Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 maj 2009 - Strasbourg

12. Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 – Miniminormer för mottagande av asylsökande (omarbetning) – Ansökan om internationellt skydd som inlämnats i en av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land eller av en statslös person (omarbetning) – Inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck (omarbetning) – Inrättande av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 573/2007/EG om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 och om avskaffande av finansieringen av vissa gemenskapsåtgärder samt om nya gränser för högsta tillåtna finansiering (KOM(2009)0067 – C6-0070/2009 – 2009/0026(COD)) (A6-0280/2009),

– betänkandet av Antonio Masip Hidalgo, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (omarbetning) (KOM(2008)0815 – C6-0477/2008 – 2008/0244(COD)) (A6-0285/2009),

– betänkandet av Jeanine Hennis-Plasschaert, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlaments och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (omarbetning) (KOM(2008)0820 – C6-0474/2008 – 2008/0243(COD)), (A6-0284/2009),

– betänkandet av Nicolae Vlad Popa, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlaments och rådets förordning om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EG) nr […/…] [om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat] (omarbetning) (KOM(2008)0825 – C6-0475/2008 – 2008/0242(COD)) (A6-0283/2009), och

– betänkandet av Jean Lambert, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor (KOM(2009)0066 – C6-0071/2009 – 2009/0027(COD)) (A6-0279/2009).

  Bárbara Dührkop Dührkop, föredragande. − (ES) Fru talman! Jag har äran att inleda denna gemensamma debatt om fem mycket viktiga betänkanden om att upprätta en gemensam europeisk asylpolitik.

Mitt betänkande gäller ändringen av Europeiska flyktingfonden i syfte att omfördela medel för att inrätta ett europeiskt stödkontor för asylärenden, som institutionellt kommer att få status som tillsynsorgan. Ett av det nya organets ansvarsområden blir att främja och förstärka det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna för att bidra till genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet.

Eftersom vissa av de uppgifter som tilldelats och finansierats under Europeiska flyktingsfonden nu kommer att tas över av det nya kontoret, det gäller till exempel främjandet av goda rutiner, tolknings- och översättningstjänster och stöd för utveckling och tillämpning av gemensam statistik i syfte att skapa insyn och en sund förvaltning av tillgängliga resurser, måste en del av Europeiska flyktingfondens medel överföras till kontoret.

Enligt de nuvarande reglerna ska 10 procent av fondens resurser avsättas för dessa uppgifter. Kommissionen föreslår att denna procentsats sänks till 4 procent och att återstoden av resurserna överförs till det nya kontoret. På så sätt kommer fondens finansiella tilldelning för perioden 2008–2013 att sänkas från 628 miljoner euro till 614 miljoner euro. Vi håller med kommissionen om att detta belopp är tillräckligt för den första fasen fram till 2013, vilket är den tidpunkt när en revision planeras.

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har gett mig hedersuppdraget att argumentera för det lämpliga i att inrätta detta kontor. Förslaget har godkänts enhälligt av de båda berörda utskotten, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och budgetutskottet. Även om Europaparlamentet, som vi vet, inte gärna ser att man inrättar nya byråer, är dess främsta prioritet som budgetmyndighet att sörja för en korrekt, rimlig förvaltning av avsatta resurser, i detta fall att sörja för ett praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna i asylfrågor.

Vi vet alla att den procentuella andelen godkända asylansökningar varierar kraftigt mellan olika medlemsstater, vilket ger värdmedlemsstaten problem med att hantera flera olika system. Detta gäller speciellt för staterna längs Europeiska unionens sydliga gräns, som regelbundet överhopas av stora mängder människor som plötsligt anländer till deras gränser, eftersom det även är nödvändigt för dem att identifiera de personer som kräver skydd bland dessa människor.

Att erbjuda stöd i samband med återflyttning och intern, frivillig förflyttning av asylsökande är det bästa beviset på och uttrycket för den solidaritet som medlemsstaterna bör visa upp. Detta är, och bör vara, huvudsyftet med att inrätta detta kontor.

Fru talman! Detta avslutar mitt anförande i den fråga som vi behandlar och, precis som ni, vill jag ägna ett par minuter, som blir mina sista, åt att säga ett kort farväl.

Detta är mitt sista anförande under denna sammanträdesperiod. Precis som ni, fru talman, vill jag också tacka alla ledamöter i kammaren, kollegerna i min grupp, ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och mina kolleger i utskottet för det samarbete vi har haft under åren som gått. Vi har genomfört debatter, och vi har inte alltid varit överens, men jag tror att i slutändan har vi alltid kunnat framlägga goda resultat i parlamentets plenarsessioner.

När jag först kom hit för 22 år sedan kom jag till Europeiska ekonomiska gemenskapen med sina 12 medlemsstater. Jag gläder mig åt att det jag nu lämnar är en europeisk union med 27 medlemsstater. Det har varit ett verkligt privilegium att få befinna sig i själva maskinrummet för den europeiska integrationen. Det har varit en unik, underbar upplevelse. Jag tror också att en av de största framgångarna har varit att vi lyckats uppnå det ”aldrig mer” som var själva ursprunget till det europeiska enandet. Det kan vi känna oss stolta över.

När jag nu lämnar parlamentet gläder jag mig verkligen åt att ha haft en möjlighet att få denna erfarenhet och jag ber verkligen om er förståelse, för nu tänker jag lämna denna debatt. Jag återvänder till Baskien, där vi nu upplever något historiskt: efter 30 år av baskisk nationalistisk regering ska vi nu få en socialdemokratisk president för Baskien, Patxi López, och jag skulle vilja företräda min politiska grupp i morgon när han tillträder.

Tack så mycket, och adjö för sista gången.

(Applåder)

  Antonio Masip Hidalgo, föredragande. − (ES) Fru talman! Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har besökt invandrarförläggningar i olika delar i Europa – som ni själv gjort med sällsynt iver – och har konstaterat att det råder otroligt skiftande förhållanden och oacceptabla omständigheter som vi måste rätta till.

Asylsökande går emellertid inte att jämföra med olagliga invandrare. Asylsökande flyr från förföljelse, de lockas inte av ekonomiska faktorer, utan jagas bort av regimer som motsätter sig frihet. Vi spanjorer är väl medvetna om detta, eftersom så många av oss togs emot av Mexiko, Frankrike och andra länder som republikanska landsflyktiga.

När återvändandedirektivet diskuterades gjorde man helt klart att det lagstiftningsrummet inte skulle tillämpas på kommande lagstiftning om mottagande av asylsökande, ledamotskolleger från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater sa samma sak. Enligt min åsikt är det absolut nödvändigt att asylsökande får information på ett språk som de förstår. Att begränsa tillhandahållandet av information för en asylsökande till ett språk han eller hon förstår eller kan antas förstå sänker de befintliga kraven och skulle inte accepteras, anser jag, ur rättslig synpunkt eller när det gäller tolkningen av de mänskliga rättigheterna. Rätten att få riktig information är helt väsentlig, eftersom den utgör grunden för alla andra rättigheter.

Jag har undersökt den ekonomiska kostnaden för mitt förslag om materiellt bistånd. Mitt förslag innehåller ett krav på att stödet till asylsökande ska garantera en tillräcklig levnadsstandard, ge dem levebröd och skydda deras fysiska och psykiska hälsa. Att kräva mindre skulle enligt min åsikt vara en förolämpning mot de asylsökandes värdighet.

Genom mitt förslag förtydligas det andra skälet till frihetsberövande (artikel 8.2 b) och förlägger det inom ramen för en inledande intervju i enlighet med riktlinjerna för frihetsberövande som fastlagts av FN:s flyktingkommissarie. Jag föreslår också i artikel 9.5.1 en ordinarie omprövning av frihetsberövandet av de rättsliga myndigheterna när förhållandena förändras, eller när ny information blir tillgänglig på anmodan av den asylsökande eller, som jag sa tidigare, automatiskt om sådan saknas.

I det muntliga ändringsförslaget 2 och kompromissändringsförslaget 5, som utskottet har antagit, behandlas frågan om att tillhandahålla juridisk rådgivning endast vid behov och kostnadsfritt på anmodan av den asylsökande. Jag begär delad omröstning om dessa båda punkter, för att gå tillbaka till juridisk rådgivning som är närmare att vara kostnadsfri, vilket jag anser är riktigt.

Slutligen, om de ursprungliga förslagen om socialt stöd för invandrare minskas, vilket andra grupper har drivit igenom i utskottsomröstningen, anser jag att det blir nödvändigt att garantera effektivt tillträde till arbetsmarknaden, även om vi för närvarande befinner oss i en krisperiod. På så sätt kommer de asylsökande att bli självständiga, integreras i värdsamhället och minska den sociala kostnad som anslagits till dem. Jag vill också rikta mitt varma tack till Jacques Barrot och hans kommission för all den möda han lagt ned under direktivets gång.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Jeanine Hennis-Plasschaert, föredragande. − (NL) Herr talman! Jag vill allra först göra några allmänna kommentarer. Jag har varit djupt engagerad i att dra upp riktlinjerna för den europeiska asyl- och invandringspolitiken under senare år för min grupp, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Jag är säker på att praktiskt taget alla inser nyttan och nödvändigheten av en sådan politik. Trots allt är en gemensam politik på detta område vad ett EU utan inre gränser högljutt ropar efter. Men å andra sidan skulle jag vilja påpeka att de normer vi kommit överens om och de resultat vi hittills nått kontrasterar i hög grad med den ambitionsnivå som man fastlagt i Tammerforsprogrammet, Haagprogrammet och allra senast i den franska asyl- och invandringspakten.

Problemet är att varje gång som rådet måste fatta ett konkret beslut förefaller plötsligt den största gemensamma nämnaren att bli den minsta och därför uteblir den önskade harmoniseringseffekten. Dessutom har många medlemsstater inte lyckats leva upp till de överenskommelser vi slutit, varken när det gäller tidpunkt eller noggrannhet vid införlivningen i nationell lagstiftning.

Detta har i praktiken lett till enorma skillnader mellan medlemsstaterna. Det skapar inte bara förvirring utan gagnar också deras syften som missbrukar systemet. Det förefaller som om rådet antingen helt eller delvis inte har lyckats förstå att en förbättrad kvalitet och mer konsekvens och solidaritet inte bara ligger i den asylsökandens intresse utan också gagnar medlemsstaterna själva.

När det gäller mitt eget betänkande vill jag säga följande: den nu gällande Dublinförordningen är också resultatet av en ömtålig politisk kompromiss som man nått i rådet. Därför har vi nu en text som innehåller alltför många tvetydiga avsnitt och luckor. Jag stöder helhjärtat kommissionens strävan att skapa ett enhetligt och effektivt Dublinsystem.

Enligt min åsikt är artikel 31 det viktigaste politiska dokumentet i den föreslagna omarbetningen. Som jag antydde alldeles nyss ser jag bristen på konsekvens och solidaritet från rådets sida som den största stötestenen för att genomföra en gemensam asyl- och invandringspolitik. Enbart ur den synpunkten kan jag mycket väl förstå bestämmelserna i artikel 31 i kommissionens förslag.

Emellertid kvarstår faktum att Dublinsystemet inte utvecklades som, och inte heller är avsett att bli, ett instrument för att dela på bördorna. En annan sak som uppenbart faller en i ögonen är att Dublinsystemet inte i sig uppstod som ett svar på ett ovanligt stort asyltryck eller en orimlig börda på vissa medlemsstater. Därför fruktar jag att kommissionens förslag trots sina goda avsikter, inte kommer att räcka för att skapa mer konsekvens och solidaritet bland medlemsstaterna.

Får jag också påpeka att de medlemsstater som nu kämpar med orimliga bördor på grund av sin demografiska situation, eller kanske sitt geografiska läge, inte får någon hjälp av detta förslag eller bara får viss otillräcklig hjälp. Detta innebär att frågan om solidaritet måste tas upp i ett bredare sammanhang.

Under senare år har det stått helt klart att vad medlemsstaterna behöver är en strategi med morot och piska. Vad mig beträffar innebär det att det nu är på tiden, i allra högsta grad dessutom, att vi får ett genombrott, eftersom solidariteten bland medlemsstaterna måste genomdrivas på ett eller annat sätt.

Jag vet att vissa medlemsstater har svarat ganska negativt, minst sagt, på de förslag som antogs av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter. Jag är också medveten om att jag träder in på minerad mark här med tanke på kommissionens initiativrätt. Men rätt ska vara rätt och uppriktigt sagt är jag trött på att bara lyssna till vackra ord i denna fråga.

Jag är säker på att det kommande svenska ordförandeskapets Stockholmsprogram också högst sannolikt kommer att innehålla de mest underbart formulerade bestämmelser, men, om jag så får säga, ärade ordförande, skulle jag råda er att inte ha någonting med det att göra, eftersom medlemsstaterna i praktiken än en gång kommer att ta avstånd från det mycket snart.

  Nicolae Vlad Popa, föredragande. – (RO) Gemenskapens IT-system Eurodac togs i drift i januari 2003 och har som syfte att jämföra fingeravtryck från asylsökande och vissa medborgare från tredjeländer eller statslösa personer. Detta system garanterar en korrekt, tillräcklig och snabb tillämpning av Dublinförordningen som är avsedd att skapa en effektiv, funktionsduglig mekanism för att avgöra vilken av EU:s medlemsstater som ska ha ansvaret för asylansökan.

Eurodac är en elektronisk databas som innehåller fingeravtryck från alla som söker internationellt skydd från 14 år och äldre. Syftet med detta betänkande är att få systemet att fungera effektivare och lösa de problem som upptäckts efter en utvärdering av de första åren som systemet varit i drift. Vi har lagt fram många effektiva praktiska lösningar på de problem som rör insamlingen och överföringen av uppgifter om fingeravtryck från medlemsstaterna.

Den första etappen innebär att fingeravtrycken ska tas inom 48 timmar sedan asylansökan lämnats in, medan medlemsstaterna i den andra etappen överför de uppgifter som de inhämtat på detta sätt till Eurodacs centrala system inom 24 timmar. Betänkandet innehåller bestämmelser som tillåter att 48-timmarsgränsen utsträcks i följande undantagsfall: när man måste tillämpa en karantänsperiod på grund av en allvarlig smittosam sjukdom, när fingeravtrycken är skadade, dessutom i vederbörligen styrkta och bevisade fall av force majeure och under den period när dessa omständigheter råder.

I betänkandet stöder man förslaget om att så snart som möjligt inrätta en decentraliserad myndighet som ska förvalta Eurodac, VIS och SIS II så att dessa system fungerar så effektivt som möjligt. Denna förvaltningsmyndighet kommer att utarbeta en gemensam uppsättning krav som måste uppfyllas av alla som är behöriga att få tillträde till Eurodacs infrastruktur och uppgifter. Dessutom har bestämmelser införts för att förbjuda datainmatning till Eurodacsystemet för myndigheter i alla tredjeländer som saknar tillstånd, särskilt ursprungslandet för dem som söker skydd, för att skydda medlemmarna i de asylsökandes familjer från de allvarliga följder som de skulle kunna utsättas för.

När vi utarbetade betänkandet tog vi fram några bestämmelser så att systemet skulle fungera så ändamålsenligt och effektivt som möjligt, samtidigt som det skyddar personuppgifter och grundläggande mänskliga rättigheter.

Sist men inte minst vill jag tacka skuggföredragandena som vi har haft ett utmärkt samarbete med och våra kolleger från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter som röstade för betänkandet med stor majoritet. Jag måste också tacka författarna till ändringsförslagen. Jag vill även framhålla det utomordentligt goda samarbetet med företrädarna för rådet och kommissionen, som jag också vill tacka.

  Jean Lambert, föredragande. − (EN) Herr talman! Vi lyssnade tidigare till Barbara Dührkop Dührkop som berättade om Europeiska flyktingfonden och de förändringar som föreslås för att stödja inrättandet av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor. Jag är föredragande för den förordning som gäller just det förslaget – om byrån för samarbete i asylfrågor.

Tanken är att det ska vara en byrå som ska stödja medlemsstaternas arbete för att höja – vi väljer att kalla det kvaliteten (vi vet att vissa medlemsstater har svårt att förlika sig med begreppet kvalitetsförbättring) – kvaliteten på beslutsfattandet i asylärenden. Men byrån ska också kunna skapa mer enhetlighet mellan medlemsstaterna och stödja de länder som under vissa perioder utsätts för hårdare press, antingen på grund av kontinuerliga flöden av anländande människor eller av andra skäl.

Vi har redan hört några berätta om problem orsakade av bristande samstämmighet mellan medlemsstaternas beslut i asylärenden. Sådana problem är säkert en del av bakgrunden till de svårigheter som uppstått med Dublinsystemet.

Vi vill ändå nå en förbättring. En del av den utgörs av utbildning. Vi förespråkar att UNHCR:s riktlinjer används – kanske som utgångspunkt, om än inte fortsättningsvis – och att medlemsstaterna ska kunna dra nytta av sina erfarenheter. Byrån ska kunna ge gemensam utbildning eller kanske särskild utbildning till vissa medlemsstater som behöver det. Den ska utnyttja expertkunskap från medlemsstaterna själva, från UNHCR och förstås relevanta icke-statliga organisationer.

För en tid trodde vi att vi skulle nå en överenskommelse vid första behandlingen, men tid och även vår önskan att få ett samlat paket av åtgärder kring det gemensamma europeiska asylsystemet innebar att vi inte kom så långt. Men bakom kulisserna har vi haft många diskussioner, även med rådet. Det förklarar vissa av de ändringsförslag vi just nu ska ta ställning till. Några är tekniska och syftar till att ta med saker som normalt finns i förordningen och som utelämnades i det första förslaget.

För parlamentet är UNHCR:s roll inom byrån absolut nödvändig. Vi vill också att icke-statliga organisationer knyts närmare byrån i samrådsforum och även genom att de ger eller får utbildning om de medverkar i asylarbetet i en medlemsstat.

Kring parlamentets roll är det däremot lite svårare att enas med rådet. Vi undersöker om parlamentet kan få större betydelse vid utnämningen av direktören och tittar på om byrån för de grundläggande rättigheterna kan fungera som modell där. Den andra punkt, som även Jeanine beskrev när hon redogjorde för Dublinsystemet, som kan sätta käppar i hjulet är hur mycket vi egentligen kan övervaka av medlemsstaternas samarbete, med tanke på att utgångspunkten var obligatoriskt samarbete, snarare än frivilligt. Det här är de två stora problemen för tillfället.

Vi är nöjda med rådets förklaring att det kan godkänna våra ändringar om utbildningen i sig och om att vid behov ta in extern expertkunskap, till exempel i form av tolkning.

Så vi tror att vi går framåt i frågan, men vi får se – kanske när vi får en signal från kommissionen om hur vi ska kunna öka samarbetet mellan medlemsstaterna – hur långt vi i själva verket kan nå med det här förslaget.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Målet för de lagstiftningsförslag som ni just har uttalat er om är att inrätta ett verkligt gemensamt asylsystem som erbjuder bättre skydd, är mer effektivt och mer samordnat.

Jag tackar hjärtligt de fem föredragandena för deras betydande och utmärkta arbete. Detta är första gången som parlamentet har uttalat sig, som medlagstiftare, om asylfrågor. Man kan säga att en givande arbetsrelation just har startat. Jag gläder mig åt att parlamentet i stor utsträckning stöder målen i kommissionens förslag. Detta stöd är nödvändigt om vi ska kunna få bukt med vissa brister i de normativa rättsakterna från den första fasen. Då antogs de efter att enbart ha hört parlamentet.

Jag skulle emellertid vilja kommentera några av ändringsförslagen som ger viss anledning till oro och förtjänar särskild uppmärksamhet. Jag vänder mig först till Nikolae Vlad Popa. När det gäller Eurodac håller jag i stort sett med om hans förslag. Sedan vill jag rikta mig till Antonio Masip Hidalgo och tala om tillgång till tillfredsställande mottagningsförhållanden. Jag kommer att säga ja till ett ändringsförslag i den känsliga frågan om överensstämmelsen mellan det materiella stöd som ges till asylsökande och den minimisocialhjälp som garanteras medborgarna.

För kommissionen måste det emellertid finnas en referensindikator. Denna indikator kommer inte att leda till att medlemsstaterna tvingas att ge socialhjälp till asylsökande, men den kommer att medge att man inrättar tydliga regler för att upprätthålla de asylsökandes värdighet och hjälpa oss, och följaktligen kommissionen, att granska tillämpningen av gemensamma normer i varje medlemsstat.

Samma sak gäller för jämlikhetsprincipen med inhemska medborgare för tillgång till hälsovård för personer med särskilda behov. Här kan jag också godta ändringsförslaget men jag skulle också vilja att man bibehöll en referensindikator eftersom syftet med kommissionens förslag är att få bukt med de nuvarande bristerna när det gäller att skydda utsatta personers hälsa. Det var allt om mottagningsförhållandena. Jag tackar än en gång Antonio Masip Hidalgo för hans utmärkta redogörelse.

Nu övergår jag till Dublinförordningen. Jag är också tacksam mot Jeanine Hennis-Plasschaert för att hon gett oss en mycket bra redogörelse av sitt betänkande om översynen av Dublinförordningen. Jag vill betona en fråga som har mycket stor betydelse för mig: familjeåterförening och problemet med ensamkommande barn. Dublinsystemet har ofta kritiserats för den negativa påverkan som det kan ha på asylsökande, särskilt när det rör familjer och utsatta personer.

Kommissionen ville i sitt förslag sörja för att man i praktiken inte skiljer på familjer och inte överför barn annat än för att återförena dem med sina familjer. Vi kan inte stödja de ändringsförslag som leder till att denna inriktning förändras. Jag vill betona frågan om solidaritet som är ämnet för några av de ändringsförslag som framlagts inom ramen för Dublinförordningen.

Jag vill först tacka vår föredragande, Jeanine Hennis-Plasschaert, och också parlamentet för att ha infört möjligheten att avbryta överföringen av asylsökande när en medlemsstat stöter på svårigheter. Det är emellertid svårt att gå längre inom ramen för Dublinförordningen eftersom denna förordning, fru Hennis­Plasschaert, inte i sig kan vara ett instrument för fördelning av asylsökande bland medlemsstaterna. Jag har självklart uppfattat ert budskap om ökad solidaritet och kommissionen kan godta ett ändringsförslag i ingressen till förordningen för att ge en politisk signal för att skapa förbättrade, formella solidaritetsmekanismer.

Jag har beslutat att vid ett senare tillfälle föreslå konkreta instrument för att öka solidariteten på EU-nivå och att minska trycket på asylsystemen i vissa medlemsstater. Vi måste skapa en rättvisare fördelning av personer som står under internationellt skydd bland medlemsstaterna. Gemenskapen har redan låtit Europeiska flyktingfonden stödja pilotprojekt på detta område. Dessutom kommer den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor att kunna ge expertstöd till de medlemsstater som begär det. Ni har emellertid pekat på problemet, nämligen behovet av ökad solidaritet och ökad konsekvens bland de olika medlemsstaterna.

Jag går nu in på den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor. Tack, fru Dührkop Dührkop och fru Lambert, för ert utomordentliga, snabba och effektiva arbete, eftersom kommissionen först den 18 februari lade fram sina förslag. I detta fall behöver jag verkligen parlamentets stöd för att inrätta kontoret snabbt och jag noterar med tillfredsställelse att man ställt sig bakom ändringsförslaget om Europeiska flyktingfonden.

Jag vill kommentera några aspekter av stödkontoret. Frågan om solidaritet ligger uppenbarligen parlamentet, liksom mig, varmt om hjärtat. Jag uppmärksammar ändringsförslaget med krav på att kontoret stöder inrättandet av en obligatorisk mekanism för att fördela de personer som får internationellt skydd. Kommissionens förslag avspeglar texten i den europeiska pakten för invandring och asyl som förespråkar ett frivilligt system.

Men, som jag nyss sa i ett föregående svar, även om kommissionen arbetar på en mer samordnad mekanism kommer inte lösningen att bli enkel. Kontoret kommer under tiden att stödja de interna omfördelningsmekanismer som har fastställts, hur de än är. Förordningen om inrättande av kontoret är inte rätt plats att lagstifta om grundprinciperna för dessa mekanismer, utan än en gång, som med Dublinförordningen, kommer kommissionen att anta ett ändringsförslag i ingressen.

Dessutom anser kommissionen att kontorets yttre mandat inte bör begränsas till omplaceringsverksamhet och regionala skyddsprogram. Man måste undvika ändringsförslag som begränsar stödkontorets mandat. Det finns ändringsförslag som avser att radikalt förändra förfarandet med att utse en direktör för det kommande kontoret. Det varnar jag för. Det förfarande som man föreslår i dessa ändringsförslag skulle avsevärt kunna fördröja utnämningen av direktören. Vi har verkligen ett stort behov av att man inrättar detta kontor snabbt och effektivt. Den metod som kommissionen föreslår är den horisontella metod som för närvarande används för 20 tillsynskontor som lyder under den första pelaren. Det vore beklagligt om vi skulle behöva avvika från en harmoniserad metod när en horisontell diskussion förs inom den interinstitutionella gruppen arbetsgruppen om tillsynsmyndigheter, där parlamentet deltar.

Jag ska sluta nu. Jag har redan tagit upp en stor del av er tid, men parlamentets arbete är så viktigt att jag vill ge ett detaljerat svar. Några har kritiserat förslagen om Dublin och om mottagningsförhållandena för att de är alltför generösa. Några säger: ”Ja, men EU:s nya asylbestämmelser kommer att leda till att vi översvämmas av ogrundade asylansökningar.” Andra har självfallet åberopat subsidiaritetsprincipen. Uppriktigt sagt delar jag inte denna kritik. Endast en verklig harmonisering av EU:s asylbestämmelser kring tydliga normer som främjar rättvisa och effektivitet kommer att göra det möjligt för EU att förverkliga sin önskan att skydda dem som faktiskt behöver ett sådant skydd medan man samtidigt undviker missbruk som främjas av tvetydiga normer som tillämpas på olika sätt. Erfarenheten visar att där medlemsstaterna behandlar asylansökningar på ett objektivt, professionellt sätt, skapas ingen masseffekt, långt därifrån. Jag anser inte att det finns någon motsättning mellan att kämpa mot missbruk av rutiner och att höja skyddskraven.

Som avslutning vill jag tacka parlamentet för dess engagemang som medlagstiftare i denna känsliga fråga om asyl. Jag säger följande mycket enkelt men med äkta känsla, även inför ordförandeskapet: vi behöver verkligen parlamentet för att få acceptans för denna asylpolitik. Det är en politik i linje med våra europeiska värderingar som ibland faktiskt kan väcka fruktan och kritik, även om allt detta utgör en del av vår kontinents humanitära anda och humanitära tradition.

Därför är jag ytterst tacksam mot alla ledamöter och särskilt mot de fem föredragandena för deras utmärkta arbete.

  Jan Kohout, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Den nya etappen i vårt arbete som handlar om att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem kommer att kräva avsevärda insatser från både parlamentet och rådet.

Rådet anser också att vi behöver harmonisera mer på asylområdet. När Europeiska rådet godkände den europeiska pakten för invandring och asyl välkomnade man de framsteg som hittills gjorts på asylområdet, men insåg samtidigt att det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om vilket skydd som ges och hur det skyddet ser ut.

Europeiska rådet upprepade visserligen att varje medlemsstat ska ge skydd och flyktingstatus, men förklarade också att tiden är mogen för initiativ om att fullfölja det gemensamma europeiska asylsystemet enligt Haagprogrammet. Därmed kan vi hålla en högre skyddsnivå, vilket även kommissionen föreslagit i sin strategiska plan för asylpolitiken.

Därför välkomnar rådet de fyra viktiga lagförslag som kommissionen lade fram på området under perioden december 2008–februari 2009 och som är utgångspunkten för dagens debatt.

Förslagen handlar om mottagningsvillkor för den som söker internationellt skydd, den så kallade Dublinförordningen, och om Eurodac, och lades fram i december förra året. Förslaget om att inrätta en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor lades fram i februari i år.

Förslagen har redan diskuterats intensivt i rådet under den korta tid som gått sedan de lades fram. Deras karaktär och frågans komplexitet innebär att de ännu inte har hunnit beredas på alla nivåer i rådet.

Jag kan därför inte ge er någon tydlig ståndpunkt från rådets sida beträffande de ändringar parlamentet föreslår i sina förslag till betänkanden. Allt jag kan säga är att rådet noga ska gå igenom parlamentets betänkanden med sikte på att så snart som möjligt kunna gå vidare med de här viktiga åtgärderna.

Jag hoppas framför allt att vi snart kan gå framåt med två förslag som har mer begränsad räckvidd. Det gäller förslaget om att inrätta den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor och ändringen av Eurodacförordningen. Det är de förslag där diskussionerna inom rådet nått längst och där vi kan konstatera att det finns en hög grad av samsyn mellan parlamentet och rådet.

Inrättandet av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor kommer att underlätta utbytet av information, analyser och erfarenheter mellan medlemsstaterna. Den kan också bidra till att vidareutveckla det praktiska samarbetet mellan förvaltningar med ansvar för handläggningen av asylansökningar. Den kan även utnyttja den gemensamma kunskapen från ursprungsländer för att kunna göra nationella rutiner och förfaranden, och därmed också beslut, mer samstämmiga. Både rådet och parlamentet är positiva till att inrätta en sådan byrå. Ordförandeskapet anser att parlamentet och rådet snabbt kan och bör komma överens om en plattform som är godtagbar för båda institutionerna. Som ni ledamöter känner till åtföljs förslaget av ett förslag om ändring av Europeiska flyktingfonden. Eftersom syftet med ändringen är att finansiera byrån bör båda instrumenten godkännas samtidigt.

Rådet hoppas också snabbt kunna enas kring Eurodacförordningen, eftersom kommissionen bara har föreslagit ett par tekniska förbättringar som borde bidra till att systemet fungerar bättre.

De diskussioner som hittills har förts inom rådet kring de båda andra förslagen – ändringarna av direktivet om mottagningsvillkor och den så kallade Dublinförordningen – visar att de problem som förslagen ger upphov till utan tvekan är svårare och mer komplicerade.

Kommissionens förslag till direktiv om mottagningsvillkor är som ledamöterna känner till avsett att ändra det nuvarande direktivet och avhjälpa de brister som kommissionen upptäckt under senare år. Kommissionen anser att det nuvarande direktivet ger medlemsstaterna ett alltför stort manöverutrymme, vilket har undergrävt syftet, det vill säga att skapa lämpliga mottagningsvillkor för asylsökande i samtliga medlemsstater. Därför har kommissionen föreslagit ett antal ändringar som rör de asylsökandes tillgång till anställning, bättre materiella villkor vid mottagandet, bättre omhändertagande av utsatta personers behov och möjligheten till kvarhållande.

Dublinförordningen, det vill säga den förordning som anger kriterierna och mekanismerna för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att handlägga en asylansökan, ska förhindra att asylförfaranden missbrukas genom att samma person lämnar in asylansökan i flera medlemsstater. Kommissionen föreslår nu ett antal ändringar som ska effektivisera det nuvarande systemet och ge de asylsökande bättre skydd. Förslaget gäller också en mekanism för att senarelägga överföringar om en medlemsstat har ett särskilt tryck på sitt asylsystem och därför inte kan ge de asylsökande rätt skyddsnivå och mottagningsvillkor.

Rådet håller just nu på att gå igenom kommissionens förslag om mottagande och Dublin. På flera punkter i de båda förslagen har rådet ännu inte nått fram till någon ståndpunkt, och diskussioner förs fortfarande om vissa centrala aspekter. Hit hör frågan om tillgång till anställning och om kvarhållande i direktivet om mottagningsvillkor, och frågan om hur medlemsstaternas behov vid särskilda påfrestningar ska behandlas i Dublinförordningen. För ordförandeskapet framgår det redan tydligt att det krävs mer arbete inom rådet för att få den samsyn mellan medlemsstaterna som behövs för att diskussioner ska kunna inledas med parlamentet och en överenskommelse nås mellan de båda institutionerna. Det är förstås vårt syfte. Jag kan lova parlamentet att rådet fullt ut beaktar parlamentets synpunkter i de ändringar som föreslagits i de aktuella förslagen till betänkande.

Både rådet och parlamentet vill inrätta ett gemensam europeiskt asylsystem med bra skydd och effektiva rutiner. Vi står därför inför en stor utmaning där det gäller att hitta rätt lösningar så att vi kan uppnå det målet. Jag är övertygad om att både rådet och parlamentet har en vilja att göra detta möjligt. Mot bakgrund av det kommer rådet nu att noga gå igenom parlamentets förslag för alla de fyra instrumenten.

  Simon Busuttil, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (MT) Som min kollega Jeanine Hennis-Plasschaert alldeles riktigt sa, och det vill jag gratulera henne till, bygger detta paket på solidaritetsprincipen. De som förtjänar skydd behöver vår solidaritet men vi tar också för första gången med de länder som bär en oproportionerligt stor börda. Denna solidaritet införs nu sedan en överenskommelse nåtts om kommissionens förslag att upphäva Dublinförordningen för de länder som bär en orimligt stor börda. Samma solidaritet ligger också bakom parlamentets förslag att införa en utjämningsmekanism som inte längre kommer att vara frivillig utan rättsligt bindande över hela linjen.

Vår strävan efter solidaritet undergrävs nu av vad som pågår i världen utanför oss och folk kan inte förstå hur vi fortsätter att prata om solidaritet här inne samtidigt som alla där utanför försöker vältra över sitt ansvar på andra. I just detta ögonblick medan vi diskuterar allt detta här i kammaren äger en allvarlig incident rum mellan Malta och Italien, den är den tredje av sitt slag på bara några dagar.

Två båtar på väg mot Lampedusa, lastade med 130 invandrare, ligger för närvarande precis utanför Lampedusa, men Italien vägrar att gå ut och rädda dem. I enlighet med internationell rätt måste dessa personer eskorteras till närmaste hamn och som vice ordförande Jacques Barrot sa när den första incidenten inträffade, är närmaste anloppshamn i detta fall Lampedusa. Herr talman, Italiens uppträdande, eller snarare den italienske ministern Roberto Maronis uppträdande, är olagligt enligt internationell rätt, är överlägset gentemot Malta och omänskligt med tanke på alla de invandrare som är berörda. Detta slags uppträdande drar skam över Italien och denna situation är också allvarlig, eftersom den sänder ett farligt budskap som antyder att man inte ska rädda invandrare för om man gör det kommer bördan av att försörja dem att falla på ens egna axlar. Detta är ett ytterst farligt budskap.

Därför vänder jag mig nu till kommissionens vice ordförande, Jacques Barrot, och ber honom att ingripa utan dröjsmål för att avstyra denna situation. Jag vill också be honom yrka på att Italien uppfyller sina internationella förpliktelser och jag ber honom också klargöra för alla EU:s medlemsstater att detta inte bara är en fråga mellan Italien och Malta utan att det är allas ansvar och att vi följaktligen alla måste axla det. Om vi vägrar att visa solidaritet i praktiken kommer vi att undergräva det förtroende som finns mellan oss och vi kommer också att undergräva alla EU-medborgares förtroende för oss. Om vi verkligen tror på solidaritet kan vi inte låta nationell egoism ta över. Alla måste ta sin del av ansvaret. Tack.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, Jeanine Hennis­Plasschaert, till hennes beredvillighet att diskutera och förhandla om detta betänkande.

Jag skulle vilja erinra om att asyl är en moralisk skyldighet för länder som är bättre gynnade. Vi får inte glömma att solidaritet är en nödvändig faktor som måste styra vår asyl- och invandringspolitik trots de allvarliga ekonomiska svårigheter som vi nu erfar. Solidaritet med dem som ber om vårt beskydd med goda skäl, och solidaritet med de gemenskapspartner som genom sitt geografiska läge och sin storlek ställs inför det största invandringstrycket.

På detta område är ”asylpaketet” ett instrument som är både nödvändigt och avgörande för den framtida utvecklingen av EU:s invandringspolitik. Jag skulle emellertid vilja påpeka att åtgärder som är så viktiga som de som vi behandlar i dag kräver mer tid för reflektion och överläggning, det snäva handlingsutrymme som vi har haft till följd av de tidsgränser som satts är helt otillräckligt.

Förslaget innehåller flera aspekter som självfallet behöver ses över inom en snar framtid. Här tänker jag på de asylsökandes situation, de fall där de kanske frihetsberövas, den grundläggande skillnaden mellan begreppen ”förvar” och ”internering”, de lokaler där de kanske interneras, formuleringen av undantag från överföring, förekomsten av undantag från den allmänna princip som fastställer vilket land som ansvarar för att behandla ansökan, de särskilda detaljerna rörande vilka som är medlemmar i ”kärnfamiljen”, och det stöd som man borde ge till de medlemsstater som måste behandla en större mängd ansökningar.

Trots dessa frågor och med tanke på hur snabbt vi har arbetat kan vi säga att det i stort sett är ett väl avvägt betänkande som antagits. Detta är ett balanserat paket som återspeglar det mesta av vad min politiska grupp finner angeläget, särskilt att garantera rättigheterna för de personer som söker internationellt skydd och att stödja de medlemsstater som får ett större antal internationella ansökningar.

Jag vill avsluta med att erinra om att rätten till effektivt rättsskydd är en grundläggande rättighet som är inskriven i de europeiska konstitutionerna och särskilt i artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Rättsväsendet borde därför vara den högsta garanten för de individuella rättigheterna för personer som söker internationellt skydd. För att åstadkomma detta måste de sökande som vill få skydd ges tillgång till rättshjälp.

Jag avslutar med att lyfta fram behovet av den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor och det stöd som kan tilldelas genom den europeiska flyktingfonden.

  Roselyne Lefrançois, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som skuggföredragande för omarbetningen av Dublinförordningen vill jag tacka kommissionen för den goda textkvaliteten i ert förslag till oss. Förslaget innebär faktiskt en avsevärd förbättring av Dublinsystemet, särskilt när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna för de personer som söker internationellt skydd.

Höjdpunkterna i dessa framsteg är bland annat förstärkningen av principen om familjesammanhållning, den extra uppmärksamhet som ägnas barn och begreppet ”till barnets bästa”, garantin om bättre information och om möjligheter till överklagande för dem som söker internationellt skydd, den stränga begränsningen av användningen av frihetsberövande och möjligheten att tillfälligt avbryta överföring till medlemsstater där mottagningsförhållandena är särskilt pressade eller inte erbjuder en tillräcklig grad av skydd.

När utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter röstade lyckades vi hindra gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater som ville bli av med vissa av dessa bestämmelser inbegripet den som rör internering av asylsökande. Detta är verkligen en mycket viktig garanti för oss eftersom de som söker internationellt skydd inte är brottslingar och det därför inte finns något skäl till att sätta dem bakom lås och bom.

Vissa av punkterna i betänkandet är emellertid fortfarande problematiska, inte minst frågan om vilket språk som bör användas för att ge information till den sökande. Enligt vår åsikt måste det vara ett språk som den senare förstår och inte ett som han eller hon anses förstå. Jag skulle vilja tillägga att när en person hålls fängslad är detta vad som är föreskrivet i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Vi vill också att ansökningar från ensamkommande barn på EU:s territorium ska behandlas av den medlemsstat där den senaste ansökan lämnades in, för att undvika att barn överförs från en stat till en annan. Detta fanns med i kommissionens ursprungliga text men PPE motsatte sig detta förslag med stöd av föredraganden.

Slutligen, eftersom Dublinförordningen inte är avsedd att garantera en rättvis fördelning av skyldigheterna att behandla ansökningarna om internationellt skydd, verkar det enligt min åsikt nödvändigt att skapa andra instrument för att stärka solidariteten med de medlemsstater som är belägna vid gemenskapens yttre gränser, som ni sa, herr kommissionsledamot.

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Som jag redan påpekat i mitt första anförande till kammaren finns det fortfarande enorma skillnader mellan medlemsstaterna och den efterlängtade harmoniseringen har i själva verket varit ett misslyckande i detta avseende. Vi kan inte längre förneka det. Vad direktiven föreskriver är ett antal förfarandemässiga normer snarare än ett standardförfarande. Mot bakgrund av de många skillnaderna som vi nu försöker utjämna väljer gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa helt klart en pragmatisk inställning.

Vad oss beträffar är en ytterligare tillnärmning av medlemsstaternas nationella lagstiftning, naturligtvis också med riktlinjer för korrekt tillämpning, den enda vettiga vägen, men detta måste återigen förenas med nödvändiga verklighetskontroller och pragmatisk övertygelse.

Vi anser att inrättandet av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor och genomförandet av den föreslagna omarbetningen av direktivet om mottagningsförhållanden och Eurodacförordningen är absolut avgörande i detta sammanhang. Därför är det synd, och jag riktar denna lilla sidoreplik till kommissionen, att vi fortfarande måste vänta på att både omarbetningsförfarandet och erkännandedirektivet offentliggörs. Detta planeras till den 24 juni. Men med tanke på behovet av ökad samordning och bättre lagstiftning hade det varit mer logiskt om dessa båda förslag hade infogats i det aktuella asylpaketet.

Jag accepterar att det är rådet som har det slutliga avgörandet. Låt mig emellertid än en gång betona att ökad samordning, bättre kvalitet och ökad konsekvens och solidaritet är viktiga för alla medlemsstater. Jag kommer inte att glömma våra besök till EU:s yttre gränser och särskilt till de välkända oroshärdarna, i all hast. I det avseendet har EU:s trovärdighet stått på spel en tid. Jag vill därför enträget be er att hålla era löften!

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Alldeles nyss fick jag höra några mycket allvarliga och till och med ärekränkande uttalanden som gjordes av en ledamotskollega från Malta mot den italienska regeringen och särskilt mot minister Roberto Maroni.

Det spel som bedrivs av Malta är faktiskt inte särskilt tydligt, och jag ska förklara mig med en gång. Jag vill inte kalla det ojuste helt enkelt på grund av den respekt som man bör visa för en medlemsstat i EU, men vår ledamotskollega borde ärligt ha konstaterat att Malta alltid har försökt bevara sin oerhört stora territorialvattenyta som sträcker sig ända till ön Lampedusa. Den italienska regeringen har flera gånger bett Malta att minska sin enorma territorialvattenyta. Malta föredrar att behålla den som den är så att det kan behålla sina höga krav på stöd från EU också.

Hela sanningen bör därför berättas: sanningen om Italiens förmåga och beredvillighet att välkomna, skydda och garantera de flyktingars rättigheter som deltar i och är offer för denna trafik är så påfallande uppenbar och väldokumenterad att det inte är nödvändigt att jag framhåller den.

När jag nu kommer till betänkandets kärna skulle jag vilja betona att det är vår plikt, att det är medlemsstaternas plikt att, i stället för att fortsätta dessa dispyter som liknar tuppfäktningarna i Manzonis berömda roman, inte ge efter för ropen om idealism, kanske fulla av hyckleri och mycket speciella politiska och ekonomiska intressen. I stället bör vi tvinga oss själva att mycket strängt tillämpa den heliga asylprincipen och när vi gör det inte ge vika för dem som vill utnyttja den för oegentliga ändamål som inte är förenliga med de förnämliga principer som inspirerat till den och att förhindra att den utnyttjas, vilket gynnar just de brottsliga organisationer som organiserar och utnyttjar handeln med olagliga invandrare, som vi hänvisar till i samband med den nuvarande situationen.

Jag upprepar: det är vår plikt att inte hyckla, att inte välja skäl som kan utnyttjas utan att finna en gemensam hållning, och att gå så långt som till att kämpa och vidta effektiva åtgärder så att asylrätten kan upprätthållas och inte blir en rätt för exploatörer och organiserade brottssyndikat så de kan utnyttja förnämliga och goda lagar för att nå sina avskyvärda mål att utnyttja människor från utvecklingsländerna.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är också skuggföredragande för det här paketet och vill ta upp det som Agustín Díaz de Mera García Consuegra nämnde om moraliska skyldigheter. När vi talar om en strikt tillämpning, vilket nämndes av några ledamöter, är samtidigt många av oss mer oroade över att tillämpningen av bestämmelserna faktiskt inte är rättvis, utan kan förhindra människor som verkligen behöver skydd från att få det. En poäng med paketet är att förbättra detta och se till att samtliga medlemsstater följer samma goda standard.

När vi talar om att ändra mottagandet av asylsökande välkomnar vi kommissionens första förslag och vill gärna behålla delar av det, inte minst dem som gäller tillträde till arbetsmarknaden och lämpligt inkomststöd och som vi röstade om tidigare i dag. Jag beklagar djupt att mitt eget land Storbritannien valde att stå utanför på grund av just de två förslagen. Det är en verklig skam i ordets alla bemärkelser.

Tillgången till hälso- och sjukvård är förstås också viktig, och då talar vi inte bara om akutvård, utan om kontinuerlig vård, särskilt för dem som kan ha torterats och därför behöver stöd för sin mentala hälsas skull.

Vad gäller omarbetningen av Dublinförordningen välkomnar vi även här det ursprungliga förslaget och stöder mekanismerna för uppskov. Vi kommer att rösta för att behålla en så bred definition som möjligt av begreppet familjeåterförening.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är med en viss känslosamhet som jag står inför att hålla mitt sista anförande under denna parlamentssession, och jag skulle vilja börja med att ta upp vad som sagts här i kammaren genom att be kommissionsledamot Jacques Barrot att gripa in och avgöra detta ärende som alltför ofta rör medlemsstater som gärna hävdar att asylsökandes öde är någon annans ansvar.

Bara för några minuter sedan såg vi hur Italien och Malta vältrade över ansvaret på varandra, bara för några dagar sedan hörde vi talas om båten Pinar som låg för länge till havs, vilket ledde till döden för personer som förmodligen fortfarande kunde ha levt. När vi talar om asyl talar vi just om detta verkliga behov, detta engagemang som medlemsstaterna måste visa för mottagningspolitik.

Jag välkomnar varmt de förslag som lagts fram av mina ledamotskolleger Antonio Masip Hidalgo och Jeanine Hennis­Plasschaert om ändringsförslaget till mottagningsdirektivet och Dublinförordningen. Båda förslagen bidrar till att förbättra EU:s mottagningssystem för asylsökande.

Jag anser att vi är skyldiga att betona likvärdigheten mellan EU-medborgarna och de asylsökande, eftersom asyl inte är något som medlemsstaterna ger till personer som flyr från krig, asyl är en skyldighet för medlemsstaterna och det är en rätt för dessa personer att kunna stanna i våra länder med alla de rättigheter som EU-medborgare har. Jag anser därför att det är ett riktmärke för vår civilisations politiska initiativ och lagstiftande förmåga.

Jag säger därför ja till ändringsförslagen till detta direktiv och denna förordning. Jag anser att vi måste garantera asylrätt för alla dem som begär det, eftersom EU:s framtid beror på kvaliteten på vårt mottagande. Detta borde enligt min mening vara den grundläggande tanken i vår syn på EU.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I morgon, sista dagen som denna sammansättning av parlamentet möts, kommer vi att rösta om ett paket med förslag för att förbättra vår asylpolitik. Efter fem år av debatter och besök på flyktingförläggningar är det hög tid att lägga fram konkreta åtgärder. Om vi efter allt detta tvingas vänta en längre tid på att de ska genomföras, har förmodligen den slutliga reaktionen kommit alldeles för sent.

På grund av händelserna under 2005 och 2006 har vi behövt ta itu med olaglig invandring, men i den processen har de asylsökande bokstavligen fallit överbord. Trots att jag är för att inrätta en byrå för samarbete hyser jag ändå vissa betänkligheter beträffande dess form och uppdrag. Hur får vi en pålitlig förteckning över säkra ursprungsländer? Vilka källor ska vi använda för att få fram en sådan förteckning? Hur kan vi skapa tillräckligt skydd för de informationskällor som kommer från de länder som inte är säkra? Kan sådana källor röjas offentligt och hur trovärdig kommer en sådan förteckning att vara för en oberoende domare? Jag skulle vilja höra från rådet hur vi skulle kunna undvika detta problem.

Hur kommer det sig att vi inte har delegerat praktiskt samarbete till Frontex? Denna byrås ansvarsområde är begränsat och den skulle vara mycket lämplig för att handha detta uppdrag om vi ökade dess finansieringsram. På det sättet skulle vi kunna reagera ordentligt på de verkliga förhållandena på ort och ställe, vilket Frontex redan gör i alla fall. Med stöd av vår erfarenhet av hur asylsökande och invandrare olagligt tar sig in i våra länder skulle vi sedan kunna ordna ordentliga mottagningsförhållanden för asylsökande. Jag anser att det är en mycket praktisk lösning.

  Hubert Pirker (PPE-DE). - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Av de förslag som lagts fram för oss är jag glad att kunna stödja förslaget till förordning för att inrätta en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor, Europeiska flyktingfonden och Eurodacförordningen.

Jag opponerar mig emellertid mot direktivet om mottagningsförhållanden och mot Dublinförordningen – och det verkar som om jag är den ende som gör det i diskussionerna hittills.

Direktivet om mottagningsförhållanden har tagits fram för att flyktingar – riktiga flyktingar – ska kunna få bästa möjliga hjälp på kortast möjliga tid. Men enligt min mening är de framlagda ändringsförslagen en inbjudan till att uppmuntra invandring genom asyl, eller en inbjudan till att missbruka asylsystemet, om man vill tolka det så.

Varför? Alla asylsökande borde ha snabb tillgång till arbetsmarknaden. Jag är av den åsikten att det är medlemsstaternas sak att fatta det beslutet. Det man föreslår är att den grupp personer som tillåts lämna in en asylansökan ska utsträckas till personer med psykiska hälsoproblem – ja, jag känner många med psykiska hälsoproblem, men inte alla av dem har rätt till asyl – eller till alla äldre personer, till exempel. Obestämbara rättsliga begrepp används. Inte heller accepterar jag att alla asylsökande ska få socialbidrag på samma sätt som inhemska medborgare. Eftersom så inte är fallet ger man helt enkelt inte asyl till omkring 95 procent av de sökande. Det som man nu föreslår med dessa ändringsförslag går i fel riktning, anser jag. Jag kommer därför att rösta mot dem tillsammans med delegationen för Österrikiska folkpartiet.

Dublinförordningen är likadan i vissa avseenden eftersom den stöder ”asylshopping”. Denna nya bestämmelse, som införs som en diskretionär bestämmelse, gör det möjligt för en asylsökande att välja det land där han eller hon lämnar in sin ansökan och, om den godkänns givetvis, leder detta i så fall till ”asylshopping”.

Jag anser också att det är problematiskt att tillfälligt avbryta överföringar. Jag förstår mycket väl Maltas situation, men jag anser att det är bättre att låta stödgrupper ge hjälp snabbt än att fortsätta längs den väg som man föreslår här. Vi måste se till att vi hjälper flyktingar snabbt men förhindra missbruk av asyl till varje pris.

  Claude Moraes (PSE). - (EN) Herr talman! Jag måste genast markera ett annat synsätt, nämligen att asylpaketet och de fem föredragande som har arbetat med det förtjänar stöd från hela parlamentet.

Vi har en skuggföredragande för förslagen om Eurodac och Lambertbetänkandet, och jag tycker att samarbetet har fungerat utmärkt när vi skapat ett paket som är både realistiskt och genomförbart och där vi månar om öppenheten. I fallet Eurodac – den känsliga frågan om fingeravtryck på asylsökande – har vi till exempel infört förbättringar i fråga om hur uppgifterna om fingeravtryck ska användas och om att stärka Europeiska datatillsynsmannens roll och klargöra instansens befogenheter.

Vi hade gärna sett hänvisningar till fler artiklar i stadgan om de grundläggande rättigheterna och till mänsklig värdighet och barnens rätt, liksom en bra lösning på problemet med språk och asylsökande som redan har formulerats så väl av Antonio Masip Hidalgo och Rosalyne Lefrançois.

Vi anser att Lambertbetänkandet om inrättandet av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor är ett avgörande steg mot att införa ett konkret samarbete mellan medlemsstaterna kring ett europeiskt asylsystem. Den socialdemokratiska gruppen stöder betänkandet, men vi har också lagt fram ändringsförslag. Vi vill ha mer öppenhet och ansvarsskyldighet, vilket jag tror att även föredraganden strävar efter. Vi vill att UNHCR och icke-statliga organisationer knyts upp på rätt sätt, och vi har lagt till ändringsförslag om att via Europaparlamentet få en bra granskning av systemet.

Jag förstår vad kommissionsledamoten säger om snabba lösningar och att bygga en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor, men ansvarsskyldighet och insyn och asylinformation av hög kvalitet är också mycket viktigt. För att fungera bra måste en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor ta fram användbar, öppen och objektiv information, som granskas regelbundet. Med sådana säkerhetsgarantier får vi ett starkt komplement till ett rättvist och nyanserat gemensamt europeiskt asylsystem.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och avgörandena från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna innehåller mängder av information som rör asylrätten. Detta är en grundläggande rättighet när en person är förföljd i sitt hemland på grund av ras, religion, etniskt ursprung, politiska åsikter eller medlemskap i en särskild politisk grupp, vilket är ganska vanligt i världen i dag. Om vi beviljar människor denna rättighet bör det också innebära att vi ger dem rätt att bestämma över sina egna liv. Det måste vara ett grundläggande villkor.

För att kunna göra det måste vi ge människor som söker asyl tillträde till arbetsmarknaden. Det är det bästa sättet att ge den asylsökande möjlighet till självförsörjning. Det förhindrar också social isolering och hjälper den asylsökande att bättre lära känna kulturen i värdlandet. Människor som har ansökt om asyl ska garanteras största möjliga hjälp med olika förfaranden, och det gäller även kvalitativ juridisk hjälp för att de lättare ska förstå sina rättigheter.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). - (EL) Herr talman! Eurodacsystemet används för att registrera fingeravtryck från asylsökande. Vi vet att man försöker förbättra de tidigare ramarna för Eurodacs funktioner, men vi har ändå betänkligheter om två större problem: för det första gäller det respekten för de grundläggande rättigheterna för de människor som kommer till Europa för att söka sig en bättre framtid. Det här blir ju i grund och botten ett ”europolisregister”, något som vi bestämt tar avstånd ifrån. Det andra problemet gäller om de åtgärder som antas överensstämmer med unionens grundprinciper, till exempel skydd av personuppgifter, och om de åtgärder som man vill genomföra överensstämmer med proportionalitetsprincipen. Vi tar avstånd från att man tar fingeravtryck på barn som är 14 år gamla.

De åtgärder man föreslår och som vi inte instämmer i innebär att asylsökande förhindras från att söka asyl i en andra medlemsstat om de nekats asyl i den första. Detta i en tid då, som vi alla känner till, asylförfaranden alltid innebär en viss grad av subjektiv bedömning som kan visa sig bli till nackdel för en person som redan har diskriminerats.

(EN) Eftersom det här är mitt sista anförande i parlamentet tänkte jag tacka er, kolleger och personal, för ert samarbete.

  Catherine Boursier (PSE). – (FR) Herr talman, herr Barrot, mina damer och herrar! Även jag är glad över att kunna ge uttryck för mina åsikter i en så viktig debatt som denna om asylpaketet, särskilt den här näst sista dagen av parlamentets mandatperiod.

Genom vårt arbete, och trots att man antagit den första fasen i det europeiska asylsystemet, har vi blivit medvetna om de kvarstående olikheterna mellan medlemsstaterna när det gäller att bevilja flyktingstatus.

Trots de stora framsteg som görs i direktivet när det gäller mottagningsförhållanden – vilket nämns särskilt av min kollega Rosalyne Lefrançois vars synpunkter jag till fullo stöder – måste vi inse att medlemsstaterna fortfarande har alltför stort eget spelrum i frågan. Därför insisterar även jag på att man framför allt inom detta område måste finna en metod för att tillämpa den europeiska solidariteten.

Slutligen vill jag mer än någonsin tidigare betona att de asylsökande och de som ansöker om internationellt skydd är sårbara och därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. I synnerhet innebär detta att de inte ska hållas i förvar.

Debatten om återvändandedirektivet är avslutad och där var vi alla eniga. Det finns ingen anledning att ta upp den igen när vi diskuterar asyl.

  Jacques Barrot , kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Jag vill tacka alla talare och alldeles särskilt ännu en gång tacka föredragandena. Jag ska bara göra ett par kommentarer, först och främst i språkfrågan och då vänder jag mig framför allt till Rosalyne Lefrançois. Jag måste säga att kommissionen ansåg att förslaget om att de asylsökande ska informeras på ett språk som de rimligtvis kan förväntas förstå är väl avvägt. Syftet är att möjliggöra att korrekt information ges till de asylsökande samtidigt som man förhindrar eventuellt missbruk från vissa asylsökande.

Jag vill också tacka parlamentet. Jag måste dock säga att jag är förvånad, i synnerhet över Hubert Pirkers anförande. Herr Pirker, jag kan inte tillåta att ni förvränger kommissionens förslag. När jag hör er säga att Dublinöversynen skulle kunna leda till någon sorts ”shopping” måste jag protestera, det är inte möjligt och det är inte sant. De principer som Dublinsystemet baseras på ändras inte genom kommissionens förslag. Asylsökande kommer inte att kunna välja asylland, men det är sant att det ansvariga landet kommer att fastställas enligt objektiva kriterier, men med hänsyn tagen till mer humana överväganden och särskilt till familjeåterförening.

Jag kan inte tro att ni, som medlem av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, inte är medveten om problemet med familjeåterförening. Jag kan inte tillåta att ni förvränger förslaget. Även för kommissionen gäller det att fastslå tydliga garantier för att undvika att systemet missbrukas. Vi har bland annat infört en mekanism för att identifiera sårbara personer. Naturligtvis måste medlemsstaterna se till att de principer vi har föreslagit genomförs på ett rättvist och välbalanserat sätt.

Jag vill också säga till Johannes Blokland är det är viktigt att man inte blandar ihop Frontex uppdrag med samarbetsbyråns. Det är olika uppdrag som kräver olika kunskaper om vi verkligen vill att asylansökningar ska behandlas i EU med nödvändig strikthet och mänsklighet.

Jag kan inte tro att Europaparlamentet inte ska kunna finna bred enighet efter föredragandenas arbete. Ni hör naturligtvis till olika politiska grupper med olika politiska och filosofiska uppfattningar, men vi får inte glömma att detta Europa, som har bevittnat förföljelse och ibland risker som medfört livsfara för de förföljda, inte står som modell inom området. Det här är inte en idealistisk predikan utan det handlar om att vi ska vara trogna våra värderingar. Det insisterar jag på. Personligen behöver jag mycket brett stöd från Europaparlamentet.

  Jan Kohout, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! I min sista kommentar tänkte jag betona att rådet välkomnar parlamentets önskan att snabbt gå framåt i de här viktiga frågorna. Vi inser vikten av att få ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem.

Jag kan lova er att rådet noggrant ska gå igenom parlamentets synpunkter på de förslag som nu är under arbete inom rådets olika enheter. Rådet kommer framför allt att i detalj undersöka parlamentets ändringsförslag för att kunna avgöra om det är möjligt att nå fram till en överenskommelse om de förslag där arbetet har kommit längst.

Låt mig också kommentera principen om solidaritet. Några ledamöter påpekade helt riktigt att vissa medlemsstater på grund av sina geografiska och demografiska förhållanden utsätts för särskilt stora påfrestningar på sina asylsystem.

Europeiska rådet betonade med hänsyn till detta principen om solidaritet i den europeiska pakten för invandring och asyl som antogs hösten 2008. I pakten uppmanas medlemsstaterna uttryckligen att vara solidariska på frivillig och samordnad grund för att kunna placera personer som får internationellt skydd och att solidariskt följa godkänd lagstiftning, till exempel programdelen om solidaritet och förvaltning av migrationsflöden. Genom pakten garanteras också finansieringen av sådan verksamhet där medlemsstaterna kan medverka, än en gång på frivillig grund.

Det är värt att notera att den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor kan vara användbar vid förflyttningar inom gemenskapen. Den kan underlätta informationsutbytet. Den kan också hjälpa till genom att samordna tjänstemän som skickats ut från andra medlemsstater till medlemsstater under påfrestningar. Förordningen kan dock inte utgöra rättslig grund för några överföringsmekanismer inom gemenskapen.

Låt mig också slutligen konstatera att mer arbete ligger framför oss på området, eftersom kommissionen redan har meddelat att den tänker lägga fram ytterligare lagförslag om att fullborda ett gemensamt europeiskt asylsystem. Förslagen gäller asylförfaranden och normer för att kunna betraktas och få status som flykting, liksom inrättandet av omflyttningssystem för personer som står under UNHCR:s skydd. Vi måste gå vidare så fort som möjligt, samtidigt som vi måste vara vaksamma på att det höga tempot inte påverkar kvaliteten negativt. Detta är jag säker på att vi alla kan enas om.

  Antonio Masip Hidalgo, föredragande. − (ES) Kommissionsledamot Barrot, ni har mitt stöd. Det ni ber kammaren om får ni åtminstone från mig som föredragande, och från den första raden i mitt betänkande. Denna eftermiddag har ni i era två anföranden gett oss en lektion i juridik, moral och historia.

En av talarna nämnde effektivt rättsligt skydd. Effektivt rättsligt skydd är absolut en grundläggande princip. Det är därför jag ber om ett krav på att asylsökande ska informeras på ett språk som de förstår, och inte på något annat språk. Om inte det genomförs blir det inget effektivt rättsligt skydd. Säg inte emot mig i detta, för då går ni emot de rättsliga principer som ni hänvisade till tidigare.

  Nicolae Vlad Popa, föredragande. – (RO) Mitt hemland, Rumänien, styrdes ända till 1989 av en totalitär kommunistregim som till och med kan beskrivas som kriminell. Regimen höll sina medborgare i vad som kan liknas vid ett stort fängelse. Trots det riskerade tiotusentals människor sina liv genom att fly från landet och söka politisk asyl. Jag känner många sådana personer. Jag vet hur viktigt internationellt skydd är, särskilt det skydd som ges genom politisk asyl.

Det är emellertid viktigt att vi kan identifiera de verkliga asylsökande, de personer för vilka politisk asyl faktiskt är fullt berättigad. Genom att förbättra registreringssystemet kan vi lösa dessa fall mycket snabbare. Samtidigt vill jag också ta upp ett annat problem som har att göra med nätverk, nämligen de nätverk som sysslar med illegal insmuggling av asylsökande. Dessa nätverk tjänar stora pengar på att transportera asylsökande till EU:s medlemsstater. Vi måste prioritera bekämpningen av denna brottsliga verksamhet och utarbeta en strategi för att motverka den.

  Jean Lambert, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag välkomnar att den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor har fått ett sådant brett stöd här i eftermiddag, och vill varmt tacka mina kolleger för ett gott samarbete och för allt som vi uträttat i det här sammanhanget.

Vi hoppas att byrån inleder sin verksamhet snarast. Målet är givetvis att få medlemsstaterna att känna ett ökat förtroende för varandra. Detta sker genom att ett praktiskt samarbete mellan sakkunniga, utbildning och andra faktorer höjer asylbeslutens kvalitet. Medlemsstaterna är bekymrade över att de kan tvingas samarbeta för att uppfylla sina skyldigheter, och kanske kan det ökande förtroendet dämpa denna oro.

Jag välkomnar att kommissionsledamoten så tydligt klargör att byrån för samarbete i asylfrågor har andra uppgifter än Frontex. Det är två helt olika inrättningar med helt olika syften, även om givetvis samarbetet och beslutsfattandet spelar en viktig roll inom respektive organ. En sak som har berörts är upplysningar om tredjeländer, det vill säga om ursprungsländer för personer som söker internationellt skydd. Självfallet hör detta till de saker som byrån för samarbete i asylfrågor kommer att titta på: Hur ska vi sammanställa underrättelser från en rad olika källor i ett mer standardiserat format, som kanske kan inge människor ett större förtroende för att informationen inte används politiskt?

Många av oss tycker nog att det är ytterst egendomligt att vissa länder tar emot flyktingar från Tjetjenien, och i stor utsträckning beviljar deras asylansökningar, medan andra länder i närheten inte släpper in en enda person från Tjetjenien. Detta kan många av oss helt enkelt inte begripa, för alla har ju tillgång till samma information. En mycket viktig aspekt av det framtida, förbättrade samarbetet blir därför att skapa förtroende för informationskvaliteten, och för det sätt som medlemsstaterna sedan använder informationen på. Vi ser fram emot att nå dit.

  Jacques Barrot , kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Utan att kunna ge ett verkligt tillfredsställande svar vill jag ändå inte lämna frågorna från Simon Busuttil, ledamöterna från Italien – Mario Borghezio, Giusto Catania – och alla de övriga obesvarade. Jag vill emellertid säga att det problem vi har i Medelhavsområdet inte bara kan röra Malta och Italien. Européerna måste verkligen bli medvetna om den allt mer tragiska och dramatiska situation som beskrivs i området.

Jag har personligen besökt Lampedusa och Malta. Jag träffade de två ministrarna i Bryssel när den första händelsen inträffade. Vi har tack och lov lyckats finna en lösning. Jag kommer ändå att ta upp frågan igen med alla inrikesministrarna vid nästa möte i rådet för rättsliga och inrikes frågor i början på juni.

Vi kommer så långt det är möjligt att försöka hjälpa Malta och Italien, men det är sant att EU och alla medlemsstaterna måste ta sig an en situation som inte bara kan överlåtas till två av medlemsstaterna.

Vi måste tänka igenom saken – det har varit själva huvudtemat i denna diskussion, som har visat på behovet av ökad solidaritet mellan EU:s befolkning.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 7 maj 2009.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Eurodac är ett nyckelverktyg för att hantera uppgifter om dem som söker internationellt skydd och om immigranter som antingen kvarhållits för att illegalt ha korsat gränsen eller som stannar längre i en medlemsstat än deras uppehållstillstånd tillåter.

Genom omarbetningen av Eurodacförordningen kommer vi att lösa de problem som rör de rättsliga föreskrifternas effektivitet, till exempel att vissa medlemsstater är sena med att skicka in fingeravtryck till det centrala Eurodacsystemet, utbyte av uppgifter om erkända flyktingar i en särskild medlemsstat och felaktig utnämning av de myndigheter som ska ha tillgång till Eurodacdatabasen.

Ett mer effektivt utnyttjande av Eurodacdatabasen kommer inte att bli möjligt förrän Eurodac använder samma tekniska plattform som SIS II och VIS. Systemet för biometrisk matchning måste vara detsamma för SIS, VIS och Eurodac för att systemen ska bli kompatibla och kostnaderna kunna hållas nere.

Jag uppmanar kommissionen att lägga fram de lagstiftningsförslag som behövs för att inrätta ett organ som ansvarar för driften av dessa tre IT-system så att de kan sammanföras på en enda plats, och därmed på lång sikt garantera maximal synergi mellan dem och undvika dubbelarbete och inkonsekvenser.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar varmt idén att inrätta en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor. Situationen i tredjeländer förvärras hela tiden, särskilt i Afrika och Mellanöstern. Jag fördömer alla försök att bygga upp en ”Fästning Europa”, som isolerar sig från problemen i tredje världen. Dessa problem har ju i många fall, direkt eller indirekt, skapats av de forna kolonialmakterna. Europa kan inte bara strunta i sina förpliktelser gentemot länder som Europa en gång hänsynslöst exploaterade.

Genom den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor får vi en samordning av den gemensamma europeiska asylpolitiken. Jag instämmer i principen att Europeiska unionens medlemsstater ska visa varandra ömsesidig solidaritet när de tar emot asylsökande. Vissa medlemsstaters gränser är samtidigt Europeiska unionens yttergränser, och dessa länder påverkas därför ständigt av invandringsströmmarna.

Förhoppningsvis bidrar den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor till att minska belastningen på dessa medlemsstater.