Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 13 januari 2009 - Strasbourg

17. Farliga ämnen och preparat (diklormetan) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Carl Schlyter, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets direktiv 76/769/EEG med avseende på begränsningar för utsläppande på marknaden och användning av vissa farliga ämnen och preparat (diklormetan) (KOM(2008)0080 – C6-0068/2008 – 2008/0033(COD)) (A6-0341/2008).

  Carl Schlyter, föredragande. − Fru talman! Jag önskar faktiskt att det franska ordförandeskapet vore här ikväll, eftersom jag måste säga att vi har haft ett alldeles utomordentligt bra samarbete. Utan deras engagemang och utan deras vilja att finna vägar framåt hade vi aldrig kunnat nå en överenskommelse. Under processens gång fanns det nämligen alltid en blockerande minoritet i någon fråga. Det är alltså tack vare mycket gott samarbete med det franska ordförandeskapet som denna lagstiftning nu kommer till stånd, vilket är väldigt skönt.

Vi talar alltså om diklormetan, ett färgborttagningsmedel. Det är även en industrikemikalie som faktiskt används väldigt mycket inom läkemedelsindustrin. I industriell tillämpning finns det dock goda möjligheter att skydda arbetare och miljö under användningen. Det är framför allt när medlet säljs till konsumenter som problemen uppstår. Det är en lurig kemikalie på så sätt att den är cancerframkallande, den har narkotisk effekt, den är hälsoskadlig. Man luras lätt av den. När man känner doften av den har man nämligen redan överskridit gränsvärdet trefaldigt. Därför är det extremt svårt att skydda sig. En korrekt skyddsutrustning består av mycket avancerade handskar som måste bytas ut var tredje timme. Man måste ha en utrustning som i normalfallet kostar ungefär 2 700 euro med oberoende luftsystem.

Att den här kemikalien används idag beror mycket på att den används illegalt. Därför var det också viktigt att begränsa och förbjuda användningen för professionella användare. Det är ofta enmans- eller fåmansföretag som går ut och sanerar klotter eller tar bort färg. Skyddsutrustningen lämnas väldigt ofta hemma eller så är den inte alls tillgänglig. Att förbjuda denna kemikalie är därför till stor del en arbetarskyddsfråga. Vi vet att i de länder där den används – vilket är 24 av 27 medlemsstater idag – används den nästan aldrig på ett korrekt sätt i enlighet med nationell och europeisk lagstiftning. Jag tror att det räcker med att citera det tyska kemiindustriförbundets egen text där det står att trots att ventilationen är god, att färg avlägsnas på begränsade områden samt att borttagna färgrester samlas in och att burkarna stängs omedelbart, överskrids regelbundet exponeringsgränsen. Därför krävs det fristående andningsapparatur.

Jag tycker att det är väldigt bra att kommissionen lade fram ett förslag och att vi nu har kommit fram till en kompromiss som också i praktiken förbjuder även professionell användning, med möjlighet för länder att få nationella undantag. De som skaffar undantag måste dock garantera att de som arbetar med denna kemikalie har lämplig skyddsutrustning, har tillräcklig utbildning och kunskap om alternativen och kan motivera varför de inte kan använda dessa alternativ. Det är faktiskt så att det på samtliga användningsområden för diklormetan idag finns fungerande alternativ. Vi talar om de 5 procent som används på det farliga sättet, dvs. färgborttagningen. De övriga 95 procent av volymen DCM som används, används inom industrin. Det är bra att vi även där skärper arbetarskyddet och miljöskyddet.

På det stora hela är jag faktiskt väldigt nöjd med överenskommelsen. Detta kommer att förbättra möjligheten för människor att ta bort färg på ett säkert sätt utan att exponeras för cancerframkallande och farliga kemikalier. Mina kolleger i parlamentet har bidragit till att denna överenskommelse har kunnat nås så snabbt, vilket jag tackar dem så mycket för, samt för att alla skuggföredragandena tillsammans med mig har kunnat komma överens med rådet. Det här bådar gott. Detta var nämligen sista chansen före Reach att förbjuda kemikalier på det gamla sättet. Detta var alltså ett slags grande finale för den gamla sortens kemikaliepolitik, och det var väl en bra final att vi kom överens på ett effektivt sätt.

När det gäller DCM säger vissa att alternativen kanske kan vara minst lika farliga eller farligare, men kommissionens och andras utvärderingar har ju tydligt visat att alternativen är betydligt mindre farliga. Nu skapar vi en marknad för alternativen. Det är faktiskt så att de företag som nu ”gnäller” också i många fall tillverkar alternativen. Det finns dock också mindre företag som tillverkar alternativ. Det är bra att de nu får använda sin konkurrensfördel med bättre miljöskydd på den inre marknaden. Vi går en säkrare framtid till mötes, och jag tackar alla som varit inblandade i processen.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Carl Schlyter, för hans hårda arbete med förslaget. Vi har nu nått en bra kompromiss med rådet som kan godtas efter första behandlingen.

Här är det fråga om att begränsa utsläppandet på marknaden av diklormetan och dess användning i färgborttagningsmedel för att minska de risker som konstaterats vid flera stora studier som gjorts på uppdrag av kommissionen. Det råder ingen tvekan om att diklormetan är skadligt för människors hälsa eftersom det är ett mycket flyktigt ämne. Flyktigheten gör att det bildas starkt koncentrerade ångor i luften som lätt kan andas in av användare av färgborttagningsmedel och som sedan har en direkt toxisk verkan på det centrala nervsystemet.

Under bristfälliga arbets- eller driftförhållanden har detta lett eller bidragit till dödsolyckor i flera medlemsstater. De flesta olyckorna och dödsolyckorna har inträffat i kommersiella och yrkesmässiga miljöer, framförallt till följd av bristfällig ventilation och underlåtenhet att använda personlig skyddsutrustning. Konsumenter har emellertid också varit inblandade i olyckor, även om antalet olyckor som rapporterats i det här fallet är mycket lägre.

Kommissionens förslag är tänkt att i så stor utsträckning som möjligt och som är tekniskt genomförbart minska de risker som är förenade med användningen av denna farliga kemikalie. I den version som ändrats av parlamentet och rådet kommer försäljningen av färgborttagningsmedel med diklormetan till konsumenter att förbjudas helt. Det bör även införas ett förbud mot att konsumenter använder ämnet, eftersom de i allmänhet inte har den personliga skyddsutrustning som behövs och inte kan läras upp eller övervakas för att se till att de använder ämnet på ett säkert sätt.

Det kommer att införas ett allmänt förbud mot att släppa ut diklormetan på marknaden och mot att yrkesmän använder ämnet. Eftersom vissa medlemsstater anser att det är nödvändigt för yrkesmännen att fortsätta använda ämnet i framtiden så kommer dessa medlemsstater dock att få möjlighet att tillåta att ämnet används under vissa stränga villkor. Medlemsstaterna måste införa specifika regler och förordningar för att ge yrkesmän tillstånd som passar in i deras befintliga nationella system. Yrkesmässiga användare kommer endast att få tillstånd efter att ha genomgått utbildning. Utbildningen måste bland annat innehålla information om riskerna med diklormetan och utbudet av alternativa ämnen. Arbetsgivare och egenföretagare bör helst ersätta diklormetan med andra ämnen eller förfaranden, med hänsyn till gällande arbetsmiljölagstiftning.

Det kommer att fortsätta att vara tillåtet att använda färgborttagningsmedel som innehåller diklormetan på kommersiella anläggningar, förutsatt att alla nödvändiga åtgärder har vidtagits för att se till att de människor som arbetar där exponeras i så liten utsträckning som möjligt. Det är till exempel nödvändigt att se till att det finns tillräcklig ventilation för att i möjligaste mån hålla sig inom arbetsplatsens gränsvärden. Det måste även vidtas åtgärder för att minimera avdunstningen från behållare med färgborttagningsmedel. Dessutom måste de anställda bära andningsskydd när arbetsplatsens gränsvärden överskrids.

Carl Schlyter rekommenderar att ni stöder den kompromiss som förhandlats fram med rådet. Jag anser också att kompromissen utgör en bra avvägning. Jag kan på kommissionens vägnar därför ge mitt fulla stöd till kompromissen.

  Erna Hennicot-Schoepges, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden och upprepa att vi har arbetat mycket väl tillsammans för att nå denna kompromiss, som har stöd av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi måste uppmärksamma att det är en mycket giftig produkt och att det finns fungerande och säkra alternativa lösningar. Vi får inte bortse från de risker – som ni nämnde, herr Verheugen – som är förenade med användningen av diklormetan, särskilt om användarnas säkerhet inte kan garanteras. Ofta används diklormetan av privatpersoner som utför reparationsarbeten i sina egna hem. De tycker att det är en utmärkt och effektiv produkt men inser inte att de genom att använda den i ett slutet rum riskerar att mycket snabbt förlora medvetandet och att de till och med riskerar livet om de inte är försiktiga.

Den kompromiss som vi har nått innebär, i motsats till den extrema ståndpunkt med ett totalt förbud som föredraganden först föreslog, att medlemsstaterna nu har möjlighet att ge dispens för yrkesmässig och industriell användning, dock på tydliga villkor. Det är en välgrundad kompromiss, och det är viktigt att inse att diklormetan har orsakat många olyckor. Jag beklagar vidare att vi har mycket knapphändig information om de arbetsolyckor som har inträffat. Jag vill även påpeka att det gjordes en konsekvensanalys innan kommissionen påbörjade sitt arbete och att texten utformades utifrån resultaten av denna. Vi måste trots det se till att de personer som fortfarande kan känna sig lockade att använda produkten har tillgång till mycket specifik information, även om det nu är medlemsstaterna som ansvarar för att upprätta tydliga regler och genomföra det allmänna förbudet mot att släppa ut denna hälsovådliga produkt på marknaden.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera föredragande Carl Schlyter och skuggföredragandena till det mycket noggranna och professionella arbete som de har utfört i ärendet. Det är ett sällsynt nöje för mig dessa dagar att kunna delta i debatter som uppstår ur utskottsarbete och särskilt så här dags på dagen, eller jag kanske ska säga så här dags på natten.

Jag har inte haft förmånen att delta i utskottsdebatterna annat än vid ett tillfälle när jag ville försäkra mig om att mina kolleger förstod betydelsen av att rösta för att stödja föredragandens förslag. Men det här är en viktig fråga, det är verkligen en fråga om liv och död, och den är dubbelt viktig för mig eftersom jag har ett särskilt valkretsintresse i den.

Diklormetan är som vi hört ett ämne med en ovanligt riskfylld profil. Det är så flyktigt att inandning, till och med bara tillfällig lukt av det, överstiger alla erkända hälsogränser. Det är cancerogent, och det ger neurotiska effekter med nervskador. Vid normal temperatur förflyktigas det till farliga nivåer. För att kunna arbeta säkert med diklormetan behövs en lufttät dräkt till en kostnad av cirka 2 000 euro, och för att skydda huden behövs handskar som kostar mellan 25 och 30 euro och måste bytas varannan eller var tredje timme.

Naturligtvis gör ingen det, även om de vet hur farligt ämnet är. Det finns inget effektivt sätt att säkerställa säker användning av diklormetan för allmänheten. Och eftersom det är ett så giftigt ämne ville föredraganden och utskottet förbjuda det, även för yrkesmässig användning, för att förebygga svåra olyckor. De senaste åtta åren har kommissionen registrerat omkring 18 svåra olyckor på grund av användning av dessa produkter och cirka 56 mindre allvarliga olyckor. Jag är säker på att det har förekommit fler i verkligheten. Men det har funnits en industriell lobby som har skapat en blockerande minoritet i rådet, och därför gick föredraganden och utskottet motvilligt med på att bevilja medlemsstaterna ett undantag för yrkesmässig användning.

Vi har emellertid uppnått inte bara strikt skydd för arbetstagare som använder det yrkesmässigt utan även ett åtagande om kontroll och inspektion från medlemsstaterna. Ett totalförbud mot dessa produkter finns redan i Sverige, Danmark och Tyskland, och jag hoppas att ingen medlemsstat kommer att begära ett sådant undantag. Industriell användning är en annan sak. Under de rätta förhållandena kan produkterna användas säkert inom industrin.

Vissa ledamöter har pläderat för att det ska vara tillåtet att använda dem för att skydda kulturarv och avlägsna målarfärg från gamla monument utan att skada dem. Men experter anser att det inte är någon bra idé, och min grupp kommer därför inte att stödja några ändringsförslag i den riktningen.

Jag nämnde att jag har ett valkretsintresse i detta. Jag har brevväxlat med kommissionsledamot Günter Verheugen i sju år nu om frågan. Varför? För att jag i min valkrets har ett företag vid namn Eco Solutions som har utvecklat ett fullständigt säkert alternativ till diklormetan. Det är ett vattenbaserat alternativ. Det är lika effektivt, även om processen tar lite längre tid. Jag är ledsen att säga att den enda medlemsstat som bedrivit hård lobbyverksamhet för att diklormetan ska få fortsätta att användas var Storbritannien som också tillverkar många sådana ämnen i industriella mängder.

Det tog mig fyra års arbete med kommissionsledamot Verheugen att få kommissionens expertkommitté att ens titta på detta säkrare vattenbaserade alternativ, och det har tagit tre år att få det erkänt som en effektiv och användbar teknik. Men jag är glad att kunna säga att precis som de bästa historierna har denna ett lyckligt slut. Diklormetan kommer att tas bort från marknaden för icke-industriell användning. Mina väljare kommer att bli rikare med sin nya teknik, och alla kommer att leva lyckligt i alla sina dagar tack vare det utmärkta arbete som Carl Schlyter och hans kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet utfört.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Diklormetan, DCM, är en farlig kemikalie som kan orsaka cancer, ögonskador och leda till akuta skador på organ som hjärta, lever och njurar. DCM används bland annat för att producera läkemedel och som borttagare av färg och klistermärken. Vissa länder har redan infört ett förbud mot DCM, till exempel Sverige, Danmark och Österrike.

Det är utmärkt att frågan om DCM nu kommer upp på dagordningen. Det är ännu bättre att denna överenskommelse innebär ett totalförbud mot DCM bland vanliga konsumenter. För detta kan jag bara ge vår föredragande, Carl Schlyter, en stor eloge. Bra jobbat Carl!

Dessvärre kan arbetare inom läkemedelsindustrin och de som arbetar med att sanera väggar och fasader fortfarande löpa risk att drabbas av diklormetanens verkningar. Denna överenskommelse innebär tyvärr inget totalförbud för professionell användning av DCM. Det är en stor brist som jag håller kommissionen helt och hållet ansvarig för. Detta undantag är emellertid utformat så att det förhoppningsvis fåtal medlemsstater som vill använda DCM måste garantera att arbetarna inte drabbas. Bevisbördan ligger alltså på de länder som vill ha en begränsad DCM-användning att bevisa att man kommer att använda medlet på ett så säkert sätt som möjligt och att arbetarskyddet garanteras. Det är trots allt ganska acceptabelt.

Detta är på det stora hela en bra överenskommelse. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att hämta inspiration från detta beslut. Yes, we can! Låt oss nu gå vidare. Snälla kommissionen, kan ni inte ge oss en indikation på att vi i framtiden kan få fler förbud mot farliga ämnen, exempelvis cancerframkallande azofärger, bisfenol A, flamskyddsmedlet deka-BD? Om inte EU kan, varför kan ni inte tillåta att enskilda medlemsländer i alla fall kan få gå före och införa egna förbud? Ni i kommissionen tvingar till och med medlemsländer att häva de restriktioner som de ibland redan har. Mitt eget land, Sverige, var till exempel tvunget att tillåta azofärger efter det att Sverige blivit EU-medlem 1995. Efter hot från kommissionen om rättsprocess i EG-domstolen har Sverige nu börjat tillåta deka-BD. Det är oacceptabelt, och det är framför allt inte miljövänligt. Så kan inte progressiv miljölagstiftning bedrivas. Kommissionen, kommissionär Verheugen, överbevisa mig gärna! Visa att miljöhänsyn får gå före marknadskraven i fler fall än bara det här fallet.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Diklormetan, som finns att köpa på marknaden och som är godkänt för allmän användning i olika handelsvaror, används ofta också inom kemikalieindustrin, samt i textil- och läkemedelsindustrin. Diklormetan tas lätt upp av människokroppen, är mycket giftigt och cancerframkallande och har orsakat många förgiftningsfall, inklusive dödsfall. Bara i Polen uppskattar man att flera tusen människor exponeras för detta kemiska agens på arbetsplatsen. Medan den industriella användningen av kemikalien effektivt kan kontrolleras är enskilda konsumenters, eller till och med företags, användning av diklormetan oundvikligen förenad med en risk för människors liv och hälsa, inte bara för att det inte går att genomföra ordentliga kontroller utan även på grund av de höga kostnaderna för att vidta skyddsåtgärder.

På grund av den kemiska föreningens höga toxicitet och flyktighet har alla varningar och åtgärder för att reglera användningen av diklormetan visat sig vara ineffektiva. Det är därför nödvändigt att helt förhindra att konsumenter använder diklormetan i någon större omfattning. Detta gift får inte fortsätta att användas av ekonomiska skäl. Vi måste också undvika att använda intressena hos industrin som tillverkar produkter med diklormetan som ett argument för att stödja att konsumenter använder diklormetan i begränsad omfattning. När det gäller den allmänna användningen av denna kemiska förening så överstiger samhällets kostnader alla eventuella materiella fördelar.

  John Bowis (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag instämmer i kommissionsledamotens absolut sista mening, att vi kan välkomna denna kompromiss, och därför gratulerar jag föredraganden och skuggföredragandena till att ha samlat ihop detta.

Det har varit en lång väg hit. Ursprungligen hade kommissionen ett förslag att förbjuda ämnet för privat användning – inte för yrkesmässig användning – och föredraganden lade fram dessa förslag om att utvidga det till yrkesmässig användning. Och så lyssnade vi till bevis från våra väljare, såsom Graham Watson har gjort. Han har talat om industriell lobbyverksamhet. Han har också hänvisat till en industriell lobby i sin valkrets som framgångsrikt övertygade honom om alternativet. Vi vet att 90 procent av de som tar bort färg använder diklormetan, så vi behövde titta på balansen här.

Ingen av oss vill gå för långt när det gäller att beskriva farorna. Ibland när jag i kväll lyssnade på farorna med ämnet undrade jag varför vi finner oss i att industriarbetare ska utsättas för det men inte vill låta yrkesmänniskor använda det, enligt reglerna och under strikt vägledning. Och alla de kläder som Graham Watson ska lämna till människor i framtiden – dessa vita dräkter, eller vad de nu är, en parlamentsförmån i rymdåldern – kommer att vara lovande.

Jag tror att detta precis som många andra ämnen innebär en risk. Det är potentiellt farligt. Det finns bevis för att det har förekommit olyckor och att människor har skadats. Det är sannolikt rätt att vi vidtar kraftigare åtgärder än vad som hittills skett. Det är anledningen till att jag accepterar och verkligen välkomnar den kompromiss som har eftersträvats. Det lämnar dörren öppen för medlemsstater som vill och tror det är rätt att fortsätta enligt de stränga regler som slagits fast för att tillåta yrkesmänniskor – och endast dem – att använda detta utöver industriell användning.

Herr kommissionsledamot! Det är nu ert ansvar att gå tillbaka och forska om alternativen. Titta på alternativen som finns: NMP har funnits i 11 år men har först nu visat sig vara reproduktionstoxiskt. Det finns brännbara lösningsmedel som kan orsaka problem med limsniffning. Det finns våldtäktsdroger som betraktas som säkra alternativ. Vi har DBE, som vi inte vet så mycket om, och det finns de mer grundläggande metoderna med blåslampa och sandpapper som kan användas även om damm och andra problem uppstår här. Låt oss nu därför gå tillbaka och noggrant undersöka alternativen så att vi verkligen kan vara säkra på att vi erbjuder ett säkrare alternativ för våra väljare. Om vi upptäcker att några av alternativen inte är mindre farliga är jag säker på att kommissionsledamoten eller hans efterträdare kommer tillbaka och berättar det för oss och lägger fram ett förslag – annars är jag säker på att Carl Schlyter gör det.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Fru talman! Diklormetan har narkotisk verkan som leder till skador på det centrala nervsystemet och medvetslöshet, samt kardiotoxiska effekter. Felaktigt använt är ämnet direkt livshotande, och detta kan ha konsekvenser för terrorism. Jag stöder därför ett förbud mot att vanliga konsumenter använder ämnet och stränga restriktioner vid yrkesmässig användning. Eftersom det finns alternativa och eventuellt mindre giftiga blekmedel så är det enligt min mening onödigt att ge dispens. Enligt det förslag som vi ska rösta om imorgon kommer medlemsstaterna dock att kunna ansöka om dispens hos kommissionen i motiverade fall, dock på mycket stränga villkor. Jag skulle vilja veta hur kommissionen eller någon annan kommer att bedöma ansökningarna om dispens och hur de kommer att kontrollera att restriktionerna efterlevs.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga ett par ord till Graham Watson. Ni har spelat en viktig roll när det gäller att ta fram det här förslaget. När ni personligen berättade för mig om de problem som ni under flera år hade haft med kommissionen så insåg jag att det fanns alternativ till det här ämnet. Jag är säker på att ni håller med om att saker och ting har gått mycket snabbt sedan dess. Jag gav personligen mitt generaldirektorat i uppdrag att lägga fram förslaget, eftersom det efter mina kontakter med er stod klart för mig att det fanns alternativ. Jag har vid ett annat tillfälle här i parlamentet förklarat, och jag vill framförallt be Jens Holm att lyssna på det här, att jag, även om jag är kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri, inte anser att en farlig industriprodukt bör finnas kvar på marknaden bara för att den kan användas för att tjäna pengar. Jag anser att en farlig industriprodukt bör ersättas om det finns alternativ. Jag har följt den principen när vi har diskuterat och antagit kemikalieförordningen Reach i parlamentet. Alla de ämnen som ni nämnde, herr Holm, regleras nu i Reach.

Diklormetan skulle normalt också omfattas av villkoren i Reach. Vi har dock prioriterat ämnet, eftersom hälsoriskerna är så uppenbara och eftersom det har funnits så många fall. Det är möjligt att vi kommer att behöva agera på samma sätt när det gäller andra ämnen om det finns lika uppenbara hälsorisker och om vi inte kan vänta tills det mycket omfattande och krävande Reach-förfarandet har avslutats.

Herr Holm! Jag vill också klargöra att jag även skulle ha röstat för en mer långtgående kompromiss. Om parlamentet hade kunnat komma överens med rådet om att förbjuda kommersiell användning av diklormetan så hade jag röstat för det här i kväll. Låt inte kommissionen bära skulden för att det finns flera medlemsstater som inte vill gå vidare i den här frågan av för mig okända skäl. Därför har kommissionen presenterat sitt förslag på det sätt som den gjorde eftersom vi ville ta fram ett förslag som hade en chans att bli godkänt, och det är precis det som nu har hänt.

Min sista kommentar rör John Bowis’ synpunkter om de alternativa ämnenas toxiska verkan. Med kemikalier är det alltid en fråga om att uppskatta hur stor risk det rör sig om. Våra grundliga och omfattande studier har visat att inga av de alternativa ämnen som för närvarande finns på marknaden har så farliga egenskaper som diklormetan, det vill säga en direkt toxisk verkan på det centrala nervsystemet. Denna verkan förekommer endast med diklormetan och inte med andra ämnen.

Vi känner till mycket få olyckor som inträffat med de alternativa ämnena. Detta gäller även länder där det redan är förbjudet att använda diklormetan, till exempel Danmark, Österrike och Sverige. Om läget skulle förändras kommer kommissionen naturligtvis undersöka och, vid behov, föreslå åtgärder för andra ämnen.

Slutligen vill jag kommentera Jens Holms uttalanden, som jag tillfälligt glömde bort, om huruvida kommissionen kommer att tvinga medlemsstaterna att avskaffa progressiva miljö- eller hälsoförordningar för att de strider mot reglerna för den inre marknaden. Det kommer kommissionen inte att göra. Det framgår tydligt av gällande lagstiftning att medlemsstaterna har rätt att anta nationella regler som skiljer sig från reglerna för den inre marknaden om de anser att det är nödvändigt av hälso- eller miljöskäl.

Eftersom jag ansvarar för att kontrollera kungörelserna av dessa avvikande regler kan jag berätta för er att kommissionen agerar utifrån en klar och tydlig princip i det här fallet. Vi tar medlemsstaternas hälso- och miljöargument på allvar. Om de antar andra regler av dessa skäl tvingar vi dem inte att upphäva sina miljö- och hälsoregler. Om ni har information från de senaste åren som styrker era anklagelser så vill jag gärna få reda på mer specifika detaljer så att jag kan motbevisa ert påstående. Det fall som ni nämnde är från 1995, vilket innebär att jag inte hade någonting med det att göra.

  Carl Schlyter, föredragande. − Fru talman! Jag vill komma tillbaka till vad Watson sa. Watson har också spelat en roll. Trots att du inte är medlem av vårt utskott, har du ändå påverkat vårt utskott och hjälpt till att få en kompromiss. Naturligtvis har även den personal varit viktig som har hjälpt mig att nå denna överenskommelse.

Jag kan bara bekräfta vad kommissionär Verheugen säger. Kommissionen har hela tiden gentemot mig i alla fall varit tydlig med att om rådet och parlamentet hade kommit fram till en mer långtgående kompromiss med totalförbud, hade kommissionen accepterat den. Det har inte funnits några oklarheter mellan kommissionen och mig i fråga om detta.

Jag vill bara exemplifiera denna kemikalie. Om jag skulle öppna en enda enkilosburk här och nu och sprida ut den över bänkarna, måla ut den, skulle vi faktiskt i hela denna otroligt stora sal överskrida gränsvärdet en aning. Så pass starkt toxisk är denna kemikalie.

Jag kan bara avsluta debatten med att vädja till kommissionen nu att se till att de medlemsstater som söker undantag för professionell användning får undantaget tillbakadragit om det regelbundet bryts mot de nya hårdare reglerna. Vi vet, alla vet och alla undersökningar visar att om man ska använda diklormetan på ett korrekt sätt för att skydda arbetarnas hälsa, så är medlet både oekonomiskt och oekologiskt. Om DCM får agera på korrekta marknadsvillkor, det vill säga om lagstiftningen följs, så gör sig DCM självt konkurrensmässigt helt utslaget väldigt snabbt och skulle ersättas av alternativen. Jag kan vädja till kommissionen nu: Se till att reglerna följs. Då kommer DCM att fasa ut sig självt tillräckligt snabbt.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) I och med dagens beslut begränsar Europaparlamentet i betydande omfattning användningen av DCM-baserade färgborttagningsmedel. Som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet välkomnar jag detta beslut som vi har arbetat mycket för. Många dödsfall har inträffat de senaste åren till följd av användning av DCM. Detta är ett oerhört flyktigt ämne som skadar nervsystemet och som därför även är cancerframkallande. Eftersom det finns vissa säkerhetsbestämmelser för industriell användning är de drabbade främst målare och enskilda användare som målat eller tapetserat om sina hem. De koncentrationer som uppmättes vid vissa europeiska industrier var så höga att tio procent av arbetstagarna skulle drabbas av cancer efter en längre tids exponering.

Enligt den kompromisstext som nu har antagits kan DCM-baserade färgborttagningsmedel i fortsättningen bara användas inom industrin och i enlighet med strikta säkerhetsbestämmelser. Konsumenter och yrkesutövare kommer att vara tvungna att använda sig av någon av de andra kemikalierna som är lika effektiva, men dock ofarliga, för att avlägsna oönskad färg eller använda sig av pyrolytisk färgborttagning genom upphettning.

Den viktigaste enskilda faktorn är att det bör vara förbjudet att använda detta cancerframkallande ämne inomhus på offentliga platser, till exempel i shoppingcentrum och gångtunnlar. Anledningen till detta är att ångan från flyktiga ämnen är tyngre än luft, och mätningar har visat att ångan sjunker neråt och utgör en fara särskilt för barn. När detta beslut fattades tog vår politiska grupp stor hänsyn till de berörda fackföreningarnas åsikt eftersom vår största oro med den industriella användningen gäller arbetstagarna.

  Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) Fru talman! Som vi vet är många farliga kemiska ämnen tillåtna för allmän användning trots att de innehåller farliga komponenter. Ett av dessa ämnen är diklormetan (DCM) som vanligen används vid framställning av läkemedel, lösningsmedel och andra produkter.

Det är ett ämne som är särskilt skadligt för hälsan eftersom det är klassificerat som ett cancerframkallande ämne. Det skadar nervsystemet och ger allvarliga skador på inre organ, vilket direkt kan leda till döden.

Med tanke på att barn har en högre andningsfrekvens kan dessa lättare förgiftas av DCM, liksom människor med hjärt-kärlsjukdomar. Det är även alarmerande att det har förekommit dödsfall i samband med DCM-förgiftning.

Vi vet att det finns produkter på marknaden som skulle kunna vara ett alternativ till produkter som innehåller DCM och att vissa medlemsstater har infört ett förbud mot att använda det. Det förefaller därför nödvändigt att införa ett totalt förbud mot detta ämne.

Ytterligare ett argument för ett förbud mot DCM är det faktum, liksom experter har betonat, att vi inte kan garantera att DCM används på ett säkert sätt.

Kommissionens förslag om att yrkesutövare ska utbildas i hur DCM-produkter ska användas kommer att kosta cirka 1,9 miljarder euro det första året.

Att se till att DCM inte längre har en allmän spridning vore därför den vettigaste och mest ansvarsfulla lösningen.