Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 12 mars 2009 - Strasbourg

13.2. Filippinerna

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om situationen på Filippinerna.⁽¹⁾

  Bernd Posselt, författare. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag har följt situation på Filipperna sedan det olycksaliga paret Marcos styrde landet. Sedan dess har denna stora örepublik fått uppleva många med- och motgångar, växlingar mellan diktatur och försök att utvecklas mot frihet, mellan ekonomiska kriser och utveckling mot marknadsekonomi, och ideligen har framstegen kvävts i en sörja av korruption, vanstyre och tyvärr ständiga diktatoriska utspel.

Om vi tittar på kartan ser vi att denna örepublik har oerhört stor strategisk betydelse. Liksom Indonesien kontrollerar landet vissa farleder till havs som är centrala och viktiga för vår ekonomi men också för Asiens. Stabiliteten i regionen är följaktligen mycket betydelsefull, och vi måste därför klargöra för de styrande att det endast är genom dialog, rättsstatsprincipen och stärkande av demokrati, infrastruktur och små och medelstora företag som detta land slutligen kommer att uppnå långsiktig stabilitet. Annars kommer det ständigt att hotas av sammanbrott, och separatiströrelser, rörelser inom enskilda ögrupper och religiösa och kulturella rörelser som ligger i konflikt med varandra kommer att hota landets enhet. Detta är därför en mycket viktig fråga för EU.

  Erik Meijer, författare. – (NL) Fru talman! Många stater i andra delar av världen har kommit till genom europeiskt ingripande. De är efterföljare till de kolonier som tillhörde de europeiska länderna, områden som erövrades under tidigare århundraden för att man skulle få tag på billiga råvaror. Huvudsyftet var att bryta metaller och skörda tropiska växter även om människor också såldes som slavar i vissa fall. Människor med ett helt annat språk och en annan kultur slog sig alltså ner i dessa kolonier där de levde åtskilda från dem som de hade mycket mer gemensamt med både språkligt och kulturellt.

År 1898 erövrades Filippinerna från Spanien av Förenta Staterna, som sedan fortsatte att styra landet som sin egen koloni fram till 1946. Som självständig stat har landet därefter fått rykte om att ha dåligt styre. Frågan är om det är en slump. Stater som denna är inte ett resultat av folkviljan. De har inte bildats nedifrån och upp. De har byggts uppifrån och ned och med hjälp av yttre påverkan.

Stater som denna är inte den bästa grogrunden för en demokratisk stat som styrs enligt rättsstatsprincipen eller för en fredlig lösning av samhällskonflikter. De hålls ofta samman med våld och armén har stor makt. Det finns ofta stort utrymme för inblandning från utländska företag som sedan exploaterar och behandlar miljön och sina anställda så illa att de förstörs. De styrande i dessa länder ser mellan fingrarna med missförhållandena eftersom företagen förser dem med privilegier och rikedomar.

Missförhållanden av detta slag leder till att motståndsrörelser bildas. Om staten inte betraktar sådana rörelser som en laglig opposition som kan utvecklas fredligt till att ta del i landets styrelse, talar allting för att dessa rörelser kommer att tillgripa våld av ren självbevarelsedrift. Regeringen kommer då att reagera med mer våld från statens sida, kanske utan att ens erkänna att det är staten som ligger bakom våldet.

Sedan 2001 har hundratals aktivister, fackföreningsmedlemmar, journalister och religiösa ledare dödats eller kidnappats. Oppositionsmedlemmar som frigetts genom ett domstolsbeslut arresteras trots detta på nytt av staten. De som är skyldiga till morden och kidnappningarna blir varken gripna eller straffade. Utländska försök till medling har tillbakavisats och till slut upphört.

I resolutionen krävs med rätta större ansträngningar när det gäller medling, kompromisser och fredliga lösningar. Om inte motståndsrörelserna införlivas i den demokratiska staten enligt rättsstatsprincipen kommer Filippinerna att förbli en kaotisk stat där man inte kan leva något bra liv.

  Marios Matsakis, författare. − (EN) Fru talman! Situationen i Mindanao är allvarlig med hundratusentals internflyktingar som lever under fruktansvärda villkor. En faktor i denna sorgliga situation är det sedan länge pågående upproret, men en annan viktig faktor är också att en följd av filippinska regeringar inte har varit särskilt demokratiska. Internationella organ som till exempel FN:s råd för mänskliga rättigheter anser i stor utsträckning att dessa regeringar bör ställas till ansvar för att de på ett anmärkningsvärt sätt visat överseende med mord och tvångsförflyttningar av hundratals filippinska medborgare vars verksamhet har ansetts stå i strid med den officiella regeringspolitiken.

Det måste bli ett slut på ett sådant överseende med brottslig verksamhet. Dessutom måste Filippinernas regering skyndsamt återuppta fredsförhandlingarna med MILF, och båda sidor måste avstå från våld och lösa sina tvister vid förhandlingsbordet.

  Leopold Józef Rutowicz, författare. – (PL) Fru talman! Filippinerna är ett land med en rik men olycklig historia. Landet erövrades 1521 av spanjorerna sedan de med våld hade slagit ner det starka motståndet från lokalbefolkningen. Efter ett uppror mot det spanska styret 1916 tog Förenta staterna makten över Filippinerna. Efter en period av tillfällig japansk ockupation blev landet blev helt självständigt 1946 och styrdes som en diktatur av president Marcos under många år. År 1983 mördades Benigno Aquino, ledare för den demokratiska oppositionen. Såväl Moros islamiska befrielsefront som kommunistiska partisaner är aktiva på Filippinerna. Abu Sayyafs dödspatruller vill att den södra delen av öarna ska skiljas från resten av Filippinerna. Landet plågas av korruption. Mängder av människor dör, dödstraff tillämpas i stor utsträckning och personer som anses obekväma av vissa grupper mördas i lönndom. Försök att införa och upprätthålla mänskliga rättigheter och demokratiska principer stöter på allvarligt motstånd i detta land. Filippinernas ekonomiska utveckling och medlemskapet i Sydostasiatiska nationers förbund är emellertid positiva tecken.

Resolutionen, som jag stöder, är EU:s bidrag till att specifika åtgärder vidtas för att få slut på den inre konflikten på Filippinerna och återinföra rättsstatsprinciperna.

  Raül Romeva i Rueda, författare. – (ES) Fru talman! Fallet Filippinerna visar verkligen att den fredsskapande processen ibland kräver att vi inte bara vänder oss åt ett håll.

Just nu arbetar vi på många områden på Filippinerna, och vi måste ta itu med vart och ett av dem specifikt i deras respektive sammanhang. Det är därför viktigt att förstå mångfalden av reaktioner. Det finns en humanitär dimension när det gäller Filippinerna, men det finns också en tydlig politisk dimension, och båda är väsentliga om vi vill uppnå framsteg i de låsta fredssamtalen. Jag säger att de är låsta därför att det som tycktes vara en bra väg framåt i somras stoppades av flera händelser, och i synnerhet eftersom Högsta domstolen ansåg att samförståndsavtalet var tydligt författningsstridigt.

Detta satte i hög grad stopp för hela förhandlingsprocessen, och jag insisterar på att det krävs en reaktion på två plan från det internationella samfundet.

För det första handlar det om det humanitära planet. Jag anser att det är uppenbart att situationen inte bara för de 300 000 flyktingarna utan i grund och botten också för de nu oräkneliga offren för försvinnande, tortyr och till och med seriemord först måste utredas och därefter få ett politiskt svar från regeringen på det internationella samfundets begäran.

För det andra krävs det emellertid också en politisk reaktion. Norge har under en tid förhandlat och inrättat olika ramar för att kunna uppnå överenskommelser för att lösa situationen. Det är ett slags parallell diplomati eller tyst diplomati. Det är inte det slags diplomati vi är vana vid som tjänstemän på hög nivå, men den är nödvändig.

Det är ibland absolut nödvändigt att det finns aktörer som spelar den roll som Norge gör. Jag anser att EU inte bara ska utveckla denna typ av verksamhet, utan också på det hela taget stödja alla initiativ som kan uppmuntra dialog och bidra till att lösa meningsskiljaktigheterna mellan de olika grupper som just nu är inblandade i tvisterna på Filippinerna.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Konflikten mellan Filippinernas regering och Moros islamiska befrielsefront från Mindanao har pågått i decennier. Den har åtföljts av såväl terroristattacker, som genomförts av organisationen Abu Sayyaf, som kidnappningar och mord. År 2004 dog så många som 116 personer vid ett anfall mot en färja i Manilabukten. Enligt regeringen i Manila samarbetar Abu Sayyaf med al-Qaida. Kidnappningarna fortsätter. Fredssamtalen ställdes in i augusti förra året. Under tiden har separatistkonflikten redan krävt över 120 000 offer. Mänskliga rättigheter kränks regelbundet. Vi uppmanar alla parter i konflikten att inleda förhandlingar för att uppnå en överenskommelse om ekonomiska, sociala och politiska frågor. Vi stöder alla insatser som syftar till att uppnå en rättvis och varaktig fred.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Filippinerna står som många ledamöter just har hävdat fortfarande inför mycket stora utmaningar. Å ena sidan frågan om minoriteterna i Mindanao och å andra sidan de många utomrättsliga avrättningarna. Det är vi mycket medvetna om.

Men Filippinerna har gjort ansenliga framsteg i sina internationella åtaganden om att säkerställa och skydda de mänskliga rättigheterna. Landet har ratificerat tolv internationella fördrag om mänskliga rättigheter och har avskaffat dödsstraffet, i hög grad med stöd av Europaparlamentet, kommissionen och medlemsstaterna. Bilden är alltså inte helt entydig, men vi måste se både de positiva och de negativa sidorna.

Situationen för de mänskliga rättigheterna är däremot fortfarande mycket svår och vi passar på att ta upp dessa frågor under våra regelbundna möten mellan tjänstemän på hög nivå. Mänskliga rättigheter förtjänar särskild uppmärksamhet i våra förbindelser med Filippinerna, även under upptakten till presidentvalet 2010, och vi arbetar redan i den riktningen.

Jag vill därför lägga fokus på den fleråriga frågan om utomrättsliga avrättningar som jag nämnde tidigare. Antalet lönnmord på journalister och på människorätts- och landrättsaktivister har helt klart minskat avsevärt de senaste två åren. Men ibland blossar de upp igen och ett sådant plötsligt uppblossande ägde rum nyligen. Mest oroande är att majoriteten av förövarna fortfarande är på fri fot. Det har blivit en mycket känslig politisk fråga, och den har urholkat förtroendet för regeringen.

Vi håller på att lansera ett uppdrag för rättsligt bistånd mellan EU och Filippinerna under stabilitetsinstrumentet. Syftet är att skapa kapacitet för de filippinska rättsliga myndigheterna, däribland polis och militär personal, för att ge dem möjlighet att utreda fall av utomrättsliga avrättningar och väcka åtal mot dem som gjort sig skyldiga till mord.

Vi arbetar även med projekt på lokal nivå för att främja respekt för de mänskliga rättigheterna. Dessa projekt finansieras av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Projekten omfattar övervakning av genomförandet av internationella åtaganden på området för mänskliga rättigheter, åtgärder för att främja ratificeringen av Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen samt utbildning av väljarna.

Vi granskar för närvarande samarbetet med alla våra partnerländer inom ramen för halvtidsöversynen, och det finns goda skäl för oss att intensifiera våra insatser på området för god samhällsstyrning, rättvisa och rättsstatsprincipen i Filippinerna.

När det gäller fredsprocessen i Mindanao verkar regeringen vara redo att återuppta samtalen, och vi stöder ett snabbt återupptagande av förhandlingarna mellan parterna och förstås varje försiktig medling som kan förekomma där. Under tiden har civilbefolkningen än en gång hamnat i skottgluggen för den långvariga konflikten, och generaldirektoratet för humanitärt bistånd (Echo) har tillhandahållit avsevärt bistånd.

Slutligen omfattar de nuvarande prioriteringarna för våra förbindelser med Filippinerna även förhandlingarna om partnerskaps- och samarbetsavtalet, som inleddes förra månaden i Manila. Även i det sammanhanget strävar vi efter en gemensam grund för de mänskliga rättigheterna.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.