Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är verkligen roligt att få tala här i denna stora parlamentskammare, där ledamöter från alla våra 27 medlemsstater trängs. Det är inte ofta som jag får en chans att yttra mig inför så många åhörare.
Jag står nu här för att förklara varför jag röstade för Bastiaan Belders betänkande om handel och ekonomiska förbindelser med västra Balkan. Jag är helt och hållet för att Europeiska unionen gör det så lätt som möjligt för länderna på Balkan att ansluta sig till unionen. Jag anser att det är viktigt att öka det ekonomiska stödet från dagens nivåer. Vi bör göra det möjligt att fördjupa förbindelserna mellan Balkan och Europa, utveckla turismen och se till att samtliga invånare på Balkan – unga som gamla – får åtnjuta en högre levnadsstandard än hittills.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja föra till protokollet att jag tryckte på fel knapp när det gäller McGuinnessbetänkandet. Jag stöder egentligen McGuinnessbetänkandet om livsmedelsförsörjning till fullo – men jag ska kontrollera detta med funktionärerna efteråt.
Jag instämmer i synnerhet i punkten att vi måste anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) för att lösa frågorna om livsmedelsförsörjning och att jordbrukarna behöver en stabil politisk miljö för att kunna planera inför framtiden. Vi kan inte få visshet, men vi måste utan tvivel ha en viss stabilitet.
Dessutom stöder jag det faktum att inte enbart marknaden kan tillhandahålla inkomsttrygghet för producenter och även uppmaningen till en detaljerad konsekvensbedömning, särskilt om, ska vi säga, följderna för livsmedelsförsörjningen. Om vi ser till särskilda EU-förslag, växtskydd till exempel, behöver vi även här en noggrann konsekvensbedömning av detta, och vi måste ta hänsyn till livsmedelsförsörjningen när vi gör denna bedömning.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras stöd för detta betänkande, och Marian Harkin för hennes stödjande ord.
De är en tydlig förklaring av kammarens åsikt om jordbrukspolitik, inte bara på europeisk, utan även på internationell nivå. De uppmanar särskilt – och detta är viktigt – till att på nytt inrikta sig på jordbrukspolitik i utvecklingsvärlden och stödja de som kan producera livsmedel att göra det lokalt. Jag anser att den miljard euro som Europeiska unionen vill avsätta i detta syfte är ett steg i rätt riktning.
Jag stöder naturligtvis mitt eget betänkande. Jag anser att det är en planritning för framtiden av kammarens sätt att se på jordbruk. Samtidigt som debatten om livsmedelsförsörjning har tagits bort från den politiska dagordningen har vi fortfarande problemet med 30 000 barn som dagligen dör av hunger och svält.
David Sumberg (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka er för att ni ger mig tillfälle att förklara varför jag lade ned min röst om McGuinnessbetänkandet. I betänkandet fokuserar man på en mycket viktig aspekt inom Europeiska unionen, som är det absolut mest grundläggande för att säkerställa att de som svälter eller inte har ordentlig tillgång till livsmedel ska få det. Ingen skulle kunna motsätta sig detta, och jag motsätter mig sannerligen inte detta. Men problemet med betänkandet är, enligt min mening, att det sneglar mot och hänvisar till den gemensamma jordbrukspolitiken och inte tar upp det brådskande behov av reform, och mer reform av denna politik, som finns.
Detta gagnar inte EU:s befolkning mycket. Detta gagnar inte de brittiska jordbrukarna mycket. Vi kommer att befinna oss i svårigheter ända tills denna börda avlägsnas från de europeiska skattebetalarna. Ja, målen i betänkandet är korrekta, men jag är rädd att man inte lyckas särskilt bra alls med att lösa grundproblemet.
Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Jag ställer mig helt bakom flertalet av alla förslag och synpunkter i Mairead McGuinness’ betänkande, som antogs för en stund sedan. Plötsliga förändringar av livsmedelspriserna på världsmarknaden kommer att bli ett allt vanligare fenomen, något som får skadliga följder.
Prishöjningar går framför allt ut över låginkomsthushåll, där maten svarar för en betydande del av familjens utgifter. Det är precis sådana människor som förtjänar stöd – de som har det största behovet, oavsett om de bor i utvecklingsländerna eller i Europeiska unionen. Jag håller med om att vi behöver slå ett slag för livsmedelssäkerheten genom att anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken till de nya förhållandena. Detta talar för att vi bör säga nej till avskaffandet av marknadsreglerande instrument och till att minska EU:s jordbruksutgifter i ett framtida budgetperspektiv.
Att inom ramen för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation inrätta ett internationellt observatorium som övervakar priset på jordbruksprodukter och olika insatsvaror är en god idé. Detta syftar till att övervaka dessa uppgifter på global basis, så att det går att vidta snabba åtgärder vid prisförändringar. Jag anser också att man bör överväga någon form av globalt system för livsmedelslagring.
Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka för detta tillfälle att förklara varför även jag lade ned min röst om detta betänkande.
Jag tror att de flesta i parlamentet, oavsett var på den politiska skalan de står, skulle instämma i att livsmedelsförsörjning är mycket viktig. Problemet är att vi inte är ense om vad livsmedelsförsörjning är. För många av oss är livsmedelsförsörjning ett sätt att se till att det finns tillräckligt med mat för väldens befolkning – oavsett deras ursprung. För andra är det en förevändning för protektionism. För dem är livsmedelsförsörjning bara liktydigt med livsmedel som framställts inom EU för européer. ”Lokal produktion” är en mening som de använder. Jag hör att människor använder förevändningen livsmedelsförsörjning för att utestänga import från resten av världen och därmed utdöma den högkvalitativa export som kommer från många av världens fattigare länder och döma många fler jordbrukare i fattiga länder till fattigdom.
Att säga att en gemensam jordbrukspolitik bör vara grundvalen i livsmedelsförsörjningen är ett häpnadsväckande uttalande som måste tillintetgöras.
Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag instämmer i de kommentarer som min förträffliga kollega Syed Kamall framförde om denna fråga. Jag lade ned min röst, eftersom det var partipiskans åsikt att lägga ned rösterna om detta betänkande, men alla vet att livsmedelsförsörjning är ett mycket viktigt ämne för oss alla, och jag är därför förvirrad av hur man på det här stället hanterar en fråga som denna.
I just detta betänkande – som jag tror att vi alla röstade för – nämnde vi det problem som vi just skulle skapa för oss själva genom att rösta för direktivet om växtskyddsprodukter. Vi har precis underminerat den europeiska livsmedelsförsörjningen. Omkring tre minuter efter vår omröstning om detta betänkande såg vi i stort sett till att våra jordbrukare inte skulle ha möjlighet att odla tillräckligt med livsmedel för vår kontinent i framtiden. Jag finner detta befängt. Det är synd att ingen annan verkar läsa något av de betänkanden som går igenom på det här stället.
Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Ett av de största problemen och en av lösningarna när det gäller global livsmedelsförsörjning är att säkerställa en tillräcklig och hållbar produktion, och då framför allt livsmedelsförsörjning i den så kallade utvecklade världen, som i EU, så att vi kan exportera vår överskottsproduktion och inte konkurrerar med oss själva på världsmarknaderna för livsmedel, något som ökar priserna för dem i regioner som inte har rätt klimat, mark, know-how eller investeringar för att producera egna livsmedel.
Vi måste vara försiktiga med vår politik i syfte att se till att vi reagerar både miljömässigt och globalt på nödvändigheten av hållbar livsmedelsproduktion.
Peter Baco (NI). – (SK) Jag röstade för betänkandet om den gemensamma jordbrukspolitiken och global livsmedelsförsörjning eftersom det tar upp angelägna frågor som jag själv upprepade gånger har påtalat i Europaparlamentet.
Punkt ett rör en sänkning av produktionskostnaderna, som skulle öka vår globala konkurrensförmåga. Punkt två handlar om att minska volatiliteten på livsmedelsmarknaderna, i synnerhet genom att öka lagringen. Punkt tre är att jordbrukets betydelse för samhället minskar – vi behöver åtgärda detta genom att sprida insikt hos allmänheten om den unika och oersättliga roll som jordbruket spelar. Punkt fyra är att vi behöver sätta stopp för godtycket i tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken genom att organisera politiken på systemnivå och prioritera långsiktiga mål. Punkt fem, slutligen, handlar om att vi behöver stoppa den kräftgång för medlemsstaternas jordbruk som beror på de diskriminerande principerna för den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi behöver samtidigt ge en vitamininjektion som drastiskt ökar utbytet av outnyttjad jordbrukspotential i de nya medlemsstaterna.
David Sumberg (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta berör hela Europeiska unionens inre. Här beviljar vi mer pengar för att försöka övertyga allmänheten om att rösta för det hopplösa Lissabonfördraget. Allmänheten gjorde helt klart att de inte vill ha det, när de fick en möjlighet på Irland, och om den brittiska befolkningen skulle få möjligheten – och det borde de ha fått, eftersom Labourregeringen lovade dem detta vid det senaste allmänna valet – skulle de också rösta för att förkasta detta fördrag med en överväldigande majoritet.
Budskapet skulle höras högt och tydligt i Europeiska unionen, det är ett som är säkert: folk vill inte ha det. Folk vill inte ha mer kontroll i Bryssel och Strasbourg. Folk vill att deras egna regeringar och egna lagstiftande församlingar ska fatta de beslut som påverkar dem. Tills detta budskap har mottagits kommer vi att fortsätta pumpa in mer av skattebetalarnas pengar för att tvinga människor till valurnan under falskt sken av att ni faktiskt övertalar dem att ändra sig. Det kommer de inte att göra.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja säga att detta är ett utmärkt betänkande. Vi talar alltid om att föra EU närmare sina medborgare och att EU-projektet inte kan utvecklas utan EU-medborgarnas engagemang.
Det finns två typer av demokrati: den representativa, som den vi har i parlamentet, och den deltagande, som detta betänkande handlar om. Men det är viktigt att förstå att medborgardialogen har två sidor. Den är ömsesidig. Därför måste den oro och de idéer som medborgare uttrycker beaktas av EU-institutionerna. Jag anser att ett utmärkt exempel på detta är en miljon underskrifter för funktionshinder och det dokument som vi nu debatterar i parlamentet.
Jag håller inte med den senaste talaren, eftersom jag anser att, om vi faktiskt antar Lissabonfördraget, det ger oss möjlighet att förbinda medborgare med EU på ett mycket mer meningsfullt sätt. Vår roll i parlamentet är att se till, om vi antar Lissabonfördraget, att det fungerar effektivt.
Daniel Hannan (NI). – (EN) Fru talman! Man kan dra många slutsatser utifrån betänkandets titel: ”Utsikterna för utveckling av medborgardialogen enligt Lissabonfördraget”. Bry er inte om det, eftersom det verkar vara nödvändigt att då och då påminna kammaren om att Lissabonfördraget inte har trätt i kraft. Det har förkastats tre gånger i dess olika former av 55 procent av de franska väljarna, 62 procent av de nederländska väljarna och 54 procent av de irländska väljarna.
Fokusera snarare på det orwellska Kärleksministeriets del av titeln ”Utsikter för utveckling av medborgardialogen”. Nu kanske vanliga väljare som är obevandrade i Europeiska unionens språkegendomligheter inte förstår att dessa ord, som vi i parlamentet gör, betyder skapandet en ny propagandabudget för att försöka att övertyga människor att ändra åsikt.
Jag måste säga att inte ens varje euro i Europeiska centralbanken kommer att räcka till för att övertyga människor om en i grunden dålig idé.
Dialog omfattar per definition två parter. EU måste kunna ta emot likaväl som att sända ut. Detta innebär att föra fördraget till en folkomröstning. Pactio Olisipiensis censenda est!
Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Tack för att ni ger mig tillfälle att förklara hur jag röstade om detta betänkande.
När jag läser betänkandets rubrik ”medborgardialogen enligt Lissabonfördraget” påminner det mig om något som mahatma Gandhi sa. När han blev tillfrågad om Västerlandets civilisation sa han att ”det skulle vara en bra idé”. När jag läser denna titel, ”medborgardialogen enligt Lissabonfördraget”, tänkte jag därför ”det skulle vara en bra idé, eller hur?” Om vi bara hade en medborgardialog. Om vi bara hade en tvåvägsdialog. En av de föregående talarna sa att dialog till stor del är en tvåvägsprocess, men om vi ser på några av de icke-statliga organisationer som inrättats för att främja Lissabonfördraget ser vi bara organisationer som till fullo anmält sig till att främja detta i grunden odemokratiska fördrag. Hur många organisationer som är mot fördraget kommer att inrättas eller beviljas stöd? Det finns ingen tvåvägsdialog, och därför väljer EU:s medborgare att förkasta Lissabonfördraget när de får möjlighet och blir tillfrågade.
Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Tack för ert tålamod i kammaren. Jag ville tala om detta, men jag har för mycket att säga i dag. Jag är så upphetsad över alla de omröstningar som har gjorts i kammaren i dag. Ja, den gemensamma fiskeripolitiken. Ja, låt oss tala om hållbar utveckling – men dessa två är i sig motsägelsefulla. Om man vill se över en hållbar fiskeripolitik måste man se över egendomsrätt och marknadsbaserade lösningar. Se på alla de länder där fiskare får rättigheter som går att sälja och föras över från en generation till en annan. Detta är det bästa sättet för att säkerställa att vi får hållbara fiskbestånd, inte någon konstgjord kommunistisk metod med en centralplanering inom fisket. Det är av denna anledning som vi erfar en stor åderlåtning av fiskbeståndet, och vi kommer alla att bli lidande i slutet.
Talmannen. – Sammanträdet avbryts nu. Vi fortsätter med röstförklaringarna efter det högtidliga mötet.