Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 1 april 2009 - Bryssel

17. Drunknande av migranter utanför Libyens kust (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om flyktingtragedin utanför Libyens kust.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Europeiska kommissionen blev förskräckt över nyheten om att ett fartyg med migranter på väg till Europa förliste i Medelhavet, utanför Libyens kust, i söndags kväll. Enligt vissa källor var det 257 människor ombord och de flesta av dem saknas.

Kommissionen vill framföra sin medkänsla med offren för denna mänskliga katastrof och sin vrede över denna tragedi. Den berodde utan tvivel på många faktorer, men det primära ansvaret måste läggas på de kriminella organisationer som styr denna dödliga olagliga trafik från Libyens kust och som skor sig till priset av mänsklig misär. Kommissionen anser att det är oacceptabelt att detta fenomen, som tycks förvärras med åren, fortsätter att öka i omfattning. Vi uppmanar alla berörda parter att mobilisera för att få stopp på detta.

Libyen har en viktig funktion här. Libyen måste göra mer bestämda och verkningsfulla åtaganden för att bekämpa de människohandlare som opererar på landets territorium, förhindra olagliga avresor från sina kuster, söka upp och rädda fartyg i sjönöd i de vatten landet kontrollerar och erbjuda de migranter som så behöver internationellt skydd i enlighet med skyldigheterna enligt OAU:s konvention om skydd av flyktingar, som Libyen har undertecknat.

Under de senaste åren har kommissionen flera gånger uppmanat de libyska myndigheterna att ta sitt ansvar och införa effektiva åtgärder i samarbete med Europeiska unionen och dess medlemsstater. Jag måste säga att vi har erbjudit Libyen ökat ekonomiskt stöd, och det är uppenbart att de libyska myndigheterna behöver detta stöd för att förbättra bekämpningen av människohandel med migranter och andra på sitt territorium och förbättra kontrollen över den södra gränsen. De libyska myndigheterna måste också införa ett system för att ta emot migranter som överensstämmer med internationell rätt.

Europeiska unionen är beredd att samarbeta och bidra till att spana efter och vid behov rädda fartyg i Medelhavet. Lanseringen av Nautilus och Hermes under de närmaste månaderna, de två flottoperationer som gränsförvaltningsbyrån Frontex organiserar och finansierar, kommer att kosta omkring 24 miljoner euro. Kommissionen uppmanar alla medlemsstater i Europeiska unionen att samarbeta vid genomförandet av dessa båda insatser. Medlemsstaterna måste också i praktiken visa solidaritet med Italien och Malta, som är starkt exponerade för migrantströmmen från Libyen. Vidare måste Libyen ta sitt ansvar i fråga om återtagande av olagliga migranter som har korsat dess territorium.

Vi har konstaterat att de italienska myndigheterna räknar med att det från och med den 15 maj kommer att vara möjligt att börja patrullera tillsammans med den libyska flottan på libyskt territorialvatten i syfte att hitta eller bistå olagliga fartyg. Vi välkomnar de italienska myndigheternas stöd till utvecklingen av libysk flottkapacitet i detta syfte.

Vid sidan av dessa nödåtgärder anser dock kommissionen att hela den mänskliga dimensionen av dessa frågor måste prioriteras. Migranter som anförtror sina liv till skrupelfria människohandlare är i det stora flertalet fall människor som flyr från krig eller förföljelse. Vi hoppas att den senaste tidens händelser kommer att skapa en medvetenhet om hur allvarligt det här problemet är i alla våra medlemsstater, och att vi därigenom tillsammans med medlemsstaterna och med stöd av Europaparlamentet kan förbereda ett Stockholmsprogram där en stor del av prioriteringarna hänger samman med denna globala inställning till migration. Den globala strategin behövs för att utforma en långsiktig strategi för hantering av migrationsflödena, där större hänsyn tas till ursprungsländernas omständigheter och behov.

Dessutom måste denna strategi göra det möjligt för oss att gå vidare med dialogen med våra afrikanska partner, särskilt inom ramen för Rabatprocessen, inom ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen. Tillsammans måste vi skapa gemensamma svar på denna utmaning och ta till vara de möjligheter som den lagliga migrationen ger. Den kan ju vara en möjlighet för både EU och ursprungsländerna. Denna strategi måste också innebära att ytterligare resurser mobiliseras genom ett ökat samarbete med ursprungs- och transitländerna i syfte att förbättra deras förmåga att upplösa organisationer för människohandel och hantera migranter på ett värdigt sätt, med respekt för deras rättigheter.

Slutligen måste denna strategi göra det möjligt för oss att administrera och organisera lagliga asylsökandes ankomst till medlemsstaternas territorier på ett effektivare sätt genom att integrera utvecklingen av kapaciteten att skydda flyktingar med vårt samarbete med tredjeländer.

Fru talman, mina damer och herrar! För två veckor sedan var jag på Lampedusa och Malta. Jag måste säga att jag fick tillfälle att själv se och höra vilka tragedier dessa människor upplever, som uppmuntras på det här sättet av skrupelfria smugglare att riskera sina liv genom att korsa havsområden. Jag måste säga att vi, mot bakgrund av den senaste händelsen, måste ta de här frågorna på största allvar och skapa en grundläggande medvetenhet i alla våra medlemsstater om de här företeelsernas omfattning och ökningstakt, som innebär att människoliv riskeras under motbjudande omständigheter.

Därför vill jag tacka Europaparlamentet för att det begärde det här uttalandet av kommissionen. Jag har sammanställt det efter bästa förmåga, och jag upprepar här i kammaren att jag personligen under de kommande månaderna tänker arbeta för att sådana tragedier ska undvikas.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! I dag känner vi en kollektiv sorg för att så många hoppfulla, desperata och kanske också lurade immigranter omkom. De är oskyldiga offer för en situation som de inte har valt själva, för omständigheter som har påtvingats dem. Jag känner väl till problemet. Kuststräckan längs Medelhavet och Kanarieöarna i Atlanten har blivit en väg till ett icke existerande El Dorado för många människor som inte äger någonting. Överresan är full av risker, och vid ankomsten väntar frustrationer och bestraffningar.

Europeiska unionen och medlemsstaterna måste vara mer lyhörda för att undvika sådana tragedier. Vi gör mycket, men åstadkommer ingenting. Resultaten är oerhört nedslående, som vi har sett vid Libyens kuster, och måste få oss att begrunda vår politiks begränsade verkan.

Det finns inga trollformler när det gäller att finna helt ändamålsenliga lösningar på sådana här tragedier, men det finns ihärdigt och beslutsamt politiskt arbete. Vi måste främja en gedigen samarbetspolitik med ursprungs- och transitländerna. Samarbete och samverkan måste vara två sidor av samma mynt. Vi måste sammanfatta och sprida fördelarna med laglig invandring bättre och på ett samordnat sätt, också i kristider. Vi måste samarbeta och samverka med ursprungs- och transitländerna i fråga om kontrollen över deras gränser, på grundval av detaljerade överenskommelser. Vi måste också röka ut människohandlarna ur deras nät med hjälp av underrättelsestyrkor och specialister, samtidigt som vi skärper strafflagstiftningen i mottagarländerna. Vi måste fylla på fonden för de yttre gränserna: 1 820 miljoner euro på sju år är ett klart otillräckligt belopp med alla mått mätt.

Vi måste också lyckas förstärka Frontex och se till att utrustningskatalogen CRATE (det centraliserade registret över tillgänglig teknisk utrustning) inte bara blir en viljeförklaring, utan snarare ett effektivt verktyg för samordnad kontroll och övervakning av de kritiska tryckpunkterna för den förtäckta verksamheten.

Herr kommissionsledamot! Nautilus, Hermes och 24 miljoner euro betyder större engagemang och mer utrustning. Vi bör sluta säga ”vi måste” och ta på oss det här tunga ansvaret, med eller utan en global överenskommelse.

  Pasqualina Napoletano, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi talar om över 500 dödsfall: den största tragedin till havs sedan andra världskriget. Siffrorna är chockerande, och ändå verkar EU och dess regeringar förvirrade. En del länder, däribland Italien, trodde att de hade skyddat sig genom att underteckna bilaterala avtal som fördraget med Libyen nyligen. Så är inte fallet. Avtalet i fråga innehåller sinsemellan mycket skilda frågor, såsom erkännandet av brott begångna under kolonialtiden med löften om investeringar i utbyte mot åtaganden för att kontrollera migrationen. I dag tycks blotta förespeglingen om italienska investeringar i Libyen locka tusentals ungdomar från Västafrika. Det är lätt att förutse att om de utlovade 5 miljarderna US-dollar inte kommer, då kommer det människor.

Vad kan vi då säga om de franska intressena i Niger, som har med upplagring av uran att göra och som håller på att leda till krig mellan tuaregerna och därmed gynna människohandlarna? Allt detta sker dessutom i fullt dagsljus och dokumenteras av journalister.

Det betyder att en del EU-regeringar leker med elden. Om allt detta inte förändras, och det snabbt, om EU inte bestämmer sig för att agera med hjälp av positiva politiska åtgärder som överensstämmer med våra värden, då kommer det inte att räcka att tysta ned nyheterna som vi nu gör. Medelhavet håller på att bli en massgrav, långt ifrån de retoriska bilder som beskriver det. Låt oss minnas att det här havet har kopplingar till EU:s öde som sådant.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Gérard Deprez, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! På min grupps vägnar vill också jag betyga min aktning för de senaste offren för fattigdom, kriminell exploatering och statlig cynism. Det räcker dock inte med medlidande. Vi måste se saker och ting som de verkligen är.

Sanningen är att Europeiska unionens verkliga sydliga gränser egentligen inte längre går i Europa, utan i Afrika. När båtarna väl har lämnat Afrikas kust har de stackars passagerarna inte längre något val – vågar jag säga det – mellan döden om de har otur eller status som olagliga invandrare, med den fattigdom det medför, om de lyckas nå Europas kust. Sedan utvisas majoriteten av dem.

Dessa återkommande tragedier kommer inte att upphöra förrän EU har förmågan och viljan att förhandla fram verkliga partnerskapsavtal med ursprungs- och transitländerna, avtal som minst innehåller tre beståndsdelar: tillförlitliga gränskontroller, men också och framför allt en betydande laglig invandring och en omfattande sektion om samutveckling. Utan dessa avtal kommer havets kyrkogårdar att fortsätta att fyllas på under lång tid framöver, trots våra valhänta och kraftlösa utbrott av medlidande.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Vilka var de? Hur många var de? Varifrån kom de? Fanns det barn, kvinnor, flyktingar bland dem? Hindrade kustbevakningen båtens färd? Korsade fiskebåtar dess väg? Så många obesvarade frågor. De mänskliga kostnaderna för tragedin är inte kända, men hundratals gick under och förenade sig med de tusentals migranter som har drunknat i Medelhavet.

Låt oss, som i kväll, vara anständiga nog att inte skylla på vädret. Hundratals migranter har tagit vägen till exil under omänskliga och mycket farliga omständigheter. Vad beror det på? Det beror på att de flyr ifrån ödelagda regioner, för att de mindre farliga vägarna är stängda för dem och för att de inte har gett upp hoppet om livet.

Ja, det är faktiskt åtgärderna mot invandring som får migranterna att fly från sina ödelagda länder på allt riskablare vägar. Är det inte meddelandet om att Italien och Libyen ska börja patrullera gemensamt som har påskyndat båtarnas avfärd till Europa de senaste veckorna?

Ja, EU:s besatthet av att befästa sina gränser och dess beslutsamhet att lägga tyngdpunkten av sin förvaltning på tredjeländer som förgör friheten dödar. Den överdrivna betoningen av lag och ordning, patrullerna och taggtrådsstaketen kommer inte att minska deras önskan att fly.

Så frågan är om EU är redo att ta ansvar för konsekvenserna av sådana beslut. Nej, det är det inte, och därför ber jag kommissionen och medlemsstaterna att göra följande:

– För det första att göra allt som står i deras makt för att finna och om möjligt rädda de människor som har försvunnit till havs och att undersöka omständigheterna kring detta haveri.

– För det andra att bekräfta att den internationella havsrätten gäller och att man är skyldig att hjälpa fartyg i sjönöd, innan domen mot de sju tunisiska fiskarna faller.

– För det tredje att stoppa alla förhandlingar om migrationsfrågor med länder som inte lämnar några garantier för att de mänskliga rättigheterna respekteras.

– För det fjärde att respektera alla människors rätt att lämna ett land och söka internationellt skydd i ett annat land. Ni har rätt i att de människor som försvann till havs inte var olagliga migranter.

– För det femte att sätta stopp för den restriktiva viseringspolitiken, som ofta är godtycklig och orättvis.

– Och slutligen att göra en noggrann genomgång av alla Europeiska unionens politiska åtgärder, inklusive i fråga om plundring av mineraltillgångar, jordbruksdumpning, frihandelsavtal, vapenhandel och eftergivet samarbete med envåldshärskare, med utvecklingen i tredjeländer för ögonen.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det som hände häromdagen var bara den senaste i en lång rad skamliga tragedier som har antagit enorma dimensioner. Att migranter som försöker nå våra kuster dör till havs är utan skuggan av ett tvivel det värsta brott mot livet som anstiftas i det civiliserade Europa. Dessa tragedier visar vilket fruktansvärt ansikte vår fästning har. Vi kanske borde börja tänka över vårt ansvar för att män och kvinnor som bara ville skapa sig ett bättre liv och undfly hunger och krig dör.

Därför borde vi troligen begrunda det faktum att de som lider skeppsbrott i Medelhavet inte är en anomali i en mekanism som skapar olaglig invandring. De är snarare en förutsägbar följd av Europeiska unionens och dess medlemsstaters invandringspolitik. Slakten i Medelhavet orsakas av förtryckarfilosofin, av policyn att skicka tillbaka människor ut på havet, av den virtuella taggtråden längs våra kuster, av de prohibitionistiska åtgärderna i Europeiska unionens och dess medlemsstaters invandringspolitik, däribland Italiens och Maltas. Det finns ingen annan väg in i EU. Det finns inga lagliga vägar för att ta sig in på den europeiska arbetsmarknaden eller få den heliga asylrätten erkänd. Hoppet överlämnas till Medelhavets stormvågor. Rättigheterna läggs i händerna på skrupelfria skeppare, som har blivit den enda kanalen, eller åtminstone den mest tillgängliga kanalen, in i EU. Detta är den verkliga orsaken till dödsfallen utanför Libyens kust för några dagar sedan. Detta är skälet till att tiotusentals migranter har dött när de har försökt nå Europa de senaste 20 åren, män och kvinnor utan ansikten och namn som har reducerats till fiskmat.

Jag bad talman Hans-Gert Pöttering att inleda dagens session med en tyst minut, som ett tecken på sorg över dessa offers öde. Jag tackar honom för att han gick med på det. Jag tycker att det var vår skyldighet att göra detta, men naturligtvis räcker det inte. Det visar hur indignerade vi är, men vi måste försöka utforma en politik här i parlamentet, en konkret politik, så att vi kan börja säga att det aldrig, aldrig mer får inträffa dödsfall i Medelhavet!

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Det viktiga är att vidta åtgärder, och jag instämmer i det som Gérard Deprez sa. Vi måste verkligen röra oss mot denna globala strategi, mot partnerskapsavtal, för vi kommer inte att kunna lösa problemen ensidigt. Jag erkänner mycket gärna att vi har ett ansvar som européer, som ni framhöll. När det gäller den lagliga migrationen måste vi visa prov på öppenhet. Vi måste också fullgöra vår skyldighet att ta emot människor som flyr från förföljelse och krig.

Låt mig dock säga, och påminna parlamentet om, att ansvaret uppriktigt sagt också åvilar ett antal tredjeländer som det är mycket svårt att förhandla med. Betyder det att vi ska ge upp förhandlingslinjen? Nej! Vi måste till exempel se till att Libyen äntligen får ett asylsystem. Vi måste se till att Libyen kan hjälpa oss att stoppa ett antal av de smugglare som tvingar dessa stackars människor att ta onödiga risker. Jag har personligen hört de maltesiska myndigheterna säga att Libyen har låtit ett antal båtar avsegla i erbarmligt skick och att den maltesiska flottan sedan tvingades gå ut och leta upp och rädda de stackars människor som smugglarna exploaterade. Så vi måste ta ansvar, men samtidigt måste vi visa en viss fasthet i våra förhandlingar med ett antal stater som inte fullgör sina internationella skyldigheter.

Jag tror att detta räcker för att få oss alla att arbeta tillsammans för att förhindra att så tragiska händelser upprepas.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.