrättades och den påverkar det som ligger i byråns kärna, det vill säga den förordning som styr OLAF:s huvudverksamhet.

Europaparlamentet har tagit två år på sig att granska förordningen eftersom frågor om OLAF alltid är farligt territorium för oss. Jag är stolt över att vi i Europaparlamentet och budgetkontrollutskottet kunde enas och att vi fortfarande är eniga. Vi har inte stridit om detaljer eller generellt sett rört till det, vilket rådet ofta gör. Vi samtycker till reformens mål, det vill säga att få en effektivare byrå som kan utföra sitt viktiga uppdrag effektivare.

Vi står bakom byrån. Vi vill att den ska finnas kvar och vi vill också att den ska kunna utföra sina uppgifter. Jag tackar alla anställda vid OLAF, bland andra generaldirektören, för deras arbete och försäkrar dem att vi behöver deras arbete. Jag tackar också mina kolleger, skuggföredraganden, konsulter och utskottets sekretariat, och förstås mina egna anställda som har varit mycket engagerade i ärendet. Jag tackar er alla för ert breda stöd i arbetet, eftersom ert stöd ligger till grund för parlamentets framgång, plus att det krävs för en sådan framgång.

Vi har arbetat tillsammans för att hitta en logisk vidareutveckling av det redan förlegade utkast som togs fram av kommissionen och förbättra det med några verkligt innovativa inslag, till exempel den rättsövervakande rådgivare som ska hantera klagomål. Det bidrar till att OLAF slipper kringskäras och förlamas av interna tvister. Vi har valt att prioritera de metoder medlemsstaterna använder för att bekämpa bedrägerier.

Rådets medlemmar, som är märkbart frånvarande även i dag – vi vill tvinga er att uppmärksamma det här och vi kommer också att göra det. Vi vill att kampen mot bedrägerier ska vara ett gemensamt ärende. Vi vill inte hålla en monolog. Vi vill ha dialog. En gång per år vill vi ha ett gemensamt möte för att diskutera större problem i bedrägeribekämpningen och i medlemsstaterna.

Vi vill förbättra det rättsliga skyddet för dem som omfattas av utredningar och garantera deras skydd genom hela OLAF:s utredning. Av det skälet har vi lagt över hela ansvaret på OLAF, dess domare och åklagare. Vi vill vara säkra på att resultatet av OLAF:s utredningar håller inför domstol. Vi vill att nationell lagstiftning beaktas redan från början av en utredning och att bevismaterial inhämtas enligt villkoren i nationell lagstiftning.

Vi anser det vara högst beklagligt att vissa medlemsstater, till exempel Luxemburg, aldrig har fört någon av OLAF:s utredningar inför domstol. Alla medborgare i Luxemburg som utnyttjar EU:s anslag felaktigt har goda möjligheter att klara sig. Det får förödande konsekvenser för lagstiftningens efterlevnad och det är anledningen till varför vi lägger så mycket tonvikt på lika behandling av alla som berörs av en OLAF-utredning. EU-tjänstemän får inte behandlas annorlunda än andra medborgare, och vanliga medborgare får inte behandlas annorlunda än EU-tjänstemän.

Kommissionen gör bäst i att inte ens ge sken av att försöka något liknande. Herr kommissionsledamot! Jag är på krigsstigen i den här frågan. Jag vet att ni kommer att förkasta den här punkten senare och säga att den inte är godtagbar, och ni kommer att framhärda i detta. Jag tycker det är så synd! Parlamentet kommer definitivt inte att utsätta er för frestelsen att sopa utredningsresultat om EU-anställda under kommissionens matta.

Vi måste nu övertyga rådet. Rådet är inte redo att förhandla med oss om den här förordningen, utan siktar istället på att konsolidera de tre rättsliga grunderna för OLAF. Det betyder att vi slösar en massa tid på ett ovisst resultat och missar möjligheten att göra det som är rimligt nu, det vill säga förbättra arbetsvillkoren för byrån och skydda den från kritik beträffande vilka personer som utreds.

Vi vill att rådet ger oss möjlighet att vidta de åtgärder vi kan tillsammans nu. Istället för att ta tredje steget före det första, borde vi ta allt från början. Jag är som föredragande beredd att nå en överenskommelse med det tjeckiska ordförandeskapet om en tidig andra behandling. Allt går om viljan finns och jag är säker på att vi kan hitta en gemensam lösning.

  Siim Kallas, kommissionens vice talman. − (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ingeborg Gräßle för henens energiska kraft och budgetkontrollutskottet för att beslutsamt driva debatten. Kommissionen uppskattar föredragandens omfattande arbete som var avgörande för att förslaget alls togs upp, efter att ha vilat sedan 2006. Ett första förslag lades fram redan 2004.

Tiderna har förändrats sedan 2004 och 2006. Huvuddelen av OLAF:s arbete gäller i dag inte institutionerna, utan externa parter. Byrån gör bedrägeriutredningar i hela Europa, faktiskt hela världen, där EU-medel används. Byrån har varit mycket framgångsrik i sitt arbete och är allmänt erkänd.

Vi lever dock fortfarande med en schizofren situation, om ni tillåter det begreppet i analysen: å ena sidan är OLAF ett ”vanligt” generaldirektorat inom kommissionen där kommissionen har fullt ansvar. Å andra har byrån en utredande roll och är helt självständig i sin verksamhet – men även där är kommissionen ansvarig. Var finns begränsningarna och var finns gränserna för oberoende och ansvarsskyldighet i ett sådant upplägg?

Vi anser att med det oberoende från utomstående krafter som krävs för att få en trovärdig antibedrägeribyrå följer också behovet av en uppsättning tydliga och starka styrregler. Tydliga bestämmelser för utredningarna och ett stort ansvar avspeglar det operativa oberoendet.

Det finns i grunden bara två alternativ: OLAF som en del av kommissionen, men med tydligt tilldelat och eget ansvar. Eller OLAF som en helt oberoende enhet i förhållande till EU-institutionerna, med separat stark tillsyn och ansvarsskyldighet.

De grundläggande principerna bakom kommissionens förslag 2006 var att stärka den befintliga rättsliga ramen för OLAF: en tydligare uppsättning bestämmelser om ledningen av OLAF; stärkt ansvarsskyldighet och tillsyn; stärkt skydd av personer under utredning och stärkta ramar för utredningar och uppföljningen av dem.

Kommissionen kan på grundval av detta ge sitt fulla stöd till ändringsförslagen i det förslag till betänkande som ni röstar om i dag som ligger i linje med reformens övergripande mål. Vi tackar även för dem som ni har vidareutvecklat.

Kommissionen klargjorde å andra sidan under processen då förslaget utarbetades att vissa ändringar inte kan godkännas under nuvarande omständigheter, helt enkelt på grund av att OLAF:s nuvarande status som generaldirektorat inom kommissionen inte ger rättslig möjlighet till sådana förändringar.

Här ingår bland annat att OLAF skulle ingå egna samarbetsavtal, att OLAF på egen hand inställer sig inför EG-domstolen eller att Europaparlamentet och rådet fattar beslut om utnämningen av OLAF:s generaldirektörer.

Kommissionen klargjorde också att den inte kan acceptera ett mindre antal förslag som med nuvarande formuleringar skulle avvika från de förbättringar av ledningen som planerats eller ta bort garantier i den gällande förordningen.

Det gäller till exempel ledningens räckvidd, berörda personers procedurgarantier och effektivare uppföljning av mindre ärenden.

Kommissionen har dock nogsamt noterat att parallellt med diskussionen om det aktuella reformförslaget har både Europaparlamentet och rådet vid flera tillfällen och mycket ihärdigt betonat att de föredrar ytterligare förenklingar och konsolideringar av hela paketet med lagstiftning kring bedrägeribekämpningen. Det kommande tjeckiska ordförandeskapet bad kommissionen lägga fram ett diskussionsdokument om detta inför en arbetsdiskussion under ordförandeskapets senare del.

Kommissionen strävar därför efter att lägga fram det begärda diskussionsunderlaget i början av 2009, med utgångspunkt från tidigare erfarenheter av dagens modell för bedrägeribekämpning och med bidrag från dagens diskussion om reformer, liksom eventuella andra användbara inslag som framgår av detta. Europaparlamentet kommer fullt ut att göras delaktig i detta.

Låt mig avslutningsvis än en gång betona att kommissionen är tacksam för Europaparlamentets stöd. Kommissionen undviker inte att öppet ange var vi tycker gränserna går, utan har varit och kommer även framdeles att vara redo att med full insyn och i samarbete diskutera alla frågor som behövs för att utforma en stark och trovärdig ram för OLAF:s framtid och en framgångsrik kamp mot bedrägerier.

  Paul Rübig, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Först och främst vill jag framföra ett varmt tack till Herbert Bösch. Han var en av dem som bidrog till att OLAF kunde inrättas och han var mycket förutseende när han insåg att ett organ av den här typen uppenbarligen stärker EU-institutionernas rykte. Det behöver vi på den internationella arenan. Vi behöver tydliga, öppna institutioner som är tillgängliga för EU:s medborgare, som klargör förhållanden när desinformation som strider mot EU:s intressen sprids från länder utanför EU och som ingriper vid fall av missbruk och ser till att sådant undanröjs.

Av det skälet är det också viktigt att övervakningskommittén bevakar OLAF:s oberoende och framför allt att generaldirektörens tjänst i framtiden kan säkras av EG-domstolen. Det gör att OLAF kan arbeta oberoende och objektivt. Det är också viktigt att rättigheterna för de människor som kallas till eller anklagas av OLAF framgår tydligt, vilket även gäller parlamentet. Det krävs alltså att dessa människors rättigheter garanteras även i Europaparlamentet. Det är förstås också viktigt att samarbete med tredjeländer och med andra institutioner i medlemsstaterna, framför allt särskilda revisionsrätter på nationell och regional nivå, så att de medel som EU betalar ut används till det de är avsedda och på bästa möjliga vis.

Jag gratulerar även Ingeborg Gräßle till hennes kompetens och viljestyrka som gör att hon lyckats så bra med detta komplicerade ärende. Jag önskar henne all framgång och hoppas att den snart blir verklighet.

  Herbert Bösch, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Tack Paul Rübig för ditt beröm. Vi ska vara stolta. Det var det här utskottet – och jag påminner er om en annan person också – det var budgetkontrollutskottet här i parlamentet som under Diemut Theatos ordförandeskap utnyttjade den öppning som våren 1999 gavs för att inrätta en bedrägeribekämpningsbyrå. Vi ska också komma ihåg vilka grundläggande principer som gällde. De gällde förstås utredningar och utgick från att OLAF var en provisorisk lösning. Vi väntar tills vi har en europeisk åklagare och sedan kommer inte längre OLAF att betyda samma sak som nu. Av det skälet har vi alltid betonat vikten av en kraftfull övervakningskommitté och en hög grad av oberoende. För en tid sedan höll vi ett seminarium i ärendet som bekräftade att OLAF:s oberoende faktiskt inte var i riskzonen.

Det här är också en komplimang till kommissionen. Jag har stor förståelse för det Siim Kallas har sagt. Med den här hybridfunktionen av delvis oberoende och delvis beroende är det inte lätt att genomföra något som detta. Därför är jag mycket nyfiken på vad som kommer att ingå i ett samrådsdokument. Det är förstås oacceptabelt att vissa garanter för OLAF:s oberoende, med andra ord rådet, inte deltar i debatten. Systemet kan inte fungera på det sättet. Om man inte kan skapa ett oberoende organ så kan man bara garantera oberoendet om så många människor som möjligt håller nätet sträckt genom att dra från olika håll. Annars kommer OLAF plötsligt att hänga på en lös tråd och inte längre vara oberoende. De tre organen som måste dra i nätet och behålla ett kritiskt avstånd till OLAF, eftersom allt som OLAF gör inte är fantastiskt, är rådet, kommissionen och parlamentet. Om vi ignorerar de här principerna försämrar vi OLAF:s chanser att lyckas. Jag tackar föredraganden för hennes arbete och hoppas att vi gör framsteg i tid, liksom föregående talare har sagt.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Kallas! Jag börjar med mina varmaste gratulationer till föredraganden. Hon har lagt ned mängder av hårt arbete, vilket är ovanligt i våra dagar.

OLAF är ett mycket speciellt organ inom EU: en oberoende antikorruptionsbyrå som beundras av andra internationella organisationer. Det var vårt parlament – vilket Herbert Bösch och Paul Rübig förklarade – som efter dåliga erfarenheter med OLAF:s föregångare insisterade på att den nya bedrägeribekämpningsbyrån skulle vara oberoende. Vi får inte glömma att OLAF vid den tidpunkten underställdes och knöts till kommissionen av praktiska skäl.

För många har tyvärr minnet av skandalerna 1999 redan bleknat, tillsammans med tron på en bedrägeribekämpningsmyndighets viktiga oberoende. Ur dagens perspektiv räcker inte längre de befintliga garantierna för att skydda OLAF från påtryckningar och, framför allt, från fler blockader. På en punkt måste vi vara tydliga från början: OLAF är till för att bekämpa bedrägerier. Det är ett organ som garanterar att skattebetalarnas pengar används på rätt sätt. Det finns därför fem punkter som vi genom det här betänkandet stöder för att trygga OLAF:s oberoende.

För det första: generaldirektörens rätt att ingripa i fall som läggs fram för EG-domstolen. Rätten gör att OLAF konsekvent kan försvara sina utredningsresultat. Den andra viktiga garantin är övervakningskommitténs, kommissionens och andra organs rätt att ta upp ärenden vid EG-domstolen om OLAF:s oberoende är hotat. Det här skarpa vapnet behövs eftersom varningarna från övervakningskommittén tidigare bara har förbisetts.

För det tredje ska OLAF:s oberoende också värnas genom dess skyldighet att i ett ärende lägga fram sådana fakta för domstolen som kan utgöra aspekter av ett brott.

Den fjärde punkten är vikten av kompetens och karaktärsfasthet hos ansvariga personer. För det femte är jag glad över att OLAF:s generaldirektör tillsätts på nytt. Både erfarenhet och resultat är viktiga här.

Vi ska försöka låta bli att svärta ned OLAF. Erfarenheterna från andra bedrägeribekämpningsmyndigheter visar att det inte hjälper någon. Men jag håller ändå med Herbert Bösch om att rådet måste vara delaktigt. Ingen fransk eller tjeckisk förklaring till detta får vi. De är inte ens här och i slutänden kan helt enkelt inte systemet fungera på det här sättet.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vår debatt hålls på tioårsdagen efter OLAF:s inrättande. EU:s bedrägeribekämpningsbyrå växte fram i ruinerna efter Jacques Santers komprometterande kommission som anklagades för korruption och nepotism. Livet har visat oss att OLAF är mycket viktig för att EU:s förvaltning ska fungera effektivt. Samtidigt har dess förekomst och verksamhet skickat signaler till EU:s medlemsstater och påmint dem om att EU:s organ står under ständig övervakning, kontroll och utredning. OLAF:s arbete höjer EU-institutionernas anseende bara genom att finnas till.

Det aktuella och långt framskridna projektet är tänkt att stärka OLAF:s roll genom att först rationalisera arbetsvillkoren och därefter höja kvaliteten på verksamheten. För det tredje, vilket har nämnts av tidigare talare, ska dess oberoende stärkas – och här vill jag tacka föredraganden. Arbetat har pågått i närmare fyra år. Det inleddes av kommissionen som mindes de olyckliga erfarenheterna nio år tidigare när den tvingades avgå. Det dokument som specificerar den nya ramen för OLAF omfattades av samråd med ministerrådet, revisionsrätten och dataombudsmannen. Dessutom hölls en offentlig utfrågning – med andra ord samråd med allmänheten. Förslagen från den offentliga utfrågningen och från revisionsrättens särskilda rapport ledde till viktiga ändringar av ursprungsförslaget från fyra år tidigare. Det visade sig till exempel vara nödvändigt att ange detaljerna i samarbetet mellan OLAF och EU:s medlemsstater och med EU:s institutioner, organ och organisationer.

En central fråga är att verkligen stärka OLAF:s oberoende. Personalen måste kunna arbeta helt självständigt. Om OLAF behöver utreda fördelningen av EU-medel, oavsett det gäller medel till medlemsstater eller externt stöd, måste berörda tredjeländers och internationella organisationers medverkan garanteras. För att rationalisera sitt arbete måste OLAF ha omedelbar och automatisk tillgång till EU:s databaser över fondernas förvaltning, liksom alla andra databaser och viktig information hos relevanta EU-institutioner, organ, kontor och byråer. Detta går tvärtemot den gamla invanda praxis där samma institutioner skärmade av sig själva mot alla kontroller.

Medlemsstaterna får inte se OLAF som en fiende eller en överflödig institution. Varje EU-stat borde utse ett organ eller dagligen samarbeta med OLAF. Det är välkänt att inte alla våra 27 medlemsstater har tillsatt specialiserade enheter på nationell nivå för att samordna kampen mot finansiellt missbruk av EU-medel. Vi behöver tätare samarbete mellan OLAF och Europol, liksom mellan OLAF och Eurojust.

OLAF måste också agera öppet när det gäller dess utredningsförfaranden och garantier samt kontrollera utredningarnas lagenlighet och besvärsförfaranden för dem som redan är misstänkta eller snart blir det. Vid processer mot medlemsstater kan sådana granskningar göras av företrädare för de relevanta medlemsstaterna. Företrädare för rättsliga myndigheter, och de myndigheter som ingår i OLAF:s strukturer, kan medverka. Det är huvudpoängen med ändringsförslagen.

Samtidigt vänder jag mig mot att alltför hårda påföljder införs för EU-tjänstemän som gör sig skyldiga till otillåten informationslämning om särskilda kontor och potentiellt korrupta rutiner. Fallet med en kollega, Paul van Buitenen, som i dag är ledamot av Europaparlamentet, men tidigare var tjänsteman vid kommissionen, tyder på att de personer som tidigare har offrats inte gjorde några fel, utan bara uppmärksammade missbruk, följde upp och avslöjade det. Låt den erfarenheten fungera som en varningssignal även när vi hanterar särskilda bestämmelser om påföljder och sanktioner mot uppgiftslämnare.

Medlemsstaternas medborgare är ofta övernitiska med att peka ut korruption och missbruk inom EU:s institutioner. För att motverka den tendensen bör insynen i EU-organens arbete öka och vi måste definitivt bli bättre på att informera om utredningar och vilka metoder EU använder för att bekämpa korruption. Det är ett stort misstag att mörklägga sådan information under förevändning att avslöjandet skadar EU:s rykte. Tvärtom; vi måste offentliggöra sådana frågor så att medborgare och skattebetalare i EU:s medlemsstater blir medvetna om att vi inte sopar stölder under mattan.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Det här är en övning i hur man utarbetar lagstiftning inom medbeslutandeförfarandet. Det innebär samarbete mellan parlamentet och rådet; det senare verkar som sagt inte vara här. Låt oss vara ärliga. Det franska ordförandeskapet är inte det minsta intresserat. Det förklarar deras frånvaro. Jag hoppas verkligen att Ingeborg Gräßle når en överenskommelse med det tjeckiska ordförandeskapet under första behandlingen, men av något skäl tror jag inte det blir så. Tjeckerna kommer inte heller att visa så stor beslutskraft.

Utöver de fem punkter som Jorgo Chatzimarkakis tog upp och som jag stöder fullt ut tänkte jag ta upp tio andra punkter som vi inom budgetkontrollutskottet och i samarbetet med Ingeborg Gräßle anser vara viktiga, till och med absolut nödvändiga.

För det första är vi positiva till ökat samarbete mellan OLAF och Eurojust när det gäller informationsutbyte om gränsöverskridande brottslighet i fler än två medlemsstater. Samarbetsavtalet mellan OLAF, Eurojust och Europol har enormt stor betydelse.

För det andra vill vi gärna att generaldirektörens roll och uppdrag vid bedrägeribekämpningsbyrån OLAF beskrivs bättre. På så vis kan vi också hålla honom ansvarig.

För det tredje vill vi att uppgifterna för OLAF:s personal beskrivs bättre. Ett krav som kan införas är att utredningar inte får ta längre tid än tolv månader, men kan förlängas med högst sex månader. Om en utredning tar mer än 18 månader ska återkoppling göras till övervakningskommittén.

För det fjärde måste rätten till försvar stärkas tydligt. För det femte måste journalisternas källor få särskilt meddelarskydd. För det sjätte behöver vi tydligare avtal om rollfördelning och kontakterna mellan OLAF, Europaparlamentet och budgetkontrollutskottet.

För det sjunde behöver vi tydliga bestämmelser om information som är öppen för allmänheten. För det åttonde måste övervakningskommitténs roll, däribland villkor för personal och kommitténs sammansättning i sig, stärkas. Kommittémedlemmarna ska vara experter, utnämnas på fem år och ha erfarenhet av rättsliga utredningar.

För det nionde behöver vi bättre rutiner vid utnämningen av generaldirektör. För det tionde måste uppgiftslämnare och personer under utredning få bättre skydd.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! EU:s penningflöden utsätts lätt för bedrägerier. Eftersom en stor del av utgifterna hör samman med den gemensamma jordbrukspolitiken och regionfonderna blir unionen bara en mellanhand. Resultatet är att ansvaret delas med flera andra som betraktar de utlovade medlen som sina egna. Att samla in medel centralt för att sedan fördela dem till berörda parter eller projekt i samhällen och provinser gör kontrollen svårare.

Den här veckan uppmanade vi rådet att samtycka till att anslå mer medel till frukt i skolorna. Ett arrangemang av den typen är bra för barnens hälsa, men organiseras bäst i liten skala på lokal nivå, snarare än den mest storskaliga nivå vi kan hitta i Europa. Vi kanske kan minska risken för bedrägerier avsevärt om vi riktar penningflödena mot budgetstöd eller jämnar ut bidragen till de fattigare regionerna, med enda kriteriet att invånarna i dessa områden måste beredas alla möjligheter att stanna kvar i sina ursprungsregioner för att bo och arbeta. Om vi tar bort inkomstskillnader, skapar arbetstillfällen och tar fram bra service skulle en stor del av arbetskraftsvandringen bli överflödig. Det skulle också minska de medföljande problemen.

Vi har inte nått det stadiet än. Så länge utbetalningarna utsätts för bedrägerier kommer vi att behöva omfattande kontroller och bedrägerikontroller. En hög anslagsnivå och stor personalstyrka räcker inte: bedrägeribekämpningsbyrån OLAF kan bara fungera ordentligt om den är fullständigt oberoende och har kraft gentemot kommissionen och rådet. När den nuvarande direktören utnämndes förbigicks den rekommendation med sju lämpliga kandidater som tagits fram av en oberoende urvalsgrupp. Kommissionen ansåg från början att den nuvarande direktören var bästa kandidaten. Han är också känd för att vilja ha alltför stort inflytande på valet av personal, vilket gör att de anställda blir alltför beroende av honom. Inget av detta bidrar till att höja tilltron till bedrägerikontrollernas tyngd. Många väljare anser att det kaotiska EU är ett paradis för bedrägerier.

Det verkar också som om uppgiftslämnare inte kan förmedla sina misstankar om bedrägerier till OLAF på ett tryggt sätt. Om deras roll avslöjas kan de stängas ute och drabbas av påföljder på grund av sekretessbrott. Alltför ofta väntar vi också tills pressen drar fram en skandal i offentligheten och bestämmelserna om begränsad yttrandefrihet har löpt ut. Föreskrifterna om att höra båda parter i en tvist är också otillräckliga. Alltför många utredningar försenas eller stoppas innan en tillfredsställande lösning har nåtts.

Ingeborg Gräßles betänkande är ett första litet steg i rätt riktning. Det kan leda till ökat oberoende för OLAF, mindre kontroll från kommissionen av dess arbetsmetoder och bättre skydd av alla berörda. Min grupp stöder dessa första steg, men vi gör det inte i illusionen att de löser problemen. Övervakningskommittén kommer att behöva stärkas ytterligare och medbeslutandet om ändring av förordning 1073/1999 får inte fördröjas eller stoppas.

  Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Fru talman! Skandaler på grund av korruption, bedrägerier och oegentligheter har varit legio under EU:s historia. Det folkliga förtroendet för EU är lågt. I Sverige mäter vi varje år svenska folkets förtroende för olika institutioner. I toppen hittar vi t.ex. sjukvården, polisen och kungahuset, längre ned politiker, fackföreningar och kvällstidningar. I den absoluta botten ligger EU-kommissionen och Europaparlamentet. Mönstret är stabilt.

Så EU behöver en effektiv bedrägerimyndighet. Men vi har dåliga erfarenheter av OLAF; bristande oberoende, bristande öppenhet, dolda påtryckningar vid utnämning av generaldirektör och övervakningskommitté.

Vår föredragande Ingeborg Gräßle har lagt ned ett energiskt arbete för att garantera oberoende, transparens och strikt efterlevnad av regelverket. Jag uppmanar kammaren att ge sitt fulla stöd till Ingeborg Gräßles förslag. Det är ett viktigt första steg i EU:s långa marsch för att, om möjligt, vinna medborgarnas förtroende.

Låt mig avsluta med att särskilt varmt plädera för ett ändringsförslag som jag själv har initierat. Detta kräver att alla EU-organ respekterar det journalistiska källskyddet.

Efter den skandalösa Tillackaffären, där OLAF-ledningens eget agerande förtjänar skarp kritik, är detta en helt nödvändig reform. Det blev till slut Europadomstolen här i Strasbourg som helt friade Tillack i fjol. Varken OLAF, Europaparlamentet eller EG-domstolen tog sitt ansvar.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Fru talman! Det är väldigt viktigt att EU har en effektiv och väl utvecklad antibedrägeribekämpningsbyrå, inte minst med tanke på hur budgetarna sväller och det utländska biståndet ökar utan att det alltid finns möjlighet till effektiv övervakning av huruvida anslagna medel används klokt. Jag tycker att allmänheten, det vill säga skattebetalarna, ofta ifrågasätter det här – av goda skäl.

Betänkandet innehåller flera rimliga förslag och jag kommer för min del att stödja det, även om jag anser att mer kraft borde ägnats åt OLAF:s oberoende. OLAF är ett generaldirektorat inom kommissionen och det politiska ansvaret ligger hos kommissionens vice ordförande. I operativt hänseende och i forskningshänseende är byrån oberoende, men hybridstatusen kan skapa problem, minst sagt. Jag är säker på att en oberoende ställning bara stärker byråns slagkraft.

  Antonio De Blasio (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag gratulerar Ingeborg Gräßle. Vår föredragande försökte förena alla parter och genom det arbetet definierade hon dagens problem, hittade praktiska lösningar och nådde fram till kompromisser.

I dagsläget är situationen inte särskilt tillfredsställande. Vi ser att revisionsrätten för 14:e gången i rad vägrar godkänna EU:s redovisning på grund av mängden oegentligheter och bedrägerier med EU:s medel. Det är hög tid att stödja en hårdare strategi för hur missbruk av EU:s medel ska hanteras. Efter det att inrättandet av den europeiska åklagarmyndigheten sköts upp är det dags att gå framåt i kampen mot bedrägerier genom att stärka oberoendet för EU:s bedrägeribekämpningsbyrå och OLAF:s undersökningsrättigheter.

Det finns en viktig punkt i Gräßlebetänkandet: stärkt samarbete med medlemsstaterna. Även om förordningen anger att alla nationella och internationella partner måste bidra med det samarbete som krävs finns det ingen detaljerad rättslig grund för sådant samarbete. Antalet hinder ökar ännu mer när det handlar om gränsöverskridande samarbete kring bedrägeribekämpning. Den ändrade förordningen behövs därför verkligen så att samarbetet kan styras bättre mellan OLAF och behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Den enda institution som verkligen har resurser att skydda EU:s finansiella intressen är Europaparlamentet. Om vi inte ställer upp i kampen mot korruption och bedrägerier finns det ingen annan som kan göra det heller.

Slutligen vill jag ta upp ett intressant fenomen. EU-länderna är bland de ”renaste” i 2008 års globala korruptionsindex. Enligt färska studier föredrar de här rika länderna att använda olagliga metoder, till exempel mutor, i affärskontakter med tredjeländer. Jag håller med alla som anser att sådan dubbelmoral är oacceptabel.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Fru talman! Jag börjar med att gratulera Ingeborg Gräßle och tacka henne för hennes öppenhet inför olika förslag. Jag kan konstatera att – och jag gratulerar till detta – ni med framgång har lett en dynamisk arbetsgrupp och uppnått bästa möjliga resultat. Grattis!

Jag tycker att det viktigaste inslaget i texten, som min grupp också kämpade för och som Ingeborg Gräßle uppmärksammade, är garantin för att medborgarnas rättigheter iakttas under pågående utredning.

Principer om att betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom, skydd av privatlivet och övrig sekretess, procedurgarantier och stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU kommer från och med nu att vara centrala aspekter i processkoden för OLAF:s utredningar. Vi vill att detta ska offentliggöras så snabbt som möjligt och skickas – det måste faktiskt skickas – till den rättsövervakande rådgivare som utsetts för ändamålet så att medborgarnas klagomål kan bemötas inom 30 arbetsdagar.

Övervakningskommittén måste ha en starkare roll. Den ska skydda OLAF:s oberoende genom regelbunden övervakning av hur dess utredningsuppdrag tillämpas. Dessutom, och det här är något jag vill lyfta fram och som jag förmodar att Ingeborg Gräßle också belyser, kan byrån träda inför EG-domstolen, i likhet med generaldirektören som även kan föra övriga institutioner inför EG-domstolen. Detta var något som föredraganden var mån om att garantera. På så sätt får OLAF:s generaldirektör bättre skydd och bättre garantier.

Europaparlamentets roll i den institutionella förlikningsprocessen stärks också. Jag anser att det här är ett viktigt och innovativt inslag. Även om vi hade föredragit att inte utöka förlängningsperioderna, eftersom två år fortfarande känns för långt, så inser vi att utredningar kan vara svåra och komplicerade. Vi hoppas dock att kommissionen – och här måste jag också tacka Siim Kallas för hans öppenhet och för det stöd han gav oss – efter fyra år när rapporten om förordningens genomförande ska läggas fram – kan beskriva hur vi kan förbättra punkten om att så långt det är möjligt korta utredningsperioderna.

Vi hoppas fortfarande på en europeisk allmän åklagare, en önskan som vi delar med föredraganden. Tack Ingeborg Gräßle!

  Paul van Buitenen (Verts/ALE). - (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag är mycket ledsen. Genom Ingeborg Gräßles förslag ger man aningslöst OLAF ytterligare befogenheter, medan OLAF i sig inte omfattas av någon lämplig övervakning. År 1999 förutsåg den dåvarande högnivågruppen att OLAF i egenskap av byrå inom kommissionen skulle vägra samarbeta med en maktlös övervakningskommitté. Resultatet kan beskådas av alla. Obehindrat, utan ansvarsskyldighet och kontroll, har OLAF:s ledning och framför allt dess generaldirektör tappat fotfästet gång efter gång. Falska rekryteringar, överträdelse av rätten till försvar, undangömt bevismaterial och inlämnade brottsutredningar där tidsfristen för att väcka åtal har löpt ut. Löken på laxen är OLAF:s egen iscensatta anklagelse mot en journalist som var alltför väl insatt för att behaga byrån. OLAF lyckades till och med få till stånd en husrannsakan där journalistens ägodelar konfiskerades. OLAF ljög därefter i flera år om alla uppgifter inför kommissionen, parlamentet, domstolar, ombudsmannen och offentliga åklagare i Belgien och Tyskland. OLAF har faktiskt skickat ut sina egna utredare på felaktiga grunder. Hur långt kan de gå?

Kommissionen känner till det här och säger att det måste upphöra, men hävdar att den inte har befogenhet att ingripa. Det är just därför kommissionen har dragit tillbaka det här förslaget. Som ni redan har påpekat gjordes det i de bästa avsikter. Vår ökade insyn i det pågående missbruket betyder dock att det krävs ett annat övervakningsorgan för att sköta tillsynen av OLAF. Ett av de alternativ som ni själv tar upp håller på att upphöra. Lösningen är ett oberoende OLAF som agerar oberoende av kommissionen och under kompetent övervakning som inte utnämns av politiker, utan av offentliga åklagare i medlemsstaterna – fram tills en europeisk åklagarmyndighet har inrättats.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Att EU har en sådan dålig image bland allmänheten hänger till stor del tyvärr samman med OLAF. Jag håller med föregående talare om att OLAF varken är fågel eller fisk och har en typiskt godtycklig strategi. Anställda vid OLAF har berättat för mig hur deprimerande allting är, att två typer av måttstockar används och inga tydliga normer har fastställts. En anställd jämförde till och med OLAF:s praxis med säkerhetspolisens, med andra ord en odemokratisk institution. Tillfället var, förstås, än en gång den så kallade Galvinrapporten, den interna rapport där mycket av den praxis som tillämpas av parlamentets ledamöter avslöjas – praxis som skulle ha lett till utredningar på bred front, inklusive en av Herbert Bösch, som kallar sig själv OLAF:s upphovsman.

Vad händer i det här fallet med bland andra de tyska ledamöterna? Vad händer med flera andra ledamöter? Istället för att ha rätt inställning och göra det som gjordes i mitt fall, det vill säga konstatera att vi agerar på eget initiativ när det finns tydlig misstanke om bedrägerier som skatteflykt eller olagliga partistöd, så lutar sig OLAF bakåt utan att göra något. Det är förstås tätt sammanlänkat med den nuvarande generaldirektörens personliga inställning. Det här är en utmaning för er, herr kommissionsledamot. Det som händer här är inte värdigt en demokrati. I mitt fall konstruerades tekniska fel och de letade och letade. I slutänden fanns det ingen sanning bakom anklagelserna, vilket var genant för OLAF.

I de fall där det däremot kan ligga en viss sanning bakom misstankarna om bedrägerier så gör de ingenting. De tittar bara bort. Av den anledningen anser jag att många EU-tjänstemän arbetar på samma sätt som OLAF och att ett officiellt EU som detta inte längre kan försvaras, att många EU-tjänstemän borde ställas inför rätta och att vi till sist behöver verklig demokrati på EU-nivå, med åtskilda befogenheter, och inget OLAF av det slag vi har i dag!

  Herbert Bösch (PSE). – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja klargöra att Hans-Peter Martin, som just nu kommer in, har redogjort för en av sina synpunkter, nämligen att OLAF borde ha utrett Herbert Bösch. Det borde inte tillåtas. Det skulle betyda att det finns misstanke om bedrägeri i det här fallet, eftersom jag vet att OLAF bara kan göra utredningar om de misstänker bedrägeri.

Jag ber byrån lösa fallet. Jag nekar till anklagelsen. Så här får det helt enkelt inte gå till! Jag hoppas att lämpliga åtgärder vidtas mot Hans-Peter Martin. Han har utan bevis påstått att OLAF borde ha påbörjat en utredning om Herbert Bösch och andra tyska ledamöter. Det här får inte hända och jag förväntar mig att åtgärder vidtas.

(Applåder)

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Medlemsstaterna, Europol och Eurojust måste nu regelbundet engagera sig i vad OLAF utreder.

Den information som lämnas av den europeiska bedrägeribekämpningsbyrån går direkt vidare till polisen och till rättsväsendet och är bindande. I egenskap av ledamot i utskottet för regional utveckling välkomnar jag verkligen den här reformen. OLAF måste utnyttja sina nya befogenheter eftersom strukturfonderna är ett stort problem för oss. Antalet oegentligheter har ökat dramatiskt och kostnaden för skador ökade från 43 miljoner euro 1998 till 828 miljoner euro 2007. Det är en oacceptabel ökning. Det är därför bra att vi förbättrar kontrollerna och åtalsprocessen. Men vi måste också utöva starkare påtryckningar på medlemsstaterna så att de offentliggör namnen på dem som får stöd.

Vi borde också förklara en av orsakerna till missbruket. Jag anser att vi lägger för lite vikt vid regionernas ansvar när vi fördelar anslag. Därför måste vi öka den obligatoriska gemensamma finansieringen från regionerna och projektägarna plus erbjuda fler lånebaserade program. Om de som tar emot anslag kan identifiera sig bättre med projektens eventuella framgångar på längre sikt får vi mindre missbruk och mindre arbete för OLAF.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Innan jag lägger fram mitt ärende tänkte jag bara kommentera min kollega Hans-Peter Martin. Han har många bra iakttagelser, men borde med sin hagelbössetaktik inte peka ut en ärlig, hygglig och bra man som Herbert Bösch. Han är att döma av mina erfarenheter av honom som ordförande för budgetkontrollutskottet precis sådan som jag beskrev honom – även om vi i många fall kan ha olika synpunkter.

Mitt bekymmer med OLAF är att vi har en enorm intressekonflikt framför oss. Den beror inte nödvändigtvis på OLAF i sig, utan på det egendomliga förhållandet till kommissionen som den är en del av, samtidigt som den då och då uppmanas att utreda samma institution. Därför befarar jag att OLAF, som växte fram efter 1999 års rapport från högnivågruppen – och där man efterlyste en byrå som var självständig i förhållande till kommissionen – ägnar allt mindre tid åt att utreda interna kommissionsärenden. Visst, en del av byråns övriga utredningar är sexiga och upphetsande, men jag är inte övertygad om att Ingeborg Gräßles betänkande tar upp problemen med OLAF:s oberoende på det sättet.

Slutligen är jag bekymrad över att det finns en intressekonflikt på ytterligare en nivå. Bör anställda vid OLAF tillåtas att ha släktingar anställda vid delar av de EU-institutioner som byrån kanske ska utreda? Borde inte vi – det här parlamentet som inte tillåter att ledamöterna anställer sin make eller maka – utvidga det kravet till att enbart en familjemedlem bör arbeta vid någon EU-institution så att vi i framtiden slipper den typen av intressekonflikter?

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag tycker det är särskilt viktigt att OLAF särskiljer desinformation, som i vissa fall kontrolleras från länder utanför EU, från byråkratiska avtal på många gånger 50–60 sidor och anvisningar på över 600 sidor där givetvis de flesta misstag uppstår.

Vi borde förklara att tydliga och raka bestämmelser är mycket enklare att följa än de som är komplicerade och omfattande. Därför uppmanar jag särskilt rådet att förbättra grundvillkoren så snabbt som möjligt. Vi behöver OLAF för att få insyn och rättvisa i Europa.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag är tacksam över alla kommentarer som tydligt visar att ämnet är kontroversiellt.

Som Ingeborg Gräßle nämnde kom det första förslaget 2004, när läget var helt annorlunda.

Jag tycker om uttrycket ”det finns en intressekonflikt”. Det finns en tydlig institutionell intressekonflikt mellan oberoende och ansvarsskyldighet. Vi måste arbeta vidare och föra den här debatten. Oavsett vad som händer så kan det inte hända utan ett samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen om hur den här intressekonflikten ska lösas. Som jag har sagt så finns det inte många, men ändå några, möjligheter. De flesta av er stöder tydligt tanken på ökat oberoende, vilket också innebär ökad ansvarsskyldighet. Låt oss ta reda på vad som är möjligt. Det finns vissa tydliga gränser inom kommissionen. Det är mycket tydligt att generaldirektoratet inte på egen hand kan vända sig till domstolarna: det fungerar inte inom den rättsliga ramen.

En mycket viktig sak som flera av er nämnde var rätten att gå till medlemsstaterna. Återigen är det kommissionen som vidtar åtgärder i medlemsstaterna och det finns tydliga gränser för vilken omfattning av kommissionsinsatser som medlemsstaterna accepterar. Kommissionen är här ansvarig för OLAF:s verksamhet, liksom inför allmänheten, så vi skulle vara mycket glada om vi hade ett mer oberoende OLAF som på egen hand kunde vända sig till domstolarna, ha en egen ansvarsskyldighet och ett separat förfarande för ansvarsbefrielse. Vi skulle välkomna allt detta, liksom en mycket tydlig övervakning av utredningarna och innehållet i dem.

Vi har för närvarande ingen allmän åklagare. Det väntar vi på, men medan vi gör det måste vi hitta andra lösningar. Låt oss fortsätta det här arbetet. Som jag sa kommer vi att formulera ett diskussionsunderlag med utgångspunkt från den här diskussionen. Jag ser fram emot fler givande debatter med ledamöterna och föredragandena i ärendet.

  Ingeborg Gräßle, föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för debatten. Jag tror att kommissionsledamoten nu inser hur viktigt det är för parlamentet att ha ett oberoende OLAF. Jag skulle gärna se att den här debatten ingick i de diskussioner vi kommer att hålla. Jag önskar att vi inleder diskussionerna gradvis, att vi utbyter reflektioner om ändringarna och inte hamnar i en situation där vi säger att ”det går inte”. Det här är parlamentets vilja. Vi ingår i medbeslutandeförfarandet och vi kommer att kräva att även kommissionen ingår i förfarandet. Vi stöder er. Vi vill att ni behåller inflytandet över OLAF, men ni måste utöva ert inflytande på rätt ställe och ge OLAF mer stöd än tidigare.

Vi är bara delvis nöjda, och det beror också på kommissionens arbete. Det finns många ämnen på dagordningen som behöver diskuteras från grunden. Jag är redo för detta och ser fram emot debatten. Man jag skulle vilja se något slags uppluckring från kommissionens sida vid debattens början, eftersom det inte är någon idé att ens sätta sig ned tillsammans om allt ni har lagt fram i dag redan är gjutet i betong och ristat i sten. Vi måste föra ett allvarligt gemensamt samtal om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt.

Jag tar avstånd från två kommentarer. Den ena är den förvrängda bild av OLAF som vissa ledamöter målar upp med utgångspunkt från sina egna futtiga egenintressen. Det är en förvrängd bild som inte har någon förankring i verkligheten. Jag skulle vilja att OLAF blir medvetet om att den här bilden inte motsvarar parlamentsmajoritetens synsätt. Vi anser att OLAF gör ett viktigt arbete, vilket även gäller i fallet Hans-Peter Martin. Där handlade det inte om att det saknades sanning. Däremot är det korrekt att den österrikiska statsåklagarmyndigheten inte ville följa upp resultaten av OLAF:s utredning. Sådant händer ofta.

Även ni, Hans-Peter Martin, måste tala sanning här i plenum. Det gäller er också. Jag skulle vilja säga till Paul van Buitenen att jag verkligen beklagar att ni inte tackade ja till erbjudandet om samarbete. Vi har talats vid två gånger, men jag tror inte att ni kan bedöma OLAF utifrån enskilda fall. Något blir alltid fel i organisationer, men vi får inte rätt bild om vi dömer hela organisationen med utgångspunkt från sådana enskilda fall. Jag har försökt undvika det. Jag vill vara tydlig på den punkten. Personligen sätter jag stort värde på er och jag har läst era böcker. Jag anser dock att det finns olika sätt att arbeta på och inom politiken löper vi alltid risken att dra fel slutsatser om vi fokuserar på enskilda fall.

Jag tycker att det betänkande som ligger på våra bord är bra.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Jag hänvisar till artiklarna 145 och 149 om personliga uttalanden som ger mig tre minuter. Det som händer här är helt enkelt otroligt. OLAF skapar något ur luften och anklagar mig på grundval av sina egna utredningar. Det här fick stor inverkan på våra framgångar i valet 2006. Ett år senare beslutade statsåklagaren att några tekniska fel kan ha begåtts, men att de inte under några omständigheter motiverade något slags utredning. Inga rättsliga åtgärder vidtogs och hela ärendet lades ned. Inget hände alls.

Det som Ingeborg Gräßle har sagt är förtal. Det är ett oavbrutet försök att svärta ned mitt rykte. Det är precis så OLAF utnyttjar situationen. Om OLAF når fram till en slutsats, men medlemsstaterna inte gör något, är personen ändå skyldig. Det är en fullständig skandal! Var finns dubbelmoralen i den här skandalen, Ingeborg Gräßle? Dubbelmoralen ligger i att det finns verkligt misstänkta omständigheter kring ledamöter i det här parlamentet. Ingen utredning görs. Inget görs överhuvudtaget. Det undergräver demokratin i Europa. Det beror på att ett hemligt verktyg som står under politisk kontroll används för att peka ut och agera mot besvärliga opponenter. Sedan försöker de göra något av det och producerar verkligt falska uttalanden, trots att statliga institutioner – och jag har höga tankar om det relativt oberoende österrikiska rättsväsendet – hävdar att det inte finns någon sanningshalt i det. Det här är ett slag i ansiktet på alla väljare och ett slag i ansiktet på EU:s trovärdighet. Om ni väljs med 14 procent av rösterna och sedan förödmjukas på det här sättet och falska uppgifter hela tiden skickas ut förstör detta något som från början betraktades som ett rättvist och integrerande system. Ni skadar Europa och förstör demokratin, Ingeborg Gräßle!

  President. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.