Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2169(INL)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0043/2009

Debatter :

PV 06/05/2009 - 15
CRE 06/05/2009 - 15

Omröstningar :

PV 07/05/2009 - 9.18
CRE 07/05/2009 - 9.18
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0389

Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 6 maj 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

15. Parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget – Europeiska unionens institutionella jämvikt - Utvecklingen av förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten under Lissabonfördraget – De finansiella aspekterna av Lissabonfördraget – Genomförande av medborgarinitiativet (debatt)
Anföranden på video
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Vi fortsätter sammanträdet med ett ämne som är mycket viktigt: Lissabonfördraget. Nästa punkt är alltså en gemensam debatt om

– betänkandet av Jo Leinen, för utskottet för konstitutionella frågor, om parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget (2008/2063(INI)) (A6-0145/2009),

– betänkandet av Jean-Luc Dehaene, för utskottet för konstitutionella frågor, om Lissabonfördragets inverkan på utvecklingen av Europeiska unionens institutionella jämvikt (2008/2073(INI)) (A6-0142/2009),

– betänkandet av Elmar Brok, för utskottet för konstitutionella frågor, om utvecklingen av förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten under Lissabonfördraget (2008/2120(INI)) (A6-0133/2009),

– betänkandet av Catherine Guy-Quint, för budgetutskottet, om de finansiella aspekterna av Lissabonfördraget (2008/2054(INI)) (A6-0183/2009), och

– betänkandet av Sylvia-Yvonne Kaufmann, för utskottet för konstitutionella frågor, med en uppmaning till kommissionen om framläggande av ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförande av medborgarinitiativet (2008/2169(INI)) (A6-0043/2009).

Som ni förstår är detta fem oerhört viktiga betänkanden som berör en fråga som är mycket aktuell. Vi måste också hålla i minnet att Tjeckiens senat har godkänt en ratificering av fördraget med erforderlig majoritet.

 
  
MPphoto
 

  Jo Leinen, föredragande. (DE) Herr talman, fru vice ordförande, mina damer och herrar! Denna mandatperiods sista kvällssammanträde ska ägnas åt debatten om Lissabonfördraget. Vi vet att detta har föregåtts av många kvällssammanträden och att vi har ansträngt oss att få fram ett reformfördrag som ska kunna ratificeras i medlemsstaternas 26 parlament.

Jag skulle vilja gratulera och visa min uppskattning för ledamöterna i den tjeckiska senaten! De har i dag gett sitt stöd åt fördraget med en klar majoritet. Jag vill också tacka alla som hjälpt till att undanröja de hinder som förekommit!

(Applåder)

Ja, låt oss applådera den tjeckiska senaten hela vägen från Strasbourg till Prag! Vi är mycket nöjda med detta resultat!

Jag är mycket optimistisk om att vi kommer att kunna vara färdiga med ratificeringsförfarandet i slutet av året. Vi ska inte ropa hej förrän vi är över bäcken, men allting tyder på att de 27 länderna kommer att ratificera fördraget. Utskottet för konstitutionella frågor hade därför rätt i att vara optimistiskt. Europeiska rådet, kommissionen och Europaparlamentet måste förbereda sig för ikraftträdandet av fördraget. Jag är mycket glad över att parlamentet har antagit fyra synnerligen intressanta och viktiga betänkanden, nej, fem betänkanden, eftersom Catherine Guy-Quint också har lagt fram ett betänkande om Lissabonfördragets ekonomiska aspekter, som ett slags slutakt på denna valperiod.

Parlamentet har aldrig gett upp om Lissabonfördraget, inte ens i svåra tider. Detta gäller dock inte alla. Jag förstår inte varför det var så mycket tvekan i parlamentet och varför det uttrycktes så mycket tvivel om huruvida vi fortfarande överhuvudtaget skulle diskutera fördraget. Denna debatt gömdes till och med undan i kvällssammanträdet, trots att den mycket lätt skulle ha kunnat hållas under dagtid. Det ligger under parlamentets värdighet att skjuta upp en sådan debatt till kvällssammanträdet. Men vi vet varför detta har hänt. Man ville inte att parlamentet åter skulle framföra sin ståndpunkt –vilken är att vi behöver detta fördrag, att vi vill ha detta fördrag och att vi tror på fördraget – inför en stor publik. Det fanns skeptiker på högsta nivå här i parlamentet, vilket enligt min mening är absolut obegripligt och fullständigt oacceptabelt.

Jag åtog mig betänkandet om parlamentets roll vid genomförandet av Lissabonfördraget och jag kan säga att parlamentet kommer att bli en av vinnarna när reformfördraget träder i kraft. Vi kommer att ta ett kvantsprång när det gäller demokratisk kontroll, såväl när det gäller lagstiftning, budgetkontroll och beslutsfattande, som kontroll av och till och med val av styre av kommissionen, och godkännande av internationella avtal, eller den nya initiativrätten som vi har tilldelats. Det mest framträdande exemplet är Europaparlamentets rätt att föreslå ändringar av fördraget, vilket är ett privilegium som tidigare reserverats för medlemsstaterna och deras regeringar. Medbeslutande som norm sätter oss på jämställd nivå med ministerrådet, och områden som jordbrukspolitik, fiskeripolitik, forskningspoliltik och strukturförordningar kommer nu att ligga inom parlamentets gemensamma ansvar och medbeslutanderätt. Vi har nya kontrollbefogenheter, ny rätt till information och ny initiativrätt.

Fru vice ordförande! Jag tackar er för att ni alltid står vid vår sida. I dag har varit en bra dag och med dessa fyra betänkanden avslutar vi en period full av engagemang att reformera Europeiska unionen. Jag hoppas att den sista akten kommer spelas med det nya parlamentet, och att vi kan gå in i den nya valperioden på nya, starkare grunder.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Jean-Luc Dehaene, föredragande. (NL) Herr talman, fru vice ordförande, mina damer och herrar! Den tjeckiska senatens godkännande av Lissabonfördraget utgör ytterligare ett viktigt steg mot ratificering av fördraget. Det är därför en positiv sak att Europaparlamentet i kväll godkänner ett antal betänkanden som tydliggör parlamentets ställning när det gäller genomförandet av fördraget. Det är trots allt nödvändigt för parlamentet att vara lika väl förberett som de övriga institutionerna innan man går in i samtal och förhandlingar med dessa angående genomförandet av och tillämpningen av fördraget.

Detta är följaktligen viktigt för parlamentet eftersom våra befogenheter kommer att utökas betydligt enligt fördraget. Parlamentet har därför ett stort intresse av att se till att a) det är väl förberett att helt och hållet klara av sina nya uppgifter, vilket fastslagits i betänkandena av Jo Leinen och Catherine Guy-Quint, och b) det positionerar sig tydligt i förhållande till andra institutioner, vilket är ämnet för mitt betänkande.

Lissabonfördraget stärker och förtydligar den institutionella balansen inom unionen. Fördraget om Europeiska unionen, vilket vi hoppas få se antaget, markerar ett formellt slut på pelarstrukturen. Dessutom kommer Europeiska unionen att bli en juridisk person, gemenskapsinstitutionerna kommer att bli unionens institutioner och varje institutions roller och befogenheter blir tydligt definierade i enlighet med fördraget. Fördraget kommer därmed också att medföra ett slut på Europeiska rådets dubbla funktion genom att göra det till en självständig institution i unionen.

Även om det fortfarande är föremål för alltför många undantag kommer tillämpningen av medbeslutandeförfarandet, vilket kommer att utgöra det ordinarie lagstiftningsförfarandet och även kommer att inbegripa godkännande av budgeten, att ge parlamentet en mycket viktig roll. Rådets och parlamentets befogenheter har faktiskt formulerats identiskt i fördraget. Fördraget stärker därmed gemenskapsmetoden och omvandlar denna till unionens metod. Denna metod kommer dessutom att utökas till vad som tidigare var samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (RIF).

I mitt betänkande har jag betonat det faktum att en solid samordning av det lagstiftande arbetet och av budgetarbetet kommer att behövas om institutionerna ska kunna fungera effektivt. I betänkandet efterlyser vi planering av lagstiftningsarbetet, däribland budgeten på flera års sikt. Den roll som rådet (allmänna frågor) har inom ministerrådet kommer att bli mycket viktig, genom att detta kommer att utgöra rådets ordförandeskaps instrument för dialog med parlamentet. Kommissionens roll som initiativtagare är också tydligt fastslagen. Tyvärr har man övergett planen på att minska antalet kommissionsledamöter för att få ett mindre kollegium. Detta kommer att kräva att kommissionen stärker sin interna organisation ännu mer om den ska kunna fungera som kollegium.

Ytterligare en nyhet är att den person som innehar den dubbla rollen som hög representant och kommissionens vice ordförande kommer att spela en viktig roll när det gäller utrikespolitik, yttre förbindelser och säkerhet. I mitt betänkande har jag betonat att det i stor utsträckning torde vara i hans eller hennes intresse att arbeta nära kommissionen, så att alla unionens resurser för utrikespolitik kan mobiliseras.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att vi kommer att gå igenom en mycket svår övergångsperiod efter valet, och en svår övergång från Nicefördraget till Lissabonfördraget, vilket förhoppningsvis kommer att godkännas i slutet av året. Jag uppmanar parlamentet och rådet att ännu en gång tillsammans fundera över hur vi skulle kunna organisera denna period, och jag kan inte förstå varför man inte redan har gjort detta i högre utsträckning. Om vi inte gör det riskerar vi att hamna i en situation efter valet där vi inte vet exakt vad som ska hända. Låt oss helt och hållet enas om detta, eftersom ingen skulle tjäna på en sådan oklar situation.

 
  
MPphoto
 

  Elmar Brok, föredragande. (DE) Herr talman, fru vice ordförande, företrädare för det tjeckiska ordförandeskapet, mina damer och herrar! Som de föregående talarna sa är detta ett stort ögonblick, inte därför att våra betänkanden debatteras, utan därför att det i dag har fastställts att parlamenten i 26 länder har ratificerat Lissabonfördraget, och att en utlovad folkomröstning endast saknas i ett land.

Att parlamentarikerna i 26 länder har ratificerat Lissabonfördraget visar att det är ett parlamentariskt fördrag. Det har gjorts en hel del framsteg under EU:s enandeprocess, men det har aldrig funnits ett fördrag som Lissabonfördraget, i vilket parlamenten – både Europaparlamentet och de nationella parlamenten – har stärkts, demokratin har stärkts, ett medborgarinitiativ har införts och subsidiaritetsprincipen politiskt och rättsligt har stärkts genom stärkandet av de nationella parlamenten.

Det är därför förvånansvärt att de som gjorde anspråk på att vara demokratins grundare motsätter sig fördraget. De motsätter sig Lissabonfördraget eftersom de inte vill bevilja någon demokratisk legitimitet åt den europeiska enandeprocessen. För dem är ett europeiskt enande något motbjudande, och de är rädda för att populariteten hos detta Europa skulle kunna öka genom större demokrati och insyn men även stärkta beslutsbefogenheter inför framtidens utmaningar. Det är skälet till att de ljuger som de gör.

Låt mig här också tacka det tjeckiska ordförandeskapet och i synnerhet premiärminister Mirek Topolánek, som i en situation som var personligt svår för honom och för vilken han inte var ansvarig, på sista dagen av sin ämbetstid ansträngde sig för att uppnå en tillräcklig majoritet i den tjeckiska senaten.

Och det var ingen knapp majoritet, det var 54 mot 20. Det är en mycket stor ledning för dem som säger ja till Lissabonfördraget. Jag hoppas att ledande personer efter det att alla 26 folkvalda församlingar har fattat sina beslut inte stoppar den demokratiska processen genom att vägra underteckna. Jag litar på att de kommer att hålla sina löften och att fördraget kommer att undertecknas.

Vi märker i diskussionerna inom ramen för valkampanjen att finanskrisen har visat att länder som agerar på egen hand i dagens världsordning går under. Därför är det ytterst viktigt att man inser det i Irland och att – om jag får tro opinionsundersökningarna – Irlands befolkning tänker över sin ståndpunkt så att Irlands intressen kan försvaras. Jag är säker på att fördraget genom socialklausulen, genom engagemanget i en social marknadsekonomi och inte en rovkapitalism, med andra ord genom engagemang i social mening, även är ett fördrag för vanliga medborgare. På detta sätt kan vi tillsammans försvara våra intressen i världen.

För att verkligen utöva kontroll över den administrativa byråkratin, de nationella regeringarna, kommissions- och rådsapparaten här i Bryssel och i Strasbourg, måste vi upprätta ett nära samarbete mellan Europaparlamentet och nationella parlament.

Det finns många gemensamma uppgifter inom utrikes- och säkerhetspolitiken, inom rätts- och inrikespolitiken, och när det gäller kontrollen av Europol. De nationella parlamenten har många möjligheter genom sin vetorätt. Genom de orange och gula korten och den rättsliga prövningen har de möjligheter när det gäller subsidiaritetskontroll, och som medlemmar av rådet kan de utöva större kontroll över sina egna regeringar. På det sättet blir de demokratiskt sett dubbelt legitimerade. I denna process är därför inte Europaparlamentet och de nationella parlamenten motståndare utan allierade, som vill utöva gemensam demokratisk kontroll över EU, föra unionen vidare och inte låta den förfalla till ett EU styrt av byråkrater. Lissabonfördraget är därför rätt och riktigt, och de nationella parlamenten tillsammans med Europaparlamentet kommer inte att dra sig undan sitt ansvar.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Guy-Quint, föredragande. (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ett stort nöje för mig att i kväll presentera betänkandet om de finansiella aspekterna av Lissabonfördraget, vilket har legat färdigt i budgetutskottet sedan rätt lång tid nu. Detta kommer att bli det sista budgetbetänkandet under denna valperiod och mitt sista parlamentsbetänkande.

Framför allt är jag mycket nöjd med att parlamentet var modigt nog att presentera våra betänkanden i ”Lissabonpaketet” för att hålla löftet till medborgarna att informera dem om konsekvenserna av fördraget. En bättre informerad medborgare är en medborgare som röstar med full vetskap om fakta. Att tala om Lissabonfördraget i parlamentet betyder inte att man förnekar demokratin, snarare motsatsen. Dess genomförande kommer att få stora konsekvenser för institutionernas budgetbefogenheter och finansiella delaktighet.

Reformen är faktiskt viktig för parlamentet. Vi bör hålla i minnet att budgetförfarandet, förutom införandet av fleråriga budgetramar, är praktiskt taget oförändrat sedan 1975. Det var därför viktigt för budgetutskottet att analysera dessa förändringar och bekräfta att de behövs för att vår institution ska kunna bevara eller till och med stärka sin roll som budgetmyndighet. Det är hela syftet med betänkandet: att förenkla och förtydliga fördragets budgetmässiga utmaningar.

Min huvudsakliga strävan var att försvara parlamentsinstitutionens privilegier. Framtida ledamöter får inte berövas sina befogenheter i framtida budgetförfaranden och framtida förhandlingar om den fleråriga budgetramen.

Dessa betydande förändringar är av tre slag. Först av allt förändringar av primärrätten. Det nya budgetförfarandet innefattar verkliga framsteg och nya utmaningar för parlamentet, framför allt genom att distinktionen mellan obligatoriska utgifter och icke obligatoriska utgifter avlägsnas. Vidare att man inför ett budgetförfarande med en enda behandling och en mekanism som gör det möjligt att gå tillbaka om rådet avslår den gemensamma ståndpunkten, att man inrättar en förlikningskommitté som är ansvarig för att förbereda den gemensamma ståndpunkten samt en stram tidsplan för denna kommitté. Dessutom förändras den nya fleråriga budgetramen på ett sätt som stärker parlamentets roll. Ramen håller på att bli för begränsande. För att den ska antas krävs enhällighet i rådet och Europaparlamentets samtycke. Jag kan tillägga att budgetramen antas efter ett helt nytt och speciellt förfarande.

När det gäller de nya budgetplanerna vill vi att de ska ha en femårig varaktighet som sammanfaller med parlamentets och Europeiska kommissionens mandatperiod. Kommissionsledamöterna kommer därmed att i högre grad bli ansvariga för sina budgetrelaterade beslut. Medbeslutandeförfarandet utvidgas till antagandet av budgetförordningen och hur den tillämpas. Olyckligtvis ligger dock beslutet om egna medel kvar hos rådet. Parlamentet blir endast rådfrågat, förutom när det gäller tillämpningen.

Budgetdisciplinen återvänder därför delvis till parlamentet, som kan förkasta den fleråriga budgetramen. Det är ett verkligt framsteg. Utmaningen för det framtida parlamentet är att känna till vad som kommer att förhandlas inom ramen för det nya budgetförordningsförfarandet, där parlamentet delar ansvaret, och vad som kommer att omfattas av lagstiftningen för den nya förordningen om det interinstitutionella avtalet, vilket parlamentet bara kommer att ha rätt att motsätta sig eller godta.

Slutligen kommer unionens nya ansvarsområden att leda till nya finansieringsbehov. Först och främst kommer vi att ha paketet för yttre förbindelser som i synnerhet medför att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och posten som hög representant och vice ordförande i kommissionen inrättas. Sedan har vi de nya politikområdena: energi, rymd och turism, forskning, civilskydd, administrativt samarbete och idrott.

Som ni har förstått är de förändringar som Lissabonfördraget medför viktiga.

 
  
MPphoto
 

  Sylvia-Yvonne Kaufmann, föredragande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är mitt sista anförande vid Europaparlamentets plenarsession, och som föredragande för det europeiska medborgarinitiativet är jag glad över att ha fått möjlighet att tala. Jag hoppas att parlamentet vid denna valperiods sista sammanträde i morgon kommer att sända en tydlig politisk signal, att det kommer att visa hur EU kan komma närmare sina medborgare, och att det kommer att fortsätta med ett projekt som har legat mig varmt om hjärtat under många år.

Låt mig inleda med några iakttagelser. Jag inser tyvärr att varken min grupp eller mitt parti – och här väljer jag noga mina ord – kunde stödja medborgarinitiativet. Medan man å ena sidan inte missar något tillfälle att klaga på det demokratiska underskottet i EU, vägrar man å andra sidan generellt att vidta de åtgärder som på allvar kan göra EU-projektet mer demokratiskt. Detta beteende är varken trovärdigt eller framsynt. Det blockerar den utveckling i EU som medborgarna har efterfrågat så länge, vilket jag varken kan eller vill godta.

Före slutet på min mandatperiod skulle jag vilja tacka alla mina kolleger i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, PSE-gruppen, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som har stött mig i arbetet med betänkandet. Jag vill tacka Jo Leinen, ordförande i utskottet för konstitutionella frågor, och särskilt alla samordnare och skuggföredragande i dessa fyra grupper. Jag tackar er för vårt goda samarbete tvärs över parti- och landsgränserna och för att vi tillsammans lyckades föra det europeiska integrationsprojektet framåt.

Fru vice ordförande! Bestämmelsen om medborgarinitiativet i Lissabonfördraget är utan tvivel en milstolpe i den europeiska integrationsprocessen. I Europeiska unionen är det verkligen inte stater vi vill förena, utan folk. Denna fråga kommer att tacklas på ett helt nytt sätt om, som det för första gången slås fast i artikel 11.4 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget, ny version), medborgarna blir direkt delaktiga i EU:s lagstiftningsprocess. En miljon medborgare kommer sedan att ha rätt att uppmana kommissionen att lägga fram ett bestämt förslag till förordning eller direktiv, vilket rådet har kunnat göra sedan 1957 och Europaparlamentet sedan 1993.

I mitt betänkande lägger parlamentet fram nyckelpunkter och riktlinjer för en framtida förordning om villkor och förfaranden för ett europeiskt medborgarinitiativ. Om Lissabonfördraget träder i kraft förväntar jag mig att kommissionen inte bara lägger fram ett förslag så fort som möjligt utan även att den så långt som möjligt följer riktlinjerna i mitt betänkande. I synnerhet bör kommissionen stödja parlamentets uppfattning, som speglar uppfattningen hos ett betydande antal medlemsstater enligt andan och meningen i artikel 11.4 i EU-fördraget (ny version). I mitt betänkande föreslås antalet sju. Det är viktigt att inte bara slå fast ett godtyckligt antal, eftersom antalet till att börja med måste kunna berättiga den därmed förknippade begränsningen av EU-medborgarens rätt till jämlikt deltagande i ett medborgarinitiativ, oavsett nationalitet, och dessutom måste vara anpassat till det berörda målet. Det innebär att man genom att fastställa ett minsta antal medlemsstater ser till att startpunkten i EU:s lagstiftningsprocess inte är en fråga som bara speglar intresset hos en enda medlemsstat, utan snarare en fråga som stämmer överens med EU:s allmänintresse.

Dessutom skulle jag vilja att särskild uppmärksamhet ägnas förfarandets struktur, särskilt frågan om tillåtligheten hos medborgarinitiativ. Kriterierna om medborgarvänlighet och rättssäkerhet måste ges högsta prioritet. Om EU:s medborgare deltar i att leda EU:s lagstiftningsprocess och vill starta ett medborgarinitiativ är det inte mer än rätt att de behöriga EU-organen så fort som möjligt och på ett bindande sätt avgör om det planerade initiativet uppfyller de rättsliga kraven i fördraget. Det är absolut nödvändigt att detta sker innan stödförklaringarna samlas in, eftersom medlemsstater som bidrar med nödvändiga resurser behöver rättslig säkerhet.

Slutligen skulle jag vilja påminna kammaren om att bestämmelserna i medborgarinitiativet inte togs ur tomma luften. De fanns redan i det konstitutionella fördraget, som utarbetades av det konstitutionella konventet i nära samarbete med icke-statliga organisationer. Vissa ledamöter var närvarande när det undertecknades. Det var varken bergsäkert eller en följd av slumpen att de ingick i konventets konstitutionsförslag. De var resultatet av intensiva samråd mellan ledamöterna i konventet och icke-statliga organisationer som arbetar med demokratifrågor. Vi vet i dag att denna tanke har legat på is under sex år. Det är hög tid att den återupplivas igen efter så lång tid. Tiden är kommen för direkt demokrati i ett enat Europa.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Låt mig först varmt tacka alla föredragande. Jag beundrar verkligen ert engagemang, och, får man väl säga, er envishet. Jag känner nog igen det som min man skulle kalla tjurskallighet i ert sätt att insistera på att dessa frågor ska behandlas i parlamentet. Det kanske är därför som jag känner mig så trygg med er, och kan samarbeta så väldigt bra med er allihop.

Jag tackar särskilt er som nu lämnar parlamentet. Ni har inte bara varit utmärka samarbetspartner hela vägen, utan också goda vänner och goda kamrater. Tack så hemskt mycket. Fru Kaufmann, jag tror att ni kan vara stolt över att ni bidrar till att så att säga spänna upp och ladda kraftledningarna mellan medborgarna och de europeiska institutionerna. Att bygga nya kraftledningar, att planera dem och ladda dem – det är verkligen en prestation.

Det gläder mig förstås att kunna medverka i kvällens debatt samma dag som Tjeckiens parlament har avslutat sin ratificering av Lissabonfördraget. I och med dagens omröstning har 26 medlemsstaters parlament sagt ja till fördraget. Jag tycker att denna debatt utgör ett bra tillfälle att påminna unionsmedborgarna om att Lissabonfördraget spelar en viktig roll för att göra Europeiska unionen mer demokratisk och konsekvent.

När vi nu befinner oss i en ekonomisk kris är det viktigare än någonsin att Europa fungerar bra och har utrustats med mekanismer som garanterar demokratin. Genom fördraget får de demokratiska institutionerna i EU, och framför allt parlamentet här, de befogenheter de behöver. Med fördragets hjälp skulle EU kunna handla med större enighet och konsekvens på den globala arenan. Fördraget skulle ge Europa bättre möjligheter att lösa de viktigaste utmaningar som vi står inför i dag, sådant som klimatförändringar och en tryggad energiförsörjning.

Även de betänkanden som vi debatterar nu i kväll bidrar till att fördraget, när det väl är på plats, kan genomföras snabbare och mer smärtfritt.

Att institutionerna samarbetar bra blir avgörande för att vi ska kunna dra största möjliga nytta av fördraget. Kommissionen är fast besluten att åstadkomma detta genom att arbeta i partnerskap med parlamentet och med övriga institutioner.

Folkomröstningen i Irland gav oss en tankeställare. Den påminde oss om behovet av att förankra de proeuropeiska argumenten i debatten i medlemsstaterna. Bakom resultatet av omröstningen finns en reell oro som vi bör ta på allvar. Detta är just vad Europeiska rådet gjorde vid sitt möte i december. De rättsliga garantierna och beslutet om antalet ledamöter i kommissionen visar att Europas politiska ledare respekterar det irländska omröstningsresultatet, att de vill förstå varför irländarna röstade nej och reagera på den underliggande oron. Men de visar också att ledarna är övertygade om att fördraget är rätt väg för Europa.

Det är också därför som ytterligare åtta medlemsstater, efter folkomröstningen, har avslutat sin parlamentariska behandling och röstat ja i åtta fall.

Tillsammans utgör parlamentets betänkanden en omfattande analys av fördragets viktigaste komponenter. Den underliggande andan är att man ser mycket ambitiöst på vad fördraget kan åstadkomma för EU. Kommissionen delar helt denna åsikt.

Betänkandena är särskilt värdefulla därför att de fördjupar resonemangen kring hur fördraget bör fungera i praktiken. De fem betänkandena visar, vart och ett på sitt sätt, hur ett starkt, självsäkert parlament försöker komma fram till hur fördragets potential bäst kan utnyttjas för att få EU att vidta effektivare åtgärder med större ansvarsskyldighet. Detta skulle gagna både väljarna och medborgarna.

Jean-Luc Dehaenes betänkande innehåller många viktiga detaljer. Kommissionen delar i mycket stor utsträckning betänkandets tolkning av fördraget. Betänkandet är särskilt förtjänstfullt eftersom det så tydligt visar att fördragets genomförande inte omfördelar makten mellan institutionerna. Europeiska unionen kan bara uppfylla medborgarnas förväntningar om samtliga institutioner är starka och samarbetar effektivt.

I betänkandet ägnas särskilt övergångsskedet stor uppmärksamhet. Det hade varit bra på många sätt om fördraget hade trätt i kraft före detta institutionella övergångsår, men gick ju tyvärr inte. Vi behöver därför arbeta pragmatiskt och flexibelt, och hitta en väg framåt som bygger på förnuft med beaktande av att det inte får uppstå ett institutionellt vakuum i år. Det är också viktigt att nästa kommission kan åtnjuta den auktoritet som en demokratisk legitimering ger, och att parlamentets roll respekteras. Jean-Luc Dehaenes betänkande ger oss alla en orientering som hjälper oss att gå vidare.

Jean-Luc Dehaene kräver i sitt betänkande att geografisk, demografisk och politisk balans och jämn könsfördelning beaktas då de viktigaste politiska befattningshavarna inom EU utses. Kvinnor utgör mer än 50 procent av invånarna i Europa, men är fortfarande politiskt underrepresenterade. Ni vet ju att det finns fler kvinnliga ledamöter i den sittande kommissionen än någonsin tidigare. Men det räcker inte. Att utjämna könsfördelningen bör vara ett mål vid tillsättningen av nästa kommission. Detta mål kan vi uppnå med hjälp av ett kraftfullt politiskt stöd från nästa parlament.

Jag hoppas också att vi får se fler kvinnliga Europaparlamentariker och fler kvinnor bland EU:s högsta befattningshavare. Utan kvinnor går vi miste om deras kunskap, erfarenhet och idéer.

Catherine Guy-Quint tar i sitt betänkande upp en annan viktig fråga, nämligen hur unionens budgetplanering kan organiseras på ett sätt som innebär optimal användning av EU:s budget, och som låter pengarna gå till de områden som prioriteras politiskt. Våra offentliga finanser är just nu starkt pressade, och vi behöver i det läget arbeta på ett sätt som ger bästa möjliga resultat till lägsta möjliga kostnad. Vid budgetplaneringen är balansen mellan stabilitet och förmågan att reagera snabbt en avgörande faktor för att EU ska kunna planera effektivt. Kommissionen återkommer till detta vid sin översyn av budgeten.

Jo Leinens betänkande visar hur fördraget påverkar parlamentets arbete. Betänkandet innehåller en detaljerad genomgång av hur parlamentet påverkas av nya politikområden, nya befogenheter och nya förfaranden. Det framhåller bland annat vikten av att garantera att unionens yttre åtgärder kontrolleras på ett tillfredsställande sätt. Vi är definitivt öppna för att undersöka hur detta lämpligen bör gå till. Vi kan däremot inte besluta om metoderna förrän kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitiken har tillträtt.

Vi ser fram emot mer ingående överläggningar med parlamentet för att lösa alla de problem som uppmärksammats, både på det här området och på andra områden, som kommittéförfarandet och delegerade akter.

Jag återgår till Sylvia-Yvonne Kaufmanns betänkande, som klarlägger hur medborgarinitiativ kan fördjupa demokratin i unionen. Medborgarna får möjlighet att uppmana kommissionen att lägga fram nya politiska initiativ. Detta är ett av de områden där kommissionen – även här med samrådsförfarandet som utgångspunkt – avser att handla snabbt när fördraget väl har trätt i kraft, för att förstå vilka förväntningar som berörda parter och medborgarna har. Kommissionens syn på detta överensstämmer i stort sett med Sylvia-Yvonne Kaufmanns rekommendationer.

På vissa områden kvarstår dock ett behov av ytterligare diskussioner. Vi vill åstadkomma ett välbalanserat förfarande som å ena sidan är enkelt för medborgarna att använda, men som å andra sidan garanterar att initiativen är äkta och betydelsefulla.

Ett exempel är det minsta antalet medlemsstater, där vi borde ta större hänsyn till vilket förfarande som enligt fördraget ska följas.

Elmar Broks betänkande, slutligen, behandlar ett område där både parlamentet och kommissionen på senare år har gjort viktiga framsteg, nämligen förbindelserna med de nationella parlamenten. Det sittande parlamentet har varit först med att genomföra interparlamentariska konferenser och har utarbetat några mycket lättanvända metoder för att bygga upp äkta parlamentariska nätverk.

Kommissionen har, som ni vet, infört en helt ny mekanism för dialog med medlemsstaternas parlament. På det här området har vi kommit långt. Kommissionen har sedan 2006 översänt inte bara samrådsdokument, utan också lagförslag, och uppmanat parlamenten att avge yttranden. Vi har hittills tagit emot och besvarat ungefär 400 yttranden. Vi har också ökat den direkta kontakten enormt, och har sedan kommissionen tillträdde genomfört över 500 möten mellan kommissionsledamöter och nationella parlamentariska organ. Precis som betänkandet antyder kommer fördragets nya bestämmelser angående medlemsstaternas parlament att vara helt i linje med utvecklingen de senaste åren. Jag tror att det kommer att ge parlamenten i Europa en ännu starkare roll.

Tillsammans visar dessa betänkanden hur Lissabonfördraget kan fördjupa demokratin i Europa och åstadkomma resultat som unionsmedborgarna ser. Detta är ett utmärkt budskap som vi kan ha med oss i Europavalet, och även ett utmärkt avstamp när vi förbereder genomförandet av själva fördraget.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Innan jag ger ordet till talarna ska jag ta mig en viss frihet som jag tycker kan vara tillåten för någon som leder sammanträdet i detta skede av vår mandatperiod och vid denna tidpunkt på kvällen, för det är sant att dessa sena sammanträden har sina fördelar.

Jag skulle vilja säga att jag omedelbart tänker skicka ett förslag till parlamentets talman och presidiet om att de ska ta fram en publikation med Lissabonfördraget, de fem betänkandena och motsvarande resolutioner, tillsammans med föredragandenas och kommissionsledamotens inledningsanföranden.

Jag anser att ett sådant dokument, som översätts till EU:s 23 officiella språk och distribueras till befolkningen i de 27 medlemsstaterna, på ett avgörande sätt kan bidra till att medborgarna förstår betydelsen av Lissabonfördraget, de insatser som gjorts och de åtgärder som vidtagits av parlamentet. Det skulle också utgöra ett välförtjänt erkännande åt de fem föredragandena, särskilt Catherine Guy-Quint och Sylvia-Yvonne Kaufmann, som har meddelat att de lämnar parlamentet men som alltid kommer att leva vidare i våra tankar och som vi alltid kommer att vara tacksamma mot.

 
  
MPphoto
 

  Michael Gahler, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. (DE) Herr talman! Som ni ser har jag för att fira detta tillfälle medvetet tagit Jan Zahradils plats.

Jag skulle för utskottet för utrikesfrågor vilja betona att vi betraktar kommissionens framtida vice ordförande och höge representant som fullständigt ansvarig inför parlamentet, av det enkla skälet att han eller hon, som alla andra kommissionsledamöter, behöver parlamentets förtroende för att kunna tillträda sin post. Den nuvarande regelbundna politiska dialogen i plenum och i utskottet för utrikesfrågor måste bevaras med den dubbla funktion som utövas av en enda person.

Eftersom de allra flesta av oss vill att Europeiska unionen agerar mer enhetligt och deltar mer aktivt i utrikespolitiken, kommer den framtida innehavaren av detta ämbete själv att behöva Europaparlamentets stöd för sina åtgärder. Vår verkställande myndighets politiska planer och ståndpunkter kan också regelbundet diskuteras i utskottet för utrikesfrågor vid sammanträden där den framtida ordföranden i ständiga representanternas kommitté informerar om frågor som diskuteras i Coreper. Om det krävs måste detta tillvägagångssätt även gälla de särskilda representanterna.

I framtiden bör utplaceringsbeslut inom ramen för säkerhets- och försvarspolitiken även diskuteras av parlamentet för att ge operationer i tredjeländer större demokratisk legitimitet.

När det gäller den europeiska avdelningen för yttre åtgärder anser vi att Europaparlamentet måste vara fullständigt delaktigt i förberedande operationer. Vi bekräftar att denna avdelning av administrativa skäl bör sortera under kommissionen.

Vi vill också lyckas se till att chefen för en EU-delegation i tredjeland inställer sig vid utskottet för utrikesfrågor innan placeringen slutgiltigt bekräftas. Jag anser att det ska finnas små möjligheter att placera en person utomlands om personen inte gör ett gott intryck på sina egna ledamöter.

Vi begär också att EU:s hela utrikespolitik, inklusive den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, i framtiden finansieras genom gemenskapsbudgeten. I nästa fördrag efter Lissabonfördraget skulle jag dock även vilja se gemensamma militära utgifter i budgeten.

 
  
MPphoto
 

  Andrew Duff, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. (EN) Herr talman! Precis som de föregående talarna har konstaterat är utvecklingen av en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik en av de största landvinningar som är inom räckhåll för oss som en följd av fördraget. Parlamenten i medlemsstaterna påverkas starkt av de förändringar som pågår.

Parlamenten behåller givetvis det nationella ansvaret för nationella säkerhetsfrågor. Man bör emellertid kräva av dem att de ska spela en viktig roll i det regelbundna och nära samarbetet med Europaparlamentet, där den gemensamma europeiska politiken granskas och utformas. De ska kritisera sina egna ministrar och fråga ut dem om vad de åstadkommer i rådet. De ska se till att medierna och allmänheten underrättas om den nya verkligheten, som är att utrikespolitiken bäst utformas genom att söka, hitta och arbeta för det gemensamma europeiska intresset.

 
  
MPphoto
 

  Thijs Berman, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. (NL) Herr talman! Den tjeckiska senaten har i dag godkänt Lissabonfördraget. Nu är det bara Irland kvar, skulle man kunna säga, och sedan kommer vi att ha ett fördrag genom vilket även mitt utskott för utveckling kommer att få större möjligheter att åstadkomma en bättre politik.

Men att sätta press på Irland nu skulle vara ett kolossalt misstag. Detta är en union av självständiga stater, och det står irländarna fritt att fatta sina egna beslut. Alla påtryckningar utifrån kommer att öka risken för att hela EU exploderar, för trots alla de vackra och självbelåtna ord som i dag har yttrats i kammaren genomgår Europeiska unionen just nu en djup förtroendekris. En sådan kris kan bara lösas genom resultat, socialpolitik, investeringar och ekonomisk återhämtning, tillhandahållande av ren energi för vårt klimat, skydd för sociala rättigheter, här och på andra håll i världen. Men när vi strävar efter allt detta måste vi respektera varje medlemsstats rätt att hitta egna effektiva lösningar.

Samarbete är nödvändigt, och det gäller verkligen även under denna kris, men man måste även kunna få vara trogen sin övertygelse. Därför får man inte utöva påtryckningar på Irland. Det skulle varken vara bra för irländarna eller för resten av EU. Låt unionen uppträda ödmjukt, så att den kan dra fördel av sina stora ambitioner.

 
  
MPphoto
 

  Danutė Budreikaitė, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja understryka att Lissabonfördraget kommer att ge Europeiska unionen fler möjligheter att ta initiativ till att utforma en politik för utvecklingssamordning, förbättra samordningen mellan givare, uppnå en tydlig arbetsfördelning och öka biståndets effektivitet. Det innebär dock även att EU-institutionerna, inklusive parlamentet, kommer att behöva ta på sig ett större ansvar.

För att på ett framgångsrikt sätt genomföra politiken för utvecklingssamordning är det centralt att ha en passande förvaltningsstruktur i vilken man avlägsnar dagens inkonsekvenser i strukturen med generaldirektorat och befogenheter inom kommissionen i fråga om politik och budget, och ger generaldirektoratet för utvecklingssamarbete ensam behörighet.

Eftersom politiken för utvecklingssamordning kommer att genomföras enligt det vanliga förfarandet är det centralt att mycket exakt definiera befogenheterna för Europaparlamentets utskott för utveckling. Lissabonfördraget kommer att möjliggöra ett bättre genomförande av målen i politiken för utvecklingssamordning, med syfte att minska och till sist utplåna fattigdomen i världen.

 
  
MPphoto
 

  Georgios Papastamkos, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. (EL) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel skulle jag vilja påpeka att de förändringar som Lissabonfördraget medför när det gäller den gemensamma handelspolitiken generellt bidrar till en ökning av den demokratiska legitimiteten, insynen och effektiviteten i unionens yttre åtgärder. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram omdefinieringen av den institutionella balansen i unionen genom att Europaparlamentet upphöjs till medlagstiftare vid fastställandet av ramarna för genomförandet av den gemensamma handelspolitiken. Parlamentets samtycke kommer också att krävas för ingående av alla handelsavtal.

Jag skulle dock vilja betona obalansen mellan parlamentets interna och externa behörighet, in foro interno och in foro externo, inom den gemensamma handelspolitiken, mot bakgrund av att parlamentet genom Lissabonfördraget inte ges rätten att godkänna kommissionens uppdrag att förhandla om handelsavtal. Med hänsyn till att parlamentet trots detta har rätt att fastställa villkor för att ge sitt samtycke till unionens handelsavtal, anser jag att det här är nödvändigt att stärka ramavtalet för förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen.

Slutligen skulle jag vilja betona behovet av en mer intensiv dialog mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, med hänsyn till att alla områden inom den gemensamma handelspolitiken kommer att bli en exklusiv behörighet för unionen. Alla handelsavtal kommer att vara unionsavtal och unionen och medlemsstaterna kommer inte längre att ingå några blandade handelsavtal.

 
  
MPphoto
 

  Evelyne Gebhardt, föredragande för yttrandet från utskottet för inre marknaden och konsumentskydd. (DE) Herr talman! I utskottet för inre marknaden och konsumentskydd ser vi också de enorma fördelarna med Lissabonfördraget, som vi inte skulle vilja gå miste om, särskilt på området konsumentskydd. Det är mycket intressant att notera att konsumentskyddet i Lissabonfördraget skär tvärs igenom alla sektorer, vilket naturligtvis ger detta område mycket större styrka. Området är särskilt viktigt för medborgarna i EU, eftersom vi på daglig basis kan visa dem vad EU gör för dem. Medborgarna frågar hela tiden vad EU gör för dem. Att detta nu är förankrat i artikel 12 och inte i artikel hundra-någonting är också viktigt, eftersom det innebär att konsumentskyddets värde har stärkts avsevärt.

Jag tycker att det är bra att vi kommer att ha Lissabonfördraget. Jag är väldigt glad över att senaten i Prag också har ratificerat fördraget. Detta har skickat en tydlig signal att vi är för detta EU, ett socialt EU, ett EU av medborgare, vilket vi vill rusta för framtiden. Tack för att vi fick visa det igen i dag. Ett särskilt tack till er, Sylvia-Yvonne Kaufmann, för ett mycket bra arbete i konventet. Ni har uppnått något mycket viktigt där.

 
  
MPphoto
 

  Oldřich Vlasák, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle för utskottet för regional utveckling vilja föra fram en territoriell dimension i diskussionerna om Lissabonfördraget. Enskilda lokala myndigheter, kommuner och regioner måste i ökande utsträckning hantera effekterna av EU-lagstiftning och EU-politik. I fråga om detta har en undersökning från universitetet i Utrecht visat att gemenskapsorganen årligen antar fler än 100 förordningar med en direkt inverkan på lokala myndigheter. Sjuttio procent av den lagstiftning och åtgärder vi utarbetar måste faktiskt tillämpas i regioner, städer och lokala samhällen.

Därför kan det kontroversiella Lissabonfördraget uppfattas positivt ur de lokala myndigheternas synvinkel. I själva verket innehåller Lissabonfördraget ett subsidiaritetsprotokoll, med andra ord ett protokoll enligt vilket antagandet av en norm på en högre nivå, i detta fall EU-nivån, endast kan berättigas om åtgärden bevisligen är nödvändig och mer effektiv. Enligt fördraget krävs ett mer effektivt samråd med lokala och regionala myndigheter och deras förbund. En annan bestämmelse som skulle införas är kommissionens skyldighet att minimera den finansiella och administrativa bördan kopplad till nya förordningar. Dessa åtgärder bör leda till att Bryssel görs mer uppmärksamt på de verkliga problem som kommunfullmäktigeordförandena står inför, och blir bättre rustat att lösa dem. Jag skulle även vilja betona att detta helt säkert inte är den sista förändringen av primärrätten som kommer att bli ämne för diskussion. Därför bör vi noga tänka igenom de förändringar som krävs för att göra EU:s rättsliga grund förståelig, stabil och fördelaktig för alla medborgare.

Jag skulle inte vilja bedöma de positiva och negativa sidorna av Lissabonfördraget här. Ni känner alla till att Tjeckiens inställning är kritisk men realistisk. Detta har bekräftats genom dagens debatt i det tjeckiska parlamentets senat, som senare under dagen också godkände fördraget.

 
  
MPphoto
 

  Johannes Voggenhuber, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. (DE) Herr talman! Jag talar för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag är lite irriterad, eftersom jag även skulle vilja få reda på något om yttrandet från utskottet för utveckling, men Thijs Berman använde sin talartid till att varna oss för att utöva påtryckningar på Irlands befolkning.

Denna mentalitet är helt klart en av orsakerna till att vi för den här debatten i kväll. Jag undrar om parlamentet fortfarande har rätt att tala med sina medborgare, utbyta argument, försvara resultaten av sitt tioåriga arbete på den konstitutionella processen, eller om vi genom denna dialog kommer att anklagas för att utöva påtryckningar och utpressning. Det är en konstig värld.

Jag skulle ha velat att parlamentet på ett mycket mer uttalat, offensivt och öppet sätt hade försvarat fördraget inför medborgarna i Europeiska unionen och inte hade lämnat över allt till regeringar som alltför ofta har ett tämligen ambivalent förhållande till de framsteg som fördraget innebär.

Många euroskeptiker hävdar att de demokratiska framsteg som fördraget medför är obetydliga och att det i själva verket utgör ett fikonlöv för ett mörkt och ondskefullt EU som ligger dolt bakom. Jag anser att man genom en snabb blick på områdena inre säkerhet, rättsliga frågor och polis, dess överföring till gemenskapens behörighet, parlamentets rätt till medbestämmande och tillämpningen av stadgan, vederlägger dessa påståenden och demaskerar dem som humbug, propaganda och okunnighet.

För mig är kanske detta fortfarande det mest förargliga uttrycket för EU:s demokratiska underskott. Jag har aldrig betraktat maktdelning som en historisk filosofisk princip. Det är snarare en grundläggande demokratisk princip. På detta område har man genom Lissabonfördraget lämnat ett mycket beslutsamt, framsynt svar. Det är ett av de känsligaste områdena i konstitutionen. På detta område har i själva verket polisministrarna inom stängda dörrar fattat beslut om polislagarna, utan att vara kontrollerade av domstolar eller EG-domstolen och utan att tillämpa heltäckande principer om grundläggande fri- och rättigheter. Detta håller dock på att förändras, och det är ett stort kliv framåt i riktning mot en EU-demokrati. Thijs Berman! Att diskutera fördraget med medborgarna, att försvara det, är dessutom vår skyldighet och innebär inte att vi utövar påtryckningar.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Jag har nöjet att lämna ordet till min landsman Carlos Carnero González. Han är ytterligare en av de ledamöter som inte kommer att vara här under nästa valperiod, och jag skulle vilja tacka honom offentligt för hans enorma insatser och ytterst lovvärda arbete inom det bestämda område och i den fråga vi behandlar här.

 
  
MPphoto
 

  Carlos Carnero González, föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. (ES) Herr talman och vän! Tack för de vänliga orden, som självfallet rör upp känslor vid ett tillfälle då jag är i kammaren för sista gången i denna valperiod, för att tacka alla dem som jag har haft äran att samarbeta med, och även för att be om ursäkt för misstag som jag kan ha begått. Jag har försökt göra mitt bästa för medborgarna i mitt land och för alla européer. Vissa skeden i mitt arbete, som konventet, har verkligen varit speciella.

Vi talar ju i dag om medborgarskap och jag är här som representant för utskottet för framställningar. Vilket utskott i parlamentet är närmare medborgarna än utskottet för framställningar? Det garanterar en av EU-medborgarnas viktigaste rättigheter, nämligen rätten att inge framställningar.

Europaparlamentet är känt i många länder genom rätten att inge framställningar. Vi ledamöter i utskottet för framställningar vet det, och hela parlamentet vet det. Genom Lissabonfördraget görs Europeiska unionen mer demokratisk och effektiv, och genom fördraget införs nya inslag, som stadgan om de grundläggande rättigheterna, och nya instrument, som medborgarinitiativet.

Det gäller då att undvika förvirring mellan exempelvis rätten att inge framställningar och rätten till medborgarinitiativ. Jag skulle vilja påpeka att medborgarna genom en framställning exempelvis kan kräva att parlamentet begär ett lagstiftningsinitiativ av kommissionen. Därmed skulle vi i framtiden kunna ha ett europeiskt medborgarinitiativ där kommissionen uppmanas att inleda ett lagstiftningsförfarande, och en framställning på grundval av rätten att inge framställningar till det behöriga utskottet i parlamentet, där parlamentet uppmanas att försöka påverka kommissionen i samma ärende. Vi måste undvika denna motsägelse och sträva efter samverkan som stärker båda vägarna och gör medborgarskapet i EU mer konkret.

Självfallet skulle utskottet för framställningar vilja vara delaktigt i hanteringen av rätten till medborgarinitiativ. Självfallet skulle alla utskott vilja vara delaktiga, men jag skulle vilja be om att denna rättighet görs ändamålsenlig på bästa möjliga sätt. Jag anser att detta även skulle innebära en hyllning till en så betydelsefull dag som denna: Lissabonfördraget har ratificerats av senaten i Tjeckien. Nu återstår bara ett steg innan fördraget blir verklighet och faktiskt innan fördraget, som är arvtagare till konstitutionen för Europa, den bästa text som hittills utarbetats av EU, träder i kraft.

Om vi lyckas med detta kommer alla närvarande – i första hand alla ledamöter från konventet som är här i kväll – ha bidragit enormt till nyttan med att ha arbetat som ledamot här i parlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Maria da Assunção Esteves, för PPE-DE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag håller nu mitt sista anförande här i parlamentet, och det är därför lite annorlunda än normalt.

En dag kommer federala, kosmopolitiska parlament att samarbeta för att styra världen. Drömmen om en gränslös mänsklig gemenskap föds här, mitt i denna folkförsamling, där friheten växer sig starkare och demokratin breddas. Upplysningstidens vision om en förenad mänsklighet tar sina första steg här i dessa magiska salar och debatter. I denna union får Machiavelli stryka på foten. Vi har lyckats byta ut nationell makt mot makten hos människorna. Det kosmopolitiska paradigmet börjar genomsyra våra institutioner och beslut, och präglar i dag en hel del av våra åtgärder.

En ny rättslig och politisk vision håller på att växa fram, som sätter människan i centrum. Här på Europas gator gror en postnationalistisk identitet. Människans okränkbara värdighet är nu rättesnöret som knyter ihop den nationella lagstiftningen med folkrätten. Vårt ursprungliga samarbete är nu vår främsta handlingsprincip. Europeiska unionen och Europaparlamentet symboliserar ett moraliskt synsätt utan motstycke i människans historia – en kollektiv moral som har influtit i de europeiska staternas strategier och drivit fram integrationen mellan länderna.

När européerna kämpar för varandras bästa innebär det sannerligen att de erkänner att de alla är människor. Romfördraget betydde slutet för all isolationism och egoism. I dag växer lagarna fram ur en god politik, som en bro mellan Kant och Aristoteles, mellan frihet och lycka. Folken i Europa vet att verklig legitimitet måste grundas på respekten för de mänskliga rättigheterna, och att bara maktfaktorer som respekterar dessa gör sig förtjänta av auktoritet. De vet att vi bara kan frigöra oss från vår historia genom ett projekt som bygger på gemensamt politiskt ansvarstagande och global rättvisa.

En dag kommer Asiens, Amerikas och Afrikas invånare att enas. Människans värdighet kommer att erkännas i alla kulturer, från Goethe till Pessoa, från Bach till Tjajkovskij, från Muhammed till Buddha. De mänskliga rättigheterna blir en allmängiltig lag, en gemensam ledstjärna som övervinner alla motsättningar. Om Europa ska bli en föregångare behöver vi mer konstitution, mer decentralisering, mer politik och mer expansion.

När jag nu tar avsked ville jag berätta för er hur stolt jag är över att jag fick vara med om detta äventyr tillsammans med er.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Tack, Assunção Esteves, för ert anförande, tack för ert arbete under de senaste åren, och lycka till i framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Jo Leinen, för PSE-gruppen. (DE) Herr talman! Ni sa att ni tänker föreslå för talmanskonferensen och presidiet att vi sammanfattar de fem betänkandena och de viktigaste förklaringarna i ett häfte. Det är en strålande idé och något som jag helt och hållet välkomnar. Jag skulle rekommendera att vi även tar med betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo, som utgjorde grunden för vårt arbete med Lissabonfördraget. Vid den tidpunkten fick vi 500 ja-röster, vilket var ett rekordresultat. Det är en del av processen. Det var en startpunkt för försöket att efter det konstitutionella fördraget få ändringsfördraget på plats. Jag tycker att det är en mycket bra idé. Ni har mitt fulla stöd.

Ni har redan tackat några personer som olyckligtvis inte längre är närvarande. Jag kan tryggt påstå att alla ledamöter i utskottet för konstitutionella frågor har samarbetat på ett bra sätt. Vi har alltid varit ett utskott med starkt engagemang. Vid detta vägskäl tackar jag än en gång dem som just nu är närvarande i kammaren. Först av allt tackar jag Johannes Voggenhuber, en riktig klippa i vårt arbete för demokrati och medborgerliga rättigheter. Sylvia Kaufmann, som redan har nämnts vid ett antal tillfällen, har varit särskilt bra på att uttrycka sin åsikt ställd inför ett starkt motstånd i sin politiska omgivning. Carlos Carnero González var alltid med oss. Han stred för konstitutionen och även för folkomröstningen i Spanien. Assunção Esteves var alltid mycket aktiv. Alain Lamassoure har uppnått enormt mycket, även för konstitutionen. Och, sist men inte minst – även om hon inte är ledamot i utskottet – Catherine Guy-Quint. Hon har gjort ett betydande arbete i budgetutskottet och stödde alltid tanken på att parlamentet skulle ges mer ansvar och fler rättigheter. Jag tackar er alla. Jag har nämnt dem som är närvarande i dag och som inte kommer att vara med oss nästa gång. Vi lovar att fortsätta deras arbete.

Som talesman för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag ge ytterligare två synpunkter på betänkandena. När det gäller Sylvia Kaufmanns betänkande har vi alltid hävdat att medborgarinitiativet varken är en placebo eller ett alibi, utan ett allvarligt menat konstitutionellt instrument, genom vilket medborgaren kan föra upp frågor på dagordningen i Bryssel. Jag är övertygad om att vi kommer att se till att det förblir så när medborgarinitiativet har införts. Kommissionen bör utöva sin initiativrätt och utarbeta ett lagstiftningsförslag mycket snart efter omorganiseringen.

När det gäller Jean-Luc Dehaenes betänkande skulle jag på nytt vilja nämna övergångsperioden. Vi vill att Lissabonandan ska vara närvarande under samrådet om rådets förslag till ny ordförande för kommissionen. Men hela kommissionskollegiet, inklusive dess ordförande, kommer inte att godkännas förrän fördraget träder i kraft. Vi kommer i själva verket att rösta två gånger om kommissionens ordförande. Det är viktigt att hålla i minnet. Det är helt enkelt vad övergångsperioden handlar om. Jag anser att det program som Jean-Luc Dehaene har utarbetat för valperioden är mycket bra. Utgångspunkten är medborgarnas röstande i valet till Europaparlamentet, följt av alla personalbeslut, politiska program och finansieringen av EU. Utgångsläget är de självständiga staternas omröstningar, EU-medborgarnas röster. Det tycker jag är riktigt bra. Tack, Jean-Luc Dehaene!

 
  
MPphoto
 

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! ”Ta vara på krisen”, sa Churchill en gång.

I dag har vi en kris för ekonomin, klimatet och den internationella stabiliteten. Åtminstone i vår partigrupp inser vi alla att dessa kriser utgör ett mycket starkt argument för att förstärka EU:s förmåga att handla globalt.

Fördraget är det logiska svaret på dessa utmaningar. Det är det bästa fördrag vi kan enas om för närvarande. Det är ett bra fördrag, och historiskt sett utan vidare i klass med Maastrichtfördraget. Det stärker demokratins roll och gör styrningen av EU mer representativ, effektiv och verksam.

Det är också ett reformfördrag. Det syftar till att korrigera flertalet problem med det befintliga Nicefördraget. Man behöver inte, som jag, vara en fanatisk federalist för att inse detta. Däremot behöver man vara en god demokrat för att inse poängen, nämligen för det första att ett integrerat Europa är en förutsättning för att vi ska kunna reagera på globaliseringen, och för det andra att en postnationell demokrati inte ersätter de historiska nationella demokratierna, utan kompletterar dem.

Konservativa och nationalistiska fördragsmotståndare borde avslöja för oss varför de föredrar dagens ineffektiva, klumpiga union. Varför ska nationalstaterna fortsätta med sitt absurda låtsasoberoende, när det som i själva verket räknas är att få det ömsesidiga beroendet mellan staterna och medborgarna att fungera? Det är ett beroende som förtydligas genom fördraget, och som är inbyggt i det.

Fördraget utgör ett enormt konstitutionellt framsteg för Europa, och jag är stolt över att ha medverkat när det utformades. Jag kommer att slåss in i det sista för att det ska träda i kraft och genomföras framgångsrikt och snabbt.

 
  
MPphoto
 

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. (DE) Herr talman, fru vice ordförande! När jag ser mig omkring i denna kammare får jag på något sätt intrycket av att det konstitutionella elfenbenstornets ockupanter har bjudits in för att fortsätta sina diskussioner under parlamentets plenarsammanträde. Sådan var inte överenskommelsen. Det man kommit överens om var att hålla en omfattande debatt i Europaparlamentet om Lissabonfördragets konsekvenser.

Skulle det inte ha varit trevligt om parlamentet hade diskuterat fördraget denna förmiddag, samtidigt som den tjeckiska senaten, och klargjort för EU:s medborgare att fördraget var Europaparlamentets arbete, att detta arbete inleddes med konventet och sedan fortsatte ända fram till dags dato, och att denna reform inte hade införts av ett elitens EU utan varit ett större arbete till följd av en samarbetsinsats?

När något misslyckas säger mig mina femton år av erfarenhet att misstaget i regel ligger hos regeringar och inte parlament. I dag är vi alla översållade av ärr och smyckade med dekorationer. Jag håller mitt sista tal efter femton år. Vi har kommit en lång bit på vägen. Det har varit en stor ära. Jag blev också ombedd att – tillsammans med Andrew Duff – vara parlamentets föredragande, både för stadgan om de grundläggande rättigheterna och för konstitutionen.

Jag måste säga – och jag tror att jag även talar för konventets övriga ledamöter – att vi alltid kände att vi hade Europaparlamentets stöd. Vi stack ut hakan och vågade ha visioner som framkallade många huvudskakningar, motstånd från flera regeringars sida, många veton och nära nog konventets kollaps. Men det kan inte förnekas att drivkraften och den visionära kraften bakom denna process fanns hos parlamentet. Som sådan var den också en första seger för EU:s medborgare.

Låt mig nu blicka mot framtiden. Vi vet vad vi alla tycker om de framsteg som gjorts i och med detta fördrag. När regeringskonferensen angrep konventets resultat, avskaffade det lagstiftande rådet, återinförde lagar som stiftats av rådet och tillfogade en tredje part – och alla dessa saker som verkligen upprör oss i dag – fick jag idén om en första ändring av konstitutionen i en avlägsen framtid.

En av de huvudsakliga faktorerna i detta fördrag är Europaparlamentets initiativrätt, dess rätt att väcka förslag om att inrätta ett konvent för att ändra konstitutionen. Och ännu har vi inte kommit till vägs ände. När vi stred för våra visioner fick vi ofta höra i konventet: ”Åh, ni jämför er ständigt med Philadelphias konvent, men EU behöver genomgå en verklig kris. Utan en större kris kommer ni aldrig att lyckas skapa en verklig europeisk demokrati, en verklig politisk gemenskap. Vi behöver sannerligen en större kris.” De tänkte tydligen på de kommande hundra åren. Men vi genomgår den just nu. Vi har den nuvarande krisen. Och nu frågar sig plötsligt medborgarna varför vi inte har någon ekonomisk makt. De undrar varför vi inte har ett minimum av gemensam europeisk ekonomisk lagstiftning, åtminstone när det gäller de huvudsakliga aspekterna avseende skattepolitik, bolagsskatter och transaktionsskatter. Människor efterfrågar också ett socialt EU. Nej, vi har inte klivit ner från barrikaderna, regeringarna sa rätt och slätt njet. I dag frågar sig hela Europa vari EU:s makt ligger när det gäller att försvara den sociala marknadsekonomin och en rättvis fördelning. Under mellantiden kommer miljarder euro att spenderas på den kommande generationen. Och vi har ingen demokratisk makt eller rättslig grund för att utveckla ett socialt EU.

Varje dag får jag frågan om hur situationen ser ut när det gäller militära åtgärder i EU:s namn. Några nationsstater vidtar militära åtgärder inom ramen för det slags kabinettspolitik som praktiserades under 1800-talet. Bör vi inte reflektera över det faktum att parlamentet är tvunget att enas innan militära åtgärder kan vidtas i EU:s namn? Och medborgarinitiativet? Även där uteslöts konstitutionella förändringar. Varför det? Varför kan det inte få finnas ett medborgarinitiativ där man kräver att fördraget ska ändras och att den europeiska konstitutionen ska utvecklas ytterligare?

Jag tror att vi fortfarande har en lång väg kvar. Den blyghet och försagdhet som parlamentet visar inför rådet är ett stort hinder.

(Häcklande)

Jag anser att vi bör vara mer polemiska. Jag hoppas att parlamentet verkligen kommer att kräva de rättigheter som det åtnjuter enligt Lissabonfördraget, med ett kolossalt självförtroende och med stor lojalitet gentemot EU:s medborgare, att det gör anspråk på dessa rättigheter och sedan överväger hur fördraget kan utvecklas mycket bättre mot en europeisk demokrati och social stabilitet. Herr talman! Jag ger inte upp min dröm.

(Häcklande)

Jag ger inte upp min dröm om att låta mina barn och deras barn till sist kunna säga: ”Vive la République d’Europe!

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Herr talman! Anförandena visar att Lissabonfördraget helt klart uppfattas emotionellt och inte rationellt. Varför inväntar vi inte nästa parlament och låter det nya parlamentet diskutera frågan, och bara avvaktar och ser huruvida Lissabonfördraget faktiskt förverkligas? Nej, det finns vissa personer här som är absolut fixerade vid detta fördrag, och som gång på gång vill förklara dess förmenta fördelar.

Burkhard Hirsch, den överdrivne moralisten, fick det att låta så vackert när han sa att irländarna inte ska betraktas som en skock vilsna får och som de enda européer som är oförmögna att förstå Lissabonfördragets välsignelse. Folkomröstningar skulle ha gett ett negativt resultat även på andra håll för vi kan inte, och bör inte heller, förvänta oss att väljarna ska stödja ett fördrag som inte ens en välmenande läsare skulle kunna förstå.

I Lissabonfördraget regleras inte bara förbindelserna mellan EU:s institutioner, där fastställs också politiska riktlinjer. Och detta är viktigt. Till exempel i artikel 43.1 i Lissabonfördraget fastställs uppgifterna för EU:s militära styrkor. I solidaritetsklausulen i artikel 222.1a fastställs att alla tillgängliga resurser ska mobiliseras för att förhindra terrorhot på medlemsstaternas territorium. EU kommer således att bli en militärallians och det finns också en möjlighet att militära operationer kommer att genomföras i unionen. I artikel 43.1 behandlas bistånd som ges till tredjeländer för att bekämpa terrorism på deras territorium.

Det finns ett antal bestämmelser på det här området. Det finns ett ”permanent strukturerat samarbete” som möjliggör en militär kärna i EU. Nato har en roll i fördraget och ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Om fördraget skulle ratificeras i framtiden – vilket jag inte hoppas – kommer en startfond att upprättas (artikel 41). EU:s budget skulle också kunna användas för militära ändamål på området för utrikes- och militärpolitik.

När det gäller ekonomisk politik är Lissabonfördragets ekonomiska logik precis samma logik som ledde till finanskrisen, nämligen ”en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Men det skulle aldrig någon kalla det i dag.

Jag har intrycket av att de personer som vill ha detta fördrag, särskilt de bland EU:s elit, i själva verket lever i det förgångna. Villkoren har förändrats i grunden. Vad vi behöver är ett nytt fördrag för en ny tidsepok. Irland har fattat ett beslut. Beslutet från folkomröstningen var tydligt. Fördraget röstades ner och är således ogiltigt. Helt plötsligt ska det hållas en andra omröstning. Vem i Frankrike skulle efter valet av president Nicolas Sarkozy kunna säga att de helt enkelt ska rösta på nytt bara för att några inte gillar honom? Jag vill vara fullständigt klar på en punkt, nämligen att det finns goda och helt rationella orsaker till att vi inte bör ratificera detta fördrag. Det som sades i Irland ska gälla; med andra ord – ett nej är ett nej. Detta innebär att Lissabonfördraget är ogiltigt, och jag förstår inte varför vi i dag diskuterar fördraget i det här sammanhanget.

Det finns en maktförskjutning i fördraget i riktning mot de större medlemsstaterna. Jag sticker inte under stol med att vi, som internationalister, försvarar den europeiska idén mot dem som vill göra EU till en militärmakt och en uteslutande ekonomisk allians. Vi behöver ett alternativt fördrag till Lissabonfördraget, det vill säga ett fördrag som är inriktat på fred, och inte ett fördrag som i grund och botten är ett militärfördrag. Tack.

 
  
MPphoto
 

  Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag utgår ifrån att vi alla får hålla hur långa anföranden vi vill. Eventuellt behöver jag en extra minut eller två, och jag uppskattar om jag får det i så fall.

Låt mig nu tala på mitt eget språk. För eftervärlden kommer det europeiska politiska etablissemangets hantering av Lissabonfördraget att framstå som en skamfläck, och det på två sätt. Dels med tanke på den politiska processen för att driva igenom det och dels själva syftet med fördraget och innehållet i det. Om vi ser tillbaka till Laeken 2000 så sades det där att man skulle ta fram ett förslag till en konstitutionell lösning. Denna skulle leda till att vi fick ett närmre Europa, medborgarna skulle vara engagerade, man var orolig över att medborgarna i praktiken tycker illa om EU. Konventet under Giscard d'Estaings ledning producerade någonting annat. De europeiska folken vill inte ha detta, det sades nej av folk i Frankrike och i Holland. Alla vet att det skulle ha blivit nej i Storbritannien, i Danmark och i många andra länder om folken hade kunnat få säga sitt. Man gjorde försök att runda detta, det kom ett nytt fördrag som är det samma, men som man, när det passar, förnekar att är det samma och sådär håller man på. Nu står vi i det läget att när det irländska folket har sagt nej till det vi nu kallar Lissabonfördraget så har man mage att göra en undersökning om varför irländarna röstade fel. Detta är någonting alldeles oerhört och det debatteras över huvud taget inte. Ni skrubbar alla varandra här på ryggen och talar om hur bra detta är, trots att ni vet att detta är en skamfläck.

Den andra invändningen jag har är följande: Ett konstitutionellt fördrag, en författning, är inte till för att det ska gå snabbt att fatta politiska beslut. Den är tvärtom till för motsatsen, att det ska vara svårt att fatta politiska beslut. Författningar finns för att se till att inte de som just nu råkar vara valda snabbt kan ta vilka beslut de vill. Det ska vara krångligt. Så ser den amerikanska författningen ut. Detta är en fransk ämbetsmannatradition för att se till att en överhet snabbt kan besluta om allt mellan himmel och jord utan att behöva bry sig om folkligt inflytande. Det är förfärande, detta är en skamfläck för EU.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Herr Lundgren! Jag är säker på att ni märkte att era kolleger lyssnade till er med respekt, i tystnad och utan att avbryta, vilket emellertid ni gjorde under andra ledamöters anföranden, men det är väl så att olika människor uppfattar demokrati på olika sätt.

 
  
MPphoto
 

  Roger Helmer (NI). - (EN) Herr talman! Jag hade hoppats att Hans-Gert Pöttering kanske skulle ha suttit som talman i kväll eftersom jag ville tacka honom offentligt för att han gav mig möjlighet att lämna PPE-gruppen för några år sedan. Det gläder mig att alla mina konservativa kolleger kommer att lämna PPE-gruppen inom kort – ett mål som jag har arbetat för i 10 år.

Vi är här för att debattera Lissabonfördraget, och därför skulle jag ha påmint Hans-Gert Pöttering om att hans eget land Tyskland ännu inte har ratificerat fördraget. Vi här i EU hävdar att vi är en union med värdegemenskap som bygger på demokrati och rättssäkerhet, och ändå struntar vi i demokratin. Vi behandlar våra väljares önskemål hänsynslöst. Vi förkastade resultaten av folkomröstningarna om Maastrichtfördraget i Danmark, om Nicefördraget i Irland, om konstitutionen i Frankrike och Nederländerna och nu återigen om Lissabonfördraget i Irland. Vi visar uppenbart förakt för våra väljares önskemål. Så var det med demokratin!

Vi är inte bättre när det gäller rättssäkerhet. Vi genomför planer och spenderar pengar som bygger på Lissabonfördraget innan det har ratificerats. Detta liknar närmast en oblodig statskupp. Hans-Gert Pöttering säger att en miljon irländska väljare inte får stå i vägen för 450 miljoner EU-medborgare. Han har rätt. Låt då de 450 miljonerna rösta om fördraget. Storbritannien kommer att rösta nej. Med största sannolikhet kommer Frankrike och Tyskland att rösta nej, men man vågar inte låta folket rösta om fördraget eftersom man redan känner till deras svar. I Storbritannien valdes alla utom åtta av parlamentsledamöterna på grund av sitt engagemang för en folkomröstning, men ändå har vår misskrediterade Labourregering på ett skandalöst sätt brutit sitt löfte.

Jag vill ge kollegerna ett tydligt besked. Vi i det brittiska konservativa partiet kommer att göra en folkomröstning om Lissabonfördraget till en nyckelfråga i vår valplattform inför Europaparlamentsvalet. Vi kommer att se till att det blir en folkomröstning, och vi kommer att utdela dödsstöten mot detta eländiga och skamliga fördrag.

 
  
MPphoto
 

  Alain Lamassoure (PPE-DE).(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska integrationen ger oss emellanåt symboler som berör anonyma aktörer som oss. Valperiodens sista omröstning kommer därför att hållas om det sista ändringsförslag som lades fram gemensamt av Europaparlamentets ledamöter och nationella parlamentsledamöter för Europeiska konventet, nämligen inrättandet av ett medborgarinitiativ på EU-nivå.

Låt oss inte undervärdera dess betydelse. Lissabonfördraget ger EU-medborgarna samma befogenheter att ta politiska initiativ i EU som vårt eget parlament. Våra initiativbetänkanden gör det möjligt för oss att uppmana kommissionen att agera och föreslå en rättslig grund för oss så att vi kan utarbeta en ny politik eller anta en redan befintlig sådan. Nåväl, nu kommer medborgarna att kunna göra det samma, om de är tillräckligt många och kommer från ett stort antal medlemsstater.

Jag gratulerar Sylvia-Yvonne Kaufmann till det sätt på vilket hon har arbetat för att nå det samförstånd som uppenbarligen behövdes för en dylik fråga. De förtydliganden som hon har tillfört fördraget och de procedurmässiga garantierna är rimliga. Att fastställa det viktiga antalet till en fjärdedel av medlemsstaterna är förenligt med den lösning som antogs för regeringarna själva inom ramen för området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Denna nya rättighet som således har beviljats EU-medborgarna förekommer inte i något av våra länder i denna utformning. Unionen kommer således att se till att åtgärder vidtas med sikte på direkt demokrati. Inte ens i exempelvis Frankrike törs vi gå så långt. Vi reformerade vår nationella konstitution förra året, men rättigheten att inlämna en kollektiv petition begränsades till den lokala nivån.

Låt oss nu hoppas att våra politiska partier tävlar med varandra på ett konstruktivt sätt för att dra största nytta av denna nya rättighet och låt oss framför allt, bortom partierna, hoppas att vårt civila samhälle håller fast vid denna rättighet, dvs. fackföreningar, icke-statliga organisationer, studenter – särskilt de med Erasmusstipendium – gränsöverskridande arbetstagare, alla de EU-medborgare som lever i ett annat land än sitt hemland och som upplever att den lagstiftning vi antar här tyvärr tillämpas dåligt i praktiken.

I denna union av fri rörlighet är de enda kvarvarande barriärerna våra politiska debatter. Återigen är det tyvärr ingen europeisk valkampanj som inleds, utan 27 nationella kampanjer som grundar sig på en europeisk förevändning.

Det ekonomiska området existerar, den gemensamma valutan existerar, det europeiska gemensamma luftrummet existerar, men ett gemensamt politiskt område har ännu inte skapats. Detta är Lissabonfördragets verkliga utmaning, och definitivt en av de bestämmelser som kommer att bidra mest till att anta denna utmaning.

 
  
MPphoto
 

  Adrian Severin (PSE). - (EN) Herr talman! Det hopp som den tjeckiska ratificeringen av Lissabonfördraget inger överskuggas i dag av den kvasi-konspiratoriska atmosfären vid detta sammanträde.

En del var rädda att vi kanske skulle såra vissa medborgare i unionen genom att förbereda det korrekta genomförandet av ett fördrag som vi är i akut behov av. Jag tror tvärtom att vi sårar medborgarna genom att dölja sanningen om vad EU verkligen är och skulle kunna vara och genom att vägra en uppriktig och rationell dialog med dem.

Att visa respekt för en minoritetsopinion samtidigt som man ignorerar ett majoritetsbeslut är likaledes en skymf både mot den givna majoriteten och mot de demokratiska principer som vi alla hävdar att vi omfattar.

Det räcker inte med den skrivna fördragstexten. Man måste göra en förtydligande tolkning av texten så att man lyfter fram dess andemening, vilket borgar för det bästa genomförandet. Detta är precis vad dagens betänkanden syftar till. I betänkandena talar man om följande: för det första att unionen parlamentariseras, för det andra att EU-institutionerna görs till en gemenskapsfråga, för det tredje att det skapas en interinstitutionell balans som en garanti för ett transnationellt maktfördelningssystem, för det fjärde att man sörjer för koherens och sammanhållning i lagstiftningen på EU-nivå genom europeisering av de nationella parlamenten och inte genom nationalisering av Europaparlamentet, för det femte att man koncentrerar instrument och politiska åtgärder för att främja institutionell effektivitet och, för det sjätte, att man förbättrar representation, öppenhet och delaktighet på EU-nivå.

På detta sätt kommer vi att kunna få se hur det växer fram ett demokratiskt system som kommer att fylla de nuvarande EU-förfarandena med ett reellt innehåll som gör dem relevanta för medborgarna.

Det enda som återstår att göra är att finna en lösning för tiden mellan valet till det nya parlamentet och Lissabonfördragets kommande ikraftträdande. Jag hoppas att våra irländska kollegers ansvarskänsla och solidaritet kommer att hjälpa oss att nå detta mål och att hålla vår historiska tidtabell.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Andrzej Wielowieyski (ALDE).(FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag anser att Jean-Luc Dehaenes betänkande, som är mycket viktigt och värdefullt, bör kompletteras när det gäller Europeiska rådets funktion och – framför allt – ansvarighet. Detta viktiga organ kommer att upphöjas till en institution av rang och på det politiska området är det en ledande maktfaktor.

Därför bör det ägnas särskild uppmärksamhet. Dess verksamhet bör bli föremål för EG-domstolens jurisdiktion på samma sätt som Europeiska centralbankens verksamhet. Jag föreslår också, på min grupps vägnar, ett ändringsförslag som återspeglar denna ökade ansvarighet. Eftersom Europeiska rådets lagstiftande funktion är begränsad, faller detta ansvar i huvudsak under artikel 265 om underlåtenhet att agera. Jag anser att Europeiska rådets skyldigheter, på grund av bristande detaljer i fördraget, rimligtvis bör redogöras i ett interinstitutionellt avtal.

Sylvia-Yvonne Kaufmanns betänkande är således mycket viktigt, eftersom det utgör ett verkligt öppnande mot medborgarna. Den största svaghet som vi skulle kunna uppvisa när vi står inför en utmaning beträffande unionens framtid vore att skapa ett tomrum, ett avstånd mellan unionen och dess medborgare. För medborgarna är unionen avlägsen och okänd, även om de anser sig behöva den. Min grupp, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, anser att detta tomrum bara kan fyllas effektivt genom ett regelbundet samråd på bred basis med medborgarna.

Vi har inte haft tid att vare sig slutföra vårt arbete eller avsluta vår debatt om denna fråga. Inte desto mindre kan medborgarinitiativet, som Alain Lamassoure redan har påpekat, enligt fördraget bli ett viktigt instrument för att skapa ett europeiskt offentligt rum, som vi är i så stort behov av. Det kan i själva verket uppmuntra till offentlig debatt mellan medborgarna och unionen, och detta kan i sin tur väcka allmänhetens medvetande, som är så avgörande för oss.

Trots detta är förvaltningen av medborgarinitiativet emellertid en stor utmaning för EU:s institutioner, särskilt för kommissionen, där detta nya instruments trovärdighet står på spel, för medlemsstaterna, som måste acceptera denna nya praxis och tillhandahålla infrastrukturen, och – uppenbarligen – för medborgarna, som måste ta detta nya instrument i anspråk för den direkta demokratins skull.

 
  
MPphoto
 

  Milan Horáček (Verts/ALE). - (DE) Herr talman, fru vice ordförande! President Vaclav Klaus reagerade på dagens beslut i den tjeckiska senaten, som vi uppriktigt välkomnar och som jag varmt gratulerar, genom att bland annat hävda att Lissabonfördraget var ogiltigt, eftersom det hade förkastats i den irländska folkomröstningen.

Han är en politisk zombie som angriper majoritetsbeslut i sitt eget parlament och senat, och bekräftar sin olyckliga och sekteristiska attityd även på andra politiska områden. Lyckligtvis, efter de positiva omröstningarna, får han bara sig själv att framstå som ytterst enfaldig. Vi i den gröna gruppen har en positiv och konstruktiv inställning till den europeiska integrationsprocessen, givetvis med kritiska kommentarer, där så är nödvändigt.

Än en gång vill jag framföra mitt varmaste tack till den tjeckiska senaten, det tjeckiska parlamentet och den tjeckiska regeringen.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder (IND/DEM). - (NL) Herr talman! Jean-Luc Dehaenes betänkande ger mig blandade känslor. Å ena sidan välkomnar jag att han emellanåt känner ett behov av att analysera saker och ting på fullt allvar, och här tänker jag på punkterna 14 och 26, där han hänvisar till Europeiska rådets dominans och de problem som är förbundna med rådets nya system för ordförandeskapet.

Å andra sidan är jag besviken på betänkandet eftersom föredragandens analys inte är helt och hållet fokuserad. Särskilt i de tolv sista punkterna, där han diskuterar utrikespolitik, har alla institutionella osäkerhetsfaktorer avlägsnats trots att man inte har full insikt om de institutionella konsekvenserna av denna dubbla roll. Därför kan jag inte förstå hur föredraganden har kommit fram till den allmänna bedömningen att det nya systemet kommer att medföra en starkare institutionell balans i unionen.

Jag erkänner att Lissabonfördraget utgör en förbättring på vissa områden. Detta försvagar emellertid inte det faktum att det är just de osäkra konsekvenserna av fördraget som kommer att visa sig vara dess Akilleshäl för unionens institutionella balans, vilket föredraganden har undgått att ta upp.

 
  
MPphoto
 

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Under detta sammanträde gör vi något som i mitt hemland beskrivs som att göra upp räkningen utan värden. Vi kommer att rösta om förbindelserna mellan EU:s institutioner, medlemsstaterna och deras parlament, som om Lissabonfördraget redan trätt i kraft. Jag skulle vilja upprepa att Lissabonfördraget fortfarande är långt ifrån ratificerat. Parlamentets ledamöter bör vara medvetna om detta, och de bör inte undanhålla medborgarna denna information. Varje demokratiskt tänkande person måste inse att inte ens de mest aggressiva angrepp mot de politiker som avstått från att underteckna Lissabonfördraget kommer att förändra någonting.

Slutligen vill jag säga till Daniel Marc Cohn-Bendit att hans förkastliga uttalanden, där han hävdar att den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus ämnar muta senatorer i parlamentet i mitt hemland, är en förolämpning både mot president Vaclav Klaus och mot de tjeckiska medborgarna. Sådana anklagelser är en förolämpning mot principerna om vänskapliga internationella förbindelser och självklar mänsklig anständighet. Därför uppmanar jag Daniel Marc Cohn-Bendit att antingen bevisa sina påståenden om korruption eller framföra en offentlig ursäkt till president Vaclav Klaus.

 
  
MPphoto
 

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! Detta paket med betänkanden visar att vi, om Lissabonfördraget träder i kraft – och detta naturligtvis sagt utan att föregripa det irländska folkets beslut –, kommer att ha en union som erbjuder större möjligheter till delaktighet, större redovisningsskyldighet, mer demokrati och ett bättre maktfördelningssystem. Detta är det centrala budskap som vi kan förmedla i kväll, dels genom Leinenbetänkandet som visar det valda parlaments starkare roll i det institutionella systemet, dels genom Brokbetänkandet som visar de nya möjligheterna till delaktighet för de nationella parlamenten, dels genom Dehaenebetänkandet som tar upp frågan om extra redovisningsskyldighet för institutionernas verkställande enheter och hur vi kommer att hantera en eventuell övergångsperiod, dels genom Guy-Quintbetänkandet som visar att det inte längre kommer att finnas några delar av EU:s budget som är skyddade mot parlamentarisk kontroll och naturligtvis även genom Kaufmannbetänkandet om medborgares initiativ.

Min grupp kommer att stödja alla dessa resolutioner, och vi är stolta över att göra det. Jag vill bara säga att jag har ett särskilt förbehåll som gäller Kaufmannbetänkandet som vi ser som ett första steg genom att det innehåller några preliminära tankar om hur detta skulle kunna fungera i framtiden. Men jag håller med om vad kommissionsledamoten sa tidigare: vi måste se till att inte skapa ett system som är alltför besvärligt för medborgarna eller innehåller alltför många byråkratiska hinder för att de ska kunna utöva denna rättighet. Men vi har gott om tid att komma tillbaka till detta, om nu fördraget faktiskt skulle träda i kraft.

Vi talar om fördraget samma dag som vi har fått den 26:e parlamentariska ratificeringen. Jag vet att de brittiska konservativa där borta inte är intresserade av detta. De pratar säkert om någonting annat, men det är ett viktigt faktum.

Tjugosex ratificeringar genom parlamentariska förfaranden: 26 ja till fördraget, ett nej. I denna situation med 26 ja och ett nej anser jag till skillnad från vissa personer att det inte är odemokratiskt att titta på resultatet och fråga detta enda land som har sagt nej om det inte är villigt att ompröva sin ståndpunkt mot bakgrund av de andra ländernas ratificering. Det är fortfarande upp till dem att göra det eller inte. Men jag anser det högst rimligt att de själva i Irland har kommit till slutsatsen att de kanske är villiga att överväga sin ståndpunkt om vissa villkor är uppfyllda. Och det är vår uppgift att göra vad vi kan för att ta ställning till de farhågor som nejrösten var uttryck för. Detta måste ingå som en viktig del av svaret, och när allt kommer omkring är det detta unionen har kommit överens om att göra.

Eftersom det är medlemsstaterna och inte bara EU-institutionerna som är involverade i detta har alla de andra medlemsstaterna enats om att försöka ta ställning till dessa farhågor för att möjliggöra den 27:e ratificeringen.

Det finns ytterligare en lärdom vi kan dra av detta. Vår grundläggande regelsamling i Europeiska unionen, de fördrag som har undertecknats och ratificerats av medlemsstaterna, kan endast modifieras genom enhälligt samtycke från var och en av medlemsstaterna. Det är mycket svårt att komma över denna barriär. Det visar att de som hävdar att vi sätter oss över kraven på demokratisk ansvarsskyldighet och ignorerar människors åsikter har en fullständigt felaktig uppfattning. Det är mycket lätt att blockera varje framsteg, varje reform av EU-instruktionerna. De där euroskeptikerna där borta behöver bara en seger av 27. Situationen gynnar dem och inte de personer som i likhet med Andrew Nicholas Duff skulle önska en mycket snabbare integration. Det är så det ligger till.

De citerar också folkomröstningar som har gett ett nejresultat. Jag noterar att de endast citerar folkomröstningar som har gett ett nejresultat. De lyckas aldrig nämna den spanska folkomröstningen eller folkomröstningen i Luxemburg. Om man tittar på den europeiska integrationens historia tror jag att det har hållits ungefär 32 (om jag minns rätt) folkomröstningar i medlemsstaterna genom åren, varvid 26 eller 27 av dem har gett ett jaresultat medan bara en handfull har gett ett nejresultat. Men varenda gång det har blivit ett nejresultat har det varit omöjligt att sätta sig över det utan att återkomma och ta ställning till de farhågor som uttrycktes och att fråga det aktuella landet om det inte önskade ompröva sin ståndpunkt, om det inte önskade ändra uppfattning.

Ur demokratisk synvinkel kan jag inte se något fel i detta att vi successivt, steg för steg, långsamt, genom samtycke från alla medlemsstater bygger upp denna union som vi har arbetat på i över ett halvt sekel, denna union som vi bör vara stolta över. Vi har 27 länder som samarbetar på en kontinent om vilken vår historia visar att den alltför ofta har splittrats på grund av en glödande nationalism som en del försöker blåsa nytt liv i.

 
  
MPphoto
 

  Anne E. Jensen (ALDE). - (DA) Herr talman! Att delta i debatten denna kväll är en speciell upplevelse. Under fem års tid har jag arbetat nära Catherine Guy-Quint. Vi två har varit budgetsamordnare för våra respektive politiska grupper. Vi har haft våra strider längs vägen, men mestadels av tiden har vi kämpat tillsammans i en anda av samarbete som genomsyrar verksamheten i budgetutskottet.

Du kommer att sluta, Catherine, och jag vill ta detta tillfälle i akt och tacka dig mer officiellt för den tid vi har tillbringat tillsammans. Jag har lärt mig en hel del! Min franska har förbättrats och jag har också lärt mig mycket av din stil, som jag kommit att respektera. Du är mer rättfram än jag, men ibland är det nödvändigt!

Denna kväll lämnar det avgående parlamentet över rodret till det nya parlamentet, som kommer att väljas den 4–7 juni. Om de irländska väljarna röstar ja i oktober, och Lissabonfördraget träder i kraft i slutet av året, blir vi tvungna att agera snabbt eftersom detta skulle medföra stora konsekvenser för parlamentets arbete, inte minst på budgetområdet. Detta beskrivs på ett bra och tydligt sätt i Catherine Guy-Quints betänkande. Du har fullbordat ett förstklassigt arbete när det gäller att överlämna verksamheten till Europaparlamentets nya ledamöter.

Parlamentet kommer att vara formellt delaktigt i utarbetandet av den fleråriga budgetramen, men vi har fortfarande inte lyckats säkra en ändring av denna ramperiod från sju till fem år, för att den ska överensstämma med kommissionens och parlamentets ämbetstid. Detta skulle göra det möjligt för oss att alltid hjälpa till att utforma dessa ramar. Parlamentet skulle ha fullständigt inflytande över hela budgeten, däribland jordbruksbudgeten. Jag anser att det skulle vara positivt för EU:s jordbrukare och medborgare om diskussionerna om jordbrukspolitiken därigenom öppnades upp helt och hållet, och om den kohandel som sker bakom stängda dörrar ersattes av en öppen, demokratisk debatt. Ingen kan säga i förväg vilket resultatet skulle bli för nivån på jordbruksutgifterna, men det skulle utan tvekan förhindra att planer vidhålls och utvecklas om de inte kan förklaras på ett klart och logiskt sätt för våra medborgare.

Det årliga budgetförfarandet håller på att ändras, och förra året utforskade vi de nya kraven vad gäller arbetet i parlamentets budgetutskott. Att bara ha en enda behandling som följs av förhandlingar för att nå en överenskommelse tvingar oss att inleda tidigare och mycket mer omsorgsfulla förberedelser. Det är i grund och botten inte någon dum idé. Jag anser att förra årets allmänna försök att tillämpa den nya ordningen gav goda resultat.

Lissabonfördraget ger parlamentet nya budgetbefogenheter och nya sätt att arbeta på, och Catherine Guy-Quints betänkande ger det kommande parlamentet en utmärkt grund för detta arbete. Jag hoppas och tror att vi kommer att lyckas få Lissabonfördraget antaget, och därigenom se till att EU:s arbete blir mer öppet och effektivt.

 
  
MPphoto
 

  Michael Henry Nattrass (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Ända sedan 1970-talet har de brittiska politikerna svurit på att EU inte handlar om politisk dominans eller förlust av suveränitet. Ändå hävdar EU-ordförandena att vi har begränsat vår suveränitet och har ett europeiskt imperium som stiftar 75 procent av våra lagar.

Genom att underteckna detta avtal gör vi oss av med vår möjlighet att styra oss själva. Ändå framgår det av en opinionsundersökning av BBC att det brittiska folket inte vill att mer makt ska uppges. Det brittiska folket lämnas likt svampar i mörkret och matas med gödsel. De konservativa gav genom PPE-gruppen sitt stöd till ”ja”-kampanjen i Irland; sedan lovade de på ett försåtligt sätt att tillåta en folkomröstning – men endast om Irland röstar nej igen. Bakom ryggen på det brittiska folket och utan något mandat har partierna i det brittiska parlamentet sålt ut sitt land samtidigt som opinionsundersökningarna visar att 55 procent vill lämna EU. Aldrig tidigare i den mänskliga politikens historia har så många duperats av så få.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Fiore (NI). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Miljontals européer, britter, italienare och fransmän vill inte ha ett EU som bygger på en politiskt korrekt attityd, laissez-faire och en samhällsfientlig inställning, vilket vi har sett i Bolkestein-förslaget, eller på en totalitär och jakobinsk centralism eller på en lekmanna- eller frimurarmässig och falsk marxistisk inställning.

Jag tror att européerna är mycket intresserade av verkliga sociala friheter, som ger familjer, samfund och sociala organ möjligheten att uppnå verkliga framsteg, och av ett EU som bygger på närhet och på just sociala organ och en djupt rotad kristen och romersk-katolsk historieuppfattning. Detta är ett EU som står i direkt motsättning till Lissabonfördragets EU, vilket eftersträvas av de starka krafterna, av lobbygrupper som i grunden vill ha en radikal centralisering av situationen.

Vi anser att européerna slutligen måste få rösta och kasta detta fördrag i havet.

 
  
MPphoto
 

  Paul Rübig (PPE-DE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot Wallström, mina damer och herrar! Den här debatten är mycket viktig, eftersom vi från olika håll i kammaren har hört att EU kommer att tillföras befogenheter. Ur nationalstatssynpunkt är detta sant, men nationalstaterna kommer också att kunna se till att samma lagar och förordningar tillämpas i de övriga 26 EU-länderna. Det europeiska rationaliseringsprojektet som initierats för att se till att vi inte har helt olika rättsordningar i de 27 EU-länderna och försöka skapa ett enda regelverk, är ett viktigt steg framåt och ger inte bara våra ministrar utan också våra parlamentsledamöter många fler rättigheter och möjligheter att arbeta för EU-medborgarnas intressen.

Även om jag ofta uttrycker missnöje i bänkraderna här i kammaren, och när jag nu tittar bakåt och ser att opponenternas bänkrader är tomma och att det stora flertalet opponenter inte deltar i den här debatten, vill jag göra det fullkomligt klart att vi givetvis också är kritiska mot institutionerna och önskar förbättringar. Just dessa förbättringar har varit föremål för intensiv debatt under de senaste åtta åren. Vi vill i all enkelhet förbättra förhållandena mellan institutionerna och medborgarna. Vi kan inte bara stå handfallna och säga att en reformprocess som inleddes för åtta år sedan ska avslutas, utan att erbjuda några alternativ – det vore den verkliga skandalen i den här debatten.

Vi måste fokusera på vad fördraget handlar om. Det här fördraget ger oss nya mål. Vi kommer äntligen att få en representativ och deltagande demokrati med motsvarande medborgarinitiativ. Vi kommer att få nya behörigheter inom miljöskydd och klimatförändring. Ingen enskild nation kan lösa dessa problem på egen hand! Det är omöjligt särskilt när det gäller luft och vatten, men också inom många andra områden. Tillsammans måste vi också värna om frihet, trygghet och full sysselsättning. Med tanke på krisen är det särskilt viktigt att EU får dessa befogenheter.

Nya rättsliga grunder är också viktigt. Med tanke på den kritiska energisituationen behöver vi en rättslig grund för energipolitiken. Också på det handelspolitiska området, i frågor som rör den internationella handeln, är det viktigt med en bra lösning för EU-medborgarna, oavsett rymdresor och upphovsrättsskydd. Utträdesklausulen kan också vara rätt så viktig för våra opponenter. Jag anser att de nya tillsynsbefogenheterna och tillsynsförfarandena kommer att stärka parlamentet. Jag skulle vilja ha en intensivare debatt, eftersom många av oss fortfarande inte har insett vilka möjligheter som det nya EU ger oss.

 
  
MPphoto
 

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Som ledamot från Tjeckien välkomnar jag att den tjeckiska senaten, just i dag när vi diskuterar Lissabonfördragets inverkan, har godkänt Lissabonavtalet med en stor majoritet på 54 mot 20 röster. Senaten har således uttryckt det tjeckiska folkets vilja att införa Lissabonavtalet. Den viljan har redan uttryckts av det tjeckiska parlamentets undre kammare, deputeradekammaren. Samtidigt har emellertid Tjeckiens president ifrågasatt folkviljan, den åsikt som tydligt uttryckts av deputeradekammaren och senaten.

Václav Klaus, Tjeckiens president, har sagt följande: ”Jag måste uttrycka min besvikelse över att några av senatorerna, till följd av makalösa påtryckningar från politiker och medier, både här hemma och utomlands, har övergett sina tidigare offentligt uttryckta åsikter – och således ger upp sin politiska och medborgerliga integritet – och har gett sitt samtycke till Lissabonfördraget. De har vänt ryggen åt Tjeckiens långsiktiga intressen, som underordnats deras egna intressen och de nuvarande politikernas kortsiktiga intressen. Det är ett mycket trist bevis på ännu ett misslyckande hos en stor del av vår politiska elit. Jag ska nu vänta och se om en grupp senatorer några har redan tillkännagett sin avsikt att göra så anhåller hos författningsdomstolen om en ytterligare granskning av Lissabonfördraget i förhållande till vår konstitution. Om detta sker kommer jag inte att ta ställning till mitt eget beslut om ratificering av Lissabonfördraget förrän författningsdomstolen har gjort sin bedömning.”

Vi är här för att diskutera Lissabonfördragets inverkan på utvecklingen av den EU:s institutionella balans. Jag anser att vi också borde diskutera – och det borde de tjeckiska deputerandena och senatorerna också göra – den institutionella balansen i Tjeckien. Tjeckien är en parlamentarisk demokrati. Trots detta har landet en president som inte respekterar deputeradekammarens vilja, som inte respekterar senatens vilja och som agerar som en enväldig monark eller diktator från det land han ofta kritiserar och hänvisar till, nämligen det forna Sovjetunionen. Det finns mycket att säga till våra EU-skeptiker om demokratitillståndet inom EU, om demokratitillståndet i vårt land och om det uppträdande som den president som ni beundrar så mycket har visat upp.

 
  
MPphoto
 

  Kyösti Virrankoski (ALDE). - (FI) Herr talman! Genom Lissabonfördraget måste EU:s budgetförfarande göras om från grunden. Det kommer att bli obligatoriskt med en flerårig budgetram, klassificeringen av utgifter till obligatoriska och icke-obligatoriska kommer att försvinna och budgetförfarandena kommer att bli kortare.

Jag stöder den femåriga budgetramen för Europaparlamentets och kommissionens mandattid. Den kommer att leda till effektivare arbete och göra det möjligt för institutionerna att utforma egna politiska strategier.

Budgetplaneringen kommer att försvåras. Man kan fråga sig vem som kan ha utarbetat ett så komplicerat system. Hittills har det rått klarhet om vilken institution som beslutar om de slutliga budgetsiffrorna. Nu måste det råda samförstånd om varje detalj, vilket kan betyda mycket intensiva förhandlingar i förlikningskommittén.

Det nya förfarandet kommer att kräva en förstärkning av parlamentets tillgängliga personalresurser. Annars kommer man inte att kunna utöva sina befogenheter under budgetarbetet i allmänhet och när det gäller förvaltningen av EU i synnerhet.

Slutligen vill jag tacka föredragandena, särskilt Catherine Guy-Quint, för deras förträffliga betänkanden och mer generellt för vårt goda samarbete genom åren.

 
  
MPphoto
 

  Elmar Brok, föredragande. (DE) Herr talman! Tack för att jag har fått möjlighet att lämna kommentarer lite tidigare än väntat.

Debatten har visat en hög grad av övertygelse över hela linjen av politiska och nationella spektra. Den har också visat på styrkan i vårt engagemang att föra EU framåt. När jag hör vissa mycket kritiska talare från de anglosaxiska länderna, vill jag minnas att det är just dessa länder som under de senaste månaderna har ropat på hjälp särskilt många gånger för att övervinna finanskrisen tillsammans. Jag är säker på att dessa gentlemän också inser att de representerar ståndpunkter som baseras på det 60 år gamla arvet från Winston Churchill.

Vi kommer nu in i en mycket avgörande fas. Efter de beslut som vi fattade med ett så brett samförstånd i Europaparlamentet och som vi fann så övertygande i Prag, får vi inte förledas till triumfalism. I all blygsamhet – det blir en viktig uppgift för oss att ge Irlands befolkning en möjlighet att fatta sitt beslut i oberoende och frihet – ett beslut som Irland måste fatta i suverän frihet och ur ansvarskänsla för hela kontinenten. Jag menar att vi också bör bidra materiellt till att göra det möjligt. Jag hoppas att Europeiska rådet skapar de villkor som krävs för att fullfölja detta sista steg i slutet av juni och att irländarna ska få de villkor som behövs för att tackla frågan.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna debatt. Det verkade ett tag som om den inte skulle äga rum. Jag är glad att den äger rum, och det är tack vare mina kollegers envishet som den äger rum. Det är helt och hållet på sin plats att Europaparlamentet på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt tar itu med övergångsperioden fram till den eventuella ratificeringen – äntligen – av Lissabonfördraget. Det skulle vara dumt av oss att inte göra det. Under den senare delen av detta år kommer jag att arbeta för att se till att det blir en jaröst – vare sig jag väljs in i Europaparlamentet eller inte. Jag beklagar att många av mina vänner inte kommer att vara här, och jag kommer att sakna dem.

Men i kväll vill jag särskilt gratulera Tjeckien till en jaröst eftersom de i dag har röstat med siktet inställt på framtiden. Jag anser att det är ytterst viktigt att vi får fram detta budskap: att enandet av Europa och byggandet av ett enat Europa handlar om framtiden för Europas folk.

Ingen annanstans i världen utanför Europa har vi 27 suveräna medlemsstater som delar på beslutsfattande på ett gränsöverskridande sätt för att gagna invånarnas gemensamma intressen. Ingen annanstans sänder självständiga stater in sina kollektiva beslut till ett direktvalt multinationellt parlament för godkännande och ändringar. Denna vår union är unik. Den är ett unikt demokratiskt experiment. Den saknar inte sina brister. Den behöver reformer, och det är faktiskt reformerna i Lissabonfördraget som är de reformer vi kan komma överens om vid denna tidpunkt. Utan tvivel kommer framtida parlament – och förvisso även framtida råd – att komma fram till och komma överens om ytterligare reformer.

Men EU behöver också en ny inriktning. Unionen måste på nytt bekräfta sitt engagemang för våra folks sociala välfärd och skapa en förnyad motvikt till den marknadsliberalisering som vi nästan uteslutande har ägnat oss åt under det senaste decenniet. Man måste komma ihåg att denna unions politiska, sociala och ekonomiska inriktning drivs fram av väljarnas önskemål: genom allmänna val, genom val till Europaparlamentet och genom de kommissioner som vi gemensamt väljer och inrättar. Europeiska unionen är den plats där vi löser våra konflikter medan det tidigare var unga män som löste dem genom att döda varandra i skyttegravarna. Det är en stor ära för mig att vara ledamot av Europaparlamentet där vi har ersatt vapnens makt med argumentens makt.

Vi får inte tillåta euroskeptikerna att vrida klockan tillbaka. Att beslutet av en medlemsstat som representerar mindre än 1 procent av unionens befolkning skulle kunna stoppa utvecklingen är ett tecken på hur ömtålig vår konstruktion är. Men det är också ett tecken på unionens styrka att vi kan överleva och tillåta Europas folk att självständigt fatta dessa beslut. Jag anser att vi måste försöka förnya drömmen om Europa hos våra medborgare. Vi måste undvika att sänka oss till samma låga nivå som de arga gamla män som står upp vid de bakersta bänkarna långt där uppe till höger och som ropar till oss och talar om för oss hur odemokratiska vi är samtidigt som detta faktiskt är det parlament som har valts av Europas folk för att fatta beslut för Europas folk.

 
  
MPphoto
 

  Costas Botopoulos (PSE).(FR) Herr talman! Det här är en högtidlig dag: Lissabonpaketet – som det kallas – kommer äntligen att läggas fram för parlamentet. Den tjeckiska senaten har gett oss nytt hopp. Många begär ordet för sista gången, känslorna är laddade. Vi är på väg att avsluta den här valperioden och många känner sig ganska sentimentala. Det råder en historisk atmosfär under den här sena kvällssessionen i kammaren.

Som Janusledamot – hälften konstitution, hälften budget – skulle jag nu vilja säga något mer specifikt om Catherine Guy-Quints betänkande om det nya budgetsystemet och om den inverkan som Lissabonfördraget kommer att få på det nya systemet. Så som sagts är det framför allt ett mer demokratiskt system. I fortsättningen kommer alla utgifter – hela budgeten – att antas enligt medbeslutandeförfarandet mellan rådet och parlamentet.

Ännu viktigare är att det också blir en mer politisk budget, eftersom vi har en interinstitutionell strategisk programmering – som Catherine Guy-Quint kallar det – med andra ord, i EU:s alla organ är man överens om att skapa budgeten. Systemet innehåller emellertid fortfarande en del osäkerheter.

Kommer parlamentet, exempelvis, verkligen att spela det som teoretiskt kallas dess förstärkta roll? Kommer man att trivas med de nya befogenheterna, blir det inte problem också med dem? Vi kommer att ha mindre tid och det blir bara en enda behandling. Därför är det upp till parlamentet att gripa möjligheten att spela sin roll – och det är en utmaning i sig. Kommer den femåriga budgetramen att sammanfalla med eller accentueras av den femåriga valperioden? Det vet man inte. Även i den här frågan måste vi anstränga oss.

Det finns också förlorade möjligheter. Vi har förlorat möjligheten att förse oss själva med mer egna resurser, vi har förlorat möjligheten – låt mig få 10 sekunder till, eftersom det här är ett högtidligt kvällssammanträde – att genomföra en ny budgetfilosofi.

Sist vill jag betona att vi står inför utmaningar: utmaningen att klara övergången – det är inte så lätt att gå över till ett nytt system – och utmaningen när det gäller flexibilitet – vi behöver mer flexibilitet om vi ska kunna klara kriserna.

Jag vill avsluta med en önskan om att allt detta ska föras framåt samtidigt med att Lissabonfördraget genomförs.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Eftersom jag också är en Janusledamot i samma utskott som ni, herr Botopoulos, hade jag inget annat val än att ge er de här 40 sekunderna.

 
  
MPphoto
 

  Justas Vincas Paleckis (PSE).(LT) Jag tror att alla som deltar i det här sena kvällssammanträdet kommer att minnas det under lång tid framöver och kommer att berätta om det för barn och barnbarn. Till och med i kväll kan vi känna hur fartyget Europa kränger under finanskrisens stormar. Det är tydligt att fartygets motor, fördragsmekanismen, är för svag och behöver bytas omedelbart.

Lissabonfördraget är den starkare motor som vi behöver för att möta krisen. Därför instämmer jag i de betänkanden som har debatterats och jag är enig med mina medledamöter, som betonar att det inte är särskilt demokratiskt om en enda folkomröstning kan sänka hela fartyget Europa, om en enda statschef får för sig att han är den enda som går i takt och om opinionen i de övriga 26 staterna saknar betydelse. Jag tror att Irlands röstberättigade kommer att dra sina egna slutsatser om vad som händer i EU och runtom i världen.

 
  
MPphoto
 

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det återstår för mig att vara den sista på talarlistan för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater här i kväll, och som irländsk Europaparlamentariker antar jag att det finns något slags logisk tanke bakom detta.

Först och främst vill jag tacka alla föredragandena för de fem betänkandena. Det gläder mig att vi har möjlighet att diskutera dem, och i likhet med andra irländska kolleger har jag genom min politiska grupp eftersträvat att vi ska komma fram till den situation vi har här i kväll där vi kan diskutera fem synnerligen viktiga betänkanden.

Redan från början vill jag tydligt klargöra att vad jag har att säga i debatten här i kväll helt framgår av min nästa mening. Det skulle inte vara lämpligt, och avsikten med mitt inlägg är inte att på något sätt föregripa det irländska folkets beslut i den kommande andra folkomröstning om Lissabonfördraget som tillkännagavs tidigare i den här veckan av vår premiärminister Brian Cowan (ledamot av andra kammaren). Avsikten är inte heller att ta resultatet av folkomröstningen för givet.

Slutsatserna från Europeiska rådets möte i december förra året innehåller ett paket med åtgärder som var resultatet av forskning efter vår folkomröstning i juni förra året, åtgärder för att ta de irländska nejröstarnas farhågor på allvar så som de skisserades av vår premiärminister vid rådets möte i december förra året parallellt med en färdplan som gör det möjligt att fördraget träder i kraft senast i slutet av 2009.

Detta paket innehåller bibehållande av principen om en kommissionsledamot per medlemsstat, en bekräftelse av den vikt unionen fäster vid arbetstagarnas rättigheter och andra sociala frågor och en rad rättsliga garantier i fråga om skatteneutralitet samt de bestämmelser i den irländska författningen som gäller rätten till liv, utbildning och familj.

Vid Europeiska rådets möte i våras informerade vår premiärminister sina kolleger om att i enlighet med den tidtabell som beslutades i december ett detaljerat arbete nu pågår för att förverkliga dessa åtaganden, ett arbete som bör vara avslutat i mitten av 2009.

Om vår regering är helt nöjd med resultatet har premiärministern gått med på att söka ratificering av fördraget senast i slutet av den nuvarande kommissionens mandatperiod som, såvitt jag förstår, förväntas upphöra i slutet av oktober. Jag hoppas uppriktigt att löftet om en folkomröstning tidigt i höst kommer att innebära senast i början av oktober.

Och med tanke på de ökade befogenheter för Europaparlamentet som förutses i Lissabonfördraget är det förståeligt att ledamöterna bör diskutera fördragets konsekvenser för institutioner och förfaranden, och därför hålls kvällens debatt om de fem betänkandena.

Europaparlamentets behandling av dessa frågor i kväll äger rum vid en tidpunkt då det enligt mitt manus för i kväll fortfarande fanns fyra medlemsstater – Irland, Tjeckien, Tyskland och Polen – som ännu inte hade avslutat sin ratificeringsprocess. I teknisk mening är detta sant, men i kväll vill jag gratulera Tjeckien – särskilt den tjeckiska senaten – till det tjeckiska parlamentets godkännande av mandatet till landets premiärminister att förhoppningsvis ratificera fördraget på det tjeckiska folkets vägnar. Jag litar på att han kommer att acceptera det tjeckiska parlamentets vilja. Jag förstår att frågan just nu är föremål för en rättslig granskning. Jag hoppas att det bara rör sig om en teknisk försening.

För att fördraget ska träda i kraft måste naturligtvis alla länderna ratificera det, och det är faktiskt korrekt att säga att 26 europeiska parlament – 26 medlemsstaters parlament – har sagt ja, och hittills är det bara irländarna som ännu inte har gjort det.

Jag accepterar till fullo att parlamentet skulle vilja granska de frågor som tas upp i dessa dokument och betänkanden så grundligt som möjligt utan att blanda sig i eller föregripa det förestående ratificeringsförfarandet.

Jag vill säga att jag opponerar mig mot de opportunistiska klagovisorna från ett antal euroskeptiska fossiler på våra bakersta bänkar, och vad de säger bör man ta för vad det är. Mitt budskap till dem är tydligt: lägg er inte i ett suveränt beslut av det irländska folket, för ingen kommer att tala om för de irländska väljarna vad de ska göra.

Eftersom detta är mitt sista inlägg i parlamentet vill jag tacka er och hela parlamentets presidium, kommissionen, det tjeckiska ordförandeskapet och alla kolleger för vad som har varit 10 ytterst givande år för mig som ledamot av Europaparlamentet. Jag ser fram emot en jaröst från det irländska folket vid vår andra folkomröstning i oktober.

 
  
MPphoto
 

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Det är trevligt att få stå överst på någons lista i dessa dagar. Får jag bara, eftersom Avril Doyle har avslutat, önska henne lycka till nu när hon avgår från Europaparlamentet. För att göra henne rättvisa, hon gav verkligen stofilerna på truten efter omröstningen om Lissabonfördraget på Irland och kommer att bli ihågkommen för sitt fantastiska sätt att uttrycka sig. Jag önskar dig all lycka, Avril, och hoppas att du kommer att engagera dig i ”ja”-kampanjen för Lissabonfördraget när du är pensionerad.

Det har varit en mycket intressant debatt. Min kropp och själ ville gå hem och sova, men det har varit för bra för att missa, och alltför viktigt – för jag är irländska – att inte närvara här. Låt mig säga detta – och jag talar till väljarkåren: det är ni som bestämmer. Ni har en valmöjlighet. Ni kan rösta för det som några arga, gamla gubbar anser – och jag syftar på män och kvinnor när jag säger det, men huvudsakligen män – på parlamentets och Europeiska unionens yttersta kanter, till höger och till vänster, och ni kommer att få höra en hel del oväsen och få många tillfällen till färgfoton och rubriker, men det kommer att ske väldigt lite i parlamentet. Eller så kan ni rösta, både i parlamentsvalet och när det gäller Lissabonfördraget, för positiva människor som arbetar hårt, som inte skapar rubriker, utan är här med en god föresats.

Jag anser att det irländska folket känner till att situationen ser annorlunda ut nu. De fördes bakom ljuset under den förra debatten. Vi har fört en bättre diskussion sedan ”nej”-omröstningen, och jag uppmanar dem att rösta ”ja” för sin framtid, för mina barns framtid och för Europeiska unionens framtid.

 
  
MPphoto
 

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Vi är här i kväll – det är faktiskt redan natt – för att diskutera Lissabonfördragets genomförande. Det faktum att vi gör förberedelser för att fördraget ska träda i kraft och att vi gör det i god tid, är ett tecken på ansvar. Det är viktigt med goda förberedelser för att genomföra ett fördrag, det inger förtroende för att EU fungerar väl och gör det lättare för de valda företrädarna att fullgöra de uppgifter som EU-medborgarna förväntar sig att de ska lösa.

Kanske tar vi inte tillräckligt stora steg. En del medborgare menar att stadgan om de grundläggande rättigheterna är alltför retorisk, men Lissabonfördraget är ändå ett stort steg framåt. Det är ett svar på EU:s ändrade behov. Genom att stödja fördraget har de folkvalda parlamenten i de 26 medlemsstaterna tagit detta steg.

Betänkandena i dag visar att EU är inne i ett kreativt skede, genom att vi har påbörjat den praktiska planeringen av övergångsfasen. Vi kan inte skapa något nytt genom pessimism och fördröjningstaktik. Jag tackar föredragandena för deras frimodighet och förmåga att ta fram de nödvändiga dokumenten.

 
  
MPphoto
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Vi kan inte säga att Lissabonfördraget är det bästa som varje medlemsstat av de 27 EU-medlemsstaterna kan önska sig, men det är det bästa som de 27 EU-medlemsstaterna har lyckats komma överens om. Fram till nu har alla fördrag varit upprättade i ett EU med 15 medlemsstater, och jag vill därför lyfta fram Lissabonfördragets politiska budskap, som ställer ett EU med 27 medlemsstater på startlinjen så att vi i framtiden ska sluta upp med att dela in EU i gamla och nya medlemsstater.

Europaparlamentets ledamöter har visat att de har förmåga att fatta operativa beslut och därför är det rätt att parlamentet ges fler befogenheter i Lissabonfördraget, med andra ord fler befogenheter till EU-medborgarnas valda företrädare. Om Lissabonfördraget ratificeras i alla EU-medlemsstater kommer det att medföra förändringar som bl.a. innebär ett slut på det nuvarande systemet med roterande ordförandeskap i rådet. Ännu viktigare är att EU kommer att få en gemensam energipolitik, vilket har visat sig nödvändigt, i synnerhet under gaskrisen.

Jag välkomnar den tjeckiska senatens beslut i dag att godkänna Lissabonfördraget. Det är en mycket viktig signal från det tjeckiska parlamentet till EU under det tjeckiska ordförandeskapet.

 
  
MPphoto
 

  Daniel Hannan (NI). - (EN) Herr talman! Under de senaste 16 månaderna har jag talat 77 gånger i kammaren, och jag har avslutat varje anförande med en uppmaning om att Lissabonfördraget ska hänskjutas till folket: Pactio Olisipio censenda est.

Jag har gjort detta för att hylla Cato den äldre, som på detta utmärkta sätt avslutade alla sina tal med en uppmaning om att Kartago skulle förstöras. Ibland har det varit något av en ansträngning för mig att tänka ut detta slut utifrån ett annat ämne, men inte i kväll.

Det är märkligt att ha lyssnat till några av bidragen. Inte alla. Det har funnits några hedervärda och demokratiska EU-förespråkare i kammaren, men några av inläggen har varit fyllda av sådant förakt, sådan arrogans, sådan ringaktning för den allmänna opinionen att frågan är om man inte, nu när EU och framför allt medlemsstaterna börjar få kunskap om YouTubes politiska värde, rätt och slätt skulle kunna lägga ut hela denna debatt på YouTube som en partiernas valsändning för de olika ”nej”-kampanjerna.

Jag har påmint om Bertolt Brechts hemska ord: ”Skulle det inte i detta fall vara lättare att lösa upp folket och välja någon annan i deras ställe?” Alla talare fortsätter att säga att parlamenten har ratificerat. De tillkännager bara den spricka som finns mellan den politiska klassen och folket i varje medlemsstat.

Cato den äldre blev förlöjligad och utbuad, och de andra senatorerna brukade imitera hans röst. Vet ni vad? I slutet gjorde de det som han sa.

 
  
MPphoto
 

  Paul Rübig (PPE-DE). (DE) Herr talman! Föregående talare har just visat hur svårt det är att förbättra demokratin i EU när halva den irländska befolkningen avstått från att rösta på grund av frågornas komplexitet och det faktum att inte alla vill identifiera sig med konstitutionen. Hälften röstade mot fördraget för att de inte hade läst det. Hur ska vi kunna reformera EU om vi inte lyckas övertyga de som har ansvaret att också ta sitt ansvar?

Margot Wallström och hennes medarbetare har ett mycket speciellt ansvar, dvs. att informera EU-medborgarna, de som är intresserade, och att hålla all information tillgänglig så att frågorna kan diskuteras på ett kompetent sätt. Vi måste arbeta mycket intensivare med att få igång en dialog med EU-medborgarna, informera dem och tala om hur viktig reformen är för EU:s utveckling. Med en sådan strategi kommer vi att uppnå resultat.

 
  
MPphoto
 

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Herr talman! Jag är bara nyfiken på att höra detta argument att nationell parlamentarisk ratificering på något sätt inte är legitim, för om det är fallet vill jag ta mitt eget land som exempel, som aldrig, under hela sin historia, har ratificerat ett internationellt avtal genom en folkomröstning.

I detta fall, om det är illegitimt för nationella parlament att ratificera ett fördrag, då är alla åtaganden när det gäller internationella fördrag som Storbritannien någonsin har ingått, Nato-fördraget, FN-fördraget, Världshandelsorganisationen, lika illegitima. Så jag förstår inte detta argument att nationella parlaments ratificering är något odemokratiskt.

 
  
MPphoto
 

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM).(PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! I Polen kommer förmodligen bara 13 procent av väljarkåren att rösta i EU-valet. Det kommer sannolikt att bli det lägsta valdeltagandet i hela EU. Varför? Låt oss se oss omkring i kammaren. Det finns inga företrädare närvarande från de två ledande politiska partierna i Polen, vid en så här viktig debatt. Det är just den attityden som de partierna har till valet och till EU:s angelägenheter – en total brist på engagemang.

Det existerar ingen seriös EU-debatt i Polen. Jag betonar detta en gång till – under den här debatten finns det inte finns en enda representant närvarande, varken från det regerande partiet eller från oppositionspartiet. Man kan få intrycket att ledarna för den polska politikerkåren inte är intresserade av EU-frågor. Det är vad väljarna anser och det är vad många unga människor i Polen anser, dvs. människor som jag har talat med och som intresserar sig för exempelvis Lissabonfördraget. Det finns ingen sådan reaktion från politikerkåren.

 
  
MPphoto
 

  Ewa Tomaszewska (UEN).(PL) Ursäkta! Jag måste få protestera! Jag är med i partiet Lag och rättvisa, det största oppositionspartiet. Påståendet att ingen från det partiet är närvarande stämmer alltså inte.

 
  
MPphoto
 

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Tack så mycket för att ni ger mig detta tillfälle. Jag anser att det har varit en intressant debatt, oavsett vad man anser om det europeiska projektet och Lissabonfördraget.

Det har gjorts många hänvisningar till gamla män och stofiler, men låt mig tala om det utifrån mitt perspektiv. Jag ser en äldre generation av politiker som sitter fast i ett tänkesätt från 1950-talet – som har fastnat mycket djupt i en lösning från 1950-talet på problem och utmaningar som världen står inför. Om man ser ut över kammaren ser man mycket gamla människor som alla talar för Lissabonfördraget. De fördömer alla människorna på Irland och i andra länder som har röstat ”nej” till den ursprungliga konstitutionen och röstat ”nej” till Lissabonfördraget. Vi ser till och med gamla vapendragare som nu talar om att lägga ned vapen och pläderar för fred.

Ja, på 1950-talet fanns det en efterkrigslösning på det som hade pågått tidigare, men vi måste fortsätta att föra världen framåt. När man talar om demokratisk ansvarsskyldighet får vi inte glömma bort en sak. När vi inledde med konstitutionen var reglerna att varje land skulle ratificera den, i annat fall skulle den falla. När vi började med Lissabonfördraget var reglerna desamma: varje land skulle ratificera det, i annat fall skulle det falla. Så låt oss inte driva på Lissabonfördraget förrän alla länder har ratificerat det. Om ni på allvar vill ha en verkligt demokratisk debatt, låt det brittiska folket få en valmöjlighet. Vill de ha den vision om ett federalt EU:s förenta stater, som Richard Corbett föreslår, eller en mer obunden vision om ett EU av frihandel, som den mitt parti stöder?

 
  
MPphoto
 

  Margot Wallström , kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna intressanta debatt, som delvis har varit samstämmig när det gäller ett antal frågor, delvis en repetition av välkända argument för och emot fördraget och delvis en mycket intressant debatt om vad demokrati består av. Detta är första gången som jag har hört om totalitära system som tillåter folkomröstning efter folkomröstning i ett antal medlemsstater, och varför vissa folkomröstningsresultat glöms bort eller inte räknas – huvudsakligen de som har inneburit ett ”ja”.

Man har också diskuterat legitimitet. Jag finner det fortfarande konstigt – och jag har sagt detta tidigare – att parlamentet skulle säga att ett beslut fattat av ett nationellt parlament är antidemokratiskt, inte räknas eller är illegitimt. När det gäller kommissionen har den alltid varit av den åsikten att oavsett vilket system som man väljer – en omröstning genom folkomröstning eller genom ett beslut av ett nationellt parlament – är det demokratiskt legitimt. Jag anser inte att några andra ståndpunkter skulle vara möjliga.

Alla EU-medborgare som lyssnar på denna debatt skulle vilja att vi gick tillbaka till dessa rapporter, som i själva verket handlar om hur vi fattar beslut, om regelboken, om hur Europeiska unionens demokratiska funktion ska stärkas, och hur vi ska använda budgeten på rätt sätt för att ge resurser till våra politiska prioriteringar. Allt detta tas upp i dessa viktiga rapporter.

Detta handlar också om att fatta beslut på ett effektivt och förhoppningsvis snabbare sätt. Jag fann Nils Lundgrens inlägg fullständigt chockerande. Anser vi verkligen att hela tanken är att bromsa in saker, och bromsa in beslutsfattandet när man hanterar en ekonomisk kris, som den vi upplever nu? Människor förväntar sig att vi ska vidta åtgärder för att säkerställa arbetstillfällen och tillväxt, hantera klimatförändringarna och energikrisen samt ta itu med de problem som följer med invandring och säkerhet – allt detta. Detta är också grundvalen för dessa rapporter. Det är därför som vi är här; det är på detta sätt som vi vinner demokratisk legitimitet – genom att visa att vi kan agera snabbt. Jag anser inte heller att ett arrogant, snobbigt inlägg, som ska ge oss kunskap om det ena eller andra, är till någon hjälp. Det handlar i själva verket om att ta itu med dessa problem, som i dagsläget inte är nationella. De är europeiska och internationella, och vi måste ha en modern regelbok.

Vi måste ha en mer demokratisk union som låter medborgare ta initiativ. Vi hör aldrig något om detta från motståndarna. Vi hör dem aldrig säga något om den demokratiska styrkan i det som utgör Lissabonfördraget. Detta saknas tydligen. Dessa rapporter ger oss en bra grund och en bra plattform för att reformera vårt arbetssätt. Från kommissionens sida är vi naturligtvis villiga att följa upp och arbeta med alla detaljerna för att se till att vi kan genomföra detta snabbt.

En sista punkt om Irland är att allas ögon naturligtvis kommer att riktas mot Irland igen och på möjligheten att ratificera i slutet av året, efter detta ”ja” i den tjeckiska senaten. Frågan om de rättsliga garantierna är givetvis grundläggande här, och både innehåll och tidsplanering är mycket viktiga. Vi från kommissionens sida är säkra på att ministerrådet kommer att kunna fastställa denna fråga, och jag vet också att det görs noggranna förberedelser för tillfället, och vi kommer, om vi får möjligheten, också att bidra från kommissionens sida.

Tack så mycket, och tack för att detta delvis är ett socialt evenemang, där människor tackar varandra för det goda samarbetet och önskar alla som avgår lycka till. Jag antar att vi alla kommer att mötas i valkampanjen på ett eller annat sätt.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Kommissionsledamot Margot Wallström, på parlamentets vägnar, eftersom det är det sista kvällssammanträdet; jag hoppas att ni tror mig när jag säger att vi har varit mycket medvetna om vilka förträffliga betänkanden vi fått under hela den här valperioden. Tack än en gång.

 
  
MPphoto
 

  Jo Leinen, föredragande. − (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Jag tackar Avril Doyle för hennes bidrag ur irländskt perspektiv, som jag stöder helt och hållet. Irlands folk måste besluta självständigt och utan påtryckningar utifrån, sannolikt i oktober, om de anser att de garantier som ska förhandlas vid toppmötet i juni kommer att minska deras farhågor, de mest angelägna frågorna i samband med fördraget, och om de under rådande omständigheter kan följa de övriga 26 länderna och tillsammans med dem ta steget mot att reformera EU.

Jag hoppas att en oberoende opinionsbildning i Irland också ska respekteras av deras granne, Storbritannien. Inför den första folkomröstningen for många nej-röstare från Storbritannien runt på Irland. Det var framför allt den eurofoba brittiska tabloidpressen som bidrog till att oroa Irlands befolkning. Det irländska folkets rätt att oberoende bilda opinion under den andra folkomröstningen måste respekteras.

Det har varit en omfattande debatt, en viktig debatt. I dag har parlamenten i 26 länder sagt ja. Mer än 7 800 folkvalda företrädare har funnit att fördraget är bra och att det innebär framsteg. Trehundrafemtio folkvalda representanter i 26 länder har röstat nej. De kan inte vara idioter och dumskallar allihop. Jag menar att fördraget inte kan vara så dåligt som det ofta framställs. Det är omgivet av stereotypa uppfattningar, ibland även här i parlamentet. Den som säger att EU kommer att bli en militär union har missförstått EU:s huvudändamål, som är att tjäna freden, i Europa såväl som runt om i världen. Den som säger att en nyliberal ekonomisk konstitution kommer att etableras, har inte läst fördraget. Det är det mest sociala EU-fördrag som någonsin funnits.

Jag hoppas att det nya parlamentet kommer att göra det som anges i betänkandena, dvs. genomföra och verkställa fördraget. Tack för ordet.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Luc Dehaene, föredragande. − (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har haft en bra debatt nu i kväll. Det visar att Europaparlamentet är berett att genomföra Lissabonfördraget och att vi inte på något sätt försöker föregripa det irländska folkets beslut. Ännu en viktig sak som har dykt upp är att parlamentet tagit tydlig ställning nu strax före valet, vilket har lett till att man är starkt inställd på ytterligare förhandlingar om fördraget.

Jag tackar alla mina kolleger för deras stöd. Jag vill också betona de fem betänkandenas kompletterande karaktär och framhålla att de bildar en helhet som visar parlamentets ståndpunkt. Låt mig avsluta med att konstatera detsamma som jag gjorde inledningsvis: Jag oroar mig för hur det kommer att gå efter valet och för övergången från Nicefördraget till Lissabonfördraget.

Jag vill fortfarande hävda att vi borde nå en överenskommelse mellan parlamentet och rådet före valet. I annat fall är jag rädd att vi kommer att befinna oss i en ganska besvärlig situation och det är inte i någons intresse. En sådan överenskommelse måste vara tillräckligt tydlig för att parlamentet och rådet ska veta exakt var de står under den svåra övergångsperiod som ligger framför oss.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Guy-Quint, föredragande.(FR) Herr talman! Den här debatten har verkligen varit intressant och engagerad. Låt mig se med lite humor på det som Syed Kamall sa förut – det är faktiskt väldigt rart att han kallar oss för gamlingar – det vill säga fossiler – när vi avgår för att lämna plats för de yngre.

Till alla dem som baktalat det här utkastet till fördrag vill jag säga följande: blanda inte ihop demokrati och demagogi! Under åtta år har vi här i parlamentet, runtom i EU, gått igenom – inte ett psykodrama utan en politisk tragedi där EU trasslar sig fram och vi kan tydligt se att vi väjer för problemen.

Den här debatten stärker min övertygelse om att fördraget måste genomföras, trots alla svårigheter som åberopas, eftersom det kommer att ge insyn genom sitt innehåll. Det kommer att medföra demokrati och vi behöver en demokratisk chock för att rikta om det europeiska projektet på politik och på 2000-talets politik som genomförs i dagens samhälle.

I detta avseende är budgeten bara ett verktyg, men genom den kommer vi att kunna se till att institutionerna kommer i balans, och genom insynen kommer vi att veta parlamentets, kommissionens och framför allt rådets inställning. Den här politiska viljan är oumbärlig. Insynen är oumbärlig i kampen mot den nationella själviskhetens kräftsvulst, som under många år skadat det europeiska politiska projektet.

Jag hoppas att insynen kommer att ingjuta hopp hos alla EU-medborgare och gör det möjligt att förbättra informationen, eftersom det här är mycket svårt. Fru Wallström, ni har arbetat med det här under många år, nu börjar det gå framåt, så håll ut!

Allt detta kräver övertygelse och tid och framför allt ett politiskt mod som vi saknar. Vi måste återvinna det politiska modet och utopismen hos dem som grundade Europeiska unionen, de som trodde på att fred kunde födas ur krig. Nu under 2000-talet måste vi anta utmaningen på vårt eget sätt, och Lissabonfördraget är ett av de verktyg som ska hjälpa oss att göra det. Låt oss återvinna utopin, en utopi om fred!

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig.(RO) Endast ett litet steg återstår mot att godkänna Lissabonfördraget som, när det träder i kraft, kommer att föra EU och dess 500 miljoner invånare mycket närmare varandra. Rumänien, det land som jag representerar här i Europaparlamentet, var ett av de första länderna att godkänna fördraget eftersom alla landets beslutsfattare tror på europeisk integration.

Även om valet till Europaparlamentet inte kommer att anordnas i enlighet med Lissabonfördraget, belyser även detta faktum hur demokratisk och representativ den europeiska gemenskapen är, och hur viktig den är för vart och ett av medlemsländerna.

EU-institutionerna, bland andra parlamentet, är i nuläget alltför abstrakta för medborgarna i unionen. Parlamentets roll i unionens beslutsfattandeprocess blir allt viktigare med varje fördrag. Lissabonfördraget är inget undantag utan ger parlamentet ett påtagligt större deltagande i lagstiftningsprocessen.

Fördraget kommer att föra EU närmare medborgarna. Vi vet alla hur svårt det är att göra de olika ländernas medborgare uppmärksamma på gemenskapens problem. Det faktum att de parlamentsledamöter som varje medlemsland väljer direkt kommer att få ökad makt är i nuläget det perfekta sättet att föra en institution som är unik i världen närmare sina medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig.(RO) Först och främst vill jag välkomna att senaten i Tjeckien har röstat för Lissabonfördraget, något som leder den övergripande ratificeringsprocessen ett steg framåt. Jag anser att det är önskvärt att fördraget genomförs så fort som möjligt, eftersom det kommer att leda till att EU fungerar effektivare, mer öppet och framför allt mer demokratiskt.

Jag håller med om föredragandens slutsatser när det gäller omorganiseringen av Europaparlamentet, och jag hoppas att de resultat som arbetsgruppen för parlamentets reform kommer fram till kommer att återspegla parlamentets förstärkta roll enligt fördraget.

Jag vill påpeka några saker som handlar om tillsättningen av Europeiska kommissionen. I grunden stöder jag den föreslagna tidsplanen för tillsättning av kommissionen, men jag känner att vissa faser nog skulle kunna förkortas för att undvika att EU-institutionerna blir lamslagna i månader när det är val till Europaparlamentet. Eftersom vi misslyckats med att anta Lissabonfördraget i tid är det önskvärt att tillsättningar, efter valet 2009, genomförs på ett sätt som är mycket mer likt det som anges i Lissabonfördraget. Problemet är dock invecklat, eftersom vi fram tills vi vet resultatet av den irländska omröstningen måste komma ihåg att följa Nicefördraget, som ju gäller i nuläget.

 
  
MPphoto
 
 

  Dushana Zdravkova (PPE-DE), skriftlig.(BG) Mina damer och herrar! Enligt min kollega Elmar Brok ger betänkandet om förbindelserna med de nationella parlamenten en utmärkt översikt över de uppgifter som Europaparlamentet kommer att stå inför när alla medlemsländer har godkänt Lissabonfördraget. Att stärka de nationella parlamentens roll i EU:s lagstiftningsprocess kommer inte bara att göra det möjligt att fortare omvandla EU-lagstiftning till nationell lagstiftning, utan även ge medborgarna i EU ytterligare en möjlighet att delta i styrandet av unionen.

De positiva resultat som Cosac hittills uppnått måste användas som en grund för att göra alla medlemsländers parlamentariker mer delaktiga. Jag anser att det är särskilt viktigt att även företrädare från kandidatländernas parlament deltar i detta arbete. Det skulle kunna hjälpa oss att göra anslutningen till EU enklare och smidigare. Den här frågan tas inte upp i vare sig betänkandet eller Lissabonfördraget, men jag tror att parlamentet kommer att hitta ett sätt att uppnå detta.

Slutligen vill jag betona att de nationella parlamenten kommer att behöva öka sin administrativa kapacitet och säkra en tillräcklig finansiering för att fullt ut kunna utöva sin nya makt.

Tack för er uppmärksamhet.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy