Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 10 mars 2009 - Strasbourg

6. Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar: industriutsläpp, titandioxidindustrin, organiska lösningsmedel, avfallsförbränning, stora förbränningsanläggningar (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A6-0046/2009) av Holger Krahmer, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning) (KOM(2007)0844 – C6-0002/2008 – 2007/0286(COD)).

  Holger Krahmer, föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi kommer snart att rösta om direktivet om förebyggande av industriutsläpp. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet antog en rad kompromisser med en stor majoritet. Jag hoppas att vi kan behålla denna kurs, eftersom dessa regler kommer att harmonisera miljökraven för industrianläggningar över hela EU. Genom att göra så förbättras miljöskyddet, samtidigt som man säkerställer rättvis konkurrens.

I kärnan av kompromisserna ligger det europeiska säkerhetsnätet. Med detta koncept införs gränsvärden för miljöutsläpp från industrier inom hela gemenskapen. Dessa syftar till att fastställa tydliga krav när det gäller tillstånd för industrianläggningar. För att få ett tillstånd måste de vara bättre än specifikationerna från säkerhetsnätet. Denna strategi ger tillräckligt manöverutrymme för att fastställa enskilda krav. Men något som är säkert är att detta betyder slutet på möjligheten att missbruka detta manöverutrymme och driva anläggningar med usla utsläppssiffror med hjälp av undantag. Med säkerhetsnätverk kommer vi att skapa överskådlighet tillsammans med den nödvändiga flexibiliteten. Det kommer inte att finnas något som helst behov av tänjbara undantag som är öppna för tolkningar.

När jag lade fram detta förslag anklagades jag för att vara ”miljöaktivist”. Detta – och jag kommer att uttrycka detta något försiktigt – är en överdrift. Detta handlar om att förbättra genomförandet av EU-bestämmelser som har varit i kraft i många år. Bästa tillgängliga teknik (BAT) – som är syftet med det europeiska säkerhetsnätet – skulle ha varit standard i alla europeiska industrianläggningar sedan i höstas, men ändå är detta långt ifrån verklighet. Bästa tillgängliga teknik används för närvarande effektivt i tre medlemsstater.

Kväve- och svaveloxider är några av de främsta problemen när det gäller industriell miljöförorening. Det finns en möjlighet här för en minskning med 60–80 procent om bästa tillgängliga teknik ständigt tillämpas. Detta är Europeiska miljöbyråns siffror. Denna teknik är inte science fiction. Den kommer inte från något laboratorium, den befinner sig inte på labratoriestadiet, den finns tillgänglig, till ett rimligt pris och den fungerar. Trots detta smiter många medlemsstater från ansträngningen, eftersom det finns stora pengar att tjäna även på anläggningar som spyr ut föroreningar. Vissa medlemsstater har helt enkelt förbisett behovet att investera i en modernisering av sina anläggningar i flera år. Detta snedvrider konkurrensen och skadar miljön, och jag kommer därför att förespråka en ny strategi för ett förbättrat genomförande av bästa tillgängliga teknik.

Kompromisspaketen kommer också att minska utgifterna för byråkrati, som bara kostar pengar och inte alls hjälper miljön. Vi förenar därför det antal rapporter som anläggningsoperatörerna måste sända till myndigheterna när det gäller den risk som deras anläggningar utgör och huruvida ägarna uppfyller de krav som ställs på dem. Detsamma gäller för myndigheternas kontroller. Där det föreligger fara bör en närmare granskning göras. I de fall som inget händer finns det inget behov av konstant övervakning.

För många i kammaren är markskydd en öm punkt. En konstruktiv debatt om detta ämne är tyvärr inte längre möjlig, även om det var möjligt att nå kompromisser. Dessa reducerar lägesrapporter om marken till det mest grundläggande – lägesrapporten behöver inte vara heltäckande, och den behöver inte alltid genomföras. I stället inriktar vi oss på den faktiska risk som en särskild anläggning utgör. Det krävs analyser där relevanta kvantiteter av farliga ämnen faktiskt hanteras.

Dessutom är en sanering av anläggningar för att återställa dem till deras ursprungliga skick orealistiska, och av denna anledning talar man nu i kompromissen om sanering till ett tillfredsställande skick. Detta ändrar inte min egen personliga åsikt att markskydd inte är ett område som bör regleras på EU-nivå. Det är bättre om det lämnas till medlemsstaterna.

Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC) påverkar nästan alla industrisektorer. På grund av detta har det förekommit en intensiv lobbyverksamhet under de senaste dagarna. På vissa områden var det faktiskt nödvändigt med förbättringar av de ursprungliga kompromisserna, ett exempel rör jordbruk. Beräkningen av tröskelvärden för fjäderfäfarmar är alltför byråkratisk. I stället för att dela upp arter i kalkoner, ankor och slaktkycklingar bör vi behålla tröskeln på 40 000 platser för fjäderfän.

Produktionen av naturlig gödsel, flytande gödsel och slam är dessutom inte något som tillhör detta direktivs räckvidd. Ämnet är relevant, bestämmelsen tjänar ett syfte, men inte i denna rättsakt. En jordbrukares mark är inte någon industrianläggning. Jordbrukare har många fler punkter på sina önskelistor, och beslutet om dessa två punkter är lämpligt. Jag gick därför ganska långt för att få ett avtal med skuggföredragandena på denna punkt.

Detsamma gäller för kraftenergi från rökgaser inom stålproduktion. Denna process är mycket effektiv och producerar energi från en annars oanvändbar biprodukt. Den marginella reduktionen av utsläpp av föroreningar som var önskvärd skulle bara kunna uppnås med hjälp av en hög finansiell utgiftsnivå. Detta handlade om att behålla balansen.

Jag anser att det beteende som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har uppvisat, att dra sig ut ur en av kompromisserna och gå igenom hela betänkandet igen samtidigt som man som sprider ändringsförslag överallt, är bedrövligt och beklagligt. En sådan strategi är inte konstruktiv. Att fatta politiska beslut kräver åtminstone ett minimum av ömsesidig tillit och samarbete. Jag kan förstå att ledamöterna från PPE-DE-gruppen kanske inte är helt tillfredställda med de olika kompromisserna. Allt jag kan säga i detta avseende är att det skulle ha varit mycket glädjande att diskutera deras förslag, men inte någon gång under kompromissförhandlingarna med skuggföredragandena lades sådana förslag fram. Deras icke samordnade sistaminutenåtgärder innebär att det nu föreligger en fara för att det exakt omvända kommer att ske – sunda och korrekta förslag äventyras.

Här skulle jag vilja ge mitt uppriktiga tack till de andra skuggföredragandena, särskilt Claude Turmes, Gyula Hegyi och Johannes Blokland, som var pålitliga partner i förhandlingarna trots meningsskiljaktigheter.

Vi har en möjlighet här i dag att sända ut en signal om både bättre miljöskydd och rättvis konkurrens. Jag hoppas att vi kommer att utnyttja detta tillfälle till att upprätta en plan som stöds av större ekonomiska grupper och miljögrupper. Snälla, stöd kompromisserna! Tack så mycket.

  Stavros Dimas , ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Det gläder mig att vi i dag diskuterar förslaget att reformera direktivet om industriutsläpp, och jag skulle särskilt vilja tacka föredraganden Holger Krahmer och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras utmärkta arbete med detta ärende. Jag skulle också vilja tacka utskottet för rättsliga frågor för dess positiva bidrag.

Under de senaste veckorna har kommissionen samlat in tillförlitliga bevis som visar att det aktuella direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar inte tillämpas adekvat och att industriutsläppen är kvar på överdrivet höga nivåer. Denna situation har orsakat en allvarlig inverkan på miljön och på EU-medborgarnas hälsa. Dessutom råder det en snedvriden konkurrens mellan de europeiska industrierna.

Denna oacceptabla situation måste upphöra. Huvudkomponenten i det integrerade tillvägagångssättet som ligger till grund för direktivets funktion är bästa tillgängliga teknik. Denna teknik medför betydande miljömässiga och ekonomiska fördelar.

För det första minskas utsläpp och användningen av resurser begränsas, vilket därigenom bidrar till långsiktiga förbättringar när det gäller en trygg energiförsörjning inom EU. Härigenom tillhandahålls också incitament för ekologiskt nyskapande, som behövs för att den europeiska industrin ska kunna uppfylla en framtida global efterfrågan på miljöteknik.

För att vi ska utnyttja fördelarna med bästa tillgängliga teknik på ett lämpligt sätt måste dess tillämpningsram stärkas och förbättras. Detta är syftet med kommissionens förslag. Man klargör och uppgraderar rollen för referensdokumenten om bästa tillgängliga teknik (BREF) vid tillämpningen av lagstiftningen. Detta gör tillståndsvillkoren för företag i hela EU mer likartade, och genom utvidgning blir konkurrensvillkoren mer överensstämmande.

BREF-dokument utarbetas genom ett öppet förfarande med ett brett deltagande av medlemsstaterna, näringslivet och andra berörda organ. Det krävs en omfattande insats för att utarbeta och godkänna dem. Vi måste stödja godkännandeförfarandet och inrättandet av BREF i allmänhet. På så sätt kommer BREF-dokumenten att bli viktigare när det gäller att fastställa villkoren för att bevilja driftstillstånd till industriföretag, som kommer att leda till att våra industrianläggningar uppfyller högsta möjliga miljökrav som fastställs i EU-lagstiftningen.

Kommissionens förslag utgör den nödvändiga flexibiliteten för undantag från BREF-dokumenten, naturligtvis förutsatt att de rättfärdigas av lokala omständigheter vid tidpunkten. Men ett detaljerat uttalande om skäl och rättfärdigande krävs för varje undantag, så att eventuellt missbruk kan förebyggas. Samtidigt måste obligatoriska minimikrav fastställas på EU-nivå för vissa industrisektorer som orsakar en särskilt allvarlig miljöpåverkan. Dessutom har relevanta minimikrav redan antagits för sektorer som stora förbränningsanläggningar eller avfallsförbränningsanläggningar.

Som ni känner till har denna fråga varit särskilt oroväckande för Europaparlamentets föredragande. Även om obligatoriska minimikrav kan anses lämpliga när det gäller vissa industrisektorer är det inte säkert att det är nödvändigt eller användbart att fastställa minimistandarder för alla sektorer. Minimistandarder bör bara antas om och såtillvida de är nödvändiga och rättfärdigade från miljösynpunkt.

Ett typexempel är stora förbränningsanläggningar, som ansvarar för en stor del av de atmosfäriska föroreningarna. Bästa tillgängliga teknik är allt annat än korrekt tillämpad i just denna sektor. Det är därför som kommissionen har föreslagit nya minimikrav för stora förbränningsanläggningar på grundval av slutsatserna från relevanta BREF-dokument. Åtgärder har vidtagits för att tillämpa dem från 2016.

Detta är åtgärder som i stor omfattning kommer att bidra till att de relevanta målen i den tematiska strategin för miljöföroreningar uppnås på ett ekonomiskt genomförbart sätt. Dessutom uppväger nettofördelarna från kraven i fråga de relevanta kostnaderna på både europeisk och nationell nivå.

Slutligen, förutom att förbättra tillämpningen av direktivet är det grundläggande målet med reformen att förenkla lagstiftningen och minska de administrativa kostnaderna för både näringslivet och de behöriga myndigheterna, som alltid i enlighet med principerna för Europeiska unionens program för bättre lagstiftning.

Det är därför som förslaget syftar till att slå samman sju gällande rättsakter till ett direktiv. Detta kommer att förbättra lagstiftningens tydlighet och sammanhållning, både för medlemsstater och företag. Det finns flera fördelar med denna förenkling.

Att minska föroreningar som orsakas av industrianläggningar är en grundläggande prioritering av både miljömässiga och ekonomiska skäl. Med det framlagda förslaget kommer den gällande lagstiftningen att förenklas och samtidigt att stärka tillämpningsramen för bästa tillgängliga teknik. Detta kommer ytterligare att bidra till att förbättra miljöskyddet och den europeiska industrins livskraftighet. Jag väntar därför på era åsikter om detta viktiga förslag, och den konstruktiva dialog som följer, med intresse.

  Marcello Vernola, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser, som har sagts, att detta direktiv är det viktigaste verktyget för att kontrollera de föroreningar som parlamentet har diskuterat sedan klimat- och energipaketet.

Det kanske inte kom vid den bästa tidpunkten, med tanke på finanskrisen, som utsätter det industriella systemet för påtryckningar och därför har orsakat en oproportionell lobbyverksamhet i parlamentsgrupper från dessa företags sida, som i sin tur är oroade för vilka finansiella följder som detta direktiv får, som i fallet med klimat- och energipaketet. Det är uppmuntrande att vi fortfarande befinner oss vid första behandlingen och därför kanske kommer att kunna återvinna lite mark vid andra behandlingen genom rättelser och förbättringar.

Jag måste säga till Holger Krahmer, föredraganden, att vägen inte har varit lätt. Holger Krahmer kritiserade den ståndpunkt som Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hade intagit, som ifrågasatte vissa kompromisser. Jag skulle dock vilja påpeka att inte färre än 60 ändringsförslag lades fram, av vilka åtminstone en tredjedel kom från ledamöter i PPE-DE-gruppen. Det finns alltså en allmän önskan i parlamentet att åter granska vissa nyckelpunkter i detta direktiv, och tyvärr har det inte förekommit något möte mellan föredraganden och skuggföredraganden under de senaste dagarna för att diskutera de 60 ändringsförslagen. Vi får inte glömma att direktivet har kommit till på grund av att det tidigare direktivet hittills inte har visat sig lätt att genomföra i medlemsstaterna. Systemet med kontroller och tester har blivit alltför olika. Som Holger Krahmer sa måste det ändras. Det krävs emellertid också större insatser från Europeiska kommissionen.

Det tar alltför lång tid att utarbeta referensdokumenten om bästa tillgängliga teknik (BREF-dokument), och därför går det inte att garantera att direktivet tillämpas på ett sätt som medger insyn. Det stämmer att det finns en mycket kraftfull samarbetsprocess på plats där industriidkarna deltar, men om BREF-dokumenten kunde antas snabbare och mer regelbundet skulle vi också få ett förbättrat skydd av folkhälsan. Jag skulle också vilja tillägga att industriidkarna utan tvivel har gjort en del investeringar tidigare: ett större engagemang behövs, och jag anser att vi måste införa lämpliga saneringsåtgärder och ett strängt system för övervakning och tester, eftersom alltför många inom EU blir sjuka och dör på grund av atmosfäriska föroreningar som orsakas av industriutsläpp.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Guido Sacconi, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första skulle jag vilja klargöra att jag talar i stället för vår skuggföredragande, som tyvärr inte har möjlighet att närvara här i dag, men jag har möjlighet att framföra vår grupps enade ståndpunkt. Vi stöder till fullo kompromissen, som är en produkt av över ett års arbete. Vårt tack för detta går till Holger Krahmer, som har spelat en mycket viktig roll, lyssnat noga och till och med sett över sina ursprungliga ståndpunkter. Denna kompromiss kommer att leda till en högre skyddsnivå och ge stöd till den europeiska industrin, delvis genom införandet av flexibilitet.

Som redan har sagts konsoliderar och utvidgar brännpunkten i denna konsensus, detta avtal, tillämpningen av bästa tillgängliga teknik, stärker reglerna och gör dem mer öppna. De minimikrav som föreslagits för stora förbränningsanläggningar måste uppfyllas för att tillämpa bästa tillgängliga teknik och luftkvalitetskriterierna i denna sektor. Det är av denna anledning som vi, för vår del, säger att de ändringsförslag som lagts fram i kammaren inte får genomföras. De försvagade kompromissen, särskilt de som syftar till att minska räckvidden för IPPC-direktivet, tillämpningen för bästa tillgängliga teknik och kraven för stora förbränningsanläggningar.

Jag måste betona att vår grupp, om än efter en livlig intern diskussion, har beslutat att inte lägga fram några ändringsförslag. Av denna anledning uppmanar vi andra att göra detsamma och inte stödja de ändringsförslag som har lagts fram för att sända ut ett kraftigt, tydligt budskap vid första behandlingen.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Idén bakom direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar var att göra det möjligt för oss att uppnå maximala miljöfördelar till en minimal kostnad, och ge branschen och medlemsstaterna stor flexibilitet. Såsom kommissionsledamoten har påpekat har principen missbrukats: många medlemsstater har tolkat bästa tillgängliga teknik på ett sätt som kommissionen inte hade avsett.

Jag stöder därför i högsta grad föredragandens idé om att fastställa en minimistandard. Att vår föredragande är tysk kanske har viss inverkan här. Tyskland har mycket goda resultat i detta fall. Jag förstår inte varför en medlemsstat som har satsat på att dess industri ska ha höga miljönormer skulle undergrävas konkurrens- och miljömässigt av de medlemsstater som inte är beredda att göra liknande investeringar.

Jag vill också ta upp möjligheten som detta ändrade direktiv ger oss att ändra direktivet om begränsning av utsläpp från stora förbränningsanläggningar. Jag är mycket intresserad av att normer för utsläpp ska införas för stora kol- och gasanläggningar, på grund av de stora mängder koldioxid de släpper ut. Det förekommer emellertid mycket debatt på grund av den oro vi nu känner över den globala uppvärmningen, en oro som kanske inte kändes så akut när vi omsatte direktivet till lag. I viss utsträckning är det en balans mellan gamla, traditionella föroreningar och den nya oron för gaser som påverkar den globala uppvärmningen.

I mitt eget land är det högst sannolikt att vi kommer att ställas inför allvarlig elbrist från slutet av 2015, i och med att man stänger många gamla koleldade kraftverk som inte har moderniserats för att uppfylla kraven för stora förbränningsanläggningar.

Personligen är jag beredd att se en kompromiss. Jag är beredd att vid den andra behandlingen förhandla om ett undantag – en utvidgning av kraven för stora förbränningsanläggningar – för att låta gamla anläggningar fungera så länge det inte leder till att vi bygger nya koleldade anläggningar som tvingar oss till höga utsläpp av koldioxid under de närmaste årtiondena. Det måste emellertid vara en verklig kompromiss. Medlemsstaterna måste vara genuint intresserade av att göra de förändringar som krävs för att minska utsläppen av koldioxid, för att möjliggöra fortsatta utsläpp från befintliga anläggningar ytterligare några år.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag framföra mitt tack till Holger Krahmer som har varit en mycket konstruktiv och välorganiserad föredragande för detta direktiv.

Vad är det vi gör här? Vi främjar bästa tillgängliga teknik i Europa för hälsa och miljö men även för konkurrenskraften inom europeisk industri. Vi bör vara medvetna om att inom en stor del av industriproduktionen i Europa är arbetskraftskostnaderna i dag lägre än materialkostnaderna och kostnaderna för el, vatten och andra resurser. Vi kommer därför att tjäna enormt mycket på det här direktivet, som gör att vi inte behöver begränsa oss till teknik i slutet av avfallskedjan för att få igenom bästa tillgängliga dokument och bästa teknik som redan används inom en industri. Det är precis det vi måste göra. Det stärker också våra leverantörer av grön teknik i Europa. Det finns en enorm marknad för grön bearbetning, och vi bör placera Europa på kartan.

Som ledamöter i De gröna gläder vi oss åt detta europeiska säkerhetsnät som kommer att minska vissa regeringars möjligheter till dumpning. Vi har också förbättrat övervakningen och tillgången till dokument för medborgare.

Det var en mycket bra process, men tyvärr förstår jag inte Marcello Vernola. Ni har förhandlat fram alla dessa kompromisser med oss på ett bra sätt. Livet handlar om tillit – precis som politiken – och jag förstår därför inte varför ni som har så goda kunskaper på området nu ger efter för politiker som Caroline Jackson och andra som inte bryr sig om hälsa eller konkurrenskraft. Jag tycker det är en skam. Det är en skam att den största politiska gruppen här i kammaren inte längre är en tillförlitlig förhandlingspartner. Vi kan inte förhandla i veckor och sedan få kompromisserna underminerade i sista stund. Det är inte ett seriöst sätt att bedriva politik om en så viktig fråga.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om detta är en konsolidering av flera direktiv och möjligheterna att ändra lagtexten därför är begränsade, är detta nya IPPC-direktiv ett nödvändigt och användbart verktyg för att främja inte bara en dramatisk utsläppsminskning genom att dra fördel av bästa tillgängliga teknik, utan även för att påskynda en ny trend när det gäller näringslivets investeringar.

Med hänsyn till detaljer och inlägg från alla skuggföredragandena, samt först och främst personalen och föredraganden Holger Krahmer, som jag skulle vilja tacka för hans ärlighet och tålamod, har vi upprätthållit en total öppenhet vid antagandet av bästa tillgängliga teknik, utbytet av uppgifter och offentliggörandet av de effektiva slutsatserna i dessa dokument på Internet. Vi har sett till att det deltagande samrådsförfarandet som fastställdes vid forumet i Sevilla kommer att fortsätta. Det är viktigt att vi inte glider ur denna kurs. Jag skulle vilja vädja till alla föredragande att upprätthålla den följdriktighet som vi har visat upp under månader av öppna diskussioner.

Jag arbetade själv med direktivet om markskydd. Tyvärr väntar vi fortfarande på rådets yttrande om detta direktiv som är avgörande för att upprätthålla en naturlig balans i koldioxidutsläppen i atmosfären, som kommissionsledamot Stavros Dimas så riktigt påpekade nyligen. Vissa ändringsförslag, inbegripet utkastet till IPPC-direktivet, syftar till att underminera de obligatoriska reklamationskraven för gamla nedlagda industrier: de avser inte att sammanlänka bestämmelserna med de andra kraven som ska införas genom markdirektivet. Allt detta är, enligt min mening, oacceptabelt, och inte av miljöskäl, utan i syfte att skydda folkhälsan och förebygga allt missbruk av offentliga anslag till utveckling av affärer och EU-medborgarnas liv. Tidigare, även i Italien, har det förekommit alltför många sådana fall av överträdelse av tillstånd som fastställts genom tidigare IPPC-direktiv, som lett till avvikelser, både från ett miljöperspektiv och när det gäller marknadsvillkor och industriregler. Mitt land har redan betalat ett högt pris för okontrollerad industriell utveckling som omfattar Seveso, Eternit med flera, med följder för omgivningen och lokalbefolkningen.

Avslutningsvis vill jag välkomna begränsningarna och inbegripandet av bestämmelser om förbränningsugnar. Regelverk på detta område får inte urvattnas, så att vi kan bereda oss för att gå längre än denna praxis mot ett samhälle med nolltolerans mot avfall. De ändringsförslag, som diskuterats av alla grupper, som syftar till att tillåta strängare kontroller av furan- och dioxinutsläpp är också rättfärdigade. Jag anser att vi mot denna bakgrund bör konsolidera denna debatt med en omröstning i kammaren. Detta är ett viktigt direktiv, och jag hoppas att det kommer att antas.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vår industri är viktig för vår ekonomi, men orsakar också ofta utsläpp i luften, vattnet och marken. Europeiska unionen har tagit itu med denna typ av miljöföroreningar i årtionden, och nyligen inriktades all uppmärksamhet på miljöområdet på koldioxid och klimatförändringar. Ibland verkar det som om detta är det enda miljöproblemet. Al Gore har lämnat ett tydligt avtryck.

Det finns dock en fara här att alla miljöproblem har reducerats till klimatförändringar. Fortfarande står vi inför många fler miljöpolitiska utmaningar än denna. Skapelsen hotas också av utsläpp av atmosfäriska föroreningar, av vilka 40–80 procent härstammar från stora industrianläggningar. Det är alltså med goda avsikter som vi försöker nå ett sunt miljöskydd med hjälp av medlen i direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet).

Vi i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har övervägt förslagen i detalj och nått en kompromiss som är acceptabel på många punkter. Det är bara när det gäller utsläppsstandarder för stora förbränningsanläggningar som jag anser att betänkandet fortfarande är bristfälligt. Det är just där som de största miljövinsterna måste göras.

Jag har därför lagt fram ett par tilläggsändringsförslag. Utsläppsstandarderna för kraftanläggningar måste till exempel jämföras med anläggningarna för avfallsförbränning när det gäller stränghet, särskilt om vi beaktar att kraftanläggningarna är samförbrännare av avfall. Dessutom föreslår jag att ett kryphål i lagstiftningen ska täppas till: förgasning, som går att jämföra med regelbunden förbränning, måste uppfylla samma utsläppsstandarder. Aktuell rättspraxis har visat att detta inte är fallet. Lagstiftningen behöver därför återställas.

  Christa Klaß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Dimas, mina damer och herrar! Ett tydligt syfte med detta direktiv är att förenkla de gällande lagbestämmelserna på området industriutsläpp och införliva dem i ett enda direktiv, och därigenom minska ned byråkratin. Men det finns föga av detta i kommissionens specifika förslag såvitt jag kan se.

För mig innebär inte byråkrati skapandet av nya rapporteringskrav och komplicerade förfaranden, utan snarare, och framför allt, att undvika dubbel lagstiftning och onödiga bördor. Särskilt när det gäller jordbruk kommer kommissionens förslag att skapa en flod av ny byråkrati. Att utvidga tillämpningsområdet skulle innebära att djurhållning och uppfödningsföretag, som inte på något sätt är jämförbara med de industrianläggningar som detta direktiv i själva verket syftar till, också kommer att ingå.

Dessutom innehåller kommissionens förslag regler som redan finns i ett nitratdirektiv, i ramdirektivet om vatten eller grundvattendirektivet. Jag ber om ert stöd för vårt ändringsförslag för att förebygga denna dubbla lagstiftning. Beräkningen av de övre begränsningarna för djurhållning måste också vara rimlig och begriplig när det gäller fjäderfän. Rösta med mig mot uppdelningen i slaktkycklingar, värphöns och slaktkalkoner. I Tyskland kallar vi denna typ av petighet för att ”räkna ärter”. Det får inte heller göras några försök att använda detta direktiv för att återinföra ämnet markskydd bakvägen. Markskydd är viktigt. Det måste finnas effektiva nationella lagar som tar hand om det.

Jag skulle vilja säga till föredraganden att jag personligen, tillsammans med andra ledamöter i min grupp, välkomnar begreppet ett europeiskt säkerhetsnät mycket varmt. Det är en bra kompromiss. Genom att fastställa utsläppsgränser som medlemsstaterna måste ansluta sig till som en absolut övre gräns när de utfärdar tillstånd till stora industrianläggningar kommer vi att få ett stopp på den inflatoriska användning som hittills har förekommit i vissa medlemsstater. På detta sätt kommer vi att garantera en likformig, hög säkerhetsnivå. Medlemsstater kommer sedan inte längre att kunna vinna konkurrensfördelar på bekostnad av miljön.

  Åsa Westlund (PSE). - Herr talman! Detta är en väldigt viktig lagstiftning. Den har bl.a. lett till att vi har förbättrat ett väldigt stort problem i Sverige med försurade sjöar. Men det är också viktigt att inte tillåta ytterligare undantag eller längre tidsgränser i detta direktiv, för att vi ska kunna fortsätta denna positiva utveckling med mindre nedfall av farliga utsläpp över Europa. Det betyder att vi vill ta bort dessa möjligheter till ytterligare förlängning av undantagen.

Vi skulle också vilja se en tydlig gräns för koldioxidutsläpp. Utsläppshandeln är inte ett tillräckligt verktyg för att klara den klimkatkris som vi står inför. Det kommer vi att se nu då vi går in i en lågkonjunktur, där vi automatiskt kommer att få väldigt många tillgängliga utsläppsrätter. De kommer att säljas till ett väldigt billigt pris, vilket gör att vi missar flera år i den omställning som krävs för att vi ska klara detta på sikt och att vi efter denna lågkonjunktur kommer att stå sämre rustade och ha sämre möjlighet att klara denna utveckling om vi inte fastställer sådana kompletterande åtgärder som utsläppskrav på stora förbränningsanläggningar. Därför tycker jag att det är väldigt synd att man har bedömt dessa ändringsförslag som icke tillåtna i omröstningen.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag stöder åtgärden och dess syfte att främja bästa tillgängliga teknik för miljöskydd, men jag är oroad över parlamentets metod kring den. Detta är huvudsakligen ett direktiv för att reglera tung industri, men invävt i texten och i bilagan finns ett antal punkter som direkt påverkar jordbrukarna.

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling fick inte tillfälle att yttra sig, och tyvärr är några av de förslag som påverkar jordbrukarna ganska olämpliga. Framför allt innebär kraven på gödsel och slam en upprepning av nitratdirektivet och ramdirektivet om vatten. De lägre trösklarna för fjäderfä tvingar små familjejordbruk att följa en komplicerad rättslig ram avsedd att kontrollera globala industrijättar. Detta direktiv är inte rätt plats för att reglera småjordbruk.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! I utkastet till lagstiftningsresolutionen om industriutsläpp uppstår en kraftig tendens att begränsa de viktiga miljöaspekterna i det gällande direktivet, samtidigt som man försöker att driva igenom mer utvidgade hänvisningar till växthuseffekten.

De otaliga ändringsförslagen har drastiskt förbättrat standarderna för utsläpp från värmekraftverk som inte är direkt giftiga till sin natur, samtidigt som andra mer liberala ändringsförslag bara obetydligt förbättrar bestämmelserna om förbränning eller samförbränning av avfall.

Koldioxidutsläpp är inte giftiga, medan dioxin, furan, väteklorid, fluorväte, tungmetaller och andra mycket farliga föreningar är ett verkligt och direkt hot mot människors hälsa och miljön.

Nära övervakning, både av de typer av avfall som förbränns och de skadliga ämnen som uppstår till följd av processen, är ett viktigt villkor för en säker värmebehandling av avfall. Införandet av milda tröskelvärden, med krav på att förebyggande åtgärder vidtas när utsläppen överskrids, kan skada miljön och människors hälsa.

Den föreslagna strategin uppvisar ojämlik behandling av särskilda anläggningsklasser, med en särskilt restriktiv strategi för värmekraftverk som använder traditionella bränslen.

  Caroline Jackson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det viktigaste i detta direktiv handlar om kontroll och kostnader. Hur kan vi se till att lagar som antagits av EU som helhet tillämpas, och hur kan vi lagstifta utan att känna till kostnaden för det vi vill? Föredraganden vill införa ett universellt system av enhetliga utsläppsgränser. Det skulle kräva en enorm byråkrati som skulle ta minst åtta år. Ingen vet hur mycket det skulle kosta – det kallas det europeiska säkerhetsnätet.

Jag lade fram ändringsförslag 134 om att utesluta industrierna med stora utsläpp med normer baserade på bästa tillgängliga teknik och låta medlemsstaterna genomföra sådana åtgärder. Det är realistiskt och överkomligt och uppfyller dessutom subsidiaritetsprincipen.

Om det europeiska säkerhetsnätet antas hoppas jag att rådet och kommissionen sätter press på parlamentet så att en konsekvensbedömning kan genomföras. Frågan är huruvida vi har viljan att få ett enhetligt system för hela Europeiska unionen – ett europeiskt säkerhetsnät – att fungera. Svaret är att allt hittills pekar på att medlemsstaterna saknar viljan. De kommer inte att stödja en europeisk miljöinspektör utan vill hålla sig till nationella kontor för verkställande. Lösningen på vårt dilemma är inte att uppfinna en enorm ny byråkrati som aldrig kommer att inrättas. Vi ska i stället använda våra pengar för att se till att de moraliska normerna hos nationella enheter för verkställande gör sitt jobb – se till att EU:s lagstiftning omsätts i praktiken.

Jag rekommenderar er att stödja ändringsförslag 129 som undantar reservgeneratorer inom hälsovårdsanläggningar från kontroller av föroreningar. De skulle annars behandlas som om de var i drift 100 procent av sin tid. Det är ett ändringsförslag som kommer att spara pengar i en kritisk tid för hälsovårdens ekonomi. Jag välkomnar även ändringsförslagen om stora förbränningsanläggningar: om vi inte får in dessa i direktivet kommer mitt land att drabbas av blackout när det gäller elförsörjning. Folk har tillräckligt att klaga på när det gäller EU utan det!

Min sista punkt gäller kompromisser och Claude Turmes angrepp mot mig: den första behandlingen är inte rätt tillfälle för kompromisser utan snarare ett tillfälle när vi fyrar av alla våra ändringsförslag och idéer och diskuterar dem. Vi kan inte ha kompromisser som förhindrar diskussion.

Avslutningsvis rekommenderar jag artikel 55 till det kommande parlamentet, vilken skulle göra det möjligt för oss att på nytt ha en första behandling av detta mycket viktiga direktiv. Det verkar fel att ha den första behandlingen i det gamla parlamentet och den andra behandlingen, utan en första, i det nya.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Det nya direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) kommer att se till att företag måste utrusta alla större anläggningar med bästa tillgängliga teknik. Detta är redan obligatoriskt i vissa länder, och det är dags att vi anpassar vår kurs och skapar lika villkor. Så långt är allt väl.

Men jag skulle särskilt vilja be om ert stöd till de ändringsförslag som syftar till att fastställa krav för koleldade kraftverk i framtiden. Ett utsläppstak måste införas för dessa kraftverk, och detta kan göras genom att använda avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) eller genom att samelda 40–50 procent av hållbar biomassa. Ett utsläppstak för koldioxid är det enda sättet för en fortsatt användning av kol samtidigt som vi uppfyller klimatmålen.

Vissa parlamentsledamöter hävdar att elsektorn ingår i det nya systemet för handel med utsläppsrätter (ETS), och att det därför inte behövs några nya krav. Detta resonemang är dock bristfälligt eftersom ETS inte bara tillåter undantag för koleldade kraftverk, utan även tillåter att den energiintensiva industrin ska ersättas för ökade elkostnader. Detta undanröjer kostnadsincitamentet att minska koldioxidutsläppen.

Alla som tror att ETS är svaret på allt behöver inte fastställa krav för bilar eller förbjuda glödlampor, och behöver inte ett direktiv för hållbar energi. Vi måste vara konsekventa. Om vi fastställer krav för bilar och belysning måste vi naturligtvis också fastställa krav för koleldade kraftverk eftersom dessa är de verkliga förorenarna. Om vi vill minska koldioxid på ett enkelt sätt är det också korrekt att vi inte bör se över stål- eller cementindustrierna, utan snarare energisektorn.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om det förekommer några svagheter i nitratdirektivet och ramdirektivet om vatten tror jag att frågor i relation till svin-, fjäderfä- och mejeriverksamhet måste tas upp här. Jag tror absolut att kostnaderna för överensstämmelse uppväger fördelarna med att de införlivas i just denna del av lagstiftningen. Men det finns andra lagstiftningsverktyg för att tackla dessa särskilda sektorer, och de måste betraktas utifrån denna grund.

Vad gäller frågan om stora förbränningsanläggningar skyddar dagens EU ETS inte mot onödiga föroreningar i många nya anläggningar med höga kostnader och höga utsläpp på grund av en begränsande utformning. Det gäller särskilt i nya koleldade anläggningar som när de byggs förväntas fungera i över 40 år och därmed gör det svårt och dyrare att uppfylla totala klimatmål.

Normer för koldioxidutsläppen skulle bidra till att elsektorn befrias från kol enligt en tidsplan som överensstämmer både med att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till under 2 °C och med att införa nya och renare tekniker. Industrin behöver framför allt rättslig säkerhet för att fatta investeringsbeslut om dessa stora och dyra kapitalprojekt. En gräns på 350 g skulle till exempel innebära att endast de effektivaste och toppmodernaste gaseldade anläggningarna uppförs. Koldioxidnormer som gäller från låt oss säga 2020 skulle innebära att nya koleldade anläggningar endast skulle kunna byggas efter att detta förslag trätt i kraft, under förutsättning att de använder utrustning som skiljer av koldioxid från 2020, då vi räknar med att avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) kommer att vara kommersiellt tillgängligt. Befintliga anläggningar skulle få längre tid på sig för att uppfylla normerna, antingen genom att lägga till teknik som skiljer av koldioxid eller faktiskt genom att stänga. Anläggningarna skulle också kunna uppfylla normen på annat sätt, exempelvis genom att även förbränna biomassa eller genom att använda värmen baserad på kraftvärmeteknik.

Som föredragande för den nyligen genomförda översynen av EU ETS är jag oroad över den totala ambitionsnivån inom alla våra politikområden. Den senaste forskningen visar att vi behöver striktare utsläppsgränser på kortare tid om vi ska uppnå målet på 2 °C, vilket vi, genom vår omröstning om klimat- och energipaketet i december, från parlamentets sida accepterar som nödvändigt för vårt samhälles miljömässiga, sociala och ekonomiska framtid. Enbart ETS kommer inte att vara nog för att minska utsläppen från elsektorn i tillräcklig utsträckning.

Avslutningsvis är det bekvämt med europeiskt säkerhetsnät, men jag är fortfarande oroad över att detta kan vara ett incitament till lägsta möjliga gemensamma nämnare och lägsta utsläppsminskningar – med andra ord en kapplöpning utför. Jag hoppas ni kan övertyga mig om motsatsen.

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) Herr talman! Även om jag stöder målen i förslagen att förenkla och klargöra kraven i lagstiftningen och åstadkomma bättre och jämnare genomförande har jag tre huvudsakliga bekymmer. För det första har kommissionen inte bara försökt förenkla och åstadkomma bättre genomförande. Den har också i stor utsträckning ökat omfattningen inom vissa områden. Jag tror att man måste göra en avvägning mellan miljöskydd å ena sidan, och byråkrati och kostnader för industri och mindre anläggningar, såsom jordbruk och hälsovårdsinrättningar, å andra sidan.

För det andra innebär minimikraven för stora förbränningsanläggningar betydande problem för delar av den brittiska kraftsektorn. Det har sagts att denna oro delas av Polen, Frankrike, Italien, Spanien och vissa medlemsstater i öst och söder. Kraven skulle innebära att utan ett tidsbegränsat undantag skulle möjligheten till kortfristig fortsatt minskning av nationella planer för att minska utsläppen eller energisäkerhet äventyras.

Avslutningsvis är jag mycket oroad över och motståndare till det europeiska säkerhetsnätet. Jag tycker inte att det är en bra idé. Jag anser att minimivärdena för utsläppen skulle bli standardvärden snarare än att vi fokuserar på full tillämpning av de mer ambitiösa bästa tillgängliga teknikerna. Standardvärdena kan mycket väl minska miljöskyddsnivån samtidigt som de i hög utsträckning ökar kostnaderna för genomförande. Jag vill be alla ledamöter att överväga dessa punkter noga före omröstningen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ska jag begränsa mina kommentarer till effekten av detta förslag på jordbrukssektorn i hela Europeiska unionen. Jag instämmer i kommentarerna från övriga kolleger som oroas över att ”fånga in” jordbrukarna som förorenare i likhet med industrierna.

Jordbruket måste övervakas när det gäller utsläppen, men jag accepterar inte att vi gör det på detta sätt. Jag vill påstå att nitratdirektivet i sin nuvarande form gör mycket av det vi talar om. Vi behöver kanske titta på det direktiv som orsakar problem i många medlemsstater, hur det genomförs och om det genomförs effektivt.

Man är dessutom oroad över att ta med fjäderfä, framför allt eftersom den europeiska sektorn utsätts för ett starkt hot från import från tredjeländer där inga sådana restriktioner gäller. Jag stöder sådana ändringar som syftar till att detta inte ska hända i de nuvarande förslagen. Att ta med mejerijordbruk är också oroande, och jag vill stödja kolleger i min grupp och andra som har lagt fram ändringsförslag för att stryka dessa sektorer i det nuvarande förslaget.

Jag upprepar mitt förslag att när det gäller jordbruk finns en myriad av direktiv som omfattar utsläpp och kontroll av föroreningar inom denna sektor. Det är kanske därför dags att vi tittar på om vi kan omarbeta dessa så att jordbrukare som tvingas genomföra dem fullt ut kan förstå och bedöma vad de förväntas göra. Det är en sak att föreslå lagstiftning som vi gör här i kammaren, men ibland har vi ingen koppling till hur den genomförs och av vem, eller om genomförandet är effektivt.

  Jutta Haug (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Översynen av direktivet om industriutsläpp borde ha skett för länge sedan. En lagstiftning där alla betydande åtgärder för att minska föroreningar är beroende av bästa tillgängliga teknik bör anpassas efter åtminstone fem år, inte efter tretton. Efter en sådan period har tekniken sprungit långt ifrån oss.

Samtidigt måste vi notera att, trots teknikens framsteg, de mål som hör samman med vårt direktiv från den tiden inte alls har uppfyllts. Det är därför som jag har sådana höga tankar om den kompromiss som nåddes i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Genomförandet av den kommer att föra oss dit vi måste gå. Jag anser att hysterin när vi behandlar markskydd är obegriplig och att önskemålen från jordbrukarföreningarna är ofattbara.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill uppnå miljömål utan att hindra ekonomisk verksamhet. Att göra detta är till stor del att se framåt och inte bakåt, som man gör i förslagen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Det krävdes en stor insats för att utarbeta IPPC-direktivet (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) förra året, och även om direktivet i sin slutgiltiga form är av enorm vikt för EU:s näringsliv och dess medborgare har det trots detta trampats under fötterna av klimat- och energipaketet. Detta är synd eftersom direktivet kommer att få en omfattande ekonomisk inverkan, i kombination med klimatpaketet, när det gäller åtgärder som det redan beslutats om. Av denna anledning borde dessa stå i rätt proportion till de klimat- och miljöfördelar som uppnås med hjälp av direktivet.

Åtgärderna för förbättring som föreslagits enligt direktivets mål måste framför allt vara kostnadseffektiva, annars skulle det inte vara värt att anta utmaningen att förena sju olika direktiv till bara ett. Vi måste kunna skära ned de aktuella kostnaderna för byråkrati och åtgärder, även om jag beklagar att behöva säga att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet inte lyckas med detta i sitt betänkande. Tillståndsmyndigheterna måste ha möjlighet att fritt beakta utsläppsbestämmelser för anläggningar, ta hänsyn till en anläggnings ålder och tekniska standard, dess miljöpåverkan och skick samt kostnaderna för förbättringsåtgärder. Detta skulle vara ett sätt att säkerställa tillräcklig flexibilitet för befintliga produktionsanläggningar, särskilt beredskaps- och nödkraftverk, så att de kan fungera till slutet av sin livslängd.

Samtidigt skulle det av flera anledningar vara mycket märkligt att anta ett europeisk säkerhetsnät i den form som föredraganden föreslog. Vi vet inte var och hur ett europeiskt säkerhetsnät skulle förläggas, något som i sig är en orimlig situation. För det andra har lokala tillståndsmyndigheter helt klart bättre förutsättningar för att ta hänsyn till rådande förhållanden, som en anläggnings ålder, lokalisering och till exempel vattenintag, som är en garanti för flexibilitet, i motsats till det fullkomligt orubbliga europeiska säkerhetsnätet. Tillståndsvillkoren är redan mycket stränga i allmänhet. Ännu strängare kontroller i samband med nya tillstånd kommer att innebära enorma kostnader utan någon grundläggande fördel för miljön. I praktiken skulle detta till och med kunna försämra standarder för miljöskydd. Det gläder mig att detta reds ut i de ändringsförslag som min grupp lade fram

Här skulle jag särskilt vilja tacka min kollega, Caroline Jackson, för hennes ändringsförslag 134, som min grupp har beslutat att stödja. Vi har åter bevittnat den slags praktiska visdom som erfarenhet ger. I ändringsförslaget finns en kompromiss för ett stort antal av de svåraste frågorna.

  Anders Wijkman (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Eftersom jag har begränsat med tid efter att ha tackat Holger Krahmer för hans hårda arbete vill jag koncentrera mig på ändringsförslagen 136–139 där ett 40-tal kolleger, däribland jag själv, föreslår att direktivet ska innefatta en standard för miljöprestanda för stora förbränningsanläggningar för att begränsa koldioxidutsläppen i framtiden. Det är för närvarande oklart om dessa fyra ändringsförslag kommer att gå till omröstning senare i dag.

En omarbetning innefattar en bestämmelse som innebär att om ny utveckling förtjänar ändringar och förslag som går längre än det ursprungliga förslaget, då ska det vara möjligt. Jag anser att den senaste vetenskapen ger tillräckligt tydliga bevis för att vi behöver vara mer ambitiösa än vi trodde för bara ett eller två år sedan, när det gäller att mildra klimatförändringarna.

Systemet för handel med utsläppsrätter (ETS) är enligt min uppfattning inte tillräckligt för att nå målet på 2 °C som EU har kommit överens om. I sin nuvarande utformning kommer systemet med utsläppsrätter att leda till en koldioxidfri kraftsektor först om 60–65 år. Vi har därför lagt fram dessa ändringsförslag där vi vill att alla kraftstationer som byggs i framtiden ska begränsa sina utsläpp till 350 g koldioxid från och med 2020, och de som redan finns ska moderniseras senast 2025 eller stänga. Förslaget är teknikneutralt och kan uppnås på olika sätt. Jag vill verkligen be talmannen att låta oss rösta om dessa ändringsförslag, och jag uppmuntrar samtliga kolleger att ge sitt fulla stöd.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag upplever ständigt hur de orimliga kostnaderna för allt högre miljöstandarder för europeiska tillverkare minskar konkurrenskraften och slår mot sysselsättningen, så länge som liknande normer inte antas av Kina, Brasilien, USA och andra ekonomier. Det bekymrar mig allt mer att kommissionen inte har genomfört en studie om ekonomisk miljöpåverkan, så att vi kan fatta ett informerat och ansvarsfullt beslut om de nya kraven för något som annars är en mycket önskvärd minskning av utsläpp av kväveoxid. Och jag är för påtryckningar för att modernisera fabriker. I dag när medlemsstaterna vidtar krisåtgärder för att minska kostnaderna för företag och fabriker måste jag också påpeka att förslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet bara kan uppfyllas av mycket konkurrenskraftiga företag, medan små företag skulle tvingas begränsa eller stänga anläggningar och avskeda personal. Jag kommer att rösta mot utvidgningen av räckvidden för detta direktiv om att minska utsläpp till att omfatta hushåll, små anläggningar och till och med skolor, kyrkor och liknande i en kristid. Det är oproportionerligt och därför inte rimligt. Jag skulle vilja tacka Caroline Jackson för hennes ändringsförslag.

  Robert Sturdy (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ska hålla mig specifikt till jordbruket. Till att börja med måste jag erkänna att jag är jordbrukare, men jag har inga grisar eller fjäderfä. Däremot har jag ett växthus i trädgården. Det är mycket viktigt att kommissionsledamoten inser att det här förslaget är speciellt utformat för industrin, precis som redan nämnts.

Herr kommissionsledamot! Jag ber er att tänka över situationen när det handlar om direktiv för jordbruket. Vi vet redan att jordbruket utsätts för stark press. Vi har många gånger här i kammaren hört frågan om livsmedelssäkerhet. Jag ber er att på nytt tänka över de ändringsförslag som är särskilda skadliga för den. Jag tycker att många av ändringsförslagen som inte är kopplade till jordbruket är mycket bra, och jag gratulerar Marcello Vernola till hans betänkande.

Herr kommissionsledamot! Ni talade i er presentation om snedvriden konkurrens. Jag ska ställa en enkel fråga, och jag ber er att försöka besvara den i dag. Kommer ni att införa lagstiftning för att stoppa import av livsmedel till Europeiska unionen som inte är av samma höga standard som vi har i Europeiska unionen?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i dagens debatt och har bidragit konstruktivt till den. Jag vill särskilt tacka Holger Krahmer för hans utmärkta och idoga arbete. Innan jag avslutar vill jag säga några ord om några av de viktigaste ändringsförslagen som har diskuterats i dag.

För det första välkomnar jag ert breda stöd till målet i kommissionens förslag och särskilt till att stärka tillämpningen av bästa tillgängliga teknik (BAT) och ställningen för referensdokument om bästa tillgängliga teknik (BREF). Det är hörnstenen i kommissionens förslag.

Många av ändringsförslagen är acceptabla för kommissionen, åtminstone delvis och i princip. Många av dem bidrar framför allt till att klargöra texten i kommissionens förslag eller förbättra insynen i utvecklingen av BREF och i medlemsstaternas tillämpning av tillstånd och genomförande. Bättre information till och delaktighet från allmänheten i dessa beslut är mycket välkommet.

Jag instämmer även i oron över behovet av att undvika missbruk av flexibiliteten när det gäller att fastställa tillståndsvillkor. Som jag nämnde tidigare kan minimikrav vara mycket användbara och nödvändiga verktyg för att ta sig an specifika problem där vissa sektorer inte har vidtagit de nödvändiga stegen för att genomföra BAT. Ett systematiskt fastställande av minimikrav är emellertid inte nödvändigt och riskerar att skapa ytterligare administrativa bördor och ge minimalt med miljövinster. Jag anser därför att minimistandarder endast bör fastslås när det krävs för att bättre kunna genomföra BAT.

När det gäller minimikrav för stora förbränningsanläggningar är det viktigt att komma ihåg den betydande inverkan som sådana åtgärder kan ha på miljön och hälsan för Europeiska unionens medborgare. BAT för stora förbränningsanläggningar beslutades 2006, och det är kommissionens uppfattning att minimikriterierna bör tillämpas från 2016. Vi behöver se till att de åtgärder som införs för sektorn gör att den uppfyller BAT så snart som möjligt och gör det lättare att uppnå målsättningarna i den tematiska strategin för luftförorening.

En annan nyckelbeståndsdel för en effektiv lagstiftning om målsättningar är den om bestämmelser för åtgärder när det gäller överensstämmelse och genomförande. Vi har tidigare sett vissa brister i detta hänseende, och det är därför av största betydelse att den nya lagstiftningen innehåller tydliga bestämmelser så att lagen genomförs korrekt. Kommissionens förslag innebär därför minimibestämmelser för inspektion, översyn av tillståndsvillkor och rapportering av överensstämmelse. Dessa förändringar kommer att innebära att BAT genomförs korrekt och även minska snedvridningen av konkurrensen. Kommissionen kommer att vara mycket uppmärksam på den här frågan.

Jag vill också säga något om gränserna för intensivjordbruk, huvudsakligen fjäderfä. Samma tröskel tillämpas för närvarande för allt fjäderfä utan att någon hänsyn tas till olika arter. Uppfödning av olika arter leder till olika miljöpåverkan, särskilt på grund av djurens olika vikt. De föreslagna nya trösklarna har beslutats på grundval av miljöpåverkan från de berörda arterna. De nya trösklarna skulle innefatta något fler jordbruk jämfört med den nuvarande omfattningen. Det skulle minska ammoniakutsläppen på ett kostnadseffektivt sätt och uppfylla målsättningarna i den tematiska strategin för luftförorening på vissa områden.

Jag kommer att lämna en lista över kommissionens samtliga ändringsförslag till parlamentets sekretariat.

Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag

Betänkande: Krahmer (A6-0046/2009)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag helt, delvis eller principiellt: 1, 5–8, 12–14, 16, 18–21, 27, 34–37, 40, 42–44, 46, 48–56, 58–62, 64–66, 68, 69, 71–73, 75 och 79.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 2–4, 9–11, 15, 17, 22–26, 28-33, 38, 39, 41, 45, 47, 57, 63, 67, 70, 76–78, 80, 93, 97, 114, 115, 117, 129 och 133.

  Holger Krahmer, föredragande. – (DE) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag skulle vilja tacka för de konstruktiva inlägg som ledamöterna har gjort i dagens debatt.

För att avsluta har jag bara några saker till att säga. För det första skulle vilja uttrycka mitt uppriktiga tack till kommissionsledamoten för att inte kategoriskt motsätta sig begreppet minimikrav för säkerhetsnätet. Detta förslag är inte djävulens verk, inte heller ett byråkratiskt monster. Det är ett instrument för att lösa problem, och vi borde ge det en möjlighet att göra det. Av denna anledning skulle jag vilja ta detta tillfälle i akt bara för att be om ert stöd för det ännu en gång.

Det andra som jag ville säga ska jag rikta till mina brittiska vänner, och ”tvärsöver alla partigränser”. Mina kära brittiska vänner! Jag förstår verkligen, Caroline, jag begriper ert problem. Jag kan mycket väl förstå att energitryggheten i ett land kommer att vara överordnad iakttagandet av en gräns för luftföroreningar under en viss tidsperiod. Jag har stor förståelse för detta. Jag är också den sista som inte skulle bevilja Hennes Majestät ytterligare tid när det kommer till att bygga nya koleldade kraftverk. Detta är något som vi kan diskutera. Problemet är att det är exakt det som vi inte har gjort. Denna diskussion har inte ägt rum en enda gång under de senaste fyra månaderna.

Jag vill nu uppmana er – genom att se fram emot den andra behandlingen – att åter vara fördomsfria och säga ”låt oss diskutera en kompromiss nu”, och i detta syfte ge upp kritiken – som, enligt min mening, är helt irrationell – och det grundläggande motståndet mot minimistandarder, som är oförsvarligt ur både konkurrenspolitisk och miljöpolitisk synvinkel. Jag anser att en kompromiss kan uppnås när det gäller detta, något som jag också hoppas få uppleva i slutet av andra behandlingen. För övrigt anser jag inte att vi bör försöka hitta en kompromiss vid första behandlingen. Denna lagstiftning är för komplex för det. Jag vill inte avsluta denna mandatperiod som föredragande och lämna över lagstiftning till nästa parlament där texten i det direktiv som är föremål för diskussion är inkonsekvent, ologisk och motsägande. Jag ber därför om ert stöd för kompromisserna när vi röstar om en timme.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 10 mars 2009.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar både den samordnade strategin (konsolideringen till en enda text av sju separata direktiv om industriutsläpp) och strängare bestämmelser som styr användningen av bästa tillgängliga teknik som syftar till att finna nyskapande lösningar för att minska föroreningar från produktionen. Utvecklingen av vissa mindre förorenande produkter innebär att olika parter engagerar sig, såsom företag, de behöriga myndigheterna och icke-statliga organisationer. Detta direktiv erbjuder samarbetsmöjligheter mellan de olika parterna (lokala förvaltningar och företag), och gör det därför möjligt för dem att uppmuntra till nyskapande. Det finns bra exempel på detta i Nederländerna och Danmark, liksom i länder i Östeuropa, till exempel Rumänien.

Det föreslagna enda direktivet om industriutsläpp, tillsammans med alla de rekommenderade alternativen i det politiska paketet, kommer att förbättra lagstiftningens effektivitet när det gäller att nå miljö- och hälsomålen på det mest kostnadseffektiva sättet. Direktivet kommer också att minska onödiga administrativa kostnader (med en förväntad nettominskning på 105–225 miljoner euro per år) och minimera snedvridning av konkurrensen inom EU utan att hämma den europeiska industrins konkurrensförmåga.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Även om näringslivets verksamhet spelar en grundläggande roll när det gäller att upprätthålla och öka det ekonomiska välståndet får vi inte glömma bort dess miljöpåverkan.

Som en del av översynen av direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPCC) har tonvikten bestämt legat på att fastställa gränsvärden för vissa förbränningsanläggningar och att använda bästa tillgängliga teknik för att säkerställa en adekvat miljöskyddsnivå. Jag stödde införandet av ett gränsvärde på 350 g koldioxid för elgenererande förbränningsanläggningar som är större än 500 MW från och med 1 januari 2020, eftersom dessa anläggningar orsakar en ökad koncentration av koldioxid i atmosfären och alltså förvärrar den globala uppvärmningen.

Införandet av ett gränsvärde skulle fungera som en stimulansåtgärd när det gäller investeringar i teknik som syftar till att minska utsläpp, och alla anläggningar måste uppfylla detta gränsvärde före 2025.

Jag anser att minskningen av föroreningar som härrör från olika industriella källor kommer att hjälpa Europeiska unionen att nå sitt mål att bibehålla ökningen av den globala temperaturen under 2 ºC. Detta direktivs effektivitet kommer att märkas vid de inspektioner som kommer att utföras vid alla förbränningsanläggningar, och det kommer också att återspeglas i efterlevnaden av tillståndsvillkoren.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Beslutet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) utgör en möjlighet för EU att skapa höga skyddsstandarder. På det känsliga området industriutsläpp är det viktigt att europeiska företag stimuleras att införa den renaste och mest effektiva teknik som finns tillgänglig. Principen om ”bästa tillgängliga teknik” borde förstärkas i framtiden. I samband med genomförandet av den måste dock uppmärksamhet riktas mot att säkerställa att detta banbrytande projekt med IPPC-direktivet inte överbelastas av byråkrati igen, och lämnar medlemsstaterna och företagen med en omöjlig uppgift.

Vi bör därför noggrant bedöma hur mycket av ett rapporteringstvång som faktiskt krävs och i vilken omfattning som tillämpningen av konceptet skulle kunna vara skadlig på något sätt.

Dessutom missar man målet med den onödiga bördan för små och medelstora företag, liksom överreglering på områden som faktiskt ligger inom medlemsstaternas behörigheter. Så låt oss i stället inrikta oss på det grundläggande, nämligen harmoniseringen av miljöstandarder och värnandet av ett högt miljöskydd när det gäller industriell verksamhet.