Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 12 januari 2009 - Strasbourg

2. Uttalande av talmannen

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Talmanskonferensen har bett mig att göra ett uttalande om händelserna i Mellanöstern. Debatten kommer att äga rum på onsdag eftermiddag i närvaro av ordföranden för utrikesministerrådet, Tjeckiens utrikesminister Karel Schwarzenberg. Jag nämner detta eftersom det inte var helt tydligt. Vi har lagt ned mycket möda på detta och han deltar gärna trots att han måste resa till Sydafrika samma dag. Även om hans närvaro är tidsbegränsad vill jag ta tillfället i akt och uppriktigt tacka det tjeckiska ordförandeskapet för detta.

Medan vi, mina damer och herrar, håller en plenarsession i början av det nya året, dör människor återigen i Mellanöstern.

Personligen upplever jag, och jag är säker på att de flesta känner samma sak, en hemsk känsla av déjà vu när jag ser bilderna på tv.

På Europaparlamentets vägnar vill jag uttrycka mitt djupaste deltagande inför upptrappningen av konflikten i Gaza mellan Israel och Hamas.

Jag vill bestämt förklara att det inte är acceptabelt att människor lider, att våldet fortsätter och att FN:s personal beskjuts. Hur långt måste våldsspiralen gå innan förnuftet segrar?

Våldet måste omedelbart upphöra på båda sidor. Hamas raketbeskjutning av israeliska städer är fullständigt oacceptabel och kräver den skarpaste kritik. Vi får inte glömma att det var Hamas som avbröt vapenvilan. Man får emellertid inte förbise graden av de åtgärder som används för att besvara beskjutningarna.

Alla människor i Mellanöstern har samma värde. En stats omistliga rätt att skydda sig rättfärdigar inte våldshandlingar, vilka är den främsta orsaken till civilbefolkningens lidande.

Vi måste omedelbart hjälpa människorna i Gazaremsan. En palestinier har samma värde som en israel, en europé eller en amerikan. Alla människor på jorden har samma värde. Vi får inte tillåta att den humanitära situationen förvärras.

Som ansvariga politiker måste vi vara beredda att beslutsamt och snabbt finna en permanent lösning ut ur denna våldsspiral.

Att försöka minska säkerheten enbart ur en militär synvinkel är enligt min åsikt dömt att misslyckas. Därför kan inte lösningen på problemet i Mellanöstern endast vara militär. I slutändan måste vi finna en politisk lösning. Detta innebär framför allt att lära av tidigare erfarenheter. Det handlar därför inte om att bara vidta möjliga, utan framför allt genomförbara åtgärder.

Under de senaste dagarna har jag haft telefonkontakt med Israels president Shimon Peres, den palestinske premiärministern Salam Fayyad, Knessets talman Dalia Itzik och naturligtvis med Javier Solana, hög representant för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som befinner sig i området sedan en tid tillbaka.

Jag har också varit i kontakt med vice talmannen i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet eftersom jag för närvarande är ordförande för den, med talmannen för Jordaniens parlament Abdel Hadi al-Majali, med talmannen för den italienska deputeradekammaren Gianfranco Fini och med talmannen för Marockos parlament Mustapha Mansouri.

I dessa samtal har jag alltid varit tydlig med att Europaparlamentet till fullo står bakom de krav från EU som formulerades av ministerrådet och som bekräftades i FN:s säkerhetsråds resolution den 8 januari 2009.

Det är deprimerande att denna lagligt bindande resolution från säkerhetsrådet, vilken Förenta staterna avstod från så att den skulle kunna gå igenom, ignoreras av båda sidor i denna konflikt, det vill säga av både Israel och Hamas.

En omedelbar och permanent vapenvila måste träda i kraft. Vapenvilan måste uppnås med hjälp av egyptisk medling och omfatta samtliga parter. Man måste säkra tillgången till omedelbar och oförhindrad humanitär hjälp och FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) måste oförhindrat kunna fortsätta sina humanitära aktiviteter. Jag vill tillägga: Inte bara tre timmar om dagen!

När till och med humanitära organisationer och FN måste upphöra med sitt arbete på grund av att de stridande parterna inte respekterar deras neutralitet har vi nått en oacceptabelt låg nivå när det gäller internationell rätt och medmänsklighet.

Det tredje kravet är att fredsprocessen intensifieras. Den enda möjliga grunden för en varaktig fred är, och förblir, en tvåstatslösning med Israel och Palestina som suveräna stater inom säkra gränser.

Under ledning av parter från arabvärlden måste EU, tillsammans med medlemmar från Mellanösternkvartetten och samtliga deltagare i konflikten, snabbt återuppta fredsförhandlingarna under FN:s ledning. Emellertid krävs det naturligtvis försoning för en omfattande lösning och i synnerhet försoning mellan de palestinska falangerna.

I dag måste vi ifrågasätta den metod som vi hittills har tillämpat för det vi har kallat fredsprocessen. Fram till för ett par veckor sedan kunde vi fortfarande förutsätta att vi var på rätt väg med förhandlingarna trots de välkänt svåra förhållandena och knappt skönjbara framsteg. Världssamfundet, och framför allt vi i EU, har gett vårt stöd till dessa förhandlingar genom vårt starka åtagande. Vi har också tillhandahållit finansiellt stöd för att skapa de grundläggande villkor som krävs för att upprätta en palestinsk stat.

Var detta åtagande tillräckligt, politiskt sett? Den frågan måste vi ställa oss. Nu befinner vi oss återigen i upptrappningsprocessen. Det är förståeligt att vi tenderar att tänka kortsiktigt i tider av krishantering. Vi behöver verkligen en omedelbar vapenvila och ett slutförande av tillbakadragandet av de israeliska trupperna, såsom FN:s säkerhetsråd kräver.

De senaste årtiondenas erfarenheter har lärt oss att Mellanöstern inte kan skapa fred på egen hand. Det är emellertid också sant att fred är omöjligt om inte konfliktens fientliga parter försonas.

Därför måste världssamfundet vara förberett att mer än någonsin främja freden i Mellanöstern så att de senaste årtiondenas bittra händelser inte fortsätter som bittra erfarenheter under kommande årtionden.

Internationella krafter kan och måste hjälpa till att garantera en vapenvila. Vi måste därför alla anstränga oss för att garantera att den egyptisk–franska planen att inrätta en internationell mekanism för att säkra Gazas gränser kommer att bli en framgång och den måste, naturligtvis, grundas på prioriteringen att smugglingen av vapen och raketer till Gaza upphör. EU hade redan meddelat i sin åtgärdsstrategi i början av Annapolisprocessen att vi är beredda att delta på detta sätt.

Jag vill dock särskilt framhålla att utplaceringen av europeiska och internationella säkerhetstrupper inte kan garantera vapenvila på kort sikt. Utplaceringen måste ha ett tydligt politiskt mål för att skapa det förtroende som krävs för att avsluta fredssamtalen så att säkerheten för israeler och palestinier kan garanteras. Detta betyder att man genom att placera ut vissa trupper, vilket endast är möjligt med ett fast mandat, kommer att kunna öka det politiska inflytandet på samtliga sidor för att kunna finna en fredlig lösning.

Vi får inte bara upprepa det fredsåtagande som så många gånger tidigare har formulerats i våra mål. Det vi behöver är viljan att inte bara sikta mot fred, utan att uppnå den. Detta måste ske innan det hat som byggts upp under årtionden eskalerar ytterligare och utbryter i en våldsam sammandrabbning.

Avslutningsvis vill jag påminna er om att 2008 var Europaåret för interkulturell dialog. Jag vill även påminna er om hur mycket Europaparlamentet har gjort under detta år. Ett år av hopp med politiska prioriteringar där det betonas att kulturkrockar inte är en naturlag.

Reaktionerna från hela världen på kriget i Gaza visar hur snabbt försök till en interkulturell dialog kan raseras när bilderna från den verklighet som dagligen visas på nyheterna tar över. Ännu värre är det att verkligheten spelar extremister och fundamentalister i händerna. Deras mål är inte att skapa fred utan att konfrontationsspiralen fortsätter.

Våld föder våld. Detta kan inte upprepas tillräckligt ofta. Endast genom dialog och förhandling kan vi ta oss ur krisen. Dessa är inga självändamål, men de måste oförskräckt föras med avsikten att israeler och palestinier kan leva fredligt och säkert och med respekt för sin värdighet.

(Applåder)