Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 4 februari 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

13. Konsulärt skydd för EU-medborgare i tredjeländer (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om konsulärt skydd för EU-medborgare i tredjeländer.

 
  
MPphoto
 

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Denna debatt om konsulärt skydd hålls återigen vid en lämplig tidpunkt. En rad händelser de senaste åren har visat betydelsen av konsulärt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Libanon 2006, Tchad och den senaste tidens tragiska händelser i Bombay visar att riskerna för EU-medborgare som reser utomlands har ökat. Omfattningen av dessa risker kommer att bli ännu större eftersom allt fler människor väljer lågprisresor för att besöka mer avlägsna platser i världen.

Därför är samarbetet mellan medlemsstaterna på detta område viktigt. Det leder till bättre service och en högre nivå när det gäller konsulärt bistånd. Detta är något som direkt gynnar EU-medborgarna.

Fördraget utgör ett underlag för detta samarbete. I artikel 20 föreskrivs tydligt följande, jag citerar: ”Varje unionsmedborgare skall inom ett tredje lands territorium, där den medlemsstat i vilken han är medborgare inte är representerad, ha rätt till skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor som medborgarna i den staten. Medlemsstaterna skall komma överens om de inbördes regler som behövs och inleda de internationella förhandlingar som krävs för att säkerställa detta skydd.”

De regler som nämns i denna artikel anges i ett beslut som antogs 1995. I beslutet fastställs att bistånd i ett tredjeland kan begäras från en annan medlemsstat än den egna, på villkor att det varken finns en tillgänglig fast representation eller en tillgänglig och behörig honorärkonsul.

I praktiken innebär detta att om en medborgare från en annan medlemsstat söker bistånd hos ett konsulat så bör konsulatet avslå begäran om medborgarens medlemsstat också finns representerad där (genom konsulat eller ambassad).

Beslutet från 1995 är ett beslut mellan medlemsstaterna som speglar det faktum att konsulärt bistånd och stöd uteslutande är ett nationellt ansvar och att konsulära förbindelser främst styrs av Wienkonventionen om konsulära förbindelser.

Reglerna när det gäller samarbete på detta område speglar även det faktum att inställningen till konsulärt bistånd och skydd skiljer sig åt mellan olika medlemsstater. Vissa anser till exempel att det är en grundläggande rättighet för alla medborgare. Andra anser att det är en tjänst som staten erbjuder. I den engelska versionen av fördraget kallas därför konsulärt bistånd ”an entitlement” (ett ”berättigande”) och inte ”a right” (”en rättighet”).

Sedan krisen i Jolo år 2000 har det konsulära samarbetet vidareutvecklats och omfattar nu även krishanteringsaspekter. Terroristattackerna i USA visade att även tredjeländer med avancerad infrastruktur kan ha svårt att klara sig under extrema omständigheter.

Medlemsstaterna utarbetade senare riktlinjer för att kunna hantera kriser av detta slag. Trots att riktlinjerna inte är bindande har de vid flera tillfällen tillämpats på ett effektivt sätt och dessutom förbättrats i takt med att nya erfarenheter gjorts.

Rådet utvecklade nyligen begreppet ”ledande stat”. Det innebär att vid särskilda händelser, i synnerhet i länder där få medlemsstater är representerade, kan en eller två medlemsstater få en ledande roll när det gäller att samordna åtgärder i samband med skydd och evakuering.

Även samarbetet med vissa länder utanför unionen har ökat, till exempel med USA som vi har årliga samråd om konsulära frågor med. Norge, Schweiz och Kanada har också samarbetat med EU vid särskilda händelser, till exempel under kriserna i Libanon, Tchad och Bombay.

Kommissionen och rådets generalsekretariat ingår också i det europeiska konsulära samarbetet. För flera år sedan inrättade rådets generalsekretariat ett säkert Internetforum där konsulära myndigheter kan utbyta information om frågor som uppdatering av reserådgivning. Rådet har också gett medlemsstaterna tillgång till ett avancerat telekonferenssystem som har använts i stor utsträckning under konsulära kriser.

För ungefär tre år sedan upprättades en plattform för utbyte av information och politisk samordning av åtgärder på EU-nivå. Denna plattform kallas arrangemanget för EU-samordning vid katastrofer och kriser (CCA). De två viktigaste aktörerna i CCA är dels ordförandeskapet, som med hjälp av rådets generalsekretariat och kommissionen beslutar huruvida CCA ska sättas i gång, dels Coreper II, som är ”plattformen för åtgärder” och som ansvarar för att samordna medlemsstaternas åtgärder eller förbereda eventuella beslut som måste fattas på EU-nivå.

Det viktigaste operativa verktyget är EU:s gemensamma lägescentral (SitCen) vid rådets generalsekretariat. SitCen tillhandahåller logistiskt stöd och informationsstöd.

Dessutom har flera ordförandeskap anordnat regelbundna konsulära krishanteringsövningar som har visat sig vara särskilt värdefulla. I slutet av 2008 presenterades ett europeiskt konsulärt utbildningsprogram i syfte att förbättra samarbetet mellan konsulära tjänstemän, både från huvudstäderna och ute på fältet. Vidare övervägs en samlokalisering för konsulära anläggningar.

Det finns sannerligen mer som kan göras. Många andra frågor, till exempel förhållandena i fängelser, föräldrars övergrepp mot barn och konsulär informationspolicy, diskuteras regelbundet. Vi måste emellertid även acceptera det faktum att förväntningarna och kraven från medborgarna ständigt växer, samtidigt som de konsulära myndigheternas resurser alltid är begränsade. Stöd för förbättrat samarbete på det konsulära området åtföljs inte alltid av tillräckliga budgetar på nationell nivå. Att lösa detta problem förblir en utmaning.

Erfarenheten visar att samarbetet på det konsulära området värdesätts, och det finns flera exempel där vi kan vara nöjda med resultatet. Den framgångsrika evakueringen av fler än 20 000 EU-medborgare från Libanon 2006 är bara ett exempel. Ordförandeskapet är fast beslutet att gå vidare med detta arbete och jag vill tacka parlamentet för dess stöd.

 
  
MPphoto
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ersätter i dag min kollega Jacques Barrot, som gärna skulle ha närvarat här personligen men blivit tvungen att ta itu med interna åtaganden.

Enligt artikel 20 i EG-fördraget ska varje unionsmedborgare inom ett tredjelands territorium, där den medlemsstat i vilken han är medborgare inte är representerad, ha rätt till skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor som medborgarna i den staten. I artikel 20 anges också att medlemsstaterna ska komma överens om de inbördes regler som krävs för att säkerställa detta skydd. Alexandr Vondra har redan tagit upp detta. Mot bakgrund av detta har medlemsstaterna infört samordningsmekanismer för konsulärt skydd, i synnerhet genom de riktlinjer från 2006 och 2008 som inte är rättsligt bindande men som hjälper delegationerna att upprätta ett samarbete i de aktuella länderna.

Enligt artikel 20 i EU-fördraget ska dessutom medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära myndigheter intensifiera samarbetet.

I december 2008 kom rådet överens om riktlinjer för genomförandet av begreppet ”ledande stat” i samband med konsulärt samarbete. Enligt riktlinjerna ska, vid en framtida större kris med konsekvenser för det konsulära skyddet i det aktuella tredjelandet, en medlemsstat utses till ledande stat och bära ansvaret för skyddet av unionsmedborgare på de övriga medlemsstaternas vägnar. Den ledande staten ska samordna alla åtgärder som vidtas av medlemsstaterna på platsen och är ansvarig för att se till att alla unionsmedborgare får stöd. Alla som har rätt till konsulärt skydd från sin egen medlemsstat har rätt att be den ledande staten hjälpa till.

Syftet är att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna på platsen genom att kompletterande resurser i form av personal, pengar, utrustning och sjukvårdsteam finns tillgängliga. Den ledande staten ska också ha ansvaret för samordnings-, lednings- och hjälpfunktioner, återförening mellan personer och eventuellt evakuering av medborgare till en säker plats med hjälp från övriga berörda medlemsstater. Medlemsstaterna måste emellertid komma överens om exakt vad som menas med formuleringen ”där den medlemsstat i vilken han är medborgare inte är representerad” i artikel 20 i EG-fördraget. Det skulle kunna handla om situationer där en unionsmedborgare av olika anledningar inte kan komma i kontakt med någon delegation från hans/hennes egen medlemsstat. Medlemsstaterna håller för närvarande på att utarbeta gemensamma kriterier för detta.

Detta är sålunda situationen på papperet. Att det i praktiken kan se helt annorlunda ut är något som några ledamöter i denna kammare kan vittna om. Jag har sett talarlistan och har förstått att Ignasi Guardans Cambó, Sajjad Karim och Erika Mann vill uttala sig i frågan. De kommer säkerligen att berätta om sina erfarenheter i Bombay i december i fjol. Jag har fått intrycket, trots att det bara är tre medlemsstater som inte har någon ambassad i New Delhi och att bara sju inte har något konsulat i Bombay, att det ändå var mycket svårt för drabbade unionsmedborgare att få lämpligt skydd – jag uttrycker mig här mycket försiktigt.

Jag påpekar detta nu eftersom det naturligtvis är rätt att lära sig av sådana erfarenheter. Mot bakgrund av denna erfarenhet drar kommissionen slutsatsen att man fortfarande har mycket arbete framför sig för att kunna se till att unionsmedborgarna – till fullo och i verkliga livet – får den rätt de garanteras enligt artikel 20 i EG-fördraget. Medborgarna förväntar sig att EU ska ge dem skydd i ett tredjeland. Skydd från diplomatiska och konsulära delegationer är, när det kommer till kritan, inte begränsat till krissituationer utan omfattar även hjälp i vardagliga situationer.

Kommissionen föreslår bl.a. bättre information till unionsmedborgarna – vi har redan föreslagit att texten i artikel 20 ska tryckas i alla pass och spridas genom anslag på flygplatser och resebyråer, och vi arbetar också med en webbplats om konsulärt skydd tillsammans med rådets generalsekretariat, vilken kommer att innehålla en uppdaterad förteckning över medlemsstaternas ambassader och konsulat i tredjeländer.

Som en del av sitt uppdrag att ge unionsmedborgarna bättre information om vad deras medborgarskap i unionen innebär för dem, är kommissionen redo att ta itu med alla problem på området som medborgarna tar upp och göra allt som står i dess makt för att förverkliga det skydd som unionsmedborgarna har rätt till enligt artikel 20.

Lissabonfördragets ikraftträdande skulle ge en tydlig rättslig grund för EU:s rättsliga bestämmelser på detta område. Den nya ordalydelsen för artikel 20 i EG-fördraget (artikel 23 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) möjliggör ett antagande av direktiv ”som föreskriver de samordnings- och samarbetsåtgärder som behövs för att främja detta skydd”. Detta innebär att kommissionen kan lägga fram lagstiftningsförslag på detta område under den närmaste framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Ioannis Varvitsiotis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag välkomnar denna debatt och tackar både rådet och kommissionen för deras presentation och information till oss. Jag var föredragande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för grönboken om diplomatiskt och konsulärt skydd för unionsmedborgare i tredjeländer, och jag är därför fortsatt mycket intresserad av utvecklingen inom detta område.

Vid den tidpunkten vidhöll jag att artikel 20 skulle tillämpas på ett bredare sätt och att den borde innehålla fler rättigheter för unionsmedborgarna, eftersom detta skulle stärka idén om en europeisk nationalitet och rent praktiskt visa vilka fördelar som EU erbjuder i vardagslivet. Det skulle i slutänden även stärka den europeiska solidariteten.

Terrorattentatet i Bombay demonstrerade nyttan och behovet av en förbättrad samordning av skyddet för unionsmedborgarna vid sådana händelser. Rådets offentliggörande i december i fjol av riktlinjer för genomförandet av idén om en konsulär ledande stat vid kriser är ett första praktiskt steg, och de innehåller viktiga idéer. Vi ser emellertid verkligen fram emot rättsligt bindande förslag.

Jag inser att det finns enorma praktiska svårigheter. Jag anser emellertid att det är oerhört viktigt att det klargörs hur unionsmedborgare som befinner sig på platsen för en kris ska informeras om vilken stat som är ledande stat. Det som har sagts hittills är inte tillfredsställande. Jag välkomnar i vilket fall som helst att det franska ordförandeskapet sa att frågan är viktig och jag förväntar mig att initiativen utvecklas vidare av det tjeckiska ordförandeskapet.

 
  
MPphoto
 

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Rätten till konsulärt och diplomatiskt skydd är en av hörnstenarna i unionsmedborgarskapet. Herr minister! Ni tog upp artikel 20 i EG-fördraget. Den är mycket tydlig. Alla medborgare har rätt till konsulärt skydd. Det är inget alternativ, det är en rättighet.

De dramatiska händelserna i Bombay visar oss att denna rättighet i praktiken inte alls garanteras. Skyddsnivåerna varierar mellan medlemsstaterna, vilket resulterar i diskriminering vid behandlingen av medborgarna som aldrig får information om vilket konsulat de ska kontakta vid behov. Det är tydligt att det inte finns något ekonomiskt stöd mellan medlemsstaterna. Unionsmedborgare som har förlorat allt måste ofta träffa personal på konsulaten som är mycket motvilliga när det gäller att lägga ut pengar.

Medlemsstaterna har en plikt att få ett slut på denna situation. Det är nödvändigt att riktlinjerna blir tvingande och att medborgarna lättare kan få tag på information. EU måste inleda förhandlingar med tredjeländer för att garantera det nödvändiga diplomatiska skyddet.

Herr kommissionsledamot! Precis som ni sa har händelserna i Bombay också visat att det finns en oacceptabel brist på garantier för diplomatiskt skydd för ledamöter av Europaparlamentet. EU och i synnerhet kommissionen måste ofördröjligen inleda förhandlingar, och vi hörde det ni sade, herr kommissionsledamot, och rådet måste sluta ad hoc-avtal med tredjeländer för att kunna garantera diplomatiskt skydd för ledamöter av Europaparlamentet. Detta är det minsta vi kan göra.

 
  
MPphoto
 

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen.(ES) Herr talman! I dagens Europa kan medborgarna resa utan gränsövergångar, rösta i en medlemsstat där de inte bor, få sin pension och gynnas av social trygghet i den medlemsstat de valt att bosätta sig i. Dessutom samarbetar polisväsendena med varandra. En offentlig åklagare i Stockholm kan häkta någon i Sevilla genom en euroepisk arresteringsorder, utan att behöva delta direkt i de lokala processerna.

När det gäller att utdöma påföljder för medborgarna på grund av deras handlingar har medlemsstaterna varit beredda att ge upp sin självständighet. Men när det gäller att skydda samma EU-medborgare utanför EU är det som om de hade rest med en tidsmaskin: de upplever att tiden har stått stilla så fort de lämnar EU.

Utanför unionen är vi inte mer än 27 stater, 27 förvaltningar, 27 flaggor och 27 konsulära system – och i vissa fall inte ens det. Vid en kris förlorar EU-medborgarna sin EU-status. Det finns inget EU-medborgarskap.

De 180 miljoner européer som reser runt i världen upptäcker att de bara kan få skydd om de återgår till att vara tyskar, spanjorer, polacker eller italienare. De existerar inte som EU-medborgare utanför EU. Detta är en allvarlig brist i genomförandet av fördraget och gör, med all respekt, att rådets uttalande för en liten stund sedan mest liknar science fiction.

Allt det rådet sa om det påstådda genomförandet av artikel 20 i fördraget, om ”ledande stater”, videokonferenser och gemensamma center är ren science fiction i en nödsituation. Som kommissionsledamoten påpekade har dessutom några av oss fått anledning att uppleva detta på egen hand.

Fördragets artikel 20 är verkningslös. Det finns inga protokoll om genomförandet. Det finns inga rättsligt bindande bestämmelser. Det finns ingen information till medborgarna överhuvudtaget. Det finns inga påföljder för den som struntar i att följa artikeln.

I bästa fall kan konsulaten hjälpa varandra. Det finns en del goodwill på samma sätt som det kanske fanns på 1800-talet och som det kanske fanns i Peking på 1700-talet. Det här är vad som gäller: ett visst samarbete mellan konsuler som äter middag tillsammans, snarare än krav på att tillsammans hjälpa medborgare i enlighet med en bestämmelse i EU-lagstiftningen.

Av det skälet är kommissionen skyldig, också innan Lissabonfördraget träder i kraft och uppenbart även därefter, att genomföra artikel 20, att göra EU-medborgarna stolta över sitt pass och se till att vissa tjänstemän inser att 1800-talet är förbi och EU faktiskt existerar när en EU-medborgare får problem i New Delhi, Beirut eller någon annanstans.

 
  
MPphoto
 

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. (PL) Herr talman! Jag vill gärna påpeka att jag inte har samma kritiska inställning till de förslag som kommissionens vice ordförande i dag har lagt fram för rådets del. Jag tycker inte att det är en fråga om att ha eller inte ha ett fördrag. Snarare handlar det om huruvida europeisk solidaritet är ett begrepp som bara förekommer i politiska uttalanden eller om det är en viss politisk praxis gentemot de olika medlemsstaternas medborgare. Om det senare gäller är inte fördraget något oumbärligt krav.

Under det slovenska EU-ordförandeskapet representerade Frankrike EU i flera länder, till exempel i Asien, Afrika och Latinamerika, eftersom Slovenien inte har några ambassader där. Jag är nyfiken på om slovenska medborgare och de som bor i andra mindre medlemsstater i dag får relevant hjälp om de vänder sig till franska konsulat i de här länderna. Det är en viktig fråga.

Vi bör utvidga begreppet europeisk solidaritet. Det verkar som om Lissabonfördraget i realiteten inte är en nödvändig förutsättning.

 
  
MPphoto
 

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Enligt artikel 20 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ska varje EU-medborgare som befinner sig på ett tredjelands territorium ha rätt till skydd av diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor som statens egna medborgare. Vi måste betona att unionen därför behöver utveckla samarbetet inom konsulära tjänster.

Européerna tillhör de mest rörliga grupperna i världen. Närmare nio procent av medborgarna reser till länder där deras hemland inte har någon representation på den här nivån. Slovakien – det land jag företräder här i Europaparlamnetet – har till exempel mycket svag konsulär närvaro i Central- och Latinamerika, som ändå är områden dit många av våra medborgare reser. Dessutom känner de flesta européer inte till sina rättigheter, trots konsulatens åtaganden. Tråkigt nog känner inte ens anställda vid dessa organisationer till dem.

För att människor ska bli bättre informerade om konsulärt skydd borde vi försöka skriva in ett utdrag ur artikel 20 i de vanliga EU-passen. Vikten av konsulärt skydd i tredjeländer blev uppenbart i krislägen som tsunamin 2004 och Libanonkonflikten 2006. På grund av olika konsulära bestämmelser tvingas EU-medborgarna möta lika många system som det finns medlemsstater. Systemen kan i sin tur också ha olika rättsverkan och räckvidd.

Händelserna i Bombay nyligen visar att vi har mycket kvar att göra inom konsulära tjänster. Att inrätta gemensamma EU-kontor skulle betyda ett mer enhetligt arbetssätt och samtidigt minska de organisatoriska kostnaderna för diplomatiska och konsulära nätverk i medlemsstaternas regi.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Sajjad Karim (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det har redan konstaterats att unionsmedborgarna reser mycket. Ungefär 180 miljoner resor utanför Europeiska unionen sker varje år och de skyddas – i teorin – av artikel 20, vilket kommissionsledamoten och även rådets ordförandeskap redan har påpekat under denna debatt.

I artikel 20 finns det ett krav på att medlemsstaterna endast ska erbjuda konsulärt bistånd till EU-medborgare vars stat inte är representerad på samma villkor som medborgarna i den staten. Denna skillnad i tillvägagångssätt mellan medlemsstaterna erkänns i handlingsplanen för 2007 och 2009.

Naturligtvis måste det finnas kriterier för när och hur andra konsulära tjänster bör tillhandahållas, och dessa kan i stort sett delas upp i tre. Jag tänker inte gå igenom dem, men de första två är i högsta grad vettiga. Det tredje innebär ett krav på att varje medborgare ska uppvisa ett bevis på sin nationalitet genom antingen pass, id-kort eller en annan handling för den diplomatiska eller konsulära representationen.

Det finns ett verkligt problem här eftersom det är högst sannolikt att en EU-medborgare som flyr från en farlig situation inte har någon sådan handling i sin ägo.

Bistånd tillhandahålls vid dödsfall, allvarlig olycka, allvarliga personskador, anhållande och häktning samt till offer för allvarliga brott. Nödställda unionsmedborgare kan få stöd och hjälp med hemsändning. Det är omfattande men inte fullständigt. Mer arbete krävs när det gäller detta.

För att förverkliga allt detta har vi hört talas om begreppet ”ledande stat”, som ska sträva efter att garantera att alla EU-medborgare får hjälp samt samordna åtgärder mellan medlemsstaterna.

Detta låter bra i teorin, men i praktiken upplevde jag inte detta i Bombay. Information och underrättelser spreds inte i någon större utsträckning och inte heller förekom det slags samarbete som jag förväntat mig. I stället upplevde jag endast konkurrens mellan medlemsstaterna, och ytterligare centralisering eller konsolidering av konsulära tjänster innebär en risk för att den flexibilitet som uppdragen kräver vid snabbt förändrade omständigheter försvinner.

 
  
MPphoto
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Herr talman! Sajjad Karim har helt rätt. Problemet ligger i själva formuleringen, i grunden för artikel 20 i sig. Vi måste givetvis ta hänsyn till hur det ser ut i verkligheten. Alla medlemsstater har ju inte konsulärt skydd och i många fall är det konsulära skydd som finns mycket begränsat och säkerhetsarrangemangen otillräckliga till och med för konsulerna själva.

Jag har själv upplevt detta när det gäller den tyska konsul som tillsammans med sin chaufför utan säkerhetsvakter reste nattetid på vägar som var långt ifrån säkra för att hämta sina kolleger. Sådana förhållanden är helt enkelt oacceptabla. Man kan inte resa till länder som Indien eller till länder i Latinamerika – det finns många andra länder utöver så kritiska platser som Bombay där det krävs närvaro – med begränsad personalstyrka och otillräckliga säkerhetsarrangemang. Underrättelser förmedlas inte alls, medlemsstaterna har ingen tillgång till information och så vidare. Det betyder att det inte finns någon hejd på begränsningarna. Inte undra på att medlemsstaterna inte förmår ge sina egna medborgare eller tjänstemän en skyddsnivå som ens ligger i närheten av vad de kan begära.

Därför är det viktigt att rådet och kommissionen noggrant analyserar frågan. Ni kan inte predika att ni är närvarande hela tiden världen över och ser Europa som en global partner om ni sedan inte ens lyckas stå för säkerhetsarrangemangen eller fungerande informationssystem. Vi gör oss bara till åtlöje om vi inte noggrant går igenom vår egen organisation och ser till att det extra skydd som krävs finns på plats.

Jag vill därför ge er ett viktigt råd: ni måste omvärdera organisationen, ni måste göra simuleringar som andra stater gör och ni får inte bara satsa på stora huvudstäder och metropoler. Ni måste inse att ni också behöver lämplig representation i andra stora städer i världen utöver de här jätteländerna och jättestäderna.

Bombay kommer att hända igen. Det finns andra Bombay, precis som gamla katastrofer har upprepats. Inse detta och håll beredskap för det!

 
  
MPphoto
 

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Herr talman! Ignasi Guardans Cambó och andra såsom Sajjad Karim och Erika Mann har beskrivit klyftan mellan retoriken och verkligheten. Vi kan inte ens enas om vad artikel 20 innebär. Ministern som talade på engelska sa att det endast är ”ett berättigande” och inte ”en rättighet”, medan Martine Roure citerade den franska versionen där det ord som nämns är ”un droit”. Men begreppet finns utan tvekan i stadgan om de grundläggande rättigheterna, där det kallas ”en rättighet”.

Vi kommer säkert inte att göra några framsteg såvida det inte lagligen bekräftas att det är en rättighet med bindande EU-beslut och gemensamma normer och rätten att bestrida nekat skydd i domstol.

Ministern talade om att konsulära tjänstemän överväger samlokalisering. Min erfarenhet när det gäller viseringspolitik är att det är lika svårt att få medlemsstaterna att gå med på samlokalisering som att skjuta ett stenblock uppför en brant backe.

Kommissionsledamot Günter Verheugen hänvisade till praktiska åtgärder som håller på att utvecklas. Men dessa utlovades i handlingsplanen 2007: En hänvisning i pass, affischer, en webbplats under utveckling. Var är dessa? Jag sökte på ”konsulärt skydd” på webbplatsen Europa och hittade ingenting.

På rådets webbplats om resor står det att den är ”under uppbyggnad”, vilket jag antar är en metafor för det faktum att vi sviker våra medborgare genom att inte lyckas infria det löfte som EU-medborgarskap ska innebära.

 
  
MPphoto
 

  Eoin Ryan (UEN). - (EN) Herr talman! Jag tycker det är väldigt viktigt – och jag är överens med många av de tidigare talarna – att EU-medborgare känner sig säkra, och jag anser att vi måste prioritera att se över säkerheten för våra medborgare när de befinner sig utanför Europeiska unionen, framför allt i krissituationer av det slag som uppstod i Bombay.

Jag anser att det är absolut nödvändigt att EU-medborgarna kan få information vid alla eventuella krissituationer, oavsett om det handlar om en allmän kris eller en kris som bara berör dem själva, och här krävs mycket större klarhet.

Bombay är ett bra exempel på att det inte fungerar. Jag välkomnar förslaget om en ledande stat som presenterades nyligen. Jag anser att förslaget är mycket viktigt, men för närvarande är det uppenbart att systemet inte fungerar. Jag anser att vi alla bör prioritera att få systemet att fungera eftersom man, som någon annan sa, känner sig mycket mer europeisk om en medlemsstat hjälper en när man har problem och befinner sig i Fjärran östern, Sydamerika eller någon annanstans utanför Europeiska unionen, och jag tror att denna känsla av att vara europeisk är mycket viktig.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Luca Romagnoli (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU-medborgarnas allt större rörlighet betyder uppenbart att konsulaten måste arbeta tillsammans.

Kommissionens förslag är välkommet, framför allt eftersom det syftar till att förenkla rutinerna vid utbetalning av kontanta förskott till medborgare som råkat i svårigheter. Rätten till konsulärt skydd är i nuläget onekligen fragmentarisk och ojämnt fördelad. EU-medborgarskapet finns oftast inte utomlands och människor önskar att de var medborgare i ett annat land, eller till och med i EU. Jag skulle vilja att man vädjade till den europeiska stoltheten inte bara när det passar institutionerna, utan även när det passar medborgaren, som kan hamna i svårigheter och hoppas att EU-medborgarskapet äntligen kan bli till nytta för honom.

 
  
MPphoto
 

  Javier Moreno Sánchez (PSE).(ES) Herr talman, mina damer och herrar! Konsulärt skydd är ett grundläggande inslag i EU-medborgarskapet. Medborgarna vill känna sig som européer när de befinner sig inom EU – men även när de är utanför. De vill att EU ska uppfylla deras behov, särskilt i nödsituationer.

EU reagerade inte korrekt i Bombay, vilket trots allt varit fallet i andra krislägen. Jag tänkte utnyttja den här minuten till att förklara en tanke, en tanke som inte är något universalmedel men ändå ger verkligt stöd till EU-medborgare i tredjeländer.

Jag upprepar därför förslaget om att inrätta ett europeiskt nödnummer. Numret skulle anges i passen tillsammans med artikel 20 och ge medborgarna tillgång till viktig information på sitt eget språk om medlemsstaternas konsulat som, det vill jag betona, måste hjälpa dem.

Medborgarna förväntar sig handling och inte bara ord från EU.

 
  
MPphoto
 

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Herr talman! När vi blir parlamentsledamöter utfärdas identitetshandlingar åt oss – precis som åt många andra som arbetar för unionens institutioner. Jag undrar om ordförandeskapet och rådet förstår hur värdelösa dessa handlingar är i medlemsstaterna.

Jag upplevde en mycket svår situation i Nederländerna när jag återvände efter en resa till Afrika som jag gjort i egenskap av parlamentsledamot. Jag vet att en annan parlamentsledamot från Storbritannien hade problem i Dublin. Vi måste verkligen få våra egna medlemsstater att förstå att detta är en resehandling för parlamentet, kommissionen och unionen som bör respekteras till fullo. De som hanterar researrangemang vid flygplatser och hamnar bör informeras om denna handlings värde.

Jag vill be er att ta upp detta med varje medlemsstat och se till att det genomförs, eftersom denna sorts skydd bör omfatta tjänstemän och parlamentsledamöter som reser på uppdrag av parlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Som parlamentsledamot har jag vid flera tillfällen kontaktat ambassader och konsulat när någon skadats, försvunnit, rånats eller kidnappats eller tragiskt nog avlidit. Jag är säker på att jag delar denna erfarenhet med många andra parlamentsledamöter. Jag är glad över att kunna säga att när jag hade möjlighet att kontakta en irländsk ambassad fungerade arbetet och samarbetet utmärkt. Men mitt hemland var inte representerat i alla länder och vi var ibland tvungna att förlita oss på andra europeiska länders ambassader.

Jag vill bara säga att jag utifrån mina erfarenheter, utan att gå in i närmare detalj på dessa, vill se ökat samarbete och mer hjälp mellan ambassaderna i de större länderna, som har ambassader och konsulat i nästan alla länder, så att alla andra medlemsstaters ambassader får hjälp med sina medborgare.

 
  
MPphoto
 

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Återigen tycker jag att detta varit en mycket värdefull debatt. Jag har stor förståelse för hur viktigt detta är för er som ledamöter av Europaparlamentet eftersom det är en ytterst känslig fråga där ni möter era medborgares förväntningar, de medborgare som ska välja er om några månader. Så jag har full förståelse för den fråga som ni behandlar med sådan omsorg och där ni visar sådana viktiga insikter.

Den andra anledningen till att jag förstår detta är att jag kommer från en medelstor stat, Tjeckien, som inte är ett gammalt imperium och som därför inte har ambassader eller konsulat i alla världens hörn. Så det som irländarna och andra förväntar sig av Europeiska unionen här anser jag vara mycket logiskt.

Nu måste jag emellertid tala på rådets vägnar, så ni måste respektera vissa rättsliga grunder, och faktum är att budgeten och alla dessa frågor är viktiga. Och vi måste även kunna erkänna och särskilja vad som är det verkliga problemet och vilken fråga som behöver klargöras närmare.

Jag var inte i Bombay och jag har lyssnat mycket noggrant till de kritiska kommentarerna från Ignasi Guardans Cambó och andra som deltog i Europaparlamentets uppdrag i Indien vid den tidpunkt då denna tragiska attack inträffade. När jag förberedde mig inför den särskilda utfrågningen i går var min första fråga denna: Finns det ett spanskt konsulat i Bombay? Jag har aldrig varit där så jag känner personligen inte till detta. Jag försäkrades upprepade gånger om att spanjorerna har ett konsulat i Bombay och att de som var där känner till detta. Jag anser att det helt enkelt var en formell skyldighet för tyskarna att bistå Ignasi Guardans Cambó och hans delegation, om vi åberopar artikel 20 och beslutet som helhet.

Enligt den information jag fått skickade spanjorerna ett flygplan för att hjälpa till att evakuera sina medborgare, precis som fransmännen och tyskarna gjorde. Av någon anledning som jag inte förstår tackade Ignasi Guardans Cambó nej till erbjudandet om att flyga tillbaka med det spanska flygplanet och återvände i stället senare med det franska flygplanet.

Så jag vet inte. Jag har bara den information som finns tillgänglig för mig. Rent allmänt tror jag att vi alla är överens om att alla förbättringar av regelverket definitivt är önskvärda, så låt mig informera er om åtminstone några aktiviteter som det tjeckiska ordförandeskapet genomför för att stärka det konsulära skyddet inom det gällande regelverket.

Det pågår till exempel ett projekt om att nationella pass ska innehålla ett meddelande som informerar innehavarna om att de kan be om konsulärt skydd från vilken annan medlemsstats ambassad eller konsulat som helst i ett tredjeland under förutsättning att deras eget land inte är representerat där. Detta är åtminstone ett försök att klargöra situationen.

För det andra är ordförandeskapet i färd med att öka användningen av de provisoriska resehandlingar som kan utfärdas av alla medlemsstaters representationer till EU-medborgare som förlorat sitt pass eller fått det stulet och även göra användningen mer enhetlig.

För det tredje och avslutningsvis kommer ordförandeskapet även att anordna två konsulära seminarier eller utbildningar för att bidra till arbetet med konsulärt skydd på ett mycket praktiskt och effektivt sätt.

Vid dessa evenemang kommer CCA-systemet att tillämpas genom att en verklig konsulär kris simuleras. Under utbildningen kommer alla relevanta mekanismer inom ramen för CCA att definieras och testas i praktiken, däribland samarbete mellan alla berörda myndigheter och institutioner. Genom arbete på fältet kommer deltagarna också att få lära sig hur de ska uppträda och skyndsamt reagera vid en situation som präglas av extrem psykologisk press och tidspress. Jag vet inte om detta kommer att underhålla oss tillräckligt mycket fram till valen, men det är åtminstone ett bidrag som vi ger i denna viktiga fråga.

 
  
MPphoto
 

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! I fördragen ges inte kommissionen någon initiativrätt på området konsulärt skydd. Inom ramen för sina begränsade befogenheter försöker kommissionen så gott den kan att göra EU-medborgarnas medborgerliga rättigheter mer effektiva – se till exempel kommissionens handlingsplan för 2007–2009.

Jag upprepar att antagandet av Lissabonfördraget verkligen skulle förbättra denna situation avsevärt. Jag hoppas att Kathy Sinnott, som delade sina erfarenheter med oss, kommer att utnyttja det faktum att Lissabonfördraget skulle förändra situationen och sin erfarenhet för att bidra till att organisera stöd för Lissabonfördraget på Irland.

De beklagliga händelserna i Bombay visar att det redan i dag finns utrymme för stora förbättringar om vi ska kunna infria EU-medborgarnas berättigade förväntningar.

 
  
MPphoto
 

  Erika Mann (PSE). - (EN) Herr talman! Jag har bara en kort rekommendation till rådet. Jag uppskattar verkligen det ni sa, men kan ni se till att ni när ni planerar denna typ av simulering i dag bjuder in några av de människor som faktiskt befann sig i Bombay, eftersom detta skulle kunna ge er vissa insikter?

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), skriftlig. (PL) EU-medborgarnas ökande rörlighet kräver att vi anpassar våra nuvarande principer för konsulärt skydd för att ta hänsyn till nya omständigheter. EU-medborgarna måste ha tillgång till skydd och stöd från sina egna länder via sina diplomatiska beskickningar och konsulat (artikel 3 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser och artikel 1 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser) och enligt bestämmelserna i Maastrichtfördraget ytterligare diplomatiskt och konsulärt skydd utanför Europeiska unionens gränser på grund av sin status som EU-medborgare. Detta innebär i praktiken att alla EU-medborgare har rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd från varje annan av medlemsstaterna enligt samma principer som för detta lands medborgare när de uppehåller sig i ett tredjeland där det land i vilket de är medborgare saknar representation.

Den kritiska situationen i Bombay efter bombattentaten förra året har tyvärr avslöjat bristerna hos många diplomatiska beskickningar när det gäller den praktiska tillämpningen av gemenskapens beslut om EU-medborgarnas säkerhet. Dussintals EU-medborgare, däribland Europaparlamentets delegation som befann sig i Indien vid den aktuella tidpunkten, stötte på administrativa problem och drabbades av oproportionerligt långa väntetider för att få kopior av förlorade dokument. Detta visade att det inte är lätt att förverkliga begreppet europeisk solidaritet.

Rätten till konsulärt skydd i tredjeländer är ett av de viktigaste inslagen i EU-medborgarskapet. Medlemsstaterna bör göra allt som står i deras makt för att se till att denna rätt verkligen tillgodoses och garantera likvärdig behandling och uppmärksamhet för alla EU-medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. (EN) I enlighet med artikel 20 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen gäller följande: ”Varje unionsmedborgare skall inom ett tredje lands territorium, där den medlemsstat i vilken han är medborgare inte är representerad, ha rätt till skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor som medborgarna i den staten.”

I slutet av november förra året var vår kollega Ignasi Guardans Cambó i Bombay under terroristattackerna. Han blev då vittne till hur flera diplomater från vissa medlemsstater bröt mot fördraget genom att EU-medborgare behandlades på olika sätt och diskriminerades på grund av sin nationalitet.

Det sätt som några medlemsstaters diplomater i Bombay uppträdde på utgjorde inte bara en kränkning av EU-medborgarnas rättigheter utan visade även bristerna i EU:s integrationsprocess. Därför är det ytterst viktigt att EU undersöker detta särskilda fall och vidtar åtgärder för att se till att en sådan situation inte uppstår igen.

Jag skulle uppskatta om rådet och kommissionen kunde försäkra mig om att tillämpningen av artikel 20 i fördraget noggrant övervakas och att varje avvikelse utreds grundligt.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy