Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 november 2008 - Strasbourg

12.3. Fallet med familjen al-Kurd

  Talmannen. - Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om fallet med familjen al-Kurd⁽¹⁾.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag säga att jag ger uttryck för mina egna åsikter i detta ämne.

Låt mig också säga att jag är mycket medveten om – och det bör alla vara – att de israeliska myndigheterna mycket noga granskar allt som sägs här i kammaren, och sedan fullständigt struntar i själva sakinnehållet. Det enda man kan göra är att på olika sätt angripa de Europaparlamentsledamöter som på något sätt kritiserar israeliska missgrepp.

Jag har själv erfarenhet av detta. Under Europaparlamentets senaste debatter om palestinska fångar i Israel angrep jag i starka ordalag de israeliska regeringsföreträdarna. Jag gjorde detta för att framhålla för dem att de hade – och tyvärr fortfarande har – en omänsklig och kriminell syn på de palestinska fångarna.

Efter mitt anförande inledde inte bara Israels ambassadör i Cypern en politisk smutskastningskampanj mot mig. Talmannen i israeliska Knesset, Dalia Itzik, skrev dessutom ett officiellt klagobrev till Europaparlamentets talman som var riktat mot mig personligen. Hans-Gert Pöttering svarade så diplomatiskt han kunde, och jag tackar honom för att han försvarade Europaparlamentsledamöternas yttrandefrihet under våra debatter här i parlamentet. Jag tackar honom också för att han gav mig en kopia av sitt svar till Dalia Itzik. Jag har brevet här och jag tänker lämna in det till sekretariatet som bevis för att det jag säger stämmer.

Dessutom skulle jag vilja säga detta till Dalia Itzik: I Europaparlamentet och i EU i allmänhet har vi rätt att fritt och demokratiskt uttrycka våra åsikter. Fru Itzik! Ni kanske borde prova samma sak i ert parlament och i ert land.

När det gäller sakinnehållet i denna resolution vill jag säga följande. För det första är detta inte en civilrättslig fråga, vilket vissa dåligt informerade ledamöter – eller ledamöter som vill sprida falsk information – försöker påskina. Det är helt klart en politisk fråga. Det är en fortsättning på successiva israeliska regeringars försök att sparka ut palestinierna ur sina egna hem och sitt eget land och att med våld – eller med hjälp av rättsliga knep – se till att så mycket som möjligt av de ockuperade områdena läggs under staten Israels kontroll.

För det andra försöker Israels beskickning till EU i ett dokument, som ett begränsat urval Europaparlamentsledamöter har mottagit, argumentera för att den berörda fastigheten av historiska skäl tillhör israeler. I detta dokument hävdas att två judiska frivilligorganisationer köpte marken där byggnaderna i det omtvistade kvarteret byggdes redan under det ottomanska rikets dagar. Helt ärligt, ett sådant påstående kan inte tas på allvar och förtjänar inte att diskuteras mer.

Sammanfattningsvis upprepar jag min inställning så att det inte råder någon tvekan om vad jag anser i frågan. Jag respekterar det judiska folkets rätt till en egen stat, men den judiska regeringen måste respektera det palestinska folkets rätt till dess egen stat.

  Véronique De Keyser, författare. − (FR) Herr talman! Det finns två aspekter på det svåra problemet med vräkningen av familjen al-Kurd, en politisk och en humanitär.

Den politiska aspekten rör östra Jerusalems ställning. Israelerna hävdar att östra Jerusalem är en integrerad del av Israel. Jag påminner om att varken EU eller världssamfundet någonsin har delat denna syn.

I resolution 252 anger FN:s säkerhetsråd mycket tydligt att alla lagstiftningsmässiga och administrativa åtgärder och bestämmelser som Israel har antagit, inbegripet expropriering av mark och fastigheter som ändrar den rättsliga ställningen, är ogiltiga och att dessa inte kan ändra den rättsliga ställningen.

Säkerhetsrådet påminde Israel om detta 1980, när Israel antog åtgärder för att göra ett enat Jerusalem till Israels huvudstad. I resolution 476 uppmanas Israel att omedelbart upphöra med all politik och alla åtgärder som påverkar den heliga stadens karaktär och ställning. I resolution 478 bekräftas att alla åtgärder som vidtas för att ändra stadens ställning ska betraktas som ogiltiga. Varken FN eller EU har någonsin avvikit från denna uppfattning.

Trots all respekt som alla här i parlamentet har för Israels självständighet och rätt till rättvisa vet vi därför att detta endast kan grundas på landets egna lagar. Dessa strider emellertid mot internationell rätt och enligt internationell rätt har Israel inte rätt till överhöghet över östra Jerusalem.

Vräkningen av familjen al-Kurd måste därför placeras i detta politiska perspektiv och kan inte bara betraktas som en fastighetstvist. Familjen al-Kurd har vräkts till förmån för en judisk familj som nyligen emigrerade till Israel. De har fråntagits sin äganderätt efter att ha kämpat i 40 år och vissa av de parlamentsledamöter som träffade dem kan bättre än jag beskriva den mänskliga tragedi som vräkningen innebär.

Jag välkomnar att vi över partigränserna efterlyser att rättvisa ska skipas och att de ska få tillbaka sin egendom.

(Applåder)

  Luisa Morgantini , författare. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt i natten den 9 november vräkte israelisk polis den palestinska familjen al-Kurd från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Familjen består av modern, den halvt förlamade fadern som har hjärtproblem och fem barn. Familjen har varit flyktingar från sitt hemland sedan 1948, och tillsammans med tusentals andra palestinier har de kastats ut från ett hus i östra Jerusalem.

I dag står de åter utan hem, trots att de hade köpt ett hus och bott där sedan 1956. En grupp extremistiska bosättare – inte fattiga judar som förföljdes och flydde från den fruktansvärda tragedi som förintelsen innebar, utan fundamentalister som tror att de har gudomlig rätt till detta land – hävdar att de äger detta och 26 andra hus i samma distrikt. Som Marios Matsakis nämnde grundar de sina anspråk på en ottomansk lag från 1800-talet vars äkthet är tveksam och som till och med amerikanska myndigheterna bestrider. Det finns emellertid redan en plan. En israelisk sammanslutning vill bygga 200 hus på ruinerna av de hus som palestinierna ska vräkas från.

Så sent som förra veckan besökte Europaparlamentet delegation, bestående av ledamöter från samtliga politiska grupper, de ockuperade palestinska territorierna. Vi besökte familjen al-Kurd i deras hem, och vi blev ögonvittnen till de trakasserier och våld som bosättarna – som redan hade installerat sig i vissa av husen – dagligen utsatte dem för.

Nu är de hemlösa och i punkt 4 i vår resolution, och jag är ledsen att PPE-DE-gruppen som står för kompromiss och som hade röstat för denna punkt – i vilken det framförs krav på att familjen al-Kurd ska få tillbaka sitt hus – nu begär delad omröstning, eftersom alla var överens om kompromissen. Förutom att familjen inte längre har kvar sitt hus har de nu inte heller kvar det tält som de hade satt upp på gården till ett hus som ägs av palestinier, eftersom detta tält två gånger har rivits ned av israeliska bulldozers. Ytterligare 500 familjer i Sheikh Jarrah kommer också att drabbas av samma öde om vi inte kraftfullt ingriper mot dessa brott – dessa ständigt återkommande rivningar som sker med myndigheternas goda minne.

I likhet med Véronique De Keyser anser jag att Israels politik gentemot östra Jerusalem är en kolonial politik som inte stöds av världssamfundet. Jag anser att det är dags att med kraft inte bara säga ”snälla Israel, respektera internationell rätt”. Vi måste se till att det vidtas konkreta åtgärder som förhindrar att Israels åtgärder fortsätter att förstöra freden mellan palestinier och israeler.

  Ryszard Czarnecki, författare. − (PL) Herr talman! Jag har en känsla av att denna fråga skiljer sig från de frågor som vi diskuterade tidigare. Tragedin med en 13-årig flicka som mördades inför ögonen på en rasande åskådarmassa i Somalia och frågan om dödsstraff och de hundratals personer som väntar på att avrättas i Nigeria skiljer sig från den fråga som vi nu debatterar.

Vi måste säga att vi betraktar en tragedi som rör en palestinsk familj, och vi måste uppmärksamma detta. Å andra sidan skulle jag vilja betona att till skillnad från Nigeria och Somalia är detta inte en helt och hållet svartvit fråga. Territoriets komplicerade femtioåriga historia visar att båda judar och palestinier ofta har varit offer. De skador som båda sidor har tillfogat varandra kan naturligtvis inte jämställas, och det är inte det som vi diskuterar just nu. Jag har bett om ordet för att säga att vi i framtiden måste försöka se dessa frågor i ett bredare perspektiv. Då kanske vi kan göra en mer rättvis bedömning än vad som i bland är fallet just nu.

  Bernd Posselt, författare. – (DE) Herr talman! Historien om Israels folk är en ändlös historia om fördrivna människor. För 2 000 år sedan fördrevs de från sitt ursprungliga hemland och spreds över hela världen. Under århundradenas lopp har de förföljts och förvisats från de länder där de har sökt sin tillflykt. Den fruktansvärda klimaxen på denna process var förintelsen, detta brott mot mänskligheten som ledde till att ett stort antal judar återvände till det heliga landet, sina förfäders land. Resultatet har blivit nya motsättningar, fördrivningar och rättstvister.

I detta läge kan Europaparlamentet inte göra mer än att så gott det kan stödja de avsikter som staten Israel och de fredsälskande delarna av den palestinska befolkningen – jag har ingen aning om hur stor denna är – förklarar sig ha för att i samförstånd nå en fredlig lösning. Det är meningslöst att plocka ut ett enskilt fall som en brådskande fråga och sedan dogmatiskt besluta sig för att denna fråga ska lösas en torsdag i Strasbourg. Det finns emellertid starka skäl till varför vi har valt att medverka i denna resolution. Vi ville vara delaktiga i dessa diskussioner och vi anser att de mänskliga rättigheterna är odelbara.

Naturligtvis är vi inte likgiltiga inför familjen al-Kurds öde och vi vill diskutera deras öde. Vi anser emellertid inte att vi kan göra detta med något större mått av auktoritet. Vi anser därför att punkt 4 är dogmatisk på ett sätt som inte gör detta ärende rättvisa. Vår strategi är därför att ingripa till förmån för mänskliga rättigheter, fredsprocessen och naturligtvis familjen al-Kurd, men vi kan endast göra detta i form av en dialog med båda parter och inte genom att ensidigt välja sida. Därför ger vi resolutionen vårt fulla stöd, men begär delad omröstning om punkt 4, eftersom detta är en fråga som måste avgöras på ort och ställe. Vi erbjuder våra tjänster i detta syfte.

  Jana Hybášková, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Herr talman! Vem gynnas? Jag motsätter mig det sätt som parlamentet oklokt nog har låtit sig dras in i de specifika politiska intressen som de två parterna i konflikten mellan palestinier och israeler har. Detta handlar helt och håller om den grundläggande tvetydigheten i resolution 242 – som är äldre än jag är – eftersom man i denna resolution inte specificerar gränserna för jurisdiktionen över östra Jerusalem. Är detta en civilrättslig tvist? Nej, det är det inte. Faller den under den fjärde Genèvekonventionen? Nej, det gör den inte.

Vi föregår på ett vårdslöst sätt förhandlingarna vid en framtida fredskonferens, utan att vi har rätt att göra detta. Ordföranden för vår delegation till Palestina förleddes att besöka en lagligt vräkt palestinsk familj, och provocerade därmed kraftigt de israeliska tjänstemännen. Detta har nu lett fram till en resolution som tyvärr inte kommer att åstadkomma något. Vi måste i stället skapa förutsättningar för en grundläggande politisk förändring i Europaparlamentets syn på Israels deltagande i gemenskapsprogram och få till stånd förbättrade politiska förbindelser, vilket vi tyvärr inte har lyckats uppnå med demokratiska medel. I stället för en demokratisk lösning kan göra som våra ledamöter, som gav israelerna ett skäl till att slå till mot palestinierna. I stället för att lösa problemen häller vi bensin på elden. Det hedrar inte vårt parlament.

  Proinsias De Rossa, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är mycket glad att kunna säga att jag var en av dem som deltog i parlamentets officiella delegation till det palestinska lagstiftande rådet för två veckor sedan, och vi besökte familjen al-Kurd. Vid detta tillfälle hoppades de fortfarande att de israeliska domstolarna skulle fatta ett rättvist beslut. Tyvärr var deras hopp förgäves och de har nu blivit helt vräkta från sitt hus. Inte nog med det, de har förflyttats bort från husets omedelbara närhet, där de bodde i ett tält.

Det är svårt att bevara ens en strimma hopp om att en hållbar tvåstatslösning fortfarande är möjlig, med tanke på det utnötningskrig som pågår mot det palestinska folket, vilket vi blev vittne till under vårt besök nyligen och som denna vräkning speglar. Det är oerhört beklagligt att vi just nu ens överväger att uppgradera våra förbindelser med Israel trots att det förekommer så många kränkningar av internationell rätt, familjer som vräks och bosättningar som byggs. 11 000 palestinska fångar sitter i fängelse. 40 valda företrädare för det palestinska folket, däribland talmannen, sitter i fängelse, liksom 300 barn under 18 år, däribland barn så unga som 12 år. Ett sådant beteende kan inte accepteras av en stat som hävdar att den är demokratisk och som hävdar att den följer internationella rättsnormer. Detta är inte sant.

EU måste insistera på att den israelsiska regeringen låter familjen al-Kurd få tillbaka sitt hus. Israel måste tydligt få veta att om det vill fortsätta att göra affärer med EU måste det följa de demokratiska och humanitära normerna såväl i praktiken som i teorin. Alla tankar på att EU ska uppgradera sina förbindelser med Israel, som vissa medlemsstater föreslår, bör helt klart skrotas så länge denna typ av orättvisor består.

Jag skulle vilja avsluta med en ordningsfråga. Jag anser att muntliga ändringsförslag på en torsdagseftermiddag – ändringsförslag som inte speglar fakta på fältet och som inte har stöd av dem som gemensamt har lagt fram denna resolution – innebär ett missbruk av möjligheten att lägga fram muntliga ändringsförslag. Jag anser att frågan bör utredas av parlamentets sekretariat och att man bör föreslå hur vi ska kunna undvika att detta upprepas.

  Talmannen. - Herr de Rossa! Vi ska naturligtvis ta hänsyn till ert förslag. Det kommer att vidarebefordras till lämplig avdelning. Muntliga ändringsförslag på torsdagseftermiddagar är lite av ett specialfall, eftersom parlamentet trots att det finns för få ledamöter närvarande som kan motsätta sig dem fortfarande kan rösta mot dem.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Även om jag starkt motsätter mig de muntliga ändringsförslagen vill jag trots detta försvara ledamöternas rätt att lägga fram muntliga ändringsförslag, till och med på en torsdagseftermiddag, och jag fördömer kraftfullt de grupper – och min grupp är den första som bör fördömas – som inte lyckas få hit sina ledamöter på en torsdagseftermiddag.

  Talmannen - Som ni säkert förstår vill jag inte starta en debatt om denna fråga.

Jag talar bara om för er vilka regler som gäller här i parlamentet. Naturligtvis har varje ledamot rätt att under omröstningarna på torsdag eftermiddag lägga fram muntliga ändringsförslag. I enlighet med arbetsordningen kan ett visst antal ledamöter motsätta sig dessa. Jag uppmärksammar er på att dessa frågor redan har avgjorts på högsta nivå. Om det på grund av ledamöternas missnöje någonsin skulle bli så att ett muntligt ändringsförslag som parlamentet uppenbarligen inte vill ha antogs bara på grund av att det inte fanns tillräckligt många ledamöter närvarande för att motsätta sig det, skulle vi självfallet låta den ursprungliga texten gå till omröstning så att vi inte får en muntligt ändrad text som vi inte kan acceptera.

Om ni önskar kan jag ge er närmare och mer detaljerad information om tidigare exempel.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Innan min talartid startar skulle även jag vilja ta upp en ordningsfråga som rör detta ämne. Jag anser att det är helt fel och fullständigt oacceptabelt att parlamentets arbetsordning kan ändras på grund av att ledamöter från ena sidan kammaren väljer att inte dyka upp på en torsdagseftermiddag. Det är deras problem – inte vårt – och vi har vår fulla rätt att tillämpa parlamentets arbetsordning, som bör tillämpas på samma sätt oavsett när under arbetsveckan som sammanträdena hålls under sammanträdesperioderna i Strasbourg.

Nu kan ni starta om klockan för mitt anförande.

Herr talman! I dessa brådskande debatter debatterar vi allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, däribland tortyr, våldtäkter och mord. Fallet med familjen al-Kurd i östra Jerusalem är inte i närheten av detta. Det är en civilrättslig tvist mellan två privata parter och vi bör verkligen inte lägga oss i en sådan tvist. Familjen vräktes av polisen, som verkställde ett beslut av Israels högsta domstol. Familjen kände långt i förväg till att de skulle vräkas. Familjen hade inte betalt hyra på 40 år, trots ett domstolsbeslut om att de var skyldiga att göra detta. Detta fall har mycket lite att göra med den större frågan om hur vi ska lösa konflikten mellan israeler och palestinier.

Vanligtvis hålls dessa debatter mellan två parter. Denna debatt är emellertid ytterligare ett exempel på att vi har gett vika för antiisraeliska stämningar. Detta gäller särskilt andra sidan kammaren. Trots att de försöker kan de inte dölja att Israel är en demokrati som domineras av rättsstatsprincipen och rättsväsendets oberoende. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om den Hamas-ledda myndigheten i Gazaområdet.

Kära kolleger! Finns det inte allvarligare frågor i den stora världen som förtjänar vår uppmärksamhet i en debatt om mänskliga rättigheter?

  Talmannen. - Mina damer och herrar! Låt mig klargöra en sak så att alla är överens.

Europaparlamentet regler ändras inte på torsdagseftermiddagar. De är annorlunda på torsdagseftermiddagar men det beror på att arbetsordningen är annorlunda. Under debatter på torsdagseftermiddagar tillämpas förfarandet med att fånga talmannen blick och vi har exempelvis två talare i stället för fem.

Om det finns en begäran om återförvisning eftersom det saknas beslutförhet skjuts punkten inte upp. Den stryks. En begäran om att få lägga fram muntliga ändringsförslag styrs också av andra regler. Det rör sig inte om regler som det är upp till sammanträdesordföranden att avgöra, utan om regler som redan har fastställts i arbetsordningen.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Natten till söndagen den 9 november 2008 vräkte israelisk polis och soldater familjen al-Kurd från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, där de bott i mer än 50 år. Avhysningen verkställdes med stöd av ett beslut som Israels högsta domstol utfärdade den 16 juli 2008, efter en lång och kontroversiell rättsprocess i israeliska domstolar mellan familjen och israeliska myndigheter.

Det bör betonas att vräkningen genomfördes trots internationella protester, och att högsta domstolens beslut banar väg för övertagande av ytterligare 26 hus i samma område. Vräkningen av familjen al-Kurd, och de israeliska myndigheternas rivningar den senaste tidens av palestinska familjers hus i flera områden i östra Jerusalem ger upphov till stor oro. Enligt internationell rätt är sådana åtgärder olagliga och världssamfundet och framför allt Mellanösterkvartetten bör göra allt de kan för att skydda de palestinier som bor i detta område och andra delar av östra Jerusalem. Vi bör uppmana Israel att omedelbart stoppa bosättningarnas expansion och byggandet av muren utanför 1967 års gränser. Dessa åtgärder strider mot internationell rätt och utgör att allvarligt hot mot utsikterna till ett varaktigt fredsavtal mellan palestinier och israeler.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Herr talman! Jag anser att denna debatt handlar om två grundläggande frågor. För det första har vi att göra med ett rättssystem som är ett av de mest oberoende i världen. Landets president tvingades nyligen till och med att avgå på grund av detta rättssystem.

För det andra kan denna rättstvist, som har pågått i årtionden och som rör äganderätt och obetalda hyror, inte jämföras med exempelvis fördrivningen av miljontals irakier som fram till alldeles nyligen lämnades åt sitt öde utan att någon brydde sig om att ifrågasätta den irakiska regeringens legitimitet och utan att någon försökte betrakta händelserna i hela regionen på ett balanserat sätt. För det är balans som vi måste tala om. Frågan om balans är grundläggande. Jag är bestört över vad jag har fått höra här, hur staten Israels existens ifrågasätts.

  Siim Kallas, kommissionens vice ordförande − (EN) Herr talman! Kommissionen är mycket oroad över den senaste utvecklingen i östra Jerusalem, framför allt rivningen av palestinskägda hus och expansionen av bosättningar i östra Jerusalem.

Vid en tidpunkt då förtroendeskapande åtgärder verkligen behövs för att stödja den förhandlingsprocess som inleddes i Annapolis är sådana åtgärder oerhört ovälkomna. I sitt uttalande den 11 november uppmanade EU de israeliska myndigheterna att upphöra med dessa åtgärder.

De senaste månaderna har EU också vid ett flertal tillfällen uttryckt sin bestörtning över de israeliska myndigheternas beslut att godkänna uppförandet av nya bosättningar i östra Jerusalem, eftersom detta undergräver chanserna till en förhandlingslösning av konflikten. Frågan om Jerusalems slutliga ställning är en av de avgörande frågor som parterna måste lösa i sina förhandlingar.

Kommissionen har bidragit till att bevara den palestinska närvaron i östra Jerusalem och den tänker fortsätta detta stöd.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.