Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 januari 2009 - Strasbourg

9. Gasleverans från Ryssland till Ukraina och EU (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om gasleverans från Ryssland till Ukraina och EU.

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Rådet vill tacka Europaparlamentet för att man tar upp denna fråga på dagordningen för årets första sammanträdesperiod. Ni håller säkert med mig om att det tjeckiska ordförandeskapet visade anmärkningsvärd framsynthet när det satte trygg energiförsörjning som en av hörnstenarna och prioritetringarna för vårt ordförandeskap i år.

EU upplever utan tvekan ett större avbrott i gasförsörjningen till följd av konflikten mellan Ryssland och Ukraina och mellan Gazprom och Naftogaz. Det här försörjningsavbrottet motsvarar nu ca 30 procent av gemenskapens sammanlagda gasimport. Det är en situation som vi inte ens upplevde under det kalla kriget – det kompletta avbrott som vi ser i dag.

Rådet och kommissionen var medvetna om potentiella problem. Som ni vet uppstod en liknande situation för tre år sedan, 2006, och det är ett mer eller mindre återkommande problem eftersom Ryssland varje år höjer priset på den gas man exporterar till grannländerna för att närma sig marknadspriset. På grund av gemenskapens stora beroende av rysk gas har vi varit mycket vaksamma. Vissa medlemsstater är till och med nästan till 100 procent beroende av den gas som kommer från Ryssland.

Jag vill betona den särskilt svåra situationen i länder som Bulgarien och Slovakien. Det förklarar också varför detta är det viktigaste problemet i central- och östeuropeiska länder: folk fryser och det hamnar på förstasidan i tidningarna. Jag har förstått att i andra länder som inte lider lika mycket av problemet är situationen en annan, åtminstone vad gäller PR.

Den här gången hade vi redan mottagit en formell varning från Ryssland den 18 december 2008, genom EU:s och Rysslands system för snabbt utbyte av information, om att problem skulle kunna uppstå om de pågående förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland inte ledde till en överenskommelse om priser, transiteringsavgifter samt betalning av skulder. Vi förvånades därför inte över vad som skedde, men däremot överraskades vi av avbrottets vidd och intensitet.

Vi tog därför kontakt på högsta nivå före den 1 januari 2009 för att undvika avbrottet i försörjningen. Det tjeckiska ordförandeskapet hade börjat övervaka situationen långt före det nya året. Jag personligen träffade ryska representanter i Prag två dagar före julafton.

Kommissionen vidtog lämpliga åtgärder för att följa utvecklingen under hela jul- och nyårshelgen, och delade med sig av informationen till gruppen för samordning av gasförsörjning i början av januari. Både före och efter den 1 januari 2009 fick ordförandeskapet och kommissionen – i samarbete med Andris Piebalgs – försäkringar från båda aktörerna att gasleveranserna till EU inte skulle påverkas.

Som ni vet har det tjeckiska ordförandeskapet tillsammans med kommissionen och med hjälp av en del medlemsstater varit i kontakt med både de ukrainska och ryska gasföretagen och flera gånger rest för att delta i möten med båda sidor.

Under dessa kontakter har vi inte försökt lägga skulden på någon eller välja sida, eller ens agera som medlare, eftersom det handlar om en handelskonflikt. I stället har vi betonat situationens allvar för båda parter, samt att de båda ländernas trovärdighet och pålitlighet helt klart skadats av läget – Rysslands som leverantör och Ukrainas som transitland. Allt eftersom läget har försämrats har vi också agerat som en ”underlättare” för gasleveranser till EU – en roll som uppskattades mycket av båda parterna, eftersom de inte pratade med varandra överhuvudtaget.

Låt mig ge en kort sammanfattning av händelserna sedan morgonen den 1 januari 2009, nyårsdagen. Den 1 januari 2009 tillkännagav Ryssland att man hade stoppat alla gasleveranser till Ukraina medan leveranserna till EU fortsatte på full nivå. Samma dag gjorde det tjeckiska ordförandeskapet och kommissionen ett uttalande för att mana båda sidor att genast söka en lösning och respektera sina kontraktsenliga förpliktelser gentemot EU:s konsumenter.

Den 2 januari 2009, då det stod klart att leveranserna till EU började påverkas, följde en formell förklaring från det tjeckiska ordförandeskapet på EU:s vägnar. Tidigt på morgonen samma dag i Prag tog vi emot en delegation från Ukraina som leddes av Ukrainas energiminister Jurij Prodan. I delegationen ingick alla delar av Ukrainas politiska spektrum, däribland president Jusjtjenkos rådgivare, representanter för Naftogaz och MFA:s representant.

Den 3 januari 2009 deltog vi i en lunch i Prag med direktören för Gazexport, Alexander Medvedev, och jag personligen närvarade vid båda mötena. Båda tillfällena pekade på en uppenbar brist på transparens i kontrakten mellan Gazprom och Naftogaz och framför allt den brist på förtroende som förhindrar en överenskommelse. Skildringarna från båda sidor avvek fullständigt från varandra på vissa punkter, varför vi då började föra fram frågan om kontroll.

För att hantera problemet med de skilda åsikterna uppstod idén att ordförandeskapet och kommissionen skulle bilda en gemensam delegation för att ta reda på fakta, som skulle ledas av den tjeckiska ministern för industri och handel, Martin Říman, och Matthias Ruete, generaldirektör för generaldirektoratet för energi och transport. Delegationen fick mandat att göra detta på ett extraordinärt Coreper I-sammanträde, som kallades samman den 5 januari 2009, den första arbetsdagen efter helgerna.

Delegationen reste till Kiev. Den besökte också distributionscentrumet, och nästa dag reste den till Berlin för att möta Gazproms representant den 6 januari 2009. Samma dag minskades gasförsörjningen kraftigt till flera EU-länder, vilket ledde till ett allvarligt försörjningsavbrott. Detta fick ordförandeskapet och kommissionen att göra ett mycket bestämt uttalande som manade båda sidor att omedelbart och ovillkorligen återuppta gasförsörjningen till EU. Ordförandeskapet och kommissionen försökte sedan skynda på en politisk överenskommelse mellan Ryssland och Ukraina, så att gasförsörjningen skulle kunna återupptas utan vidare dröjsmål. Gasförsörjningen var även huvudämnet vid EU-kommissionens möte med den tjeckiska regeringen, det traditionella strategiska mötet, vilket ägde rum den 7 januari 2009 i Prag. Frågan dominerade också det första informella rådsmöte som organiserades i Tjeckien – rådets (allmänna frågor) informella möte i Prag förra torsdagen. Vi hade redan planerat att diskutera en trygg energiförsörjning, men vi var förstås tvungna att reagera snabbt och antog därför en bestämd förklaring från ordförandeskapet på EU:s vägnar, vilken godkändes av alla.

Efter att gasförsörjningen genom Ukraina helt upphörde den 7 januari 2009, med allvarliga konsekvenser för de medlemsstater som knappast hade möjligheten att kompensera för avbrottet, ökade vi trycket på parterna och kunde efter långa och svåra förhandlingar få båda att samtycka till att skicka ett kontrollteam bestående av oberoende EU-experter, tillsammans med observatörer från båda sidor. Teamet hade som uppgift att genomföra en oberoende kontroll av gasflödet genom Ukraina till EU, och arbetar i båda länderna. Kontrollen var ett av Rysslands förhandsvillkor för att återuppta gasförsörjningen.

Delegationens insats var inte lätt att åstadkomma, som ni förmodligen har kunnat konstatera. Först måste vi klara av ukrainarnas motstånd till att ha en rysk expert i kontrolldelegationen. Därefter avslog Ryssland en ensidig bilaga från Ukraina till den överenskommelse som vårt ordförandeskap med stor svårighet lyckats förhandla fram.

Efter att premiärminister Topolánek rest till Kiev och Moskva flera gånger och lett svåra förhandlingar med president Jusjtjenko och premiärminister Tymosjénko, samt premiärminister Putin i Moskva, skrevs avtalet äntligen på den 12 januari och skapade en rättslig grund för insatsen av kontrollanter. Avtalet innebar också att Ryssland skulle återuppta gasförsörjningen till EU. Ryssland tillkännagav sedan att försörjningen skulle börja igen den 13 januari klockan 8.00, men – jag vet inte om det var den 13 januari – läget utvecklade sig inte som väntat.

Måndagen den 12 januari kallade det tjeckiska ordförandeskapet till ett speciellt rådsmöte med energiministrarna för att tvinga fram ytterligare öppenhet i transiteringsrelaterade frågor, identifiera kompensationsåtgärder att vidta på kort sikt tills dess att försörjningen återupptas helt och hållet, samt identifiera åtgärder på medellång och lång sikt för att förhindra konsekvenserna av sådana större avbrott i framtiden.

Rådet antog också flera slutsatser vilka återges i dokument 5165, för att uppmana båda sidor att omedelbart återuppta gasleveranserna till EU och utveckla lösningar som hindrar att samma situation uppstår igen. Dessutom samtyckte rådet i dessa slutsatser till att snarast utarbeta åtgärder på medellång och lång sikt för att bl.a. hantera öppenhet kring det fysiska gasflödet, efterfrågan och förvaringsvolymer, regionala eller bilaterala solidaritetsarrangemang, hantera frågan om bristen på sammankopplingar i infrastrukturen för energi (vilket är ett enormt problem), fortsätta att diversifiera transportvägar och källor och utreda finansieringsaspekter i detta sammanhang, bl.a. genom att skynda på omarbetningen av direktivet om en tryggad gasförsörjning.

Gruppen för samordning av gasförsörjning kommer sannolikt att sammanträda igen måndagen den 19 januari.

Energirådet kommer att ta upp frågan på det planerade mötet den 19 februari med hjälp av de slutsatser det ska anta om kommissionens meddelande om den andra strategiska energiöversynen.

Dessa slutsatser och kommissionens meddelande kommer att diskuteras på Europeiska rådets möte i mars, där man med all säkerhet kommer att skänka de senaste veckornas händelser den uppmärksamhet de förtjänar.

Tillåt mig också komma med några slutliga kommentarer i det här inledande anförandet. För det första: ordförandeskapets huvudsakliga målsättning i den senaste tvisten har varit en omedelbar återupptagning av gasförsörjningen enligt de kontraktsenliga åtagandena. Tvisten är långt ifrån över, som vi alla vet. Därför är det nödvändigt att EU inte ger sig in i de bilaterala grälen mellan Gazprom och Naftogaz.

För det andra: både ordförandeskapet och kommissionen fortsätter att uppmana båda parter till dialog för att hitta en kompromiss där gasförsörjningen till EU kan återställas. Om Ryssland eller Ukraina inte uppfyller avtalet från den 12 januari är detta enligt ordförandeskapet och kommissionen oacceptabelt. Villkoren för återupptagande av försörjningen – som de är ställda i avtalet – har uppfyllts och det finns därför ingen anledning att inte återställa försörjningen helt och hållet.

Ordförandeskapet är väl medvetet om de många problem som kvarstår. De måste tacklas, annars kommer ovissheten kring rysk gas som skickas via Ukraina att finnas kvar.

För det första har vi frågan om den tekniska gas som Ukraina behöver för att driva sitt transiteringssystem. Det är nödvändigt att båda sidor kommer fram till ett transparent avtal som fastställer vem som är ansvarig för den tekniska gasförsörjningen och vem som ska betala för den.

För det andra är det avgörande att kontrakt mellan Ryssland och Ukraina angående gaspriser och transiteringsavgifter uttrycker tydliga och juridiskt bindande villkor som förhindrar liknande avbrott. Ordförandeskapet har tillsammans med kommissionen upprepade gånger uppmanat båda sidor att skriva på ett sådant kontrakt. Varken vi eller kommissionen har dock för avsikt att lägga oss i förhandlingarna om villkoren mellan de två handelspartnerna.

Ordförandeskapet är också medvetet om den allmänna uppfattningen bland medlemsstaterna att lösningar på kort och lång sikt, som skulle kunna förhindra liknande situationer i framtiden, bör antas utan dröjsmål. En trygg energiförsörjning är en av ordförandeskapets högsta prioriteringar. Ordförandeskapet har ställt sig i spetsen för diskussionen om möjliga lösningar på vårt energiberoende, vare sig det sker vid det informella rådsmötet, som jag nämnde, eller vid energirådets möte. Jag skulle vilja nämna följande frågor som tas upp i rådets slutsatser:

För det första anser medlemsstaterna att grunden för en framtida trygg energiförsörjning för EU är en funktionell och effektiv solidaritetsmekanism.

För det andra förutsätter solidaritet både sammankoppling av de europeiska energinäten och förbättringar av infrastrukturen för energi.

För det tredje är en ökad förvaringskapacitet för gas nödvändig för att solidaritetsmekanismen ska vara praktiskt genomförbar.

För det fjärde vill ordförandeskapet, med tanke på den nuvarande krisen, yrka på en överenskommelse om översyn av direktivet om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning före utgången av 2009.

EU måste dessutom diversifiera sina gastillgångar och försörjningsvägar. Ordförandeskapet kommer därför att anordna ett toppmöte för den södra gaskorridoren i maj 2009, där man förväntar sig konkreta resultat för diversifieringen av tillgångar och försörjningsvägar, och även för närmare samarbete med länderna i Sydkaukasien och Centralasien.

EU kan inte trygga sin energiförsörjning om inte den interna energiförsörjningsmarknaden är fullständig och funktionell. Därför ser ordförandeskapet fram emot ett nära samarbete med Europaparlamentet för att finna en kompromiss om det tredje energipaketet vid den andra behandlingen.

Ordförandeskapet är också redo att fortsätta diskussionerna om den andra strategiska energiöversynen och har som målsättning att redovisa resultatet av diskussionerna i slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte.

Slutligen bör EU, för att trygga energiförsörjningen, förbättra öppenhetsmekanismen med mera.

Jag anser att gemenskapen är förberedd på situationen, både politiskt och tekniskt sett. Politiskt har ordförandeskapet tillsammans med kommissionen och medlemsstaterna satsat, och kommer att fortsätta att satsa, stora ansträngningar på att lösa läget. Tekniskt har vi de senaste veckorna agerat enligt direktivet om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning.

Genom direktivet inrättades gruppen för samordning av gasförsörjning, som nu visar sig värdefull. Direktivet kräver att medlemsstaterna ska förbereda nationella nödåtgärder för den här typen av situationer, fastställer minimikrav för en tryggad gasförsörjning till hushållskonsumenter och föreskriver att gruppen för samordning av gasförsörjning ska samordna gemenskapens försörjning.

Den här mekanismen har i stor utsträckning lindrat konsekvenserna av krisen. Gas från lageranläggningar användes och såldes till grannländer och till och med till medlemmar av energigemenskapen. Alternativa bränslen användes för att producera el, gasproduktionen ökade t.ex. från Algeriet, Norge och andra ryska källor. Extra gasleveranser skedde till grannländer.

Jag avslutar mitt anförande här. Jag försäkrar er att vi gör allt, både på politisk och teknisk nivå, för att få ukrainska och ryska förhandlare att återställa försörjningen av kompletta kontraktsenliga gasmängder till Europa och minimera de negativa följderna för våra medborgare och ekonomier tills så har skett. Som ni vet arbetar vi intensivt i parlamentet hela dagarna eftersom tiden håller på att rinna ut och vi behöver se resultat. Om vi inte ser resultat kommer det att få politiska följder för våra relationer med de två länderna i fråga.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Vi upplever just nu en av de allvarligaste energikriserna i Europas historia, jämförbar med oljekriserna på 70- och 80-talet. Skillnaden är att oljekriserna drabbade hela världen medan det här klart och tydligt är en kris för EU.

Var står vi i dag? Tja, trots löftena och protokollet som skrevs under måndagen den 12 januari 2008 av ryska och ukrainska ministrar, av mig och de två företag som är involverade, strömmar fortfarande ingen rysk gas genom Ukraina till EU:s konsumenter.

Kommissionen har fullfört sin del av avtalet: att ställa till förfogande ett europeiskt team av kontrollanter på viktiga platser i Ryssland och Ukraina för att observera verksamheten och rapportera om dess riktighet. Vi lyckades uppbåda ett team bestående av kommissionstjänstemän och experter från industrin inom 24 timmar, och de befann sig redan förra lördagen på plats i Ryssland och Ukraina för att se till att gastillförseln kunde börja så fort protokollet skrevs under.

I går återupptog Ryssland gasleveranserna till Ukraina i relativt små mängder, vilka motsvarar mindre än en tredjedel av den normala tillförseln. Man använde dock en ingångspunkt som enligt det ukrainska företaget är svår att använda, vilket fick Ukraina att stoppa överföringen. Rapporten från våra kontrollanter bekräftar att det var tekniskt svårt (men inte omöjligt) att garantera överföringen under dessa förhållanden.

I dag uppstod tyvärr samma situation och den enda lösningen för båda parterna är att säkra fullständig samordning av den tekniska verksamheten så att volymer och ingångspunkter motsvarar kraven för gasöverföringssystemet.

Om samarbetet inte ökar kommer det inte att bli någon gasförsörjning. EU-kontrollanterna och kommissionen försöker därför på plats uppmuntra båda sidor att komma överens om de tekniska aspekterna.

Samtidigt vill jag inte ta någons parti. Jag vill inte lägga skulden på vare sig den ena eller den andra. Men det är helt klart att båda parter har förlorat sitt rykte som pålitliga energipartner för EU.

(Applåder)

För att återgå till historien föregående månad vill jag säga att EU reagerade snabbt genom att yttra sin oro. Både parterna har ständigt uppmanats av de högsta politiska ledarna att återställa försörjningen omedelbart och respektera sina åtaganden.

Vid ordinarie kontakt med båda parterna under tidigare år, där man från tidigare erfarenheter vet att avtal vanligtvis träder i kraft natten mellan den 31 december och den 1 januari, påminde vi dem ständigt: ”Se till att hitta en lösning på era bilaterala gasproblem eftersom de påverkar vår transitering”.

Tyvärr så skedde detta inte. Vi vet var vi står i dag trots alla ansträngningar och jag tror verkligen att lösningen ligger i de båda parternas händer. Men vill de ha en lösning? Ordförandeskapet och kommissionen har uppmanat, och fortsätter att uppmana, Ryssland och Ukraina att återuppta gastillförseln omedelbart. Vi har gjort vårt. Vi kan nu verkligen ge ett fullständigt svar på vart gasen tar vägen. Inte en enda kubikmeter gas avviker utan vår vetskap. Jag tror att de åtgärder vi vidtagit är tillräckliga.

Om båda parterna säger att någon annan åtgärd är nödvändig är vi dock beredda att överväga det, för jag ser också en stor brist på samordning och kontakter mellan de båda sidorna.

Detta är den omedelbara krisen. Vad händer sedan? Jag vet att vilken lösning vi än hittar nu, så är den tillfällig. För att återställa denna försörjningsvägs trovärdighet behöver vi en hållbar lösning. Kontakterna mellan parterna kommer därför definitivt att fortsätta under det tjeckiska ordförandeskapet, men tyvärr även under det svenska ordförandeskapet.

Jag tror dock att vi har tillhandahållit svar för tryggad försörjning i den andra strategiska energiöversynen och i parlamentets och rådets arbete med energi- och klimatförändringspaketet. Detta är lösningarna vi har att tillgå, och vi kan inte förlita oss på externa leverantörer som tyvärr inte respekterar sina kontraktsenliga åtaganden och inte tar hänsyn till konsumentintressen.

Jag vill dock särskilt betona två frågor som behöver behandlas omedelbart.

För det första, bristen på sammankoppling. Ja, vi har sett exempel på solidaritet, men i många fall uppstod förhinder på grund av bristen på tillräcklig infrastruktur för att leverera gas från de lagringsanläggningar som finns till de ställen där behovet av gas var akut. Jag tror att debatten om återvinningsplanen, som även nämner infrastruktur, är ett bra verktyg för att behandla dessa områden, eftersom det inte alltid finns tillräckligt kommersiellt intresse för att förbereda oss för den här typen av projekt.

För det andra missade vi definitivt ett tillfälle 2004 när vi diskuterade direktivet om en tryggad naturgasförsörjning. Det verktyg som utvecklades var ineffektivt och tillgodosåg inte aktuella behov. Vi har förberett och kommer inom kort att presentera ett utkast till förslag om direktivet för en tryggad naturgasförsörjning. Just nu pågår en konsekvensutredning och under de kommande veckorna kommer den att presenteras här i parlamentet.

Jag tror att vi bör handla omedelbart och hitta samordnade gemenskapsmekanismer för att reagera på den här typen av kriser.

Ordförandeskapet har arbetat väldigt hårt och jag vill gratulera ordförandeskapet till att det alltid går i spetsen, med kommissionens fulla stöd. Jag tror att i dessa svåra tider har EU visat att det agerar samfällt. EU leds av ordförandeskapet och stöds av kommissionen.

Men jag är också mycket tacksam för alla aktiviteter som parlamentet sköter, eftersom parlamentet utgör grunden för ett avtal. Om två parter inte pratar med varandra på regeringsnivå, om företagen konstrar, vem sörjer för politisk stabilitet? Det är den breda politiska basen i Ukraina och Ryssland som talar tillsammans och jag vill tacka Jacek Saryusz-Wolski för hans insatser för att få till stånd en diskussion och även talmannen Hans-Gert Pöttering, som deltog i ansträngningarna för att försona de båda parterna. Lösningen vore så enkel om de bara ville prata med varandra.

Jag tror att dessa aktiviteter är väldigt viktiga och jag hoppas verkligen att det efter dagens sammanträde i parlamentet – som följs av båda sidor – kommer mer uppmuntran för att lösa frågan. Den part som lider mest är den som inte är ansvarig för krisen, den som har gått in för att underlätta saker och ting, och detta ”underlättande” kostar EU:s skattebetalare och konsumenter pengar.

Jag anser därför att det är hög tid att gasen strömmar till EU igen, under stabila förhållanden.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Jacek Saryusz-Wolski, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta stora stopp i gasleveranserna är en dramatisk störning för EU:s medborgare, EU:s industri och EU:s sysselsättning, och det kommer utöver den ekonomiska krisen. I det kommande valet till Europaparlamentet kommer vi ledamöter att behöva besvara frågor om vad vi har gjort för att skydda vår industri och sysselsättning och våra medborgare.

I motsats till vissa inledande kommentarer handlar problemet om politiska och multilaterala enheter och är varken bilateralt eller kommersiellt. Under den första gaskrisen för tre år sedan, som också ledde till att Ryssland stängde av energitillförseln, insåg vi i Europeiska unionen vår sårbarhet och våra begränsningar. Redan då blev det tydligt att vi behöver en gemensam europeisk utrikespolitik för energi.

Vår grupp, PPE-DE-gruppen, har stött denna idé från starten. Det var vår grupp som tog initiativet när vi presenterade ett initiativbetänkande om en gemensam europeisk utrikespolitik för energi, som jag sedan hade äran att få presentera här i kammaren i september 2007, och som enhälligt stöddes av samtliga politiska grupper och som antogs nästan lika enhälligt.

I betänkandet föreslogs en övergripande strategi med en exakt färdplan för en gemensam europeisk utrikespolitik för energi, som rekommenderar ett antal åtgärder som bör vidtas. På kort sikt, solidaritetsmekanismer, enighet när det gäller att försvara EU:s intresse och effektivare energidiplomati, samt på medellång sikt en diversifiering som inkluderar Nabucco, lagring, investeringar och sammankopplingar.

Vissa av våra rekommendationer har beaktats – om än senkommet – i kommissionens andra strategiska energiöversyn. Vi välkomnar detta och även ansträngningarna från det tjeckiska ordförandeskapet för att lösa den nuvarande krisen och medla mellan de båda sidorna.

Detta är dock inte tillräckligt om vi ska undvika liknande situationer i framtiden. Den enda utvägen är om vi utrustar oss själva med en gemensam europeisk säkerhetspolitik och solidaritet, som skulle kunna erbjuda bestående och hållbara lösningar för hela systemet. Det innebär den gemensamma tyngden av alla medlemsstater i förhandlingarna, representerade av Europeiska kommissionen och en gemensam europeisk röst i samarbetet med våra partners, vare sig de är producent- eller transitländer. Under tiden kan vi tänka oss att köpa gas direkt från Ryssland vid den rysk-ukrainska gränsen.

Jag har två frågor till rådets tjänstgörande ordförande och kommissionen. Kommissionsledamot Andris Piebalgs och vice premiärminister Alexandr Vondra! Kan ni utveckla scenariot där Europeiska unionen skulle gå in och ta över ansvaret för transitering tillsammans med Ukraina? Dessutom undrar jag vilka påtryckningsmedel Europeiska unionen kan använda? Vilka åtgärder kan vi vidta? Vår grupp förväntar sig att ordförandeskapet och kommissionen vidtar snabba och radikala åtgärder gentemot våra energipartner, Ryssland och Ukraina, så att gasleveranserna kan återupptas. Vår grupp uppmanar Europaparlamentet att engagera sig även under valkampanjen och fram till valet. Jag vill informera om att vi har inrättat en kontaktgrupp mellan Europaparlamentet och de ryska och ukrainska parlamenten.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Min grupp begär att en tillfällig kommitté inrättas i enlighet med artikel 175 så att många av dessa frågor som Jacek Saryusz-Wolski också har tagit upp kan besvaras. Att vi med andra ord tillsammans med kommissionen och naturligtvis rådet utarbetar lämpliga slutsatser – som vi förhoppningsvis kan dra tillsammans – utifrån situationen under sammanträdesperioden i maj.

De samtal vi har haft med företrädarna för Gazprom och Naftogaz – med andra ord Ryssland och Ukraina – har bekräftat vår uppfattning att båda sidor agerar oansvarigt. Jag kan bekräfta det som kommissionsledamot Piebalgs sa: för närvarande agerar ingen av parterna på ett ansvarsfullt sätt och inte heller som ansvarsfulla samarbetspartner till Europeiska unionen. Detta måste få konsekvenser.

Trots allt mitt stöd för de initiativ som tagits måste jag påpeka att vi under en tid har känt till att Ukraina vägrar att bygga de övervakningsstationer som utlovats och att de pengar som Europeiska unionen har tillhandahållit förblir oanvända, men vi har inte reagerat. Vi har även i minst två månader känt till att någon överenskommelse inte nåddes före tidsfristen den 1 november, som fastställdes i början av oktober. Enligt min mening var den 18 december kanske lite för sent. Kommissionen borde ha gjort något mer för att vara förberedd på värsta tänkbara scenario, och borde även ha informerat medlemsstaterna om vad som var möjligt. Visserligen visades det prov på stor solidaritet, men jag hade förväntat mig att kommissionen skulle förutse att en negativ utveckling som denna var möjlig.

Det som är viktigt nu är emellertid inte att vi pekar finger – det är inte min avsikt – utan att vi drar lämpliga slutsatser, att vi är bättre förberedda nästa gång. Eller ännu hellre – vilket naturligtvis är mycket viktigare – att vi kan förhindra att en sådan situation uppstår.

Herr kommissionsledamot! Jag måste tillägga att vi kanske har ägnat lite för mycket tid åt att diskutera liberalisering och marknader – framför allt inom gassektorn, vilket ni är väl medveten om. Detta skulle inte ha varit till någon nytta för oss då, och är sannerligen inte till någon nytta för oss nu heller. Som vi alltid har påpekat är gassektorn ovanlig, den är fördärvad – man skulle till och med kunna säga reglerad – av politik och det är ingen mening att öka liberaliseringen maximalt när Ukraina och Ryssland har utagerat denna fråga politiskt. Vi behöver en gemensam stark kommunikationslinje för detta, och det måste vi på ett starkt sätt visa.

Jag håller med om mycket av det som har sagts här. Vi behöver fler ledningar. Vi är överens om att Nabuccoledningen är ett mycket viktigt projekt. Ni nämnde själv gasledningen genom Sahara som vi måste beakta. Dessa saker kommer inte att ske över en natt, men signaler måste sändas ut. Vi behöver många fler sammankopplingar. Detta kommer emellertid inte heller bara att ske. Tro inte att marknaden kommer att ta hand om detta. Det kommer den inte att göra eftersom den inte har något intresse av att göra det. Detta är trots allt investeringar som inte är omedelbart lönsamma, men som görs för att det ska finnas reserver. Detsamma gäller naturligtvis gasreserver. Det är helt oacceptabelt att många länder har ett fåtal eller inga gasreserver alls eller till och med vägrar att informera kommissionen om dessa reserver. Vi måste göra gemensam sak här.

När det gäller all min kritik av detaljer måste parlamentet och kommissionen verkligen tala flera medlemsstater till rätta och kräva att de äntligen följer en gemensam europeisk energipolitik. Jag är överens med Jacek Saryusz-Wolski om detta. Vi har verkligen efterlyst detta tillsammans och fått alldeles för lite stöd från rådet – eller snarare medlemsstaterna. Om vi vill att detta ska ske anser jag att vi bör utveckla en gemensam strategi till maj – vårt sista sammanträde. Det är trots allt oacceptabelt att parlamentet inleder sommaruppehållet eller parlamentsvalet utan att verkligen ha dragit lämpliga slutsatser av dessa tragiska händelser – förhoppningsvis tillsammans.

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) Vi har nu en överenskommelse och många löften, men fortfarande ingen gas. Nu räcker det! Vi kan inte låta Europa bli ett oskyldigt offer i ett cyniskt maktspel. Om gasförsörjningen inte omedelbart återupptas måste detta få tydliga och avgörande konsekvenser. Vi kan inte tolerera en situation där miljontals européer saknar värme, vi kan inte tolerera att flera hundratusen arbetstillfällen äventyras.

Fram till nu har Europa undvikit konflikter med de berörda länderna, gjort politiska eftergifter och kommit med politiska gester. Denna politik har misslyckats. Vi liberaler har länge krävt en betydande minskning av vårt beroende, vårt energiberoende av Ryssland.

Den tydliga lärdomen av denna kris är att Nabuccoledningen måste bli ett riktigt alternativ och därför få ekonomiskt stöd. Vi måste skapa en gemensam energipolitik med starkare solidaritet mellan medlemsstaterna, med bättre samordning och genom att ansluta näten. Vi måste öka takten i utvecklingen av förnybara och alternativa energikällor och förbättra energieffektiviteten.

Detta kommer emellertid bara att lösa våra problem på medellång och lång sikt, och därför måste vi med fasthet påminna Kiev och Moskva om att de ska uppfylla sina internationella åtaganden och tillkännage att om detta inte sker så kommer det att få konsekvenser för alla aspekter av våra bilaterala förbindelser.

Ryssland måste bevisa att landet agerar i god tro och gör allt i sin makt för att se till att gasleveranserna återupptas utan fördröjning. Ukraina, som för närvarande betalar ett politiskt pris för gas som är lägre än marknadspriset, måste bli medvetet om att detta i själva verket kostar dem mer än marknadspriset eftersom det innebär att Ukrainas sårbarhet och mottaglighet för utpressning ökar.

Nu sätts även Europeiska unionen på prov inför sina medborgare. Kan EU försvara sina intressen på ett effektivt sätt? Om man misslyckas har Europa ingen riktig framtid, men om man lyckas kan man se optimistiskt på framtiden.

  Hanna Foltyn-Kubicka, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Gaskrisen i Europa består och är mycket mer djupgående än de europeiska politikerna vill erkänna. Vi måste skarpt betona att det inte enbart är en ekonomisk kris. Det är framför allt en politisk kris, orsakad av EU:s hjälplöshet inför Putins aggressiva politik.

Låt oss inte bedra oss själva – Ryssland bryr sig inte om några få dollar. Bakgrunden till de senaste dagarnas händelser är Kremls aggressiva agerande vars syfte är större inflytande i sydöstra Europa. Ukraina är strategiskt viktigt för Ryssland, inte bara för att en gasledning till Europa passerar genom landet utan för att Rysslands Svartahavsflotta är stationerad i Sevastopol. Hyreskontraktet går ut 2017, men ingen tror att ryssarna frivilligt kommer att lämna Krim. Gazproms krav stöttas av politikerna och militären i Kreml, som vill misskreditera och försvaga Ukrainas regering och få landet på knä. Tyvärr har EU:s passiva attityd hjälpt Putin att komma närmare målet.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att säga att Tjeckiens ordförandeskap i rådet har fått en besvärlig start, och i samband med den här nya gaskrisen kunde man inte ha gjort mer de senaste veckorna för att åtgärda den brist på klargöranden av EU:s externa energipolitik som funnits de senaste åren.

Vi får nu en demonstration av att det ofta använda uttrycket ”extern energipolitk” står för en gemensam strategi som inte existerar inom EU. Innan man börjar debattera den ryska gasen måste Europa gemensamt besvara frågan om vilken relation man faktiskt vill ha till Ryssland i framtiden. Gasen är bara ett problem, handeln med råvaror är bara ett problem, men vi talar om det grundläggande förhållandet mellan EU och vårt största grannland i öster, och det måste klargöras.

Samtidigt måste vi klargöra hur EU framöver tänker förfara med de länder som fortfarande tvekar i valet mellan Ryssland och EU. Jag anser att vi faktiskt kunde ha förutsett det som nu har hänt i Ukraina. Det är ingen överraskning för någon som känner till Ukraina att det inte är bara Gazprom och den ryska staten som blandar politik och ekonomiska intressen. Det gör även Ukraina. Det största hotet mot Ukraina i dag är att vissa politiska aktörers intressen skulle kunna leda till att man förlorar de nära relationer med EU som man har uppnått, och även sitt rykte. Den kritik som har riktats mot makthavare i Ryssland gäller i lika stor utsträckning Naftogaz, RosUkrEnergo, de styrande och Ukrainas regering.

Detta är mycket mer än en handelskonflikt, och jag tycker att det tjeckiska ordförandeskapet har skött frågan väl under de senaste dagarna. Jag hoppas att de planer som presenterats av kommissionsledamoten kommer att ge resultat. Jag gratulerar kommissionen till det tydliga ställningstagandet om det olämpliga försöket att återansluta högriskreaktorn Bohunice till elnätet. Det skulle inte göra någon nytta utan snarare utgöra ytterligare en överträdelse av gemenskapsrätten, denna gång inifrån EU.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, kommissionsledamöter, herr rådsordförande! Kommissionen har tagit på sig en medlarroll i gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina och har gjort sitt bästa för att få i gång leveranserna.

Jag har inte för vana att lovorda kommissionen, men på min grupps vägnar vill jag nu säga tack. Kommissionen har agerat, inte som domare utan som läkare, och då inte som kirurg utan snarare som psykiatriker. Sådana behövs i dag.

De drar öronen åt sig i andra delar av Europa när Ukrainas president och premiärminister ägnar sig åt maktkamp. Under sådana omständigheter är förslaget som framfördes i går från ordföranden i utrikesutskottet, Jacek Saryusz-Wolski, om att EU skulle införa sanktioner för att skydda gasleveranserna, oansvarigt. Ska vi gå med på att EU inleder en bojkott av gas från Ryssland? Polen borde förstås statuera exempel för övriga länder och vägra ta mot rysk gas.

Vår grupp hoppas att kommissionen kommer att fortsätta med aktiv medling för att återställa lugnet.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Med anledning av detta vill jag citera från ett anförande av min kollega Godfrey Bloom från den 25 oktober 2006: ”Tanken, idén eller föreställningen om att Storbritanniens energi eventuellt skulle kunna kontrolleras av något slags avtal med en gangster som Vladimir Putin är fullkomligt befängd. Det är precis lika vansinnigt att förvänta sig något av ett dokument som har undertecknats av Vladimir Putin som om det skulle ha undertecknats av Adolf Hitler. Mannen är en gangster.”

Vladimir Putin gör nu det som vilken annan skicklig gangster skulle göra – nämligen drar in tillförseln för att tvinga upp priset. Europeiska unionen har då två alternativ: antingen betalar vi mycket mer för en osäker gasleverans från Ryssland eller, om det går, hittar vi andra leverantörer. Storbritannien måste se till att dess krympande gasförsörjning fortsätter att vara en nationell resurs och inte blir till en gemensam europeisk resurs. Vi måste också inleda ett program för att bygga nya kärnkraftverk.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Trots rådets och kommissionens alla ansträngningar står fortfarande en del medlemsstater utan gas från Ryssland, deras ekonomier står på spel och människorna är rädda för att frysa. Det är ett högt pris att betala för EU:s kortsiktiga utrikes- och energipolitik. Och tyvärr är det de svagaste som får betala notan.

Tomma gasledningar, produktionsnedskärningar och utkylda skolor är priset för den onödiga Rysslandsfobin hos de unionsmedlemmar som motsatte sig återupptagandet av förhandlingarna med Ryssland om strategiskt partnerskap. Det är priset för vårt okritiska stöd till Ukrainas orange partier och för att vi försöker styra politiken i Östeuropa från Bryssel. Det är priset för vårt fanatiska nej till kärnkraften. Det är också priset för de långvariga försöken att ingripa i enskilda medlemsstaters nationella energipolitik. Vilka råd skulle ni ge till den slovakiska premiärministern Robert Fico, som nu står inför ett ”Sofies val”? När temperaturen är 20 minusgrader och gasen har slutat att komma österifrån hotar kommissionen i Bryssel att straffa Slovakien om man startar upp kärnkraftverket i Jaslowské Bohunice igen. Ska kärnkraftverket bara stå där medan fabriker stängs ner och människorna fryser under de 20 dagar som Slovakiens reserver räcker?

Vi ser nu vikten av energisjälvförsörjning för varje land inom EU. Så skönt det är att ha en varm, hemvävd skjorta i stället för en trådsliten EU-överrock. Vi måste lära oss läxan och undvika att överföra befogenheter som rör energin till Bryssel, som man efterlyste i Lissabonfördraget.

  Giles Chichester (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det är nästan kusligt hur historien upprepar sig i fråga om gasleveransstoppet genom Ukraina vid denna tiden på året. Ändå är det inte överraskande, eftersom det är den bästa tiden för att fånga människors uppmärksamhet, särskilt under en så kall vinter som denna.

Det är inte svårt att lista ut Rysslands agenda, men det som slog mig mest var kommentarerna i pressen om att Gazprom har ett trängande behov av att komma fram till en uppgörelse baserad på högre gaspriser, kopplat till förra årets höjning av oljepriset innan gaspriserna sjönk i takt med att oljepriset föll.

Det må vara hur det vill med den saken men konsekvenserna förblir desamma som för tre år sedan. EU-medlemsstaterna riskerar att bli alltför beroende av gasimport från en dominerande leverantör. Det räcker inte längre med att säga att vi behöver rysk gas och att de behöver vår starka valuta, för att säkra handeln. Vi måste vidta åtgärder för att garantera energisäkerheten.

Medlemsstaterna måste vara modiga och beredda på att betala för lämpliga gaslagringsanläggningar och lager. Att enas om en nivå för hur många dagars leveranser som utgör en rimlig reserv skulle vara en bra början. Att diversifiera tillgången är en annan uppenbar åtgärd samt byggandet av LNG-terminaler runtom i Europa. Det verkar logiskt att se mer positivt på gasledningsprojekten Nord Stream och Nabucco. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att höja effektiviteten och öka energihushållningen i elförbrukningen – både i industrianvändningen och i hushållsförbrukningen. Det finns enorma besparingar att göra.

Framför allt måste vi balansera om vår energimix utifrån det dubbla målet att säkra försörjningstryggheten och klimatförändringspolitiken. Genom att öka andelen el från förnybara energikällor, kärnkraft och ren kolteknik kan vi uppnå båda, men varje alternativ tar tid att leverera och under tiden måste vi ta itu med att på allvar och med fantasi främja energieffektiviteten.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag kan stödja många av mina kollegers åsikter. Händelseförloppet de senste veckorna har gjort många förvånade. Så sent som i går blev jag mycket irriterad när jag lyssnade till de ryska och ukrainska parter som förklarade att detta minsann inte är deras fel. Vi får hela tiden motsägande information om vad som egentligen pågår. Vi hör en historia, sedan en annan, och det är mycket svårt för oss parlamentsledamöter att få fram sanningen. Vi hoppas att den förvirrade situationen klarnar under de närmaste dagarna och att gasen som utlovats åter komma att flöda.

Om gasleveranserna återupptas, innebär det att allt återgår till det normala? Jag tror inte det. År 2006 hände samma sak, men då påverkades EU inte så allvarligt. Orsaken till konflikten mellan Moskva och Kiev den gången var gaspriserna, vilka ledde till ett avbrott i leveranserna av gas till Europa. Vi varnade då för risken att samma sak skulle kunna upprepas, och det är vad som nu har hänt. Vi vet att gasleveranserna omförhandlas varje år eftersom Ukraina och Ryssland arbetar med ettårsavtal. EU började inte agera förrän förra månaden när krisen åter bröt ut. Mycket av det vi diskuterade redan 2006 har visat sig vara utan effekt. Vi visste redan då att vi var alltför beroende av en enda gasledning som levererar nästan 80 procent av gasen via ett enda land. Redan då diskuterade vi om vi skulle sätta in snabba åtgärder för att arbeta för alternativa leveransvägar. Redan då stod det klart att vi inte var helt säkra på att vi såsom EU-länder skulle kunna hjälpa varandra om problem skulle uppstå i vissa länder, som nu är fallet i Bulgarien, Slovakien och flera andra länder. Under de senaste åren har mycket lite uträttats. De senaste veckorna har det blivit tydligt hur svårt det är att få i gång en metod för att kunna hjälpa varandra.

Ryssland och Ukraina har gett sig själva och sitt rykte hårda slag. Jag anser inte att vi, det första vi gör, ska skylla på det ena eller det andra landet. Det är uppenbart att båda länderna har dåliga kunskaper om vad kundvänlighet innebär. De förorsakar nu faktiskt sin största kund allvarlig skada. Vi är en av Rysslands goda kunder, vi betalar för den här ledningen genom Ukraina, vi betalar våra räkningar i tid och vi betalar världsmarknadspriser för gasen. Detta kan vi inte nog betona för båda parter.

Naturligtvis ger denna situation upphov till ett antal frågor. Hur blir det med intressekonflikten inom gassektorn i Ryssland och Kremls inflytande över Gazprom? Jag råkar veta en del om Ukraina och jag vet av erfarenhet att gasindustrin i landet är en mycket ljusskygg bransch. Jag anser att vi behöver kontrollera flera saker mera noggrant. Precis som Hannes Swoboda är jag positiv till en parlamentarisk utredning om hur denna situation har uppstått, på vilka sätt EU har misslyckats med att göra det man borde gjort under de senaste åren, och hur gassektorn i Ukraina och Ryssland egentligen fungerar. På så sätt skulle vi kunna förhindra att en liknande situation uppstår igen i framtiden, eller på ett bättre sätt förstå vad det är som händer nu.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). - (PL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! I det avtal som undertecknades i oktober i fjol uttalade Ukrainas premiärminister Julia Tymosjenko och Vladimir Putin att de var beredda att gå över till världsmarknadspriser för överföring och lagring av gas under tre års tid. Detta avtal underströks av ett formellt avtal mellan Gazprom och ukrainska Naftogaz.

Gazprom har trots detta nyligen ställt krav på en mycket stor prisökning till orealistiska nivåer. Den här typen av utpressning är möjlig eftersom Gazprom har en monopolställning i Ukraina. Många länder inom EU befinner sig i en liknande situation. Till skillnad från när det gäller olja finns det alltså inte någon fri marknad för gas i Europa.

I USA har priset på gas nyligen fallit till 198 US-dollar per 1 000 m3, medan Gazprom vill ha 450 USD av Ukraina. Situationen måste förändras genom att antalet gasleverantörer ökar och genom att ett nät av ledningar inom EU och angränsande länder byggs så att det skapas en verklig alleuropeisk gasmarknad, precis som fallet är med olja. På så sätt minskar möjligheterna till prispress på grund av monopolställning.

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Herr talman! Gaskrisen visar hur viktigt det är för EU att tala med en röst när det gäller gasförsörjningen, speciellt från Ryssland som inte är en pålitlig partner och leverantör.

I juli i fjol antog parlamentet ett betänkande från utskottet för framställningar som jag hade författat. I betänkandet fastställs klart att energi- och gasförsörjningen till Europa inte är något som kan styras av bilaterala relationer. Den gången gällde det den norra gasledningen från Ryssland till Tyskland. Jag ber nu kommissionen och ordförandeskapet att se till att EU agerar samfällt, och att detta behandlas som en fråga mellan EU och Ryssland snarare än en bilateral relation. Jag uppmanar till att alla krav i betänkandet från den 8 juli 2008 genomförs. I betänkandet fastställs att hela EU bör integreras helt och fullt.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Flera politiker har yttrat sig i debatten om gas och tagit parti för den ena eller andra sidan. Men vi känner inte till fakta i situationen. EU:s observatörer är hjälplösa. Allt vi vet är att vi har att göra med oseriösa organisationer.

Situationen är också ett bevis för att EU:s energipolitik är bristfällig. Alternativa idéer får inget stöd, t.ex. uppbyggnaden av kärnkraftverk. Man motsätter sig användningen av kol och uppger miljöskäl. Vi har nått en situation där det enda alternativ som återstår är att göra Centraleuropa beroende av länderna i öster, och det fattiga Slovakien är ett typexempel.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) I samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland om gasleveranserna vill jag som parlamentsledamot och representant för medborgarna i Slovakien rikta EU:s uppmärksamhet på att denna intressekonflikt inte bara drabbar de två parterna, som anklagar varandra för den här röriga situationen, utan också en tredje part vars medborgare blir offer. Fortfarande finns det inget hopp om att den ryska gasen ska levereras genom Ukraina.

Slovakien har varit utan gas i åtta dagar, och med nuvarande energirestriktioner för industrier och företag som är verksamma under kristillstånd har vi resurser för bara elva dagar till. Slovakiens gas har återigen fastnat någonstans mellan två stridande parter. Kort sagt: två parter – två sanningar, ingen gas.

I dag kl. 11.45 avslog den ukrainska premiärministern Julia Tymosjenko Slovakiens krav på att återuppta leveranserna av naturgas, och förklarade att: ”Ukraina har inte tillräckligt med gas, vi har inte så det räcker till oss själva och det ska inte ni heller ha”. Jag vill också understryka att som ett resultat av vårt beroende av rysk gas och av att det är omöjligt att öppna kärnkraftverk V1 i Jaslovské Bohunice, växer hotet mot energisäkerheten i Slovakien.

Herr kommissionsledamot!Jag tackar för era förslag och ansträngningar att finna en lösning. Jag vet en åtgärd som ni kan vidta – dra in bidragen till Ukraina eftersom det är en av de oansvariga parterna.

  Herbert Reul (PPE-DE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Situationen är dramatisk. Ryssland och Ukraina agerar oansvarigt. Jag måste också säga att man kan anklaga kommissionen för att vi var ganska långsamma med att vidta åtgärder, även om det också är sant att kommissionsledamot Piebalgs har tagit upp frågan på ett utmärkt sätt under de senaste dagarna. Expertgruppen var en utmärkt idé, och jag tycker att han förtjänar ett tack för insatserna de senaste dagarna.

Men nu måste vi fråga oss varför våra svar på sådana här händelser alltid är så kortsiktiga. Hur många gånger har inte Ryssland utmärkt sig i detta hänseende? Det är absolut inte första gången. Vi har under flera år sett hur gasleveranserna periodvis har avbrutits, och vi måste därför fråga oss själva om vi, parlamentet och institutionerna inom EU, verkligen har gjort tillräckligt för leveranssäkerheten, eller om vi kanske har prioriterat andra saker. Hannes Swoboda gjorde helt rätt i att ställa denna fråga.

Vi har gjort stora ansträngningar för att bestämma om, till vem och på vilka vilkor näten ska säljas och privatiseras. Vi har tillbringat veckor och månader med att diskutera hur vi ska hantera klimatfrågan, och vi har inte tänkt på att det finns ett tredje mycket viktigt politiskt projekt: leveranssäkerhet. Vad har vi gjort för att få en större mix av energikällor i Europa och minska vårt beroende? Vad har vi gjort för att se till att även kolkraftverk finns med i denna mix? Genom vår klimatpolitik har vi förkastat kolkraftverken och ökat vårt beroende av gas. Vad har vi gjort för att öka vårt stöd till kärnkraften? Svaret är: alldeles för lite, och alldeles för räddhågat. Vad har vi gjort för att ta fram andra lämpliga ledningar? Vad har vi gjort när det gäller LNG? Vad har vi gjort när det gäller extern energipolitik? De senaste dagarnas händelser innebär att det är hög tid att vi tar itu med frågan om leveranssäkerheten i energipoltiken. Det är helt klart den viktigaste frågan.

  Reino Paasilinna, (PSE). – (FI) Herr talman, kommissionsledamöter! Parlamentet kommer snart att rösta om det tredje paketet för el- och gasmarknaderna. Vi har nyligen godkänt energi- och klimatpaketet, men nu när vi har en krissituation bör vi organisera ett möte i större skala där våra samarbetspartners deltar. Vi har den politiska kapaciteten och vi behöver samarbete.

Jag är också positiv till tanken på att inrätta en arbetsgrupp enligt artikel 175, som ska rapportera till parlamentet i maj, till exempel. De ryska och ukrainska delegationerna borde också vara närvarande.

Situationen är allvarlig, som sagt. Miljoner människor fryser och industrierna stängs. Genom att hindra att gasen når EU har Ukraina involverat oss i sitt problem. Samma sak gjorde Ryssland när man stängde EU:s gasledning.

Gasen flödar dock genom andra transitländer. Tack vare ett snabbt ingripande från unionen – tacka kommissionsledamoten för det – är mätaravläsarna på plats. Den ryska gasen har tydligen börjat flöda till det ukrainska nätet, men når ännu inte unionen. En underlig situation har utvecklat sig. Både EU och Ryssland försöker bygga energiledningar i nya områden: EU utanför Ryssland och Ryssland utanför den forna Sovjetrepubliken. Det betyder jobb för personer som arbetar inom denna bransch.

Jag skulle inte gärna införa sanktioner mot de berörda parterna, och jag tror inte att sanktioner är en klok åtgärd. Jag är skeptisk till att ta till våld eftersom det kan skada oss mer än det skadar dem. Å andra sidan anser jag att en koppling mellan energistadgefördraget och ett framtida partnerskaps- och samarbetsavtal är synnerligen viktig. En möjlighet skulle också vara att inrätta ett konsortium som handhar gasflödet genom Ukraina, det skulle vara en snabb akutåtgärd. En neutral part bör också delta.

  Talmannen. – Tack så mycket för detta avslutande påpekande.

  Henrik Lax (ALDE). - Herr talman! EU är världens största ekonomiska makt. Ändå fryser många invånare i sina hem. Varför klarar EU inte av att garantera uppvärmningen? Nu om någonsin står det klart att EU måste minska sitt beroende av rysk gas. EU måste bygga upp en gemensam el- och gasmarknad för att kunna trygga sina invånares tillgång till energi. Detta kräver solidaritet inom unionen. Frankrike och Tyskland är i nyckelställning. Ingen, inte ens Tyskland, kan räkna med mera gas från Gazprom på många år framöver. Nord Stream är ingen lösning. Medlingen i gaskriget mellan Ryssland och Ukraina ger EU en bra möjlighet att kräva att parterna ska följa spelregler som är förenliga med en gemensam energimarknad inom unionen. Den chansen, möjligheten ska gripas.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Jag vill betrakta detta problem i ett större politiskt sammanhang. I praktiken är det så kallade rysk-ukrainska gaskriget en av faserna i kampen om inflytande i Europa. Båda Ukraina och Georgien är länder som vi gärna skulle vilja ha på vår sida, men Ryssland vill ta tillbaka sitt forna inflytande över dem. Precis som man valde högsommaren för att invadera Georgien, när OS började och mitt i semestertiderna, så väljer man att starta ett gaskrig mitt i vintern, vid nyårshelgen. Inget av länderna har heller fått veta hur man ska agera för att bli medlem i Nato eller EU. Så snart vi blev oförmögna att motarbeta Rysslands aggressionshandlingar mot Georgien stod det klart att Ukraina skulle bli nästa mål. Rysslands politiska teknologi är en av de starkaste i världen och landet har visat att man är beredd att avsätta gigantiska resurser för att uppnå sina politiska mål. Nu gör man det genom att förhala avtalsskrivningen för att misskreditera Ukraina. Denna typ av politisk teknologi har också tillräckliga resurser för att kunna påverka processerna i de länder där man har ett intresse, och till skillnad från oss planerar man och förutspår händelser. Vi måste nå fram till en förlikning och gasleveranserna måste återupptas, om Ryssland har tillräckliga reserver för att kunna leverera. Tack.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Tack så mycket, herr talman! Den allmänna uppfattningen är att Bulgarien var det land som påverkades mest av gaskrisen. Jag behöver inte ens nämna att båda parter fortfarande skyller ifrån sig när det gäller vem som stoppade gasleveranserna och vem som bär skulden för att Bulgarien nu inte har tillräckliga reserver. Låt oss emellertid nu undersöka vad vi kan göra i framtiden. Ett alternativ är rent internpolitiskt och går ut på att hitta en annan källa som Bulgarien kan använda för att tillgodose sina behov vid andra liknande situationer. De övriga tillgängliga alternativen är direkt beroende av kommissionens beslut.

Vi, eller snarare Bulgarien, har en väldig energikälla som var stängd vid tidpunkten av politiska skäl. Jag talar om kärnkraftverket i Kozloduy. För närvarande använder Bulgarien elkraftverk som drivs med kol, och de förorenar miljön mycket mer än vad ett kärnkraftverk gör. Jag är säker på att de gröna ledamöterna håller med om detta. Nedstängningen av de första fyra blocken i kärnkraftverket i Kozloduy, som testades dussintals gånger och visade sig vara fullständigt säkra, var ett stort misstag. Detta har orsakat stor skada för det bulgariska folket och det fortsätter nu att lida ännu mer eftersom vi inte har några energikällor.

Jag vänder mig därför till kommissionen med följande vädjan: det är hög tid att låta både Bulgarien och Slovakien öppna sina fullständigt säkra kärnkraftverk, vilket skulle ge dem ett skydd mot deras energibrist.

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Rysslands avbrott i gasleveranserna som ett diplomatiskt vapen har återigen visat varför vi behöver en gemensam politik för energitrygghet genom mellanstatligt samarbete. En sådan politik har den självklara fördelen att den minimerar vår sårbarhet gentemot rysk våldstaktik genom att uppmuntra till användning av alternativa källor som till exempel LNG och nya gasledningar som till exempel Nabuccoledningen och ledningen genom Sahara samt byggandet av ett integrerat europeiskt elnät.

Det kommer också att ge ökad kraft åt den gröna agendan genom att uppmuntra förnybar energi och energieffektivitet och en renässans för kärnenergi. Jag stöder Slovakiens nödbegäran till kommissionen om att åter få öppna den stängda reaktorn i kärnkraftverket Bohunice. Det kommer också att bidra till kampen mot klimatförändring.

Jag tvivlar inte på att Ryssland trakasserar Ukraina och försöker destabilisera regeringen inför det ukrainska presidentvalet nästa år och till och med dra in Förenta staterna i denna tvist för att äventyra Ukrainas euroatlantiska ambitioner.

Europeiska unionen har dock dragits in i detta bråk som ett indirekt offer för Kremls gasdiplomati. Jag kan inte låta bli att tänka att Rysslands planerade detta så att det skulle sammanfalla med inledningen av det tjeckiska ordförandeskapet, även om premiärministern och rådets ordförande Mirek Topolánek har visat stor skicklighet i hanteringen av denna nödsituation.

Ukraina är möjligen skyldigt till anklagelserna om att tappa upp en del rysk gas, men det är kanske förståeligt med tanke på de bilaterala överenskommelser som fortfarande är olösta mellan de båda länderna.

Ukraina är för närvarande tvunget att betala ett företag som agerar mellanhand 500 miljoner US-dollar extra varje år. Med tanke på att Ukrainas gasskuld till Ryssland är på 2,4 miljarder US-dollar skulle man ha kunnat göra sig kvitt skulden på cirka fem år genom att slopa denna betalning, som efter vad som påstås av Ukrainas vice premiärminister ändå hamnar i fickorna på korrupta politiker.

Vi måste motarbeta varje ryskt försök att driva in en kil mellan Ukraina och väst, särskilt med tanke på landets framtid som fullvärdig medlem i Europeiska unionen. Det bästa sättet att se till att Ryssland inte längre kan trakassera eller utöva påtryckningar på Ukraina, eller för den delen förmå Europeiska unionen att skrämma Ukraina till en överenskommelse, är att kämpa för en gemensam europeisk politik för energitrygghet, som visar solidaritet mellan medlemsstaterna i tider av kris och energibrist.

  Adrian Severin (PSE). - (EN) Herr talman! Problemet gäller inte bara en dispyt mellan Ryssland och Ukraina. Det finns även en tvist mellan Europeiska unionen och Ryssland som gäller Ukrainas geopolitiska status, en tvist mellan Europeiska unionen och Ukraina som handlar om landets europeiska framtidsutsikter, en tvist mellan Europeiska unionen och Ryssland som rör det ryska monopolet på gasleveranser och slutligen en tvist mellan Europeiska unionen och Ukraina om det ukrainska monopolet på gastransitering.

Alla dessa tvister placerar oss i mitten av ett energikrig, som handlar om maktdelning. I detta krig är vi inte gisslan utan stridande. Vi är inte medlare utan en av parterna med ett legitimt intresse. Detta krig har konsekvenser som sträcker sig från en kris till en annan. Kan vi sluta strida mot varandra och i stället organisera en fredskonferens?

Vi behöver regler för en fri energimarknad som delas med våra ryska och ukrainska partner. Vi behöver garantier och mekanismer för att stärka dessa regler, ett skiljedomssystem för tvistlösning och en institution för att sätta i gång dessa mekanismer. Vi behöver en gemensam energipolitik för Europeiska unionen, med lämpliga rättsliga och politiska verktyg, som befästs med en integrerad överenskommelse med producent- och transitländerna, Ryssland respektive Ukraina. Sanktioner fungerar inte. Konfrontation är inte heller lösningen. Låt oss stå enade och förhandla strategiskt och övergripande. Därför behöver vi organisera en interparlamentarisk ad hoc-grupp som består av företrädare för Europaparlamentet, den ryska duman och det ukrainska parlamentet, så att vi hela tiden och så länge det behövs kan fullfölja en process med samförstånd och strategibyggande.

  Toine Manders (ALDE). - (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Vårt samhälle kan inte fungera utan energi, vilket är uppenbart för tillfället. Gasen måste fortsätta att flöda och på kort sikt anser jag att det är särskilt viktigt att vi undersöker alla diplomatiska vägar. Det är just det som kommissionen och rådet gör nu på ett mycket berömvärt sätt, för att se till att gasleveranserna kommer i gång så snart som möjligt. Att hota med rättsliga åtgärder är naturligtvis inte särskilt effektivt.

På medellång sikt anser jag att det är mycket viktigt att upprätta en europeisk energimarknad, under förutsättning att man vidtar åtgärder som hittills inte vidtagits. Det är hög tid att handla. Jag menar att medlemsstaterna kan spela en viktig roll i sammanhanget, på samma sätt som när det gäller den påskyndade installationen av t.ex. Nabucco- och Nord Stream-ledningen. Vi måste framför allt se till att man skapar ett enda europeiskt nät för både gas och el, vilket kommer att minska vårt beroende och göra det möjligt för oss att upprätta en lämpligt fungerande marknad och visa större solidaritet och förutse brister på ett bättre sätt. Vi måste emellertid kavla upp ärmarna, och jag undrar varför medlemsstaterna hittills har misslyckats med att vidta åtgärder.

  Dariusz Maciej Grabowski (UEN). - (PL) Herr talman! EU har framgångsrikt tagit itu med den globala uppvärmningen: antagandet av ett förslag var tillräckligt för att nå omedelbar framgång. Vi lyckades sänka temperaturerna i Europa och åstadkomma en vinter som har påverkat hela kontinenten. Detta är ett bevis på EU:s makt och förmåga i enlighet med principen ”att vilja är att lyckas”. Men vår framgång har förvandlats till ett nederlag eftersom vi nu behöver mer värme till våra hem och arbetsplatser. Detta var något som tjänstemännen inte förutsåg.

När det gäller energipolitiken börjar EU nu likna läkaren i Hašeks historia om soldaten Švejk, som rekommenderade en behandling för alla sjukdomar – ett lavemang. EU har begränsat sig till muntliga förklaringar, konferenser och i synnerhet flirtande med Ryssland, vilket gett Ryssland modet att använda sina energitillgångar som ett politiskt påtryckningsinstrument. För att göra saken värre hittade Ryssland en allierad i form av Tyskland, med vilket man bygger en gasledning under Östersjön.

Slutsatsen är uppenbar: vi måste vidta omedelbara åtgärder för att bli oberoende av de ryska gasleveranserna, samtidigt som vi kommer ihåg talesättet ”de svagaste dukar under först”, vilket innebär att vi först måste rädda de länder som gränsar till och är fullständigt beroende av gasleveranserna från öst, t.ex. Polen och de baltiska staterna, om inte EU anser att privata och ryska intressen är viktigare.

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). – (BG) Tack, herr talman. För närvarande hålls medborgarna i 18 medlemsstater som gisslan i den politiska dispyten mellan Ukraina och Ryssland. Jag använder termen ”politisk dispyt” eftersom vi alla blev vittne till hur Gazprom och energitillgångarna i Ryssland används som ett politiskt vapen för att utöva påtryckningar på en suverän stat. EU-medborgarna hålls som gisslan. Gasen levereras från Ryssland. Man har stängt kranen i Ryssland. Visst ligger skulden även hos Ukraina, så jag vädjar till både rådet och Europeiska kommissionen att klart och tydligt tala om för våra vänner i Ukraina att om inte både oppositionen och regeringen intar en gemensam hållning i de nyckelfrågor som påverkar deras utveckling, kommer de inte att kunna hantera de påtryckningar som drabbar både dem och oss. På samma sätt som vi har samförstånd i våra länder när det gäller nyckelfrågor, måste även de ha samförstånd i nyckelfrågor.

För det andra måste Gazprom betala ersättning till våra medlemsstater eftersom Bulgarien, som är det allvarligast drabbade landet i EU och fullständigt beroende av gasleveranserna från Ryssland, måste hävda sina rättigheter och kräva att leverantören, dvs. Ryssland i det här fallet, uppfyller dem.

För det tredje, när det handlar om energi i EU, måste det enda budskapet vara givet. Vi måste tydligt säga ja till kärnenergi i EU, ja till alternativa energikällor, ja till de olika rörledningar som gör oss mindre beroende av en enda leverantör, ja till större lagringsmöjligheter och ja till fler förbindelser mellan medlemsstaterna så att vi kan undvika liknande kriser i framtiden.

Till sist skulle jag vilja säga att den bulgariska regeringen också kritiseras hårt. Under alla år den har haft makten har den hemlighållit leveransavtalen med Ryssland och inte gjort något för att diversifiera Bulgariens energikällor.

  Atanas Paparizov (PSE). – (BG) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! I egenskap av företrädare för det mest drabbade landet vädjar jag till er och de institutioner ni företräder att vidta omedelbara åtgärder för att återställa tillgångarna genom att använda de till buds stående politiska medlen och folkrättens bestämmelser. Jag hoppas att rådet och kommissionen, på grundval av solidaritetsprincipen, kommer att godta de bulgariska förslagen att låta de 5 miljarder euro som inte utnyttjats inkludera projekten för upprättande av gränsöverskridande förbindelser mellan Bulgarien och Rumänien och Grekland, och för att utöka lagringsmöjligheterna i Chiren så att de mest brådskande behoven kan täckas, och för att utveckla möjligheter att gemensamt använda terminalerna för flytande gas.

I egenskap av föredragande för en del av det tredje energipaketet anser jag att framför allt frågan om att garantera öppenhet och förenlighet med bestämmelserna är viktigare än alla övriga frågor som har att göra med klausulen om tredjeländer. Jag hoppas också att kommissionen snart kommer att svara på den begäran vi skickade till Anni Podimata om de långfristiga åtgärder som kommer att antas, så att vi faktiskt, före Europeiska rådets vårmöte, kan få en gemensam politik och effektiva åtgärder som kommer att lösa problem som liknar dem som just har uppstått och som José Manuel Barroso i dag beskrev som exempellösa, orättfärdiga och oförståeliga.

  Metin Kazak (ALDE). – (BG) Trots överenskommelsen mellan Ryssland och Ukraina om att återställa de ryska gasleveranserna till EU, har vårt hopp om att erhålla gas återigen grusats. Det spelar ingen roll om skälen är tekniska, ekonomiska eller politiska, detta exempellösa gasembargo går inte att rättfärdiga. Under en vinter med rekordlåga temperaturer är det oansvarigt och omänskligt att låta miljoner EU-medborgare frysa. För Bulgarien, det EU-land som påverkas mest av detta, är det särskilt viktigt att principen om att avtal ska hållas följs och att gasleveranserna återupptas omedelbart. Man bör begära rimlig ersättning för den skada som människor har lidit och för avtalsbrott.

Jag vill gratulera det tjeckiska ordförandeskapet till dess aktiva roll som medlare under krisen. EU behöver nu mer än någonsin förverkliga det gamla mottot om solidaritet som de tre musketörerna proklamerade: ”En för alla och alla för en”. Ekonomiskt stöd bör ges till länder som har drabbats, t.ex. Bulgarien, för viktiga projekt för att åstadkomma energitrygghet. Det är hög tid att visa att vår union är stark och enig genom att anta en långsiktig energistrategi.

  Eugenijus Maldeikis (UEN). - (LT) Det är tydligt att denna gasleveranskris är ett politiskt problem, inte en kommersiell dispyt. Både Gazprom och Naftogaz genomför huvuduppgiften i denna konflikt – försöker bevisa för oss alla och för samhället hur omöjlig överföringen är i tekniska, teknologiska och ekonomiska termer. Detta upprepas ständigt. Det sker i ännu högre grad eftersom våra partner, EU:s partner, varken vägleds av grundläggande affärspraxis eller av energistadgan. Detta verkar inte existera för våra partner. Jag kan tyvärr inte se någon vilja i Ukraina eller Ryssland att nå en överenskommelse. Det verkar som om de vill köpa tid under förhandlingarna, och jag tror att endast politiska åtgärder kan lösa det politiska problemet till dess att de tekniska lösningarna i samband med överföringen kan genomföras. Jag anser att vi måste sträva efter politiska överenskommelser och politiska garantier mellan EU, Ryssland och Ukraina tills våra mål uppfylls på medellång och lång sikt. En annan sak om energisolidaritet. Bulgariens och Slovakiens premiärministrar ska resa till Moskva och Kiev för att förhandla. Denna energisolidaritetens vecka bör inte sluta med att förhandlingarna återigen blir bilateralt inriktade. Jag anser att energisolidaritet handlar om att Bulgarien och Slovakien får möjlighet att ta upp kärnkraftsdriften på nytt i detta läge. Det skulle vara verklig energisolidaritet.

  John Purvis (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag drar tre ganska självklara slutsatser av dödläget mellan Ryssland och Ukraina.

För det första måste vi minska beroendet av gas, som vi importerar i allt större utsträckning. Detta kräver att vi ökar vårt engagemang för inhemsk energi, särskilt förnybar energi och kärnkraft.

För det andra måste vi stärka den europeiska solidariteten mellan medlemsstaterna när det gäller el-, gas- och oljeleveranser. Det innebär att vi förbättrar och utvidgar våra energinät och ledningar. Varför ska Bulgarien inte få någon gas när Rumänien på andra sidan Donau får det? Varför har Slovakien ingen gas när grannländerna Österrike, Polen och Tjeckien har det? Dessa luckor i gasnätet måste täppas igen snabbt. Vilken tidsram finns för detta, herr kommissionsledamot?

För det tredje måste vi diversifiera våra källor när det gäller leveranser och lagringsmöjligheter för gas och olja. Varför utnyttjar vi inte bättre de uttömda gasfälten i södra Nordsjön för lagring?

Vi måste kraftigt utvidga vår infrastruktur för flytande gas och utveckla ledningssystem från alternativa källor och med alternativa sträckningar. Vi behöver bättre och fler ledningar från Norge, Nordafrika och Västafrika samt från Kaspiska havet och Kaukasus, Levanten och Gulfstaterna i Mellanöstern.

Till sist vill jag fråga kommissionen och rådet om de gör tillräckligt för att främja förnybar energi och kärnkraft, om de investerar tillräckligt i byggandet av ledningar och LNG-terminaler och om de utvecklar de politiska förbindelser som kan garantera kontinuitet och mångfald i leveranserna.

Det är tydligt att vi inte kan vara beroende av Ryssland eller Ukraina i sådan utsträckning som vi är i dag. Vi måste utan dröjsmål sätta Europeiska unionens intressen först.

  Dariusz Rosati (PSE). - (PL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Rysslands beteende att stänga av gasen till kunder i EU är oacceptabelt med tanke på de avtal som Ryssland har slutit. Kunderna i EU betalar för att gasleveranserna från Ryssland ska ske inom en viss tid och de har rätt att förvänta sig att leveranserna sker i tid, oavsett tvisten mellan Ryssland och Ukraina. Premiärminister Vladimir Putins beslut att stoppa leveranserna inför tv-kamerorna är inte bara ett brott mot de slutna avtalen utan visar också att Gazprom är ett företag som inte drivs enligt marknadsekonomiska principer – det är ett företag som utför befallningarna från Kreml. Vi bör under denna debatt sända ett tydligt budskap till Ryssland och Ukraina om att omedelbart återuppta gasleveranserna.

Jag vill också säga att jag blir besviken över ukrainarnas beteende. Dålig kommunikation med Ryssland, vaga regler för betalning till mellanhänder för gas och politiska strider i regeringens topp komprometterar Ukraina i allmänhetens ögon och förhindrar landet att uppnå sina europeiska ambitioner. Jag tycker att detta är mycket smärtsamt eftersom Ukraina är en viktig granne och strategisk partner för oss.

Den aktuella gaskrisen har slutligen bekräftat att EU måste se till sin egen energitrygghet. Vi kan inte längre tolerera denna handlingsförlamning. Herr kommissionsledamot! Jag uppmanar kommissionen att omedelbart lägga fram lagstiftningsförslag som kommer att möjliggöra den nödvändiga energidiversifieringen, säkra en verklig, inte falsk, energisolidaritet och resultera i en sammanlänkning av de nationella gasleveranssystemen i de enskilda medlemsstaterna.

  Bilyana Ilieva Raeva (ALDE). – (BG) Mina damer och herrar! Mot bakgrund av den mycket kännbara ekonomiska krisen och de allvarliga konsekvenserna av gaskonflikten krävs synergi mellan de nationella institutionerna och EU-institutionerna. Problemens omfattning kräver att vi koncentrerar våra ansträngningar och allianser på EU-nivå och ser förbi partigränserna för EU-medborgarnas skull och för deras intressen och rättigheter.

Alternativa energikällor och ny teknik kommer att minska vårt beroende av att importera råmaterial och energi. De ekonomiska och sociala problemen till följd av gaskrisen följs nu av miljömässiga problem. Övergången från gas till olja för hela industrier, något som har ägt rum i Bulgarien, hindrar EU:s planer att minska växthusgasutsläppen. Vi uppskattar EU-institutionernas snabba ingripande, men vi behöver ett privilegierat partnerskap för att förbättra vår självständighet på energiområdet. Det är därför EU:s ekonomiska återhämtningsplan genom ekonomiskt stöd måste ta hänsyn till det aktuella behovet av att skapa en alternativ energiinfrastruktur, särskilt för de mest beroende länderna, t.ex. Bulgarien.

Vi uppmanar Europaparlamentet att anta en tydlig ståndpunkt till stöd för samordnade åtgärder från alla institutioner i syfte att lösa denna gaskris och förhindra att liknande kriser uppstår i framtiden.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). - (SL) Transporten av rysk gas genom Ukraina är inte bara en bilateral fråga eller en kommersiell dispyt. Det är ett problem som har en tydlig multilateral komponent, därför att försäljningen och transiteringen av gas kan utgöra en kommersiell verksamhet endast om de nödvändiga villkoren är uppfyllda. Minimivillkoren i detta avseende anser jag är öppenhet, tydliga bestämmelser, konkurrenskraft, trovärdighet och kontroll.

Min fråga och oro gäller vem som kommer att kompensera de företag som redan har tvingats att göra uppehåll i sin verksamhet? Vem kommer att kompensera de enskilda medborgare som har drabbats? Jag menar alltså att EU måste ställa någon till svars.

Vad kan vi göra nu? Låt oss intensifiera våra diplomatiska ansträngningar. Vi måste bli snabbare och mer effektiva när det gäller att utforma en gemensam energipolitik. Det tredje område som jag vill uppmärksamma er på är diversifiering: diversifiering av källor, leveransvägar och länder från vilka vi importerar energiprodukter.

När det gäller gas vill jag särskilt nämna två prioriterade områden: användningen av flytande gas och Nabuccoledningsprojektet. Båda dessa kommer att resultera i en diversifiering av våra leveransvägar och exportländer. Nabuccoprojektet måste få företräde framför Nord Stream- och South Stream-projekten, inte bara på EU-nivå utan också på medlemsstatsnivå.

Av detta skäl vill jag uppmana kommissionen att åtminstone ge oss grundläggande information om Nabuccoprojektets utvecklingen. Jag vill också fråga vilka ytterligare åtgärder kommissionen har vidtagit i syfte att förhindra att denna typ av svårigheter återkommer under 2010, och jag skulle vilja veta när gasen förväntas börja flöda till EU igen.

  Szabolcs Fazakas (PSE). – (HU) Fru talman! Nu när gasleveranserna förväntas komma i gång igen som ett resultat av det inledningsvis tveksamma men till sist samordnade, beslutsamma ingripandet av EU, och trots olika tekniska och andra förmodade problem, kan vi dra en suck av lättnad, men vi kan inte vila på lagrarna.

Vi vet ju att anledningen till dispyten mellan Ryssland och Ukraina inte har avslöjats och åtgärdats, och att den sålunda kan flamma upp igen när som helst. Gaskrisen har dessutom återigen visat vårt beroende och vår sårbarhet. Ett erkännande av detta faktum kan påskynda utvecklingen av en gemensam europeisk energipolitik, där första steget är att EU tar ett gemensamt ansvar för att trygga energiförsörjningen.

För att kunna göra detta måste vi utveckla nya källor och leveransvägar samt förbindelser mellan de olika näten i medlemsstaterna. Vi kan emellertid inte förvänta oss att denna utveckling ska ske på marknadsbasis, utan de europeiska källorna måste göras tillgängliga på grundval av gemensamma europeiska intressen.

Nabuccoledningen utgör en långsiktig lösning, samtidigt som utvecklingen av de nät som sammankopplar de nya medlemsstaterna skulle kunna börja omedelbart, genom att vi använder de 5 miljarder euro som avsatts för detta i det ekonomiska stimulansprogrammet. Detta innebär att vi slår två flugor i en smäll, eftersom denna infrastruktur kan stimulera EU:s ekonomi och skapa arbetstillfällen, samtidigt som den dämpar effekterna av liknande kriser.

  Ivo Belet (PPE-DE). - (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är inget nytt problem: det har diskuterats här i plenum i åratal och även i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Ryssland har aldrig tidigare så klart tydliggjort hur sårbara vi har blivit och hur lätt det är att muta oss. Det är nu dags att handla.

Herr kommissionsledamot! Er diagnos gällande bristande sammankoppling skulle inte kunna vara mer korrekt. Vi måste gå vidare med detta eftersom det ju faktiskt är något som vi kan göra något åt. Vi måste koppla ihop gasnäten i EU. Ett av huvudskälen till att man inte har gjort detta är att licenserna är nationella. Vi bör harmonisera dessa på ett effektivare sätt eftersom de är olika i varje enskild medlemsstat. Vi måste hitta lösningar för att effektivisera de nationella förfarandena. Jag vet att utskottet inte har någon omfattande behörighet på detta område, men vi bör ändå vara med och försöka hitta en lösning. Något som skulle kunna fungera – och detta nämns också i kommissionens förslag – är att utse en samordnare för varje enskilt gränsöverskridande projekt, som skulle kunna medla när det gäller sammankopplingen av näten och driva saker och ting framåt. Denna samordning kan vara avgörande och det gäller faktiskt även i fråga om vindenergi. Det gläder mig att ni under er andra översyn tydligt angav att samordning kommer att ingå i den planerade utvecklingen av vindkraftverksnät till havs, särskilt när det gäller sammankopplingen med nät på land.

För det andra bör vi i mycket högre grad uppmärksamma flytande naturgas (LNG), eftersom den är mycket mer flexibel och innebär att vi blir mindre sårbara. För det tredje bör näten anpassas för hållbar energi som, det vet vi, kommer att produceras lokalt, och vi måste se till att den får prioriterat tillträde till näten.

Det är uppenbart vad vi måste göra. Jag antar att det nu finns politisk vilja att komma i gång och att grundläggande och specifika beslut kommer att fattas under det kommande vårmötet.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). - (PL) Fru talman! En kund som betalar ett avtalat pris har fullgjort en skyldighet. Ryssland bär ansvaret för krisen och man bör rikta sanktioner mot landet, herr kommissionsledamot. Ukraina har uppenbarligen kommit i kläm. Om Ryssland inte kan acceptera Ukrainas politiska väg måste landet ändå gå vidare, precis som man gick vidare när man förlorade det politiska inflytandet över länderna i f.d. Sovjetunionen. Världen är föränderlig och Ryssland måste helt enkelt acceptera detta.

Rysslands teatraliska uppvisning när man stängde av gasen tydde på att man inte var intresserad av att sälja sin produkt till oss. Det såg åtminstone ut så. Ryssland bör för sin ekonomis och sitt folks bästa följa marknadens spelregler och man bör också vårda sin image som pålitlig partner. Jag betonar att de två parternas ömsesidiga beroende förmodligen är den viktigaste aspekten av detta avtal och detta samarbete.

Jag tror att Ryssland till sist kommer att förstå denna sanning, och EU kommer att ta hänsyn till Ryssland och bli en bra medlare.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Gazprom och Naftagas leker med EU-konsumenternas förtroende. Hundratals företag i Slovakien har tvingats stoppa produktionen och människor fryser i sina hem i Bulgarien. EU:s medborgare bör inte tvingas betala priset för det kommersiella och politiska spelet.

Det är svårt att bedöma vem som bär den största skulden, men en sak är klar – Slovakien och Bulgarien behöver omedelbar hjälp. De behöver en omedelbar lösning, de behöver gas omedelbart och de måste få veta vad som kommer att hända med deras kärnkraftverk.

Jag antar att vi trots det som har hänt inte kommer att vända ryggen åt länderna i f.d. Sovjetunionen, inbegripet Ukraina, som vill frigöra sig från det ryska inflytandet. Ukrainas medborgare ska inte behöva lida för att deras politiker har misslyckats.

  Evgeni Kirilov (PSE). - (EN) Fru talman! Jag håller i stort sett med mina kolleger, som berömde det tjeckiska ordförandeskapets aktiva roll.

Jag stöder dock inte den politiska tonen i vice premiärminister Alexandr Vondras inledande anförande. Tonen är alldeles för lugn. Vi har visserligen visat upp en enad front, och gör det fortfarande, men vi gör det inte tillräckligt kraftfullt. Om vi beaktar den svåra situationen för miljoner europeiska medborgare som lider denna stränga vinter kan vi inte vara lugna. Jag undrar varför det är så. Vi måste agera. Jag håller med majoriteten av mina kolleger som kräver en utredning för att ta reda på vilken av de två sidorna som är den mest oansvariga. Båda är ansvariga! Kanske beror den lugna politiska tonen på att det inte längre bara handlar om Ryssland utan även om Ukraina, och det är inte i sin ordning.

Jag anser verkligen att inte bara Europaparlamentet utan även ordförandeskapet höjer rösten för alla medborgare som lider.

  Fiona Hall (ALDE). - (EN) Fru talman! Denna kris visar hur viktigt det är att Europeiska unionen blir mindre energiberoende. När vi nu diskuterar energiförsörjning får vi dock inte glömma bort vikten av att även kontrollera energibehovet.

Inom Europeiska unionen finns ett mål för förbättring av energieffektiviteten med 20 procent fram till år 2020 och ett antal rättsakter som fokuserar på energibesparing. Dessa energieffektivitetsåtgärder kommer inte bara att bidra till att åtgärda klimatförändring och bränslefattigdom utan kommer även att stärka Europeiska unionens energitrygghet.

Det finns naturligtvis en väldig bra anledning till att kommissionens handlingsplan för energieffektivitet har ett internationellt inslag och erkänner betydelsen av att uppmuntra förbättringar av energieffektiviteten i länder utanför EU, inte minst i länder som levererar och transiterar energi till Europa. Om de använder mindre energi så vår vi sannolikt mer. Det är viktigt frånsett den omedelbara politiska sidan av denna kris.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) Fru talman! Låt oss tala klarspråk. EU har inget lärt av erfarenheterna från gaskrisen 2006 mellan Ryssland och Ukraina och misslyckades grovt under den nu aktuella krisen. När gaskranarna stängdes av stod beslutsfattarna som fallna från skyarna. Krisen med energileveranserna, som är den allvarligaste hittills, kan kanske bli en väckarklocka för medlemsstaterna, och vi måste vidta åtgärder för att minska vårt energiberoende.

Jag hoppas att det nu står klart för alla att den konflikt som har blossat upp mellan Ryssland och Ukraina inte bara är en privat bilateral rättstvist, eftersom den berör hundratals miljoner EU-medborgare. Den aktuella krisen sätter såväl den gemensamma energipolitiken som solidariteten inom EU på prov.

Vad det nu handlar om är om medlemsstaterna kan frigöra sig från den politik som hittills grundats på separata avtal. Vad det handlar om är om EU kan agera samfällt och stå enat i en så oerhört viktig fråga.

  Eluned Morgan (PSE). - (EN) Fru talman! Det gläder mig att Alexandr Vondra är tillbaka. Jag vill tacka honom för hans förklaring av situationens allvar. Men när ska rådet lära sig att EU kommer att ha en svag ställning tills vi börjar agera samfällt i energifrågorna, i synnerhet i förhållande till Ryssland och Ukraina?

Jag vill ge er ett exempel på när rådet inte förstår detta. Vi kommer inom kort att påbörja förhandlingarna om den andra behandlingen av paketet för energiliberalisering. Kommissionen lade fram en mycket genomarbetad ståndpunkt om tredjeländer som investerar i EU, där det föreslogs att kommissionen skulle föra EU:s talan i dessa frågor. Vad gjorde ni i rådet då? Ni återgick till nationella ståndpunkter och menade att det är EU:s medlemsstater som ska ha sista ordet och inte kommissionen.

Det är denna söndra och härska-taktik, världens äldsta knep, som ni och era kolleger har fallit för. Så länge ni inte förstår att gemensamma ansträngningar för mer internationellt inflytande är den rätta vägen, kommer vi alltid att befinna oss i en position där vi är sårbara. Ni måste förklara för EU:s medborgare varför de nu sitter i kylan. Ni måste ändra er ståndpunkt i denna riktning. Kommer ni att göra det?

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Fru talman! För det första vill jag be om ursäkt. Det är första gången jag är här och kanske dröjde jag mig kvar för länge vid inledningen och bidrog till förseningen. Men jag anser att denna sammanfattning av hur vi har agerat sedan tidig morgon den 1 januari var värdefull.

Att agera samfällt är precis vad vi försöker göra i detta äventyr. Jag anser att vi lyckas bra med det just nu.

Ni nämnde det interna energipaketet. Det är inte ämnet för denna debatt. Vi håller på att diskutera nödsituationen. Men jag kan i alla fall säga att utifrån vad jag vet om rådets diskussion var de olika farhågorna för att övergå till fullständig åtskillnad helt enkelt motiverade av vissa länders strategiska intressen. Denna debatt handlar om en tredjelandsklausul etc. Jag nämnde dock tidigare att det är en av det tjeckiska ordförandeskapets prioriteringar, och vi kommer att göra allt vi kan för att hitta en lösning och en kompromiss mellan rådet och Europaparlamentet.

Men förvänta er ingen mirakellösning som i det spel om gasen som pågår i Central- och Östeuropa. Det är skillnad på att vara på en ö, där man har friheten att föra in energi via en valfri hamn, och att ha ett läge som till exempel Slovakiens eller Bulgariens. Ni har rätt i att det finns vissa länder även i denna region som är bättre utrustade för denna typ av nödsituation. Vi måste dock ha i åtanke att man exempelvis inte kan bygga gaslagringsanläggningar var som helst. Det krävs rätt geologisk miljö.

Vi är till exempel lyckligt lottade i mitt land, där alla lagringsanläggningar finns i den östra delen av landet. Vi kan pumpa från dessa lager och distribuera gas även om det knappt kommer några leveranser utifrån. På så sätt kan vi överleva ett par veckor eller månader men inte mer. I Slovakien finns i stället dessa geologiska positioner i landets västra del, och att vända flödet är ingen enkel process. Man behöver ha kompressorer på ledningarna och om man inte har det blir det problem.

Till er som menar att det är ett politiskt problem och att man uppvisa en enad front kan jag utifrån min erfarenhet enbart hålla med er. Eftersom människor fryser är det en politiskt svår situation och därmed ett politiskt problem. Jag håller till exempel med Jacek Saryusz-Wolski och István Szent-Iványi som menar att det pågår ett cyniskt spel och att det i slutändan handlar om att vinna kampen om vem som ska kontrollera infrastrukturen i det aktuella landet. Andra, till exempel Hannes Swoboda och Jan Marinus Wiersma, som betonar att vi inte ska se allt i svart och vitt och att Ukraina förtjänar en viss uppmärksamhet, har också rätt. Självklart gör Ukraina inte saken lättare. Det anser åtminstone jag. Men vi bör också vara medvetna om att Bulgarien och Slovakien befinner sig i en fruktansvärd situation, eftersom det plötsligt finns ett land som vill utnyttja denna svåra situation och tvinga fram en konflikt mellan dessa länder och Ukraina. Det är vad vi kan se just nu, till exempel utifrån dagens utveckling. Så det är svårt – och vad kan vi göra?

Det finns även de som är rädda för att överhuvudtaget ge sig in i spelet, eftersom de ser det som en risk att till slut bli den som sitter där med Svarte Petter på hand och får betala räkningen. Jag anser inte att de som är rädda för att ge sig in i spelet är särskilt modiga. En modig person är en som vågar ta risker.

Varför inte köpa gas vid den ukrainsk-ryska gränsen? Ett utmärkt exempel! Vi har diskuterat detta, men vilka är leverantörerna på EU:s sida? Det är privata företag som är rädda att inte få någon kontroll över gasleveranserna. Självklart borde det finnas en lösning här men det skulle kräva att Ukraina gick med på att ge upp sitt intresse i ledningen. Som ni vet förbjuder det ukrainska parlamentet detta och därför är de inte redo att genomföra det. Europeiska företag bör inta en särskild roll och det är ingenting som kan göras på några veckor eller månader. Så vi måste öka trycket. I dag sa vi till exempel att vi måste vidta rättsliga åtgärder. Det är viktigt att göra på båda sidor.

Jag vill inte upprepa mig och ännu en gång dra över tiden. Jag vill tacka er särskilt för ert intresse och engagemang – från Jacek Saryusz-Wolski i PPE-DE-gruppen till alla er som är här. Vi behöver er hjälp och er uppmärksamhet. Vi behöver hjälp med att uppmärksamma denna fråga i de EU-medlemsstater där den inte är förstasidesnyheter. Det vill säga främst i denna del av Europeiska unionen, där det inte råder någon nödsituation. Ert engagemang kan hjälpa oss att mer aktivt visa upp en enad front.

Sist men inte minst håller jag med de flesta av er som förordade en mer strategisk hållning och talade om behovet av lösningar på medellång och lång sikt – det är exakt det som det tjeckiska ordförandeskapet planerar att göra. Vi har våra sex månader – och kanske fyra månader då vi kan samarbeta med er i frågan – och vi är helt överens med kommissionen och medlemsstaterna om att påskynda arbetet för att göra detta till en nyckelfråga vid Europeiska rådets möte i mars och självklart även om att i maj anordna ett toppmöte för den södra gaskorridoren för att främja diversifiering av energiförsörjningen genom till exempel Nabuccoprojektet och andra projekt.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt. Från utrikespolitisk synpunkt finns många konsekvenser, och vi började se närmare på dessa konsekvenser 2006 då den första varningssignalen kom. Det viktigaste är vad vi kan göra tillsammans i framtiden. Vi har ett problem, och det är givetvis fördraget. I fördraget finns ingen gemensam yttre säkerhetspolitik. I Lissabonfördraget kommer vi att ha en solidaritetsklausul, som då kommer att kunna användas för att åstadkomma den bättre samordning som har tillämpats och omnämnts överallt. För det andra: vi har ägnat oss åt energidiplomati under två år. Ett antal memorandum har undertecknats. Vi har jobbat på detta, men mycket är fortfarande bara teori eller befinner sig i ett förberedelseskede. Det är mycket svårt att samla alla aktörer på en och samma gång. Vi kan under normala förhållanden endast skapa en ram, exempelvis för Nabucco. Därefter har vi försökt att skaffa den gasvolym som krävs för att Nabucco ska försörjas och byggas. Där tror jag att det krävs offentlig–privata partnerskap. Det var det andra jag ville ta upp. Det tredje är, som vi alla givetvis vet och som så ofta har sagts, att den här gaskonflikten är en kommersiell konflikt, men den har också omfattande politiska konnotationer.

Vi ser också hur dåliga förbindelserna mellan Ryssland och Ukraina är, men vårt huvudmål måste vara att stabilisera situationen så mycket som möjligt. En av dessa möjligheter kommer att vara vår nya tanke om ett östligt partnerskap, där vi vill att de östliga partnerna arbetar tillsammans. När det gäller Ukraina kommer vi att hålla en gemensam internationell investeringskonferens om återuppbyggnad och modernisering av Ukrainas gasöverföringssystem i slutet av mars. Jag tror att det är en händelse som ligger rätt i tiden. När det gäller de bilaterala förbindelserna – EU–Ryssland eller EU–Ukraina – anser jag att det är tydligt att avsnitten om energiförsörjning och energiöverföring i de nya avtal som håller på att förhandlas fram har fått förnyad betydelse och kommer att finnas med.

Min slutpoäng är att vi inte bara ser österut utan även söderut. Vi har redan arbetat tillsammans med många arabländer om initiativ för att få gas via Turkiet, förhoppningsvis till en Nabuccoledning. Det innebär att diversifiering av ledningar, källor och naturligtvis olika energislag – som det har sagts här – kommer att vara den väg vi måste välja i framtiden. För detta behöver vi också den riktiga rättsliga grunden, och det är svårt.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill bara säga ett par saker. För det första är vår uppgift att omedelbart återupprätta försörjningen därför att människor lider, industrin lider, människor förlorar sina jobb. Det är alltså huvuduppgiften, inte att skapa ytterligare hinder.

Men efter det bör en analys göras och åtgärder också vidtas. Vi bör ompröva några av våra stereotyper, för om man kan kalla 2006 en varningssignal så är detta en verklig chock.

Vi underskattar i själva verket vad som verkligen hände. Om två länders regeringar har anklagat varandra för att ha stängt av kranen till gasledningarna så kan min enda slutsats – eftersom jag litar på länderna och regeringarna – bli att någon har mixtrat med ledningarna, och det är mycket svårt att tro.

Så det som har hänt är verkligen mycket ovanligt, och jag menar att det bör få stor inverkan på den energipolitik som vi försöker inrätta. Det är därför jag menar att inga frågor längre bör vara tabubelagda. Vi bör verkligen diskutera hur man garanterar försörjningstrygghet under alla möjliga förhållanden.

Och jag väntade mig ärligt talat aldrig att leveranserna skulle avbrytas helt. Det var inget jag förväntade mig: det blev en chock för mig också. Ni kan lägga skulden på mig som kommissionsledamot med ansvar för energi och säga ”ni skulle ha förutsett detta”. Men det gick inte att förutse. Det är någonting nytt som aldrig har hänt förut, och i framtiden bör vi vara beredda på en sådan åtgärd.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (torsdagen den 15 januari 2009).

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) EU står återigen inför en kris när det gäller leveranserna av naturgas. Det framgår inte vem som bär skulden. Ryssland? Ukraina? Båda? Jag uppmanar kommissionen att offentliggöra vad som orsakat denna situation. EU måste ta på sig ansvaret att klargöra vem som egentligen bär skulden.

Krisen har tyvärr visat att många EU-länder är sårbara för energiutpressning och kan komma att drabbas till följd av de politiska snarare än ekonomiska misshälligheterna mellan länderna i f.d. Sovjetunionen. Vi måste helt klart omgående få till stånd en gemensam europeisk energipolitik som baseras på en gemensam yttre strategi. Vi måste underlätta en diversifiering av leveranskällorna och transitvägarna för naturgas. Nabuccoprojektet måste ovillkorligen påskyndas.

Jag anser att kommissionsledamoten med ansvar för energi måste lägga fram en rapport om de åtgärder som vidtagits, eller snarare INTE vidtagits, av kommissionen under det gångna året till stöd för Nabuccoprojektet.

  Sylwester Chruszcz (UEN), skriftlig. – (PL) I dagens debatt har mycket blivit sagt om gasleveranserna och förbindelserna, sammankopplingarna och beroendet hos Europas ekonomier. Vi måste dra lärdom av den aktuella krisen.

Vi måste även betrakta Jamal 2-projektet som förnuftigt och intressant för oss. Det är inte bara överlägset den baltiska ledning som kringgår Polen utan kommer att innebära en ökad energitrygghet. Om Jamalgasledningen byggs kommer den att leda till en betydligt ökad överföring av gas via Polen till Europa och vara en mer kostnadseffektiv och ändamålsenlig lösning än den nordeuropeiska gasledningen, och den kan dessutom färdigställas snabbare.

Jag anser att vi måste vidta åtgärder i denna riktning för att garantera energitryggheten för alla EU:s medlemsstater.

  Corina Creţu (PSE), skriftlig. – (RO) Gaskrisen illustrerar två betydande problem för EU.

Vi har fortfarande ingen gemensam strategi på energiområdet, eftersom den sammanhållning som krävs saknas. I dagsläget har 11 EU-länder av 27 drabbats till följd av avbrutna leveranser. Beroendet av rysk gas är emellertid ett gemensamt säkerhetsproblem eftersom energivapnet kan brukas när som helst, särskilt mot Rysslands f.d. satellitstater. I detta läge är det EU:s plikt att skapa en säker energizon för de nya medlemsstaterna. Det stora problemet för Europa är diversifieringen av gaskällorna, inte transitvägarna mellan Ryssland och EU.

För det andra är gaskrisen ett bevis på den politiska svagheten hos ett splittrat och vankelmodigt EU. En av de mest skriande bristerna hänger samman med EU:s ordförandeskap. Särskilt i kristider behöver vi en representativ röst som för EU:s talan. En kör av olika röster riskerar att dra löje över föreställningen om ett enat Europa, för att inte tala om dess internationella rykte och inflytande. EU:s ordförandeskap måste därför förlängas och även stå fritt från de politiska strukturerna i medlemsstaterna.

  Daniel Dăianu (ALDE), skriftlig. – (EN) Ännu en varningssignal.

Den pågående gaskrisen visar återigen hur svag och ineffektiv vår energipolitik i EU är. När de utsätts för hårt tryck litar EU:s nationella regeringar främst till sina egna tillgångar och källor. Detta är inte förvånande med tanke på omständigheterna, men det visar en annan aspekt av den bristande solidariteten inom EU. Denna kris framhäver också vad som är nödvändigt för framtida åtgärder inom ramen för EU:s energipolitik, om vi vill ha en sådan, i realiteten. När det gäller frågan om oljelager bör vi utveckla lagring av gas. Vi måste ha en diversifiering av gasleverantörer, leveransvägar och leveransmekanismer (som för flytande naturgas). Nabuccoprojektet bör påskyndas och pengarna för detta projekt bör ökas på genom att Europeiska investeringsbanken blir delaktig i finansieringen. Argumentet att man inte får tillräckligt med gas där nya transportvägar utvecklas håller inte för en närmare granskning. Vi måste utveckla förnybara energitillgångar i snabbare takt och spara energi. Sist men inte minst behöver vi utveckla gränsöverskridande energiförbindelser så att EU-medlemsstater kan hjälpa varandra om behov uppstår.

  Dragoş Florin David (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!

Energisektorn utgör en betydande ekonomisk och geopolitisk faktor. I dagsläget importeras nästan hälften av EU:s energi, och 2030 kommer 70 procent av naturgasleveranserna och 100 procent av oljeleveranserna att utgöras av import. Vi måste därför skyndsamt utarbeta en gemensam energipolitik. Vi måste se till att en gemensam energipolitik vilar på tre pelare. Detta innebär att de nationella näten måste kopplas samman helt på EU-nivå, leveranskällorna diversifieras och aktiva sparåtgärder på energiområdet vidtas.

Samtliga åtgärder måste också leda till att vi undviker energikriser som den nu aktuella med Rysslands gasleveranser genom Ukraina, som ställer till stora problem för EU:s befolkning och påverkar ekonomin negativt. Är det verkligen lika lätt att stjäla gas från ett nät som att stjäla en plånbok ur en ficka? Går det verkligen att avbryta leveranserna från en dag till en annan utan att i förväg underrätta användarna? Innan vi utreder överträdelserna av internationella avtal och överenskommelser och det faktum att den leverantör som får huvuddelen av sin inkomst från gasexporten behandlar de européer som troget betalar för gasen med nonchalans och ointresse, anser jag att vi måste vidta åtgärder för att säkra EU:s energitrygghet.

  András Gyürk (PPE-DE) , skriftlig. – (HU) EU har inget lärt av erfarenheterna från gaskrisen 2006 mellan Ryssland och Ukraina. När gaskranarna stängdes av stod beslutsfattarna som fallna från skyarna. Krisen med energileveranserna, som är den allvarligaste hittills, kan kanske bli en väckarklocka för medlemsstaterna och få dem att inse att vi måste vidta åtgärder för att minska vårt energiberoende. Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte bara en privat bilateral rättstvist, eftersom den berör hundratals miljoner EU-medborgare.

Den aktuella krisen sätter såväl den gemensamma energipolitiken som solidariteten inom EU på prov. Vad det nu handlar om är om medlemsstaterna kan frigöra sig från den politik som hittills grundats på separata avtal. Vad det handlar om är om EU kan agera samfällt och stå enat i en så oerhört viktig fråga.

De senaste dagarnas passivitet är särskilt smärtsam, eftersom Europeiska kommissionen har gjort goda insatser i arbetet med att fastslå vilka åtgärder som kan bidra till att minska EU:s beroende. Vi kan endast ställa oss bakom de åtgärder som läggs fram i EU:s handlingsplan för energitrygghet och energisolidaritet. Investeringar i utveckling av alternativa leveransvägar och sammankoppling av befintliga nät måste göras så snart som möjligt. Stödet till infrastrukturer för energieffektivitet måste ökas, och vi måste lyfta fram energiaspekten i den utrikespolitik för EU som just nu utformas.

Jag anser att den aktuella krisen hade fått mindre dramatiska konsekvenser om EU inte hade väntat till sista minuten med att ta sitt förnuft till fånga och om löftet om en gemensam energipolitik inte endast varit en läpparnas bekännelse.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Den aktuella krisen med gasleveranserna till Ukraina och Europa tycks få betydligt större konsekvenser än tidigare kriser som varit en följd av ett liknande problem med Rysslands monopolställning som gasleverantör till EU. Detta har fått oss att inse den verkliga betydelsen av de termer och begrepp som vi ofta använder men inte alltid förstår, exempelvis energisäkerhet, solidaritet inom EU, gemensam energipolitik eller diversifiering av gasleveranserna och sätten att leverera gas och andra bränslen. Vi behöver inte ens veta de verkliga skälen till Rysslands beteende för att dra våra slutsatser. Att känna till motiven är givetvis viktigt för att moraliskt och politiskt bedöma hur enskilda länder och företag agerar, men vilka motiv de enskilda parterna i avtalet än kan ha haft har en del av EU:s medborgare drabbats av de besvärliga följderna av att inte få någon gas. Sanningen måste fram, men den ger oss ingen gas. Låt oss ta tillfället i akt att få seriösa svar på ett antal frågor. Kommer vi att kunna dra rätt slutsatser av det aktuella läget? Kommer vi att kunna höja oss över kortsyntheten hos de politiska partier som nu befinner sig i opposition och cyniskt utnyttjar situationen till grundlösa attacker på de egna nationella parlamenten? Kommer Nabucco att byggas? Kommer vi att utöka de obligatoriska bränslereserverna? Kommer de som av ideologiska skäl motsätter sig atomenergi att ändra sig? Låt oss hoppas det.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Fru talman! Den aktuella gaskrisen har varit en viktig läxa för oss, och EU måste dra lärdom av den. Detta är ännu en vändpunkt, och det måste bli den sista där bristen på styrning i 27 länder ter sig så uppenbar. Europas folk förväntar sig detta, även i de länder som inte är direkt berörda av gasblockaden och där man är mindre beroende av leveranser från Gazprom.

Den solidaritetsmekanism som ingår i direktivet från 2004 är helt otillräcklig för dagens utmaningar. Vi måste enas om en praktiskt genomförbar gemensam politik för solidaritet, trygghet och diversifiering på energiområdet. Vi behöver inga slagord. Vi behöver investeringar i infrastruktur. Vi behöver se om vårt hus inför framtida kriser genom att förbättra våra möjligheter att lagra gas. Energisolidariteten ställer krav på gränsöverskridande förbindelser mellan de enskilda ländernas överföringsnät. Här är Polen ett bra exempel. Trots att landet huvudsakligen får sina leveranser via ledningar från Ryssland, som inte passerar genom Ukraina, och man därför drabbas mindre av den aktuella krisen, är Polen ändå avskuret från Västeuropas överförings- och lagringssystem.

Vi är oroade över att den aktuella krisen bland annat resulterat i ett minskat förtroende inte endast för Ryssland utan även för Ukraina. Denna konsekvens av gaskriget är inte mindre betydelsefull än de återkommande problem som konsumenterna haft under en sträng vinter.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE), skriftlig. – (BG) Det är mycket svårt att diskutera gaskrisen, eftersom rådet, parlamentet och kommissionen till slut inte hade någon som helst möjlighet att agera. Debatten är emellertid mycket viktig men inte tillräckligt långtgående. Jag vill tacka mina kolleger från olika politiska grupper och medlemsstater för stödet till Bulgarien och de övriga länder som drabbades av krisen.

Detta innebär dock inte att vi får någon gas och kan ge våra landsmän normala europeiska levnadsförhållanden. Krisen har inneburit att Bulgarien har gått från att vara ett energicentrum på Balkan till ett centrum för gaskrisen.

Det krävs alltså skyndsamma åtgärder. Krisen får humanitära och ekonomiska konsekvenser. Vårt land destabiliseras ytterligare utöver den finansiella och ekonomiska krisen. Parlamentet måste anta en resolution där det klargör sin inställning och vidtar åtgärder som gör det lättare att klara krisen. Här och nu. Åtgärderna måste innefatta kärnenergi och sökande efter nya naturgaskällor. Vi behöver en ny handlingsmekanism och en ny uppsättning instrument.

Om parlamentet inte bidrar till en lösning av problemet i dag blir det självt en del av problemet. Detta kommer att få negativa politiska konsekvenser för EU.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den aktuella krisen visar än en gång att det största problemet är beroendet av energiresurserna i Ryssland och att Ryssland utnyttjar situationen på ett sätt som inte är förenligt med gängse internationella förfaranden.

Uttalandena av kommissionens och rådets ordförande under krisen i Georgien om en förändring av EU:s förbindelser med Ryssland måste omsättas i praktisk handling.

Lissabonfördraget måste ratificeras, så att vi kan få till stånd en gemensam europeisk energipolitik.

Vi måste omgående inleda byggandet av Nabuccogasledningen.

Det är absolut nödvändigt att främja energiprojekt som innebär att Svartahavsregionen lyfts fram ytterligare och att energiresurserna i regionen runt Kaspiska havet utnyttjas.

Utvidgningen österut av den europeiska energigemenskapen och det prioriterade införlivandet av energi som ett ämne inom den nya ram som skapats genom det östliga partnerskapet kan också bidra till att lösa den aktuella situationen.

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) Fru talman, herr ordförande!

Det tjeckiska ordförandeskapet kunde olyckligtvis inte inledas som planerat, utan man fick börja med att ta itu med den påtvingade lösningen av den rysk-ukrainska gaskonflikten, på samma sätt som det föregående ordförandeskapet fick börja med att försöka få ett slut på kriget mellan Ryssland och Georgien.

Allt har emellertid en positiv sida. Tack vare striden om gastillförseln har energifrågorna hamnat i förgrunden, särskilt kravet på en gemensam energipolitik.

Den gemensamma energipolitiken kan emellertid inte utformas i Bryssel, om inte medlemsstaterna drivs av ett gemensamt intresse utan i stället sluter bilaterala avtal på villkor som endast är förmånliga för dem själva. En gemensam politik måste följaktligen ta form i medlemsstaternas huvudstäder och inte, som man kanske kan förvänta sig, i Bryssels maktkorridorer.

Jag hoppas att talesmannen lyckas ge eftertryck åt denna uppfattning.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Ryssland blockerade gasleveranserna vid en extremt olämplig tid för europeiska konsumenter, och det är nödvändigt att gasleveranserna helt enkelt återupptas. Men efter att ha löst denna kris måste vi se närmare på vårt beroende av gas från Ryssland, och det finns två aspekter som måste beaktas.

För det första måste Ryssland intyga att man kan uppfylla sina åtaganden gentemot EU. Föråldrad teknik och infrastruktur som inte fungerar kan äventyra ett stabilt flöde av gas till EU. Det bör också noteras att vi trots ambitiösa planer på gasledningen Nord Stream inte kan vara säkra på att produktionen från de ryska naturgasfälten är tillräcklig för att uppfylla Rysslands åtaganden.

För det andra har Kreml historiskt använt ekonomiska instrument som politiska verktyg. EU bör aldrig bli offer för ett sådant politiskt beteende. Jag uppmanar EU att diversifiera sitt energipaket för att undvika beroende av en enda naturgasleverantör.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det finns enligt min uppfattning två aspekter av problemet med gasleveranserna från Ryssland till Ukraina och vidare till EU. Den första är att många är stridslystna och med höjd röst frågar hur Ryssland vågar bete sig som det gör. Jag frågar varför det inte skulle göra det. Om EU självt i första hand är ett nyliberalt projekt, där marknaden antas lösa allt, varför skulle då inte Ryssland ha en marknadsmässig inställning och kräva betalning av det belopp som gäldenären är skyldig landet? Gaskrisen utlöstes inte av Ryssland utan av Ukraina, och detta är inte ett politiskt utan ett ekonomiskt problem. Detta måste uttryckligen framhållas! Den andra aspekten är den inriktning (som jag tidigare många gånger kritiserat) som företräds av EU:s organ och institutioner – parlamentet inte undantaget – på betydelselösa problem som enbart leder till att uppmärksamheten avleds från de verkligt brådskande frågorna. Detta bekräftades återigen genom reaktionen på Rysslands legitima beslut att avbryta gasleveranserna. I stället för att hänge sig åt ett pinsamt fjäskande för den ukrainska administrationen som ett slags ”skyddsfilter” mellan Ryssland och EU-länderna och fantisera om hur en formfulländad gurka ska se ut borde EU ha förberett sig för denna kris för länge sedan. Hur har EU exempelvis hjälpt slovakerna och bulgarerna, som har drabbats hårdast av gaskrisen? Fick de någon hjälp över huvud taget? Annars är det något fel på integrationen.

  Kristian Vigenin (PSE), skriftlig. – (BG) I gaskriget mellan Ryssland och Ukraina är det de mest oskyldiga som i slutändan drabbats hårdast. Den aktuella situationen är ett tydligt bevis på hur beroende Europa är både av källan till tillgångarna och av transitländerna. Den är också ett bevis på hur oberättigad kritiken varit mot de alternativa ledningarna, exempelvis Nord Stream och South Stream. Den är tyvärr även ett bevis på EU:s handfallenhet både när det gäller att bistå de medlemsstater som drabbats hårdast och att garantera medborgarnas trygghet.

Det viktigaste nu är att återuppta gasleveranserna. EU måste även utnyttja hela sin politiska arsenal för att övertala Ryssland och Ukraina att frige de 18 medlemsstater som de håller som gisslan.

Den andra åtgärden måste vara att bistå de länder som drabbats hårdast. I en ekonomisk kris och på avtalsslutande marknader kan effekten av gasbristen visa sig ödesdiger för många företag i mitt land och leda till att tusentals människor blir utan arbete. Vem tar ansvar för detta?

Den tredje och viktigaste åtgärden på lång sikt är byggandet av de alternativa gasledningarna, framför allt Nabucco, liksom investeringar i både en sammankoppling av medlemsstaternas gasnät och byggande av lageranläggningar för att garantera bättre reserver.

Den enda slutsats man kan dra av allt detta är att vi behöver en gemensam europeisk politik, men det är beklagligt att det måste krävas en djup kris för att vi ska inse detta.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN), skriftlig. – (PL) Fru talman! Krisen med gasleveranserna till EU, i Ukraina och på Balkan bör i första hand ses som ett inslag i kampen om politiskt och ekonomiskt inflytande i de f.d. Sovjetrepublikerna.

Det land som striden nu gäller är Ukraina. Ryssland har engagerat sig i valkampanjen som just ska börja där. Man ville utnyttja den till att visa allmänheten i Ukraina att om landet förblev Ryssland troget skulle det få billig gas och olja.

Den aktuella konflikten är även ett bevis på att detta slags geopolitiska inflytande är viktigare för Ryssland än goda förbindelser med EU. Ryssland har vägt in de ekonomiska kostnaderna för de avbrutna gasleveranserna i sina åtgärder. Låt oss alltså inte göra oss några illusioner – detta är bara början på kampen om inflytande i Ukraina.

EU föredrar sin vana trogen att blunda och vill fortsätta att för sin energi vara hänvisad till import av gas och olja. Samtidigt utnyttjas inte de egna tillgångarna i form av kol och brunkol (bland annat i Polen). Jag känner inte till om förklaringen är politisk enfald eller om det endast handlar om att behålla energitrycket på speciella länder i gemenskapen.

  Marian Zlotea (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Frågan om gasleveranserna till Ukraina och EU från Ryssland måste lösas omgående. EU behöver en energitrygghetspolitik, liksom en diversifiering av sina resurser och solidaritet inom energisektorn, i syfte att motverka kriser som påverkar medborgarna.

Drygt hälften av EU:s medlemsstater berörs av att Ryssland har stoppat gasleveranserna. Leveranserna av gas till industrin i Bulgarien har dragits ned eller avbrutits, eftersom landet till 90 procent är beroende av gas från Ryssland.

Jag stöder både ordförandeskapets och kommissionens inställning att båda sidor bör uppmanas att inleda en dialog för att uppnå en kompromiss. Utan teknisk samordning mellan de båda sidorna kan ingen gas levereras. Vi måste i framtiden ha en öppen dialog med båda sidor och därmed undvika att hamna i liknande situationer.

I det energipaket som nu diskuteras föreslår rådet och parlamentet en rad åtgärder som innefattar fler energileverantörer till konsumenternas fromma. Vi hoppas att paketet kommer att antas vid andra behandlingen.

Krisen måste lösas så snart som möjligt, eftersom den påverkar både Europas medborgare och dess näringsliv. Vi behöver en gemensam utrikespolitik inom energisektorn.