Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2318(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0079/2009

Ingivna texter :

A6-0079/2009

Debatter :

PV 23/03/2009 - 17
CRE 23/03/2009 - 17

Omröstningar :

PV 24/03/2009 - 4.6
Röstförklaringar
Röstförklaringar
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0151

Fullständigt förhandlingsreferat
Måndagen den 23 mars 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

17. Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika–EU (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Maria Martens, för utskottet för utveckling, om ”Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika–EU” (2008/2318(INI)) (A6-0079/2009).

 
  
MPphoto
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Allra först skulle jag vilja tacka utskottet för utveckling och dess föredragande, Maria Martens, för detta betänkande där man gör en första utvärdering av det strategiska partnerskapet Afrika–EU ett år efter toppmötet i Lissabon.

Det är naturligtvis med stor tillfredsställelse som jag noterar de många positiva faktorer som betonas i detta betänkande och de framsteg som gjorts på ett år, vilket är relativt kort tid för ett så omfattande och framför allt politiskt ambitiöst projekt. För att bara nämna en av dessa faktorer så har vi denna eftermiddag haft ett sammanträde mellan Europaparlamentets ad hoc-utskott för förbindelser med det panafrikanska parlamentet inom Afrikanska unionen och det panafrikanska parlamentets ad hoc-utskott för förbindelser med Europaparlamentet om parlamentens roll när det gäller att genomföra och övervaka Afrika–EU-strategin.

Detta är i sig ett konkret resultat. En ny institutionell struktur håller på att upprättas mellan de två världsdelarna och jag vill lyckönska de två ordförandena till det arbete de har utfört.

I stället för att närmare utveckla de positiva aspekterna i Martensbetänkandet skulle jag vilja beröra tre viktiga punkter som lyfts fram i betänkandet för att förbättra partnerskapet mellan Afrikanska unionen och EU. Den första punkten gäller parlamentens roll. Ni vet hur mycket jag tror på parlamentens roll, både som deltagare i och granskare av den demokratiska processen. Det är i denna dubbla roll som de europeiska och panafrikanska parlamenten inbjuds att ta del i det strategiska partnerskapet Afrika–EU.

Jag kan därför försäkra er om mitt fulla stöd för de förslag som lagts fram i det gemensamma förslaget från Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet, och som upprepas i betänkandet. Förslagen består för det första i att Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet bör delta på lämplig nivå i de gemensamma expertgrupperna inom de fyra tematiska partnerskap som är aktuella för er. För det andra ska de vara involverade i utarbetandet av de årliga lägesrapporterna. För det tredje ska de delta i den gemensamma arbetsgruppen och för det fjärde ska ordförandena delta i toppmötet Afrika–EU.

Jag kan tillägga att en del av dessa förslag redan har blivit verklighet eller är på väg att bli det. När det gäller deltagare från det civila samhället och icke-statliga aktörer kan ingen vara mer övertygad än jag om att den främsta utmaningen för 2009 är att påskynda processen för att uppnå konkreta resultat före halvtidsutvärderingen som planeras hösten 2009, och att nå målet om ett partnerskap som bygger på människor utanför institutionerna.

Det är här de icke-statliga aktörerna kommer in i sammanhanget, för att spela en viktig roll innan de involveras i de gemensamma expertgrupperna inom vart och ett av de åtta tematiska partnerskapen. På EU-sidan inrättades en styrgrupp från det civila samhället redan förra våren för att övervaka och delta i genomförandet av partnerskapet. På den afrikanska sidan har en styrgrupp från det civila samhället också nyligen inrättats under ledning av Afrikanska unionens ekonomiska, sociala och kulturella råd.

Det europeiska och afrikanska civila samhället ska mötas vid ett forum i slutet av april 2009 för att utarbeta gemensamma förslag till åtaganden till den gemensamma ministertrojkan Afrika–EU.

När det gäller de strategiska partnerskapen, och särskilt det som rör samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, välkomnar jag parlamentets inriktning mot ett förvaltningsbegrepp som jag tycker mycket om: verkställande funktioner och befogenheter som utövas väl av en stat som är opartisk och förmår tillmötesgå invånarnas behov och önskemål.

Med detta i åtanke inrättade vi för två år sedan för 2,7 miljarder euro förvaltningsgruppen för alla AVS-länder. Denna metod bygger på tre principer: dialog, stimulans till reformer och partnerlandets egenansvar för dessa reformer. I betänkandet uttrycks emellertid tvivel och betänkligheter, särskilt i fråga om förvaltningsprofilerna: hur de utarbetas, hur de används och de negativa effekter de eventuellt kan ha för Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning.

Jag vill påminna er om att förvaltningsprofilerna, som omfattar alla dimensioner av dessa principer – det vill säga den politiska, ekonomiska, sociala, institutionella, miljömässiga dimensionen och så vidare – bara var utgångspunkten och på intet sätt styrde programplaneringen för denna grupp.

Resultaten och slutsatserna av denna analys diskuterades dessutom med partnerlandets regering under programplaneringsdialogen. Med utgångspunkt från detta uppmuntrades regeringen att lägga fram sin egen reformplan eller, vid behov, komplettera eller utveckla den. Regeringen uppmanades också att visa betydelsen av, syftet med och trovärdigheten hos dessa reformer utifrån tre utvärderingskriterier som därefter gjorde det möjligt att fastställa nivån för det ekonomiska stödet för varje land. I detta sammanhang lade man särskild vikt vid de länder som är engagerade i Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning och som har avslutat sin översyn och därmed visat sin vilja att fortsätta i denna riktning. Denna genomgång visade tydligt de mycket olika förhållandena i länderna, deras respektive behov av reformer samt deras skiftande förmåga att utarbeta och föreslå en plan för samhällsstyrning. Det har därför varit nödvändigt att vara flexibel och pragmatisk när stimulansmedlen för samhällsstyrning fördelats. I januari 2009 offentliggjorde kommissionen en interimsrapport om stimulansmedelsprocessen och skickade den, för säkerhets skull, till alla EU:s institutioner.

 
  
MPphoto
 

  Maria Martens , föredragande.(NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar betänkandet ”Ett år efter Lissabon: Det praktiska genomförandet av partnerskapet Afrika–EU”, det vill säga genomförandet av den gemensamma Afrika–EU-strategin för Afrikas utveckling, som fastställdes vid EU–Afrika-toppmötet i december 2007.

Detta toppmöte var en mycket viktig händelse. Faktum är att det är första gången som EU och Afrikanska unionen tillsammans har utarbetat en strategi utifrån gemensamma värderingar och principer samt ömsesidig respekt, och första gången som de har ingått ett avtal för att tillsammans uppnå millennieutvecklingsmålen och finna lösningar på gemensamma utmaningar inom exempelvis områdena säkerhet, migration och klimat.

Vi är alla medvetna om kritiken i våra egna länder, där människor undrar om det verkligen är meningsfullt att fortsätta att investera pengar i Afrika, framför allt i dessa tider av ekonomisk kris. Jag skulle än en gång vilja poängtera hur viktiga våra insatser är även i fortsättningen för Afrikas utveckling, och det gäller båda världsdelarna. Kommissionsledamot Louis Michel slog huvudet på spiken när han vid ett sammanträde om detta alldeles nyligen sa att ju mer fattigdom det finns desto mer instabilitet finns det. Detta är också viktigt ur demografisk synvinkel. Inom kort kommer Afrika att svara för 20 procent av världens befolkning medan Europa bara kommer att svara för 5 procent. Vi har gemensamma problem, vi står inför gemensamma utmaningar. När människor saknar möjligheter i Afrika är det bara naturligt att de kommer att söka dem i Europa. Afrika förtjänar vårt stöd och inte bara av den anledningen.

I dag diskuterar vi genomförandet av den överenskomna strategin och vi har en handlingsplan. Vi måste fortsätta att arbeta tillsammans för att förverkliga strategin och handlingsplanen. Jag är nöjd med de resultat som har uppnåtts hittills när det gäller partnerskapen. I mina tidigare betänkanden har jag alltid uttryckt oro över att parlamenten inte har haft någon tydligt angiven roll i samband med genomförandet av en gemensam strategi. Det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet gjorde 2007 ett gemensamt uttalande som faktiskt ganska kraftlöst sammanfattar vad som gäller. Jag ska nu läsa det på engelska.

(EN) ”I egenskap av institutioner som företräder folkviljan måste våra parlament se till att folkets behov tillfredsställs, att beslutsfattarna hör deras oro och att deras önskemål avspeglas i den politik som föreslås av de institutioner som styr dem. Våra parlament spelar en viktig roll för att forma debatten om de gemensamma prioriteringarna för våra världsdelars framtid. De avspeglar de olika opinionsströmningarna i våra samhällen och är därför den plats där debatten måste föras, där olika uppfattningar kan mötas och kompromisser uppnås.”

(NL) Jag är därför glad över att vi vid detta möte enades om vad parlamenten skulle ha för roll. Det är också tack vare Michael Gahler, våra kolleger i det panafrikanska parlamentet och alla inblandade som man har nått en överenskommelse om parlamentens roll. Det handlar om att delta i expertgruppen i samband med de åtta partnerskapen och i den samordnande arbetsgruppen. Parlamenten ska framföra sina synpunkter i de årliga lägesrapporterna, och talmännen för Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet ska inbjudas för att delge sina visioner vid toppmötena mellan Afrika och EU. Det är en viktig detalj.

Jag vill avsluta med ytterligare en fråga till kommissionsledamoten. Vi vet att definitionerna för det offentliga utvecklingsbiståndet inom kort – i april – kommer att stå på dagordningen igen vid EU–SEDAC-förhandlingarna och att Europeiska kommissionen kommer att vara involverad. Kan kommissionsledamoten tala om för oss vad han har för vision för denna diskussion och vad kommissionen kommer att ha för synpunkter?

 
  
MPphoto
 

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE gruppen. (PL) Herr talman! Utvecklingspolitiken, som är ett av de viktigaste områdena inom EU:s politik, syftar till att lösa globala problem. Det var lyckosamt, och inte alls någon tillfällighet, att den första gemensamma partnerskapsstrategin skapades för Afrika och involverade Afrika.

Ett av skälen till att utvecklingspolitiken är så viktig är att den har blivit ett redskap för en historieorienterad politik. I detta sammanhang är det grundläggande syftet med samarbete om utvecklingsfrågor att förta verkningarna av tidigare processer och mekanismer. Jomo Kenyatta, mannen som ledde Kenya till självständighet, beskrev detta på ett livfullt om än förenklat sätt. Jag vet att kommissionsledamoten känner till detta berömda citat. Kenyatta sa en gång: ”När missionärerna kom hade afrikanerna landet och missionärerna Bibeln. De lärde oss att be med slutna ögon. När vi öppnade ögonen hade de landet och vi hade Bibeln.

En historieorienterad politik är emellertid inte det enda skälet till EU:s engagemang i utvecklingsrelaterade problem. Det finns också mer praktiska skäl. Afrika är fortfarande den fattigaste världsdelen. Ändå upplever man för första gången på 30 år en period av ekonomisk tillväxt. I alla händelser är den ekonomiska tillväxten högre än i Europa, kan vi kanske tillägga. Det finns naturligtvis länder i Afrika som till följd av odugliga regeringar verkligen har lyckats förstöra sina ekonomier. I stort sett kan vi konstatera att Afrika är en världsdel med outnyttjad potential. Jag är glad över att EU hjälper till att återuppväcka och aktivera denna potential.

Därför är ett av målen med strategin att få till stånd en bredare dialog och ett bredare samarbete inom andra områden än de som typiskt är förknippade med utvecklingsfrågor. Strategin omfattar en lång rad politikområden, däribland säkerhet, energi och klimatförändring. Det är emellertid oroväckande att så få framsteg har gjorts inom de flesta av dessa områden. Vi måste också medge att vissa av EU:s medlemsstater inte har engagerat sig lika mycket som andra för partnerskapet med Afrika. Jag är övertygad om att partnerskapets andra år kommer att bli bättre och att vi kommer att kunna uppnå våra mål snabbare.

 
  
MPphoto
 

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen.(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! I ett år har vi prisat utvecklingen av denna nya process, denna nya överenskommelse mellan EU och Afrika. Tillåt mig därför, herr kommissionsledamot, att under dessa omständigheter vara mindre förbehållsam än vanligt. Jag anser att vi måste erkänna vissa saker i samband med den första årsdagen.

Där nere är det brist på allting. Det är brist på ledare, läkare, lärare och tekniker. Här talas det om reglerad invandring, ändå har vi ännu inte vidtagit de åtgärder som behövs för att till exempel låta utvandrade folkgrupper stå till sina hemländers tjänst. Där nere klarar de inte ens av att ge befolkningen mat. Här förnyar vi exportsubventionerna på våra jordbruksprodukter och främjar biobränsle som leder till enorma monokulturer där nere.

Där nere fortsätter allting att falla sönder, fattigdomen sprider sig, sjukdomar dödar och det är brist på vatten. Här pratar vi en massa, vi lovar, vi debatterar och vi röstar om resolutioner – men vad händer i praktiken för folket i Afrika? Jag anser – vilket ni för övrigt också gör och jag vet att ni är fast övertygad om detta – att det är dags att sammanföra parlamenten i dessa länder och därmed sammanföra folken. Jag anser att ingen process mellan EU och Afrika kommer att lyckas så länge som vi är kvar på politikernas och experternas nivå. Afrikas folk måste sammanföras och det är genom deras parlament som vi måste göra det.

Det gläder mig att höra att det finns en vilja att utveckla denna speciella förbindelse på parlamentarisk nivå. Jag har emellertid mina tvivel, herr kommissionsledamot, för precis före denna debatt hade vi en lång diskussion med er kollega, Catherine Ashton, om ekonomiska partnerskapsavtal. Konstigt nog är det nästan omöjligt att lyckas involvera parlamenten i partnerländerna i dessa avtal. Vi lyckas inte övertyga en del av Europaparlamentet, och inte heller kommissionen, om att det verkligen är nödvändigt att låta deras parlament säga sin mening först, innan man ber oss – Europaparlamentet – om vår åsikt i frågor som direkt kommer att påverka livet för människorna där nere. Eftersom det förhåller sig så hoppas jag på förändring i detta avseende.

Jag anser dessutom att det är viktigt – som tur är framhöll också ni det – att i mycket större utsträckning och på ett mycket bättre sätt involvera icke-statliga organisationer och det afrikanska civila samhället i processen. Jag nämnde även utvandrade folkgrupper, men det rör förhållandena här. Jag vet inte vad som har gjorts rent praktiskt i detta avseende, men under alla omständigheter anser jag att deras engagemang ger den process som ni har satt i gång en chans att lyckas.

 
  
MPphoto
 

  Toomas Savi, för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Tyvärr var 2007 det andra året i följd då bidragen till offentligt utvecklingsbistånd minskade i den utvecklade världen. Det gläder mig därför att föredraganden på nytt har upprepat att medlemsstaterna måste uppmanas att hålla fast vid sina åtaganden.

Jag anser att medlemsstaterna bör revidera sitt nuvarande bistånd till mottagarländerna, eftersom 2008 års framstegsdiagram för millennieutvecklingsmålen visar att Afrika söder om Sahara är den enda region som ligger ordentligt efter när det gäller de förväntade framstegen. Jag skulle vilja utnyttja denna möjlighet att uppmana medlemsstaterna att öka sitt bidrag till Afrika söder om Sahara som är den minst utvecklade regionen i världen. Mottagarländerna är inte heller alltid särskilt mottagliga för EU-biståndets villkorliga karaktär. Vi bör fortsätta med ansträngningarna att få dessa länder djupare engagerade.

Den globala ekonomiska krisen tynger oss alla, men vi får likväl inte glömma eller strunta i att de minst utvecklade länderna nu också är de mest utsatta. På grund av den stagnerande situationen i Afrika skräms dessutom EU allt mer av migrationsströmmar som kan bli påfrestande för välfärdsstaten. Det är mycket klokare att ta itu med de problem som människorna i utvecklingsländerna har innan dessa problem sprider sig och blir bekymmer som vi måste ta itu med här i EU.

 
  
MPphoto
 

  Wiesław Stefan Kuc, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Än en gång diskuterar vi Afrika i Europaparlamentet. I dag talar vi inte om krig, mänskliga rättigheter eller bistånd till utvecklingsländer. I stället försöker vi sammanfatta den aktuella situationen när det gäller partnerskapet mellan Afrika och EU. Tyvärr finns detta partnerskap praktiskt taget inte alls.

Ärligt talat har vi verkligen högtflygande planer om att uppnå förståelse och samarbete mellan Afrikanska unionen, det panafrikanska parlamentet och Afrikanska unionens kommission. Afrika är emellertid fortfarande den fattigaste världsdelen, där människor har den kortaste förväntade livslängden i världen och där det finns svält och sjukdom i en omfattning utan motstycke, medan utbildnings- och hälsonivån, särskilt i fattiga tätortsområden och byar, nästan är lika med noll.

Afrikanska unionens positiva inflytande på den ekonomiska situationen är så begränsat att unionen i praktiken bara är en skenorganisation utan något inflytande när det gäller att lösa vardagsproblem. Det är en organisation för politiker som utnyttjar den för att delta i det globala politiska livet. Afrika är en världsdel med rika naturtillgångar som hela världen använder. Detta har emellertid inte haft någon positiv inverkan på befolkningens levnadsstandard eller lett till att fattigdomen minskat. Olika organisationer försöker ta itu med fattigdomsproblemet men framstegen är knappt märkbara. Föredraganden, Maria Martens, har tydligt redogjort för detta faktum.

Vi vet faktiskt inte hur vi ska hjälpa Afrika och betänkandet ger oss inte heller någon lösning. Låt oss minnas hur det fredliga Kenya dränktes i blod inom loppet av ett par dagar. Hur kan vi se till att ekonomiskt bistånd från olika länder fördelas rätt? Detta är en fråga som vi diskuterade för några månader sedan. Vi talade också om de steg Kina tar. Kanske har Kina hittat rätt väg? Vi bör noga undersöka denna väg.

 
  
MPphoto
 

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den gemensamma EU-Afrika-strategin är först och främst en stor utmaning, en möjlighet för oss att visa att vi kan se med nya ögon på oss själva och vår politik. Jag anser att vi fortfarande mycket noga måste tänka igenom både förbindelserna mellan våra två världsdelar och våra utvecklingsstrategier.

Det är en lång process. Vi kan inte förvänta oss att vi löser allting på en gång och det är också mycket komplicerat, men framför allt måste det, enligt min uppfattning, vara en process där alla får delta och som byggs nedifrån och upp – ett partnerskap mellan likvärdiga parter.

Toppmötet i Lissabon klarade inte att uppnå detta till fullo, kanske eftersom man hade så bråttom att slutföra det, och varken EU eller Afrikanska unionen ville eller kunde ge parlamenten och det civila samhället någon strukturell roll, varken i Afrika eller i EU. Det har nu gått ett år sedan toppmötet och vårt parlament, det panafrikanska parlamentet och det civila samhället har fortfarande inte något verkligt inflytande när det gäller att bestämma strategin, vilket betonas starkt i Martensbetänkandet.

Det är därför mycket viktigt – inte minst för att uppnå millennieutvecklingsmålen om att få bukt med fattigdom och sjukdom samt utveckla jordbruk och utbildning – att dessa involveras i samband med alla de teman som har tagits upp, från ökenspridning till klimatförändring och energi.

Det är följaktligen nödvändigt med ett fullständigt egenansvar och ett demokratiskt partnerskap som är öppet för allmänheten och inte bara begränsas till regeringar och utskott. Vi, Europaparlamentet, har stärkt våra förbindelser med det panafrikanska parlamentet och det råder ingen tvekan om att dessa steg framåt har haft ett positivt inflytande på den gemensamma EU-Afrika-strategin.

En del tvivel framkom emellertid under 2007 beträffande finansieringen. Kommer man att kunna finna medel för att uppnå denna gemensamma strategi? Vilken framtid har AVS-staterna och Cotonouavtalet? Vilket förhållande ska vi ha till internationella organisationer – Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen? Låt oss arbeta tillsammans för att göra dessa institutioner mer demokratiska.

Till sist anser jag att vi ska repa mod och fullfölja denna utmaning eftersom Afrika är en världsdel som är rik på mänskliga och ekonomiska resurser, en verklig partner – vilket vi har blivit varse de senaste åren. Det är fantastiskt att se – kommissionsledamot Louis Michel, som jag känner väl, är medveten om detta – att det finns stora rikedomar där och inte bara död, förstörelse och krig, även om vi naturligtvis måste arbeta på dessa områden för att bygga upp fred och demokrati.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman! Allra först skulle jag vilja tacka föredraganden, Maria Martens, för detta gedigna betänkande. Det är bra att parlamentet inte bara välkomnar tillkännagivandet om ett partnerskap utan faktiskt också övervakar de konkreta resultaten. Det är vad Afrika behöver. För att kunna inrätta ett framgångsrikt partnerskap med Afrika krävs god samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Detta är nödvändigt i en världsdel där borgmästare kan störta presidenter och där en annan president har skadat sin egen befolkning i en häxjakt. Rådet och kommissionen bör göra detta till en viktig prioritering.

När jag nämner god samhällsstyrning tänker jag också på Kinas roll som bara nämns i förbigående i betänkandet. Jag anser att man försummar att kritisera de ibland katastrofala följderna av Kinas inblandning i Afrika. EU kan kanske få sig en tankeställare av de 2 miljarder euro som utvecklingsfonden Kina–Afrika investerar i Afrika. Det faktum att Peking också investerar i länder som Zimbabwe säger allt om Kinas bidrag till långsiktig demokrati och god samhällsstyrning i Afrika.

Jag har också en kommentar till föredraganden. I punkt 46 nämner hon Afrikas livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet. Vad jag anser saknas i detta betänkande är en punkt där man tar upp ett problem som har funnits i flera år, nämligen att utländska stater eller företag arrenderar, eller till och med köper, stora områden jordbruksmark där skörden går till utländska investerare och därför inte blir till nytta för den undernärda lokalbefolkningen. Sådana förhållanden är verkligen mycket beklämmande. Dessa investeringar skapar dessutom inga arbetstillfällen. Det är synd att man i betänkandet inte tar upp detta specifika problem, som just nu på nytt får mycket uppmärksamhet i medierna.

 
  
MPphoto
 

  Michael Gahler (PPE-DE).(DE) Herr talman! Som ordförande för ad hoc-delegationen för förbindelserna med det panafrikanska parlamentet skulle jag i dag vilja ta tillfället i akt att tacka de många människor som är inblandade. För det första skulle jag vilja tacka Maria Martens som har utarbetat ett utmärkt betänkande om de framsteg som gjorts beträffande den överenskomna EU–Afrika-strategin. För det andra skulle jag vilja tacka de berörda institutionerna. Vi har inom ramen för en hexalog – det vill säga en dialog med sex parter inblandade – lyckats uppnå ett samförstånd mellan de båda parlamenten. Båda kommissionerna har kommit överens, liksom de båda parlamenten och råden. Vad rådet beträffar skulle jag speciellt vilja lyfta fram rättstjänsten som alltid är särskilt viktig när det gäller frågor av detta slag, eftersom gemensamma ståndpunkter ibland går i stöpet. Efter det första mötet i Addis Abeba har vi emellertid vid vårt andra möte i dag lyckats genomföra och slutligen enas om vad vi redan hade kommit överens om beträffande de två parlamentens deltagande.

Jag skulle vilja kommentera det Alain Hutchinson sa. Vad är det egentligen som händer? Ja, det är många dåliga saker som händer i Afrika. Mitt intryck är emellertid – och kanske är det en tillfällighet – att Afrika sedan vi kom överens om denna gemensamma strategi har reagerat annorlunda på kupper. I Mauretanien, Guinea, Guinea-Bissau och Madagaskar har Afrika reagerat med att utesluta dessa länder ur unionen. Det hände inte tidigare. Förr hade allt bara fortsatt som vanligt.

I samband med detta skulle jag också vilja påpeka att vi, som europeiska styrande, även bör ta hänsyn till dessa omständigheter. Om detta partnerskap bygger på gemensamma värderingar måste européerna också reagera när afrikanerna reagerar när något går snett i Afrika. Därför är jag övertygad om att vi kommer att kunna ge ett mervärde åt detta partnerskap om vi, som parlament, är mer involverade i genomförandet av denna strategi i framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Ana Maria Gomes (PSE).(PT) Jag vill gratulera Maria Martens till detta viktiga betänkande och framhålla hur viktig Europaparlamentets roll är för att övervaka genomförandet av den gemensamma Afrika-EU-strategin och den tillhörande handlingsplanen.

En del viktiga steg har tagits när det gäller flera av de åtta partnerskap som ingår i strategin, framför allt inrättandet av gemensamma expertgrupper och genomförandegrupper samt inledandet av en dialog i samband med dessa partnerskap.

Jag beklagar emellertid att man inom vissa partnerskap vid slutet av det första året fortfarande håller på att utforma arbetsmetoderna och ännu inte har fastställt målsättningar, tidsplaner och budgetanslag.

Jag hoppas att nästa gemensamma årliga lägesrapport kommer att vara mycket mer specifik än den första i fråga om presentation av resultat och angivande av finansieringsramar. Det är särskilt viktigt att vi är uppmärksamma för att se till att EU och medlemsstaterna infriar de åtaganden som de har gjort för att välja ut millennieutvecklingsmålen. Vi måste också se till att den globala recession, som påverkar alla, inte på ett oproportionerligt sätt straffar Afrikas länder och folk med tanke på att de redan är de mest utsatta.

Utveckling och demokratiskt styre i Afrika måste vara en del av strategin för att lösa krisen för oss alla. I detta avseende måste vi också få se större framsteg inom alla partnerskap, inklusive dem som är mer känsliga politiskt sett, vilket är fallet med samhällsstyrning och mänskliga rättigheter.

Europaparlamentets roll i denna process måste stärkas genom att det officiellt ges en övervakande funktion och involveras i genomförandegruppernas arbete. Det är också viktigt att se till att aktörer som företräder både det europeiska och afrikanska civila samhället, framför allt nationella parlament, icke-statliga organisationer och medier, involveras i denna process.

 
  
MPphoto
 

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). - (PL) Herr talman! Jag skulle vilja uppmärksamma er på tre frågor i denna debatt. För det första antog Europaparlamentet i december 2007 en ny EU–Afrika-strategi med målet att de två parterna skulle vara likställda. Den fråga som stod i centrum för denna strategi var att minska fattigdomen i länderna i Afrika. Det gjordes emellertid bara begränsade framsteg på detta område förra året.

För det andra kan den fortsatta finansiella och ekonomiska krisen tyvärr förvärra den situation som länderna i Afrika står inför. De ledande internationella finansinstituten gör följande prognoser för 2009. Internationella valutafonden uppskattar att den globala bruttonationalprodukten kommer att minska med 1 procent, medan Världsbanken uppskattar ett fall på 2 procent. Världshandelsorganisationen förutspår en minskning av värdet av världshandeln med så mycket som 9 procent. Det kommer att vara första gången som detta händer på 50 år. Den kris som de mest utvecklade länderna står inför kommer, enligt Internationella valutafonden, fortsätta och drabba utvecklingsländerna, däribland länderna i Afrika, samtidigt som stigande arbetslöshet och fattigdom kan komma att leda till social oro och, i vissa fall, kanske till och med till krig.

Med tanke på krisen och dess följder, som kommer att vara kännbara även under de kommande åren, hoppas jag att samarbetsstrategin Afrika–EU kommer att ändras på ett lämpligt sätt för att förhindra att den globala ekonomiska krisen leder till social oro av detta slag, eller kanske till och med till väpnad konflikt.

 
  
MPphoto
 

  Juan Fraile Cantón (PSE).(ES) Herr talman! I december 2007 i Lissabon antog stats- och regeringscheferna i EU den gemensamma Afrika-EU-strategin och den första handlingsplanen för dess genomförande.

Det var tre omständigheter som ledde fram till denna strategi. Den första är att samtidigt som det förekommer både fredsprocesser och ett successivt befästande av demokratiska system på den afrikanska kontinenten är fattigdomsnivån hög och det uppstår ständigt konflikter – till exempel i Darfur – och situationer som de omfattande vågorna av olaglig invandring.

Den andra omständigheten är att Afrika söder om Sahara är den fattigaste regionen i världen. Den förväntade livslängden är låg, utbildnings- och läs- och skrivkunnighetsnivåerna bland befolkningen är låga och befolkningstillväxten är hög. Trehundra miljoner människor lever på mindre än en euro om dagen.

Den tredje omständigheten är att Afrika är skådeplatsen för de stora pandemierna, den plats där mer än två tredjedelar av de aidssmittade lever och där 90 procent av alla dödsfall orsakas av malaria.

Förra året gjorde vi endast små framsteg mot de mål som vi satt upp, och med tanke på att handlingsplanen omfattar perioden fram till 2010 måste vi vidta omedelbara åtgärder på två viktiga områden. För det första måste vi samarbeta kring demokratisk samhällsstyrning samt för att stärka institutionerna och det civila samhällets roll, med särskild hänsyn till jämställdhetspolitiken. För det andra måste vi samarbeta för att ta itu med grundläggande sociala behov och kampen mot svält och för att starta utvecklingsprogram för utbildning, hälsa och tillgång till grundläggande resurser som vatten.

 
  
MPphoto
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). (PL) Herr talman! Det partnerskap vi diskuterar i dag är svaret på Afrikas behov eftersom man stöder demokratiseringsprocessen i de afrikanska länderna och de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man garanterar ett starkt bilateralt engagemang i kampen mot klimatförändringen och inom energisäkerhetsområdet.

Med tanke på vårt ökande internationella beroende av varandra och vårt delade ansvar behöver vi i dag också ett engagemang från eventuellt svagare parter. Låt oss ta kampen mot klimatförändringen som ett exempel. Även om Afrika bidrar minst till att förorena luften känner det av effekterna starkast. Därför måste vi ta med de afrikanska länderna i kampen mot klimatförändringen, särskilt när det gäller att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja de förnybara energikällor som finns till dessa länders förfogande.

Vissa länder strävar efter att få inflytande över de afrikanska länderna. Detta får inte ske. Afrika behöver inte kontrolleras. I stället behöver det vår hjälp och vårt stöd. Samtidigt ska vi också behandla Afrika som en likvärdig partner och inte bara som en mottagare av ekonomiskt stöd. Att stå på jämlik fot främjar ett större engagemang.

 
  
MPphoto
 

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka de olika talarna.

Det gläder mig att ni är nöjda med de första resultaten, men det säger sig självt att detta ännu inte är tillräckligt. Vi måste inse att det bara har gått ett år och att vi bör öka hastigheten under 2009.

Jag kan i stort hålla med om de väsentliga punkter som tagits upp i de olika anförandena och de frågor som väckts stämmer fullständigt med mina övertygelser. Det är självklart att det inte kan ske någon utveckling om det inte finns något egenansvar, som Alain Hutchinson och Luisa Morgantini sa. Det är lika självklart att de nationella parlamenten och det civila samhället har en ytterst viktig roll.

Jag beklagar dessutom att det inte var möjligt att genomföra en grundlig reform av de institutionella mekanismer som styr parlamentets ansvar för utvecklingspolitiken. Jag minns att ni begärde att strategidokumenten för länderna inte bara skulle debatteras här utan även i parternas nationella parlament. Europeiska rådet tillät mig inte att genomföra det och därför skickade jag strategidokumenten till den gemensamma parlamentariska församlingen. Genom denna kanal skickade ni dem vidare till de olika parlamenten i EU, men allt detta leder inte fram till något slags institutionell regel, även om jag verkligen önskar att så var fallet. Som en påminnelse tillägger jag att detta även i fortsättningen kommer att vara en av mina främsta prioriteringar, för vi skulle göra oerhörda framsteg om Europeiska utvecklingsfonden ingick i budgeten. Så länge den inte ingår i budgeten kommer vi fortfarande ha dåliga skäl för att inte låta parlamentet spela den roll som det borde och som en följd kommer kommissionsledamoten med ansvar för utveckling ibland vara maktlös. Det skulle vara mycket enklare om jag kunde diskutera prioriteringar, program och projekt här i parlamentet. Jag skulle då kunna gå vidare med ert stöd. Tyvärr är det inte så ännu. Jag hoppas att vi når dithän.

Jag vill inte heller hoppa över frågor som jag anser vara fel. Jag skulle vilja påminna er om att vi förra året på EU-nivå förbrukade bidraget från kommissionen och medlemsstaterna, där var och en bidrog med 46 miljarder euro. Vi ligger emellertid 1,7 miljarder euro back när det gäller programmet, eller ska vi säga det fastställda målet. Jag är inte alls nöjd med det och anser att vi måste kämpa för det i fortsättningen. Parlamentet måste vara en verklig talesman för detta budskap och utöva påtryckningar. Vi kommer att behöva utnyttja all vår kraft på politisk nivå enbart för att förmå medlemsstaterna att fullgöra sina åtaganden från 2005. Det kommer inte att bli lätt. Jag minns fortfarande kampen för miljarden till livsmedelsmekanismen. Det var inte lätt men vi lyckades utverka bra villkor. Vi fick ytterligare en miljard även om den fördelades över tre år i stället för två. Lyckligtvis går projekten framåt och genomförandet av dem utvecklas på ett positivt sätt. Jag är därför naturligtvis helt ense med er.

ledamot av kommissionen.(EN) Vi har inte för avsikt att ta upp frågor om kommittén för utvecklingsbistånd (DAC) på nytt. Det finns vissa marginella justeringar som diskuteras, t.ex. i fråga om fredsbevarande uppdrag.

(FR) Därför har vi inte för avsikt att ta upp den diskussionen på nytt. Dessutom måste jag säga att jag är mycket försiktig. Jag är inte särskilt förtjust i tanken på att ta upp diskussionen på nytt. Om vi gör det kommer ni att få se att vissa medlemsstater deltar för att ta med allt och ingenting i budgeten för detta.

Herr Cook, jag håller inte med om att vi har förlorat våra ideal. Jag anser inte att så är fallet. Jag menar att man bara behöver lyssna på rösterna här i parlamentet för att inse att vi fortfarande är starkt engagerade i försvaret av utvecklingsländerna. Det är inte sant att vi inte bidrar till lösningen. Vi kan naturligtvis inte förväntas kunna lösa allt, men jag ryser vid tanken på hur fattig världen skulle vara utan det europeiska biståndet.

Det räcker inte, det håller jag med om, men det motsvarar 57 procent av det globala biståndet. Tyvärr tror jag inte att vi kan diskutera detta nu, men frågan om hur man ska veta om EU-biståndet från våra medlemsstater eller från kommissionen fortfarande uppfyller målen eller fortfarande är effektivt – huruvida detta är en bra metod – det är en annan sak. Jag skulle vilja återföra denna debatt till frågan om huruvida vi ska inrätta budgetstöd och villkor eller ej. Jag är nämligen precis som ni mycket osäker när det gäller villkoren.

Men vi behöver ändå veta vad det är vi vill. Om vi vill att en regering ska närma sig det civila samhället eller få sina invånare – eller sitt parlament i vissa fall – att delta, måste vi ändå acceptera att vi måste ställa villkor. Det räcker inte alltid att enbart säga till en regering att ”vi hoppas att ni kommer att göra det”, komma med passionerade uppmaningar eller helt enkelt ge vänliga förslag. Frågan när det gäller villkor – jag tycker inte om ordet villkor, jag föredrar att tala om kriterier – är fortfarande viktig. När ni t.ex. talar om profil, menar jag att det fortfarande är ganska normalt att kunna utarbeta en sådan. Den profilen har inte använts för att fastställa budgeten för initiativet. Det är ändå ganska normalt för oss att analysera styresprofilerna för varje land när vi förbereder oss för att bevilja dem ytterligare 25 procent eller till och med 30 procent i finansiell stimulans. Alla dessa diskussioner är fortfarande öppna. Jag vill inte avsluta dem, men hoppas verkligen att vi kommer att kunna göra det vid något tillfälle.

Jag kommer att utelämna allt som handlar om Kina. Jag tycker förstås att detta är en viktig diskussion. Naturligtvis anser jag att utvecklingsländer har rätt att ta in anbud på det samarbete de önskar sig. Afrika är inte längre Europas exklusiva territorium och det är väldigt bra. Detta tycker jag är viktigt.

Det är mycket klokt att ifrågasätta kvaliteten i den utvecklingspolitik som har utformats mellan Kina och Afrika. Vi kan inte kritisera dem för detta, men vi kan undra. Jag har t.ex. under flera månader fått rapporter om kinesiska kontrakt i Demokratiska republiken Kongo. Jag säger inte att det är dåliga kontrakt. Jag säger bara att det finns en hel rad obesvarade frågor. Vi håller på att besvara dem just nu, särskilt frågan om den statliga garantin, eftersom det rör sig om en överenskommelse med ett privat företag. Vi tar också upp procentandelen lån jämfört med gåvor, det faktum att de inte ingick i något anbudsförfarande och att det är nästan samma belopp som landets skuld till Europeiska monetära fonden. Alla dessa frågor måste lösas, men inte genom att vi fördömer den här typen av förbindelser. Afrikanska länder har också rätt att ingå partnerskapsavtal med kineserna. Jag kommer inte att ta upp detta igen.

Luisa Morgantini har pekat på några frågor som redan har tagits upp av Alain Hutchinson. Det är uppenbart att det verkliga problemet alltid kommer att handla om att se till att förbindelserna mellan oss och utvecklingsländerna utgör ett verkligt partnerskap. Jag anser att toppmötet i Lissabon var ett verkligt framsteg eftersom vi i texterna åtminstone utformade början till en ny filosofi för jämbördiga parter i fråga om rättigheter och ansvar.

Det är dock uppenbart att vi ännu inte har nått ända fram och detta är en av de frågor som hänger samman med egenansvar och – när så är möjligt – budgetstöd. Det hänger samman med egenansvar hos det civila samhället och med debatt på parlamentarisk nivå. Jag anser att ni har rätt och att vi måste arbeta med dessa områden.

Ni ställde en annan fråga som jag verkligen är engagerad i och som jag menar är nödvändig i debatten. Frågan var, ”hur kan vi få till stånd en bättre harmonisering: hur kan vi få människor att samarbeta bättre, dela upp arbetet bättre, stödja den globala utvecklingspolitiken bättre bland de olika partnerna, Världsbankens roll, Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden, kommissionen och alla stora givare”?

Det är sant att det för tillfället – precis som påpekades vid ett annat sammanträde – förekommer överlappningar och dubbelarbete. Det råder till och med konkurrens och inte alltid på ett fruktbart sätt. Jag kan meddela att det har gjorts stora framsteg under de två senaste åren, särskilt med Världsbanken. Jag kan säga er att när jag ser det nya budskap, den nya strategi och den nya filosofi som jag anar hos Världsbanken känner jag mig ganska optimistisk. Det finns alltså utrymme för en annan form av samarbete, för samverkan mellan de olika partnerna och jag menar att ni verkligen har satt fingret på en avgörande punkt, som vi måste titta närmare på.

Naturligtvis är gott styre en mycket viktig del – det är därför vi har infört bestämmelser om styresformer.

Ana Maria Gomes tog upp den viktiga frågan om finanskrisens effekter på det ekonomiska och sociala läget i utvecklingsländerna. Nästan samtliga experter är i dag överens om att tillväxten kommer att minska med minst 2 procent, vilket motsvarar upp till 50 miljoner fler fattiga. Vi måste vara mycket medvetna om detta.

För vår egen del skulle jag vara mycket nöjd bara om medlemsstaterna höll sina löften från 2005. Jag kan säga redan nu att vi tillsammans kommer att få kämpa mycket hårt för att tvinga dem att göra det.

För det andra håller jag på att utarbeta ett meddelande – aprilpaketet som jag utlovade – som omfattar mer än offentligt utvecklingsbistånd. Vi kommer att försöka mobilisera en hel rad av kommissionens sektorsbudgetar för utvecklingspolitik. Jag måste säga att det finns några verkligt intressanta möjligheter. Jag arbetar också med Europeiska investeringsbanken med detta paket, särskilt när det gäller stödinfrastrukturer, för att försöka utveckla dem snabbt och få snabba effekter. Jag kommer att ta upp detta med parlamentet i april. Låt mig bara säga att jag har en mycket viktig fråga kvar att ta upp, nämligen det civila samhällets och de nationella parlamentens roll.

Jag kommer att avsluta med det. Alain Hutchinson föreslog en gång att Europaparlamentets ledamöter och kanske ledamöterna i medlemsstaternas parlament skulle göra ett experiment och resa vart de än kunde för att diskutera landsstrategidokumenten. Jag har haft möjlighet att göra detta i tre olika länder. Det fungerade väldigt bra, men det berodde förstås på att vi i dessa tre länder hade stöd från regeringarna. Utan ett sådant stöd blir det mycket svårt. Därför tycker jag att ni har rätt: att mobilisera parlamentariska insatser är verkligen en prioriterad fråga. I vilket fall som helst kommer jag att göra allt som står i min makt för att åstadkomma detta.

 
  
MPphoto
 

  Maria Martens , föredragande. – (NL) Herr talman! Jag har faktiskt inte särskilt mycket mer att tillägga. Detta är den första debatten om hur strategin ska genomföras. Vi har börjat, men vi är ännu i inledningen. Det återstår fortfarande enormt mycket att göra. Afrika är fortfarande den fattigaste kontinenten. Ni har alla påpekat vilka orosmoment som finns och vilka utmaningar vi står inför, oavsett om det handlar om fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, gott styre, kapacitetsuppbyggnad eller parlamentens och det civila samhällets roll. Kommissionsledamoten har gjort de anmärkningar som behövs i det avseendet.

Jag vill tacka er – mina kolleger i parlamentet, kommissionsledamoten och våra kolleger från det panafrikanska parlamentet. Vi kommer att fortsätta att följa den här processen.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 24 mars 2009.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy