Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 12 mars 2009 - Strasbourg

10. Röstförklaringar (fortsättning)

Muntliga röstförklaringar (fortsättning)

– Förslag till resolution (B6-0135/2009)

  Daniel Hannan (NI). - (EN) Herr alman! Tibetaner har i likhet med andra medborgare ambitionen att styras av sina egna lagar och sitt eget folk. I förnekandet av tibetanernas nationella strävanden använder den kinesiska regimen en rad argument om att avskaffa feodalismen och segra över träldom och vidskeplighet.

I sista hand blir allt en variant av det Engels kallade ”falskt medvetande”: de tror att tibetanerna inte riktigt begriper frågan och därför inte bör få fullständig demokrati.

Jag ber parlamentets ledamöter att se den ironiska likheten mellan det argumentet och de argument som prånglades ut sedan man i Frankrike, Nederländerna och Irland sagt nej i folkomröstningarna. I den här kammaren fick vi hela tiden höra att människor inte riktigt hade förstått frågan, att de i själva verket hade röstat om någonting annat – mot Jacques Chirac eller mot Turkiets anslutning eller mot anglosaxisk liberalism – och att de inte hade förstått problemet och behövde bättre information.

Jag anser att människor, oavsett om de bor i Tibet eller i de nationer som ingår i EU, visst förstår vad de vill och önskar och att de ska få möjlighet att uttrycka det via sin röstsedel. Jag vet att jag blir lika tröttsam som Cato den äldre, men han blev ändå uppmärksammad så småningom. Jag upprepar därför, vilket jag gör i varje anförande, att vi bör hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget. Pactio Olisipiensis censenda est!

Skriftliga röstförklaringar

– Betänkande: Pia Elda Locatelli (A6-0067/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Italien har drabbats hårt av kompetensflykt. Denna massutvandring av forskare som sker varje år är på väg att bli en tydlig trend. Nobelpristagaren i medicin, Renato Dulbecco, har sagt att de som vill bedriva forskning lämnar landet nu precis som tidigare och av samma skäl. De lämnar landet för att det inte finns några karriärmöjligheter, hållbara löner eller resurser till forskning, och för att portarna till forskningscentrum är tillbommade, eftersom de inte bara saknar resurser utan även en organisation för att ta emot nya grupper och utveckla nya idéer.

Italienska forskare lämnar landet på grund av bristande infrastruktur, framför allt inom vetenskap och teknik, bristande resurser, löjligt låga löner och ett urvalssystem som innebär att de bästa kandidaterna avskräcks och rekommendationer lönar sig. Forskarna lämnar landet och de beklagar sig, eftersom den förberedande grunden för forskning på våra universitet är utmärkt. Allt annat brister dock.

Jag instämmer i att medlemsstaterna måste säkerställa en öppen, genomskådlig och konkurrensbaserad rekrytering av forskare på grundval av vetenskapliga meriter. Meriter ska bedömas efter vetenskaplig kvalitet och vetenskaplig produktion (publikationer). Andra viktiga aspekter bör emellertid också räknas som meriter i en forskarkarriär: innovationskapacitet, kunskaper i forskningsförvaltning, undervisnings- och handledarskicklighet, och samarbete med näringslivet.

  Nicodim Bulzesc (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta förslag till resolution eftersom jag instämmer i att Europa behöver fler forskare. Betänkandet är mycket viktigt, bland annat därför att medlemsstaterna uppmanas att utveckla de karriärmöjligheter som finns för unga forskare, till exempel genom ökad finansiering och befordran på grundval av andra prestationer än tjänsteår, såsom innovationskapacitet och praktik vid företag osv.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Ledamoten Pia Elda Locatellis betänkande ingår i översynen av Lissabonstrategin för att senast 2010 göra EU:s ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Forskarnas ställning i EU är därför central. Fyra prioriterade områden där framsteg måste göras fastställdes, nämligen

- öppen rekrytering och överföring av bidrag,

- social trygghet och pensioner,

- attraktiva anställnings- och arbetsvillkor,

- forskarutbildning och forskarkompetens.

Områdena tangerar rörlighet, insyn, offentlighet och stöd till forskare och potentiella forskare. Att koppla utbildning, innovation och forskning till en sammanhängande stödpolitik är ett mycket viktigt inslag i en fungerande kunskapsekonomi. Våra insatser för att bekämpa kompetensflykt och skapa ett kompetensnätverk kommer att förbättras av våra förslag som går ut på att minimera byråkratiska hinder och öka den sociala tryggheten för forskare. I egenskap av föredragande för frågan om EU:s system för utsläppshandel är jag väl medveten om forskningens avgörande roll och behovet av att gynna tillgänglig begåvning och kompetens för att lösa de stora klimatproblem vi står inför. Jag är glad över att kunna bekräfta inrättandet av en innovationsallians mellan universitetet i Dublin och Trinity College i Irland – ett bra exempel på att investera i forskare i början av deras karriär.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots att händelserna den senaste tiden tydligt visar att den nyliberala Lissabonstrategin är ett av de instrument som har gett upphov till den försämrade ekonomiska och sociala situationen i EU insisterar man i betänkandet på att strategin ska tillämpas, och detta håller vi inte med om.

Det finns emellertid positiva aspekter i betänkandet som vi samtycker till, särskilt i fråga om att tillgodose behovet av forskare, deras rättigheter beträffande arbetsvillkor och social trygghet, familjeåterförening, kvinnliga forskares rättigheter, tillträde för unga forskare och kravet på ökat stöd till forskning och medverkan av fler forskare.

Det framgår dock inte tydligt hur den föreslagna europeiska forskningsstrategin kommer att vara en garanti för lika rättigheter i alla medlemsstater och för forskares, särskilt unga forskares, allmänna tillgång till europeiska partnerskap för forskare, framför allt i länder som Portugal, som inte tillhör den beslutsfattande kärnan i ett EU som alltmer styrs av stormakterna. Av denna anledning lade vi ned våra röster i omröstningen om betänkandet.

  Adam Gierek (PSE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Är en akademisk karriär beroende av rörlighet? Till viss del, ja. Man skulle kunna säga att rörlighet, särskilt för unga forskare, kan ha avgörande betydelse för deras framtida prestationer. Detta eftersom rörlighet underlättar tillgången till ny information och ger dem andra möjligheter än deras utbildningsmiljö kan erbjuda. Rörlighet är dock inte allt. En akademisk karriär börjar tidigare än så, på högstadiet och gymnasiet, där ungdomarna bygger upp sin allmänna kunskapsgrund, framför allt inom matematik och vetenskap.

Nästa steg innefattar högre utbildning och forskar- och doktorandutbildning. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det är i det inledande stadiet av en ung människas akademiska karriär som rörlighet, lättillgängliga forskningsmöjligheter och ett intressant och löftesrikt forskningsämne samt handledning av utomordentliga forskare är viktigast, snarare än den framtida ålderspensionen.

Den viktigaste åtgärden för att få mer personal till vetenskaplig forskning är alltså att skapa rätt förutsättningar för sådana studier, till exempel inom ramen för ett europeiskt tekniskt institut eller en europeisk forskningsinfrastruktur, inklusive stöd i form av doktorandstipendier som kan sökas av studenter i EU och tredjeländer och som utlyses på många håll. De förutsättningar som vi erbjuder i form av stabilitet i familje- och yrkeshänseende kommer att avgöra om unga människor går vidare till näringslivet eller akademiska institutioner när de väl har avslutat sina doktorandstudier, och om de beger sig tillbaka till sina hemländer eller flyttar vidare.

  Adrian Manole (PPE-DE), skriftlig. – (RO) När en student står inför en karriär som forskare måste geografisk rörlighet främjas, eftersom det är en studieerfarenhet som inte kan ersättas av virtuell rörlighet. Vi måste se till att de största begåvningarna får tillräckliga finansiella och mänskliga resurser som stöd. För vissa kan detta innebära tillgång till resurser utanför det egna landets gränser.

Vi måste främja och informera om de fördelar (exempelvis mervärde) som rörlighet för studenter, lektorer och forskare leder till. Administrativa och strukturella hinder måste avlägsnas. Stipendier och lån bör vara tillgängliga för studenter och forskare, vid sidan av andra incitament för både enskilda personer och institutioner.

Inom globaliseringspolitiken måste vi ta hänsyn till följande faktorer: den viktiga roll som forskare med internationell erfarenhet spelar, verkliga möjligheter i språkligt hänseende, god kvalitet, information om studie- och forskningsmöjligheter utomlands och behovet av att erbjuda alla studenter som ämnar bli morgondagens forskare möjligheten att läsa kurser i främmande språk, oavsett specialisering.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om ett europeiskt partnerskap för forskare syftar till att stärka EU:s konkurrenskraft gentemot andra imperialistiska centrum, begränsa ”forskarflykten” och hitta sätt att locka till sig forskare från utvecklingsländer.

Det syftar också till att främja fri rörlighet för forskare mellan olika stater, offentliga och privata sektorer, företag, forskningscentrum och universitet, stärka samarbetet mellan privata och offentliga sektorer inom forskningen, bidra till att vetenskapen fullständigt anpassas efter marknadens aktuella tekniska behov, och gynna forskarnas inriktning på tillämpad forskning, där tidigare erfarenhet som företagsforskare erkänns som en formell merit.

Om vi dels inför ”forskarformulär” för att göra det möjligt att välja forskare från en vetenskaplig institution eller ett universitet i en annan medlemsstat, dels garanterar rörlighet för forskare och höga företagschefer, kommer detta att hjälpa stora företag att välja de absolut bästa forskarna och anställa dem i företagen på villkor som kommer att öka deras vinster (flexibla anställningsvillkor, obetalt arbete, befrielse från försäkringskostnader osv.). Dessa system innefattar även doktorander, som drar det tyngsta lasset inom forskningen.

Vi röstade emot betänkandet eftersom forskare måste få arbeta under trygga anställningsvillkor, på institutioner som inte tävlar om ”makt” utan som samarbetar för att utveckla vetenskapen och tjäna moderna grundläggande behov, inte plutokratin och de stora företagens vinstsyften.

  Teresa Riera Madurell (PSE), skriftlig. – (ES) För att avhjälpa bristen på forskningspersonal är det nödvändigt att underlätta för europeiska vetenskapsmän som arbetar utanför EU att återvända hem och även underlätta för vetenskapsmän från tredjeländer som vill arbeta i EU att komma hit.

Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på de flesta vetenskapliga och tekniska områden och i ansvarsställning. Därför anser jag att det är viktigt att medlemsstaterna uppmanas att skapa bättre balans mellan könen inom sådana organ som ansvarar för att anställa och befordra forskningspersonal. Det är mycket viktigt att förfarandena för urval och befordran är öppna och tillåter insyn.

För att åstadkomma en gemensam arbetsmarknad för forskare är det även av stor vikt att en gemensam europeisk karriärmodell skapas och införs inom forskningen, liksom att det införs ett integrerat informationssystem för lediga tjänster och praktikplatser på forskningsområdet i hela EU.

När det gäller att öka rörligheten vill jag poängtera att det är avgörande att en särskild, snabbare och mindre byråkratisk visumpolitik införs, för att underlätta utbytet av manliga och kvinnliga vetenskapsmän från tredjeländer, bland annat de länder som vi redan har ett varaktigt vetenskapligt samarbete med, till exempel vissa latinamerikanska länder.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för Pia Elda Locatellis betänkande om ett europeiskt partnerskap för forskare. Som universitetslektor är jag medveten om att Europa behöver fler forskare för att kunna öka sin produktivitet och konkurrenskraft, särskilt med tanke på konkurrensen från andra stora ekonomier i världen, till exempel Förenta staterna och Japan, och från andra utvecklingsekonomier som Indien och Kina. Av denna anledning instämmer jag i föredragandens krav att medlemsstaterna ska säkerställa en öppen, genomskådlig och konkurrensbaserad rekrytering av forskare på grundval av vetenskapliga meriter.

– Betänkande: Toine Manders (A6-0051/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för det här betänkandet.

Den nya tekniken har förändrat våra liv och detta gäller även våra fritidsaktiviteter.

Bland unga människors fritidsaktiviteter i och utanför Europa ligger videospel nu i topp. Många videospel riktar sig till vuxna och innehåller ofta material som inte lämpar sig för barn.

Mot bakgrund av kommissionens meddelande av den 22 april 2008 om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel är det mycket viktigt att vi reglerar märkning och användning av videospel, till exempel via en ”röd knapp” eller systemet PEGI Online, som ingår i programmet för ett säkrare Internet.

Det är även viktigt att medlemsstaterna fortsätter sitt nära samarbete för att bättre kunna skydda barn och hjälpa branschen att utveckla system som tjänar detta ändamål.

Vi får inte bortse från att vi även måste få tillverkarnas stöd och framför allt föräldrarnas, som har störst kontroll inom familjen, för att nå detta mål.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade ja till Mandersbetänkandet om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel. Jag gjorde det med viss tveksamhet. Faran är att en motiverad oro i vissa fall övergår i moralpanik, det vill säga något som inte med bästa vilja står i proportion till problemets omfattning. Jag är inte helt övertygad om att vi måste gå längre än vi redan har gjort.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta betänkande innehåller en rad krav på hur medlemsstaterna ska agera för att begränsa skadligt användande av videospel.

Skolorna ska informera barn och föräldrar om för- och nackdelarna med videospel, föräldrarna ska vidta åtgärder för att undvika negativa effekter då barnen spelar videospel, medlemsstaterna ska undersöka värdet av att införa en ”röd knapp” att installera på spelenheter och datorer för att spärra tillgången till vissa spel, nationella informations- och upplysningskampanjer för konsumenter ska genomföras, Internetkaféägare ska hindra barn från att spela spel som är avsedda för vuxna, en särskild EU-övergripande uppförandekod för återförsäljare och producenter av videospel ska införas och medlemsstaterna ska införa civil- och straffrättslig lagstiftning om återförsäljning av våldsamma tv-, video och dataspel.

Videospel för minderåriga är förknippat med många oroande kulturella och sociala problem. Men just därför måste länderna söka sig fram till lösningar som passar deras egen kultur och värderingar, så att de kan förankras demokratiskt hos det egna folket. Pekpinnar från EU:s institutioner får närmast motsatt effekt.

Att länderna kan söka sig fram längs olika vägar i frågan är också viktigt för att bredda våra erfarenheter och vår kunskap på området.

Jag har av dessa skäl röstat nej i slutomröstningen om detta betänkande.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Mina damer och herrar! Jag vill tala om videospelsindustrin, som har årliga intäkter på nästan 7,3 miljarder euro. Eftersom videospel blir alltmer populära både hos barn och vuxna är det viktigt att ha en politisk debatt om den rättsliga ramen för dem. Det finns videospel som hjälper till att utveckla fingerfärdighet och förmedla kunskaper som är viktiga för ett liv i dagens samhälle. Jag vill dock påpeka att videospel med våldsamt innehåll, som är avsedda för vuxna, kan ha en negativ inverkan, särskilt på barn.

Det är därför vår skyldighet att skydda konsumenterna, särskilt barn. Barn bör inte kunna köpa videospel som inte är avsedda för deras åldersgrupp. Införandet av åldersklassificeringssystemet för spel (PEGI) har bidragit till att öka tydligheten vid köp av spel till barn, men återförsäljarna har fortfarande inte tillräckligt med information om den skadliga inverkan som videospel har på barn. I detta skede är det viktigt att öka medvetenheten om denna negativa inverkan på barn och att tillverkare, återförsäljare, konsumentorganisationer, skolor och familjer samarbetar. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att hindra barn från att köpa videospel som är avsedda för äldre åldersgrupper. Samtidigt välkomnar jag förslaget från kommissionen och rådet om bestämmelser för märkning av videospel och om att utarbeta en frivillig uppförandekod för interaktiva videospel som är avsedda för barn.

  Nicolae Vlad Popa (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Toine Manders initiativbetänkande, i vilket man särskilt tar upp frågan om videospel.

Marknaden för videospel är en snabbt växande global marknad. Videospel riktas emellertid inte längre enbart till barn utan allt fler är avsedda särskilt för vuxna. Just av denna anledning är innehållet i många videospel olämpligt och rentav skadligt för barn.

Det stämmer att videospel kan användas i utbildningssyfte, men bara på villkoret att de används i enlighet med det avsedda ändamålet för varje åldersgrupp. Därför måste vi rikta särskild uppmärksamhet mot PEGI-systemet för klassificering av spel. Versionen PEGI Online ger föräldrar och minderåriga vägledning i form av både tips på hur man skyddar minderåriga och diverse information om onlinespel.

I betänkandet betonas också att medlemsstaterna måste se till att lämpliga kontrollåtgärder införs för köp av videospel via Internet, för att hindra minderåriga från att få tag på spel med innehåll som är olämpligt för deras ålder, spel som är avsedda för vuxna eller en annan åldersgrupp. Föredraganden föreslår även att man ska konstruera en ”röd knapp” som gör att föräldrar kan se till att det inte går att spela ett visst spel med för barnets ålder olämpligt innehåll eller som begränsar minderårigas åtkomst under vissa tider.

  Zuzana Roithová (PPE-DE), skriftlig. – (CS) Trots varningar från experter underskattar föräldrar den inverkan som videospel har på utvecklingen av deras barns personlighet. Samtidigt utsätts barn och ungdomar flera timmar i sträck för aggressivt eller sexuellt innehåll i videospel. Barn tar efter spelen, vilket kan få tragiska följder. Framtidens gatuvåld kommer bara att vara ett av resultaten av den inverkan som aggressiva spel har på beteende, psykologi och senare vanor.

Jag förordar därför att det skapas en etisk kod för återförsäljare och tillverkare av videospel.

I motsats till föredraganden anser jag naturligtvis att vi inte bara behöver frivilliga utan även bindande gemensamma EU-regler. Därför har jag röstat för betänkandet, med denna reservation.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för Toine Manders betänkande om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel. Jag anser att videospel är mycket viktiga av utbildningsskäl. Icke desto mindre finns det en mycket stor mängd programvara som är avsedd för vuxna och som karakteriseras av ett nästan omotiverat bruk av våld. Vi måste därför skydda barnen på lämpligt sätt, bland annat genom att hindra dem från att få tag på material som kan vara skadligt för dem och som är avsett för en annan åldersgrupp. Slutligen anser jag att en standardiserad märkning av videospel kommer att leda till en bättre förståelse för märkningssystemen, samtidigt som man främjar en effektiv hantering på den inre marknaden.

– Betänkande: Luca Romagnoli (A6-0090/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet.

Israel är en viktig partner för EU i Mellanöstern och inom den europeiska grannskapspolitiken.

Ett luftfartsavtal på gemenskapsnivå skulle skapa lika villkor för alla gemenskapens och Israels flygbolag, och också innebära att passagerare i de olika medlemsstaterna kan dra nytta av liknande villkor och en ökad konkurrens mellan flygbolag. Det kan leda till fler, förmånligare och bättre luftfartstjänster mellan EU och Israel.

EU bör se till att det finns gemensamma normer som överensstämmer med europeiska normer i de ekonomiska relationerna med partner i Medelhavet. Det kan endast uppnås genom ett omfattande luftfartsavtal som förhandlas fram på EU-nivå och som lägger grunden för rättsligt samarbete eller åtminstone ett ömsesidigt erkännande av luftfartsnormer och luftfartsförfaranden.

Jag anser därför att omfattande förhandlingar med Israel är ett viktigt steg mot ytterligare utveckling av förbindelserna mellan EU och Israel och utvidgning av det gemensamma luftrummet i hela Euromedområdet. Om avtalet sluts kommer det att ge ökade möjligheter till ekonomisk och social utveckling för både flygbolag och passagerare.

  Chris Davies (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag förstår inte hur ett parlament som har begärt att Israel ska häva sin ekonomiska blockad av Gaza i dag kan ha röstat för ett betänkande vars syfte är att öka vårt samarbete med detta land.

Förra tisdagen var en ganska typisk dag vid gränsövergångarna till Gaza. Israel släppte igenom en begränsad mängd mat, en del hygienprodukter, lite matolja och en del tungt dieselbränsle, sammanlagt 110 lastbilslaster – trots att UNRWA säger att Gazaremsan behöver 500 lastbilslaster med förnödenheter varje dag.

Inget skrivpapper till skolorna släpptes igenom, inga kläder, inga möbler, ingen elektrisk utrustning och inget material för återuppbyggnaden. Gaza har bombats sönder, och Israel tillåter inte att det återuppbyggs. Nöden fortsätter.

Vår talman, Javier Solana, nationella parlamentsledamöter, ledamöter av Europaparlamentet och till och med Tony Blair har besökt Gaza. Alla har krävt att det blir ett slut på lidandet, men Israel har inte ändrat på någonting.

Detta var inte rätt tidpunkt för oss att stödja betänkandet.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag har röstat mot detta betänkande vars syfte är att utveckla ett gemensamt luftrum med Israel. Trots påståenden om motsatsen är detta inte rätt och slätt ett tekniskt betänkande. Genom att ingå ett avtal om ett gemensamt luftrum kommer EU, som är Israels främsta handelspartner, snarare att belöna Israel genom uppenbara handelsfördelar.

Under den senaste tiden har civila dödats brutalt och urskillningslöst, och Gazas infrastruktur har förstörts varigenom miljarder i utvecklingsbistånd från EU har gått till spillo. I december förra året beslutade Europaparlamentet att skjuta upp en intensifiering av EU:s förbindelser med Israel. Israel ignorerar fortfarande FN:s resolutioner och fortsätter att bygga ut bosättningarna på Västbanken och i Jerusalem. Vid mitt eget besök i Gaza nyligen såg jag på nära håll att Israel helt enkelt inte har hävt belägringen av Gaza så att det livsavgörande humanitära biståndet kan komma fram.

Mot denna bakgrund anser jag att det är synnerligen olämpligt att parlamentet godkänner detta avtal. Det särskilda handelsavtalet med Israel bör skjutas upp tills detta land respekterar normerna för mänskliga rättigher och inleder konstruktiva och reella förhandlingar med sina grannar för att genomföra tvåstatslösningen på konflikten.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag avstod från att delta i slutomröstningen om avtalet mellan EG och Israel om ett gemensamt luftrum för att markera att jag protesterar mot den pågående krisen i Palestina. Jag anser att det är olämpligt att intensifiera förbindelserna med Israel innan detta land gör samlade ansträngningar för att lindra palestiniernas lidande och inleder en konsekvent politisk dialog för att uppnå en tvåstatslösning på problemen i regionen.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL) , skriftlig. – (EL) Vi anser att det är oacceptabelt att diskutera, och för Europaparlamentet att föreslå, ett avtal med Israel om att utveckla ett gemensamt luftrum mellan EU och Israel, samtidigt som slakten på det palestinska folket i det grymma krig som Israels regering inlett mot detta folk i Gazaremsan fortfarande pågår.

Förslaget till ett sådant avtal bekräftar EU:s brottsliga ansvar, när man genom att hycklande låta bli att ta ställning i praktiken gynnar och stöder Israel och det nya krig som landet har inlett. Detta krig har orsakat en humanitär katastrof bland det palestinska folket, dödat över 1 300 palestinier varav majoriteten civila, barn och kvinnor, skadat över 5 000 människor och totalt förstört infrastrukturen i Gaza, även skolor och FN-byggnader.

Förslaget stöder också Israels intentioner att jämna dussintals hus i östra Jerusalem med marken och göra över 1 000 palestinier hemlösa i ytterligare ett försök att driva ut det palestinska folket från Jerusalem och göra det ännu svårare att hitta en lösning för Mellanöstern.

Sådana åtgärder stöder rent generellt den imperialistiska politiken i området, som är en del av EU:s, Förenta staternas och Natos allmänna imperialiststrategi i Mellanöstern. Människors solidaritet och kampen för det palestinska folket växer dock, för en oberoende och territoriellt enad palestinsk stat inom 1967 års gränser, med Östra Jerusalem som huvudstad.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för mitt betänkande om att utveckla om ett gemensamt luftrum med Israel. Det vore överflödigt att här upprepa orsakerna till att jag röstade för betänkandet. Det säger sig självt att orsakerna står att finna i betänkandet.

- Förslag till förordning (C6-0081/2009)

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot. På grund av beståndens osäkra situation anser jag att det bör införas ett förbud mot fiske av blåfenad tonfisk tills bestånden har återhämtat sig.

- Förslag till resolution (B6-0140/2009).

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag ger mitt fulla stöd till denna resolution i vilken det krävs ett omedelbart eldupphör av Sri Lankas armé och LTTE för att göra det möjligt för civilbefolkningen att lämna stridszonen. I resolutionen fördöms alla vålds- och skrämselhandlingar som hindrar civilbefolknngen att lämna konfliktområdet. Vidare fördöms de angrepp på civilbefolkningen som har dokumenterats av den internationella krisgruppen. Båda sidor måste respektera internationell humanitär rätt och skydda och bistå civilbefolkningen både i stridszonen och i den säkra zonen. Europaparlamentet känner också oro över rapporterna om allvarlig trängsel och usla förhållanden i de flyktingläger som inrättats av Sri Lankas regering. Vi har krävt att internationella och nationella humanitära organisationer och även journalister utan att hindras ska få fullt tillträde till stridszonen och till flyktinglägren, och vi uppmanar Sri Lankas regering att samarbeta med de länder och hjälporganisationer som är villiga och har möjlighet att evakuera civilbefolkningen.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar dagens resolution om Sri Lanka. Det som sker i norra delen av landet är en tragedi som i stort sett är dold för världen eftersom humanitära organisationer och journalister inte har fått fritt tillträde för att kunna se vad som sker utan i stor utsträckning måste förlita sig på partisk information. Redan före regeringens militära aktion har det varit omöjligt att föra en öppen debatt i området på grund av övergrepp mot press och politiker.

Det kan inte finnas någon långsiktig militär lösning på konflikten utan endast en politisk lösning där alla öinvånarnas rättigheter erkänns. Det är nödvändigt med ett eldupphör på båda sidor för att lindra det enorma mänskliga lidandet. Om det tamilska folkets intressen kommer i första hand, vilket båda sidor hävdar, varför är då detta fortsatta lidande nödvändigt? Vad tjänar det till när det gäller att finna en långsiktig lösning? Fredssamtalen måste omfatta alla parter. Kanalerna kommer att vara öppna för dialog om detta är vad båda parter önskar. Men våldet och förtrycket måste upphöra, och instrument för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet måste införas om människorna ska kunna lita på resultatet. Det internationella samfundet är berett att hjälpa, både för att lindra den direkta nöden och på lång sikt.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Den 9 september 2006, den 5 februari 2009 och i går kväll debatterade vi här i parlamentet den ständiga och hopplösa konflikten mellan tamiler och singaleser i Sri Lanka. Jag har deltagit i samtliga dessa debatter. Jag har då alltid uppmanat oss att inte ta ställning i konflikten utan att i stället göra vad vi kan för att få båda parter att enas om ett fredsfördrag. Under alla omständigheter måste ett sådant fördrag ge till resultat ett självstyrande tamilskt område i landets nordöstra del.

I går kväll argumenterade Charles Tannock och Geoffrey Van Orden för raka motsatsen. De hänvisar till ohyggliga gärningar utförda av den tamilska motståndsrörelsen och vill ge allt stöd som är möjligt till den singalesiska regeringen. Man glömmer bort att båda sidor använder sig av oacceptabelt våld, och att det var regeringen som avbröt den fredsprocess som Norge medlat fram.

Jag är glad att man i dag har antagit en resolution där de flesta ändringsförslag som lagts fram av Robert Evans finns med, och där man kräver humanitärt bistånd, medling och en fredlig lösning på konflikten.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) Sri Lankas armé använder det mest brutala våld i kriget mot de tamilska befrielsetigrarna (LTTE), utan någon som helst hänsyn till civilbefolkningen. Civila dödas eller skadas ständigt i arméns attacker. Hundratusentals människor är instängda och många har inte tillgång till humanitärt bistånd. Internationella rödakorskommittén har beskrivit situationen som en av de mest katastrofala man någonsin har varit med om.

Stridigheterna måste omedelbart upphöra från båda sidor, både från Sri Lankas armé och från LTTE. Detta krav bör ställas av alla internationella organisationer och alla regeringar.

I utskottet för utrikesfrågor fick den brittiske konservative ledamoten Charles Tannock, som företräder gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, acceptans för kravet på ett ”tillfälligt eldupphör”. Detta skulle ha stött den brutala krigsstrategi som Sri Lankas regering använder och gett fritt spelrum för attacker mot civila.

Jag röstade för resolutionen eftersom, tack och lov, majoriteten av Europaparlamentet, inklusive PPE-DE-gruppen, i slutändan inte följde Charles Tannocks och de brittiska konservativas inhumana politik och röstade för kravet på omedelbart eldupphör.

Genom att placera LTTE på EU:s lista över terroristorganisationer tog EU ställning för den ena sidan och godkände i praktiken LTTE:s fortsatta attacker. De förhandlingar som inletts under norsk medling omintetgjordes och kunde endast med stora svårigheter återupptas utanför EU.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag instämmer i förslaget till resolution om försämringen av den humanitära situationen i Sri Lanka och röstade därför för förslaget. Med tanke på den akuta situationen för cirka 170 000 civila som har fastnat i stridszonen mellan Sri Lankas armé och de tamilska befrielsetigrarnas (LTTE:s) styrkor utan tillgång till den mest grundläggande hjälp, anser jag att ett omedelbart, tillfälligt eldupphör från Sri Lankas armé och LTTE krävs för att låta de civila lämna stridszonen. Jag anser också att nationella och internationella humanitära organisationer ska beviljas tillträde till stridszonen.

- Betänkande: Vincenzo Aita (A6-0086/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet. Som det gamla indianska talesättet säger: vi ärver inte jorden från våra föräldrar – vi lånar den av våra barn. Jordbruksmarkerna i södra Europa är ett varningstecken. Markerna utsätts för allt större miljömässiga påfrestningar som får negativa konsekvenser i form av t.ex. hydrogeologisk obalans, stigande havsytenivåer och efterföljande saltanrikning i jorden, förlust av jordbruksmark, minskad biologisk mångfald och större sårbarhet för bränder och växt- och djursjukdomar.

Det är därför uppenbart att en av prioriteringarna för jordbruket måste vara att utarbeta en gemensam handlingsplan, huvudsakligen genom program för att förhindra markförstörelse och skydda jordbruksmark.

Metoderna för att bekämpa markförstörelsen måste omfatta en strategi för markskydd genom större fokus på underhåll av de bevattningssystem som används inom jordbruket och i beskogningsprogrammen. Odlingstekniker för torra områden, växelbruk, användning av lämpliga genotyper och styrning av avdunstningen är också av särskild vikt.

Vi måste även ge utbildning och fortbildning både till dem som arbetar inom sektorn och till allmänheten, med det dubbla syftet att finna lösningar på specifika problem och öka användarnas medvetenhet om behovet av en mer hållbar användning av naturresurser och mark.

  Constantin Dumitriu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Markförstörelse är ett problem som vi inte kan ignorera. Jag är därför nöjd med initiativet att ta fram ett förslag till betänkande som speciellt handlar om att bekämpa detta problem. Jordbruket har de bästa metoderna för att stoppa fenomenet så länge som man tar hänsyn till jord- och klimatfaktorer under processen.

Men som jag också har betonat i de ändringsförslag som lagts fram och godkänts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, anser jag att detta betänkande måste kunna tillämpas inom hela EU. Tyvärr är klimatförändring och markförstörelse inte längre isolerade fenomen, och vår strategi måste därför vara konsekvent över hela EU och baseras på solidaritetsprincipen.

Precis som föredraganden betonar måste vi inte bara vara medvetna om problemet med markförstörelse utan också avsätta nödvändiga ekonomiska resurser för att bekämpa dess negativa konsekvenser. Jag är glad över att 500 miljoner euro öronmärkts, via den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, för åtgärder som gäller anpassning till de nya problem klimatförändringen för med sig. Detta är dock kortsiktiga åtgärder. Jag anser att EU behöver en integrerad och finansiellt understödd åtgärdsstrategi för att förhindra och bekämpa konsekvenserna av klimatförändringen, särskilt markförstörelsen.

  Edite Estrela (PSE) , skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till en parlamentsresolution om om problemet med försämrad jordbruksmark i Sydeuropa, eftersom jag anser att det i riktlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken måste ingå instrument avsedda att bekämpa klimatförändringens konsekvenser och skydda jorden.

Jag måste betona vikten av att skapa ett europeiskt observationsorgan för torka och förstärka EU:s samordnade åtgärder vid bränder.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har haft som strategi att förkasta olika förslag i detta betänkande för att deras egna förslag, som vi förkastar, ska godkännas. Detta är beklagligt. Trots en del brister instämmer vi i mycket av det som sägs i betänkandet, särskilt att jordbruket är det bästa sättet att undvika markförstörelse, och att detta kräver en lämplig strategi för att upprätthållas. Vi anser också att jordbruksbefolkningen fyller en mycket viktig funktion för att bekämpa ökenspridningen, och producenterna har en central roll när det gäller att upprätthålla växtligheten i de områden som drabbas av ihållande torka. Vi instämmer också i uttalandet om de negativa följderna av intensivt jordbruk, som till stor del understöds av agroindustrin, som innebär att jordarna utarmas och blir improduktiva.

Vi anser dock att betänkandet borde ha gått ännu längre genom att ge EU:s jordbrukspolitik och regeringar ett större ansvar, t.ex. i Portugal, eftersom det är sådan politik som har uppmuntrat till överexploatering av jord och vatten och orsakat miljöskador. Vi tror fortfarande att problemen kan övervinnas om man slutar med denna jordbrukspolitik. Vi stöder kopplingen mellan jordbruksstöd och produktion, som låter livsmedel från lantbruksproduktionen i länder som Portugal växa och landets viktigaste sektor att moderniseras.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta betänkande utanför lagstiftningsförfarandet förordar bland annat en EU-politik på skogsområdet, en särskild EU-fond för finansiering av förebyggande åtgärder i samband med klimatförändringen och ett EU-finansierat observatorium för torka med mera.

Vi anser att det miljömässiga ansvaret för jordbruksmark först och främst måste åligga medlemsländerna. Det finns ingen anledning att omyndigförklara medlemsländerna på detta sätt på detta område.

Som vanligt kan vi i Junilistan konstatera att det i detta läge är tur att inte Europaparlamentet har medbeslutande i EU:s jordbrukspolitik, ty då skulle unionen hamna i en fälla av protektionism och växande subventioner till olika särintressen inom jordbruksnäringen.

Jag har röstat nej till detta betänkande.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Klimatförändringen påskyndar markförstörelse och ökenspridning, särskilt i medlemsstaterna i sydöstra Europa, bland andra Rumänien. Därför måste man gripa sig an med dessa fenomen på ett samordnat sätt genom att hela tiden granska jordbrukspolitiken och utbyta erfarenheter och god praxis mellan medlemsstaterna, med kommissionen som samordnare.

Jag tror fullt och fast att det finns många exempel på hur man effektivt kan förvalta jord och vatten, och hur man kan använda resistenta grödor som kan berika jorden. Det finns särskilda forskningsinstitut som sysslar med detta, bland annat ett i den kommun i Rumänien där jag bor, Dolj. Om vi kan utbyta erfarenheter och utvidga tillämpningen till områden med ökenspridning kan skadad mark åter förvandlas till jordbruksmark och produktionen därmed öka. Det pilotprojekt som föreslagits för gemenskapsbudgeten 2009 innebär faktiskt en chans att göra detta. Jag stöder föredragandens förslag om att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av torka.

Jag uppmanar kommissionen att behandla frågan med största allvar eftersom den är en del av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och att förse medlemsstaterna med effektiva finansiella instrument som hjälper dem bekämpa ökenspridningen för att garantera hållbart jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning för EU:s medborgare.

  Alexandru Nazare (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar detta betänkande från vår kollega, som tar upp ett ämne av yttersta vikt ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Markförstörelsen påverkar inte bara de människor som bor i de berörda områdena utan också möjligheten till ekonomisk utveckling. De senaste åren har vi i Rumänien kunnat se vilka skador som kan orsakas av detta fenomen: förstörda hus och människor som lämnas utan grundläggande möjligheter till försörjning, sjunkande jordbruksproduktion med upp till 30 till 40 procent och risk för ökenspridning i den södra regionen.

De ekonomiska konsekvenserna av detta är odiskutabla: lägre inkomster för de medborgare som bor i de berörda områdena, och samtidigt högre livsmedelspriser. EU är därför enligt solidaritetsprincipen skyldigt att bidra till att bekämpa markförstörelsen och stödja dem som påverkas av den. Som jag också föreslog i den skriftliga förklaringen 0021/2009, som jag lade fram tillsammans med mina kolleger, behöver EU ha en särskild finansiell mekanism för att förhindra och bekämpa de negativa effekterna av klimatförändringen. Det måste vara en flexibel finansiell mekanism som gör att medel kan frigöras på kortast möjliga tid, understödd av en strategi på medellång och lång sikt samt handlingsplaner som tar hänsyn till klimatförändringens olika inverkan på olika områden inom EU.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag välkomnar Vincenzo Aitas betänkande om problemet med försämrad jordbruksmark i EU och lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument.

Jag instämmer verkligen i det man vill uppnå i betänkandet, nämligen att ge impulser, idéer och konkreta förslag att överväga för att kunna fastställa en gemensam strategi för återställande, bevarande och förbättring av jordbruksmark. Med tanke på dagens krissituation måste det framhållas att markskyddet är ett sätt att skydda våra politiskt och strategiskt viktiga produktionsmöjligheter, att upprätthålla balans mellan import och export och att garantera en viss grad av autonomi och förhandlingsutrymme i multilaterala sammanhang.

- Förslag till resolution (B6-0110/2009)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) I denna tid av finansiell och ekonomisk kris är det viktigt att vi bibehåller och stärker arbetstagarnas rättigheter för att se till att kostnaderna för krisen inte faller på dem som har sämst möjligheter att bära dem. Detta skulle mycket lätt kunna inträffa om vi inte förhindrar att maktbalansen övergår till att gynna arbetsgivarna på arbetstagarnas bekostnad. Därför stöder jag resolutionen. Jag önskar bara att den vore starkare formulerad.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för förslaget till resolution om anställdas medverkan i företag som lyder under stadgan för Europabolag. Vi behöver även underlätta en konstruktiv dialog mellan institutioner och anställda med tanke på de senaste domarna i EG-domstolen. Jag instämmer dessutom i den punkt där man beskriver hur kommissionen måste utvärdera gränsöverskridande problem när det gäller företagsstyrning, skattelagstiftning och de anställdas ekonomiska medverkan i aktieägarprogram i samband med detta samråd.

- Förslag till resolution (B6-0112/2009)

  Nicodim Bulzesc (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta förslag till resolution eftersom jag stöder initiativet som innebär att medlemsstaternas uppmanas att upprätta samarbetsmekanismer i syfte att motverka den nedbrytande inverkan på familjerna, särskilt barnen, av att bo åtskilda från sina föräldrar och långt ifrån varandra.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Denna text om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet beskriver den smärtsamma situation där barn lämnas att klara sig själva eller lämnas tillsammans med en mer eller mindre välmenande tredje part, och som riskerar att behandlas illa eller att få psykiska problem eller problem med skolgång, socialisering och så vidare.

Det här bevisar att invandring är ett mänskligt drama som skapar omänskliga situationer.

Vi måste göra allt vi kan för att åtgärda detta, och verka för att familjer kan vara tillsammans i sina välbekanta kulturella och sociala miljöer.

Det finns bara en lösning, och det är helt enkelt att vi måste göra allt för att vända migrationsflödena, övertyga dem som är frestade att lämna sitt hemland att inte göra det, främja utveckling och se till att familjer återförenas i sina ursprungsländer.

Så bör ni använda de resurser som är avsatta för att ”importera” eller acklimatisera de människor i Europa som lockats hit av de illusioner ni beskriver.

  Carl Lang och Fernand Le Rachinel (NI) , skriftlig. – (FR) Det är väl känt att Europa vill ta hand om allt och finnas överallt. Med denna resolution om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet har Europaparlamentet nått höjden av galenskap med förslag som inte bara är demagogiska, utan syftar till att medlemsstaterna ska framstå som den skyldiga parten.

Vi får veta att unionen inte har varit tillräcklig uppmärksam på fenomenet med barn som lämnas kvar i sina hemländer när föräldrarna flyttar. Medlemsstaterna ska genomföra åtgärder för att förbättra situationen för dessa barn som lämnats kvar och garantera dem en normal utveckling avseende utbildning och socialt liv. Man kan tro att man drömmer! Efter åtgärder som uppmuntrar till återförening av familjerna i de mottagande länderna och bosättningsrätt för dessa familjer, är det nu dags för åtgärder för de barn som inte migrerar.

Man löser inte invandringsproblemet på detta sätt. Logiken är felaktig. Det är inte de barn som blir kvar man ska hjälpa, det är familjerna och hela befolkningen i dessa länder som borde få hjälp och uppmuntras att stanna hemma.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − I takt med att gränshindren i EU försvinner har möjligheten att söka arbete i andra EU-länder än det egna blivit allt bättre. Detta är en mycket positiv utveckling, som ger människor möjlighet att på egen hand förbättra sin och sina familjers livssituation.

Föredraganden medger detta, men väljer trots det envist att koncentrera sig på de negativa aspekter som frånvaron av en förälder som söker sin inkomst utomlands kan medföra.

Jag finner det orimligt att Europaparlamentet, på det klåfingriga sätt som föreslås, ska dirigera de enskilda medlemsländernas social- och utbildningspolitik. Vi måste visa respekt och förtroende för medlemsländerna och deras demokratiskt valda församlingar att på egen hand sörja för sin befolkning och dess välbefinnande.

Jag har därför röstat nej till resolutionen.

  Alexandru Nazare (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för denna parlamentsresolution om att förbättra situationen för barn som lämnats kvar i ursprungslandet när föräldrarna rest till ett annat land för att arbeta.

Jag vill dock betona att ett sådant här åtagande inte räcker till. Vi behöver konkreta åtgärder för att säkra dessa barns normala utveckling när det gäller hälsa, utbildning och socialt liv, och garantera en lyckad integration i samhället och senare även på arbetsmarknaden.

Nationella myndigheter måste till exempel ta fram en rad utbildningsprogram för att hantera detta problem. Det är inte bara barnen som bör få nytta av dessa program utan även deras utflyttade föräldrar. De senare måste också involveras i program för information och delaktighet där de informeras om de skadliga effekterna för familjen av att resa till ett annat land för att arbeta, speciellt för barnen.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Efter Jan Anderssons muntliga fråga kommer jag att rösta för förslaget till resolution om migranters barn. Arbetskraftsmigrationen har verkligen stadigt ökat under de senaste årtiondena, och de flesta av världens migranter – 64 miljoner – lever i Europa. Jag tror också att migrationen kan ha en positiv inverkan på hushållen i ursprungslandet eftersom den genom penningförsändelser och via andra kanaler minskar fattigdomen och ökar investeringarna i humankapital. Jag instämmer därför i att vi måste uppmana medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förbättra villkoren för barn som lämnas kvar av sina föräldrar i ursprungslandet, och garantera deras normala utveckling med avseende på utbildning och socialt liv.

  Flaviu Călin Rus (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till en parlamentsresolution om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet eftersom jag anser att dessa barns situation måste förbättras avsevärt. Alla barn har rätt till en fullständig familj och till utbildning så att de kan utvecklas på ett harmoniskt sätt. Jag anser att vi måste stödja dessa barn eftersom de representerar Europas och EU:s framtid.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Vi måste göra allt vi kan för att hjälpa invandrarnas barn att utnyttja sin begåvning och finna sig väl till rätta i sin nya miljö.

- Förslag till resolution (B6-0104/2009)

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan ställer sig mycket positiv till framtida utvidgningar av Europeiska unionen. Det är emellertid av allra största vikt att kandidatländerna de facto uppfyller de krav som ställs och därmed är fullgoda demokratiska rättsstater vid inträdet. Köpenhamnskriterierna måste vara uppfyllda, den lagstiftning som vi kommer överens om måste inte bara införas utan också de facto upprätthållas och rättssäkerheten måste vara garanterad.

De tre länder vi har behandlat idag har säkerligen potential att bli medlemsstater framgent, men det är viktigt att vi inte tar lätt på dessa krav. Erfarenheten pekar på att framstegen är snabbast innan medlemskapsförhandlingar har inletts och går långsammare under pågående förhandlingar, särskilt om dessa uppfattas gå mot framgångsrik fullbordan.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Jag röstade för resolutionen om Kroatiens framstegsrapport 2008 och jag är glad att resolutionen har antagits i parlamentet med stor majoritet.

I resolutionen lovordar man de goda resultat Kroatien uppnått 2008 genom att anta lagar och genomföra de reformer som behövs för ett EU-medlemskap. Resultaten måste hela tiden befästas genom antagande och genomförande av reformer.

Jag tror att gränstvisten mellan Slovenien och Kroatien kommer att lösas så att båda sidor blir nöjda tack vare kommissionsledamot Olli Rehns personliga engagemang. Därmed kan snabba framsteg göras i anslutningsförhandlingarna. För att nå en lyckad lösning är det naturligtvis nödvändigt att uppnå samförstånd, och speciellt viktigt är att Sloveniens och Kroatiens regeringar visar sin goda vilja att finna en nöjaktig och hållbar lösning.

Det räcker inte att bara tänka på Kroatien i den här resolutionen. Vi får inte glömma bort Sloveniens banbrytande roll, det land som till stora delar inledde den proeuropeiska processen på Balkan. Slovenien var det första Balkanland som gick med i EU och Schengenområdet, landet har blivit medlem i euroområdet och utgör ett exempel och en inspiration för andra Balkanländer.

Jag tror att anslutningsförhandlingarna med Kroatien kommer att avslutas under 2009.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag instämmer inte i resolutionsförslaget om Kroatiens framsteg, och har därför röstat emot detta. Jag har många gånger tidigare här i parlamentet sagt att jag inte tycker att Kroatien har gjort tillräckliga framsteg. Låt dem ge tillbaka vad de stulit från våra flyktingar från Istrien och Dalmatien från 1947 och framåt. Inte förrän då kan vi diskutera Kroatiens inträde i EU. Tvisten om egendomar tillhörande dem som blev utvisade från Istrien, Rijeka och Dalmatien kommer, så länge den inte är definitivt avgjord, att göra en dialog mellan de två folken omöjlig.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Jag uppskattar alla ansträngningar, såväl från Kroatiens som från EU:s sida, att stärka de befintliga banden mellan de två parterna. Jag vill uppmana till vidare samarbete och en gemensam lösning på de problem som finns, särskilt med tanke på att Kroatiens regering vill åtgärda både de interna och bilaterala problem man i dag står inför. I en europeisk anda av solidaritet och utan meningsskiljaktigheter eller barriärer bör vi hjälpa dem i denna strävan.

- Förslag till resolution (B6-0105/2009)

  Edite Estrela (PSE) , skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till parlamentets resolution om 2008 års framstegsrapport om Turkiet. Med tanke på avmattningen i Turkiets reformprocesser måste den turkiska regeringen visa sin politiska vilja att fortsätta med de reformer som man åtog sig 2005, mot ett mer demokratiskt och pluralistiskt samhälle.

  Jens Holm och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi stöder Turkiets anslutning till Europeiska unionen under förutsättning att landet uppfyller Köpenhamnskriterierna och att anslutningen stöds av Turkiets befolkning. Vi beklagar dock att vi inte kunde rösta för framstegsrapporten om Turkiet i dag. Resolutionen innehåller tyvärr såväl allvarliga brister som missriktade krav. I punkt 20 ställs till exempel orimliga krav på ett demokratiskt parti. I punkt 29 uppmanas Turkiet att samarbeta nära med IMF, och i punkt 31 sägs det att landet måste sluta frihandelsavtal med tredjeländer. Resolutionen nämner inte tillräckligt mycket om kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller om den kritiska situationen för de nationella minoriteterna, i synnerhet kurderna. Folkmordet på armenierna nämns inte alls, och därigenom skiljer sig denna rapport från Europaparlamentets tidigare resolutioner.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Ännu en gång har parlamentet, i totalt hyckleri, antagit en resolution där man uppmanar den turkiska regeringen att visa sin goda vilja att fortsätta med sina reformer.

Sanningen är att ni till varje pris och mot de europeiska folkens önskan vill fortsätta förhandla om Turkiets anslutning till EU, trots Turkiets fortsatta vägran att erkänna Cypern och trots att de demokratiska reformerna har stagnerat.

Ni borde ha erbjudit Turkiet privilegierat partnerskap, men i så fall hade ni varit tvungna att erkänna att Turkiet inte är ett europeiskt land och alltså inte kan var med i Europeiska unionen.

Det är hög tid att respektera vad Europas folk anser. De flesta är starkt emot detta ödesdigra projekt, och ni bör avbryta anslutningsförhandlingarna med Turkiet en gång för alla.

Jag vill allvarligt påminna om att det, i en tid när Europas länder bekämpar fundamentalistiska nätverk och när vår sekulariserade kultur i Frankrike utmanas av den militanta islamismens framväxande, är särskilt farligt att fortsätta anslutningsförhandlingarna med en nation som visserligen utan tvekan är respektabel men vars regering försvarar radikal islam.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Precis som i tidigare betänkanden om Turkiet ifrågasätts inte i denna resolution av Ria Oomen-Ruijten Bryssels dogm att ”Turkiet måste gå med i EU”. Nicolas Sarkozy svek återigen sina vallöften och gick igenom två kapitel av anslutningsförhandlingarna när han var ordförande över EU:s institutioner.

Våra folk motsätter sig anslutningen av detta asiatiska land med en befolkning som, efter folkmordet i Armenien och efter att andra kristna samfund har försvunnit, till 99 procent består av muslimer. Landet styrs av ett islamistparti och dess armé ockuperar Cypern, ett medlemsland i EU. Folken i Europa minns också att Turkiet under århundraden har utgjort det största hotet mot Europa. Inte förrän på 1800-talet kastade greker, rumäner, bulgarer och serber av sig det ottomanska oket.

Den envishet med vilken eurokraterna försöker få med Turkiet i EU, och den envishet med vilken de genomför Lissabonfördraget, visar hur antidemokratiskt och antieuropeiskt Bryssel är. Den 7 juni får Europas folk chansen att uttrycka sin vilja att bygga ett nytt Europa – ett Europa som består av fria och självständiga europeiska länder.

  Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Här i parlamentet finns det tre olika ståndpunkter när det gäller Turkiets framtida anslutning till EU.

Den första, som förespråkas av USA:s förre president George W. Bush, är att anslutningen är mycket önskvärd eftersom Turkiet kan förse Europa med massor av billig arbetskraft och soldater och är en lojal Natomedlem.

Den andra ståndpunkten är att Turkiets anslutning alltid kommer att vara icke-önskvärd eftersom landet betraktas som asiatiskt, islamiskt, för stort och för farligt.

Vi och vår grupp har alltid stöttat en tredje ståndpunkt, nämligen att Turkiet måste kunna gå med i EU om det finns en önskan att göra det. Detta är viktigt för de många européer som har turkiskt ursprung.

Innan vi kommer till det stadiet måste landet vara en fullständig demokrati, inte ha några politiska fångar, inga förbjudna medier och inga föreskrivna politiska partier. Det kurdiska språket måste ha samma rättigheter inom administration, utbildning och medier, den höga tröskeln på 10 procent för att komma in i parlamentet måste avskaffas, och de kurdiska områdena i sydöst måste bli självständiga i en decentraliserad stat. Det armeniska folkmordet 1915 får inte förnekas, lika lite som det kan godtas att tyskarna förnekar judeförintelsen mellan 1938 och 1945. Ria Oomen-Ruijtens betänkande är alltför vagt när det gäller detta. Vi anser därför att vi tyvärr måste rösta nej.

  Jules Maaten (ALDE) , skriftlig. – (NL) Enligt punkt 45 i Ria Oomen-Ruijtens resolution bör EU:s anslutningsförhandlingar med Turkiet utvidgas. Det nederländska Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) invänder kraftigt mot detta. Enligt VVD har Turkiet gjort alltför få framsteg de senaste åren och det finns därför ingen anledning att snabba på förhandlingarna.

VVD anser att Turkiet först måste fullgöra ett antal bestämda åtaganden. Om Turkiet inte uppfyller dessa i slutet av innevarande år anser VVD att anslutningsförhandlingarna ska avbrytas. Vi tycker inte att detta är rätt tid att skicka positiva signaler till Turkiet. I stället är det tid för Turkiet att skicka positiva signaler till EU.

Trots vårt stora motstånd mot punkt 45 har VVD:s delegation beslutat att rösta för resolutionen som helhet, under förutsättning att vi instämmer med resten av texten.

  Yiannakis Matsis (PPE-DE), skriftlig. – (EL) Jag röstade ja till Ria Oomen-Ruijtens betänkande som helhet. Men jag skulle uttryckligen vilja framhålla att jag inte samtycker till och inte är bunden av, och därför röstade nej till, ändringsförslag 9 till textens punkt 40, som ursprungligen lades fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och kompletterades av föredraganden. Ändringsförslaget lyder ”med undantag för tillfälliga övergångsbestämmelser om undantag” (vilket avser tillfälliga övergångsbestämmelser om undantag från EU:s fyra grundläggande friheter) och ingår i den slutliga texten. I min röstförklaring skulle jag vilja klargöra att det inte på något sätt är bindande för mig och därför stöder jag inte heller ändringsförslaget i fråga, eftersom jag anser att det stör processen att hitta en demokratisk och europeisk lösning på Cypernproblemet.

  Alexandru Nazare (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag stöder detta betänkande, där Turkiets förbindelser med EU och den process som krävs för att uppnå EU-medlemskap beskrivs ingående.

Både jag och de jag företräder stöder helhjärtat Turkiets EU-kandidatur, inte bara på grund av de goda förbindelserna mellan våra båda länder. Vi tror uppriktigt att EU har en enorm potential för att åstadkomma förändring. Som medborgarna i de östeuropeiska medlemsstaterna kan bekräfta innebär det en radikal förändring att få ett definitivt europeiskt perspektiv, både i den interna offentliga debatten och för ett lands utrikespolitiska alternativ.

Jag är djupt övertygad om att när Turkiets medlemskapsstatus väl blir en fråga om ”när” snarare än ”om”, kan det bli enklare att råda bot på de spänningar som ger näring åt den nuvarande sociala polariseringen. Just därför måste EU ge Turkiet en tydlig signal om att dess anslutningsprocess kommer att slutföras inom en rimlig tidsram, vilket kommer att ge den stimulans som behövs för reformprocessen och för samarbete i frågor av gemensamt intresse.

Å andra sidan innebär dessa förhållanden ingen förändring av det faktum att EU fram till dess förväntar sig att de turkiska myndigheterna löpande och utan tveksamhet tar på sig rollen som partner och framtida EU-medlem, vilket även omfattar förbindelserna med berörda aktörer i Mellanöstern och Eurasien.

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. – (RO) Som socialdemokrat röstade jag ja till betänkandet för att stödja Turkiet i anslutningsprocessen. Jag uppmanar starkt Europeiska kommissionen och rådet att påskynda förhandlingsprocessen, inklusive inrättandet av ett energikapitel, särskilt med tanke på dagens ekonomiska krisklimat och den roll som Turkiet kan spela genom sitt bidrag till EU:s energitrygghet.

Jag välkomnar också det turkiska parlamentets antagande av paketet med sysselsättningsåtgärder i maj 2008, inriktat på att främja sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, ungdomar och funktionshindrade. Jag skulle dock vilja uttrycka min oro över det ogynnsamma tillståndet på arbetsmarknaden, som erbjuder jobb för endast 43 procent av den arbetsföra befolkningen, samt i synnerhet över minskningen i kvinnornas generella sysselsättningsgrad.

Jag stöder uppmaningarna till den turkiska regeringen att fortsätta genomföra konkreta åtgärder inriktade på att befästa kvinnornas roll inom de politiska, ekonomiska och finansiella sektorerna, till exempel genom att med hjälp av tillfälliga åtgärder säkerställa deras aktiva delaktighet i politiken.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade emot 2008 års framstegsrapport om Turkiet. Faktum kvarstår att alltför många frågor fortfarande är olösta för att vi skulle kunna hävda att det har gjorts betydande framsteg i anslutningsförhandlingarna, som inleddes för nästan fyra år sedan. Jag avser den kurdiska befolkningens situation, dödsstraffet, som fortfarande är i bruk i Turkiet, och de kulturella och religiösa frågor som behöver åtgärdas. På inga villkor får dessa behandlas på ett ytligt eller tanklöst sätt.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag välkomnar att en tydlig majoritet är för resolutionen om Turkiet. Vi måste göra klart för den turkiska regeringen att det medför konsekvenser att den reformprocess som har varat i fyra år har avstannat.

I synnerhet yttrandefriheten och pressfriheten har drabbats av allvarliga bakslag. Detta är särskilt tydligt i den turkiska regeringens nuvarande politik gentemot Doğan Media Group. De ruinerande böter som krävs med hänvisning till påstådd skatteflykt är oproportionerliga och liktydiga med mediecensur.

Det har inte gjorts några framsteg när det gäller religiös frihet, trots den nya lagen om stiftelser. Religiösa minoriteter diskrimineras och trakasseras fortfarande. Jag är glad över att mitt förslag, där Turkiet uppmanas att dra tillbaka sina planer på expropriering av det syrisk-ortodoxa klostret Sankt Gabriel i Tur Abdin, har införlivats i resolutionsförslaget.

Vi kräver också att Turkiet följer EU:s ekologiska normer och miljönormer och respekterar rättigheterna för de människor som påverkas av dammbyggena i samband ed projektet i sydöstra Anatolien.

I stället för att vara på väg att uppfylla Köpenhamnskriterierna rör sig Turkiet allt längre bort från våra grundläggande värderingar. Vill den turkiska regeringen verkligen lägga en ny demokratisk grund för landet? Domstolsprocessen mot AK-partiet och det mystiska Ergenekon-målet ger en bild av ett djupt delat samhälle som varken vill eller kan leva upp till de utmaningar som Europeiska unionen ställer landet inför. Det är därför på tiden att vi äntligen börjar diskutera ett privilegierat partnerskap mellan EU och Turkiet i konkreta termer.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag stöder huvudinriktningen i rapporten, men jag motsätter mig bristen på balans i den speciella Cypernfrågan. Jag motsätter mig kraftfullt ändringsförslagen 14 och 15 som uteslutande är riktade mot Turkiet i flera frågor, däribland uppfyllandet av internationella åtaganden, samtidigt som det inte ställs några motsvarande krav på insatser eller förpliktelser från de grekiska eller grekcypriotiska myndigheternas sida. Under behandlingen i utskottet lade jag fram ett ändringsförslag som innebär att jag avvisar tanken på att en lösning på Cypernfrågan ska kunna åstadkommas genom unilaterala insatser från Turkiets sida, men detta ändringsförslag godtogs inte. Jag uppmanade rådet att – som ett första steg – i praktiken fullgöra sitt åtagande av den 26 april 2004 om att få isoleringen av den turkcypriotiska befolkningsgruppen att upphöra. Trots att jag vidhåller mina förbehåll röstade jag för rapporten.

– Förslag till resolution (B6-0106/2009)

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Greklands kommunistparti röstade nej till förslaget till resolution om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Det har upprepade gånger röstat nej till en integration av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och andra länder i EU, av samma skäl som det är emot Greklands integration.

I resolutionsförslaget vill man att EU-integrationen av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien påskyndas så att republiken kan omvandlas från ett USA/Nato-protektorat till ett EU/USA/Nato-protektorat och snabbt införlivas med EU. Partierna Ny demokrati, Pasok, Syriza och Laos instämmer i denna generella strategi men inriktar sina ”meningsskiljaktigheter” på frågan om republikens namn, och har på grundval av detta röstat mot betänkandet, som verkligen är negativt ur grekisk synvinkel eftersom man där uppmanas att inte hindra integrationen av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i EU.

Greklands kommunistparti har röstat nej till samtliga betänkanden i frågan, eftersom det anser att namnfrågan är underordnad de mer allmänna imperialistiska interventionerna på Balkan och maktkampen mellan de imperialistiska stormakterna. Av det skälet har partiet tagit ställning för gränsernas okränkbarhet och menar att det inte finns några utestående eller andra fordringar. Det finns ingen makedonisk etnisk minoritet. Ordet Makedonien är ett geografiskt begrepp. Partierna Ny demokrati, Pasok, Syriza och Laos, som ansluter sig till filosofin om EU:s enkelriktade väg, döljer EU:s politiska opportunism för befolkningen på Balkan. EU hanterar nämligen minoriteterna som ett medel för sina egna intressen.

Greklands kommunistparti stöder Balkans befolknings enade, anti-imperialistiska kamp och dess motstånd mot USA/Nato/EU-politiken.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade mot förslaget till resolution om de framsteg som gjorts av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien under 2008. Vi har nått den punkt då vi måste bestämma oss för om vi ska inrätta en stor gemensam marknad, för vilken vi naturligtvis måste slå fast tydliga regler, eller om vi vill skapa ett EU som är ett uttryck för en enad, stark och självständig identitet. Av det skälet, på grundval av de punkter som tas upp i resolutionsförslaget och som jag anser vara otillräckliga, motsätter jag mig betänkandet.

– Betänkande: Neyts-Uyttebroeck (A6-0112/2009)

  Călin Cătălin Chiriţă (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU-institutionerna måste fortsätta stödja Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Tribunalen har ställt många krigsförbrytare inför rätta, men samtidigt måste vi komma ihåg den större betydelsen av dess beslut, exempelvis dess bidrag till försoningsprocessen mellan folken på västra Balkan.

Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på att vissa av Internationella krigsförbrytartribunalens åtal eller utslag har betraktats som kontroversiella i olika regioner på västra Balkan. Man kan dra lärdom av dessa reaktioner, som utgör en del av arvet efter tribunalen. Dessa reaktioner framhäver på samma gång behovet av en appellationsdomstol och av uppsökande verksamhet.

Låt oss dock inte glömma bort att många andra krigsförbrytare ännu inte har åtalats. EU-institutionerna måste stödja utredningarna på nationell nivå i staterna på västra Balkan. Europeiska unionens råd måste slå fast tydliga normer för utvärdering av domstolarnas verksamhet i länderna i regionen, när Internationella krigsförbrytartribunalens mandattid har nått sitt slut.

De ansvariga måste ställas inför rätta individuellt och straffas på grundval av sina gärningar.

Rättvisan måste tillämpas på samma sätt för alla.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande, som kommer att ge garantier för att ingen av dem som begick krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien kommer att undgå rättvisan. Jag stöder betänkandet därför att det innebär en förlängning med två år av det tillfälliga Icty som lagför dem som begått krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien, varigenom det kommer att finnas tillräckligt med tid för att slutföra de pågående rättegångarna.

– Förslag till resolution (B6-0113/2009)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till Europaparlamentets resolution om vatten mot bakgrund av det femte världsforumet om vatten, eftersom jag anser att vi skyndsamt behöver utarbeta globala strategier för vattenförsörjning och vattenförvaltning, för att uppnå millennieutvecklingsmålen. De går ut på att andelen människor som saknar tillgång till säkert dricksvatten ska halveras senast 2015.

Den globala finanskrisen innebär dock att medlemsstaterna behöver öka stödet till de minst utvecklade länderna genom offentligt utvecklingsbistånd och samarbete, för att de ska kunna anpassa sig till och mildra klimatförändringens effekter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Inte ens vatten kan undgå privatiserings- och liberaliseringsglöden hos en majoritet i Europaparlamentet. Det stämmer som det står i resolutionen, även om det gäller på vissa villkor, att ”vatten är en gemensam tillgång för mänskligheten, som bör vara en grundläggande och allmän rättighet” och att ”vatten betraktas som en kollektiv nyttighet som bör stå under offentlig tillsyn”. Men det som följer är allvarligt och oacceptabelt. Det fastslås att även om vattnet bör stå under offentlig tillsyn kan förvaltningen av det ”delvis eller helt” överlämnas till den privata sektorn. Detta innebär att det offentliga ska ta på sig rollen att investera i infrastruktur för utvinning och försörjning, medan den privata sektorn ges den vinstgivande rollen, nämligen debiteringen av konsumenterna. Sådana experiment har redan genomförts i flera länder, särskilt i Latinamerika, där priserna har stigit exponentiellt i takt med att kvaliteten har försämrats.

Vi håller inte heller med om att jordbruket ska behöva ta på sig bördan genom att jordbruksindustrin och småbönderna behandlas lika, vilket leder till att de senare drabbas av höga vattenpriser. I takt med att den kapitalistiska krisen växer framstår vattnet som en lockande tillgång som kan generera den vinst som kapitalet så desperat behöver. Vi håller fortfarande fast vid att vatten uteslutande måste vara en kollektiv nyttighet, både när det gäller utvinning och försörjning.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Herr talman! Jag röstade ja till Thijs Bermans resolution om det femte världsforumet för vatten. Världsforumet för vatten anordnas vart tredje år och äger rum i Istanbul nästa vecka. Det är ett tillfälle att diskutera globala politiska lösningar för förvaltning av vatten och vattentillgångar samt bereda väg för dem.

För två år sedan lade jag själv fram ett förslag till betänkande om förvaltningen av vatten i utvecklingsländerna för den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. Som även framgår av Thijs Bermans betänkande är dålig förvaltning det främsta skälet till att världens vattensituation är dålig. Det behövs stöd, främst för att öka det regionala beslutsfattandet och samarbetet.

Det står också klart att den offentliga sektorn inte på egen hand kan uppbringa Världsbankens uppskattade 49 miljarder US-dollar om året (fram till 2015) för att utveckla infrastrukturer för vatten. En lösning för att avhjälpa problemen med vattenförsörjningen skulle kunna vara att inrätta fonder med hjälp av ett partnerskapsavtal mellan den offentliga och den privata sektorn, särskilt med tanke på att de statliga bolagen har knappa medel och det inte finns någon möjlighet till privatisering.

Inte heller bör man underskatta forskningens betydelse för att hitta en lösning på vattenproblemen. Tillräcklig kartläggning av och investering i underjordiska vattentillgångar är också nödvändig. Liksom energin blir vattnet alltmer en politisk fråga, och vi kommer att få bevittna en väldig kamp om tillgången till det. Det finns ett uppenbart behov av att göra det till en politisk prioritering innan det är för sent.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Jag röstade i slutomröstningen nej till resolutionen. Jag gjorde det inte för att betänkandet på det hela taget inte är bra, utan därför att en del av det i mina ögon var så viktigt att jag helt enkelt inte kunde tvinga mig själv att rösta ja. Vatten är ingen handelsvara. Det är en grundläggande livsnödvändighet och något som alla har rätt till.

Människor kan inte välja om de ska använda vatten. Det är nödvändigt för att kunna leva, och bara av det skälet är det inte lämpligt att betrakta som en kommersiell eller ekonomisk handelsvara. Vattenförsörjningen måste vara och förbli i offentliga händer. Genom Europaparlamentets tidigare ståndpunkter har det redan klargjorts att vatten är en rättighet, och formuleringarna i detta betänkande skulle försvaga den hållningen.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vatten är en förutsättning för allt liv på jorden. Ansvaret för att trygga tillgången till denna förnödenhet vilar dock inte på EU:s axlar. Det är genom internationell samverkan inom ramen för FN-samarbetet som världens länder ska söka lösningar för hur vattentillgången ska förbättras.

Eftersom föredragandens förslag leder i en helt annan riktning har jag valt att rösta nej till resolutionen

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. – (RO) Man kan inte föreställa sig en hållbar utveckling utan skydd och fullgod förvaltning av den livsviktiga tillgången VATTEN. Jag stöder till fullo betänkandets punkter 15 och 16, inriktade på att hjälpa lokala offentliga myndigheter att genomföra en demokratisk vattenförvaltningspolitik som är ändamålsenlig, öppen, reglerad och i samklang med målen för hållbar utveckling, i syfte att tillgodose befolkningens behov.

Jag skulle vilja ansluta mig till de uppmaningar som riktats till kommissionen och rådet om att de ska erkänna den grundläggande roll som spelas av lokala myndigheter för skyddet och förvaltningen av vatten, i syfte att göra dem ansvariga för förvaltningen av vattensektorn. Jag beklagar att de lokala myndigheternas befogenheter inte utnyttjas i större utsträckning av EU:s samfinansieringsprogram.

I fråga om Rumänien, som har beviljats en övergångsperiod på detta område fram till 2018, är det avgörande att man ökar investeringstakten, särskilt nu när den fattiga delen av befolkningen är som mest utsatt för klimatförändringarna, samtidigt som de är sämst skickade att anpassa sig till dem.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja till resolutionsförslaget om det femte världsforumet för vatten, som ska hållas i Istanbul. Jag är fast övertygad om att vatten utgör en av mänsklighetens gemensamma tillgångar och att det bör betraktas som en grundläggande och allmän rättighet. Dessutom vill jag göra gällande att vattnet bör betraktas som allmän egendom och ställas under offentlig tillsyn, oavsett om det delvis eller helt förvaltas av den privata sektorn. Slutligen hoppas jag att systemen med globala subventioner av vattenförsörjningen avskaffas eftersom de undergräver incitamenten att förvalta vatten på ett effektivt sätt och bidrar till en överdriven förbrukning, och att dessa medel i stället anslås till målinriktade subventioner, framför allt till fattig landsbygdsbefolkning, så att alla får tillgång till vatten till ett överkomligt pris.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Vatten är en dyrbar resurs, och tillgång till rent dricksvatten runtom i världen måste vara en nyckelprioritet. År 2009 är det alltför många människor i utvecklingsländerna som inte har tillgång till rent dricksvatten. Vi måste inrikta våra ansträngningar på att hjälpa länder och befolkningsgrupper i de fattigaste delarna av världen att få tillgång till denna resurs.

  Gary Titley (PSE), skriftlig. − (EN) Historien är fylld av krig som har gällt tillgång till land och olja, men jag är rädd att dessa krig kommer att blekna i jämförelse med sannolika framtida konflikter som gäller tillgång till vatten.

Vatten är den mest livsavgörande av alla resurser: liv är omöjligt utan vatten. Ändå ser vi även i de utvecklade länderna exempel på allvarlig vattenbrist. Följderna för de mindre utvecklade länderna är katastrofala.

Det internationella samfundet måste ta tillgången till vatten på mycket större allvar innan det är för sent. Som vi har sett i Köpenhamn under den här veckan accelererar klimatförändringarna med en oroväckande hastighet, vilket kommer att göra bristen på vatten ännu mer akut. Tillgång till rent vatten är en grundläggande mänsklig rättighet. Låt oss därför bedriva en omfattande kampanj för detta.

– Förslag till resolution (B6-0114/2009)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder denna resolution som innehåller specifika rekommendationer till Europeiska kommissionen att öka sitt stöd till hälso- och sjukvårdstjänsterna i Afrika söder om Sahara och att göra en översyn av inriktningen på Europeiska gemenskapens bistånd i syfte att prioritera hälso- och sjukvårdssystemet.

Hälften av befolkningen i Afrika söder om Sahara lever fortfarande i fattigdom. Afrika är i själva verket den enda kontinent som inte gör några framsteg i riktning mot millennieutvecklingsmålen, i synnerhet de tre hälsorelaterade målen – gällande spädbarnsdödlighet, mödradödlighet och kampen mot hiv/aids, tuberkulos och malaria – mål som är av avgörande betydelse för att bekämpa fattigdomen men som med nuvarande framstegstakt knappast kommer att kunna nås till 2015. Den grundläggande infrastrukturen på hälso- och sjukvårdsområdet behöver ett stabilt, långsiktigt stöd om de hälsorelaterade millennieutvecklingsmålen ska kunna förverkligas. Detta måste i själva verket även omfatta tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster med anknytning till sexualliv och reproduktion.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Jag röstade för att anta resolutionen om en strategi för hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara. Denna del av Afrika kommer inte att kunna utvecklas utan en verklig förbättring av befolkningens hälsa. Listan över hot mot hälsan i denna region är ytterst lång och välkänd, och att dessa hot är verkliga bekräftas högst eftertryckligt av befolkningens medellivslängd. Ofta är medellivslängden i enskilda länder ungefär densamma som i det medeltida Europa. Detta faktum är smärtsamt, beklagligt och frustrerande, men det bör även motivera utvecklade och rika länder att ge mer intensivt och ändamålsenligt bistånd. Det är bra att medverka i projekt inriktade på att rädda liv. Det finns inget mer humant och samtidigt europeiskt. Låt oss rädda dem vars liv står på spel. Det är det minsta vi kan göra.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Föredragandens skildring av mänskligt lidande runtom i södra Afrika är en förfärande påminnelse om hur viktigt det är att fortsätta och intensifiera kampen mot fattigdomen.

De förslag som föredraganden presenterar bygger emellertid helt på att EU ska ha en ledande roll i medlemsländernas biståndspolitik. Detta motsätter vi oss i Junilistan. EU ska inte bedriva biståndsverksamhet och inte heller försöka påverka de medlemsländernas verksamhet på området.

Bistånd är ett område där erfarenheterna tyvärr är ganska deprimerande. Det är därför viktigt att experiment med nya former kan göras. Vårt eget land, Sverige, söker just nu nya, intressanta vägar. Att i detta historiska läge successivt ta ifrån medlemsländerna möjligheten att tänka nytt och reformera biståndspolitiken är helt fel. Ansvaret för bistånd är och ska förbli en angelägenhet för medlemsländerna.

Internationellt samarbete i syfte att finna lösningar för att förbättra hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara bör i första hand sökas inom ramen för FN, inte EU.

Jag har därför röstat nej till resolutionen.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade jag till förslaget till resolution om EG:s utvecklingsbistånd till hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara. EG:s anslag till hälso- och sjukvårdssektorn har inte ökat sedan 2000 som andel av EG:s totala utvecklingsbistånd, trots kommissionens åtagande inom ramen för millennieutvecklingsmålen och hälsokrisen i Afrika söder om Sahara. Av detta skäl anser jag att det är rätt och nödvändigt att göra ett gemensamt åtagande för att nå bättre resultat i fråga om hälsa och uppfylla de hälsoutvecklingsmål som man har enats om på internationell nivå.

– Förslag till resolution (B6-0111/2009)

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja till förslaget till resolution om genomförandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa). Jag anser att det är ytterst viktigt att stödja upprättandet av Sepa, där effektiv konkurrens råder och där det inte görs någon åtskillnad mellan gränsöverskridande och nationella betalningar i euro. Slutligen anser jag att kommissionen i enlighet med förslaget bör uppmanas att fastställa ett klart, ändamålsenligt och bindande slutdatum, som inte får vara senare än den 31 december 2012, för övergången till Sepaprodukter. Efter detta datum skulle man vara tvungen att göra alla eurobetalningar enligt Sepas normer.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) EPLP vill att det gemensamma europeiska betalningsområdet ska bli en framgång. Därför kan vi inte stödja de ändringsförslag till betänkandet som går ut på att förlänga giltighetstiden för den multilaterala förmedlingsavgiften (MIF). Denna avgift motverkar konkurrensen och leder till ökade kostnader för konsumenterna. Detta skulle underminera betänkandets huvudsyfte som är att se till att hindren undanröjs och kostnaderna minskas genom den gemensamma marknaden. Vi kunde inte stödja resolutionen vid slutomröstningen eftersom dessa ändringsförslag godtagits.

– Betänkande: Koppa (A6-0062/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja. Jag stöder Maria Eleni Koppas betänkande om betydelsen av det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien, eftersom parterna genom sina historiska, kulturella och ekonomiska förbindelser delar samma världsåskådning. Tillsammans kan de gynna förändring och lösningar på global nivå, till exempel genom att samarbeta nära för att främja och genomföra millennieutvecklingsmålen i syfte att bekämpa fattigdom och ekonomiska och sociala orättvisor på global nivå. Parterna bör förbättra samarbetet på området för utvecklingsbistånd, inbegripet trepartssamarbete, och även samarbeta i kampen mot internationell terrorism, narkotikahandel och brottslighet.

Med beaktande av Brasiliens centrala roll i den latinamerikanska integrationsprocessen och EU:s intresse av att stärka dialogen med den regionen, och eftersom EU välkomnar de initiativ som Brasilien tagit för att främja politisk och ekonomisk integration mellan de latinamerikanska länderna, instämmer vi i att man måste ge erkännande åt den centrala roll som Brasilien spelat som en av huvudaktörerna i den nyligen inrättade Sydamerikanska nationernas union (Unasur).

Vi måste också notera att Brasilien har varit en framgångsrik medlare vid lösning av regionala konflikter i Latinamerika och Västindien med utgångspunkt i respekt för principer om nationell suveränitet, icke-ingripande och neutralitet, vilket fått positiva effekter på den politiska stabiliteten i regionen.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till betänkandet. Brasilien var det sista Brik-land som deltagit i ett toppmöte med EU, vilket ägde rum i juli 2007 under det portugisiska ordförandeskapet. Det var därför en naturlig spegling av de relationer som Portugal alltid har upprätthållit med Brasilien. Som nämndes i kammaren i september 2007 är Brasilien ett land vars 200 miljoner invånare talar ett av de vanligaste europeiska språken i världen, nämligen portugisiska, och vars historiska, civiliserande och kulturella traditioner är nära förknippade med de europeiska traditionerna. Detta bevisas av de olika politiska avtalen i det förflutna och ända fram till i dag. Denna relation kommer att bidra till att upprätta andra förbindelser med Latinamerika.

Med tanke på Brasiliens erkända potential och nuvarande ekonomiska och politiska insatser på regional och global nivå, får detta strategiska partnerskap inte betraktas som ett framtida hinder för andra partnerskap med Mercosur. Det bör tvärtom hyllas som ett exempel där EU har nått nödvändigt samförstånd om de gemensamma kommersiella och politiska intressena. Det bör noteras att båda sidor betraktar multilaterala åtgärder som väsentliga, på grundval av FN-systemet och inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO).

Slutligen måste jag säga att jag är tämligen nyfiken på det framtida tillämpningsområdet för samarbetsprotokollen om utbildning och kultur.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja till Maria Eleni Koppas betänkande om det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien. Partnerskapet spelar en mycket viktig roll. Det strategiska partnerskapet bidrar med nya impulser när det gäller att ingå associeringsavtalet mellan EU och Mercosur, vilket i sig är ett strategiskt EU-mål för att fördjupa de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna, och när det gäller att utvidga den politiska dialogen och det politiska samarbetet mellan de två regionerna. Dessutom bör det strategiska partnerskapet fungera som ett verktyg för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer globalt.

  Flaviu Călin Rus (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag röstade ja till förslaget till Europaparlamentets rekommendation till rådet om det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien, eftersom jag anser att det är fördelaktigt för båda sidor och kan bidra till att man utvecklar förbindelser mellan dessa båda politiska enheter, inriktade på att främja det allmänna bästa i båda områdena och i hela världen.

– Betänkande: Salafranca Sánchez-Neyra (A6-0028/2009)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja. Med tanke på att Mexiko och EU har upprätthållit samarbetsförbindelser ända sedan 1970-talet delar jag förhoppningen att detta strategiska partnerskap kommer att bli ett instrument som förstärker samarbetet mellan de båda parterna i internationella forum såsom Världsbanken, Internationella valutafonden, OECD, G20 och G8+G5, i sökandet efter lösningar på den globala finanskrisen och utarbetandet av gemensamma insatser för att återupprätta förtroendet för finansinstituten, i linje med förklaringen från San Salvador.

Mexikos geografiska läge ger landet en strategisk position som ”bro” mellan Nord- och Sydamerika, och även mellan Karibiska havet och Stilla havet. Förhoppningen är att man genom det strategiska partnerskapet kan institutionalisera årliga toppmöten mellan EU och Mexiko och ge nya incitament på olika politiska områden inom det övergripande avtalet mellan EU och Mexiko, inklusive mänskliga rättigheter, säkerhetsfrågor, kampen mot narkotikahandeln, miljöfrågor och det tekniska och kulturella samarbetet.

Med tanke på rådets resolution av den 11 oktober 2007 om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse, hoppas vi på mer dialog, samarbete och ömsesidigt utbyte av god praxis.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag välkomnar betänkandet av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra om ett strategiskt partnerskap mellan EU och Mexiko. Det är verkligen avgörande att detta strategiska partnerskap innebär en kvalitetshöjning i förbindelserna mellan Mexiko och Europeiska unionen på multilateral nivå i frågor av global betydelse och att det stärker utvecklingen av de bilaterala relationerna.

Av detta skäl är jag fullkomligt övertygad om att avtalet kommer att leda till stärkt samordning av positionerna i krissituationer och frågor av global betydelse, på basis av parternas ömsesidiga intresse och engagemang. Slutligen hoppas jag att det kommer att betraktas som en möjlighet att diskutera hur klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati – grundläggande värden för båda parter i alla avtal – ska göras mer operativ, och att utvärdera hur klausulen efterlevs, bland annat genom att dess positiva dimension utvecklas.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) EU måste ägna större uppmärksamhet åt det ökande våldet i Mexiko på grund av narkotikakrig. Fördubblingen av antalet narkotikarelaterade mord är en oroväckande situation.

– Förslag till resolution (RC-B6-0135/2009)

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) De aktningsvärda tankar som läggs fram av olika politiska grupper, med det betydande undantaget av kommunisterna (och av goda skäl), är bara ett eko av de politiskt korrekta uttalanden som hippier inom den internationella nöjesbranschen hasplar ur sig. Tibets sak, den verkliga befrielsekampen, har kvävts genom ett strypgrepp av trendiga européer på jakt efter andlighet. Det är ett paradexempel på vad man inte ska göra inom intern och internationell politik.

Ledamöterna vill ytterst artigt fördöma de kinesiska kommunisternas krav, samtidigt som de förklarar att de stöder självstyre för en region som inte är det historiska Tibet. Genom tanken om självstyre för Tibet, ”rädda Tibet”-vägen, viftar man bara med ett koppel framför en maktlös elit och ett folk som har slaktats både andligen och kroppsligen.

Fallet Tibet visar, liksom andra förtryckta nationer, vad som händer när en kommunistisk diktatur upprättas och omfattande invandring används som ett vapen för att förhindra ett återvändande, vare sig det är på politisk, etnisk, kulturell eller andlig nivå.

Tibet har utan tvivel missat chansen att återerövra sin självständighet, genom att landet inte fortsatte den väpnade kampen efter ledarens landsflykt. Den väg som måste följas nu är självständighetskampens, för ett ”fritt Tibet”, och inte den som innebär ett evigt slaveri under sken av ett teoretiskt ”självstyre”.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag stöder helhjärtat resolutionsförslaget om den femtionde årsdagen av det tibetanska upproret och dialogen mellan Dalai lama och Kinas regering. Maktmissbruk måste fördömas var det än äger rum. Å andra sidan måste det konstateras att den kinesiska regeringen har en moralisk skyldighet att bland annat omedelbart och villkorslöst frige alla som frihetsberövats enbart på grund av att de deltagit i fredliga protestaktioner, och att upprätta en förteckning över alla de personer som dödats eller saknas och alla som frihetsberövats, med uppgifter om vilka anklagelser som riktas mot dem.