Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 10 mars 2009 - Strasbourg

20. En flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om förslaget till rådets förordning om en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (KOM(2009)0093 – C6-0081/2009 – 2009/0029(CNS)).

  Philippe Morillon, ordförande för fiskeriutskottet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Parlamentets beslut att godta rådets begäran om tillämpning av det brådskande förfarandet för denna fråga var enhälligt, både i fiskeriutskottet förra veckan och här i plenum nu i förmiddags.

Vi är naturligtvis alla medvetna om att EU måste infria de åtaganden som gjordes i Marrakech i november förra året av det internationella behöriga organet, Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT). Vi måste närmare bestämt genomföra de rekommendationer som ICCAT antog i praktiken för att få bukt med det bestående problemet med överfiske av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och bemöta den allvarliga risk för artens framtid, och följaktligen för hela fiskeindustrin, som blir följden av detta.

Två av mina kolleger i fiskeriutskottet, Carmen Fraga Estévez och Raül Romeva i Rueda, reste till Marrakech och kommer att tala om det under debatten. Jag vill påminna er om att vårt utskott fäster stor vikt vid den här frågan, som omfattar alla de huvudsakliga aspekterna av fiskeripolitiken: resursförvaltning, förvaltning av flottorna, respekt för internationella, regionala och biregionala avtal, tekniska åtgärder och framför allt övervakning, som jag kommer att återkomma till snart. Denna centrala fråga är därför enligt vår åsikt ett test av den gemensamma fiskeripolitikens trovärdighet.

Av detta skäl var det självklart inte fråga om att den nya återhämtningsplanen skulle börja tillämpas utan samråd med Europaparlamentet.

Jag är därför mycket nöjd med att kommissionen till slut valde det enda lagliga och politiskt godtagbara sättet att genomföra ICCAT:s rekommendationer, nämligen genom att lägga fram ett förslag till förordning enligt artikel 37 i fördraget.

Införlivandet i gemenskapsrätten av de åtaganden som kommissionen har ingått på EU:s vägnar i regionala fiskeriorganisationer är trots allt knappast en okontroversiell åtgärd, och vi måste insistera på att detta alltid bör genomföras under parlamentets demokratiska överinseende.

Jag är i stort sett mycket nöjd med de olika åtgärdsförslag som har lagts fram. Även om de är relativt restriktiva för våra operatörer är de i linje med utmaningarna, och jag vill betona att de viktigaste åtgärderna utan tvivel är övervakningsåtgärderna, eftersom ingen återhämtningsplan kan vara effektiv utan övervakning.

Herr kommissionsledamot! Jag är alltså mycket tacksam för detta förslag, och jag hoppas att ni kommer visa lika stor beslutsamhet när planen genomförs i praktiken, när den väl har godkänts av rådet, som ni visade genom att nå en tillfredsställande överenskommelse med ICCAT.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja framhålla att kommissionen fäster stor vikt vid att de blåfenade tonfiskbestånden och fiskeriet blir hållbara, och även den viktiga roll som Europaparlamentet har i denna process.

Inom ramen för 2006 års återhämtningsplan för den östliga blåfenade tonfisken och med utgångspunkt i en utvärdering av dess tillämpning under fiskesäsongerna 2006, 2007 och 2008 och mot bakgrund av nya vetenskapliga råd har Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT) beslutat att anta en ny återhämtningsplan. ICCAT:s vetenskapliga kommitté framhöll tydligt att 2006 års återhämtningsplan var otillräcklig för att få tillbaka beståndet och upprepade sin oro över nivån för total tillåten fångstmängd (TAC) och överskridna fiskeansträngningar.

Dessutom insåg ICCAT:s avtalsslutande parter att tillämpningen av 2006 års plan till viss del hade misslyckats och bestämde sig för att anta en ny plan. I den här planen tar man itu med den vetenskapliga kommitténs orosmoment, i synnerhet genom att minska TAC-nivån och genom att införa nya åtgärder för att ta itu med fiske- och odlingskapacitet.

Man bör också notera att man i den nya återhämtningsplanen införde ett krav på årliga fiskeplaner på ICCAT-nivå, på Europeiska gemenskapens initiativ. Den är ett effektivt instrument för att undvika överfiske genom att man identifierar fartyg som är längre än 24 meter och som fiskar blåfenad tonfisk och fastställer deras individuella kvoter. Jag är övertygad om att upprättandet av den årliga fiskeplanen är ett centralt verktyg för att säkerställa att kvoten respekteras.

Den nya återhämtningsplanen förbättrar också den nuvarande, och man inför nya kontrollåtgärder för att ta itu med de brister som de avtalsslutande parterna hittade, vilka Philippe Morillon hänvisade till.

De huvudåtgärder som införts i den nya återhämtningsplanen innebär en väsentlig minskning av TAC från 27 500 till 22 000 ton 2009 och ytterligare minskningar till 19 950 ton för 2010 och 18 500 ton för 2011. EG-kvoten för 2009 har alltså minskats till 12 406 ton från de 15 641 ton som angavs i 2006 års plan. Fiskesäsongerna har kortats för alla åren och särskilt för notfartyg som står för huvuddelen av detta fiske. En helt ny och avgörande del i den nya planen är åtgärderna att frysa och minska fiske- och odlingskapaciteten. Man har under en längre tid identifierat överkapacitet som huvudsaklig stimulans till överfiske. Nu är det dags att ta itu med det här problemet på ett konkret sätt, och gemenskapen, liksom övriga ICCAT-medlemmar, måste hjälpas åt för att så ska ske.

Jag har redan nämnt införandet av fiskeplaner som en ytterligare åtgärd. Dessutom regleras undantagen för minsta tillåtna storlek. På Atlanten kan flyttrålare inte längre dra nytta av undantag, och de undantag som tillämpats för det småskaliga kustfisket har tagits bort förutom i ett fall. Nu är det faktiskt bara spöfiskefartyg som kan utnyttja de tidigare undantagen. I Medelhavet kan det småskaliga kustfisket idag utnyttja ett undantag. Kontrollåtgärderna förstärks, särskilt när det gäller gemensamma fiskeinsatser, antagandet av ett allmänt förbud mot omlastning till havs och införandet av ett regionalt ICCAT-observatörsprogram.

Situationen för den östliga blåfenade tonfisken anses sammanfattningsvis vara mycket allvarlig. När kvoterna överskrids och bestämmelserna inte följs, särskilt när det gäller datainsamling och -överföring, undergrävs återhämtningsprocessen. Jag är emellertid säker på att vår överenskommelse om att snabbt vidta åtgärder för att få bukt med överfisket och se till att ICCAT-åtgärderna efterlevs exakt kan vända situationen och återfå bestånden av blåfenad tonfisk till hållbara nivåer.

Vi måste se till att händelser liknande de som inträffade förra året inte sker igen i framtiden. Den bästa metoden för att uppnå det är att rådet snabbt antar den nya återhämtningsplanen för blåfenad tonfisk. Alla fördröjningar av antagandet av förordningen bör därför undvikas, i synnerhet om vi vill säkerställa gemenskapens trovärdighet på internationell nivå och främja återhämtningsprocessen för detta bestånd. Om den här planen respekteras fullt ut är jag övertygad om att den utgör en realistisk chans för att den blåfenade tonfisken ska återhämta sig. Därför behövs beslutsam och effektiv handling omedelbart på EG-nivå.

När den har antagits är kommissionen fast besluten att bedriva ett nära samarbete med medlemsstaterna och andra avtalsslutande parter inom ICCAT och att ingående kontrollera att återhämtningsplanen införs fullständigt.

Till sist vill jag uttrycka min uppskattning för det konstruktiva tillvägagångssätt och det goda samarbete Europaparlamentet bidrog med när man hanterade detta känsliga ämne. Det speglade vårt gemensamma intresse och engagemang för att se till att gemenskapens fiskeripolitik och våra internationella skyldigheter respekteras fullständigt.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Min politiska grupp röstade för tillämpningen av det brådskande förfarandet för återhämtningsplanen för blåfenad tonfisk eftersom det är mycket viktigt att de nya åtgärderna träder i kraft innan säsongen inleds i april.

Jag vill dock påminna alla om att ingen återhämtningsplan kommer att rädda den blåfenade tonfisken om inte fiskekapaciteten minskas, till att börja med vissa delar av gemenskapsflottans kapacitet, ett välkänt problem som man har påpekat i många år vid det här laget. Under alla dessa år har de berörda medlemsstaterna låtit sina flottor öka till en skandalös omfattning, samtidigt som kommissionen har förhållit sig passiv. Det är därför vi befinner oss i den här situationen, som det knappast finns någon väg ut från.

När den gällande återhämtningsplanen antogs 2007 lade jag fram ett ändringsförslag som antogs av parlamentet och som kommissionen även tog med i sin slutliga text. Enligt förslaget blev medlemsstaterna skyldiga att inlämna fiskeplaner för att visa att deras flottkapacitet hade anpassats till den kvot de tilldelats.

Trots detta fick fisket återigen stänga i början av 2008, faktiskt tidigare än föregående år, eftersom man upptäckte att praktiskt taget hela gemenskapens kvot hade utnyttjats på bara några veckor, det vill säga det går ändå sämre för oss.

Enligt artikel 5 i den nya återhämtningsplanen är medlemsstater med överkapacitet nu skyldiga att eliminera minst 25 procent av den 2010. Jag anser inte bara att denna minskning är otroligt mild jämfört med de överdrifter som har begåtts, utan med tanke på de tidigare händelserna är jag mest oroad över kommissionens och ICCAT:s förmåga att genomdriva denna skyldighet, med tanke på den mer än tydliga brist på politisk vilja som de berörda medlemsstaterna har visat.

Jag ber därför kommissionsledamoten att här och nu ge oss garantier i detta avseende så att denna bristande politiska vilja inte smittar av sig på kommissionen, och att kommissionen den här gången kommer att ta i med hårdhandskarna och göra mer än att bara stänga fisket tidigt igen i år.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Genom förslaget till rådets förordning om en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet genomförs det bindande beslut som antagits genom samförstånd av ICCAT vid organisationens årsmöte som hölls i november 2008.

Som det har förklarats bör förordningen träda i kraft före inledningen av fiskesäsongen i april, vilket innebär att detta obligatoriska samråd med Europaparlamentet måste genomföras under denna sammanträdesperiod. Vi vill bidra till att nå en effektiv politisk överenskommelse med rådet i denna fråga, som enligt vår mening är mycket viktig och förtjänar allra största uppmärksamhet. Det är skälet till att parlamentets fiskeriutskott röstade enhälligt för ett brådskande förfarande.

Syftet med de årliga fiskeplanerna, dvs. att korta av fiskesäsongerna, stärka övervakningssystemet, anlägga romläggningsplatser i Medelhavet och att ICCAT-observatörer ska finnas med på ringnotsfartyg och vid tonfiskodlingsanläggningar, som alla är åtgärder som finns med i denna förordning, är att garantera att de antagna förvaltningsåtgärderna följs och säkra spårbarhet i alla skeden. Jag tror att de kommer att bli framgångsrika.

Varje avtalspart – jag anser att det är viktigt att påpeka detta – kommer att vara skyldig att lägga fram en fiskeplan, både för fiskefartygen och för bottengarn för fångst av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och i Medelhavet, där man bland annat identifierar de fiskefartyg över 24 meter som har tillstånd och anger de åtgärder som har vidtagits för att se till att de individuella kvoterna inte överskrids.

En annan av de viktiga åtgärder som kommer att antas är att fiskesäsongen kortas av och att man förlänger de stängda säsongerna för ringnotsfartyg, långrevsfartyg, spöfiskefartyg, dörjfiskefartyg, flyttrålare och fritidsfiske. Anpassningsplanerna för länder med för stor flottkapacitet samt gödningsanläggningar för blåfenad tonfisk är också viktiga.

Jag har läst en hel del om blåfenad tonfisk de senaste dagarna, och jag vill gärna ta upp några frågor på den korta tid jag har kvar.

De nästan obefintliga åtgärderna för att bekämpa de konkurrerande intressena från andra fiskenationer och den stora marknadsefterfrågan i kombination med ett flertal andra faktorer har lett till att den blåfenade tonfisken, en starkt exploaterad art nuförtiden, har försatts i en så prekär situation.

Faktum är att EU, eller snarare tre medlemsstater (Frankrike, Spanien och Italien) tillsammans står för hälften av världens sammanlagda fångst av blåfenad tonfisk. Det är därför oerhört viktigt att EU förser ICCAT med statistik av god kvalitet som överensstämmer med fisket eller de fiskeansträngningar som uttöms, inte minst på grund av att sådan statistik är absolut nödvändig om vi vill bedriva forskning för att tillgodose de behov eller bemöta de biologiska och ekologiska frågor som uppstår i dag när det gäller den blåfenade tonfisken, som utgör en verklig utmaning för den vetenskapliga forskningen.

Om vi vill rädda denna art måste vi lära oss mer om den. Enligt min åsikt är allt som har med datainsamling och statistisk att göra särskilt viktigt.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Det är dags att tala klarspråk. Jag anser inte att det är en återhämtningsplan vi har här, utan att man helt klart kan kalla den en dödsattest.

Bristen på politisk ansvarskänsla från vissa regeringar och kommissionen i kombination med den blinda inställningen från sektorn har försatt oss i ett scenario där vi inte bör fråga oss om vi kommer att kunna hjälpa arten att återhämta sig, utan när vi kommer att sluta att se och påträffa tonfisk i våra hav och oceaner. Jag talar inte om ett årtionde här, utan om högst fem år.

Därför borde Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten egentligen kallas ”Internationella organisationen för fångst av all tonfisk”.

Regeringarna och kommissionen har slagit dövörat till för de vetenskapliga rekommendationerna, där man gång på gång har varnat dem för att beståndet kommer att kollapsa i hopp om att det skulle komma en politisk reaktion, som dock har uteblivit. Följden av denna inställning – vi får inte lura oss själva – är att vi tar ytterligare ett steg mot avgrunden.

Nu när vi har nått denna punkt är jag rädd att vi har få lösningar kvar för att rädda tonfisken, även om det finns en sak som vi fortfarande kan göra. Vi måste se till att tonfisk tas med på Cites-förteckningen över utrotningshotade arter och därigenom trygga tonfiskens framtid genom att förbjuda all kommersiell användning.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar tillfället att diskutera denna så brådskande fråga om de åtgärder som bör vidtas för att skydda bestånden av blåfenad tonfisk och genomföra den gradvisa minskning av kvoterna som fastställts av ICCAT.

EU måste stå för sitt åtagande att stödja den återhämtningsplan som man enades om i Marrakech, som ska kompletteras med övervakning av medlemstaterna för att förhindra olagligt fiske av tonfisk. Detta slags fiske är särskilt vanligt i Medelhavet, vilket har avslöjats i färska journalistiska undersökningar i tv och tidningar. EU måste även ta upp frågan om illojal konkurrens från länder i södra Medelhavsområdet i de lämpliga instanserna.

Jag välkomnar särskilt följande aspekter av förslaget till förordning: beslutet att bringa fiskekapaciteten i linje med de tilldelade kvoterna, åtagandet att ta fram information om genomförandet av de respektive årliga fiskeplanerna inom de fastställda tidsfristerna, genomförandet av ICCAT:s ordning för ömsesidig internationell inspektion för att säkra återhämtningsplanens effektivitet samt bestämmelserna om sport- och fritidsfiske. Med andra ord innehåller planen strängare krav för att styra dessa mycket omfattande fiskeverksamheter.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Förslaget till förordning om en återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet, som vi diskuterar som en brådskande fråga här i kväll, innehåller bestämmelser om minskade kvoter fram till 2011, begränsningar av fisket inom vissa områden och under vissa perioder, en ny minsta storlek, restriktiva åtgärder för sport- och fritidsfiske, en minskning av fiskekapaciteten och gödningsanläggningarnas kapacitet, skärpta kontrollåtgärder och genomförande av ICCAT:s ordning för ömsesidig internationell inspektion för att säkra återhämtningsplanens effektivitet.

Jag instämmer i förordningens anda med tanke på att överfisket av tonfisk har lett till att bestånden befinner sig på mycket farliga nivåer. Vi får inte glömma att kommissionen de senaste två åren har infört ett omedelbart förbud mot tonfiske före slutet av fiskesäsongen, eftersom det framkom att vissa medlemsstater hade överfiskat upp till 200 procent och därmed påtagligt skadat de som inte brutit mot lagen men som också tvingades att sluta fiska tonfisk.

Det finns emellertid två punkter i den nya förordningen som oroar mig.

För det första handlar det om den snäva tidsfrist som medlemstaterna har på sig för att anpassa sina fiskeansträngningar. I ICCAT-rekommendationen fastställs 2010 som tillämpningsår, medan året fastställs till 2009 i förordningen, dvs. i år, nu. Det är en mycket snäv tidsram, och jag är rädd för att det kommer att uppstå problem med detta.

För det andra gäller det de ökade kostnaderna i och med det förstärkta inspektionsprogrammet, som medlemsstaterna måste bära. Man kanske kan överväga möjligheten till gemenskapsstöd i det här sammanhanget.

  Sebastiano Sanzarello (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Av det som har sagts hittills framgår det att ICCAT-planen inte har genomförts fullständigt ännu. Detta innebär att planen för att reglera fångstmetoderna för tonfisk, som varierar stort sinsemellan och sträcker sig från ringnotsfartyg till traditionellt fiske med fasta nät, kräver ytterligare finjusteringar innan den kan tillämpas fullt ut. Vi måste skilja mellan den urskillningslösa fångst av arter som sker med ringnotsfartyg – som förvärras ännu mer när flottorna överskrider sina kvoter, något som inte övervakas tillräckligt, vilket några har påpekat – och traditionellt fiske med fasta nät. Med fasta nät är det per definition omöjligt att ge sig ut för att jaga bytet, och genom att använda denna metod varar fiskesäsongen verkligen i 50–60 dagar.

När ICCAT utfärdar de nya bestämmelserna måste denna mångfald i fiskemetoderna beaktas. ICCAT måste även väga in aspekten att metoden att fiska tonfisk med fasta nät även är en kulturell och historisk verksamhet som inte skadar miljön och sysselsätter tusentals personer. Jag anser att även Unesco bör överväga att skydda denna fiskemetod på grund av dess kulturella betydelse och med tanke på att den inverkar positivt på ekonomin och skapar arbetstillfällen. Jag anser vidare att ICCAT bör bygga in ytterligare kontrollsystem i sina program, dvs. att det inte ska vara möjligt att urskillningslöst fånga upp tonfisken innan den når Medelhavet och att det inte heller ska vara möjligt att bedriva urskillningslöst fiske inne i själva Medelhavet, ett fiske som drivs av det kommersiella värdet på blåfenad tonfisk. Jag vill avsluta med att säga till kommissionsledamoten att det är värt att göra diplomatiska insatser för att försöka begränsa fisket till de länder som gränsar till Medelhavet – och alltså förbjuda andra länder att fiska där – eftersom Medelhavsländerna har ett intresse av att skydda fiskebestånden i Medelhavet och även har ett gemensamt intresse av att trygga framtiden för sitt fiske.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först vill jag tacka ledamöterna för deras kommentarer och de synpunkter som har tagits upp i den här debatten och även för att de accepterar önskemålet om att det ska gå snabbt. Som jag sa i början måste åtgärderna som man kom överens om i Marrakech införlivas så snart som möjligt så att de tillämpas från och med denna fiskesäsongs början.

Det här året kommer helt klart att bli ett test av vår förmåga att visa vårt engagemang för att bevara detta endemiska bestånd. Jag kan inte nog understryka hur oerhört viktigt det är för alla avtalsslutande parter, inte minst våra egna fiskare, att respektera de nya åtgärder som man kommit överens om. Det här är enda sättet att ge beståndet en chans att överleva. Respekterar man inte den nya återhämtningsplanen får det allvarliga konsekvenser och leder till att beståndet försvinner.

Jag håller fullständigt med Carmen Fraga Estévez om att vi för att återhämtningsplanen ska lyckas måste få till stånd en minskning av kapaciteten, särskilt för notfartygen som är de som orsakar högst påfrestningar på beståndet av blåfenad tonfisk. I detta avseende skulle jag vilja hänvisa till att vi förra året hade kommit överens om ett omstruktureringspaket som togs fram på grund av bränslekrisen, och vi uppmanar medlemsstaterna att utnyttja detta omstruktureringspaket för att antalet fartyg ska kunna minskas, särskilt antalet notfartyg. Vi hör en del uppmuntrande nyheter om särskilt en medlemsstat, Frankrike, som just nu försöker uppmuntra vissa fiskare att ta sina fartyg ur bruk för att kapaciteten ska kunna minskas.

Det här måste ske även i de andra medlemsstaterna och särskilt i Italien där överkapaciteten är betydande. Därför för vi just nu diskussioner med de italienska myndigheterna för att se om de kan påverka något i detta avseende på mycket kort sikt.

Jag måste understryka att vi förra året införde fiskestopp tidigt så att inte en medlemsstat eller en grupp medlemsstater skulle utöva påtryckningar på oss. Vi införde fiskestopp tidigt: på en gång när gemenskapens totala kvot var uttömd, enligt våra egna beräkningar. Som ett ytterligare resultat av de årliga fiskeplaner som man kom överens om efter gemenskapens krav i Marrakech är vi i år redo att införa fiskestopp tidigt för vissa medlemsstater. Om fiskeflottan i en viss medlemsstat överskrider sin kvot kommer vi inte att tveka att införa fiskestopp för denna medlemsstat. På så sätt drabbas bara flottan i den medlemsstaten av konsekvenserna av att man där har överskridit kvoterna och inte hela gemenskapens fiskeflotta. Jag hoppas att det räcker för att finjustera våra åtgärder ytterligare under fiskesäsongen.

Om vi inte lyckas med den nya återhämtningsplanen kommer vi att drabbas av den allvarliga konsekvensen att det blir totalt fiskeförbud under de efterföljande åren. Jag hoppas att vi lyckas uppnå våra mål med den här planen.

Därför håller jag tyvärr inte med om det som Raül Romeva i Rueda sa om att återhämtningsplanen är en dödsattest. Jag tror att återhämtningsplanen, om den verkligen följs, ger oss en realistisk och rimlig chans att se till att beståndet återhämtas. Vi har minskat kvoterna från 15 641 ton till 12 406 ton under 2009, vi diskuterar återhämtningsplanen här idag och rådet fattar förhoppningsvis beslut om den senare i mars, och vi ska införa återhämtningsplanen från Marrakech som antogs i november från och med den aktuella fiskesäsongen. Allt detta tyder på att vi menar allvar. Vi är inte beredda att acceptera något missbruk av de fiskemöjligheter som baseras på överenskommelsen i Marrakech.

Vi har inte väntat på att Marrakechavtalet ska införas otvunget, vilket skulle ha skett för sent på fiskesäsongen för blåfenad tonfisk, utan vi har bestämt oss för att alla parametrarna i Marrakechplanen ska införas från allra första början.

Jag hoppas att dessa kommer att följas fullt ut eftersom vi på det sättet tillsammans kommer att kunna återfå detta endemiska bestånd. Om de inte följs kommer vi nästa år att tvingas tala ett helt annat språk.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 mars 2009 kl. 12.00.