Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 12 januari 2009 - Strasbourg

22. Den gemensamma fiskeripolitiken och en ekosystemansats i fiskeförvaltningen (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Pedro Guerreiro, för fiskeriutskottet, om den gemensamma fiskeripolitiken och fiskeriförvaltningens ekosystemansats (2008/2178(INI)) (A6-0485/2008).

  Pedro Guerreiro, föredragande. – (PT) I kommissionens meddelande behandlas en rad olika frågor som ett led i debatten om en eventuell reform av den gemensamma fiskeripolitiken före 2012.

I mitt betänkande, som har antagits av parlamentets fiskeriutskott, redogörs för flera faktorer som vi anser är viktiga i denna debatt.

Fiskerinäringen är en verksamhet av yttersta vikt för att förse människan med föda och garantera hennes överlevnad, vilket är huvudsyftet för all fiskeripolitik.

Därför måste den betydelse som fisket har för självförsörjningen och oberoendet i medlemsstaternas exklusiva ekonomiska zoner understrykas, särskilt i fråga om livsmedel.

Genom den gemensamma fiskeripolitiken måste vi främja en modernisering och en hållbar utveckling av fiskerinäringen för att dels göra den socioekonomiskt möjlig och se till att den ger hållbara fiskeresurser, och dels garantera livsmedelssäkerhet, allmänhetens självförsörjning av fisk och livsmedel, bevara arbetstillfällen och förbättra livsvillkoren för de yrkesverksamma inom fisket.

Den gemensamma fiskeripolitiken får inte, med hänsyn till dess mål, underordnas annan fastställd gemenskapspolitik.

Med andra ord är en fiskeripolitik inte, och får inte vara, en politik avsedd för haven eller den marina miljön.

Eftersom fiske är en näring som exploaterar en självförnyande resurs består fiskeriförvaltningens första och främsta uppgift i att kontrollera de totala fiskeansträngningarna så att dessa begränsas till maximal hållbar fångst.

En fiskeripolitik måste utgå från antagandet om det ömsesidiga beroendet mellan fiskesamhällenas välbefinnande och hållbarheten hos de ekosystem i vilka de ingår, bland annat genom att erkänna det småskaliga kustfiskets och det icke-kommersiella fiskets särskilda egenskaper och betydelse.

Ett införande av en ekosystemansats i havsförvaltningen kräver med nödvändighet tvärvetenskapliga och sektorsövergripande åtgärder bland de olika åtgärder som påverkar de marina ekosystemen – åtgärder som är mer långtgående och kommer före dem som fastställts för fiskerinäringen.

Förslaget om en ekosystemanalys av utvärderingen av fiskeresurserna måste grundas på vetenskapliga fakta, inte på gissningar grundade på förutfattade meningar.

Det är för övrigt nödvändigt att erkänna att det finns stora skillnader mellan de olika marina områdena och de resurser som finns i dem, de olika fiskeflottorna och fiskeredskapen och deras effekt på ekosystemen, vilket kräver varierande fiskeriförvaltningsåtgärder, specifika och anpassade till varje fall, där man vid behov ersätter fiskarna för uppkomna socioekonomiska följder.

För att garantera resursernas, fiskeaktiviteternas och de lokala fiskesamhällenas hållbarhet anser vi att det är mycket viktigt att medlemsstaterna utövar sitt självbestämmande över sina tolv sjömil territorialvatten och att de exklusiva ekonomiska zoner som avser de yttre randområdena betraktas som ”område för exklusiv tillgång”.

I den meningen kan man med oro se på de förslag som gäller tillträdet till resurserna och som syftar till att införa ett system med överförbara individuella kvoter, vilket medför en koncentration av fiskeaktiviteterna och enskildas tillägnande av fiskerättigheter.

Vidare är det viktigt att understryka att det är olämpligt och oberättigat att driva en politik som uppmuntrar till en urskillningslös fartygsskrotning utan hänsyn till flottornas beskaffenhet, fiskeresurser, varje medlemsstats konsumtionsbehov och flottornas socioekonomiska betydelse.

Slutligen vill jag understryka att den kraftigt minskade avkastningen inte bara beror på inskränkningarna av fiskeaktiviteterna, utan framför allt på att priserna i första ledet har stagnerat eller minskat, samt att produktionskostnaderna (diesel och bensin) har ökat.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar både det betänkande som har lagts fram och det stöd som våra perspektiv på ekosystemansatsen har fått.

Ett av de viktigaste budskapen i kommissionens meddelande är att även om fisket är beroende av sunda marina ekosystem kan inte fiskeriförvaltningen ensam ta på sig rollen som generell havsförvaltare. Sunda marina ekosystem kan endast garanteras genom en politik som omfattar samtliga sektorer som påverkar dem.

Därför anser kommissionen att havspolitiken och särskilt dess miljöpelare, direktivet om en marin strategi, är avgörande för att kunna genomföra en ekosystemansats. Denna ansats kommer att försäkra fiskeindustrin att all mänsklig påverkan på de marina ekosystemen, inte bara fiske, kommer att tas upp på ett välavvägt och sammanhängande sätt. Detta är också betänkandets huvudsakliga inriktning och vi uppskattar överenskommelsen på denna punkt.

Jag vill betona att detta inte betyder att en politik är underordnad en annan och att vi, genom att anta denna ansats, upprättar en hierarki mellan exempelvis direktivet om en marin strategi och den gemensamma fiskeripolitiken.

Direktivet om en marin strategi bidrar till den gemensamma fiskeripolitiken genom att vara det nödvändiga integrerande instrument som krävs för att skydda framtidens fiskeresurser. Den gemensamma fiskeripolitiken kommer att bidra till direktivet om en marin strategi genom att nödvändiga förvaltningsåtgärder upprättas för att stödja målen för sunda marina ekosystem.

Som uppges i betänkandet är målen att tillgodose livsmedelsbehoven, bevara fiskeindustrierna och fiskesamhällena och bevara hållbarheten i de marina ekosystemen inte oförenliga. Tvärtom finns det en samverkan mellan dessa mål på lång sikt.

I betänkandet berörs många frågor som gäller vilka specifika verktyg som ska användas i framtiden. Det är viktiga och relevanta frågor som vi kommer att ta upp i debatten om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Därför kommer jag inte att särskilt kommentera dessa frågor här.

Jag vill emellertid påpeka att det finns en del punkter där vi förmodligen inte är överens. Det anges att man bör stödja eller ersätta fiskare som påverkas av förvaltningsplaner och skyddsåtgärder för ekosystem. Vi anser inte att direkta stöd är rätt väg, utan att lösningen är att hjälpa industrin att bli mer ekonomiskt slitstark och att hjälpa kustsamhällen att bredda sig till andra ekonomiska aktiviteter.

Det anges även att utplantering från vattenbruk skulle kunna vara ett sätt att förnya vilda fiskbestånd. Även om detta skulle kunna vara en möjlighet för några specifika arter anser vi inte att detta är den väg som generellt ska väljas. Fiskbestånd bör återuppbyggas med hjälp av lämplig förvaltning av människans, inräknat fiskeindustrins och andra industriers, påverkan på de marina ekosystemen.

Vi återkommer till en mer detaljerad debatt om verktyg för fiskeriförvaltning i samband med debatten om och utvecklingen av den gemensamma fiskeripolitiken och detta inleds i april när vi offentliggör en grönbok. Till dess tackar jag parlamentet för att det stöder vår ansats i sitt betänkande.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) De nuvarande fiskbestånden i EU:s vatten fortsätter att krympa, delvis till följd av överfisket och användningen av olämplig utrustning, men också på grund av den inverkan som andra sektorer, särskilt turismen, har på det marina biologiska livet. Vetenskaplig forskning för att identifiera de faktorer som påverkar de marina ekosystemen, inbegripet klimatförändringens inverkan, kommer att göra det möjligt att fastställa fiskeresursernas utveckling och se till att försiktighetsåtgärder vidtas för att förhindra en snabb, fortlöpande utfiskning av fiskbestånden.

Eftersom fiske är en nödvändig verksamhet för att garantera livsmedel och människans överlevnad blir det oerhört viktigt med en hållbar förvaltning av fiskeresurserna i ett skede när den marina mångfalden blir allt sämre. Därför måste sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter beaktas i alla initiativ för att främja en hållbar utveckling av EU:s kustområden.