Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/0157(COD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0070/2009

Ingivna texter :

A6-0070/2009

Debatter :

PV 22/04/2009 - 17
CRE 22/04/2009 - 17

Omröstningar :

PV 23/04/2009 - 8.8
CRE 23/04/2009 - 8.8
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0282

Debatter
Onsdagen den 22 april 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

17. Skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Brian Crowley, för utskottet för rättsliga frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (KOM(2008)0464 – C6-0281/2008 – 2008/0157(COD)) (A6-0070/2009).

 
  
MPphoto
 

  Brian Crowley, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill hälsa kommissionsledamot Charlie McCreevy välkommen hit till kammaren och tacka alla kolleger som är här i kväll.

Vi har alla lagt ned ett långvarigt och mödosamt arbete på frågan om förlängning av skyddstiden för upphovsrätt, särskilt eftersom enormt många människor inte är fullt medvetna om alla fakta som gäller upphovsrätt.

Till att börja med vill jag att mitt tack till mina kolleger ska tas med i parlamentets protokoll. Mitt tack gäller både dem som stöder och dem som motsätter sig det förslag jag lägger fram. Jag tackar för deras bidrag och insatser och särskilt för deras värdefulla råd och vägledning under arbetets gång. Jag vill också tacka sekretariatet i utskottet för rättsliga frågor och särskilt Giorgio som har varit en mycket kraftfull förespråkare och rådgivare inom alla dessa områden. Slutligen vill jag också tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy och hela hans personal. Det bär mig emot att nämna dem var och en vid namn, men den man som sitter bredvid er har utfört ett verkligt slavarbete med betänkandet och direktivet.

Det har yttrats många lögner – och jag använder ordet ”lögner” med viss försiktighet med tanke på vad vi försöker åstadkomma här. Detta kan mycket enkelt sammanfattas i fyra mycket tydliga områden. För det första förlängningen av skyddstiden till en längre period än nuvarande 50 år. Som ett led i en kompromiss föreslår vi nu 70 år. Detta kompromissförslag beror på ett visst motstånd från ministerrådet, och jag är besviken över att rådets ordförandeskap inte är representerat här i kväll. Jag anser faktiskt att rådets ordförandeskap under denna process inte har gjort några större insatser för att föra denna fråga framåt. Vid början av det tjeckiska ordförandeskapet framförde jag råd till såväl premiärministern och den ansvariga minstern som till tjänstemännen i det tjeckiska ordförandeskapet och sa att detta skulle kunna bli en stor framgång både för ordförandeskapet och för parlamentet. Men de utsattes för andra påfrestningar, och de har inte varit särskilt intresserade eller engagerade när det gällt att finna lösningar.

Dessutom har andra medlemsstater i ministerrådet avsiktligt försökt blockera och hindra framsteg i denna process genom att föra fram tvivelaktiga krav och tvivelaktiga ändringsförslag utan att verkligen sätta sig in i detaljer eller innehåll eller ens hålla ordentlig kontakt med parlamentet för att se hur parlamentet skulle kunna vara flexibelt när det gäller vad som måste göras.

Men den andra punkten när det gäller vad som kan åstadkommas genom direktivet – och kanske den allra viktigaste punkten – är att direktivet för första gången erkänner sessionsmusikernas insatser genom att inrätta en fond som möjliggör att de garanteras ersättning för sitt arbete – som har utnyttjats av människor under lång tid – ett arbete som de kanske bara får en engångsbetalning för om de har tur. Härigenom kommer det att finnas garantier för att de som befinner sig nära slutet på sina karriärer som musiker eller de som har andra ekonomiska intressen i detta sammanhang kan få ytterligare skydd genom fonden.

När det gäller hela frågan om att avväga rättigheter och befogenheter för dem som för förhandlingar mellan skivbolag och musiker ger direktivet för det tredje extra rättigheter till musiker och andra för att säkra detta.

För det fjärde – och viktigast av allt – ser man genom direktivet till att det klart framgår hur lagen fungerar inom Europeiska unionen. Många av mina kolleger, särskilt från Spanien och andra Medelhavsländer, har fört fram idéer när det gäller den audiovisuella sektorn, och vi har försökt ta hänsyn till dessa idéer i förslaget till betänkande genom att föreslå ett separat direktiv för den audiovisuella sektorn eftersom den gäller andra frågor och kräver andra lösningar. Dessutom har det under våra debatter och diskussioner framgått att det finns ett enormt område när det gäller förvaltningen av insamlingsorganisationerna och hur dessa på bästa sätt kan tillvarata artisternas intressen och sköta insamlingen av de belopp som artisterna har rätt till för att se till att de kan vända sig till dem.

Låt mig till sist säga att människor bör inse att detta är en kreativ rättighet, detta är någonting som en enskild individ har skapat och gett till oss, det är någonting som vi bör betala för – inte någon orimlig summa, men en liten summa. Upphovsrätten är i dag någonting som man tar lätt på – alla kan få allting gratis. Om vi slår in på denna väg kommer det på kort sikt att enbart vara bra för oss, men på lång sikt kommer det att ta död på kreativiteten, och det kommer att förstöra våra möjligheter att möta nya människor och orkestrar och att göra nya erfarenheter.

Bland våra åhörare i dag har vi några musiker, några producenter och faktiskt också några berörda parter. Jag vill säga till dem att detta är det första steget på vägen mot garantier för att artister och musiker ska få bättre kontroll över sina rättigheter. Om vi lyckas med detta första steg kan ni vara förvissade om att vi kommer att gå vidare och ta nästa steg i riktning mot Everest.

 
  
MPphoto
 

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Kommissionen stöder helt parlamentets kompromisstext som läggs fram för omröstning under denna sammanträdesperiod. Den mycket välavvägda kompromisstexten kommer förhoppningsvis att underlätta att förslaget antas vid en enda behandling. Ett sådant resultat skulle vara mycket välkommet för utövande konstnärer i EU. Det kommer att visa vår uppskattning av musikernas kreativa insatser för våra liv och för vår kultur.

Parlamentets kompromisstext har fyra huvudpunkter, och vi stöder dem alla helhjärtat: för det första, en förlängning av skyddstiden för upphovsrätt för utövande konstnärer och skivproducenter från 50 till 70 år, för det andra, ett nytt krav på ersättning till sessionsmusiker med ett belopp som uppgår till 20 procent av skivbolagens försäljningsintäkter via tråd eller trådlöst, för det tredje, en ”use it or lose it”-klausul som gör det möjligt för utövande konstnärer att få tillbaka sina rättigheter efter 50 år om producenten skulle försumma att marknadsföra ljudupptagningen och för det fjärde, en så kallad ”tabula rasa” (rent hus) som hindrar skivproducenterna från att göra avdrag från de royalties de betalar till sessionsmusiker.

Jag noterar med särskild tillfredsställelse att sessionsmusikernas fond, som bygger på 20 procent av de sammanlagda försäljningsintäkterna, hittills inte har ändrats under lagstiftningsprocessen. Tvärtemot all den kritik vi har hört under förra året visar denna fond i själva verket sitt värde genom att förlängningen av skyddstiden dels kommer att ge utövande konstnärer inkomster på äldre dagar, dels också kommer att främja uppkomsten av nya konstarter.

Låt mig understryka att detta förslag är så mycket mer än bara en utvidgning av en terms tillämpningsområde. För första gången kommer det i EU:s upphovsrättslagar att finnas ett system varigenom artisterna får del av skivbolagens försäljningsintäkter: 20 procent av den sammanlagda omsättningen avsätts för sessionsmusikerna. Detta är förvisso innovativt. Viktigast av allt är att de 20 procent som avsätts inte är inkomster som går till ett litet antal superstjärnor. Dessa 20 procent är uteslutande avsedda att delas ut till sessionsmusiker. Tvärtemot vad många tror kommer sådana personer som Sir Cliff Richard inte att få en enda penny från sessionsmusikernas fond, och sådana skivbolag som EMI och Universal, som lämnar bidrag till sessionsmusikernas fond, måste göra en vinst som bara bygger på 80 procent av den sammanlagda omsättningen.

Sedan finns en ”tabula rasa” (rent hus), en klausul som innebär att man måste frångå den olämpliga praxisen att göra avdrag för förskottsbetalningar från royalties till artister som gjort inspelningar. Detta är återigen en klausul som är till för de mindre kända artisterna eftersom det är deras skivor som ofta inte räcker för att täcka förskottsbetalningarna.

Det finns också en klausul som gör det möjligt för artister att säga upp utköpskontrakt när deras producenter inte längre säljer deras inspelningar. Allt detta är synnerligen innovativt, och inget EU-förslag har någonsin gjort så mycket för att gynna artisterna. Detta är inte ett förslag som ska gynna skivbolagen. Detta är en noggrant avvägd strategi som syftar till att belöna EU:s kreativa förmågor.

En del kanske skulle hävda att EU:s skapande förmågor är överbeskyddade. De som är beroende av upphovsrätt för att få inkomster har säkert en annan uppfattning. Om artisterna stannade kvar inom musikinspelningsbranschen skulle konsumenterna som en följd härav få ett mer varierat utbud.

Vi välkomnar också uppmaningen till kommissionen att genomföra en separat konsekvensanalys när det gäller audiovisuella artister och att lägga fram lämpliga förslag under 2010. Vi är förvissade om att vi kan leverera konsekvensanalysen inom den tid som parlamentet har räknat med.

Kommissionen håller med om att frågan om hanteringen av online-rättigheter för återutsändning av tv- och radioprogram förtjänar att uppmärksammas noggrant. Som en naturlig följd av förslaget om skyddstid har vi beaktat tv- och radioföretagens legitima farhågor när det gäller online-rättigheter. Kommissionen har därför för avsikt att göra följande uttalande när förslaget väl har antagits i rådet.

Uttalandet skulle lyda: ”Kommissionen inser det akuta behovet av samlade åtgärder för att tillgodose fonogramartisters och fonogramframställares rättigheter när radio- och tv-produktioner med utsändningar från kommersiella fonogram som ett integrerat inslag görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att allmänheten kan få tillgång till radio- och tv-produktionerna från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Kommissionen kommer att vidta lämpliga åtgärder för att underlätta genomförandet av sådana samlade åtgärder, och som ett första steg kommer kommissionen att ta initiativ till en strukturerad dialog mellan aktörerna i syfte att skapa ett fungerande system för tillståndsgivning. Detta uttalande är begränsat till möjligheten att på begäran göra radio- och tv-produktioner tillgängliga och täcker inte möjligheten att göra själva fonogrammet tillgängligt.” Slut på det planerade uttalandet.

Kommissionen lade fram detta förslag i juli 2008. Vi befinner oss nu mitt i den värsta ekonomiska kris som världen har upplevt under min livstid. För många EU-medborgare påverkar denna kris deras dagliga liv. EU:s artister lever ofta under mycket osäkra villkor även under de bästa tider. Detta förslag innehåller garantier för att artisterna senare i livet kan få tillbaka en andel av de inkomster de genererar.

Parlamentet är lyhört för detta, och processen har visat att viljan att göra en insats för våra skapande förmågor fortfarande är levande. Jag tror att alla de farhågor som har uttryckts av dem som är motståndare till en förlängning av skyddstiden kommer att visa sig ogrundade.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till föredraganden Brian Crowley och uttrycka min uppskattning och beundran för Europaparlamentets effektiva sätt att hantera detta ärende.

 
  
MPphoto
 

  Erna Hennicot-Schoepges, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi.(FR) Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande och alla ledamöter som har arbetat med frågan. Jag vill också tacka kommissionsledamoten för den dokumentation han skickade till oss.

Artisterna har alltför ofta försummats i den tidigare lagstiftningen, och precis som alla andra som hjälper oss bygga upp ett intellektuellt kapital har de rätt till rimlig ersättning. Vårt ändringsförslag utsträcker därför den här principen till att även omfatta artister, vilket redan är ett stort framsteg.

Men mycket återstår fortfarande att göra. Den här kompromissen är bara ett första steg. Förhållanden för företagen som distribuerar upphovsrätt är fortfarande väldigt olika i olika länder. De har väldigt olika status och mot den bakgrunden är vi ännu inte redo för att genomföra en harmonisering i praktiken.

I sitt betänkande uppmanar parlamentet kommissionen att göra en konsekvensbedömning och att övervaka åtgärden. Nästa kommission kommer därför att behöva fortsätta arbetet. Vad gäller beviljandet av licenser vill jag rikta er uppmärksamhet på att artistbranschen är extremt otrygg som resultat av strategier som denna, eftersom artisterna känner att de stora producenterna kommer att få kontroll över de produkter som skapas av de små producenterna. Därför måste vi fortfarande hitta en balans enligt den grundsynen.

 
  
MPphoto
 

  Emmanouil Angelakas, föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. (EL) Herr talman! Jag vill också förena mig med dem som gratulerar föredraganden och kommissionen till kompromissen.

De viktigaste förslagen i direktivet omfattar en förlängning av skyddstiden för artister och producenter från nuvarande 50 till 70 år, skapandet av en fond för musiker och införandet av ”use it or lose it”-klausuler i avtal. Allt detta är viktigt, och det diskuterades av oss i utskottet, liksom idén om ”use it or lose it”-klausuler, förenklingen av administrativa förfaranden och harmoniseringen av reglerna i samtliga medlemsstater.

Detta var viktiga frågor som togs med i kompromissen, som vi är nöjda med. Samtidigt är vi nöjda eftersom 70-årsperioden anpassar skyddet efter den period under vilken upphovsrätten skyddas, vilket också är 70 år. Genom att utsträcka denna skyddsperiod kommer vi att underlätta ansträngningarna att föra fram unga musikproducenter, vilket gör det möjligt för Europa att bli en global källa för fantastiska musiktalanger som lämnar ett aktivt bidrag till konstnärligt skapande och trygga jobb. Samtidigt kommer medlemsstaterna att få skatteintäkter och Europa blir exportör av immateriella tillgångar.

Jag anser att kompromissen är tillfredsställande och välkomnar de framgångar som uppnåtts.

 
  
MPphoto
 

  Christopher Heaton-Harris, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. − (EN) Herr talman! Även jag vill gratulera föredraganden, och för första gången under mina 10 år här vill jag gratulera kommissionen både till dess förslag och till de kompromisser den har lagt fram senare.

Min utgångspunkt är att jag tycker om upphovsrätten. Jag anser att upphovsrätt och patent skyddar människor, företag och immaterialrättslig egendom, och immaterialrättslig egendom är själva grunden för fria marknadsekonomier med entreprenörer. Människor och företag investerar gärna tid och pengar i hopp om att finna en produkt – i detta fall musik – som människor komer att tycka om och vill köpa. Runtom i världen går det framåt för samhällen med ett starkt skydd för immaterialrättslig egendom. För dem som har färre entreprenörer och färre patent går det bara bakåt.

Nu har 38 000 sessionsmusiker i Storbritannien undertecknat en petition till stöd för dessa förslag. Sessionsmusikerna förtjänar den hjälp de kan få genom detta förslag. I min valkrets finns det en man vid namn Ted Carroll – en av många hundra sessionsmusiker – som har skrivit till mig och bett oss att godkänna dessa kompromisser. Därför stöder jag i högsta grad betänkandet.

 
  
MPphoto
 

  Jacques Toubon, för PPE-DE-gruppen.(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Förslaget som läggs fram inför er är en positiv åtgärd för artisterna, för konsten och för kulturen, och vi i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att stödja det.

Det som ligger framför er nu är faktiskt en kompromiss som strävar efter att ta hänsyn till olika synpunkter och olika intressen och som – och detta är den intressanta biten – förmodligen kommer att antas av rådet, där vi hittills har stött på patrull i form av en liten blockerande minoritet.

Genom kompromissen förbättras kommissionens förslag. Relationerna mellan producenter och artister blir justare tack vare en klausul som låter artisterna utöva sin rättigheter om de inte utövas av producenterna. Det garanterar rättvisare villkor för sessionsmusiker i förhållande till solister. Sessionsmusiker kommer i åtnjutande av en permanent 20-procentig skatt.

Under det spanska ordförandeskapet kommer vi att ägna uppmärksamhet åt att utvidga förslaget till att även omfatta den audiovisuella sektorn, dvs. producenter och skådespelare. Vad gäller sändningsbolag är jag tacksam, herr kommissionsledamot, för den förklaring ni just lämnade, och jag tror faktiskt att en mycket detaljerad förklaring borde läggas till i rådets gemensamma ståndpunkt så att frågorna som gäller utsändning av musik via radio inte äventyras.

Vi pratar här om reella intäkter. Sessionsmusikerna kommer att få se sina inkomster tredubblade, upp till 2 000 euro. Konsumenternas intressen drabbas inte, eftersom en förlängning av skyddsperioden inte höjer några priser. Bibliotekens intressen skadas inte eftersom biblioteken inte betalar royalty till artister eller skivproducenter. De betalar enbart till upphovsmännen, och även där finns det många undantag.

Detta är skälet till att jag är djupt tacksam mot Brian Crowley, Neena Gill, kommissionsledamot McCreevy och kommissionen för allt detta arbete. Det återspeglar hur världen faktiskt ser ur, den ökade livslängden och nya användningsområden för produkterna, och därför måste vi anta denna text och försöka se till så den blir slutgiltig under första behandlingen.

 
  
MPphoto
 

  Neena Gill, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta betänkande har haft en lång och ibland komplicerad tillkomsthistoria inom parlamentet. Det har varit föremål för lobbyverksamhet, och myter och motkrav har förekommit dagligen. Med tanke på hur brådskande och viktigt det är att betänkandet kan antas under parlamentets innevarande mandatperiod har föredraganden och vår skuggföredragande arbetat hårt på att komma fram till en överenskommelse om de viktigaste punkterna i rådets ståndpunkt. Jag gratulerar därför alla dem som har medverkat för att komma fram till en förnuftig, rättvis och hållbar enighet. Däremot är jag besviken över att rådet gång på gång har misslyckats med att komma fram till en liknande överenskommelse.

Det gläder mig dock att betänkandet motsvarar mina syften och PSE-gruppens mål och att ökade intäkter i första hand måste gagna artisterna om vi får en förlängning av skyddstiden för upphovsrätt. Därför kan jag acceptera de kompromissändringsförslag som föredraganden har fört fram eftersom det finns extra åtgärder för artister.

Jag skulle vilja lyfta fram några av de viktigaste ändringsförslagen: ändringsförslag 58 som är en permanent ”use it or lose it”-klausul, ändringsförslagen 59–61 om ett permanent krav på ersättning till sessionsmusiker som innebär att skivbolagen måste avsätta 20 procent av alla sina försäljningsintäkter, ändringsförslag 62 om en ”tabula rasa” (rent hus) för utövande konstnärer, ändringsförslag 71 om möjligheten för utövande konstnärer att genom nya förhandlingar få bättre kontrakt och slutligen ändringsförslag 75 om en bedömning av konsekvenserna för audiovisuella artister.

Jag vill därför be de kolleger som har reservationer att ompröva sin ståndpunkt och rösta för betänkandet. Jag inser att det inte är fulländat och att det finns farhågor. Särskilt när det gäller utövande konstnärer skulle jag ha önskat att man i betänkandet hade tagit upp den tidsperiod som tillåts för skivbolagen enligt ”use it or lose it”-klausulen som slår till efter ett år snarare än efter några månader, vilket skulle ha varit att föredra.

Avslutningsvis vill jag be rådet att snarast komma överens i denna fråga. Alla andra nyckelaktörer har uppnått enighet, och de utövande konstnärerna behöver tydliga besked så snart som möjligt.

 
  
MPphoto
 

  Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Trots en kraftfull charmoffensiv från kommissionsledamoten och hans tjänsteavdelningar kan jag fortfarande inte stödja detta förslag om att förlänga skyddstiden för upphovsrätt.

Jag vet att det fanns goda avsikter bakom förslaget, men i den digitala tidsåldern med snabba förändringar av metoderna för distribution av inspelningar undrar jag: Varför ska vi göra en oåterkallelig förändring genom att förlänga ett system som i grund och botten fortfarande fungerar genom kontrakt och en struktur som är mer relevant för fysisk distribution och försäljning? Det enda man kan hoppas på för att rädda situationen är att ta itu med frågan om kontrakt som med tiden har blivit orättvisa, och detta har inte gjorts. Vi bör klargöra att tilldelning på livstid utan förnyelseklausuler inte längre är acceptabel och att det är ett av de priser som inspelningsbolagen måste betala för varje form av förlängning.

Det har lagts ned en hel del berömvärt arbete för att införa goda villkor som kompensation för förlängningen, men jag är rädd att dessa påklistrade tillägg inte gör förlängningen alltigenom lämplig på lång sikt, och i tilläggen finns också inslag av inkonsekvens och orättvisa eftersom de inte har tagit upp frågan om kontrakt.

Jag har efterfrågat en kompromiss som jag skulle kunna leva med, och jag framförde faktiskt tanken på att begränsa förlängningen av skyddstiden till inspelningar gjorda före 1975, vilket framgår av ALDE:s ändringsförslag 80 och 81 som är förenliga med huvudpaketet. Jag medger att detta är en besvärlig situation för rockmusikeran som just nu uppfyller sinnena, en era då vi har upplevt både en explosion i fråga om populärmusik och anmärkningsvärt dåliga kontrakt. Men ett sådant ändringsförslag skulle inte försätta oss i en oåterkallelig ställning när det gäller alla nyare inspelningar. Det skulle innebära slutet för den nuvarande modellen för inspelningsföretag, och oavsett vad man säger och gör är det främst dessa företag som drar nytta av och förespråkar denna förlängning. Det skulle också ge oss tid att reflektera och utveckla mer artist- och framtidsinriktade förslag som verkligen är lämpliga för den digitala tidsåldern.

Om ni återkommer efter att ha behandlat de punkter jag har tagit upp skulle det kunna vara ett paket som är värt att rösta för, men annars kan jag inte stödja det.

 
  
MPphoto
 

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag gratulera föredraganden till det utmärkta arbete han har utfört. Copyrightskyddet varar för närvarande under maximalt 50 år, och enligt min mening är den perioden inte tillräcklig för att ge artisterna en rättvis ersättning för deras kreativa arbete och prestationer. Det är i själva verket viktigt att förbättra artisternas sociala situation genom ett ökat skydd som tillhandahålls av institutionerna.

Därför är vi för att utsträcka det upphovsrättsliga skyddet till 95 år, och vi vill att de ytterligare intäkter som genereras genom denna förlängning uteslutande ges till artisterna och att de senare under de ytterligare 45 åren ska vara befriade från alla avtalsmässiga skyldigheter att överföra delar av intäkterna till tredje part. Denna åtgärd skulle i själva verket enbart vara inriktad på att ge upphovsmän och artister genuina förmåner. Å andra sidan skulle det också vara önskvärt om kommissionen kunde utvärdera effekterna av och behovet av att vidga syftet med denna förlängning för att få med den audiovisuella sektorn.

 
  
MPphoto
 

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. (DE) Vi har ett problem som gäller upphovsrätt och vi har ett problem som gäller artisternas ersättning. Därför bör och måste vi bli proaktiva och göra något åt detta. Men om vi blir proaktiva, så är det viktigt att vi reagerar på utmaningarna från den digitala eran och inte slår in öppna dörrar.

Låt mig förklara hur jag kom fram till detta. Förslaget som ligger framför oss uppfyller faktiskt bara ett enda löfte, och det är löftet att främja musikbranschen. Om vi skulle ta tag i det som verkligen händer med artisterna och deras inkomster och räkna på det, så skulle vi komma fram till genomsnittslöner som helt klart är för låga för att artisterna ska kunna försörja sig själva och få något utbyte av sin verksamhet.

Dessutom går de här pengarna inte direkt till artisterna. Fonden är för liten för att vi ska kunna uppnå resultat. En artist som jag diskuterade frågan med berättade för mig att det sker en omfördelning här mellan döda och levande. Jag blev tvungen att protestera mot det: det är en omfördelning mellan artister och producenter, musikbranschen och då enbart de stora namnen.

Totalt sett, herr kommissionsledamot, är förslaget inte bra, Vi behöver hitta något bättre. Vi behöver till exempel skapa någonting som påminner om en fast ersättning. Till och med de förslag ni kommer med i anslutning till ”use it or lose it”-klausulen är fortfarande bara teoretisk lag. Låt oss för en gångs skull göra något smart och välgrundat, precis som artisterna rekommenderade och krävde i vår utfrågning i utskottet för rättsliga frågor.

 
  
MPphoto
 

  Mary Lou McDonald, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tror att avsikten med detta initiativ verkligen var att förbättra de utövande konstnärernas sociala situation, vilket kommissionsledamot Charlie McCreevy och vår kollega Brian Crowley har hävdat, men initiativet lyckas faktiskt inte nå detta mål. Tyvärr är inte ens de ändringar som infördes av utskottet tillräckligt långtgående för att kunna förbättra förslaget. Jag tror att det är ett förslag som ytterst kommer att belöna de artister som redan är framgångsrika och att det faktiskt kommer att belöna inspelningsbranschen.

Jag är häpen över tanken på att förlänga skyddstiden för upphovsrätt, vare sig det nu är till 70 år eller till 95 år, och orsaken till min häpnad är inte bara att detta är tvivelaktigt och nästan helt otidsenligt i den digitala tidsåldern men också att det är alldeles uppenbart att ett sådant steg i första hand kommer att gynna branschintressen och inte kämpande artister.

Trots allt hårt arbete och all goodwill anser jag ändå att Europaparlamentarikerna bör förkasta förslaget. Jag anser att kommissionen måste gå tillbaka till ritbordet och lägga fram rätt förslag, ett förslag som inte bara handlar om att stödja utövande konstnärer och artister men som också rent faktiskt leder till just detta.

 
  
MPphoto
 

  Manuel Medina Ortega (PSE). (ES) Herr talman! Till skillnad från de båda föregående talarna håller jag med majoriteten av ledamöterna som har yttrat sig i denna fråga.

Detta är ett bra direktiv. Det är faktiskt ett fantastiskt direktiv, som är avsett att skydda artister som uppträder.

Det man egentligen diskuterar när det talas om att vi måste hitta ett intelligentare sätt att sluta avtal är att man egentligen vill avskaffa begreppet immateriell äganderätt. Avtal kan bara ingås om det finns en fastställd lag.

Vi har redan en fastställd lag på nationell nivå. Kommissionen har, under ledarskap av Charles McCreevy, antagit ett bra initiativ, ett positivt initiativ, och jag tycker att kammaren borde anta den överenskommelse som vi har nått inom utskottet för rättsliga frågor, tack vare det arbete som utförts av Brain Crowley och de olika skuggföredragandena, som Neena Gill och Jacques Toubon.

Jag tycker att detta är ett fantastiskt direktiv och jag tror att det kommer att stärka skapandet av immateriell äganderätt. Dessutom omfattar direktivet flera rekommendationer avseende det arbete som måste utföras i framtiden.

Jag tror att om parlamentet antar betänkandet – och jag hoppas att rådet ska ställa sig på samma sida som kommissionen och parlamentet – så kommer det att kunna garantera att kommissionen under nästa ämbetsperiod kommer att fortsätta längs den inslagna vägen, lägga fram förslag i parlamentet och att vi kommer att göra framsteg när det gäller att skydda upphovsrätten, vilket är av avgörande betydelse om Europeiska unionen ska utvecklas till en fantastisk institution grundad på en gemensam kultur.

 
  
MPphoto
 

  Olle Schmidt (ALDE). - Herr talman, herr kommissionsledamot! Brian Crowley är en duktig kollega, som ofta brukar komma med kloka förslag. Denna gång har jag dock svårt att följa hans intentioner. Kommissionen föreslår att skyddstiden för musikinspelningar ska öka från nuvarande 50 år till 95 år. Det rör sig alltså i det närmaste om en fördubbling. Att detta är alltför långtgående borde de allra flesta kunna hålla med om. Den kompromiss som det nu talas om är 70 år; det går alltså i rätt riktning.

Fortfarande kvarstår flera frågor. Kommer en förlängning att öka den kulturella mångfalden och underlätta tillkomsten av nya verk? Vad har den amerikanska förlängningen av upphovsrätten betytt för utvecklingen där? Har det stärkt artisternas ställning, eller är det musikbolagen som är de stora vinnarna? Kan vi rättfärdiga en förlängning som så dramatiskt ökar skyddstiden? Är det inte för enkelt att hävda att kreativiteten och skaparlusten är direkt kopplad till skyddstidens längd? För mig är dessa frågor fortfarande obesvarade.

Som liberal tror jag på upphovsrätten och syftet med denna, och jag kan såldes hålla med flera av kollegerna här i kammaren. Det är självklart viktigt att skydda nyskapande och ha makt över de egna verken, också ekonomiskt. Men våra lagliga ingrepp i denna församling måste ju vara proportionella, vilket jag inte tycker är fallet i detta exempel.

I mitt hemland är ju frågan om tillgång till verk på internet satt under diskussion, inte minst efter den uppmärksammade rättegången med den så kallade Pirate Bay-domen. Vid denna tid, när upphovsrätten är föremål för en intensiv debatt, anser jag därför att vi skulle begå ett misstag genom att godkänna kommissionens förslag om en förlängning av skyddstiden för musikverk från 50 till 95 år. Därför kommer jag att i likhet med Sharon Bowles avvisa förslaget i dess helhet. Min tro är att kommissionen borde få göra ett nytt försök. Herr kommissionsledamot! Tänk om, gör om och kom tillbaka!

 
  
MPphoto
 

  Roberto Musacchio (GUE/NGL).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att döma av de stora förändringar som påverkar musik- och kultursektorn i allmänheten verkar det som om EU riskerar att reagera med protektionistiska lösningar och gammalmodiga system, att lova smulor åt artister och små musikföretag för att i stället i slutändan främja de stora stjärnornas intressen som kommer att få betydligt större möjligheter att öka sina vinster.

Ni förstår, i efterdyningarna av den svenska domstolens dom mot ägarna av webbplatsen The Pirate Bay, som fälldes för att ha uppmuntrat fildelning av musikaliskt material, skulle parlamentets godkännande av en åtgärd som denna befästa en negativ och fullständigt olämplig strategi gentemot den nya dynamiken i den nuvarande teknikdominerade epoken och hela generationers behov av kultur, kommunikation och frihet.

Skyddet för artisternas yttrandefrihet ligger i själva verket i deras förbindelser med samhället. Friheten att skapa konst och friheten att njuta av den går hand i hand och har en gemensam fiende i kulturens krypande för kommersiella villkor, något som bara skulle stärkas av denna lagstiftning.

 
  
MPphoto
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). - (EL) Herr talman! Kommissionens förslag och betänkandet strävar efter att göra konstskapande och kultur som skapas av människor till permanenta varor. De är inte avsedda att skydda musikerna.

Denna förlängning kommer enbart att bli till förmån för monopolvidundren, de multinationella företagen inom musik-, show- och underhållningsbranschen som även i fortsättningen kommer att bli förmögna på andras arbete. Förlorarna blir arbetarna, artisterna och själva den mänskliga utvecklingen, för den överväldigande majoriteten av musiker och artister står under tryck från de multinationella företagen och är tvungna att skriva över alla sina rättigheter till dem i utbyte mot en spottstyver.

Denna förlängning kommer att generera vinster på hundratals miljoner euro åt de multinationella företagen, men bara en handfull euro om året åt musikerna. Samtidigt kommer de stora företagen också att kontrollera den immateriella produktionen utifrån lagen om profit.

Kommissionens förslag, som stöds av de stora politiska grupperna i Europaparlamentet, är ett vältaligt bevis på vilken typ av intressen som Europeiska unionen försvarar och skyddar. För att skydda kapitalets lönsamhet förvandlar EU allt till en vara, från vatten till konst, kultur och människors skapelser.

 
  
MPphoto
 

  Jens Holm (GUE/NGL). - Herr talman! Förslaget att förlänga upphovsrätten till 95 år är ett förfärande exempel på hur de stora skivbolagen har lyckats lobba fram ett förslag som helt går deras väg. En så omfattande förlängning av skyddstiden för upphovsrätten kommer bara att drabba de enskilda konsumenterna och hämma framtagandet av ny musik. Därför har vi i GUE/NGL-gruppen lagt fram ändringsförslag, i vilka vi kräver att 95-årskravet ska tas bort. Vi kräver också att hela direktivet ska förkastas.

Rättigheterna till födelsedagssången Happy Birthday lär ägas av det nordamerikanska företaget Warner. Folk som firar födelsedag offentligt törs knappt sjunga den sången på vissa platser i Förenta staterna av rädsla för repressalier och böter. Det är ett absurt exempel på hur illa det går när man låter särintressen och industrin styra politiken. Det där gäller Förenta staterna. Där är skyddstiden för upphovsrätten redan så lång som 95 år. Låt inte det bli fallet här i Europa. Avslå kravet på 95 år, och avslå hela direktivet!

Vidare undrar jag om kommissionen har gjort någon konsekvensanalys av hur mycket av de framtida intäkterna som kommer att gagna de enskilda artisterna och hur mycket av de intäkterna som egentligen stannar hos storföretagen.

 
  
MPphoto
 

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). - (EL) Herr kommissionsledamot! Som vi hörde under diskussionen finns det olika åsikter om lagstiftningsförordningen om att förlänga skyddsperioden för upphovsrätt.

Jag vill än en gång betona att antagandet av detta direktiv inte kommer att påverka konsumenterna, inte heller kommer det att leda till att priset på skivor går upp. Vi försöker alla förlänga skyddsperioden för tillhörande rättigheter i linje med den ökande medellivslängden. Upphovsrätten är skyddad under 70 år efter upphovsmännens död, vilket skapar vissa inkomster för deras familjer. Det nuvarande skyddet för artisternas närstående rättigheter som omfattar 50 år från inspelningsdatum är därför väldigt kort. Därför skulle kompromissen att fastställa en period på 70 år vara en bra idé.

Jag vill också rikta er uppmärksamhet på undersökningen som ska genomföras om skådespelare och det eventuella förslaget till direktiv som ska läggas fram under 2010. Jag anser också att skådespelares tolkningar bör skyddas, framför allt i en tidsepok när det konstnärliga skapandet är viktigt och när den tekniska utvecklingen kan bli en hjälp för att skydda konstnärernas inkomster.

Avslutningsvis hoppas jag att Europeiska kommissionen ska samarbeta om det föreslagna nya direktivet.

 
  
MPphoto
 

  Glyn Ford (PSE). - (EN) Herr talman! Låt mig uttrycka mig tydligt: jag stöder förlängningen av skyddstiden för upphovsrätt från 50 till 70 år. Mitt problem är: vem drar nytta av detta?

Jag välkomnar att sessionsmusiker i enlighet med musikerförbundets krav kommer att få 20 procent av vinsterna vid distribution. Problemet är balansen mellan de multinationella skivbolagen och de utövande konstnärerna. Många av dessa människor undertecknade kontrakt för 30 eller 40 år sedan som gav dem 8 procent av det säljande företagets pris, varvid företagen ansvarade för produktion, distribution och inkassering av pengar från försäljning. Nu kommer precis samma multinationella skivbolag att som en skänk från ovan få miljontals euro för att de inte gör någonting alls eftersom det i denna nya digitala tidsålder inte finns någonting att göra. Om man tillämpar en industriell struktur som sedan länge har blivit föråldrad på grund av tekniska förändringar är det sheriffen av Nottingham som vinner, inte Robin Hood. Dessa artister borde ha kunnat kräva tillbaka sin egendom som de ensamma ansvarat för att skapa.

 
  
MPphoto
 

  Christofer Fjellner (PPE-DE). - Herr talman! Låt oss helt och hållet klargöra en sak: En förlängning av skyddstiden för upphovsrätten skulle inte leda till att vi får mer eller bättre musik. Ärligt talat, vilken 25-årig musiker skulle säga: ”Nej, jag kommer inte att spela in den här skivan, eftersom jag bara får betalt tills jag fyller 75 och inte tills jag fyller 120”? Det främjar ju inte ens de fattiga musikerna, eftersom det ju inte är deras plattor som säljer fortfarande mer än 50 år efter inspelningen, utan det främjar ju snarare antingen stora skivbolag eller dem som redan har tjänat mycket på sina inspelningar. Jag tycker att detta helt har tappat sina proportioner.

Den som i dag uppfinner botemedlet mot cancer kommer att – i och för sig få Nobelpriset i medicin men utöver det – få sin uppfinning skyddad i högst 20 år, medan den som ska spela in en skiva då ska få den uppfinningen, eller rättare sagt den skivan, skyddad i 95 år. Det är utan proportioner! Jag kan dock hålla med om att 70 år är bättre än 95 år, men oavsett det, tycker jag att det bästa av allt vore att förkasta hela förslaget.

 
  
MPphoto
 

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill gärna tro att jag har lärt mig mycket under min tid här som kommissionsledamot. En del kanske påstår att jag inte har lärt mig något, men jag tror att jag har gjort det.

Men en sak som jag har lärt mig är att allting som rör området immaterialrättslig egendom är fullt av alla slags fallgropar. På hela detta område som rör immaterialrättslig egendom har det väckts en rad frågor i parlamentet och ministerrådet, både under min tid som kommissionsledamot och under min tid som irländsk minister tidigare, och en del av dessa frågor har varit aktuella i omkring 20–30 år. Därför har jag lärt mig att varje aspekt av detta ämne får en enorm uppmärksamhet och leder till en mängd debatter och polarisering bland parlamentsledamötera, i medlemsstaterna och bland olika aktörer.

Därför har jag lärt mig att det är utomordentligt svårt att ta itu med någonting inom detta område och att försöka komma fram till en acceptabel lösning. Under min tid här som kommissionsledamot har det förekommit många tillfällen då vi har misslyckats med att nå enighet inom vissa områden.

Eftersom det är på detta sätt är jag inte det minsta förvånad över djupet och uppriktigheten i de argument som har framförts från alla håll i denna debatt. Varje fråga inom området immaterialrättslig egendom genererar nämligen detta slags argument, och de som motsätter sig det kompromissförslag som har lagts fram av Brian Crowley kommer att befinna sig på helt motsatt sida när det gäller andra områden som rör immaterialrättslig egendom.

Därför är det mycket intressant att se hur människor som skulle inta en ståndpunkt på andra områden som rör immaterialrättslig egendom i denna debatt intar en annan ståndpunkt eftersom detta är ett mycket svårt område, och jag uppskattar uppriktigheten hos dem som har gjort inlägg i debatten.

Det är föga meningsfullt att jag tar upp och debatterar alla de olika punkter som har lyfts fram av enskilda parlamentariker eftersom dessa punkter har diskuterats till leda i utskottet. En sak som Brian Crowley och föredragandena från andra utskott har gjort har varit att ge frågan gott om tid. Parlamentet har ägnat utomordentligt lång tid åt frågan och gjort utomordentligt stora ansträngningar, och många av assistenterna och de anställda i mitt eget generaldirektorat har arbetat utomordentligt hårt med frågan för att försöka komma fram till vad vi trodde skulle vara en acceptabel kompromiss.

Men jag ska beröra några av områdena. Låt mig bara från början utesluta ett antal punkter som mindre gäller denna debatt än den tidigare debatt som ledde till att vi lade fram detta förslag.

Jag kan försäkra er om att de som bad mig att gå vidare med ett förslag här var de utövande konstnärerna – det var från detta håll som den intensiva lobbyverksamheten kom.

Om det finns meningsskiljaktigheter här i parlamentet och i medlemsstaterna kan jag likaledes säga att det förekom olika uppfattningar om denna fråga i mitt generaldirektorat när jag först tog itu med den för att komma fram till hur vi borde gå vidare, och många av de olika uppfattningar som har framförts här förekom även där. Jag finner detta naturligt: om frågan föranleder så skilda uppfattningar i andra medlemsstater kan man förvänta sig detsamma i generaldirektoratet.

Men jag utsattes för ganska intensiv lobbyverksamhet från vanliga utövande konstnärer. De välkända utövande konstnärerna kom visserligen och gav sitt stöd i frågan eftersom de vanliga utövande konstnärerna ansåg att det skulle vara bättre att ha några av de stora namnen även på just detta område, men de vanliga utövande konstnärerna – sessionsmusikerna som de flesta människor inte har hört talas om – var den största lobbygruppen här. Jag anser det viktigt att notera att 38 000 sessionsmusiker stöder just detta förslag, vilket Christopher Heaton-Harris påpekade.

Därför måste man göra en bedömning av det rätta sättet att gå vidare på. Jag skulle tro att de flesta människor känner till de sångare som framför deras fyra favoritsånger eller finns på deras skivor, men jag betvivlar i hög grad att många av dem känner till vem som faktiskt har skrivit sångtexterna. Men den som har skrivit sångtexten är berättigad till ersättning på livstid plus 70 år.

Om jag namngav sex melodier här i kväll bland de mest populära melodier som har skapats betvivlar jag att det skulle finnas någon här i kammaren som skulle kunna namnge sångernas författare, men var och en som känner till en särskild skiva skulle kunna säga: sången framfördes av den och den. Författaren får ersättning på livstid plus 70, men den utövande konstnären får bara 50 år från datumet för hans eller hennes framförande.

Detta är orättvist ur alla tänkbara moraliska aspekter. En del människor sjöng en sång som blev en hit när de var 21 eller 22 år och har sedan aldrig hörts av, och de tjänade inte särskilt mycket pengar på det. På äldre dagar när de närmar sig 70 eller är ännu äldre anser jag att det bara skulle vara rimligt att de skulle kunna få lite extrainkomster. Man kan anföra alla möjliga tekniska och intellektuella argument och allting annat, men om man utgår från fair play anser jag att det är detta argument som väger tyngst.

Som Brian Crowley och andra nämnde var detta ett allvarligt försök att ta itu med några av dessa frågor – och några mycket omstridda frågor. Vi har gjort vårt bästa för att få fram ett förslag. Brian Crowley har lagt ned ett utomordentligt stort arbete på detta område i sina försök att komma fram till överenskommelser och kompromisser, och han har arbetat länge och hårt.

Jag ska bara kommentera en del av de frågor som har tagits upp.

Neena Gill stöder i hög grad förslaget, och jag tackar henne så mycket för hennes stöd. Hon nämnde ”use it or lose it”-klausulen som slår till efter ett år, men vid genomförandet i medlemsstaterna kan dessa tillåta att klausulen slår till efter tre eller sex månader om de så önskar.

Sharon Bowles – vars uppriktighet i detta avseende jag inte för ett ögonblick betvivlar – anser att hon inte kan rösta för just detta förslag eller det kompromissförslag som har lagts fram av Brian Crowley. Hon nämnde frågan om kontrakt. Jag anser nog inte att frågan om kontrakt omöjliggör förslaget. Det är avgjort en annan fråga som skulle kunna bli föremål för ett annat initiativ om – och endast om – detta förslag blir en framgång.

Eva Lichtenberger gjorde ett bra inlägg. Jag vill påpeka för henne att 2 000 euro förvisso inte är någon föraktlig summa för en sessionsmusiker. Som jag sa tidigare stöds fonden av 38 000 utövande konstnärer, och jag anser att de bör veta.

Utifrån sin omfattande erfarenhet som politiker framförde Manuel Medina Ortega en mycket bra synpunkt, och jag håller med honom om att vi måste föreslå någonting här som har en rimlig chans att gå igenom även i ministerrådet. Som han påpekade måste vi vara realistiska. Även där förekommer det olika åsikter, och därför måste vi lägga fram ett förslag – såsom Brian Crowley och andra har gjort – som har en realistisk chans att antas i ministerrådet, och denna synpunkt framförde han mycket eftertryckligt och bra.

Olle Schmidt och Roberto Musacchio framförde synpunkter på de nuvarande skivbolagsmodellerna, men vi rekommenderar inte de nuvarande skivbolagsmodellerna. En 70-årig skyddsperiod innebär möjligheter för alla nya innovativa affärsmodeller.

Jens Holm nämnde möjligheten att man skulle kunna bötfällas t.ex. för att man sjunger Happy Birthday, men jag tror att han var lite förvirrad här. Det handlar inte om sången. Det handlar bara om inspelningen av en artists framförande av sången, och därför kan Jens Holm sjunga Happy Birthday närhelst han önskar utan att riskera att bestraffas på något sätt. Detta handlar om inspelningen av artistens framförande av sången, inte om författaren.

Manolis Mavrommatis framförde en rad synpunkter som vi har noterat, men jag anser att 70 år är den bästa parametern för livslängd.

Avslutningsvis vill jag säga att jag uppskattar och beundrar den effektivitet med vilken alla berörda i Europaparlamentet har arbetat med detta ärende. Deras arbete har resulterat i det kompromissförslag som Brian Crowley har lagt fram, och jag anser att detta visar vår vilja att förbättra regelverket för våra skapande förmågor. Jag tror att framtiden kommer att utvisa att skydd av dem som skapar var det rätta valet och att större effektivitet i infrastrukturen för att skydda upphovsrätten kommer att visa att det är fel att påstå att bättre skydd kommer att leda till en mindre livaktig Internetkultur.

Jag vill tacka alla som har deltagit i debatten, särskilt föredraganden Brian Crowley, inte därför att han är en kollega till mig från Irland och en mycket gammal vän utan därför att han har lagt ned ett utomordentligt stort arbete i sin strävan att göra denna kompromiss acceptabel för så många motstridiga intressen i parlamentet som möjligt. Han har också underlättat en kompromiss som har en rimlig chans att accepteras även i ministerrådet, vilket Manuel Medina Ortega har framhållit.

 
  
MPphoto
 

  Brian Crowley, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill ännu en gång tacka mina kolleger för deras inlägg i debatten. Trots alla våra diskussioner, förslag, ändringsförslag och ytterligare ändringar av ändringsförslag och trots de ändringar som har gjorts har vissa kolleger tyvärr fortfarande inte förstått hur detta arbete har gått framåt. På ett mycket personligt plan måste jag säga att jag har en uppfattning om vars och ens olika åsikter och att jag förstår varifrån de kommer.

Det är emellertid svårt att göra det när vi får in ändringsförslag från kolleger där de har bifogat en artikel i Financial Times, i vilken det står att vi bör rösta mot upphovsrätten samtidigt som det under artikeln står ”skyddad upphovsrätt”. Till och med tidningen Financial Times, som är motståndare till skydd och utvidgning av upphovsrätten, använder själv upphovsrättsvapnet!

Likaledes hör jag konsumentorganisationer som säger att det är fel att utvidga upphovsrätten eftersom detta kommer att inverka menligt på konsumenternas rättigheter och valmöjligheter. Återigen inser de inte eller tror inte på att upphovsrätten redan finns och att dessa rättigheter och detta skydd redan finns.

Likaledes hör jag kolleger nämna vilken belastning detta kommer att innebära för innovation och kreativitet, men hur kommer människor att skapa någonting om de inte kan skydda sina rättigheter? Hur kommer de att vilja skapa någonting om de inte kan skydda vad de har skapat?

Människor som talar om kommersialisering – eller ”mercantiling” som översättningen var – inom skivindustrin bör likaledes vakna upp och inse den faktiska situationen. Detta har förekommit i många herrans år. Innan det fanns någon inspelad musik köpte man noter, och då måste man betala en viss summa som gick tillbaka till den som skapat denna musik, och varje gång musiken framfördes fick även den utövande konstnären en andel av denna summa.

Vad vi talar om är därför att skapa balans och rättvisa i diskussionen, att garantera rättigheter för dem som är svagast när det gäller kontrakt, som är svagast när det gäller att kräva sin rätt och som närmar sig slutet av sin musikkarriär så att de kan få skydd och fördelar.

Det är viktigt att människor inser att användandet av ny teknik – som vi alla välkomnar eftersom den är fantastisk – inte innebär att man har rätt att ta del av någonting gratis. När man förr i tiden gick in i en skivaffär och tog ett skivbolags CD eller vinylskiva och gick ut med den åkte man fast för snatteri, och att ladda ned musik gratis utan att betala någon avgift till någon är fullt jämförbart med detta.

Detta handlar om att få fram bra mekanismer.

Jag vill tacka Jacques Toubon, Neena Gill och alla mina kolleger för deras hjälp och bistånd, och jag tackar särskilt Manuel Medina Ortega för hans värdefulla vägledning och råd när han hjälpte mig att lösa ett problem som hade med Spanien att göra.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), skriftlig. – (PL) Syftet med betänkandet är att stödja de europeiska konstnärerna genom att utsträcka copyrightskyddet för skivinspelningar från 50 år till 70 år.

Enligt dokumentet ska det också inrättas en fond för sessionsmusiker som ska byggas upp med bidrag från producenter med motsvarande minst 20 procent av deras årliga intäkter från den förlängda copyrightperioden. Femtio år efter att en skiva har kommit ut ska artisten kunna säga upp avtalet om producenten inte marknadsför skivan.

Detta är nya, om än kosmetiska, förändringar av den upphovsrättsliga lagstiftningen, som är i stor behov av en grundlig översyn. Upphovsrätt var något som fanns före Internet, och det avser en annan epok. Nu behövs det en ny strategi i frågan.

Den nuvarande lagstiftningen, inbegripet direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006, täpper inte till den lucka i lagen som finns på grund av den nya tekniken. Europaparlamentets antagande av Brian Crowleys betänkande kommer ett medge ett visst multikulturellt skydd, som kommer att främja konkurrensen inom den globala musikindustrin. Parlamentet har också bett kommissionen göra en utvärdering av behovet av en liknande förlängning av det upphovsrättsliga skyddet för artister och producenter inom den audiovisuella sektorn. Senast den 1 januari 2010 ska kommissionen lägga fram en rapport om resultaten från den utvärderingen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Vi måste fortfarande vänta på en grundlig översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy