Fullständigt förhandlingsreferat

Fredagen den 24 april 2009 - Strasbourg

5.3. Den humanitära situationen för de boende i Ashraflägret

  Talmannen. − Nästa ärende är debatten om sex resolutionsförslag om den humanitära situationen för de boende i Ashraflägret⁽¹⁾.

  Ana Maria Gomes, författare. − (EN) Herr talman! Vissa här i kammaren vill framställa folkets mujaheddin som hjältar eller ett verkligt alternativ till Irans regering. De är varken den ena eller det andra.

Under mina resor till Irak har jag hört kurdiska ledare, sunniledare, shiitiska ledare, kristna ledare, turkmenska ledare och andra klaga på den roll som folkets mujaheddin spelade som ett av Saddam Husseins redskap vid Anfarkampanjen 1988, vilken kulminerade i massakrer som den i Halabja. Detta bekräftades även av den irakiska delegation som var här i veckan. Samtidigt försäkrade de oss om att den irakiska författningen gör den irakiska regeringen skyldig att fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna för de invånare i Camp Ashraf som med hjälp av FN:s flyktingkommissariat och Internationella rödakorskommittén vill lämna Irak för Iran eller något annat mål, eller vill stanna som politiska flyktingar och följa irakiska lagar.

Vi måste förstå den irakiska regerings motvilja mot att låta Camp Ashraf fortsätta att vara en nagel i ögat för deras goda grannförbindelser med Iran. För irakierna försvinner inte Iran bara för att man önskar det. Det finns där. Det är en mäktig granne. Det stämmer att folkets mujaheddin inte längre är terroriststämplade med det är fortfarande en dunkel sekt som använder sig av våld mot de medlemmar som vill hoppa av. Oavsett själva organisationens öde och historia är människorna i Camp Ashraf framför allt människor vars mänskliga rättigheter måste respekteras. De ska behandlas i enlighet med flyktingkonventionen från 1951 och ingen – jag upprepar, ingen – bör tvingas att återvända till Iran.

Men låt oss klargöra en sak. Denna resolution handlar inte om den iranska regimen, som i årtionden har förtryckt sitt folk, förvaltat sitt land på ett bristfälligt sätt och destabiliserat Mellanöstern. Alla som ser en röst för PSE-gruppens och De grönas ändringsförslag – som syftar till att balansera tonen i resolutionen – som en röst för den iranska regimen argumenterar antingen i ond tro eller har helt enkelt fått slut på argument.

Andan i våra ändringsförslag är ganska enkel. Vi vill redogöra för hela bilden när det gäller människorättskränkningar och hot i och omkring Camp Ashraf. Vi begär exempelvis att alla Camp Ashraf-invånare ska få lov att intervjuas av Internationella rödakorskommittén på en neutral plats och utan att personer från folkets mujaheddin är närvarande, så att man kan få klart för sig vad dessa personer verkligen vill. Dessutom måste vi uppmana ledarna för folkets mujaheddin att upphöra att kontrollera livet för invånarna i Camp Ashraf, framför allt genom att inte tillåta dem att lämna lägret. Framför allt är vi bekymrade över rapporter om att det förekommer psykisk och fysisk manipulering och allvarliga människorättskränkningar inom sekten. Kort sagt handlar ändringsförslagen om de individuella mänskliga rättigheterna för invånarna i Camp Ashraf. Låt oss ha dessa människor och deras mänskliga rättigheter i åtanke när vi röstar.

  Alejo Vidal-Quadras, författare. − (EN) Herr talman! Nu på morgonen kommer vi att rösta om ett gemensamt resolutionsförslag från fyra politiska grupper om situationen i flyktinglägret Ashraf i Irak. 3 500 iranska män och kvinnor, medlemmar av den demokratiska oppositionen mot den fundamentalistiska regimen i Iran bor helt försvarslösa i detta läger. Med stöd av den iranska regimen har vissa delar av den irakiska regeringen de senaste veckorna utsatt dem för påtryckningar och trakasserat dem. När som helst kommer vi förmodligen att få se en liknande tragedi som den vi såg på Balkan för inte så länge sedan.

Vi kommer alla ihåg Srebrenica, och jag är övertygad om att ingen ledamot här i kammaren vill ha ett nytt Srebrenica i Irak. Genom vårt resolutionsförslag vill vi göra allmänheten i hela världen medveten om denna fara innan en katastrof sker. Tyvärr har vissa kolleger lagt fram ändringsförslag som skulle kunna öka risken för invånarna i Camp Ashraf och förse den iranska regimen och dess ombud i Irak med argument för att massakrera dem.

Jag besökte nyligen själv lägret och jag kan försäkra er om att de anklagelser som framförs i de ändringsförslag som har lagts fram helt saknar grund. Människorna i Ashraf är där frivilligt. De är fria att lämna lägret när de vill och de har vänskapliga förbindelser med den irakiska befolkningen i regionen. Syftet med vårt förslag är att skydda dessa människor. Ingen skulle förstå – men om dessa ändringsförslag antas skulle förslaget få rakt motsatt effekt.

Kära kolleger! Detta är inte en politisk fråga. Det är enbart en humanitär fråga och den är mycket brådskande. Jag ber er att rösta emot alla ändringsförslag som läggs fram till detta gemensamma resolutionsförslag som fyra politiska grupper har lagt fram och stöder förslaget i den form som dessa fyra grupper med mycket olika politiska uppfattningar har kommit överens om. Många oskyldiga och försvarslösa människors liv hänger på er röst. Svik dem inte.

  Angelika Beer, författare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp har inte undertecknat den här resolutionen och vi kommer bara att rösta för den om de ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med författaren, Ana Gomes, för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, antas.

Det handlar om tvisten om mujaheddin eller MKO. Det här är inte någon demokratisk opposition. Jag vill säga några ord om den. MKO är en urspårad organisation, som påminner om en religiös sekt och som förtrycker sina egna medlemmar – också inom lägret. Psykologiska och fysiska påtryckningar används för att tvinga medlemmarna att stanna kvar i lägret. De som vägrar får se sina relationer förstöras, de tvingas till skilsmässa och deras barn tas ifrån dem – en av de mest brutala förtrycksmetoderna.

MKO har helt isolerat alla MKO-medlemmar som lever i och utanför lägret. All kontakt med internationell press eller internationella medier är förbjuden. Alla intervjuer som USA genomförde ägde rum i närvaro av ledare för MKO, vilket innebar att människor inte kunde tala om sina verkliga problem och sin oro.

Tidigare överlämnades MKO-medlemmar från norra Irak till Saddam Husseins handgångna män och torterades och dödades i Abu Ghraib. Detta är bara några få exempel och förklaringar till de gemensamma ändringsförslag som jag uppmanar er att ställa er bakom. Alla som avvisar dessa ändringsförslag – och här vill jag vara tydlig – och alla som antar den nuvarande resolutionstexten i oförändrat skick röstar för att tillåta MKO att fortsätta med sitt förtryck i det läger som organisationen kontrollerar. Ni kommer då även att ha ett delansvar för det som MKO nu hotar att göra, nämligen att om lägret upphör att existera under internationell övervakning kommer man att uppmana medlemmarna att bränna sig själva. Det är förstås motsatsen till vad vi vill göra här och jag uppmanar er därför att rösta för de ändringsförslag som lagts fram av PSE och min grupp.

  Erik Meijer, författare. − (EN) Herr talman! I 30 år har Iran styrts som en teokratisk diktatur. Diktaturen tvingar inte bara invånarna att leva i enlighet med diktaturens religiösa normer utan försöker även döda alla som inte inlemmar sig i systemet. Till följd av detta tvingas många iranier leva i exil, inte bara i Europa utan även i grannländerna.

Efter den angloamerikanska invasionen i Irak fick de iranier som lever där i exil löfte om att de skulle skyddas från Iran. Nu förbereder de utländska trupperna sig på att dra sig ur Irak. Jag stöder detta, men en oförutsedd följd kan bli att den teokratiska regimen i Iran får en möjlighet att attackera oppositionen utanför sina egna gränser. Den iranska regimen försöker få dessa människor förvisade till Iran så att de kan döda dem. Inom Irak finns det mycket solidaritet med de iranier som lever där i exil. Irans makt i Irak har emellertid stärkts eftersom de flesta av Iraks invånare också är shiitiska muslimer.

Genom skriftliga frågor till rådet har jag uppmärksammat situationen för de 3 400 människor som bor i Camp Ashraf. Rådets enda svar var att det inte hade diskuterat frågan. I dag diskuterar vi en mycket viktig och brådskande resolution om Camp Ashraf. I två tidigare resolutioner från 2007 och 2008 bekräftade parlamentet Camp Ashraf-invånarnas rättsliga ställning i enlighet med den fjärde Genèvekonventionen. I dag riktar parlamentet framför allt sin uppmärksamhet åt den nuvarande situationen genom att anta en resolution som uteslutande handlar om Ashraf. Detta är ett gemensamt och välavvägt förslag som har antagits av de flesta politiska grupper. Målsättningen är att sända ett kraftfullt budskap till den irakiska regeringen om att rättigheterna för de 3 400 människor som bor i Ashraf, däribland 1 000 kvinnor, inte får kränkas till följd av påtryckningar från mullorna i Iran.

Vi måste skicka ett gemensamt budskap, utan ändringsförslag som kan undergräva och försvaga resolutionen, som endast rör den humanitära situationen för Camp Ashraf-invånarna. Vi måste undvika att ändra resolutionens sluttext på ett sätt som skulle kunna komplicera situationen eller göra att dessa försvarslösa personers liv hotas.

Invånarna i Ashraf bombades av amerikanska styrkor i inledningen av invasionen 2003. Senare kontrollerades de av Förenta staterna. Den irakiska regeringen har också kontrollerat alla personer som bor i Ashraf – detta ägde rum i april i år. Var och en av dem intervjuades, utanför Ashraf. De uppmuntrades och uppmanades att lämna lägret eller bege sig till Iran. Endast sex av dem gick med på att lämna lägret – sex personer av 3 400! Därför måste vi respektera deras beslut.

  Mogens Camre, författare. − (EN) Herr talman! Under en längre tid har situationen i Camp Ashraf, där det bor 3 500 medlemmar av den största demokratiska oppositionen i Iran, Iranska folkets mujaheddin, varit ett stort problem och parlamentet har antagit flera resolutioner om detta de senaste åren. Tillsammans med en delegation bestående av fyra ledamöter från Europaparlamentet besökte jag Camp Ashraf i oktober förra året. Där träffade jag amerikanska tjänstemän, irakiska tjänstemän och FN-tjänstemän. Alla dessa lugnade oss när det gällde vår oro för den rättsliga ställningen för invånarna i Ashraf när ansvaret för deras säkerhet i början av året flyttades från de amerikanska trupperna i Irak till de irakiska styrkorna.

Sedan dess har situationen kraftigt förvärrats. I slutet av februari uppmanade Irans högste ledare i ett officiellt tillkännagivande den besökande irakiska presidenten att genomföra den ömsesidiga överenskommelsen om att stänga Camp Ashraf och förvisa alla lägrets invånare till Iran.

Sedan dess har irakiska styrkor inlett en belägring av lägret. De irakiska styrkorna har hindrat familjer till invånare i Ashraf, parlamentariska delegationer, människorättsorganisationer, advokater, journalister och till och med läkare tillträde till lägret, och de tillåter i mycket liten utsträckning att det förs in logistikutrustning till Ashraf.

Därför ansåg parlamentet att det var absolut nödvändigt att ta upp denna brådskande fråga just nu. Vi har arbetat tillsammans med samtliga grupper och utarbetat ett gemensamt förslag som är välavvägt och som tar upp alla våra farhågor i frågan samt uppmanar internationella organ att hitta en långsiktig rättslig ställning för Ashraf-invånarna.

Tyvärr har en del av Teherans talesmän lagt fram ändringsförslag. Det rör sig om personer som tror på de lögner som Teheran förmedlar. Vi bör tydligt inse att dessa ändringsförslag minskar säkerheten för invånarna i Ashraf och vi bör rösta emot dem. Vi uppmanar alla kolleger att hålla sig till det gemensamma förslaget och förkasta alla ändringsförslag.

  Marco Cappato, författare. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi talar här om ett ”läger” som i praktiken är en mindre stad med människor som har lagt ner sina vapen på grundval av ett svårt politiskt beslut. Det handlar om människor som har överlämnat till det internationella samfundet att försvara dem. Orsaken till att vi debatterar detta i dag i enlighet med förfarandet för brådskande ärenden är risken för att de här personerna kan massdeporteras och att alla deras rättigheter i förhållande till den iranska regimen kan inskränkas för alltid.

Det finns förvisso anledning att ifrågasätta hur demokratiskt Iranska folkets mujaheddin och deras organisation är, men det är inte ämnet för den debatt vi måste föra och det är inte orsaken till att vi bett att förfarandet för brådskande ärenden ska användas. Orsaken till att vi begärt att förfarandet för brådskande ärenden ska användas är att förhindra att denna stad attackeras i sin helhet, att dess grundläggande rättigheter tas ifrån den och att den överlämnas till diktaturen i Iran.

Därför innebär de ändringsförslag som lagts fram att man missar att budskapet är brådskande och åtgärderna nödvändiga och därför hoppas jag att förslagen inte kommer att antas.

  Tunne Kelam, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi är här i dag för att förhindra att en potentiell, storskalig mänsklig tragedi äger rum.

Nästan 4 000 medlemmar av den iranska oppositionen löper en akut risk att bli förvisade tillbaka till Iran av de irakiska myndigheterna. Den iranska regimen har redan avrättat 22 000 av deras vänner. Det rör sig för övrigt om samma människor som avslöjade Teherans hemliga kärnprogram och som med fredliga medel motsätter sig den terroristexporterande regimen.

För att den irakiska regeringen och den amerikanska administrationen – som har beviljat dessa personer ställning som skyddade personer – ska behålla sin trovärdighet som demokratiskt tillförlitliga organ ligger det i deras intresse att dessa personers liv skyddas, att deras fria vilja och värdighet respekteras och att de garanteras en trygg framtid enligt internationell rätt. Men först och främst uppmanar vi den irakiska regeringen att häva blockaden mot Camp Ashraf.

  Nicholson of Winterbourne, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag anser att Alejo Vidal-Quadras, en god vän till mig, och andra som har talat har helt fel och att vi bör stödja ändringsförslagen eftersom den irakiska regeringen den senaste tiden vid flera tillfällen har tillkännagett att den inte har någon som helst avsikt att tvinga invånarna i Camp Ashraf att lämna lägret och bege sig till Iran eller något annat land.

Iraks regering har vid upprepade tillfällen bett olika länder, däribland många EU-medlemsstater, att ta emot dessa flyktingar och vi har inte gått med på det.

Av de 3 400 personer som bor i lägret har 1 015 uppehållstillstånd från – och bosättningsstatus i – olika länder, däribland många EU-medlemsstater, och vi tar inte emot dessa människor. Varför?

De flesta av dem som bor i lägret fick professionell militärutbildning under Saddam Husseins gamla regim och tillsammans med hans livvakter och andra säkerhetsstyrkor deltog de i det våldsamma krossandet av den irakiska folkresningen efter befrielsen av Kuwait 1991.

Det finns gott om bevis för att dessa människor begick våldshandlingar mot den irakiska befolkningen när den irakiska armén vägrade att utföra det dödande som Saddam Hussein krävde. Familjerna till offren i Irak kan inte glömma detta, och den irakiska författningen tillåter inte grupper som NKO och PPK att verka på irakiskt territorium.

Två tusen av dessa människor har själva registrerat sig hos FN:s flyktingkommissariat i hopp om att förflyttas till andra länder redo att ta emot dem, och i flera år har den irakiska regeringen tillsammans med FN:s flyktingkommissariat arbetat för att få andra länder att ta emot dem.

Kära kolleger! Detta är Iraks angelägenhet. Iraks suveränitet står på spel och vi bör förlita oss på Iraks demokratiskt valda regering. Detta är deras rättighet, deras plikt, och jag kan försäkra er att de fullgör den på ett korrekt sätt.

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag har aldrig haft mycket till övers för Iranska folkets mujaheddin och dess islamsk-marxistiska filosofiska rötter – vilket i sig är en självmotsägelse. Självfallet skyddades de under flera år av Saddam Hussein, slaktaren från Bagdad, eftersom de stödde honom militärt.

Under senare år har de emellertid reformerats och försett väst med värdefull information om människorättskränkningar i Iran och den geografiska placeringen av Irans hemliga anläggningar för anrikning av uran. Det kunde därför ifrågasättas om de fortfarande borde finnas kvar på EU:s lista över terroriststämplade organisationer. Vad som enligt mig inte kan ifrågasättas är att invånarna i Camp Ashraf har rätt till rättsligt skydd i Irak från den irakiska regeringen och de allierade styrkorna. De förtjänar inte att förvisas till Iran där de nästan säkert kommer att utsättas för tortyr och kanske till och med avrättas.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Denna debatt visar än en gång vilka begränsningar brådskande frågor har. Det finns fullt med olika förslag eftersom det inte har funnits tillräckligt med tid för ordentliga förhandlingar och samråd.

Jag vill att det ska föras till protokollet att vi i den ursprungliga texten från PSE-gruppen tydligt motsatte oss alla former av tvångsförvisning och krävde att Genèvekonventionen ska tillämpas fullt ut och att internationella människorättsorganisationer ska få full tillgång till lägret. Eftersom jag själv har försökt att nå en kompromiss genom att endast söka stöd över partigränserna för ändringsförslagen 2, 3 och 6, och sedan PSE-gruppens stöd för den gemensamma resolutionen, vill jag säga till Alejo Vidal-Quadras och andra att man fullständigt förvrider de fakta som finns om man anser att dessa ändringsförslag skulle kunna användas som en förevändning för att utföra en massaker på invånarna. Oavsett om man stöder eller kritiserar Iranska folkets mujaheddin borde ingen i denna kammare motsätta sig ändringsförslag som syftar till att stödja någon parts, eller alla parters, skyldigheter på människorättsområdet någonstans i världen.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Herr talman! 30 sekunder räcker för mig. Jag vill påpeka att jag är mycket nöjd med att PMOI togs bort från EU:s lista över förbjudna organisationer under det tjeckiska ordförandeskapet och jag är glad att vi fortsätter att skydda den iranska oppositionen mot regimen genom dagens resolution om Ashraflägret. Jag vill tacka alla som deltar från alla politiska grupper, oavsett färg eller övertygelse, och jag hoppas att resolutionen går igenom i föreslagen form utan de ändringsförslag som skulle kunna deformera resolutionen.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Herr talman! Jag vill också uppmana till att detta gemensamma resolutionsförslag ska röstas igenom i sin nuvarande form. De ändringsförslag som lagts fram är inne på fel spår.

Det är fullständigt fel att påstå att ens en enda flykting från Ashraflägret eller det alternativa lägret har överförts till Europa eller ens flyttats inom Irak med stöd från den höge kommissarien. Jag uppmanar alla att fråga den höge kommissarien om några flyktingar vid något tillfälle har överförts.

Allt detta är helt igenom falskt och har som enda syfte att underlätta en massaker. Det är vad det handlar om, inget annat, och jag vill uppmana författarna till dessa fräcka ändringsförslag att dra tillbaka dem eftersom de är en förolämpning mot parlamentet.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman! Jag vill be att få ordet, men under förhållanden där det är möjligt att tala. Med alla parlamentsledamöter som promenerar omkring är det svårt. Jag har stor respekt för parlamentet, men det verkar helt omöjligt att tala under de här omständigheterna.

  Talmannen. − Ni har rätt.

Mina damer och herrar! Vi kommer inte att avsluta debatten förrän alla sitter tysta på sina platser.

Kan de ledamöter som står i gångarna och pratar observera att vi inte kommer att avsluta debatten innan de slutar prata och vi har lyssnat på kommissionens vice ordförande och visat hänsyn.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman! Jag ber att få tacka eftersom jag anser att det korrekta sättet att delta i debatter är genom att lyssna till vad som sägs och genom att tala när så är lämpligt.

kommissionens vice ordförande. – (FR) Jag kommer nu att tala franska. Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen bevakar regelbundet utvecklingen av situationen i Irak, framför allt när det gäller Ashraflägret.

Som vi alla vet återtog den irakiska regeringen kontrollen över detta område i januari 2009. När det gäller den humanitära situationen i lägret har kommissionen informerats av Internationella rödakorskommittén och andra internationella organisationer som har bevakat utvecklingen av situationen om att ingen betydande försämring av levnadsförhållanden eller eventuella brott mot internationella konventioner har rapporterats.

Kommissionen instämmer helt i ståndpunkten att lägret ska stängas inom ett rättsligt ramverk och att de boendes liv och fysiska och känslomässiga välbefinnande inte får hotas. Internationella principer om mänskliga rättigheter ska tillämpas, inte minst principen om kvarhållande.

Vid flera tillfällen har den irakiska regeringen sagt att man är beredd att behandla de boende i lägret på ett anständigt sätt och att man inte har för avsikt att olagligen deportera medlemmarna i den här organisationen eller tvinga dem att lämna Irak.

Med hänsyn till detta har kommissionen ändå betonat behovet av att nu – som alltid – respektera rättsstatsprincipen och räknar med att den irakiska regeringen agerar i enlighet med detta.

När de irakiska myndigheterna träffade kommissionen i mars 2009 upprepade de sitt åtagande att respektera internationella principer om mänskliga rättigheter och att inte använda våld och framför allt att inte genomdriva tvångsåtervändanden till Irak.

Den irakiske ministern för mänskliga rättigheter håller för närvarande enskilda möten med de boende för att fastställa deras rättigheter och fastslå om de vill återvända till Irak eller åka till ett tredjeland.

Under de senaste veckorna har en del medlemmar valt att lämna lägret och har kunnat göra det utan att stöta på problem. Kommissionen stödjer de här insatserna. Om de boende i lägret vill lämna det måste den irakiska regeringen ge dem tillstånd att slå sig ned i ett annat land och underlätta denna process.

Kommissionen kommer i samarbete med representanterna för medlemsstaterna på plats att fortsätta att bevaka hur situationen utvecklas.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen är nästa punkt.

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

(1) Se protokollet.